Internationella engelska skolan bromma 9c noveller

Noveller 9C Internationella Engelska Skolan Bromma

Medverkande Astrid Nordström Karl Vilhelmsson Isak Bengtsson Elsa Holmgren Lucas Wahlström Sophia Ivarsson Maja Johansson Hanna Koo Tawfik Ida Wolter Tor Strimbold Johan Flöjs Denise Tylömark Elin Andersson Sjöholm Mikael Yousif Diyar Khataie

Sebastian Italia Svensson Karl Sandahl Tilde Olsson Mörk Anna Tallroth Nellie Norman Malin Johansson Susanna Mehrstedt Elliot Jung Sara Saleh Ali Albin Widén Otto Dahlqvist William Sjögren

Av Astrid Nordström Den äldre mannen vinglar ner för den välkända smala trappan med kantstötta trappsteg i sprucken betong. Han hade vandrat denna väg många mörka nätter, när månen stått högt på himlen. Han satte sig försiktigt på huk och väntade några korta sekunder innan han började rota under den gamla dörrmattan efter den rostiga nyckeln. Samtidigt som mannen fumligt låser upp dörren till den muggiga källarlokalen intalar han sig själv att bara en gång till, jag är inte beroende jag kan sluta.

En svag vårbris letar sig in genom den nervevade bilrutan och den blonda kvinnan släpper ratten med ena handen och drar den försiktigt genom håret, som tidigare under dagen var uppsatt i en stram knut men nu hänger som en gardin runt hennes rosiga kinder. Bakom de stora plastbågarna i en gråblek nyans döljer sig ett par utmattade ögon.

Datorn liger prydligt i sitt fodral ovanpå en bunt av papper. Allt är precis som det brukar efter en lång dag på jobbet, men ändå känner den unga kvinnan i sin plastbågar en underlig känsla som kryper sig in under skinnet.

Mannen greppar det slitna handtaget i ek och drar handen mot den vassa sidan i blänkande metall. Minnen och känslor blossar upp, han tänker sig tillbaka tills när hans fru fortfarande levde, all frustration han kände när hon lämnade honom. Men nu är hon död sen flera år tillbaka och han känner sig tillfreds med att aldrig behöva träffa henne igen. Han lägger ner det vassa föremålet, och sedan lyfter ett annat av lite äldre modell med ett handtag av ett terrakottafärgat träslag. Han söker med blicken över de kala betongväggarna och blicken fastnar på det gamla gevär, som han använt till jakt några enstaka gånger. Han väger det vassa föremålet i handen. Denna används då inte till jakt, den används vid lite andra omständigheter skrockar han för sig själv. Han tar upp sin näsduk och torkar av det blänkade stålet som har fått några odentifierbara fläckar i en rödbrun nyans.

Det är sent på kvällskvisten då en röd volvo rullar in på uppfarten. Kvinnan stiger ur bilen och det knastrar när hon går över gruset. Luften är fuktigt och i fönstret lyser den gamla bordslampan som sprider ett varmt sken. Hon lyfter blicken och låter den söka sig ner mot det lilla garaget med flagnande färg, som både saknar ett fönster och några oranga takpannor. Hon lägger märke till att lyset är på. Hon släntrar ner över gräsmattan som är fuktig av dagg, och når den smala trappan med kantstötta trappsteg i sprucken betong. Hon rotar efter nyckeln men inser att hon lämnade den i bilen.

Hon känner på handtaget och inser att dörren står olåst. Dörren glider upp och i det svaga ljuset från en naken glödlampa i taket anar hon en man. Till en början blir hon skräckslagen, men sedan inser hon att det är gamla farfar som står där och kisar i det svaga ljuset.

Gryningen är runt hörnet och fåglarna kvittrar men ändå sitter kvinnan i sin blå fotölj under trappan som leder upp till övervåningen där farfar slummrar. Hon stänger boken och läsglasögonen glider ner på näsan. Tyst intalar hon sig själv att hon behöver inte skicka farfar till ålderdomshem hon kan hantera detta, bara han slutar smita ut till sin svarv och sina stämjärn. Bara han slutar, så kan hon försäkra sig om att han inte skadar sig.

Av Karl Vilhelmsson Snön låg tät som ett täcke över ängen utanför lägenhetskomplexet i den lugna förorten. Inte alls för längesen var den grön och full med liv. Om man hade stått på ängen skulle nog allt sett normalt ut förutom ett fönster som bröt fasaden av mörker. I lägenheten 1423 lyste det än i vardagsrummet, på den sönderslitna lädersoffan där ett flertal fjädrar stack ut som gejsrar och den mörkbruna färgen var till mestadels helt borta satt jag, myrornas krig hade visats på den lilla lådan till tv i snart tre timmar. Jag reste mig upp och begav mig mot toaletten. Väggarna runt badkaret var täckta av blod och i badkaret låg hans kropp, det som chockade mig mest var att jag faktist inte reagerade som jag borde. Med en livsstil som hans så var det ingen större överraskning att någon ville ha honom död, men han var fortfarande den enda som varit min vän under de senaste fem åren. Fem minuter senare hörde jag sirenerna och bilarna som stannade utanför komplexet, folk sprang ut och in i lägenheten och grannarna kikade ut ur sina dörrar men jag satt kvar på soffan, som jag alltid gjort. Efter ett par timmar var kroppen och blodet borta och det enda som fanns kvar var en viss tomhet, tillsammans hade de slitit på den gamla lädersoffan och kollat myrornas krig. Fast det fanns inget att göra nu när mördaren säkerligen redan är långt borta.

En polis kom fram och satte sig på soffan, han var en välbyggd medelåldersman med starka drag i ansiktet. Med en mjuk ton så började han. “Har du befunnit dig i lägenheten under hela kvällen?”, vilken kväll som helst skulle denna fråga lätt besvaras, men detta var ingen vanlig kväll. Jag hade inga minnen från innan jag förlorat honom för det hade ingen importans i mitt nya liv, ensam på soffan. “Jag gillar inte hur du kollar på mig” sa jag till polisen.

Folk har alltid vart rädda för förändring, men ändring måste ske. Han var det enda som höll kvar mig i denna lägenhet, på denna soffa under all denna tid. Mördarens avsikt var positiv, detta var allt för mitt eget bästa, han kändes så nära men ändå så långt borta. Jag såg polisens mun röra sig men inget ljud hörde ingeting förrutom ett lågt pipande och mina egna tankar, mina tankar var kristallklara men det var inte min egna röst. Jag ställde mig upp, lämnade allt och spatserade mot ytterdörren som stod på vid gavel. I min bakficka låg mitt bankkort med mina sista besparingar och mitt busskort.

Polisens rop lät hördes som småviskningar från soffan, jag kunde ändå inte hjälpa. Mördaren hade sprungit iväg, gömt sig någonstans i ett av världens mörka hörn, en sådan plats som man aldrig kommer tillbaks ifrån.

Bakom mig lämna jag allt, mitt liv, min vän och alla mina ägodelar inklusive kniven som jag hade klämt ner i ett hål i den bruna lädersoffans sittdyna, den kniv som bar min väns blod.

Av Isak Bengtsson Det var en stormig natt i de transylvaniska bergen. Träden fladdrade fram och tillbaks i den hårda vinden och regnet öste ner. Slotten stod på kilometers avstånd och det var dött i mellan dem, bara en lång skogsväg knöt dem samman. De flesta slotten stod tomma, antingen i ruiner eller täckta av spindelnät men några fåtal var bebodda. Ingen visste riktigt vilka som bodde där men det gick spekulationer runt ett ställe. Det påstås att det är en gubbe som bor där som är i sina senare år.

Från slottstornet ser han ett svagt ljus ute på vägen. Stegvis blir ljuset starkare, någon är på väg hit. Ytterliggare en del till samlingen, tänkte han. Bilen parkerar ute på grusplanen och en man kliver ur bilen och springer mot slottet med en jacka ovanför huvudet. Han springer upp till dörren och lägger märke till de uppstoppade björnarna på varsin sida av dörren.

Han knackar på och efter en stund öppnar en gubbe. Gubben var lång, puckelryggad, hade ett vildvuxet skägg och ett par slitna kläder på sig. “Hej! Hur kan jag stå i din tjänst?” frågade gubben. “Hej. Ja gärna, det var en sån storm där ute så jag kunde inte fortsätta köra. Har du en telefon som jag kan få låna?” svarade mannen. “Absolut! Kliv på bara.” besvarade han. De två klev in i slottet och mannen frågade, “Vad heter du?”, “Göran, själv då?” svarade gubben. “Erik” sa han snabbt.

Medans de går genom slottet vilket är fullt av uppstoppade djur, statyer och skyltdockor (som nästan ser verkliga ut), berättar Göran lite om sig själv. Erik får veta att hans intressen är att jaga (syntes på de uppstoppade djuren) och även konst (syntes också). Varför han bor ensam var otydligt men det verkade som att han hade brist på sitt sociala liv och ingen hade ens i närheten lika stor passion för hans intressen.

Göran ledde honom till rummet med telefonen. Medans Erik ringde gick han för att fixa lite tea vatten. Medans han slog in nummret betraktade han skyltdockorna i rummet. Han ringde gång på gång men signalerna kom aldrig fram. Erik gav upp och gick fram till en av dockorna. Han lade märke till att att håret var som äkta och även näsa och ögon, till och med huden var fettig. Det var så här på alla dockor, det var precis som om de vore uppstoppade människor. Tankarna slog genom huvudet. Det kan inte vara sant! Det finns inga sånna här galna gubbar. Han sprang upp till dörren. Låst. Gick inte ens att rubba på den. I paniken börjar han skrika och banka på dörren. Bakom sig hör han steg och snabbt vänder sig om.

Där står Göran med ett hagelgevär i handen. Göran reste vapnet och sikta rakt mot hjärtat. Pang.

Efter en natts städande var Göran klar. Rummet var som vanligt, ingen skulle kunna gissa vad som hade hänt några timmar tidigare. Precis innan han gick o lade sig kom han på en sak. Han gick ner för trapporna. Han tog sin nya dockan och ställde den på en tom plats.

Av Elsa Holmgren Det började med ett sammanträffande.

Varje morgon hade hon vaknat i samma säng, till samma frukost, till samma dag. Skillnaden mellan de olika veckodagarna var så liten att den nästan var omärkbar, och månaderna likaså. Det var som en evig cykel; äta, sova, dö.

Den sistnämnda var det enda hon fortfarande hade kvar att upptäcka, men det skulle dröja länge tills hon fick den chansen om det fortsatte som förutspått.

Det var aldrig meningen att det skulle ändras heller.

