Klass 3C MälarhÜjdens skola
De försvunna patienterna 3C Mälarhöjdens skola Läsår 14/15
Kapitel 1 Klockan var 8.00 på fredagmorgonen. Bröderna Kevin 12 år och Max 15 år var försenade till skolan. De tog på sig kläderna kvickt och sprang snabbt till skolan. När de kom dit kände de sig pinsamma för alla stirrade på dem. Efter skolan skulle de till sina kusiner. Kevin tog på sig en rödvit skjorta och gröna byxor. Max hade en D.I.F.tröja och vita byxor. Han satte vax i håret och färgade det grönt. Sedan åkte de till sina kusiner och där blev det middag direkt.
Då hände det något förskräckligt! Lillkusinen Felicia tog en fisk helt själv. Hon åt en stor bit av den och då skrek hon av rädsla. Hon hade satt ett fiskben I halsen! Alla blev superrädda. Felicia fick inte fram ett ord. Hon viftade på det svarta håret av rädsla. Kevin tog sin iPhone 6+ och ringde ambulansen. Den kom på direkten. När ambulansen kom till huset var Felicia väldigt rädd. För hon trodde hon skulle dö…
Kapitel 2 När de kom till sjukhuset så träffade de en lång spinkig man som visade dem vart de skulle gå. Han visade de Felicias rum. Sen försvann den gänglige mannen. Han lämnade dem helt ensamma. Medan de väntade på doktorn så kikade de runt i rummet. När doktorn kom undersökte han Felicias hals. Han sa att han skulle söva henne. När doktorn hade sövt henne opererade han henne.
När Felicia vaknade var hon i ett annat rum. Hon undrade var hon var. Hon vände sig om och då märkte hon att Klara, Max, och Kevin satt där fast hon kände att någon saknades. Det var doktorn som var borta.
De gick i den långa korridoren. Här och där stod det krukväxter. Det var massor av dörrar överallt. De visste inte vilken dörr de skulle gå in i. Till slut hittade de rätt dörr. Där satt den gänglige mannen med tandställning, glasögon och det rödkrulliga håret. Fräknar hade han också.
Han grät. - Vad är det ? undrade Felicia. - Jag är förvirrad! Några patienter är borta! - Varför gråter du för det? Det är väl doktorns patienter, sa Felicia. - Ja, men jag ska hålla koll på patienterna tills doktorn kommer och hämtar dem, sa den gänglige mannen. - Ska vi gå ut och kolla var de är? frågade Kevin. - Gå ut ni, sa den gänglige mannen.
Kapitel 3 När de gått ut ur sjukhuset såg det ut som om någon drog in en bår i sjukhuset. De stod där och undrade om de hade sett rätt. - Vad var det där? sa Kevin diskret till Max. Det började mörkna nu. Månen dök fram bakom molnen. Sedan gick de in i sjukhuset igen. Det var alldeles öde. Det var flera sängar som var tomma.
När de gick vidare såg de några droppar blod på golvet. De gick in i nästa rum. Kevin tände lampan. Den sprakade till lite kusligt och slocknade. Klara tog upp sin mobil och skulle ringa sin mamma. - Attans, pengarna är slut! sa Klara - Synd, jag glömde iPhonen hemma, sa Kevin.
Alla var väldigt trötta nu. Felicia satte sig i knät på Klara och slumrade till. Strax efteråt vaknade Felicia till av att Klara ställde sig upp och sa: - Något är där borta i korridoren! De sprang dit men ingen var där. - Någon sprang in i rum tretton! sa Max.
- Vi går in dit, sa Kevin för att verka modig. Det var spöklikt tyst. Bara deras andetag hördes. Kusinerna gick in i rum tretton. Klara tände lampan. De kände en kall bris mot sig. De såg massor av blodpåsar omkring sig. - Blä, vad äckligt! Jag vill gå hem nu! sa Klara. - Det här är nog blodförrådet, sa Max fascinerat.
När de hade gått ut ur rummet ställde de sig och väntade. Då sa Felicia: - Jag är jättekissnödig! - Okej, vi går på toaletten, sa Klara med en suck. Klara och Felicia gick på toan. De gick in på toaletten. Det var ganska fuktigt där inne. Det luktade väldigt illa. När de var färdiga gick de ut igen. De gick till de andra och satte sig.
Kapitel 4 Det var mörkt på Karolinska sjukhuset. Alla var trötta och på väg att ge upp. Kevin satte sig på en bänk och suckade. Klara lutade sig mot väggen. - Aj! sa Klara. - Vad hände? frågade Max. - Jag lutade mig mot väggen och kände något konstigt. Hon vände sig om och fick se en liten röd spak. Hon drog ner spaken och väggen öppnade sig.
