Mälarhöjdens skola klass 8c industrialismen mitt stockholm volym 2

INDUSTRIALISMEN Mitt Stockholm Volym 2

Förord: Vi i klass 8c från Mälarhöjdens skola har tillsammans producerat denna bok, vi vill tacka Kul1415 för att vi har fått denna möjlighet, ett stort tack ger vi också till den undervisning vi får av våra fantastiska lärare.

Med inspiration av Stockholms industrialism har vi elever var för sig skapat en egen text för att gestaltande beskriva livet man kunde leva under industrialismen hoppas ni uppskattar vårat arbete vi har lagt ner på denna bok.

Trevlig läsning!

Innehållsförteckning FÖRORD - 2 ABORT OCH PROSTITUTION 4 - 17 KRIMINALITET 18 - 39

Abort och prostitution Prostitution och abort var under industrialiseringen två mycket tabubelagda ämnen. Samtidigt var de ofantligt stora problem under det sena 1800-talet.

Fattigdom lämnade ofta mödrar utan val då det gällde vårdnaden om deras barn eller deras egen kropp. Här kommer några skildringar om mödrarnas situationer.

Prostitution på 1800-talet Prostitution under 1800-talet var väldigt vanligt. Oftast var det kvinnor mellan 1530 års ålder som prostituerade sig. Men vad berodde det på?

Det berodde på olika faktorer, många kvinnor flyttade från landet in till storstäderna eftersom familjens lilla gård inte kunde försörja dem längre. Det fanns nästan inga jobb för dem, problemet var att industrin anställde främst män, männen ansågs mer lämpade till tekniska arbeten. Eftersom industrin växte och utvecklades, kom det fler kvinnojobb men med väldigt låg lön.

Eftersom det var kvinnoöverskott i städerna, var det väldigt svårt för dem att få ett jobb. Kvinnan på den tiden var inte myndigförklarad vilket gjorde att det var nästan omöjligt för dem att få ett jobb. Deras ända utväg var att gifta sig med vilken man som helst som kunde försörja dem. Kvinnor, på den tiden var helt beroende av männen. För vissa som inte ville gifta sig med asom helst, var prostitutionen den enda lösningen för dem. Dem flesta var mellan 15 och 30 år.

Men vilka var dem som köpte sex av prostituerade? Det var alla män från vilken samhällsklass som helst och som hade råd att betala, men oftast var det ogifta män. På den tiden skulle männen skaffa sig en hög position i arbetslivet och tjäna mycket pengar innan dem skaffade familj, därför gifte sig dem flesta när de var mellan 35-40 års ålder. Männen fortsatt att gå ofta till prostituerade även när de var gifta.

Lagar om prostitution då och nu I början av 1800-talet infördes nya lagar kring prostitution. Dem lagarna var till att förhindra könssjukdomar att spridas. Polisen kunde kontrollera prostitution offentligt, vilket innebar att dem kunde gripa vem som helst om dem misstänkte något. Prostituerade med könssjukdomar var tvungna att gå till en läkare för

behandling och släpptes inte förrän läkaren friskförklarade den prostituerade.

Lagarna på den tiden var inte för att avskaffa prostitution utan bara att kontrollera den bättre.Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster som kallas för sexköpslagen trädde i kraft den 1 januari 1999. Motivet till att införa denna lag var och är att bekämpa prostitution eftersom den orsakar skador för individer och för samhället och även för att minska kriminalitet. Köparen kan få fängelse upp till ett år.Det är däremot inte straffbart att sälja sexuella tjänster men med denna lag minskar antalet personer i gatuprostitution och även organiserad prostitution.

Förlossningen på Glasbruksgatan Stockholm 1873. I ett rum, i ett hus på Glasbruksgatan på Södermalm ligger en ung kvinna i en hård och smutsig säng. Annika väntar på att hennes barn ska födas. Här i rummet hon hyr av en elak farbror är hon ensam och sjuk. Genom det otäta fönstret hör hon hästdroskor åka förbi på Kullerstensgatan nedanför och människor som skriker och skränar. På andra sidan väggen hör hon kvinnoskratt och högljudda mansröster. Här på Glasbruksgatan ligger horhusen, eller glädjeflickornas hus.

Glädjeflicka? Luder? Hora? Vad hade det blivit av henne?

Annika tänker tillbaka på tiden då hon arbetade som servitris på kaféet vid hamnen.

De andra flickorna hade pratat om hur mycket mer pengar man kunde tjäna uppe på Glasbruksgatan i jämförelse med kaféet. Hon hade lockats dit. Tänk att kunna få ihop lite pengar, köpa sig en klänning och kanske fina skor och hatt. Alldeles som de fina damerna från Östermalm som hon någon gång ibland skymtat i Gamla Stan.

Nu är hon här, i ett eländigt hyresrum, kallt och dragit, med ett barn i magen, en ny människa som skulle komma idag. Utan fader. Vem var barnets fader? Hon visste inte. Någon av alla de män som tagit på hennes kropp med smutsiga, hårda händer.

Barnet skulle aldrig få reda på vem fadern var. Barnet skulle bli en horunge. Åh, vad skulle hon ta sig till?

Madrassen är trasig och lakanen svettiga och klibbiga. Det var länge sedan Annika hade orkat ta med sig tvätten ner till kajen, länge sedan hon tvättat i det iskalla vattnet i Saltsjön. Hennes armar och ben är rödprickiga av bett från löss. Trots att hon hade skurat och skurat hade hon inte lyckats få bort lössen. I rummet finns, förutom sängen, ett bord och två trasiga pinnstolar. Fönsterluckorna slår emot fönsterkarmen. Det är en kall vinterkväll och endast levande ljus lyser upp rummet.

Någon elektricitet finns inte i huset.

Samtidigt som Annika fryser och vrider sig i plågor när värkarna kommer, är hennes panna våt av svett. Det är väl inte lungsoten som drabbat mig? Den svarta döden, som alla talade om och var så rädda för. Annika har bara en vän, en vän som alltid hjälper henne och står vid hennes sida. Hon öppnar försiktigt dörren och bär på en kanna med iskallt vatten. Hon tar fram en trasa ur fickan och börjar badda Annikas heta panna.

Snälla, går det att stänga igen fönstret? Det är så fruktansvärt kallt, hostar Annika fram.

En råtta springer över trägolvet. I sin feberyra tycker sig Annika se att råttan styr sina steg mot henne. Ska han bita henne? Hjälp mig, tänker Annika men har svårt att få fram ett ord.

Hennes feber stiger hela tiden, samtidigt som hennes vän fyller på hinkarna med vatten och fortsätter att badda hennes panna. Hur var det där med barnsäng?

Annika hade hört fruktansvärda skildringar av förlossningar där modern inte klarat sig, där modern avlidit. I många fall visste man att det berodde på brister i hygienen. Men vad skulle hon göra? Hon hade inga pengar till läkare och barnet hon skulle föda var en horunge.

Hon var tvungen att föda sitt barn i hyresrummet, utan hjälp av barnmorska och dessutom hade hon inte varit riktigt frisk på flera månader. Vad skulle hända med henne och barnet om den hemska hyresvärden dök upp och fann henne livlös i sängen? Skulle han se till att hon begravdes eller skulle han bara göra sig av med hennes döda kropp?

Annika vaknar till ur sina hemska mardrömmar och andas häftigt. Hennes magra kropp är blank av svett. Hennes vän sitter på sängkanten och har tänt ett ljus på bordet.

Hur går det? Snart kommer barnet, ska du se, säger hennes vän.

Stearinljuset kastar sitt sken i rummet. Är det ett ljus tänt i hopp om att barnet ska klara sig? Att allt kommer att gå bra? Annika vill tro att det finns ett hopp, trots att

hon känner sig allt svagare.

Om jag dör lovar, du att du tar hand om mitt barn då?

Annika sluter sina ögon och andas allt långsammare in den torra luften. Hjärtat slår inte lika tungt och häftigt som förut, utan mycket långsammare.