Kvällen verkade lik alla tidigare kvällar. Hon raskade hem längs samma slanka gata med samma halvtaskiga gulaktiga gatubelysning som tidigare, med samma människor vars blickar hon aldrig mötte stående i gatuhörnen och i gränderna, sannoligen till och med med samma råttor tassandes runt längs trottoarkanten. Trots att även de sunkiga barerna längst ner i våningshusen var desamma så kunde man inte neka att det fanns något annorlunda i luften den kvällen.

Kanske var det just luften som fick henne att stanna till utanför krogen hon annars hastigt passerade, kanske var det den milda kvällsvinden som fick henne att öppna dörren hon aldrig kastat en blick åt. Även om det var det den dova musiken i bakgrunden som drog henne till gruppen skumma männsikor som samlats kring ett bord med två personer sittandes på varsin gavel, så var det som hände efter att hon såg ena mannen greppa revolvern som vilade på mitten av bordet för att sedan placera toppen av pipan mot sin tinning, snurra på saken, vänta, skrika, för att sedan avfyra skottet som förde honom och revolvern till golvet, ingen slump. För ett par ögon så ovana som hennes så räckte inte längre hemskt, tragiskt eller chockerande till för att beskriva hennes upplevelse. Det hon såg framför sig var som ett gift som ofrivilligt men välkomnat injicerats i hennes ådror, en starkare kick än vad hon någonsin upplevt, en omedelbar drog.

Tre kvällar senare satt hon själv i stolen. Flaskan bestämmer, så löd reglerna. Att neka var lönlöst. Trots att det inte längre var någon annan som riskerade allt och inte hon så var kicken starkare än någonsin förut.

Det fortsatte inte som förutspått, men det slutar inte sorgligt för det. För våldsamma fägnader har våldsamma slut som Shakespeare en gång sa. Trots detta är det dessa frestelser som gör oss levande.

Av Lucas Wahlström Det var en kall höst dag i oktober och löven låg som tunga trasor längs de långsmala vägarna runt kolonilottsområdet. Det var en dyster stämming på denna sena eftermiddagen efter att Kurt har dött som var vaktmästare i kolonilottsområdet där han alltid klippte gräset och skötte om träden runt kolonilotterna.

Alla kände varandra i området, alla litade också på varandra eftersom alla bodde så tätt ihop under en längre period. Det är dock en nyinflyttad ung man i tjugofemårs åldern som har flyttat in i den minsta kolonilotten längst ner i hörnan vid återvändgränden.

Marie och Marcus är en av de paren som har hälsat på John som är den nyinflyttade unga mannen. De har även hälsat på den nyinflyttade mannens far som har vart och vattnat de få växterna John har planterat utanför sin kolnilott på trädgården.

John syns inte alltid till i sin nyinköpta kolonilott men de är alltid tänt på natten mellan 12-4 vilket Marie har upptäckt den senaste veckan, men hon antar bara att John jobbar sena tider. Marie hade svårt att sova när hon såg hur det var tänt i kolonilotten denna kväll men bestämde sig tillslut att sluta ögonen för att försöka få lite sömn tills morgon där på. Marcus hade redan somnat djupt brevid henne och snarkade för fullt.

Dagen efter var en helt vanlig måndag men eftersom de var pensionärer så kunde de bara vara hemma och sköta om sina växter i deras trädgård. Marie vaknade upp tidigt på morgonen men det var släkt i Johns kolonilott.

Marcus vaknade strax efter Marie den här regniga dagen ännu en gång, tunnorna började fyllas upp med vatten efter att de hade regnat i flera dagar. Marcus var ute vid brevlådan tidigt och hämtade eventuell post men speciellt för att hämta svenska dagblandet så Marie kan läsa den som hon alltid gör på måndagar.

På första sidan var det en suddig bild på en man mellan tjugo och trettio års åldern som hade mördat en ung flicka utanför skolan precis utanför kolonillotsområdet natten till måndagen den 17 oktober 3:34. Marie blev som vanligt skrämd, vilken hon lätt blir men Marcus försökte förklara för henne att de inte kommer hända någon annan i vårat område. Marcus kramade om henne och begav sig till närmaste brödaffär. Strax efter att Marcus begav sig till affären så ringer telefonen till Marie. Hon plockar telefon och svar med ett svagt “Hej”, det var polisen som var i full fart mot deras område och att hon måste bege sig iväg så snabbt de går då John står utanför Maries kolonilott och stirrar intensivt på Marie med en blodig kniv i högra handen. Han kommer närmare och närmare och Marie svimmar av.

Dagen efter vaknar Marie upp på ett sjukhus med pipande ljud omkring sig. Hon har 3 knivskar på hennes bröst. Doktorn berättar vad som hade hänt. Att John hade mördat alla familjer i kolonilottsområdet och att polisen han precis i tid för att rädda henne och att han är nu gripen och anhållen för mord mot ett flertal person, vilket Marie var förkrossad öven men tacksam att hon förtfarande är vid liv med sin man , Marcus vid sin sida.

Händelser av Sophia Ivarsson Han vaknade till och försökte blinka liv i de fortfarande sovande ögonen. Genom den suddiga blicken såg han en gestalt sitta i fotöljen, som var placerad i hörnet bredvid fönstret två meter ifrån sängens nederkant. Han såg ut genom fönstret och såg några svaga solstrålar komma fram genom träden. Träden var kala och det var knappt att han såg trädtopparna över frosten som hade billdats på fönstret under natten. “Anna” tänkte han. Han viskade lågt “Anna”.

Hon satte sig i bilen. Hon hade varit tvungen att skotta bort all snö från uppfarten, som natten hade kommit med. Hennes fingrar var genom frusna och det var svårt att få upp bilnycklarna ur fickan. Solens strålar fick snön att skimra runt bilen och bilnycklarna var nu ute ur fickan och startade igång motorn. Bilen rullade ut på utfarten och körde iväg på vägen in mot staden.

Han hade somnat, men vaknade nu igen av att någon kom in i rummet. “Godmorgon” sa en nyvaken röst. Det var en utav sjuksystrarna som hade tagit hand om honom. Hon hade en bricka med frukost med sig och ställde den på bordet bredvid sängen. Han tittade bort mot andra änden av rummet men kunde inte längre se gestalten som hade suttit i fotöljen.

Bildörrarna öppnades och barnen hoppade livfullt in i bilen. “Är ni redo att åka och träffa pappa?” frågade hon medans hon körde ut från parkeringen. Sonen och dottern var uppspelta att få träffa sin pappa igen och hade svårt för att sitta still i baksätet. Barnen var 10 och 8 år och hade inte träffat sin pappa på länge.

Han kännde sig öm i kroppen. De hade gett honom smärtstillande så han var inte riktigt vid medvetandet när någon plötsligt började prata med honom. “Hej, hur mår du?” det var någon som stod vid änden av sängen och det såg ut att vara en kvinna. När hon inte fick något svar satte hon sig på sängkanten och började berätta om var som hade hänt med en skärrad röst.

Det var halt på vägarna och det var mycket trafik. Hon kände sig stressad, hon hade lovat att komma med barnen för 20 minuter sedan. Det hjälpte inte att barnen var ivriga att få träffa pappa igen så när trafikljuset lite längre fram ändrades från grönt till gult satte hon gasen i botten och försökte hinna över innan det blev rött.

Kvinnan hade gott ut ur rummet och han försökte att minnas vad hon hade sagt. Han försökte minnas men vad han än gjorde så lyckades han inte. Det ända han kom ihåg att hon hade sagt var, "Det är ingen fara, allt kommer att bli bra".

Hon körde antagligen mot rött, men eftersom hon kört så snabbt så hade hon ändå inte hunnit att bromsa innan trafikljuset, så hon tryckte ytterligare lite på gasen för att hinna över till andra sidan korsningen. I all fart så hörde hon en bil tuta och barnens skrik där bak.

Han hade somnat igen men vaknade när kvinnan kom in i rummet storgråtande, och plötsligt så mindes han vad hon hade sagt.

Hon kände ett stort ryck i bakre delen av bilen. När allting hade stannat så tittade hon bak för att se vad som hade hänt. Det ända hon förmådde sig att göra var att ringa ambulansen.

Han och Anna hade suttit i bilen påväg till pappa eftersom det varit hans vecka att ta hand om dem. Han hade suttit bakom förarsätet med systern bredvid. Sedan hörde han kvinnans skakande ord som ett eko i hand huvud, "Hon överlevde inte".

Av Maja Johansson Månen lös på den nyfallna snön som låg som ett täcke över marken, träden var nakna och hur noga man än letade sågs inget djur till i det inhängnande området, inte ens en liten blåmes.

Inne i det alldeles för varma och svettluktande rummet med de kala väggarna satt kvinnan och lyssnade till ljudet av klockans ekande tickande. Kvinnan visste att om hon skulle bryta upp den låsta dörren eller det låsta fönstret och föröka ta sitt liv så skulle de aldrig låta henne vara ensam.

Kvinnan var oförmögen att känna glädje och,varje gång man kollade in i kvinnans ögon sjönk hjärtat likt en sten i bröstet.Kvinnan med de gröna ögonen och det röda håret, kvinnan som en gång i tiden varit vacker men nu var full av sorg.När någon kom in sa hon aldrig ett ord, hon hade inte pratat med någon på flera år, den enda hon pratade med var sig själv.Hon hade blodiga fingrar efter att ha försökt ristat in bilder eller texter på de gråa betong väggarna. Hon lät dem plåstra om hennes magra händer utan att säga ett ord, även fast att dem sa till henne att om hon fortsatte förstöra sina händer skulle dem vara tvungna att alltid sitta och bevaka henne. Ända sedan den där vårdagen för så många år sedan hade kvinnans leende försvunnit från hennes ansikte, leendet som hon alltid hade fått komplimanger för var nu borta, för alltid.

Dagen hon kom hem från jobbet så som alla andra dagar, hon hade låst upp den tröga dörren och möttes av hundens skällande, skillnaden var bara att hundens skällande var inte glatt. Som vanligt ramlade hon över mannens svarta skor.Hon svor för sig själv medan hon fortsatte in i köket för att äta middag, till skillnad från alla andra dagar så stod det inga överkokta makaroner eller brända köttbullar på det slitna träbordet.Kvinnan gick in i sovrummet för att byta om, till skillnad från alla andra dagar så var sängen inte bäddad och ingen man låg och läste en bok på de slitna vita lakanen som en gång i tiden varit fina och alldeles nya.Kvinnan började bli orolig och hennes puls steg. Hon öppnade garderobsdörren och ett skrik flydde ut från hennes mun, mannen hon hade spenderat 50 år tillsammans med, han som hon hade älskat sedan dagen hon kollade in i hans bruna ögon för första gången, han hängde nu på ett rep med fötterna bara några centimeter från golvet, ingen såg det komma, han hade alltid varit den som spred glädje i huset.Hans händer var blodiga och inristat på betong väggen stod det “ 13/6-1945” dagen då han satte en ring på hennes finger, dagen hon bytte efternamn och gjorde sina föräldrar stolta. Ända sedan den där vårdagen för så många år sedan vågade hennes familj aldrig lämna henne ensam i den lilla lägenheten som engång i tiden varit ett hem med bilder på väggarna som nu tagits ner och lämnat väggarna kala.

