Eriksdalsskolan 7d sagor bok 3

7D

Sagor Bok 3

Sagor klass 7d Eriksdalsskolan, bok 3 av 4 Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva sagor på svenskan och jobbat med illustrationer på bilden.

Lärare Ann-Charlotte Säfbom, bild samt Kristina Büki, svenska Eriksdalsskolan

Innehållsförteckning Den magiska drycken av Ayfer Leylani Klara, Maggi och godiset av Alva Wallin Den stulna solkristallen av Lina Anderasson Sagan om Jack av Maya Pernold Rydén Framsida av Alva Wallin

Den magiska drycken Det var en gång två goda vänner, en gris som hette Nuffe och en katt som hette Katja. Varje eftermiddag gick Nuffe och Katja ut på promenad i den vackraste skogen. Djuren lekte, löven dansade och vattnet forsade fridfullt.

En dag så gick de på en promenad som vanligt genom den vackraste skogen. Plötsligt såg de ett olyckligt träd som grät så hemskt. Nuffe och Katja såg bekymrat på varandra. Till slut frågade Katja Trädet ifall allt var som det skulle. Trädet svarade snyftande att han var olycklig eftersom han alltid såg glada djur med tassar och fåglar med vingar och han ville också vara ett djur. Då kom helt plötsligt en svart trast flygande. Trasten berätta att han hade hört talas om ett troll som kan skapa magiska drycker. Han bodde vid regnbågens ände och kunde säkert göra en dryck som kunde få Trädet att bli ett djur. Men Trasten skulle själv gå på kalas så han kunde inte hämta drycken. Sedan flög Trasten iväg. Trädet bad Nuffe och Katja att hämta en dryck som kunde få honom att bli ett djur. Vännerna fundera en stund och bestämde sig för att hjälpa Trädet till slut. Trädet tackade vännerna av hela sitt hjärta och Katja och Nuffe begav sig hem. Men de var tvungna att vänta på att det skulle bli regnbåge innan de kunde börja sitt uppdrag.

Bild av Ayfer Leyani

Efter tolv dagar visade sig regnbågen. Nuffe och Katja hade gjort varsin lista där de skrev upp vad de skulle ha med sig på uppdraget.

De skulle ha med sig sju saker var. Katja skulle ha med sig mjölk, en macka, en mandarin, ett rep, varm choklad, en leksak och en karta över skogen. Nuffe tog med sig en boll, vatten, en hamburgare, ett tält, bananer, te och bullar. Efter att de hade packat begav de sig mot regnbågens ände. Efter en lång stund tog vännerna en paus, de satte upp tältet och satte sig för att äta mat. Sedan lekte de en stund och efter det tog de en liten tupplur. När de vaknade packade de ihop och fortsatte resan mot regnbågens ände.

Till slut var de framme. Vännerna kunde inte tro sina ögon! Framför de stod det vackraste slottet som någonsin skådats. Det var byggt med guld, marmor och fantastiska ädelstenar. Nuffe och Katja gick fram till slottsporten och knackade på dörren. Dörren öppnades.

Där i hallen flög tre små feer. En rosa, en lila och en blå fe. De flög med sina nätta vingar. Feerna hälsade Nuffe och Katja välkomna och frågade om vad de behagar. Nuffe och Katja berättade om Trädet och att de träffat på en trast som berättat om trollets krafter. Vännerna frågade ifall feerna kunde hitta till Trollet. Feerna svarade, i kör, att de själklart kunde göra det.

Nuffe och Katja följde med feerna in i slottet. De kom fram till en stor sal. Där satt det fulaste trollet i världen på en vacker stor tron. Nuffe blev lite rädd, men Katja var inte alls rädd. Katja gick fram till trollet med raska steg och frågade artigt ifall de kunde få en dryck som fick Trädet att bli ett djur. Trollet svarade att han absolut kunde hjälpa deras vän, men att de måste utföra ett uppdrag. Nuffe tog till sig mod och sa att de gör vad som helst, med stark röst! Trollet berättade att de skulle vandra genom trollskogen till de djärvas djup och möta trollkungen i en kamp.

