Tillit eller kontroll? Det pågår en kamp mellan två olika former av människosyn. Den ena sidan kan vi kalla för humanism, en tilltro till människors förmåga att ta ansvar, samverka och utvecklas. Den andra sidan kan vi kalla behaviorism, för att använda ett uttryck från psykologin. Inom behaviorismen tror man mycket på mätbara mål, täta kontroller, jämförelser människor emellan och mycket av det som representeras av det som kallas New Public Management. Ingenstans torde denna konflikt vara mer uppenbar än inom skolvärlden. Humanismen är inriktad på skolutveckling. Behaviorismen är inriktad på skolans styrning, styrdokument, inspektion och mätning av hur väl speciella mål uppnås. Naturligtvis är detta en överdriven bild av bägge sidorna. Även en humanist måste veta ”hur det går”. Även en behaviorist vill främja ansvarskänslan. Det är när saker och ting inte blir som det är tänkt, t. ex. i skolutvecklingen, som det blir tydligare vilken sida man representerar som politiker, chef eller i media. Inget ont om speciella mål, men min uppfattning är att det är värderingarna och människosynen som måste komma i första hand. Först därefter är det möjligt att peka på en inriktning och formulera metoder. Problemet med målstyrning är beslutet om vem som ska formulera målen. Traditionellt i skolans värld har det varit staten som har bestämt innehåll och mål. Staten formulerar vad eleverna ska lära sig, när, hur länge och även var man ska lära sig – i skolhus. Den enskilda eleven har haft mycket litet att säga till om beträffande vem han eller hon vill lära sig tillsammans med och av vem han eller hon ska lära sig. Med andra ord har elevernas uppdrag, traditionellt sett, varit att uppfylla mål som andra har formulerat åt dem. Modellen man har följt handlar om yttre motivation. Betyg, mätningar och bedömningar ska motivera eleven att engagera sig och prestera. Pisaundersökningen är säkert ett bra mätinstrument för att veta hur väl eleverna uppfyller traditionella kunskapsmål. Naturligtvis är det oroväckande att svenska ungdomars resultat faller. Samtidigt måste vi ha klart för oss att Pisa och liknande undersökningar grundar sig på en idé om att mäta det som andra har bestämt vad eleverna ska vara bra på, inte vad de själva vill bli bra på. Nog är det viktigt – ibland, men ska dessa prov bestämma över vad vi vill med skolan som institution? Det är ett värderingsbeslut och ett politiskt beslut, inte en fråga för provkonstruktörer. Är dessa prov en bra värdemätare på andra kompetenser och färdigheter som är viktiga för ett gott liv, till exempel förmågan att ta ansvar, att lösa problem, att samverka med andra, kreativitet, uttrycksförmåga, påverkansförmåga, möjlighet att aktivt delta i en demokrati? Vilken är den rätta modellen för framtiden? Svaret på detta beror på din egen människosyn och det är där vi måste börja. I vilken utsträckning tror du att eleven själv kan formulera egna mål utifrån sina egna intresseområden, egna behov och egna önskemål, naturligtvis under rätt struktur och ledning? Hur mycket tror du att en del av skolans uppgift är att se till att eleverna kan förstå, försvara och utveckla vår demokrati?