Ett gällt skrik från den blivande modern väckte hennes vän som somnat på den trasiga pinnstolen. Vännen springer fram till henne och ser ett huvud sticka ut.

Försiktigt drar hon ut barnets huvud.

Det ser ut att vara en pojke, hojtar vännen från sängkanten.

Annika är glad nu Äntligen är de fruktansvärda timmarna över. Hon känner sig närmare och närmare gud. Inga smärtor i kroppen känns längre. Plötsligt tycker sig Annika se ett starkt ljus och fylls av lycka. Äntligen hemma! Hos Gud! Hennes hjärta bultar inte lika hårt längre, hennes hjärta bultar inte ens. Hennes barn, hennes son var ute är hennes kropp och han lever.

Annika levde inte längre men det gjorde hennes vän. Hennes enda vän hade lovat att om hon dog skulle hon leva för henne och uppfostra hennes son. Barnet fick det namn som Annika önskat, August. Nu var det August och hennes vän som skulle leva vidare.

Vädjan från en ensam moder Under mitt arbete som barnmorska har jag sett så oändligt många kvinnor lidit.

Plågats för att de inte har möjligheten att försörja sin avkomma, för att de aldrig valde att ha sitt barn. Men även i den smärtan visste de att det endast var början.

Värre skulle det bli om de var tvingade att bära ungen. Inte bara för dem själva utan dessutom för barnet i fråga. Skulle någon upptäcka att hon icke var förenad genom äktenskap väntade straffarbete och social utstötning.

Bestraffningen fortsätter för de små barnen, evigt bundna till handlingarna av sina skapare utan ett val i frågan. Ingen av dem är sannerligen födda fria. Slutligen blir de stämplade med titeln oäkting, frånslitna sina mödrar som samhällets sista hämnd. Uppenbarligen har ingen berättat att hämnd endast bringar mer ilska.

Omgivningen dömer till evig förtappelse. De små själarna förlorar sina framtidsutsikter innan de ens tillåts börja.

Dessa hjälplösa mödrar, vad har de då för val? I desperata försök fumlar de efter allt som kan rädda deras barn och dem själva från det oundvikliga straffet. Spiralen snurrar alltid ner till samma slutpunkt. Tändstickorna. En ask av brinnande gift. Hur jag än varnar och ber vet de vad som står på spel, och risken ses som acceptabel.

Social död eller kroppslig död. Skillnaden ligger endast i orden. Valet är simpelt.

Ingen vill stå tills svars för en ogift, ensam kvinna. Ansvaret har inga armar att falla i.

Kvinnorna går bort utan att någon ger dem en andra åtanke. Därför ligger det fortsatt i skuggan bland det man inte vill se. Min vilja är att ge dem en röst, däremot är min talan i mångas ögon inte värd att åhöra. Ty, jag är kvinna! Detta är deras enda anledning att avvisa mina ord. Skulle de för en minut lämna sina fördomar bakom sig, kommer de säkerligen se att kvinnorna har minst lika mycket vett.

Hur än det må se ut så är jag inte här för att klandra. Min avsikt är blott att klarlägga de fattigas situation. Föra den ut ur skuggan och bestråla okunskapen. De stackars mödrarna är inte mer än en konsekvens av ett djupare problem. En påföljd av de sociala orättvisor som härjar fritt i staden. Det är fattigdomen, de förkastliga livsvillkoren som tvingar kvinnorna till att bli luder. Allt för att få pengarna att räcka till under dagen. Det egentliga arbetet är långt ifrån tillräckligt.

Istället för att se flickorna som ohyra, se dem som bevis för det infekterade systemet som är närmast till träldom. Det uppmanar till underkastelse av den vanliga människan. Systemet kan endast botas om det rivs upp från grunden. Dock kommer förändringar inte ske så länge storägarna sitter bekvämt. Än hur osannolik tanken är fortsätter jag vara hoppfull. Förhoppningsfull att människor skall sluta döma efter situation, klass eller födelsesätt. Att de ska förena sig och inse att bortom yrke, kön och rikedom är de en del av samma ting. Genom att förvärra för andra skadar de i verkligheten sig själva.

Min familj är en del av dem som drabbats utav samhällets smitta. Min dotter har lämnat mig ensam i denna värld, tagen utav tändstickornas förfärliga sjuka. Men i min ledsnad beskyller jag ingen. Inte ens har jag vemod mot mannen som fick min dotter bära hans barn. Endast skall jag låta min sorg flöda utöver detta papper och förtrösta mig med att någon god själ skall ta den till sinne. Medan jag sörjer inväntar jag dagen då var man äger samma rätt till liv.

Insändare om abort Att föda ett barn borde vara mitt egna val. Men i det här absurda samhället är det inte det. Nu undrar ni säkert vem den arga människan bakom pappret är, och varför jag är så arg. Jag är Gärda, en 17 årig kvinna som för några månader sedan blev gravid. Det var mot min vilja. Det är därför jag är arg. Jag kan inte välja att göra abort. Jag har inte råd att ta hand om ett barn. Och vad, vad finns det för arbetsmöjligheter för en gravid och svag kvinna som jag? Inte många som ni förstår.

Men förstås, jag kan ju sälja mig själv. Nu tänker ni säkert vilken ynklig kvinna är det som säger så? Det är det enda alternativet kvinnorna har som blir mot sin vilja gravid. Den här insändaren kommer handla om abort i Sveriges nutid.

Det är hemskt. Ska inte en kvinna få bestämma över sin egen kropp? Varför får man inte göra abort?Jag förstår inte att många människor runt omkring mig ser det som barnamord. Hur kan det ens vara det om barnet inte ens har fått tagit sitt första andetag. Jag måste ju få kunna bestämma över min egen kropp. Det är inte mina med människor som ska föda barnet, det är jag. Men varför är det dom då som fattar mina beslut, om min kropp? Det är inte rätt, äger man inte sig själv? I detta samhället gör man tydligen inte det, man äger tydligen inte sin egen kropp. Om du är en kvinna är det någon annan som äger dig. Av att läsa det jag har skrivit, om och om igen gör mig bara frustrerad. Dom kvinnor som oftast vill ta bort fostret har ofta blivit utsatta för sex mot sin vilja. De är ofta inte gifta. Att man sedan inte kan ta bort fostret och tvingas föda fram det ogift är fruktansvärt. Då betraktas man med skam och ses som smuts. Men om jag väljer att inte föda barnet och har råd att gå till en illegal abortolog, då blir jag plötsligt barnamördare. Vad är då rätt? Hur jag än gör ser samhället ned på mig. Fråga er själva, bestämmer ni över er egen kropp?

Det finns ett tydligt rätt svar, men vad är det sanna?

En kvinna ska få göra abort. Abort på ett säkert sätt där hon inte riskerar sitt eget liv. Det ska inte heller kosta så mycket pengar så knappt alla har råd. Kvinnan ska

inte behöva sitta på ett kalt golv någonstans i Sverige och tugga i sig tändsticka efter tändsticka tills fostret är dött.. och kanske hon också. Det är inte kul, för jag vet hur det känns.

Den oro som nästan äter upp en inne från önskar jag ingen annan. Tänk om jag bara fick den aborten, jag behöver ha.

För ett fungerande samhälle där alla ses på samma sätt, så måste man få kunna äga sin egen vilja. Om en kvinna som jag inte vill föda ett barn på grund av personliga skäl, ska hon inte behöva göra det. Men eftersom att det här samhället är styrt av maktälskande män vill dom inte att alla ska ses likadant. Det ska bara vara så att en man bestämmer över en kvinna. Kvinnan har inget som helst att säga till om. Det är så ni män tycker det ska vara. Vilka svin ni är, ni borde skämmas. Ni förstör kvinnornas liv. Allt för att få den makt ni vill ha.

