M222larh333jdens skola 8d industriella revolutionen genom 8ds 333gon

Del 2

Förord Texterna i den här boken har skrivits under momentetet “Revolutionernas tid” som elever i årskurs 8 på Mälarhöjdens skola jobbat med under vårterminen 2015.

Eleverna har skrivit väldigt varierade texter, var och en har fått sätta sin personliga prägel på texten. Några har skrivit faktatexter, andra har jobbat inom ramen för fiktiva skildringar utifrån industrialiseringen och en del andra historiska företeelser. Det här är “Del 2” som är fiktiva skildringar inspirerade av verkligheten, “Del 1” innehåller faktatexter.

Gemensamt för alla texter är att författarna vill visa på vilken skillnad idustrialiseringen inneburit och ännu innebär. Att det är en process som tänjer på gränserna och som format det samhälle vi har idag.

De vill visa att det krävs mod och tålamod för att förändra ett samhälle.

Bilderna är tagna av eleverna själva eller publicerade med tillstånd av förvarande enhet.

Mälarhöjden, april 2015

Den Stora Dagen Jag tittar mig nöjt i spegeln. Jodå, visst ser det bra ut. Mina röda vackra klackskor, och min prydliga nya kappa sitter bra. Mitt gråa hår täcker jag försiktigt med en mörkbrun hatt, och jag ler mot tanten som står mitt emot mig i spegeln. Jag tänker igen, att det är en stor dag.

Jag slänger ännu en blick på min noppriga kalender som sitter bredvid ytterdörren. 12 september. En stor dag. Jag kommer väl ihåg var vallokalen ligger, men oron över att jag inte ska orka gå dit, sitter och gnager inuti mig. Nu, när jag är påklädd och ser förnämlig ut, kan jag ge mig iväg.

Jag går längs Kommendörsgatan på Östermalm. Det är mycket folk ute på gatorna idag, såklart. Människor går i klungor och pratar, skrattar. Jag ler, och tänker samtidigt på mitt val som jag bestämt mig för. Jag vet vad jag ska rösta på, men om någon skulle fråga skulle jag inte berätta, eller kanske ljuga. Medan jag går på den grusiga gatan, värker det i mina ben. Jag kan inte låta bli att tänka, att detta kanske skulle kunna vara både mitt första och sista val. Fast, samtidigt tycker jag själv att jag är stark ännu, för att vara 68 år gammal. Jag har nu gått i några minuter, och framför mig ser jag den välbekanta möbelfabriken som tornar upp sig framför mig. Här hade jag så många gånger förut gått. Det här var en av de första fabrikerna i Stockholm, som far alltid hade påstått varit den bästa. Far hade nämligen en gång i tiden varit fabriksägare, och anledningen till min uppväxt i överklassen. Jag blev arg när jag tänkte på honom, trots att jag borde vara tacksam.

Första delen av min uppväxt var lycklig. Min familj var rik, jag var enda barnet. Bra utbildning fick jag, bra boende. De få gånger någon av mina vänner från skolan kom hem till mig, blev de förundrade över hur jag bodde. De tyckte jag levde i ett palats. Och visst, jag blev lika förundrad när jag kom hem till dem. Ändå levde de mycket bättre än många andra, som inte ens gick i skolan. En dag, när jag var 16 år gammal, skulle jag för första gången få gå in i själva fabriken, bland arbetarna. Jag kommen än idag ihåg hur stolt far var när han visade mig sin stolthet. Hans hårt, hårt arbetande arbetare. Det var när jag såg just det, som min syn på far förändrades. Minnet av arbetarna som slet under villkor som jag, ett 16 årigt överklassbarn, tyckte var omänskliga. Jag fick även reda på hur lite betalt de fick

1a. Kommendörsgatan, 1961

1b. Skeppsgatan söderut från Kommendörsgatan, 1890-1897

för sitt hårda arbete, då blev jag ursinnig. Än idag förstår jag inte hur far kunde leva med ett sådant samvete. Men då förstod jag inte heller hur otänkbart det var för arbetarna att kräva högre löner.

Medan jag gick vidare och såg upp mot de vackra husen som ramade in gatan, föll mina tankar åter på Sven. Mina ben var ömma, och det gjorde ont att gå. Då slogs jag av tanken, att detta måste vara känslan Sven haft i större delen av sitt vuxna liv. Min före detta man, Sven, hade nämligen varit arbetare. Det var min upprorshandling mot far. Jag hade träffat honom i samband vid mina hemliga besök i fabriken, och det var mest det vår kärlekshistoria sedan skulle bestå av. Hemliga träffar. Jag beslutade mig sedan för att gifta mig med honom, och jag minns att jag inte tvivlade en sekund. Jag tyckte det var värt att riskera att behöva klippa av alla band till far och mor, om det skulle visa sig vara nödvändigt. Om jag hade stått inför samma val idag, vet jag att jag skulle ta ett annat beslut. När jag och Sven gifte oss, blev konsekvenserna som förväntat. Far blev ursinnig.

Någon som jag, med någon som honom? Jag tvingades att flytta ifrån mitt vackra hem. Det innebar också att jag övergick till medelklassen. Till ett annat sorts liv… Inget var detsamma. Men jag anpassade mig snabbt, till kläderna, maten, hemmet… Allt. Jag visste ju sen innan om att folk levde på det viset, men att kastas in i det från min rikemansfamilj, var alldeles nytt. Och svårt blev det också, när hungern drog igång, på grund av kriget.

Ett år senare, när jag var 22 år gammal, fick vi en liten dotter, Britt-Inger. Namnet kom från Svens mor. Då blev det svårt att betala den dyra hyran, och mätta alla munnar på Svens inkomst. Jag själv, som slet så hårt i hemmet, fick inte in några pengar. Då hade inte vi kvinnor börjat arbeta i fabriker och liknande än. Så, för mig fanns det bara en möjlig lösning. Att be far om nåd. Jag var ju ändå, fortfarande hans dotter.

Jag kände ingen skam, när jag kom till far. Enligt mig var det fortfarande han som borde skämmas. Jag träffade först min mor, och vi båda blev så glada över att se varandra igen.

Henne hade jag inga onda tankar kring. Men far… Han låg på dödsbädden. Jag minns inte om jag kände någon sorg när jag såg honom där, sjuk. Men i efterhand gjorde jag det, trots allt hat. Men det verkade far helt ha glömt bort. Han välkomnade mig, och bad mig ta över fabriken vid hans död. Jag kommer inte ihåg hur jag reagerade, eller vad jag hade sagt.

Bara att jag hade tackat, och tagit farväl. Det var den sista gången jag såg far.

Far dog, någon månad senare. Som sagt, blev jag fabriksägare, fast i Svens namn förstås.

Kvinnor var ju inte fabriksägare. Närmast efter fars död, sörjde jag ej. Om jag hade haft någon känsla av sorg, hade den snabbt försvunnit. Jag, eller Sven, visste inte hur vi skulle hantera fabriken, så därför var beslutet om att sälja den enkelt. Och lönsamt.

Jag fortsätter ner för den grusiga gatan. Snart var jag framme vid vallokalen, men innan passerade jag även en textilfabrik, där Britt-Inger arbetade. Jag tror att jag skulle tyckt det var intressant med ett liknande arbete när jag var ung. Då var fortfarande den mekaniska vävstolen ny, som hade kommit strax innan jag var född. På avstånd såg jag biblioteket, där jag ska rösta för första gången i mitt långa liv. Jag blir glad, när jag såg att det var trots allt, några kvinnor här och där i den långa kön. Nervös är jag, för jag vet ju inte riktigt hur man gör. Men jag kan ju se på männen som vet hur man gör. Alla hade mycket fina kläder, folket som bodde i närheten var ju trots allt rika. På något sätt känner jag mig stolt över att stå i den ringliga kön, och även vid minnet av demonstrationen för bara några år sen, ler jag. Så många som hade kämpat för att både kvinnor och män skulle få rösta. Jag sliter mig från mina tankar, och tar ett kliv framåt i kön.

