Internationella engelska skolan bromma 9e noveller 9e

Noveller 9E Internationella Engelska Skolan Bromma

Medverkande Pontus Thor Hampus Huldt Mattias Hansson Robert Lundberg Emmy Svensson Ebba Hacksell Erica Friberg Max Jenkinson Filippa Arfalk Ingrid Törnstrand Tove Rydén Matilda Nyberg Wilhelm Granat Freja Holländer Wynja Strand

Hanna Thompson Nils Nordh David Nygren Felizia Ahlqvist Annie Ulvhuvud Elilta Woldu Shilan Ghebru Afzaal Bhalli Filip Heilborn Christian Cuevas Simon Kaijser Victor Andersson Mohammed Hassan Oliver Wasner Betty Michael Tekie

En kall sommar av Pontus Thor Solen bröt plötsligt fram genom molnen och sände sina strålar ner genom trädens lövverk och bildade ett ljust skimmer.

Franz satt alldeles stilla och begrundade denna annorlunda syn. Året är 1918 och augusti månad har varit den kallaste och fuktigaste i manna minne.

Franz, en ung man som vanligtvis arbetade som revisor för ett litet företag befann sig nu många mil hemifrån.

Han smålog och nynnade för sig själv. Idag var den bästa dagen i hans liv. Han hade nyss fått ett brev från sin fru som meddelade att han snart ska bli pappa för första gången, Han, en far!

O så jag har längtat, tänker Franz. Han har tänkt på hur underbart det skulle vara att uppfostra ett barn, kanske gå och fiska och lära barnet allt han kan.

Hans lycka är fullständig.

Plötsligt så hör han det, den bekanta och håresande signalen samt kaptenen med sin mörka stämma som stormar genom skyttegraven och beordrar till anfall.

Nej inte nu! Han ställer sig upp tillsammans med sina kamrater inklusive hans bästa vän Walter som han tills nyss vilat tillsammans med i denna mörka, blöta och kalla skyttegrav.

Franz känner hur en tår sakta glider ner från hans kind. Han torkar snabbt bort den för att inte visa sig svag inför dom andra.

Dom ställer upp sig vid foten av skyttegraven och inväntar singnalen.

Allt blir tyst, inga kanoner som ljuder, bara fåglarnas kvitter och susen genom träden.

Lungnet före stormen.

Plötsligt så ljuder visslan och alla stormar fram över ingemanslandet. Man hör inte längre några fåglar, bara män som blir slaktade av en storm av kulor.

Franz kastar en sista blick mot Walter, deras ögon möts, och i det ögonblicket ser han Walter, hans allra bästa vän, dö framför hans ögon.

Han vill stanna, han vill ge upp, vända, gå hem, tillbaka till hans fru och se hans barn växa upp men det gör han inte. Han fortsätter bara att springa.

Det sista som far genom Franz huvud, förutom kulan, är “varför?”.

Agent Sörensson av Hampus Huldt Sörensson tog ett djupt andetag och laddade pistolen. Sakta men säkert satte han sig upp från marken och kollade in i den stora gamla, lätt slitna ladan. Det var totalt tio personer innuti ladan. Fyra stycken på loftet, två på höger sida, två på vänster sida, fyra som stog runt och vaktade väskan med pengar och de två sista stog vid dörröppningen. Sörensson började tänka på hur han skulle få tag på väskan. Tio mot en, han var ju helt klart underlägsen. Det tog bara några sekunder innan han hade kommit på en plan. Han började med att smyga längs väggen till dörröppningen. Han sköt två snabba skott på de två vid dörröppningen och innan han till vänster hann falla på marken så hann Sörensson fånga honom för att andvända honom som sköld för att ta de som var uppe på loftet. Han sköt först på de till vänster sen till höger. Han släppte mannen han höll i och drog en kullerbytta till ett par tunnor som han tog skydd bakom.

Bara ett skott kvar. Han kollade upp mot det ruttna taket och sen på sina motståndare som fortfarande stog i en ring runt väskan med sina ak47or siktade mot honom. Han siktade mot taket, andades ut och sköt. En stor bit av taket fall sönder på de fyra männen där nere.

Sörensson lyfte på plankorna, tog väskan med pengar och gick ut ur ladan med säkra steg.

Solen sken genom fönstrerna in i lilla bageriet. Inne i bakeriet stog Lasse och knådade deg.

Ett plingande kom från ringklockan vid disken. Lasse släppte degen och gick till disken med sin dåliga hållning. bakom disken stog 70 åriga Gunhild med sin handväska hårt i nävarna.

-Godmorgon, sa Gunhild med en orolig röst.

-Godmorgon, svarade Lasse. Vad får det lov att vara.

-En choklad rulltårta tack -Ska bli, sa Lasse med en säker röst.

Han torkade av mjöl han hade på händerna på sitt smutsiga förkläde och la en rulltårta i en påse.

-Då blir det 30 kronor. Sa Lasse medans han la påsen på disken.

-Jag förmodar att Lasse inte hört vad som hänt i natt.

Lasse skakade på huvudet oskyldigt.

-Jo du förstår, det hade hittats tio lik i den gamla ladan vid sjön.

-vad hade hänt. Frågade Lasse nervöst.

-Ingen vet. svarade Gunhild medans hon gav Lasse pengarna.

-Att något sånt skulle hända i våran oskyldiga lilla by. sa Lasse med en stor suck.

-Ja verkligen. Sa Gunhild med en sorgsen min på ansiktet.

Gunhild tog rulltårtan i handen, sa hejdå och gick ut ur bageriet.

Plötsligt ringde det från Lasses mobiltelefeon.

-Hallå. svarade Lasse -Sörensson, nytt uppdrag. kom genast till kontoret. sa en mörk röst -Uppfattat! Sa Lasse, tog av sig förklädet, tog sin pistol och gick ut ur bageriet.

Av Mattias Hansson Pojken vaknar och sträcker sig motvilligt efter alarmet på sin iphone. Han drar sig segt upp ur sängen och går med släpande steg ut ur sitt rum. Han ser att pappa har åkt till jobbet och mamma ligger och sover då hon börjar senare idag. Han går tyst bort till köket och äter två mackor och dricker ett glas mjölk samtidigt som han kollar facebook på sin telefon. Det är grått ute och vinden viner utanför fönstren.

Han går till badrummet, slarvar med tandborstningen och står en bra stund under det rinnande varma vattnet i duschen Flickan vaknar och sträcker sig efter väckarklockan. Hon hoppar upp ur sängen och går bort till sin mammas säng. Hon väcker försiktigt mamman med snälla puffningar och låga viskningar. Mamman brukade jobba som städhjälp fram tills hon blev sjuk. De går tillsammans till köket och i skafferiet hittar flickan endast två mackor, så det får bli varsin macka. Hon går och borstar tänderna och duschar snabbt.

Sedan pussar hon mamman på kinden säger hejdå.

Pojken kliver på bussen och drar sig längst bak med blicken fast i golvet. Det sitter som vanligt ingen på hans plats. På ryggen av sätet framför har han markerat sin “tag” med röd spritpenna. Han stirrar ner på sin mobil medan regnet smattrar högt på taket och bilarna hörs tydligt utanför fönstret.

Flickan går på bussen och och växlar snabbt några ord med busschaufören. Hon sätter sig bredvid kvinnan som sitter längst fram på handikapp platsen. Kvinnan blir glad när hon ser flickan. De pratar länge om hur de har haft det ända tills kvinnan går av bussen. Flickan lyssnar på regnet som droppar fridfullt på taket.

På första lektionen sitter pojken längst bak i klassrummet. Han stirrar på klockan och väntar på att lektionen är över. När klockan äntligen visar hel har han nästan somnat. Lunchen ser helt oaptitlig ut, så han nöjer sig med ett glas mjölk och två knäckebröd med smör.

Som första lektion har flickan matematik. Hon lyssnar entusiastiskt och antecknar allt läraren skriver. Efter lektionen är det lunch. Hon tar en riklig mängd kött och pasta. Hon är jätte hungrig och slänger i sig mate Pojken tar sina saker från sitt skåp och frågar flickan som har skåpet bredvid honom om vilka läxor de har. Hon berättar vänligt att de har två läxor och pojken suckar högt. De går tillsammans ut i regnet där deras vägar skiljs åt.

Pojken kliver på bussen och störs av det smattrande regnet, på väg hem till sin välmående familj.

Flickan hoppar på bussen och lyssnar på de fridfulla regndropparna, på väg hem till sin sjuka mamma i den lilla lägenheten.

Lyckan som försvinner på ett ögonblick av Robert Lundberg Jag får tillbaks min syn och man tror först att man är död med det starka ljuset. Jag ser mig själv liggande ner där all den förra lyckan är nu gömt djupt inne i min kropp.

Jag står och tittar runt mot dom stora bergen som omringar mig med deras mäktighet. Solen skiner starkt från himlen och reflekterar mot den glittriga vita snö mängden rakt i mina ögon. Den kalla luften biter igenom min jacka och ger mig den glada fria kännslan av att stå på toppen av bergen och se ut på det vilda. Allt tyder på den perfekta dagen av skidåkning men man skulle inte kunna förutse att denna dag är dagen där jag förlorar allt.

Jag fortsäter fram med fortsatt tunga steg med pjäxorna runt föterna och skidorna på rygen som bär mig ner med varje steg. Trots det så får jag ett leende på mitt ansikte där jag vet att med allt det tunga arbetet så blir man betald med lycka och frihet. Toppen kommer närmre med varje steg men mentalt känns varje framsteg värdelöst och toppen känns som en evighet framåt.

Men solen skiner på och ger energi till kroppen, och så snabbt så står man på toppen och ser ut på resten av världen stående mäktigt åt alla håll. Kännslan av friheten sprids i kroppen och allt man kan göra nu är att njuta, sätta på skidorna, och få kännslan av att sväva på toppen av molnen.

Jag får på mig skidorna och ser på när våran guide börjar åka ner. Redan då känner jag själv hur det är att åka på toppen av den vita fluffiga snön. Det blir helt plötsigt min tur, och man står då framför backen och stirrar ner på vad ser ut som en dröm för att det är för svårt att tro att det är sant. Jag tar fart och far upp i luften, jag får en glad kännsla i min mage dom korta sekunderna jag flyger i luften. Jag landar och känner av hur den fluffiga snön känns som att flyga på toppen av moln. En kännsla som inte kan beskrivas sprids i kroppen med varje sväng på det vita fluffiga molnen. Men helt plötsligt… så händer det.

Jag känner under mina skidorna hur snön börjar skära på sig, och börja falla ner med mig på toppen. Det händer så fort och på ett ögonblick så tappar jag balansen och faller ner på det fallande snön som rör sig snabbt nedåt. Det känns som om min kropp blir krossad av en ton med snö, och så snabbt så täcker snön min utsikt från yttre världen och allt blir svart.

Jag får tillbaks min syn och man tror först att man är död med det starka ljuset. Jag ser mig själv liggande ner där all den förra lyckan är nu gömt djupt inne i min kropp.

Älgjakt av Emmy Svensson Han drog den gamla ytterrocken tätare kring sig och fortsatte mot det gamla jaktfältet. Det var älgjaktens tid och den gamla gubben var ute på sin dagliga eftermiddagspromenad, den ruggiga luften gjorde dagens gångtur nästan outhärdlig. Men frugan var så angelägen om att han rörde på sig, så att han skulle bli frisk igen. För snart två månader sen diagnosticerades han med ett hjärtfel och doktorn rekommenderade att han skulle börja röra på sig mer. Det var så det började. Eftermiddagspromenaderna. Trettio minuter varje dag skulle han ut och gå. Han avskydde det men gjorde det för frugans skull.

Han hade bestämt sig, han skulle bevisa för veteranerna att han också dög. Att traktorhändelsen bara var en engångs grej. Ung och dum hade de kallat honom, men snart var det slut med det. Han skulle bevisa att även han kunde bemästra jägarkonsten. Den unge jägaren satt i områdets enda skogsjakttorn ungefär tjugo meter från byns största jaktfält. Han hade alltid varit en mycket självbelåten ung man och trots att andras förtroende för honom inte var det bästa gjorde han ändå saker på sitt sätt. Otålig och gråkall fortsatte han med mycket hopp vänta på sitt byte.