Livet som ogift kvinna Jag sitter vid ett bord på det lokala konditoriet med en rykande kopp kaffe i handen och värmer mina smala fingrar mot den varma matta ytan, jag tar bort ena handen och smeker den på min mage. Det buktar ut, jag känner slag, sparkar och ett hjärta som slår. Snart är tiden inne för mitt barn att komma till världen, en värld som är orättvis och styrd av makt jagande män. Jag har inte valt att bli gravid och att föda ett barn, men nu är det försent det finns inget att göra åt.

Jag var en lycklig ung kvinna, jag hade precis anlänt till Stockholm med tåg och hade påbörjat mitt liv som en självständig och självförsörjande kvinna då jag fått jobb på telegrafverket som växeltelefonist. Det skulle bli spännande, skapa kontakter med nya människor och att få uppleva en ny stad. Denna stad jag drömt om att få komma till och att få leva en bra framtid i blev dessvärre något helt annat.

En kväll träffade jag en vacker man som jag kurtiserade med och jag blev charmad och förförd av denne charmör som var en handelsresande i persienner, men det gick lite långt och några veckor senare var jag gravid. Denna man har jag inte sett skymten av sedan dess. För mig är denna graviditet en social katastrof, att inte vara gift och skaffa barn anses som fruktansvärt i detta samhälle och när magen började växa och synas under tröjan blev jag av med mitt arbete och fick slita hårt för att bo kvar i hyreshuset där jag bodde. Även mitt barn kommer att få leva kallad ett oäkta barn och få leva utan samma rättigheter som andra barn. Jag kommer inte att ha tid till mitt barn, jag kommer behöva arbeta hårt för att kunna försörja oss båda, att ens hitta ett arbete med en stämpel som ensamstående är svårt, den sista utvägen för mig är prostitution. Att sälja sin kropp kan låta hemskt men för kvinnor i samma situation som mig finns kanske inga fler alternativ. Men det sista jag vill göra är att lämna bort mitt barn, fosterfamiljer utnyttjar barnen som inkomstkälla för att

använda pengarna till dess egna barn. Att man inte kan lämna bort sitt barn i hopp om att den ska få det bättre där en hos en själv. Att människor är så självgoda och bara tänker på pengar. Möjligheten till abort finns inte för mig som har knapert med pengar som knappt räcker till att försörja mig själv, det är oerhört kostsamt och ingreppen är mycket riskabla.

Jag är medveten om att mitt liv kommer att förändras när jag föder mitt barn, att jag och mitt barn inte kommer att få den bästa framtiden, att samhället står emot oss och inte kommer ge det stödet jag behöver. Var är respekten för kvinnor? Var finns stödet för kvinnorna utan en stöttande man? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Varför gör ingen nåt åt det här? Det finns inget svar.

Om jag bara hade varit vetande om preventivmedel, om jag hade haft kunskap och lärdomar. Om jag inte varit så dum och korkad, då hade jag haft en chans att få leva ett vanligt liv utan fattigdom, fördomar och skvaller. Men får man aldrig göra något fel? Ska allt vara enligt männens krav? Jag är trött på att kvinnor ska få leva under förtryck och män som bestämmer!

En kvinnas berättelse Jag sitter och ser på min vackra lilla son. Pinnstolen jag sitter på är halvt trasig och bordet bredvid är snett. Han sitter på den slitna mattan med trasiga kläder och skeva leksaker. Han leker så snällt utan att visa några tecken på missnöje eller hunger. Det var trots allt flera timmar sedan han fick smak av den magra gröten.

Min älskade lilla son. Den son som jag först inte visste om jag kunde älska som en vanlig mor hade gjort. Men jag var ingen vanlig mor. Jag hade inte önskat mig ett barn. Jag hade blivit tvingad till det. I början visste jag inte om jag över huvudtaget skulle kunna bry sig om honom. Men nu älskade jag honom med hela mitt hjärta.

Han var mycket mager och blek. Det var inte så konstigt. Jag hade ju inga pengar till mat. En ensamstående kvinna med en liten son kan inte få ett vettigt jobb i ett samhälle som detta. De ynka mynten jag har, hade jag ärvt av mina föräldrar som avlidit, huset också. Det var inte stort men lagom för mig och Ernst. Möblerna hade stått kvar i huset efter att mina föräldrar gått bort. De var mycket gamla och slitna.

Det mesta var trasigt. Pojken kunde ha fått en mycket bättre uppväxt i ett stort idylliskt hus. I en familj där han åtminstone skulle få mat som mättade hans lilla mage. Men jag kunde inget annat än att behålla den lilla pojken. Det hjälpte inte hur mycket jag än bad till en högre makt att få slippa föda barnet. Om jag bara inte gått ut den där mörka kvällen, om jag bara hade vetat vad som fanns bakom hörnet. Min blick vandrar sakta över det kala lilla rummet. Skåp utan luckor, ett skafferi utan mat. Till sist fastnar min blick på den fina pojken med det lingula håret i mitten av rummet. Om jag hade gjort abort hade han inte funnits här med mig.

Det var något som ofta passerade mitt huvud som en vanlig tanke. Samhället för sådana som mig är inte rättvist. Det finns ingen som helst hjälp för oss. Jag hade många gånger bara velat inmundiga de små topparna av sådana tändstickor jag brukar tända kaminen med för att skapa värme. Jag börjar återigen tänka på samhället. Tänk alla som hamnar i samma öde som jag, samma oundvikliga situation. Det finns givetvis abortologer. Men det är illegala sådana. De är heller inte säkra.

Jag kom till många abortologer och hoppades varje gång på lyckan som aldrig kom.

De män som jag kom till var svin, sympatilösa och giriga. De var bara ute efter pengar. För en abort var det en hög summa pengar. Inte hade jag råd till det. Det är förfärligt att kvinnor som blir gravida mot sin vilja inte ska få kunna ta bort barnet.

Att man måste riskera sitt liv för något man icke valt. Det är mycket hemskt. Varför skall man inte få välja om man vill föda barnet eller inte? Det är faktiskt inte Guds gåva, som det sägs vara för alla. Det var det inte för mig, inte till en början i alla fall.

Men vad kan man göra? Hela samhället är styrt av makthungriga män. Att inbilla sig att de skulle bry sig är inget att tänka på. ” Åh lille pojk måtte du inte bli sådan” säger jag för mig själv. Han tittar upp på mig med de stora blåa ögonen, precis som om han skulle ha hört. Tankarna gör mig upprörd. Jag var en viljestark kvinna som var på väg in i arbetslivet. Jag hade ett liv framför mig. Det är som att vända på ett mynt, från en dag till en annan. Kvinnan blir till ett offer för skrupellösa män som gör en kvinna gravid och smiter från sitt ansvar. Det är fel.

Samhället vänder oss ryggen. Familjen vänder oss ryggen och barnets far vänder oss ryggen. Vem finns då där på vår sida? Om jag hade haft kraft och mod att göra något åt det hade jag gjort det. Men det har jag inte råd med. Min kropp är för länge sedan utsliten. Sköra ben, kutryggig, slitet hår och mörka ringar under ögonen, det är jag. Hade jag ställt mig upp och ropat ut mina åsikter skulle jag säkert suttit i en trångbodd cell någonstans i Sverige. Jag hade suttit med löss krypandes i hårbotten. Råttor springandes på det kala golvet och hostande medfångar.

Utanför köksfönstret ligger snön vit, så stilla och fint. Den glittrar som kristaller.

Grinden står som vanligt lite på glänt. Det ser välkomnande ut på något vis. Jag tänker på alla i Sverige som säkert dagligen hamnar i samma fruktansvärda situation som jag. Kvinnor kan och ska inte leva så här. Det må vara nog nubrukar tända kaminen med för att skapa värme. Jag börjar återigen tänka på samhället.

Tänk alla som hamnar i samma öde som jag, samma oundvikliga situation. Det finns givetvis abortologer. Men det är illegala sådana. De är heller inte säkra.

