M222larh333jdens skola 8b stockholm i v111ra hj222rtan

Stockholm i v책ra hj채rtan

Prostitution under industrialismen Många kvinnor under industrialiseringen försörjde sig med hjälp utav prostitution. Prostitution var något som var väldigt vanligt för kvinnor på 1800talet. Varför valde kvinnorna att prostituera sig, hade de något val eller blev de tvingade till det? Och vad sa samhället och lagen om det? Dagbladet har intervjuat Stig Andersson som jobbar på muséet ”prostitution genom tiderna” och han ska besvara frågorna som har blivit inskickade till oss.

Vad var faktorerna till varför de flesta av kvinnorna prostituerade sig?

En av faktorerna till varför kvinnorna prostituerade sig var att de flyttade in till de växande städerna. Deras odlingar kunde inte längre försörja dem, de blev tvungna att söka lyckan i staden och industrin istället. De problem som uppstod var att fabrikerna främst anställde män eftersom de ansågs som mest kapabla till tekniska arbeten. Ju mer industrin utvecklades och växte kom det fler arbeten som kvinnor kunde ta, enformiga, enkla arbeten med en låg lön. Männen hade en högre lön än kvinnor eftersom deras uppgift var att försörja familjen. Det var inte någon som kom på tanken att kvinnor likaså kunde försörja en familj.

En annan faktor till varför kvinnor prostituerade sig var att det fanns ett kvinnoöverskott under 1800 talet. Det var betydligt färre kvinnor än män som emigrerade, vilket resulterade i att det fanns få män kvar som kvinnorna kunde gifta sig med. Det var då många kvinnor som tvingades leva ensamma på en låg kvinnolön.

Vilken typ av kvinnor prostituerade sig?

Det var många fattiga kvinnor som försörjde sig med hjälp av prostitution. Men det fanns naturligtvis även prostituerade i de högre samhällsklasserna. Skillnaden var bara att de inte behövde gå på gatan, utan bodde i en lägenhet där de tog emot en eller ett fåtal rika män. De prostituerade var oftast unga kvinnor, 15–30 år.

Det var främst unga kvinnor som sökte sig in till städerna och industrijobben. Och när kvinnor i de lägre samhällsklasserna inte fick något jobb var prostitution en behaglig lösning.

Vad sa lagen och samhället om prostitution?

Prostitutionen skulle nästan kunna kallas för ett skrå efter att de nya lagarna hade införts. Dessa lagar hade redan funnits under medeltiden på många ställen i Europa. Reglerna var nämligen inte till för att avskaffa prostitutionen utan den skulle bara kontrolleras hårdare. Bland annat startades specialsjukhus för könssjukdomar. Man skulle kunna tänka sig att om samhället varit mer tolerant mot sex före äktenskap, preventivmedel och skilsmässa hade inte så många män valt att gå till prostituerade. Hade dessutom kvinnor fått en anständig lön som de kunde leva på hade de inte heller behövt prostituera sig för att överleva.

Tro med ditt hjärta!

Dags att gå in i en ny tid där människans känsla betyder! 1810 Att inte få välja är ett väldigt stort brott, att bli jagad av sin religion kan vara en stress som kan ta livslusten ur en. Det är 70% av de alla som har någon gång har känt sig tvingad att gå till kyrkan eller utföra en troende handling. Detta är siffror som stämmer från 1809. Låt folket omvandla sin tanke till verklighet när en religionsfrihet införs, varje människa har rätt till sin egen tro så låt denna tro bli till handling.

Så först vad är en religion och hur uppstod de? Religioner är en hjälp till de människor som har det svårt. Vi som har lite pengar och mycket sjukdomar, behöver ibland någon att tillbe och tro att om de ber för ett bättre liv så har man ändå hopp om att få det. Hopp är det starkaste en människa kan ha. Men städer där folk har bra hälsa finns det ingen anledning att be om hopp när du inte behöver det. Ibland kan barn som har ärvt sin religion från föräldrarna inte tro på religionen, den de har ärvt och det är av ganska stor chans att de är en av de 70% som har ifrågasatt sin religion.

Religionsfrihet är en rätt för medborgare att fritt bestämma sin tro och ingen ska kunna pressa eller övertyga att en person ska överge sin och gå med en annan.

Annat ord för religionsfrihet är religions och trosfrihetslagen. Man ska få byta religion eller trosuppfattning utan gränser. Denna del är den största inom religionsfrihet och därför den viktigaste att den inte blir begränsad, som till exempel i vissa länder kan man byta inriktning inom religionen men inte byta religion.

Vissa länder har ett väldigt stort inflytande av valet av en religion, detta är farligt för överlevnaden av religionsfrihet. Trycket av landet gör så en grupp bildas och när en grupp bildas vill folk gå med för att känna en gemenskap, om en person då vill byta religion så tycker gruppen som har bildas att det är fel och då blir de som vågar stå emot landet nedtryckt och i det värsta fallen avrättad.

Det har varit väldigt mycket krig mellan de olika religioner även mellan väldigt lika religioner där bara småsaker skiljer som protestantiska kyrkan och den katolska kyrkan. De små detaljer som de tror att de andra har fel om skapas det en himla laddning mellan. Som när protestanterna bröt sig ut ur den katolska kyrkan för de tyckte att betala bort sina synder var dåligt. Protestanterna följde bibeln och inte påven som påstod att man kunde ge honom pengar så synderna försvann. Det här är det vi är i nu och vi måste acceptera varandra för det ska fungera. Detta har bildat ett visst hat mellan de olika inriktningarna, korstågen var ett kristen styrka som vill att alla ska tro som de katolska gör.

Blåbycksnyheterna 1810

Är vårt vatten rent?

Hej, jag är en renhållningskarl, vet ens folket vad som är i vattnet vi dricker? Alla avfall som vi släpper ut på gatorna är inte bra. Följderna är att bakterierna från alla avfall följer med regnvattnet ner i grundvattnet och brunnarna blir förorenade och det sprider smitta bland alla som får sitt vatten där ifrån. Jag själv dricker det här vattnet och jag har buksmärtor. Jag tror att vårt dricksvatten kan vara smittat av kolera! Jag har skickat massor av brev till Jakob Wilhelm Sprengtporten och han är också orolig att detta kan vara möjligt. Jag har också fått tag på några vetenskapsmän från England som har forskat om detta och att sjukdomar som kolera kan frodas i stillastående och kallt vatten. De misstänker också att det kan vara kolera i vårt dricksvatten. Vi måste få rent vatten genom att bygga vattenledningar så att inte vårt vatten stannar smittat för att då kommer vi inte vidare i utvecklingen. Det enda sättet att bota folk med kolera är att ge dem vätska fast vi har inte rent vatten så det är viktigt att skaffa vattenledningssystem, detta kommer att kosta tid och daler fast det är det värt. Detta kommer att ta oss fram i utvecklingen och våran stad kommer att vara renare.

Ett viktigt reportage om rättssäkerheten Rättssäkerheten är en viktig sak i samhället. Känslan att kunna gå tryggt hem utan att bli överfallen. Vetandet att om någon stjäler dina ägodelar så finns polismyndigheten där för att hjälpa dig. Däremot, hur blir det om poliserna bryter mot sina uppgifter att skydda individerna och istället skadar dem?

Jo, det är vad som just hände igår på stortorget kring tolvtiden. Jag var där på plats för att samla information om strejken som pågick men något oväntat skulle snart ta rum. När jag gick runt på torget så kunde man endast höra sorlet av röster samt de ekande skallen om förändring. Ropen lydde ”Mindre slit, mera pengar!” och det lockade många nyfikna personer till platsen. Åskådare anslöt sig till gruppen och snart var torget helt fyllt av strejkare. Under tiden som strejken pågick så intervjuade jag några personer om varför de var där och flera berättade om hur de var missnöjda med att de enda arbeten man kunde få var slitsamma fabriksarbeten och att de är uselt betalt.

Snart så började man däremot höra hovarna slå mot kullerstenarna. Polismän kom snabbt ridandes på sina hästar med batongerna i luften. De hade fått höra om strejken av några åskådare och gruppen av tjänstemän kom snabbt till platsen för att bryta strejken. Dock så hade de inga planer att bryta strejken med hjälp av fredliga metoder utan de kom för att stoppa allt motstånd med våld.

Snabbt så fylldes torget av skrik och smärtfyllda läten. Poliserna slog mot allt som var nära och de brydde sig inte om vem som tog smällen. Sablarna slogs också vinande genom luften och flera av de strejkande fick stora skärsår på kroppen.

Samtidigt som poliserna slogs mot strejkarna så tog många personer skydd i närmaste hus och jag gjorde snabbt samma sak. Medans jag satt inne i huset så hade jag, familjen och dess inneboenden blivit knäpptysta och börjat lyssna efter att skriken och hovtrampen skulle ta slut. Några minuter gick och till slut var det över. När jag väl kände att det var säkert att gå ut så skyndade jag mig ifrån platsen.

Idag så gav jag mig ut för att fråga vad andra vittnen hade sett av händelsen. De följande styckena är intervjuer av andra människor om händelserna.

-Det var kaos! Folk låg på marken och skrek av smärta. Blod rann på marken och de enda som kunde höra var skrik och de arga rösterna från de ridande polismännen. Klara Svensson 23 år -Det är en skandal! Poliserna var berusade och gjorde allt förutom sin plikt! De borde tas bort från gatorna och slängas in i en cell! - Sten Andersson 27 år -Det var en brutal och hemsk händelse. Detta borde aldrig få hända igen! Folk har rätt att strejka för sin sak och borde inte bli straffade för det. - Gustav Hansson 31 år Poliserna ska inte få använda våld på fridfulla strejkare och detta är något som aldrig får hända igen. Detta är något som staten måste ta upp och ändra så att folk kan känna sig säkra igen!

