Sagor klass 7d Eriksdalsskolan, bok 2 av 4 Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva sagor på svenskan och jobbat med illustrationer på bilden. Lärare Ann-Charlotte Säfbom, bild samt Kristina Büki, svenska Eriksdalsskolan
Framsidebild av Alva Wallin
Innehållsförteckning Gruvpojken av Wilmer Waara Ankarstrand Sagan om de två pysslingarna och spindeln av Einar Norberg Den mörka sidan av Agnes Renard Scharlakan av Vian Wong Sagan om jätten och Clara av Freja Waxin Borén Den ensamma lilla flickan av Lucy Risberg Matthews Sagan om Ola och riddaren av Isak Fredriksson Ondingar och elefanter av Natasha
Gruvpojken Det var en gång en pojke vid namn Charlie. Charlie arbetade som gruvarbetare i en av de mörkaste och djupaste gruvorna i världen, det var som ett fängelse. I den gruvan arbetade Charlie som barnarbetare med andra barn som inte heller hade ett hem. En gång hade Charlie haft en familj men han minns inget från den tiden, det enda han kom ihåg var gruvan. Om barnen inte hade hackat tillräckligt med metall fick de ingen mat, förmannen sa att om man hackade tillräckligt med metall blev man fri och fick leva livet ovanför gruvan. Ingen hade någonsin hackat tillräckligt under sin livstid för att bli fri. Charlie ville leva ett fritt liv så han hade skapat en pakt med de andra barnen för att fly. De skulle åka linbanan upp ur gruvan. En dag gjorde de klart alla planer för att fly under tiden de arbetade. Det fanns stora risker med att fly men deras dröm om frihet var stark.
På kvällen var allt som vanligt förutom att de hade haft sönder låsen på deras grind så den inte gick i lås. Under natten öppnade de grinden för att ta linbanan upp och ut ur gruvan. När linbanan var halvvägs upp hände något hemskt, linbanan hade stannat och barnen var tvungna att klättra upp 120 meter på egen hand. När de äntligen var uppe var det endast fyra barn kvar av de 20 som hade rymt. De tog en liten paus och började springa mot staden som låg en bit bort. När de var framme vid stadens port upptäckte de att porten var låst och de kunde inte komma in. Så de ställde sig och sparkade på porten. ”Sluta sparka på dörren. Det tjänar inget till!” Hörde de en röst skrika. Plötsligt öppnades porten och en trehövdad hund med tänder vassa som rakblad sprang emot dem. Två av barnen stannade och sa ”Åh, vilken gullig hund!” och blev genast uppätna. De andra två blev så rädda att de sprang till skogen och gömde sig där i flera dagar. Till slut hade de två barnen samlat ihop tillräckligt med mod för att smyga tillbaka till staden igen. De tänkte att de kunde klättra upp i ett träd och sedan hoppat över muren. Då kom den trehövdade hunden igen och ett av barnen klarade sig inte upp i trädet i tid och blev uppäten. Nu var Charlie det enda barnet kvar av de tjugo. Han hade klarat det och nått staden. Han var redo att starta ett nytt liv.
Charlie var så hungrig att han gick till marknaden och tog en fin lammkorv men när han skulle ta en tugga av den hörde han folk skrika tjuv och han blev nersparkad på marken. Charlie vaknade med ett rep runt hans hals stående på ett torg där folk skrek fula ord åt honom. Sedan minns han bara att han låg i den mjukaste sängen med alla sina vänner från gruvan runt om honom. ”Det här måste vara himlen.” sa Charlie. Slutet gott allting gott! Bild och text av Wilmer Waara Ankarstrand
Sagan om de två pysslingarna och spindeln Det var en gång två små pysslingar som bodde i den mörkaste vrån i en sko. Pysslingarna hette Snöre och Tråd och var syskon. De hade ett mycket lugnt liv i sin sko, och inget speciellt att oroa sig för. En dag när Tråd var ute och hämtade vatten, kom en stor spindel och frågade honom om han tyckte om pannkakor. Det gjorde lilla Tråd, mer än allt annat. Spindeln sa att det fanns pannkakor i en stor låda som låg en liten bit framför honom. Tråd trodde på spindeln och gick glatt in i lådan, men innan han ens hann blinka, stängdes dörren bakom honom. Spindeln skrattade ondskefullt. Tydligen var spindelns favorit rätt pysslingar, och han var väldigt hungrig. Arg och ledsen satt Tråd och snyftade i sin kartongbur. Solen hade gått ner och det började bli kväll. I en sliten fåtölj satt Tråd och var ganska orolig eftersom Tråd inte hade kommit tillbaka än, så hon beslutade sig för att gå ut och leta efter honom. Med vandringsstaven i handen och halsduken runt halsen, gick hon ut genom dörren. Den första platsen Snöre kom till var grodornas land. Hon frågade om någon hade sett hennes bror Tråd, men alla svarade nej. Grodorna gav henne en magisk sköld som skulle skydda henne under färden, och rådde Snöre att fråga i fåglarnas land. Efter en lång, lång vandring kom hon fram till fåglarnas land, men där hade ingen sett Tråd heller. De gav Snöre ett magiskt svärd som skulle slakta all ondska som kom i hennes väg, och rådde henne att fråga i katternas land.