Kriminalitet I början av 1800 talet växte befolkningen drastiskt i Stockholm. Det ledde till stigande brottslighet och kriminalitet. Med hungersnöd och klasskillnader blev det svårt att få jobb vilket ledde till ekonomiska problem för många stockholmare. Antingen kunde man svälta ihjäl eller begå grova brott. För vissa var svaret enkelt.

Min dagbok Fredag 13 mars 1886.

Kära dagbok, idag sitter jag under min stora ek i mitten av mars. Snön har försvunnit så marken är blöt och slaskig. Nu precis efter att snön har försvunnit så kommer tidningen varje dag och då sitter jag med min dagbok, ivrig om att få skriva om det brott som skett i staden. Jag läser att i natt blev Johan Alfred Manell gripen på Västerlånggatan för förargelseväckande beteende. Jag själv tycker att alla som visar förargelseveckande beteende ska gripas och förhöras. Jag läser också om att Johan Alfred Manell varnats för lösdriveri veckan innan han blev gripen.

Förmodligen så blev Manell gripen i natt på grund av att han hade varnats tidigare men fortsatte visa dåligt beteende. Jag tycker att det är bra att stockholmspolisen tar hand om sådana personer eftersom de inte hör hemma på Stockholms gator.

Manell blev gripen och förhörd efter att ha tiggt både i och utanför olika sorters butiker på Storkyrkobrinken. Han kunde inte bli häktad den dagen, men skrivet i tidningen stod det att de ska fortsätta med förhören tills de kan fälla honom. Nu hinner jag inte skriva mer för jag känner i luften och ser att molnen som kommer mot mig är gråa och det betyder att ett stort ösregn är på ingång.

Lördag 2 juni 1887 Kära dagbok, idag så fick jag tidningen som vanligt men jag har dock bytt ställe så jag kan sitta i lugn och ro. Jag sitter i våran nyuppsatta hängmatta med ett glas av nypressed nyponsoppa och nu ska jag skriva ner de brott som skett i natt. Jag läser att den andra juni 1887, 3 månader efter att förhören påbörjat så häktas Manell.

Jag tycker att det är bra att han häktas och får sina straff för det är då han lär sig vad han kan få för konflikter och så kommer han inte vilja åka in igen.

Stockholmspolisen försökte under en lång tid att få Johan Manell fälld och tills lut så lyckades de. Varken affärsägarna eller stockholmsfolket ville ha honom på

gatorna längre och det kan jag förstå. Om jag var en affärsägare så skulle jag förmodligen inte heller vilja att det var någon inne i min butik och tiggde. Johan Alfred Manell straffades med 9 månaders straffarbete och förlust av medborgliga rättigheter.

Onsdag 4 september 1895 Kära dagbok, idag så satt jag på den stora muren runt vårt hus, när mamma kom ut med tidningen och ett glas vatten. Jag bar en tjock tröja och ett par slitna byxor samtidigt som hösten började inta sin plats. Jag började läsa en artikel om en person som hade en tuff uppväxt och jag tror att det var det som formade hans framtid. Personen jag läste om var Rober Thurgren som jag nu ska berätta lite om.

Rober Thurgren växte upp i Stockholm under, men som slutade som brottsling.

Robert Thurgren växte upp utan föräldrar och det ledde till att han fick se sin barndom från ett barnhemsperspektiv. Jag tror att eftersom att hans föräldrar lämnade in honom på ett barnhem så kände han väl sig oviktig och ensam. Hans föräldrar ville inte ha honom så den första gången Robert lade märke till sina föräldrar var när han var 17 år gammal. De hämtade honom på barnhemmet och skickade honom till Amerika. Varför de skicka honom till Amerika kommer ingen någonsin veta men under dessa år i Amerika så kände sig Robert ensam, oviktig och uttråkad och det ledde till att han blev farlig och kriminell. Åren i Amerika var jobbiga för honom, han begick ett flertal brott, åkte fast, och blev häktad. Enligt de rykten jag hört så reste han till både Australien och Irland men ingen vet varför.

Troligtvis för att han kanske haft kontakt med någon där och så var han säkert desperat efter vänner eller åtminstone någon att tala med. Onsdagen den 4 september tog stölderna slut för Rober Thurgren efter att ha misslyckat med ett inbrottsförsök hos en grosshandlare. Straffet blev fängslad, tio års straffarbete, tio års förlust av medborgligt förtroende och 50 kr böter.

Dagbok ”Morsan”- Hedvig Ottiliana Euforsyne Aronsson Kära dagbok, idag, den 15 januari 1869, anlände jag äntligen i Stockholm. Jag är idag 20 år fyllda.

Och vilket bättre sätt att fira sin 20:e födelsedag på än med en ny start, i en ny stad, med nya möjligheter? Men resan är inte över än. Nu återstår ytterligare två svårigheter: att finna jobb och bostad. Jag hoppas att Henning fick brevet som min mor skickade, och släpper in mig i sitt hem. För det skulle jag vara evigt tacksam.

Men jag blir tvungen att handla snabbt, så att jag finner ett bra arbete. Om jag förblir arbetslös under en längre period finns det risk att jag blir arresterad för lösdriveri, och blir tvingad till straffarbete. Och jag tänker inte sjunka så lågt så att jag tvingas bli prostituerad. Jag hoppas hitta ett bra arbete snarast så att jag kan starta mitt nya liv. Men jag får inte övertygas om att jag kan leva ett självständigt liv, och försörja mig på egen lön. Det finns endast så många jobb där en kvinna kan arbeta, som krogarbetare, på textilfabrik, och några få andra alternativ. Inget av dessa jobb ger så bra lön, därför har jag en till svårighet framför mig: att finna en make och helst en rik sådan. Nu måste jag skynda mig att finna en sovplats för natten, då kvällen börjar falla mot sitt slut, och Henning bor för lång tid härifrån.

Kära dagbok, det har nu gått drygt ett år av oavbrutet jobbsökande, men utan någon lycka.

Henning har avslagit alla mina desperata försök att få en plats i deras hem, trots mina många mutor och förslag. Men jag kan förstå att de inte släpper in mig, de har redan svårt att få plats själva med sina många barn som det är. Min tillvaro som inneboende hos olika familjer runt om i staden och det konstanta sökandet,

bytandet av bostad, att inte kunna känna sig hemma, sliter på mig, och inte minst mina besparingar. Hyran är ofta mycket dyrare än vad som är lämpligt, och man får inget trevligt bemötande av sin hyresvärd då man inte har råd att betala hyran .

Stockholm är inte den moderna och livfulla stad som jag hade förväntat mig och jag inser nu att det var dumt att ha så höga förväntningar. Gårdagens fullbordade konfirmation i Västerums kyrka är det sista jag gör här. Min tid i Stockholm är slut för den här gången. Jag har packat mina saker, få och föga värdefulla, men de är allt jag äger. Imorgon bär båten av till Köpenhamn. Jag har sagt farväl till de få vänner som jag lärt känna under min hårda tid här, men allt mitt hårda slit förgäves.

Den mörka sanningen bakom fostermodern Helsingborg idag, 1910. En tjock kväljande rök bolmar från skorstenen på Bruksgatan 5. Det är Hilda Nilsson som tvättar, igen. Men i tvättstugan döljer sig en hemsk verksamhet. När sanningen så småningom kommer fram skall Hilda Nilsson bli den värsta kvinnliga seriemördare i svensk historia.

Barnamord straffas hårt. Men ändå är det många kvinnor som inte har hittat någon annan utväg en att dölja sin graviditet och sedan döda sitt barn. Detta repotage handlar inte om de unga mödrarna. Det handlar om en kvinna som har tagit emot nyfödda, änglamakerskan Hilda Nilsson.

Drygt hälften av Sveriges befolkning är kvinnor, ett förhållande som inte avspeglar sig i brottstatistiken. Kvinnor utgör 20 procent av alla brottsmisstänkta personer.

Brotten är oftast snatterier och stölder.

