INDUSTRIALISMEN Mitt Stockholm Volym 1
INNEHÅLLSFÖRTECKNING AVLOPP OCH VATTEN 4 - 12 Förorenade brunnar - 4 Drömmen om Amerika - 5 Ohälsosamma staden Stockholm - 7 Vatten och avlopp - 3
ARBETARE 13-24 En dag i livet som latrinbärare-9-11 Latrintömmerskor - 13 krönika om latrinhämtning- 16 bomullsfabriken-17 Krönika om klasskillnader och politi ska rörelser - 19
Förord Vi i klass 8c från Mälarhöjdens skola har tillsammans producerat denna bok, vi vill tacka Kul1415 för att vi har fått denna möjlighet, ett stort tack ger vi också till den undervisning vi får av våra fantastiska lärare. Med inspiration av Stockholms industrialism har vi elever var för sig skapat en egen text för att gestaltande beskriva livet man kunde leva under industrialismen. Hoppas ni uppskattar vårat arbete vi har lagt ner på denna bok. Trevlig läsning!
Avlopp och vatten Vi är i behov av rent vatten för att kunna ha en bra hälsa och allmän välfärd. Under industraliseringen kunde man inte skilja latrin och avfall från dricksvatten vilket ledde till många sjukdomar. Stockholm var en ohälsosam stad ända in på 1900-talet. Här kommer insändare och noveller om just avlopp och rent vatten.
Förorenade brunnar Jag är trött på att behöva gå flera kilometer för att hämta dricksvatten. Alla brunnar i mitt närområde innehåller smutsigt vatten som inte går att dricka. Folk slänger sina sopor och matavfall på gatan och låter det bara ligga där. Alla som drack ur brunnarna precis innan de stängdes blev sjuka och vissa dog. Trots att många brunnar stängs på grund av att de blivit förorenade så verkar folk fortfarande inte förstå att det är för att man slänger sina sopor överallt. När brunnen i mitt område stängdes av så var det första gången det hände och folk trodde att det skulle lösas av sig själv. Men när fler och fler brunnar började bli förorenade insåg folk att det var ett problem att inte ha rent dricksvatten. Man kom på saker som kunde orsaka folk nedsmutsningen och det första man kom fram till var att man slängde sopor på gatan. Trots att de blev informerade om det här så fortsatte de ändå. Inga straff infördes, fler och fler brunnar stängdes av. Min åsikt är att tidningarna borde skrivit mer om brunnarna och vad man skulle göra med soporna. Jag tycker också att folk borde fått i uppgift att gå till olika hus och informera alla om det här, många kan ju inte läsa. Nu när så många brunnar blivit oanvändbara har folk förstått att man måste åtgärda problemet, men om man informerat alla stadens invånare lite tidigare så hade inte så många brunnar behövt stängas. Många personer har också blivit smittade av en ny sorts sjukdom som jag tror kommer från vattnet. Den kallas kolera. Många dör av denna sjukdom och folk har inte kunskapen hur man botar den. Man vet inte heller hur man blir smittad. Om vi inte börjar informera folk om sjukdomen eller försöker komma på ett sätt att bota den, så kommer det nog sluta väldigt tragiskt.
Drömmen om Amerika Han vaknar upp av den värmande solen som lyser på hans ansikte genom det spruckna fönstret. Det är helt tyst i den lilla lortiga lägenheten. Hans kläder ligger på den gamla pallen bredvid honom. Hans vita tröja är smutsig. Sekunden efter det att han reser på sig, känner han hur hungrig han är. Han hör någon ropa från rummet bredvid "Ernst, är du vaken?". Det är hans mamma, Stina. Han klär på sig och går ut i köket. Det är stökigt. Han sätter sig på den endastolen i rummet och ser gårdagens tidning ligga på andra sidan bordet. Han börjar läsa förstasidans rubriker. Det står "Fler svenskar börjar emigrera till Amerika". När han läser det börjar han att tänka på morbror Bengt som åkte dit förra året. Han har inte hört av sig sedan dess och att hoppas på ett brev från honom, hade han slutat med sedan augusti. Nu är det oktober och vintern väntar. "Skulle du kunna gå till konditoriet och köpa lite bröd?"frågar Stina bakom honom. Han vet att det inte var en fråga så han svarar inte utan reser sig upp istället."Du behöver bara köpa för oss två, Bo gick till jobbet tidigare i morse" lägger hon till. Ernsttar de sista mynten på bordet och börjar att gå mot konditoriet . Han går över samma torg som han alltid gör. Det står ett antal tidningsförsäljare som ropar "senaste nytt, emigreringen till Amerika blir allt större och fler svenskar lämnar landet. Läs mer i dagens Aftonbladet!". De brukar stå där och ropa ut nyheter. Ernst tycker om att läsa men de har oftast inte råd att köpa dagstidningar, så han läser om samma gamla tidning tills att de har råd att köpa en ny. När han är på väg hem går han över samma torg. Det har börjat småregna och han lägger märke till brunnen mitt på torget, där många i staden får sitt vatten ifrån, som börjar rengöras lite av det lätta regnet. Han går förbi samma tidningsförsäljare som fortfarande står och ropar "senaste nytt, emigreringen till Amerika blir allt större och fler svenskar lämnar landet. Läs mer i dagens Aftonbladet!". Ernst vill köpa ett exemplar men hejdar sig när han tar upp mynten som är kvar och inser att
de kommer behöva varenda mynt för att klara resten av månaden. Han fortsätter att gå, då han ser en tidning lite längre fram som ligger på marken. När han tar upp den viker den sig och han märker att den är lika blöt som allt annat som ligger på de hårda kullerstenarna. Hemma möts han av ett kuvert som är placerat framför dörren. När han tar upp kuvertet känner han att det är lite fuktigt men inte helt förstört tack vare ett plank till höger om dörren som skyddar lite mot regnet. Ernst går in och möts direkt av Stina som sitter på stolen vid bordet och läser om gårdagens tidning. Han lägger brödet på bordet och hämtar den gamla pallen från rummet bredvid. Han sätter sig bredvid Stina, öppnar det fuktiga kuvertet och de båda börjar läsa.