En eftermiddag senare var hon framme vid katternas land. De magiska föremålen var riktigt tunga och Snöre orkade inte gå längre. Hon lade sig ner på marken och svimmade av utmattning. I den mjukaste sängen som fanns i denna värld vaknade Snöre upp. Hon hörde en vacker sång. Tja, ska hon vara ärlig så var det den vackraste sången hon någonsin hört. Hon kände sig väldigt sömnig så hon bäddade ner sig i den sköna sängen igen, men precis innan hon steg in i drömmarnas värld kom hon på att hon letade efter Tråd.
Förskräckt flög Snöre upp ur sängen och ropade på hjälp. En stor och majestätisk katt kom in i det lilla rummet. Katten sade till Snöre att han kunde se in i framtiden och förklarade att stackars Tråd var i fara. Han berättade att han hade blivit kidnappad av de onda spindlarna. Stackars Snöre blev livrädd och brast i gråt. Hon sa att spindlarnas land är det farligaste landet hon kände till och att en liten svag pyssling som henne inte kan göra något mot en stor och stark spindel. Den vackra katten berättade för Snöre att även de hade haft konflikter med spindlarna, och att de därför tänker hjälpa henne att rädda Tråd. Katten trollade fram en magisk ring, som skulle göra Snöre stark. Pysslingen kände sig genast lite modigare, tog emot ringen, tackade, och fortsatte sin färd.
Bild av Einar Norberg
Ringen hade gjort resan dit hade varit väldig lätt. Trots att Snöre var så liten tog hon sig över breda floder och besteg höga berg utan problem. Även svärdet och skölden blev lätta som fjädrar. Snöre tyckte inte om spindlarnas land. Här fanns det bara ångest, skräck och en stor grott öppning. Med ett fast grepp runt svärdet gick hon sakta in i grottan. Efter ett långsamt krypande genom trånga, illaluktande grottunnlar kom hon ut i en enorm sal. Längst bort i salen stod en tron, och i tronen satt en spindel. Han var ungefär dubbelt så stor som Snöre, och hade ett enda stort öga. Den enögde spindeln ropade att han visste vem Snöre var, varför hon var här och om hon ville se sin käre bror igen var hon tvungen att besegra honom. Hon ville helst bara springa där ifrån och aldrig mer komma tillbaka, men godtog utmaningen och rusade emot honom med svärdet i ena handen och skölden i den andra. Efter en lång våldsam strid, gick Snöre trots storleksskillnaden, vinnande ut ur striden. Livlös låg spindelns kropp på marken med ett stort hål i ögat. På darriga ben tog hon spindelns nyckelknippa och befriade sin käre bror. Tråd kramade om sin syster hårt, och efter att han hade berättat vad som hade hänt, förklarade Snöre att man aldrig ska lita på varelser man inte känner. Häpen och glad tog Tråd rådet och de levde lyckliga i alla sina dagar. Av Einar Norberg
Den mörka sidan Det var en gång en ö mitt i stilla havet som hette Boko. En bit upp på ön har vi Boko folket och Boko byn. Byn ligger så att det finn två sidor av den, den mörka och den ljusa, ja hela ön är faktiskt uppdelad så. Lydia och Joel är två barn som lever i byn. De är bästa vänner och gör allt för varandra, men tyvärr en dag skulle Joel till den mörka sidan på familjeträff och om en människa går till den mörka sidan blir personen automatiskt ond, och det är därför den mörka sidan växer, Lydia förstod det och kände att hon var tvungen att gå till den goda häxan. Lydia stod nu framför den gamla fallfärdiga stugan, djupt inne i den ljusa skogen, knackar Lydia på den mögliga dörren. Lydia fick vänta en stund på häxan men när hon väl kom ut såg hon väldigt sur och trött ut. Hon var inte så gammal bara si sådär 50 år men ändå rynkig som en bulldogg. - Vad har fört dig hit gumman? sa hon med en inte så trevlig röst. Lydia bad om hjälp om att bekämpa den mörka sidan. Häxan tvekade lite och svarade att hon inte riktigt vet hur det ser ut där nu för tiden och att det var väldigt länge sedan hon var utanför sin stuga. När Lydia svarade att den mörka sida växte för varje människa som kom dit blev det full fart på tanten.
