Matteusskolan 9b stockholms finest

Förord Vad kul att du läser den här fantastiska novellsamlingen av eleverna i klass 9b! I höstas fick jag ett mail från Stockholms stad med ett erbjudande om att trycka upp elevernas produktioner utan kostnad inom ramen för ett Stockholmstema. Enligt läroplanen var det berättande texter som stod på programmet och vi bestämde oss därför för att arbeta med tema Stockholm och skriva noveller som utspelar sig i vår vackra stad.

Efter att ha inspirerats av lite fina bilder från staden, fick eleverna i uppgift at t fotografera sin favoritplats, denna skulle sedan utgöra miljön i novellen. Innan vi började skriva, läste vi och arbetade med tre klassiska noveller: Ett halvt ark papper av August Strindberg, Att döda ett barn av Stig Dagerman samt Pälsen av Hjalmar Söderberg. Flera av eleverna har hämtat inspiration i dessa texter, något som jag har uppmuntrat. Vi stiftade också närmare bekantskap med såväl Hjalmar Söderberg som August Strindberg genom presentationer samt besök på Strindbergsmuseet.

Eleverna fick också lära sig vad som är typiskt för just novellgenren.

Eleverna började med att skriva en tankekarta som sedan utvecklades till ett första utkast. Därefter var det dags att läsa upp texten för en klasskompis och få respons. Eleverna satt tillsammans och läste på datorskärmarna och instruerade varandra efter bästa förmåga. Sedan fick eleverna skriva rent texterna och göra ändringar efter kompisens förslag. De har förstås inte kunnat rätta allt, men det är meningen att det fortfarande ska vara elevens text och inte en text som jag eller någon annan har skrivit.

Ett stort tack till Stockholms stad som genom sitt projekt Kul 14/15 har möjliggjort för oss att trycka upp elevernas texter. Jag skickar även ett tack till min engagerade lärarstudent Lukas Henretta och till Alva Westlund som har gjort framsidan. Mitt största och mest innerliga tack går förstås till hela klassen som jobbar så bra, som klarar att hålla deadlines och som gör mitt jobb till det bästa i världen.

Mia Wedar, Stockholm 2015-02-11

Innehåll I Tornets skugga av Luke Litvinov .................................................................................................................... 6 En blöt ryggsäck av Leo Macchi ....................................................................................................................... 7 Strax efter fem av Lucas Åkerstedt .................................................................................................................... 8 Återförening av Botan Kattane .......................................................................................................................... 9 Erato av Alexandra Niculae............................................................................................................................. 11 Promenaden på Djurgården av Amal Winkler ............................................................................................... 13 De två sista sidorna av Josefine Östergaard .................................................................................................... 14 Fickan full med tiokronor av My Karlén ......................................................................................................... 15 Flätade fingrar av Hanna Lillthors .................................................................................................................. 16 Hjärnskakningen av Nils Kullgren .................................................................................................................. 18 Taket av Leon Tengblad................................................................................................................................... 20 Stockholm av Alva Westlund ........................................................................................................................... 21 Att förlora sin familj av Filippa Åstrand .......................................................................................................... 22 Vänskap av Jonathan Rubin ............................................................................................................................. 23 100 år av ensamhet av Henrik Wiberg ............................................................................................................ 24 Minns du mig inte? av Lisa Lambert ............................................................................................................... 25 Kungsträdgården av Maja Bergström ............................................................................................................. 26 Ormen av Nora Mechouki ............................................................................................................................... 27 Skönheten av Pelle Strandberg ......................................................................................................................... 28 En Kladdig Historia av Leo Lindberg ............................................................................................................. 29 Stenen som tänker av David Bardvall .............................................................................................................. 31 Den tiden är förbi av Jesper Edström .............................................................................................................. 32 De övergivna av Birk Ågren ............................................................................................................................ 34 Medelandet av Inez Winter .............................................................................................................................. 36 Det förflutna av Jacob Sjövall.......................................................................................................................... 37 Den bittra sanningen av William Johansson ................................................................................................... 39 Jagad av Edmund Okyere................................................................................................................................ 41

En flicka av Jenny Alveskog ............................................................................................................................ 43 Min enda kärlek av Douglas VanstrÜm ........................................................................................................... 44

I Tornets skugga av Luke Litvinov Solens strålar träffade stockholmsförorten. Betonghusen som sträckte sig flera kilometer ända bort mot Rinkeby och Tensta blev alla upplysta av värmen. Ljuden man kunde höra kom antingen från det låga surret av miljontals språk som talades av olika människor i gallerian, eller de eventuella tunnelbanevagnarna som susade förbi mig denna blomstrande Julidag. Det var som ingen annan plats på jorden kunde ha mindre skugga. Förutom min. Min skugga sträcks långt över både människor och betonghus. Jag ser allt som händer i min lilla förort. Lukten av olika sorters blommor och träd fyllde folks näsborrar, men också lukten av asfalt, den lukten som uppstår när värmen nästan smälter den svarta förhårdnade substansen som täcker gatorna i nordvästra Stockholm.

Man skulle kunna ha hört en nål falla denna dag, även från där jag står, majestätiskt uppbyggd hundratals meter upp i luften. På kullen ungefär ett par hundra meter bort från torget satt ett par och tryckte i sig mackor samtidigt som de njöt av den söta smaken av saft, en perfekt dag för en picknik. På gatan nedanför mig lunkade sakta en mamma omsvept i en slöja med ett barn vagnen ner bredvid motorvägen som oftast skulle vara täckt av bilar under rusningstrafik, men det var sommarlov, en perfekt dag för en promenad. Nere vid basketplanen vid dagiset sprang två unga killar omkring och med all sin makt försökte få bollen att träda igenom korgen, dem var livliga som tonåringar är, men skulle antagligen bli uttröttade snart på grund av den stekande solen och skulle kanske införskaffa sig något att släcka sin törst med, en perfekt dag att vara ung på.

Mamman med barnvagnen ska just korsa motorvägen då en svart Jeep rusar förbi henne, några sekunder sent och hon skulle kunnat bli träffad, men Jeepen är inte sen, personerna som sitter i den har planerat varenda detalj. Samtidigt som mannen på kullen tar upp en ny macka ur korgen som paret tagit med sig, så kör Jeepen upp på torget bakom gallerian, innan mannen hunnit föra mackan mot sin mun så har bilen nått mitten av torget, människorna som befann sig i Jeepen visste att det inte skulle finnas folk på torget, det var ett industriområde och ingen var på jobbet. En av killarna på basketplanen tar bollen i handen och hoppar tills han landar med handflatorna på korgens metallring och bollen förs genom, samtidigt hörs ett eko genom gallerian av krossat glas och dundrande och Jeepen kör igenom glasporten på gallerian och rakt in i Exchange banken.

Samtidigt som mamman har tagit sig över vägen, mannen är på god väg på att ha ätit upp sin macka och båda killarna på basketplanen gjort ännu ett mål var har Jeepen tagit sig ut ur banken på sitt oförsiktiga och sin oförutsägbara väg och är nu på väg mot en destionation okänd för människorna som sitter på ett poliskontor eller människorna som sitter på en kulle och njuter av sin macka. Lukten av sommar och halvsmält asfalt tränger nu in i näsorna på människorna i stockholmsförorten igen, känslan av betongen under folks fötter känns hård som den alltid gör och tystnaden ligger tung så att man skulle kunna höra en knappnål falla.

En blöt ryggsäck av Leo Macchi Lars kom in i tamburen. Det droppade om hans blöta ryggsäck och han hade påsar under ögonen. Han tog av sig sin leriga jacka och gick till sitt rum med ryggsäcken. Han ställde ryggsäcken mitt i rummet och började packa ur. Först tog han upp en lädeflagga med en bäver, pattrullen hade varigt på övernattning i kårstugan den här helgen.

Sen på tog han upp en lapp med några tider ned skrivna: 18:00 lokalen, 18:30 tåg mot Västerhaninge och 20:00 bussen till Västerby skola.

Först skulle partullen mötas i scoutlokalen på Rensgatan mitt i stan. Det var ett mysigt ställe med doft av skog och furu. För att komma till kårens egna stuga Pettersberg, krävdes det en timmes vandring efter den kommunala resan.

Under flaggan låg en tröja: den luktade rök och hade en choklad fläck på sig. Första natten var vi i stugan och myste med varm choklad och öppen eld.

Sen drog han fram ett stormkök med fastbränd gröt: ty spisen gick ej att få fyr på.

Under stormköket låg en knölig karta och ett par blöta och leriga kängor, Patrullen skulle ut och hajka, men vi gick fel och hamnade i ett träsk.

Där efter en använd gasbinda och en blodig kniv, Göran stukade foten när vi gick och Anna skar sig på min kniv när hon skulle tälja en pinne.

En blöt sovsäck, Sovplatsen var inte bra och vädret hade inte varigt snällt.

En yxa med avbrutet skaft och en bränd tjock tröja, Yxan gick sönder när Bengt högg med den och tröja var för nära elden vid lunchtillagningen. Kletiga matsaker, inte ides vi diska heller.

Ett till papper som hade en stor blöt fläck på sig: 14:00 redo för avfärd, 15:00går bussen till Västerhaninge och 16:30 går tåg till Stockholm.

Nu var det dags för avfärd, åka hem från skogen och komma tillbacka till civilisationen.

Tja det var inte den bästa övernattningen, vädret var dåligt det hände en del olyckor. Men Lars var bestämd att nästa övernattning skulle bli den bästa någonsin. Han gick ut ur sitt rum med högt huvud, stora steg och rak rygg, han skulle till köket för att göra sig en macka.

Strax efter fem av Lucas Åkerstedt Det var mörkt när jag gick på St.Eriksbron. Utan att ha en destination, vandrade jag på bron. Klockan kunde inte vara mycket mer än fem, men det var ändå lika mörkt som om solen hade gått och dött. Trafiken strömmade bredvid mig, när jag gick på trottoaren. Hungriga föräldrar körde så fort de kunde för att komma hem till sina familjer för att mata sina barn, utan att ens bry sig om grabben som gick med tunga steg och böjd rygg. Den där grabben var jag. Från att ha varit en lycklig och glad pojke ändrades allt så fort.

Det pep till i mobiltelefonen. Jag drog fram min Samsung Galaxy S3 ur min jackficka, men utan att ens lägga märke till det så råkade jag komma in på mina gamla anteckningar. ”Terminsplannering-2013” stod det på mobilen. Ordet frustration dök upp i mitt huvud, och redan efter någon millisekund försökte min tumme trycka på ”home button”.

Ingenting hände. Min tumme vägrade att lyda min befallning. Ännu en gång läste jag: ”Terminsplannering-2013”. Jag gav anteckningen en chans och började läsa den. ”Terminsplannering-2013, fokus på att höja betyg i matte och svenska”. Orden cirkulerar i mitt huvud. Just så var det, tänkte jag tyst i mitt huvud. Det var förra året, när jag gick i nian. Mitt mål var att höja mig i både matte och svenska, från E till C. I alla andra ämnen gick det bra, men för att göra det lättare längre fram ville jag sätta lite mer fokus på just matten och svenskan. Nästa ord på planeringen var Förberedelse. Hmm, jag får tänka lite extra när det gäller detta ord. Sedan slår det mig. Gymnasiet, så var det. Jag behövde få bättre betyg för att komma in på mitt önskade gymnasium. Jag börjar minnas mer och mer från förra året, men plötsligt känner jag doften. Den där doften som alla känner, så fort dom ska dra fram SL-kortet ur plånboken eller fickan, för att sedan gå ner under jorden. Det gör ont i mitt huvud, då alla mina hemska minnen kommer tillbaka. Jag drar bak min ärm och kollar på dom gräsligt fula ärren på min handled. Snabbt blockerar jag min syn med mobilen. ”Idrott”, det var den tredje punkten i planeringen. Jag var tvungen att höja mig i idrott för att kunna komma in på gymnasiet. Idrott var mitt kärnämne. Det var det jag var bäst på. Ingen var lika bra som mig när det gällde idrott. Jag minns att jag faktiskt fick ett B där. Det var mitt högsta betyg, och det håller jag kärt.