Hej, jag är framme i Amerika och har bosatt mig i en stad kallad Chicago. Resan hit var en upplevelse. Jag bodde i en liten hytt med Nils och Sven. Dom åkte också från Sverige på grund av missväxt och dålig ekonomi. Här i Chicago finns det en stor bäck med rent vatten och många fina växter och djur. Jag bor i en liten trång lägenhet nu men jag kommer troligen flytta till något finare när jag har möjlighet. Jag har ett bra jobb med bra och stabila inkomster och det känns som en befordran väntar runt hörnet. Med vänliga hälsningar, Bengt. Ernst har läst klart innan Stina. Han börjar föreställa sig det fantastiska Amerika som morbror Bengt hade beskrivit och han börjar känna en längtan efter landet på andra sidan Atlanten.
Ohälsosamma staden Stockholm debattartikel Hur kan ni gå omkring i denna smuts? Hur kan ni gå förbi döende människor? Hur kan ni göra det här utan att blinka, utan skuld? Jag vill ha rent vatten, jag vill att ni håller handen på vänster bröst och känner om ni har ett hjärta.
Rent vatten är viktigt, så viktigt att det inte går att leva i 72 timmar utan. Men det här vet ni redan, men det som undgått er är att det här också berör det ni håller kärast, det ni dödar för, det som enligt er är så mycket mer värt än människoliv. Pengar. Ju fler människor som blir sjuka i kolera epidemin, desto färre arbetare finns det. För varje sjuk stockholmare förlorar ni i genomsnitt 3 arbetare. Den som insjuknar är inte den enda som saknas på arbetsplatsen utan även hennes eller hans närmaste. Det behövs någon som tar hand om den sjuka, någon som sköter hushållet och i vissa fall även någon som söker botemedel. Detta leder till att ni drar in mindre pengar, och blir därmed ett steg närmare att vara fattig. Ett steg närmare att bli en av oss, som bor i slumområdena och vädjar om rent vatten för att din lillasyster kämpar emot det oundvikliga sista andetaget.
Jag vet två tankar som nu snurrar i era hjärnor. Det ena är att ni tror att det här aldrig kan hända er men jag kan berätta att ingen av oss kommer att leva länge till om det fortsätter på det här sättet. Det andra som era själviska huvuden reflekterar kring är kostnaden av att bygga ut avlopp. Det kostar pengar, pengar som ni har. Om ni inte hade tänkt så mycket på pengar hade ni gjort detta utan en tanke, men nu måste jag även förklara att ni tjänar på det. Efter att ni byggt ut avloppen kommer det finnas fler friska människor än det finns jobb, stockholmarna måste kämpa för arbete, vilket leder till att ni kan sänka lönerna p.g.a bristen på jobb. De godtar en lägre lön för att få en inkomst. Så i slutändan är det ni som är vinnarna. Ni har inget hjärta, men jag vill att ni blundar och föreställer er pengar.
Arbetare och klassskillnader Under industrialismen så fanns det stora klasskilnnader mellan fattiga och rika. Arbetarna hade dåliga arbetsförhållanden då lönen var låg och arbetstiderna långa.