Blir vi verkligen renare av brunnsvattnet?

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag reagerade på hur kolerautbrotten är på utspridda platser och underligt allokerade. Jag har åkt till många olika delar i Stockholm och det är konstigt hur de sjuka kommer från samma del av staden. När de har frisknat till eller avlidit får jag alltid nya patienter med buksmärtor från en annan del af staden. Jag frågar alltid varifrån de kommer och kartlägger sedan alla utbrott och fall. Detta är mycket intressant. Varje gång jag hittar ett nytt utbrott så är det vid en annan brunn och när jag frågar patienterna kontrollfrågorna berättar de var de bor, vilken brunn de får sitt vatten ifrån och så vidare. Tänk om brunnsvattnet har smittats af Kolera! Inkubationstiden är cirka ett dygn och jag är ytterst upptagen med behandling af patienter, men jag tycker att det är viktigare att förebygga spridningen af Kolera snarast. Jag har talat med allmänna sundhetskommitténs ordförande om detta och Jakob Wilhelm Sprengtporten själv har bekräftat att detta kan vara en möjlighet. Han är också överståthållare och tar del i många af dess ämbetesmöten. Därifrån har han också fått information från London där vetenskapsmän misstänker att sjukdomar som Kolera kan frodas i stillastående och kallt vatten. Precis som i brunnarna i huvudstaden. Stockholm har varit i behov av vattenledningar länge nu och det är dessutom en lösning på Koleran. Ett medel till bot för Kolera är att förse den smittade med vätska, men det enda vattnet vi kan få tag på är det som kommer från brunnarna! Det är ytterst viktigt för Stockholms välfärd att åtgärda denna sjukdom, även om ett bygge af ett vattenledningssystem skulle kosta tid och daler. För industrialiseringen är ett lok, och om Stockholm kommer för sent till stationen ligger vi efter ekonomiskt. För alltid.

Doktor Frederik af Strömsten, år 1847.

En hårt arbetande kvinna Solen skiner på Söders höjder. Året är 1862.

Medan jag går längs Götgatan funderar jag på allt jag har sett, husen, innergårdarna och människor jag mött. Längs gatorna står hus och byggnader på rad, de flesta slitna och gamla. Folk går förbi mig med händer fulla av blandningar av hinkar, kläder eller lådor fyllda av ätbart gods. Jag kan se en gris som har lyckats springa ut ur ett skjul och efter den en kvinna med lortiga kläder som flåsar och försöker få fast djuret innan den rymmer allt för långt. Jag känner sommarvinden i mitt hår och tar mig fram mellan vattenpölarna efter förmiddagens regn. Solen har att göra idag.

Jag har stämt träff med Ida Oskarsson, en 16 årig ung kvinna som jobbar på tvätteriet i Barnängen. När vi möts på Söders kaffestuga kan jag se att hon precis kommit från sitt arbete. Hon har på sig svarta kängor och en gråaktig klänning med ett hastigt påsatt förkläde över den. När vi sätter oss vid ett tomt bord börjar hon genast berätta om sin upplevelse i storstaden sen hon kom hit.

-Jag flyttade till Stockholm för ett par månader sedan från Östergötland. Jag jobbade som piga på en gård innan jag bestämde mig för att flytta till storstaden.

Jag frågar Ida om det har blivit som hon hade tänkt sig när hon flyttade till Stockholm.

-Ja, det var intressant att flytta till något nytt. Jag har en bostad, men jag bor i ett rum med fyra andra människor, både män och kvinnor. Men det kan kännas rätt smutsigt i det trånga rummet. Jag har ett tryggt arbete som jag får en penning för varje månad och det är bra. Men det är ett svårare liv i stan än jag hade kunnat föreställa mig, berättar hon och tittar ner i sin tekopp.

- Jag pratar med dem jag bor med och även ett par andra väninnor, Kajsa som brukar jobba som roddarmadam och Maja som jobbar på ett bygge, säger hon och tvekar inte när jag frågar om hur hon tycker hon har det jämfört med hennes två väninnor.

- Jag har trygg inkomst och är tacksam för att kunna ha ett jobb att gå till varje dag, men jag tycker synd om Kajsa som inte har stadigt jobb och sällan får tillräckligt med pengar till mat och kläder och Maja som förstör sin rygg av sitt tunga arbete med murbruk .

Det kan vara väldigt hotfullt på stan så därför har vi sällskap av varandra om vi behöver gå ut på stan. Men även om våra arbeten är tuffa så är jag är tacksam att varken jag eller mina vänner måste prostituera oss eller råka ut för andra svåra saker. - Jag har trygg inkomst och är tacksam för att kunna ha ett jobb att gå till varje dag, men jag tycker synd om Kajsa som inte har stadigt jobb och sällan får tillräckligt med pengar till mat och kläder och Maja som förstör sin rygg av sitt tunga arbete med murbruk. Det kan vara väldigt hotfullt på stan så därför har vi sällskap av varandra om vi behöver gå ut på stan. Men även om våra arbeten är tuffa så är jag är tacksam att varken jag eller mina vänner måste prostituera oss eller råka ut för andra svåra saker.

En man som bor i mitt rum jobbar som hjälpreda åt fabriksdirektören på stearinfabriken. Johan brukar berätta om hur folket i de högre klasserna har det.

Han säger att det är väldigt annorlunda hur de rika har det jämfört med oss vanliga människor. Det sägs att fruarna till de rika männen inte har tillåtelse att arbeta eller bestämma över sig själva och att de brukar sitta hemma om dagarna. De kvinnorna har pengar och behöver inte tänka på att försörja sig men jag undrar hur de mår.

Det måste vara hemskt långtråkigt för dem, jag kan inte se mig själv någonsin vilja göra något sådant, säger Ida starkt.

Medan jag funderar över Idas åsikter kan jag inte låta bli att tänka på vad hon skulle vilja åstadkomma i framtiden, så därför frågar jag henne det.

-Jag vill att det ska bli bättre för alla som har det svårt. De fattiga måste få bättre bostäder och renare miljö. Nu är det sjukdomar och elände och människor dör i förtid, säger hon.

-Är det skillnad mäns och kvinnors liv? frågar jag.

-Ja, stor skillnad. Men fattiga män har ett dåligt liv också. De rika männen bestämmer för mycket, säger hon med passion. Det hörs på hennes röst och det märks på hennes blick att hon vill se annat än förtvivlan omkring henne, att hon vill se förändring. Jag berättar detta för henne men tillägger att hon har säkert en stor utmaning om hon vill förändra samhället.

-Någonstans måste man ju börja och jag försöker hitta personer som jag kan prata med om de här sakerna. Så kanske kan det blir bra en vacker dag, säger hon med en glimt i ögat Jag tackar Ida för samtalet och går ut från kaffehuset. Jag ska gå till min tidningsredaktion och skriva ner vad Ida har berättat. Jag börjar tänka på det hon sagt och på hur rätt hon har om hur orättvist det är i samhället och hur mycket som måste göras.

Så ser jag ett meddelande uppspikat på en lyktstolpe. Det står att det är ett möte i Medborgarhuset ikväll. Man ska diskutera bostadsfrågan och svårigheter med ohyra i bostäder och människors dåliga hälsa. Det är nu vi börjar vägen mot en större framtid.

Brott och straff under industrialiseringen För Sverige började 1800-talet dystert. Finland, som varit en del av Sverige i över 600 år, förlorades till Ryssland. Kungen sattes i fängelse och Sverige fick en ny kung, den franska generalen Jean Baptiste Bernadotte. Det var höga dödstal och väldigt dålig sjukvård på den tiden vilket ledde till många döda. Väldigt många var fattiga.

Björn Nilsson var en av många som hade det fattigt under slutet av 1800-talet till 1900-talet. Det han gjorde medförde stora konsekvenser som ganska snart skulle förändra hans liv. Vi ska ta och prata med Björn Nilsson om hans tidigare liv. Nu sitter jag på ett café i gamla stan och ska snacka med Björn.

- Björn, hur skulle du säga att tiden under 1890-talet till 1900-talet var för dig? Hur var den för befolkningen?

- Jag skulle säga att tiden under industrialiseringen var en tuff tid för både mig, min familj och befolkningen i Sverige. Jobben fick dåligt betalt vilket gjorde att många under den tiden blev fattiga, det var dålig sjukvård vilket ledde till många dödsfall, folk tog också till drastiska åtgärder som tex stöld. För stöld kunde man få ett väldigt tufft straff under 1800-1900-talet eftersom att under industrialiseringens tid så fanns det inte så många straff att välja mellan. Det jag gjorde den mörka regniga dagen år 1912 ångrar jag nu. Under några sekunder så ändrades hela mitt på grund av det hastiga beslutet och det har påverkat mitt liv ända sen den dagen. Jag sattes i fängelse och efter det som dömdes man av hela samhället.

-Jo, jag förstår ju att du fick svårare levnadsvillkor efter att ha blivit en brottsling.

Men det var väl inte lika svåra levnadsvillkor som under 1800-talet då du bodde med din familj.

- Nej det var det ju inte, då var det ju sämre sjukvård, folk var fattiga och det var väldigt dåliga levnadsvillkor.