Av: Nelly

Resan Jag tittade ner på mitt barnbarn och log. Jag höll henne hårdare i handen innan vi gick på tåget mot Göteborg, resan skulle ta 16 timmar. ”Farväl Stockholm” sa jag tyst för mig själv och gick på tåget. En sista gång lär det bli, jag kommer snart att dö. Det är ett mirakel att jag har hunnit bli 66 år. Min mamma blev då bara 45 år men det är inte så konstigt, vi hade dåligt med mat när jag var liten och vi hade ingen sjukvård.

Jag tog stöd av stolen och satte mig försiktigt ner, Julia ville självklart sitta innerst, bredvid fönstret. Hon tittade fascinerande runt omkring sig och viftade med benen som nådde knappt golvet. ”Är 16 timmar länge, mormor?” frågade hon plötsligt. Är hon redan rastlös? ”Det går snabbt” svarade jag och log. Julia är en mycket klok tjej, speciellt för sin ålder.

Hon hade redan gått i skolan nu i fyra år och kanske skulle gå två år till, beroende på om hon behövs hemma. Jag gick aldrig i skolan när jag var liten, mina bröder gjorde det, de lärde mig att läsa och skriva. Jag behövdes framförallt hemma och vi hade inte råd. ”I år är det första gången kvinnor får rösta, kvinnor har rösträtt” sa jag till Julia. ”Får jag rösta?” frågade hon. ”Inte i år lilla du, om 12 år” svarade jag tillbaks och då var det inte mer intressant för henne. Det är helt otroligt, att vi kvinnor har äntligen nu rösträtt! Jag har aldrig riktigt förstått varför bara männen ska ha rösträtt när vi kvinnor också är en del av samhället, min röst är väl lika viktig som en mans röst. Jag är trots allt lika mycket människa som en man.

Julia petade till på min knälånga kjol och såg fascinerad ut. ”Fin” sa hon och smekte lätt på tyget. ”Vet du hur gammal den här kjolen är?” frågade jag henne. ”åtta gånger äldre än du, räkna ut det” hon började räkna med fingrarna och efter en stund svarade hon ”38?” ”Nästan, 48 år gammal är kjolen” sa jag och rättade till kjolen. ”Den gjorde jag hemma på landet innan jag flyttade till Stockholm” ”Varför flyttade du till Stockholm?” frågade hon

då. Jag tänkte ett långt tag innan jag svarade på hennes fråga ”Varför jag flyttade till Stockholm? Kära du, det kan jag inte svara rätt och slätt på” ”Jo snälla!” sa hon då. ”Vi har lite mindre än 16 timmar kvar av resan, du hinner väl berätta undertiden!”

Jag tänkte igenom mitt liv på landsbygen och fick en massa minnen som ploppade upp i huvudet på mig. ”Jag växte upp uppe i Sundsvall, min mamma och pappa dog när jag var femton. Jag bodde med min mamma, pappa och mina fem bröder, jag var yngst. Två av mina bröder fick gå i skolan men inte jag, vi hade inte råd och jag behövde hjälpa min mamma där hemma. Min mamma lärde mig att väva tyg och spinna tråd, hon uppfostrade mig bra. Min pappa var nästan aldrig hemma, han tillbringade sin tid i skogen” sa jag med en början och tänkte efter på vad frågan nu var. ”När mina föräldrar dog så hade jag inte råd att bo kvar i Sundsvall, mina bröder jobbade på sågverket, de kunde knappt försörja sig själva och sina familjer. Jag kommer ihåg att min vän Birgit berättade att hon hade hört att i Stockholm hade det öppnats flera textilfabriker och jag kunde ju väva och spinna så jag bestämde mig för att använda mina sista pengar till en båtbiljett till Stockholm. Jag minns den känslan när jag bestämde mig för att flytta dit, jag var inte rädd men nervös. Inga av mina vänner tyckte att det var en bra ide men jag tog chansen och nu idag så vet jag att det var det bästa beslutet jag någonsin fattat” Julia nickade och öste på med frågor. ”Jag blev så häpen när jag kom till fabrikerna, jag hade aldrig sett något sådant! Det var otroligt stora maskiner som vävde och spann av sig själv. Man sparade tid och ens energi tack vare maskinerna men det var ändå hårt jobb, jag spann minst tolv timmar om dagen. Alla dessa maskiner kommer från England. Jag minns när jag var ombord på båten, det var proppfullt!

Jag var inte den enda som begav mig till huvudstaden och det gjorde mig faktiskt ännu lugnare. Det pratades om några män från England som besökte Sverige och var helt förvånad när de kom hit. Det var som att flyga bak i tiden för de, de kallade Sverige för bondesamhälle” Jag märkte på Julia att hon blev lite förvirrad men hon nickade bara. ”Blev det bättre?”

Frågade hon då. ”Ja det blev det på ett sätt. Jag fick jobb på fabriken i Barnängen och kunde försörja mig själv men det var otroligt slitsamt och jag har kvar hostan sen jag jobbade där, det var otroligt dammigt och kvavt. Brandrisken var stor för det var mycket bomullsbalar och textilier, men jag fick gott sällskap av andra kvinnor och barn i fabriken”

”Barn?” sa hon då och kollade lite konstigt på mig. ”Det fanns kvinnor och barn som bodde på fabriken och jobbade där. Det fanns många barn där som var biträden till vuxna. Det var väldigt synd att de inte fick chansen att gå i skolan men det var inte mitt problem” sa jag och började tänka på Erik som jag fick bra kontakt med där. Han berättade att de hade flyttat till ett rum i fabriken så hans mamma kunde arbeta längre och hon kunde få mer betalt och då behövde de inte betala boende någon annanstans. Han var en mycket klok och snäll pojke. ”Mormor vart bodde du då?” Frågade Julia. ”Jag delade kökssoffa med en annan kvinna från textilfabriken i ett litet hus nära fabriken” ”Men mormor, du pratade om en brandrisk, brann det någon gång i fabriken?” ”Det var en dels småbränder men tack vare att väveriet 1877 bytte från gas till elbelysning så blev det mindre riskfyllt, det kändes mer bekvämt att vara där inne i fabriken. Jag minns 1894 när jag hade varit på fabriken över 20 år, då var det en ganska häftig brand men tack vare att man på fabriken hade satt in moderna sprinklers fyra år tidigare så behövde inte ens brandkåren komma” sa jag. Julia nickade och ställde inga mer frågor efter det. Hon kanske satt och funderade över det jag hade sagt.

Själv drömde jag mig bort medan jag tittade ut och sakta nog så försvann mitt Stockholm, kanske för sista gången.

En journalists syn på industrialiseringen Året var 1853 och jag hade blivit hitskickad till Sverige en eftermiddag i juni från mitt eget kära hemland, England. Mitt uppdrag var att ta mig en titt på Sveriges industrialisering.

Eftersom att i England hade vår industrialisering pågått ett tag, men för Sverige var det här helt nytt!

Jag blev förbluffad av synen jag såg när jag sträckte ut huvudet genom fönstret. Det var mer annorlunda än England, det var tomt. När jag klev av tåget med min höga hatt i min hand så möttes jag av en arg röst. ”Är du dum? Sticka ut huvudet genom tågfönstret sådär?

Du kan ju få hjärnskador!” Kvinnan framför mig skakade missnöjt på huvudet åt mig innan hon fortsatte vidare i sin långsamma takt. Jag skrattade lite tyst för mig själv och drog en handflata över min panna. Det var väldigt varmt och jag var utmattad efter den långa resan jag nyss genomgått. Mitt mål var att ta mig in till Stockholm och fråga befolkningen om Sverige framtid. Men det verkade som om jag skulle få vänta ett tag med det, tågstationen var inte särskilt stor och det var en liten bit till mitt mål.

