Internationella engelska skolan bromma 9d noveller

Noveller 9D Internationella Engelska Skolan Bromma

Medverkande Simon Ramnö Tilde Alm Jonathan Rodehav Vera Janlert Sara Björk Anna Pilblad Lisa Nordlöf Sofie Wetterin Julia Olofsson Albin Ryding Petter Byström Lukas Peterson Andrea Wachtmeister Louise Erixon

Vilhelm Sedihn Nils Otterling Elin Blomquist Olivia Kalmerström Joacim Rebeling Sina Naghdi William Westerdahl Widlund Ali Hassan Mahdi Wilhelm Hedfalk Filip Petrini Edi Ynashih Mario Lyberg Adrian Persz Alexander Sjögren

Görans älgjakt av Simon Ramnö Göran gick mot älgpasset vid kalhygget. När han är framme tar han fram termosen med kaffe, surdegsmacka och sitt gevär. Klockan är strax innan åtta och han har tagit fram det som behövs ur ryggsäcken och sätter sig tillrätta på passet.

Nu gäller det att vara tyst. Solen börjar gå upp och minusgraderna övergår sakta till plusgrader, samtidigt som morgonljuset letar sig fram mellan trädens grenar. Han andas in den klara, friska luften och spanar ut över hygget. Han njuter av att ha lämnat storstaden och komma ut i skogen för en stunds lugn och avkoppling och få ägna sig åt det han tycker allra mest om – att vara i naturen Den stora älgtjuren Per har precis vaknat till den stigande solen och till bäckens forsande. Per är en stor älg, han är brun men börjar få lite gråa hår insprängt i pälsen. När han druckit ur bäcken känner han plötsligt främmande dofter och hör samtidigt hundskall, som närmar sig. Per känner en viss oro och börjar förflytta sig i skogen och rör sig sakta mot kalhygget. När Per kommer mot skogens slut känner han sig fortfarande lite orolig och avvaktar en liten stund, innan han bestämmer sig för att gå vidare. Han lunkar sakta ut genom de tätvuxna björkarna och rör sig mot kalhygget med dess vegetation av små tallar, björksly och stubbar från fällda träd.

Samtidigt spejar Göran från sitt jaktpass över omgivningarna i hopp om att upptäcka en skjutbar älg – gärna en stor tjur naturligtvis. Han kikar ut över de avhuggna träden och i bakgrunden de gröna granarna samt några björkar. Efter att han suttit alldeles stilla i någon timme och nu börjat småfrysa lite, hör han plötsligt ett prassel från de tätvuxna björkarna på andra sidan hygget. Görans puls stiger och hans tanke att kunna fälla sin första älg rusar genom huvudet.

Göran är helt knäpptyst och inväntar att det som avger prasslet ska visa sig. Efter några minuter springer en klarröd räv ut från skogen, vilket gör Göran besviken. Spänningen fortsätter dock ganska snart då ett betydligt mer högljutt prassel hörs från de tätvuxna björkarna. Han har svårt att kunna se vad det är för något djur. Det är mörkt och liknar en stor häst.

Göran kollar genom kikarsiktet och ser att det är en stor älgtjur som kommit från björkarna. Han börjar höra hundskallen, som kommer allt närmare hygget. Göran måste nu fatta ett snabbt beslut om han ska skjuta den eller låta den gå, för om några sekunder kommer hunden annars skrämma iväg älgen. Göran bestämmer sig för att skjuta och siktar mot älgen. Då börjar älgen röra sig fort eftersom hunden nu syns vid andra sidan hygget. Han trycker in avtryckaren och gevärskulan rusar genom luften och träffar älgen, som faller tungt mot marken och lägger sig vid skogkanten intill björkarna. Göran pustar ut, lägger ner geväret och ropar i radion: ”Pass 14 har nu fällt en älgtjur”.

I samma ögonblick som Göran kramar avtryckaren och älgen faller till marken, hör älgen Per en kraftig smäll ljuda genom skogen. Han känner sig lite illa till mods och rör sig lugnt bort mot de tätvuxna björkarna för att äta några skott och sedan gå ner till bäcken igen för att svalka sig. Allt har blivit tyst och stilla igen. Hundskallet avtar och smällen som hördes nyss klingar bort.

Den ryska ubåten av Tilde Alm Under ytan i den svenska skärgården är allt grönt och grumligt. Allt är ganska tyst och lugnt, små vågor guppar lugnt in mot stranden och ankor dyker ner i dyn för en munfull sjögräs. Trots den lugna atmosfären händer idag något alldeles extraordinärt. Hela Sverige tror sig veta att det händer, men ingen vet exakt vart eller exakt hur. Befolkningen i det avlånga landet följer med nyfikenhet nyheter och expertutlåtanden - allt som har med Den Ryska Ubåten att göra är idag av största betydelse.

På Mälarens botten vilar en många ton tung metallbåt. Fem ryska män i olika åldrar sitter i tystnad på två långa rader av hårda träbänkar, uttråkade. En av dem mumlar något som försvinner bort i bruset orsakat av vattnet de är fullständigt omslutna av, reser sig och går mot främre änden av farkosten och slår sig ner i en stol som visserligen är ergonomiskt utformad, men inte mindre obekväm för det.

Han trycker på ett par knappar och vrider på ett par rattar med rysk text på, för att sedan slänga en hastig blick över axeln, som för att kolla att ingen stått bakom honom och sett vad han gjort.

“Vi ska höger om grundet här, sen är det ganska djupt och fint ett par hundra meter, så det är bara att puttra på. Vår infiltratör leder ubåten in hit, så vi ska placera i den här passagen, innan vi går in och tar den”, sa hon, med fingrar pekandes här och där på sjökortet som låg på bordet framför de tre relativt högt uppsatta personerna från Svenska Försvarets Marinkår. De hette Katarina, Allan och John och var fast beslutna att fånga Den Ryska Ubåten som antogs ligga och lurpassa i den vissnande vassen, bland mörtar och gräsänder och stockholmare på sin söndagspromenad.

“Men NJET! Vi har en svensk båt här och här, kör vi in där är vi fångade! Du är ju helt inkompetent! Vad tänker du med, ändra kursen sådär? ÄR DU SVENSK?!”. Dimitri skrek, med en kaskad av spott flygandes ur munnen. Alek kände hur en blöt droppe landade på ena ögonlocket, och en annan mitt på näsan. Alek visste att nu, nu var spelet förlorat. Den barske, runt 55 år gamla ryska officeraren var inte den förlåtande typen. För det var ju han, Alek, som var Svenska Försvarets kontakt. Han var den som, i utbyte mot en större summa pengar, skulle ge Katarina Johnson och hennes besättning lite stjärnglans efter att ha hittat Den Ryska Ubåten På Hemliga Uppdrag I Svenskt Vatten. Dimitri tog hans tystnad och undvikande blick som en bekräftelse på hans infiltrationsteori och vrålade på ryska till Bogdan att ta upp båten till vattenytan samtidigt som han drog ut ett handvapen ur bältet och utan ens en antydan till tvekan placerade en kula i Aleks panna.

“Ubåten borde ligga precis runt kröken här”, sa Katarina och blickade ut genom vindrutan på den löjligt stora båten, tog in hur vacker Stockholms skärgård var en söndagsmorgon. Plötsligt fastnade hennes blick på något. En krusning vid vattenytan, mitt i vattnet och utan synbar provokation. Samtidigt rundade båten kröken och samtliga instrument i hytten fick fnatt. Allan och John jublade segervisst, men Katarina hade ögonen på annat. För en femton meter lång rysk ubåt skymtade nu över vattenytan. Hon mumlade: “Någonting är fel, fel fel fel”, och knöt näven. Hon såg som i trans hur den cirkulära dörren på skorstenen mitt på ubåten slängdes upp och en lealös kropp dumpades i vattnet.

“Nej… nejnejnejnejNEJ!”. Katarina vrålade. Ubåten stängde luckan och sjönk åter igen ner under vattnet. På vattenytan låg en kropp ensamt kvar, långsamt guppandes i svallvågorna efter den många ton tunga metallbåt som var där bara sekunder tidigare.

Tre dagar senare stod Katarina på ett podium, vid en fullsatt presskonferens. Till tidningarna, till Svt och Tv4 och alla andra sa hon: “Det fanns aldrig någon ubåt.”

En vanlig morgon av Jonathan Rodehav Oliver tittade ut genom fönstret med stora ögon då den första snön hade fallit. Luften var fylld med tjocka snöflingor och träden såg ut som vita piprensare. Han flyttade blicken från fönstret till madrassen han låg på, fjädrarna stack ut i det vänstra hörnet. Det gamla trägolvet var kallt som is och fick honom att rysa till innan han ställde sig upp helt och hållet. Snön piskade emot det gamla huset och vinden ekade genom huset som ett svagt skri. Han satte på sig ett par mjukisar och rusade ner för trappan. Föräldrarna stod i vardagsrummet och grälade Han tog ett djupt andetag och öppnade kylskåpet, i förhoppning om att han skulle få äta något. Men där fanns inget, Oliver suckade djupt och trippade upp till badrummet.

Rasmus stirrade på den ljusa iPhoneskärmen och gäspade högt, samtidigt som han tittade runt i sitt rum. Rummet var stort och rymligt, i hörnet stod ett skrivbord med en stor skärm, bredvid det ett nytt ps4 och en dator. Väggarna var fullproppade med affischer, diplom och medaljer. Mamma ropade från köket “Skynda dig upp! Städerskan kommer om 40 minuter.”. Rasmus hasade sig ner, nerför trapporna och in i köket. Påvägen ner såg han pappa sitta i fåtöljen och titta på nyheterna, som vanligt. Ett glas oboy, och 2 rostade bröd med ost gurka och skinka på, samma frukost han ätit i hela sitt liv. Sedan kastade han in disken i diskmaskinen och rusade upp för att göra sig i ordning.

Oliver smög in i badrummet och tittade på duschen, synd att den var trasig men han skulle förmodligen ändå inte få använda den, fadern säger att vatten är dyrt. Kranen avgav sig ett dovt ljud och sedan rann vattnet. Håren reste sig över hela kroppen när han tryckte ner huvudet i handfatet och tvättade av sitt korta bruna hår. Sedan borstade han tänderna, tvättade av sig och började röra sig mot sitt sovrum igen.

Rasmus kastade av sig kläderna och hoppade in i duschen. Sakta men säkert rörde han sig mot det rinnande vattnet, handen först för att kunna känna temperaturen. Ångan började fylla badrummet samtidigt som Rasmus tvättade av sig väldigt nogrant. Han tog tag i handuken och torkade sig snabbt med tandborsten i munnen.Med handuken runt höfterna smög han till sitt rum, skakandes av kylan.

Oliver slängde på sig några trasiga jeans och en alldeles för liten långärmad tröja med en brun fleece. Han packade sin ryggsäck fort och la ner nycklar, busskort och hans gamla nokia. Han lyfte upp ryggsäcken och sprang ner för trapporna, knöt på sig skorna och satte på sig sin gamla jacka. Mamma gav honom en puss på kinden och sa åt honom att ha en underbar dag, han nickade och marscherade ut i den häftiga snöstormen Rasmus tog på sig ett underställ, jeans, t-shirt, tjocktröja och tjocka gråa strumpor. Sedan satte han på sig sin klocka, tog sin iPhone 6 och lade ner sina läxor och skolböcker i sin ryggsäck. Det dunsade i trappan när Rasmus sprang ner, han knöt snabbt på sig sina kängor och satte på sig sin stora varma parka. Han ropade “Hejdå, jag går nu!” till sin pappa, men ingen svarade.