Det var en hemlig grotta. Det var mörkt och kallt där nere. Det sprang råttor hit och dit. Barnen gick längre in i grottan och plötsligt stängdes dörren. Felicia hoppade till och skrek: - Mamma! Klara tröstade Felicia och sa att de snart kommer att hitta en väg ut. De letade och letade men de hittade ingen väg ut.
Dörren öppnades. Det stod någon i dörröppningen! De smög långsamt längs väggen och när de skulle gå ut smälldes dörren igen. Mannen som hade klivit in genom dörren kom närmare dem. De klev längre in i grottan. Det var inte långt kvar till grottans slut. De gick en liten bit till. Nu såg de inte mannen längre. För säkerhets skull gick Max mot dörren och tittade så att mannen verkligen var borta.
De hörde ett svagt ljud. Det lät - Hjälp! Hjälp! Det lät svagt och ynkligt. De såg en väg, en liten smal väg. Det droppade vatten ner i Kevins nacke. Han tittade upp. Det var från vattenledningen. Vattenledningen fortsatte längs den lilla smala vägen. - Vi följer efter vattenledningen för den måste ju sluta någonstans och där kan det finnas en väg ut, sa Kevin. De fortsatte in på den smala vägen. Vattenledningen ledde till en dörr. De öppnade dörren och gick in.
De kom in i ett rum där alla patienter låg. De upptäckte att mannen de hade sett kliva in genom dörren var ett spöke. Klara sa - Titta! Titta! Där är en väg ut! Då sa Max - Vi måste hjälpa patienterna innan vi går ut!
Kapitel 5 De såg att inte alla patienter levde. Det fanns många lik där nere. Felicia rös när hon såg de blodiga liken. Hon blev jätterädd och sprang till Max. Då kände Felicia att någon tog tag I henne. Det var inte Max hon höll i. Det var spöket! Spöket drog iväg med henne. Hon skrek av förtvivlan. De andra hörde henne. De försökte att fånga spöket men de lyckades inte. Spöket låste in Felicia i ett litet rum. Barnen försökte rycka upp dörren men det gick inte. Klara tog sitt hårspänne och försökte dyrka upp dörren. Alla hjälpte till. Det var svårt men till slut gick det!
Inne i rummet fanns det många kartonger och likkistor. De tittade i kartongerna. Nu var bara en kartong kvar. Den kartongen var väldigt stor. När de öppnade kartongen såg de Felicia med tejp på munnen. De hjälpte Felicia upp och när de vände sig om så såg de spöket!
Nu var de alla jättearga på spöket! De tog spöket och la det i en likkista och låste kistan. De gick ut ur rummet och samlade ihop alla levande patienter. Plötsligt hörde de ett brak! Det ramlade ner stenar vid öppningen. Nu blev det ännu svårare att komma ut.
En modig patient gick fram till stenarna. - Det är jättemånga stenar där, sade patienten. Han ryckte ut en sten. Då rasade alla stenar på honom. Alla blev helt förskräckta. Patienten dog. Ingen verkade bry sig om patienten för alla sprang bara ut.
Det var natt. Klara sprang och hämtade all sjukhuspersonal. Barnen såg den gänglige mannen. Han erbjöd dem skjuts hem. De tackade ja och åkte hem.
Kapitel 6 När Fredrik och Klara kom hem så stod mamma och grät vid soffan. Hon försökte hjälpa pappa som var avsvimmad. - Var har ni varit? sa mamma. - Vi har fångat ett spöke och hittat försvunna patienter på sjukhuset! sa Felicia. - Mitt i natten? - Ja, det har vi, sa barnen - Men ni får i alla fall inte springa bort så där.
- Ni är nog hungriga, sa mamman. - Ja, vi är jättehungriga! Mamman gick in i köket och hämtade smörgåsar. - Vad vill ni ha på era smörgåsar? frågade hon. - Jag vill ha ost, sa Felicia. - Jag vill ha salami, sa Klara. - Det finns inte. Du får ta ost istället, svarade hon. - Jag är trött , sa Felicia. - Okej, då går vi och lägger oss, sa Klara.
Nästa morgon ville Klara gå till parken men då sa mamman nej. - Kan vi gå till Kevin och Max då? - Ja, ja, sa mamma. När de kom till Kevin och Max och knackade på öppnade Max den bruna dörren. Det luktade bullar! - Vill ni ha en nybakad bulle och saft? frågade Max. - Ja, gärna, men var är Kevin? - Han är på fotbollscup. - Kan du berätta om när ni kom hem? frågade Felicia.
- Okej! När vi kom hem satt mamma och pappa och tittade på tv med tårar i ögonen. Mamma hoppade upp ur soffan och kramade mig och Kevin. Slut! - Nej, berätta mer! sa flickorna. - Okej! sa Max. -Är ni inte trötta? frågade mamma medan hon fällde en tår. Sedan kom pappa och gjorde samma sak! Slut! sa Max. Sedan gick Felicia och Klara hem.