Jag stannade upp för att granska St.Eriksbron. Jag måste ha gått här miljontals gånger utan att ens ha lagt märke till brons skönhet. Bron är liksom omringad av fyra höghus som tittar ner på dig. Självaste bron är i en underbar nyans av grön, en sådan grön färg man kan se på sjöar. Om man ska lägga ett mått på St.Eriksbron skulle det vara nästan exakt 3 tunnelbane vagnar. Det är en vacker bro som jag alltid kommer att ha i tanken.

Nu hade jag nått slutet på St.Eriksbron. Om dom där familjerna hade åkt förbi mig igen hade de inte sett en grabb med böjd rygg och tunga steg, utan en stolt grabb som håller huvudet högt och går med självsäkra steg.

Återförening av Botan Kattane Fågelkvitter från den vackraste orten i Stockholm. Kista. Solljus som lyste igenom de små hålen i persiennerna. Soljuset nådde mina ögon lock och mina ögon öppnades. Första tanken i mitt huvud var en tanke av glädje. En tanke som gav mig vila, en tanke som sa; det var lördag. Idag skulle det bli bio, med min syster Sara. Hennes hår var kastanjebrunt och hade en väldigt unik och fin glans i dagsljuset och hennes ögon hade en färg som skiftade mellan grönt och grått. Fin, det var hon, och hon var det enda stödet jag hade efter att min bror rymt hemifrån utan att säga något.

Jag? Hur ser jag ut? Svart hår som passar sig in med skuggans färg. En näsa som ser ut att växa mm varenda dag och ögon, mörkbruna som nästa skiftar över i svart färg. Jag gillar att klä mig efter vädret och samtidigt ha stil medan jag gör det.

Min bror som jag sa, hade rymt hemifrån efter att han hade begått många brott där det största var ett rån. Jag saknar honom fruktansvärt, det kan jag säga. Det går inte en enda dag utan att jag fäller en tår vid tanken på min storebror.

Killen som var min förebild, killen som lirade fotboll med mig när jag gick i skor med storleken 36. Numera använder jag 44, och jag är 16 år. Jag heter Ali Majid.

Ett mörkt rum. Det ända ljuset som fanns i rummet var ljuset som kom från den hängande taks lampan. Ett träbord mitt i rummet med 3 män runt omkring. Det var en som pratade, hans röst fyllde hela rummet med tydliga och högljudda ord. När han ville någonting slutade han inte kämpa förrän han fick det. Han lydde inte någon annan utom sig själv och han var oftast ledaren för saker och ting som skulle hända.

Mannen pekade på den utskrivna kartan som visade Kista Galleria. De planerade något, något fruktansvärt som skulle ta plats i kista gallerias Exchange affär. Ett rån som skulle begås med stora handeldvapen som sköt kraftfullt. En svart Jeep med rostiga avgasrör och tonade rutor som hindrade folk från att se in, väntade utanför på dem. Det var dags att begå rånet. Med Svarta rån luvor och svarta kläder satte de sig i Jeepen och for iväg.

Filmer var slut. Jag tyckte om den faktiskt, det var en skräckfilm, och jag blir ganska rädd av skräckfilmer men den här var väl ok. Jag och min syster var fortfarande inne i kista galleria fast än alla butiker var stängda.Ibland kan det vara skönt att bara ta de lugnt med någon som är nära utan att folk stör. Vi satte oss på en bänk utanför Exchange butiken och bara pratade.

När hon fick ett leende på läpparna och mungiporna visade sig, glömde jag bort allt dåligt som hade hänt.

Plötsligt hörde vi ett högt ljud. Ljud av glas som krossades av något stort, inte som en tallrik ramlat utan värre. Som om någon hoppade genom ett fönster eller en glasdörr. Jag såg 3 män springa med snabba och vilda steg. De var

väldigt stressade, och inte förrän jag märkte att de hade rånarluvor och vapen, fattade jag inte att jag låg riktigt risigt till.

- NER PÅ MARKEN ANNARS SKJUTER JAG!, skrek ledaren av gruppen högt mot mig och min syster med en röst som ekade i gallerian.

Min kropp vägrade lyssna på mig, mitt hjärta bultade snabbt och det kändes som om det skulle hoppa ur bröstkorgen när som helst. Det var då det hände. Mannen som verkade vara ledaren av gruppen siktade sin svarta glock mot mig och tryckte på avfyraren. Jag kände det. Skottet gick rakt genom hjärtat och ut genom ryggen, smärtan varade någon sekund innan jag hörde det sista skriket av min syrra och allt svartnade till.

Han hade skjutit honom, skottat tonåringen, som vägrade lägga sig på marken. Han fick panik, vad hade han gjort, varför!? Där låg hans bror död och utan att tänka en enda sekund på något tog han pistolen och tryckte den mot sin panna. Den kalla pistolen kändes och utan att han tvekade, sköt han. Han begick självmord…

Där låg de. En stor blodpöl som spred sig sakta men säkert. Två bröder med samma blod i venerna och 2 patronhylsor vid sidan om……

Erato av Alexandra Niculae En dag på slutet av sommaren satt jag på den gråa kalla stenkanten vid början av bryggan vid Gamla Stan och lyssnade på Oskar Linnros mjuka toner när han sjöng ”min stad, plats att leva, plats att dö”. Man hörde massa cyklar och bilar som åkte snabbt förbi bakom mig, människor som pratade och skrattade. När jag drog in luft i min fräkniga näsa luktade det nytt och gammalt, vatten och trä i en obeskrivlig blandning. Det som var speciellt med den här platsen var utsikten, därifrån kunde jag se Stadshusets imponerande byggnad, Katarinahissen, bron med gröna linjens t-bana och allt detta omgivet av vatten. Det såg väldigt urbant ut eftersom man såg så stora kontraster, vilket jag älskade. Jag brukade gå ditt på kvällarna när det var mörkt och det var bara gatlyktorna som var tända. Ljuset skiftade i vackra röda färger på vattnet, trafiken hade tystnat och det enda som var kvar var jag, tankarna och platsen. Det var inte fallet den gången jag träffade henne, det var en sen sommardag i augusti, solen sken när jag satt och läste på bryggan som vanligt. Den dagen hade jag en pirrig känsla i magen som om någonting skulle hända. Det var som att jag hade föraningar. Uppmärksamt la jag ner boken för att se mig omkring. När jag vände mig om så kollade ett par stora kastanjefärgade ögon på mig. Det var en vacker ung kvinna med en sammetsmjuk klänning som dansade runt hennes långa ben när vid den träffade den. Hon sa ingenting utan kollade bara på mig, folk skulle tro att vi var knäppa men även om jag inte visste vem hon var så kändes det helt naturligt att sitta där och kolla på henne. Hon gav mig en lapp och gick därifrån. På en gul post-itlapp stod ett nummer skrivet med en röd bläckpenna och fin handstil. Det här var vår början och vår första träff.

Den första romanen som jag hade skrivit blev precis publicerad när vi hade blivit ett. Min karriär, som jag hade jobbat så hårt för, hade äntligen fått en början. Samtidigt så gick vår relation full fart framåt och allting var så bra när vi gick tillsammans och promenerade på kvällarna på Gamla Stans mörka trånga gator. Vänner, familj och främlingar såg oss som det perfekta paret men var det verkligen så? Ja visst, allting var bra i början, men så var det nästan med allting, i början var det bra och ju mer tiden gick så blev det sämre och sämre. Det var en speciell grej med henne, hon ville bara ses vid Gamla Stan på kvällen efter att kyrkklockan slagit tre gånger.

Hon var så mystisk, jag visste egentligen inte så mycket om henne utan hon var bara där. Jag började bli upprörd på henne, hon krävde mer och mer av mig, men jag var tvungen att koncentrera mig ytterligare på min nybyggda karriär. Hon ville bara ses på kvällen när jag behövde sova för att få energi till en ny dag och en ny roman. Det enda vi gjorde var att gå, vi gick nästan varje kväll på Gamla Stans gator.

Jag började verkligen bli trött, en kväll fick jag ett sms där det stod ”Vår plats kl. 20”. Den var från henne men jag orkade verkligen inte ta den långa tröttsamma promenaden. Jag ställde in och hon blev så fruktansvärt arg. Dagen därpå när vi träffades skrek hon med sin ljusa röst så att hela hennes kropp darrade och hennes kinder blev helt röda.

Hon slog hårt in i en vägg så att hennes knogar började blöda. Helt ärligt så blev jag lite skrämd, jag hade aldrig sett henne reagera på det sättet. Jag trodde att det var slutet, att vi aldrig skulle ses mer, och våra känslor blev begravda i ett mörkt hål.

Vi hade varit ifrån varandra ett par veckor nu och jag började bli smått galen. Min roman hade jag för länge sedan lagt åt sidan. Mina idéer hade tagit slut, hon var min inspirationskälla. Det var från henne allting kom naturligt till mig. Det var verkligen över, jag var ingen och jag kände ett sjukligt behov av hennes närvaro. Jag hade börjat se henne i min lägenhet, hon låg på min soffa, åt frukost med mig och ibland sov vi tillsammans. Vi hade börjat träffas igen och gick våra promenader. Folk kollade alltid så konstigt på mig när jag gick och pratade med henne. ”De måste bara vara avundsjuka” tänkte jag.

Min roman blev nominerad för Augustpriset, första tanken som jag fick var att jag måste berätta det för henne. Vi sågs en timme efter beskedet på bryggan. Glädjen som jag upplevde när vi träffades var obeskrivlig. Hon kom som en stark sommarvind mot mig och jag slingrade mina armar runt hennes höfter som en hungrig orm. Vår kram höll inte för länge, eftersom plötsligt kände jag bara luftens kalla omfamning. Jag såg aldrig mer henne sitta på den kalla gråa stenkanten.

Promenaden på Djurgården av Amal Winkler Jag går där längs vägen. Känner hur den kalla krispiga luften biter sig fast i ansiktet och en doft av våta löv tränger sig in genom näsan. Jag är inte ensam. Det är många andra människor där som springer eller motionerar. När jag har gått ett tag kan jag svagt höra steg bakom mig. Jag tänker att det förmodligen är någon som är ute och motionerar, men stegen kommer allt närmare. Jag hör dem tydligare och tydligare och känner snart även ett flås i nacken. Snart springer jag och oron och rädslan för vad som kan komma här näst är näst intill outhärdlig. Snart vågar jag inte titta längre utan fortsätter bara springa.

När jag har sprungit säkert tio meter till stannar jag upp och öppnar ögonen. Jag ser inte personen längre. Jag pustar ut och andas långsamt och känner hur hjärtat slår snabbare och snabbare. Framför mig är det en stor gräsmatta och där bakom tornar skogen upp sig. När jag har stått där ett tag så hör jag hur någon ropar mitt namn. Jag vänder mig om igen och ser hur personen viftar med armarna i luften. Det blåser väldigt mycket men jag kan ändå höra svaga rop. ”Stanna, stanna.” Jag kan nu se personen tydligare. Det är en man. Han är lång, har kort hår som är svagt skiftande mellan mörkbrunt och ljusbrunt. På något sätt känns han bekant men jag kan inte komma på ifrån var. Men plötsligt slår det mig vem det kan vara. Jag hade bestämt träff med en gammal kompis dagen innan men haft så mycket att göra att jag helt glömt bort det.

När personen kommer närmare så kan jag tydligt se att det är han. Jag känner igen det släta korta kastanjefärgade håret, den lilla näsan och den långa kroppen. ”Jag berättar för honom att jag hade glömt bort att vi skulle träffas men att jag visste att jag skulle ut till Djurgården.” Han svarar att det inte är någon fara. Vi går över den stora ängen och ser ekarna och skogen komma allt närmare. När vi kommer in i den slår doften av våta löv starkt mot och tränger sig in i våra näsor och den kalla och krispiga luften som biter sig fast i våra ansikten.

De två sista sidorna av Josefine Östergaard På den svarta soffan ligger en skrivbok med mörkblåa kanvaspärmar. Mannen tar upp den och väger den i sin hand. Han bävar för allt som kan stå i den, men han vet att han måste läsa den.