Om du nu tror som jag, att demokratin alltid är under hot, är detta ett av skolans viktigaste uppdrag. Hur blir man en proaktiv medborgare i vår demokrati? Vilka arbetsmetoder i skolan utvecklar dessa förmågor hos eleverna? Eftersom anti-‐demokratiska och i flera fall rasistiska politiska partier får allt fler röster i Europas olika parlament är denna fråga i allra högsta grad aktuell. Först sedan vi enats om och fattat ett beslut om att detta är viktigt, fokuserar vi på skolans arbetsmetoder. Det finns många undervisningsmetoder som inte främjar ett aktivt medborgarskap i vår demokrati– att fylla i arbetsblad dag in och dag ut, att passivt motta information, att vara så prov-‐och betygsfixerad att det knappt finns utrymme för kritiskt tänkande och diskussion, att minimera betydelsen av de estetiska ämnen som ger möjlighet till andra sätt att uttrycka sig än det verbala och det skriftliga, att dela upp dagen i så små delar att man sällan kan göra någonting på djupet, att isolera skolans elever från det övriga samhället i tron att de ännu är inte mogna att påverka samhället, att utesluta människor med speciella kompetenser från att möta dagens ungdomar om de inte har en specifik legitimation, att sysselsätta skolans pedagoger med uppgifter, dokumentation och mätningar så att de inte hinner planera lektioner som kräver dynamik och elevinvolvering, att sysselsätta skolans ledare med arbetsgrupper, möten och dokumentation så att de inte hinner vara pedagogiska ledare, och så vidare. Visst är det beklagligt med Sveriges elevers sjunkande kunskapsnivå såsom den mäts i Pisaundersökningen. Verkligen. Men att dra slutsatsen att grupparbete, projektarbete, entreprenöriellt lärande, problembaserat lärande och liknande är boven i dramat, orsaken till det negativa resultatet, och att återgången till katederundervisning där alla gör samma saker samtidigt är lösningen är att dra helt fel slutsatser – om man nu tror som jag, att skolans arbetsmetoder också har ett demokratiskt fostrande syfte. Att dra slutsatsen att bara ett återförstatligande av den svenska skolan kan rätta till allting är också ett sätt att resonera som kan ifrågasättas, särskilt eftersom det riskerar att minska lärarens och elevens frirum ännu mera. Det är inte frirummet som ska minskas. Det som demokratiutveckling innebär är att lära sig att hantera det frirum man får på ett ansvarsfullt och konstruktivt sätt. Metodiken för till exempel projektarbete i skolan bör förädlas och utvecklas för att göra den kvalitetsmässigt bättre och mer effektiv. Belackarna kan med viss rätt hävda att denna metodik har sina brister, men, som tidigare framförts, har också arbetsbladsmetodiken sina brister. Det finns även strukturella samhällsförhållanden som bidrar till skolans problem och som inte har berörts i detta debattinlägg – bostadspolitik, migrationspolitik, familjepolitik, den ekonomiska politiken – ja, och hela lärarutbildningen. Som skolobservatör och pedagog ser jag ett stort förbättringsområde inom skolans metodik och pedagogik. Jag har en stark tilltro till idén om det som jag kallar ”skarpa demokratiska projekt”, och som fungerar utmärkt under rätt ledning och struktur. Men innan man ens titta på ledningen, strukturen, uppföljningen och kvalitetsbedömningarna av skarpa demokratiska projekt, måste man formulera en idé om vad skolan ska vara bra för, dess syfte och yttersta mål. Skolans problem är först och främst ett identitetsproblem. Identitetsproblemet (vad ska skolans fylla för funktion i samhället?) är det man måste ta itu med i första hand. Därefter väljer man tillvägagångssätt och metodik. Att mäta prestationer oftare, att
ständigt jämföra elever med varandra, att ropa på en tillbakagång till ”mottagarpedagogik”, att ordna fler nationella prov, att betygssätta allt lägre ner i åldrarna är åtgärder som baserar sig på en idé om att man utvecklas bäst genom ständiga kontroller. De flesta tonåringar vet att man utvecklas bäst när de vuxna omkring en visar tillit, förtroende och viljan att samarbeta. Tillit är vägen till demokratiutveckling, inte utökad kontroll. Det fungerar inte i alla situationer, men tilliten fungerar som en långsiktig strategi för att försvara, förstärka och utveckla vår demokrati. Det är det som skolkrisen består av, Pisaresultat i all ära. Det är där vi har det största hotet mot framtiden. Det är till demokratiutvecklingen vi ska rikta våra insatser och förädla vår metodik. John Steinberg, fil dr, författare till 48 böcker, till exempel Panik i skolpolitik,. www.steinberg.se