Matteusskolan 9a 24 ark papper

Förord Vad kul att du läser den här fantastiska novellsamlingen av eleverna i klass 9a! I höstas fick jag ett mail från Stockholms stad med ett erbjudande om att trycka upp elevernas produktioner utan kostnad inom ramen för ett Stockholmstema. Enligt läroplanen var det berättande texter som stod på programmet och vi bestämde oss därför för att arbeta med tema Stockholm och skriva noveller som utspelar sig i vår vackra stad.

Efter att ha inspirerats av lite fina bilder från staden, fick eleverna i uppgift at t fotografera sin favoritplats, denna skulle sedan utgöra miljön i novellen. Innan vi började skriva, läste vi och arbetade med tre klassiska noveller: Ett halvt ark papper av August Strindberg, Att döda ett barn av Stig Dagerman samt Pälsen av Hjalmar Söderberg. Flera av eleverna har hämtat inspiration i dessa texter, något som jag har uppmuntrat. Vi stiftade också närmare bekantskap med såväl Hjalmar Söderberg som August Strindberg genom presentationer samt besök på Strindbergsmuseet.

Eleverna fick också lära sig vad som är typiskt för just novellgenren.

Eleverna började med att skriva en tankekarta som sedan utvecklades till ett första utkast. Därefter var det dags att läsa upp texten för en klasskompis och få respons. Eleverna satt tillsammans och läste på datorskärmarna och instruerade varandra efter bästa förmåga. Sedan fick eleverna skriva rent texterna och göra ändringar efter kompisens förslag. De har förstås inte kunnat rätta allt, men det är meningen att det fortfarande ska vara elevens text och inte en text som jag eller någon annan har skrivit.

Ett stort tack till Stockholms stad som genom sitt projekt Kul 14/15 har möjliggjort för oss att trycka upp elevernas texter. Jag skickar även ett tack till min engagerade lärarstudent Lukas Henretta och till Daphne Åkerman som har gjort framsidan. Mitt största och mest innerliga tack går förstås till hela klassen som jobbar så bra, som klarar att hålla deadlines och som gör mitt jobb till det bästa i världen.

Mia Wedar, Stockholm 2015-02-11

Innehåll Den andra tjejens tankar av Ylva Hamp ........................................................................................................... 5 Novell av Leo Larsson ....................................................................................................................................... 6 Stilla av Daphne Åkerman ................................................................................................................................. 7 Det lilla av Klara Brodahl .................................................................................................................................. 8 Schweppes, extrapris av Vera Ellburg ............................................................................................................. 10 Lockbetet av Carolina Toresson ....................................................................................................................... 11 Stortorpshallen av Adam Ungerth ................................................................................................................... 12 Från det bästa till det värsta av William Tappert ........................................................................................... 14 Drömmarnas väg av Cameron Alsterfalk Ebanks ........................................................................................... 15 Lite hjälp, kanske? av Mimi Wilkinson ........................................................................................................... 17 Slutet på allt av Sara Ekecrantz ....................................................................................................................... 19 Scen studio fyra av Amir 9A ........................................................................................................................... 20 Viking sedan november 2003 av Samin Tehrani Far ....................................................................................... 21 En flicka med hår ljust som solens strålar av Astrid Sandfeldt ....................................................................... 23 Inget val av Rebecca Brandes .......................................................................................................................... 25 Fotografiet av Maria Castillo........................................................................................................................... 27 Den perfekta platsen av Josefin Wicklund ...................................................................................................... 29 Rött hår av Alina Khan. .................................................................................................................................. 30 2203 meter till månen av Aida Basti................................................................................................................ 32 Rinken, min absoluta favorit plats i Stockholm av Nelson Lövdunge Arhin ................................................... 34 Ett löfte av Aidin Basti ..................................................................................................................................... 35 HFU 666 av Ville Du Rietz ............................................................................................................................. 36 Den bästa helgen någonsin av Axel Hjertberg ................................................................................................ 37 Trissan av Fred Okudugha ............................................................................................................................... 38

Den andra tjejens tankar av Ylva Hamp Kristinebergs strand. En ganska fin och fridfull plats faktiskt. Jag går där längs med strandkanten på vägen helt själv i mina tankar, på väg hem från en lång dag i skolan. Jag tittar ut över vattnet och båtar passera förbi med en massa glada människor om bord. Dom ser så bekymmerselösa ut. Själv gått jag huvudet fullt med massa nya tankar precis som varje dag, varje minut och varje sekund. Lite längre bort på andra sidan gatan ser jag en tjej komma. När hon börjar närma sig ser jag hur snygg hon ser ut, tänk om jag själv kunde se ut som hon. Ha såna där smala ben och ha det där tjocka blonda håret. Hur kan hon ha sån fin hy, jag har ju bara problem med massa finnar och mitt hår ska vi inte ens prata om. Mina klumpiga lår får mig att må dåligt varje dag. Dessutom ser det ut som att under hennes t-shirt så har hon inte så värsta stora brösten som jag har. Hon har liksom inte stora bomber som jag konstant måste trängas och gå runt med. Tänk om jag såg ut som henne? Då skulle allt vara så annorlunda i mitt liv. Jag skulle kunna ha det där självförtroendet jag alltid har drömt om. Jag kommer kunna känna mig snygg för en gång skull. Hon har nu gått förbi och jag fortsätter gå på samma väg hem, precis som jag gör varje dag. Jag vänder blicken ut över vattnet en gång till och tänker att inget är förändrat, här går jag och ser fortfarande ut som jag gör. Tankarna snurrar varje dag, varje minut och varje sekund… (ur den andra tjejens tankar som den första tjejen mötte): Här går jag i de här obekväma clownskorna som jag måste ha eftersom jag har så fruktansvärt stora äckliga fötter. Var Håkan tvungen att kommentera det idag. Jag som alltid brukar kunna dölja min storlek på fötterna. Den här äckliga vägen jag måste gå för att komma hem från skolan. Alltid lika tyst och stilla. Allt jag kan göra och ägna mig åt är att tänka. Alltid ska tankarna snurra varje dag, varje minut och varje sekund.

En vacker tjej kommer gående på andra sidan av gatan. Tänk om jag kunde se ut som henne? Ha såna där små söta fötter som hon trippar runt i och kunna ha fina ballerinaskorna. Den där tröjan gör så att hon får fina kurvor och har stora bröst. Helt tvärtemot mig. Inga bröst har jag och inge jäkla kurvor heller som det tjatas om på nätet att tjejer med kurvor är snyggare än för smala tjejer. Om jag kollar riktigt noga så ser man hon har fina blå ögon som fångar upp hela hennes ansikte. Tänk om jag såg ut som henne? Då skulle allt vara så annorlunda i mitt liv. Jag skulle kunna ha det där självförtroendet jag alltid har drömt om. Jag kommer kunna känna mig vacker för en gång skull. Hon har nu gått förbi och jag fortsätter gå på samma väg hem, precis som jag gör varje dag. Inget är förändrat, här går jag och ser fortfarande ut som jag gör. Tankarna snurrar varje dag, varje minut och varje sekund…

Novell av Leo Larsson Jag vaknade upp och hade ingen aning om vart jag var någonstans. Det såg ut som ett sjukhusrum. – hallå? Ropade jag. De var ingen som svarade.

Det enda jag minns innan jag vakna upp här var att jag satt i bilen och var på väg till min bror som bor i Halmstad.

Jag reste mig från sängen och försökte ställa mig upp. Jag kände mig svag i benen men jag kunde ändå stå upp. Jag gick sakta mot fönstret och blickade ut för att kolla vart jag var någon stans. Jag var kvar i Stockholm. Hur kom jag hit? Frågade jag mig själv. Jag var nästan halvvägs till Halmstad. När jag stod där vid fönstret och tittade ut så märkte jag plötsligt att det inte var en ända bil ute på vägarna, jag såg heller inte en ända människa. – Vad är det här? Frågade jag mig själv, drömmer jag? Jag tog av mig sjukhus kläderna och tog på mig mina vanliga kläder och gick ut i korridoren. – hallå? Ropade jag igen, inget svar nu häller. – vart är alla människor?, det var som att hela stället var utrymt och övergivet. jag kände att jag hade något i min ficka, det var ett litet pappersstycke, det var som en lista med ord, det var lite otydligt men ett ord var understruket. Västerbron. Vad menas med det? Tänkte jag för mig själv, och vart kom pappret ifrån?

När jag kom ut från sjukhuset så började jag gå in mot Stan för att försöka hitta någon som vet vad som har hänt eller vart alla är. Jag kom framtill Fridhemsplan och har fortfarande inte sätt till någon annan än.

Jag tog upp lappen ur fickan och funderade på vad som menades med den.

Då kom jag på att Västerbron ligger i närheten.

När jag kom fram så ställde jag jag mig vid sidan av bron och tittade ut över vattnet, jag såg statshuset, kände doften av vattnet och kände en varm bris mot mitt ansikte, jag blundade och försökte höra något, ett ljud från en bil, eller ett svagt rop. Men det var varken ett rop eller en bil som hördes, jag började höra ett svagt ljud av en båtmotor, jag blickade ner från bron och där kom den, en båt!

-hallå! Stanna! Skrek jag, men båten bara fortsatte framåt. Jag började gå mot mitten av bron och tänkte på varför jag inte har något minne av vad som hade hänt, men i samma ögonblick ser jag en man som står på bro räcket och tittar ner mot vattnet.

-vad gör du! Skrek jag. Gå ner där ifrån! Han tittade mot mig, -jag kan inte tro mina ögon. Nu minns jag!

Stilla av Daphne Åkerman Nere vid kajen är det tyst och lugnt. Det blåser mjukt och vågorna skvalpar mot båtarna som ligger vid sina kajplatser. Den första morgonsolen har precis börjat stiga, och ger himlen en djup persikofärg. Det är nästan kallt ute, och den första dagen i september kommer med hot om frost mot Vaxholmsborna och deras maskinklippta gräsmattor. Alla människor ligger och sover.

Kajpromenaden som brukar vara så livlig med stånd som bjuder på glass, kläder och uteserveringar som är smockfulla med turister är nästan omöjligt ödslig. Inte ett liv syns till, och varken fiskmåsar och småfåglar som brukar äta rester och brödsmulor från kullerstensgatan vistas där. Varken Vaxholmsbåt eller privata motorbåtar lägger till vid denna tid på dygnet.

Ensam, på en bänk vid macken där man på somrarna kan köpa glass, badringar och flytvästar, sitter en ung kvinna på knappt 18 år och blickar ut över vattnet som färgas av den otroliga soluppgången. Hennes blick är fast och bestämd. Men mot vad? Kanske har hon siktet på Kastellet lite längre ut till havs eller på den lilla obebodda ön med hus och en pittoresk liten fyr. Eller så stirrar hon längre, har ögonen fästa på något så långt borta att det inte finns inom hennes synvidd.

Hon håller huvudet högt och tar ett djupt andetag för att andas in den friska, om inte smått bitande, kyliga luften.