Mannen sätter sig försiktigt på soffans kant. Känslan av att han gör intrång i dotterns rum går inte att skaka av. Trots obehaget börjar han bläddrar förstrött i skrivboken, kollar datumen som är skrivna högst upp i de högra hörnen på sidorna. De grova händerna håller så ömt om pärmarna. När det bara är några sidor kvar stannar han upp. Det svarta bläcket formar 10 oktober och ögonen börjar läsa den hastiga handstilen som han så väl känner igen. ”Jag har svårt att sova om natten. Det är någonting som inte stämmer. Plötsligt är det så mörkt omkring mig… Om det blir som förut, då vet jag inte vad jag gör.” Det bränner bakom ögonlocken. En faders kärlek bleknar aldrig. Ändå tvingar han sig själv att läsa vidare. Läsa om dotterns tankar. Läsa om det som ingen annan visste. Han skummar igenom texten som blir suddigare och suddigare av det våta i hans ögon.

De två sista sidorna i skrivboken är skrivna med tusch, som om dottern verkligen ville säkerställa att orden inte skulle blekna bort med tiden. Vid det här laget var gråten slut hos mannen vars hållning hade sjunkit ihop likt en säck potatis.

Sittandes ensam i det en gång stökiga tonårsrummet på kanten av en svart soffa läser han de två sista sidorna som är skrivna med tusch. ”Pappa. Jag skulle vilja berätta om min favoritplats. Den plats jag känner något extra för. Du får leta upp den om du inte redan vet vart den ligger. Jag ska försöka beskriva den och kanske kan du återuppleva de känslor jag kände för platsen.

Det är en port. En roströd port med två stora glasfönster i sig. På den gulaktiga lampan ovanför porten står det 23 med svarta siffror. En ståtlig men luggsliten portuppgång. Trots det nymålade lagret färg skvallrar fåror och rostiga spikar om det motsatta. Den befinner sig på Dalagatan. Porten och denna korta del av Dalagatan har ett alldeles eget sken över sig. På vintern luktar det kall luft här. Kall luft och Stockholm. Om du någon gång går ut ur port 23 på Dalagatan om vintern är chansen stor att du möts av en slaskig, smutsig trottoar med halvvita snödrivor i kanterna, eller ett snöbeklätt kvarter med en isig gata. När våren kommer är trottoaren ofta smått fuktig och gruset är de ända kvarlevorna från vinter. Den kalla lukten brukar ofta hänga kvar i luften. Därefter kommer sommaren då denna bit av Dalagatan är en skuggig plats. Dammet och lukten av avgaser trängs i luften och skratt från de många uteserveringarna når dina öron. När hösten anländer blir gatan återigen blöt och porten är ett skydd från allt regn. De fallna löven samlas i små högar vid rännstenarna och kvarteret färgas grådaskigt av himlen. Sedan kommer vintern igen.

Jag har spenderat mycket tid på den här platsen och du vet nog vilken person som bor på andra sidan porten. Jag har gått genom den ett oräkneligt antal gånger med all världens känslor och tankar i huvudet. Det var på denna plats jag kom till insikt och förstod att jag inte var menad att vara kvar. Pappa, om du någon gång skulle sakna mig så gå till denna plats och tänk på mig. Nu tar jag livet av mig.”

Fickan full med tiokronor av My Karlén Jag vet inte vem jag är, vart jag är, eller vart jag ska. Det enda jag vet är vad jag ser, vad jag känner och vad jag hör.

Smaken den har jag inte då tungan är som armen när man har sovit med den under kudden hela natten, bedövad.

Regnet sitter kvar i luften och jag känner de svaga vindarna, fyllda med naturens tårar. Det är annorlunda här. Alla husen har olika storlekar, olika färger och olika datum på dörrarna. På denna plats är det så annorlunda, här blandas gammalt och nytt.

Jag trampar på hästavföringen som ligger inkilad mellan gatstenarna på den livliga Själagårdsgatan i Gamla stan, Stockholm. Anledningen att denna gränd är livlig är inte för att det är mycket folk som pratar med varandra, inte heller för att det sker brått, utan för att alla är upptagna att få den rätta vinkeln på sina selfies. Alla ser ut som djur med sina utsträckta armar och sina fyllda läppar. Även det gör mig inte stressad, allt detta gör mig lugn. Jag är vilse bland gatorna, jag är vilse i tankarna, jag är vilse i hela min existens, men ändå är jag lugn.

En fågel skuttar runt mina slitna skor, desperat för att hitta mat till sina ungar. Den hittar en liten brödbit fastklämd mellan två gatstenar men näbben är inte tillräckligt smal för att få tag i den. Jag letar i fickorna efter något att mata stackaren med, men i fickan finns det inget ätbart, bara 27 tiokronors mynt och en solblekt papperslapp med 4 ord. 4 ord som får mig att komma ihåg. Det första ordet är ett namn, David. Pojken vid namn David var inte min pojkvän eller man, inte heller min vän, jag hade bara en vän, en hare med en stor förkärlek till ägg. David var en främling som betydde allt för mig. De följande tre orden på lappen var en mening; tappat alla tänder.

I min ficka hittade jag också en ask med 19 pusselbitar, det saknades en. I asken hittade jag något som för andra skulle vara förskräckligt. 19 mjölktänder. Det saknades en. Ett barn tappar 20 mjölktänder men i asken finns det ett tomrum. Det fanns ingen tand under kudden inte heller i ett glas på nattduksbordet, när jag för några dagar sedan hade letat efter den kvarstående pusselbiten. Jag misslyckades med min uppgift och nu har gubben på nordpolen skickat ut mig från fantasin och försökt radera mina minnen.

Nu står jag här, under kastanjen på Själagårdsgatan, utan någon uppgift i livet. För pojken vid namn David hade slutat tro. 13 år är han. Alla barnen i hans klass sa att vi inte fans, att vi är något som föräldrarna har hittat på för att barnen ska se fram emot att tappa sina tänder. Vi är tandsmugglare. Eller, jag var tandsmugglare innan pojken vid namn David slutat tro.

Jag undrar vad som händer med de andra som är som mig. Jag undrar om deras tandbarn slutade tro på oss ”tand feer” som människorna kallade oss. Jag undrar om de vandrar omkring på gatorna som mig, utan någon uppgift i livet. Men en sak är säker. Nu vet jag vem jag var, vart jag var och vart jag skulle. Men vad har det för betydelse nu? Jag vet fortfarande inte vem jag är, vart jag är eller vart jag ska.

Flätade fingrar av Hanna Lillthors Mitt namn är Andrea, jag är 15 år och inte rädd längre. Döden har alltid oroat oss människor, och vi har för många frågor kring det ämnet. Helt ärligt, så brydde jag mig inte speciellt mycket. Jag hade ett långt liv framför mig med massor av kompisar och fritid. Jag var en väldigt ordentlig flicka, bra betyg och omtyckt av alla runt omkring mig. Även jag gjorde misstag, ingen människa är perfekt. Det mest dumma och egoistiska val jag gjort under mina år på jorden, var att rymma hemifrån för 14 dagar sedan.

Jag hade bråkat med min pappa och hans nya fru. Jag kastade ner kläder raskt i en stor resväska, medan tårarna brände och sved mot mina bara kinder. En stor klump i min hals växte sig större, när jag förgäves försökte få igen den silvriga och blänkande dragkedjan. Jag smög försiktigt ner till undervåningen, samtidigt som jag hörde hur trappstegens knakade ljud spred sig högt igenom husets väggar. Mina små fötter trippade försiktigt ut mot hallen och bort mot den stora trädörren. När jag sedan kom ut, började jag gå i en rask takt mot Fridhemsplans tunnelbanestation. Månen lyste starkt på Stockholms mörka himmel, och jag kände lukterna av sopor och avgas från bilvägarna. Sedan slog det mig, vart skulle jag ta vägen? Jag bestämde mig för att göra något jag ALDRIG gjort innan och inte planerade på att göra heller. Lifta. Mina föräldrars hårda ord kring ämnet ekade och sved till i mina minnen. Jag hade sett en del filmer som hade utspelats på att åka med främlingar i oigenkännliga bilar. Dom hade inte slutat bra.

Jag satte mig vid närmaste vägkant och darrade till av kyla. Mina händer hade nu tappat känseln och var lika frusna som blänkande istappar vid ett hustak en klar vinternatt. Det tog ett tag innan en skimrande svart Saab stannade precis framför mig. Rutan vevades ner hastigt, och ut tittade en man i 30 års ålder med ljust hår och gråa ögon.” Vill du ha skjuts?” frågade mannen vänligt och nickade mot framsätet bredvid honom. ”Äh, ja” svarade jag kort och nickade. ”Vart ska du?” skrattade han lätt. ”Var som helst” svarade jag dystert. Vi satt tysta ett tag, och jag såg hur han körde mot Stockholms mest vackra park, Kungsträdgården. När han plötsligt stannade bilen vid utkanten av parken, och sedan började dra i mig med all sin kraft mot den stora isbanan, skrek jag efter hjälp. Men ingen svarade. Hjälplös och förvirrad försökte jag rycka mig loss ur hans hårda grepp, men jag var för svag. För svag för att kunna rädda mig själv.

Det sista jag mindes, var att jag hårt slogs mot isen och hårda slag träffade mitt ansikte. Vinrött varmt blod rann längs den kristallvita isen, och färgades till en ljusrosa nyans.

Tidigt morgonen därefter, var en barnfamilj ute på sin dagliga promenad. Det var så vackert ute, trots att det mesta av höstens färgglada blad rasat ner till den kalla och fuktiga marken från Kungsträdgårdens smala och ståtliga träd.

Blänkande julbelysning hade fästs upptill lyktorna, och Karl XIII’s staty lyste starkt i solskenet. Hans gröna färg började släppa, och en rostande färg trädde fram. Deras ögon förstorades och tårades när de såg vad som låg där, på isbanan. En flicka, vars kropp var stelfrusen och tömd på blod. Poliser samlades kring kroppen och letade efter bevis, men inga sådana blev hittade. Jag stod där, vid sidan av allting och la mitt huvud på sned. Ingen kunde se mig, men jag kunde se dem. Ingen kunde höra mig, men jag kunde höra dem. Var jag ett spöke? Var det detta människor var rädda för? Att inte kunna synas och höras längre? Att inte finnas? Så mycket frågor, så lite svar.

Sju dagar efter min död, inträffade ett annat mord runt samma ställe i parken. Mörkret hade börjat sprida sig över himlen och stjärnorna lyste klart i novembernatten. Vinden blåste hårt mot mig när jag långsamt svepte omkring på den hala och blänkande isen. Jag hörde plötsligt ett skrik och vände mig snabbt åt motsatt håll. En liten flicka på nio år med kastanjebrunt hår och rådjursögon, kämpade för sitt liv och försökte ta sig ut från mannens grepp. Jag flög snabbt mot deras riktning och ställde mig precis bakom den oskyldiga flickan. Jag kunde inte göra något. Min iskalla hand lade jag försiktigt på flickans tunna och beniga axel medan jag sänkte mitt huvud. Tårarna strömmade nerför mina bara kinder och några av de halkade sig in i min ljusblåa mun. Smaken av salt förekom och jag rynkade lätt på näsan.

Hennes skrik fyllde mina öron, samtidigt som det var blandat med hans höga skratt. Jag kände hur rysningar tog över min själ. Hon slängdes hjälplöst ner mot marken med huvudet tryckt mot gångvägen. Hennes mörkröda blod flöt ut på asfalten och sedan vidare ner i den rostiga och bucklade brunnen. Mannen flinade nöjt för sig själv och gick sedan med en energisk takt bort mot den svarta bilen. Kvar stod en lång och blåögd flicka tillsammans med en liten brunett.

Deras darriga fingrar flätades ihop och de kollade tomt ut i parken. Båda grät. Än idag kan man se två skuggor vandra runt bredvid varandra med sammanhållna spinkiga fingrar i Kungsträdgårdens vackra miljö. Parken skulle aldrig bli sig lik igen.

Hjärnskakningen av Nils Kullgren Jag vaknade och kollade mig omkring. Jag blinkade några gånger men slutade snabbt. Jag kände hur mitt huvud dunkade, det kändes som någon sparkade på det. Det dunkandet kom en gång vid varje hjärtslag. Dunk, dunk, dunk.