Det här är Hilda Nilsson. Hon representerar en brottsling som komma skall bli allt mer vanlig- änglamakerskan. Det vill säga kvinnor som mot betalning tagit hand om utomäktenskapliga barn för att vanvårda dem tills de dör.

Eftersom att man går emot lagen genom ha ett utomäktenskapligt spädbarn och att det är svårt för kvinnor att försörja sig själva gör att det är vanligt att lämna det nyfödda barnet till fosterhem. Detta har skapat en marknad för änglamakerskorna. Många menar att enligt änglamakerskorna själva befriade de spädbarnen från denna skitvärld vi lever i, de skapade små änglar till himmelen.

”Jag ryser av tanken vid åsynen av barnens avtärda, skrynkliga ansikten, jag tog mod till mig och slog upp bäddarnas så kallade täcken, möttes av en avsyvärd odör, men icke värre en den som var i hela rummet. Jag minns att där låg barnen i sina grönaktiga missfärgade tarmuttömningar med flockor av ystad mjölk.” Detta är en rapport från ett vittne som besökte Hilda Nilssons lägenhet.

Vem var då denna kvinna som försörjde sig på att vanvårda och ta livet av fosterbarn?

Hilda Nilsson fick 3 barn mellan 17 och 21 års ålder. Ett av dem blev placerat i fosterhem och de två andra dog strax efter döden. Hon började arbeta på fabrik men prostituerade sig som extra inkomst. Hon träffade sin make Gustav och de fick så småningom stora skulder, därför bestämmer sig Hilda att ta emot fosterbarn.

Från början fick hon gott ryckte om sig att vara en bra fostermor, men pengarna räckte inte till mat till alla ungar och snart rådde svält i hemmet. Det som gjorde att Hildas verksamhet kunde fortgå så pass länge var att hon skiljde sig från de andra fattiga fostermödrarna. Hennes hem var långt ifrån smutsigt och miserabelt, och utan andra barn, detta gjorde att många mödrar trodde att deras barn skulle få en god uppväxt hos henne.

Nilssons verksamhet avslöjades när Blenda Henricson, trots skammen fött ett oäkta barn, ville få kontakt med barnet. Men när hon försökte hitta Anna Nilsson, ett namn Hilda använde sig av när hon fick kontakt med unga mödrar, fanns ingen att hitta så hon bad polisen undersöka saken. Hon avslöjas.

Hilda Nilsson är dömd till döden och sitter nu i fångenskap i Landskrona.

Brev från Hedvig Ottiliana Käraste Johan Fredrik Aronsson, Det sötaste på hela jorden!

Jag passar på att skriva ett par ord till dig, då jag för ögonblicket inte har något som brådskar och då jag i alla händelser inte kan låta bli att tänka på dig.

Jag skriver till dig av många olika anledningar och jag vill att du ska veta att mina tankar här nere i hålorna oftast dras till dig min käraste. Dagarna här är långa, tysta och krävande. Cellerna är små och isolerade på nätterna medan timmarna i salarna under arbetstiden med dem andra fångarna är knäpptysta. Det är kallt och ensamt och jag börjar undra hur solljuset ser ut, hur min hand skulle kännas i din. Att du min tredje make skulle åka ifrån mig har ännu inte sjunkit in. I och för sig så har jag hört rykten bland vakterna och de andra fångarna om ett lättare liv över Atlanten i Amerika. Rädslan över att aldrig få träffa dig igen är större än rädslan jag hade över att bli påkommen för mina hälerier för några dagar sen.

Aldrig förr har jag varit delo med rättvisan, men mitt straffarbete har fått mig att inse dem dåliga beslut jag fattat den senaste tiden. Samtidigt hade jag inget val, mina barn krävde omsorg och samma goda uppväxt som jag fått i min födelseort Stenberga.

Igår bevittnade mina ögon ett litet jämmerligt barn. Det påminde mig om min egna konfirmation i glesbygden. Då jag fortfarande levde mina dagar på bondgården, där vi slet för att överleva och få mat för dagen. Livet var tufft och tron på en bättre tillvaro i staden fick mig att utvandra till Stockholm. Staden som i mina tankar skulle ge mig fler arbetsmöjligheter och ett stadigare och lättsammare liv.

Efter dessa tjugo år sitter jag här i Stockholms Länsfängelse, denna stad har gett mig två giftemål, en skilsmässa, ett svek, 6 barn och avskyhet av stadens invånare.

Jag lät dig Johan Fredrik Aronsson ta makten över mina känslor och trots din flykt har jag fortfarande inte lyckats ta tillbaka dem. Jag vill förklara mina hälerier för dig och tror starkt på att du ska komma tillbaka till mig, snälla min älskade.

Efter invandringen till församlingen i Stockholm fäste jag mig vid snickaren Lars Hansen Landgren. Som fästekvinna och blivande styvmamma gifte jag mig med honom år 1875 och tillsammans fick vi två söner. Men vårt giftermål upphörde ganska snabbt med skilsmässa som bland annat orsakades av att Lars anklagade mig för att ha stulit alla våra barns bank- och livförsäkringsböcker. Han stämde mig för stölden men jag förmodar och misstänker att anklagelsen enbart berodde på våra bråk och gräl som präglat vårt äktenskap sedan innan.

Hans ansökan om skilsmässa blev beviljad 1879 strax före hans förtjänta död.

Jag blev lämnad ensam med barnen och för att kunna försörja mina två egna barn och tre styvbarn tog jag alla chanser jag fick. För att kunna behålla vårt hus var jag tvungen att få ihop pengar som förutom till ränta också skulle gå till mat. Vi hade därför fler inneboende som betalade hyra. Men omständigheterna var fruktansvärt mödosamma och ansträngande.

Då några slitsamma år gått träffade jag dig min älskade. Du var ljuset i mörkret som sken upp mina förargliga dagar. När du lämnade mig lämnade du även kvar stora sår som aldrig kan läka. Åter igen blev jag övergiven och lämnad ensam för att försörja min familj. För att överleva i staden startade min svägerska och jag ett klädmakeri.

Dock gick affärerna inte som planerat så vi tog ett gemensamt beslut om att köpa in stöldgods av pojkarna i tjuvligan. Vi köpte allt vi blev erbjudna och affärerna började gå strålande! Men efter ett tag dök flera detektivkonstaplar upp med frågor om vart vi fått sakerna ifrån. De misstänkte oss för att ha köpt stöldgods.

Efter ett tag hittade detektivkonstaplarna stöldgods i affären samtidigt som tjuvligans medlemmar berättade att de sålt mycket stöldgods, främst till mig men även till Emma. Därmed blev det polisutredning och även åtal i Stockholms Rådhusrätt.

Jag blev åtalad för stöld och för att ha varit inblandad i tjuvligans handlingar. Mitt straff blev ungefär 1 års straffarbete och 2 års förlust av medborgligt förtroende.

Jag fick även 300 kronor i böter. Men eftersom att jag inte hade tillgång till dessa pengar förvandlades min böter till 16 dagars straffarbete i Stockholms länsfängelse.

Just nu känner jag mig hemskt oförnuftig och trånghuvad. Jag offrade allt för barnen men i slutändan svek jag dem ändå. Den 17 augusti(1896) friges jag och då de 2 år som förlust av medborgligt förtroende passerat är jag äntligen fri att resa till Amerika. Efter dessa instängda dagar vill jag tillbringa min tid till att finna dig min älskling. För du är det mest förtjusande man kan älska utanför gallerspringorna.

Den 2 september 1887 var vår dag, den vackraste stunden jag bevarar djupt in i mitt blödande hjärta. Aldrig kommer jag glömma ditt vackra leende. Aldrig kommer min kärlek att blekna bort. För evigt gömmer jag dig i mitt hjärta. Tills mitt hjärta slutar att slå, kommer du alltid att finnas i mina tankar. Tills den dagen jag begravs i jord, kommer jag att älska dig. Mitt hjärta är ditt hjärta och jag hämtar det aldrig åter. /Din ömhjärtade flicka Hedvig

Änglamakerskor Det har uppmärksammats en rad rättsfall där kvinnor begått barnamord. Kvinnorna har tagit emot fosterbarn och sedan vanvårdat dem till döds. I folkmun kallas de änglamakerskor.