Nu blundar hon. Hon måste tänka på något annat. En sockervit fiskmås flyger och landar på mackens tak. Det är nästan som en scen ur en film där hon sitter med en tvåmeterlång halsduk i senapsgul ton och det askblonda håret på vift i vinden. I fickan har hon två tunga, fina stenar som hon på väg ut hittade och plockade upp vid Vaxholms vägskäl. Fridfull, en riktig livsnjutare ser hon ut att vara.

Men om man tar ett steg närmare och kastar en blick på hennes sorgsna, trötta ansikte kan man se vad som egentligen pågår i hennes vackra huvud. Hennes ögon är tomma och dystra, den så livliga blågröna färgen är tom. Hon sitter ensam, och verkar inte vara upprörd över detta. Hon störs inte av ödsligheten, tvärtom. Hon verkar nästan njuta av den.

Sakta tickar tiden förbi, solen börjar stiga uppför himlavalvet och Kastellets lyktor släcks. Den milda morgonsolen lyser upp den gamla borgen istället. Lite längre bort till havs ligger Grinda där de första anställda börjar vakna till för att börja plocka i ordning och städa upp inför de första gästerna. När solen börjar närma sig mitten av himlen och visarna kryper sig närmare och närmare halv sex på morgonen, så vet hon att det är dags. Hon blundar och tar ett djupt andetag innan hon sakta reser sig upp från bänken, tar ett kliv mot kanten och låter sig själv falla.

Det är en vanlig dag i den lilla byn strax utanför Stockholm. Människorna börjar precis vakna till och servitriser, kypare och glassförsäljare börjar ställa ut cafébord och stolar ute på kajpromenaden. Den första Vaxholmsbåten lägger till och passagerare kliver av. Samma med bussresenärer och bilresande. Tystnaden byts ut mot liv och rörelse och vattnet guppar och kluckar mot båtar och badstegar. Längst nere på bottnen är det fridfullt. Vågorna når inte ner. Inte ett liv syns till.

Det lilla av Klara Brodahl Bara några få människor hade gett sig ut från sina hem och deras färgglada regnkläder kunde han skåda från lång distans. De flesta människor brukar välja att hålla sig under tak sådana kvällar vilket han aldrig kommer förstå sig på.

Ingenting gick upp mot synen av Stockholms vackraste slott och ljuset som det utsöndrade och reflekterade i vattnet.

Det var en aning spöklikt, men på ett vackert sätt. Där skulle han kunna sitta i kanalens sällskap ända tills solen gick upp igen.

Hon riktade huvudet upp mot träden ovanför henne. Av reflex rynkade hon pannan och hennes ögon smalnade till små springor genom vilka hon kunde se träden dansa ovanför henne. Skenet från alla lampor vid Karlbergs slott på andra sidan verkade lika tomma av hopp som henne och ljuset orkade inte ta sig hela vägen över kanalen. Grusgången såg ovanligt dämpad ut den också, trots alla lyktstolpar som stod uppradade längst med den. Hon rös till, det var en kuslig kväll. Hon ville bara bort därifrån, bort från allt, så fort som möjligt.

Sitta och vänta in nästa dag är exakt vad han skulle göra. Bara sitta och kolla på hur Stockholm vaknade till liv.

Vackra Stockholm. Han skymtade en bänk som låg i ett läge där han med all säkerhet kunde se solen stiga upp bakom husen bakom slottet. Det skulle bli hans näste för natten. Hans synfält gav som väntat ett motiv som vilken fotograf som helst skulle kunna döda för.

Segla iväg är precis vad hon skulle göra. Hon slog sig ner på en bänk som hade kommit in i sina bästa år, till skillnad från henne. Hennes hjärna verkade vilja försöka rycka sig loss så förfärligt som den bultade. Allting virvlade runt lika mycket innanför hennes huvud som utanför. Tårarna la sig på den kalla huden, ena ögat klistrade igen och allt framför henne liknade mest bara en grynig massa. Hon drog med handen över kinden och förde den över låret. Byxorna som satt slickade runt hennes ben hade dragit sig närmare huden samt fått en mörkare nyans. På dem var ingen vits att försöka torka av sig. Längst bort på den långa rakan såg hon en man komma springande. Bakom henne körde en bil förbi vars strålkastare gjorde att man för någon sekund kunde se att löven på backen var orangea och inte mot det mörkbruna hållet. Ett tåg körde in till Centralen, det kunde man höra ända bort hit. Men mest av allt hörde hon sina egna tänder hacka och hur hennes lungor jobbade. Man hörde hur hon behövde anstränga sig för att få in det kalla syret. Hennes läppar darrade och färgen på dem började närma sig färgen på hennes jeans. Något mer hördes. Mitt i det dystra mörkret hördes ett svagt kvitter. På andra sidan bänken satt en fågel och sjöng. En melodi rent utav opassande, den passade verkligen inte in

med regnet och rusket. Fågeln var liten och grå-brunaktig, det var svårt att se exakt. Den tog ett språng ut från bänkryggen och lämnade den bakom sig för den mörka himlen.

En av människorna hade kommit och satt sig på bänken bredvid honom. Han såg på hållningen att denna människa var nedstämd. Med all sannolikhet var det regnet som orsakade detta märkliga uppförande. Men det var någonting som verkligen inte kändes rätt innanför hans lilla bringa, något kändes tungt där inne. Nej, inte ska hans kväll låtas störas tyckte han. Han lyfte från det genomblöta trät, lämnade sin sköna utsikt och tog med sig den ofantliga bumlingen som låg och oroade i bröstet ut i natten.

Ner fall hennes huvud tungt i hennes händer. Käkbenet krampade av hur hårt hon tryckte sina tandrader mot varandra och hon försökte hålla tillbaka illamåendet som sköljde över henne. Hon brast ut i gråt. Hennes blick lät hon glida över kanalen ännu en gång, där den låg lika mörkt och sorglig. Kvittret hördes ännu en gång och hon vred hastigt på huvudet. Hon ryckte till för kant mot kant med hennes vänstra axel satt den lilla fågeln, flaxade nonchalant på sina vingar och burrade nöjt in sig bland dess fjädrar. Den lilla fågeln, han vickade på huvudet och inspekterade noggrant flickans runda haka, flammiga kinder och det svarta som runnit längs med dem ner från hennes ögon. Med en veckad panna och rödsprängda ögon större än fågelns huvud betraktade hon den lille. Han besvarade hennes blick genom att kolla rakt på henne och guppa närmare som en fågel gör när de intresserat sig för något. Stolt särade han på näbben och lät den vackra sången sväva ut. Tonerna var kraftfulla. De skulle utan problem kunna skära genom de allra hårdaste glasskivorna i de mörkaste vrårna. Melodin som sjöngs var om det vackra med livet.

Schweppes, extrapris av Vera Ellburg Gröna linjen mot Skarpnäck glider över vattnet och kastar sitt varma ljus över ytan. Kajkanten, känns så avskild.

Motorvägar, tunnelbanan och bilar blandas med vattnet och bildar ett behagligt brus. För mig är bryggan en förevigad del av sommaren. Kanske därför kändes det alltid lite varmare just här. Omgiven av några av Stockholms vackraste platser. Gamla stan bakom dig, Slussen med alla ljusen framför dig. Om man tittar riktigt långt åt höger kan man nästan se stadshuset.

Stockholms kalla blöta vinterluft slår mig hårt mot kinden och kryper sig in under ett lager av tröjor, halsdukar och sockor. Tänka sig att en plats kan kännas så annorlunda när det är 3 grader kallt istället för 30 grader varmt. Värmen du gav, hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Som när man öppnar ytterdörrren bara för att släppa in den kalla luften utifrån.

Jag tänker tillbaka på allt som var annorlunda här.

Det var en dag i augusti och jag hade kommit gående från den skruttiga mataffären nere i tunnelbanan. Jag hade gått in för att hitta något att svalka mig med, och kommit ut med en Schweppes på extra pris. Stenkanten kändes varm igenom det tunna tyget på min sommarklänning när jag satte mig. Helt ensam på kajkanten, eller nästan helt ensam i alla fall. Någon meter ifrån mig satt det någon. Lika nöjd med sitt svalkande köp som jag var över mitt En brännande blick i bakhuvudet. Med hår lika mörkt som asfalten bakom mig, och ögon som fick sommar himlen att se blek och oinspirerad ut. Fjärilarna lyfter i magen, jag ville visa dig att jag också kan leka. Tittar du en gång, tittar jag två. Huden runt mina läppar sträckte sig när jag log tillbaka. Jag tittade ner på flaskan i min hand och bort mot flaskan i din. Jag kände min hand skaka när jag höjde min flaska, tog sats och sa “Skål!”

Lockbetet av Carolina Toresson Stockholm den 15 mars 1941, kl 05.32: Slottet står öde vid den långsmala stranden som snart ska träffas av den starka vårsolen. Visst var det på väg att bli en vacker dag, men det var inte fokuset för de tre uniformsklädda männen vid Karlbergskanalens kant. De hade fullt sjå med att så diskret som möjligt släpa upp den tunga kroppen, som hade upptäckts bara några timmar tidigare, ur vattnet. När den avlidne mannen sedan ligger på asfalten så tar det bara några kraftansträngningar innan han är placerad i en grönlackerad Volvo. De tre männen kollar sedan runt området, och när de har försäkrat sig om att de är oupptäckta hoppar de in i bilen och kör iväg. Vad de, trots sin noggrannhet inte märkte, var den gråklädde mannen som med kikare betraktade dem från kanalens andra sida. Med ett brett grin vänder han på klacken och beger sig mot Observatorielunden.

Efter några minuters promenad i brant uppförsbacke så stod han nu på toppen av Brunkebergsåsen med en minst sagt imponerande vy av staden som hade blivit hans hem under det senaste året. Rad efter rad av sekelskifteshus som breder ut sig från Sveavägen bort mot det höga kyrktornet vid horisonten.

Han greppar tag om det svala järnräcket vid kullens kant som sluttar ner mot den nu sumpiga gräsmattan som vid varmare tider är full av liv. Vid stigen bredvid passerar en ensam gestalt i riktning mot det stora tårtformade biblioteket strax intill. Den gråklädde mannen stannar till och beundrar det vackra scenariot innan han går vidare mot observatoriet. Eftersom att observatoriet var stängt för allmänheten sedan länge så var det en utmärkt plats för hemliga möten. Dörren gnisslar när han kliver in, vilket får mötesdeltagarna att vända sig mot honom. Han nickar mot församlingen innan han slår sig ner på den tomma stolen för att rapportera om vad han har sett. ”Säkerhetstjänsten har nappat på betet.” säger han belåtet. En betydligt yngre man tittade på honom med beundran. ”Såg någon dig?” frågar han ivrigt.

Mannen skakar bestämt på huvudet och borstar av lite sand från den högra rockaxeln. Ett sorl hörs runt det avlånga bordet innan en hög stämma tar till orda: ”Utmärkt! Planen går precis som beräknat, du har gjort en stor insats för oss alla. En insats som är värd att fira”.

Den rundlagda mustaschprydda mannen plockar fram en låda cigarrer, några glas och en åldrad flaska cognac ur hörnskåpet vid rummets ena ände. När alla har fått sina glas fyllda så utbringar de en skål. ”Till Tom Abbott, vår nya hjälte. När tyskjäklarna hittar de planterade krigsplanerna så ska de få se vilka som är smartast. Vi eller de.”, säger han och höjer sitt glas. ”För Storbritannien!”