Jag kände inte igen mig. Jag har aldrig varit här förut. Jag såg flera konstiga föremål. Bredvid mig var det sprutor. Jag tror jag var på ett sjukhus. Jag kollade mot en dörr. Det var mörkt, jag kisade för att kunna se. Jag såg en soffa och en fåtölj bredvid dörren. Det satt någon i fåtöljen och jag hörde snarkande från soffan. Jag sa med en svag viskning ”Hallå, vem där?” Jag såg en man hastigt ställa sig upp från fåtöljen. Lampan tändes. Det var pappa som hade suttit där. Han väckte mamma som låg och sov på soffan. Hon fick en tår i ögat av att se mig vaken. De gick fram och kramade mig. Jag blev förvånad och frågade vad jag gjorde på sjukhus. Det sista jag mindes var att jag var på inferno online vid Odenplan med Gustav.

En stund senare kom en doktor in. Jag kollade på hans namnlapp det stod ”Dr. Löfman” Han gick fram med sakta steg och sa ”Tjena, mitt namn är Göran Löfman. Jag har tagit hand om dig medan du var i en koma” Jag frågade hur länge jag hade sovit. Han svarade drygt 48 timmar. Jag tänkte lite argt för mig själv att jag missat hela helgen. Sen frågade jag vad som hade hänt. Han svarade ”En anställd på IO ringde och sa att det varit ett slagsmål, och att en tonåring hade däckat. Vi kom dit och där var en anställd med dig på ryggen. Jag minns att det var många ungdomar som hade kommit ut för att kolla när du blev bortförd av ambulansen.” jag blev förvånad. Jag minns att jag började en konflikt med Charlie för han kallade mig för en ”mamma töjare.” Men jag minns inte att vi började slås. Dr. Löfman sa med en lugn röst att jag skulle stanna på sjukhuset minst 2 dagar till. Så han tyckte jag skulle försöka sova och komma på vad som hänt, så skulle vi prata om det imorgon. Jag sa okej sen gick han ut med mamma och pappa.

Jag blundade och började tänka tillbaka vad som hade hänt i fredags. Jag minns att efter skolan gick jag och Gustav till Inferno Online vid Odenplan. Vi gick in i den ganska långa gången och köpte tid i kassan. Sen gick vi till datorerna 108 och 109. Vi loggade in och började kolla igenom vilket spel vi skulle spela. Vi gick igenom spel för spel. Men vi hittade inte något spel. Så vi frågade mannen bredvid om han hade några tips på spel. Han svarade med ett starkt skrikande ”Asså grabbar helt ärligt vad håller ni på med! Ni kan ju fan inte disarma honom så där” Jag och Gustav kollade förvirrade på varandra. Vi kollade med en snedblick på honom. Han tog av sig headsetet och kollade på mig.

Jag frågade ännu en gång ”Vet du några bra spel?” Han var tyst, så räckte han fram sin hand och sa ”Charlie”. Jag förstod att han menade att det var hans namn, så jag tog tag med ett hårt handslag i hans hand och sa ”David”. Han frågade ”vilka spel gillar ni?” Vi svarade att vi gillade action spel. Då sa han ”Haha, ajde grabbar då får ni utmana mig på CSGO.” Vi svarade ”aight då kör vi.” Vi började spela på vår favoritbana som heter ”the dust 2.” Vi började lite lätt, sen blev det riktigt intensivt. Vi började som terrorister och han som anti-terorist. Efter 8 av 30 matcher lede vi med 7-1. Jag frågade med en kaxig röst ”Går det bra eller?” och så skrattade jag lite. Han tog av sig headsetet och ställde sig upp. Han ryckte av mitt headset och skrek i mitt öra ”Håll käften din jävla mammatöjare!” Jag ställde mig

upp och sa ”Waow, chilla mannen jag driver bara.” Men han blev röd som en tomat och sa: ”Är det roligt?! Att ni vinner två mot en? Du är skitdålig!” Jag gick ett steg tillbaka och sa ”Mannen jag vill inte starta bråk, det e fett onödigt. Jag drev bara med dig!” Jag såg att folk ställde sig upp och började skapa en ring runt om oss. Jag förstod att han inte skulle lämna detta bakom sig. Så jag sa ”snälla vi behöver inte bråka över ett spel.” men innan jag hann säga klart den meningen kom hans näve flygande mot mitt ansikte. Han träffade och jag trillade bakåt. Jag kände hur min stubin tog slut, jag vände mig om med ryggen emot honom. Jag vred mig hastigt om och försökte slå honom i ansiktet.

Men jag missade och han slog ännu ett slag i mitt ansikte. Jag slog huvudet i marken. Allt slocknade, men jag fick en liten minnesbild av när jag blev utburen till ambulansen.

Jag vaknade hastigt och kände att huvudet dunkade igen. Jag kollade på klockan. Den var 07:00. Jag satt stilla en stund. När Göran kom in frågade jag varför jag skulle stanna på sjukhuset 2 dagar till. Då svarade han ”du har en hjärnskakning.”

Taket av Leon Tengblad Han står där på taket en kall Stockholmsnatt. Hela staden lyser i vackra färger, det är som att staden har alla regnbågens färger. Det är hans favoritplats att vistas på, även fast det finns en skylt där det står ”endast behöriga äga tillträde”. Det är ju inte precis en farlig plats att vara på.

Mobilen vibrerar i hans ficka, det är ett sms, väldigt långt sådant ett sådant sms som vi ungdomar kallar en ”bibel”.

Han börjar läsa, det är en berättelse som handlar om en pojke vars pappa försvann ur bilden när pojken bara var 4 år gammal. Det står att fadern har varit på äventyr och uppdrag långt hemifrån. Sedan ser han någonting konstigt det står att fadern försökte ta kontakt med sin son genom ett brev, men det kom aldrig fram. Desto mer han läser så börjar han inse att texten handlar om hans liv. Det förklaras ganska så utförligt om var pappan hade varit och vad han hade gjort.

Ett par länder rabblades upp ”Thailand, Indonesien och Frankrike”.

Efter att ha läst texten så står han nu på taket, röd i ögonen och blöt om kinderna, han var förkrossad efter att ha läst den sista delen av texten. Nu vill han nästan bara hoppa av huset, med han kommer ihåg att det finns en person som kan göra allt bättre, en person som han känner sig trygg med, han ringer henne, hon svarar, han pratar med en rasslig och ledsen röst, det hörs på honom att han inte mår så bra, hon frågar vad som har hänt. Han svarar med en fråga, om hon kan komma över, hon bli glad, röd om kinderna, det är klart hon vill komma över.

Hela han lyser upp som ett barn på julafton, när han ser henne gå ut genom dörren. Hennes vackra bruna år slänger runt i luften och hennes havsblå ögon som kollar in i hans djungelgröna ögon, han vet att han älskar henne, och hon vet att hon älskar honom. Det är kärlek, men ingen av dem har berättat att de älskar varandra. De vågar inte.

Han vill visa henne någoting, de klättrar upp för stegen som leder till en skorsten den är igentäppt. Där uppifrån ser man nästan hela innerstan, det finns inget vackrare, ljusen som julbelysning och byggnaderna som inte är speciellt höga men ändå känns det som att dom når upp till himlen. Ljudet av bilarna och människorna som går där nere påväg hem från festen. Det är en ganska typisk storstad. Han sätter sina varma händer på hennes midja och drar henne närmare. Han kollar henne i ögonen, sätter en hand bakom hennes nacke. Han lutar sig in. Hon puttar bort honom, hon visste inte att han gillade henne, men hon vet att hon älskar honom. Hon lutar sig in, det gör han också. Nu kysser de varandra.

Hon vaknar av att hennes mobil vibrerar, det är han som har skickat ett gulligt godmorgon medelande. Det står ”godmorgon beeebi”. Hon lyser upp i glädje som ett barn när de får en godispåse, det där enstaka medelandet har gjort hennes dag mycket bättre. Nu se hon solen istället för molnen. Hon kunde inte vara lyckligare.

Hon kom ihåg att han hade frågat om hon ville ses idag igen. På samma tak, på samma hus, samma tid.

Stockholm av Alva Westlund Den här platsen, eller biten på väg hem, när det står 20 min mellan varje buss, den lilla biten då hon bara kan tänka, det är hennes favoritplats. Hon sätter på sig hörlurarna och går ned under vattnet i tankarnas värld. Pastellfärgade hus, lyktorna som hänger som tvättlinor mellan de gröna taken, busshållplatsen, bänken, hundparken, gata och ännu en busshållplats. Det skulle kunnat vara nästan vilken gata som helst i Stockholm. Kalla händer, trötta ögon, lukt av storstad och ett långt-borta-surr från ännu trafikerade vägar. Hon kan se ned till hörnet med de lysande bokstäverna som stavar TORSPLAN. Det är fint på det ofina sättet.

Vid den grönmålade bänken mittemot hundparken sitter en man. Han ser henne gå förbi. Hon ser inte ledsen ut men inte heller glad hon är helt orörd av omvärden. Hon lämnar efter sig moln när hon andas med långa jämna intervaller.

Mannen börjar tänka på hans dotter som han inte träffat på 4 månader, ända sedan hans misstag. Han hade varit ute lite för länge och druckit lite för mycket. När han kom hem låg Elma och sov. Ja det var så hon hette, mannaens dotter.

Frun hon satt uppe och väntade på mannen, hjärtat gjorde ont av sorg när han tänkte på smärtan i handen, sirener och Elmas blanka ögon. Han håller blicken på tjejen som fortfarande är orörd i sin bubbla.

Natten var ännu ung och i fönstret på andra våningen i ett av de pastellfärgade husen med koppargröna taken står en gammal dam. I hennes gula kök kan man se rakt ned till gatan. Där ute, där bussar och människor brukar flockas för att tas till bättre tider, finns nu bara två människor. En man på en grönmålad bänk och en tjej avskild från tid och rum.

Damen med en silverknut i nacken hör en evig diskussion på kvällsradion. Hon känner sig lite stressad då mycket måste göras, tvätta fönster, dammsuga i hallen, baka både pepparkakor och lussebullar och så måste hon ju mata katten också men trots stressen kan hon inte riktigt släppa det faktum att tjejen där ute är alldeles för lättklädd, hon skulle behöva både halsduk och mössa. Gatan är blank och grusig och gråa vallar av snö stäcker sig högt över trottoaren. Hur kan kommunen låta det se ut såhär? tänker Damen och går för att ta tag i sina bestyr.

Ute på gatan går en tjej som är alldeles för lättklädd och påminner en man om sina dåliga val i livet. Hon är i sin egen värld och har ingen aning om att folk har betraktat henne. Folk hon aldrig har sätt och antagligen aldrig kommer se igen trots att hon åker förbi här nästan varje dag och de lika så. Men det är det som är det fina med Stockholm. Man kan ses för sista gången. Första gången.

Att förlora sin familj av Filippa Åstrand Nu är jag tillbaka här, i Stockholms vardagsrum, ett dygn senare. Igår förlorade jag min familj. Isen, som jag gled omkring på igår, kan man fortfarande spegla sig i, och Carl XIII Gustavs staty i mitten lika grönbrun nu som dagen innan. Ivriga barn knyter sina snöfärgade skridskor och sätter på sina färgglada hjälmar. Musiken pumpar ut ur högtalarna och sprider julstämning och skratt i parken. Jag känner en svag lukt av avgaser och varm choklad. Den stora scenen är tom och livlös, precis som jag. Jag går omkring där, med ett hål i hjärtat. Igår hade jag allt, nu har jag inget. Att allt kan ändras på bara någon sekund, hur ens liv kan rinna ut lika enkelt som sand rinner mellan fingrarna.

Jag saknar min familj så. Jag skriker, men ingen hör mig. Vem ska jag nu prata med, om inte min mamma? Vem ska nu kunna ge mig bamsekramar, om inte min pappa? Vem ska nu konstant gå mig på nerverna, om inte min lillebror?

Jag lever, men ändå inte.