- Jag har fått höra att du skrev en bok om hur du levde och hade det under 1800 till 1900-talet, du kanske skulle vilja berätta lite om några sidor ur din bok? Om hur du levde under industrialiseringens tid?

- Jo, självklart. Boken skrev jag strax efter livet började vända och bli lite bättre.

Boken berättar lite om hur jag levde under industriliaseringens tid och vad jag kände mig tvungen att göra under de förhållanden jag levde.

Det här är Björn Nilssons egna ord från industrialiseringens tid 3/6-1916 Jag, (Björn Nilsson) föddes år 1869, 28 oktober i Branäs, Linköpings län nära Skänninge. Jag bodde ett enkelt liv med min lilla familj som bestod av både far och mor och en lillebror. Min Pappa jobbade som valsverksarbetare i Motala verkstad och heter Johan Peter Nilsson. Min mor, Maria Jansdotter, stannade däremot hemma och skötte hushållsarbetet. Min mor var som alla andra kvinnor under 1800-talet, hon skulle uppfostras till en kvinna som skulle bli en god maka och mor som skulle vara ödmjuk och ha tålamod. Behaga mannen, stå vid hans sida och visa honom sitt fulla stöd. Tjäna honom med ”hjärtats och sinnets renhet”. Min familj bodde i en väldigt enkel lägenhet i Branäs på Måntorpsgården I Motala församlingen. Samtidigt som jag gick i en folkskola och skulle konfirmeras.

År 1882 så bodde jag fortfarande hos mina föräldrar, och inte förens år 1885 så gick jag äntligen ut till arbetslivet och jobbade som servitris. Efter en kort tid jobbade jag istället som ett handelsbiträde i 1 år.

Jag jobbade även en period som en betjänt hos fröken. Efter att ha jobbat under många olika arbetsmiljöer, så blev jag rekommenderad som en pålitlig individ av en nära vän till mig som jobbade i posten och jag blev slutligen anställd som en brevbärare. Jag trivdes väldigt mycket med jobbet och mitt jobb gav mig en anledning till att gå upp varje morgon med ett leende på läpparna. Men månadslönen var en stor besvikelse, speciellt då jag gärna ville flytta ut för att ej vara en stor börda för min kära familj. Jag kände mig tvungen till att göra något som jag nu ångrar att jag gjorde. År 1878 så togs jag för stöld, det jag hade stulit var ett tjugofyra karats guldhalsband och ett sexton karats guldarmband som jag hade planerade på att växla in på pantbanken. Pantbanken låg på stentorget stan, men jag hann knappt komma ner en bit på gatan innan polisen han komma och ta mig, en dag senare sattes jag i fängelse i 8 år för stöld men släpptes efter 6 och ett halvt år för gott uppförande, jag fick också en prick i registret. Mitt liv efter fängelset förändrades helt, jag fick det svårare att få ett jobb, jag hade jättesvårt att hitta en bostad som folk ville låna ut till en straffad man och jag blev inte helt accepterad av samhället som en gammal brottsling. Livet var helt enkelt tufft.

Oskar Andersson fängslad STOCKHOLM. Oskar Andersson, 23 år fängslad på centralfängelset på Långholmen efter hans insändare om kungen. ” Kungen har det så bra, han behöver inte göra något arbete eller betala för något medans vi, landets arbetare sliter ” skrev han i Stadstidningen för några veckor sedan. Nu är folket upprörda då Sven har blivit fängslad i väntan på att bli dömd. Vad är egentligen tryckfrihet? Gäller den ej alla i landet?

Det blev en stor folkansamling utanför Oskar Anderssons hem när han blev hämtad av polisen. Först blev alla chockade att polisen kom och hämtade Oskar, sedan växte ilskan bland mobben.

Efter sin artikel blev Oskar fängslad för att ha ifrågasatt kungahuset. Man kan ifrågasätta tryckfriheten, men Oskars förhoppning var väl ändå att han skulle kunna skriva om vad som helst, men så verkar fallet ej vara. Det visade sig att det fortfarande är stor skillnad på vem och vad man skriver om. Oskar valde att vara ärlig i sin artikel och det kommer förmodligen att stå honom dyrt.

Oskar Andersson blev skickad till det nybyggda centralfängelset på Långholmen.

Många människor är upprörda att detta kan ske i ett land med tryckfrihet. Har inte vår tryckfrihet kommit längre. Man kan tro att ett land som Sverige som har haft tryckfrihet i nästan 100 år skulle ha kommit längre och att man inte skulle bli straffad för att man uttrycker sina åsikter. Förkunnandet av domen kommer att ske nästa vecka. Beroende på utslaget förväntar man sig en stor reaktion från folket som har tröttnat på denna typ av straff. I dagsläget är det svårt att säga vad straffet kommer att bli, fängelse eller höga böter?

Kan jag , så kan vem som helst!

Vinden blåste milt mot Ingegärds rödrosiga kinder medan hon strosade runt på kullerstenen bland det höga gråa husen som stoppade det mer kraftiga och kyligare vindarna. Allt var så nytt, spännande tillskillnad från landsbygden, där hon hade bott hela sitt 17åriga liv. Hon tänkte tillbaka på tiden då hon jobbat som torpare i flera år med sin bror Vilhelm som bara var några år äldre än hon själv. En tår rann ner från hennes vänstra kind hon som så många gånger förut tänkt hur hennes mor och far dött av sjukdomar som var livshotande när hon var liten. Som torpare hade de tillsammans levt under fattiga omständigheter med dåliga förhållanden och missväxt vart annat år, det hade gjort att båda hade varit nära svält flertal gånger.

En härlig doft av nybakat bröd omfamnade Ingegärd när hon gick förbi Stockholms bästa bageri enligt hennes bror, som hade flyttat in till staden några månader tidigare. Hon kände hur magen knöt sig, hungern härjade. Stockholm var fylld av fabriker där rök i en massa olika nyanser av grå steg upp ur skorstenarna, den blommande industrin växte likaså gjorde knopparna på de vackra gröna träden.

Klockan var tidigt på en måndagsmorgon i mitten av månaden maj och gatorna började fyllas med en massa människor som var på väg till arbetet. Ingegärd blev besviken men inte så förvånad när hon märkte att majoriteten av folkmassan var män som gick stressat klädda i kostymer med olika slipsar som satt kvävande tajt runt halsen på dem. Folk gick in i henne som om hon vore gjord av tunn luft, allt hon ser är en mansdominans som är självupptagen. Med långsamma och en aning chockade steg fortsatte Ingegärd till Stockholms mitt där hon skulle gå till arbetsförmedlingen för att söka ett jobb.

Ingegärd och hennes bror hade brevväxlat flitigt under den period Vilhelm hade bott inne i huvudstaden och Ingegärd på landet. Men nu var tiden kommen och det var Ingegärds tur att sätta sina fötter på arbetsmarknaden. Det kommer inte vara lätt intalade hon sig själv med en suck, men det kommer att vara värt det fortsatte hon med glimten i ögat. Väl där satt Ingegärd förväntansfull med nummerlappen hårt i handen, hon kände hur handen var varm och svettig, snart var det hennes tur bara 3 nummer kvar. Plötslig hörde hon hur en dam i vitt hår och läpparna ifyllda i en skrikröd färg ropa upp det nummer som tillhörde Ingegärd. Hon reste sig hastigt upp och gick dit, damen blängde surt och pekade på en nymålad vit dörr där en skylt prydd med Mr. Jansson satt. Ingegärd knackade försiktigt, damen suckade orört och gick därifrån.

Sekunder gick och det kändes nästan som en evighet, tillslut öppnades dörren med ett knarr. I dörröppningen stod en relativt ung och lång man med ett blont och fylligt hår, han var mycket stilig enligt henne. Efter en stund hördes en harkling som väckte henne i den drömska synen av Mr. Good looking. Hon fick ögonkontakt med honom, han hade sådär vackra isblå ögon som vem som helst skulle falla pladask för och inte minst Ingegärd själv. Men då visste hon inte att han var lika iskall som färgen på hans ögon. Ingegärd räckte fram sin hand för att hälsa, hon kände hur en stor hand tog tag i hennes hand i ett hårt och stadigt grep. Malligt med ett flin på läpparna sa han att han hette Carl Jansson men kalla mig Mr. Jansson. Hon nickade artigt och presenterade sig som Ingegärd. Mr. Jansson vände sig om och gick in på kontoret. Ingegärd gick tätt efter och stängde dörren försiktigt.

Rummet bestod av ett stort kontor-skrivbord och två stolar på varsin sida av skrivbordet. Det doftade trä, hon gissade på att möblerna var gjorda av svenska ekar. Ingegärd kände sig på något sätt hemma av doften, hon tänkte på landsbygden men snabbt gick tankarna tillbaka till det isblå ögonen. Hur hon skulle övertala denna stiliga man om hur hon hade den kompetens till att få ett jobb i staden, lika mycket rätt som en man att få detta jobb. Redan då visste hon att detta bara var början.

Redan efter några minuter hade Carl kommit fram till ett beslut, han hade redan bestämt sig innan för att hon inte skulle få jobbet. Han satt där och njöt av stunden då Ingegärd trodde hon hade en chans. Efter att han hade förolämpad henne, reste hon på sig borstade bort smutsen på hennes axlar, vände på klacken med värdigheten kvar i behåll. Det jobbiga var att hon hade blivit smått förtjusad av Carl, efter allt som hade hänt kunde hon inte förstå varför? Kanske var den frestelsen att sätta han på plats eller bevisa att hon kan göra ett lika bra jobb som vem som helst.