Hon bad Lydia att hitta tre olika ingredienser så hon kan göra mot stoftet som hon ska strö över byn men mer om det berättade hon inte. Lydia fick en karta och en lista med sakerna. När hon var framme vid sitt första mål så blev hon lite rädd, berget var väldigt högt tyckte hon men började bestiga berget. Det tog nästan en dag att bestiga det men när hon var uppe så var det redan kväll och hon var tvungen att slå läger. Nästa morgon vaknade hon av att en snöflinga landade på hennes näsa. Det har börjat snöa och hon har inte ens hittat solstrålen än hon måste leta snabbt innan det blir storm, men hon hann och kunde fortsätta sitt äventyr, på vägen träffade hon en katt som kunde prata. Katten följde med Lydia på äventyret. Boom! Ett fort bara dök upp framför den. Nästa prövning var framför dem, båda gick in i fortet. Det var ett stor hemskt monster som vaktade stjärnstenen men genom sammarbete och teamwork så klarade de sig undan monstret och kunde springa där ifrån.
När de hade sprungit ett tag så kom de till den svåraste prövningen av alla. De skulle simma en mil, det var inte så lätt för katten och de skulle bestiga en gammal stenmur för att sedan hitta molnet som ligger på botten av en sjö. När allt var hittat så såg de att hela stenmuren höll på att rasa samman. En sten landade på kattens svans och katten sa `Lämna mig fortsätt du och rädda ön. Lydia blev lite tårögd men lämnade platsen så snabbt hon kunde. När Lydia var framme vid stugan så stod det att häxan var vid sin helikopter för att rigga den Lydia skyndade sig dit så fort hon kunde. Du måste skynda dig sade häxan med en rätt stressad röst. Häxan tackar för sakerna men ber Lydia ta ett steg bak. Häxan seger en troll formel och hela helikoptern förvandlas till en peppar kvarn med pulver i. Lydia satte sig i helikoptern med häxan och de åkte över byn och sedan hela ön. När de sedan landade så hittade Lydia Joel igen och kramade varnadra. Sedan levde hela ön lyckliga i alla sina dagar. Text och bild av Agnes Renard
Scharlakan Det var en gång en blind flicka vars hår var magiskt scharlakansrött. Flickan blev då kallad Scharlakan efter sitt långa röda hår. Scharlakans familj var en rik adelfamilj och dem var bra vän med kungafamiljen. En mörk regnig natt när Scharlakan var sju försvann hon. Hon hade kidnappats av en ond trollkarl som skulle ta över makten med hjälp av Scharlakans röda hår. Hennes hår var nämligen förtrollad, vilket var mycket sällsynt. Trollkarlen höll henne inlåst i en liten stuga mitt i en stor skog, utan dörrar. Små fönster fanns dock högt upp i väggen. Den enda vägen in var genom skorstenen. Åren gick och Scharlakan blev 17 år. En dag när trollkarlen skulle ut och finna ingredienser till sitt elixir, lämnade han Scharlakan ensam kvar i stugan. Först om några dagar skulle han återvända hem till Scharlakan. Scharlakan sjöng allt vad hon kunde och hon sjöng så fint att fåglarna kvittrade med. Den dagen var prinsen från kungariket ute i skogen med sin häst för att plocka bär åt husmors goda bär sylt. När han stannade av för att vila hörde han en stark och mild röst. Prinsens nyfikenhet vidgades och utan att tänka gick han mot röstens håll. Det tog inte lång tid tills han fann stugan.