De skulle ta med sig trollets kniv, som hängde runt trollets hals, som bevis på att de hade besegrat trollkungen. Men han varnade dem att bara de allra djärvaste klarade det och kunde besegra trollet. Nuffe var väldigt rädd men Katja tvekade inte en sekund.

Till slut gick Nuffe med på det. Och de begav sig på deras uppdrag.

De vandrade i tre timmar. När de var framme såg de att trollet låg och sov under ett träd. Det var hemskt himlen var grå och träden grät blod. Nuffe var jätterädd, han stod och skakade och Katja började också känna rädslan inom sig. Men dem tänkte på det stackars Trädet som väntade på dem. Vännerna väckte trollet.

Nuffe var väldigt intelligent så han visste att troll var lättlurade så han kom på att om han lurar trollet att springa ner till brunnen och hämta lite vatten skulle trollet få allt guld i världen. Vännerna följde med trollet ner till brunnen.

Men sen kom Nuffe på att de behövde kniven runt trollets hals.

Katja som också var väldigt slug sa åt trollet att ta av sig kniven eftersom det kunde vara jobbigt att ha den runt halsen. Och eftersom trollet var så dum så gav han ifrån sig kniven och gick ner i brunnen för att hämta vatten och när trollet var längst ner drog de snabbt över locket så att trollet fastnade i brunnen.

De återvände tillbaka till trollet och på vägen tillbaka plockade de massor av hallon och blåbär så de kunde göra en paj när de kom hem. De gav trollet kniven som bevis och fick drycken och återvände till Trädet. De använde Katjas karta för att ta sig hem.

Vännerna gav Trädet drycken och Trädet blev en älg. Han blev skogens konung. Han, Katja och Nuffe blev bästa vänner och hjälpte alltid varandra till vilket pris som helst. De bakade pajen och delade på den och bjöd alla skogens djur till en fest och levde sedan lyckliga i alla sina dagar, som bästa vänner.

Av Ayfer Leylani

Klara, Maggi och godiset Det var en gång en tjej som hette Klara, hon bodde på landet med sin mamma, pappa och sina två bröder. En dag hade hennes föräldrar bestämt sig för att de skulle åka till hennes farbrors herrgård under helgen, Klara hade aldrig varit där och längtade därför mycket.

När de hade kommit fram till herrgården och kört upp på uppfarten så sprang Klara fort ut ur bilen för att knacka på den stora, guldfärgade dörren. Hennes farbror öppnade och välkomnade henne in. Han sa till henne att hon kunde gå runt och utforska herrgården, men att hon behövde vara tillbaka efter en timme för att de skulle äta mat. Hon började med att gå till sin sovsal. Klara älskade rummet, det var det finaste hon hade sätt, det var stort, rosa och fult av vackra, små, glittriga prydnader, det glittrade som en stjärnklar natt.

Efter att hon hade varit i sitt rum så började hon gå runt och utforska herrgården, då hittade hon något bakom en tavla, det var en gammal dörr.

Hon öppnade den och där fanns en till dörr, den mest rosa dörr Klara någonsin hade sett. Klara kunde inte motstå att öppna och gå in.

Bakom dörren fanns det vackraste Klara någonsin hade sett, det var ett godisland. Det växte godis på träd, en chokladflod och en massa vackra djur. Hon började gå in men kom på att hon skulle äta, så hon rusade tillbaka till matsalen men bestämde sig för att gå tillbaka senare.

När maten var klar sprang Klara direkt tillbaka, öppnade de två dörrarna, sprang in och började äta godis. Då såg hon en magisk hund som trollade fram en skål med vatten. Klara gick fram till hunden och började klappa den. Då skrattade och skrek hunden ”sluta det kittlass”. Klara blev rädd som en mus och sprang där ifrån. Hunden ropade till Klara och sa ”jag är inte farlig, kan du vara snäll och stanna”. Klara stannade och började prata med hunden, det visade sig att hunden hade ett hjärta av guld och hette Maggi, de blev väldigt bra vänner. Klara frågade henne om hon ville följa med till hennes rum, Maggi ville det men hon fick inte visa sig för någon annan.

Klara och Maggi var på väg till Klaras rum när de hörde Klaras farbror komma. De sprang med full fart in i en garderob som stod bredvid och gömde sig där. Då visade det sig att Maggi var allergisk mot damm, Maggi nös och Klara höll snabbt för handen för Maggis mun för att hjälpa till när det hörde att Klaras farbror stannade. Han stod still en stund men gick iväg efter ett tag. De pustade ut och fortsatte mot Klaras rum.