Stortorpshallen av Adam Ungerth Det var en kylig vinterdag i december. Julen var snart här vilket främst märktes på alla ljusdekorerade hus och den första snön som började falla som kristaller från himlen. Det var sista veckan i skolan innan jullovet och vi hade precis slutat. Jag och Kalle började gå mot bussen samtidigt som vi försökte fånga snöflingorna i munnen. Vi var på väg mot träningen och det var en helt vanlig dag. Eller? Vi ställde oss under busskuren och väntade på att bussen snart skulle komma. ”Buss 831 mot Stortorpshallen anländer om 1 minut”, sade vi i takt med maskinens egen speaker. Som vanligt var vi först på bussen och blickade ut över oceaner av tomma säten innan vi bredde ut oss på stolarna längst bak.

När vi kom fram till Stortorpshallen så gick vi upp i cafeterian och satte oss och väntade på Lasse. Det var han som var ansvarig för klubben och kände igen alla som brukade vistas runt området. När han kom dit beställde vi det gamla vanliga, ett mellanmål bestående av macka, drikyogurth, valfri frukt och en banan. Vi satte oss ned och tittade ned på isen som 97orna snart skulle beträda. Just det, ”97orna”, det var så de benämndes av oss yngre i föreningen, de hade rankats som bäst i Stockholm förra året och var hur coola som helst.

Vi började äta av mellanmålet innan vi gick ned för att utforska lite i förråden. Vi hade ju flera timmar på oss innan träningen började, trodde vi…När vi hade hämtat vår utrustning från förrådet och slagit oss ned för att fixa skridskor, tejpa klubbor och annat så steg plötsligt Kenta in i omklädningsrummet och stämningen blev lite spänd, det hängde nåt i luften. Han var tränare för de där ”97orna” och sågs aldrig till i närheten av oss. Han harklade sig och sade: Skulle ni kunna ställa upp på 97 träningen som börjar om 20 minuter, vi hade inget val, det var nu eller aldrig. Vi fick inte vika ned oss nu och jag lyckades klämma ut mig ett vagt ja. Jag var mer nervös än någonsin. ”Bra” sade han och gick. Det blev helt plötsligt väldigt bråttom, jag och kalle sprang runt som yra höns. Klubbor skulle tejpas och skridskor skulle snöras. Vi lyckades till slut lugna ned oss lite precis innan vi skulle gå ut. Då kom nervositeten istället, det var inte härlig nervositet som inför en final utan mer som en stor klump i magen, man var

rädd för att göra bort sig. De här spelarna hade ju spelat final i Mitt I Cupen förra året och vissa av dom spelade redan i landslaget för sin ålder. Men det var dags, träningen började!

De första skären kändes lite kändes lite konstiga, som att jag inte hade åkt skridskor på länge fast det senast var igår.

Jag försökte få iväg ett skott men det funkade inte heller så bra. Att Kalle gick av efter att ha fått fel på skridskon gjorde inte heller situationen mindre nervös.

Då hände det som vände på allt. En efter en kom spelarna i 97orna fram och slog oss på benskydden, ett sätt för oss inom hockeyn att säga välkommen, bra eller lycka till. Nu kändes allt mer normalt och jag började mer och mer komma in i mitt spel. Ja, till slut gick det faktiskt riktigt bra för mig och jag satte de flesta puckarna. Jag imponerade på tränaren och han bad mig att fortsätta träna med dom i fortsättningen. Jag lyckades, kände jag!

Nu hade jag fått fart på självförtroendet och det slutade med en bofast plats i 97orna i slutet av säsongen. Plötsligt var jag en av dom, jag kände mig lixom som hemma. Detta satte fart på min karriär och jag färdades som en raket i min utveckling, jag gick vidare från Trångsund till den storklubb jag är i idag. Här står jag idag tack vare tillfälligheten för många år sedan nu, i den hallen där karriären tog fart på riktigt. En liten förort till vår Huvudstad, i Stortorpshallen.

Från det bästa till det värsta av William Tappert ”Idag är en grymt bra dag. Jo för att i dag så är det äntligen en helt ny match och jag är grymt taggad för att det har varit en grymt bra skolvecka och det känns som att helgen inte kan börja på ett bättre sätt”, sa jag till mig själv sittandes på tunnelbanan mot Stadshagens IP. Jag kommer upp till planen från den gamla trätrappan, som nog är ett par år äldre än mig med min svart gula träningsoverall och med mina hörlurar i öronen. Jag går rakt över planen den lite buckliga och groppiga andraplanen vid mittlinjen, för att komma till omklädningsrummet och jag gick över planen så som jag gjorde för att den match som pågick hade just nu halvtid. Jag kom in i omklädningsrummet och blev mött av en enorm svettstank även innan matchen startade, jag gjorde så som jag alltid gjorde och gick runt och hälsade på alla och snörade på mig mina nike tiempo och mina målvaktshandskar för att jag skulle spela målvakt denna match. Tränaren drog laguppställningen och taktiken för den här matchen mot Långholmen FC och jag fick starta matchen. Det kändes som att laget var grymt taggade den här matchen och vi alla försökte peppa igång varandra när vi gick på långsidan av andraplanen för att komma till planen som har det lite längre gröna gräset som även kallades för Stadshagen 1 där jag skulle spela den här fredagkvällen.

Uppvärmnigen kändes grymt bra för min del. Jag kände att jag fått in greppet i vantarna och att jag var snabb ner i fallen men det kändes även som att laget hade haft en bra uppvärmning. Men sedan verkade som att laget fick en helt ny inställning när domaren blåste igång matchen. Jag vet inte om det var så att det var motståndarlaget som var mycket bättre eller om det inte bara var så att vi började slarva så mycket, men de kom fram till många frilägen och avslut och jag gjorde väl ett helt okej jobb mellan burarna och släppte inte något mål hittills men några minuter senare så lägger Långholmens mittback en lång boll mot ena hörnflaggan där en spelare först dribbla bort våran back och la in ett helt perfekt inlägg mot en inlöpandes anfallare som kommer in i straffområdet och där står det 0-1 till dem. Det fanns inget jag kunde göra på det för det var en nick av yttersta klass. Det var så halvtiden slutade och i halvtid så pratade vi om att vi skulle försöka hitta mer bakom deras backlinje och ta mer djupledslöpningar men det gällde inte mig förstås och det var tur för mig för det har jag inte orkat.

Inledningen i andra halvlek är väldigt bra och vi hittar in mycket mer bakom deras backlinje och får in den en gång bakom deras helt perfekt och våran anfallare kan bara lägga in den i ena hörnet så nu stod det 1-1, men efter målet så får sätt helt ny energi och efter det så ligger de på, men vårat försvar är väldigt stabilt och ligger kompakt men en gång så kommer de igenom på ena kanten och försöker få in den vitsvarta bollen men våran försvarare får en fot på bollen och får ut den till hörna. Deras hörna. Deras hörna är perfekt inlagd och jag kommer ut bra på bollen och…

Jag vaknar upp på en väldigt hård säng och kisar runt och ser väldigt många runt mig. Alla bär vitt förutom några få som är mina föräldrar och min lillasyster. Jag ser att de står i ena hörnet och ser hur nervösa de är. Men även om jag väldigt ont i huvudet så hör jag massa pip ifrån maskiner och när jag blir mer vaken och får upp ögonen så ser jag att det just är maskiner. I samma sekund som jag såg maskinerna så började jag spy väldigt mycket och då insåg jag att jag hade gått från den bästa platsen i Stockholm, till den plats i Stockholm som för mång är det värsta sjukhuset.

Drömmarnas väg av Cameron Alsterfalk Ebanks Det är söndag morgon och tiden börjar ticka uppåt matchtid och som på dem flesta hemma matcherna sken konstgräset, var alldeles mjukt och kändes skönare än någonsin, Skytteholm är definitivt min favoritplats. Idag var det match och det var ett så kallat ”Solna derby” klassiskt möte mellan min favorit och nuvarande klubb Vasalund och anrika AIK. Inför säsongen hade jag blivit erbjuden ett A-Lagskontrakt och min klubb hade precis tagit sig upp till Allsvenskan, så att mäta sig med dem allra bästa och som 17 åring var en absolut dröm. Jag kommer ihåg dagen. Jag hade precis haft Nationella prov i Fysik, så självklart var det mobilförbud. När jag är klar så går jag ut i hallen tar upp min telefon och där ser jag ett missat samtal. Jag blev förvånnad, det var från A-lagets huvudtränare, vad kunde det vara?

17:30 skulle jag vara på det trånga och tråkiga väggarna i kansliet rakt framför dem fina planerna på Skytteholm. Det var starka order Jag fick inte komma sent det var tydligt i det 20 minuter långa samtal vi hade.

Jag är nervös, tusen olika tankar går igenom huvudet och foten är aldrig riktigt stilla, är det nu det händer? Är det nu jag kommer ett steg närmare min dröm. Jag anade vad som väntade, men ville inte riktigt ta ut något i förskott, eller egentligen kanske det bara var så att ja inte riktigt trodde det var sant. Skulle jag vara den ända utav 22 spelare som skulle få chansen på den så kallade ”riktigt scenen?”

Nu 5 månader senare gick inte succén att ta miste på 5 mål på 9 seriematcher och jag hade bara öst in mål. Det där mötet höjde mig så mycket, inte bara som spelare utan även som person, alla dem där tvivlarna fick äta upp sina egna ord.

Idag kom det riktiga testet match mot AIK och som sagt konstgräset som så ofta blev hyllat på Skytteholm kändes overkligt bra, eller jag vet inte det kanske var hela situationen som gjorde allt så extremt mycket bättre. Förväntan runt om alla fans och AIK:s starka supporter grupp gick inte och gå miste om. När jag kommer in i det ny renoverade och starkt blåa golvet som fanns i vårt omklädningsrum så stiger allt. Svett rann på denna varma och soliga juni dag, hjärtat bultade snabbare än någonsin och blickarna styrdes rakt ner i marken.

Vi kliver in i tunneln och hör det starka drag från dem 3500 åskådare som finns på plats, eller det var nog AIK:s fans som lät allra mest, det är dem ju kända för. Jag var 30 sekunder från att göra entre på min kanske största match hittills i min karriär, inget skulle stoppa mig idag. Jag kände det bara på mig.

10 min in i matchen och vår målvakt får en utspark. Han visar mig att det är mig han söker ute på min favorit position ut till vänster. Som bollen flyger upp i luften samtidigt som ja känner att precis när jag ska upp i luften så tappar jag fästet, hoppar upp och landar helt fel. Det svartnar till. Det tar 10 sekunder bara att vakna upp. Då såg jag det, benet var av. Jag hade drabbats av benbrott och smärtan gick inte att komma ifrån. Ambulansen är på plats snabbt, kör mig till sjukhuset och gör massa magnetrönkningar. Beskedet som skulle rasa hela min värld kom, jag hade gjort mitt sista framträdande som fotbollspelare. Att komma tillbaka från det här var omöjligt sa Doktorn, det fanns inte, det var slut.