Bild av Vian Wong
Förtvivlande såg han att stugan saknade dörr, fönster fanns men de var för små för att kunna klättra in genom. Medan prinsen grumlade över en väg in i huset såg han plötsligt en stor skorsten uppe på taket. Med raska steg klättrade han upp på ett träd bredvid stugan och sedan hoppade upp på taket. Skorstenen var stor och prinsen såg ljuset där nere. Vid skorstenen fanns ett rep ner. Prinsen tog tag i det och hoppade ner med repets hjälp. När Scharlakan hörde ljud skyndade hon sig mot skorstenen. Prinsen betraktade Scharlakan och märkte att hon var blind. Han blev förälskad i henne på direkten. Utan att säga något klättrade prinsen upp igen och red med full fart hem till slottet. Istället för att ta den långa vägen genom skogen tog prinsen en genväg över den forsande floden. Det sades att bron vaktades av en stor jätte, kunde man inte svara på jättens gåta åt jätten upp en. Prinsen hade aldrig trott på det förens han kom fram till bron. Där låg en stor och klumpig jätte och sov. Försiktigt försökte prinsen ta sig förbi jätten när han vaknade till liv. ”Vem försöker passera min bro?” röt jätten till. ”Prinsen över kungariket.” svarade prinsen. Då sa jätten ”Inga små prinsar i bron få vara, förutom om du svarar min gåta bara. Om tonfisken är bäst på musik, vilken fisk är då rikast?”. Prinsen såg förbryllad ut och tänkte. Jätten hånlog och visade upp sina svarta tänder. Prinsen funderade länge tills han kom på det. ”Guldfisk är svaret på er gåta!” skrek prinsen ut. Jättens leende försvann och såg besviken ut. Han flyttade på sig och prinsen red iväg mot Scharlakan.
När prinsen anlände till stugan hörde han inte Scharlakans röst. Han hoppade i skorstenen men ingen var där. Prinsen blev förvånad när han plötsligt såg en stor kittel och massa elixir. Den onda trollkarlen som höll Scharlakan inlåst experimenterade med Scharlakans hår. I en burk låg flera lager med Scharlakans röda hår. Bredvid låg en stor amulett, amuletten hade en röd rubin på och rätt som det var såg han Scharlakans ansikte på den glänsande rubin ytan. Hon satt inlåst i ett fängelse och skrek efter hjälp. Prinsen förstod att betjänten låst in henne, det var ju slottets fängelsehåla. Prinsen klättrade genast ut och red mot slottet. Det enda han tänkte på var Scharlakan. Morgonen därpå beslutade prinsen att rida mot Scharlakan igen. Prinsen tog än en gång vägen genom bron med rask fart. Väl vid bron såg han jätten böna och be mot en liten trollkarl. Samtidigt som trollkarlen förvandlade finnar på jätten skrek jätten ”Nej, inga finnar!”. Prinsen skyndade sig fram och ropade ”Stopp i lagens namn!”. Trollkarlen vände sig mot prinsen och grep fasansfullt tag i sitt spö och kastade en besvärjelse mot prinsen. Men prinsen var snabb, han tog fram sitt svärd och blockade besvärjelsen. Besvärjelsen reflekterades mot prinsens ben och de förvandlades till grodben. Snabbt hoppade prinsen på trollkarlen och förlamade honom. Som tack för att prinsen räddat jätten fick han passera över bron.
Kvällen föll in och Scharlakan hade somnat. Hon vaknade av gående steg, stegen var tunga. In kom betjänten och tog tag i Scharlakans arm, de skulle ge sig av mot Scharlakan familj. Innan de hann ut kom prinsen oväntat in och frös till betjänten med trollkarlens trollspö. Scharlakan skrek till och darrade av rädsla. Prinsen tog tag i Scharlakan och de sprang ut. Med en lugn röst berättade prinsen att Scharlakan var säker nu och lutade sig långsamt ner för att kyssa Scharlakan. Av den kyssen kände Scharlakan en magisk känsla i kroppen. Hon öppnade sina ögon och såg prinsens ansikte. Samtidigt som Scharlakan såg för första gången förvandlades prinsens grodben till vanliga människoben. Prinsens kyss läkte bort Scharlakans blindhet. Endast en äkta kyss av kärlek kunde läka Scharlakans blindhet. Scharlakan såg in i prinsens ögon. De var klarblå och håret var chokladbrunt. Hon blev förälskad i honom vid första ögonkastet. Nästa dag anordnade kungen ett stort kungligt bröllop åt prinsen och Scharlakan. Betjänten stod som isprydnad tillsammans med trollkarlen. Bröllopet var underbart och Scharlakan hade aldrig känt sig lyckligare. Sen dess levde prinsen och Scharlakan lyckliga i alla sina dagar. Snipp, snapp, snut så var sagan slut! Av Vian Wong
Sagan om jätten och Clara För mycket länge sedan i den mörkaste skogen, i ett land långt långt borta bodde en ensam jätte vid namn Otto. Han var den enda jätten på hela jorden och han kände sig alltid så ensam. Men en dag när han var ute på en promenad hörde han prassel i en stor buske bredvid. Han blev rädd men samlade tillräckligt med mod för att få fram ett försiktigt: - Vem där? Han fick inget svar. Han hörde ännu ett prassel i den stora busken bredvid och såg en liten flicka koma ut ur den. Flickan såg glad ut och inte alls rädd. Den lila flickan sprang fram till Otto och började sedan klättra upp för jättens ben. - Hallå lilla flicka, vad håller du på med?, frågade han med lite rädsla i rösten. Den lilla flickan fnittrade bara och började klättra upp för jättens arm istället. Han försökte få tag i den lilla flickan men hon var alldeles för snabb. - Vad vill du mig?, frågade han med en irriterande röst. När den lilla flickan nådde jättens huvud sade hon: - Hoppla, hoppla stora jätte!