Oliver såg Rasmus röra sig emot honom, sakta men säkert klampade han fram genom den tjocka kramsnön. Det knarrade när Rasmus rörde sig emot honom, han såg att han hade något i handen bakom ryggen, förmodligen en snöboll. Oliver tog upp lite snö i sina bara händer och kramade en hård snöboll, sedan gömde han den bakom sin rygg. När dom två pojkarna var tillräckligt nära varandra så mulade dom varandra, samtidigt. Båda skrattade högt och log mot varandra “Din jävel, visste att du skulle göra det där idag igen!” sa Oliver. “Och du med, precis som du gör varje dag. Kom nu går vi, jag vill inte bli sen igen.” sa Rasmus med ett leende på läpparna. Och så marscherade dem tillsammans mot skolan i den häftiga snöstormen.

Tänder av plast av Vera Janlert Han satt med morgonkaffet i ena handen och tidningen i den andra. Lovisa kom hasande ner för trappan och greppade en fralla med högerhanden. Hon hade alltid varit väldigt trött på morgonen, raka motsatsen till sin äldre bror. Emil var alltid som en frisk vind på morgonen, när han var yngre hade det alltid varit han som hoppat upp i deras säng och tvingat dem på fötter. Lovisa mumlade något om kulturdelen. Han skakade loss den från de andra delarna av tidningen och gav den till henne. När hon fick tag på den vände hon direkt på tidningen så serierna uppenbarade sig. “Du borde läsa nyheterna också, inte bara serierna”. Inget svar, bara en butter grymtning.

Han svepte kaffet och reste sig och styrde de långa benen mot trappan. I sovrummet låg Helen fortfarande och sov, hon hade jobbat natt på sjukhuset. Leo var stolt över henne, Helen var den enda kvinnliga kirurgen på hennes avdelning, självklart var hon den bästa också.

Med ett leende på läpparna stängde han försiktigt dörren och gick till badrummet.

Tandkrämen var nästan slut, den var bara en ihoprullad liten korv vid badrumsspegeln. Han tryckte med tummarna precis under munstycket och en liten plupp av vit pasta tittade fram. Han drog tandborsten över tandkrämen och började borsta sina tänder. För han hade tänder,vita raka tänder i akryl. Varje gång han tänkte på sina tänder tänkte han alltid på sin uppväxt. Han tänkte på toaletterna under stadsbiblioteket som han behövt dela med kåta medelålders män. Han tänkte på smärtan som uppsått när tänderna hade dragits ur visst, han hade haft bedövning, men den hade inte hjälpt. På ett sätt så var han glad att han växte upp på det sättet som han gjorde, det hade gjort så att han uppskattade samhället på ett annat sätt. Han älskade sina barn mer och han älskade sin fru mer. Många av de gemensamma vänner han och Helen hade var nästan alltid osams, Kim och Oskar hade till och med separerat. Men inte han och Helen, de hade varit lyckliga från dag ett.

Buss 4 mot Radiohuset var i tid, som vanligt nickade han åt stadsbiblioteket när bussen körde förbi. Han undrade varför han inte avskydde stället, men hur han än försökte så kunde han inte hata den runda byggnaden i sten. Den låg liksom fridfullt vilande vid foten av Observatorielunden. Vid hans station klev han av och gick mot kontoret. På vägen dit kom Stefan ikapp honom. “Tjenare Leo”.

De diskuterade gårdagens vinster och kunder och hur de kunde göra bättre affärer de kommande veckorna. Företaget som han kallade det hade fått en uppåtswing i affärerna, efterfrågan ökade dag för dag. Därför behövde även utbudet av varor öka. “Det kommer en kille från Indien på söndag, du kanske ska ta en titt på vad han har med sig” sa Stefan. “Det tåls att tänka på” svarade han. Leo drog upp den tunga dörren och klev in i lokalen. Lukten av kontor mötte hans näsborrar. Datorväskan och rocken la han på sitt skrivbord. Han frågade Kristina om alla var tillbaka. Nästan alla var, bara Leia var borta. Hon hade visst fått ett brådskande uppdrag. Ilska bubblade i honom, han hade sagt till Kristina och de andra hur många gånger som helst att alla skulle befinna sig i kontoret på morgonen.

Hans fotsteg ekade mot det tunga betongglovet. Källarluften tätnade när han drog fram nyckelknippan. Han stannade framför järndörren och öppnade. Inne i dunklet satt dem, de bortglömda barnen. De utan familj. De log när han kom in - tomma, döda, tandlösa leenden. Och han log han med.

Morgonteater av Sara Björk Klockan hade just passerat åtta och morgonrusningen i centrala Stockholm var som värst. En kontorsråtta i grå kostym, svarta klackskor och med en skållhet 7-elevenkaffekopp småsprang genom folkmängderna på huvudgatan. Hennes bruna hår var uppsatt i en stramande knut i nacken och handväskan svängde i takt med hennes stressade steg. Hon var ständigt uppmärksam på det skvimpande innehållet i koppen som absolut inte fick hällas ut.

En man i åttioårsåldern strosade omkring i samma del av staden i folkvimlet helt obekymrad av stadslivets hets.

Han bar som alltid en gråsotig basker och ett par manchesterbyxor som för länge sedan borde slängts på grund av dess dåliga skick. Mitt i stadens stress gick han förnöjt omkring och sprätte med fötterna, visslandes på en gammal låt. Lukten av avgas och ljudet av tutande bilar.

Inte långt därifrån svor en medelålderskvinna över att hennes kaffekopp likt förbannat hade runnit ut på hennes hand. Hon var försenad och allt var kaotiskt.

Samtidigt gick en man omkring och funderade på just ingenting. Hans solbrända ansikte kisade mot solen och tusen rynkor bildades runt hans ögon. Han betraktade en trädgårdsmästare som ansade de få träd som befann sig runt vägarna.

En katt drog sig undan folkmassorna och en mamma tog sitt barn i handen. Mannen iaktog varenda akt i den teater som kallades morgon i storstaden.

En kvinna letade febrilt efter en papperstuss att torka sin nerdränkta hand med, alla fickor var tomma. I allt gektande lyckades denne också hälla ut ytterligare en mängd hett kaffe på benet. Uppgivenheten spred sig genom kroppen och hjärtat värkte. Hon tog ett djupt andetag, bet ihop käkarna och sprang vidare. Tjugo minuter kvar tills att jobbet börjar. Höghusen vid kanten av vägen hängde över henne och hon kände det som att hon sprang i kvicksand. Allas blickar envisades med att sitta som fastklistrade på henne.

Ett fåtal meter därifrån spatserade en mycket gammal man omkring. Hans blick vandrade över myrstacken av människor som irrade omkring, alla med fullt fokus på sina egna steg. Solen gick i moln, myllret fortsatte.

En kvinna sprang lite för fort och var lite för koncentrerad på sig själv och märkte inte den lilla mannen. Allt gick så fort och det ända hon han tänka var - shit, nu är det kört, nu förvandlades denna morgon till helvetet. Hon hade snubblat och kaffet hade stjälpts ut på den stackars mannen. Hon slog händerna för munnen och bad tusen gånger om ursäkt.

Farbrorn framför henne verkade lite överaskad men i hans snälla ansikte fanns det inte ett spår av den verede kvinnan hade förväntat sig. Farbrorn gav henne ett förstående leende och såg hennes blöta hand. Ingen fara sade han bara och tog fram någonting ur fickan och räckte det till kvinnan. Det var en tillknöglad pappersbit och en tjuga. Kvinnan såg oförstående på honom men han svarade bara att hon behövde dem mer än han, ja till att torka handen med och för att köpa en till kaffe såklart. Mannen lyfte sedan på sin våta basker och lämnade kvinnan. Kvinnans oförstående ansiktsuttryck försvan gradvis och hon kände plötsligt en enorm lättnad, vilken god man.

Ångan av Anna Pilblad Det oändliga pipet tränger sig in i huvudet. Halvt sovandes trevar jag efter klockan och lyckas få tyst på ljudet när jag föser ned den på mattan.

Klockan piper igen och irriterat sträcker jag mig ner till golvet och trycker på knappen. Jag drar av mig täcket och sätter mig upp. Håret är rufsigt, pyjamasen är på sne och påsarna under ögonen har växt. Natten har slutat för tidigt idag igen och än en gång ångrar jag att jag tittat på den där serien som jag vet egentligen slutar för sent. Viljan att sluta mina ögon och lägga mig tillbaka är stor men ändå bestämmer jag mig för att dra mig upp ur sängen och gå ut till duschen.

Det varma vattnet smeker min hud som silke. Spegeln immar igen och ångan från vattnet sprids i rummet som viskningar, men imman ser konstig ut. Den är tjockare än vanligt och stiger snabbt. Jag anar en rutten stank som kommer från avloppet och blir snart lite snurrig. Panikslaget vänder jag mig om för att stänga av vattnet men när jag sträcker ut handen verkar kranen ha flyttat på sig. När jag försöker nå den igen halkar jag och kan precis känna det kalla kaklet mot min hud innan det blir svart.

Jag öppnar ögonen. Världen är suddig och det dunkar i huvudet. Jag är inte längre i duschen, utan i en sjukhussäng, påklädd. När jag vrider på huvudet ser jag att det sitter en man i en stol till vänster om sängen. Han har svart kostym och en såndär snäcka i örat med en sladd som går ner för nacken som agenter brukar ha i filmer. Förvirrat gör jag ett försök att sätta mig upp men det är någonting som håller mig tillbaka. Jag kollar ner på mina armar och ser tjocka läderband som sitter fast i sängens metallkanter. Jag frågar mannen vart jag är men han stirrar stint in i väggen.

Rädslan växer snabbt inom mig och i nästa stund stiger en smal liten man i grön kostym in i rummet. Bakom sig har han ett litet entourage med två vakter som ser exakt ut som han i stolen bredvid min säng. Än en gång försöker jag få ett svar på vart jag är, men mannen svarar inte. Han går långsamt fram till min säng och stryker lätt den kalla metallen med sin hand. När han är framme vid mitt ansikte stannar han och stirrar djupt in i mina ögon. Han lyfter handen och smeker mig varsamt över kinden. Jag hinner precis känna ett stick i armen innan allt blir svart.

Konversationer av Lisa Nordlöf Jag slår upp den tunga dörren mot den kalla höstluften som väntade utanför Blackebergs gymnasium. Äntligen. Helg. Redan fem veckor in på första året på gymnasiet, och jag är redan skoltrött. Bara en fotbollsträning som väntar på kvällskvisten, sedan blir det väl en fredag som de andra - lugna och stillsamma. Det är så jag vill ha det, jag finner en viss lättnad av att vara ensam. Det ger en tid att tänka. Att tänka på henne.

“Eve! Eveee!” ropar Victoria. Evelina är bland de sista ute ur byggnaden och utanför väntar Victoria, hennes vännina. Victoria går inte i Blackan själv, men har lovat att följa med Evelina till stan. En fika vid NK - fredagen kan inte börja bättre. Till slut snubblar Eve ut genom dörrarna, det bruna långa håret alldeles rufsigt under mössan. De båda vännerna brister båda ut i garv. “Det ser ut som om du sprungit ett maraton-lopp.” konstaterar Victoria. Evelina är snabb på att svara: “Det ser ut som om du är min morsa som ska plocka upp mig efter skolan.” Det är sådan hon är - fräck och humoristisk på ett självklart sätt. De går vidare mot Blackebergs tunnelbana, där den smutsiga tillvaron inte är ett ställe man uppskattade att vara i. Där ser de båda en kille från första ring. “Vem är han?” frågar Victoria nyfiket. Hennes blekta tänder syns när hon talar, märker Eve. “Vet inte. Går i första ring. Fotbollsspelare.” Eve ger ut den viktigaste informationen. Eve har lagt märke till honom tidigare. Hans blonda korta hår, bruna mystiska ögon. Annorlunda.

