SAGORNA OM STOCKHOLM Av Elever på Metapontum
DOMKYRKANS HEMLIGHET HISTORIEN OM BÖDELN OCH DEN SANNA HISTORIEN OM RÖDLUVAN
En del av Metapontums skapande skola projekt. Årskurs 4, 6a och 6b har skapat sagorna och illustrationerna i boken. Årskurs 9 har skapat manus och radioteater baserade på dessa böcker som finns att få i digitalt format.
Projektledare Camilla Lindén och Charlotte Anestam Metapontum, Älvsjö 2014 - 2015
Domkyrkans Hemlighet Det var en gång fyra barn som hette Angelo, Amanda, Elsa och Hans. De var tretton år och gick i samma klass. De var bästa vänner. Det var just där i skolan som äventyret skulle börja……. Skolan hade just slutat och de skulle gå hem till Amanda. De tog på sig sina ytterkläder och gick ut till en parkering utanför skolan. Plötsligt kom en svart bil i hög fart rakt mot dem och bromsade in rakt framför barnen. Två män med mustascher, klädda i sombreros, hoppade ut ur bilen och sprang rakt mot Elsa och Hans! Båda två var alldeles för rädda för att röra på sig och männen fick ett hårt grepp om dem och slängde in dem i bakluckan på bilen. Det tog lite tid för Amanda och Angelo and förstå vad som hade hänt och när de gjorde det var det redan försent; bilen åkte iväg och lämnade dem i ett moln av damm. Samtidigt i bilen…. -Pedro! -Si, Juan (ja, Juan) -Tenemos a aquellos, seremos ricos. (vi har tagit dem, vi kommer att bli rika.) -Fingimos qué somos incapaces de sueco. (vi låtsas att vi inte kan svenska)
-H-ha-ans? viskade Elsa som satt i bakluckan med honom och försökte hålla tillbaka tårarna. -J-Ja-aa, viskade Hans tillbaka minst lika rädd som Elsa var men han försökte att vara stark inför henne. -V-v-vaa-ad s-ska vi göra? Det tog en stund innan Hans visste vad han skulle säga. -Ta det bara lugnt, allt kommer att ordna sig Amanda och Angelo kommer säkert att ringa polisen vi kommer säkert att klara oss. Han visste att de skulle ringa polisen men han var lika säker på att den sista delen var sann.
Hos Amanda Amanda slängde upp dörren och hon och Angelo sprang in. -Mamma, mamma Elsa och Hans har blivit kidnappade! Skrek Amanda med gråten i halsen. Hennes mamma Linda sprang snabbt ner för trappan hon kunde inte tro vad hon hade hört. -Är det sant vi måste ringa polisen fort, sa Linda förtvivlat och sprang till telefonen. Efter några minuter kom två poliser. De frågade barnen om de kom ihåg hur kidnapparna såg ut. -Det var två män, de hade knivar och pistoler, sa Amanda snabbt. -De hade också mustascher och sombreros på sig, tillade Angelo. -Och de kom i en svart bil, berättade Amanda. -Okej vi ska undersöka saken, sa poliserna. -Tack , sa Linda och stängde dörren efter dem. Samtidigt hos kidnapparna Kidnapparna stannade bilen utanför Domkyrkan. De drog ut barnen, de försökte att kämpa emot men slutade snabbt när de såg att Juan hade en kniv i fickan. -Fredrik (prästen i domkyrkan), we will work for you , BUT! We want money. -Okey,as you know I can’t see. So I need all help I can get. När Fredrik gick sa Juan: -Okay kids , you will work for us so we can get money. Angelo och Amanda Amanda och Angelo gillade mysterier de hade löst många fall men det var inte lika roligt när det var deras två bästa vänner som hade blivit kidnappade. De var i sin detektivbyrå som de hade i Mårten Trotzigs gränd. -Okej nu kör vi, sa Angelo han ville att allt bara kunde gå över lika fort som det började. De började söka efter mexikanska kidnappare med sombreros. Resultatet blev 0 träffar. -Hopplöst, suckade Amanda och gick till deras sköldpadda Carlos och kliade honom på halsen han var helt lugn och behövde inte oroa sig för något. Ta bort sombreros då kanske det blir fler träffar! Sa Amanda och Angelo började söka. -En träff! Ropade Angelo. -Det är en tidningsartikel. ” De två mexikanska kidnapparna Juan och Pedro har rymt från fängelset. De dömdes till 15 år i fängelset för att ha kidnappat barn och tvingat de arbeta. De blev rika på det. Polisen säger att de nu är en fara för samhället.(skriven 29sep. för fyra år sedan) -Bingo! Jublade Amanda. -Vi måste berätta det här för polisen. Angelo och Amanda gick till polisen. -Vi tror att de mexikanska kidnapparna Juan och Pedro har kidnappat Elsa och Hans, sa polisen. -Det kan det absolut vara, svarade polisen. -Ni verkar så duktiga på att lösa fall, så ni kommer att jobba tillsammans med polisen Marco Gutierres Parraguez, sa polismannen.