Det var så mycket att ta in på så kort tid att hon hade svårt att hänga med i svängarna, men en sak visste hon säkert att det inte var sista gången hon pratade med honom mellan fyra ögon.

Ingegärd befann sig åter igen på torget där regn föll ner, himlen hade öppnat sig. På himlen såg hon hur solens stålar sipprade sig igenom det tjocka och tunga molnen.

Kanske var det ett tecken? Hon fattade inte varför hon inte fick jobbet var det för att Ingegärd var kvinna? Det var inte första gången män såg ner på henne, hon var van det var hennes vardag. Men man väljer inte vem man föds till och det enda som skiljer mig från en man är min kropp sa hon och kollade ner i en pöl som hade bildats. En grumlig spegelbild av henne målades ut på vattnet, plötsligt såg hon hur bilden ändras till en äldre version av sig själv. Hon såg framgångsrik och lycklig ut.

Denna dag ska bli historia viskade hon till spegelbilden. Ingegärd hann knappt blinka innan bilden försvann lika snabbt som den hade kommit.

Med snabba steg sprang hon tillbaka samma väg som hon hade gått från Mr. Jansson bara en stund tidigare. Väl framme kutade hon in och struntade fullständigt i vad alla andra tyckte och de som protesterade om att hon trängdes i kön. Detta tänkte hon inte tolerera längre, det var dags för en förändring och det gällde nu eller aldrig. Och så blev det, detta var det första steg som Ingegärd tog till ett mer jämställt samhälle. Steget var inte stort men det var en början som gjorde en stor skillnad.

Dagen därpå stod hon inne på fabriken för en dag på jobbade. Många hade bevittnat händelsen dagen innan som hade gjort stordåd i staden mer än vad hon visste. På rasten satt hon med en kopp te och bläddrade in dagens tidning. Ingegärd blev stolt när hon såg att hon själv var med på förstasidan. Men något som fortsatte var att män pratade bakom ryggen på henne och nervärdera henne och andra kvinnor, men det var inget hon brydde sig om. Varför bry sig om något som osäkra män hade hittat på för att få dem att känna sig bättre och större sa hon och skakade på huvudet med ett skratt på läpparna. Vi kvinnor kan komma långt om vi arbetar tillsammans!

Dricksvattnet i Stockholm Här i det grå Stockholm går det att få tag i vatten, men vad för slags vatten är det man får tag i? Enligt allmänheten som bor i slummen bland de skruttiga husen är det äckligt, ändå går alla till brunnarna för att hämta vatten. Trots att vattnet i brunnen är förorenat av allt avfall som har åkt ner i marken och från allt som stockholmarna slänger ut genom fönstren, så är det ändå bara det vatten som de kan få tag på i närheten. Vattnet är grumligt hela tiden. Det är fruktansvärda förhållanden för vilken person som helst som lever här. Däremot i den rena delen i Stockholm med kullerstensvägar är vattnet mindre grumligt och smakar bättre.

Vi gick runt på stan för att fråga hur människorna som lever i det här smutsiga Stockholm lever.

Nu står jag här med en sliten kvinna här i det dystra Stockholm. ''Vad tycker du om vattnet och hälsan här i Stockholm''? ''Jag tycker att det är smutsigt och äckligt, vattnet går inte att tvätta i eller att dricka. Min make blev sjuk av det bara för nån vecka sen, ‘' sa hon med en lite arg röst. ''Är du besviken på kungarörelsen för att de inte har löst något av de här problemen''? ''Ja, jag tycker de skulle kunnat ha gjort ett bättre jobb med dricksvattnet och brunnarna. Det är fortfarande bra att det är förbjudet att tvätta möblerna där.'' Vi går vidare upp i adelsklassen och ser vad de tycker om vattnet i Stockholm. ''Vad tycker ni om klimatet i Stockholm, tycker ni det är smutsigt eller rent?'' Ja, jag tycker att det är väldigt trevligt här i den här delen av staden och jag tycker att kungarörelsen har gjort ett bra jobb med allt, till exempel de nya reglerna om att bara tömma dass på morgonen och kvällarna för att inte störa samhället'', sa han med en lite glad röst.

Jag står med samma personer. ''Vad tror ni det kommer hända när Stockholm får ett reningsverk och ett avlopps system. ''Ja det kommer alla fall inte att vara lika smutsigt på gatorna och det kan vara skönt med lite rent vatten att dricka'', sa hon med en lite förnäm röst. '' Jag tror det kommer vara skönt, då kommer man inte behöva gå till något dass. Man kanske till och med kan få rinnande vatten till handfaten.

Blödande hjärtesorg Förbannad vare den stund då jag föddes Förbannad vare den dag som idag är.

Förbannelse öfver präster och lärare, som håller folket i mörkret.

Förbannelse, förbannelse, förbannade samhälle Kom ni med edra fängelser.

Ni skall dock icke kunna döda Vårt mod, Vår entusiasm, Vår revolution.Behagar jag döden, tillkallar jag liemannen.

Må gatorna blodströmmarna dricka och allt lysa flammande rött.

Lefve den revolutionära socialismen, bort med industrialismen.

Gick och väntade på att arbetarnas tålamod skulle brista, väntade på att lyssna till dessa ord.

Stödde pöbelns kamp mot envälde i ett annat land, likviderade major Otto Beckman.

Samma natt sålde Wång sin själ, natten därpå köpte djävulen den.

Huru blev det på detta vis?

Huru blev det på detta vis?

Ack, hvilken ironi denna fullbordade tragedi skulle bli.

Ett för präktigt folk för att begå våldsdåd, ingen torde sig att tro Att Hjalmar Wång skulle utföra ett fasaväckande blodsdåd.

1909 ett år av hjärtesorg.

Hans agerande äro fortfarande ej ett minne blott.

Förbannad vare han, dagen då han föddes, förbannad var samhället som höll folket i mörkret.

Förbannelse, förbannelse.

Vinden tjuter denna förbannade varelses namn.

Ett betydande val inför framtiden Det är en varm höstdag i mitten av september, året är 1921. Detta ska komma att bli en historisk dag för Sveriges kvinnor.

Från stadens gator strömmar folket i sina finaste kläder. Stånd har placerats på torgen och överallt hörs ropen från försäljarna som försöker till sitt yttersta att lyckas sälja något. Folket ser slitet ut trots deras försök till att skrubba bort gatornas smuts från sina kläder och kroppar, ser man ändå hur slitna kläderna och människorna är. Men det finns något inom dem alla som lyser igenom smutsen och tröttheten, det är stoltheten och vetskapen om att Sverige idag blir ett fullvärdigt demokratiskt land. Även om dessa människor på väg mot röstningslokalen må se slitna ut är dessa inte lika utblottade som många andra i söderns slum. Det är bara det röstberättigade som färdas mot lokalen, alltså de som är över 23 år som ej har fattigvårdsunderstöd eller stora skatteskulder. För att männen ska få räknas som myndiga är de tvungna att ha fullföljt sin värnplikt. Detta är första året i Sveriges historia där kvinnor har rätt att rösta i valet till andrakammaren och alltså är detta den första gången kvinnor i Sverige kan räknas som fullvärdiga medborgare.

Socialdemokratiska arbetarrörelsen har placerat ett stånd utanför vallokalen för det sista försöket att värva några ännu osäkra väljare. Stora plakat visar Hjalmar Brantings ansikte och arbetarpartiet skryter med att kämpa för arbetarnas rättigheter. Jag har stämt träff med Emilie Karlsson, en 32 årig kvinna som länge kämpat för att kvinnor ska få räknas som fullvärdiga medborgare, idag går hennes dröm i uppfyllelse.

Emilie är klädd i en lång grå kjol med en tillhörande blus, hennes mörk bruna hår är uppsatt i en stram knut i nacken.

- Detta är en seger för Sveriges kvinnor idag och Sveriges kvinnor i framtiden. Jag är en stolt medlem av Kvinnorörelsen och jag har länge kämpat för allmän och lika rösträtt. Vi växte fram på 1870-talet och redan 1903 lade vi fram våran första proposition för allmän och lika rösträtt. Vi genomförde två stora namninsamlingar där vi sammanlagt fick ihop en halv miljon underskrifter. Allt jobb lönade sig. Detta berättar Emilie.

- Hur spred ni information om eran förening och erat mål?

- Vi har använt oss mycket av den framtida teknologin, till exempel den nya telefonen och telegrafen. Vi har även gjort insändare i tidningen för att sprida budskapet.

- Men varför är det så viktigt med allmän och lika rösträtt, ska inte männen leda kvinnorna?

- Absolut inte, en kvinna är sin egna individ med sina egna åsikter. Det är i dagens samhälle nödvändigt att kvinnor får rösträtt då dagens samhälle är beroende av kvinnor. Vi är arbetskraften i fabrikerna, vi är lärarinnorna i skolorna och vi är dem som styr hemmet. Därför borde vi ha lika stor rätt som ni män att rösta eftersom att vi tar en lika stor roll i samhället. Jag själv arbetar i en tvålförpackningsfabrik och där är det endast kvinnor som förpackar tvålarna i silkespapper. Utan oss tvålförpackare skulle inga tvålar förpackas och samhället kräver tvål för att behålla renligheten, och hur skulle det se ut om en man stod och förpackade in tvålar?

Kvinnor och män har olika uppgifter i samhället men båda har lika stor betydelse, den ena är beroende av den andre. Därför kräver vi kvinnor allmän och lika rösträtt!