Nu sitter jag här med er, ingen utbildning och ett brott att sita av. Men jag ska inte klaga jag hade fantastiska år och ja fick även äran att få ett avslut på min absoluta favoritplats och det är på en fotbollsplan, men allra mest Skytteholm, mitt stora misstag var nog att inte ha någon utbildning bredvid fotboll, så där satt jag, med inge utbildning och svårt att hitta jobb, det är så man söker sig till det som inte är lagligt. På något sätt måste man ju känna pengar och det har idag straffat sig.

Lite hjälp, kanske? av Mimi Wilkinson “Släpp inte taget!” ropar jag och kämpar mot den aggressiva vinden, medan jag griper de kornblåa vantarna men all min styrka. “Jag vet inte hur längre jag kan,” var det enda Anna han trycka ur de torra lungorna innan jag var kvar själv på isberget, med händer tomma från hennes frånvaro. Jag lutade mig bakåt och med händerna höll jag vantarna vid mitt krossat hjärta, och skrek “NEJ!”, då jag ser hennes livslösa, nedsjunkna kropp vid botten av berget.

Det här har varit vår favorit ‘lek’ ända sedan Titanic kom ut, två år sedan.

Egentligen var det bara hon som tycker att det är kul, för mig är leken inget mer än en äcklig påminnelse av den bittra sanningen, av känslan jag får när hon tar en sekund får långt att svara min fråga, eller snubblar på trottoaren, eller när hon rör på munnen men inget ljud kommer ut. Vi hade faktiskt sett filmen på bio, som vårt första, officiella dejt. Annas varma, lena kind mot min och hennes skratt som då skickade elektriska rysningar nerför min rygg, var nu bara ett minne av hur hon var. Innan allt blev sorgligt.

Med sina tunna armar häver hon sig upp från marken, benen darrande under hennes vikt och klättrar upp för kullen som egentligen är bara tre meter hög. “Lite hjälp, kanske?” flinar hon och sträcker ut sin vänstra arm, sluten av en svart täckjacka. Det tar mindre av min styrka den här gången att dra upp henne. Med ett drag faller hon bredvid mig på den titanvita, ylle filten som nästan smälter in i snön, om man koncentrerar sig på himlen i alla fall. Det påminner mig, “Snart är det dags” viskar jag i hennes öra och känner hur hon stelnar av uppvaknandet. Jag blinkar flera gånger mot hennes hals så att hon fnittrar, “Det kommer bli okej.”

Anna släpper ut ett långt, skakigt andetag och vi båda bevakar det en gång täta moln av dimma avdunsta långsamt i den ostörda, svarta himlen, och varje partikel som flyter mot de silvriga stjärnor. Våra kroppar ligger täta ihop, och jag känner hennes hjärta bulta svagt genom flera lager kläder. Just så här kan jag ligga tills jag dör. Med tanken på döden griper jag Anna hårdare och en suck av avkoppling läcker från hennes särade läppar. “Förresten”, mumlar jag och kysser en del av hennes släta huvudsvål som jag avslöjar från mösssan, “Jag älskar dig,” säger vi i samklang och skrattar över hur töntiga vi är.

Våra skratt verkar eka lätt mot den pinsamt nakna snön, där vi är dess enda gäster. Mörka, spralliga träd kontrasterar mot snön som en sklera mot en pupil. Förrutom våra pulserande bröstkorgar var det enda ljudet som hördes i parken en orkester av grenar som knackar mot varandra och ett mjukt surr från stan.

Så konstigt det kännns, tänker jag, när Anna är vissnar kommer jag tänka tillbaka till exakt den här stunden, och säkert ångar jag nånting. Med det lutade jag mitt ansikte över hennes och eftersträvade efter en kyss, men mina torrlagda läpper möter en överraskning. Annas mun hänger på ett vissnat sätt i melankoli och hennes ögon, kraftlösa i nederlag. Min första instinkt är att något är fel med henne: “Anna!” ropar jag och gör mitt bästa att skaka hennes huvud med mina händer som är nästan förlamade av rädsla. Hon andas in skarpt och vänder blicken tillbaka till mig,

då jag ser en enstaka tår rulla långsamt ner för den bleka kinden. “Jag trodde-”, stammar jag. “Jag vet.”, svarar hon ljust.

Trögt lyfter jag upp henne så att hon sitter mellan mina ben, med min vänsta hand håller jag upp hennes bara huvud och tittar henne djupt i de mjöllkiga ögon. Jag har tänkt säga något innan jag stoppar dött i mina spår då jag ser något underligt. Ett litet, rött föremål verkar reflekteras av hennes iris. Förstummad, tittar jag bakom min axel, där det verkar komma ifrån och SMÄLL hörs och jag ser föremålet exploderas ut i miljoner, glittrande delar. Ett stort leende sprids över mitt ansikte och jag stirrar i förundran. “Gott nytt år och gott nytt millennium!”.

Slutet på allt av Sara Ekecrantz Beatrice, min käraste vän. Vi hade varit bästisar sedan trean då hon började i min skola och vi hade sedan dess hållit ihop i vått och torrt. Hennes långa silverblonda hår svepte i vinden den dagen och hennes stora isblå ögon vattnades när vindpusten flög förbi. Det var något speciellt med hennes blick, jag menar hon såg mer än lycklig ut vilket inte var så konstigt med tanke på att hon alltid gick runt med ett stort leende på läpparna som fick alla killar på fall dessutom. Vi hade inte setts på hela höstlovet eftersom hon hade spenderat det ute i Stockholms skärgård med sin nyfunna kärlek. Kanske var det därför hon såg så ovanligt lycklig ut? Jag frågade henne varför hon såg så glad ut och hon svarade att hon bara hade saknat mig så väldigt mycket och att hon hade en överraskning för mig. Jag kollade på henne fundersamt och vänligt, för gud vad jag hade saknat henne med. Hela veckan hade jag tänkt på saker som jag bara hade varit tvungen att berätta för henne men nu fick jag inte ut ett ord.

Vi satt på det där konditoriet på Österlånggatan och åt nygräddade kanelbulla. Vi kollade på människor som gick förbi och kommenterade alla vi såg. Det gjorde vi varje lördag men den här lördagen var speciell. Något var fel och efter varje gång vi brast ut i skratt så fick jag en stor klump i magen av ångest. Jag visste verkligen inte varför och det störde mig hela eftermiddagen. Hon reste sig hastigt och hade en busig blick när hon sa ”Kom nu, jag måste visa dig en sak!” Jag gjorde som hon och försökte springa ikapp henne längs Bredgränd. Min favoritplats i hela Stockholm var faktiskt just Bredgränd. Fönsterna hade svarta metalllister i olika former och det var gula, gröna och orangefärgade hus av sten som gav mig en värmande känsla inombords. Varje gång jag gick på de där kullerstenarna kändes det som om jag var i min egen bubbla och att inget spelade roll i hela världen. Doften av nygräddade lussebullar som slingrade sig ner från konditoriet på Österlånggatan på julen. Det fanns inget ont med den där platsen, inte tills den dagen.

Beatrice sprang ut på Skeppbrogatan och höll ut händerna i luften som om hon var beredd på vad som skulle ske.

Lastbilen slog till hårt, tillräckligt hårt för att det inte fanns något hopp för henne. Allt gick så fort, hela min värld rasade i den sekunden. Jag var helt förkrossad, jag kände hur jag rädslan och chocken steg från mina tår ut i fingertopparna. Jag föll ihop till en klump på marken för det fanns inget jag kunde göra. Det var för sent. Det var i just den sekunden som jag visste att inget någonsin skulle bli som förr. Hon var min allra bästa vän, en sådan vän som man berättar allt för. Vad som än hände så fanns hon alltid där. Men allt det där var borta nu. Jag kände bara ett svart hål igenom mitt hjärta. Jag skrek så högt att min röst började darra av rädsla. Jag var rädd för, vad skulle hända nu? Jag hade varken familj eller vänner, Beatrice var den enda jag hade.

Jag ställde mig på mina darrande ben och med min sista styrka i kroppen sprang jag rakt ut i vägen med hopp om att jag skulle få se henne igen.

Scen studio fyra av Amir 9A "Ska du tävla eller bara kolla på?" frågade kvinnan vid receptionen och kollade på mig med ett stort leende. Hennes blåa ögon kollade rakt i mina med en nästan hypnotiserande effekt, jag svarade med ett dumt "Eeehh jag vet inte" och kollade ner på bordet med en massa papper på. En av pappren var en lista, en lista på alla de som skulle tävla, där stod det: Blaze, Maja, Anton, Evve , Roundhouse, Point Blank och många fler som jag inte han läsa. "Amen det är klart du ska tävla!" sa hon med en peppande röst och slog mig lätt på axeln, jag kollade upp mot henne och ryckte på axlarna medan min blick slingrade sig åt sidan. "Ahh ok då, jag är med!" sa jag. Hon log och frågade vad jag skulle ha för nickname. Jag tänkte till en sekund, något slumpvis kanske… nah ja kör bara min vanliga ”Glitch” sa jag snabbt, Glitch är ett standard nickname jag använder överallt. Hon skrev upp mig på listan och gav mig en biljett. Jag tackade och gick ner till omklädningsrummet där jag bytte om snabbt och kom sedan tillbaka till receptionen, sedan gick jag mot tävlingssalen, över dörren stod det med stora vita bokstäver: ”Scen studio fyra”. Jag klev in i salen och kände direkt den varma atmosfären blåsa i mitt ansikte med låga vibrationer av basen från den höga musiken. Salen var stor och gråfärgad med stora fönster på ena sidan, ungefär 20 meter lång och dubbelt så bred. Åt högra sidan från ingången stod ett bord med DJ utrustning och ett par stora högtalare på varsin sida av bordet med en massa olika sladdar bakom sig, DJ:n själv var klädd i typ någon 2000-talets streetstyle med färgglada kläder, han hade på sig en stor hoodie, ett par mjukisbyxor, röda Jordans, och stora hörlurar runt nacken som på dansfilmer. Någonstans på den främre sidan av salen framför fönstren stod ett annat mindre bord med tre domare sittande på varsin stol bakom bordet, det var våra tränare, jag kände igen min tränare som satt där också. Åt den vänstra sidan salen var det fullt av rader med bänkar som stod staplade som en trappa med lite mellanrum för passage och ovanför bänkarna sitter det flera stora högtalare fastskruvade i taket.

En extrem känsla av nervositet tog över min kropp och jag gick hastigt mot bänkarna och satte ner mig och kastade väskan mot hörnet. På bänkarna var det fullt av folk allt från småbarn till föräldrar, de kollade på när andra dansare värmde upp, jag gick också fram och började värma upp. Jag hade ingen chans att vinna som en nybörjare mot de som har tränat länge, men jag var inte här för att vinna utan för att bara prova på, veta hur det är att tävla mot andra, jag kunde kanske vinna ett par andra nybörjare. En AllStyles Battle, med det menas att man får tävla med vilken stil man vill; 90talets Hiphop eller balett. Jag fokuserade mest på Break och hiphop, med mig hade jag den korta kombinationen av ”moves” jag tränade på innan jag kom hit fast än det var freestyle som gällde så vågade jag inte gå ut på golvet utan att ha någon liten combo i mitt huvud. Dj:n sänkte musiken och Domaren kallade fram alla de som skulle tävla ”Blaze: Roundhuse Glitch, Anton, Evve, Jossan, Point Blank, Divine Intention och ett tiotal till, alla gick fram på dansgolvet och ställde sig vända mot varandra i två led, Dommaren sa alla regler och att man går fram en och en. Alla nickade mot honom som en signal att de förstod och DJ:n höjde sin remixade Hiphop musik så man kunde känna basen från golvet genom benen ända till axlarna. ”Shit, nu börjar det” tänkte jag.