En polis kom fram till dem, han såg mexikansk ut, med svart mustasch. -Hej ungar, det är jag som är Marco, -Hej, jag heter Angelo. -Hej, jag heter Amanda. -Jag ska göra allt jag kan för att hjälpa er med att få era vänner tillbaka. Sa Marco. -Tack men vi måste gå nu men vi ses väl imorgon? Frågade Angelo som genast gillade Marco . -Javisst, svarade Marco, men var? -I Mårten Trotzigs gränd. sa Amanda. När barnen gick frågade Amanda Angelo: -Vad tycker du om Marco? -Han verkade hygglig, svarade Angelo, med hans hjälp kan vi säkert få tillbaka Elsa och Hans. - Det tror jag också ses imorgon, sa Amanda och gick hem, hon längtade redan efter nästa dag. Då kanske vi till och med lyckas få tag på kidnapparna. Tänkte hon. Nästa dag träffades barnen i deras detektivbyrå på Mårten Trotzigs gräng. -Hej, hittar du någon ledtråd?, frågade Amanda när hon kom in. -Nope, svarade Angelo. -När kommer Marco?, frågade Amanda. Just då öppnades dörren och Marco klev in. -Hello kids, sa han. -konichiwa (hej på kinesiska), ropade barnen -Vet ni något nytt?, frågade Marco -Nej, tyvärr, svarade Angelo. -Nähe, men det vet jag!, ropade Marco. -Vet du, vad?! ropade barnen i kör, glada över att de hade kommit ett steg närmare att rädda Elsa och Hans.
-Pedro och Juan sågs vid Domkyrkan! -Kan vi åka direkt? Frågade Amanda, hon hoppades verkligen att hennes vänner var okej. -Klart att vi kan, vi måste ju innan något händer dem. Svarade Marco. De åkte dit snabbt. Så fort de kom fram sprang barnen in i kyrkan med Marco hack i häl. Då såg de en man. -Titta där är någon vi kan fråga honom! Sa Angelo och började springa mot honom. -Vänta låt mig sköta snacket. Sa Marco och hejdade honom. Barnen tittade undrande på varandra de fattade inte varför de inte kunde prata med mannen som förmodligen var präst i domkyrkan, men de brydde sig inte så länge de fick träffa Elsa och Hans igen. -Ursäkta men vem är du? Frågade Marco, jag kommer från polisen och behöver ställa några frågor till dig fortsatte han allvarligt. Mannen vände sig om. -Jag är Fredrik, prästen i domkyrkan. Sa mannen, ställ de frågor du vill så ska jag försöka att besvara dem. -Känner du igen de här? Frågade Marco och visade en bild av Juan och Pedro. -Jag kan inte se. Sa han dystert, jag har varit blind sen födseln men jag har klarat mig med hjälp av herrens kraft. -Okej synd att höra men känner du igen namnen Juan och Pedro? -Ja det gör jag de kom hit och erbjöd sig att städa här. Svarade Fredrik när han hade tänkt efter en stund, de gick ner för att hämta utrustning i källaren.
Mer behövde han inte säga, barnen var redan på väg mot trappan de var glada över att kunna få se sina vänner igen men också rädda för vad kidnapparna skulle kunna göra med dem, de lugnade ner sig när de såg Marco bakom dem. När de kom ner i källaren var det kolsvart. Bara tanken på att Pedro eller Juan kunde ta dem närsomhelst fick kalla kårar att gå ner längs med barnens ryggrader.