Det tog henne tre dagar att resa sig upp från det kalla trä golvet och att svara på samtalen från sina barn och syskon som oroligt hade ringt då varken hon eller mannen hade svarat när de hade plingat på dörren eller ringt på deras telefon.

Efter den där dagen byggdes ett staket runt trädgården då ingen orkade gå ut med den stackars hunden som hade förlorat båda sina ägare, den ena fysiskt och den andra psykiskt.

Efter ett tag hörde kvinnan hur hunden skall innan för det inhängnade området.

Av Hanna Koo Tawfik Det är idag ett år sedan vi träffades på sjukhuset. Ett år sedan jag såg dig för första gången när du låg med ett gipsat ben i rummet intill mitt. Jag kunde varken gå fram till dig eller prata med dig, då jag låg uppkopplad till en respirator. Jag såg hur du tittade på mig med dina gyllenebruna ögon och jag fick fjärilar i magen. Jag minns hur jag, som aldrig brukade bli nervös, kände att jag rodnade.

Det är idag 11 månader och 3 veckor sedan vår första promenad på stranden. Vi gick längs vattnet med sanden mellan tårna.

Du både är och var min första riktiga kärlek. Det var du som tände lågan i mitt liv, du var det enda ljuset som existerade.

Du, Noah, gjorde mig alltid till den bästa versionen av mig själv.

Den första gången som vi satt i din soffa och du spelade gitarr, måste varit den första gången jag förstod hur mycket jag älskade dig. Ditt skratt, din passion för musiken och din villkorslösa kärlek.

Jag minns vår första roddtur i sjön då solen speglades på den blanka vattenytan samtidigt som den trängde sig in i de tätliggande trädkronorna ovanför oss. Jag minns våra motorcykelturer långt in i natten under den stora stjärnhimlen.

Samtalet kom för en vecka sedan. Orolig, vänta på taxi, rädd, taxi till sjukhus, stressad, väntrum, hoppfull, kaffe, panikslagen, samtal med läkare, skräckslagen, besked. Sorg. Förtvivlad. Allt inom mig, hela min värld gick i tusen bitar och jag visste att jag aldrig skulle kunna bli hel igen.

Nu står jag här ihopsjunken framför din blomdekorerade kista. Framför oss ligger sjön där vi rodde. Stilla och vacker, men helt utan din magi. Jag ser stjärnhimlen som vi älskade så. Stjärnorna är kvar men oändlighetskänslan är borta.

Jag vet att du sa åt mig att bara tänka på våra bra tider och när vi älskade varandra som mest. Våra minnen, våra framtidsplaner om att flytta till Amsterdam med Alicia, som kommer till denna värld och öppnar sina ögon för allra första gången om fyra månader. Även om jag alltid kommer att sakna dig, kommer Alicia påminna mig om dig. Hon kommer att påminna mig om våra bra tider och kanske har hon dina underbara ögon, eller ditt stora leende.

Av Ida Wolter “Lystring. Ni kommer alla transporteras till eran nya anstalt med en buss som hämtar upp er klockan 07.00 imorgon. Ni ska förflyttas till Anstalten Svartsjö på grund av renovering som kommer ske här.” Rösten ekar i högtalaren.

Jag får äntligen chansen. Nu kan jag slutföra det uppdraget jag blivit tilldelad. Det här är ingen tillfällighet. Det här ska jag färdigställa.

Den gråa metallbussen ankommer och fångarna står uppradade. En och en går de på bussen och spänns sedan fast med både handfängsel och med ryggen mot väggen. Fångarna är i säkerhetsklass 1 och får inte socialisera sig med varandra. Att de nu ska sitta i samma buss, mittemot och bredvid varandra krävs hög säkerhet.

Att jag ryker med må vara värt det. Personer som de ska inte existera i vårat samhälle.

Bussen rullar ut ur de gråa, höga, radiostyrda grindarna och ut på motorvägen. Träd och skog är det enda som bussen passerar. Fångarna uppför sig bra, men är mycket övervakade av stora vakter och kameror.

Varför är det nästan inga bilar ute och kör? Min plan kommer inte fungera om vi inte får ett möte snart. Kanske känner folk på sig vad som kommer ske, och väljer att inte åka bil.

En grön långtradare dyker upp längre bort på vägen.

Nu. Ratten på bussen slår runt och bussen flyger genom staketet i mitten av motorvägen och susar mot långtradaren. Den stora långtradaren försöker tvärnita men det finns ingen tid. Det ryker om långtradarens hjul och bromsar. Precis innan de två fordonen kolliderar hör man skrik från de panikslagna fångarna.

“Hallå? Kan du höra mig? Ni har varit med om en olycka. Vi kommer föra er till S:t Görans Sjukhus. Ni alla hade tur och klarade er undan förvånansvärt bra,” säger en sjukvårdare medan hon lyser med en lampa i en av fångarnas ögon.

“Ursäkta? Herrn, jag måste tyvärr be er att stanna kvar på olycksplatsen tills polisen kommer hit och undersöker,” säger sjukvårdaren och ställer sig upp. Chauffören vänder sig om med en mordisk ton i blicken.

Jag misslyckades. Jag är en skam. För mig själv. För alla andra. Fångarna överlevde.

I samma sekund så fattar den halvt mosade bussen eld. Sjukvårdarna börjar nervöst springa runt och ringer på förstärkning. Föraren av långtradaren är upplagd på en bår. En av sjukvårdarna, en kvinna, försöker få fram information ur honom. Mannen har svårt för att prata, men sjukvårdaren kan sätta orden han mumlar ihop till en mening. Med panik i blicken springer hon över till långtradaren och upptäcker den gula varningsskylten för kemikalier.

Allt går i slow motion. Fångarna springer. Sjukvårdarna springer. Chauffören springer. Elden från bilen når långtradaren och explosionen är enorm. Skog och mark är förstörd långt runt hela explosionen. Chauffören fick som han ville till sist.

Av Tor Strimbold Arthur var en man i sina bästa år som hade ett obetydligt jobb på en obetydlig firma. Han bodde i en lägenhet med vanliga dimensioner i en obetydlig förort. Han hade ingen fru, inga barn och inte många vänner. Större delen av hans fritid spenderade han på att läsa om antiken eller bläddra i en inredningstidning.

En dag när Arthur satt och bläddrade i en tidning så knackade det på dörren. Han väntade inget besök. Han gick fram till dörren och tittade igenom kikhålet. Ingen stod där. Han öppnade dörren lite tveksamt.Till hans förvåning stod en man lätt lutad mot dörrkarmen med ett nonchalant ansiktsuttryck. Han tryckte sig förbi Arthur och slängde sig i en av Arturs fåtöljer med en duns, introducerade sig som Erik utan efternamn och förklarade att han hade inte kunnat betala skatten för sitt hus så banken hade tagit det ifrån honom. Nu behövde han ett hem och han hoppades att Arthur skulle kunna låta honom bo hos honom. Arthur såg tveksamt på Erik men tänkte att han skulle kunna njuta av sällskapet och lät honom stanna i en vecka.

Tiden gick och det slutade med att en vecka blev en månad och tillslut ett år. Arthur började umgås mer och mer med Erik och började lyssna på vad han hade att säga. Han sa att kontorsarbetare var inget annat än rymdapor som drar i de spakar och trycker de knappar som de blivit tillsagda till att göra. Erik åkte alltid vid 9 på morgonen och kom hem vid 8 på kvällen.

En kväll kom inte Erik hem utan var redan hemma när Arthur kom hem dagen efter. Arthur valde att ignorera det hela. Erik fortsatte försvinna och försvann till slut helt. Arthur började bli tröttare och tröttare även fast han var säker på att han gick och la sig vid sina vanliga tider. Han började få konstiga drömmar då han gick runt på stan mitt i natten med människor som han aldrig hade sett förut, de kallade honom Erik. Han hittade små sår som han inte kände igen.

Varje vecka blev det värre, han blev tröttare och fick fler sår och längre drömmar.

En dag fick han beskedet att han var sparkad ifrån sitt jobb. Hans vänner började ta avstånd ifrån honom. Han märkte att människor runt honom tittade på honom och talade om honom bakom hans rygg. En kväll satte han sig på en bar och nästan direkt närmade sig två män honom. De sa att han måste följa med dem men han såg att de båda gömde något bakom ryggen. Det första han gjorde var att springa förbi männen och direkt ställde sig alla i baren upp och var och en drog fram något sorts vapen. Arthur sprang. “Kämpa inte emot Erik!” skrek de. Han hann hem och lyckades låsa dörren, han slängde sig i sin fåtölj. Från ingenstans kom Erik ut ur badrummet. “Vi har inte levt mycket i vårt liv men i alla fall får vi ett riktigt slut.”Erik log “Vilka är alla de här människorna?”Arthur såg ut som att han hade sett ett spöke.

“Vem tror du att jag är?” Han drog upp sin ärm och såren på hans arm matchade med Arthurs. “Varför tror du folk kallar oss Erik? Varför tror du att du är så trött? Varje gång du somnar vaknar jag.” Erik log. “Varför kom du in i mitt liv?”

Arthur var nu lika vit som ett spöke. “Du levde ett vitt och svart liv. Du var en rymdapa. Du kunde inte förändra något själv så du skapade mig.” Det senaste året flög förbi Arthurs ögon som en film. Han satt kvar i stolen. Slagen på dörren började bli outhärdliga. Han gick fram till dörren. Låste upp, blundade och lät det ske..

Av Johan Flöjs Hon öppnade ögonen och tittade runt sig men såg nästan ingenting. Bara en svag strimla med ljus, som lyste längs med golvet syntes till.

Rummet var rått och kallt och det enda hon hörde var hur vatten droppade ner från taket. Huvudet dunkade och hon kände hur det var blött i nacken. Det sista hon kom ihåg var att hon gick ut med soporna, och sen blev allt svart. Ett klick bröt tystnaden och något kallt trycktes mot hennes tinning. Hon visste precis vad det var. Hon brast plötsligt ut i gråt och pressade fram orden långsamt, “Man slutar väl inte bara älska någon sådär, det sa du ju själv”. Ett ekande dån hördes från byggnaden, och sen blev allt tyst igen.