En dag i livet som latrinbärare Solen siprade in genom fönster på Lejonsteds gränd. Jag vill verkligen inte gå upp, men jag visste att om jag kom försent igen riskerade jag att bli sparkad. Jag reste mig upp och kände hur benen nästan domnade bort. Jag rullade bort den slitna madrassen som jag hade sovit på i nästan 6 år. Jag hasade långsamt in i köket dår jag sedan tog ett glas vatten, jag hade vant mig vid att vattnet var grumligt och smakade som sand. Jag vände mig om och kollade in i den smutsiga spegeln som hängde snett på väggen, en kraftg, lätt överviktig man kollade tillbaka. Mannen som kollade tillbaka hade ett rakat huvud och ett långt svart kruligt skägg, han hade också stora synliga ögongropar och grådaskiga torra ögon. Ansiktet såg ut att vara helt känslolöst, jag försökte klämma fram ett leende, men mannen i spegeln såg bara stel ut. Jag kände hur det blixtrade till i magen, jag behövde vekligen äta någonting men jag visste att jag inte hade pengar till frukost. Den enda mat jag fick var den tanniga lunchen som jobbet bjöd på. Jag drog på mig den stora grå overallen som var mina jobbkläder. -Kommer du eller!? Jag vände mig om för att kolla vem som skrek, jag såg ingen men rösten kändes så bekant. Jag öppnade fönstret för att se bättre, då såg jag honom. Det var Sven, han såg ovanligt svettig ut nåstan som om han hade sprungit. Jag kollade på den stora kyrkoklockan, hon var bara halv 6 vi hade gott om tid. Sven som var en väldigt lång spinkig man stod på gården och skrek mot lägenheten där jag bodde. Jag märkte hur flera av mina grannar också kollade ut, men Sven verkade inte bry sig. Jag skyndade ut och skrek att han skulle sluta skrika. Sven slutade skrika och drog upp en skynklig tidning ur sin jackficka. -Löneförhöjning hos alla avloppsarbetare! Stockholm annonserar stolt en beviljan på 4kr extra hos alla latrinbärare.-
-Avloppsarbetare hade klagat på sin låga lön i nästan 20 år nu, så det var nog på tiden, tänkte jag. Arbetet som latrinbärare var tufft och luktade hemskt, jag och Sven var dessutom några av dem första manliga latrinbärarna. Detta var på grund av det kommunala renhållningsverket. Nästan alla mina kollegor var antingen prostituerade, lösdrivare eller hade problem med alkohol. Att vara latrinbärare betyde att man var an människa men låg status, och kom från de lägsta samhällsklasserna. Man arbetade oftast 2 och 2 men en stor tunna som skulle fyllas till bredden med avföring, man skulle sedan dumpa latrinet i havet. Det var inte bara jag och Sven som hade förstått att det blev problem när man dumpade sina torrdass rakt ner på gatan. För avfallet följde med regnvattnet ner i grundvattnet, och det var det vattnet som man drack. Min pappa dog i kolera, det var en hemsk syn. Han hade en hemsk diarré och efter bara ett par dagar avled han. Det var då jag insåg hur viktigt det var med att hålla rent runt om sig, det var darför jag valde att bli en latrinbärare. Vägen till jobbet hade jag gått många gånger, en small lång kullerstensstig emellan lägenheter. Uppför Tavastgatan, under Söderlandstunneln, över Centralbron och uppför lilla Nygatan. När vi sedan kom fram till mitt och Svens område började vi jobba. Jag fummlade lite med nyckeln till det stora skjulet där alla latrinbärare hade sina tunnor. Vi tog våran tunna och började gå mot det försa dasset. Medans vi gick blängde vi lite på skylten där det stod: ’’Allmänheten uppmanas vördsamligen att icke bjuda renhålningsverkets arbetare på öl eller andra spirituösa drycker’’. Det var en varm solig vårdag i stockholm och jag och Sven var på toppen humör på grund av beskedet om löneförhöjning. Det första utedasset som vi skulle tömma låg på Kvarngatan, det var inte långt till Kvarngatan. Jag och Sven hade haft väldigt tur när man lottade vilka som skulle tömma vilka dass. Vi hade fått dassen som låg i precis rätt områden, nära till dumpnings platsen, nära till baren och korta sträckor mellan dassen.
Solen gassade och det var tungt att bära den överfyllda skittunnan, jag kände hur tunnan håll på att glida ur mina händer. Det var extremt svettigt och jag kunde höra hur Sven flämtade och frustade. Innan jag kunde uppfatta vad som hände fastnade min sko i en spricka i asfalten och jag trillade. Jag kände hur det rös i hela mitt ben, och hur den varma avföringen jag höll i nu hade runnit ut och låg utspridd över hela marken. Jag reste mig upp och såg att jag blödde ur ett stort sår på vänster lår, byxorna hade gått sönder och jag var täckt av skit. ”Fan.” Tänkte jag, vi började skyffla up det vi kunde och gick vidare. Jag kände hur det stack mer i benet för varje steg jag tog. Som tur var hade vi bara ett dass kvar att tömma. Äntligen var dagen slut. Jag pustade ut och tog en klunk av den kalla alkoholdrycken som jag hade beställt. jag kände hur benet bultade, jag hade fått ett smutsigt bandage att binda om såret med. ”Hejdå.” Sa jag till Sven, och började gå hemåt. På vägen hem upplevde jag en våg av smärtor från det skadade benet. ”det läker nog av sig själv.” tänkte jag och fortsatte att gå. Men efter ett tag svartnade det för ögonen och allt bara försvann.