Detta var Emilies sista ord innan hon begav sig in i vallokalen för att avlägga sin röst.

Dagen därpå presenterades resultaten. Sveriges statsminister blir Hjalmar Branting, ledare över den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Detta är deras första val seger.

Berodde detta på kvinnornas röster? I detta val har en högre procent av befolkningen röstat än i det föregående valet. Detta beror på kvinnornas nyvunna rösträtt. 54% av befolkningen valde att rösta vilket är en ökning med hela 34% från det föregående valet. Detta bevisar att kvinnorna verkligen utnyttjade sina nya rättigheter till att påverka landet politik och om inte kvinnorna hade fått sin rösträtt skulle kanske inte socialdemokratiska arbetarrörelsen nu komma att styra landet.

Detta var Sveriges första helt demokratiska val, där både myndiga män och kvinnor fick medverka. Sveriges kvinnor kan nu äntligen se sig själva som fullvärdiga medborgare.

För vidrig för en bostad?

Nästa hus såg nästan likadant ut som det förra. Samma röda träfasad och likadana små fönster. Jag knackade på som så många gånger förut, men den här gången smällde hyresvärden igen dörren så fort han såg mig och min smutsiga blåa skjorta.

Jag hann inte ens säga att jag sökte bostad, inte ens hälsa.

- Vilken vidrig lösdrivare, hörde jag honom sedan säga när han låste dörren.

Vidrig? Är jag vidrig nu? Vad menar han? Många tankar nådde mitt huvud och trots att jag var 25 år gammal förstod jag inte, sitter det på utsidan? Jag gick längs den smala gatan, på väg mot det stora torget borta vid Slussen. På vägen knackade jag på ett sista hus innan lunch för att se om turen hade vänt. Blyg som jag var satte jag på mig min enda hatt och tittade ner i gruset när frun öppnade dörren.

- Hej jag heter Olle, jag har precis förlorat min bostad och jag söker ett rum där jag kan sova, hyr ni ut? frågade jag utan för mycket hopp i min röst.

- Du är den tredje som frågar idag, men du har tur. Vi har en madrass ledig, fast det kommer kosta såklart muttrade frun.

Jag följde med frun in i huset med ett brett leende. Så här glad hade jag inte varit på flera dagar. Inne i rummet var det mycket trångt, inte fanns det mycket möbler, nej, men sovplatser det fanns det. Två sängar stod tryckta längs väggarna. I den ena satt en medelåldersman som hojtade till att han var försenad till fabriken. Golvet var smutsigt och fyllt med två madrasser, en var bäddad och den andra var tom.

Rummet var väldigt mörkt eftersom den enda ljuskällan var ett litet fönster med spindelnät i vänstra hörnet.

– Du har inga barn va? frågade frun. Mannen min tillåter inget sådant trams i det här huset.

– Nej jag har inga barn, fick jag fram och mitt leende försvann lika snabbt som jag fick det. Jag vill gärna hyra madrassen och rummet, sa jag medan jag tog av mig hatten och tittade på frun.

- Milda makter, så du ser ut! Ut hur mitt hus! Folk som dig tar vi inte emot här.

Jag blev häpen, jag hade blivit kallad lösdrivare och därmed kriminell förut, men det brydde jag mig inte om. Fast folk som mig? Det värsta är att jag förstod precis vad hon menade. Jag samlade ihop det sista av mitt självförtroende och började gå mot dörren som låg i den lilla hallen. Innanför tröskeln vände jag mig om och spottade mot frun. Det kändes bra.

Fåglarna kvittrade och våren var här, det märktes på människorna. Alla var glada för att vintern och svälten var över. Nästan alla i alla fall. Jag gick med små steg mot en liten krog som jag ofta brukade besöka när jag var yngre. Jag beställde en svagdricka för att släcka törsten. Jag satte mig vid ett bord där det låg en tidning som verkade vara från förra veckan men jag hade inget bättre för mig. På första sidan stod det om den senaste stora branden i staden. ”Ett stort fint hus nerbrunnet på Odengatan” stod det i rubriken. I ingressen så beskrev de hur en mamma och två barn i femårsåldern hittades döda i barnkammaren den natten.

Det var allt för hemskt, människorna bryr sig inte tillräckligt mycket! Kunde vi inte skaffa bättre brandsäkerhet här i Stockholm nu när vi vet att bränder är väldigt vanliga i våra bostäder? Jag skrynklade ihop tidningen och kastade bort den.

Jag tänkte efter om hur jag ville leva min framtid, att jag inte ville slösa bort den.

Att jag ville förmedla och föra samhället framåt! Men hur? Det var frågan. En man bakom mig harklade sig.

-Hörrudu? Inte ska du sitta här och deppa. Mannen visade sig vara en lite äldre gubbe med vitt hår och rynkor i ansiktet. Jag var inte så vidare sugen att prata med någon, men jag hälsade artigt på honom.

-God dag, sa jag.

Han tittade på mig och granskade varje centimeter av mitt ansikte, precis likadant som frun som nyss hade kastat ut mig gjort. Men han sa inget, han rörde inte ens en min.

-Vad är det med dig unge man? frågade han samtidigt som han ställde ner sin svagdricka på mitt bord.

-Jag är tydligen för vidrig för en bostad, ingen vill hyra ut till mig och jag har ingen vän att vända mig till. Det förvånade mig hur lätt jag kunde prata med gubben. Jag brukar inte vara en så öppen person.

-Jag vet precis vad du behöver, sa mannen belåtet. Följ med mig till polishusets gympasal, där finns det provisoriska nödbostäder som du kan sova i tills du hittar en riktig bostad. Där är alla välkomna och ingen är för vidrig.

Det lät som en bra åtgärd tyckte jag, visst fanns det folk som mig i min situation och att fixa nödbostäder till oss var generöst. Det kändes som att samhället redan hade utvecklats. Jag gick med gubben vars namn var Sten, hela vägen till Tjärhovsgatan 24. Vi gick gata upp och gata ner, förbi allt från karamellstånd till stora yllefabriker med fönsterna fulla av arbetande barn. Till slut var vi framme och Sten visade vart jag kunde sova. Gymnastiksalen bestod av små rum gjorda av träväggar. I varje rum bodde personer som precis som jag inte hade ett ställe att bo på. Det fanns många barnfamiljer och det gjorde mig varm i hjärtat när jag såg hur glada dom var över att äntligen ha tak över huvudet. I mitt rum bodde två andra män och en kvinna i min ålder. Vi hälsade men sa inte mycket mer, vi hade mer tid för prat sen, ikväll var jag trött.

Nästa dag kom jag att tänka på det jag hade läste i tidningen, genast tog jag fram en papperslapp och en penna ur skjortfickan. Jag skrev en insändare till tidningen där jag krävde eldsäkrare byggnader, ett organiserat brandförsvar och bättre brandsläckningsutrustning. Jag tänkte att det fanns mycket att göra kring brandsäkerheten i staden som skulle kunna rädda många människoliv. Det knackade på trädörren in till det lilla rummet, det var Sten. Jag tackade honom för att han tog mig hit och han nickade förstående.

-Olle, jag läste om dig och om din familj i tidningen härom dagen, jag beklagar sorgen.

Jag tittade upp. Han kändes som min enda vän då han visade att mitt brännskadade och förstörda ansikte inte var vidrigt.

Folkets kärlek till fotbollen Året är 1929 Nu är jag äntligen på Sveriges fotbollsförbund i Stockholm efter en lång resa med buss. Jag går in genom den stora dörren och blir varmt välkomnad av Robert Svensson som jag ska intervjua. Jag startar min intervju med Robert Svensson, 65 år.

Har fotbollen en stor roll i människors liv?

Ja, i våra dagar är idrotten i alla dessa olika former föremål för stort intresse. Den betraktas som en viktig faktor för danandet av ett såväl till kropp som sinne friskt släkte. Statliga och kommunala myndigheter har fått blicken öppen för idrottens betydelse, ägna den sin uppmärksamhet och understött den på alla sätt. Med den omfattning och utbredning idrotten numera fått, kan man tryggt påstå, att den spelar en stor roll i folkets liv. Är det detta som gjort fotbollen så populär?

I mycket hög grad kan detta sägas om fotbollsspelet, som blivit den mest populära av alla idrotter och som därför måste tillmätas en alldeles särskild betydelse. Alla vidkommande parter ha intresse av att en så oerhört populär idrott, som fotbollsspelet, ledes på rätta vägar och att det bedrives under former, som göra de till en verklig sund och god idrott säger Robert Svensson från fotbollsförbundet. Nu lämnar fotbollsförbundet i det kalla vädret och beger mig mot Söderstadion för att intervjua en fotbollsspelare vid namn Kurt Karlsson. Min första fråga till Kurt Karlsson är:

Har järnvägen någon betydelse för hur stor fotbollen har blivit?

När alla järnvägar byggdes så kunde folk ta sig lättare till fotbollsmatcher och då blev det större publiksiffror och mer personer som började gilla fotbollen som blev allt populärare.

Vad hände med fotbollen efter att alla industrier skapades?

Innan alla industrier skapades, jobbade alla med jordbruk för att försörja sig och sin familj och de hade inte så mycket tid över för att kunna spela fotboll, men allt gick mycket lättare när de använde maskiner och de fick mer tid för att spela fotboll.

Hade det någon betydelse att arbetarna fick mer pengar?