När de kom fram till Klaras rum hade Klara tappat dörrnyckeln och behövde hämta hennes farbrors nyckel. De smög ner till det största rummet där han satt, kröp under bord och bakom soffor för att ta sig fram utan att han märkte något. Hennes farbror hade somnat så Klara behövde bara smyga ner handen i hans djupa ficka och ta upp nycklarna, de gick sedan tillbaka till hennes rum.

Nästa dag gick Klara och Maggi tillbaka till godislandet. När de hade kommit fram så hade något hänt i godislandet, det hade börjat regna godis. Det låg godis överallt och båda sprang in och började äta massor utav godis, men efter ett tag hade Klara börjat få ont i magen, likaså Maggi av att de hade ätit för mycket godis.

De visste inte hur de skulle bli av med magvärken, men Maggi kom på att det fanns en magiskfe i godislandet. De började ge sig

av in i den längsta och mörkaste tunneln. När de hade gått en bit behövde de ta sig över en flod för att fortsätta, men det fanns ingen bro. Vid floden stod det en liten, lila, fluffig kanin.

Han hade också ätit förmycket godis och behövde också komma till fen. Den lilla kaninen hade sett ett par plankor som man kunde lägga över för att komma över men han var förliten för att bära dem. Maggi och Klara bar plankorna istället och alla tre fortsatte den långa vägen.

Senare på vägen fanns det största och högsta berget som de behövde ta sig över. Bredvid berget satt en lurvig brunbjörn som också hade ont i magen. Han hade en lättare lösning för att ta sig över berget, han hade hittat knappar som öppnar en port till andra sidan, men han kunde inte läsa så han behövde hjälp. Klara läste och tryckte på en av knapparna och de fyra fortsatte sedan gå vidare.

En stund senare var det en stor vägg mitt i vägen. De fyra

visste inte hur det skulle ta sig över, men lutandes mot väggen satt en grå, liten katt som också hade ont i magen, han visste hur man kunde ta sig förbi. Det fanns en stor hammare av sten en bit bort som man kunde slå sönder väggen med. Klara tog hammaren och slog sönder väggen, de fem fortsatte sedan gå vidare.

Efter att ha gått en lång stund var de äntligen framme hos godislandets fe.

Fen undrade vad de ville och de berättade att de hade ätit för mycket godis och ville bli av med deras besvärliga magvärk. Fen uppfyllde deras önskan och de gick sedan tillbaka. Alla hälsade adjö till varandra och Klara gick tillbaka in i herrgården, för hon skulle åka hem. Hon hälsade till de andra att hon lovade att komma tillbaka igen.

När hon väl var hemma hade hon av det här äventyret lärt sig att man kanske inte ska äta för mycket godis. Fast att det är gott ska man inte äta för mycket.

Text och bilder av Alva Wallin

Den stulna solkristallen Det var en gång i ett land långt, långt borta, en dal där älvor levde. De hade otroliga krafter och kunde få goda ting att ske, de kunde flyga med sina vingar som var stora som palmblad. Dalen kallades Soldalen, för där sken alltid solen.

Det var en fantastisk plats att leva på. Gräset var det grönaste av allt gräs i världen. Älvorna bodde i vackra små trädkojor så högt upp i träden att dem nästan kunde nudda molnen. I dalen var det alltid sommar och sol, för utan solen fungerade inte älvornas krafter. I Soldalen bodde det en älva som hade något utöver det vanliga. Hon kunde flyga ovanligt högt och länge och hon kunde få extra magiska saker att ske. Hon hette Blåvinge för att hon hade så vackra blåa vingar som glittrade i solen när hon flög.

Sommaren styrdes av en kristall som fanns gömd djupt in i det djupaste berget. För att hitta dit måste man korsa tre berg, ett litet, ett större och ett jättestort. Blåvinge och de andra älvorna kallade kristallen för solkristallen för utan solkristallen skulle det vara evig vinter och älvornas krafter skulle försvinna.