Latrintömmerskor Det här är en berättelse om en ung dam vid namn Klara, hon levde under 1800talet och var en lösdrivare. Det var en helt vanlig dag när jag gick runt i mitt favoritkvarter och tiggde lite pengar eller mat. Det snöade kraftigt och stanken av soporna var nästan helt borta på grund av den starka vinden. Man kunde inte se mer än fyra meter framför sig på grund av snön. Jag knackade på varje dörr men ingen öppnade eller gav mig något av värde. Det var inte ett av de rikaste kvarteren, för de som bodde där hämtade genast poliser om det kom lösdrivare till dem och de fattigaste ger inget för de har inte råd. Så det här var ett kvarter som varken var för rika och snobbiga eller för fattiga. Det fanns inte heller så många andra lösdrivare, så de som bodde där gav mer till mig. Husen knarrade och rörde sig i vinden. Vinden började att blåsa mer och mer, jag tänkte att jag ska bara besöka några hus till. Efter ett tag så kunde jag inte längre känna mina fingrar eller tår och jag hade bara fått lite mat som jag knappt kunnat bli mätt på. Det var bara två äpplen jag hade fått. När jag var på väg tillbaka till mitt vindskydd under en gran, så råkade jag stöta på två poliser. De såg granskande på mig."Var bor du?" sa den ena av dem. Eftersom jag hade hört berättelser om andra lösdrivare som hade blivit tagna av polisen och fått tvångs arbete, så tvekade jag. Det var nog den tvekan som gjorde att de tog tag i mig och började dra iväg mig. Jag kämpade med all min styrka som jag hade kvar och för allt jag var värd. Då såg jag en person titta ut genom fönstret men det var en helt vanlig syn att se en lösdrivare bli tagen av polisen. Jag fick in ett slag på den ena polisen så att jag kom loss en aning, men det gjorde dem nog bara argare, för att de tog då tag i mig med ett hårdare tag och började släpa iväg mig. När de äntligen släppte mig så var vi i ett hus. Det var ett litet hus med ett skrivbord mitt i det enda rummet med en kontorsstol på ena sidan av bordet och där satt en
man med en bok och penna i hand antecknade han. På den andra sidan av bordet var det bara en helt vanlig träpall. Det såg nästan ut som om den höll på att förfalla. När vi kom in i rummet satte poliserna mig på den skruttiga pallen."Vi hittade en till driva omkring i ovädret", sa polisen till mannen bakom skrivbordet."Okej och vad heter du?" "Klara, Klara Anderson, herrn" med det ordet så antecknade han något. Mannen som satt och antecknade hade kort hår med ett prydligt och välklippt skägg. Hans kläder var rena och prydliga."Hur gammal är du?" "Tjugo sex herrn" Han antecknade något igen och jag sträckte lite på mig för att försöka se. Han nickade och poliserna började dra iväg mig till ett större hus två kvarter bort, men de höll inte i mig lika hårt och det var jag tacksam för. När vi var framme öppnade de dörren till huset. Huset såg inte heller ut att vara i topskick men det var bättre än det lilla vindskyddet som jag bodde i. När jag hade kommit in så stängde de dörren efter mig. När ögonen vande sig vid mörkret såg jag att det var flera personer i huset. Senare på kvällen kom det in samma man som hade antecknat i det lilla huset."Nu är det dags att jobba."