Gubben var nu mitt på det vidsträckta fältet när han började tänka tillbaka på sina år som jägare. Det hade vart en mycket bra tid och han hade aldrig behövt oroa sig att maten inte skulle räcka till. Han hade till och med kunnat sälja en del av bytet men då blev de andra jägarna avundsjuka. De ville också vara bäst. Det var väl därför de tog ifrån honom hans licens. Istället gav de den till någon pojkvasker från storstan. Gamle Jönsson hade skrattande berättat om hur den unge jägaren misstagit bonden Gustavssons rostiga elände till traktor för en älg. Gubben ansåg att pojken var en fara för samhället men insåg att han inte kunde göra så mycket nu när han själv var licenslös.

Han drog fram sin fars lilla men rymliga plunta ur fickan och tog en stor klunk. Fadern hade dött i barslagsmål kvällen då den unge jägaren fyllde femton och den lilla pluntan i silver var det enda han ärvt. Pluntan blev snabbt en enkel undanflykt från alla sysslor och den hjälpte honom ta itu med jobbiga situationer. Innehållet i den lilla flaskan varierade, det kunde gå från klara vätskor till kopparfärgat i olika nyanser. Han tog en sista klunk innan han la ner geväret bredvid sig för att sedan luta sig tillbaka och ta en kort tupplur. Han skulle precis stänga ögonen när han hörde något. Snabbt fick han upp geväret mot axeln samtidigt som han vände sig mot åkern. Han siktade, inte för att han visste mot vad men han kände sig helt säker på att det var en älg.

Gubben tog sina sista steg över åkern innan han omslöts av skogen. Den unge jägaren avlossade sitt skott så fort det kom inom skotthåll.

Gubben snubblade till och föll till marken. Träff. Smärtan över bröstet var olidlig men det var inte hjärtat den här gången. Jägaren klättrade smidigt ner från tornet för att inspektera sitt byte. Andas bara, andas. Det var en väldigt liten… älg. Ett andetag till. Den unge mannen insåg att det inte var en älg. Andas… Han kunde inte tänka längre allt stog still. Ett sista hjärtslag. Mannen flydde. Nu var det slut.

Kära dagbok, kära Mason av Ebba Hacksell Kära dagbok, Det snöade ute idag och redan när jag lämnade skolan vid 3:30 var det som natt. Det enda ljus som fanns kom från gatolycktorna. Jag var mer än glad när bussen kom och värme omslöt mig.

Han satt med 3 kompisar på bussen, han hade en mörkblå vinterjacka, svart mössa och vantar i samma färg. De alla skrattade åt något en av dem hade sagt.

Vi fick ögonkontakt och han log mot mig. Det var inte ovanligt att han gjorde så, i några veckor hade han gjort samma sak. Kanske han hade märkt hur jag tittat på honom i smyg medan jag läste boken som jag alltid hade näsan tryckt i.

Idag var annorlunda än alla andra dagar, idag gick han fram till mig efter ett tag, han såg seriös ut och jag förväntade mig att han skulle fråga varför jag satt och stirrade på honom. Väl framme vid mig så frågade han ”Är platsen ledig?”. Världen stannade och istället för att svara nickade jag bara långsamt. Han satt sig ner och jag kunde se hans havsblåa ögon tydligare än någonsin. Han såg trött ut, med mörka ringar under ögonen. Hans kol svarta hår var överallt som att han hade vaknat upp så, fast han antagligen hade lagt en hel del tid på det.

I veckor har jag undrat så mycket om honom. Vad hans favoritfärg är, favoritmat och mer. Men mest av allt har jag undrat vad han heter.

Mason, Mason är hans namn.

Kära dagbok, Idag gick vi till samma strand där vi för ett år sedan förlovat oss. Redan innan vi kom dit kunde man höra ljudet från vågorna och känna lukten av den salta och friska luften. Vi sjöng med till musiken från radion och vår låt spelades,“If It Means A Lot To You” , och han vände sig mot mig och log ett stort, vackert leende som bara visade lycka. Så fort bilen stanna så sprang vi ner till vattnet. Ljudet av skratt fyllde luften och Mason bar upp mig och snurrade innan han slängde ner mig i vattnet,och det var i just det ögonblicket jag visste, jag kommer älska honom för evigt.

Kära Mason, Alla beter sig som vanligt, som att inget har förändrats, men jag kommer aldrig bli den samma.

Hur kan alla vara glada och fortsätta sina liv medan jag faller samman? Allt är ditt fel!

Hade du tänkt på någon annan än dig själv, om du stannat kvar så hade vi kunnat löst det. Men du berättade aldrig att du tyckte att världen var ett helvete att leva i, jag visste inte och kanske borde jag sätt tecken. Skulden som inte borde finnas äter upp mig inifrån. Jag borde vetat.

Jag är inte redo att släppa dig än. Jag hoppas att det är en dröm och att när jag vaknar så är du bredvid mig, men jag vet att du inte kommer vara där. Du är borta föralltid.

Jag vet inte om jag kan leva utan dig...

Kära Mason, Det har gått 7 år sedan du dog. Jag har gått vidare och har en man som jag älskar otroligt mycket men du finns i mina tankar hela tiden.

Det gör fortfarande ont.

Jag är inte redo att släppa dig helt och hållet, och kanske blir jag aldrig det. Du och jag hade en sådan kärlek som man upplever en gång i livet, om man har tur.

Av Erica Friberg “Hej Lydia, jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Det ska inte kännas så konstigt att skriva till dig, du är trotts allt min syster. Det är vår födelsedag idag, grattis på 22-årsdagen! Mamma mår bra, hon har skaffat sig en ny pojkvän igen. Han heter Peter och han är förvånade nog ganska trevlig, men det kommer nog inte ta så lång tid för mamma att tröttna på honom också och lämna honom. På tal om mamma, hon och Peter kom och hälsade på mig idag. Dom hade med sig några torra kanelbullar och ett presentkort på H&M med 200 kr på. Hon hade troligen köpt båda sakerna på pressbyrån påvägen hit, men det är väl tanken som räknas. Jag borde egentligen bara vara tacksam att hon ens kom ihåg att det var idag. Minns du när vi fyllde 7 och hon var helt upptagen med sin dåvarande pojkvän (Anders tror jag att han hette) så att hon hade glömt bort att det var vår födelsedag. Så på kvällen när vi skulle gå och lägga oss och hon fortfarande inte hade ens lagt märke till oss så började jag gråta och förtvivlat säga att det var orättvist. Så du gick fram till min säng och la dig brevid mig och höll om mig tills mitt högljuda snyftande dog ut. Sen lutade du dig fram och viskade att allt skulle bli okej och att vi någongång skulle komma härifrån men fram tills dess så hade vi varandra. Även om vi var lika gamla så verkade du alltid på något sätt så mycket äldre och klockare än vad jag var. Du var alltid varit den mogna av oss, enda till slutet.

Det var nu 3 år sen du fick din diagnos, cancer, och det var den aggressiva typen. Jag minns att en dag när jag kom hem från jobbet så satt du inte på din vanliga plats i vardagsrumssoffan och kollade på tv, utan jag hittade dig vid matbordet. Du satt och kollade ut genom fönstret och dom låga snyftningarna som kom från dig fick din kropp att skaka. När du hörde att jag var hemma så torkade du snabbt bort tårarna som för några sekunder sen hade rullat ner för dina kinder och vände dig mot mig. Du log mot mig, men leéndet nådde inte riktigt dina ögon, och bad mig sätta mig med dig. Det var då du berättade om dom hemliga läkarbesöken och om läkarnas gissningar att du max hade 6 månader kvar. Och jag kan fortfarande känna den enorm klumpen som bildades i halsen och hur rädslan av att bli lämnad ensam snabbt spredsig från magen och ut i kroppen.. Jag förstod inte hur jag skulle kunna leva utan dig. Du var min tvillingsyster, vi hade ju alltid gjort allt tillsammans, du var min andra halva. Den sista gången jag såg dig vid liv så såg du så glad ut och jag började nästan hoppas att du skulle överleva det här. Dom mörka ringarna under dina ögon som vanligtvis inte var särskilt tydliga var nu mörkare än någonsin och din hy var så ljus att den nästan verkade genomskinling. Men du hade fortfarande ett leénde på dina bleka läppar medans du låg på sjukhus sängen med tuber och slangar som satt fast över allt på dina smala armar. Nu har det gått ungefär 2 och ett halvt år sen du dog. Och det gör fortfarande lika ont som dagen du dog. Du var den enda stillastående punkten i en värld som bara verkade snurrade runt. Jag älskar dig. Och jag kommer snart till dig i himmeln.

Din syster, Abigail.”

Jag la ner pennan på bordet stängde kuvertet med brevet i och gick ut ur mitt rum. Jag gick ut ut lägenheten och upp för alla trappor till taket. Jag ställde mig på kanten och log. “Jag älskar dig” viskade jag medans jag tog steget över kanten och föll mot min död.

Drömmar av Max Jenkinson Han var son till en kung, bodde stort och hade ett rum större än de flesta hem. Resten av familjen visste han oftast inte var de höll hus. Tystnad vilade på palatset dygnet runt och när pojken väl stördes var det av betjänter eller hans far som talade om olika resor han varit på. Det var som vanligt soligt ute i den enorma trädgården. Han skulle få en topputbildning och bli rik hade hans far sagt. Det var inte det han ville men han lärde sig snabbt att det var enklast att respektera äldre och inte uttrycka sina åsikter. Var hans far hemma när han skrev berättelser så revs de sönder och han fick ta ett slag. Men pojken visste ju att det var så det gick till om man inte löd, även om det var hans dröm att bli författare blev han inte allt för ledsen eller arg.

Största delen av dagarna gick åt till pluggade och när hans far inte var hemma skrev han i sina noveller och böcker. På fritiden gick han ofta till bakgården. Där låg han under de blåa, röda, och lila blommorna och drömde om hur världen skulle kunna vara.

Han var en blyg, snäll och delvis liten tonårspojke. Han visste att allt inte var som hans far sa. Han visste att alla inte bodde i palats och hade betjänter eller vakter, men mer än så visste han inte. Han kunde bara drömma.

En dag bestämde han sig för att inte längre vänta. Han klättrade över muren på bakgården och som ur en saga kom han ifrån palatset obemärkt. Han gick rakt in skogen han lekt i som liten tills han hittade en stig han aldrig sett förut. Han följde stigen, allt såg ut som en sagovärld han så många gånger drömt om. Det var som han drömt, djur som levde i harmoni och allt så fridfullt.

Han visste inte hur länge han varit borta, minuter eller dagar, när hans syn plötsligt drogs till det vackraste han någonsin sett. En liten by, små hus byggda av trä med gräs som växte på taken. Ungar lekte ute, vuxna lagade mat och spelade musik. Glada och nyfikna blickar betraktade den lyckliga pojken. Allt var precis som i hans drömmar. Han ville upptäcka mer av sagovärlden och vandrade därför vidare på stigen. Färgglada djur på varde sida av stigen, byar och leenden omringade den lyckliga pojken.

Han började springa av förväntan mot folkmassan som cirkulerade en plattform där han trodde teater höll plats. En smal flicka i hans ålder grät bakom honom. Han förstod ingenting. Uppe på plattformen stod tre män, två som liknade hans vakter hemma och en som liknade flickan. “Så här går det för den som stulit.” utbrast ena mannen skadeglatt och nedlåtande. Han höjde svärdet mot mannen som likande flickan och högg till, pojken var som förstenad av förtvilan, mannens arm gick av på mitten och flickan släppte ut ett ljud som pojken aldrig glömde. Den förtvilade pojken önskade att han aldrig lämnat palatset.

Ett hemskt liv av Filippa Arfalk Tiden gick, vintern kom och försvann. Jag var nio år gammal när vi fick beskedet att jag hade cancer. Jag vaknade upp, kall och livrädd i den hårda sjukhussängen, av att doktorn kom in i mitt rum på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Mamma hade inte fått någon sömn. Hennes ögon var irriterat röda och blodsprängda av allt gråtande. Det svarta stripiga håret var uppsatt i en slarvig bulle mitt på hennes huvud.