Viking sedan november 2003 av Samin Tehrani Far Den hårt fastspännda ögonbindeln gör ont runt huvudet. Det känns som att ögonen trycks in i huvudet, att de ska poppa ut från baksidan av huvudet. Känslan blir bara värre och värre för varje sekund som går. Näsduken som blivit intryckt i munnen ger mig regelbundna kväljningar och skapar ännu en smärta i halsen och på tungan. Näsduken är sträv och blöt. Jag känner hur det blir svårare att andas och att få någon luft.

Nu känner jag den lättande känslan av att den hemska yrseln lugnar ner sig och jag börjar höra röster. Röster som diskuterar priser på något. Det låter som både män och kvinnor. En stark röklukt slår mitt luktsinne och det blir ännu svårare att andas.

Jag tänker tillbaka på morgonen samma dag, då jag tog min cykel och började cykla den vanliga vägen som är min favorit. Vägen som passerade de flesta av mina bästa barndomsminnen sedan jag kom till Sverige.

Den började med en nerförsbacke som passerade Kvarnbackaskolan och deras gympasal. Sedan så kom den jobbiga uppförsbacken förbi Kvarnbacka IP och som sedan ledde upp till Husby. Jag minns att jag blev andfådd men ändå uppspelt av det faktum att jag cyklade till min favoritplats. Mitt i backen fanns det en korsning som gick åt fyra olika håll. Där svängde jag till vänster och in mot den fina naturen, naturen som kikar fram längs Kvarnbacka IPs långsida. Jag cyklade rakt fram och njöt av den friska sommarluften. Den friska känslan spred sig i hela kroppen. Jag passerade dagiset bredvid IP:n och svängde åt höger. Där kikade en tunn skog ut åt höger och fina stora villor åt vänster. Den tysta, slingriga asfalterade vägen jag cyklade på skiljde villorna åt från skogen och förde mig till en ny korsning. Rakt fram – Järvafältet , Vänster – Kista villor , Höger – Husbygård. Jag såg den stora täta barrskogen framför mig och svängde samtidigt åt höger. Då jag svängde så tänkte jag på att det var lika vackert där året om. Jag märkte också att den före detta grusvägen jag cyklade på blivit asfalterad. ”Gud vad skönt tänkte jag”. Samma väg följde jag bara rakt fram och rakt igenom Husbygård fram till korsningen mellan Husby och Akalla. Jag var framme. Framme vid platsen som varit en stor del av min barndom. Vägen splittrades i två. En mot skogen och den andra mot Husby ishall. Men vägarna hade något gemensamt, båda ledde till Akallaby om man svängde in på rätt plats.

I mitten av dessa vägar fanns en stor gräsyta. Igenom den ytan kunde man se ett spår av den stig som en gång funnits där och som varit en genväg. Men nu så hade det börjat växa gräs på den och den började smälta in i resten av gräsytan. Dock så fanns gropen i mitten av stigen kvar. Gropen som inte än hade ändrat form eller storlek sedan första gången jag såg den då jag var 3 år gammal.

Den stunden då jag stod med min cykel framför allt detta gav mig en bubblande känsla i hela kroppen som inte går att beskriva. Den spred sig sakta till ryggen och sedan till resten av kroppen. Jag granskade skogarna som omringade

mig och de två runstenarna som befann sig i början av korsningen. Den stunden grävde upp minnen av lilla Sophie som gått igenom skogen och lärt sig nya och främmande ord och ett helt nytt språk.

Då jag kollade upp mot horisonten så såg jag de höga byggnaderna jag en gång bodde i. Det kändes tryggt och läskigt på samma gång. Det kändes som att hjärtat skulle hoppa ut ur bröstkorgen och jag fick lite svårt att andas. Men det var ändå en behaglig känsla.

Det var då jag kände att jag blev iakttagen och började cykla igen lite sakta. Då hade jag kommit fram till korsningen mellan Husby ishall och Akalla by.

Den silvriga minibussen kom så plötsligt och blockerade min väg. Dörren öppnades upp på mindre än en sekund och jag var separerad från min cykel lika snabbt.

Jag vaknade upp med ögonbindel. Jag visste inte hur länge jag varit här och vart jag var. Men ögonbindeln var så hårt fastspänd att ögonen värkte.

En flicka med hår ljust som solens strålar av Astrid Sandfeldt En flicka står och tittar ut över det djupblå vattnet. Hon står någonstans, i en undangömd del av Stockholm skärgård.

Flickan har hår ljust som solens strålar, en gräddvit klänning och små gröna skor. Hon kan höra hur vinden dansar genom de gula höstlöven och får träden att svaja lätt. Helt plötsligt kommer en svag vindbris och smeker hennes bara armar och får håret på dem att lyfta som för att skydda denna lilla flicka från allt ont världen har att ge. Flickan sluter ögonen och känner lukterna som finns runt omkring henne. Hon känner lukten av förmultnande höstlöv, frisk kvällsluft och lukten av rök från någon som vågar sig ut och grilla denna novemberkväll. Flickans ansikte är till viss del skymt av skuggan från träden som tornar sig över henne, men även fast man bara ser en bit av hennes ansikte så kan man urskilja de vackra konturerna av hennes kinder, näsa och ögon. Man kan förstå att den här flickan är en flicka som många tittar efter när hon går förbi. Den här flickan brukade ha en speciell glöd om sig, en glöd som fick folk att må bättre så fort hon kom in i ett rum. Men den glöden är nu bara ett minne blått.

En flicka med hår ljust som solens strålar och små gröna skor sitter en tidig morgon i september, på en ranglig stol i ett dunkelt väntrum på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Bredvid henne sitter en man, mannen har, precis som flickan, hår ljust som solens strålar. Mannen sitter och stirrar ut i ingenstans med en tom blick och munnen hoppressad till ett tunt streck. Det är som att all färg har runnit ur honom och hans ansikte liknar mer ett lik än en levande person. Det enda han kan tänka på är de där orden, orden som kom att förändra hans liv för alltid. De fyra orden som fick hela hans värld att rasa samman och bilda en liten hög av trasiga delar från en lycklig mans liv. ”Jag beklagar er förlust”, det var de sista orden mannen i den vita rocken hade sagt innan han sakta gick ut ur det dunkla väntrumet på Karolinska sjukhuset i Stockholm och lämnat de två personerna med ihop sjukna axlar och hår ljust som solens strålar att sitta och smälta allt.

Flickan går sakta ner mot en mörk brygga. Flickans gräddvita klänning fladdrar lätt runt hennes ben och de små gröna skorna lyser klart i månljuset denna tysta novemberkväll. Hon går fram till kanten av bryggan och tittar ner mot det djupblå vattnet, hon kan ana en stenig botten långt där nere under ytan.

Flickan vänder huvudet uppåt och ser upp mot himlen, hon ler lite för sig själv och tänker hur vacker himlen är. I Stockholms innerstad ser man aldrig stjärnorna, men här i skärgården ser man miljontals. Flickan sluter ögonen och drömmer sig bort till en värld där man kan leva som en flyttfågel, så fort det blir kallt kan man fly till varmare stränder och ingen kommer tvinga dig att komma tillbaka förrän du själv vill.

En vacker flicka går längs Dalagatan. Det är en kväll i oktober och flickan går helt ensam. Helt plötsligt stannar flickan upp framför ett grått hus med smutsiga fönster och porten har en svag odör av urin. Hon går sakta fram till porten, trycker in koden, öppnar dörren och går in. Hon tar hissen och åker upp till våning tre. Hissen går långsamt och gnisslar hela färden upp. När hon väl har kommit upp och kommit in i lägenheten så står hon tyst i hallen. Hon kan höra tv:n i vardagsrummet men annars är det helt knäpptyst. Flickan, med hår ljust som solens strålar, går fram till vardagsrummet och tittar in, där sitter en man. Mannen har, precis som flickan, hår ljust som solens strålar. Flickan står kvar i vardagsrumsöppningen ett tag och försöker prata med mannen, men han stirrar bara rakt fram med blicken lika död som ett lik i kistan.

En flicka med hår ljust som solens strålar, en gräddvit klänning och små gröna skor står och tittar ut över det djupblå vattnet. Hon står på kanten av en mörk brygga. Flickan tittar upp mot himlen en sista gång med en endaste tanke cirkulerande i hennes huvud. ”Ibland är det bäst att bara ge upp.”

Inget val av Rebecca Brandes Löven krasade på den gamla uppspruckna asfalterade stigen, då jag och mina nya fina mörkröda Converse kom gåendes. Stigen var brant och snart började flåsandet, ett sådant där flåsande som får en att tänka på att kanske förnya gymkortet.

Jag tog ett djupt andetag efter det andra. In, ut. In, ut. Den friska doften av fuktig jord fyllde mina ansträngda lungor.

Jag drog en vantbeklädd hand längs det rostande stängslet som kändes lika krispigt och kallt som denna höstdag. Bortom stängslet låg Sveavägen med sin bullrande trafik och stinkande avgaser, som på något magiskt vis inte nådde denna gröna oas i stadens mitt. Istället hördes endast här den ljuvaste tystnad av lugn.

Jag kom runt en kulle och där, åh precis där, så såg jag det. Som ett slott stod det på en upphöjd grönsammetsbädd, färgat guldigt av den sjunkande solen: den gamla vattenreservoaren med sitt torn och tegel, och runt om bänkarna som blickade ut över mitt vackra Stockholm på Vanadisbergets höjd.

Jag satte mig ned på en av de gröna bänkarna, kollade på den nya Rolexklockan jag hade runt handleden och rättade till håret. Jag kollade på klockan igen: 15.46. Och igen: 15.47. Tiden segade sig fram, en liten sekund i taget.

Tystnaden runt omkring mig gjorde det inte bättre, den påminde mig hela tiden om gårdagen. Gårdagen som jag helst av allt skulle vilja glömma. Hur jag hade suttit där, med skam i kroppen och röda kinder, känt allas blickar bränna på min hud och tystnaden. Den hemska, hemska tystnaden.

Nu kollade jag på klockan igen: 15.49, kände den sura magsaften tränga upp i strupen och svetten rinna nerför ryggraden. Rättade till håret. 15.50. Och där kom han. Precis i tid som vanligt. Med långa steg och händerna i fickorna kämpade han sig upp för den branta backen, precis så som jag gjorde för några minuter sen. Vincent. Hans namn smakade sött i munnen på mig, sött av alla fina minnen vi hade tillsammans. Då vi hade haft cykelrace nerför gatan på hans landställe, och han hade sagt att ”Jo visst kommer du vinna!”, fast vi båda visste att han var överlägsen; eller alla dessa gånger då vi har legat på golvet och nästan dött av skratt med tårar i ögonen och en extrem kramp i magen. Min bästa vän.