Bild av Freja Waxin BorĂŠn
Han fick till slut tag i den lilla flickan och lyfte ner henne så att han kunde se henne i ansiktet. Han frågade igen vad den lilla flickan ville. Den lilla flickans leende förvandlas till en sur min och hon skrek: - Jag vill bara ha en vän jag kan leka med, okej! Jag har ingen vän och jag såg att du var ensam.
Ottos armar sjönk ner och Otto satte ner den lilla flickan på marken. När han tittade på den lilla flickan såg han sig själv. Han hade inte heller någon vän och har varit ensam i många år. - Vad heter du lilla flicka?, frågade han - Jag heter Clara. Vad heter du?, svarade Clara. - Mina vänner brukade kalla mig han. - Var är dina vänner nu?, frågade Clara. - De finns tyvärr inte längre, svarade han med en sorg i rösten. - Jag beklagar, sade Clara. - Tack!, sade han. Det var tyst en stund men sedan sade hon: - Vill du hitta på något?
Otto vill gärna göra något och de lekte tills det började mörkna. Då behövde Clara gå hem så att hennes far inte skulle bli orolig. Innan Clara sprang iväg sade hon: - Jag kommer tillbaka imorgon!
Otto blev alldeles varm om hjärtat och kunde inte sluta tänka på hur roligt han och Clara kommer att ha det imorgon. Varje dag efter att Clara har varit i skolan gick hon till skogen och leker med Otto. Men en dag när Clara och Otto lekte kull i skogen fick de ett oväntat besök av tre jättar. Otto bli först väldigt förvånad men snabbt känner han igen de tre jättarna. - Hej Otto! Känner du igen oss?, frågade en av jättarna. - Ja, det gör jag, svarade han argt. - Vilka är de Otto?, frågade Clara. - Det kan jag berätta lilla flicka!, sade en av jättarna, troligtvis deras ledare. Jätten berättade att han och de andra två jättarna för några år sedan hade kommit på en fantastisk idé. Idéen var att de skulle ta över och bli kungar över alla andra jättar, men ifall de sade nej till den idéen skulle dem döda dem alla.
- Det är ju bara elakt, avbröt Clara. - Låt mig prata till punkt lilla flicka! sade jätten argt. Ledaren fortsatte att berätta, han sade att jättarna hellre ville dö än att ha dem som kungar så han sade att de gjorde som de sa och dödade dem alla men att Otto kom undan. Så nu är de tillbaka för att hämnas. Två av jättarna gick fram till Otto och höll fast honom medans ledaren gick fram till Clara och tog upp henne. - Vad gör du!, skrek Clara förtvivlat. - Nej låt henne vara!, skrek Otto.
De två jättarna som höll fast i Otto knuffade ner honom på marken och sprang sedan iväg med ledaren som höll fast Clara. Otto reste sig snabbt upp och skrek: - Nej, kom tillbaka låt henne vara! Hans röst var darrig och man hörde att han var ledsen. Efter ett tag när Otto hade gråtit klart bestämde han sig för att leta upp Clara och besegra de tre onda jättarna. Otto sprang mot det hållet där jättarna hade sprungit iväg. Efter att han sprungit ett tag kom han fram till en stor grotta. Han samlade mod till sig och gick in i grottan.
I grottan var det mörkt som natten men tillslut tänds en lampa i mitten av grottan. Där satt Clara fastbunden i en stol och runt om henne stod de onda jättarna och vaktade. - Clara!, ropade han men hejdade sig för nu hade jättarna upptäckt honom.