Kriminalitet Kriminaliteten har blivit allt mer vanlig i vår vardag, många lever fattigt och har svårt att försörja sin familj. Trots att det är hårda straff nu för tiden, är det många som kanske tvingas till kriminaltet. Många blir kriminella just för att familjen kanske skulle svälta ihjäl om man inte fick in mer pengar, man kanske skulle bli utkastad från sitt hem eller något liknande. Självklart finns det människor som är kriminella för andra orsaker som tillexempel att man inte vill leva fattigt. Prostitution är idag ett stort problem bland kvinnorna, många prostituerar sig som ett ”extrajobb” som ett tillskott till lönen. Ett annat vanligt brott är stöld men det tillämpas inte bara av kvinnor utan även av män. Ett inte så vanligt brott, men väldigt uppmärksammat brott är änglamakeri. Änglamakeri Många anser att utomäktenskapliga barn är en skam, dom anses ej vara lika mycket värda som barn som är födda inom ett äktenskap. Därför är det vanligt att lämna bort sina barn till en så kallad fosterfamilj, självklart är det många som inte har råd att försörja sina barn som tvingas att lämna dem till en fosterfamilj. Detta skapar en marknad för änglamakerskor. En änglamakerska är alltså en kvinna som tar emot barn mot betalning och sedan vanvårdar dem till döds på ett eller annat sätt.

Kvinnorna dödar alltså ett oskyldigt barn för att tjäna pengar. Änglamakerskorna lever oftast i misär och svår fattigdom och är desperata för att hitta sätt att försörja sina egna biologiska barn. De får alltså en summa pengar för att ta hand om barnet, men istället lägger man inte ned några pengar på barnet och låter dem dö i svält för att sedan säga att barnet dog i sjukdom. Det finns även andra metoder inom änglamakerin som dränkning eller liknande men dom metoderna är inte alls lika ofta förekommande.

Alva Nordberg I somras skrev Alva Nordberg ett brev till Elsa Gunhild Wigstöm, mamma till Naemi tre månader gammal. I brevet står det om hur hon tar hand om Naemi, hon skriver hatt hon har någon slags sjukdom och är väldigt sjuk. Det som man fick reda på senare den sommaren var att Naemi var redan död då brevet skrevs. Alva Nordberg är en känd änglamakerska, under just denna period hade fru Nordberg hand om en flicka vars mamma inte hade råd att försörja henne. Efter döden på Naemi skulle det bli känt att Alva systematiskt tog emot fyra fosterbarn och vanvårdat dem till döds. Alva är en mycket välkänd änglamakerska.

Fotografiet ovan är taget 1905 hos polisens kriminalavdelning i Stockholm. Det föreställer Alva Nordberg som blivit häktad misstänkt för barnamord. Alva var född den 15 juli 1876 och är på bilden 29 år gammal. Hon var gift och hade vid tidpunkten två biologiska barn och flera fosterbarn i sin vård.

Barnamörderskan ångerfulla tankar före sin avrättning Änglamakerskor. Kvinnor som tar emot barn mot betalning och sedan vanvårdar dem till döds. Barnamördaren Brita Christina är en av dem och har därför blivit dömd till döden.

Det är fuktigt och rått i den lilla stenbelagda cellen. Stanken av urin sprider sig från de smutsiga medfångarna. I mörkret hörs råttorna gnaga. Det är obehagligt, det här stället. Jag befinner mig i fängelset där jag ska möta Brita Christina. Hon är dömd för barnamord och kommer att bli avrättad om två dagar.

Vi slår oss ned vid det enda man kan sitta på. Den lilla stenbänken är kall mot benen. Inte konstigt att flera fångar dör varje år i fängelset under dessa omständigheter. Å andra sidan kanske det inte spelar så stor roll, alla här är ju ändå dömda till döden. ”Det började för ungefär tre år sedan. Jag hade inga pengar, ingenstans att bo. Efter att min man gått bort i lunginflammation blev pengarna knappa. En gammal vän till min bortgångna man, hjälpte mig med detta. Jag fick bo i hans hyresrum mot en ytterst liten peng per månad. Här stannade jag i tre månader och det var också här jag lärde känna Lovisa Catharina Wennström. Hon jobbade som piga hos min hyresvärd. Jag blev nära vän med henne och hennes man, men jag var tvungen att flytta ut så fort omständigheterna blivit lite bättre, när jag kunde överleva själv. Jag hade ingenting att betala tillbaka skulden till hyresvärden med. Jag fick helt enkelt vara skyldig honom en stor tjänst. Denna tjänst kom att kosta mer än vad jag räknat med.” ”Jag jobbade hårt, hade två jobb, till och med tre, under vissa tider om året. Livet var svårt, men jag klarade mig. Självklart hade jag hela tiden i bakhuvudet hur tacksam jag var över att jag hade fått bo hos honom. Men trots att jag var glad över

det, skar det till i mig när jag tänkte på hur jag någonsin skulle kunna betala tillbaka. Han hade gott om pengar, en fru, piga och stort hus. Men jag har själv haft en familj med liknande tillgångar. Har man pengar vill man bara ha mer, man nöjer sig aldrig.”

Brita Christina har tårar i ögonen. Hon torkar bort dem gång på gång och jag ser hur hon kämpar med att hålla gråten inne. Jag ser även att bakom det slitna och smutsiga finns det en vacker ung kvinna. En kvinna som gått igenom så mycket svårt utan att ge upp. Men nu, inte orkar längre och därmed gjort som många andra. Gett upp. ”Men det var inte pengar denna man ville ha som återbetalning, det var en tjänst.

Hans piga, min vän Lovisa Catharina, hade blivit med barn. Hon hade blivit sjuk under förlossningen och hade därmed ingen styrka att ta hand om sin son själv.

Efter tillfrisknaden lämnade hon över sin son till sin husbondes fru, Hedwig Elisabeth Kron. Detta skedde mot en betalning.”

Att lämna över sina barn till en annan kvinna är vanligt. Det beror ofta på familjens tillgångar. Vissa kan också göra det på grund av till exempel barnets utseende eller ett funktionshinder. ”Jag var skyldig husbonden och hans fru en tjänst. De ville inte behålla barnet.

Lovisa Catharinas man och husbonden bad mig att ta emot barnet, försöka få in sonen på ett barnhem. Jag hade inget val, jag var skyldig dem det.”

Brita Christina tar en kort paus. Med tårarna rinnandes längst hennes kinder reser hon sig för att hämta något. När det nu blivit tyst i rummet hör jag hur fåglarna kvittrar i junikvällen utanför. Hon slår sig ner igen och lägger en dagstidning i mitt knä. ”Självklart försökte jag få in sonen på barnhemmet, men de nekade. När Lovisa Catharina frågade om sin son ljög jag. Jag sa att att barnhemmet hade tagit emot hennes barn och att han sedan fått ett hem hos en bra familj på landet. Jag hade knappt råd att överleva själv, hur skulle jag då kunna försörja ett litet barn också?

Jag var tvungen att göra det. En tidig morgon den första september, gick jag till Kungsbron och knöt en sten runt barnets hals. Det är det värsta jag någonsin gjort.

Jag svek Lovisa Catharina och hennes man, men även mig själv.”

Nu är det inte längre bara jag som lyssnar på Brita Christinas otroliga berättelse.

Alla medfångar sitter nu i klungor runt omring oss, lyssnande. Alla är helt uppslukade, inte bara jag. ”Dagen efter stog det om ett barn som hittats död under Kungsbron, i dagstidningen. Det var en bild på sonen, han var död men bar fortfarande kläderna som han haft när han blev överlämnad till mig. Det var detta som satte dit mig.

Lovisa Catharina såg bilden och kände igen kläderna. Hon ringde polisen och jag blev häktad.”

