8d Bok 3
Antologi med noveller av 8d Eriksdalsskolan Bok 3 av 3 Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva noveller på svenskan och jobbat med illustrationer på bilden. Lärare Kristina Büki, svenska samt Camilla Ekman, bild Eriksdalsskolan
Framsidebild av Josef Willman Engström
Innehållsförteckning Bertil av Fabian Zander Tunnlarna av Axel Österholm Straffad av Edit Boman
Bertil Bertil var en man i sina bästa år… de tyckte han själv i alla fall. Men det gjorde uppenbarligen inte hans fru som hade haft en affär med grannen som bodde på våningen under. Bertil viste inte detta eftersom hans fru hade sagt till honom att hon hade tagit yogaklasser. Bertil var arbetslös sedan 2 år tillbaka då han hade jobbat i kassan på Stadium vid Ringen. De var inte det mest välbetalda jobbet men det funkade för Bertil. Han hade varigt nöjd. Nu förtiden satt han bara hemma, åt chips och tittade på tv. Första tiden precis när han hade blivit arbetslös hade han faktiskt försökt söka jobb. Men gav snart upp när han förstod att allt de om rekord arbetslösheten var något som han skulle komma att få ta seriöst. En dag när han var ute och handlade såg han någonting som skulle förendra hans liv för gott, eller i alla fall hans ”karriärsinriktning”. Det var inte själva hundralappen som blåste in i gränden, utan viken kedjeeffekt som skulle sättas i rörelse av att han följde hundra lappen in i denna mörka gränd. Han ställde ner ICA kassen vid kanten där gränden började så att han hade uppsikt över den men också så han inte behövde bära den tunga kassen genom sin lilla omväg in i gränden. Han böjde sig ner för att plocka upp hundringen som nu hade lagt sig ner på marken då ingen tillräckligt stark vind kunde blåsa bort den inne i den trånga smala gränden. Precis när han skulle ta upp hundralappen frös han till av att en nervös röst harklade sig. Han tittade hastigt upp och såg karaktären som stod halvlutad mot konteinersoptunnan. Rösten som snart skulle börja prata var en mansröst, en ung man kanske fem eller tio år yngre en han själv. Rösten frågade Bertil om de var han som var den nya… ”hämtaren” Bertil sa inget utan bara stod där. Efter någon sekund harklade han sig och gav ifrån ett både ett nervöst och ynkligt ja. Han svarade ja eftersom ett nej kanske skulle uppmunta denna man att använda sin kniv som Bertil hade noterat hänga vid hans bälte. Mannen sa inte mycket mer utan bara ett enkelt bra och gav Bertil en silverfärgad resväska och började jogga ut från gränden. Bertil stod kvar i ungefär i ungefär en minut utan att säga något, utan att röra EN enda muskel i kroppen.