En av jättarna sprang och hoppade på honom. Otto slog jätten så att han släppte taget. Otto sprang mot den andra jätten och besegrade honom också. Tillslut är det bara ledaren kvar. Otto var så arg att han besegrade ledaren lätt som en plätt. Otto gick snabbt fram till Clara och befriade henne. Clara ställde sig upp och gav Otto en stor stor kram och sade: - Jag tror jag äntligen har fått en vän! - Jag med!, sade Otto. Clara och Otto var sedan vänner för evigt! Av Freja Waxin Borén
Bild av Lucy Risberg Matthews
Den ensamma lilla flickan Det var en gång en ensam liten flicka som bodde i den allra största och djupaste skog i hela landet. Som sagt var det väldigt ensamt där, eftersom att hon inte hade några vänner att vara, prata eller leka med. En gång hade hon dock hört talas om Den Stora Staden som skulle finnas någonstans där ute. Där finns det säkert andra barn som vill vara, prata och leka med mig, tänkte hon ofta. Just därför bestämde hon sig en dag för att faktiskt försöka hitta dit. Så tidigt på morgonen en dag gav hon sig iväg genom skogen, för att hitta Den Stora Staden. Hon gick och gick hela dagen och började precis fundera på hur långt det kunde vara kvar när hon stötte på någon. En mycket lång kvinna kom klivandes genom skogen med mycket långa steg. – God dag Tant! sa den ensamma lilla flickan artigt till henne och frågade om hon möjligtvis visste hur långt det var till Den Stora Staden. Den långa kvinnan stannade och kollade upprört ner på henne. – Den Stora Staden? Inte vill du väl dit! Jag är på väg därifrån nu, för jag är så trött på alla tjuvar som stjäl mina pengar och alla skrikande barn. Jag bor hellre ensam och fri i skogen än att gå rädd hela dagarna! Ropade hon ilsket och spatserade sedan vidare. Den arga kvinnans ord stoppade inte den ensamma lilla flickan så hon fortsatte att gå. Hon gick och gick och började precis fundera på hur långt det kunde vara kvar när hon stötte på någon igen.
En hund, lika sliten och smutsig som en gammal socka, som kom haltandes. – God dag Hund! sa den ensamma lilla flickan artigt till honom och frågade om han möjligtvis visste hur långt det var kvar till den stora staden. Den slitna hunden stannade och kollade trött upp på henne. – Den Stora Staden? Dit vill du väl inte? Där finns de hemskaste människor som bara kastar sten på en! Istället för att stanna där tänker jag bosätta mig här i skogen istället. Jag lever hellre ensam och fri i skogen än att gå rädd hela dagarna… , sa han bedrövat och strövade sedan vidare. – Så dåligt kan det väl inte vara? tänkte den ensamma lilla flickan, men blev ändå lite mer tveksam när hon fortsatte sin vandring genom skogen. Än en gång gick och gick hon och började precis fundera på hur långt det kunde vara kvar, när hon såg någon komma borta på stigen. Det var ett barn, lika stort som henne själv, som kom gående. Den ensamma lilla flickan blev glad över att hon äntligen hade hittat någon i hennes egen storlek, så hon gick snabbt fram till den andra flickan. – God dag! sa den ensamma lilla flickan glatt och frågade om hon möjligtvis visste hur långt det var kvar till Den stora staden. – Den stora staden? frågade den andra flickan lite olyckligt. Vad ska du där och göra? – Jo, du förstår, att jag har det så ensamt här i skogen så jag vill ha någon att vara, prata och leka med. I Den Stora Staden finns det säkert andra som jag, svarade den ensamma lilla flickan.