Hela skolan stod upp på skolavslutningen förutom vi nior. Alla elever höjde sina röster inför den sista sången - Den blomstertid nu kommer. Solen lyste, alla var glada och körsbärsträden ute på skolgården hade precis tappat sina sista skira blommor. Snart skulle vi äntligen kunna ta klivet ut från skolan. Äntligen! Som jag hade väntat! Med mitt diplom i handen, kunde jag gå ut genom den gråa dystra dörren till skolan. Jag ville börja om mitt liv. Nu som friskförklarad.

På gatan stod mamma. Hon hade klätt upp sig. Jag hoppade in i den gula rostiga gamla Volvon. Mamma hade inte haft råd att köpa en ny sedan pappa lämnade oss. Vi hade haft några tuffa år, men nu har vi börjat ta ut det lyckliga ur våra liv. Jag och mamma var på väg in till Gamla Stan för att fika på vårt favorit café. Där hade vi spenderat varje skolavslutning sedan jag gick i sexårs. Mamma la alltid undan en liten slant varje månad så att vi kunde ”lyxa” till det lite extra.

Jag vände min blick och kollade ut genom bilrutan. Det enda jag kan komma på att jag såg var lastbilen som i rasande fart körde in i vår Volvo och krossade framdörren. Jag vet inte vad jag kände. Kände jag ens något? Jag hade andan i halsen. Försökte få fram ett ord. Satt tyst och kollade med stirrande blick i samma position i minst tio minuter. Ingen människa kom för att hjälpa mig. Jag var själv, alldeles själv. Lämnad som i en kärlekshistoria. I en söndersliten värd.

De blinkande ljusen och sirenerna från ambulansen lämnade snabbt platsen. Jag var tillbaka på sjukhuset. Doktorn satte sig bredvid mig och la sakta armen om mig. Precis när han skulle öppna munnen tittade jag in i hans ögon. Jag förstod vad han skulle säga. NEJ! Orden som kom ut från hans mun kändes overkliga. Jag tappade förståndet, jag bara skrek och skrek. Det var inte förrän nu tårarna började störta ner från min kalla kind. Jag vill träffa min mamma, min mamma som inte längre finns. Jag saknar min mamma uppe i himlen där änglarna bor och vill ha henne brevid mig. Jag vill att hon ska hålla min hand och säga att jag kommer klara mig ensam i min egen värld utan henne.

Mamma log bakom ratten. Äntligen! tänkte hon. Nu är allt bra igen. Älskade Lovisa. Ett fruktansvärt dån avbröt henne. I ögonvrån såg hon lastbilen som dundrade fram likt en buffelhjord. Helvete! Innan hon ens hann blicka krossades förarsidan av bilen. Ljudet när plåten knycklades ihop var fruktansvärd. Varje del av en sekund kändes som en evighet. Det brände i benen och huvudet kändes stort och konstigt.

Rädd av Ingrid Törnstrand Hon var så jävla rädd. Hon satt gömd i en skrymsle under trappan. Lampan var släckt men ljuset från fönstret i rummet brevid lös upp lite så det var iallafall inte kolsvart, men det var ändå mörkt. Speciellt under trappan där hon satt. Hon var rädd och nervös även fast hon visste vad som skulle hända, det var ju inte första gången. Han skulle hitta henne och ju längre hon satt där desto större blev rädslan.

Skulle hon gå ut från skrymslet och låta honom hitta henne lätt skulle det bara bli värre. Hon pillade upp sina nagelband som hon alltid gjorde när hon var nervös och där satt hon, så rädd.

Han gick runt i huset och letade. Han hade inte känt henne så länge och därför kände han inte till huset så bra. Han hade varit där några gånger innan men det var på sommaren och de hade varit ute på altanen och badat i poolen. Nu hade löven i alla träd blivit gula och de flesta låg på marken. Huset var ett stort rött tegelhus i en lugn förort i Stockholm. Det låg en gigantisk trädgård där och huset låg i mitten.

Det var ganska stort och öppet men han visste att det fanns många rum och många skrymslen där hon kunde vara. Han skrek åt henne, bad henne att pipa så att han kunde hitta henne. Men hon pep inte. Han blev irriterad och skrek igen. Inget pip, det enda som hördes var klockan som tickade inifrån ett av sovrummen sen hördes ibland enstaka knak ifrån det gamla huset. Han skrek igen och tänkte att om hon inte svarade den här gången skulle han bli riktigt irriterad. Det här var inte längre kul, att bara gå och leta.

Hon hörde honom skrika. Hon blev räddare och undrade om han hörde henne. Kunde han höra henne andas? Hon undrade om han gjorde det och försökte andas i ett lugnare tempo. Hon visste att huset var ganska stort men snart skulle han hitta henne. Hon kanske skulle byta gömställe? Fast nej då skulle han höra henne. Han skrek igen och nu lät han nästan arg. Hon undrade hur det skulle bli den här gången.

Skulle hon skrika? Hon kunde inte fokusera på vad hon tänkte. Det enda hon kunde göra var att sitta där, för skulle hon gå ut skulle han hitta henne direkt men det kanske var bra? Att bara få det överstökat snabbt, som att rycka av ett plåster. Det gör ont men bara en kort stund, kanske skulle hon göra det. Eller vågade hon?

Det kändes som att han letat i en evighet. Det var som att han hade gått runt i vad som kändes som hela huset. Men sen kom han på det, han hade inte varit i källaren. Han hittade trappan och gick ner.

Nu gick han i trappan och hennes hjärta slog hårt inne i bröstkorgen. Hon hörde stegen precis ovanför henne. Hon kunde knappt tänka och nu vågade hon inte andas. Plötsligt slutade stegen precis ovanför henne. Han stod där ett tag och tillslut var hon tvungen att dra efter andan.

Han hörde henne andas under trappan och sprang ner sista biten. Hon satt ihopkrypen under trappan. Han hoppade in under trappan och tog tag i henne. Han skrek. Hon skrek ännu mer.

Han hittade henne och hon skrek, han skrek också. Sen skrattade båda. De låg och garvade och kunde inte sluta skratta. Det var så löjligt, att man kunde bli så rädd av kurragömma.

En julnatt av Tove Rydén December, månaden då alla är lyckliga. Julafton, med julgran, tomtar, julklappar. Man ser glada ansikten vart man än tittar. På gatan ser man lyckliga och ovetande människor, skrattandes och ivrigt diskuterande om vilka julklappar dom köpt, barn går skrattandes hand i hand med sina föräldrar, helt omedvetna om verkigheten, som om dom är i en bubbla , avstängd från den grymma verklighetet som styr över våra betydelselösa liv. Och dom stannar i denna tidslösa bubbla till julens slut, då bubblan plötsligt spräcks och verkligheten pyser in.

Denna verklighet är och kommer alltid förbli, inget annat än betydelselöst och hatfullt. Som en vägg av betong, färglös, ful och outhärdlig. Ingen godhet kan ta sig igenom denna vägg av verklighet.

Adventsstjärnan lyste glamoröst uppe på himmeln. Ett ungt par satt på en parkbänk och tittade utöver den förfrusna, glittrande sjön. Det är en sådan där natt då drömmar går i uppfyllelse. En natt så magisk och vacker. En natt då adventsstjärnan lyser som starkast och vackrast. Julnatten. Månens sken lyste upp det förfrusna vattnet och det såg ut som att det snöat små nätta diamanter ned på vattnet , och sedan sjunkit ned på bottnen. Skapar ett vatten av glimmrande stjärnor. Mannen lägger armen runt kvinnans vänstra axel. Han lutar sig fram och kysser ömt hennes kalla kind. Kvinnan tittar med varm blick mot mannen och viskar de ljuvaste kärleksord. Sakta går paret längs sjön och tittar med förväntansfulla blickar upp mot julnattens vackra himmel.

Gatulyktorna var ännu inte tända. Det fanns fortfarande lite av dagens klara ljus i luften. Stjärnorna var gömda bakom snömolnens tjocka lager. Snön låg på gatorna som en matta av ett lätt lager av puder. Lite som florsockret man sprider över pepparkakshus.

Kylan trängde in i alla kläder. Som ett spjut for den in i kroppen, vred om och värmen pulserar som blod ut ur koppen. I en park sitter en man. Kall, frusen och ensam. En tår tränger ut ur mannens mörka sorgsna ögon. Den faller ned till marken och skapar en pöl av ett krossat hjärta. Mannen tittar ut över en sjö. Han reser sig upp, och går med ett tungt hjärta mot kyrkogården. I sin hand håller han en vissen ros. Han händer skakar av den starka kylan, handryggen är röd och svullen, fingrarna är förfrysta och smärtar fruktandsvärt. Han tittar upp mot gravstenen. Hans blick är tom, hatfull och sorgsen. Mannen glider ned på knä framför graven, han smeker rosen med sin hand och lägger rosen på graven.

Kvinnan ligger stilla. Så stilla. Hudens färg har förlorat sin livslustiga och kärleksfulla färg. Så stilla. Med tomma ögon tittandes upp mot stjärnorna. Så stilla. Blodet är fruset och hjärtat har slutat pumpa. Läpparna är mörka och blåa. Kärleken i kvinnan är borta. Mannen står stilla. Långsamt kryper verkligheten fram. Bubblan har spräckts. Hopp är utom räckhåll.

Nu kan inget rädda honom. Allt är borta. Mannen fattar tar tag i kvinnan och minuten har nu kommit ifatt honom.

Så stilla.

Stanna med mig av Matilda Nyberg Respiratorn står bredvid den slitna sjukhussängen och ger ifrån sig ett svagt brummande. Den ser gammal och sliten ut, lite som en gammal gubbe. Ditt bröst går upp och ner i det slitna sjukhusskynket och jag kan se din spinkiga kropp genom det nästan genomskinliga plastmaterialet. Din hand ligger orörlig vid sängkanten, med dina fingrar lite böjda uppåt, och jag kan se härifrån hur oskyldigt mjuka och lena de är. Jag minns beröringen och hur de kändes mot min hud. Jag minns dina läppar mot mina, din parfym, hur din kropp kändes under täcket och jag minns hur det kändes att få säga att jag älskar dig. Jag minns, och jag önskar att jag inte kunde minnas. Vår relation var speciell. Med dig så stod tiden still, och du fick min värld att snurra. Jag vet inte om det var ditt leende eller din charm, eller om det var dina läppar eller din värme. För att hela du lämnade mig utan ord. Innan jag hann blinka så var jag fast, och jag blev så himla kär. Du var min början och mitt slut. Med dig så kändes inte tiden som tid, klockan visade nummer men tiden stod still, och i dina armar så var tiden oändlig. För du var min oändlighet.

Jag lägger handen på glasrutan och låter tårarna falla. Precis som regndropparna utanför så är det första gången sedan sommaren som tårarna och regnet faller ner. Jag kan inte sluta kolla på dig, men förstår att det är så här det slutar. Det finns ingen återvändo och jag vet att jag måste släppa taget om dig. För alltid. Doktorn kommer in i sin vita rock, tar bort droppet och trycker av respiratorn. Allting är tyst.

Allting är så himla tyst. Jag ser ditt ansikte och önskar att jag bara kunde få kyssa dina läppar en gång till. Bara en gång till.

Tystnaden slår ut alla celler i min hjärna och jag slutar funka. Jag behöver luft. Jag behöver dig.

Bara den ena saken går att uppfylla. Jag slår upp de tunga sjukhusdörrarna och försöker att andas. Andhämtningen vill inte lugna sig och jag får ingen luft. Jag snubblar ner på alla fyra och tårarna faller ner på den hårda asfalten. Luften vill inte samarbeta. Jag får ingen luft.

Paniken väller upp och luften vill bara inte låta sig andas. Jag krälar mig mot klipporna och havet. En hand och en fot i taget. Andas.

Andas.

Framme vid klippkanten så kollapsar jag ner på marken. Jag får ingen luft. Jag får inte dig. Klippan är hård och kall, och mina knän är täckta med blöt jord. Stapplandes så tar jag mig upp på fötter. Jag hör vågorna slå mot klipporna och jag ser hur vattnet löses upp i miljontals vattenpärlor. Jag kan inte andas. Tårarna faller några sista gånger. Jag är så arg, så himla arg. Gud tog dig för tidigt, och nu så ska han ta mig med. Jag bestämde mig när jag visste att du inte skulle stanna med mig. Och jag vet att det är rätt. Jag vänder mig om och faller.