Jag vandrade ner längs vid vattnet, och enligt min lilla karta så skulle detta vatten vara Mälaren. Ute på sjön skymtade jag en ångbåt som såg ut att transportera något. Med kisande ögon försökte jag att se var det var för något, och då kunde jag urskilja något… Var det mjölk? Jag drog upp mitt anteckningsblock ut ur min ficka och klottrade snabbt ner ”svenskar transporterar nu färska varor med hjälp av ångbåtar.” Vi har länge haft ångbåtar hemma i England, men när jag kollade ut över vattnet så kunde jag konstatera att ångbåtarna, och ångmaskinerna var ganska nya här. Jag började fundera på om Mälaren var den första sjön som man transporterade färska varor i med hjälp av ångbåtar? När jag kollade upp från mitt anteckningsblock så möttes jag av ett äldre par som jag hastigt stoppade, jag frågade artigt om jag kunde få ställa ett par frågor. Kvinnan skakade på huvudet som om hon inte förstod mitt språk, medan mannen nickade ivrigt och skakade min hand. Mitt block och min penna var redo. ”Vad tror du har hjälpt Sverige med vägen mot framgång?”

2a. Hamngatan och Kungsträdgården omkring år 1890

2b. Hamngatan och Kungsträdgården, 2015

Mannen tycktes inte tveka på min fråga utan svarade kvickt med en bruten engelska. ”Potatisen. Potatisen har hjälpt oss framåt.”

Mycket intressant tyckte jag och antecknade i mitt block. ”Hur menar du?” Frågade jag. ”Vad har potatisen gjort?” ”Jag odlar mycket potatis som säljer som smör, och som mättar massor av människor. På grund att vi har haft så mycket potatis den senaste tiden så har det gjort att svälten inte har funnits på länge, och då har vår folkmängd ökat mycket.”

Det var ganska självklart att med mer mat så kunde mer folk komma till världen, eftersom att näring och föda var vägen till liv. Jag tänkte ofta på befolkningen i de länder som knappt kan mätta sig själva, de hade inte kommit särskilt långt i utveckling eftersom att med pengarna de har måste de kunna skaffa mat. Jag märkte att en mindre folkmassa hade samlats omkring oss. De kollade nyfiket på mig när jag kvickt skrev ner allting som mannen sa. ”Vi bönder har också fått det bättre. Mer lön och större valmöjligheter här i livet.” Jag hörde en annan röst strax bredvid mig och vände min uppmärksamhet mot den yngre mannen, och lyssnade medan han fortsatte att prata.

”De flesta små tegar har försvunnit och nu har vi en massa storåkrar i stället. Det utgör bättre odlingsmöjligheter, men de som livnärde sig på sina tegar kanske inte gillar detta så jättemycket.”

Jag nickade artigt mot mannen. ”Men kan ni berätta lite mer om era industrier?”

Alla människor glodde på mig storögt och det tog ett tag innan jag fick ett svar. ”Ni har ju tagit över hela järnindustrin. Men vi har saker som ni inte har… skog!”

Jag kom lite närmare talaren och lyssnade. ”Vi har massor av skog men vi vet inte så mycket om det ännu, eftersom att Stockholm inte har fått någon stor industri ännu. Men jag vet att vi är på väg ifrån att vara ett land som förut inte har haft någon betydelse och påverkan i vår framtid.”

25 år senare: Sverige igen! Jag var nu tillbaka i det land som folk förut hade varit extremt nyfikna på.

När jag kom hit första gången så fanns det inte mycket att se men någonstans måste Sverige ha kommit på 25 hela år, och jag är dessutom inte någon ungdom längre. Mina ben rör sig inte lika fort längre och mina lungor har det allt jobbigare att arbeta sig igenom andningen på grund av all den svarta soten som finns där hemma i England.

Tåget kom till ett stopp och jag möttes av något fantastiskt! Människor och tidningar. Jag nappar åt mig en utav tidningarna och betalde pojken som säljer de. Mina rynkiga fingrar känner på tidningsmaterialet och sen satte jag mina glasögon på näsan så att jag kan se vad som stod. Jag försöker läsa de ord som stod på sidan men jag är helt okunnig i språket och skulle behöva hjälp om jag ska kunna förstå. Medan jag funderar ett tag över texten så kollar jag mig omkring för att se om jag kan dra åt mig någon som kan läsa för mig, men alla verkade ha så bråttom. Min blick faller ner på pojken. ”Kan du läsa för mig?” frågar jag honom och uttrycker mina ord tydligt. Han kollar tvekande på mig en stund men sen nickar och vinkar han åt mig att jag ska komma närmare. ”Jag kan försöka.” säger han och jag tar ett steg närmare och håller min egen tidning framför honom. ”Pengalån står det här.” Han pekar med sitt lilla finger på ett utav orden i

tidningsrubriken. Jag ger honom ett leende och väntar på att pojken ska fortsätta. ”England och Sverige.” Hans brutna engelska är en aning svår att förstå men jag kommer sen fram till att ja visst. Sverige har faktiskt lånat en summa av pengar ifrån oss. Jag avbryts i min lilla tankebubbla av en knuff i min sida. Hastigt så ser jag upp och ser att alla trängs fram i en rask takt ut från perrongen. Jag kollar förvånat efter de och den lilla pojken tycks märka det och pekar menande på tidningen i mina händer. ”Eldkvarn tar eld” säger han.

Min uppmärksamhet går återigen till tidningen. ”Eldkvarn tar eld” lyder den andra rubriken och en suddig bild visar tydligt massor av eld och lågor, och då slår det mig vad Eldkvarn är för något. Hastigt så tackar jag pojken med en klapp på hans axel. Snabbt vecklar jag ihop tidningen och sen börjar jag gå i en slö takt bland alla de skyndande människorna.

Sverige har fått sina motgångar, men framgångarna är ännu fler. Hemma i England har jag god koll på vad som händer, jag är nämligen väldigt intresserad av vår handelspartner Sverige. Både havre och trä säljs i mängder till oss! När jag kommer ut från tågstationen möts jag av affärer och människor som återigen går med raska steg. Själv så tar jag det lugnt, denna gång är jag här på en välförtjänt semester. Min blick far intresserat upp och ner och åt sidorna, jag lyckas läsa ord som jag känner igen på de stora reklamtapeterna med sprakliga färger ”LM Ericcson”, ”ASEA”, ”SKF”. Den mindre texten på reklambladen struntar jag i att läsa. Jag börjar tänka vidare istället. Hur lång tid till skulle det ta för Sverige att bli industrialiserat om de inte hade börjat använda ångmaskinen? Skulle Sveriges befolkning fortfarande bestå av 90 % bönder? Jag rycker på mina axlar lite lätt och vandrar ner längs med Stockholms gator.

Aja, nu är Sverige i alla fall ett av världens största arbetar- och industriländer, och det var ju målet!

Av: Jennifer

Arnes memoarer När jag kom till Stockholm hade jag hoppats på att få ett jobb efter att jag behövt flyttat från landet där hela min familj och jag växt upp. Gården jag hade blivit uppväxt på hade familjen min inte ägt. Herren som ägt marken hade köpt någon sorts mekanik som tydligen skulle hjälpa till i arbetet med jordbruket. Han behövde då inte lika många som arbetade på åkern. Då bestämde sig Herren att med hjälp av den nya maskinen behövde han inte ha lika många arbetare på gården, han kunde ha färre arbetare och tjäna lika mycket pengar. Så jag blev tvungen att hitta en ny plats att bo på och ett nytt arbete jag kan försörja mig på.

När jag ankom till Stockholm så luktade det rök och hästbajs som hemma på gården. Det var folk överallt! Aldrig hade jag varit på en plats med så mycket människor tidigare. Herrn som min familj bodde hos tidigare hade en vän i Stockholm, där jag kunde få sova innan jag hade hittat ett arbete. Att hitta ett arbete skulle inte vara svårt sa herrns vän när jag mötte honom, men ett arbete man trivdes med var ovanligt.