En kall vind blåste in i Blåvinges trädkoja hon huttrade till och vaknade av att hon frös. Blåvinge kände sig trött och.

svag fast att hon sovit som en stock. Hon ville bara ligga kvar under sitt lövlapptäcke Det var ovanligt kallt ute. När dem andra älvorna kom ut ur sina trädkojor var det så kallt att dem skakade som asplöv.

Plötslig började snön att falla. Det hade inta varit så kallt på urminnes tider. Allas krafter började långsamt försvinna, allas utom Blåvinges för hon var ovanligt stark. Någon måste ha stulit Solkristallen men vem, och varför?

Blåvinge förstod att hon var tvungen att leta efter Solkristallen och placera den på sin rätta plats i det djupaste berget, eftersom hon fortfarande hade några krafter kvar.

Hon bestämde sig för att fråga den vise gammelälvan om hon visste något om den stulna Solkristallen. Väl inne i gammelälvans trädkoja berättade hon att hon kunde se i sin spåkula, något om vem som hade stulit kristallen. Hon såg en ond trollkarl som bodde på det andra berget på väg till platsen där Solkristallen hade varit gömd. Han bodde i sin ensamhet i ett spökligt hus.

Blåvinge beslöt sig för att ge sig av innan nästa gryning. Hon skulle färdas natt och dag för att återlämna solkristallen i det djupaste berget, även om det kanske skulle kosta hennes liv. Hon gav sig av på en gång. Blåvinge kunde skymta det första berget bakom de snötäckta grantopparna.

Hon frös, men hon visste att hon var tvungen att klara det.

Nu var hon så nära berget att hon bara skulle behöva flyga en meter till, sedan skulle hon vara på väg upp. Berget var inte så stort men vem vet vad som lurar? Blåvinge vilade vingarna lite och gick istället men hon såg inte vad som framför hennes fötter… Någon hade grävt en grop och lagt över kvistar och snö. En fälla!

Blåvinge ramlade ner med ett skrik. Hennes ena vinge var bruten så hon kunde inte flyga upp. Hon försökte så många gånger att hon tappade räkningen. Hennes vinge var bruten och hon frös. Hon hade inte ens kommit halvvägs hon började gråta. Plötslig stack ett litet troll ner huvudet i gropen. Han hade hår som liknade mossa och ögon stora och runda som stenbumlingar. Trollet knöt upp sitt midjerep och kastade ner det i gropen så att Blåvinge kunde klättra upp. När blåvinge var uppe berättade det lilla trollet, som hette Trulle att han visste vem hon var och om hennes uppdrag. Han sa att han trodde att det var den onde trollkarlen som hade lindrat fällan. Trulle berättade att han ville hjälpa blåvinge med hennes uppdrag. Blåvinge var honom evigt tacksam. De två nyfunna vännerna fortsatte mot nästa berg.

Trulle och Blåvinge hade gått långt och hade nu klarat av första berget. På det andra berget bodde trollkarlen som troligtvis förvarade Solkristallen i sitt hus. Trulle och Blåvinge var nu på toppen av det andra berget och kunde se trollkarlens skräckinjagande hus. När mörkret hade fallit bestämde dem sig för att smyga in och ta tillbaka Solkristallen. Blåvinge och Trulle la sig på huk i en buske och började vänta.

Trulle vaknade med ett ryck, först undrade han var han var sedan kom han på vad dem skulle göra. Han väckte blåvinge och sedan kröp dem fram till husets ena fönster, som tur var stod på glänt. Blåvinge smög försiktigt in i huset och såg att kristallen fanns på trollkarlens nattduksbord. Hon var så nära att ta den men trollkarlen snarkade och hon hoppade till och blev rädd. Trollkarlen vaknade! Blåvinge greppade tag i kristallen snabbt som ögat och sprang ut ur huset och ner för berget. De var förföljda.

Nu var dem framme vid det sista och högsta berget. Snön blåste plötsligt upp till storm. De såg ingången och började gå in, djupare och djupare in i berget. Snön blåste så att det sved i deras ansikten. Längst inne i berget såg de kristallhållaren som var tom. Hon tog fram kristallen ur sin tröja.