"Du den nya, du får para ihop dig med Elisabet. Hon berättar arbetsuppgiften för dig. Ni får tömma dasstunnorna i träsksjön." Så var vi på väg ut i snön. "Vi ska tömma dasstunnorna," sa Elisabet."Så mycket vet jag redan." "Det är allt du behöver veta och vart vi ska tömma dem det vet du också." Det var ett hårt jobb. Det var mycket att bära och det stank outhärdligt. Nu när det var vinter måste man akta sig var men kliver, så att man inte halkar. Alla kälkar var slut så vi använde en stång som vi bar emellan oss. När vi kom ut från ett av husen var det några pojkar som såg oss och skrek "skitbärarkärringar spring!" Väldigt fort förstod jag att vara en latrintömmerska hade väldigt låg status och när jag frågade om vad alla andra i huset hade gjort innan det, var nästan alla lösdrivare eller prostituerade. Vissa kom till och med från fängelset. Så det var bara de lägsta samhällsklasserna som fick det här jobbet. Om man var lite sen och inte hade hunnit med alla tunnor och folk vaknade fick man föraktfulla och ogillande blickar när man gick förbi. Man fattade varför man gjorde det tidigt på morgonen och sent på kvällen, för det var då det fanns minst folk vakna och ute. "Varför stannar du och jobbar här, vi skulle kunna gå?" frågade jag "Jag har det bättre här än vad jag hade innan, visst, jobbet är inte så bra men om du tänker efter nu sover du i ett riktigt hus och du får mat regelbundet" svarade Elisabet. "Okej, du kanske har rätt." sa jag och det var inget mer med det. Men jag funderade ofta på att ge mig iväg men tanken försvann snabbt när jag tänkte på mitt gamla liv. Det dåliga med jobbet var att det var hårt och det stank. Arbetstiderna var inte heller bra men det var nog bättre för ingen ville ha kontakt och de var inte trevliga mot en. Lukten gick inte att bli av med vad man än gjorde och när man blev av med den så märktes det inte heller för alla andra i huset luktade. Man började ändå lukta när man började jobba igen. Så det var inte riktigt någon ide att tvätta sig ren.
Vintern blev jobbigare, det började snöa och blåsa mer, man behövde vara försiktigare så att man inte halkade på den hala isen som lurade under den vita snön. Flera och flera halkade och skadade sig. Så de som mådde bra fick mer och mer arbete. Många blev också sjuka på grund av att det var så kallt. Några dog, men det kom genast ny arbetskraft. En dag när jag var ute och gick med Elisabet så skulle vi ta vår sista dasstunna för dagen. Jag var inte speciellt försiktig. När jag tog ett steg mot träsksjön så kände jag att fotfästet försvann och jag ramlade ner på marken som var täckt av sten och skar mig på en ut stående sten som stack upp ur gatan. När jag trodde att allt var över så kom dasstunns innehåll ned ramlade på mig. Elisabet som hade tagits av överrasknings hann inte kompensera för det plötsliga fallet och tappade dass tunnan rakt över Klara. När jag kom tillbaka till huset var jag för trött för att gå ner till sjön och tvätta av mig. Jag bytte bara om och gick och la mig. När jag vaknade nästa morgon så hade jag ont i låret där jag hade skurit mig. Jag orkade inte gå upp och jobba så jag låg kvar i sängen. Lite senare på dagen gick jag ner och tvättade såret och det var först då jag märkte att såret var infekterat. Jag sköljde såret lite försiktig men det gjorde så ont att jag inte fortsatte.Jag tänkte att det läker nog av sig själv och på vägen hem kände jag att det svartnade för ögonen och allt bara försvann.
Krönika om latrinhämtning Jag, Maria Persson, har jobbat som latrintömmerska under en lång tid nu, det är ett mycket hårt jobb, och jag börjar undra om det är något värt. Lönen är super dålig och jag har knappt råd med mat, Detta är ju faktist ett mycket viktigt jobb, tänk om vi latrintömmerskor skulle sluta bära dina tunnor, då skulle gatorna bli fyllda med skit och allas hygien skulle försämras drastiskt. Jag tycker verkligen att man kan ändra på arbetsvillkoren genom att följa mina förslag på saker som man skulle kunna göra för att förbättra arbetsmiljön. Varje morgon oberoende av regn, snö, slask och vind så går jag upp klockan fem, äter en dålig frukost och tar mig sedan till arbetet som börjar klockan sex. När jag väl är där så träffar jag min kollega, vi tar en stång, bär den på våra axlar och börjar vandra till vårt distrikt. Under dagen hinner vi med cirka fjorton tunnor, varje tunna väger ungefär tjugo kilogram, varje tunna tar ungefär en timme att bära bort och tömma. Klockan åtta slutar dagen och vi får gå hem med våra onda ryggar och smutsiga kläder. Det som måste ändras i vår arbetsmiljö är: För det första så skulle vi behöva mycket bättre lön, lönen vi får är väldigt låg och ibland får vi till och med bara en sup som lön, det är inte många som vill jobba på ett jobb som detta. För det andra så får man mycket dåligt rykte av att jobba som latrintömmerksa, folk ser ner på oss och tycker att vi är mindre värda. För det tredje så skulle vi behöva bättre transportverktyg för tunnorna, till exempel kärror, detta skulle minska våra ryggskador och inte slita på våra kroppar lika mycket, det skulle också göra vårt arbete mer effektivt. Ställ dig själv dessa frågor: hur skulle du klara dig utan oss latrintömmerskor? Skulle du kunna ta hand om ditt eget skit? Hur mycket skulle du kunna ge för att någon gör det åt dig? Detta måste ändras! Latrintömmerska, Maria Persson, 3 januari 1883