Efter ett par dagar hade jag fått ett arbete. Herren på det nya arbetet hade gjort klart för mig att sköter jag inte arbetet så tvekade herrn inte med att avskeda mig, herrn klargjorde att det finns folk som är villiga att göra vad som helst för ett arbete. Folk var hemlösa precis som jag och nästan desperata efter arbete. Jag fick ett arbete på ett sågverk i Hägersten hos Olsson & Rosenlunds AB. Dagarna var tunga på sågverket, mina dagar var långa och påfrestande. När jag gick in hos Olsson & Rosenlunds AB första gången möttes jag av människor som saknade fingrar. Sågspån flög omkring i ansiktet. På vintern blev det mycket kallt och dragigt inne i fabriken. När jag fick arbetet var herren mycket snäll och erbjöd mig en bostad. Bostaden låg nära till Mälaren och nära till fabriken, i huset bodde flera arbetare med deras familjer.

3.

Jag fick ett rum, i rummet fanns det en vedspis, ett litet fönster och en säng. Det var tillräckligt stort för mig. Det levde familjer i samma hus som jag och lika bostäder som jag.

Jag var inte ensam att bo i Stockholms fattigare kvarter. På gården slängde vi våra sopor i högar en bit från huset, här slänger man det rakt ner på gatan. Gatorna var fyllda med smuts och människor var sjuka och gamla. Där jag bott när jag kom till Stockholm var området för de med pengar, där levde man i lugnet och behövde inte ständigt oroa sig för sjukdomar, som man ständigt oroade sig för här.

Mina år av ensamhet slutade och jag skaffade familj. Jag fick tre pojkar och två flickor. Jag var tvungen att arbeta hårdare och längre för att få mat på bordet till familjen. Vi hade knappt råd att låta barnen vaccineras. Vi flyttade till en lite större bostad med två rum vid Vinterviken. Vi delade alla sängar för att det var så vi endast kunde få plats.

Många av mina arbetskamrater led av sjukdomar när vi arbetade, all sågspån och rök som man andades in slets i våra lungor. Dödsfallen var många i fabriken, många dog av lungsjukdomar och vi blev förbjuden att spotta på marken, så att smittrisken skulle minska.

Vi blev lätt skadad för att man inte hade råd med skyddskläder. Jag blev av med flera av mina fingrar för jag inte hade råd att införskaffa skyddskläder. Många av mina arbetskamrater blev involverade i fackföreningar för att vi skulle få bättre arbetsvillkor. Jag vågade inte gå med, för många av mina arbetskamrater blev avskedade för att de krävde för mycket.

Jag klarade inte längre att försörja hela familjen, jag började bli gammal och sjuk. Min fru och mina barn behövde hjälpa till att försörja oss. Pojkarna fick hjälpa till ibland att stapla virke på sågverket. Min fru fick arbeta som hembiträde på Hägerstens gård. När mina flickor blev tillräckligt gamla fick de hjälpa till med att tvätta uppe på gården.

Jag klarade inte längre av att arbeta. Mina barn var gamla och hade skaffat familj, min fru avled när en sjukdom kom till Sverige och skonade människor från liv. Jag klarade mig men blev sjuk av någon sjukdom som härjade i sågverket. Jag hade inte råd med sjukhus så jag bor kvar i min bostad som min familj växt upp i. Jag hade levt ett 64 årigt liv i fattigdom och hoppades bara att mina barn skulle få ett bra liv.

Av: Lisa

Ur Helenas dagbok 3 Mars 1872 När jag föddes, tredje mars 1860, såg far redan potential i mig berättade han för mig.

Upprymd av kärlek och glädje mutade han till sig en vacker läder bok med tomma sidor av en handlare ute på resa som passerade vårt hus en blommande vårdag.

I hemlighet lärde far mig att skriva och läsa, som fars mor hade lärt honom. Enligt mor var det fel, en kvinna skulle lära sig att sticka och ta hand om sin familj- inte sitta med näsan i en bok. Men för far var det mycket viktigt att någon av hans avkomma fick ta del av hans kunskap, oavsett kön.

Förödelsen efter vårt misslyckande i kriget för 70 år sedan bet länge i vårt land. Missväxten var svår, fem betor var en lyckad skörd och skulle föda en hel familj på fem. Far tog det svåra beslutet att bege sig upp till Kiruna för att arbeta med järnbrytning och kunna försörja sin familj. Han gav mig läderboken och bad mig att skriva i den varje dag.

Livet blev mycket svårt för oss här i Sverige, mor talar om familjer som tagit monstruösa båtar över Atlanten till det fria landet, där ska alla råvaror blomma i oändlighet och alla är lika värda.

Våra grannar familjen Stenkvist tog båten när sågverket åtta kilometer från oss lades ner, deras släkt hade jobbat där i åratal. Tydligen har flera sågverk runtom i landet blivit förflyttade. Ett nytt fenomen, ångmaskinen, har ersatt den vattenkraften vi förlitat oss på i tusentals år. När jag var åtta år fick jag och min syster följa med Magnus Stenkvist till sågverket. Så mycket vi fick lära oss. Sågverket drevs av kraften från vatten, tekniken hade varit på det här viset i tusentals år. Kraften var pålitlig men inte speciellt smidig, sågverken var beroende av forsar eftersom sågarna drevs av mäktiga vattenhjul.

På vintern blev hela Stenkvist familjen arbetslösa fram till den djärva vintern släppt taget om landet, den äldsta sonen talade om att någon gång skulle en maskin oberoende av forsen ersätta vattenkraften. Ångmaskinen kom till vårt klena land och gjorde stora förändringar. Men förändringen blev sur för Stenkvistarna. Sågverket behövde längre inte ligga in till vår fors som låg

4a.

otillgängligt långt bort från staden, utan flyttades närmare till storstaden för kvickare transport. Mor bad Stenkvist att skriva till oss när de anlänt till det okända landet, än har de inte svarat.

Min syster vill ta båten till frihetens land men mor avskyr tanken att lämna allt vi har för ett land som det endast spekuleras om hur fantastiskt det är utan några vidare bevis.

Mor blir svagare och svagare för varje dag, en ilsken lunginflammation har attackerat henne och verkar inte släppa sitt grepp. Vår sköra hytta håller inte emot de huggande vinterpustarna från norr, de tunna trasorna som ska föreställa våra vinterplagg släpper in minsta vindpust att nafsa på vår hud.

När mor snart lämnar oss på denna jord vet jag inte vad vi ska ta oss till, tanken att resa till landet långt borta lockar mig inte.

8 februari 1875 Det hade det gått ett månvarv sedan mor gick bort. Jag och min syster fortsatte leva i skräck omedvetna om vad som väntade oss. Efter en vecka anlände vår faster till gården, redo att erbjuda oss ett nytt hem med nya möjligheter i staden Stockholm.

Min syster var snabb att acceptera erbjudandet redo att lämna vårt gamla hem bakom oss, enligt henne är vi nu ett steg är närmare ett mer framgångsrikt liv. Jag hade aldrig varit medveten om hur nära vi bodde staden, om det inte varit för de tjocka molnen som klibbat över himmelen i månader skulle röken från fabriken i staden sträckt sig ända till oss.

Resan tog två timmar, vi dröjde oss kvar vid Himmerfjärden för att släcka vår törst. Efter att största delen av resan var avslutad började mina kvistar till ben vika av under min kropp.

Men gud verkade vara på vår sida när en man med häst och vagn som redan skjutsade en familj erbjöd sig att köra oss den sista biten in till staden. Stockholm är stort, säkert hundra gånger större än byn jag föddes i. Hus reser sig överallt på alla gator vart jag än går, över vattnet från Djurgården står en robust grind in till Barnängens textilfabrik.

Faster bor i en stuga precis intill staden. Min syster såg besviket på rucklet, klagande började hon tala om hur endast idioter skulle väja att endast få smaka på storstaden istället för att ta en rejäl tugga. Min faster är en kärleksfull kvinna, hon är rättvis och tycker att alla ska vara jämnlika. Men misstag henne inte för en vekling, hon säger vad hon tycker utan att vara rädd för konsekvenserna.