Bild av Fabian Zander
Då han stod där och bara tänkte kom han underfund med att hans första handling skulle vara att titta i väskan. Han hade redan aningar om vad som skulle finnas i väskan. Han öppnade försiktigt väskan… och som han hade anat låg det en stor summa pengar i väskan. Bertil frös återigen till vid anblicken av alla pengar. Som i trans stängde han väskan lugnt och sansat och gick i aningen högre tempo en vanligt direkt hem. Under hem resan tänkte Bertil på vad han skulle göra med alla pengar… Han hade nu två val de ena var att lämna in pengarna till polisen som skulle leda till att han skulle fortsätta med sitt nu tråkiga liv och om tio år dö av hjärtinfarkt. Han skulle fortfarande vara arbetslös bo i samma lägenhet, hans fru skulle ha lämnat honom och hanns kropp skulle hittas av exfrun som hade blivit orolig när hon hade slutat se honom gå förbi i trapphuset. Det andra valet var att behålla pengarna för sig själv vilket också skulle leda till hanns död. När han kommit hem fortsatte han i rask takt mot sov rummet där han skulle gömma pengarna under sin säng. Men när han insåg att hans fru inte var hemma lugnade han sig och satte sig istället vid köksbordet och började räkna pengarna. Han hade satt fortfarande och räknade efter en timme, då var han uppe i 700.500kr. Men plötsligt hörde han ett svagt ljud från dörren. Ljudet vare en nyckel som stoppades in i nyckel hålet och kort efter ett litet klickande som tydde på att dörren nu var öppnad. Han skyndade sig med att stoppa ner pengarna ner i väskan. Utan att tänka halv sprang han in i sovrummet och låste dörren bakom sig han blev förvånad då hans fru inte hade kollat om han var hemma genom att ropa på honom. Efter han snabbt slängt in väskan under sängen reste han på sig och öppnade långsamt dörren med ett högljutt knarrande. Han gick ut ur rummet i normal takt och förväntade sig att han skulle få syn på sin fru stå och ta av sig kappan hon fått av grannen. Men till hans stora förvåning stod en stor man med en
pistol riktad rakt mot honom. Mannen såg lika förvånad ut som Bertil. Det var klart att mannen inte hade väntat sig att någon skulle vara hemma. Mannen skrek med en mörk röst ”var är pengarna?”. Bertil stod bara still och glodde undrande på manen fortfarande i chock. Manen avfyrade pistolen och Bertil föll mot marken. Han tänkte på alla han aldrig skulle få träffa igen sakerna han aldrig skulle kunna göra igen och sedan på alla sakerna han skulle kunna gjort för att förhindra detta. Han landade på golvet med en lätt duns. Han såg mannen små springa över honom, in i sovrummet och en kort stund efter kom han ut med väskan i hand och fortsatte ut genom dörren. Bertil låg bara en stund och tänkte… han kunde höra ett avlägset ljud av syrener men kunde inte avgöra om de var en inbillning eller om de var på riktigt. Innan Bertil hann fortsätta tänka svimmade han. Sjukvårdarna la upp honom på båren då de hade hittat en svag puls. De nästintill sprang ned för trapporna med båren mellan dem. När de hade nått ambulansen så var den svaga pulsen som Bertil haft helt borta. Av Fabian Zander
Tunnlarna …”Stockholm i mitt hjärta, Låt mig besjunga dig nu, åldrad i ungdom och grönska, öarnas stad det är du, av städer jag känner i världen – är du den stad som”… Alla de färger som en sekund innan tryckts in i den lilla skärmen återgick till svart. Och alla ljuden av melodi och musik som sprakade och knastrade ur den inbyggda högtalaren upphörde. Men precis innan hela skärmen på den lilla tv-apparaten slocknade helt så fanns där en liten, liten glimt av ljus kvar. Ett tunt sträck av ljus som snabbt drog sig mot sin mitt. Den lilla ljussträckan var allt man fick, innan tv:n var avstängd och borta från verkligheten. -Ja happ, ja klockan den snurrar vidare! Dags för skiftbyte!” sa Janne. Diana rycktes upp ur stirrandet på den nu svarta tv-skärmen. Känslan av att inte ha någon kontroll alls drog sig fast om henne. Så var det alltid när den ivriga mannen i lysvästen med de små klotformade, allt för runda ögon som borrat sig så pass långt in i pannan att hon nästa alltid fick en liten chock av blandade känslor när han helt tvärt ropade ut hennes namn.