Under industrialismens inledande skedde hade det varit arbete som gällt och inget annat. Arbetarna hade inte haft en timme över för nöjesliv. Söndagen, den enda vilodagen, hade varit avsatt för religionen och absolut inte för någon fritidssysselsättning. Befolkningen fick allt mer och mer pengar tack vare alla industrier och därför hade de råd att gå på fotbollsmatcher.

Spelade de under bra förhållanden?

Under 1800-talet var det bara på söndagen de spelade fotboll och det var också en mansdominerande sport. De spelade under dåliga lampor och med trasiga skor.

Tiden gick och det blev allt fler kvinnor som började spela fotboll. Underlaget byttes till gräs från grus, belysningen blev bättre och skorna gjordes av bättre material. Att fotbollen blev så stor beror faktiskt en hel del på industrialismen säger Kurt Karlsson.

Svens Tankar om fotbollen 8 Juli 1929 Jag befinner mig i Stockholm och nu har fotbollen etablerat sig som den största publiksporten i huvudstaden. Jag är på väg till Stadion för att intervjua AIKspelaren Sven Lindquist som har träning just nu. Jag ställer några frågor till honom.

Du Sven, vad betyder fotbollen för dig?

-För mig är fotbollen mycket mer än att sparka på en boll, det gör så att jag känner mig fri och känner en stor gemenskap tillsammans med mina lagkamrater. Man lär känna nya människor och så oerhört mycket mer.

Hur tror du att fotbollen påverkas av den nya moderniseringen?

-Jag tror det påverkas ganska mycket, man behöver ordna så att människor från olika delar av Stockholm ska ha lätt att komma hit. Då behöver vi bygga flera vägar och se till att spårvägen breddas ända ut till förorterna, så att även de kan komma till Stadion och se på fotboll.

Efter ett tag bestämmer vi oss för att ta spårvagnen genom Stockholm. Sven tänker visa var han för första gången såg en fotboll och då bestämde sig för att bli en stor fotbollsspelare. Vi kommer till Alvik och han visar gården där allt började. Jag kunde nästan se framför mig när han sprang där som liten och sparkade in bollen i mål.

-När jag bodde här så fanns det en grusplan, och folk skrapade upp benen hela tiden. Varje dag efter skolan tog vi cykeln och cyklade hit, men på senare tid, när jag blev 18, så började man bygga spårvagn ut hit och då tog vi den istället. Det var då när jag kunde komma in och se på fotbolls- matcher på högre nivå, som jag bestämde mig för att börja satsa allt på fotbollen.

-Mina föräldrar gillade inte att jag spelade fotboll, för att min fader och min broder var båda stora affärsmän, som hade en god lön. Men efter ett tag så accepterade de att jag ägnade mig åt den sporten och gav mig den bästa utrustningen som de kunde hitta för att jag skulle lyckas.

Men du Sven, varför blev fotbollen så stor?

-Jag tror att de beror mest på att Stockholm har vuxit som stad och skaffat stora fabriker som L M Ericsson vid Tulegatan. Det skapades även fler större arenor och många olika vägar byggdes upp för att ta sig till staden och se på fotboll. Jag skulle inte bli förvånad om man även byggde ut gräsplätten i Råsunda vid Solna till en stor arena med många sittplatser. Nu är det ju bara en gräsplätt med en stor kulle bredvid.

Hur tror du OS 1924 påverkade allt?

-Rätt så mycket, eftersom vi tog brons det året. Hela synen på fotbollen måste ha förändras efter som att vi var ett skrällag som ingen trodde skulle klara sig igenom första omgången.

Jag bestämmer mig för att ta spårvagnen till Solna utanför Grässlätten vid Råsunda och fantiserar om en stor fotbollsarena fullpackad med supportrar i ett Stockholms derby. .

Sveriges första kvinnliga professor i medicin Lilla Nanna har lagt huvudet på sängen. Hennes rygg skakar av gråt och skriken har tystnat till snyftningar. Kroppen ligger där. Blek som ett lakan och stilla som om den aldrig tidigare rörts. Söt som en porslinsdocka. Nanna kan inte höra det än, men de tunga, ansträngda hostattackerna har slutat och lämnat ett fridfullt tomrum i luften. Spänningen har lättat och fladdrat ut genom fönstret likt en fjäril. Det märker inte Nanna. För Nanna är världen grå. Det är så att man kan fråga sig vart livet tog vägen, för i Nannas ansikte syns bara död. Snart ställer sig Nanna upp på ben som vill vika sig, och går långsamt fram till fönstret. Där ute är sommarens sista dagar. Nanna lovar sig själv att aldrig mer i hela sitt liv slösa en endaste dag.

Det är år 1937. Jag håller henne hårt i handen medan sekunderna går långsammare än de någonsin gjort. Hennes blick for fram och tillbaka över golvet i det spändaste ögonblicket av hennes liv. Hon tittar upp på mig. Efter en hel natt utan sömn hänger påsarna under hennes ögon. Det är bara ett av alla tecken på att detta betyder alldeles för mycket för henne. Nanna är en stark kvinna som gör allt för att få sin vilja igenom. Snart är detta ögonblicket över, och ett brett leende sprider sig över hela hennes ansikte. Nanna Charlotte Svartz har godtagits. Min Nanna har blivit Sveriges första kvinnliga professor i medicin. Stunden är fylld av lycka och sprudlar av glädje. Nanna hoppar nästan upp och ner av eufori. För en stund känner jag hopp för oss kvinnor. Nanna har bevisat att vi inte är värdelösa. Även om vi kvinnor redan vet om det så kan det äntligen få männen att behandla oss jämlikare.

- Grattis kära Nanna! Åh, nu har du väl nästan inga önskningar i livet kvar. Du har ju fått allt du vill!

Nannas reaktion blir inte som jag tänkt mig. Hennes mungipor sjunker medan hon snörper åt munnen och tittar stenallvarligt på mig, och så säger hon: - Det här är bara början.

Fyra år senare så pratar jag glatt med Nanna medan vi närmar oss byggnaden där Nanna arbetar. Fåglarna sjunger och solen skiner i vårmorgonen. Även om Nanna är 51 år gammal så lyser hennes ögon fortfarande av arbetslust lika mycket som de gjorde när hon var ung.

- Jag kan inte vänta tills jag får visa dig mitt rum! säger hon och ler så att ögonen formar små glädjerynkor.

Vi fnissar och hon drar upp dörren. Receptionisten tittar trött upp men rätar med detsamma på sig när hans blick träffar Nanna.

- God morgon, säger hon professionellt och ger honom ett leende.

- God morgon fru Svartz! svarar receptionisten lite för fort.

Nanna och jag går upp för trapporna och når så småningom en dörr där Nannas namn står prydligt inskrivet i guld. Det är ingen tvekan om att hon är en viktig professor här på Karolinska Institutet. Rummet vi går in i är fullt av papper och burkar och allt möjligt en framgångsrik professor kan tänkas ha. Min blick vandrar över hela rummet innan jag sätter mig ner i en fåtölj.

- Berätta lite för mig nu! säger jag ivrigt.

- Okej, okej! Försäljningen har gått otroligt bra. Salazopyrin blir bara allt mer använt! Jag är bara rädd att det ska ta slut snart. Snart kommer väl något nytt, bättre läkemedel.

Jag skakar på huvudet och håller för hennes mun.

- Njut nu, säger jag. Nanna nickar.

- Jag lovar.

Rummet är tyst och fullt av människor. En orgel börjar spela. Året är 1986. Jag vill skrika ut hur mycket jag saknar dig. Bara en månad sen vi sist sågs, ändå känns det som en evighet. Du ska veta att du var ett ljus i många människors liv, och en livräddare för andra. Men kära du, för mig var du livet själv. Du levde för mig.

Orgeln börjar spela. Folket gråter tyst. Men så plötsligt lyfts locket till din vita kista upp, fast ingen ser det förutom jag. Upp ur kistan kliver min allra käraste syster i vit klänning och utsläppt hår. Inte alls lika sliten som hon var den sista tiden, inte alls lika grå. Hennes blick möter min direkt, och en ensam tår rinner ner för hennes kind. Hon ler större än jag någonsin sett henne göra och hon börjar springa mot mig. Nu är så stegen så lätta som luft och inte ett ljud hörs.

- Jag har saknat dig så, viskar hon när vi kramar om varandra.

- Men käraste, jag har ju alltid varit med dig, minns du inte? frågar jag. Hon nickar och kramar mig en gång till.

Sedan går vi hand i hand ut ur kyrkan till orgelns vackra toner in i ljuset.

Yttrandefrihet 1909-1949 Jag springer över Norra Bantorget, tar vänster vid Vasagatan och fortsätter i samma riktning. De får absolut inte hitta mig. Slänger en hastig blick över axeln. Tre män med baskerliknande kepsar går upp längs med gatan, och en bil far förbi. Känner hur lättnaden sprids i kroppen. Ingen förföljer mig. Jag sänker takten en aning och tar vänster igen. Tränger mig igenom en grupp farbröder som ivrigt viskar om skandalen på Brunkebergsteatern. Gubbarna blänger irriterat efter mig men återgår sedan till diskussionen. Ingen av dem hade tid eller ork att läxa upp en ung man som mig. De var alla bakfulla från festligheterna igår.

Jag sätter mig på en trävagn längs tegelstenshuset för att hämta andan. Försöker andas långsamt för att få kroppen att lugna ner sig. Tittar längs med den långa kullerstensgatan. Våren är nästan kommen. Himlen är helt klarblå, och endast några moln syns. Det är tidigt på morgonen men staden har redan vaknat till liv.