Någon öppnar den gnisslande dörren in till cellen. Det är en av vakterna. Den stora mannen tar tag i min arm och mumlar något om att tiden är ute. Jag förstår att jag aldrig kommer träffa Brita Christina igen. Tidningen faller ur mitt knä och ner på det smutsiga stengolvet när jag blir uppdragen från den hårda bänken. Jag hinner knappt tacka henne, men när jag vänder mig om ser jag hennes svullna ögon. Hon är vacker. Inte bara på utsidan, utan även på insidan. Änglamakerskor. Kvinnor som tar emot barn mot betalning och sedan vanvårdar dem till döds. De låter som hemska människor, men Brita Christina är mitt bevis på att alla kan göra misstag eller handlingar som de ångrar. Det jag såg i hennes svullna ögon, i hennes blick, det var ånger. Att hon aldrig har ångrat sig så mycket som nu.

Det vita nattlinnet Året är 1905. Vagnen guppar fram över kullerstenarna och det hårda träet skaver mot min höft. Repen som binder mina armar bränner mot min hud. Den varma solen lyser rakt in i mina ögon. Ljudet av hovar mot sten och höjda röster omfamnar mig. Allt känns så overkligt.

Jag vaknar med ett ryck. Någon skriker för full hals, en kvinna i fjärran. Med adrenalinet pumpande kastar jag mig upp ur sängen, rusar genom korridoren och slänger upp ytterdörren. Den kalla vinternatten får mitt hår att resa sig. Jag andas häftigt och blir stående. Först när skriket fyller kvarteret åter igen blir jag medveten om situationen. Jag rör mig försiktigt mot det förfärliga skriket. Chocken slår mig som ett slag i magen vid åsynen av elden. Jag har kommit in på Munkgränd, där lågorna flammar så långt mitt öga når. Elden ligger som ett tjockt täcke över de folkbebodda husen. Tystnaden bekräftar min tanke om att ingen kan ha överlevt i dessa byggnader, när kvinnans skrik åter igen dånar i mina frusna öron. Jag ser mig om, söker efter dess källa. Långt uppe, på ett av taken dit lågorna ännu inte nått, ser jag en ung kvinna som förtvivlat söker skydd från elden. Hennes vita nattlinne dansar runt de bara benen. Jag stiger in i värmen, andas den heta luften och närmar mig kvinnan. Lågorna har tvingat ut henne till takets kant, nu har hon inget annat val än att hoppa. Plötsligt får hon syn på mig. Under det korta ögonblick vi stirrar på varandra med skräckslagen blick, har elden gripit tag om hennes vita nattlinne. Hon skriker till och sedan gör hon det, slungar sig över kanten. Knappt hinner jag reagera innan hennes livlösa kropp ligger en dryg meter framför mig. Självklart överlevde hon inte fallet, det måste vara minst sex meter upp till taket. Nattlinnet som nu är svart av sot, ryker fortfarande då jag böjer mig ner bredvid henne.

Jag måste ha somnat, för när jag öppnar ögonen igen, ser jag bara mörker. En skäggig man tar min hand och ber mig kliva ner från vagnen. Tillsammans går vi mot mitt öde och jag vänder blicken neråt. Vi har stannat, men jag vägrar titta upp.

Den skäggige mannen drar i mitt hår och jag tvingas se på den värld där jag ska spendera resten av mitt liv. Där ska jag leva med ständig skräck och skam. Med stora svarta bokstäver, målade på den dystra tegelbyggnaden står det klart och tydligt. Långholmens centralfängelse.

Jag vågar inte röra vid hennes kropp, jag vågar inte ens ropa på hjälp. Inte tänker jag heller att det kan finnas fler överlevande, inte tänker jag heller på vem som kan ha orsakat detta. Mordbrand, tänker jag tillslut och reser mig upp. Nu inser jag hur svetten forsar över min kropp, hur het luften är och hur tätt elden spridit sig. Vi är omringade, och jag ser ingen utväg. Jag kupar mina darrande händer framför min mun och ropar, skriker i varje riktning. Lågorna skymmer min syn och jag kan inte se om någon kommer. Inte kan jag heller höra några röster, bara ljudet av elden som bränner hopp och glädje till aska. Kvinnan ligger bredvid mina fötter, hon är vacker och ung. Jag inser att jag väntar på hjälp som aldrig kommer och faller ner bredvid henne. Eldens dans växer sig starkare.

Lampan flimrar ovanför mitt huvud och jag för mina händer ovanpå mitt ansikte, blåsorna pressas mot min kind. Utanför min cell hör jag tunga kliv passera och hela min kropp värker efter en veckas arbete ute vid stenröset. Tårar rinner längs ned springorna mellan mina beniga fingrar och ner till mina armbågar. Jag kurar ihop min magra kropp, magen skriker och huvudet värker. All människor i hela världen ser på mig med förakt, de tror att jag är skyldig till en mordbrand. Jag tänker på kvinnan, med hennes vita nattlinne fladdrandes i luften. Hon var så vacker.

Jag öppnar ögonen. Att elden har slocknat, märker jag inte först när jag reser på mig. Bekanta ansikten stirrar rakt in i min själ. Det verkar som hela kvarteret har samlats kring mig, och bara mig inser jag. Kvinnan ligger inte längre bredvid mig, men där, en knapp meter bredvid mina fötter är en kanna slängd. Den var inte där tidigare, noterar jag. Svag rök bildas i luften och ingen säger något. Jag böjer mig ner och lyfter upp kannan. En skarp, stinkande doft bekräftar att den innehåller bensin. ’’Det var han! Han har orsakat detta, han har mördat min fru!’’

Ett tjockt fult finger pekar rakt mot mitt bröst, mannen bakom känner jag igen som skomakarens bror. Ingen protesterar, kan de verkligen tro det. Min blick fastnar på en gestalt vid krönet, en skugga betraktar mig på avstånd. En stark smärta bildas från mitt bakhuvud och sprider sig över min kropp. Jag faller framåt. Slaget kom som en chock att jag inte hinner ta emot mig innan jag häftigt slår i den hårda stenen. Gestalten i skuggan betraktar mig än. Jag ser ett hånfullt flin breda ut sig över det skuggade ansiktet, innan allt ljus slocknar.

Skammen som dödade ett barn För exakt ett år sedan hände det som skulle förändra Annas liv för alltid. Det är en kall eftermiddag i mars som vi träffar Anna Hansdotter i hennes fängelsecell på Norrmalms kvinnofängelse i Stockholm. Anna är dömd till döden för barnamord.

Istäcket över Mälaren har börjat spricka och kullerstenarna växer fram ur snön.

Anna sitter tyst och nervös, hon har en lång historia att berätta.

Anna föddes 1860 av en präst till far och av en redig och bestämd mor. Hon är yngst av tre syskon.

- Jag var den som alltid gillade att följa med till kyrkan och jag sjöng även i kyrkokören, säger Anna.

Familjen bodde tillsammans i en stuga på Djurgården tills förr bara några år sedan.

Alla syskonen började gifta sig och skaffa sig egna hem, utom Anna. Hon fick ett jobb, vilket är väldigt ovanligt hos en rik änkeman. Han behövde hjälp med att uppfostra de fyra barnen som hustrun lämnat efter sig.

- Det var mycket slit, men jag fick ett eget rum och fäste mig snabbt vid barnen. Det kändes som om mitt liv var fulländat, berättar Anna.

Men det var en mörk och regnig kväll som hela Annas liv förändrades. Anna var sent ute för att få tag på medicin till ett av barnen, då en man närmade sig. Det var inget konstigt med det, många män kommer hem från arbetet långt in på natten för att kunna känna ihop tillräckligt med pengar till sin familj. Men något var fel och Anna märkte inte förrän det var försent. Den okände mannen slog ner Anna och sedan våldförde sig på henne. Händelsen varade i max några minuter, men för Anna kändes det som en evighet.