Bomullsfabriken Jag går upp varje dag klockan fyra på morgonen. Mitt arbete börjar klockan sex men färden dit tar nästan två timmar. Jag bor i ett rum med tjugo andra personer. När alla ska och lägga sig blir det väldigt trångt och man måste nästa alltid dela sin säng med någon annan. Sjukdomar härjar svårt. Jag försöker att skydda mig genom att ha täcket över munnen men det hjälper inte. Jag kan inte minnas en dag jag inte har varit sjuk det senaste året. Någon frukost blir det inte heller. Jag äter ett mål om dagen och det är efter mitt arbete. Men idag hittade jag en liten brödbit i fickan som jag fort smackade i mig medans jag gick iväg till arbetet. Jag jobbar som städare på en bomullsfabrik. Jag jobbar sju dagar i veckan från klockan sex på morgonen till klockan otta på kvällen Jag städar mest emellan maskinerna så mitt arbete är rätt riskfyllt. Maskinerna som används är osäkra och olyckor händer ofta. Speciellt för dom långhåriga arbetarna och för städare som mig själv. Jag lider svårt av andnings problem på grund av allt bomullsdamm som sätter sig i lungorna. Det gör att mitt arbete blir väldigt fysiskt jobbigt. Jag arbetar fjorton timmar om dygnet så att jag försöker att spara lite på krafterna men det är omöjligt under mina arbetsomständigheter. Man är helt slut efter första timmen och resten av dem tretton återstående timmarna är arbetet väldigt ansträngande. Varje gång när min arbetsdag är över blir man lika förvånad varje gång att man klarade dagen igen. För att tråden som spins på bomullsfabriken inte ska gå av är fabrikerna väldigt varma och fuktiga. Det gör så att man får gå hem helt dyngsur. På sommaren är det helt okej. Nästan lite svalkande och skönt. Men på vintern blir man alltid sjuk.
Oftast efter mitt arbete brukar jag gå till puben. Jag försöker vara sparsam med mina pengar men det slutar nästan alltid med att jag super upp dem. Jag gör det inte för att jag är någon alkoholist utan för att jag behöver det för mina smärtor och sjukdomar. Men i dag var jag så trött så att jag började gå raka vägen hem efter jobbet. Det var en väldigt kall natt för att vara höst och att vara dyngsur gjorde inte saken bättre. Jag försökte att springa lite för att bli lite varmare och för att komma hem fortare men jag klarade bara av det i kanske fem minuter. Det värkte alldeles för mycket i mina slitna lungor. När jag kom hem sov nästan alla. Som jag har sagt förut var det väldigt trångt. Jag fick leta efter bitar av golvet där det inte låg människor och därefter fick jag hoppa emellan dem. Man vill ju inte väcka dem. Alla har haft en tuff dag idag och kommer antagligen ha en lika tuff dag imorgon. Alla av oss sliter som djur och vi får alla dåligt betalt. Den lilla sömnen man kan få måste man värkligen ta vara på. Jag lägger mig i sängen i väntan på nästa dag. Fast att jag är så hungrig vet jag att jag kommer att somna nästan på en gång. Min kropp ar helt slut. Jag sträcker mig efter täcket och lägger det över munnen för att skydda mig mot sjukdomar. Men som sagt det hjälper inte.
Krönika om klasskillnader och pollitiska rörelser Jag går min dagliga morgonpromenad längs hamnen. Jag stannar upp för en sekund och tittar ut över Katarinahissen åt höger, sveper med blicken åt vänster och granskar de vita stenhusen på andra sidan vattnet, rustade och vackra. Jag tittar åt Katarinahissens håll igen, på slumområdena, alla träkåkar som lutar sig mot varandra och det är ett helt gytter av små fallfärdiga hus. Hur kommer det sig att man bor så nära, men ändå lever så olika liv? Jag fastnar med blicken på den skruttigaste och minsta kåken. Där, just i den kåken bodde systern min, Annika. Hennes man gick bort i en besvärlig lungsjukdom och lämnade henne ensam med två små barn. Att se henne slita sig fördärvad för mat på bordet gjorde ont, väldigt ont. Det skar i hjärtat. Hur hon varje morgon gick upp klockan fem för att ta sig till ”Saras tvättbod” för att tvätta, vika och stryka kläder åt kvinnorna i de vita stenhusen. Vissa perioder var hon tvungen att städa åt dem för att inte behöva gå med tom mage. En dag när hon hade städat och lämnat tvätt till Hulda, kom hon hem och beskrev i timmar vilket överflöd de lever i, de stora silvervaserna, de stora öppna, vackra ytorna, väggarna fyllda med tavlor och de sammetslena mattorna som täckte hela golven. Som ensamstående kvinna fick hon det extra jobbigt. Att se henne så olycklig, sliten och trött och veta att jag själv inte kunde hjälpa henne med något, var svårt. Varje dag slet hon för att fylla barnens magar, medan folket i de vita stenhusen fick allt serverat på silverfat, deras liv var som en dans. Till slut fick Annika nog och ville söka lyckan någon annanstans. Hon bestämde sig för att det skulle bli Amerika. Mina ögon tårar sig och en tår faller ner från min rödrosiga kind. Bara tanken på att hon precis tagit båten med sina två pojkar från Göteborg gör mig tom. Varför
behöver världen se ut så här? Varför ska hon inte kunna leva ett lyckligt liv bara för att hon kommer från arbetarklassen? Och varför har alla dessa skillnader uppkommit? Alla dessa fabriker som växer som svampar. Entreprenörer, företagare och jordägare som blir mer och mer framgångsrika och skor sig på andras bekostnad. Medan de som måste arbeta och slita för brödfödan behöver slava i deras fabriker. Så här kan det inte se ut. Det är inte rätt att människor behandlas olika efter hur mycket pengar de har, att vissa människor föds med mer rättigheter än andra. Föds inte alla likvärdiga? Fast det har ryktats om en sammanslutning som förhoppningsvis ska kunna ändra på detta. Kanske är det lösningen på problemen i dagens samhälle. Jag tar mig i kragen och börjar vandra hemåt igen, för nu har jag bestämt mig, jag ska anmäla mig till det Socialdemokratiska Arbetarpartiet.