Men från ingenstans dök trollkarlen upp. Han började att stor tjuta och sa att han var så ensam och avundssjuk. De satte dit kristallen tillsammans och Blåvinge lovade att trollkarlen skulle få bo i soldalen tillsammans med de andra älvorna. Plötsligt smälte snön och Blåvinges vinge blev hel.

Sedan levde dem lyckliga i alla sina dagar, Trulle, trollkarlen och Blåvinge.

Text och bild av Lina Andreasson

Sagan om Jack Bortom sol och måne i ett avlägset land bodde en kvinna med sina tre söner. De bodde tillsammans i en stuga mitt i skogen. Den äldsta sonen var klok som en uggla, han ägde massor av böcker.

Den mellersta sonen var givmild. Han vän med alla skogens djur.

Men den yngsta sonen hade inga intressen och inte heller några vänner. Så han ville ge sig ut i världen för att finna lyckan.

Hans mor gav honom tre gåvor att ha med på färden. En nyckel som kunde öppna alla dörrar, en guldkompass och en sliten näsduk. När Jack frågade vad han skulle med näsduken till svarade hon: ”Den gav jag dig så att du aldrig glömmer oss här hemma. Ta väl hand om dig min son”. Med de orden i hjärtat gav han sig av.

När han gick hemifrån var han på gott humör. Han visslade och gav sig av med rask takt ut ur skogen. Efter en stund kom han till en by. Det var en liten by med ett fåtal hus. Byn låg bredvid en lång flod. Jack såg att det satt en flicka i hans ålder på en bänk bredvid floden. Hon hade långt kastanjefärgat hår som räckte henne ner till midjan. Flickans ögon liknade två lysande stjärnor en klar natt. Trots hennes skönhet bar hon de mest slitna kläder han någonsin sätt.

Hon upptäckte att Jack tittade på henne och mötte försiktigt hans blick. Sedan frågade hon vad hans namn var och vart han kom från.

Efter att ha pratat med flickan en stund fick han reda på att hon hette Nova och var femton år. När Jack berättade att han var där för att finna lyckan fnös hon och berättade att ingen kommit över floden så länge hon bott där. Men Jack gav sig inte utan försökte komma på en lösning. Strömmen forsade för snabbt för att man skulle kunna simma över den och den var för bred för att det skulle gå att hoppa. Jack såg att det stod ett långt träd bredvid floden.

Trädets grenar sträckte sig långt. Då fick han en idé ”Om jag bara hade ett rep”, sa han högt för sig själv. Flickan som hört det sprang iväg och hämtade ett långt rep hemifrån. Hon gav repet till Jack. ”Tack Nova”, sa han och log mot henne. Må det bära eller brista tänkte hon innan hon sa ” Låt mig följa med dig. Jag trivs inte här, så vart du än ska är det bättre”. Jack blev mycket förvånad men glad. Tillsammans svingade de sig över floden och landade på andra sidan.

Där på andra sidan fanns den mörka skogen där trollen höll till.

Efter en stunds vandring såg de ett gammalt troll som fastnat under ett träd. Jack skyndade sig fram för att hjälpa trollet upp. Då blev trollet så tacksamt att han gav honom en gåva som han varsamt tog fram ur sin väska.

Det var en liten spegel med den vackraste ram han någonsin sätt. Den gnistrade i regnbågens alla färger. Jack blev väldigt glad men när han skulle fråga vad han skulle använda den till var trollet försvunnet.

De vandrade vidare. Jack kastade då och då ett öga på Nova. När de kom ut ur skogen såg de en stor äng. Gräset var grönt och solen sken vackert. Mitt på ängen stod en stor stuga. Jack och Nova som hade börjat bli trötta beslöt sig för att knacka på. Eftersom de inte fick något svar plockade Jack fram nyckeln han fått av sin mor. Dörren var mycket stor men som tur var kunde jack nå upp till nyckelhålet.

Tillsammans gick de in i den märkliga stugan.

Där inuti fanns det enorma möbler. Det fanns en byrå, en spis och en kittel. I rummet bredvid stod en stor säng så stor att till och med två hästar skulle få plats i den. Jack undrade vem som sov i en sådan stor säng. Det hann han inte tänka på länge förens en jätte med fötter stora som stenbumlingar klampade in i rummet. ”Mat som vandrar in i mitt eget hem, sådan tur har jag inte haft på länge”, sa den store jätten. Innan de hann protestera hade jätten lyft upp dem med sin ena stora näve. De kämpade för att komma loss men jätten var för stark. Han band fast dem med ett rep och släppte ner dem i sin kittel.