Män rullar tunga vagnar fyllda med säckar. Kvinnor med fina kläder går med hastiga steg genom slask, och tiggare och lösdrivare sitter ihopkrupna i gränderna. Man hade tak över huvudet och tre mål om dagen men inte mer än så. Här i staden lever många i fattigdom. Och inte visste man mycket om vad som försiggår utanför sin lilla värld eller om kungamakten. Han får ju inte kritiseras och granskas så endast få folk vet vad han gör med sin makt och hur de egentligen skulle kunna leva. Men jag visste. Över nästan varje dörr satt det stora inbjudande skyltar i granna färger. Här fanns allt ifrån skomakare till barberare och fiskförsäljare. Bredvid en dörr urskiljer jag något vitt som pressas mot husväggen.

Ser det inte ut som… Jo visst är det ett exemplar av Svenska Dagbladet! Lite tur skulle man i alla fall ha. Jag reser mig och går med snabba steg över gatan. Slasket tränger igenom mina trasiga kängor och mina sockor blir ännu blötare , men jag är van vid det här laget. Vinden avtar en aning och tidningen svävar ner mot marken.

Jag plockar upp tidningen och borstar bort snön. Slår upp första uppslaget. Inget fångar mitt intresse. Samma gamla vanliga strunt. Publisterna vet hur dem ska skriva utan att hamna i knipa. Negativa saker om kungen ska man ju hålla sig borta ifrån. Men jag som vet bäst, vet sanningen kan inte förmå mig att läsa detta.

Helt plötsligt känner jag ett hårt grepp om mina axlar. Ett par stora händer lyfter upp mig med ett stadigt grepp. Jag skriker till av förvåning och tittar upp. En man med mörkblå uniform, pickelhuva och en sabel i bältet stirrar tillbaka på mig. ’’Vad har vi här då’’ sa poliskonstapeln barskt. Rädslan fick mig att tiga. Han fortsatte med att fråga om herrn möjligtvis kan ha vanhedrat och förnedrat kungen med ett uttal vid Norra Bantorget denna morgon. ’’Där är han’’ skrek en man som sprang emot oss. Jag hörde det med mina egna öron. Jag vill skrika åt mannen att hålla käften men mina läppar formar bara meningen. Greppet om mina axlar hårdnar och polisen drar mig mot sin svarta bil. Jag letar febrilt efter något att säga, en utväg, men mot lagen finns det inget jag kan göra i denna tid.

En solig vårdag 1948 satte jag min fot utanför centralfängelset på Långholmen. Jag kände mig inte glad, inte ledsen. Jag kände ingenting. Inte ens något hat mot kungen. Med åren hade jag insett att det inte tjänade något till att hata det höga folket. Jag slängde min rulla på marken och stampade på den. Den vreds sönder under min slitna fotsula och trycktes ner i den blöta leran. Jag var fri. Ändå kändes det som jag hade kunnat sitta i fängelset i 39 år till.

Jag vandrade igenom staden, gick överallt och lyssnande, luktade och tittade. Jag njöt av vårbrisen, som jag inte hade känt på så länge. Det höga bruset av människor, maskiner och bilar. Men jag kunde inte hjälpa att jag kände att något inte stämde. Allting var annorlunda. På ett bra sätt. Bilar susade fram på gatorna.

Fler och snabbare än jag minns att de var. Även spårvagnar for fram. Husen var också fler och allt större. Människor cyklade fram i fina kostymer och välmående barn lekte glatt runt träden i Folkets park. Här levde folket det goda livet. Man levde gott i sina hus, med mat och pengar så det blev över. Jag köpte en upplaga av Svenska Dagbladet av en lite pojke och den kostade hela en krona. Slog upp första uppslaget. En stor bild på Gustav V prydde den ena sidan. Den andra sidan innehöll en lång granskande artikel.

Jag klev på en spårvagn och kände hur gått och tryckt det var sitta ner på ett spårvagnssäte med alla andra, medans förarens klocka skär den vassa morgonluften med sitt läte. Att luta sig mot vagnens fönsterkarm, var som att stödjas av en vänlig arm som vibrerade i takt med vagnen. Och min oro tystnar inför ron i vagnens rassel och klockans skära ton, som röjde oss alla fram mot arbetsdagen. Industriella revolutionen var i full gång och folk var rikare, hade bättre hälsa och staden frodades sin grönska och blomstrande ekonomi. Detta var inte hur jag minns Stockholm, det Stockholm jag kände från 1909-talet fanns inte längre.

Förhållandena för barn bättrade Det fanns en hemsk tid under 1700 till slutet av 1800 talet och det var barnarbetet.

Barnarbetet hade man först till en början för att lära upp barnen hur de skulle göra när det tog över en gård tex och att vara med familjen och sköta denna gård eller vad det kunde vara. Men när industrialismen kommer så blir det helt andra förutsättningar. Barnen lämnade husen och började jobba i fabriker, gruvor och sågverk. I de familjer som hade det fattigast så kunde det vara barnen som jobbar och tjänar pengar till familjen. Det finns många anledningar till varför det förekom barnarbete, de är små till växten och kan därför göra fler saker än vad vuxna kan göra tack vara sin längd. Det finns även en annan orsak och det är att man anställde barnen för att det är billigt. Barn tjänar bara 9 kronor och 37 öre i veckolön.

Fabriksarbete kunde vara i en yllefabrik, porslinsfabrik eller i en verkstad.

Men nu så har det ändrats och det ska jag säga till er genom mitt reportage. Jag har äntligen kommit till föreningen Stockholms Mjölkdroppar på Östermalm. I den här salen har man som huvud uppgift att är att förse fattiga spädbarn med gratis mjölkersättning. Man kontrollerar också barnens hälsa och ger råd och stöd till mammorna. Även om den här personalen jobbar hårt så är det fortfarande många barn som dör och det är väldigt hög mortalitet men också hög nativitet. Här inne i salen så står det många sängar och det skriks över allt och väldigt högt i tak.

Men varför är det så hög mortalitet i Sverige?

-Jo det är för att vi inte har tillräcklig med resurser i Sverige och vi har även dålig hygien. Vi är också dåligt utbildade och att vi inte har mycket pengar. Några nya lösningar på det här, säger Margit Lövberg.

Men varför föder mammorna så många barn om det intet har resurser till att ha mer än två barn? Anders Eriksson säger, -Det är för att de vill ha mycket arbetskraft när det blir äldre och att de ska kunna försörja oss när vi blir gamla.

Nu har jag lämnat mjölkdropparna i Östermalm och åkt till krubban på Kungsholmen. Jag står utanför Kungsholms barnkrubba. I barnkrubban tar man hand om barn till fattiga mödrar. Barnen är mellan 0-4 år gamla. När barnen kommer måste de vara tvättade och kammade och betalningen sker varje afton. Öppettiderna är på sommaren 6-21 och på vintern 7.30–19.00. Idén kommer från Paris. Den här barnkrubban är den första i Sverige. Syftet med att ha en barnkrubba är att mödrarna ska kunna arbeta och försörja sina barn men också för att rädda barnen från misär. För att sammanfatta, har barnens jämställdhet förbättrats med åren och vi börjar se en ljusare framtid för barnen i ett jämställt samhälle.

Mjölkdroppar Vi befinner oss i Stockholm år 1903 och äntligen har den nya barncentralen öppnats i Stockholm vid namn Mjölkdroppar. Vi kan bara tacka och bocka för de 5000 kronor som har satsats för att detta ska bli möjligt. Jag har fått tillåtelse att kunna få följa med ett spädbarn vid namn Knut på sin väg in genom entrén på Mjölkdroppar. Jag får höra att Knut ska göra en hälsokontroll för att se om han är frisk.

Det är en behaglig sommardag och blåsten smeker genom trädkronorna som vacker musik. Ett antal mödrar är på väg in i den nybyggda anläggningen. De är klädda i svarta klänningar med ett vitt mönster på den översta delen av klänningen. Varje mor har minst ett spädbarn i knät. De väntar tålmodigt i väntrummet på att en sköterska ska komma in och ta emot dem. Knut ligger i sin mors famn och skriker. Hans skrik hörs över hela väntrummet men ingen vänder en blick. Knuts små armar sträcker sig upp för att kunna ta tag i moderns varma famn.

Fönstret står på glänt och en kvinna med svart klänning med vitt förkläde kommer in genom dörren. Hon stänger försiktigt det öppna fönstret och ropar med hes röst -Camilla Linsson kan du komma in med din son tack. Knut slutar skrika när Camilla börjar gå mot sköterskan med honom i famnen. Camilla är smal och hon fyller knappt upp sin klänning, håret är uppsatt i en hård bulle och men kan se i hennes ansiktsuttryck att hon är nervös. Sköterskan bär Knut den sista biten för att lägga honom på vågen. De befinner sig i ett vitt litet rum med ett fönster då doktor Edelström kommer in.

–God eftermiddag fröken Linsson, jag antar att detta är er son Knut. han lägger sin blick på Knut som sköterskan har klätt av halv naken och sedan ser han på vågens siffror. Efter det tittar han Knut i halsen för att se så att mandlarna ser bra ut. När doktorn är klar med undersökningen skriver han ned vad han kommit fram till i en journal, sedan ropar han till sköterskan.

– Fru Nickels kan ni gå och hämta en flaska med mjölkblandning till Knut? Camilla ser orolig ut när hon ser doktorns min.

– Är det något fel frågar hon försiktigt.