-Jag hittade lampknappen. Sa Amanda och en sekund senare tändes ljusen i taket och man kunde se spindelväv och damm överallt. -Städat har de i alla fall inte gjort. Sa Marco, äcklad av allt smuts. De såg en öppen dörr lite längre bort. -De måste ha flytt genom den där utgången. Ropade Marco till barnen framför honom, Kom! De började springa mot utgången, när de kom ut såg de Pedro och Juan lite längre bort.
Marco tog fram sin walkie-talkie och sa han behövde förstärkning. -Vi kommer inte kunna arrestera dem ensamma. Förklarade han för barnen, För båda är beväpnade och jag är den enda av som har ett vapen. Då såg Amanda att Juan tog fram en pistol. -Titta! Skrek hon och pekade mot Juan. -Vad tänker du göra? Skrek Marco till honom. -Vi ska avsluta fyra liv. Sa Juan. Angelo sprang fram till kistorna och öppnade dem. -Men! Ropade Angelo förvånad och förskräckt. Hans och Elsa låg i kistorna. Elsa såg knappt ut att andas och Hans var smutsig i ansiktet. -Berätta vad ni har gjort med dem! Befallde Marco.
-Okej okej vi berättar. Vi smet ut ur fängelset genom att slå och sparka vakterna. Vi hade ett gömställe i Domkyrkan. Prästen är ju blind, vi låtsades att vi inte kunde svenska, så vi pratade engelska med honom. Vi fick mycket pengar av honom genom att låta barnen jobba, men barnen fick ju inte prata, då kunde prästen höra att det inte var vi som jobbade. Barnen hotade oss och sa att de skulle skrika på hjälp, så vi avslutar detta nu, sa Juan. Han sköt Pedro direkt. Sen Elsa och Hans. Sen sig själv. -Neeeej! Skrek Amanda och Angelo, de ville acceptera att deras två bästa vänner var döda. De grät och grät. Marcos kollegor kom tog liken med sig. Amanda och Angelo fick åka hem. När Amanda kom hem längtade hon efter sina föräldrar och efter Elsa och Hans. Hon ringde till sin mamma. Mamma kan du inte komma hem? Du vet väl vad som har hänt med Elsa och Hans? Grät Amanda. -Ja jag vet. Jag är på väg hem, svarade Linda förtvivlat. Efter några minuter öppnades dörren och Linda kom in. Amanda sprang mot Linda och kramade henne hårt. Linda sa att hon skulle göra varm chockad. Nästa dag träffades Amanda och Angelo hos Amanda. De pratade igenom allt som hade hänt och bestämde sig för att aldrig glömma Hans och Elsa, deras bästa vänner...
Historien om Bödeln Det var kolsvart ute och luften var kall. Solen hade precis gått ner och det var konstigt att det kunde bli mörkt så fort. Det ända ljuset kom från min rostiga lyckta som bara hängde i en läderrem efter att handtaget har trillat av. Plötsligt hörde jag ett konstigt ljud när jag gick i Mårten Trotzigs gränd. Gränden var trång och smutsig, det blåste dock inte där så det var varmare. Då kom jag på att det var bara min mobil, jag kollade på mobilen och det var t nummer jag kände till. Jag svarade och sa: ⁃ Hallå, vad vill du mig! ⁃ Du vet vad jag vill ! skrek mannen hotfull. ⁃ Nej, jag tänker inte döda honom! Svarade jag bestämt. ⁃ Du måste! Sa mannen och la på. Jag gick hem och la mig men kunde inte somna för att jag inte kunde glömma vad som hade hänt. Jag vaknade på grund av ett högljutt tjut utanför mitt fönster, ljudet värkar ha väkt hela kvarteret, det var polisen.
De bröt upp dörren när jag inte öppnade. Den föll med ett brak och polisen stormade in. På polisstationen förhörde de mig, de trodde jag var mördaren. Jag var i ett mörkt rum, de lyste mig i ögonen, i rummet fanns det bara ett bord och två stolar. Jag ljög att det inte var jag men tillslut så erkände jag att jag blev tvingad av Kristian, mannan på telefonen.
Jag skulle dö, jag blev dömd till döden. Jag var ute på det stora torget och bödeln stod med svarta kläder och en yxa i handen. Det var tyst på torget, folket stirrade på mig och det kändes kallt och läskigt.