Hans lockiga bruna hår stod upp på de konstigaste ställena, det fick mig att vilja sträcka mig fram och dra en hand genom det. Samma sak som jag hade gjort igår, innan jag kysste honom.

Det fanns ju inget val. När flaskan hade stannat på mig och jag hade valt konka, och Ella hade små lett lite och sedan sagt med honungssöt röst ”Kyss den sötaste personen i rummet”, då förväntade sig ju ingen att jag skulle vända mig om till min bästa vän. Ingen förväntade sig att jag skulle ta honom mjukt runt nacken och kyssa honom lätt på läpparna. Ingen, inte heller jag. Men, som sagt, det fanns ju inget val.

Plötsligt så stod han där framför mig, studsandes upp och ner på sina hälar, inte riktigt säker på om han ska sätta sig bredvid mig eller stå kvar på ett säkert avstånd. Tanken får mig att smaka galla. Han bestämmer sig sedan, slutar studsa och sätter sig ned. Jag tar ett djupt andetag. ”Så…” börjar han säga men jag avbryter honom. ”Alltså du behöver inte säga något, jag klantade till det och nu är det skitstelt och bara säg inget. Snälla”. Jag lät som en döende hund; bönar och ber för att han ska skona mig. Ändå så sitter han bara där. Han säger inte ett knyst, bara tittar på mig med huvudet lite på sned och koncentrerade ögon.

Nyfiken. Jag orkar inte längre hålla hans blick, utan tittar ner skamfullt i mitt knä. ”Säg nått”, viskar jag. Han skrattar då, ett riktigt gulligt Vincentskratt. Jag tittar upp och möter det största leendet jag har sätt på länge, ett sådant som sträcker sig från öra till öra. Jag känner värmen stiga i mitt ansikte. ”Din jävla idiot” säger han och sträcker fram en hand för att röra vid min kind. Så lutar han sig fram, kommer precis så nära att våra näsor snuddar och suckar: ”Åh Pontus, det fanns ju inget val”. Han kysste mig precis då solen sjönk bakom vårt vackra Stockholm.

Fotografiet av Maria Castillo En liten bit in på eftermiddagen började mörkret falla precis som det alltid brukar under hösten. Olivia blundade och andades in den kalla luften, så djupt att det kändes som om lungorna blev till is. Ett litet barn passerade förbi utklätt till spöke och försökte tafatt hinna ikapp sin mamma som gick en bit längre fram. Olivia tittade ner på sina frusna händer och tog ännu ett djupt andetag, hon kunde känna lukten av bensin som kom från båtarna som stod vid kajen en bit bort, det luktade alltid så här vid just denna plats.

Hon stod lutad mot en stenstaty och betraktade den plats som en gång varit den bästa som hon visste fanns, på senare tid har den bara fått henne att känna sig obetydlig. Hon har ägnat dagar åt det här nu, det enda hon gör är att se på platsen och tänka på minnena, på det som en gång varit vackert. Bron var det stället de träffats på för första gången och hade alltid haft en stor betydelse i deras relation, det var synd att de hade behövt tillbringa sin sista tid tillsammans i ett vitt rum, och inte där. Det hade varit bäst att bara glömma bort det som hänt, men hur skulle hon klara av det om den enda hon kunde tänka på var hur trasig hon kände sig inombords.

Olivia stoppade händerna i fickorna och fick tag i det som låg där i, det skrynkliga fotografiet hon tog upp föreställde honom. Han med det korpsvarta och lockiga håret som glänste i solen, han tittar skarpt in i bilden med ögon som skulle kunna tillhöra en örn på spaning. Dock kan man se att ett leende bara några sekunder innan passerat hans fylliga läppar. Han står vid samma stenstaty som Olivia nu lutade sig mot i hopp om att få komma på bättre tankar, hon stoppade ner bilden i fickan igen.

Om han bara skulle vetat hur mycket han hade sårat henne men även alla de gånger han fått henne att känna sig som den mest speciella tjejen som fanns på jorden. Om han bara skulle veta hur många gånger hon legat mitt i natten och stirrat upp i taket bara på grund av ord han sagt som nästan skurit ett hål i hennes hjärta. Olivia hade alltid trott att de skulle ha ett liv tillsammans och att det skulle vara de två föralltid men nu var alla deras planer bortblåsta i tomma intet.

Hon började långsamt promenera mot det ställe hon stått och tittat på, Strömbron. Hon tittade på båtarna som stod vid kajen på andra sidan och tänkte på att hon gärna hade betalat för en båtbiljett för att kunna åka långt bort och slippa komma tillbaka. Hennes fotsteg började leda henne mot staketet, väl framme vid det knöt hon händerna hårt runt stången. Olivia kollade ner i vattnet och såg några vågor som gömde sig i dunklet.

Hon tog sedan fram fotografiet ur fickan och släppte det bestämt ner i vattnet, hon såg hur det långsamt föll längre och längre ner tills det landade på vattenytan och sakta började flyta iväg. Det fick henne att tänka på hur hon för ett år sedan hade träffat honom för sista gången och tagit farväl, det hade även varit sista gången han hållit henne i sina muskulösa armar, efter det hade sjukdomen tagit över och han gick knappt att känna igen. Han kanske inte längre fanns där med henne fysiskt men han skulle alltid finnas kvar i hennes hjärta oavsett vad, för han var trots allt den enda hon ville ha.

Den perfekta platsen av Josefin Wicklund Jag tittar ut över Skeppsholmen, det är knäpptyst och inte mer än en liten fågel som livstecken. Man ser över till Gamla stan och Slussen från den här punkten, ljusen från dem reflekteras svagt i vattnet. ”En perfekt plats”, tänker jag.

Jag och Pappa brukade alltid mata ankorna med de torra brödresterna här på sommaren, innan han blev sjuk såklart.

Pappa blev diagnotiserad med cancer för 6 år sedan, den heter myelom och är obotlig Han har varit väldigt bra på att skjuta upp den, men nu är han över 60 och cancern hinner ikapp honom. Jag känner mig hemsk för att lämna honom nu när han behöver mig men jag kan inte vara här när han försvinner, det går inte. ”Så fin plats” Här satt jag och min syster Sofia när hon hade tagit med mig på en promenad för att berätta att hon var gravid. Jag är självklart glad för henne nu när hon har fått barn men den systern jag en gång hade vars konversationer aldrig tog slut och alltid fanns där har blivit den här konstiga lattemorsan som inte kan prata om något annat än sin bebis. Det är inte Sofia. ”Så lugnt och tyst” Min bästa kompis Elisabeth och jag brukade alltid träffas här när vi var ledsna eller behövde prata. Vi möttes alltid ute på den lilla bänken som alltid var lite trasig, smutsig och blöt. När vi hade det svårt i våra liv sa vi alltid till varandra ”Vi klarar vad som helst så länge vi har varann”. Nu har hon flyttat till Frankrike och jag har henne inte kvar längre. ”Förlåt mamma” Mamma har varit inget annat än stöttande under hela mitt liv och därför känner jag mig hemsk för att jag gör det här.

Jag tänker på hennes stressade, ledsna ögon och hennes rynkor, som ärr från allt hon har varit med om. Mamma bet alltid ihop oavsett vilken röra vi än var i, jag vet inte hur jag skulle överlevt utan henne. Men det livet jag en gång hade finns inte kvar och jag vill inte vara kvar för att se det förstöras ännu mer.

Jag tittar ner på mina frusna händer som jag har tappat känseln i. I den högra handen håller jag femton stycken av mina ADHD-piller. De är små, avlånga och vita. Sedan tittar jag ner på min vänstra hand, där är mina röda och torra fingrar kramade runt en öppen ramlösaflaska. Man kan tro att det är gott kolsyrat citronvatten i, precis som det står på paketet, men vad man inte ser är att det egentligen är Finlandia vodka som jag har tagit från min mammas spritskåp.

De här två sakerna kombinerat kan döda mig på tio minuter.

En perfekt plats, säger jag högt.

Jag tar ett djupt andetag för att njuta av det sista ögonblicket av mitt liv. Det luktar höst av fallna lönnlöv och blött gräs som inte riktig har torkat från regnet för några dagar sedan. Jag ryser till av kylan. Min blick sveper långsamt över Skeppsholmens kant och ut över det stilla Stockholmsvattnet. Det är någonting magiskt med Skeppsholmen på hösten. Jag drar hastigt upp min högra hand till min mun så varje piller i min hand kommer med, sedan sveper jag ner dem med tre klunkar av petflaskan. Jag väntar några minuter sedan tänker jag…

Rött hår av Alina Khan.

Jag stirrar in i spegeln och där står en tjej. Det ser ut som en helt vanlig tjej som har det bra. Hon har en egen, lagom stor lägenhet som ligger på Rådmansgatan och som hon varje dag går ifrån för att komma till sitt jobb på Drottninggatan. På vägen plockar hon alltid upp sitt kaffe och en bulle ifrån caféet som ligger vid tunnelbanestationen, för att hon aldrig hinner äta frukost hemma. Jag lägger båda händerna på varsin kant av det vita handfatet. Belysningen i badrummet gör så att mitt hår skiner mer än vad det redan gör. Jag tar tag i hårborsten med ena handen och borstar igenom mitt färgstarka hår. Håret har jag fått ifrån mamma. Däremot är mina ögon som svarta hål, till skillnad från min mammas som blomstrade som en grön äng, varje gång hon log med sitt stora leende. Men det gjorde hon bara förut. En dag kunde man höra hennes skratt på långt håll och känna glädjen omkring henne, men de senaste åren såg man henne bara stirra in i en vägg, ögonen mörka, blanka och tomma med en tom medicin ask i handen och en halvtom vinflaska. Min mammas gamla väninnor säger alltid att jag ser ut som hon gjorde när hon var ung. Där håller jag inte alls med, det enda som i själva verket liknar är vårt hår. När jag var liten brukade barnen i min klass kalla mig för rödluvan, då brukade jag bli lika röd i ansiktet som i håret, och då blev jag kallad för tomat istället.

Jag la ner hårborsten och fortsatte ut i hallen.

Klockan på som sitter på väggen slår 17:00 och jag hukar mig ner för att sätta på mig mina vita converse. Skorna kommer inte förbli vita länge på grund av all gegga och regn ute. Jackan på, mössan på, skorna på. Jag öppnar den knarrande ytterdörren långsamt, men kommer sedan på att jag inte längre är 12 år och behöver inte oroa mig för att min mamma kommer att vakna skrikande.

På tunnelbanan läser jag tidningen som vilken annan dag som helst. På första sidan läser jag tre rubriker som ligger staplade på varandra med stor bokstäver: ”KVINNA HÅLLS MOT SIN VILJA I SPANIEN”, ”PATIENT RYMT IFRÅN PSYKHEM”,” SÅ HÄR JULPYNTAR DU RÄTT”. Jag kollar upp ur tidningen och märker att jag redan är framme. Nyhetsbladet viker jag ner, lägger i min svarta väska och kliver av.

Vinden slår mig hårt när jag kommer ut ur tunnelbanan. Solen har just gått ner, och mörkret gör så de lysande affärsskyltarnas färger skiner över den långa gatan. Nytt folk går och kommer hela tiden ifrån tunnelbaneuppgången på sidan. Jag börjar gå upp mot gatan och börjar känna lukten av varmkorv ifrån korvståndet på sidan av mig.