- Känslan jag fick är svår att förklara. Efteråt var jag mest rädd och förtvivlad, sedan

övergick känslorna till en otrolig skam. Anna gick runt med skammen länge, att berätta för någon skulle betyda att ingen man skulle vilja ingå äktenskap med henne. Ingen man vill ju ha en kvinna vars oskuld redan är tagen. Men saker skulle bli värre när Anna insåg att hon var gravid.

Anna berättar hur hon långsamt gjorde upp en plan på hur hela graviditeten skulle förbli hemlig. Hon ville inte riskera sin plats i kyrkan. Hon sa upp sig från jobbet hos familjen när det började bli självklart hur det hela låg till, sedan gifte hon sig med första bästa man.

- Skuldkänslorna låg över mig hela tiden, jag gifte med Johan bara för att få någonstans att bo. Jag kunde inte gå tillbaka till min mor och far eftersom de skulle ha märkt min graviditet direkt. Men Johan märkte inte något. Han sa i alla fall inget till mig om min mage, men jag tror han förstod att något var fel, säger Anna.

Anna och Johan var bara gifta några få månader innan Johan ansökte om skilsmässa.

- Hon såg väl lite annorlunda ut än de andra fruntimren, men jag visste ju inte mycket om dem sedan tidigare, så jag lät henne vara, säger Johan, Annas före detta man.

Sen kom den dagen då barnet i Anna ville ut. Som tur var, var Johan inte hemma just vid den tidpunkten och hon kunde föda sitt barn utan att någon märkte vad som pågick. För att inte fästa sig vid barnet svepte Anna sedan in det i en schal utan att ge bebisen en enda blick och sedan grävde hon ner knytet i den mörka jorden.

- Det skulle aldrig ha funkat att ha kvar barnet. Ingen man, framför allt inte Johan skulle velat gifta sig med mig. Jag skulle blivit utstött från min familj och framför allt från kyrkan och den betydde mycket för mig. Jag hade mitt liv där, säger Anna.

När Johan sedan kom hem märkte han en skillnad med Anna, men än en gång lät han sin hustru vara ifred. Men efter några dagar kom polisen och knackade på parets dörr, ett vittne hade sett Anna gräva ner något misstänkt på deras baksida.

Trettio minuter senare var Anna gripen för barnamord.

- Man kan säga att min själ dog i det ögonblicket. Jag förstod att allt var förstört, inga som betydde något för mig skulle längre bry sig. Folk slutade älska mig i den stunden, säger hon.

I Svea hovrätt erkände Anna sedan sitt dåd och berättade sin historia, men hon blev ändå dömd till livstidsfängelse i Norrköpings spinnhus. Ända till den dagen då polisen hade ordnat med transport till spinnhuset får Anna sitta på Norrmalmsfängelset, men det är inte riskfritt. Många gånger per dag får fångvaktarna ta hand om lik, kvinnorna lider av smittor och svält och Anna längtar tills hon blir flyttad.

- Jag kan inte säga att jag blev orättvist dömd, jag dödade ett barn, men vad hade jag för val? Mitt liv skulle ändå ha förstörts om jag hade behållit barnet och visat folk hur det låg till. Ingen skulle ha brytt sig om att jag blivit våldtagen eller ens tro på vad jag sa. Samhället hade stängt mig ute, säger Anna.

Idag saknar Anna inte sitt barn. Hon säger att det är bäst så här, barnet skulle ändå ha blivit orättvist behandlat.

För Kvinnoföreningen

Nyhetsartikel om dödsstraff Ännu en avrättad Efter misshandeln på kassörskan Viktoria Hellsten som ledde till hennes död, dömdes Johan Alfred Andersson Ander för rånmord.

23 november 1910 kl08:06 avrättades Johan Alfred Andersson Ander på Långholmens centralfängelse anklagad för rånmord på kassörskan Viktoria Hellsten.

Mordet som skedde den 5 januari var inte tänkt att bli ett mord. Gärningsmannens avsikt var att råna Anders Garells växelkontor i Stockholm som oturligt nog var Viktorias arbetsplats. Efter att Johan Ander hade brutalt misshandlat Viktoria så tog han till flykt, och med sig fick han 5 211 kr och 27 öre. Viktoria hittades blodig, medvetslös och med ett korssår på huvudet. Hon avled en timme senare på sjukhus.

Johan Ander hade dock lämnat en koffert med ett fotografi på sig själv, en del av stöldgodset, blod och personbeviset. Polisen kunde då koppla snabbt till vem som var misstänkt och sedan sökte de upp honom. Johan hittades och greps i sin fars stuga på Karlsudds brygga med sin fru Julia Charlotta. Julia blev befriad samma dag för att hon inte misstänkt inte vara inblandad i rånmordet.

Johan ställdes inför rätta och blev dömd till döden. Hans avrättnings datum var 23 november kl 8:00 med den nya importerade giljotinen. Det var första gången som den användes sedan den kom från Frankrike.

Bakgrund Johan Alfred Andersson Ander har haft många bakslag innan hans dåd. År 18931894 gjorde han värnplikt vid Vaxholms artillerikår och efter det så har vi fått rapporter om många misslyckanden i till exempel resturang branschen. Annars har han jobbat som konduktör på Stockholms nya spårvagns AB. Han fick däremot sparken eftersom "hans uppträdande passade icke tjänsten vid bolaget" förklarade direktör Walden. Det finn också uppgifter om flertal häktningar och hans fru Julia Charlotta har vittnat om att hon blivit misshandlad flertal gånger innan han mördade kassörskan Viktoria Hellsten.

Bildförteckning Framsida: Tid: 1909, Skapad: 1909, Plats: Stockholm, Upphov: Heimer, Oscar (1858-1927), Objektidentitet: Fotonummer E 29466, Publicerat av: Stockholms stadsmuseum Sid 4 Tid: 1934, Skapad: 1934, Plats: Kvarteret Flaggan, Objektidentitet: Stockholms rådhusrätt, avdelning 7 (1850-1947), Inneliggande handlingar SE/SSA/0140/08/02, Volym 1909-1947, Publicerat av: Stockholms stadsarkiv

Sid 6 Tid: 1500-1880, Skapad: 1882, Plats: Stockholm, Upphov: Nordqvist, Pehr, URL: http://stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=15563, Publicerat av: Stockholms stadsmuseum Sid 13 Tid: 1882, Plats: Stockholm, Utgiven av J.W. Svenssons boktryckeri, URL: http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=6118 , Publicerat av: Stockholms stadsmuseum Sid 18 Tid: 1950, Plats: Stockholm, Upphov: Petersens, Lennart af, Objektidentitet: Fotonummer F 42084, Publicerat av: Stockholms stadsmuseum

Sid 23 Tid: 1917, URL: https://sv.wikipedia.org/wiki/Hilda_Nilsson#/media/File:Hilda_Nilsson_(1).jpg

Sid 29 Tid: 14 augusti 1905, Plats: Stockholm, Upphov: Överståthållarämbetet för polisärenden/kriminalavdelningen, Objektidentitet: SE/SSA/0023/01, Publicerat av: Stockholms stadsarkiv Sid 40 Tid: 1910, Plats: Stockholm, Upphov: Polisfoto, URL http://stockholmskallan.se/Tema/Kriminalitet/Brott-och-straff/Ander---siste-manunder-bilan/Ander---siste-man-under-bilan/ Baksidan Tid: 1897, Plats: Djurgården, Djurgårdsbron, Upphov: Okänd Objektidentitet: Fotonummer D 125, Publicerat av: Stockholms stadsmuseum

"Jag tittar åt Katarinahissens håll igen, på slumområdena, träkåkar som lutar sig mot varandra och det är helt gytter av fallfärdiga hus. Hur kommer det sig att man bor så nära, men ändå lever så olika?"

Hur var det att leva under industrialismen? Fick man göra abort, vara hemlös, homosexuell, köpa sex eller döma dödsstraff?

Få en inblick om allt detta från olika perspektiv i boken "Mitt Stockholm"