Bödeln kom rakt emot mig, han var cirka en meter ifrån mig. Bödeln tog upp sin yxa och jag förstod att det var slut. ⁃ Stopp! Jag vill inte dö, skrek jag. ⁃ Jag vill bli bödeln, sa jag tveksamt. Domaren tittade på bödeln och sedan på mig. Han tyckte att bödeln var för gammal, jag passade perfekt. ⁃ Nåväl, du ska bli den nya bödeln, sa domaren.
Nästa morgon hade jag en konstig känsla. Jag hade fått sova över bredvid torget i ett litet hus. Huset var otäckt. Väggarna var ruttna, det kröp kryp nästan överallt och golvet, man trodde att golvet nästan skulle gå sönder. På vägen till torget hängde det svarta lakan ut ur fönstret, idag skulle jag döda den gamla bödeln. Den stora tjocka prästen tog mig till den gamla bödelns hus. Huset var litet och mörkt. Vi steg in i huset, prästen stannade vid dörren och sa: ⁃ Du ska ta en trappa upp. Jag hade en klump i magen, jag kom ihåg hur hemskt det var förra gången jag dödade någon. Jag steg in i rummet och jag kände svetten rinna ner från min panna och ner på golvet. Bödeln log och sov sött i sin säng.
Jag tog fram yxan och tog steg för steg till sängen. SPLASH, nu var det gjort. Blodet var på väggarna och lakanet var alldeles blodigt. Bödelns huvud låg på golvet. Nu hade jag fått jobbet som bödeln, på en dag hade jag dödat åttiotre personer. Det var familjer, barn, äldre och mycket mer. Jag kände mig hemsk, och jag förstod att jag inte skulle orka jobba som bödeln länge till. Den sista personen var hemskast att döda så jag vågar inte om honom. Efter en lång period så orkade jag inte mer, jag hade sett för många dö.
Så en sen mörk kväll tog jag en roddbåt och rodde ut till havs. Jag blev tröttare och tröttare för varje meter. Jag var så trött att jag var tvungen att ta en tupplur. När jag vaknade stod flera människor runt och stirra på mig med stora ögon. En av personerna som stod runt mig skrek: ⁃ INKRÄKTARE!!!!!!! ⁃ Förlåt jag menade inte att störa er, jag somnade och åkte fel, svarade jag till de förvånade personerna. ⁃ Varför sitter du i en roddbåt helt ensam? Frågade en av dem. ⁃ För jag orkar inte jobba som bödeln längre sa jag. ⁃ Ni måste hjälpa mig, de kommer snart få reda på att jag har rymt och döda mig, grät jag. ⁃ Du får stanna här en natt och inte mer än det sa en man med långt skägg och välbyggd kropp.
Jag tackade dem och de visade mig till ett hus som jag skulle få bo i, jag fick bo med en liten familj. Jag låg i rummet i min säng och kunde höra hur mamman och pappan bråkade, mamman ville att jag skulle få sova ute på gatan. Hon ville inte riskera något för att det stod redan i tidningen att jag var borta. Plötsligt öppnades min dörr försiktigt, en flicka med svart brunt hår och vackra ögon stod där, Hon sa: -är det du som är Gustav? - ja det är det svarade jag. - hur kunde du sa hon surt. - kunde vadå? - hur kunde du döda så många personer svarade hon med en ilsken min. -varför tror du jag rymde! Hon tittade på mig och gick fram mot sängen, och satte sig bredvid mig. Hon bara satt där. Tillslut sa hon nåt hon sa: - du är den modigaste mannen jag någonsin träffat! - tack men jag är inte så modig tror jag sa jag. - Du rymde för att inte döda mer personer, det tycker jag är en riktig man.
Hennes mamma klev in i rummet och skrek på henne hon sa att hon inte fick vara så nära mördare. Efter att hon gått ut ur rummet kunde jag inte sluta tänka på henne. Den natten var min dröm fantastisk, den enda personen jag såg var hon.
