Ställer du fel frågor kommer du att få fel svar Skoldebatten är märklig att följa eftersom så få personer ställer de viktiga frågorna. Frågan som debatteras är i princip följande: ”Hur kan svenska skolelever klara sig bättre i internationella undersökningar?” En annan variant är ”Hur kan fler svenska elever blir behöriga för högre studier?” Det är inte oviktiga frågor, men det är fel frågor att ställa. Den viktigaste frågan att ställa är: Vilka slags medborgare vill vi ha i vår demokrati? Visst kan skolan bli bättre på att uppnå föreskrivna mål i olika ämnen. Det är ingen tvekan om att det finns problem i den svenska skolan. Men vilket är målet på lång sikt? Enligt min uppfattning är det följande vi strävar efter och vill ha: -‐ -‐ Elever och studerande som lär sig att lära (metakognition och förmågan att planera sina studier) och som kan dra fördel av digitala verktyg -‐ Elever som utnyttjar sina styrkor och utforskar sina intressen i strävan att bli kompetenta -‐ -‐ Medborgare som har funnit en personlig drivkraft och som kan ta ett stort personligt ansvar för sitt arbetsliv, sina studier och för sina liv. -‐ -‐ Medborgare som kan mycket om vårt kulturarv -‐ -‐ Medborgare som är solidariska med andra människor och med vår miljö Konstruktiva medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati. En fråga vi ofta ställer är vilken undervisningsmetod som är bäst. Nu senast har metoder som problembaserat lärande och andra projektorienterade undervisningsformer starkt ifrågasatts i DNs senaste serie om skolans utmaningar.
Vilken metod som är bäst är fel fråga att ställa. Vi vet alla att det finns bra och mindre bra sätt att vara ”förmedlingspedagog” eller bra och dåliga sätt att leda den moderna, projektorienterade undervisningen. Frågan som bör ställas är: Hur höjer vi kvaliteten på undervisningen oavsett metod? Pedagoger som står upp och berättar (förmedlar) för sina elever kan göra detta på ett sätt som engagerar, motiverar, lyfter och utmanar. Men det kan också fungera tvärtom – förstöra allt intresse för ett ämne, genom att vara så mycket provorienterad att man glömmer att inspirera eller få eleverna att tänka själva, gärna till och med tvärvetenskapligt. Pedagoger som organiserar det jag kallar för ”skarpa demokratiska projekt”, där man till exempel undersöker ekosystemet i en närbelägen sjö för att sedan lära sig hur man påverkar beslutsfattare i miljöfrågor kan göra detta på ett sätt som påvisar för eleverna samspelet mellan kunskap och påverkan. Det kan också, vid fel organisation, vara en förödande slöseri med elevernas tid. Val av metod är mindre intressant än val av mål (vilka slags medborgare vi vill fostra till) och val av strategier för hur vi underlättar för pedagogerna att förädla och utveckla sin metodik – oavsett vilken metod de använder sig av. Skoldebatten fokuserar på vilken metod som är bäst. I stället bör en av huvudfrågorna vara hur vi finner och stöttar de utmärkta pedagoger som i sin tur kan utbilda medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati. Vi kommer att fortsätta att få ovidkommande och ibland rent felaktiga svar, ända tills vi ställer de rätta frågorna. John Steinberg, fil dr, lärarfortbildare och författare till 48 böcker, nu senast: Panik i skolpolitik.