Allting är försent. Allting är över. Jag faller genom den kalla luften ner mot havet och allting är försent. I de få sekunder jag faller så inser jag att utan din luft så är min luft betydelselös, och att utan dina andetag så är jag ingenting. Jag sträcker ut mina armar och lämnar över mig till ödet och till dig. Jag kan äntligen andas. Jag drar ett djupt andetag och slår emot den hårda vattenytan.

Stressen av Wilhelm Granat Han är en medelålders stadsbo, som bor i ett nötskal även kallat hans pungsäck.

En tidig decembermorgon innan larmen skulle skrika, föll ny snö ner över Stockholm och reflektionerna trängde sig igenom de små hålen i draperiet som täckte fönstret.

“Puuuung Puuung” och så flög han genast upp och slog till snooze knappen på väckarklockan, för att sedan somna om och skjuta upp alla morgonsysslor ett par minuter.

“PliiiingPliiing” skrek larmet igen och den här gången gick hans reptilhjärna igång då han insåg att chefen hade bokat ett viktigt möte med Vattenfalls nyhetsredaktör. Han hade bara femton minuter på sig att ta sig iväg till jobbet.

Svettdropparna började falla så som hans självförtroende. Han sköljde ansiktet hastigt och snubblade nästan ner igenom trapphuset med hans oknytna kängor.

Innan han satte sig i bilen så var han tvungen att skrapa bort den pungsvett som hade bildats under natten för att överhuvudtaget kunna se var han kör.

Stämningen i centrum var hetsig, han var tvungen att tuta sig fram mellan köerna. Han blev nästan överkörd av busen på köpet. När han sedan tog sig förbi Skanstulls bron så lugnade trafiken ner sig. All stress fick han att nästan kallsvettas i den ständiga kylan från sätet. Lokalt folk gick som känslokalla robotar till tunnelbanan, och sociala var de inte heller. Det enda som hördes var ljudet av när bilen körde igenom slasket på vägen.

När han svängde in i garaget så var klockan fem över, han var alltså fem minuter sen.

Han började tänka på en bortförklaring på väg till expeditionen,han hälsade på Helena som vanligt och gick hastigt iväg mot chefens kontor.

Men Helena ropade efter honom: Mötet är inställt! chefen är sjuk så du får ta det lite lugnt istället.

Oj det var ju lite tråkigt att höra, sa han medans han mörknade hans lyckliga leende.

Vilken lättnad det var för han att kunna i lugn och ro starta upp sin morgon på nytt med en kopp kaffe. Han drog upp draperiet på fönstret för att det började bli ljusare ute. Han tittade ut och tänkte på hur underbart det kommer bli med en Tensta resa över jul. Ingen stress dani m kartellen där inte, bara sol bad och härliga kvällar. Ingen väckar klocka att behöva lyda på morgonen utan bara energin ifrån solen som lyser upp morgonen.

Kärlek har inget slut av Freja Holländer Det var en mörk höst kväll, de satt på en bänken i parken. Luften var kall och efter varje andetag kunde man se hur röken kom ut ur deras näsor. Man såg hur månen lyste på himlen som gav ljus till folket, men ändå var det mörkt. Parken var tom, inte en än ända själ syntes till förutom dessa två förälskade ungdomar. Månaden var mörk, men även i mörkret så tillhörde deras hjärtan varandra.

-Jag älskar dig, det vet du väl sa han medan han tittade djupt i hennes ögon.

-ja jag vet det och jag älskar dig också, jag är bara trött på att smyga runt såhär som vi gjort i flera månader, sa hon lågt i en ledsen ton.

Jag törs inte heller berätta för mina föräldrar att jag älskar dig, för då skulle de skicka tillbaka mig till vårt hemland.

- Jag vet att det är jobbigt min kära men jag kan inte göra något åt det, men jag tror min familj har börjat märka att jag verkligen är kär i dig. Dessutom, när jag berättade för mina föräldrar så blev de faktiskt lite glada att jag hittat min livs kärlek, sa han med ett leende på läpparna.

-Ja det viktigaste är att vi kan ses då och då, sa hon medan hon rätade på ryggen och log. Vet du min mamma brukar säga, du är bara 17 år vad vet du om kärlek, men jag tror jag vet det nu för du har visat mig att kärlek är något som inte ens går att beskriva med ord, utan det är något som man känner.

-Du har helt rätt mitt hjärta.

-Men det som jag inte förstår är varför just vi? Alla andra får älska vem de vill och jag som äntligen funnit den stora kärleken, varför just vi?! sade hon med en irriterad röst -Jag vet inte min kära, var inte upprörd, vi måste ta vara på de stunder vi har tillsammans, sade han men en lungt röst, men du, skulle det finnas en möjlighet att vi kunde spendera natten tillsammans, bara du och jag?

-Jag älskar dig, sa hon med ett leende medans hon lutade in för att kyssa honm på läpparna. Kyssen var mjuk och båda blev helt varma av glädje. Hon drog långsamt tillbaka och var helt röd om kinderna av rådnad, han bara log.

- Så jag tar det som ett ja, sade han glatt.

-Förlåt älskilng men jag måste vara hemma innan klockan sju, och klockan är nu kvart i sju, jag måste gå!

Båda reste sig upp, tog varandra i handen och började gå.

-Älskling? jag tror att jag har glömt min mobil på bänken. Du kan fortsätta gå jag springer och hämtar den, sen springer jag ifatt dig.

-Okej älsking, skynda dig. Han gav henne en lätt puss på kinden, sedan sprang hon.

Jag såg mobilden ligga där, jag tog up den hastigt för att hinna tillbaka till honom. jag små sprang genom parkens mörka gång, när jag äntligen kommit till slutet av parken såg jag honom gå mot ett övergångställe. Jag kände mig lycklig, för bara en syn på honom fick mig att le. Nu började jag gå mot honom, utan att ens ta ett andetag såg jag hur tiden stannade, och en lastbil kom körande mot honom, i mina ögon gick allt i slow motion, och ena sekunden låg han där, död, med ett leende på läpparna. Jag hade aldrig känt hur ett brustet hjärta kändes förens nu, jag kan aldrig gå vidare med mitt liv. Tårarna rann och mitt hjärta blev i bitar, jag insåg att mitt liv aldrig kommer bli helt igen.

Av Wynja Strand Klockan var 10 på kvällen, det var den 3 december 2017, jag och min bästa kompis Jennifer satt på sängen i mitt rum och kollade på film som vi alltid gjorde på lördagar, den här lördagen var dock inte som de föregående för jag visste att det skulle vara den sista vi skulle spendera tillsammans. Någonsin.

Jag har såklart vetat om det här sen den där dagen då vi först träffade varandra, den dagen jag såg datumet i hennes gröna ögon, datumet då hon skulle dö.

3/12-2017.

Jag vet inte hur eller när det kommer hända, men med tanke på att det bara är 2 timmar kvar på den här dagen borde det ske ganska snart.

Det värsta är inte att jag vet att hon ska dö idag,det värsta är att jag vet att jag inte har någon som helst chans att stoppa det, för man kan inte stoppa döden hur mycket man än skulle vilja det.

Jag förstår nog det bäst vid det här laget.

Jag vände mig mot Jennifer, jag ville säga något, berätta hur mycket hon betyder för mig innan det är för sent men orden kom inte fram.

Men vad spelar ord för roll egentligen? Dom kommer inte rädda henne, hon kommer ändå att dö och allt jag kommer kunna göra är att se på när det händer. “Är du okej?” sa Jennifer och kastade ett popcorn på mig, “Du ser lite ledsen ut” Om du bara visste, tänkte jag, om du bara visste vad jag går igenom varje dag, om du bara visste att jag sitter här och är livrädd för att jag vet att jag kan förlora dig vilken sekund som helst. Men det sa jag såklart inte.

“Ja det är bra” sa jag och tvingade fram ett leende, jag visste att hon förstod att jag ljög, men som den bra kompisen hon är så frågade hon inget mer utan tog istället min hand och drog upp mig ur soffan och ut i hallen. “vi går och köper mer glass, det kommer säkert få dig att må lite bättre, det får iallafall alltid mig att må bättre” sa hon och skrattade, och det gjorde ont för jag visste att det kunde vara den absolut sista gången hon gjorde just det.

Jag drog på mig min jacka och ett par vantar och så klev vi ut genom dörren, det var mörkt ute, så mörkt att jag knappt kunde se något förutom den snötäckta vägen. När vi gick ner för gatan och jag såg motorvägen breda ut sig framför oss förstod jag vad som skulle hända, men jag försökte ändå inte stoppa Jennifer från att fortsätta gå, för jag visste att något ännu värre skulle hända om jag gjorde det. Jag släppte heller inte taget om hennes hand. Jag var trött på det här nu och jag ville inte leva i en värld utan min bästa vän vid min sida. Det fick räcka. Jag orkade inte se mer av mina vänner och familj försvinna, det var som att de flyttade till en annan stad en efter en och lämnade mig kvar utan att någonsin ringa eller skriva tillbaka. Den här gången ville jag följa med. Hand i hand gick vi ut på vägen och världen lystes upp av lastbilens lyktor, luften fylldes av doften av gummi och metall, ljudet av gnisslande metall skar in i mina öron och sen blev allt tyst.

Lek inte med eld av Hanna Thompson “Annabeth?” viskade hennes pappa. “Du måste vakna nu” Hon öppnade ögonen och sträckte sig efter sin nallebjörn. Det var nästintill kolsvart i hennes sovrum. Man kunde inte se hennes rosa blommiga tapet, men hon kunde fortfarande göra ut hennes pappas konturer i mörkret. Hennes bruna hår var uppsatt i en slarvig tofs och hennes ögonlock försökte gång på gång att sluta sig igen.

“Du måste skynda dig. Det brinner.” En rysning sköt igenom hennes kropp. Hon kände som en hink iskallt vatten sköljt över henne.

Annabeth avskydde eld. Hennes pappa lyfte upp henne i sin famn och började springa ner för trappan med henne. Röken sved i hennes ögon och gjorde det svårt att andas. Hettan var så olidlig att det kändes som om dom sprang i slow motion. Röken gjorde det svårt att andas. Det kändes som en osynlig hand kramade om hennes lungor.

Plötsligt kom hon ihåg att hennes mamma vid sjuårsåldern behövt se sin mamma dö i en brand. Annabeths mamma, moster och morfar hade klarat sig tack vare hennes mormor.

Mamma. Tanken slog henne lika hårt som en örfil över ansiktet. Hennes mamma fruktade eld mer än Annabeth. Enbart tanken av ett brinnande ljus kunde få hennes mamma bli paralyserad av skräck.

“Var är mamma?” paniken steg i hennes röst. Hennes pappa svarade inte, men det behövde han inte. Hon visste att hennes mamma satt i hennes kontor. Exakt en vecka innan Annabeths födelsedag brukade hennes mamma slå in alla hennes presenter inne på sitt kontor.

Annabeth hade lagt sig den kvällen med ett leende på läpparna i vetskapen om att att hon snart skulle fylla år. Men blotta tanken av det nu fick hennes mage att göra revolt. Kontoret låg med utsikt mot trädgården, den delen av huset som brann lika vilt som en skogsbrand.

Och det var bara en fråga om minuter innan hela huset stod i lågor.

När dom kom ner i hallen kastade sig hennes pappa mot dörren och ut i den kalla natten. Hon tog ett djupt andetag och lät hennes lungor fyllas med den svala november luften. Hennes pappa satte inte ner henne förrän dom stod på gatan. Lågorna slickade väggarna lika vilt som om huset hade varit dränkt i bensin.

“Annabeth, lyssna noga på mig nu. Du måste springa över till grannarna och hämta hjälp. Jag måste in och hjälpa din mamma.”

Annabeth nickade och han gav henne en puss på pannan. Sedan sprang han tillbaka in i det brinnande huset.

Plötsligt hördes ett öronbedövande skrik och Annabeth stelnade till. Hon visste att det kom från hennes mamma. Annabeth försökte springa därifrån och hämta hjälp, men hon kunde inte. Att höra paniken och hjälplösheten i hennes mammas skrik gjorde henne förstelnad. Hon kände sig så hjälplös när hon stod under gatlampornas sken, i sitt blåa nattlinne med koalor på och nallen i sin hand.