En flicka med svart brunt hår och vackra ögon stod där
Jag vaknade upp ut min fantastiska dröm av att nån drog upp mig på sängen och tryckte ner mitt ansikte på golvet. Det var poliserna de hade hittat mig. Poliserna tog mig ut på det lilla torget som fanns i den lilla staden. Plötsligt kom Kristian fram med en yxa. Jag förstod då att det var slutet för mig. Det sista jag fick höra var en den ljuva rösten av tjejen som jag aldrig fick veta namnet av hon skrek: STOPP!!! Det var nog den bästa döden man någonsin kunnat få, jag älskade henne men nu får hon hitta någon bättre som hon kan leva med resten av sitt liv. Det var min lilla historia. Slut
Den sanna historien om Rödluvan Nu ska jag berätta en hemlighet för dig, en hemlighet som du kanske inte känner till. Du har säkert hört talas om sagan om Rödluvan. Att hon och hennes mormor blir uppätna av den stora stygga vargen och hamnar i vargens stora mörka mage, men sedan kommer jägaren och räddar Rödluvan och hennes mormor och dem lever lyckliga i alla sina dagar. Om det är så du tror att det slutade för lilla Rödluvan så tror du fel. Men om du nu vill veta vad som hände den Rödluvan så får du hänga med. Det var nämligen så att Rödluvan och hennes mormor levde i en sagovärld med tusentals av olika varelser. Vi kan inte ta oss till den världen, men dem som lever i den världen kan alltid åka till vår värld och åka tillbaks till deras värld igen. Men nu börjar vi med Rödluvan riktiga saga. Det var solig lördag och den stora stygga vargen hade just slukat i sig lilla Rödluvan och hennes mormor. Han hade gått och lagt sig under ett träd långt in i skogen och somnat. Efter en stund kom jägaren traskades i skogen för att han hade bestämt sig för att ta en promenad. Han hörde vargens snarkade ljud och bestämde sig att börja vandra mot ljudet och se efter. När han hade gått en stund kom han fram till en stor ek och under den stora eken så låg vargen och sov. Jägaren såg vargens stora mage och insåg att han hade ätit upp någon, så han intygade sig själv att skära upp magen. Han tog fram sin fina kniv och skar upp vargens mage medans vargen sov. Men ett litet fel uppstod när jägaren gjorde detta. Det var nämligen så att han råkade skära i Rödluvans hals.
När han öppnade vargens mage såg Rödluvans hals och det började rinna blod överallt från halsen. Jägaren blev stressad och rädd, han ville ju inte att folk skulle tro att han mördat lilla Rödluvan, så han räddade mormor istället och lät Rödluvan stanna i vargens stora mörka mage. Jägaren sydde snabbt ihop magen och sprang därifrån med mormor i handen. Sedan ljög han och sa att Rödluvan redan var död när han skulle rädda henne. Jägaren flydde från sagovärlden och flyttade till vår värld. Förresten visste du att Rödluvan hade en syster, det har hon fast hon lever i den verkliga världen alltså vår värld, och när jägaren kom till vår värld så gifte sig han med Rödluvan syster och dem flyttade till Älvsjö och fick en dotter, hon heter Elsa. Vargen däremot försatte sova i en vecka till. Du känsel undrar hur jägaren så snabbt gifte sig och fick en dotter men det är så att tiden i sagovärlden är så långsam att en dag där är lika mycket som ett år i vår värld. Sedan ljög han och sa att Rödluvan redan var död när han skulle rädda henne. Jägaren flydde från sagovärlden och flyttade till vår värld. Förresten visste du att Rödluvan hade en syster, det har hon fast hon lever i den verkliga världen alltså vår värld, och när jägaren kom till vår värld så gifte sig han med Rödluvan syster och dem flyttade till Älvsjö och fick en dotter, hon heter Elsa. Vargen däremot försatte sova i en vecka till. Du kanske undrar hur jägaren så snabbt gifte sig och fick en dotter men det är så att tiden i sagovärlden är så långsam att en dag där är lika mycket som ett år i vår värld. Efter en veckas sovande för vargen i sagovärlden så vaknade han och han var så törstig att han sprang till en liten brunn som inte alls låg långt bort. När han kom fram sträckte han sig över brunnens murar och plötsligt tappade han balansen och föll ner i brunnen. Vargen kunde inte simma så han drunknade. Därefter började zombier att klättra och krälar upp genom sprickorna. Rödluvans spöke hade skapat en odödlig armé. Hon försatte leta i Stockholm tills hon kom fram till Älvsjö. Hon hade fått reda på att hennes syster och jägaren bodde där men dem hade rest bort fast lämnat kvar deras dotter Elsa med en kompis som hette jack. Jack och Elsa hade hört människor försvann eller hittades döda, så det var rädda, att gå ut så dem stannade inne för det mesta.