Bild av Lucy Risberg Matthews
Men den olyckliga flickan avrådde henne från det. – Nej, nej! Gå inte dit! Jag är på väg därifrån nu. Där finns de värsta tjuvarna som stjäl det lilla man har, de argaste vuxna som bara skriker och gormar, de största vargarna som bara vill äta opp en och de läskigaste häxgummorna som förhäxar dig så fort de får chansen! De andra barnen vill du inte ens se; de är elaka och stjäl och slåss. Man har inga vänner där, ordet leka existerar knappt! Jag lever hellre ensam och fri i skogen än att gå rädd hela dagarna. Den ensamma lilla flickan kollade på den olyckliga lilla flickan och bestämde sig för att tro henne. Uppgivet suckade hon och bestämde sig för att vända tillbaka och gå hem igen. Men den olyckliga lilla flickan tänkte annorlunda. – Vänta! Vi har inte kommit från samma plats, men av liknande anledning. Vad sägs om att vi bosätter oss här i skogen, fast tillsammans, istället? Då har vi ju svaret på både ditt och mitt problem! Detta tyckte den ensamma lilla flickan lät som en utmärkt idé, så så fick det bli. Från den dagen levde de två små flickorna tillsammans i skogen, aldrig mer ensamma eller olyckliga. Av Lucy Risberg Matthews
Sagan om Ola och riddaren En gång för länge sedan i en liten by bodde lilla men modiga bondpojken Ola. Ola var liten och klen han drömde om att bli en stor och stark riddare. Han drömde om att besegra de största bergen och de hemskaste monstren. Samtidigt som Ola drömde så red en riddare in i byn och ropade - Jag behöver någon med mod, tillräckligt med mod för att dräpa en drake! Då svarade Ola: - Kan jag få följa med på dina äventyr? - Okej, jag behöver testa dig. Följ med mig! Ola blev glad och sa farväl till byn när han satte sig på riddarens häst. När de var ute ur byn frågade Ola: - Vad blir mitt första uppdrag? - Vi måste över bergen. Ola märkte att riddaren var missnöjd med att han inte hittade någon större än Ola men riddaren visste inte hur modig Ola var. - Jag har aldrig varit på andra sidan bergen någon gång, sa Ola. - Inte jag heller. Jag har hört att det finns en skog och en grotta fyllda med otäcka monster och spänning, svarade riddaren. Efter ett tag kom dem fram till berget som de skulle klättra över. De började klättra. Det var hårt och slitsamt men till sist hade de klättrat över berget.
- Äntligen! Klarade jag första delen av testet? - Ja, det gjorde du. Du är nog en äventyrare trots allt. Här får du en dolk. Du kommer behöva den nu. Ola blev glad och tog dolken. - Men det här är bara början. Nu ska vi gå igenom den mörkaste skogen i riket efter att vi har vilat klart. Timmar senare när de hade vilat klart klev de in i skogen. Träden var tjocka som ett hängbukssvin och höga som höghus. Löven täckte nästan allt solljus så det var svårt att se var stigen de gick på var. Plötsligt hörde Ola ett ljud i skogen. - Vad var det? frågade han. - Jag tror det var ett troll, var tyst så det inte hör oss, svarade riddaren. - Vad ska vi göra? sa Ola. - Distrahera det så anfaller jag trollet bakifrån, sa riddaren. Riddaren gick iväg och gjorde ett tecken att Ola skulle ta uppmärksamheten. Ola drog sin dolk och ropade till: - Här är jag! Trollet gick fram mot Ola och då hoppade riddaren upp på trollet och satte svärdet i nacken på det. Trollet dog och Ola och riddaren gick vidare på sina äventyr.
Efter några timmar kom de ut ur skogen. - Du var bra på att distrahera trollet. sa riddaren. Ola tackade och fråga om de skulle till grottan nu. - Ja, det ska vi. Ola visste att det skulle vara svårt att hitta grottan för grottan finns på den största ängen i hela riket så de började leta på en gång. Efter några timmar hittade Ola grottan och sa: - Titta! Där är grottan. - Bra, är du redo för sista delen av ditt test? Det finns en drake där nere. Vi gör samma sak igen du distraherar draken så anfaller jag bakifrån, uppmanade riddaren. Ola nickade och gick ner i grottan. Senar hittade de draken. Riddaren smög runt draken och just när riddaren var bakom draken kastade Ola en sten på draken. Draken blev rasande och förbrede sig för att spruta eld på Ola men då blev den avbruten av riddaren som hoppade upp på draken och satte sitt svärd i drakens rygg. Draken blev ännu argare. Riddaren bad om Olas dolk men draken slängde av riddaren. Ola blev tvungen att attackera draken på egen hand. Draken skulle exakt spruta eld på riddaren men då högg Ola av huvudet av draken.
Bild av Isak Fredriksson
Några minuter senare vaknade riddaren upp. - Jag dräpte draken, sa Ola. - Grattis! Nu är du en riktig riddare. En av de modigaste i riket! Riddaren och Ola var klara med uppdraget och gick tillbaks till byn. Så kom ihåg att med mod kan man uppnå sina drömmar.