Det började en morgon, morgonen innan. Vi satt vid frukostbordet och åt mackor med ost och skinka på. Pappa, som reste mycket med jobbet, var äntligen hemma, och hela familjen var samlad. Vi tittade leende på varandra och fnissade till då och då, en hel dag att spendera tillsammans i snö och sol.

-Vad säger ni ungar, ska vi åka till Kungsträdgården och åka skridskor? sa pappa med glasögonen långt ner på näsan och ögonen scannandes i DN. -Jaaaaa, ropade Leo, och jag skrattade.

Ingen verkade lägga märke till texten ”mördare på fri fot i innerstaden” på förstasidan i pappas tidning. Eller så var vi bara naiva. Mitt långa hår färgat av natten, var lockigare än vanligt, och mina runda ljusrosa kinder var nu rosfärgade.

Det var något ovanligt i Leos blick, något som glittrade och lös upp inifrån när vi klädde på oss och gick ut till bilen.

Pappa stod redan och packade in skridskorna, och mamma kom ut strax efter med varm choklad och mackor, som även dem trycktes in i den lilla bagageluckan.

Vi gled omkring på skor anpassade för is i flera timmar, och skrattade ut våra inälvor. Det var en grym dag. Men samtidigt som vi svävade omkring på isen, gick en mördare ner för Hamngatan med bestämda steg. Vi drack varm choklad och åt mackor, och mördare svängde höger in mot Kungsträdgården. Sen packade vi ihop våra skridskor i tygpåsen, och skulle gå tillbaka mot bilen. Vi svängde in där en kung för några hundra år sedan hade haft sin trädgård, och det gjorde även mördaren. Efter det blev det kaos.

Jag hörde skottet men hann inte reagera innan mamma blev träffad bakifrån i ryggen Inget dödligt skott, som tur var. Sen blev allting svart. Jag blev också träffad, men det har jag inget minne av. Allt jag vet är att jag dog. Att jag nu är död.

Vänskap av Jonathan Rubin Nu är det äntligen dags, skoldagen är slut och jag ska för första gången gå hem till min bästa vän. När jag går igenom den stora gröna trädörren med mitt stora leende så är det första jag ser hans far, rakt fram i hallen och en litet snäpp till höger sittandes i deras svarta skinnfåtölj. Han jobbade med sin nya mobiltelefon. Han tittade upp från den, tittade på mig och sa ”Hej”. Min bästa kompis Johan visade mig runt i deras åttarums lägenhet, men även med honom som visade mig runt så tappade man ändå bort sig.

Först så var jag rädd för hur jag skulle känna mig inför att träffa hans familj för första gången och hur dom skulle vara men när jag väl satte min fot i lägenheten så kändes det som hemma. Alla bilder och tavlor på deras familj och släkt hängde precis intill ingången på de vita väggarna, sovrummen i ena änden av hallen, vardagsrummet och köket i andra. Den varmt välkomnande familjen som behandlade mig som en familjemedlem redan första gången vi möttes Sedan efter en vällagad korvsoppamåltid i deras matsal intill köket så var det dags att dra sig hemåt. Jag tog min jacka, mössa och mina fingervantar, tackade för gästvänligheterna och drog ner det gröna och silvriga handtaget till dörren och gick. Sedan när jag hade gått 10 meter från huset såg jag Johan springades mot mig med jackan helt öppen, skorna helt oknutna och en tår rinnande ner från hans kind. Jag tog han om axlarna på hans gröna jacka och frågade vad som har hänt, medan tåren rinner ner från hans kind. Han tittade tillbaks och säger att han ska flytta. Under tiden jag stirrar på honom så fäller jag själv nästan en tår själv men jag försöker att låta bli. Jag frågar honom om hur han kan veta det, och då säger han att det var för att han hörde sin pappa Robert sitta och prata med sin mobil om att fixa ett hus i östra Fjället och att vi ska med honom dit om drygt en vecka. Johan och jag går upp till hans lägenhet igen för att försöka övertala Robert till att stanna här i den vackra staden Stockholm. När vi kommer upp till lägenheten med snöslask så går vi rakt fram i hallen där Robert som sitter i sin fåtölj och då frågar Johan varför de ska flytta till fjällen. Robert kollar på mig och Johan en stund och sedan börjar skratta. Då säger Robert att de inte skulle flytta utom bara hyra ett ställe att fira Jul på. Johan och jag tittar på varandra och vi är båda lättade.

En vecka senare så sitter jag under den ljusgröna granen uppe i fjällen och öppnar paket med min bästa kompis Johan och hans familj på julafton och har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv.

100 år av ensamhet av Henrik Wiberg Inte en enda ljusstråle har letat sig fram genom tunneln på många år. Den rostfärgade rälsen har tågen övergivit för länge sedan. Denna plats är sedan lång, lång tid tillbaka lämnad åt sitt öde. Mörkret i tunneln skrämmer mig. Det ser precis ut som om det vore ingången till något väldigt kusligt och farligt.

Mellan Årstadal, Årstaberg och Västberga ligger en plats undangömd och lämnad för att ruttna. Här finns en lång tunnel som mynnar ut i en stor öppning. Höga bropelare bär upp en av Stockholms viktigaste motorvägar, Essingeleden. Hemlöst bajs, smuts och skräp får vara i fred. Rälsen är tandlös av ålder. Mina ögon stirrar in i tunneln och det känns som om någonting stirrar tillbaka på mig. Det får mig och blunda.

Jag dagdrömmer och framför mig ser jag ett tåg komma emot mig. Det är tidigt 1800-tal och denna tunnel är Stockholms viktigaste. Allting omvärlden exporterar till Stockholm kommer genom denna tunnel till Liljeholmen. Ångloket tjuter när det rullar förbi mig med sin långa last som innehåller förnödenheter Stockholm är i behov av.

Tunnelns fotogenlampor fortsätter att lysa välkomnande trots att tåget just har susat förbi. Omkring det framrusande tåget finns inga fula betongfärgade bropelare utan bara ett vackert skogslandskap.

Jag öppnar ögonen och det jag ser får mig att vilja blunda igen. Hur kan något som varit så levande bli helt dött? Jag biter mig i läppen och tänker att jag vill göra något åt det. Men vad? Tårar tränger fram och jag förstår inte varför. Ett stycke historia eroderas bort framför mina ögon. Den här platsen är dömd till döden utan att ens få veta varför. Återigen blundar jag och drömmer mig tillbaka till den tid då tunneln var vid liv.

Nu är det slutet av 1800-talet. Denna tunnel konkurrerar med en massa andra infrastrukturer runt om i Stockholm som kan frakta varor bättre, snabbare och mer effektivt. Nu är den här tunneln inte längre den mest eftertraktade vilket gör att färre tåg åker genom här. Denna plats har blivit som en vänthall där ingenting kommer att hända. Nu har den första av många kommande hemlösa flyttat in, skräp plockar man inte längre här och fotogenlamporna har slocknat. Den välkomnade känslan är miljoner ljusår bort. Jag öppnar ögonen och hoppas få se något annat än den trasiga omgivningen.

Jag får nog och vänder ryggen mot tunneln för att börja gå hem.

Tunnelmynningen blir bara mindre ju längre ifrån den jag går. Plötsligt hör jag gnissel från rälsen jag balanserar på. Det låter exakt som när man hör tunnelbanan komma innan man ser den rulla in på stationen. Jag vänder mig om och ser in i den ljuslösa tunneln. Gnisslet fortsätter och jag förstår inte vad det är som låter. Tunneln är alldeles för mörk för att jag ska kunna se vad som finns där inne. Jag kisar med ögonen för att kunna urskilja ifall jag kan se någonting. Ur mörkret kommer ett disellok för första gången på hundra år. Kvar på spåret står jag utan att röra en muskel. Min mun är vidöppen och mitt sinne i chock. Tåget närmar sig och jag stiger av spåret för att låta det passera. Nu ler jag med ett stort leende medan tåget swhisar förbi mig. Jag kan inte släppa blicken från tåget när det fortsätter iväg ut ur mitt synfält.

Minns du mig inte? av Lisa Lambert 06.57 Min mobil lyser upp mitt stora rum och ljuset svider i mina ögon. Min yrvakna kropp rycker till av den välbekanta, checka melodin som spelas upp varje gång jag får ett SMS. Jag läser på skärmen ett nummer som jag aldrig sett förut, följt av ett textmeddelande: ’’Kära Kristelle, det du och jag har gjort kommer vi aldrig slippa undan ostraffat med om vi stannar här. Möt mig imorgon 15.00 vid slutet av Källargränd. Du vet vad det innebär ifall du svarar, var vänligen och låt bli, det sätter oss båda i en riskfylld situation. M.’’ Tankar började snurra runt i mitt huvud så fort jag läste klart det sista ordet. Vad står M för? Är det någon som bara driver? Jag öppnade konversationen och började formulera ett svar. ’’ Hej M, måste tyvärr meddela att detta inte är rätt Kristelle du kanske velat få tag… ’’ Innan jag skrev klart meningen hejdade jag mig själv. Borde jag verkligen svara? Han gjorde ju det tydligt att det han inte ville ha något svar…

Jag la ner mobilen och gjorde mig klar för skolan istället. Inte en minut lämnade meddelandet mitt huvud. Olika scenarion började spelas upp i mitt huvud över vad mannen har gjort och vem Kristelle var. Att de skulle lämna landet efter att ha begått ett brott eller att förbjuden kärlek kommer skilja dem åt. Jag ler för mig själv åt mina små filmscenarion. Men jag måste träffa M, han måste få veta att det var fel person som fick meddelandet. Jag känner mig på sätt och vis skyldig till det.

14.35 Jag lämnade skolan och rörde mig mot tunnelbanestationen. Tåget mot Åkeshov rullade in på stationen och med tveksamma steg klev jag på. 14.51 GAMLA STAN spelades upp i de krassliga högtalarna. Sakta gick jag igenom de folktäta gatorna och läste ständigt upp tyst för mig själv gatunamn efter gatunamn. ’’ Källargränd’’ Jag ställde mig framför skylten och blickade sedan ner mot gatans slut.

14.47 Mina kalla händer kramar hårt om handtaget till min slitna, bruna skinnportfölj. Den innehåller endast det nödvändigaste, bland annat två flygplansbiljetter. Jag blickar ut över den tomma gatan, högst upp korsar stora gågatan som kryllar av folk. Ingen skymt av henne än, Kristelle. En kort stund senare dyker hon upp, ett par välbekanta ögon stirrar rakt emot mig. Fast denna gång med ett annat uttryck än vanligt, det här är inte glädje och lycka som lyser utan nervositet och vädjan. Vi har inte träffats sen händelsen och jag hann aldrig hälsa på henne på sjukhuset. Hon kanske är arg och besviken, men hon kom ändå.

Med raska steg gick jag emot henne med öppna händer, hon bara stod där och kollade runt sig som om hon letade efter en annan människa som skulle kunna rädda henne från mig. Jag saktade ner farten och ropade med en lugn röst. ’’ Kristelle, Det är ju jag!’’

Hon tittade nyfiket på mig och började fiffla med hennes mobil telefon, hon öppnade munnen. ’’eh, jag tror du har misstagit mig med någon annan. Det var nog ett misstag att dyka upp här men jag vill att du ska veta att ditt sms hamnade fel.’’ ’’Vad är det du säger? Vad har de gjort med dig? Det är jag Magnus? Vi sprang ifrån banken innan polisen hann komma, tills du föll ner från bordet och slog i huvudet. Jag tog dig till sjukhuset men lämnade lika snabbt. Har du glömt allt? ’’ Hon bara stod där, Gapade och tittade på mig som om jag var galen. Efter ett par tysta minuter så bad hon om ursäkt, vände på klacken och lämnade.

Kungsträdgården av Maja Bergström Allt hade börjat nu efter hennes död, ångesten jag hade fått och den där känslan att inget skulle bli bättre, att allt skulle vara som de var nu. Jag tänkte på den dagen efter himlen hade färgads mörkt och alla gick ut för den mörka byggnaden med sorgfloret för ansiktena. Mina tunga steg närmade sig den plattsen där jag hade spenderat med henne.