Tårarna strömmade ner för hennes kinder och hon kunde höra sirenerna från brandkåren bli starkare och starkare. Plötsligt svartnade allt framför hennes ögon.

"Annabeth?"

Hon satte sig upp i sängen och kollade runt. Lamporna var släckta men hon visste att hon var på ett sjukhus. I dörröppningen stod en kvinna som påminde henne om… Kunde det verkligen vara? Nej, det var inte möjligt att hennes mamma överlevt. Men kvinnan såg så lik ut.

"Mamma?" hon kunde knappt tro att det var sant. Kvinnans ögon fylldes med mer tårar och skakade på huvudet. Hon tände lamporna och Annabeth kunde se hennes ansikte. Det var hennes moster. Hennes värsta mardröm hade blivit sann. Hennes föräldrar hade dött.

Av Nils Nordh Den tidiga vintersolen lyste in i det sparsamt möblerade lägenhetsrummet. Det stod en soffa i mitten av rummet och framför den ett ganska nytt ikeabord. I soffan satt en hoppsjunken man i tjugoårs åldern. Han tårar rann sakta nerför hans ansikte. Mannen hade suttit så sen han kom hem klockan tre på natten utan att röra sig. Han hade varit ganska full när han kom hem men hade nu nyktrat till och hade en förjävlig baksmälla.

Soffan sköts bakåt när mannen plötsligt reste sig upp. Han gick sedan med raska steg mot badrummet i den lilla lägenheten. Han öppnade spegeldörrarna till det lilla skåpet ovanför handfatet. Han tog en liten burk från den noggrant organiserade hyllan, öppnade den och hällde sedan ner innehållet i sin strupe. Dock blev det för många piller för att svälja och han hostade upp majoriten av dem i handfatet. Han skrattade åt hur dramatiskt han hade försökt få det att se ut medan han sakta och metodiskt tog piller efter piller och svalde. När alla var slut så visste han inte riktigt vad han skulle göra. Han funderade på att stå kvar men han visste inte hur lång tid det skulle ta för effekten att börja verka så han gick och la sig i soffan.

Han började tänka på hur de hade träffats och tårarna började rinna igen. Mickes fest, han skrattade åt hur dålig fest det hade varit. Men han hade träffat henne där och de hade bytt nummer med varandra och de träffades sedan efter festen. Sedan var det bara hon som betydde något i livet för honom. Hon hade räddat honom från han själv utan henne skulle han förstörts. Hennes leende hade lyft honom från botten. Hon var allt för honom ,han älskade henne. Men han hade fuckat upp det igen och den här gången skulle han inte kunna fixa det.

Han började känna sig lite yr. Vänta, vad fan hade han gjort, han ville inte dö. Paniken började komma, han reste sig från soffan och snubblade ut från vardagsrummet. Han tog stöd mot väggen. Fan, varför ville hans ben inte funka. Mannen ramlade in i badrummet och kröp mot toaletten. Han försökte febrilt få upp toalettlocket medan han med skakande händer stoppade ner två fingrar i halsen. Det funkade inte första gången men på andra försöket kom allt upp. Mannen satt nu på det varma badrumsgolvet. Han kände sig utmattad och hopplös.

Ett plingande ljud kom från hallen. Dörren, någon var vid dörren. Hans ögon fylldes med en gnista av hopp. Det kanske var hon. Mannen tog stöd mot toaletten när han reste sig. Han kollade sig snabbt i spegeln och torkade sig runt munnen. Stödjandets mot väggen gick mannen sedan mot dörren. Det måste vara hon vem annars kan det vara. Han kanske inte hade förstört allt. Det fanns en chans. Mannen var nästan där nu. Han släppte väggen och gick med snubblande steg mot dörren. Han fick tag i handtaget och med fumlande händer låste han upp dörren, tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Det svartnade för hans ögon och han föll ihop medan han med svag röst sa hennes namn.

Utanför stod en förvånad granne som snabbt tog upp sin telefon och ringde 112.

Lewa av David Nygren Det osade ifrån djuret som snurrade runt på pinnen ovanför elden. Å vad gott det luktar, om jag ändå bara fick smaka, en enda liten bit, bara för att få känna det ljuvliga smaken igen en sista gång. Fast det skulle inte bli en sista gång, det fanns ingen återvändo, inte från det här.

Lewa, det är mitt namn. Det är det enda som de inte kan ta ifrån mig. Allt annat har de tagit, min familj, mitt hus, och min värdighet.

Jag var inte längre den vackra unga kvinna jag en gång var. För bara tre månader sen satt jag vid bordet och åt i vår enkla stuga med min nygifta make medan solen sken i en klar röd färg genom hålet i väggen som var vårt fönster. Det var ingen festmåltid, vi var inte rika. Jag var en hemmafru, min make jobbade på fälten och skördade majs. Det var den, till synes vanliga dagen när jag satt med min man och åt, som ändrade på allt.

Vi hörde rop och skrik utifrån som kom från byn. Jag blev orolig men också lite nyfiken, för jag hade aldrig varit med om något liknande förut. Hade jag haft mina erfarenheter som jag har idag så skulle jag blivit rädd, och endast rädd, för skriken bådade inte gott.

Jag klev ut från vår enkla stuga och tittade bort mot byn. Jag såg ett moln av stoft som snabbt var på väg bort från byn, det var en bil. Jag stod kvar som i trans och kunde inte röra mig, min man skrek panikslaget åt mig att jag skulle gömma mig, men jag kunde inte röra mig.

Jag stod stilla och såg, såg på när bilen kom närmre och närmre. Det var en större lastbil, och på flaket var det något som rörde på sig, jag såg inte riktigt vad det var på avstånd, men efter ett tag förstod jag. Det var en slavhandlare. Men det var för sent att springa.

Fem månader har det gått sen dess. Lastbilen som tillfånga tog mig den dagen var på jakt efter kvinnor som de skulle sälja till en droghandlare som odlade opium. Han, droghandlaren, var ingen snäll man, han var strikt och grym mot sina slavar som alla hade omänskligt tuffa arbetsdagar och sällan fick tillräckligt med mat. Men jag var ett undantag. Jag var vacker. Droghandlaren fattade tycke för mig redan den dagen han såg mig på flaket och tog mig för sig själv. Sedan dess har jag varit hans sexslav. Jag fick bo i hans hus, och min enda arbetsuppgift var att tillfredsställa honom när han kom hem efter att ha styrt plantagen från hans tron. Jag arbetar inte på fältet, där man får slita hårt varje dag, men de som arbetar där har åtminstånde sin värdighet som individ kvar. Jag känner mig inte längre som en människa, jag är endast ett objekt i mänsklig form som inte har något värde. Jag förväntas göra min plikt, och när jag inte längre uppfyller kraven så kommer jag slängas iväg för att ge plats för en annan leksak. Men inte längre.

Jag stod bakom dörren och väntade på honom, här hade jag suttit i ett par timmar eftersom jag inte visste när han skulle komma hem.

Jag hade tagit en kniv från köket i rummet bredvid där maten var på bordet och luktade som från en annan värld. Jag stod där och väntade nervöst när jag hörde trappan knarra svagt. Nu, nu händer det. Han klev sakta genom dörren, som om han visste att någonting var fel. Ena foten framför den andra gick han genom dörren. Jag kramade hårt om kniven och gjorde mig redo. Han stannade halvägs genom den öppna dörren, jag stod på andra sidan om den. “Pang!” lät det från ett gevär. Ett stort hål i dörren och en mörk fläck på väggen bakom mig var de enda minnena som skulle vara kvar av mig. Slut.

Droger utan kärlek av Felizia Ahlqvist Jag kommer ihåg när jag var liten. Min pappa verkade vara en sådan fin man. Han älskade mig. Nu är jag inte så säker längre. Det han gjorde och det han var hade inte jag med att göra. Jag visste ingenting. Jag blev inte påverkad av honom. Jag var lycklig. Nu är det förändrat. Jag hatar mitt liv. Verkligheten. Och jag gör allt för att komma bort från den.

Nu händer det igen. Det är inte första gången hon kommer hem på detta sätt, mitt i natten. Hög som ett hus, helt borta. Det händer ofta. Fast jag vet att det är mitt fel. Det är på grund av mig hon är helt förstörd. Min dotter. Min fina lilla flicka, vars största problem brukade var att hon trampade på en legobit. Det är så jag kommer ihåg henne. Nu vet jag inte vem hon är längre.. Jag vet knappt vem jag är själv.

Jag kommer ihåg hur det hela började. Hennes mor har schizofren. Hon kunde vara den gulligaste och finaste människan, och nästa dag kunde hon hota oss med knivar. Vi hade inte råd att hjälpa henne. En dag hittade vi henne hängandes i garderoben. Hon hade inte orkat längre. Det hade varit för jobbigt för henne. Jag förstod att jag var skyldig allt det bästa för min dotter. Det var där det hela började. Jag ville bara ha en stabil ekonomi så att min fina Valeria kunde växa upp med en bra utbildning och ett fint hem. Sedan gick det hela ur hand. Helt plötsligt är jag högsta chefen och grundaren till det största drogkartellet i Colombia. Samtidigt som jag hatar hur mitt “yrke” har påverkat Valeria, älskar jag den respekt jag har från vissa människor. Jag älskar min popularitet. Det är en slags hatkärlek.

Ibland vill jag bara slå någon. Döda nån. Men istället förstör jag mig själv. Jag känner mig svagare och svagare för varje gram jag tar. Varje spruta jag tar. Samtidigt älskar jag känslan jag får. Hur verkligheten bara blåser bort. Min pappa har för mycket att tänka på för att bry sig. Pablo Escobar - inte en familjeman. Jag låtsas inte bry mig, men det gör jag. Jag vill vara älskad. Och min pappa älskar inte mig. Inte sedan han blev chefen för Cartel de Medellín. Han har viktigare saker för sig. Viktigare än att älska sin dotter. Så jag fortsätter. Fortsätter köpa från min pappas medarbetare. Fortsätter förstöra mig själv. För att det är det mitt liv går ut på. Att komma bort från mig själv. Jag skulle kunna dö imorgon, och ingen skulle ens bry sig.

“Jag måste sluta” säger jag till mig själv. “Men jag kan inte” tänker jag sedan. Detta är mitt liv. Det enda viktiga jag har i mitt liv är mitt yrke och Valeria. Jag bor i ett land där att vara fattig inte är lätt. Nu är vi i alla fall en kartell chef och hans drogmissbrukade dotter med betalade räkningar. Utan pengar är vi bara en pappa och en dotter som drogmissbrukar på gatorna. Jag vet att Valeria tycker att jag har förstört hennes liv. Att jag har gjort allt komplicerat. Men jag försöker. Jag älskar min dotter. Jag vet bara inte hur jag ska visa det. Hon känner sig oälskad. Och det är på grund av mig. Utan henne är jag ingenting. Men det vet inte hon.

Allt gick så snabbt. På bara några få sekunder försvann jag. Jag vet att jag förtjänar det. Det började bara som en smärta i bröstkorgen. Jag förlorade förmågan att skrika och andas. Jag kände mig paralyserad. Personen log. Hon höll i en pistol. Det såg ut att vara min egen. Det tog mig några sekunder innan jag insåg vem det var. Hon log, men hade tårar i ögonen. “Det är över nu.. Vi ses i himlen pappa”

Av Annie Ulvhuvud Det var tyst i rättsalen, inte ett enda ljud hördes, det var nästan som om allt dött ut, inget liv fanns kvar. Alla väntade på domarens dom.

Han sträckte på sig, och tog ett djupt andetag, och jag visste att han hade bestämt sig. Jag kollade på min bror som satt längst fram i salen brevid Alex, hans advokat. Jag kollade på mamma, hon mötte min blick och gav mig ett svagt leende med tårar rinnande ner för hennes kinder. Jag kollade på pappa som aldrig brukar gråta, aldrig, han hade tårar i ögonen. Jag kände något vått rinna ner för mina kinder och jag visste att jag också hade börjat gråta.

Domaren kollade på min bror och sedan på människorna runt omkring honom, och sen kom det. Det vi alla varit rädda för, kom som en bomb.