Med ett armkast var hennes hand framme vid min syster, konturen av en röd hand avtecknade sig på hennes kind. Sorgset gnydde min syster samtidigt som faster läxade upp henne om hur livet nu skulle vara. Klockan fem ska vi vara uppe redo att leverera rena lakan till olika familjer runtom i staden. Vid sex ska leveransen vara klar och vi ska vara vi rustade att följa med faster till textilfabriken Barnängen.

4b.

15 mars 1875 Livet har redan börjat flyta på som vanligt, att jag endast för en månad sedan bodde ut mitt i ingenstans känns helt overkligt. Stockholm ger en så mycket möjligheter, aldrig har jag sett så många människor på ett och samma ställe. Vår arbetsplats kryllar av kvinnor och barn som packar upp och ner tvål, textil och mycket mer. Mycket av våra grödor och grönsaker odlar vi själva på baktomten, men på den sista fredagen i månaden när fars lön kommer ned till oss tar vi en av silverslantarna och köper oss ett fint bröd av bageriet på torget. Det är inte mycket men vi gör det rikaste av situationen.

När jag fyllde 15 för pass en vecka sedan fick jag ett tunt brevpapper från far i norr, han skrev om att han behövt gifta om sig för att kunna leva, men att hans hjärta fortfarande finns hos oss. Min syster blev sjuk av ilska och började skräna om hur det bara är en tidsfråga tills han glömmer oss.

11 april 1880 Idag när jag gick på gatorna bländad av den tidiga morgonsolen såg jag med avsky när män återigen byggde upp ännu ett av flerfamiljshusen. Gatorna är redan täckta av dessa oattraktiva hus för de hundratals familjerna som flyttar in till staden. Min syster berättade att folkmängden i Stockholm bara växer och växer för var dag, Inom några år kommer vi vara miljontals.

Jobben blir allt färre och möjligheterna sämre. Faster talar ofta om för mig och min syster om hur vi ska vara ytterst tacksamma att vi har jobb och tak över oss, många familjer som flyttat in till staden blir utan mat till sina barn, de som ens har förmånen att få ett jobb får de mest slitsamma och lägst betalade jobben. Speciellt kvinnorna, de sätts i de tyngsta jobben, men får sämst lön. Männen får in högst inkomst och blir därför ledaren i familjen.

När faster talar om detta hettar hennes kinder upp i en tomatröd nyans, med näven brukar hon slå i matbordet och skrika åt oss att aldrig stå under en man, vi ska vara självständiga och gå vår egen väg.

3 augusti 1880 Vad har det blivit av med min kära syster? Jag tog henne på bar gärning omkringsmygandes med Gustaf Mellbins son i en lada omringade av grisar. På sin bara knän bad de mig att ej sprida att jag sett denna synden. I månader hade de tydlig planerat att rymma med en fiskebåt bort mot Amerika. Lämna allt bakom sig och starta ett nytt liv. Min syster föreslog även att jag själv ska följa med, faster talar om att kvinnor antagligen har det bättre där.

Tänk att få vara självständig, att mitt liv inte ska gå ut på att vara prydlig och skaffa mig en man. Jag får tjäna in mitt egna bröd för att överleva och inte sitta hemma med fem barn medans min man går på gatorna och betalar alkohol och njutning för sin lön.

Erbjudandet var frestande men jag tvekar än tills idag, pojken erbjöd mig till och med ett välbetalat jobb på hans fars underklädes butik på Västerlånggatan om jag teg om deras romans.

4c.

Som den tysta flickan jag alltid varit tog jag emot jobbet och lämnade mitt trogna jobb på textilfabriken. Butiken är i bättre skick i än vad mitt hem är, väggarna luktar av kåda och aromen av olika tyger flyter genom luften. Jobbet erbjuder mig att komma i kontakt med kvinnor av hög klass i många olika åldrar. Det ger mig möjligeten att sprida budskapet angående kvinnors rätt i samhället. Aldrig visste jag att det skulle vara en sådan utmaning att få en syl i vädret med högt uppsatta kvinnor- dessutom tanken att sätta emot sig sina makar kommer inte på tal med många av kvinnorna. Men vissa är öppna för mina åsikter, som Erja.

Erja, en kvinna på 20 år, med sin långa hals och bruna lockar som väller som ett vattenfall över hennes slaka axlar är hon ingen ens öga missar.

Som jag avundas henne, sedan två år tillbaka har hon med hjälp av sin fars stabila ekonomi fått chansen att få studera vidare.

I timmar kan vi tala om enormt olika saker, hon lär mig historia jag aldrig hört talats om och jag som lär henne om de stora sakerna kvinnor åstadkommit i livet.

1 September 1879 Om en månad beger sig min syster mot Amerika, Erja har talat med mig om Amerika och att det inte är den underlandet alla talar om. Syster har bett mig ett flertal gånger att följa med, men tanken att överge ge faster som nu blivit illa sjuk är omänsklig.

Tillsammans med Erja ska jag stanna i Sverige och göra det bättre för alla kvinnor, vi ska sprida budskapat genom samhället med hjälp av all den nya tekniken vi utvecklat.

25 maj 1919 Kvinnorösträtt Tänka sig att kvinnor kommer ha så stor röst i samhället, att vi tillåts rösta om något med en så viktig mening är en dröm som går i uppfyllelse. I så många år har jag kämpat för min rätt att jag glömt bort både far och dagbok.

Från att levt i knappast ett hem ute bland kossor och grisar och där födan bestått av torrt bröd och grumligt vatten, sitter jag här nu med makten att ändra samhället med hjälp av mina systrar.

Sedan länge har breven från Amerika slutat komma, jag hoppas bara allt är bra för henne och kanske en vacker dag kommer hon tillbaka till ett jämntällt Sverige. Aldrig igen tänker jag stå under en man, jag är min egna och mina åsikter är viktiga. Varje dag utvecklas samhället, fabriker sprider sig runt om i landet och tekniken utvecklas i hög hastighet, med folket tänker jag också utvecklas.

Av: Frida

60 årig kvinna på 1900-talet Jag ser alla flickor springa till den bruna klassrumsdörren, jag hör knarret av deras skor på det slitna trägolvet. Att de kan ha sådan energi efter en lång skoldag! Jag hade tur att jag fick detta jobbet med tanke på att jag nyss flyttat hit till storstaden och den enda jag kan tacka är min underbara väninna Elisabeth, henne ska jag träffa senare idag för fika.

Jag böjer mig ner för att ta upp min svarta portfölj som är full med böcker, jag känner och hör hur min rygg knakar till och jag tar genast min arm på ryggen och suckar, jobbet på bondgården har slitit ut mig, efter min brors död blev jag tvungen att ta över hans jobb tillsammans med mitt jobb, min bror dog när han var 35 år, han klarade inte sig det året det blev missväxt på gården.

Jag tar upp portföljen och gå ut genom klassrumsdörren och kommer till en korridor som leder till en stor och tung trädörr, jag öppnar den dörren och får genast en solstråle i mitt ansikte, jag kisar med ögonen och kollar ner mot den lilla skolgården som består av en gungställning och en liten klätterpark, jag ser något, jag går lite längre fram mot klätterparken och jag ser en liten matlåda, jag tänker genast på att min största önskan i livet är att skolorna ska få matsalar, där dom kan sitta och äta maten som vi på skolan lagar åt dom, det har hänt ofta att någon av mina elever inte har med sig lunch eftersom dom inte haft något hemma eller för att föräldrarna inte hunnit. Hemskt är det. Han som äger skolan har jag försökt prata med om detta men han säger bara att det skulle kräva för mycket resurser, varje gång jag kommer på med några idéer så lyssnar han inte. Oförskämt tycker jag!