Alla åren innan hon dog, alla promenader bland de rosa blommorna, på en liten gångväg bredvid bänkarna, konserterna och alla vintrar vi åkte skridskor över den skimrande isen. Den djupblåa himlen var kvar och jag gick där med sorgfloren hängandes över mitt ansikte. Där jag gick vid de vissna rosa blommorna och de gråa stammarna. Mitt bland allt den dystra parken såg jag något, något som liknade ett litet bit papper. Lappen jag hade haft med mig varje dag och dom sakerna jag aldrig ville tänka på igen. Dom jobbliga händelserna av de senaste två åren av mitt liv.

När jag tog upp lappen och såg vad det stod så förstod jag att de nio orden som stod på den var händelser under de senaste två månaderna i mitt liv, det stod;  Bråken – jag förstod att de var alla de där bråken vi hade haft hemma innan hon dog. Dom där bråken som hade fortsatt efter hennes död och aldrig tog slut…  Kistan – när vi precis hade fixad kistan efter hennes död… då allt kändes som tyngst, himlen kändes som mörkast och allt va fixat till begravningen.  Begravningen – den dagen var här, den dagen jag aldrig ville skulle hända, en så nära människa som hon var va nu död och hade lämnat ett svart hål i mig…  Rosen- den stora röda rosen jag skulle gå fram och lägga på den stora gråa kistan på begravningen som hade ändrat mitt liv.  Skolan – det enda stället jag kunde prata med någon, det enda stället jag hade vänner. Men det var då, innan hon dog…  Han (Linus) - han som förstod mig mest av alla, han jag ville spendera mitt liv med. Men även de mellan oss hade försvunnit efter hennes död.  Klassresan – klassresan, första gången jag behövde vara ensam när de var något med skolan…  Skolavslutningen – den dagen som alltid kändes som en evighet till allt för hennes död. Den var för en vecka sen och nu ska jag gå med ett svart hål i mig och utan vänner ett helt sommarlov för hennes död.  Kungsträdgården – det var platsen hon tog mig till, det var platsen vi hade tagit dem där underbara promenaderna i den soliga parken med de rosa blommorna på de stora träden och de va där jag ville spendera mer tid med henne.

Det svarta hålet som va inom mig och all den sorg för hennes död gjorde mig galen, jag tog min väska som låg bredvid bänken där lappen hade legat och tog fram den, den stora glänsande kniven. Jag orkade inte mer, jag vill inte vara kvar i den här världen! Jag vet att valet jag har gjort är dumt men om de är de enda sättet att komma bort från den här världen måste jag göra de! Jag tog kniven och långsamt förde den mot mitt hjärta och efter några sekunder var kniven i mitt hjärta och jag såg allt blod rinna ner för min kropp tills allt blev helt svart.

Ormen av Nora Mechouki Det finns en kvinna som heter Shirin som bor i huvudstaden Stockholm, hon genomlever just nu de gyllene unga åren i sitt liv, nygift med sin man, Robin. I Stockholms rikare delar har detta par nu flyttat in och lever livet fullt ut, med en vacker utsikt över vattnet och staden. De båda har bra jobb, Shirin jobbar med sjuka människor och Robin jobbar med pengar.

Varje gång Robin tittade på Shirin med sin intima blick så sken Shirin med ett leende. Men efter att ha varit gift i 8 månader så började det bli krångligt, båda var upptagna med sina jobb, dessutom så jobbade Shirin natt. När hon kom hem från jobbet på morgonen så var det dags för Robin att springa iväg till sitt jobb, och sedan tvärtom på kvällen, ibland hann de äta middag tillsammans och ibland inte. Så var det i ungefär 6 månader och Robin blev riktigt less på det till slut, han hade inte samma blickarna mot henne och hon hade inte samma leende. Robin beslöt sig för att åka till sin släkt i Turkiet för 2 månader, de behövde utrymme från varandra enligt honom. Shirin var väldigt ledsen och ensam när han åkte iväg så hon skaffade sig ett husdjur, men inte vilket husdjur som helst utan en orm!

Ormen var lugn och bara låg i sin glasbur i början, sedan så lät Shirin den krypa runt i lägenheten och äta vanlig mat som henne och så småningom började den spendera natten med henne i sängen. Den brukade ligga med kroppen som var lindad runt som en rund mur och sedan huvudet ner för ena delen, dock så började sov positionen också ändras.

Ormen började med att ligga rakt så som vi människor gör, när det började så slutade ormen äta och den blev bara smalare och smalare. Efter 3 veckor av det så bestämde Shirin sig för att ta den till veterinären. Veterinären tyckte inte att något var konstigt, han tipsade om annan sorts djurmat men fast än han inte tyckte det var något fel så tog de ändå prover på ormen. Shirin skulle få provsvaren efter någon dag eller två sa veterinären så då tog Shirin sin orm och tog tåget hem.

Väl inne på tåget och på väg hem så får hon ett samtal av veterinären - Du måste komma tillbaka hit genast! Säger veterinären med en stressad, rädd och orolig röst.

- Jaha vad är det för nått ? säger Shirin förvånat.

- Ormen har sovit rakt för att kunna mäta dig och han har svultit sig själv för att han ska få plats att äta upp dig !!

Med svullna och tårögde ögon stod hon där i tåget helt chockad med munnen lite öppet. ”Nästa Östermalm” säger tåget och då var det dags för Shirin att kliva av, det gjorde hon också. Inte för att åka tillbaka till veterinären utan för att gå hem.

Skönheten av Pelle Strandberg Kasper är på väg hem från tennisträningen. Han cyklar förbi Vallhallavägen och ner på Villagatan. Han sjunger och nynnar lite för sig själv i novemberkvällens kyla. Kaspers huvud är fullt av tankar. Han hade aldrig känt sig mer lycklig än nu.

Kasper bodde i en liten lägenhet i centrala Stockholm med sin mamma som alltid stöttade Kasper och hjälpte till. Han gick i sjätte klass i Matteus skola. Kasper var en tillbakadragen kille som gillade att vara för sig själv. Han gick ganska långsamt till och från skolan varje dag men ibland var han tvungen att springa hem för att hinna cykla till sin träning och komma i tid. Kasper hade inte så många vänner och grabbarna i plugget brukade reta honom ibland. Det förekom också att han blev retad av de större och äldre tennisspelarna på tennisklubben, men det var då och allting skulle förändras. Efter träningarna brukade han göra läxorna och kolla på film med sin mamma och vissa dagar var det match. Det var bara Kasper och hans mamma och förstås lärarna och tränarna visste var att han var så otroligt bra på att spela tennis. Hans mamma hade berättat för lärarna att Kasper vunnit fem turneringar på ett halvår. När Kasper försökte berätta det för klasskamraterna ryckte grabbarna bara på axlarna och fortsatte att prata om datorspel. Tjejerna kastade bara med håret och ignorerade Kasper.

En dag när Kasper kom upp till tennisklubben slog inte den vanliga lukten av nybryggt kaffe och svett emot honom. ”En annan doft, kanske citrus”, tänkte han. Då upptäckte han skönheten för första gången, en tjej satt i den bruna soffan som stod på den skrikande gröna mattan i caféterian. Kasper fastnade med blicken när han såg på flickans ansikte. Tjejen hade långt brunt hår som glänste, otroligt vackra bruna ögon som var så vackra som ädelstenar. Hon hade smink och ett rosa läppstift på sig. Tjejen reste sig upp och gick in till omklädningsrummet. Kasper stod kvar där ett tag. Han var som förtrollad. Sedan fortsatte han mot sitt skåp för att ta sina tennisskor och racketar.

Kasper ville prata med tjejen men han vågade inte det. Han var rädd för att de stora killarna skulle reta honom för att han skulle göra bort sig inför henne. Men så en dag då Kasper tränade såg han skönheten igen. Hon stod och kollade på när han tränade och följde poängen intensivt. När träningen var slut och Kasper var på väg att lägga in sina grejer i skåpet kom hon upp till honom. ”Hej, jag heter Louisa, vad duktig du är på tennis”, sa hon med en glad ton i rösten. ”Tack.” ”Vi kanske kan spela och träna ihop någon gång” sa Louisa. ”Ja” sa han och sken upp. Ett rop hördes ”Kom nu Louisa, vi kommer försent ”.”Jag måste gå, vi ses!” Kasper viskade lite för sig själv ”Ja det gör vi”.

Den kvällen då hon kom upp till honom skulle han aldrig glömma bort. Han hade aldrig känt så här förut, aldrig så här lycklig och aldrig så här glad förut när han cyklade hem. Det här skulle vara den bästa dagen i hans liv och bättre skulle det bli. De blev bästa kompisar och spelade tillsammans varje vecka. Det kunde man inte tro bara för ett litet tag sen.

En Kladdig Historia av Leo Lindberg Lukten av nystekt bacon och hårprodukter, att se det där fula bruna skrovliga huset som liknar ruttet sandpapper och den fantastiska snön på granntaket. Vidargatan är verkligen en spektakulär gata. Inte nog med att den ser bra ut och är lika tyst som fem sövda möss så är den också välplacerad. Men, den har en historia som inte många känner till.

För mycket länge sedan så fans där en gata som såg på pricken ut som gatan som är där nu men där bodde inga människor. På denna forna gata bodde det deppiga grodlejon som bara låg och kammade sina maner och mumier som bara kunde cykla enhjuling och dra skämt lika torra som Sahara öknen själv, men de allra viktigaste krabaterna var Kim-Alex och Kenta.

Kim-Alex och Kentas Dagar såg alla likadana ut. De brukade starta dagen med en rejäl frukost som Kenta lagade. Kenta, som förövrigt är en gris, brukade steka fyra packet bacon som han stulit från mataffären på hörnet. Det bästa han visste var att höra när det kalla fläsket mötte den varma pannan och se när det sakta men säkert ändrade färg från ljusrosa till lite rödbrunt. Ja bacon var verkligen något extra. De brukade sitta i sin röda lädersoffa under frukosten. Den som luktade lite underligt men fortfarande kändes lika mjuk som när den var nyfödd. Deras favorit program var ett uråldrigt sådant som kallades för ”På spåret”. De brukade bara sitta där hela dagarna och titta tills skymningen kom då de gick och lade sig i sina små sängar.

Men en dag så hände det något som rubbade hela deras dagsprocess. Istället för Deras favorit program så var det en man på tv. En man som skrek och viftade med armarna och som konstigt nog hade en kastrull på huvudet. Han skrek om att han skulle samla in alla som bodde på Vidargatan och sen koka ner dem till sylt och att allt detta skulle hända inom en timme. Kim-Alex Flög fram till fönstret och kraxade till i förfäran. Nere på gatan hade något eller någon lagt en stor kastrull och runt den stod det ett tusentall tygdockor. Men det som stack ut allra mest var att alla dockor hade varsin tändsticka i handen. ”Vi måste gå ner och kolla!” Skrek Kim-Alex, men Kenta bara viftade bort honom med klöven så som de går på tv. Så Kim Bestämde sig för att gå ner själv. Väl nere så gick Kim fram till den stora kastrullen. ”Den kan nog hålla hela gatan i sig” tänkte hen, men blev plötsligt överaskad. ”Backa tle steg annars fjuttal jag eld på dig!” Det var en av de små dockorna som hade skrikigt på Kim. ”Varför har ni hand om eldvakten? Ni är ju gjorda av tyg.” frågade Kim men dockan svarade bara kort ”föl att den äl så vackellll.” Kim skakade bara på huvudet och kände hur magen började knarra, nu var det äntligen dags.

När han kom upp i lägenheten så blev han förskräckt. Kenta hade börjat laga någon sorts bryggd i en stor kittel och stod nu och rörde om den. På golvet låg ett tiotal tomma burkar med nitroglycerin skrivet på etiketten. ”Vad gör du Kenta?” Frågade Kim häpet. ”inget särskilt, rensar skafferiet lite bara.” svarade Kenta som om det inte var något speciellt. Kim visste att det var en lögn men han hade inte tid för att bry sig. Hastigt skyndade sig Kim mot toaletten, hen hade inte gått på hela veckan och nu ville det ut.