Det blev helt tyst i salen, jag stirrade på domaren. Han skojar, det här kan inte vara sant. Inte min bror, min fina, söta storebror. Tårarna forsade ner mina kinder nu, jag kollade på min bror en sista gång. Jag mötte hans blick och han såg på mig med sorgsna ögon. Varför grät han inte? Varför ser han inte överraskad ut?

“Förlåt” viskade han innan polisen kom och drog min bror, min bästis, mitt allt ifrån mig.

Jag satt på soffan i vardagsrummet, omringad av personer jag inte kände och personer jag kände men inte pratade med. Alla skrattade och hade trevligt, alla förutom jag.

Jag är inte en person som pratar med andra. Jag stänger alla ute. Det hela började när min storebror för fem år sen hamnade i fängelse.

Och för vad, har jag glömt, eller snarare förträngt. Han var bara 18 år och han var inte bara min storebror, han var min bästis min livskamrat, jag såg upp till honom. Han var den enda i min familj som brydde sig om mig. Och när han försvann ut ur mitt liv, hade jag ingen. Mina föräldrar har aldrig brytt sig om mig, jag och min storebror fick tekniskt sett ta hand om oss själva. Och i fem år har det bara varit jag.

Men det kommer ändras för idag kommer min han äntligen hem.

Han skulle komma runt klockan fem, och klockan är nu kvart i fem.

Det blir tystare och tystare för varje minut i vardagsrummet. Ingen vet vad de ska säga längre, ingen vet hur de ska hantera situationen när han kommer in genom dörren.

Kommer han vara likadan? Kommer han att ha förändrats? Ingen vet.

Jag kände att mina händer börja darra när klockan slog fem. Mamma gick fram och tillbaks i rummet och torkade bort svett från pannan då och då.

Nu var det helt tyst i rummet. Man kunde nästan höra vinden blåsa genom fönstret på övervåningen Och så öppnades dörren, in kommer en kille. Jag känner inte igen honom först, men när jag kollar noggrannare ser jag vem det är. Min älskade bror.

Han går in i rummet, och kollar på alla. Ingen säger något, och det gör inte han heller. Han står bara och tittar.

Sedan går han fram till min mamma och säger något jag aldrig kommer glömma “Allting är ditt fel.”

Han går sedam fram till mig, kollar mig i ögonen och kramar mig hårt.

Och med det går han ut ur dörren, ut ur mitt liv en gång till.

Vart tog mina söta, fina, snälla storebror vägen? Detta var inte han, han skulle aldrig säga något sånt.

Jag sprang upp på mitt rum, slängde igen dörren, och slängde mig på sängen.

Jag orkar inte mer. Jag klarar det inte längre.

Min älskade av Elilta Woldu Kommer han att komma? Kommer han att möta mig på den helt diskreta mötesplatsen bakom Statoil? Kommer han att våga älska mig?

Vara med mig? Vara min? Tankarna snurrar runt i mitt normalstora huvud. Mina känslor är obetydligt svåra att tyglas. Det är meningslöst att ens försöka, det är lika omöjligt som att leva utan mammas underbara bakverk. Tänk om han inte kommer? Tänk om han kommer?

Det skulle såklart vara det jag hoppas på, att han och jag skulle bli, vi. Men så finns det ju den “underbara” Julia, hon med de korta mörka lockarna i håret. Hon med de inte allt för dyra jeansen. Hon med det bubblande skrattet. Hon är så perfekt att till och med jag blir förälskad i henne. Fast det kan jag inte säga att jag är. Hon försöker stjäla min älskade ifrån mig! Han som jag älskar. Han som jag dessutom vet älskar mig. Men frågan är kommer han att komma?

Ska jag gå? Ska jag gå till den helt diskreta mötesplatsen bakom Statoil? Vågar jag? Är jag redo för att ta ett sånt stort steg? Tänk om jag inte klarar av det? Tänk om kärlek trots allt inte är tillräckligt? Men jag vill. Jag vill så himla mycket. Kanske kommer min vilja att hjälpa mig genom det svåra.

Jag går igenom den smala vägen mella dom allt för höga höghusen. Det är en mörk höstkväll och marken är blöt av allt regn. Jag tänker återigen, han måste komma. Jag ser en liten katt som desperat försöker fånga en duva. Jag är också desperat på ett sätt, desperat efter bekräftelsen av hans kärlek. Kommer han att komma? Mina tankar snurrar hundra gånger snabbare ju närmare jag kommer till vår mötesplats och mina känslor är tusen gånger förhöjda och blandade. Jag svettas. Fan, tänk om jag luktar svett. Jag tar upp min nya och ganska dyra parfym från min slitna ryggsäck. Jag kommer ihåg att han sagt att han gillade lukten av parfymen. Hoppas han känner av lukten när vi kramas. Men då måste han komma.

Jag kan se Statoil lysa starkt i den mörka November kvällen. Jag är snart framme. Jag gör det, jag ska våga. Det är bestämt nu. Jag kan känna hur mina känslor börjar ta över. Paniken kickar in igen, ska jag verkligen gå dit? Vågar jag? Hjälp mig någon! Jag känner mig osäker helt plöstligt. Jag som nyss bestämt att jag våga för en gångs skull. Varför är jag som jag är? “En ostabil själ” sa min farmor en gång förlänge sen innan hon lämnade denna värld för himlariket. “Det är vad du är” sa hon. Jag är riktigt nära nu, det är bara ungefär 200 meter kvar om inte mindre. Jag ser någon stå där men är osäker på om det är den jag tror det är, det är svårt att avgöra i mörkret.

Gatulamporna är trasiga och det har de varit ett tag. Vägen delar sig på två, antingen går jag rakt fram eller till höger. Vägen rakt fram leder till Statoil. Jag ser en liten grupp av ungdomar runt min ålder stå vid sidan lite längre in av den högra vägen, det är svårt att se deras ansikten i mörkret. Jag kan höra de prata och en väldigt bekant röst tar min uppmärksamhet. Sedan hör jag ett högt men underbart skratt.

Julia.

Jag står i kylan och väntar nu på honom. Kylan krymer in i mig och jag ångrar att jag inte tog den tjocka koftan på mig. Han kommer, säger jag tyst till mig själv i ett desperat försök att lugna ner mig själv. Det gör inget om det är lite kallt. Han kommer och när han är här ska vi kramas, vi ska stå och kramas länge. Jag ser en mycket bekant person längre fram av den mycket raka väg. Han kommer. Jag hör ett högt men ett väldigt bekant skratt. Det bubblande, underbara skrattet. Jag vänder blicken mot min älskade. Han stannar upp, tar några steg mot vart skrattet kom från. Han står still, sedan vänder han sig mot mig. Han kollar mig i ögonen och börjar gå mot mig men så hör man någon ropa hans namn. Han fryser till. Han kollar på mig och sedan på personen som ropat hans namn. Han kollar på personen som säger något till honom som jag inte kan uppfatta. Han ändrar riktning och går mot Julia. En fruktansvärd smärta uppstår i mitt hjärta. Hur kunde jag vara så dum. Såklart kommer han inte våga att älska mig så som jag älskar han. Jag är kille och hon är tjej. Samhället har skrämt honom och sagt att det är fel att älska någon med samma kön som en själv. Jag vet att han älskar mig men han är för feg och svag för att kunna stå sida vid sida med mig och kämpa mot de som inte acceptera oss för de vi är eller dom vi älskar.

Skillnaden mellan han och mannen av Shilan Ghebru Han vakna av ett skratt, ett skratt som betyder mycket för han, ett skratt som gör så att han vaknar varje dag och inser varför han jobbar så hårt, en början på en bra dag för han är att hör hans 4åriga sons skratt. Han öppnar sina ögon och tar tag i hans son, bär upp honom och kysste honom på kinden. En söndags morgon, bara ordet söndag gör honom varm och glad inombord. Söndagen är den ända dagen han har åt sig att ägna all sin tid till hans älskade familj.

En explosion sker, manen tar sitt gevär och springer snabbt ut. På hans dräkt står det ISIS med stora bokstäver, ansiktet är täkt med en svart sjal så att bara ögonen syns. Till vänster hör han hur två till bomber smäller av på samma gång, damm från det rasande husen täcker hela staden, mammor springer för sina liv med sina barn i famnen, men kollapsar en efter en, barn skriker av skräck, allt är en enda katastrof.

Nu sitter hela familjen vid frukostbordet, han med hans son och hans fru. Att dem har ett fint hus kan man inte tveka på. Efter frukosten är uppätten blir det tyst i några sekunder, de bestämmer sig för att gå ut på en promenad alla tre.

"Säg det!" skriker mannen.

"Säg en vers från Koranen och bevisa att du är en äkta muslim" upprepar mannen en gång till och pekar geväret mot halsen på den stumma kvinnan som ligger på marken med nacken upp mot mannen. Hon kollar in i han ögon medans tårna flöda ner för hennes kinder.

Mannen är nu upprörd på kvinnan så mannen drar kvinnan i håret och skjuter mot betet på kvinnan så att hon nu får ut ett tjut. Ett nyfött barn börja gråta efter att sovit under kvinnas bröst och täckt med en sjal. Mannen drar bort sjalen och sparkar bort barnet så att barnet nu ligger mot marken och gråter efter sin mor. Kvinnan börjar skrika förfärligt högt och ber om att låta barnet vara. Mannen ignorerar kvinnan helt, hans ögon är bara på de nyfödde. Han nämner två orden "Allahu akbar" innan han sköt barnet. Snabbt gick det, han hade absolut ingen tvekan med att skjuta barnet, han sköt som om geväret vore siktat mot luft, något som inte betyder något för honom men hela värden för någon annan. Mamman till barnet fryser till av chock innan hon brister ut i gråt, hon släpar sig mot barnet och håll om de.

Hon har inget luft i lungorna inget ljud kom ut bara tårar från en mor som förlorat sitt barn.

Hans fru tar upp hennes son och håller om sonen, leker med sonen och pussars sonen. Det hade lekt och skrattat ute i nästan 3 timmar.

Han hade glömt sina nycklar någonstans där han nu längre inte kommer ihåg, som tur var fönstret på andra sidan huset öppet. Han sprang runt huset för att öppna dörren till hans familjen.

Mannen hoppade in genom ett fönster av ett halv rasat hus. Cement som tidigare varit från ett tak har nu smulat upp sig och nu mer likt grus. Mannen halkar och slår i sitt huvud. Det slog till hårt mot huvudet, mannen insåg nuet, det som hände pågick just i dena sekund, skott loss som släpps, bomber som exploderar, människor som aldrig lidit på deta sätt. Mannen insåg kaoset. Reser sig upp och ser rakt in i en krossad spegel, mannen fäller en tår och tar av den svarta sjalen som täcker mannens realistiska sig. Mannen som i verkliga fall är han, han som älskar att vakna på morgonen av ett specifikt skratt, han som älskar att tillbringa sina söndagar med hans familj var mannen som dödar oskyldiga människor som ett vardagligt yrke, och tog ens mors nyfödde barns liv och framtid ifrån en, var en och samma person.

Aldrig igen av Afzaal Bhalli Det var kaos runt omkring mig. Jag satt i bilvraket med min svårskadade man i min famn. Elden vrålade runt omkring oss och våra läppar möttes för sista gången. Jag hörde det sista bulten från hans hjärta. Jag kände att hans själ lämnade kroppen och gav sig av. Jag var krossad. Mina ögon fyllda med tårar men ändå försökte jag ändå hålla en iskall min. Jag hörde sirenerna från ambulansen och skrik från barn, mina egna barn. Men jag klarar det inte. Jag klarar inte att mina barn förlorar sin pappa. Jag vill inte att dem ska få gå igenom och lida samma sort av barndom mig. Män som kom och gick ur mitt liv, under den ögonblicket bestämde jag mig att ingen annan man ska få komma in i våra men speciellt deras liv.