– Jag anser att ert barn är underviktig. Ett normalt spädbarn ska väga upp till 5,5 kilogram i Knuts ålder och ert barn väger knappt fem kilogram. Camilla ser inte så förvånad ut hon verkar mest nervös.

– Vad innebär detta?

– Att er son är mager men i övrigt frisk. Sköterskan knackar på dörren och kommer in med en flaska energirik välling. Fru Nickels lägger nappflaskans topp i Knuts mun.

–Det är inte lika vanligt som förr att vi stöter på sådan här undervikt men det händer ibland. Vi kommer inte att behöva ha kvar honom över natten men ni kommer ni få en lista över hur Knuts matvanor ska se ut. Fru Linsson ser lättad ut.

När jag står där utanför Mjölkdropparna tillsammans med fru Linsson frågar jag.

– Tycker ni att det som doktorn var till någon hjälp för er och er son.

– Ja det var en stor lättnad att kunna få veta att det inte var något väldigt farligt med Knut. Jag trodde inte att Knut var underviktig men jag är glad att kunna ändra på det och göra så att han får en bra och sund framtid. Knut börjar skrika och fru Linsson går från Mjölkdropparna med högt buret huvud.

Ni måste ta hand om våra barn Vi kvinnor som har barn och samtidigt jobbar har det inte lätt. Jag är änka och har 3 barn, alla är för små för att kunna jobba så jag måste ha 3 jobb och det räcker knappt till mat åt oss alla. Vissa dagar måste jag skippa att äta lunch och middag så att mina barn ska få tillräckligt med mat. Men jag är inte ensam om det här, det är många andra kvinnor som har samma problem som jag. Våra barn behöver någon som kan ta hand om dom på dagen och ge dom lite mat så att vi inte ska behöva ha tre jobb och knappt få träffa barnen. Vem ska ta hand om mina barn när de blir sjuka. Om jag stannar hemma för att göra det vem ska då försörja familjen så att vi kan äta. Det vi kräver är att våra barn ska få vara någon stans under dagarna där andra ser efter dom och ger dom lite mat. Något sånt här kan staten skapa och det skulle inte bara hjälpa nästan alla familjer utan dessutom skapa jobb. Men staten tycker att det skulle kosta för mycket med sådant här och då säger jag till dom. Så ni sparar hellre pengarna än att använda dom på något bra och stoppa barn från att svälta. Som jag har sagt så skulle det här hjälpa en massa människor igenom att det skapar fler jobb fler kvinnor kan jobba istället för att ta hand om barnen hela dagarna och med den här idén tror jag att Sverige skulle bli ett mycket mer välmående land.

Storstaden lockar Storstäderna lockar med arbetsmöjligheter och människorna på landsbygden drömmer om ett nytt liv. Men den kalla verkligheten stoppar de obeskrivliga drömmarna. I Svensons vardagsrum knastrar brasan och lågornas skimmer lyser upp rummet. Ett barn leker med en trasdocka där köksbordet brukade stå. Huset ekar redan av tomheten som väntar. Barnets leende sprider sig över hela rummet, förväntan hänger i luften. Mitt i rummet knarrar Berit på golvet och viker den enda skjortan som finns, med omsorg. Framför henne står Sten och hugger de alldeles för hårda vedträden.

Ryktet har gått genom byn som en löpeld. I Stockholm byggs det en fabrik om dagen, sa Kajsa i den röda lilla timmerstugan. Väl betalda jobb finns och min kusin går på teater varje torsdag hade Kristina hört. Teater istället för kodynga, fabrik istället för frostiga morgnar på åkern. Dum är man om man inte tar chanson. Så Svenson har packat och imorgon far de dit, ovetande om vad som komma skall. Men Svensons är övertygade om att det här är en biljett ut ur fattigdomen och misären på landsbygden. På morgonen därpå packas väskorna upp på vagnen och efter ett sista farväl av gården, så är de på väg.

En månad senare står jag i deras kök men på ett helt annat ställe, lukten av de nybakade brödet blandas med soporna från gatan. Berit sitter på köksstolen och räknar de få mynten. Hur hon än vrider och vänder på dem kommer de inte klara hyran denna månad. Om hon bara inte hade fått sparken! Hon han knappt lämnat dörren förrän ersättaren tagit hennes plats och fortsatt att jobba vidare. Berit har nu förstått att arbetslösheten är stor här. Runt varje hörn väntar outbildade människor på ett jobb, de kvittar vilket. Det knackar på dörren och in kommer Kristina med den söndriga tröjan och smutsiga skor. Kristina går genom den trånga gången in till köket med en lyster i sitt ansikte. Hon har gått från att ha vara piga till sömmerska. Pesten och kolera härjar i staden och ingen vet vem som är smittad. På landsbygden är det lättare att hålla sig undan från de sjuka för att hålla sig frisk. I den stora staden däremot beblandar sig de sjuka med de friska som saltet och vattnet i havet. Trots att det är lättare att bli smittad finns det i alla fall bättre tillgång till sjukvård som gör att dödstalen i epidemi har gått ner de senaste 50 åren.

Hem kommer nu Sten. I staden har hantverk byts ut mot monotont kroppsarbete och likaså har Stens pratgladhet byts ut mot en bekymrad slitenhet. Stockholm har stått med öppna armar men för många har anlänt. En sak är familjen enig om, ensamhet existerar inte.

Pelle som bodde på våningen ovanför ordnade alltid med kortlekskvällar innan han fick flytta till en nödbostad. Först blev han arbetslös sedan vräkt och nu betraktas han som en lösdrivare. Det är lag på att arbeta, varje man måste försörja sig själv.

Om man inte försörjer sig själv så bryter man mot lagen och blir hånad.

Majsan som jobbar nära fiskrökeriet kommer förbi varje kväll för att berätta allt skvaller hon hört under dagens gång. Idag har hon hört den makalösa historien Bengt från rökeriet berättade om den gången han staplade soporna i duschen, dragigt för dusch-kabinen och satt på vattnet för att komma undan när bostadsinspektionen som var där. Han låtsades att han hade en hustru.

Bostadsinspektionen startade 1906 och har sedan dess undersökt bostäder och deras hälsoförhållanden. Om bostadsinspektionen bedömer bostaden som obeboelig måste man flytta.

Berit är precis färdig med maten, knapert men gott. Medans vi äter i mörkret försöker jag tyda Berits, Stens och Kristinas ansiktsuttryck. Ångrar de att de har flyttat eller hade de kanske inte ens ett val. Kanske är de lika svårt som innan men med andra problem att lösa.

Avlopp och rent vatten I många år så har man behövt hämta vatten från smutsiga sjöar där folk dumpar avfall. Man har behövt gå mitt i den iskalla vintern för att hämta vatten, men nu är det slut med det. Nu har Staten börjat dra rör ledningar genom Stockholm så att hem ska få rinnande vatten.

Träsksjön var från början en fin sjö med mycket fisk som sedan rann vidare Rännilen. Människor har länge hämtat vatten därifrån men när folket inte kunde dumpa sitt avfall på gatorna så började folket kasta sitt avfall i sjön. Nu med vatten och avlopp som skiljer vatten från avfall så blir hygienen mycket bättre och folket får bättre levnads villkor.

Bildkällor: 2

1

3 4

6

5 Baksida

8

9

14

11

10

13

12

7 15

Framsida

1.År: 1916 Fotograf: Okänd Förvarande: Kungliga biblioteket ObjektID: http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=26991 3. År: 1905-1930Fotograf: Blomberg.A Förvarande:Stockholms stadsarkiv ObjektID: SE/SSA/0945/ Föreningen Östermalms mjölkdroppe F2 volym 1 4./13 . År: 1925-1926 Fotograf: okänd Förvarande: Stockholms Stadsmuseum ObjektID: F 83205 5/12.År: 1891-1899 Fotograf: Nilsson, Severin Förvarande: Stockholms stadsmuseum ObjektID: Bildnummer SSMD005935 6./9. År:1914 Fotograf: Okänd Förvarande: Stockholms stadsarkiv ObjektID: SE/SSA/1206 Kungsholms barnkrubba K1 volym 1 7. År:1962 Fotograf: Petersens, Lennart af Förvarande:Stockholms stadsmuseum ObjektID: Fotonummer F 80332 8.År:20 december 1957 Fotograf:Lantz, Gunnar Förvarande:Stockholms stadsmuseum ObjektID:Fotonummer SvD 31402 10.År: Fotograf: Förvarande: ObjektID: 11./2.År:1888-1895 Fotograf: Bergman, Edward Förvarande: Utbildningsförvaltningen ObjektID:http://stockholmskallan.se/ContentFiles/UTB/Foton/Lennstrand_Viktor_F a2.jpg

11.År:1888-1895 Fotograf: Bergman, Edward Förvarande: Utbildningsförvaltningen ObjektID:http://stockholmskallan.se/ContentFiles/UTB/Foton/Lennstrand_Vikt or_Fa2.jpg 14.År: 1859-1918 Fotograf: Andersson, Gustav Förvarande: Stockholms stadsarkiv ObjektID: SE/SSA/ÖÄ/Prostitutionsavdelningen/E2 15.År:1 maj 1917 Fotograf:Ransell, Karl Förvarande : Stockholms stadsmuseum ObjektID: Fotonummer KR 259

Vi i klass 8B på Mälarhöjdens skola har arbetat med industrialismen i Sverige och skrivit dessa texter utifrån stockholmkällan.

De flesta texter är baserad på verkliga händelser. Så låt oss börja vår resa i det förflutna och förundras över dess skönhet