Jag forsätter att gå ut ur skolan och går en bit på en liten väg, jag kommer till marknaden, en trång liten gata som fortsätter långt, många stånd som säljer allt från garn till mat och

mycket mer. Det är alltid lika högljutt här, folk som pratar, sjunger eller skriker! ``Kom och köp, kom och köp`` Jag är inte intresserad av något att köpa hittills, jag har den mat och de kläder jag behöver, men tyger skulle vara bra att köpa, just nu jobbar jag på en lite tjockare kappa till hösten, jag går till ståndet med tyger och först ser jag många tyger som inte faller mig i smaken.

Sedan lägger jag ögonen på ett fint blått tyg, det ska jag ha! Men riktigt dyrt var det så jag fortsätter att kolla runt men inget annat tyg är fint så jag försöker komma bort från ståndet så jag kan fortsätta på gatan igen, riktigt mycket folk var det här idag, alla köper nog något till hösten, precis som jag.

Jag fortsätter att gå på gatan och ser en kvinna sätta upp en lapp på stenväggen, jag stannar upp och försöker se vad det står, hon går vidare och sätter upp en till lapp tre meter bort, då går jag fram till lappen kisar med ögonen och läser: ``Vi pratar om jämnställdhet mellan oss, mellan fattiga och rika har det blivit bättre, men mellan kvinnor och män? Vi pratar om jämställdhet så varför får kvinnor lägre lön än män för samma jobb och ingen rösträtt?!

Vi kvinnor är lika värda och vi vill ha mer rättigheter. Vi alla måste hjälpas åt för att något ska ha hända!`` Självklart håller jag med, men jag hade hört ett litet rykte att riksdagen hade börjat tänka tanken att ta med kvinnor i den. Nu får man bara hoppas att det sker!

Nu är jag snart framme vid caféet, det finns några bord och stolar utanför caféet så att man kunde sitta ute, det är en skön dag så många sitter ute, men det finns ett bord ledigt. Där sätter jag mig och väntar på Elisabeth.

På det lilla träbordet framför mig finns dagens tidning, jag tar upp tidningen och börjar läsa

5. Uppmaning till Sveriges kvinnor att ansluta sig till den kvinnliga rösträttsrörelsen - 1905

på första sidan: ``Mängden befolkningen i Stockholm har ökat med 200 000 de senaste 60 åren!”

Jag bläddrar vidare och kommer till sidan med massor av jobberbjudanden, mer än hälften av dessa jobberbjudanden säger att de sökta är män, självklart tänker jag. Jag bläddrar vidare och kommer till reklamsidan, det finns reklam om spinnmaskinen och ångmaskinen.

Dyra är de, jag förstår faktiskt inte hur vissa har råd med maskiner som dessa. Jag har redan spinnrocken, spinnmaskinen är bara en utveckling, en dyr en. Jag hade tur, att vara en bondflicka och sedan komma till storstaden och få ett lärarjobb, att vara lärare för flickor är något jag velat bli ända sen jag lärde mig läsa. Eftersom jag är en flicka så fick jag aldrig lära mig att läsa av min far. Men min far lärde min bror att läsa. Jag hörde hur han lärde honom och jag började försöka läsa böcker och sedan lärde jag mig av mig själv.

Jag lägger ner tidningen och tänker lite i det varma och sköna solskenet som träffar mitt ansikte. Vi i Sverige har ändå ganska stor tur att vi bor här, vi har mycket resurser för att kunna utvecklas mer och mer!

Precis då ser jag Elisabeth komma mot mig med ett stort leende på läpparna, hon har en förtjusande blus på sig, väldigt dyr måste den varit, med tanke på att hennes man är ganska rik och är en viktig man i Stockholm. ``Hej Anita, har du suttit här länge?`` frågar Elisabeth och sätter sig på stolen mittemot mig. ``Nej nej jag kom precis hit`` `` Åh bra, ska vi beställa?`` ``Ja`` säger jag och vinkar hit en servitris, både jag och Elisabeth tar en kaffe och en kanelbulle. ``Så hur går det med jobbet då? Inga frågor? `` ``Nej ingen har sagt eller frågat något, som tur är.``

Jo det är nämligen såhär att vi bönder inte värdesätts lika som stadsfolk, och nu när jag flyttat hit till storstaden behövde jag ett jobb för att kunna försörja mig själv. Elisabeths man, Erik, har nämligen en stor och viktig del i vem som får jobba på skolan där jag undervisar. Han äger hela skolan, han sitter i riksdagen också. Elisabeth hjälpte mig att få jobbet genom att övertyga Erik att jag skulle bli en bra lärare och att han skulle anställa mig. Han var väldigt osäker på detta men gick ändå med på det eftersom det behövdes en lärare. Utan Elisabeth vet jag inte hur jag skulle klarat mig, ifall någon skulle kommit på att en bondflicka blev lärare skulle det röras om i grytan, därför måste jag hålla en ganska låg profil.

Efter ungefär en timme behöver Elisabeth kila iväg. Så jag fortsätter att gå hemåt. Det är en lång bit kvar.

Av: Maggie

När jag träffade Karl Mormor! Mormor! ropade de små barnen. Gud vad det myllrar av dem. En morgon är de bara där, och man vet aldrig när de kom till. Jag satt i min gungstol och stickade en mössa till en av dem, snart var vintern här.

Ja mina små älsklingar? sa jag ömt.

Kan inte du berätta den där berättelsen om hur du hittade Karl? sa de entusiastiskt. Orden sprutade ur deras munnar. De hoppade runt och lekte samtidigt. De var så fulla av liv, av hoppfullhet. Ännu hade de inte blivit utmattade av hårt arbete, ännu inte kraftlösa av samhällets tyngd.

Jovisst. Jag har alltid tid för den historien, sa jag och tittade behagat på den sovande Karl som satt i sin egen gungstol.

Allting började med en riktig sliskig gubbe, en gammal fabriksägare som min pappa hade valt ut åt mig, började jag. Han var inte en vacker person, varken på insidan eller på utsidan. Allt han hade… var pengar. Och det kunde ta någon en lång väg då, och en lång väg nu. Jag var inte direkt med på hela det här, jag var ung och vacker och han hade pengar. Det var allt man behövde för att gifta sig. Jag gav mig inte utan bråk. Men eftersom jag var kvinna och ungefär… ähum mitt minne sviker…

Förra gången sa du 20, avbröt en av de små barnen fräckt.

Ja så var det, fortsatte jag med ett leende på läpparna. Man måste ändå ha tålamod med dem, de är för unga att fått lära sig lite hyfs.

I alla fall så ville jag inte detta, men jag kunde inte göra något åt det. Men jag tänkte försöka. Jag tänkte att de flesta ändå är rika så måste det väl ändå finnas någon jag kan tycka om. Någon snygg, som man kan mysa med, göra saker med och som respekterar mig som en människa inte bara ser mig som någonting att få pengar från och ta till sängs. Min drömprins måste finnas någonstans där ute. Och han verkar inte hitta mig, så då fick väl jag leta upp honom. Under en vecka planerade och packad jag. En eftermiddag så ursäktade jag mig och gick upp till mitt rum. Jag tog på mig min lättaste klänning och samtidigt den som var smidigast att röra sig i, och klämde in lite mat som jag hade snyltat under dagen.

