Torsdag 19 april 2018 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Solister: Stewart Goodyear, piano Lars Fosser, baryton Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Dmitrij Sjostakovitj Pianokonsert nr 1
ca 25 min
Allegro moderato – Lento Moderato – Allegro con brio (Obligat trumpet: Jan Karlsson)
Galina Ustvolskaja Pianokonsert
ca 20 min
PAUS Sergej Prokofjev Löjtnant Kijé
ca 20 min
Kijés födelse Romans Kijés bröllop Trojka Kijés begravning
Torsdag Stor, Torsdag Mini
Tio nätter i rad stod Dmitrij Sjostakovitj (1906–75) med en packad resväska i handen och väntade på att NKVD (KGB) skulle knacka på dörren till hans våning i Moskva och föra bort honom till en säker död. Året var 1936 och Stalins utrensningar var i full gång. Anledningen till Sjostakovitjs oro var hans opera Lady Macbeth från Mzensk, som hade haft premiär 1934. Den hade rönt enorma framgångar världen över och utsetts till den sovjetiska nationaloperan. Men i januari 1936 bestämde sig Stalin för att se den omtalade operan, när ensemblen från Malijteatern gästspelade i Moskva. Stalin bevistade föreställningen, men av tidsbrist tvingades han lämna teatern i förtid utan att ha yttrat sin mening. Detta tolkades som ett tecken på missnöje, och i enlighet med den totalitära statens regler inleddes en presskampanj, som började med den berömda, beryktade och anonyma Pravdaartikeln "Kaos istället för musik" den 28 januari 1936. I den angreps Sjostakovitj för att han gett en falsk framställning av en i grunden vacker värld, och att musiken var för "modernistisk" samt att verket gjorde narr av operakonsten. I ett slag försvann operan från repertoaren i Sovjetunionen i mer än 30 år och Sjostakovitj såg sig tvingad att omarbeta verket efter att slutligen ha insett att NKVD nog inte var ute efter honom. Då. I stället begåvades han med Leninpriset! Sjostakovitj fick genomlida ytterligare en period av spott och spe innan Stalin äntligen gick ur tiden 1953 och klimatet blev något friare. Trots många år av problem med sjukdom fortsatte Sjostakovitj att komponera allt mera egensinnigt fram till sin död 1975. Huruvida Sjostakovitj var en dissident eller en medlöpare med sovjetdiktaturen har det skrivits spaltkilometer om. Senast nu i Julian Barnes uppmärksammade bok Tidens larm. Pianokonsert nr 1 (för piano, trumpet och stråkorkester) uruppfördes den 15 oktober
1933 med Leningrads Symfoniorkester och med Sjostakovitj själv vid flygeln. Konserten, som är ett slags hybrid, togs väl emot och Sjostakovitjs fick mycket beröm för sin soloinsats. Ursprungligen hade Sjostakovitj tänkt sig en trumpetkonsert, men så lade han till ett piano och var inne på att komponera en dubbelkonsert, men slutligen bestämde han sig för en pianokonsert med trumpet och stråkorkester. Konserten är full av blinkningar till andra tonsättare. Förvrängda eller ironiserande. Man kan hitta utdrag ur såväl en rad Beethovenverk – Pianosonat nr 23 (”Appassionata”) kadensen till hans tredje pianokonsert och Rondo a Capriccio opus 129 (”Die Wut über den verlorene Groschen”) – samt en av Haydns pianosonater. Dessutom den österrikiska folksången Ach Du lieber Augustin och den engelska folksången Poor Mary. Trumpetens insatser innebär ofta hånfulla instick i det musikaliska flödet. Det var nog ett speciellt förhållande mellan Galina Ustvolskaja (1919–2006) och hennes lärare vid Konservatoriet i Leningrad, Dmitrij Sjostakovitj. Kanske inte ett förhållande av romantisk natur men Sjostakovitj, som var hennes lärare mellan 1939 och 1947, skyddade henne mot oppositionella kolleger, som inte gillade Ustvolskajas dragning till den avantgardistiska musiken. Faktum är att före Sovjetunionens fall fick hon bara ett enda stycke uppfört, violinsonaten från 1952. Hon har skrivit en mängd musik, mycket för solopiano och en hel del kammarmusik. Centralt på hennes verklista finns fyra symfonier och så denna piankonsert (för piano, pukor och stråkorkester) från 1946. Hennes första mera omfattande verk. Stilen är ännu påverkad av Sjostakovitj, men Ustvolskaja bryter rejält med konven-
tionen i detta verk, som är det första hon själv godkänner i sin relativt sparsmakade verkförteckning. Pianokonserten är i en sats där pianot kraftfullt och virtuost tar ledningen mot de tematiska äventyren. Ett stycke konsertmusik att ta till sitt hjärta trots dess explosiva karaktär. Till skillnad från Dmitrij Sjostakovitj lämnade Sergej Prokofjev (1891–1953) Ryssland i samband med revolutionen 1917. Officiellt för att han måste få arbetsro. Prokofjev var redan då en etablerad tonsättare i Ryssland, där hans första pianokonsert både ruskat om det ryska musiklivet och gett Prokofjev en biljett till salongerna. Men nu styrde han kosan till USA för att sedan 1922 via en kort visit i Tyskland slå sig ned i Paris, där han samarbetade med ryska baletten. Trots sin ”flykt” höll sig Prokofjev på god fot med de nya makthavarna i Kreml och 1927 gjorde han en turné i Sovjet men återvände sedan till Paris. Lockad av ett uppdrag att skriva musik till filmen Löjtnant Kijé reste han på nytt till hemlandet, skaffade en våning i Moskva och gjorde stor succé med musiken. På beställning satte han så samman en femsatsig svit av filmusiken, som blivit ett av hans populäraste orkesterverk tillsammans med sviten ur baletten Romeo och Julia. År 1936 flyttade Prokofjev med familj till Moskva för gott. Trots musik som borde ligga i den rådande ”kulturandan” råkade han illa ut och efter 1948 års stora uppgörelser med ”avvikare”, hämtade han sig aldrig. Han dog – märkligt nog på samma dag som Stalin – den 5 mars 1953.