Men just som hen drog ner byxorna och skulle göra sina sysslor så slets det upp ett stort hål i väggen och en stor rostig mekanisk arm kikade in. ”Sssssylt dagsss” viskade den innan det försiktigt tog tag i sitt skitande offer.

Armen lyfte ner Kim-Alex i den stora svarta kastrullen men på vägen ner så kunde hen se att det inte bara fanns en arm utan nio, en till varje trappuppgång. När hen och alla andra Vidargatans befolkning var nere i den stora kladdiga dödsgropen så hördes det en röst som hen hört förut. ”Oj den här sylten kommer räcka länge! Men jag undrar om den kommer smaka något.” Det var mannen från tv som nu ställt sig på kastrullens handtag för att se på sina fångar. ”Ja jag ska inte prata allt för mycket men mitt namn är Kokaren, jag är 46 år gammal och bor fortfarande hos min mamma. Men nog om mig nu, för nu ska här sylt kokas” Berättade han medan han lyfte upp det stora glaslocket. Men just när han skulle låssa det så kunde man skymta en figur som uppifrån taket släppte något stort, något klibbigt och något med små mandarinbitar i. Det var en marmeladburk. Burken föll fort och precis när marmeladen nuddade marken så sprängdes den, bara sådär! Pang bom, borta! Och inte nog med det så sprängdes också kokaren, men kastrullen med alla invånare i stod där kvar.

Ingen fick någonsin veta vem det var som släppte marmeladen men alla (förutom Kokaren) överlevde så varför skulle man grubbla? Det viktigaste var att allt kunde bli som vanligt. Och det är en av de många historier som Vidargatan har. Men om det var en sann sådan får du själv lista ut.

Stenen som tänker av David Bardvall Tegnérlunden; en vacker grön kvarterspark såväl som min bostad. Från paviljongen på kullens topp rinner en konstgjord bäck ner till en damm där både barn och fåglar brukar bada. På andra sidan kullen sitter jag på min bronsklump och fryser som vanligt. Här sitter jag dag ut och dag in och spionerar på folk.

Eller spionerar och spionerar, jag observerar och samlar information om parkbesökare, men inte i något kränkande syfte utan endast för att jag är så illa tvungen. Är allt man kan göra att se och att höra använder man dessa egenskaper så fort man får chansen.

Om någon spionerar i Tegnérlunden så är det beundraren. De få gångerna han tittar bort från attraktionen är det för att klottra ned något i ett anteckningsblock han skymmer med handen. Attraktionen har inte alltid haft det smeknamn jag har givit henne, det tyckte jag passade under den period då alla besökare på rökrast gick fram till henne och bad om en signatur. Men det var månader sedan; nu är den enda hon uppmärksammas av på den nivån beundraren.

Kort efter att smeknamnet kom till började han anpassa sig till hennes besökstider på eftermiddagarna, lösa samma korsord som hon och sitta på bänken bredvid hennes. Och titta hur det är nu! Nu har han stegvis varje dag flyttat sig mer och mer till väster och till och med bytt till änden av hennes bänk. Han har plockat upp de pennor hon glömt kvar och följt efter henne ner på gatan för att återlämna dem, vilken gentleman! Om han bara inte vore så blyg att han behövde gömma sig bakom kvartershörnet innan han sprang efter henne.

En gång fick han lyckligt nog mod att visa sina känslor. Han och attraktionen var de enda själarna i min, då, helt vita park. Trots att hon bara var fyra på eftermiddagen var det så mörkt att mina lårmuskler knappt syntes. När hon reste sig för att gå hejdade han sig först men sprang sedan efter henne. Han gav henne en stor kram bakifrån och lyfte henne lite. Hon skrek först men tystnade snabbt när hon såg att det var han. De stod där bredvid mig ett bra tag och kramades, attraktionen sprattlade t.o.m. av lycka. Till slut gick de långsamt iväg, fortfarande i kramställningen, och hoppade in i en bil på gatan. Medan paret körde iväg i natten önskade jag dem all lycka i världen.

Ingen av dem kom till mig dagen därpå och de andra besökarna var tråkiga gamlingar eller gymnasieelever som får för sig att de är kreativa bara för att de sitter utomhus. Dagen efter det förflöt på samma tråkiga vis och jag önskade att någon av pensionärerna skulle få en hjärtattack så att något spännande kunde ske. Tyvärr behöll de livet och jag min depression.

Tredje dagen kom däremot en massa konstaplar till parken och schasade iväg gamlingarna. De satte kors och tvärs upp tejp mellan mig och träden. De sprang sedan runt den där tejpen och tog foton av mig stup i kvarten. Om ändå beundraren varit här... alla förtjänar en man som honom.

Den tiden är förbi av Jesper Edström Det fanns en tid då mannen i huset hade en likadan Volvo som damen i huset, en tid då blommorna alltid var vackra hur man än såg på dem. Huset hade precis blivit nymålat till en klarvit färg och mannen precis skulle ställa sin fru den eviga frågan. Den tiden var bara för sex månader sedan och då var allt bra, men mycket har hänt sedan dess. Allt började med det besked som skulle ändra mitt liv. Mitt liv som var någonting och nu känns som ingenting.

Det var måndag och bilen brummade längs den vitblanka vägen med riktningen mot Värmdö, Grävlingsstigen.

Klockan var bara tre men han behövde ändå ha strålkastarna på. Mannen i bilen var klädd i smoking och man kunde se på honom att han försökte hålla minen. Då och då gled ett smil upp för hans kinder. Han ville bara överaska sin flickvän som jobbade hemma och han ville ju inte förstöra någonting med att visa i förväg vad det var.

Han svängde upp på avfarten och stängde av Volvon. Han kände hur ansiktet snart skulle spricka och att han inte skulle kunna hålla masken ända fram. Han gick upp för den lilla trätrappan. Steg för steg kom han närmare och steg för steg började han svettas mer och mer. Han visste inte vad han skulle göra om hon sa nej. Han kollade mot huset och log. Hela helgen hade han fixat och putsat på fasaden. Men nu var han klar och nöjd med det som var. Detta var hans drömhus och hon var hans drömtjej. Allt var så perfekt. Han kollade mot dörren. Hall lampan var släckt och han kunde inte heller känna lukten av någon biff som de sa att de skulle käka. Mannen tog ett djupt andetag och gick in.

Det var helt tomt, ingen var hemma. Han ropade ”Hallå” några gånger och väntade på svar. Men ingenting. Soffan sjönk ihop när hans bak satte sig på den. Väntleken började och han trodde att hon snart skulle vara hemma. Efter trettio minuter vibrerade det i hans ficka. Han svarade artigt och frågade vad de ville. Samtalet varade en stund och när det var slut kom en tår. Det fanns ingenting mer att göra. Tårar kom efter varandra och bildade kanaler ner för hans ansikte. Han satt stilla i den soffan och det ända som sällskap var hans spegelbild i glasskivan på bordet. Det kändes som kramp i hela kroppen tills han fick nog. Han slet på sig skorna och sprang till bilen. Nyckeln i och pedalen nertryckt. Han kollade på sätet bredvid sig. Han tog upp asken och kastade ut den genom fönstret. Han var röd i hela ansiktet. De hade varit tillsammans i sju år. Precis sju år. Dagen skulle ha varigt perfekt men gud gör som gud vill.

Han parkerade bilen och sprang till ingången. Han skrek åt kvinnan i receptionen. ”Sally Daghellson?!” Kvinnan visade honom rummet som han gråtande rusade in i. Där låg hon uppkopplad och helt stilla. Det fanns inget han kunde göra, inget någon kunde göra. Det kom ett skrik eller mer som ett vrål. Han tog hennes telefon som fanns på bordet och ringde familjen. En efter en behöver han sitta och prata med dem. Det var inte personalens jobb att trösta. Det vad

hans. Om man var i samma rum som mannen så kunde man tydligt se att han inte trivdes och det tog inte lång tid förrän han stormade ut i förtvivlan. Denna tegelbyggnad var från den dagen ett helvetets hus.

Den mannen var jag. Jag var inte samma man efter den dagen. Allt är helt annorlunda. Några dagar efter det började det riktiga helvetet för mig och det är ju därför jag är här. Jag och Sally brukade samla på flaskor och om vi såg någonting gott som vi hade hört om så köpte vi det. I vardagsrummet hade vi ett helt skåp med det och inom en månad var hela skåpet tomt och jakten på mera var intensiv. ”Som sagt, hej jag heter Peter Kristianson och är missbrukare”.

De övergivna av Birk Ågren Uppe på den smutsiga och omöblerade övervåningen sitter den gamla mannen med ett skrynkligt papper i sina rynkiga händer. Han har även på sig sin favoritrock och gungar i den gamla gungstolen. Den gamla mannen säger med en livlös rostig röst ”J-jag kommer ihåg första gången j-jag hör-rde den milda rösten s-äga…Ä-ä…”

Med händerna i fickorna tog Elias klumpiga steg ner för den långa grusiga backen som var lokaliserad i mitten av Judar skogen. När han andades kom det ut rök, den stora ulljackan fick honom att känna sig varm i hela kroppen.

Luften fick hans näsborrar att sticka. Den vinröda halsduken täckte inte hela hans röda kinder. Elias stannar upp ett tag och tar ett djupt andetag och känner lukten av den kyliga naturen. Det stora röda huset drog till sig hans uppmärksamhet. Elias hade alltid undrat varför det alltid var släckt inne i det stora röda majestätiska huset. Elias mumlar lite tyst för sig själv ”Jag undrar ifall det bor någon där inne, jag gissar på att det bara finns ett sätt att ta reda på det ” Elias började ta långsamma steg upp för de små trätrapporna.

Nu stod Elias framför den rivna trädörren. Det fanns ingen ringklocka så Elias gav en lös knackning… Inget svar, inga fotsteg. Elias såg bekymrad ut. Han tog tag i det guldliknande dörrhandtaget och drog neråt, dörren öppnades. Han stack in sitt lilla huvud och tog en titt runt inuti det gamla huset, åt vänster om honom såg det ut som köket i huset. Det låg kastruller och stek pannor runt över hela golvet. Allt såg ut som att det inte hade varit rört på flera hundra år. Han klev in och stängde dörren efter sig och började ta små myr steg in mot vardagsrummet, golvet knarrade när han gick på det slitna trägolvet. I vardags rummet var det en liten tjock tv och en blå sliten soffa, det såg ut som att en hungrig hund hade käkat på den. Det såg ut att vara många antika saker i det gamla huset. Många gamla tavlor hängandes över hela husets vita väggar. I vardagsrummet hörde Elias ljud från övervåningen, det lät som något knarrande, som en gammal gungstol. Elias började bli lite orolig, man kunde se det på hans ögon, de var vid öppna hela tiden.

Elias fortsatte att utforska huset. Efter han hade gått förbi vardags rummet så kom han till en lång hall där det fanns dörrar på varje sida, på dörrarna stod det en massa olika namn på träplankor som sedan var in spikade i dörrarna.

Elias började gå igenom hallen med sina händer i fickorna. På de fyra dörrarna stod det namnen, ’Olivia, Ella, Britta, Ragnar.’ I slutet av hallen var det en annan dörr utan namnskylt, han rynkade ett ögonbryn och sa tyst till sig själv ”Jag borde gå in och ta en titt.” Han öppnade dörren, det var inga möbler i rummet bara en trappa som verkade leda till övervåningen av huset. Elias sneglade lite och hesiterade att gå upp till övervåningen eftersom att han hade hört ett kusligt ljud från övervåningen när han var i vardagsrummet. Men han mannade upp och började gå upp för den vingliga trappan.

Elias rynkade på ögonen och kollade sig runt. Det var inga fönster eller möbler bara en gungstol och ett gammalt skrivbord. På skrivbordet stod det en tänd oljedriven lampa och bredvid lampan fanns det en kopp med bläck och en penna som man skulle doppa i blecket för att kunna skriva. På mitten av skrivbordet låg det ett gråaktigt papper med skriven text på sig. Elias började

gå till skrivbordet, han borstade bort dammet från den gamla gungstolen och satte sig ner. Han tog upp det gråa pappret. Som rubrik stod det ’Vi är övergivna – Skriven av Ella Olsson’. Elias började intresserat läsa texten från pappret, det var lite svårt att läsa p.ga att den var skriven med mycket gamla ord och den var också skriven i skrivstil.