Mannen delar ut två varmkorvar till de två glada småflickorna som håller i en varsin HM-påse. Vinden blåser så hårt att den piskar mig i ansiktet. Luften är kall men värmen ifrån affärerna och alla människor omkring mig gör mig varm. Alla människor som pratar, skrattar och går snabbt med armbågarna överallt gör mig lycklig på något konstigt sätt.

Bakom mig hör jag hur en mamma pratar med sin dotter, och hur de skrattar tillsammans. Det påminner mig om hur jag och min mamma brukade spendera våra lördagar. Vi gick aldrig på stan eftersom att hon alltid jobbade, ifall det inte var jobbet på restaurangen så var det jobbet på baren eller nattjobbet hon hade. Oftast satt jag med en chipspåse till middag, framför Tv:n och mamma kom inte hem tills på morgonen när jag vaknat. I vissa fall kunde hon till och med ta med sig sitt jobb hem.

Jag står i mitten av gatan och kollar omkring, på allt folk och alla affärer, så mycket liv. Plötsligt hör jag ett högt ljud, det studsar fram och tillbaka ifrån de höga, mörka byggnaderna. Utan vidare står allt stilla. Alla människor, allt liv.

Alla. Jag känner hur blodet rusar i kroppen men hjärnan står stilla. ”Vad hände?”, frågar jag mig själv. De skinande, färgglada affärsskyltarna försvinner långsamt och den blåa mörka himlen tar över. Allt blir mörkare och mörkare.

Min kropp domnar bort och min hand hamnar på magen där jag känner något varmt och blött. Blod. Jag faller bakåt och sluter mina ögon. Mitt huvud dunstar i asfalten hårt så att det dunkar i hela kroppen. Jag känner mig tom. En ny slags känsla slår in, det känns som att någon knivhugger min om och om igen i magen, jag vill säga sluta men får inte ut något ljud. Mina ögon öppnas igen och allt är suddigt och mörkt. Uppe vid ett fönster ser jag en stark färg, en kvinna, en kvinna med skinande rött hår med en slags pistol i handen som snabbt försvinner ur fönstret. Allting bli svart och jag är borta.

2203 meter till månen av Aida Basti Solen skiner genom köksfönstret. Det är en tidig novembermorgon men jag är vaken. Den varma kaffekoppen som i mitt fall alltid är full av te har jag i min hand och mina tankar är långt bort i fjärran. Jag stirrar ut bland de frostiga furuträden som skyms av dimman utanför det gula lilla ålderdomshemmet jag bor på. Plötsligt ryser jag till och återvänder tillbaka till verkligheten, jag inser att jag inte kan fortsätta att sitta såhär länge till. Om någon timme vaknar hela huset och det blir fullt med liv. Det kommer bli fullt av dementa gamla gubbar som yrar omkring och sura gummor som inte kan något annat än att klaga. Men jag gillar det såhär, lugnt och stillsamt. Jag bestämmer mig för att jag borde gå någonstans, till min favorit- plats för att vara specifik. När man är så gammal som jag är så finns det inte mycket mer kvar än en familj som har glömt bort att jag existerar och tråkiga långa dagar där man sitter och läser.

Men nu har jag fått nog av att sitta still, jag måste fly. Jag ställer ner koppen som nu har blivit kall och tar på mig en tjock tröja, några yllestrumpor, en mössa och en tjock jacka för att sedan bege mig ut.

Jag smyger in i hissen och trycker på bottenvåningsknappen. Precis innan hissdörrarna stängs, far en arm in i mellan och dörrarna öppnas igen. Jag möts av Fru Harrisson, en trevlig, blond skötare som alltid följs av en god nejlikalukt.

Hon hälsar ”god dag” och frågar vart jag är på väg. Jag svarar lugnt att jag såg en katt utanför fönstret som jag gärna ville klappa. Hon funderar en stund. ”Självklart kan du det, det är trots allt du som är så pålitlig och oskyldig”, säger hon och så var det med det. Inte brydde hon sig om jag plötsligt försvinner eller om jag halkar på gräset och bryter ett ben eller två. Hon får betalt för att sitta still.

Jag möts av en otrolig kyla och jag ryser till.

Men jag har inte tid, om jag ska hinna gå utan att de upptäcker att jag är borta måste jag gå nu så jag ger mig av. Ibland känns det som att avståndet mellan hemmet och min favoritplats är likt distansen från jorden till månen. Men i själva verket är det bara 2203 meter dit, ja, jag har räknat. Mina gamla ben skakar och det är svårt att hålla balansen. Min krökta rygg gör otroligt ont men sanningen är att jag inte har varit såhär glad på länge. Jag har gått i hundra meter då jag slutligen är framme vid en liten bro. Jag känner droppar av Igelbäcken som skvätts i mitt ansikte och jag tittar ner från den lilla bron. Det har växt mycket vass och jag hör hur vassen prasslar när vinden far fram mellan de långa vasstråna. Jag fortsätter och möts av

en joggare lite längre bort. Han tittar glatt på mig och vinkar, om han bara visste hur mycket det betydde när det inte är så många som bryr sig längre. Jag vinkar glatt tillbaka.

När jag sedan har gått lite så börjar jag känna mig lite trött, Det är ju svårt när man är gammal och är på rymmen men jag ska inte klaga. Jag forsätter ett tag tills jag slutligen ser en gammal bänk som är full av klotter. Jag sätter mig ner och njuter av den frihet jag faktiskt inte haft på ett tag. Nu kan jag se mitt mål och fortsätter att gå.

Nu när jag mår bättre börjar jag att gå snabbare och känner mig inte lika utmattad. Jag väljer den vägen som går rakt när jag möts av korsningen och fortsätter. Om jag tog vägen till vänster skulle jag komma fram till Hästa gård, en liten bondgård med alla sorters bondgårdsdjur som jag har många minnen av när jag var yngre. Jag har ju bott här i Akalla hela mitt liv.

När jag slutligen når eken med det ensamma fågelboet tar jag en paus. Det är bara några meter kvar tills jag står framför den runda gröna kullen som jag hade sett lite tidigare. Äntligen är jag framme. Stigen som slingrar sig upp för kullen är lerig och gräset är nästan borta men annars är den sig lik. Jag börjar klumpigt gå upp för den leriga stigen och då och då halkar jag till. När jag sedan återfår balansen fortsätter jag. För mig är det underligt vilket motstånd man möts av när man går upp för kullen. Alla dessa frågor utan svar. När jag ser toppen börjar jag bli rädd. Vad är det jag kommer mötas av när jag är klar med min resa. Ett steg och jag är uppe. Jag känner hur rädslan börjar avta. Här finns det ingenting förutom en gammal bänk och några buskar. Var det allt? Plötsligt slår en kall, vass vind till mig som en örfil mot mitt ansikte och jag blir tvungen att vända mig för att kunna se. Jag spärrar upp ögonen. Det som slog mig var kanske inte riktigt vinden utan det jag såg när jag vände mig om. Pussel, ett pussel av landskap. Vilken lång väg det var hit och vad vackert det är, alla dessa bitar föll plötsligt på plats. Allt jag någonsin har undrat. Var det målet jag faktiskt var ute efter? Jag vet inte, just nu njuter jag bara. Jag står där, ett leende växer fram och en ensam tår rinner ner från kinden. Kanske är det vinden, kanske inte. Jag sätter mig på den trasiga bänken och tittar ut.

Här måste jag nog stanna ett tag, men det gör inget. Jag har all tid i universum.

Rinken, min absoluta favorit plats i Stockholm av Nelson Lövdunge Arhin Yxan den höjdes samtidigt som blixtarna slogs ner i bakrunden och regnet forsade. Just så när yxan touchade lätt på min skalle så blev det svart…

Sakta öppnade jag ögonen och såg ett lätt ljustmorgonsken genom fönstret som lyste upp väggen och alla affischer på några av mina favoriter. Hazard, Cesc Fabregas, Oscar och mycket fler. Jag vred huvudet och tittade på sidan av min byrå bredvid min säng. Min puls är uppe vid tvåhundrasexton efter mardrömmen. På byrån hade jag satt upp en lapp ’’What to do after nightmares’’. En gång så hade jag en så grov mardröm att jag själv ramlade ur sängen och slog i huvudet rätt så hårt i golvet precis efter jag vaknade. Men på senare tid har jag lärt mig att hålla lugnet efter jag har vaknat och haft en mardröm.

Det första som stod var: 1. Var lugn efter du vaknar. Det är rätt så viktigt eftersom sekunden efter en mardröm så tror din hjärna att du är kvar i drömmen och du får en hjärtklappning kan det kännas som.

2. Ta på dig kläder och gå ut till befrielseplatsen OAVSETT väder. Det är ännu viktigare för att den platsen renar all ondska från din själ, din kropp och ditt huvud.

Med badrocken på och sköna foppatofflor så tog jag lugna steg ut i trapphuset och ner till rinken. Redan då kunde man känna den bedrövliga lukten. Kombinationen av gegga och ruttna löv bildar ingen bra kombination. Det hade ösregnat under natten men det stoppade mig inte. Väl framme på platsen i kista såg man klätterställningen, gungorna, målen, rinken och min skola och mitt hus. Man hörde fåglarna vissla och redan kände man sig fri. Det började lite lätt att droppa små regndroppar på marken och tillslut kom forsen. Jag gick ut till mitten av skolgården, sträckte ut mina armar och försökte fånga dropparna i munnen. Därefter kom åskan som slog ned så hårt och gjorde mig illa. Vinden var så stark att badrocken flög iväg. I detta ögonblick, i detta ögonblick var det jag vaknade när yxan svajade och blixten slog ner. Men det fanns ingen yxman utan bara en dum liten, naken tonårig ute på en plats i förhoppningar om renad själ. Egentligen borde jag vara hemma i min sköna säng och längta till skolan. Istället är jag i ovädret besviken på mitt liv, för jag är ju mobbad i skola. Blir slagen hemma. Jag är redo att ta blixten fånga den, offra mig, något måste kunna ta kål på mig. Jag skulle vilja åka med blixten upp i himlen till befrielseplatsen. Då så kom den… helt svart i mina ögon men genom ögonvrån vid horisonten såg jag en oändligt lång trappa rakt upp i luften. Ner för den kom det en ängel.

-

Jag kan ta dig upp till himlen där den riktiga befrielseplatsen är. Den skilja din själ från gott och ont. Bara att du tar min hand, talade den.

Gärna, svarade jag med ett gått leende och tog ängelns hand.

Ett löfte av Aidin Basti Det var en mörk lördagskväll, då en ung man som heter Samuel gick runt den stora limegröna, samt sten formade kullen. Den kullen är Samuels favoritplats; han brukade gå dit varje dag sedan han hade flyttat till Stockholm i orten Akalla med sin bästa vän Jonas. Men nu så går han alltid dit själv med en sörjande blick och huvudet riktad mot marken.