Handlingen i Löjtnant Kijé i korthet: Det är natt och tsar Paul (den sinnessjuke tsaren 1754–1801) väcks av skrik från två bråkande rådgivare. Rasande kräver tsaren att få fram skurken som väckt honom, annars kan hans rådgivare räkna med livstids förvisning. Under tiden råkar en kontorist kladda med pennan när han skriver ut en militär order och råkar på så sätt ”skapa” en Löjtnant Kijé. Tsaren inspekterar ordern och fäster sig vid namnet och begär att få träffa Löjtnant Kijé. Men hovet är alltför uppskrämt för att erkänna ett misstag och kommer på att ge den fiktive löjtnanten skulden för det nattliga skriket. Tsaren bestämmer att han skall piskas och sändas till Sibirien. Men den som verkligen skrikit erkänner och tsaren benådar genast Kijé och utnämner honom till överste vid hovet. Hans skapare vet ingen annan råd än att utveckla sin fantomfigur och gifter bort honom med en prinsessa Gargarina. Tsar Paul förser genast Kijé med lantegendom och pengar och utnämner honom till general och arméchef. När tsaren åter kräver att få träffa Kijé berättar hans skapare att han tyvärr har dött. ”General Kijé” får nu vad som närmast är en statsbegravning. När så tsaren kräver Kijés rikedom tillbaka, berättar de inblandade hovmännen, som i verkligheten lagt beslag på pengarna, att Kijé har slösat bort allt. Tsaren blir åter rasande och utropar Kijé som tjuv och degraderar honom till simpel menig. – Tommie Ling
Stefan Solyom stod för första gången på pulten framför Helsingborgs Symfoniorkester i slutet av 1990-talet och gör nu sin fjärde säsong som orkesterns chefsdirigent. Som gästdirigent återvänder Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen och radioorkestrarna i Leipzig, Frankfurt och Stuttgart. Han var under perioden 2006–09 Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och mellan 2010 och 2013 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Åren 2009–16 var han dessutom chefsdirigent för Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar. Den kanadensiske pianisten Stewart Goodyear är född och uppvuxen i Toronto. Han fick sin utbildning vid musikkonservatoriet i hemstaden och därefter vid såväl Curtis Institute i Philadelphia som Juilliard School i New York. Han har framträtt med en lång rad ledande nordamerikanska orkestrar, exempelvis Philadelphia Orchestra, New York Philharmonic, Chicago Symphony Orchestra, San Francisco Symphony och Los Angeles Philharmonic, Toronto Symphony Orchestra och Cleveland Orchestra), med europeiska orkestrar som Academy of S:t Martin in the Fields, Bournemouth Symphony Orchestra, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, radioorkestrarna i Frankfurt och Leipzig och med japanska NHK Symphony Orchestra. För skivbolaget Marquis Music har han spelat in samtliga Beethovens 32 pianosonater och han har vid inte mindre än fyra olika tillfällen utfört den imponerande bedriften att framföra samtliga dessa sonater på en och samma dag! Den danske barytonsångaren Lars Fosser tog sina första steg på operascenen redan som mycket ung, då han i treårsåldern medverkade som barnstatist på operan i Oslo. Lars Fosser har framträtt vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Det Norske Opera och en rad operahus i bland annat Tyskland, Frankrike, Spanien och Rumänien. Han har sjungit med DR Symfoniorkestret, Copenhagen Phil, Staatskapelle Berlin och Staatskapelle Braunschweig, och samarbetat med dirigenter som Jukka-Pekka Saraste, Giordani Bellincampi och Thomas Dausgaard. Den senaste tiden har Lars Fosser bland annat gjort titelrollen i Verdis Rigoletto vid Centre Lyrique de Clermont-Ferrand och rollen som Starek i Janáčeks Jenůfa vid Den Jyske Opera. Fossers första gästspel här hos Helsingborgs Symfoniorkester ägde rum i oktober 2010, då han var en av två solister i uruppförandet av Robert och Clara, ett verk som komponerades av nuvarande Konserthuschefen Fredrik Österling. – Mats Persson