Någonstans på en gata i västra Värmland alldeles intill den norska gränsen i ett gult hus med vita knutar gör en man sig redo för att gå till jobbet. Det är en varm helgmorgon och solen lyser in genom takfönstret. I huset står en man och borstar tänderna och på den torra handen som hårt kramar tandborsten så sitter en glänsande guldring, han är en gift man. Ifrån vardagsrummet hör man hur hans fru pratar glatt i telefon, och någonstans långt bort hörs ett dovt ljud av en skateboard som rullar längs gatan på den ojämna asfalten. Ljudet närmar sig och snart rullar pojken förbi trädgården där snödropparna växer tätt som den snö som solen några dagar tidigare smält bort.

Mannen går nerför trapporna och vid slutet så tittar han in i vardagsrummet. Där sitter hans fru, den vackraste han vet, i den svarta lädersoffan med en telefon fastklämd mellan axeln och örat. Mannen är lycklig, han har den vackraste frun man kan tänka sig. Han ler lätt när han ser frun dra ena handen genom håret och så går han vidare in i köket för att ta ett glas vatten. Medan vattnet sakta droppade från kranen tittade han ner på handleden, redan dags att gå. Mannen passerade vardagsrummet påväg till hallen. Han lutade sig över vardagsrumsbordet av mahogny och kysste kvinnan som kramade en av de koboltblå sidenkuddarna i soffan. Även fast mannen anade oråd så sprang han ut till bilen och körde iväg. Han visste att numret som hon ringt varenda helgmorgon gick till herr och fru Freiij och han hade förtvivlat försökt intala sig i att hon pratade med frun. Anledningen till hans osäkerhet var för att han en dag kommit hem tidigt och sittandes i köket fanns herr Freiij med en kopp kaffe i handen. Han hade låtit sig övertalas av sin fru att de planerade inför städdagen i området. Strax efter att han satt sig på kontoret så ringde han hem för att kolla läget. “Hej, det är Erika” sa frun. “Hej älskling, jag tänkte bara kolla”. Han avbröts mitt i meningen av en röst han kunde känna igen på mils avstånd. Det var herr Freiij som hade stigit in i huset. “Hur länge har det pågått?” sa han mjukt med en lätt suck. “Vad snackar du om?” svarade hon. “Du och Niklas, hur länge har det pågått?” sa han, fortfarande väldigt lugnt. Det blev tyst, lika tyst som på en kyrkogård. “Nästan tre veckor” sa hon till sist. Mannen tog ett djupt andetag. “Man slutar väl inte bara älska någon sådär” sa han kallt och la på.

Översvämning av Denise Tylömark Det är vår, solen lyser starkt och vårfloden forsar, då isen smälter snabbt.

Den värsta översvämningen på 100 år har kommit till Leksand. Familjen Svensson var en av familjerna som blev drabbade av detta, både psykiskt och fysiskt.

Det började med att familjen Svensson skulle gå och lägga sig. När alla hade somnat så kunde pappan höra grannarna skrika, han tittade ut från fönstret och kunde se att gatorna fylldes långsamt med vatten. Han förstod att det är isen på fjället som hade börjat smälta så det skulle aldeles strax bli en rejäl översvämning. Pappan skyndar sig till barnet och väcker honom. Han ber barnet att skynda sig gå ut och ställa sig på ett högt berg “Jag ska bara gå in och hjälpa mamma. Barnet gjorde som pappan sa och sprang upp på ett högt berg där många andra människor var för att undvika översvämmningen. Mamman hade nästan drunknat när hon var liten och var nu livrädd för vatten.

Barnet kunde fortfarande inte se sina föräldrar, men han kunde se vattnet stiga högre och komma närmare och närmare.

Tillslut kunde han se sina föräldrar komma ut ur huset, men det var alldeles försent. Pojken kunde se sina föräldrar svepas med den starka vågen som kom. Pojken började skrika och gråta efter sin mamma och pappa. Efter en liten liten stund så kunde han höra sin mamma från långt avstånd att hon bad honom att stanna där, för de lovade att komma tillbaka.

Pojken har nu väntat en natt men inte ensam utan med de andra människor på berget. Lite senare kommer polisen och hämtar upp allt folk som överlevt och även pojken, som fortfarande inte slutat gråta. När de kom till polisstationen så frågade polisen vart pojkens föräldrar var. Pojken svarade att de hade följt med floden. Polisen letar efter en bra familj till den lilla pojken, som kan ta hand om honom under tiden som de letar efter pojkens familj.

Polisen har hittat en bra familj som är van vid att ta hand om barn som har tappat bort sina föräldrar, i många olika situationer.

Samtidigt som pojken är hos sin tillfälliga familj så letar polisen på Polis webbsidan efter några tecken på att det kan ha hittat pojkens föräldrar. Nästa dag hittar han en artikel som lyder “det är ett par som letar efter sin son” med en bild på ett par. Polisen åker till familjen där barnet befinner sig och frågar om det här är hans föräldrar. Pojken visste inte riktigt, för bilden var inte så skarp. “Men då åker vi dit och ser efter” sa polisen.

De åkte ända till Borlänge Sjukhus. De visar bilden för en sjuksköterska som de träffar i korridoren, hon säger att hon känner igen dom och följer med dem till ett rum där det ligger två människor som börjar skrika glatt när pojken kommer in. Det är klart det är hans föräldrar, det kunde ingen ta miste på. Hans pappa kunde inte känna sina ben så om han fick följa med ut från sjukhuset så fick han sitta i rullstol. Mamman som också hade fått rejäla skador hade klarat sig bättre.

Nu efter två år, sitter pappan i rullstol medan mamman och pojken kan gå som vanligt. De har åkt tillbaka till deras gamla hemort och känner glädje för att de är tillsammans och har byggt sitt nya hus mycket längre ifrån älven. Mamman har fortfarande skuldkännslor över att hon blev som fastfrusen i gamla huset då vattnet steg istället för att snabbt lämna huset. Hon tycker att hon är orsaken till att pappan idag sitter i rullstol.

Av Elin Andersson Sjöholm Luften var kall och frosten på rutan gjorde det svårt att se vägen. Jag försökte att fokusera på att köra men mina tankar kom ständigt tillbaka till samtalet jag nyss fått. Chocken låg fortfarande som ett täcke över mig men jag hade tvingat mig själv att skaka av den, jag behövde ta mig till sjukhuset. Gasen var ständigt i botten och jag kunde känna mina armar skaka, vilket fick mig att krama ratten hårdare.

Mina ögon var oförståeligt torra fast jag tror inte att jag blinkade en enda gång under resan.

När jag kom fram till entrén lämnade jag bara bilen, jag är inte riktigt säker på att det var en parkering. Jag joggade så fort jag kunde fram till ingången sen sprang jag med en skärrande smärta i magen genom den långa, sjukligt vita korridoren som ledde fram till receptionen. Damen bakom disken var i 55-60 års åldern. Hon knappade in hans namn på datorn sen började hon förklara vad som hade hänt, hur hans tillstånd var och vad som skulle hända nu. Jag stängde bara av och vände mig om och satte mig i en av stolarna för att vänta. En sak hörde jag, han var inne på operation. Det var outhärdligt. Jag satt och väntade på gråten som borde komma, men jag kände mig fängslad i mitt känslolösa ansikte. Jag ville inte tänka på att han var i samma byggnad som jag, men att en av oss kanske skulle lämna den i en säck. Jag ville gråta. Tankar började rusa genom mitt huvud, skuld. Hade det varit jag där inne hade han suttit här helt hysterisk. Men man kunde inte sen en gnutta av sorg i mina ögon. Det var som skrivit med osynligt bläck, för jag kände den. Men jag ville inte veta några detaljer. Om hur stor chans det var att han skulle överleva, handikapp han skulle kunna få, transplationer. Nej det var inte viktigt just nu. Operationer var till för att rädda liv, och den här skulle rädda honom. Äntligen ropade de ut hans namn, de namn som jag sagt “ja” till att älska för alltid. Det namn som jag så många gånger skrivit, hans vackra namn. Mina ben darrade när jag reste mig upp och läkaren som hade ropat upp hans namn skyndade fram för att hjälpa mig. Vi gick sakta igenom korridoren, mitt hjärta ville springa men min hjärna och mina ben var som paralyserade. Vi sa inte ett ord när vi gick igenom den långa och kala korridoren. Lamporna gav ifrån sig ett surrande ljud och ljuset stack i ögonen. Allt var fläckfritt vitt men lukten av död låg i luften. Längre fram kunde jag skymta en handskriven lapp där hans namn stod med snirklig stil.

När vi kom fram till dörren glömde jag hur man andas, men vi klev in. Han sov, intalade jag mig själv. Jag snubblade fram till sängen och trillade på knä framför sängen, nu kom gråten. Jag grät hysteriskt medans jag strök hans mörka hår ur hans ansikte och smekte hans kind, mellan hulkningarna fick jag fram oförståeliga frågor. Det fanns ingen annat att göra än att vänta. Hade han vaknat innan morgonen skulle han överleva, annars inte. Då skulle han bli förklarad hjärndöd och maskinerna stängas av.

Vår kanske sista natt gick åt till att hålla hans hand i ett krampaktigt grepp och fördela kyssar på hans ansikte och händer. Jag påminde honom om våra minnen, med en överhängade rädsla av att det här kanske var vårat sista. Gråten varierade, ibland kunde jag melan tårarna få fram ett leende eller få in en gnutta hopp i rösten. Men morgonen kom, och solen trädde fram, som bödel. Han hade inte vaknat. Mina sista ord till honom blev ett löfte.

Jag lade handen på min mage, och lyckades få fram ett leende. Jag var inte helt ensam.

Av Mikael Yousif Det var en besvärlig natt för Erik han stod i mitten av den gröna ängen, det ösade regn samtidigt som en kraftig storm. Han hörde inget, han såg ingen, han stog där helt ensam. Han kände lukten av rök, någonting bränt. Han visste inte vart han var. Han är väldigt hög efter att ha rökt upp sitt gräs, trött och illamående. Han börjar närma sig kristinebergs tågstation. Han ska på tåget till Hässelby där han bor.

Det sitter annorlunda personer på tåget runt om Erik, pundare, knarkare och alkoholister. Han hade börjat med det igen, två år sedan han sist gjorde det så började han idag igen och vet inte hur det hände, han minns inte. Han är besatt igen, missbruket är tillbaka.

Erik fick ett samtal av sin mamma, Jorge ‘’maffia ledaren’’ har hotat Eriks mamma Maria, avslutade meningen med att han vill ha sina pengar senast till ikväll. Han bryr sig mer om sin familj än sig själv, och nu så har Jorge hotat Erik genom att döda hans familj. Hans mamma Maria och sin syster Annika betyder mer än allting för honom.