Fan, fan, fan, jävla helvete. De kommer närmare. Det är hon. Evelina. Hennes gröna ögon med blicken fäst på hennes kompis. Hela jag är alldeles varm. Jag är nog alldeles för förälskad för mitt eget bästa. Jag känner ju knappt henne. Kärlek vid första ögonkastet?

Alldeles för cheesy. Det finns väl ingen anledning till att hon skulle lägga märke till mig. Som det nervvrak jag är, står jag och och väntar på tuben. Och hon kommer närmare. Lyckligtvis kommer tuben mot Alvik. Men vad hjälper det? De båda kliver ju på de med. Jag är både glad och livrädd samtidigt. Glad för att hon är på tuben, livrädd för att de sätter sig vid fyrsätena bredvid och börjar inleda en konversation jag sent skulle glömma.

Han ser ganska uttråkad ut. Som om det inte var något märkvärdigt att vi sätter oss så nära honom, när hela vagnen är tom. Eve börjar tänka tankar som om hon möjligen skulle vara antingen irriterande, konstig eller dum i huvudet. Kan han inte åtminstone se lite glad ut?

Hon börjar bli irriterad - ingen brukar titta så uttråkat på henne. “Hej.” får hon fram. Hans ansikte ändrar inte form. “Hejsan.” svarar han mekaniskt. Han ser så frånvarande ut. Det gör henne osäker på vad hon ska säga härnäst.

Nu får det bära eller brista. Antagligen tycker hon att jag är ett jävla creep. Vet hon? “Vad ska du göra i helgen?” fortsätter hon.

“Match på lördag mot AIK.” Svarar jag. Försöker låta lugn, som resulterade i nånting halvdant. Hennes kompis vänder sig emot henne, spricker upp i ett leende och säger: “Bra. Då kommer vi.” Och vad svarar man på det? Det gör jag inte. Jag bara ler. Får ändå inte fram något. Tur för mig, så är det dags att kliva av. Jag säger hejdå, och börjar gå nerför trapporna i Stora Mossens tunnelbana, mot höger med blicken fäst mot trapporna in i skogen. Jag närmar mig övergångstället. Vad hände just? Är detta verklighet? Hon ska se mig spela.

Antingen har hon samma läggning som jag, eller så förstår hon inte att alla tjejer inte har långt hår. Jag undrar hur besviken hon blir när hon inser vem jag egentligen är.

365 dagar av Sofie Wetterin Hon hade väntat på den här dagen i ett år. Löven hade redan börjat få färg, träden skiftade i gult, orange och rött och agerade som en kontrast till den grå himlen. Hon kom ihåg dagen för ett år sen, suddig av tårar som föll på hennes kinder. Det var den dagen han åkte och inte skulle komma tillbaka på ett år.

Samtidigt, 10 000 meter upp i luften, satt han på flygplanet som skulle ta honom hem till sin älskade. Det här ögonblicket hade han längtat efter i ett år. Han hade blivit utstationerad för tjänstgöring inom armén och hade blivit tvungen att räkna ner från 365 innan han kunde återförenas med henne. Ett år som kändes lika långt som en livstid hade hållit dem isär, berövat honom känslan av att få beröra hennes mjuka kurvor, prata med henne utan en datorskärm i vägen, att få vara i hennes närvaro. Det var nästan värt 365 dagar utan henne, att tvingas genomlida den starka känsla av längtan som väcks till liv på natten när inget annat kan ockupera tankarna, det var nästan värt det, för känslan av att äntligen få tillbaka henne var tusen gånger starkare.

Hon satt i den kala ankomsthallen och väntade. Det regnade och var ovanligt trist väder, men inget kunde dämpa hennes humör när hon gick på högvarv. All sorg som hon känt under årets gång var nu blott ett minne, för idag skulle han komma tillbaka. För varje flygplan som landade höjdes hennes förväntningar ännu ett snäpp, och med tanke på att hon hade åkt till flygplatsen fem timmar innan hans plan skulle anlända, kunde hennes förhoppningar inte vara annat än skyhöga. Inom kort skulle två återigen bli ett.

Röstmeddelandet han hade skickat innan han hade stigit ombord på planet hade varit lugnande och på samma gång gjort så att hon bara önskade att timmarna av väntan som var kvar skulle spola förbi i ljusets hastighet, så att ögonblicket av salighet äntligen kunde komma.

Han satt i sin obekväma och missanpassade flygplansstol när högtalarna plötsligt skrapade till. En av flygvärdinnornas svala och lugnande röst flöt ut ur högtalarna, och meddelade att de just nu upplevde lite turbulens men att det inte var något att oroa sig för, det skulle snart gå över. Sedan hördes ett ljudligt skott från främre delen av flygplanet. Först trodde han att det bara var året i armén som lekte med hans nerver, men när medpassagerare runt omkring honom började skrika insåg han att något var fel. Stämningen blev kaosartad. Vissa satt bara och stirrade rakt framåt, all färg tömd ur deras ansikten, andra sprang runt som om de skulle kunna fly från problemet på det sättet, och några satt tysta med hårt slutna ögon och höll hårt i varandras händer, antagligen för att de skulle vara tillsammans i deras sista stund om något hemskt skulle inträffa. Att behålla lugnet var av avgörande betydelse, och att inte låta sig påverkas av de panikslagna människorna som var på planet. Ännu ett skott avlossades, och i mitten av all denna förödelse kunde han bara tänka på henne.

Planet skulle ha kommit för en timme sedan, men ingen information gick att få. Hon förstod ingenting, i röstmeddelandet hade han sagt att de skulle gå ombord och avresa enligt schemat, att ingenting var försenat. Hon blev yr och började kallsvettas; tänk om något hade hänt. Hennes normalt stabila jag förtvinade sakta och ersattes av panik som pulserade i hela hennes kropp. Livliga och förskräckliga scenarier spelades upp som filmer framför hennes ögon, och alla slutade med en krasch, rök och död. Nej, hon fick inte tänka så här. Hon var tvungen att gaska upp sig och rensa huvudet på onda tankar. Det var inte hälsosamt att alltid förvänta sig det värsta, så som hon tvingats att göra hela tiden det senaste året, alltid plågsamt medveten om att han kunde dö i strid vilken dag som helst. Men nu fick det bara inte hända. All denna olidliga väntan för ingenting. Hon intalade sig själv att hon bara var paranoid, och gick till närmsta café som flygplatsen erbjöd för att lugna ner sig. Hon beställde en rykande het kopp med kamomillte - det svek henne aldrig i situationer som den här. Morgonupplagan av New York Times låg på bordet intill hennes, och hon bestämde sig för att läsa för att låta tankarna komma in på andra banor. Dagens datum stod längst upp på sidan: 11 september 2001.

En måndagsmorgon av Julia Olofsson Det var en helt vanlig måndagsmorgon i början av december. Snön som kom igår var nu slask. Himmlen var fortfarande svart och regnet öste ner. Klockan var halv sju när klockan ringde. Pojken klev ur sin varma mjuka säng, han satte sina fötter på det kalla trägolvet, klädde på sig sin morgonrock och begav sig ner till köket för att äta samma gamla vanliga frukost som han äter varje dag. Två limpmackor och en kopp te.

Det var en helt vanlig måndagsmorgon i början av december. Snön som kom igår var nu slask. Himmlen var fortfarande svart och regnet öste ner. Den hemlöse mannen hade varit vaken i timmar även fast klockan bara var halv sju. Det hade inte gått så bra att sova på hans vanliga bänk i parken när det började regna. Alla trappuppgångar var redan upptagna, i alla fall de man kunde ta sig in i. Han hade suttit på bänken sedan han vaknade och nu var han helt dyngsur. Han bestämmde sig för att leta efter pantburkar för att kunna köpa sig något att äta.

Pojken åt sin frukost medan han såg ut genom fönstret. Ute började himmlen ljusna men bara till en grå tråkig färg. Han var trött och det var kallt sen hade han ju matteprov idag också, han hade ingen lust att gå till skolan.

Det var så orättvist, varför behövede han gå till skolan för.

Den hemlöse mannen hade hittat mer pant än vanligt efter alla ungdomar som festat under helgen. Han hade råd att köpa en hel limpa och en liter mjölk. Han satt på sin bänk och njöt, det tråkiga vädret skulle inte förstöra hans fina stund.

Pojken drog på sig sina kläder och började långsamt gå mot skolan. När han nästan var framme såg han en man som satt på en bänk vid parken. Mannens kläder var blöta och håliga, han var smal och skäggig och luktade lite skumt. Pojken förstod genast att han var hemlös, han såg ju ut som vilken uteliggare som helst. I påsen brevid honom hade han säkert massor av sprit och öl. Han fick ju skylla sig själv att han inte jobbar. Han har väl köpt sprit för alla sina pengar.

Den hemlöse mannen hade ätit upp sin frukost när en pojke kom ner för backen från villaområdet. Pojken stirrade på mannen sådär som alla barn alltid gör. Han trodde säkert att han var en helt “vanlig” uteliggare och i hans påse fanns massor av sprit och öl. Det är mitt fel att jag inte jobbar och jag har köpt sprit för alla mina pengar. Det är ju inte hans fel att han tror det, hans fördomsfulla föräldrar har ju berättat för honom hur alla hemlösa är. Om han bara visste min historia kanske han skulle sluta döma.

Sommardrömmar av Albin Ryding Datumet är den 24 juni. Taxin har annlänt till huset och står och väntar på familjen. Oskar har knappt hunnit att packa klart sin väska.

Han är mycket stressad. Han lillasyster står vid ytterdörren och skriker. Hon är jätteivrig på att åka iväg. Alla väntar på Oskar.

- Mamma! Kan jag få ta en cola ur kylen innan vi åker? frågar Rasmus -Ja älskling. Det är klart, vi ska ju på semester. Har du packat klart din väska?

-Såklart jag har! “Äntligen ska vi åka” tänkte Rasmus. “Bort från detta” Självklart så blev Oskar sen till taxin. Hela familjen satt och var irriterad på honom och han kände deras blickar riktade mot honom. Taxiresan kommer ta cirka 45 minuter utan trafik och klart att det kommer vara en massa trafik. De kommer helt klart att bli sena. Oskar känner hur en svettrand rinner ner för hans kind. Stressen kommer smygandes upp på honom bakifrån. Han trycker in sig i hörnet på taxin och skäms. Han känner att allt det här är hans fel.

-Mot bilen! Vi ska äntligen iväg. Himlar vad skönt det här ska bli. Tre veckor borta från det här, utbrister Rasmus -Vill ni äta innan? Vi kan gå in på McDonalds eller så äter vi på Arlanda, säger fru Sonesson.

-Jag tycker att vi äter på McDonalds, vid Arlanda. Haha!

Mot incheckningsdisken springer Oskar. Han pappa sa att han skulle springa i förväg för att tjäna tid. “Varför ska vi alltid vara ute i sista minuten?”, tänker Oskar. Hans mamma, pappa och syster kommer efter släpandes med allt bagage. Kön har blivit kort eftersom att alla är vid planet just nu. Bording om 15 minuter. Dem springer fort som för att hinna och dem kommer precis att klara det.

“PANG!” Det small i hela gången. Väskor flög och barn skrek.

-Oj förlåt! Vi har bråttom, vi skulle ha sett oss för, sa hela familjen Robertsson samtidigt.

-Det är ingen fara. Bara ni hinner med planet, svarade fru Sonesson.

-Hinner inte stå här och prata. Ha det så trevligt på resan. “Äntligen har vi kommit fram till varma Thailand, vilken stress det här vart.” tänker Oskar. Hela familjen går ner till restaurangen för att sätta sig ner och koppla av med en god lunch. “Riktig thaimat i riktiga Thailand, Så ska det vara.” Oskar kan äntligen koppla av.