Det var en sorglig dag; för exakt tre år sedan så var det han som fick beställa en stor kista till sin familjelösa bästis, men nu så funderade han om han ville beställa en till. Varje dag så flög två tankar i hans huvud, han tänkte på att begå självmord, men det som hindrade honom att göra det var hans andra tanke; hans löfte.

För tre år sedan hade Samuel lovat sin bästa vän Jonas att gå till kullen och leta efter deras burk med pengar, som de hade grävt någonstans på kullen. Samuel hade även lovat att han skulle köpa hans och Jonas favorit bil för pengarna i bruken, när de fyllde 25år.

Samuel gick runt kullen, men hittade ingen spår på stenen som de hade grävt burken under. Gång efter gång gick Samuel fram till varje sten som han såg, men därefter så märkte han att det inte var samma sten som han letade efter.

Stenen var speciell, den såg inte ut som vilken sten som helst, den var helt svart.

Samuel har letat efter stenen i flera år nu och nu så börjar han ge upp. Samuels tanke på att begå självmord ökar för varje sekund som går och nu så får han nog. Han tar sakta fram tabletterna från sin ficka, men innan han hann äta en tablett så fick han syn på en ovanlig svartfärgad sten. Samuel slänger genast de snövita tabletterna och springer mot stenen. Snabbt så gräver han bort all jord, men ändå så hittar han ingenting. Samuel börjar bli desperat, han gräver snabbare och snabbare; men ändå så hittar han ingen glasbruk. Han börjar skrika; och det varade i drygt två minuter, men han slutade när han började känna något hårt i marken. Samuel börja genast gräva upp det hårda föremålet, tanken på att det kan vara vad han letar efter. Samuel drog upp föremålet och tittade på den med en dyster blick. Det var en burk, men det fanns inga pengar i. Men det fanns något annat i burken; ett brev. Samuel öppnade brevet med tårar på sina kinder.

Det stod: ”Hej Samuel! Det här är Jonas. När du läser det här brevet så har jag nog redan dött av cancer, men jag vill inte att du ska känna dig ledsen av det. Jag vill också att du ska gå över det här och göra roliga saker i livet, för att du är min bästa vän och det kommer du alltid att vara. Var stark under svåra tider och tänk inte ens tanken på att begå självmord! Som du nu förstår så har jag tagit alla pengar i burken, men det gjorde jag i ett gott syfte. Jag vet att du gillar den banangula Mercedesen och därför så har jag köpt den till dig. Den ligger och väntar vid Duvgatan 6. Gå dit och njut av livet, hejdå min bästa vän; hoppas att du hittar nya och bra kompisar! Från: din vän Jonas”.

Samuel satt ner och grät. Tårarna bara forsade ner. Efter ett tag så tog Samuel ett stort andetag och tänkte på vad Jonas hade skrivit. Efter några minuter så gick Samuel ner för kullen och var redo för att gå till Duvgatan, för att det var där hans nya liv skulle börja.

HFU 666 av Ville Du Rietz Äntligen var han framme. Äntligen skulle han få se dem. Hans öron och kinder hade färgats röda av den kalla vinden, vatten hade läckt in i hans kängor och i skäggstuben låg små vita kristaller. Det var tisdagen efter andra advent och vintern hade slagit till illa kvickt. En ensam droppe föll från hans kind och landade helt utan ljud på den vittäckta marken vid hans fötter. Hans synfält började bli suddigt, och snart var marken vid hans fötter täckt av tårar. Hur länge hade han stått där? En timme? Två timmar?

Solen hade redan gått ner när han kommit fram till Riddarholmen, så de enda ljuskällorna han hade på sin sida av Mälaren var en stor industrilampa och ljusslingorna från båten som låg förtöjd ett par meter från honom. På andra sidan Mälaren lyste staden upp. Det verkade vara hundratals ljus av alla storlekar som kom både från de nya och moderna byggnaderna men också från de gamla tegelhusen vid Slussens strandkant. Kalla vindar kom då och då och fick vågorna att skvalpa till och man kunde samtidigt höra hur den stora vita båten slog in i kajen med ett lågmält duns. Det var som om tiden stod still och det enda som tog honom ur hans transtillstånd var båtens dunkande. Att tiden stod nästintill stilla var bra - det gav honom tid att tänka. Skulle han fatta rätt beslut? Kunde han lita på honom?

Allting hade gått så fort. Han hade suttit hemma i deras svarta soffa när han sett det. Utanför fönstret blomstrade sommaren och det tysta brummandet av husets AC kunde höras. Tv:n stod på och sjunyheterna visades. De hade varit borta i tre dagar och var på väg hem. Bara två timmar senare och de var borta för alltid och han var lämnad tom. TVbilden var fastbränd på hans näthinna, den röda lastbilen med sönderkrossad framsida, den mörkblå herrgårdsvagnen med registreringsnumret HFU 666 som låg upp och ner på vägkanten, barnstolen hade flugit ut och krossat framrutan.

Ett stort krasch var det enda som hördes i lägenheten när han såg registreringsskylten. Små glassplitter från hans tappade glas låg utspridda på vardagsrummets golv och chocken slog till med kraften av en lastbil på E4:an.

Allt han ville var att få tillbaka dem, det var allt han ville. Men var det värt priset? En evighet av plågor för en dag med dem, och skulle han kunna lita på ondskan själv?

Till slut tog han fram telefonen och konstaterade att klockan var nästan två. Han tittade sökandes upp efter något sorts tecken. Hans ögonlock hade blivit avsevärt tyngre och frestelsen att stänga dem var oemotståndlig, så han gjorde det, och i det ögonblicket när han öppnade dem igen stod han där. Figuren tornade upp sig framför honom, från topp till tå klädd i kolmörka kläder. En släpig mörk röst hördes men det krävdes en stund för honom att greppa orden. ”Vad är ditt svar?”

Den bästa helgen någonsin av Axel Hjertberg Det var en mulen fredags eftermiddag i Stockholm och regnet öste ner. En genomblöt herr Johnson sprang förväntansfullt uppför grusvägen till det gula huset på Åminnevägen 13, motiverad av den stundande helgen. ”Det här ska bli den bästa helgen någonsin”, tänkte herr Johnson för sig själv när han steg fram till den breda träporten. Han knuffade upp dörren till trappuppgången, och klev sedan in i dess värme. Trappuppgången hade lågt i tak, en minimal hiss i hörnet och ett antal trädörrar, som ledde till olika källare. Johnson skyndade sig uppför trapporna med fjärilar i magen.

När herr Johnson kom upp till tredje våningen där han bodde, så kände han doften av mat och hörde ljudet av röster från grannlägenheterna. Han kände den härliga och söta doften av kladdkaka från familjen Söderström, samtidigt som han hörde en dov diskussion från herr och fru Liljas lägenhet. De diskuterade om att skaffa en katt, och hur härligt det skulle vara. Men något var annorlunda med herr Aspbergs lägenhet. Det var inget ljud, ingen doft. Herr Aspbergs som alltid spelade hög hårdrocks musik hela dagarna, och alltid orsakade den starka rök doften i huset. Men nu hade det varit annorlunda i dagar, och det var just därför som det här skulle bli den bästa helgen någonsin. Det var inte bara det som var annorlunda med herr Aspbergs lägenhet. Mörkröda fläckar låg utspridda på dörrmattan och på dörren, vilket det hade gjort i dagar nu. Fläckarna som tidigare hade varit en tjock vätska hade nu torkat likt en målarfärg. Men herr Johnson log bara, för han visste att det var just därför som det här skulle bli den bästa helgen någonsin.

Den dyngblöta herr Johnson närmade sig sin dörr, samtidigt som han grävde upp sin nyckel i jeansfickan. Efter ett par försöka så lyckades herr Johnson darrandes få in nyckeln i låset på dörren. Med ett gnissel så öppnades den bruna trädörren. Herr Johnson klev in i den trånga hallen och hängde av sig sin blöta kappa. Kroppen kändes avslappnad och han kände sig lycklig när han fortsatte in i vardagsrummet. Vardagsrummet var stort med några möbler, ett antal fönster som solenstrålar sken in i och bilarna hördes från E:18 utanför. Johnson hann knappt sätta sig ner innan en stark odör fyllde hans näsa, en odör stinkandes som ett avlopp. Han följde stanken, vilket ledde honom till garderoben i hans sovrum. Utanför garderobsdörren låg mörkröda fläckar utspridda över golvet, liknandes dem han såg utanför herr Aspbergs lägenhet och de blev fler och fler efter varje droppe som droppade från garderoben. Trots stanken och fläckarna så log herr Johnson, för han visste att det var just därför som det här skulle bli den bästa helgen någonsin.

Trissan av Fred Okudugha 6 månader av väntan var den äntligen klar. Många ungedomar har vänta på denna fotbollsplan. Vilket inte var konstigt eftersom det var den första konstgräsplan i området.

Det var en lördag morgon, 11.05 då jag vaknade av min dör klocka, men jag valde stanna kvar i sängen eftersom jag var alldeles for trött för att öppna så min Mamma. Min Mamma var redan uppe så hon svarade på dörren. När tröga dörren öppnades hörde jag en röst jag lätt känner igen, det var Jonathan. Då vaknade jag till och klev ur sängen, drog på mig några kläder och hälsade på Jonathan vid dörröppningen. Kom in sa samtidigt som jag gick mot vardagsrummet och satte på teven. Vänta här, ska bara ta lite frukost sedan kan vi röra oss ut. Stoppade i mig nån macka och drack en glass mjölk, sedan var jag klar.

Nu blir det lite fotboll tänkte när jag tog fram min boll från garderoben och gick ut.

För första gången skulle jag se den lilla fem manna planen med grönt och fint konstgräs helt klar. Men när steg ur portöppningen möttes jag av en chock. Chocken av att se alla människor som var på planen till och med personer jag inte har någonsin sätt. Jag blev besviken men ändå inte förvånad när jag tänkte efter lite. Det var faktiskt den ända planen i närheten. Jag och min kompis bestämde att vi skulle spela på fotbollsplanen. När vi var vid grinden så tänkte jag att det var onödig att vi ens försöker. Så vi tog oss till tennisplanen som var precis bredvid. Med tanke på att det var en tennisplan gick det jättebra vi kom på hur vi skulle använda tennisplanet på ett bra sätt. Vi körde någon vi kalla "mål till mål", där man ska skjuta över tennisnätet och träffa motståndens stängselruta. Det blev så kul att andra ville också vara med.

Nu har 7 dagar passerat och nu skulle jag och Jonathan möta andra kompisar på en 2 mot 2 match, precis som tennis.

Det var en kanske viktig match eftersom vinnarna skulle få en tia var från motståndarna. Det var en match, bäst av 10.

Jag visste att det skulle bli en jämn match för vi all fyra var ungefär lika duktiga.

Matchen hade påbörjat och i början hade vi en ganska överlägsen ledning. Det stod 5-1 och vi hade en ganska säker vinst. Men då hände något som inte fick hände precis när jag skulle skjuta mötes av asfalt istället för bollen det var en riktigt obehaglig och den mest smärtsamma känslan av mitt liv. jag skrek till och sedan efter 3 sekunder höll jag andan och skuttade på parkbänken fem meter bort. När jag skulle precis sätta mig trillade jag, det blev alldeles mörkt...

Vakna, vakna du är snart sen till skolan!