-Diana. Diana Du får ta kvällsskiftet i tunnlarna i dag och i morgon också. Bara så? Ja du vet. Diana smög tyst ut ur rummet utan att dröja en sekund med att behöva prata med dagens spårchef för innerstan. Inte en sekund till, tänkte hon när hon slog in koden till omklädningsrummet. Det smarta med omklädningsrummet var att även om storleken var minimal så fanns utgången nära till hands. Diana slog in koden till säkerhetsslussen och metalldörren drog sig snabbt åt sidan. Det vita tubformade rummets belysning skiftade om från helt ljust till något grönare. Varför säkerhetsslussen fanns var mest för att hålla allt från råttor och möss till exploderande tåg borta från säkerhetscentralen. -Dörrarna stängs. Den stela tonen bröt sig igenom tystnaden för att en sekund senare stänga metalldörren bakom henne. Det tubformade rummet skiftade över i en ljusröd ton och Diana tryckte in koden i den lilla dosan som satt insprängd i väggen och drog sitt låskort genom en springa bredvid dosan. Identifiering bekräftad port 12 öppnas, bekräftade den stela rösten och färgen i taket återgick till ljusgrön för att sedan ge ut ett ganska högt pip, innan en ny manlig röst förklarade i bakgrunden säkerhetsreglerna som gällde när någon beträdde spårområdet. Diana kunde rabbla de där bokstavskombinationerna framlänges och baklänges om hon ville. Medan tankarna for for förbi gav sig hydraulikens fästen med sig och en dov tryckpust när den vita dörren med siffran tolv drog sig ner tvärt. Hon klev ur säkerhetsslussen och dörren for upp igen efter henne. Nu var hon inne, inne i spindelnätet av gångar, passager och tunnlar. Tunnlarna, där det gick tåg. Snabba tåg. Väldigt snabba tåg. Genom tankarna tog hon sig ut ur den upplysta gången och kom rakt ut på spårområdets gömda del, det som man inte ser alltid när man åker tunnelbanan. Servicegången. Hon trädde in i den dovt belysta gången som skiljde det riktiga berget och tågen åt, Diana tänkte på sitt jobb, som servicetekniker på SL och hur rutinmässigt det egentligen var. Hennes jobb fungerade lite som en tidsinställd orienteringskarta. Varje skift behövde hon röra sig mellan några tunnelbanestationer för att kontrollera tunnelbaneväxlarna. Eftersom växlarna var tidsinställda för hur tabellerna ändrade sig genom dagens olika rusningstider. Det gick mest ut på att kunna känna igen kodsystem på gråa metallådor.
Ett ganska trist jobb för den fantasifulla, men för Diana gick det bra, motoriskt arbete utan jobbiga arbetskollegor. Hon såg sig omkring i servicegången mellan block b och c som det kallades mellan Centralen och Gamla Stan. Även om hon inte reflekterade över det så mycket så visste hon att hon passerade gränser och platser under Stockholm varje dag, gick sträckor som folk aldrig skulle kunna tänka sig att röra sig utan tunnelbanorna. När hon tänkte på det så var det lite konstigt, hur tunnelbanenätet var som stadens sista hopp, allt fanns förberett. Diana hade själv sett lokaler som åt gången kunde ta flera hundra personer. Eller som SöS sjukhuset som planterat och grävt ned ännu ett sjukhus under sig. ”Bara för att” eller ”Tänk om”. I alla tankar for blicken på något litet och vitt som låg mot ena väggen av gången. Diana placerade det av ren vana som skräp, innan hon fick fatt i tanken att hon var i ett utrymme där ett väldigt litet antal personer hade tillträde till. Hon Bild av Axel Österholm
hejdade i sista ögonvrån av det vita och vände om, nyfikenheten drog i henne som ett litet otåligt barn. Tanklöst plockade hon upp det lilla föremålet innan paniken grep tag i hennes fingrar, darrandes och pirrande sköt sig känslan av plötslig skräck rakt in i ryggraden och skickades sedan ut i en ilande i varenda lem. Som en elstöt släppte hon tanden och gav ifrån Ett pip som hon knappt själv hörde. Så hon plockade upp tanden igen, studerade den noga, var det en, en sådan där kindtand? Diana var verkligen ingen expert på tänder, men den liknade en sådan som finns i tandkrämsreklamer, rötterna hade fläckar av torkat blod på sig, Diana och reste sig upp med tanken ”Vad ska jag göra nu?” Ta med tanden till