Han förlorade jobbet och fick sparken, hans liv är skit igen. Hans nya start höll sig inte som han förväntat, efter 2 år på den nya starten vart den körd. Han hade skaffat ett nytt umgänge, ett som var bättre än det gamla. Nu ser han ut som han gjorde för 2 år sedan, smutsig och väldigt besatt av gräs, han vet inte vem han själv är, det är som att gräset styr honom och får honom känna sig levande, annars är han levande men ändå död. Han är skyldig Jorge pengar för gräset, maffia ledaren. Han vet inte vad han ska ta sig till det ända han vet är att han måste fixa 85 tusen spän till ikväll, annars vet han inte vad som händer. Att ha problem med Jorge är inget man vill, speciellt inte när det kommer till pengar.

Erik har blivit utslängd hemifrån, hans mamma hatar Erik för det han har gjort, men han Annika saknar honom. Erik bor med sin kompis Fredrik. Han har inte mycket tid på sig kvar. Det ända han har lyckats fixa fram var en tusen lapp.

Erik har inte hört något från sin familj och bestämde sig för att flytta hem igen, han vågar inte ha dom kvar i huset. Speciellt inte när Jorge vet vart dom bor. Erik går in i huset dörren var öppen, han hörde inte ett knyst. Klockan var 00:35, Jorge hade inte fått pengarna.

Erik ser sin mamma liggandes i badkaret med huvudet under vattnet, hon andas inte. Erik letar efter Annika samtidigt som han gråter, han hittar henne inte i huset. Han går ut och ser Annika hängades på en gren i skogen precis bakom huset.

Erik sitter hemma och gråter, och vet inte vad han ska göra, han vill bort härifrån.

Han fäster en sladd i taket, och får den att rymma runt halsen på honom. Han spänner den hårt, samtidigt som tårarna rinner, Han skriker och tar ett steg fram från pallen..

Av Diyar Khataie Solen sken starkt, det var så varmt den dagen, det var nog den varmaste dagen någonsin här i Cuba, det var så varmt så att det kom ånga från asfalten. Jag bodde med min far som då var välkänd över nästintill hela världen som den maffiledare han var. Hela min skola visste att det var min far för att vi bar samma efternamn.

Alla tredjeklassare i lågstadiet stigmatiserade oss från den farliga förorten Onda över våra födrar och mödrar som tillhörde maffiagruppen La Onda, men jag försvarade alltid min far för han var ju trots allt min far även fast att jag fick en uppväxt med misshandel och våldtäkter av just honom. Men han ville mig aldrig något illa han ville bara visa sin kärlek till mig, det var ju det han sa till mig.

Min far var en kriminell vapenhandlare och han hade många fiender allra minst FBI, alla ville se honom död.

Skottet träffade magen rakt in genom lungorna en av lungorna kändes helt sprängd. Jag låg där och förblödde, adrenalinet pumpade och jag hade slutat känna mina ben och armar. Jag låg där helt blodig, jag kunde knappt acceptera att jag skulle dö. Jag kunde bara dofta på blommorna och det nyklippta gräset. Jag hade glömt mina smärtor, det här är det riktiga livet, doften fick mig att tänka att jag kunde överlevt det, jag vet inte hur men det bara blev så, jag slöt mina ögon och jag försvann, jag försvann från livet, det var över. jag andades inte mer.

Det var en kall dag här i Cuba snön låg tät på altanen utanför vårat radhus, man kunde knappt ta sig ut från ytterdörren, skolan var stängd tack vare väderkatastrofen. Det hade blivit en stor nyhet min far hade hittats död. ingen visste hur han hade blivit mördad. Det var ju nästan på tiden han blev mördad. Alla ville ju se honom död ett flertal gånger. Jag kanske inte reagerade som jag skulle ha gjort, jag var bara trött på tjatet i skolan om att alla hatade min far. Jag brydde mig bara inte så mycket. Det kanske var bäst att han lämnade livet, inte bara för mig utan för honom också. Det skulle bara blivit värre för oss båda.

Ett rykte spreds, Någon amerikanare vid namn Robin Johnson hade mördat min far. Jag visste att det inte var sant för att ingen kommer förbi gränsen i Cuba utan att bli sprängd.

Det kunde bara vara en Cubanare som hade varit mördaren.

Det var en solig dag idag. Fåglarna kvittrade och solen sken över Cuba. Jag höll i pistolen och hade precis fått in en fullträff vid lungorna, han var inte beredd på att få en kula i magen. Jag såg hur blodet sprutade från magen, att han snabbt tömdes på blod, han slöt ögonen och försvann, försvann från livet. Det var över, min far var äntligen död. Jag slängde pistolen i en sopcontainer i närheten och for hem. Jag dödade min far.

Av Sebastian Italia Svensson Klockan tickade långsamt fram, utanför hade löven på träden skiftat färg, Det var hans favorit tid på året. Klockan sex skulle det hända, han var berädd på vad som skulle hända.

Han hade bara varit i Georgia några få gånger, han hade spnderat sitt liv i New york fast han blev flyttad hit för att det straffet fanns inte där. Han hade inte mycket till en normal livsstil, han var närmare pank och eftersom att han inte klarade av att komma in på ett college så hade han inte mycket till utbildning. Men alla måste tjäna pengar.

Några minuter över ett bara. Hans ögon fastnade på den ljuvliga höstdagen utanför. Solen sken ner på dom färgglada träden.

Hade det funnits någonting som han skulle vilja göra just nu var det att få kunna gå ut och och låta vinden smeka hans ansikte. Han ville bara komma bort.

Han fyllde arton den dagen. Det var inte mycket till födelsedag, bara hans närmaste vän Paul sa grattis till han innan dom stack ut på några få fåniga ärenden. Dagen efter insåg han att han var pank, han behövde pengar han måste iallafall ha tak över huvudet.

Han kom på att att han hade lånat ut massa pengar till någon dum problemskapare som bodde på hans gata. Han kände inte honom så bra, och han hade inte träffat honom på ett tag. Men han måste ha tillbaka dom nu. Han hämtade Paul och dom skulle tillsammans försöka leta rätt på honom. Dom hittade han tillslut på ett gatuhörn där han stog med några andra som han inte kände och rökte ciggatetter. Det var varmt ute, klockan va runt ett. Han var lite nervös om någonting skulle gå snett. Asfalten på gatorna ångade av värme från den obevikliga solen.

Han gick fram och bad om att få tillbaka pengarna med ett ganska grovt språk. Han fick tillbaka någonting i stilen med “jag är inte skyldig dig några pengar”. Hela saken skiftade snabbt in till ett hetsigt bråk, där allt gick för fort och helt plötsligt hördes ett alldeles för högt ljud och det låg det två döende personer framför han. Alla började springa inklusive han och Paul. Allting snurrade. öronen var döva, han förstog ingenting.

Snart var klockan sex. Rummet han satt i var kvavt, han var ensam där. Klockan tickade långsamt fram. Han gick in i den lilla toaletten och sköljde ansiktet med kallt vatten för att uppfriska sinnenerna. Det är så underligt att ett beslut kan omforma hela ens framtid.

Halv sex. Klockan tickade långsamt fram. Klockan nådde sex slaget och två män kom ut och frågade om han ville komma in.

Utan ett ord reste han på sig och gick in med männen tätt bakom. Dom gick fram till en dörr och stannade, männen öppnade den försiktigt. Hans ögon for fort genom rummet och tog in allt som fanns där. Fem män stod runt om en man som satt i en stol, och en män höll i gift sprutan. Känslan i rummet var skrämmande, det var svettande varmt och luktade konstigt.

Utanför blåste dom färgglada höstlöven i vinden och solen sken varmt i den kalla brisen. Han tittade Paul en sista gång i ögonen, Och mannen med gift sprutan tog det första steget mot honom.

Mordet på macken av Karl Sandahl Det var en klassisk December morgon, det lätt snötäckta gatorna glittrade av den starka morgonsolen. Förutom några avlägsna ljud från motorvägen lite längre bort, var det nästan dödstyst.

Hela personalen var samlad i den varma och julpynntade bensinmacken, en brunhårig kvinna stod och kollade med rödgråna ögon ger i golvet, och en annan snett upp i taket.

- Kan någon berätta vad ni såg igår? frågade lugnt en lättklädd polis, som hade varit där enda sen mordet skedde igår. Ingen rörde en minsta min. Polisen repeterade sin fråga lite högre och kollade lite extra på ägaren av macken. Den brunhårga kvinnan harklade sig och tog ordet.

- Det var vid klockan 10 igår som en bil rullade in vid våran verkstad, både jag och Hanna stod vid kassan och ränkade de sista pengarna, det var bara någon minut innan du kom inte och köpte en korv av oss, sa den brunhårtiga kvinnan och snelgade mot polisen.

- Vilken färg hade bilen, frågade polisen, fortfarande lika lugnt.

- Bilen stod bakom en av våra vildvuxna häckar som växer längst vägen, mörkret gjorde också så att det var nästan omöjligt att observera färgen på bilen, men den hade starka framljus.

Polisen patrullerade ostört runt i en cirkel och observerade en och en i butiken, han stannade framför den rödgråta kvinnan som för första gången mötte hans blick.

- Vad hände sen frågade, polisen med hög men fortfarande lugn ton. Den brunhårga kvinnan tog några andetag och började.

- Efter några minuter, tog Hanna initiativet att undersköda den mytiska bilen, hon trodde att den kanske hade fått något problem, så hon gick dit och skulle se efter.

Längst bak stod en svarthårig kille som hade varit knäpp fram tyst till nu, han blåste lite med munnen för att så bort sin tjocka lugg framför han ansiktet fast utan något vidare resultat. Bakom hans tjocka lugg fick han fram att Hanna inte hade jobbat på länge, hon hade varit nedstämd för att hon hade lämnat hennes man några dagar tidigare.

Polisen tog hastigt över samtalet och frågade vilka som jobbade i går kväll.

Den svarthåriga pojken rablade upp de flesta som var samlade i butiken, Hanna, Erika, jag och chefen såklart. En man i en brun sliten kostym men mörka oljefläckar på, lyfte lite lätt på blicken. Polisen tog två stora steg mot Chefen och stannade circa en meter framför han, Chefen kollade ner i marken, darrade och värgrade att möta polisens blick.

- Vad gjorde du i butiken igår? frågade Polisen med en röst som att han nästan redan visste att Chenfen var anklagad. Chefen kollade upp och fick fram, jag lovar jag skulle aldrig ha mördat mina anställda! Då konsesterade den svarthåriga killen att Chefen inte äger något bil. så det skulle vara mycket orimligt ott han skulle kunna ha varit mördaren.

- Mördaren måste ha vetat att Hanna jobbade idag och ägt en bil, påpekade Polisen och betraktade en efter en av personalen.

Det tog några minuter innan Chefen reste, mötte Polisens och sa, den ända här förutom Hanna som både äger en bil och var här igår kväll, är du. Nu var det Chenfen som såg fundersam ut, han glodde med på den nu lilla polisen som desperat letade efter något att säga, med fast inget att säga.