Sedan kollade jag packningen. Det var en till klänning, den andra minst klumpiga, lite mer mat, en hatt, och en kudde. Jag tänkte göra det ikväll. Jag tänkte hitta min drömprins. Jag

Knöt ihop alla täcken, lakan och till och med örngott jag kunde hitta och slängde ut det hemmagjorda repet genom fönstret. Jag var på högsta våningen, men det var ändå bara andra. Dock hade jag aldrig klättrat såhär högt så det skulle bli en utmaning. Jag krånglade mig ner, men till slut så kom jag ner. Jag började springa. Inte i någon särskild riktning eller så, jag tänkte inte ens på att jag sprang, jag gjorde det bara. Jag vet inte hur länge jag sprang, men länge var det. Jag slutade ungefär när jag kom fram till ett stort område med massa människor nära en stor sjö. Dom särade sig alla på sig för mig. Jag förstod inte riktigt varför. Jag fattade att vissa kanske hade mer pengar än andra, men de är väl inte mer värda för det? Det verkade alla de här människorna tycka i alla fall. Dock tittade ganska många lite konstigt på mig, som om de nästan undrade var för jag var där. Jag fick väl vara där om jag ville, eller? Det var inte direkt något farligt som skulle hända. Jag såg en massa utmattade, livlösa människor som bar runt på stora kolsäckar från en stor kolpråm till ett par vagnarmed hästar förspända. Jag förstod inte varför de gjorde detta. De hade det väl lika bra som jag hemma? Varför vara här om de kunde vara hemma och dricka te och vara med familjen? Det var väl inte direkt så att de behövde göra det här för att typ, haha, överleva? Det kanske var en trend med nytt hårt arbete. Kanske var det här det nya modet… det ändras så snabbt nuförtiden. Jag fortsatte att gå. Jag kom på att jag inte riktigt hade tänkt igenom detta. Trodde jag att jag skulle hitta min drömprins redan första dagen? Var skulle jag sova? Jag hade tagit med mig en kudde, men den var mest för… tjaa jag vet inte riktigt varför. Jag tog mest bara med den. Men nu skulle den vara användbar. Jag gick till en liten park med några träd och en parkbänk. Jag lade ner kudden och la den andra klänningen över mig. Det blev mörkt. Jag tittade upp mot stjärnorna, och tänkte på de historier min mamma hade lärt mig som barn. Lejonet. Tvillingarna. Alla dessa stjärnor. Jag tänkte på hur stort universum måste vara. Jag förflöt in i tankarna och glömde den bistra verkligheten jag var i. Jag drogs ur dem av en hund som skällde. Det var ingen glädje i ljudet, bara ilska.

Jag hörde andra ljud också. Kvinnor som skrek, män som skrek. Jag hörde ett högt pang! och en man som skrek i flera minuter efteråt. Dock kändes det som timmar. Jag hörde ingen glädje, ingen lycka. Bara ilska. Sorg. Dåligt. Dåligt var det enda jag kunde tänka på. Till slut somnade jag av bara tröttheten. Det var varken en lugn natts eller lång sömn, men det var något. När solen steg upp såg jag att människorna började gå upp, då tänkte jag, varför inte bara följa med strömmen? Jag följde efter ett par unga karlar som fortfarande såg ganska hoppfulla ut. De gick dock också till de stora båtarna med kol, så

6. En piga höser såppa utur en kiettel – i en skål (målning)

jag slutade hänga efter dem. Jag bestämde mig för att gå min egen väg. Jag gick mot strömmen av människor. Det förvånade mig att även barn var följde denna ström av människor mot kolbåtarna. När jag var ett barn i deras ålder lekte jag med mina leksaker, jag ville inte hjälpa till med att arbeta. Ville de här barnen det? Efter en tid så slog det mig. Jag tittade på hur försvagat ett litet barn såg ut och insåg att ingen skulle vilja göra det här, speciellt som barn. Han hade inget val. Han hade inga leksaker. Jag blev chockad av denna slutsats. Jag förstod verkligen inte hur det kunde vara så, jag bara visste att det var så. Jag kom till ett område med nedgångna hus där det verkade bo flera familjer med en herrans massa barn. Varför skulle man vilja bo flera personer i ett hus? Det kanske kunde vara lite roligt att ha några gäster över då och då, men inte konstant varje dag. Jag började fundera över något väldigt märkligt. Tänk om de här människorna jobbade på kolpråmarna, inte lekte med leksaker och bodde flera familjer i ett hus för att de inte hade något val? Tänk om de inte hade tillräckligt med pengar att köpa sina leksaker? Men vad äter de då? Om de inte har pengar tillräckligt för att köpa leksaker till sina barn, vad har de då råd med? Mat? De måste de väl ändå ha… men vad hade de för slags i så fall? De kunde väl inte ha det vanliga då… då åt de nog inte gås eller kalkon… det fick vi inte ofta hemma så det fick de nog inte heller. Φ Jag gick o funderade på detta mer o mer, ända fram tills solen började gå ner och jag hittade en annan bänk som jag skulle sova på i natt. Ögonlocken började precis falla ihop när någon ruskade min axel.

Hallå? Hallå? Är du vaken? frågade killen som hade ruskat om mig. Han hade smutsiga kläder, skrovliga händer, ett sotigt ansikte med många rynkor och fåror trots att han var ungefär lika gammal. Och han var det vackraste jag sett. Jag blev tagen av hans perfektion.

Va? Jag var helt förvirrad av skönheten. Jag rodnade och han tittade konstigt på mig.

Den där konstiga blicken måste ha varit det värsta ögonblicket i mitt liv. Det var en känsla av att falla ner genom en avgrund, men egentligen tittade han bara lite konstigt på mig för att jag såg helt borta ut. Jag stirrade antagligen på honom. Φ

Hej på dig, sa han med ett stort leende som sträckte sig genom hela ansiktet. Behöver du någonstans att sova i natt? Hans röst, hans ansikte innehöll den första glädjen jag hade sett. Då menar jag inte sådan glädje som de små bortskämda barnen i mina kvarter visar upp när de får någonting nytt, utan äkta glädje. Jag sken upp när han frågade, för jag hade inte sett fram emot ännu en natt utomhus.

Ja gärna, tack så mycket, svarade jag så artigt jag kunde. Han log varmt mot mig.

Karl, sa han.

Va? sa jag dumt.

Mitt namn, svarade han vänligt. Han hade fortfarande ett stort leende. Denna människa verkade aldrig tröttna, tänkte jag förundrat.

Kom med hem till mig och sov, sa han fortfarande lika vänligt, trots att jag hade uppvisat intelligens som en fiskmås.

Vad heter du då?

Johanna, sa jag så fort jag kunde ta mig samman och sluta stirra han tyckte antagligen att jag var ganska konstig just då. Φ Karl avbröt mig: Jag var lika nervös som du var, ska jag säga, sa han och gav mig en puss. Han hade vaknat upp och tagit sin egen gungstol och dragit den till platsen bredvid mig. Alla barnen hoppade upp och sa, kramade och skrek olika saker som ”Lyft upp mig!” ”Får jag sitta i ditt knä?” och ”Hej morfar Hej morfar Hej morfar”. Vi tittade på varandra och jag förstod att vi tänkte på samma sak. Var kom alla dessa ifrån? Man kunde knappt deras namn. Fast det kunde också bero på att vi blev äldre, tänkte jag med en suck.

I alla fall… Var var jag?

Du var på väg hem till mig, hjärtat, svarade Karl med det där oändliga outtröttliga leendet.

Jaha ja, då får jag fortsätta. I alla fall så blev vi båda ganska knäsvaga när vi första

gången såg varandra, men vi fortsatte mot honom och konverserade artigt. Efter ett tag upptäckte jag att artigheten var väldigt onaturlig och lät konstlad för Karl, men att han försökte så gott som han kunde för att han förstod att jag var en fin dam, och detta var hur jag pratade. Efter att vi hade försökt prata artigt kom jag på att artighet var tråkig och började låta Karl leda pratandet, och detta var första gången jag hade roligt på riktigt. Jag skrattade, jag spred glädje. Glädje var något dessa områden behövde. Jag tror att jag drog mitt första bryska skämt då, och jag skrattade. Åååh, som jag skrattade.

Som Karl skrattade. Detta var stunden då jag visste att jag var kär.

Detta är mitt lilla kyffe, sa han. Detta var första gången jag hörde något som inte var glädje i hans röst. Han verkade nästan lite… besviken? En liten flicka kom springande ut och mötte oss.

Karl! Du är hemma, skrek hon ut av glädje.