Detta gjorde att rödluvan som hade blivit ett spöke kunde flyga ut ur vargens mage. Hon flög ut ur vargen och det rann blod ur hennes ögon. Hon fortsatte från brunnen och flög igenom en grind som tog henne till vår värld där hon flög till Stockholm . Nu var människorna i en stor fara. Rödluvan kom fram till Stockholm sent på kvällen, fast hon själv visste inte att hon var där utan det fick hon reda på när hon hörde en kvinna prata telefon då hon sa -Visst var det kallt idag , i Stockholm. Då bestämde sig rödluvan för att påbörja sitt sökande där. Du kanske undrar vad Rödluvan sökte efter , hon ville få sin hämnd mot jägaren . Så Rödluvan åkte förbi en kyrkogård och just då fick hon en idé, hon lyfte sina händer mot himlen och det blev stora sprickor i marken. En dag så fick jack och Elsa ett brev,i brevet stod det att ett stort krig var på väg. Då började Elsa och Jack samla ihop en armé , de ringde sina vänner och frågade om de kunde hjälpa till i kriget . Alla människorna samlades i Älvsjö och samlade ihop massa vapen. Nästa dag möttes alla i Älvsjö igen mot Rödluvan och Zombierna i parken.
Jack hade en kompis som hette Dora , hon gav honom ett magiskt svärd som kunde döda både människor och spöken . Jack och Dora bestämde sig för att alla skulle använda svärd. Elsa gömde sig för att kasta sten på de onda som var klädda i svart. Människorna kämpade för fullt men det var svårt. När Jack såg att Rödluvan hade sett Elsa sa han åt Elsa att gömma sig i den mörka skogen.
Han såg att Rödluvan följde efter Elsa så han sprang efter in i skogen. Elsa hörde ljud och såg något röra sig men hon fortsatte springa. Helt plötsligt så sprang hon in i någon. Hon ställde sig upp och såg en stor varg. Det var den stora stygga vargens spöke. – Var inte rädd, jag är här för att hjälpa dig, sa den stor stygga vargen. – Hoppa upp på min rygg, sa vargen.
Elsa satte sig på vargens rygg och de for iväg. Plötsligt stannade vargen och Elsa klev av. – Varför jagar Rödluvan oss? Frågade Elsa. – För hon vill få sin hämnd mot Jägaren, förklarade Vargen. Jägaren är din pappa men han är bortrest så hon vill döda dig istället. – Stanna här så kollar jag om hon kommer. Vargen gick iväg och Elsa gjorde som vargen sa. Då kände hon att luften blev kall och kylig som i närheten av ett spöke. Hon vände sig om och där stod Rödluvan. Hon hade en kniv i handen. Elsa blundade och började skrika. Precis när Rödluvan skulle hugga Elsa så försvann hon. Där Rödluvan hade stått stod Jack. Han höll sitt svärd höjt mot himlen. Han sänkte sitt svärd och sa…
-Kom vi måste hjälpa de andra! Elsa och Jack sprang tillbaks till krigsplanen. Små féer höll på att peta ut ett öga från en ond general, det var Christian Tyrann. Der var svårt för den goda armén för varje gång en god soldat dog blev den en zombie som var ond. När alla trodde att Rödluvan skulle vinna så hördes ett krigshorn låta och ur skogen rusade två nya arméer med deras vän General X längst fram. Hoppet var tillbaks. Kriget fortsatte och i mitten stod Jack och slogs mot Rödluvan. Jack hade många skador men de var inte allvarliga. Elsa ville hjälpa Jack så hon sprang fram till Rödluvan och började kasta sten på henne. Rödluvan blev så irriterad så hon vände sig om och försökte anfalla Elsa. Då höjde Jack sitt svärd och högg henne i ryggen. Rödluvan skrek medans hon splittrades i småbitar. Alla zombier ruttnade sönder och sjönk ner i marken och försvann. Alla människor som hade blivit dödade blev levande igen. Där Rödluvans spöke hade varit stod nu en liten flicka. Det var Rödluvan. Tack för att ni räddat mig, sa Rödluvan. -Ingen orsak, så Jack. Nu blev alla vänner med lilla Rödluvan och de levde lyckligt i alla sina dar.