-Mot hotellet! “Chaweng garden beach resort” hette det väl? frågar Rasmus.

-Japp. Där ska bo, i alla fall första 5 dagarna. sen har vi ju lite mer än 2 veckor kvar också.

-Det kommer bli jätteskönt det här. Hoppas att det bor mer svenskar där bara.

En riktigt god thailunch och en massa sol är precis vad familjen behövde efter denna resa. Hela familjen har varit mycket stressade enda tills de hade suttit sig på planet. Sprungit igenom hela Arlanda som ett par yra höns.

-Mamma, jag är hungrig. Kan vi gå och äta?

-Vi kan gå ner till restaurangen och kolla om det sitter något folk där. Kanske någon ni kan leka med, svarar fru Sonesson.

-Så gör vi. Är det en stor restaurang? Är det god mat?

Restaurangen ligger tom, samma som polen och resten av hotellet.

Fredagsmiddag av Petter Byström “Äntligen helg” tänkte mannen. Det var en tung arbetsvecka, som äntligen hade kommit till ett slut. “Det måste man fira”.

Med den tanken i huvudet, gick den helt vanliga arbetande medelklassmannen, till blackebergs pizzeria. Platsen där han spenderade sina bästa stunder.

“På torget klockan åtta?” Den unge mannen skrek i telefonen. “Måste jag göra det här?”. Från andra änden av telefonen kom ett tvekande, kunde den unga lärlingen utföra det? Det märktes på den unga mannen, han blev blek och stum. Han slängde ner telefonen på marken, slängde upp dörren och sprang ut.

“En vesuvio?” servitrisen kom ut med pizzan. “ja, det är min”, sade mannen. Tugga efter tugga, åt mannen upp pizzan.

Det var djurlikt hur mycket av mannens koncentration låg i pizzazätandet. Han var inpricip ensam på den tomma, men ända väl upplysta, resturangen. Det var ett fåtal personer som kom och gick, besökarna satt hellre hemma och åt sina efterlängtade fredagsmiddagar.

“Vågar jag det här?” Tänkte den unge mannen för sig själv. “Jag ska visa dem”. Han närmade sig platsen där allt skulle hända, platsen där han skulle visa dem. Det var ett mörkt och kallt torg med små källor av ljus från affärer och bostäder, inget märkvärdigt. En typisk regnig Oktoberkväll, knappt en människa i sikte, alla hade bråttom hem till den efterlängtade fredagsmiddagen.

“Det var gott” tänkte mannen. Han satt kvar med den tomma tallriken framför sig. Mannen hade ingen familj att komma hem till. Detta var precis vad mannen behövde, han kunde äntligen slappna av. Tiden gick och personalen dukade av hans tallrik. Han hade ingen brådska.

“Var kan han vara?” Den unge mannen letade efter personen som skulle slutföra hans uppdrag. Det kom ett par människor då och då, men om det var offret skulle han märka det. Han känner igen sin fiende så fort han ser det, hans kläder avslöjar det.

“Klockan är redan åtta!” Tiden flög iväg. Till slut var det dags för mannen att bege sig hemåt. Han tog på sig sin stora svarta rock och sin svarta mössa, som han fick i julklapp av sin mamma. Det hade blivit kallare. Regnet skar i hans ansikte när han gick. Det var bara tio minuter till hans hem, det kunde han stå ut med.

“Nu gäller det!” Den unge mannen hade bestämt sig, nu skulle det ske. Han fick syn på den misstänkta mannen, han kunde känna igen honom, det var en brottsling. Mannen var klädd i svart. Den unge mannen var så bestämd, inget kunde stoppa honom. Han tog fram pistolen, siktade in sig. Det dånade över hela torget. Kulan var avfyrad, den träffade rätt mellan mannens ögon. Nu var allt över. Han sprang fram till kroppen han hade avlivat. När han var tillräckligt nära fick han panik. Det var en helt vanlig man, inte en brottsling, inte alls. Han kände hur all lättnad i kroppen flög ur honom. “De kommer att döda mig!”. Den unge mannen hade misslyckat sin prövning. Offret var fortfarande på fri fot. Det ska han inte vara. PANG! Den unge mannen fick ett pistolskott i bakhuvudet. Nu låg han där bredvid kroppen han dödat. Han klarade definitivt inte sin prövning .

Att våga av Lukas Petersson Lars tog ett tveksamt steg mot fordonet. Det var en varm, solig dag utan ett moln så långt ögat kunde se och den ljuvliga doften från popcornståndet fyllde Lars lungor, men det kändes ändå inte bra. Hans ben skakade när han försiktigt satte sig på det bekväma sätet. Han satt hopkrupen som en vakthund som sett en björn. Det var första gången. Med skakig hand satte han på sig säkerhetsbältet. Motorn startade och fordonet var i rullning. Successivt ökade farten och trots att han satt ute i det fria denna soliga dag, kändes det som om han satt instängd i en cell en måndagsmorgon.

Per hade precis börjat äta sin lunch som bestog köttbullar och potatismos tillsammans med sina poliskollegor när han fick larmet. Någon galning körde just nu runt mitt i centrala Stockholm i hög hastighet. Långt borta hörde han ett skrik, han satte på sirenerna och ökade farten med självförtroende. Han hade gjort detta förut, han var expert, tänkte han för sig själv.

Nu var han uppe i alldeles för hög hastighet. Detta kunde knappast vara tillåtet. Lars kände sig jagad och vände sig bakåt för att se om det fanns en efterföljare, men vände sig snabbt framåt igen när illamåendet kom. Han tyckte att han hörde sirener långt borta men kunde lika gärna inbilla sig. Eller? Nej nu hörde han tydligt det familjära ljudet av sirener.

Per älskade hur bilarna väjde undan för honom, som betjänter som bugade när deras herre passerade. Han kände makt i sitt arbete. Det var den största anledningen till att han valde polisyrket. Han susade förbi bilarna på nolltid och var nu ikapp brottslingen. Det var en ovan brottsling som körde snabbt, men utan självförtroende. Han saktade in i kurvorna och svajade lite när han körde. Per däremot körde som på ett streck, fast besluten att ta förövaren.

Lars ökade farten i ett sista desperat försök att köra ifrån sin efterföljare, men som skuggan efter den som går mot ljuset, närmade sig efterföljaren. Det var ingen idé, han skulle aldrig klara det. Solen gick i moln och han började frysa.

Huttrande saktade han in och förberedde sig för det värsta. Äntligen stannade brottslingen. Han klev ur bilen och sträckte upp händerna. Det hade varit en förhållandevis lätt dag på jobbet. Han satte handbojor på brottslingen utan att behöva lyssna på någon protest. Några tonåringar stannade och tog en bild på händelsen och de förbluffade minerna från uteserveringen tvärs över gatan gjorde att Per kände sig stolt. Med ett leende på läpparna körda Per lugnt tillbaka till stationen och åt upp det sista potatismoset.

Han hade stannat, en flod av lättnad sköljde över honom när han tog första steget på fast mark. Då kom det ikapp honom, insikten att han hade vågat. Rak i ryggen gick Lars ut genom portarna på Gröna Lund och hörde hur sirenerna från andra sidan stan tystnade.

Livet ljusnar av Andrea Wachtmeister De var 3 och 6 år när de träffades. De var bästa vänner. När de var med varandra kunde inget gå fel. Men det var inte helt sant för något gick ju fel, annars så skulle de väl fortfarande vara vänner. Eller skulle de vara mer än vänner?

En dam ligger på sin säng på ålderdomshemmet och tänker. Hon tänker på sitt liv och hur det har varit. Det är ju sådant man gör när man är gammal, går igenom sitt liv och sina misstag. Hon ser lycklig ut även fast det luktar död och medicin i rummet. Hon är nöjd med sitt liv. Hon har ont överallt, men vid detta laget är hon van. Rullatorn står framför henne och hon sträcker sig efter den. Det tar lång tid att lyckas resa på sig, men hon känner att hon måste upp. Hon går fram till det öppna fönstret som är inramat av de beiga, fläckiga gardinerna. Det är inga vackra gardiner och det är inget vackert rum. Damen tar centimeterlånga steg och rullar rullatorn framför sig.

Vinden tar tag i hennes hår och hon tittar ut genom fönstret. Hennes blick fastnar på en man och hon blir blek.

Mannen går in i bilen efter att ha varit på sjukhuset. Han har fått reda på att hans kolesterolvärde är för högt och nu måste han köpa mat med lägre fettinnehåll och röra på sig mer, annars kan hans dagar vara räknade. Många av hans vänner har gått bort. Men han har ju haft ett bra liv tänker han medan taxichauffören frågar vart han ska. Ja vart ska han? Han vill inte hem, han känner bara inte för det.

Hemtjänsten är säkert där också, så han vill åka iväg. Han vill inte känna sig som en gamling. Ska det vara så? Tänker han. Borde man inte vilja bli gammal om man är nöjd med det man åstadkommit i livet? Det är något som han saknar, en del av honom är tom.

Chauffören frågar igen vart han ska. Mannens mun öppnas utan att han vet vad han säger. Taxibilen börjar rulla och mannen tittar på de nakna träden som han passerar. Taxibilen kör in på en parkering, mannen betalar och går ut.

Han står på en grusgård med fem tomma parkbänkar. Hon står vid fönstret en bit ovanför. Deras blickar möts och båda bleknar. De hade inte sett varandra på 73 år.

Mannen går in på ålderdomshemmet och frågar efter någon. Han får reda på att personen är i rummet rätt in till höger och han går dit.

Han står och tittar på en sliten mörkgrön dörr med nummer 47 tryckt på handtaget.

Damen tittar efter mannen när han går bort mot ingången. Kan det vara han? Plötsligt känner hon ett hål inom sig. En längtan som hon har känt flera gånger förut. Hon hör en knackning på dörren och rycker till. Hon vänder med mycket möda på rullatorn och börjar ta sig till dörren. Aldrig har dessa 4 meter känts så långa att gå. Hon låser upp den och trycker på en knapp som öppnar dörrren, den är alldeles för tung för för att öppna själv. Där utanför står mannen.

“Hej Clara”, säger han. Damens ögon blir våta och hon ler. Att hon log betydde allt för mannen. “Hej Gustav”, säger hon. “Vad hände med oss?” frågar han.

“Vi växte ifrån varandra”, säger damen. Hon går närmre honom och kysser honom på kinden. Han känner värmen från hennes rynkiga läppar spridas inom honom. De tittar på varandra med lycka i ögonen.

Damen känner sig lycklig som aldrig förut. Hålet inom henne är borta. Hennes liv är fullbordat.

Plötsligt faller hon ihop framför honom. Han känner paniken rusa igenom hela kroppen. Damens ögonen är blanka och livlösa.

Rosa liljor av Louise Erixon Det var en kylig eftermiddag i november och hon satt med tankarna långt borta från det skruttiga klassrummet där hon egentligen befann sig. Hur mycket hon än i vanliga fall tyckte om skolan, så lyckades hon inte få ett enda ord av läraren att fastna i huvudet. Stolen kändes kall mot undersidan av låren och från hålet genom fönsterkarmen susade kall luft in som en ond ande. Hon sänkte huvudet och det mörka, glansiga håret föll som en gardin av silke framför ansiktet på henne.

Hennes käraste hade hamnat på sjukhus på grund av henne.

Han måste hata mig, tänkte Agnes och la sig ner på den hårda sängen i Danderyds sjukhus. Allt var mitt fel.

Agnes slängde telefonen i väggen och batteriet flög tvärs över golvet och landade vid dörröppningen. Om jag bara hade lagt undan telefonen när jag verkligen behövde vara koncentrerad så hade jag inte haft ett bekymmer i världen nu, tänkte hon och såg ut genom fönstret.