Av Tilde Olsson Mörk Bertil tittar snabbt ner på armbandsklockan, en halv sekund för långsamt. Mannen till höger gör ett hastigt utfall med högerhanden, med all sin kraft trycker han ner Bertils huvud i golvet. Bertil vänder skräckslaget på huvudet och tittar på de båda männen. Oberört vänder de bort blicken.

När Bertil klev på flyget i Sydney la han genast märke till två stora män med stora svarta ryggsäckar och dunjackor, trots att det var 30 grader utomhus. När han sedan upptäckte att han skulle sitta mellan dem på den 20 timmar långa resan till New York drabbades han av panik.

‘Han duckade, vi kommer aldrig kunna ta den.’ Greta sänker snabbt handen med den sövande sprutan för att inte bli upptäckt. Micken brusar i hennes öra. Hon sneglar till höger och vänster, ingen har märkt något. Hon lutar sig framåt och ser den lilla svarta väskan ligga framför mannens fötter. De två männen på vardera sida om honom har noga uppsikt över väskan. Greta suckar, det här uppdraget var mycket svårare än väntat.

‘Vi flyger just nu över Atlanten, det är storm på havet. Det kommer bli en kraftig turbulens, men var lugna. Vi har läget under kontroll,’ säger kaptenen. Planet lutar kraftigt åt vänster och väskan glider under Bertils ben ut i mittgången. Greta kastar sig över passageraren bredvid och sträcker sig desperat efter väskan som ligger där på golvet, fullt synlig. Hon slår huvudet hårt i armstödet, smärtan är brutal och det svartnar för ögonen.

Exakt samtidigt kastar sig alla tre i raden framför rasande mot väskan. Planet landar med en duns på landningsbanan i New York. Bertil och de två männen slår i golvet och landar i en hög. När Bertil, Greta och de två männen hunnit fram till väskan är den borta!

‘Fram med väskan, NU!’ Greta riktar en pistol mot Bertil. Svetten rinner ner för Bertils panna.

‘Jag har den inte jag svär!’ Bertil darrar och sneglar mot utgången. Övriga passagerare flyr mot utgångarna. Greta ger upp och de går av planet åt olika håll. Väskan är ett mysterium.

Bertil går längs 5th Avenue i New York. Genialt att jag lyckades sparka iväg väskan och ta den på vägen ut. Detta betyder slutet för Empire State Building. KAAABOOOOM

Den strosande tanten och Christer Sjögren av Anna Tallroth Det var en sen vinterkväll i december. Kylan var isande och frosten låg på rutorna som kristaller. Det närmade sig juletid och folk i villaområdet hade redan börjat pynta sina hus med blinkande ljus i olika färger. Det kändes tryggt, inget kunde förstöra den trygga och vackra idyllen. Det trodde i alla fall inte William, pojken längst upp på gatan.

Hilma stod vid ingången till ICA och väntade på tre killkompisar från skolan. Det var en perfekt kväll för att kolla film. Hon frös och ville bara att killarna skulle komma så att de kunde gå hem till William. Förbi henne strosade en tant med kopplad hund i sakta fart. Det var öde och gatan ner där killarna skulle komma lös av väglyktor med jämna mellanrum. Det var helt stilla.

Killarna började gå mot affären. Det var halt, ytan på vägen glänste av is. De tog sats och gled på fötterna några meter, ett effektivt sätt att ta sig fram på. Det gällde bara att kunna hålla balansen. De närmade sig ICA. -- Titta vilken perfekt backe att glida ner för, utbrast Calle.

Backen var en liten tvärgata. Calle sprang upp för den med de andra killarna hack i häl.

På långt håll hörde hon killarnas röster och skratt, Hilma kunde äntligen se killarna närma sig. Nu frös hon otroligt mycket och skakade i hela kroppen, hon hade dragit upp jackan så långt det gick, axlarna följde med. Hon såg att killarna plötsligt hade stannat och hon kände hur irriterad hon höll på att bli, förstod de inte att hon frös och var trött på att vänta?

En gigantisk lastbild körde förbi med rasande fart, det flög upp snö och slask runt om, ljudet av motorn skar i tystnaden. Hilma fick en känsla av obehag. Lastbilen svängde ner på gatan där William, Calle och Pelle stod. Den täckte synen mot killarna.

Hon vände sig om och gick in på ICA för att värma sig. Inne hördes svag musik av Christer Sjögren, han sjöng om att tända tusen juleljus. Det doftade apelsiner och nejlikor, men Hilma kände sig inte i stämning. En orolig känsla fanns i magen.

William och Pelle hade följt med Calle upp för backen, det var svårt att ta sig upp. Calle tog sats och började glida, det var en jämn lutning. Han hade lärt sig exakt hur brett han behövde stå för att hålla balansen. Det gick fortare och fortare, adrenalinet pumpade, han kände sig fri. Han närmade sig huvudgatan men från ingenstans hördes ett högt motorljud som närmade sig. Det gick alldeles för fort för att stanna. Det sista som for genom Calles tankar var att dra in fötterna, han flög rakt ut i gatan mot lastbilen och där efter blev det tyst, den trygga och vackra idyllen hade för en stund slitits upp och förstörts. Men bara för att igen bli ännu intensivare och tystare, alla juleljusen försvann och tystnaden skrek.

Dörren plingade om att det kom nya kunder, hon vände sig om och mötte deras blickar, men de var bara två. Två killar med rädda ögon och skakande kroppar.

Av Nellie Norman Det var en molnig fredagskväll och mannen satt på sitt kontor i sitt nya hus. Plötsligt hördes klickande ljud från hallen så mannen ställde sig upp. Mannen gick ut från sitt kontor ner till undervåningen. Han märkte hur det doftade natur och mötte sin fru i hallen med krukor i handen, fulla med nyplanterade blommor som doftade gudomligt, det gav en känsla frihet upplevde mannen.

Han fortsatte sedan följa ljudet och det visade sig komma från källaren. Mannen öppnade långsamt dörren till källaren, tände lampan som först bländade mannen och gick sedan ner. Han lade märke till en lucka i marken i källargolvet. Den nu nyfikne mannen gick långsamt fram och öppnade luckan och vad han såg var någonting som aldrig kan glömmas. Massor av gravar placerade bredvid varandra i långa rader och döda människor vandrandes runt omkring.

Doften av blommor ersattes genast med doften av lik och den frihet blommorna gav var helt försvunnen. Mannen vart så förskräckt att han sprang upp till sitt kontor utan att stänga luckan efter sig. Mannen rusade in i sitt kontor och började genast riva runt. Böcker av alla slag låg utspritt på marken och mannen insåg då vart saken han letade efter var. Mannen sprang till garderoben bakom sitt skrivbord och slog upp dörren så snabbt som möjligt. Där stod den, hans gamla gevär. Mannen tog geväret och sprang ner för trappan för att varna sin käraste familj. Mannen tumlade bakåt några steg när han fick se sin familj medvetslösa på marken och döda människor tuggandes på deras kött och ben. Mannen fann realiteten igen och lyckades höja sitt gevär högt nog för att träffa en av de döda människorna i huvudet.

Mannen sköt den första döda människor och därefter de andra tre. Helt plötsligt blev huset knäpp tyst och mannen fick då en chans. Han sprang till köket och ringde polisen direkt.

-"Snälla... Hjälp... Dom har ätit min familj", snyftade mannen.

Först trodde konstapeln att det var ett skämt men kände sedan igen rösten. Han sade till mannen att de var på väg. Några minuter senare kom polisen och slog upp dörren med ett svep. Poliserna tittade runt. Det var massor av blod på golvet och på alla väggar i hallen. De höjde genast sina vapen och gick långsamt in. Ena konstapeln fann mannen med ett gevär mot bröstet ihopkrupen mot golvet i köket och den andra mannen skrek några sekunder senare; -"Vi har en kvinna och tre barn här!".

-"Kvinnan har två skott hål i huvudet och barnen har ett", utbrast en annan konstapel.

Konstapeln i köket förstod direkt och tog mannen till fånge och mannen fick då panik.

-”Det finns människor i källaren! Dom vill åt min familj!", skrek mannen samtidigt som han blev utförd från sitt hem. Två polismän gick ner i källaren och lade inte märke till någon lucka. De lyfte och flyttade på lådor men fann ingenting. Då förstod ena polismannen vad som var fel.

-"Denne mannen har vi haft inne förut. Han blev anklagad för mordförsök och blev precis utsläppt från psyket", sade konstapeln.

-"Vad menar du?", sade den andre.

- Konstapelns sista ord var häpnadsväckande. "Han är schizofren och han dödade sin egen familj utan att veta av det".

Av Malin Johansson Ellen hade lockat sitt hasselnötsbruna hår i prydliga lockar. Nu låg hennes finaste klännig, helt nystruken, och väntade på henne på stolsryggen. Hon satte på sig den varsamt och studerade sig sedan i spegeln. Hon gillade inte det hon såg. Visst, hon var söt. Kanske rentutav vacker. Men hon såg sliten ut, hennes ögon såg trötta ut, de såg ut att tillhöra någon så mycket äldre än hennes 34 år.

Hon prövade att le i spegeln, men leendet såg inte äkta ut. Hon sa till sig själv “kom igen nu Ellen, var glad nu, det här är en glad dag, en födelsedag, se glad ut, le med hela ansiktet då!” Hon gjorde ett nytt försök att le, tänkte på sin dotter Irma, på hennes glada min när hon skulle få sin nya nalle i födelsedagspresent idag. Bilden av hennes dotters oskyldiga leende gjorde det lättare för Ellen att le. Hon bestämde sig för att leendet hon nu såg i spegeln fick duga, och gick bort från spegeln.

Ellen plockade upp den välstrukna kostymen som låg på deras säng och gick ner till köket. Där hittade hon sin man sittade, vid köksbordet, fortfarande i sin pyjamas, fast klockan nästan var 11 på dagen. Framför sig hade han dukat fram en frukost, men han verkade inte ha ätit en enda tugga.

“Jag har strukit kostymen åt dig, sätt på dig den är du snäll så åker vi, vi ska inte låta lilla Irma vänta så länge”, sa Ellen till sin man med en svag antydning av irritation i rösten.

Erik satt ett tag utan att svara, som om han tog sig samman innan han skulle svara.

“Ja, det vore väl synd älskling, nu på hennes 5 års dag”. Han tog kostymen och gick upp till övervåningen utan att bry sig om den uppdukade frukosten.

I väntan på sin man satte sig Ellen på en av de höga barstolarna i köket, och tänkte på Irma och hennes födelsedag. Irmas favoritdag på året var alltid hennes födelsedag, och Ellen brukade alltid se till att var precis som Irma ville ha den. Hon bakade tårta, planerade festen, köpte fina leksaker och pyntade huset för henne.