stationen och visa den för kollegorna? Idén lät så fånig att hon inte ens kunde tänka sig den, ”kolla här är min tand! Kolla!” Hon slängde iväg tanden och gick vidare, tankarna for förbi, det var bara ett skämt, ett djävligt dåligt skämt som någon uttråkad djävel tyckt sig vara en bra idé. Hon skymtade växelskåpet längre fram och ökade på stegen något. Kanske det varit bra att ta med sig tanden ändå? Eller? Men hur kunde den ha hamnat just där? Genom den smutsiga rutan kunde hon skymta koden i växelskåpet. Hon kollade en gång i sin perm och en gång till på koden. Rätt kod. Inga urspårade tåg i dag i alla fall, tänkte hon och streckade för en kolumn för växelsystem 38.A mellan Gamla Stan och Tcentralen. Tanken på att det bara behövdes checkas en till växellåda innan hon kunde bryta och gå hem kändes längtansfull. Få gå hem, sova. Sova i en riktig säng. Hon hade nästan glömt att hon inte sovit hemma på nästan en vecka då hon jobbat skift hela veckan med små korta vilostunder mellan. Innan hon skulle vända sig om och göra allt värre än vad det innan varit, innan hon skulle sätta ner foten, precis innan så kände hon att rädslan kombinerad med sömnlöshet var helt avvek.
Det knäckte till under sula på hennes sko, som ett tunt äggskal som trycks ihop. Så lät det. Diana vågade knappt röra en centimeter från skon, dels för att hon var rädd för att titta upp och möta något hemskt som ville henne ont, och dels för att nyfikenheten grabbade tag henne igen och skickade ut små elaka pulser av panik, rädsla och ångest. Så där som man burkar göra när man trampar på något oidentifierat och vill ta reda på vad det är för något lyfte Diana instinktivt upp skon upp och ner så hon kunde se vad som hade fastnat under hennes sko. Små skärvor av, var det naglar? Eller en hel nagel? Ljuset gjorde det svårt att bedöma, men de små skärvorna låg i en mörk smet på sulan. Hon förde fingret mot sörjan och nuddade bara en liten del av det. Hon riktade sedan fingerspetsen mot det halvtaskiga ljuset i gången och såg hur det halvt torkade röda blodet tryggt vilade på hennes fingerspets. Paniken kom igen, smygande för varje andetag och satte sig i bröstet som en klibbig sörja som bara blev tyngre och tyngre och tryckte desto mer för varje sekund. Hon torkade av sig snabbt på sitt byxben. Snabbt försökte hon skrapa av skärvorna av nageln från sulan och fick då syn på en till nagel i dammet av smuts. Och därefter en till, och en till. Hela och orörda. Det ryckte till i ena benet och efter att ha stirrat lite för länge på naglarna som bara blev fler och fler på marken ju mer hon tittade omkring sig började hon vacklandes att stapla sig vidare mot nästa skåp, ökade takten innan hon nästan småsprang, tankarna for förbi en efter en. Vad är detta? Vad har hänt? Vem har gjort detta? Hon vägrade att titta ner på sina fötter en enda gång till, fokuserade bara på väggen. Jag måste ut, och det är nu. Hon visste att det fanns en nödutgång längre fram. Ut. Jag måste ut. Diana hörde hur det med några stegs mellanrum i allt springande slafsade till under hennes fot. Varje meter kändes som ett oändligt steg för att komma framåt. Tanken var inställd på evakuering, och det var så fort som möjligt. Med nästan gråt i halsen sprang hon sökande med blicken längs väggen innan hon fann att den vid ett femtontal meter bort buktade in något. Ut, ut, uuut! Längre än så han hon inte. En blöt sak halkade åt fel sida när den mötte hennes skosula och hon drogs upp och kastades sedan pladask med huvudet
först på marken. Som att halka på ett bananskal. Hon klarnade till och reste sig upp, höll sig för huvudet och fortfarande inte helt säker på vad som hände. Hon hasade sig halvt upp mot väggen för att kunna se vad det var hon halkade på. Framför henne låg en rosaröd, ganska så tillplattad avbiten tunga vilandes i all grus och smuts. Skakandes satt hon sig ner, Blicken flimrade precis som tv:n innan den gav upp, …”Genom Mälarens kärlek till havet, en blandning av sött och salt”… Och hur mycket hon än skrek, och ville skrika, så hörde ingen henne där nerifrån, djupt, djupt under marken.