-Ursäkta, men jag måste gå, sa hon, reste sig hastigt och gick med långa steg ut från klassrummet. Skolans dystra korridor tycktes bli allt mer trång ju närmare hon kom sitt skåp, och den söta lukten av kanelbullar från hemkunskapsalen som hon i vanliga fall älskade, gjorde henne nu illamående. Hon sprang den sista biten till skåpet, slet ut sin jacka och sprang till busshållplatsen, där bussen precis kommit fram. På bussen var det inte många. Några vuxna, antagligen på lunchtid, och ett barn med vattkoppor satt i pappans knä, förtvivlad. Hon satte sig längst bak och kollade ut genom fönstret för att undvika eventuell ögonkontakt. Två regndroppar fångade hennes uppmärksamhet, då de sakta tävlade ner för fönsterrutan. Hela tiden blev de större och större.

Samtidigt som Agnes såg hur den högra regdroppen vann, så kom en av sjuksköterskorna in i rummet. Det hade blivit kväll och sjuksköterskan ville meddela att hjärnskakningen inte var så allvarlig, och hon fick lämna sjukhusrummet om hon så ville. Agnes tog på sig tofflor och började gå ner mot blomsteraffären en trappa ner. Liljor, rosa precis som hennes hår. Det borde bli bra. Med blommorna i ett hårt grepp gick hon till receptionen och frågade om hon kunde få träffa Daniel Näslund, inlagd igårkväll efter att blivit påkörd av en bil.

Hon rusade upp för vägen från bussen och när dörrarna öppnades så slog sjukhuslukten henne som om det vore en osynlig vägg av hemska minnen. Med tappra kliv fortsatte hon raka vägen till hans rum, men stannade tvärt vid dörrgaveln. Hennes kära Daniel låg nerbäddad och bredvid honom på sängen satt Agnes, hans kusin. Hennes hjärta sjönk till vad som kändes som botten av det djupaste, mörkaste havet. Självklart skulle han inte vilja träffa henne. Han visste inte att det var Agnes som hade kört bilen. Skadorna hade fått honom att glömma det, eller så hade han väl förträngt det själv. Det ända han var säker på var att det inte var hon som bad henne att ta moppen till ICA för att köpa rosa liljor.

Flaskpost av Vilhelm Sedihn Det är en kall vinter dag i december. En engelskman med långt hår och blåa ögon vandrar över en blek och ensam strand. Det enda som hörs är vågorna som kluckar lugnande. Han tänker på hur han kunde vara så dum och inte inse att allt inte var så bra som han hade trott.

Hennes överraskande ord hade fått honom att känna som han dött en fridfull död och sedan blivit väckt till liv igen. Hur kunde han varit så dum och inte märkt att hon inte längre skrattade åt hans dåliga skämt eller tröstade honom efter en dålig dag på jobbet. Han ser en fågel som flyger högt däruppe i himlen och tänker att han också bara vill flyga iväg helt fri. Bort från allt det här till en annan plats (en bättre plats) en plats där vädret inte hela tiden matchar hur han känner sig. Han tänker att kanske den enda anledningen att hon inte sagt hur hon känner innan var på grund av kriget. Eftersom han dessutom inte kunnat spendera så värst mycket tid hemma under kriget, då han jobbat i försvaret under denna tid så fann hon inte tid att berätta då.

Helt plötsligt så ser han nånting i sanden. Han drar upp ur sanden någonting som visar sig vara en flaska. Flaskan har ett brev i sig, Han drar bort korken med en vridande rörelse. Han börjar läsa.

“- Je m’appelle Anton.

Han upptäcker till sin förvåning att brevet är på franska. Hans franska är lite rostig men han översätter brevet så gott han kan.

“Hej jag heter Anton. Jag är 14 år gammal och kommer från Frankrike. Jag var 11 år när jag och mina föräldrar blev tillfångatagna av nazisterna och bortförda till ett läger. När vi kom till lägret så upptäckte jag att det var mycket värre än jag någonsin kunnat tänka mig. Överallt så gick folk runt i gråa randiga pyjamaser och sovplatserna var så trånga att flera personer fick sova i samma säng och allting var omringat av ett högt stängsel. Jag fann fortfarande mitt liv ganska uthärdligt ända tills en ny chef blev anställd att bestämma. Han hade snaggat brunt hår, blåa ögon och en näsa som såg ut som den blivit bruten på flera ställen.

Precis som min pappas näsa, tänker mannen på stranden. Han läser vidare.

“Den nya chefen hade något sorts hat till mig som inte riktigt kunde förklaras. Varje sten jag lyfte, varje andetag jag tog, hela tiden kunde jag känna hans hatfulla blick i min nacke. Sen en dag när jag var sist ut ur sängkammaren så kände jag att någon tog tag i mig. När jag vände mig om såg jag honom stå där med sin hatfulla blick stirrande på mig och mumlande nånting på tyska som jag inte kunde förstå.

Sedan drog han mig med sig till ett okänt rum. Jag försökte skrika, men han höll min mun så jag knappt kunde andas. Hastigt, som om han inte hade så mycket tid, spände han fast mig vid en stol, la en munkavel över min mun och satte på mig ögonbindel. Plötsligt kände jag någonting bränna i min hud. Jag försökte komma loss, men lyckades inte. Smärtan kändes värre än något jag någonsin känt förut.

Dagen efter försökte jag få reda på information om varför han hatade mig så mycket och fick reda på att han hette Adolphe Bachman.

Mannen på stranden stannar upp mitt i sitt läsande. Hans blick går från trött och ledsen till vidöppen och full av hat när han läser namnet.

Han har inte avslöjat något för nån inte ens sina närmaste vänner. Hans djupaste hemlighet som han skäms så mycket för att han flytt från sitt hem och med hemlig identitet gått med i brittiska armen. Mannen som pojken talar om är hans egen pappa. En ökänd nazist. Han fortsätter läsa om pojkens historia och upptäcker att hans pappa efteråt dödat hans familj och fortsatt attackera honom tills han en dag brast och skrev att han inte längre vill leva och där slutar brevet. Han visste att hans pappa hade hat mot judar men inte att han kunde göra något sådant som att tortera ett barn. Han börjar känna sig illamående som om han vore på väg att spy. Han kan inte hålla det här inne längre han måste berätta för någon men vem? Och när tidvattnet stiger så inser han att hans förlorade relation till sin fru är ett pris han måste betala för sin pappas illvilliga dåd. En arvsynd så stor att han måste låta alla andra planer med sitt liv vänta medan han betalar skulden. Han stoppar brevet i fickan och med bestämda steg lämnar han stranden för att påbörja avbetalningen.

Av Nils Otterling Jag förstod ingenting, dörren va öppen. Ingen skulle vara hemma nu. Jag var in princip helt säker på att morsan och farsan skulle iväg och titta på någon lägenhet och att brorsan skulle på hockeyträning.

Redan när jag hade gått in på tomten hade jag fått en obehaglig känsla. Öppnandet av dörren gjorde samma gnisslande ljud som den alltid gör. Första steget in i huset kändes som ett självmord. Av det andra steget fick jag en obehagliga kall känsla som kom i från huset. Jag stog i hallen och försökte att inte göra ett ljud men när jag tog av mig mina ytterkläder kändes det som att grannarna skulle höra. Sedan gick jag långsamt till köket alltid tittandes över axeln så att ingen skulle kunna komma upp bakom mig. När jag står i köket märker jag att alla dörrar är stängda. Sedan hör jag ett knarr som kommer från övervåningen. Det ljudet skrek som ett “spring för livet” i mina öron, och det var precis vad jag gjorde. Jag sprang så snabbt och ljudlöst som möjligt mot och in i skafferiet, stängde dörren långsamt så det skulle låta så lite som möjligt. Det kändes som allt hände på en halv sekund. I skafferiet stog jag, andadess tungt av rädslan om vem det kunde ha varit som var på övervåningen. Det kan ha varit någon i min familj men det kändes inte rätt att ropa efter vem det var.

Efter några minuter minskar stressen av att någon skulle hitta mig i mitt gömställe. Min första tanke då gav mig ett flin på ansiktet för jag kanske hade inbillat mig allt. Jag bestämde mig för att jag skulle gå ut men fortfarande vara försikig. Jag öppnade skafferi dörren, den gnislade till, rädslan spred sig i kroppen och jag hade redan ångrat mig att jag gått ut ur mitt gömställe jag tittade höger och vänster innan jag gick ut ifrån skafferiet. Jag sträckte ut handen utan att släppa blicken från dörren som leder in till köket. Jag sträckte ut handen för att ta en kniv, tog den närmsta och största. Skräcken utökade sig när det kändes som att det var en kniv som saknades i den svarta behållaren.

Jag gick runt i huset och observerade allt som kändes fel. Ett steg i taget. Det smutsiga golvet, mattan som låg i oordning och dörrarna som varstängda. När jag kommit till hallen stog jag och titta ut genom fönstret och observerade allt som var ute på tomten.

Sedan ser jag en rörelse som kommer in i från huset. Jag såg inte exakt vad det är för jag ser det i ögonvrån och jag vågar inte titta efter.

Jag stog där, andades inte, blinkade inte, jag gjorde ingenting. Samtidigt som jag står där får jag en stark känsla av att det är någon bakom mig som stirrar rakt på mig, rakt in i min rygg så jag känner det i hela kroppen. Jag vågar inte titta bak för då kanske saken eller personen som jag såg i ögonvrån skulle komma fram. Känslan i ryggen blev bara starkare och jag behövde anstränga mig för att koncentrera mig på att titta i ögonvrån ifall saken skulle visa sig. Jag kände mig omringad. Skräcken inom mig fick mig nästan att domna. Jag betämde mig att det här är löjligt och det måste inte vara någon som står bakom mig. Så jag vänder mig om, och inget. Det var ingenting bakom mig utom dörröppningen till spel rummet. Men rörelsen som jag såg ororar mig fortfarande eftersom jag inte gått in i vardagsrummet än.

Kniven i min höger hand. Handen skakar av rädsla och jag känner inget i mina ben. benen fortsätter gå samtidigt som hjärnan säger nej. Ett steg i taget. när jag kommer fram händer allt snabbt, 8 människor hoppar fram ur tomma intet och jag börjar skrika. Allt blir suddigt och jag svimmar. Jag blir väckt senare på dagen av alla mina kusiner som hade kommit för att överraska mig på mitt födelsedagsparty. och gav mig en bit uppskuren tårta.

Förlorade möten av Elin Blomquist Hon tar ett djupt andetag innan hon tittar sig i spegeln. Den långa vita klänningen smiter åt från brösten till höfterna där den vidgar sig, volangerna rinner ner som i ett vattenfall och lägger sig perfekt på golvet. Hennes bruna lockar faller lätt på axlarna, diademet glimmar på hjässan, likaså gör ringen på hennes vänstra ringfinger. Hon tar ett djupt andetag igen, den här gången för att lugna sina nerver. Till sist vågar hon möta sin egen blick, och därefter spricker hon ut i ett lyckligt, ljuvligt leende.

Han vaknar med ett ryck av den öronbedövande smällen. Först förstår han ingenting. Sedan kommer skriken och det är det som får honom att klarna i huvudet. Skriken från kvinnor och barn, ropen från hans medsoldater som försöker få kontroll på det otroliga kaos som uppstår. Det är som om hans mardrömmar utspelas rakt framför ögonen på honom. Drömmarna som har plågat och förföljt honom, drömmarna som skapats från händelser som han har sett ske. Två tankar far genom hans huvud innan han ger sig ut.