Sedan gick han för att hämta kryddor i rummet bredvid. ”Snabbt, försök få upp fickkniven ur min ficka”, viskade Nova. Jack kämpade för att nå den. På det tredje försöket lyckades han. Då började han karva av repet som tillslut gick upp. Med nöd och näppe kom de ut från stugan.

Väl ute på ängen började de springa. Jack och Nova sprang så fort de kunde tills jättens stuga inte var i inom synhåll längre. Jack kände nu att han och Nova började komma varandra nära. Efter allt de gjort tillsammans så hade han upptäckt vilken fantastisk tjej hon var. Då såg de en gammal bro. Bredvid bron fanns en liten koja. När de kommit fram till bron kom en man ut. Det var brovaktaren. Han log ett förskräckigt leende och skyndade fram till dem. ”Här kommer ni endast förbi om ni lyckas svara på min gåta”, sa mannen. ”Låt höra”, svarade Jack då. ”Vad är det som blir större och större desto mer man tar bort?” Jack och Nova kämpade för att finna svaret. Brovaktarens grin blev bara bredare och bredare. Till slut gick svaret upp för Nova. ”En grop är svaret!”, ropade hon ut. Brovaktaren såg förbryllad ut. Aldrig tidigare hade någon svarat rätt på den gåtan. Han fick inte fram ett ord. Han stod bara där och gapade. Jack och Nova passerade honom och fortsatte över den vingliga bron.

När de kommit över på andra sidan såg de toppen på ett torn som tydligt tecknade av sig vid trädtopparna. ”Titta!”, ropade Nova och de började de springa. De sprang tills de kom fram till ett elegant slott med tinnar och torn. Slottet tindrade i solen.

De knackade tre gånger på porten. Det dröjde inte länge förens en ganska kort skallig man öppnade porten. ”Välkomna till Glimerslottet!”, sa mannen. Han flyttade sig och sidan så de kunde stiga in. Innanför porten var det som en helt ny värld för Jack och Nova. Där det fanns tindrande kristaller, vackra tavlor och de allra finaste möbler de kunde tänka sig. De blev förda upp till det södra tornet av den skalliga mannen. Han knackade på dörren och en vacker ung dam klev ut. ”Här är era gäster, madame”, sa den skalliga mannen. ”Välkomna till mitt kungarike. Mitt namn är prinsessan Lisa. Vilka är ni?”, sa hon. ”Tack så mycket. Mitt namn är Jack och det här är Nova”, svarade Jack. ”Ni är de första på mycket länge som tagit sig hit.

Jag tvivlar inte en sekund på att du må vara den modigaste mannen i landet. Så Jack, vill du gifta dig med mig?”, sa prinsessan. Han blev mållös och samtidigt fundersam. Jack kände inte prinsessan tillräckligt bra. Men Nova där emot, henne tyckte han hemskt mycket om insåg han nu. ”Kära prinsessa, jag har tyvärr redan förälskat mig i någon annan..

Men jag ska inte lämna dig tomhänt. Innan vi ger oss av vill jag att du tar emot min magiska spegel”, sa Jack. Han tog fram spegeln han fått av trollet och gav den till henne. Prinsessan blev besviken men hon kunde inte se bort från Jacks ödmjukhet. Hon beslöt sig för att låna ut sin flygande häst så att han kunde flyga hem tryggt.

Jack och Nova stannade under natten och gav sig av dagen där på. Prinsessans flygande häst visade sig vara väldigt lydig. De hittade hem tack vara kompassen Jack fått av sin mor. När de var framme vid byn friade Jack till Nova. Hon svarade ja och de flyttade in i en stuga bredvid huset där Jacks familj bodde. Och de levde lyckliga i alla sina dagar.

Text och bild av Maya Pernold Rydén

Boken är skapad av elever som går i Bild och form, en av Eriksdalsskolans profilklasser.

Stolta lärare, Kristina och Ann-Charlotte

Besök oss gärna på www.eriksdalsskolan.stockholm.se