I år hade hon ju inte gått lika hårt in för det som hon brukade. Hon hade inte pyntat och bjudit in till ett stort kalas, men hon tänkte iallafall fira henne bra, och hon hade köpt en dyr fin rosa liten nalle och hon och hennes man var uppklädda, så att Irma skulle förstå att de verkligen brydde sig om hennes födelsedag.

Då kom Ellens man ner från trappan, kammad och med kostymen på. Han luktade aftershave, men Ellen kunde se att han hade glömt att raka sig på några dagar. Först blev hon lite irriterad men mjuknade sen. Hon hade väl inte heller sett så fräsch ut, det hade ju varit så mycket nu med Irmas födelsedag och allt, det fanns inte tid och ork till allt. “ Ja, då åker vi”, sa Ellen till sin man.

De satte sig i bilen och körde iväg. De satt i tystnad under hela bilfärden, Ellen med den lilla rosa nallen i famnen. Efter vad som kändes som en evighet körde de in på parkeringen och stannade bilen. Precis innan Ellen skulle kliva ut så la hennes man sin hand över hennes, och sa “Jag vet att hon ser hur mycket vi bryr oss älskling, hon vet att vi alltid kommer att älska henne.”

Ellen fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka, hon tog ett djupt andetag, och sen gick de båda ut från bilen, genom kyrkogården, till deras lilla dotters grav.

Av Susanna Mehrstedt Det var en rå kväll precis i början av december. Precis som alla kvällar i december var detta en exceptionellt lång kväll, för mörkret hade lagt sig redan någon gång vid tretiden. Inga stjärnor lyste upp den lilla gatan och månen tycktes helt ha övergivit sin plats på himlavalvet.

Kullerstenarna på Svigvägen låg blanka och hala, och de gamla gatulyktorna badade dem i guld.

På denna lilla guldiga gata låg en ännu guldigare liten pub, upplyst inifrån med liv och glada, höga skratt. Puben tycktes kanske mindre än vad den egentligen var, för den brokiga skaran som hade samlats där denna kväll hade druckit så det räckte och blev över, och deras glädjer och sorger fyllde rummet till bredden.

Fast det finns ett litet hörn dit glädjen inte når denna kväll. Där sitter en man ihopsjunken över ett bord, med ryggen vänd åt resten av världen och ett näst intill förkrossat ansiktsuttryck. Inte en helt ovanlig syn på en pub. Några av de mer amatörsmässiga drickarna kanske vrider lite på huvudet för att försöka väva ihop en sorglig historia som skulle kunna matcha denna sorgliga gestalt, men de flesta bryr sig faktiskt inte alls. De förlorade intresset för denna tysta dramatik för längesen.

Just som sorlet börjat nå sin absoluta höjdpunkt slås dörren till puben upp och in stormar det kalla blöta vädret. Med det kommer en annan man, en man som både är för glad och försenad. Försenade till vad vet nog inte ens han själv, men det känns i luften. Alla andra har redan valt sina platser för denna kvällens skådespeleri, och nu är den enda lediga platsen kvar den brevid den bedrövade mannen i hörnet. Eftersläntraren valsar fram med säkra steg och slår sig ner på den till synes lediga stolen.

Den hopsjunkna figuren vrider knappt på huvudet för att titta på sin nya bordskamrat. Man hinner ändå fånga en glimt av glåmig hy och svarta ögon som smärtar.

Eftersläntraren ler.

“Det börjar bli alldeles fasansfullt kallt ute nuförtiden. Det dröjer nog inte länge innan vi får snö! En vit jul vore väl härligt i år”, med rosiga kinder lutar han sig lite fram över bordet som för att se in i det mörker som är den andre mannens ansikte. Inget svar hörs. Bakom dem skrattar någon högt.

Minuterna förflyter i tystnad vid deras bord, bortsett från det enstaka klinkandet och kluckandet när någon för sitt glas till munnen.

Borta vid baren är det hurrande och festligheter som pågår, och den sena mannen vänder och vrider på sig i sin stol för att se bättre vad det är som försigår. Just i det ögonblicket verkar den förkrossade mannen ha fått tillräckligt att dricka för att lätta på tungan, för han säger skrovligt, “Killen du ser där i mitten har gott om pengar. Hans svärmor dog just”, och drar på munnen i något som mest liknar en grimars.

“Aha, så det är gratis dricka förstår jag!”, skrockar den andre muntert. Han vänder sig mot sin bordskamrat igen och blir plötsligt lite dyster han med, “Men visst är det tråkigt att det finns familjer där man avskyr varandra på det sättet. Det måste ju vara jättejobbigt.

Speciellt för barnen!”, mannen brevid honom nickar långsamt. Exalterad över denna nivå av respons han nu plötsligt beviljats med fortsätter han ivrigt, “Själv har man väl ingen tjock släkt direkt, men jag har en fruga och en dotter och en svärmor som nog kommer hänga med ett tag till! Hur har du det med svärmödrar och familj?”

Den tillfrågade mannen pillar lite förstulet på sitt glas innan han mumlar försiktigt, “Jag har en liten flicka. Går i sexårs. Hon - “, han avbryter sig tvärt och stirrar ner i knäet. “Äh. Hon är en bra tjej”, får han fram till sist, nästan halvkvävt och föga tillfredsställande. Hans samtalspartner ser nyfiken ut, men väljer klokt att inte pressa ämnet. Efter ytterligare ett glas tar den sorgsna av de två fram en liten bild ur sin plånbok och ger den till den andre som stirrar intensivt. “Det är hon.”

“Är - är det något fel?”, frågar mannen, lite förvirrad av allvaret in hans röst. Detta samtalet går inte riktigt åt det hållet han tänkt sig.

“Mår hon bra?”

Då bryter den bedrövade mannen brevid honom ihop. Han sjunker ner över bordet med ansiktet begravt i händerna och gråter så att han skakar, “Nej, nej, nej” lyckas han få fram mellan tårarna. Den andre klappar honom lite tafatt på ryggen, chockad över detta plötsliga utbrott. “Nej”, snyftar han igen och hickar lite, “Hon mår inte bra! Och hon vägrar berätta varför!” Sedan brister han ut i gråt igen och mannen brevid honom känner att nog finns det andra pubar i den här staden, det här var lite för mycket för honom just ikväll. Han ger honom ett glas vatten och sitter med honom tills han slutat gråta, men sen tackar han för sig och kliver ut i på den guldiga lilla gatan i den mörka natten. Det finns många bra anledningar till att han faktiskt inte har några egna barn, och en av dem är att han inte klarar av tårar.

Han blir som alldeles fastfrusen när tårarna kommer, vet inte vad han ska göra.

Så plockar han fram det lilla skrynkliga kortet han fått med sig från den förkrossade mannen och plirar ner på den lilla flickan i bilden.

Henne känner han väl. Nu vet han från vem hon fått sina mörka vackra ögon, men också att hon har mer kaliber än sin far. Hon är inte den sorten som gråter. Han har redan flera dussin kort av denna unga dam, men detta är ett skolfoto och mycket speciellt eftersom hon ler stort. En framtand saknas, och näsan är lite rynkad. Det är barnsligt charmerande. Hans blick fastnar på den ljusa lena huden som löper ner under hennes krage, och han ryser.

Av Elliot Jung Det var en regnig och kall höstdag i Oktober, det hade redan blivit kallt ute.

En grupp ungdomar var ute och gick på kvällen, de ville ut på äventyr hitta något spännande, något roligt och läskigt.

Plötsligt gick de förbi en nedlagd gammal tunnelbanestation, de gick ner för trapporna till perrongen. Det var mörkt, massa damm och mycket gammalt spindelnät.

Jag gick först, jag var rädd men samtidigt nyfiken på vad som fanns nere i den gamla tunnelbanan. De fyra andra gick bakom mig de var också rädda men även lite lätt nyfikna.

Vi var nästan nere vid den gamla tunnelbanestation, det var mörkt och det enda som lyste var ett par gamla lampor och ett svagt ljus längre in i tunneln. Vi hade hamnat på den gamla perrongen som var helt öde och det var helt tyst.

Försiktigt gick vi ner på spåret och gick långsamt efter rälsen. Vi hade gått trehundra meter ungefär när jag plötsligt hörde ett ljud, det lät som om att en man skrek. Alla stanna upp och blev livrädda. Jag frågar vad ska vi göra? Niklas säger att vi ska gå vidare och kolla vem det var som skrek. Alla vill gå vidare och se vad som hade hänt.

Jag gick först med lampan tänd på min mobil, jag är skit rädd och har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Vi hörde skriket igen fast det lät högre och det var närmre. Vi hade kommit längre in i tunneln och på höger sida fanns det en annan tunnel och i slutet på tunneln fanns det en dörr. Jag gick först och dom andra bakom. Vi gick väldigt långsamt mot dörren som vi hade hört skrik ifrån. När jag gick mot dörren var jag rädd, jag tog i handtaget och drog det långsamt ned öppnade dörren och synen som jag fick var obeskrivlig. Det var en man som var hängd i rummet vi hade kommit in i. Alla började skrika och springa mot samma väg vi hade kommit in. Mannen måste ha blivit mördad precis innan vi kom dit.

Då tänkte jag att han som har mördat den här mannen måste alltså vara kvar och då började jag skaka av räddsla.

Då hördes plötsligt ett motorsågs ljud i tunneln. Då visste jag att nått skulle hända, det var en man bakom oss med motorsåg. Vi hade sprungit fel, vi hade kommit till en återvändsgränd. Alla vi hörde att motorsågs ljudet kom närmre och närmre. Vi visste att vi inte skulle komma ut levande. Mannen med motorsåg stod framför oss. Ingen av oss visste vad han skulle göra med oss eller vad som skulle hända efter. Skulle våra familjer någonsin få veta om vad som hänt? Vi alla skrek och darrade av räddsla. Han går långsamt fram mot oss och skrattade ondskefullt. Jag tittar ner i marken vill blunda men vågar inte. När jag står där ser jag en ljusstråle någon meter från där jag står. Skriker till mina vänner spring. Drar i handtaget till dörren jag sett och vi springer för våra liv.

Av Sara Saleh Ali År 1989 kom jag och min familj till Sverige. Allt vi gått igenom i vårt land var fruktansvärt, jag älskade mitt land men varje dag var jag rädd att förlora mina familjemedlemmar och vänner.

Ett år senare, 1990, när vi väl fick ansöka om asyl underlättades allt, vi var så lättade Jag heter Maria och är 15 år gammal,här är min historia om min upplevelse i Sverige.

Det är en kall lördagsmorgon, vintern har just börjat.

Jag kollar ut genom köksfönstret, gatorna är tomma det ända jag kan höra är vinden som blåser utanför, dimman är mörk och tråkig. Jag tittar ut genom köksfönstret och känner huvudvärk, jag vill inte gå till skolan men jag måste.