Hoppas jag får träffa henne igen. Hoppas jag hinner träffa honom.

Lycka. Den absolut dominerande och enda känslan som finns i hennes kropp just nu. Lyckan hon känner bubblar över och hon kan inte stoppa sina tårar från att falla ner för hennes kinder, samtidigt som hans läppar möter hennes, först försiktigt, men sen alltmer intensivt.

Hon hör applåderna börja i bakgrunden och de sliter sig motvilligt ifrån varandra för att vända sig om och möta sina familjer och vänner.

Lyckan är total, och de båda fullkomligt strålar av glädje. Hon tittar upp och in i hans ögon, och kan inte sluta le. Äntligen har de fått varandra.

Samtidigt som han springer försöker han orientera sig. Var slog bomben ner? När han väl kommer fram är det inte så svårt att lista ut.

Sjukhuset står i brand och det hörs skrik och gråt från alla håll. Några soldater har redan tagit sig in för att rädda människorna där inne och han springer mot ingången. Han kommer precis i tid för att se den stora byggnaden falla emot honom. Precis som i en film spelas hans liv i revy och det är två bilder som står ut. En är från hans bröllop där hans fru var så otroligt vacker med sina bruna lockar som föll lätt över axlarna och de båda var så lyckliga. Den andra är den bild han åkte ifrån, återigen hans fru med hennes nu växande runda mage.

Jag kommer aldrig få träffa henne igen. Jag kommer aldrig hinna träffa honom.

Sedan återfår han sin syn precis i tid för att se sjukhuset som sedan krossas ner på hans kropp.

Begravningen äger rum i samma kyrka som de gifte sig i. Hon kommer ihåg hur hon stod på precis den här platsen och kollade djupt in i hans ögon och sa efter prästen. De var så lyckliga. Nu ligger hans kropp framför henne inuti kistan. Tårarna rinner okontrollerat ner för kinderna när hon står vid den och tar farväl. Hon känner de medlidande blickarna från familj och vänner, som tror att dom förstår smärtan hon känner. Hon kysser kistan och tar ett sista farväl. Sedan går hon tillbaks till första bänkraden där barnvagnen med deras nyfödda son står och väntar.

Ögonblicket av Olivia Kalmerström Det är den 26:e Oktober 2014 i Dubai. Den 37 gradiga värmen svävar över den stora klarblå poolen och minst tusen vattenrutschbanor i alla olika slags former tonar över mitt huvud. Överallt studsar små färglada barn runt som lyckliga gummibollar upp och ner ur vattnet och doften av klor är överväldigande. En perfekt dag på Wild Wadi. Jag ler medan jag barfota kryssar mellan blöta fotsteg på den alldeles för varma stengången. Gröna palmer täcker båda sidorna, solen står högt på himmelen. Jag stänger ögonen och tar ett djupt andetag, andas in lyckan av frihet och glädje i luften. Jag mår bättre än bra.

När jag öppnar mina ögon så står hon där, snett framför mig. En kort kvinna, bara några år äldre än jag och klädd i en burka svart som natten. Min första tanke är; Vad gör hon här?!

Varför står hon, mitt i en av världens största vattenparker, i nästan 40 graders värme med en heltäckande dress. Borde hon inte dö av värme?

Medlidandet sköljer över mig som en stor våg. Det är svårt att tro att hon självmant har valt just den utstyrseln för ett besök på Wild Wadi. Vem tvingar henne? Varför berövas hon rätten att bada och njuta av det svalkande vattnet som vi andra. Självklart förstår jag att klädseln är kopplad till religionen i landet. Men det känns orättvist att kvinnan framför mig i likhet med andra kvinnor i landet på grund av tro och tradition inte har rätt att välja och uttrycka sig genom sin klädstil.

Att de tvingas bära en helsvart dress som täcker dem från topp till tå, där endast ögon och händer syns, inte ens munnen får visas. Männen i landet bär minsann vita svala kläder. Jag känner frustration och ilska å kvinnans vägnar.

Plötsligt vänder sig kvinnan om och våra ögon möts. Hennes blick ser frågande ut och jag skymtar medlidande i hennes hasselnötsbruna ögon när hon snabbt tycks syna mig där jag står i min turkosa bikini.

Medlidande inte avundsjuka! - Det känns som ett slag i magen. Jag ser ner på mig själv och känner mig plötsligt lite naken. Ser hon mig som ett sexualiserat objekt i min grönblåa bikini med hundratals paljetter som reflekteras i solljuset? Är jag motbjudande, eller skäms hon för att stå i min närhet, då jag för tillfället bryter regler inom den muslimska tron.

Hon kanske tycker synd om mig för att mitt samhälles åsikter om vad som är snyggt har tvingat på mig så utmanande kläder. Men jag har ju ingen religion som stoppar mig från att ha på mig vad jag gillar. Är det kanske det hon inte gillar?

Att jag inte utövar någon speciell tro.

Men jag inser, jag är faktiskt stolt över mig själv, mitt utseende och mitt liv. Jag kollar på kvinnan och hennes ögon spricker plötsligt upp i ett leende där hon står rakryggad med huvudet i hög position . Det känns som en stor sten släpper från mitt bröst. Jag ler tillbaka mot kvinnan med hela mitt hjärta och blir helt varm av den kärlek och stolthet som flödar mellan oss två främlingar. Vi står så i vad som känns som en evighet innan hon viker undan blicken för att gå vidare på den heta stengången.

Idag, den 26:e Oktober i Dubai korsades två världar, två helt olika liv på en av världens största vattenparker där barn ser ut som lyckliga färglada gummibollar vattnet och poolens klarblåa glans svalkar den törstande blicken. Ögonblicket var över på några sekunder, våra världar for förbi varandra. Men jag, jag kunde inte vart lyckligare för stunden.

Av Joacim Rebeling Det var en varm dag. Solen gassade och det var näst intill vindstilla i den lilla staden. Tåget var på väg mot stationen. Det var ett sådant tåg man ser på bild och på film med ett stort ånglok, första vagnen var fylld med kol och det var inte ett allt för långt tåg. Den vita röken välde ut ur lokets skorsten och det visslade och gnisslade när tåget kom in på stationen. Det var en helt vanlig dag i den lilla staden för alla andra, för de flesta.

En man sprang. Han var inte speciellt märkvärdig, hade han inte sprungit hade nog ingen lagt märke till att han ens var där. En ganska kort, vältranad man med blondt, kort hår och skäggstubb. Han var välklädd med kostym och en röd ros i bröstfickan. han hade brottåm, han behövde hinna med tåget till varje pris. Han sprang genom staden så fort han kunde för att hinna med det enda tåget på hela dagen. Han var på väg till det viktigaste han hade och det betydde allt för honom.

Han hade redan missat morgontåget och nu fick han inte missa det här tåget! Han sprang och sprang trots hettan.

I en annan del av landet satt en ung kvinna. Hon såg uttråkad och otålig ut, hon väntade på något eller någon. Alldeles för ofta kollade hon på det lilla armbandsuret, som om hon trodde att nästa gång hon kollade så skulle tim visaren ha flyttat sig en hel timme. Hon gick fram och tillbaka på platsen, otåligt och och oroligt.

Mannen började inse att han inte skulle hinna med tåget. Med tårar i ögonen började han sakta ner. Men så slog det honom, han hade fått en idé och nu bytte han färdriktning. Han sprang fortare än någonsin samtidigt som han tänkte att det här var hans enda chans. Hans enda chans att hinna med tåget som skulle ta honom till hans skattkista. Precis när tåget började rulla från stationen hann mannen springa ut framför tåget och med viftande armar i vädjan om att tåget skulle stanna så ställde han sig mitt på spåret. Lokföraren ryckte i nödbromsen och tåget stannade endast några millimeter framför den anfådda mannen. Nu var han på tåget men han hade gjort så att tåget skulle bli försenat. Nu återstod bara en sak: att tåget skulle hinna fram till nästa station innan hans mest värdefulla juvel försvann.

Kvinnan kollade på sin klocka en sista gång innan hon ställde sig upp från bänken och började vanka fram och tillbaka igen några minuter innan hon med en sorgsen blick och blytunga steg började gå mot dörrarna på stationen men just som hon skulle gå genom dörrarna hörde hon en röst hon kände igen. Klockorna stod stilla när de sprang mot varandra och bådas önskan var uppnådd. . Han omfamnade henne och de båda log.

Det okända av Sina Naghdi Mannen lät överdrivet snäll på telefonen och ändå bor han här, platsen är fördömd.

Ingången var trasig och gick inte att stänga, blodet började rusa i kroppen och hjärtad pumpade som aldrig förr. Fick känslan av en början på en skräckfilm så fort jag gick in.

Jag blev förvånad att det fanns en hiss i det här rucklet, men jag är inte dum, jag förstog direkt att den var farlig och att man dör oftast i filmer när man tar hissen. Det är alltid då problemen uppstår och plötsligt så är man fast och innan man hinner ta in skräcken så “dör mobilen”.

Jag har faktisk en plikt som jag måste fullborda, inget får stoppa mig.

Jag tar bara trappan. Lampan lyser svagt.

Jag går med svaga och darrande ben upp för trappan tills jag kommer till andra våningen så hörs det ett starkt dunk, adrenalinet forsar igenom kroppen, de brända väggarna krymper ihop, det känns som jag blir mosad.

Vänta! Ska jag bara lämna pizzan här och gå men då får han en gratis pizza och jag vet att jag inte är så snäll och pengar är pengar.

Jag måste verkligen “get my shit together”.

Jag knackar svagt på dörren, direkt så hörs det fotsteg som närmar sig dörren.

Jag darrar allt mer och mer.

Dörren öppnas och jag hoppas på det värsta. Det är säkert en stor och stadig man, men en man i min storlek visar sig och ger mig ett vänskaplikt leende, han bjuder in mig direkt.

Jag kan väl inte vara rädd för honom, jag skulle säkert vinna om vi slogs till döden.

All rädsla försvann, några glädje tårar syntes men jag torkade bort de snabbt.

Han frågar om jag vill dela pizzan med honom.

Jag hade redan bestämt mig när han sa ordet pizza. Han kunde bli min vän och vi skulle kunna se på filmer hos mig spela HALO tillsammans, inte hos honom så klart.

Jag frågade direkt om vad som hade hänt med lägenheten och han sa att det var en brand för en vecka sen, de som bodde ovanför mig lade ut några ljus vid ingången och sen brann det, behövs ingen förklaring egentligen.

“Ah” det förklarar ju allt tänkte jag.

Han reste sig upp och gick in till sitt rum och sa till mig: -Du trodde väl inte på branden.

Av William Westerdahl Widlund Robert var en 17 årig pojke vars mamma missbrukade droger och hans pappa lämnade dem när Robert var 4 månader gammal. Robert var en smidig och snabb pojke. Framförallt så var han väldigt ödmjuk och alltid tacksam för vad han fick och så. Robert och hans mamma bodde i Los Angels, i förorten där det var där de som tjänade mindre bodde. Robert och hans mammas hem var mörkt och luktade mycket sprit och Roberts säng var soffan som stod i det dystra vardagsrummet vars soffbord var fullt med spritflaskor och rester av marijuana som hans mamma hade rökt. Robert flyttade hemifrån när han var 15 år då han hade ett gräl med hans mamma om hennes missbruk. Så Robert gick i skolan under dagarna och letade efter ett ställe att sova på under nätterna. Han sov ofta hos kompisar men han kunde inte sova hos dem hur länge som helst. Ibland så gick Robert till skolgymmet och sov.

Jennifer var en överklassmamma som jobbade på “Bank of America” och var väldigt högt uppsatt och tjänade väldigt bra precis som hennes man. Jennifer hade 2 barn som var 9 år och 14 år. Det var en pojke som var 9 år och som hette Adam och tjejen som var 12 år och hette Jamie. Jennifers familj bodde på “S Lake St” i Los Angles. De bodde i en vit villa som var enorm och hade en grind in till uppfarten till huset.