Hej lillsyrran! Ojoj du växer för varje dag som går, sa han och lyfte upp henne och snurrade runt några varv. De utstrålade sådan förtjusning båda två bara att se varandra.

Kom så går vi in och äter någonting, ska vi? sa han. Jag var osäker på vad jag skulle göra, så jag stod kvar.

Kom in du också, ropade han. Jag gick in försiktigt och fick se en sovande gammal tant i en gungstol, och en till gungstol bredvid. De fanns i ett litet rum som man kunde se om man tittade åt vänster när man kom in. Karl hade gått åt höger så jag följde efter honom. Där stod han i en smal passage med en liten spis framför sig. Han hade satt en kastrull på spisen och kokade lite vatten. Efter den lilla passagen fanns ett bord med fyra stolar och till höger om det en dörr. Jag antog att det var sovrummen. I detta hus så bodde det i alla fall inte tio familjer. Jag hade börjat inse den bistra verkligheten. Folk bodde faktiskt såhär dåligt, och det fanns inget de kunde göra åt det. De var tvungna att få sina barn att gå och bära kol, för de hade inget annat val. De vuxna var borta och jobbade hela dagen, så vart skulle barnen försvinna? De kunde ju inte direkt göra något själva, så de fick följa med. De ville inte vara där, men de var tvungna. Detta var inte en fin verklighet, men det var så det var. Jag började inse hur dåraktig jag hade varit hela mitt liv, hur naiv jag hade varit fram tills nu. Det var inte en glädjeful värld. Men här och där kunde man hitta ljusglimtar. En av dessa glimtar var Karl… och dessa glimtar måste man ta vara på.

Silja, det här är Johanna. Säg hej till Johanna. Silja gömde sig bakom Karl, men tittade fram lite.

Hej Johanna, sa hon blygt och sen gömde hon sig bakom Karl igen.

Såså, det finns ingen anledning till att vara blyg. Jag bits inte, sa jag med ett leende.

Hon skrattade. Jag lyckades bra, tänkte jag.

Vill du ha lite mat du också? frågade Karl vänligt nog.

Ja visst gärna, svarade jag. Jag försökte prata lite med Silja medan Karl lagade vad han nu lagade.

Maten är serverad, sa han. Det var någon slags brun gröt. Jag åt artigt upp, men det var inte så gott. Dock för mig var det en fröjd, för jag hade inte hade ätit något på det sista dygnet. Som min mor alltid brukade säga, hungern är den bästa kryddan.

Det här var jättegott, sa jag snällt till Karl. Vilken god förrätt, fortsatte jag med ett leende. Vad blir det till huvudrätt?

Vi ska inte äta huvud… sa han en aning förvirrat. Jag trodde detta var ett skämt, så jag skrattade.

Hahaha, nej nej jag menar den stora maträtten, svarade jag med skrattet i halsen. Ähum… vi ska inte äta mer, sa han, ännu mer förvirrad. Jag insåg att vi var från helt olika världar. Jag visste det såklart innan, jag hade bara inte sett det så tydligt som nu.

Detta var hans middag, hans mat. Det var allt han och Silja fick. Det var därför de gick till kolet, för att få det här. Det här lilla. Han gjorde det för Silja. Hon skulle inte klara sig utan honom. Han var så full av kärlek till henne, att han smutsade ner sig, att han fick blåsor i händerna. Han älskade henne. Starkt. Det enda jag någonsin velat är att få känna en sådan kärlek, om så bara en fraktion av det han visade Silja.

Kom så ska jag visa dig var du ska sova, sa han till mig, än en gång ignorerade han faktumet att jag hade intelligens som en groda. Hans leende tog aldrig slut. Jag undrade om det inte var jobbigt att hålla uppe de där mungiporna varje dag. Om han någon gång bara blev för trött för att le.

Efter alla dessa år ungar, så har jag aldrig sett honom sluta le helt och hållet. Och det är en utmärkelse i sig. Till och med när han sover så ser man hur ett litet småleende leker över hans läppar. Tillbaka till historien. Jag fick min första goda natts sömn

utanför mitt förra hem. Nu ska jag berätta en viktig sak här. Hemmet är inte var man bor, var ens familj är eller ens var man har sina saker. Hemmet är var ens hjärta ligger. Men för mig så hade jag inget hem just då.

Men Karl, om jag ska sova i den här sängen, var ska du då sova? frågade jag när jag såg att det bara fanns en säng och en barnsäng. Ååh, det ordnar sig. Jag kanske sover i morfars gamla gungstol eller något. Oroa dig inte för mig. Det ordnar sig. Jag lyckas alltid somna på ett eller annat sätt ska du se. Är du säker? Jag kan gärna sova på golvet eller något, erbjöd jag mig. Jag har ändå sovit utomhus på en parkbänk så jag tror jag klarar detta, fullföljde jag.

Men du är gästen, så du ska sova i en säng. Han var bestämd och jag var för trött för att argumentera mera, så jag släppte det och dunsade i säng. Jag somnade nästan direkt, men vaknade mitt i natten för att det var nästan lika kallt som utomhus. Vad konstigt att de inte har någon värme tänkte jag. Varför skulle man inte ha det. Sen kom jag ihåg gårdagens middag. Om de bara hade råd med det till middag, hur skulle de ha råd med värme? Jag skakade på huvudet, drog täcket närmare och somnade om.

När jag vaknade stod frukosten redan framme. Det var samma gröt som hade serverats vid middagen igår men varm. Hade han gjort ny? Det verkade så. Silja satt och åt vid matbordet men så fort hon såg mig sörplade hon i sig resten och sprang iväg.

Varför är du så glad idag, frågade jag Karl som såg ännu mer gladlynt ut än förut om det ens var möjligt.

Det är söndag idag, sa han glättigt. Inget arbete. Han nästan skuttade omkring medan han nynnade på något och diskade kastrullen. Jag hade alltid trott att min drömprins skulle vara rik och äga någon fabrik eller något, men jag insåg att kärlek såg bortom utsidan. Kärlek ser förbi kolet. Kärlek… är den största ljusglimten av dem alla. Och nu ska jag berätta för er barn, att detta hus, det är en utbyggnad av Karls ursprungliga hus, och dessa stolar är samma som hans morfar och mormor hade. Φ

Av: Theodor

Bildförteckning Framsida: Illustration av elev i klass 8e, Mälarhöjdens skola. 2015 1a. Upphov: Margareta Cramér, Tid: 1961, Fotonummer Fö 617 Publicerat av: Stockholms stadsmuseum 1b. Upphov:Tullberg (Salins saml.), H W, Tid: 1890-1897, Fotonummer F 4778 Publicerat av: Stockholms stadsmuseum 2a.Fotograf: Okänd, Tid: 1890, Fotonummer: 2019-1132 Förvarande: sparvagsmuseet.sl.se 2b. Fotograf: Jennifer Blomqvist, År 2015.

3. Fotograf: Okänd (Upphov: Aero Material AB), Tid: 1930, Fotonummer Fa 33430 Förvarande: Stockholms stadsmuseum 4a. Fotograf: Severin Nilsson, År: 1890, ID/URL: SSMD005935 Förvarande: Nilsson, Severin 4b. Fotograf: Blombergsson, Albert År:1830-1835, ID/URL: SSM 501048 Förvarande: Stockholms stadsmuseum 4c. Upphov: Okänd, Tid: 1905, Fotonummer D 466 Publicerat av: Stockholms stadsmuseum 5. År: 1905, Objektidentitet - SE/SSA/082A Kvinnliga kontoristföreningen F6 volym.

Förvarande: Stockholms stadsarkiv.

6. Målning av Pehr Hilleström (1732-1816)

Vi som gjort boken (Del 1 & 2): Jennifer Sophia Isabelle Tasin Filip

Alice Emir Theo Adam Markus Frida Simon Felix Oscar Lisa William Nelly Maggie Gustav

Frågor: Kontakta vår lärare Josefina García Hultqvist på Mälarhöjdens skola