Av Isak Fredriksson
Ondingar och elefanter I ett stort och mäktigt rike, långt, långt bort, bodde den vackra prinsessan Ayusha. Hon hade jättelångt svart och glansigt hår och bar alltid tjusiga kläder. Ayusha hade en elefant som hette Elf. Elf var hennes bästa vän. De brukade alltid leka kurra gömma tillsammans och varje natt kom Ayusha till Elfs rum för att ge henne kakor. Men en natt när Ayusha bar in ett fat med sju kakor så var Elf borta. Hon började få panik och hyperventilera. Då såg hon en lapp på Elfs säng. Hon tog lappen och började läsa vad som stod. När hon var färdig gjorde hon allt för att hålla in tårarna. Lappen var ett brev från den onda häxan Felix som meddelade att hon hade kidnappat Elf för att göra elefantpaj. Det här var inte okej. Ayusha var tvungen att rädda sin elefant. Först var hon tvungen att ta reda på var den här onda häxan Felix befann sig. Då kom hon på att hon hade hört uteliggarna tala om att de hade kontakt med häxorna. Hon rev sönder sina kläder och klädde ut sig till uteliggare, annars skulle folk undra vad en vacker prinsessa som hon gjorde ute så sent. Hon skulle absolut inte låta den onda häxan Felix göra hennes bästis till en maträtt. När hon var ute så letade hon desperat efter en uteliggare och när hon såg en gå förbi dog hon av lycka. Hon stoppade uteliggaren och frågade med låg röst om personen visste var den onda häxan Felix fanns. Uteliggaren såg förskräckt ut när Ayusha sa häxans namn och berättade att han hade en anka en gång i tiden som den onda häxan Felix hade kidnappat och ätit till frukost.
Bild av Natasha Mayeem
Ayusha sa att hennes elefant blev tagen av henne också, att hon var tvungen att hitta Elf innan hon blev paj. Uteliggaren nickade och sträckte fram sin hand. ”Ta den här ringen, den kommer ta dig dit du vill och rädda dig från faror på väg” sa han och gav Ayusha en guldring. Efter att ha tackat uteliggaren så började Ayusha gå norrut, som att hon visste var den onda häxan Felix exakta plats var. Hon gick och gick och gick och struntade fullständigt i hur trött hon var. Elf skulle inte bli uppäten. Plötsligt så dök tre enorma krokodiler upp från ingenstans. De kollade hungrigt på Ayusha. ”Smaskigt” mumlade den största krokodilen och började gå mot prinsessan. Ayusha blev rädd och tittade på ringen hon fick. Hon viskade hjälp och då hade hon plötsligt en bur med tre ekorrar i. ”Ät mig inte!” sa hon och kastade var sin ekorre till krokodilerna. Sedan sprang hon snabbt vidare. Hon sprang resten av vägen utan att ens titta vart hon trampade. BAM. Hon föll ner i en grop och när hon landade på den kalla marken kände hon en hemsk smärta i sitt ben. Fan också, hon hade ett gigantiskt sår som säkert skulle leda henne till döden. Tårarna började rinna och allt hon tänkte på var hur hon misslyckats rädda Elf.
”Varför gråter du?” frågade någon med en pipig röst. Ayusha tittade upp. En liten groda tittade på henne. Hon var på väg att berätta om sitt sår när hon såg att hon hade ett stort plåster på benet och att det inte blödde mer. Den lilla grodan sa att det var ett magiskt plåster och undrade varför Ayusha var här ensam. Hon började berätta allt från början om hur hennes elefant blev kidnappat och hur hon nästan blev uppäten av krokodiler. ”Men om du letade efter den onda häxan Felix är du ju på rätt plats!” sa den lilla grodan och pekade på någon. Wow, från ingenstans kom en jättesnygg tjej. ”Halloj! Jag är Felix” sa personen. ”Den onda häxan Felix? Jag kräver att få tillbaka min elefant” sa Ayusha. Häxan berättade att hon inte alls var ond, bara hungrig, men om Ayusha verkligen ville ha tillbaka Elf så kunde hon väl få henne. Prinsessan tittade på häxan. Felix var verkligen snygg, inte ville väl hon lämna henne. Nej, Ayusha ville spendera resten av sitt liv med den inte så värst onda häxan Felix. ”Kan inte du förvandla mig till en häxa också?” frågade Ayusha impulsivt. Felix log och nickade. Hon uttalade en trollformel och prinsessan blev en häxa. Ayusha tog Felix hand och frågade om de skulle äta elefantpaj. Felix log ännu mer och nickade. Ayusha och Felix fortsatte bo tillsammans lyckligt i alla deras dagar i den mörka gropen och kidnappa andras djur som de sedan åt. Av Natasha Mayeem
Boken är skapad av elever som går i Bild och form, en av Eriksdalsskolans profilklasser. Stolta lärare, Kristina och Ann-Charlotte
Besök oss gärna på www.eriksdalsskolan.stockholm.se