Klockan var 19:34 på en torsdagskväll i Maj då Robert var påväg till skolgymmet då han gick där efter vägen.

Jennifer och hennes familj hade hämtat upp Adam efter hans amerikanska fotbollsträning. Då de paserar Robert och Jennifer får en speciel känsla i kroppen att något är fel, och vänder och åker tillbaka till Robert och frågar hur det är. Och Robert svarar att han är på väg till skolgymmet då han inte har en plats att sova under natten. Jennifer säger att han kan sova den nästkommande natten hemma hos dem. Robert sover över hos familjen och får sova på soffan. Robert får sova hos familjen i 2 månader då de frågar om han vill flytta in hos familjen eftersom att de trivs med han i deras omgivning och han trivs hos familjen.

Robert kommer hem efter skolan och träffar Jennifer utanför huset då hon har en överraskning till honom. De går upp på övervåningen och går in i ett rum där det står Robert på dörren och han fått ett eget rum. Då sa Robert: “Wow jag har aldrig haft en sån här.”

Då svara Jennifer “Vadå ett rum?” “Nej” svarar Robert “en säng.”

Robert har gått med i skolans amerikanska fotbollslag och spelar som wide reciver. (han fångar bollen och springer helt enkelt.) Han utvecklades väldigt snabbt och fick mest speltid i laget och var med i All-star laget.

2 dagar efter All-star premiermatchen var Adam med om en bilolycka och hamnade på sjukhus. Adam hade gått hem till en kompis då han blev påkörd av Roberts mamma när hon var hög. Robert blev helt förstörd och när han kom till sjukhuset med resten av familjen. Robert stannar upp och i ögonvrån lägger märke till att han känner igen en speciell avdelning på sjukhuset som han har besökt sin mamma när hon har magpumpats p.g.a överdoser och hur han har sutit på den där förbannade, smutsiga, nerspydda bänken som stod utanför operationsrummet. Och tittat på hur hans mamma har legat där på britsen med massor av rör och maskiner och alla läkare som stod runtomkring britsen.

“Robert, Robert” han vänder sig om och ser hur hela familjen står och gråter utanför Adams rum. Han förstår nu, han vet inte hur han ska reagera. Tankarna går, han börjar att springa nerför trappan och ut mot entern och bara fortsätter att springa….

Av Ali Hassan Mahdi Det är den 20 Januari 2003 Ekerö Det är en kall och mörk natt och villornas skugga täcker grannarnas baksida.

Barnen kommer hem från hockey träningen.När de kommer hem sätter de på värmen för att värma sig inför den kalla natten.Barnen hittar en lappen i köket där de står. -Jag och pappa är ute och äter middag med Karl och Annelie vi kommer runt 12 tiden, mat finns i ugnen det är bara att värma -Det stog i nyheterna att en mördare hade rymt från fängelset så se till att dörren är stängd!-Puss mamma och pappa.

Det är en kall och mörk natt lamporna sätts på klockan 10.30 larmet går på och vakterna inser att Alex Sjögren hade rymt.

Han är Ekerös farligaste seriemördare.

Det tog flera år för Ekerös polis att spåra honom.

Han blev dömd för skjutningen i Engelska skolan på Ekerö.250 barn avled men det är ytterligere 12 elever som har lindriga skador.

Mördaren är på fri fot och kan vara närheten av Ekerövägen står det i Ekerö News.

Barnen låser dörrarna när de får reda på det och bestämmer sig för att släcker ner huset och kollar på film.Barnen som ville ha en lung kväll med lite film och mysa. Men något hemskt kommer att förändra den mysiga natten.

Alex Sjögren är på fri fot och befinner sig bland några villor i närheten rapporteras det.Han vill bara hitta skydd innan det blir för kallt och innan polisen går ut och letar efter honom.Han vill bara tillbringa en natt i ett härligt hus ensam.

Alex ser två hus där det verkar lungt så han bestämmer sig för att går mot det ena huset och försöker bryta sig in.

Barnen kollar på film men de märker inte vad som händer utanför men det kommer dem snart märka.

Alex försöker bryter sig in i Karl och Annelies hus, han letar efter något han kan ta sönder rutan med.Han tar upp stenen som ligger på gräset och kastar.Larmets sätts på och han springer till nästa hus.Ena barnet går ner och hämtar kakor.När han väll är nere så ser han det blinkande röda ljuset hemma hos grannarna.Han tror att det bara är larmet och går upp.

Alex kommer fram till huset och där ser han barnen.Han tänker gå in och döda de.Han kastar in en sten för att locka barnen ner för att sen döda de. Ena barnet hör det och går ner för att kolla.Alex är inne i huset och sen svingar han yxan.

Det är då barnets överkropp flyger av.

Av Filip Petrini När jag låg svag och trött på min säng, väldigt svagt uppfattade jag två ansikten över mitt huvud.

Den första var skälig med guldigt håt och visdom i hans ögon, den andre var mörk, behornad var hans mun full med lögner.

Och då märkte jag att mellan de två var det en shackbräda. Den ljuse spelade för min överlevnad och den mörke för min död.

Det visste jag men inte varför dom spelade detta dödliga spel.

Och så jag satt och såg dom spela började mina lemmar domna.

Medans kylan drog närmre kunde jag se den mörkes djävulska leende, och märkte då att den mörke vinner.

Trött som jag är stängar jag mina ögon och drog varje smärtsamma andetag långsamt.

Jag gjorde min lugn och sa hejdå till allt jag hade älskat, och så gick jag med döden.

Av Wilhelm Hedfalk Hyvörnen gick långsamt med darriga ben in genom dörren till den gråa gympasalen. Han var några minuter sen men det gjorde inget eftersom gympaläraren inte ännu hade kommit. ‘’Märkligt, Leif brukar ju alltid komma tidigt’’. Idag var dagen. Han hade väntat och oroat sig mycket den senaste tiden, vad han än hade gjort hade denna dagen legat och stört honom. Han hade inte kunnat koncentrera sig.

Kvällen innan hade det varit värst. Han hade inte fått många timmars sömn vilket inte gjorde saken bättre. Han försökte skaka liv i kroppen med några snabba springsteg men hans ben ville inte lyda. Anspänningen i hans kropp var otrolig, som om elektricet rann genom hans muskler. Han fortsatte in i det tegelklädda omklädningsrummet. Det fanns bara ett skåp kvar och han förstod direkt varför. En tunn gul vätska täckte bottnen och den stickande lukten fick honom att nästan vilja spy. ‘’Hälsningar, Näsali’’. Det var saker som detta som lett fram till denna dagen. Den dagen han äntligen skulle stå öga mot öga med den person som under två år hackat på honom. Den person som han avskydde mer än något annat. Näsali.

Det tjocka svarta håret hängde ner i ansiktet på Näsali och det fastnade i ögonen. Han blåste snabbt bort det och blinkade halvsömnigt ett par gånger. Han lunkade runt lite klumpigt i gympasalen. Helt ovetande om vad som skulle hända inom de kommande minutrarna. De sista 4 minutrarna, så gick han helt lugnt och tänkte på den macka han hade sparat hemma, och på matteprovet han inte hade pluggat till.

Några gick och småpratade och några studsade med fotbollar, men annars var det väldigt tyst. Klassen var lite lugnare än vanligt. Han själv rullade en fotboll framför sig. Han tog några steg fram för att skjuta ett skott i handbollsmålet som några hade ställt upp. Han kollade sig inte för när han satte ner foten vilket ledde till att han trampade på själva bollen. Ett misstag som snart skulle visa sig vara det största misstaget i hans liv. Men ännu anade han ingenting. Ett litet felsteg som skulle orsaka någonting så hemskt att han inte skulle kunna föreställa sig. Tiden gick långsamt i några sekunder medan han var i luften. Hans fot rullade av bollen och han lyfte lätt från marken. Han föll handlöst ner i golvet och dov smäll hördes när hans tunga kropp landade. Det var armbågen som tog smällen. Ah! utbrast han i ett kvid av smärta. Armbågen bultade i takt med hans hjärta. Han ställde sig upp och sakta började han förstå vad som hänt, armen var bruten. Han tog sig för armågsleden som hade satt sig i en mycket onaturlig vinkel . Han behövde hjälp. Det tog några sekunder innan smärtan letade sig fram med sin fulla styrka men när väl var där var det som om den tog kontroll över hans medvetande, hans sparade macka, och matteprovet på fredag fick inte längre plats. ‘’Skolsköterskan’’. Han måste ut snabbt. Ingen verkade ha förstått vad som hade hänt, men det hann han inte tänka på. Så snabbt som smärtan tilllät började han röra sig mot utgången. Varje steg var som ett slag med en hammare mot armbågen. Han tänkte på Hyvörnen, men smärtan avbröt honom. Han kände blickarna i ryggen men ingen sa något.

‘’Nu var det bara det sista kvar’’. Han torkade av vattnet på händerna. Rädslan var borta. Första steget var redan taget och nu var det bara att fortsätta. Han kände sig som en maskin, en robot utan känslor bara programmerad att utföra en uppgift. Han tog ett djupt andetag.

Med en mjuk rörelse lyfte han sitt ben och sparkade upp dörren till salen som stod lite på glänt. Långsamt klev han ut ur omklädnings rummet. Smällen hans spark hade orsakat förde allas blickar rakt mot honom. Hans ben darrade inte längre. Han såg sig långsamt om.

Hela klassen hade stannat upp. En fotboll studsade upp och ner några gånger innan den sjönk ner på trägolvet.

-Var är han?! frågade han högt men samtidigt med ett visst lugn i rösten.

Det var tyst i några sekunder.

Ingen hann svara, han hade redan målet i sikte.

Hela hans kropp fylldes av energi, ‘’nu eller aldrig’’. Alla de gånger som det skämtats om honom, som han kallats öknamn, och hans skåp hade blivit nersmutsat, nu var det slut. Ilskan tog ett stadigt grepp om honom. Han var inte längre Hyvörnen, en ny kraft tog över och det var den som nu styrde honom i full fart rakt mot Näsali. Som en vulkan kom nu alla hans känslor ut. Han visste att Näsali var starkare än honom, men han oroade sig inte, nu hade han redan bestämt sig och Med ett järngrepp tog hans händer tag i honom.

Hyvörnen hade ingen kontroll. Det var hatet som styrde honom nu, det var hatets händer som greppade tag i Näsalis arm och vred med all kraft, det var hatet som höll fast hans hår och gång på gång dunkade huvudet i golvet. Nu fanns inga tankar längre, bara känslan.

-Leif Persson, 48 år, idrottslärare, bosatt i Duvbo. Näsali Qaeda, 15, från Ekerö. Han var alltså Perssons elev.

-Och den misstänkte satt alltså på öppen mentalvård?

-Ja, han anmäldes försvunnen för två dagar sedan men kunde inte hittasHyvörnen Anreasson, 22 år gammal. Dömdes till öppen psykiatrisk vård för en misshandel 2012. Men han verkar ha skött sig fram tills nu.

-Att någon… Alltså, jag har aldrig sett något liknande.

-Nej, det är nog inte många som har.

-Har du informerat föräldrarna?

-Nej, det är inget som man ser fram emot direkt.

-Har rapporten på dödsorsakerna kommit då?

-Ja, de kom in imorse. Vänta… ja här har vi det.

-Börja med grabben.

- Han blev strypt. Men han hade även fått ett antal slag mot huvud och hals innan. Skallfraktur, bruten näsa. Tänder hittade man också.