Av Axel Österholm
Straffad Solen syns inte till längre. Han tittar på sina fingertoppar och känner på dom med tummarna. Allt arbete med att vika och bryta sönder aluminiumburkar har gjort huden på fingrarna hårt som läder. Man kan inte bota den oron han känner i kroppen, man kan bara skuta den framför sig. Alla gånger han har skadat andra, alla gånger han har skadat sig själv. Att inte sitta exakt där han sitter nu vore otänkbart, ändrar han något nu så kommer han att gå sönder. Han sluter ögonen och försöker fånga upp något gammalt minne som kan hindra dom tankar som tränger sig på mot hans vilja. I rummets innersta hörn står en säng utan sängkläder och i övrigt utgörs hela möblemanget av en skinnfåtölj, ett skrivbord och en skrivbordsstol. Har man gjort något olagligt får man ta sitt straff och det borde inte vara så svårt när man är en man som redan sitter i ett fängelse, skillnaden mellan en cell och det liv han lever i det här rummet borde inte vara stor, han har lika mycket ångest var han än befinner sig. Det värsta är inte tanken på att bli inlåst, utan att ständigt bli störd och uppryckt ur sin inre värld. Såhär går det när livet är rättvist. Det är sommar och Vårberg är öde. En ensam pojke går på en trottoar, framför honom går en hund som han han följt efter hela förmiddagen. Pojken har försökt få hunden att stanna men så fort han kommer nära väljer den att springa undan en bit framför. Hunden satt utanför hans fönster på morgonen. Den verkade inte höra till någon, eller kanske var det bara hans önsketanke. Så nu har han gått där rätt länge och det känns som att dom leker en lek tillsammans. Ibland är hunden borta, men
Bild av Edit Boman
precis när han har förlorat den ur sikte är den framför honom igen. Hunden försvinner bakom ett krön och pojken springer efter. Men den här gången är den borta. Han söker igenom buskage och alla ställen där den kan tänktas ha gömt sig. Men hittar ingen hund. Pojken står på en ödetomt. Det är varmt. bakom träden gömmer sig ett förfallet hus. Han minns inte varför han just den dagen råkade ha en tändsticksask i fickan. Varför hans ben började gå mot huset. Varför han med flit släpper ner en brinnande sticka ner i papperskorgen. Inget av det här var meningen. Men det värsta som kan hända, händer. Någonting fattar eld. Det dröjer inte länge innan flammorna bryter ut. Hans huvud tänker, spring. Men kroppen vill allt annat än lyda. Lågorna sprider sig snabbare och har hunnit gripa tag i några trasmattor som lutar sig mot huset. Elden skriker och allt faller samman. Men pojken står lika stilla. När han i samma sekund hör hundskall i panik inifrån huset är det som någonting vaknar i honom. Nu springer han. Den där hunden kommer alltid att skälla. Tänk att det finns idioter, det är sådana som honom som ger ångesten ett ansikte. Vad är det för liv när det bästa att göra är att vika aluminium från pantburkar? Kanske kan fängelset vara en lindring ändå. Så här går det när livet är rättvist? Av Edit Boman
Boken är skapad av elever som går i bild och form, en av Eriksdalsskolans profilklasser.
Besök oss gärna på www.eriksdalsskolan.stockholm.se
Bilden är tagen från skolans hemsida.