Det var så min fästmö berättar om händelsen som förändrade henne två år sedan. Men hon hon har inte förändras så mycket, hon bröt löftet och förlovade sig med mig. Vi har varit ihop i snart 18 månader, hon höll sitt löfte i bara ett halv år. Nu har även jag ångest om att gifta mig. Jag tror inte att vårt äktenskap kommer kunna hålla, eftersom hon kunde knappt hålla löftet som hon gjorde för sina barn. Hon verkar själv inte säker men hon vill bara göra det. Jag älskar henne jag kan inte vara med henne om hon inte kan sluta tänka på det händelsen. Hon bröt sitt löfte men hon har ännu inte avslutat det kapitlet i sitt liv. Varje dag sitter hon i den där på den tråkiga gråa soffan i vardagsrummet. Med sin gamla bröllopsklänning i händerna. Drar sina fingrar genom sitt mörka hår. Hon sitter där livlös med tårar i ögonen och tankar som svävar runt i huvudet. Hon minns det som om det hände igår.

Jag träffade henne för första gången var på begravningen efter olyckan. Jag var en av dem närmaste vännen av hennes avlidna make. Det är inte rättvis mot den jag kallade bror, men det är inte mitt fel. Det var hon som skickade blandade signaler. Hon ringde en gång varje vecka och bad om jag kunde träffa henne eftersom hon kunde inte sluta tänka om honom. Därifrån har det här förhållandet skapats.

Jag kan inte stanna längre, hon gör mig galen. Alla utbrott hon har krossar mig mer och mer. Det här förhållandet är fel, för mig och för henne. Men hur ska hon klara sig, någon annan man kommer komma in i deras liv efter mig. Jag vet att hon kommer inte kunna hålla sig. Men jag måste försöka att få det att funka. En sista gång, det avgör allt.

Jag vet inte om jag är glad eller ledsen över att..........

Jag är klar.

Av Filip Heilborn Skakande kravlade hon in sig under sängen. Hon hade problem med att andas under sängen eftersom det var alldeles för trångt. Hon insåg snart att hon var tvungen att byta gömställe. Sakta kravlade hon sig ut från det lilla utrymmet under den trånga sängen. Hon kunde höra de tunga fotstegen från trappan och insåg att hon fort måste hitta ett nytt gömställe. Att ta sig ner från övervåningen var det absolut bästa eftersom där nere fanns det många bra gömställen. Men eftersom han var på väg uppför trappan skulle det vara rena rama självmordet. Efter att ha slängt den idén åt sido tänkte hon på de andra alternativen som fanns. Hon visste att rummet bredvid var badrummet och att rummet mittemot var lillebrorsans.

Badrummet var det bästa valet att göma sig i med tanke på att badkaret hade ett stort duschdraperi. Enda nackdelen var att det var ett litet badrum. Sakta men säkert öppnade hon dörren till sitt eget rum utan att göra det minsta ljud. Det var alldeles kolsvart i korridoren men hon visste var alla möbler fanns efter att ha bott där hela sitt liv. Hon ställde sig längs med väggen och flyttade långsamt fram. Nu skulle den lilla byrån vara nära så hon tog långsamt ett steg ut i korridoren och satte ned foten på den mjuka pälsmattan. Två små kliv och hon var förbi den lilla byrån. Hon tryckte sig tillbaka mot väggen och visste att badrummet var en armlängd ifrån byrån. Hon öppnade badrumsdörren och gick in. Hon stängde dörren tyst och ställde sig bakom duschdraperiet. Hon kunde höra tunga steg utifrån korridoren. Hon hörde det knakande ljudet av en dörr som öppnades. Hon tänkte för sig själv att snart skulle badrumsdörren flyga upp och det skulle vara slut.

Men badrumsdörren rörde sig inte och hon antog att det måste vara antigen hennes eget rum eller lillebrorsans som öppnades istället. Nu hade hon chansen att ta sig ner för trappan utan att det skulle höras. Men från badrummet var det en bit till trappan. Att ta sig dit fort och tyst skulle inte vara lätt, men det var hennes enda alternativ. Hon flyttade bort det stora och fula duschdraperiet och öppnade badrumsdörren. Hon sprang ut mot trappan och rusade ner. Hon tänkte att det där var verkligen inte tyst. Hon kröp in under ett litet utrymme under trappan. Han hade märkt att hon hade rusat nedför trappan eftersom hon hörde hans steg. Han verkade lugn och inte alls utmattad som hon hade blivit. Hon kunde se att han hade gått nedför trappan och att han var mittemot henne. Hon var vettskrämd som om hon hade blivit paralyserad. Men han var alldeles lugn. Han greppade tag i hennes blus och drog ut henne från gömstället under trappan. Hon skrek. Hon stirrade rakt på honom. Han släppte greppet om henne. Hon sprang då till det lilla köket och gömde sig i städskåpet. Hon hade klarat sig, tänkte hon. Men hon hörde stegen närma sig och när han slet upp dörren till skåpet skrek han: “Fusk! Du är redan tagen!”

Jag flyger av Christian Cuevas Jag flyger. I regnet, det kalla höstregnet.

Hade alltid undrat hur det var att flyga.

Jag trodde att det skulle vara läskigt, jag hade trots allt höjdskräck. Men jag hade fel, det var befriande, det kändes annorlunda, men det är klart, det var min första gång, och antagligen den sista, men jag kände mig hemma.

Folk hade sagt att det inte var möjligt, en 30 åring som flyger? Dom skrattade. Men dom hade fel, för nu flyger jag. Min mamma sade att jag var galen, men det var väl hon som var galen? Hon brukade säga till mig när jag var mindre att jag var efterbliven. Jag var ledsen, men min vän Erik tröstade mig, och det var han som visade mig hur jag blev av med mammas tjat.

Han berättade var mamma hade gömt pistolen, för Erik var smart. Det är klart, jag visste också var den låg, men jag hade aldrig tänkt använda den på detta sett. Men jag litade på Erik, och jag gjorde det. Hon skulle till en bättre plats, med pappa. Dom skulle få träffas igen.

Polisen sa att det var självmord, men jag visste att det var jag och Erik. Men Erik hade sagt att jag inte skulle säga något. Han fick mig att tystna. Han var läskig, sättet han stirrade på mig när jag sov, men han var min vän.

Jag flyger i regnet, höstregnet, men jag kan inte känna dropparna på min rygg.

Det var för bara för någon vecka sen jag bestämde mig för att flyga. De på sjukhuset hade sagt att jag var galen, att bara fåglar kan flyga. Men Erik hade sagt att det gick bra, att jag skulle lita på honom.

Jag hade träffat på Erik mer ofta nu, han besökte mig allt mer ofta i mitt lilla rum på sjukhuset.

Han sa att jag inte borde vara här, att jag inte hör hemma med människor som de i rummen bredvid mig, som pratade med sina låtsas vänner och knappt kunde tänka själva.

Erik hade rätt, jag var speciell, och jag ville, nej, jag skulle visa personalen att jag hade rätt, att jag kunde flyga.

Jag flyger, i regnet, det kalla höstregnet. Jag kan inte känna några droppar på min rygg, kanske föra att jag flög i samma takt som dem, i samma riktning.

Jag hade såklart varit lite nervös, till och med osäker på sjukhusets tak, men Erik tröstade mig, han hade sagt att han skulle vara med mig hela tiden, att jag inte skulle vara ensam.

Så jag hoppade Nu flyger jag längst sjukhusväggen lodrätt ner mot marken. Det är befriande och Erik är med mig precis som han hade lovat, han log mot mig och jag log tillbaka. Jag var lycklig, jag hade äntligen bevisat att jag hade rätt, att min mamma, min personal och doktor, alla hade fel.

Nu är jag snart framme vid marken, där jag ska landa.

Det sista jag hör är Eriks röst som viskar i mitt huvud -Det är bra nu Erik, du flyger.

Anden i lägenheten av Simon Kaijser Jag vaknade mitt i natten av att min docksamling ramlade ner från hyllan. En av dockornas snöre fastnade på stolskanten, medans snöret sakta åkte in så skrattade dockan sitt lilla söta ondskefulla skratt. I vanligafall gillar jag dockornas ljudinspelningar men nu så gav det mig rysningar längs med hela ryggraden. Jag gled sakta ur sängen och kände hur temperaturen sänktes flera grader. Jag gick fram till stolen och tog långsamt upp dockan och ställde tillbaka den på hyllan som var helt orörd. Flera tankar rusade genom huvet om hur det gått till men det mest logiska är att det var grannen. Samtidigt som jag höll på att ställa upp mina dockor på hyllan så hörde jag hur en dörr stängdes. Jag la upp den sista dockan, långsamt så kollade jag så att ytterdörren är låst. Dörren va låst men på avstånd så ser jag hur ett fönster står på vid gavel. Ännu en gång så känner jag rysningen. Jag sprang bort till fönstret och känner hur den kalla vinden blåser mig i ansiktet. Inte förens jag stängde fönstret så tänkte jag på att det va varmt i hela lägenheten men inne i mitt sovrum där det var svalt. På vägen tillbaka till sovrummet ser jag hur någonting rör sig i ögonvrån men när jag tittar dit finns det ingenting där. Jag går med raska steg tillbaka till det kyliga sovrummet och låser dörren. Mina andetag är tunga, det här måste vara en dröm. Plötsligt hör jag det lilla ondskefulla skrattet från en av mina dockor. Dockan låg mitt på kudden och stirrade på mig, även fast jag la upp den på hyllan. Dockans snöra var inte utdraget men ändå så var ljudinspelningen igång. Varför var min man tvungen att jobba borta just den här natten. Jag la ner dockan på golvet och sen kröp jag ner under det fortfarande varma täcket. Jag somnade ganska snabbt.

Jag vaknade ganska snabbt efter jag somnat och kollade på klockan. Hon var bara 02.17. Rakt fram så öppnades min garderobsdörr.

Hallå är det någon där, ropade jag Inget svar, jag ser hur kläderna rör på sig.

Vem där, ropade jag igen Ut från garderoben kommer en svart skepnad. Varje hårstrå på hela kroppen stog rakt upp. Det var som att allt i min kropp slutade fungera, jag kunde inte skrika, röra mig eller något annat. Skräcken tog över min kropp.

Varelsen höjde huvudet och stirrade mig rakt in i ögonen. I det ögonblicket ville min själ krypa ut ur min kropp och försvinna för alltid.

Ansiktet såg ut som ett förmultnat russin med rivsår och blod längs kinderna. Det sista jag hinner uppfatta är hur någon springer in i rummet innan allt blev svart. Är jag död, är jag i himlen. Jag slog upp ögonen och kände hur jag låg i min säng. På två stolar sitter två män i 30 års åldern, jag tyckte mig dock känna igen dom men kommer inte ihåg från vart. De presenterade sig som Sam och Dean. Dem berättade hur denna så kallade ande hade försökt att inta min kropp, men att Sam hade fått upp ett spår och vi hittade dig precis i tid. De behövde tyvär åka så jag tackade så mycket och sa adjö. Nästa kväll så hörde jag att det knarrade i hallen. jag gick sakta dit och där stog samma hemska ande igen.

Av Victor Andersson Jag vaknade av att solstrålarna smekte mitt ansikte efter den långa mörka kalla natten. Det var blött där jag låg i gräset, och jag såg träd som omringade mig. Känner en smak av blod och tårar i munnen. Samtidigt som jag försöker klia mig i ögonen så märker jag att mitt näsben var brutet, det var svullet och täckte nästan för hela mitt ansikte. Jag försökte resa mig på mina ben fast de var alldeles för svaga.

Mitt högra ben hade en glasskiva rakt igenom knäskålen, ville bara spy när jag så det. Jag ville gråta men jag hade inga tårar kvar. Hallå? ropade jag. Finns det någon där? Jag behöver hjälp! Jag såg en lös gren som låg brevid mig. Den var lika lång som en bandyklubba, lite rutten och jag tror att den har legat här längre en mig, med tänken på att mossan har börjat växa på den. Jag började hasa mig fram till den, mitt ben kändes som en säck med potatisar som bara saktade ner mig, Vet inte om den kommer att kunna ha någon vikt på sig igen.