Och armarna, frakturer vid två ställen på vänstra och den högra hade vridits nästan ett och ett halvt varv. Det satt knappt fast.

-Och läraren?

-Han ska alltså ha sparkat upp ådern i halsen. Han hade stampat mot bröstet och huvudet men halsen verkar ha tagit mest stryk. Polisen antar att han gått in genom ytterdörren som var olåst, och sen löpt amok där inne. Men schizofreni är en läskig sjukdom. Personen kan leva sig in i andra roller, det kan vara vad som helst. Deras verklighetsuppfattning är skev.

-Man börjar ju undra vad det var som gick genom hans huvud.

-Det kommer vi nog aldrig att få veta...

Michael story av Edi Ynashih Alex sköt sin vän Michael för en påse kokain. Han ville inte dela på varan, han ville ha hela vinsten. De startade som ett lag men Alex klippte banden. Han sa att Michael inte behövdes. Alex hade kontakterna och Michael sålde varan, Alex var den lugna och Michael var den livliga, men det slutade med en oväntad vändning. Tre skott i Michaels bröst. Två vänner som hade planer om att någon gång bli rika, nu var de bara en och han hade ingen ånger, för nu så dubblas vinsten. Det blev en begravning. Alex tröstade Michaels mamma och sa att vem det var som gjorde hans vän så, kommer att tas itu med, hon var tacksam och nickade. Han visade känslor av sorg medan hjärtat var kallt som is. Han hade till och med mage att bära kistan. Men Michaels kusin James såg rakt igenom akten, han kände inte Alex bra men de hade haft ett par konversationer. En sluten karaktär som inte läckte mycket identitet, gjorde James misstänksam. Det var inget man skulle se om man inte träffat och märkt det om honom tidigare. Han såg hur Alex plockade spaden och försökte begrava honom snabbare. James började koka inuti men rörde ingen min.

Därefter var det en lång tystnad, tre månader hade gått. En Range Rover parkerade utanför en guldsmedsaffär, ut kom Alex med skinande kedjor och ett belåtet leende som antydde att livet var perfekt och gick in för att pröjsa lite guld. James såg honom gå komma ut ur affären med en guldklocka. Ilskan steg i honom och han tänkte direkt på hur han skulle ta Alex liv. Han hade inga medel på sig så det fick bli en annan gång. Han funderade på att sätta ett pris på Alex huvud, men det hade inte varit samma sak. Men så kom han på en perfekt ide. Han mötte en av Alex gamla tjejer. De gick ut på dejt. Hon sov över i hans hus. På natten tog han tyst hennes mobil. Gick bort till toaletten och började skriva till Alex. Alex skrev tillbaka och efter ett tag hade de bestämt en dag att träffas. Två dagar efter satt Michael i en parkering i väntan på en tjej. James parkerade till vänster om lyxbilen som var köpt med olagliga drogpengar. Alex la inte märke till James då han förväntade sig en tjej kliva in i hans bil. Iklädd i mjukisbyxor, tjocktröja och mask gick James runt baksidan på Michaels med verktyget som skulle användas för att få hämd för sin döda kusin. Han hoppade in i passagerarsätet med vapnet riktat mot mitten på näsbenet på Alex. Chockad släppte han drogpengarna han räknade och höjde båda händerna.

- Trodde du att du skulle kunna gå rent ifrån att döda honom?

- Vad, vem pratar du om?

-Så du har redan glömt honom? Han som startade från botten med dig.

-Jag svär, jag ville inte göra det, men jag var tvungen. Jag var fattig och hade inte ens råd med hyran. Jag önskar verkligen att han kunde vara med och ta del av det här.

-Men du har sett till att det inte kommer hända va? Du var snål och ville inte dela något. Nu är han borta och kan inte betala tillbaka tjänsten du gjorde honom, så jag gör det.

Glaset bakom Alex splittrades och bilen färgades efter att kulan gått igenom pannbenet.

En oväntad dag av Mario Lyberg Beeeeeeep beeeep!

Marcus vaknade av väckarklockan som tjöt. Han sätter sig upp i sängen med en klump i magen för att idag ska han skriva nationella proven. Marcus tittar på klockan som visar halv tio. Fan! jag skulle gått upp för två timmar sen, tänkte Marcus förtvivlat. Arg och frustrerad som han var agerade han utan att tänka sig för och slog näven in i väggen.

Aaaaaaaj! skrek Marcus ilsket med en vrålande röst.

Med en bultade hand slängde han på sig kläderna och med oknytna skor beger han sig iväg mot skolan med full fart.

Marcus snubblade på sina skosnören och fölll ner för trappan med huvudet före. oskadd men i smärta klarade han sig till busshållplatsen. Men precis när han kom fram ser han bussen köra iväg. Han beslöt sig för att gå till skolan i rask takt.

När Marcus kom fram till skolan började han känna av smärtan i handen som han tidigare slog in i väggen. Han beslutade sig för att gå till skolsyster för att kolla upp handen.

Med Inlindad hand gick han till skåpet och tog sina grejer. Strax därefter så hörde han brandlarmet ringa. Alla eleverna rusade ut till skolgården. Marcus följer med eleverna ut.

Väl ute på skolgården försöker lärarna att lugna ner de oroliga eleverna med att försäkra dem om att det säkert bara är ett falskt alarm. Men plöstligt skymtas en massa rök från fönstrerna. Röken kom från Marcus klassrum och tillsammans med röken så flög provpapper ut. Den glädjen Markus fick gick inte att beskriva. De starka lågorna spreds genom hela skolan.

Rektorn kom ut och meddelade alla om att ingen kunde gå tillbaka in i skolan. Skadorna var så pass allvarliga att de behövde några veckor på sig att reparera skolan. Alla elever fick gå på jullov tidigare och alla prov ställdes in tills vidare.

Ett högt jubel spred sig över hela gården bland eleverna. Marcus kunde knappt tro det. Efter en hel dag fylld med all världens otur lyckades han ändå klara sig. Hans böner hade blivit besvarade. Marcus hade inga bekymmer i världen förutom en nerbränd skola och en skadad högerhand.

Vad ska du nu göra? frågade Marcus mamma ,när han ringde och berättade om nyheten.

Absolut ingenting, svarade Marcus med ett stort leende på läpparna.

Av Adrian Persz Det var en kall morgon jag vaknade innan dom andra i grupp vi alla var trötta effter att ha varigt i skarp kontakt med motstondarna i ett dygn och varigt under hård beskjutning och med ett viktigt uppdrag att föra civila i säckerhet. Effter ett tag när jag låg i sovsäcken och funderade på framtiden så hörde jag enn antal fotsteg en bit ifrån tälten, jag smög upp och väckte min grupp i tystnad och alla var förbereda met sinna vapen i högsta hugg, vi förberede oss för strid sekunden innan vi steg utanför tältet, när vi kommer ut ser vi att fiender avancerar i horisonten med transporteringbilar och tunga pansarbilar med högkaliber vapen på taket. jag vaknade av en illaluktande smetig saliv som smetades runt i ansitet och öppnar ögonen och hälsar på kärleksfult på charly, han behövde matas och rastas, jag steg upp och klädde på mig och sedan gick ner för att sätta på kaffe bryggaren, charly följde varenda steg jag tog i hopp om att bli klappad och få mat, jag satte på enn brygg av 10 koppar för att jag kom på att min gamla lumpen kompis skule komma på besök om en och en halv timme så jag skyndade mig och tog en snabb promenad runt min backsida med hunden så att gamlingen fick göra sitt sen tog han sig en energisnål duch och bestämde sig för att ta en tur till stan och handla litte bullar och kaffe föra det var nästan slut.

Alla evakuerade från deras tält fullt påklädda och beväpnade. Vi skulle attackera konvojen i misstankar om att det är en vapen eller människo transport. Vi satt redo i buskarna redo attackera och ta över bilarna och befria eller förstöra transporten, man kunde höra bilarna närma sig hastigt inte mer är 500 meter kvar nu.

Jag bestämde mig för att åka till citygross, det var en bit längre men dom brukar ha bra priser och många trevliga människor jag brukar alltid gå och köpa en kokt korv och ta extra stark senap på den och sätta mig där och bara kolla på människor men nu skulle jag få finbesök av en barndoms kompis. vi hoppade ut från buskarna och stormade bilarna och öppnade eld, effter 5 minuter hadde dom get upp pga. våran överlägsna grupp. Dom fienderna som vi kidnappat gick med på att samarbeta med oss och ge oss information om fiendernas koordinater och antal män. jag skyndade mig hem när jag insåg att det inte var lång tid tills han skulle anlända till mitt lilla hus, men jag han hem till mig innan han gjorde det så jag skyndade mig en aning, kaffet var klart och lagom varmt bullarna las fint på det finaste fatet som fanns han han presis ställa det på bordet i vardagsrummet när klockan ringde.

-Ahhhh! där har vi officeraren, och stälde sig som en militär.

-Jaa hahaha jag glömmer aldrig när vi lekte krig i lågstadiet!

Adrian Persz

Av Alexander Sjögren Det var en kall morgon jag vaknade innan dom andra i grupp vi alla var trötta effter att ha varigt i skarp kontakt med motstondarna i ett dygn och varigt under hård beskjutning och med ett viktigt uppdrag att föra civila i säckerhet. Effter ett tag när jag låg i sovsäcken och funderade på framtiden så hörde jag enn antal fotsteg en bit ifrån tälten, jag smög upp och väckte min grupp i tystnad och alla var förbereda met sinna vapen i högsta hugg, vi förberede oss för strid sekunden innan vi steg utanför tältet, när vi kommer ut ser vi att fiender avancerar i horisonten med transporteringbilar och tunga pansarbilar med högkaliber vapen på taket. jag vaknade av en illaluktande smetig saliv som smetades runt i ansitet och öppnar ögonen och hälsar på kärleksfult på charly, han behövde matas och rastas, jag steg upp och klädde på mig och sedan gick ner för att sätta på kaffe bryggaren, charly följde varenda steg jag tog i hopp om att bli klappad och få mat, jag satte på enn brygg av 10 koppar för att jag kom på att min gamla lumpen kompis skule komma på besök om en och en halv timme så jag skyndade mig och tog en snabb promenad runt min backsida med hunden så att gamlingen fick göra sitt sen tog han sig en energisnål duch och bestämde sig för att ta en tur till stan och handla litte bullar och kaffe föra det var nästan slut.

Alla evakuerade från deras tält fullt påklädda och beväpnade. Vi skulle attackera konvojen i misstankar om att det är en vapen eller människo transport. Vi satt redo i buskarna redo attackera och ta över bilarna och befria eller förstöra transporten, man kunde höra bilarna närma sig hastigt inte mer är 500 meter kvar nu.

Jag bestämde mig för att åka till citygross, det var en bit längre men dom brukar ha bra priser och många trevliga människor jag brukar alltid gå och köpa en kokt korv och ta extra stark senap på den och sätta mig där och bara kolla på människor men nu skulle jag få finbesök av en barndoms kompis. vi hoppade ut från buskarna och stormade bilarna och öppnade eld, effter 5 minuter hadde dom get upp pga. våran överlägsna grupp.

Dom fienderna som vi kidnappat gick med på att samarbeta med oss och ge oss information om fiendernas koordinater och antal män. jag skyndade mig hem när jag insåg att det inte var lång tid tills han skulle anlända till mitt lilla hus, men jag han hem till mig innan han gjorde det så jag skyndade mig en aning, kaffet var klart och lagom varmt bullarna las fint på det finaste fatet som fanns han han presis ställa det på bordet i vardagsrummet när klockan ringde.

-Ahhhh! där har vi officeraren, och stälde sig som en militär.

-Jaa hahaha jag glömmer aldrig när vi lekte krig i lågstadiet!

Adrian Persz