Mina föräldrar känner inte till hur jag har det i skolan, de tror att jag har många vänner och trivs bra, istället är det tvärtom.

Senast igår blev jag mobbad. Det var nämligen så att en stor grupp skolkamrater omringde mig, spottade på mig och uttryckte rasistiska åsikter om mig. Det var inte första gången jag blev mobbad, det har pågått sedan flera år tillbaka.

-Du förtjänar inte att leva, du är så ful -Gå tillbaks till ditt land, så vi slipper se dig.

Jag förstår inte varför jag får tåla allt mobbande, innan jag kom till Sverige var jag så lycklig men inte trygg. Jag trodde att det skulle vara säkert i Sverige och att jag skulle få nya vänner att kunna umgås med.

Jag förstår inte varför jag är oomtyckt, till och med lärarna ignorerar mig, jag är som en osynlig varelse. Är det för att jag har utländsk bakgrund eller är det för att min svenska inte är på topp?

Jag mår så dåligt, allt skulle ju bli bra när jag kom hit. Jag har fått både fysiska och physiska besvär, huvudvärk, magvärk och bland annat självmordstankar. Även om det bara är tankar som jag vet att jag aldrig kommer att begå, finns de fortfarande där.

Jag kommer hem samma dag efter skolan, i vardagsrummet ser jag mina föräldrar sitta och kolla på tv, jag försöker undvika de där typiska frågorna "Vad har du gjort i skolan idag?" "Maria varför bjuder du inte hit dina kompisar?”

Men idag kan jag inte undvika dessa frågor, jag står där fundersam, klumpen i halsen känns som om att jag ska kvävas.

Utan att tänka börjar jag rabbla ut ord om vad jag får uppleva i skolan varje dag. Jag ser mamma som börjar få tårar i ögonen och pappas besvikna ansikte. jag har har förstört bilden som de hade innan av mig som en “populär” elev.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till det är trots allt inte mitt fel, att jag blir mobbad, jag har lärt mig under mina år här i Sverige att det inte är offret som är orsaken till mobbning utan mobbarna som saknar positiv ledning. Trots att det är lärarnas uppgift att skydda mig som ett offer, får jag inte den rätten som elev.

Nu får det vara nog, jag orkar inte vara ett offer längre. Jag vet att jag är modig och stark, och nu tänker jag visa det. Trots att jag har utsatts för mobbning i flera års tid, vill jag kunna stå upp för mig själv.

Av Albin Widén Han hade just blivigt färdig med att kratta upp dom bruna löven som hade blivigt över från det nersågade gamla trädet.

Det var på tiden nu när han skulle få gäster om kvällen.

Han hade förbrett en ljuvlig torksfilé med kokta grönsaker. när släkten anlände så hälsade han artigt och välkomnade in dom i hans hus. Han visade sina barnbarn rummet där de skulle övernatta i. under middagen så beslutade han sigför att smita ner i källaren och hämta den abnormt stora ficklampan som förmodligen vägde mer än vad den såg ut att göra, och den tunga kedjan som han använde för att låsa garaget . Familjen satt lungt kvar och åt i frid. “Dom anar inte det minsta” tänkte han för sig själv när han långsamt skruvade upp ventilationen och gömde den där. Han satte sig vid bordet och log hånfullt åt pojkarna och sa.

-Jahå, ska det bli kul att övernatta hos gamla farfar då? sa han triumferande, som om han redan visste svaret.

-jaaa! tjöt pojkarna i kör med munarna fulla med potatis.

När kvällen nalkades så var föräldrarna på god väg och pojkarna hade krupigt till sängs satte han sig vid radion och tände upp den gamla pipan som han bara tog fram vid särskilda tidpunkter och började puffa fridfullt . När klockan hade slått elva så steg mannen ur sin fåtölj och tassede med tunga fötter och hämtade ficklampan och kedjan . Någonting hände i hans undekläder. Ett täcken på upphetsning eller nervostitet tänkte han när han långsamt öppnade dörren. Han stälde sig vid sängkarmen och tryckte försiktigt , men bestämt kedjan mod den äldstes hals. När han kände att jobbet var gjort så upprepade han samma process på den mindre pojken. Hjärtslagen ökade och och blodet rusade. Det kändes som om han drömde. Han satte sig vid sänkanten och började att smeka pojkarnas bara kroppar.

Löven susade bestämt i den kalla oktober vinden. Lång bortom skogen hördes ett klent ljud av sirener. När han var klar med gropen dumpade han i de svarta sopsäckarna och den trasiga motorsågen . Gropen hade fyllts en fjärdedel med gårdagens rengvatten . När försiktigt packakade jorden med den rostiga, nästan förmultnade spanden. Han strök sig om det gråa skägget, torkade av glasögonen och tog en sista titt på vad som hade varigt hans gamla träd.

Av Otto Dahlqvist Det som skulle vara den sköna varma sommarbrisen kändes inte längre, som jag var påväg mot bilen för att lasta på liket så kändes den kall och död, exakt som personen i liksäcken på axeln, ingen visste vem det var som hade utfört mordet, men det ska dem få reda på. En kaffe tack! Sa konstapeln när han satt nere på seglarhotellet med sina kollegor, sen så vände sig han om och sa: Vad fan håller vi på med gubbar!? Det var en hel vecka sen mordet skedde och vi har inte kommit fram till nånting alls, ingen vågade säga emot, ingen sa ett enda litet knyst, alla bara satt och kollade på den fete konstapeln som satt och sörplade på sitt nybryggda kaffe. han va det högsta hönset och hade varit det i fyra år.

Det var fortfarande avspärrat där mordet hade skett, mannens familj stog och bara glodde själlöst på det blodet som hade skvätt på marken, jag kände mig tom, hade skuldkänslor för dom, dom hade förlorat en person som var väldigt viktig för deras liv.

Fogstrand! hörde jag bakifrån, det var den fete konstapeln, eller Bob Sjöstedt som han egentligen hette. Ska du med till seglarhotellets barbåt och ta några bärka och prata lite skit? Han var nästan anfådd när han hade gått upp i sådan hastighet för kullen, Nej, jag ska stanna här resten av kvällen och tänka, Bob spärrade upp ögonen och kollade konstigt på mig, du vet att det ser ganska misstänksamt när en polis står och funderar såhär vid en mordsscen,vid det här laget så hade hans ansiktuttryck helt förändrats till att han såg lite stressad ut, sen så slog han lite lätt på min mage och traskade ner till barbåten.

Det fick mig att börja fundera, varför gjorde han det? Tusentals tankar började flyga runt i mitt huvud,varför såg han stressad ut? Och så tänkte jag, han försvann ju ett tag för en vecka sen, exakt när mordet hände så va han spårlöst försvunnen…

Var kan han ha varit någonstans då? Kan det ha varit…? Nej aldrig det går inte han är ju en av de högsta poliserna. Men han sa ju några gånger att han avskydde mannen, jo det kanske är som jag håller på att börja tro. Det är nog Bob. Dagen efter när jag hade berättat om mina misstankar till kollegorna så började dem att hålla med, vi hade bestämt oss för att konfrontera honom.

Våran egna lilla debatt höll på i timmar han fick alla att tro att det faktiskt inte inte var honom, men mig kunde han inte lura, tillslut så gick var de klart, det var inte han, men jag hade fortfarande min aningar. Jag gick upp till mordplatsen och tänkte ännu en gång hur klunde det inte vara han? Han är ju så skyldig som man kan bli? Jag hörde fotsteg bakom mig, jag kollade bakåt. Allt blev svart…

Av William Sjögren Det var en kall kväll i östra Malmö och löven hängde lätt på träden och det var dystert och ingen har varit glad på länge i staden för att för 3 veckor sen var det massmord i stadens Arena. Ingen visste vem som begått brottet så fallet togs aldrig upp igen för ingen ville veta vad som hände den natten. Erik som var ledaren i själva utredningen ville ta fast gärningsmannen men ingen annan ville så han fick ta i det själv. Han visste att den här staden har varit dyster i många år men han tyckte att fler folk blev konstiga pga massmordet, och det skulle han fixa.

Samma dag Erik skulle till polisstationen var det på radion att ett gäng nazister som hade rånat Apoteket i Malmö och genast blev Erik fundersam och undrade om det kunde ha varit dem som begåde brottet av den erfarenheten han hade från för i livet och på den här tiden var det inte så många gäng i Malmö. Eriks kollega Arne på kontoret var blyg och inte sa så mycket, Erik gick till han och berättade det han hade tänkt på i bilen och han sa att han kanske skulle få upp en ny grupp att leta efter gänget och ta fast dem jävlarna. När en vecka hade gått hade Erik fått en grupp han kunde lita på. Det var Sebbastian, Abbe och Arne och Erik, Sebbe var den som kunde andvända alla slags vapen och han var bra på det, Abbe var bra på att ta sig in på nätverk och HACKA, Arne var bara där och Erik var ledare. Erik sa till alla i gruppen att det var som den svenska A-Team och att de skulle hitta männen som gjorde morden, men först ska de ta en donut på donken. Gärningsmännen som de skulle hitta var mycket bra på det de gjorde. På väg hem i bilen blev han stopad av två poliser och han sa till sig själv ``vafan jag körde ju 50`` Poliserna drog fram sina vapen mot Erik och hann inte göra något utan att han blev bara utdragen ur bilen, han såg en Nazist tatuering på ena mannens arm och visste då att de inte var poliser utan två män från gänget han försökte ta fast. Han vakna upp i ett mörkt rum och han visste inte vart han vart han var eller vad klockan var, han var ``naken i mörkret´´.

Männen frågade varför han letade efter dom och att han skulle sluta annars skulle någon han älskade dö sen tog de på han påsen igen på huvudet, allt blev svart. Erik vakna upp igen i sin bil på samma plats han blev kidnappad på och han började åka hem i tanke på att det kan hända igen och att någon på kontoret hade pratat med Nazisterna. Dagen efter åkte han inte till jobbet utan ringde alla i gruppen och frågade alla frågor så han skulle veta om nån av dom hade pratat med Nazisterna. Efterdet gick det fort som fan han var tvungen att ta fast dem innan 13 november sen skulle dem råna pengar export och sen skulle dom dra. Medans han ringde runt och ställde frågor till sina kollegor och tog in det som lät underligt och försökte lista ut om nån av kollegorna kanske var med i kidnappningen. Sebbastian lät helt normalt och därför kunde han inte vara den som var killen i kidnappningen. Han pratade med alla men den som lär nervös var Arne som var påväg till Nazisterna och utreda saker om brotten men Erik var ett steg före och åkte snabbt till Nazisternas gömställe och såg Arne med nasarna och tog en påse av ena nasen, Erik ringe förstärkning och Arne dog och poliserna arresterade nasarna.