Metallarbetaren Det var tyst i fabriken, Sven hade aldrig sett något liknande. Ingen stod vid maskinerna, ingen sopade, inga klockor ringde och ingen satt utmattad i kafferummet och reflekterade över sitt liv. Men plötsligt dränktes tystnaden i ett dån av ilskna metallarbetare som marscherade mot fabriken. Polisen hade ställt upp sig för att skydda fabrikens gård. Och polischefen hade via megafon kommenderat demonstranterna att skingra sig. Håll käften! skrek en demonstrant, riksjon skrek en annan. Sven sprang ut från fabriken och ställde sig bakom polisbarrikaderna. Då fick en av hans kamrater från fabriken syn på honom. SVEN! Skrek han. Helt utom sig av sorg och ilska då han hade fått reda på att en av hans närmsta kamrater var en strejkbrytare. Strejkbrytare! Strejkbrytare! Snart var hela klungan med och skrek. Det började hagla sten och glasflaskor mot polisen och Sven. Polisen som på den tiden varken hade hjälmar eller sköldar hade inget annat val än att ta till flykten. De arga demonstranterna stormade gården utanför fabriken och tog loss fanorna från stavarna och använde dem för att hålla undan polisen och stötta ner dem från hästarna. Sven sprang in i fabriken och stängde de jättelika portarna bakom sig. Demonstranterna var fortfarande igång och började nu använda sina verktyg till att bända upp gatstenar och slunga dem mot fabriken. Sven lyckades smyga ut genom nödutgången på baksidan av fabriken precis innan demonstranterna bröt sig in.
Väl hemma kunde han pusta ut eftersom han hade flytt från den arga folkmassan. Tänk att det bara behövdes en enda misstänkt strejkbrytare för att piska upp en folkmassa, till den nivån där de stormade sin arbetsplats. När Sven hade tagit av sig rocken och satt sig vid köksbordet, slog han på radion för att se om P1 hade gjort ett reportage om upploppet, vilket de hade gjort. P1 rapporterade om en metallarbetarstrejk som urartat när en av arrangörerna fick syn på en strejkbrytare. Polisen försökte hålla bort demonstranterna fast misslyckades, tusentals tryckte på och fabriken stormades och sattes i lågor. När choken hade lagt sig, började han undrar vart Magda var klockan var fyra på eftermiddagen och Magda var fortfarande inte hemma. Då så ringde telefonen, -Sven Johansson. Svarade han, -Ja goddag Sven, mitt namn är doktor Gustav Albin Blom och jag ringer från södermalmssjukhuset åt er frus vägnar. –Ja fortsätt sa Sven oroligt. –jo i symaskineriet där er fru Magda Johanson jobbar bröt det ut en brand dom på den nedre våningen, den nya tygleveransen hade blockerat nödutgången och jag är ledsen men Magda… hon klarade sig inte. Sven satt sig ner han släppte telefonen och sjönk ihop. Klockan var sex på morgonen Sven packade sin väska men denna gången inte med verktyg eller sin lunch, han packade sin hammare och tombuteljer han gick mot Mynttorget där han möte sina kamrater. Kaj hade bett om ursäkt för missförståndet och var nu glad att se Sven, -Där kommer han min närmsta kamrat. Sven hälsade tillbaks men mycket allvarliga då så skrek arrangörerna: Framåt! Och dom bildade en kedja längst fram i ledet och började tåga mot Mynttorget där den nordiska revolutionen skulle börja…