Jag kan se molnen bortom horizonten börjar närma sig, samtigt som en kall vindpust blåser luggen framför mina ögon. Jag måste skynda mig här ifrån, innan det är försent. Jag fick tag i grenen och med hjälp utav det extra stödet så tog jag mig upp igen. Jag kunde se rök bakom trätopparna som började blåsa mot min väg. Tänk om nån bor där? Måste fråga om hjälp för mitt ben behöver medicinsk uppsyn gensat. Jag kunde knappt se något igenom den hära morgon dimman som låg i huvud höjd längs hela skogsbrynet. var nästan tvungen att använda min hand för att navigera mig fram så att jag inte går in i ett träd eller snubblar över en rot. Jag kan höra knastrande nu. som om något skulle brinna. Ett starkt ljus syns igenom dimman nu, det är en bil som brinner. Och sen så är det ett spår där den har kört som leter upp till vägen. Den måste ha kört av vägen sen in i trädet här nere. Jag gick fram till förar sätet och där sitter en man med likadan jacka och samma frissyr som jag har. Lustigt för han har samma byxor och halsband också? Jag hörde någon hosta bakom bilen så jag haltade dit bara för att hitta min fru som grät på marken. Jag blev överlycklig, Älskling, det är jag, sluta gråt nu så tar vi oss hem. Men hon brydde sig inte om mig. Hallå? gumman sluta larva dig, Ge mig din telefon så ringer jag en taxi. Hon satt på marken med sin telefon i handen, sen så återhämtade hon sig och ringde 112. Hallå det här är larmcentralen vad behöver ni hjälp med. Min man är död och jag tror inte att jag kommer att klara mig heller. Det var den stunden alla pussel bitar föll på plats. Mannen i förar sätet är min döda kropp och just nu så är jag bara ett spöke fast i mellan Himmel och jord. Älskling snälla, försök att rädda mig! Damen, ta det lungt, det är en ambulans 1 minut ifrån dig som kommer att kunna hjälpa er två med dessama. Ambulansen kom dit och en man hoppade ut direkt och släpade min kropp ut ur bilen och ner på marken och tog fram en defibrillator. sen så kom en dam ut också och gav min fru en morfin spruta. Undan! ett, två, tre nu! Fan! Den här maskinen måste väl göra sitt jobb nån gång! ett, två, tre, nu! Stunden den dära stöten kom på mitt hjärta så kvicknade jag till på marken med världens smärta i hela min kropp, Välkommen tillbaka till livet hörru? Hur känns det?

Och sen kan du känna ditt ben? Ambulans mannen tog upp sin mobil och ringde efter en till ambulans och sa att vi behövde 2 rum på det närmsta sjukhuset, ett för mig och ett för min fru.

Allt blir bra till slut av Mohammed Hassan Hans liv var förstört, nu ska han och mamma flytta ifrån den missnöjda mannen, mannen som stred i kriget, mannen som förlora allt han hade, mannen som vi kallar pappa. Pappa har haft det tufft efter kriget, mamma tycker att pappas drickande har gått över styr, mamma vill lämna landet men det kommer att vara en svårighet för just nu är det krig i Kurdistan, landet styrs av den mäktiga presidenten Abo Gambar. Pappa har förstört mammas liv och vårt med allt våld han uttsätt mig och lillebror för.

I smyg förberede vi oss för att lämna pappa och fara mot London. Kurdistan var ett väldigt fattigt och unket land att leva i. Slagen av metalen väckte oss, byggarbetarna var redan uppe men inte pappa, han skulle sova in och hoppa över jobbet idag med. Mamma väckte oss 06.24 och sa åt oss att skynda på att packa våra saker för nu var det dags, det var dags att lämna det här misslyckade livet och fara mot London.

Nu var det höst i kurdistan, löven har redan börjat falla och vintern var på väg. Det pirrade i min mage då mamma tog väskorna och sprang ut ur huset,och hoppade in i taxin, mammas skrik träffade mig efter ett tag, jag hade aldrig sett mamma så rädd men ändå glad på samma gång.

Väl i London levde vi på gatan, i ett övergivet tält i slummen, utan mat eller värme. Några veckor gick sedan träffades vi av den förskräckliga snön. Det var vinter här i London. Vi blev så överraskade, den vita snön som vi aldrig har sätt ligger nu över alla Londons gator, dekokrationerna var redan uppe i fönstrerna och sken så otroligt ljust.

Det är bara morbror Ahmed som vet om var vi är, han själv som har hatat pappa sen han la handen på mamma. Morbror ville för länge sen att vi skulle lämna pappa, lämna landet och pappa var nog bäst för oss alla. Under julen så fick vi en bild av morbror. En bild av pappa.

Pappa var glad på bilden… Men hur? Han som var så olycklig. Mamma grät, lille bror grät. På baksidan av bilden, skrivet i bläck var det en text.

Hej min fina familj. Läget har ändrats, jag har ändrats. Vart är ni? Oavsett vart ni är så kommer jag att hitta er.

Pappa hitta oss i London. Mamma såg att det var han på sättet som han går. Vi han smitta iväg innan han såg oss men vi vet att till slut så kommer vi inte kunna gömma oss.

Pappa rykte tag i mig vid bron när vi sprang ifrån han. Mamma stannade upp och börja skrika.

Pappa grätt bara, han var glad att äntligen ha hittat oss. Pappa berättade allt som har hänt efter att vi flydde. Pappa har ändrats, slutat med alkohol och droger, Han ändra på sig för familjens skull.

Blod och smärta av Oliver Wasner Han stod i arenan och andades djupt in, kände hur vinden blåste och lyssnade på hur folkmassan skrek för blod och smärta. Han sprang mot dom tre männen som skulle vara hans slut på livet, vinden russade förbi, folkmassans skeck blev som ett skrick under vatten och allt gick i slowmotion. Hans två svärd skinande i jusset av den hetta solen och han kände sig levande, på något sätt så var allt det här okej det spelade ingen roll att han skulle dö det faktum att det var för nöje spelade ingen roll allt som spelade roll var han och värden.

Lukten av surnat blood och svett var inte obehaglig utan det godaste han någonsin hade luktat som rosor och nyklipt gräss och det luktade som lycka. Höger arm blev varm och känsla av läder och metal lämnade hans höger arms känsla, Han kollade up och såg hans finna svärd i den förste mannens mage, mannen ramlade och landade på rygg och tystnad följde efter. Inte bara av den döde mannen utan ochså av folkmassan, blickarna var, förvonade, oaxepterande och nyfikna. Varför var dom nyfikna kanske för att dom hade hopp att han skulle vara legendariskt bra eller hade han bara tur med det första huget, der var väll det som var frågan som skulle besvaras. De två andra männen väntade inte på att han skulle dra ut svärdet ur mannen utan kastade sig över honom som två vilda hundar. Han kastade sig till höger för att undervika en av männens svärd, det lyckades inte, smätran över hans rygg kom plötsligt och starkt, värden kom tillbaka till honom. Allt det underbara försvan nu, lukten av blood fyllde hans näsa och den var obekväm inte så att han ville spy men obehaglig.

Männens ögan var nu vilda som djurs, han försökte att ställa sig up men en av männen stampade på hans hällsena, han skrek med kraft och man kunde höra smärtan i hans röst. Djuren ville leka nu, folkmassan var nu uphätsad och ville se mer. Dom älskade det här, blodet, smärtan, det barbariska som fanns inom den här sporten men ingen av dom skulle ha viljat vara i hans position utom ett fåtal som skulle dö i arenan så att deras familj fick stöd.

Han kröp så snabbt han kunde iväg från männen, dom väntade på att han skulle ställa sig up men dom var för ivriga på blod så den förste mannen rusade mot honom. Utan att tänka på det så lyfte han på svärdet mest för att ha lite skydd men det det behövdes inte mannen komm til et abrupt stop, gick på knä, kände sig på ryggen och fan den andra mannens svärd där. Han tog sin chans och högg mot mannens halls som om det vär ved som behövdes klyvas, hugget var djupt inte nog för att separere huvud från krop men nog för att mannen skulle vara död. Nu sprang han mot den ander mannen det gick inte snabt men snabt nog för att det andra mannen inte skulle hinna reagera. Smärtan i foten fanns inte längre, han lyfte på armen för att döda. Det tog stop han ramlade på mage oförstående.

Det kunde inte vara sant han var döende han hade förlorat förmycket blod han var så nära på att vinna. Vad skulle man tro om honom nu att han kämpade modigt nej ingen skulle tro det dom skulle säga att han var svag och ovärdig av arenan. Den sista mannen gick och tog sit svärd longsamt och säker att han skulle gå ur den här striden som segraren. Folkmassan var nöjd och behövde eller till och med trötta på blod för idag. Mannen hade spetsen av svärdet över hans halls han titade mot spelmästaren, han gjorde ochså det. Det var nu spelmästarns vall om han skulle dö eller leva. Tummen vände sig nerot. Det har var slutet. Han bad till gudarna om förlåtelse för hans svaghet och hans synder slutet komm det komm inte snabbt men det kom.

Av Betty Michael Tekie -

Varför är DU här igen?! frågar rektorn. I mitt huvud tänker jag, för att de här idioterna jävlas med mig, men jag det sa jag ju inte.

För jag slog två personer, sa jag i en stor suck.

Jag vet redan vad han kommer säga utan att han ens har öppnat sin kaffestinkande mun. Han kommer säga att jag ska prata med någon, som om jag är ett jävla psyko, och att jag ska säga till någon om det är någon som jävlas med mig. Han kommer säga att han vill att alla elever i skolan ska ha det så bra som möjligt. Bullshit, ingen bryr sig och det är därför jag tar hand om det sjäv.

Jag VILL hjälpa dig med saker, men det är svårt att göra det när du inte säger något, säger han medan han suckar. Om det är något som händer nästa gång så kommer du upp till mig direkt! För detta kan inte hända igen.

Okej, säger jag medan jag skrattar lätt och ler.

När jag går ut från hans kontor så säger jag tyst för mig själv, exakt som jag trodde, och ler. De andra personerna är inte här och han frågade inte om vad de andra gjorde.

Jag tänkte igenom vad som hade hänt, slagsmålet. Jag ångrade inte en enda grej jag gjorde. Jag puttade in honom i skåpet efter att han kallade mig för bög. Ilskan bara rusade genom mig, men han hade ju irriterat mig innan det också. Till slut svartnade det och min avslappnade hand ändrades snabbt till en näve. Jag var tyst. Det blev ljust igen. Jag började se allt i slowmotion. Min arm kom upp i luften lika snabbt som ljusets hastighet om inte snabbare. Halvägs till hanns ansikte så svartnade allt igen. Utan att jag märkte det själv så var min näve på hans tinning. Hans ansiktsuttryck var obeskrivligt. Genom hans ansiktsuttryck så visste jag direkt att han aldrig hade varit med om någonting liknande. Jag knuffade in honom i skåpen, hårt. Han föll ned på golvet som om han hade blivit skjuten i bröstet.

Jag höll honom i polisgepp när han låg ner på golvet. Jag släppte. Hans kompis la i sig i. Han närmade sig mitt ansikte, så nära att jag kunde känna honom andas i mitt ansikte. Våra näsor snuddade varandra. Hans andedräkt skank fisk. Han sa inget. Jag orkade inte göra mycket åt saken, så jag bad honom att flytta på sig tre gånger, tre lugna varningar. Han gjorde inte det så då gjorde jag det, sakta. Då trodde han och alla andra runt omkring att han hade vunnit över mig och att jag gav upp, men just då så sparkade jag honom så hårt jag kunde mellan benen och och han föll ner på hans knän och då örfilade jag honom kvickt och hårt, och sa:

Var aldrig så där nära mitt ansikte igen, och log sarkastisk.

Han sa inget.

Och du!, sa jag högt till killen jag slog ned tidigare. Han låg fortfarande på golvet. Har inte du gått upp än… Jag tror att det är du som är bögen nu.

Han sa inget. Just då kom SO läraren och jag var tvungen att gå upp till rektorn.

Folk i den här skolan vet att man inte ska jävlas med mig. Jag varnar alltid först, och efter några varningar, oftast tre så vet ingen vad som händer.

Jag kommer till skåpen och ser mina vänner, jag säger inget jag är tyst. Jag kan inte lita på en ända person i den här skolan efter alla dessa år. Ingen kan denna skolan som jag kan den. Jag vet saker om lärare elever skulle spy av. Jag vet saker om elever lärare skulle göra vad som helst för bara för att veta saker jag vet. Jag tar upp min lur och ser ett citat där det står ‘Some girls know more than you know, they could destroy shit’. Jag ler och stoppar ner telefonen i fickan.