Dödsorsaker 1911 dog totalt ca 76 462 personer i Sverige. Trots att många dog i vanlig ålderssjukdom så dog drygt 84 % på andra sätt. Sverige som ändå befann sig i slutet av en industrialisering, såg talen ännu värre ut innan? Man märker den brist som fanns inom sjukvården då de flesta led av infektionssjukdomar. Hela 15 166 personer dog i infektionssjukdomar, av dem mer än hälften i lungsot. Jag kan se framför mig människor arbeta i svåra arbetsförhållanden, dag och natt få vistas i den smuts luften omger. Ansikten som uttrycker förtvivlan och missnöje, slitna kroppar som kämpar för sina liv. Även många andra problem fanns vid andningsorganen, Tydliga tecken visar på den orenligheten som dödade så många. Arbetet i fabriken som så positivt utvecklade vårt samhälle var en dödskälla för många arbetande. När livet blev för svårt att hantera, var det kroppen som fick säga ifrån? Insjuknandet blev tecken på att tiden var inne för dig att säga farväl. 974 personer begick självmord, ett tal som inte är mer än 1,3 % i diagrammet men för stor för att acceptera. Personer som inte klarade av livets alla motgångar, för de som tiden gick utan att känna något annat en psykisk smärta strömma i kroppen. Inga andra alternativ fanns inom synvinkel, än att lämna sin plats på jorden. Men alla andra som var tvungna att leva för sina barn skull, för att livnära familjen och skaffa en inkomst för individernas överlevnad. Tyngden som folk bar på sina axlar, en vikt som inte kan mätas i kilo. Tänk dig tillbringa 10 timmar i fabriken, svetten rinner och varenda kroppsdel ger vika. Du kommer hem. Hem utan mat till varken dig eller din familj. Dina barn som darrar och krampar i längtan efter mat, i kunskapen att du inte kan ge dina närmaste vad de behöver. Ser hur de ligger på
endast en ytters tunn och gammal madrass, vakna sömnlösa och svaga. Rödsprängda ögon och påsar som sträcker sig till kindbenen, hud full av infekterade sår och smuts äldre än vad man kan minnas. Att leva så en vanlig dag, vad gör man? Konsten att hjälpa varandra är komplicerad när man inte har några större intäkter själv. Att rädda de dödssjuka var därför en mycket ovanligare händelse då än vad de är idag. Totalsumman för eventuella botemedel och hygieniska verktyg kunde inte göras mycket större. Alla problem gick inte att lösa med den otillräckliga ekonomin. Barn samt vuxna lidande av livsfarliga tumörer och en cancer spridd i hela kroppen. kräfta, dåtidens namn på cancer, drabbade 6 103 personer, oskyldiga människor som inte gjort någonting ont mot mänskligheten fick liggandes vänta tills döden fick fatt dem. Inga som kunde bevaras. Levande eller död så var varenda person inflytelserik, inflytelserik till det samhället vi lever idag. Och alla gör en egen plats.
Bildförteckning Framsida: Tid: 1909, Skapad: 1909, Plats: Stockholm, Upphov: Heimer, Oscar (1858-1927), Objektidentitet: Fotonummer E 29466, Publicerat av: Stockholms stadsmuseum Sid 4 Tid: 1891-1899, Skapad: 1891-1899, Plats: Kvarteret Eriksberg, Upphov: Nilsson, Severin, Objektidentitet: Bildnummer SSMD005935, Publicerat av: Stockholms stadsmuseum Sid 10 Tid: 3 februari 1953, Skapad: 3 februari 1953, Plats: Kvarteret Björnen och Loen, Upphov: Ericsson, Vimar, Objektidentitet: Fotonummer SvD 33558, Publicerat av: Stockholms stadsmuseum Sid 15 Tid: 1820-talet, Plats: Stockholm, Upphov: Swedman, Carl Wilhelm (1762-1840), Objektidentitet: F 31574, Publicerat av: Stockholms stadsmuseum Sid 22 Tid: 1890-1910, Plats: Katarinahissen Stadsgården, Upphov: Okänd, Objektidentitet: Fotonummer D 441, Publicerat av: Stockholms stadsmuseum
Baksidan Tid: 1899, Plats: Vasabron, Objektidentitet: SE/SSA/Biblioteket/Wernerska/, Publicerat av: Stockholms stadsarkiv
"Jag tittar åt Katarinahissens håll igen, på slumområdena, träkåkar som lutar sig mot varandra och det är ett helt gytter av fallfärdiga hus. Hur kommer det sig att man bor så nära, men ändå lever så olika liv?" Hur det att leva under industrialismen? Fick man göra abort, vara hemlös, homosexuell, köpa sex eller döma dödsstraff? Få en inblick om detta från olika perspektiv i boken "Mitt Stockholm".