Efter ett tag började Elias tyst läsa för sig själv ”Jag sitter på mitt rum och kramar mina ben, jag hör hur barnmorskan agar Ragnar i rummet bredvid. Vart är mina föräldrar? Jag undrar verkligen... Jag behöver någon som älskar mig…” Elias var helt fast i texten, tills han hörde ett tyst viskande som sa ”Älska mig…” Elias hoppade upp ur stolen och skrek ”Vem där!?” Rösten svarade tillbaka med en svag röst ”Jag har väntat på dig… Elias…”Elias tog tag i pappret och började rusa ner för trapporna och sprang mot utgången. Elias tog tag i handtaget… Dörren var låst ”Du är fast med mig nu... Föralltid…” Elias började glida ner mot dörren och han kramade sina knän. Små tårar rann ner från hans kind. ”Jag kommer aldrig komma här ifrån…”

Elias sa klart meningen med sin harkliga röst ”Ä-älska… mig... Hade rösten sagt”

Medelandet av Inez Winter Vinden hade tagit med sig de färgade löven som åkte ner på marken som lätta fjädrar.

Alice Smith, en person som slutade växa vid ung ålder och som man alltid såg med ett brett leende på läpparna gick till byggnad som var stor och vit med en stor ingång som låg centralt i Stockholm. Där omkring fanns det alltid mycket folk som gick åt alla håll med snabba steg.

Hon gick lugnt och tyst fram för att sätta sig på en bänk och lyssna när prästen talade om bibeln lite tystare.

Senare tog prästen upp massor med personer som inte fanns i liv längre… Charles Smith... .

En mobil låg där mitt framför henne, den stirrade på henne så utan att hon tänkte tog hon upp mobilen för att se vems det var.

Låsskärmen hade en bild på två solbrända oskyldiga småbarn med sin glade far i ett land med mycket sol och värme.

Pling Pling! Ett meddelande från Paul, ”Det är gjort, vad ska jag göra nu, Mr Smith?”

Ivrigt av nyfikenhet går jag in på mobilen och kollar chatten för att se vad mobilägaren hade skrivit innan. ”Paul, göm honom innan någon hittar honom!” Är det pappa? Nej, det kan det inte vara han skulle aldrig göra något sådant. Nej, försöker jag övertala mig själv fast det lika gärna kunde kanske vara han.

Pling Pling! Hördes det igen efter en liten stund. ”Dustin? Är du där?”

Det var han. Det var han som gjorde det.

Det var som att prästen slutade tala, bilarna slutade åka utanför, tiden stod still och jag själv bara satt där.

Allting bara stod stilla.

Det förflutna av Jacob Sjövall Med små klampande steg så kom Artur närmre och närmre, det ryckte i hans små korta ben som pressades mot den långväxta vassen som sträckte sig över bryggan. Samtidigt som han ivrigt försökte ta sig framåt såg man hur han sakta började dra upp mungiporna. Nu började han närma sig och man såg hur hans nyutväxta mjölktänder lyste upp ett stort leende på läpparna. Han sträckte händerna ut i vädret och skuttade av glädje i hans famn.

-Du gjorde det. Du gjorde det. Är du pappas lilla favorit, är du pappas lilla favorit.

Sa han medan han tryckte honom mot bröstet. Han strök honom över det tunna blonda håret och pussade honom på huvudet. Arthur log och han tittade upp mot honom med sina stora havsblåa ögon. ”Wilhelm, Wilhelm”, hörde han nog någon ropa. Han vände sig om hastigt och där stod hon, med sitt sommarblonda fladdrande hår mot hennes blåa jeans skjorta. Hennes gröna sköra ögon fick honom att skaka på huvudet och dra upp smilgroparna. Hon var den vackraste kvinnan han visste om, och det var hans egna fru. Arthur släppte taget från Wilhems axlar och började klappa i bravader, ”Mamma, mamma sa han.”

Medan han gråtfärdig sprang mot henne som om det vore liv och död. Med öppna armar tog hon i mot honom och snurrade honom runt och runt, tillslut tog hon ner honom på marken och sa.

-Jag tog med lite picknick, vad sägs om att sätta oss längst ut på bryggan och titta ut över den fina skymingen som vi har här vid djurgården.

-Det låter mer än fantastiskt sa Wilhelm, det låter mer än fantastiskt upprepade han ännu en gång. Han tittade över den fina solnedgången och insåg att han var den lyckligaste mannen på denna jord.

Södra cellen,södra cellen, hörde han låga ljud av att någon gastade. Han hörde ljud av något som hördes som någon slags gammal dörr som öppnades när han hörde..

Wilhelm Kristofferson! han gnuggade sig i ögonen och tog händerna som virveltorkare dragna mot ansiktet för att verkligen möta verkligheten och vakna upp. Han möttes sedan av en blick som han minst hade anat. Där stod konstapel Eriksson med sin militärgröna uniform tittandes med en mördarblick som fick Wilhelm att rysa. Han knöt nävarna och slamrade dem son en åsksmäll mot nattduksbordet som var ställt höger om Wilhelms sängkammare. Res dig upp, röt han. Wilhelm pustade och kände hur paniken slog honom. Svetten började rinna och han tittade upp mot vakten med nervösa ilskna ögon. Han flämtade och kunde knappt få fram några ord tills han sist sa, ge mig 10 min snälla,10 min. Jag ber på mina bara knän.

Konstapel Eriksson drog handen mot sitt Välväxta bruna skägg och tog en klunk av sin cappucino och sa milt, 10 min. Men då ska du stå färdig och klar uppställd rak som en spik när ja kmr, förstått röt han!

Självklart, sa Wilhelm. Gallret smälldes igen med en duns och man hörde hur dem svarta poliskängorna sakta trampade iväg. Han tog av sig den halvslitna gråa tröjan han hade på sig och tittade sig omkring. Han såg hur dem gråa tegelväggarna hade Jimi Hendrix affischer upphängda lite här och där. Jo visst mindes han, han älskade ju Jimi.

Han reste sig upp och gick fram till det skrovliga fönstret som låg bakom sängkammaren. Han kliade sig i håret så att håret började rufsas till och tårar började sakta rinna ner från hans kind. Han tog upp fotot medan han sörjde. Det

fotot påminde han om allt han inte hade. På fotot stod han rakryggad finklädd med sin underbara fru och sin livsglädje Arthur. Han klarade inte att titta på det längre, det var för jobbigt.

Han slet sig åt fotot och la det mot sitt bröst och satte sig ner i det högra hörnet. Han utbrast ett stort gällande skrik, neeeeeeeeeeeeeeej.

Han orkade inte mera, vad gör jag egentligen i den här skithålan, utbrast han. Vad gör jag egentligen här!

Tårarna rann ner en efter en nerför hans ömma kind. Han kände att nu var slutet nära. Tankarna på det förflutna fick honom illamående och desto mer han tänkte på desto mer grät han.

3 min, 3 min hade han kvar. Klockan tickade och svetten rann som han var i ett maratonlopp. Han gick till garderoben, rotade igenom kläderna som en galen hyena. Han satte på sig den vita skjortan, knäppte kavajen och satte på sig byxorna. Sedan tog han upp fotot som stod ensamt bredvid vid den gråa tegelväggen.

Han hörde hur stegen dunsade mot metalltrappan precis utanför, nu elr aldrig tänkte han och knäppte upp skjortan litegrann. Han tog fotot och höll det väldigt tajt vid bröstet och hoppade.

SLUT

Den bittra sanningen av William Johansson Maria spärrade upp ögonen och efter att hon tillslut förstått var hon var, kollade hon mot sin kraftiga pojkvän han låg på mage, och hans axlar låg så långt ifrån varandra så att det såg ut som ett stort krig på hans rygg den var nästan gigantisk och alla dessa drakar och gubbar som satt på hans rygg gjorde det mer och mer likt ett stort slag på en stor äng, hon tänkte på hur man kunde märka att han gillade konst speciellt tatuerings konst och att det syntes på hans färgglada armar och rygg. Hans namn var Erik och maria kunde inte låta bli att få det där leendet som gick mellan kind till kind varje gång hon tänkte på honom. Han var några år yngre men det gjorde Maria ingenting, Hon steg upp och hörde det där knakandet från sängen, hon blev lite små irriterad på att Johan hennes son inte hade fixat det än, Johan ville bli snickare därför hade hon sagt att han kunde få kolla på sängen, han gick ju trots allt andra året på snickarlinjen på Skärholmens snickargymnasium.

Maria gick ut ur sovrummet och ner för den alldeles nya beigea färgen på trappstegen och hon tog tag i trappräcket för hon kände hur strumporna och den nymålade trappan inte var en så bra kombination. Hon gick in i badrummet och kollade inte ens i spegeln hon visste ju redan hur hon såg ut tänkte hon medans hon steg in i duschen och satte på vattnet. Vattnet var inte precis varmt utan det tog ett tag för henne att justera temperaturen till rätt grad, det kalla vattnet sköljde ner för hennes kurviga kropp.

Hon steg ut ur duschen och tog fram den valnöts färgade handuken och då såg hon den gula postitlappen som satt på skåpdörren den hade lossnat lite på ena sidan så den hängde lite på snedd Maria såg lite på den slarvigt skrivna lappen med bara ett enda ord på skrivet i röd bläck lite så där som om lappen inte skulle sitta där egentligen, den såg lite annorlunda ut den var inte direkt påsatt med omsorg utan lite slarvigt som man gjort typ innan man gått och lagt sig.

Men hon lyfte i alla fall av lappen från skåpdörren och på den stod det lite kort men det kändes att det betydde något ändå ”hejdå”. Maria blev alldeles förskräckt, vem kan ha satt den här?

Hon tänkte det kan inte ha varit hennes pojkvän han låg fortfarande i sängen, men då slog det henne det kan ha varit hennes son Johan, hon sprang upp för den virvlande trappan utan att tänka på hur hal den var hon skrek till utav smärtan i foten när hon trampade snett men hon sprang vidare ändå in i Henriks rum och såg det förfärliga. Där hängde han i ett rep från dem där stora stockarna i taket, hon greps i förtvivlan hennes ögon vattnades hon blev alldeles torr i munnen och hon kunde inte skrika allting bara stannade. In kom hennes pojkvän som hört skriket och vaknat han såg det hela och hans flickvän sitta där på knä helt hjälplös och han märke hur även hans ögon började tåras och han började också gråta men han fick syn på anteckningsblocket som låg på skrivbordet och hans såg orden som var skrivna som i ett led efter varandra.

Elin: stod först Johans exflickvän, deras förhållande hade slutat i ett bråk den förra söndagen,

Mamma: stod näst och hennes pojkvän Eriks namn de två som tog hand om honom, dem två som varigt hans föräldrar när hans pappa rest bort.

Inferno online: stod efter, platsen där Johan brukade vara med sina kompisar och spela data spel, platsen som när han fick höra namnet på platsen så gick leendet från kind till kind medans man såg hans ögon ljusa upp som ett litet barns ögon gör på julafton när det får se alla julklappar, det fanns till och med en bild på dom stora glasdörrarna in i den långa upplysta korridoren och dom stora lysande vita bokstäverna. pappa: det var det mest hemska på listan för Erik förstod direkt varför det stod på listan, det fick håret på hans hud att ställa sig upp och han kunde känna hur bollen i halsen blev allt större och tårarna började rinna. Johans pappa hade dött veckan innan och Johan hade inte pratat med Erik på hela veckan han hade inte gått till skolan och han hade inte ätit. Erik förstod nu vad det var som fick Johan att göra det hemska. Johan hade förlorat allt han haft sin enda förebild hans far, sin favoritplats och sin flickvän hon som gav hans liv ett nytt ljus.

Erik sjönk ner bredvid Maria och de satt bara där de sa ingenting de bara satt där med tårarna i ögonen och kollade bara på hur repet satt åt runt Johans hals hans ådror var helt gråa dem saknade det viktigaste i dem, blodet.

Jagad av Edmund Okyere Rädslan och stressen drog över honom likt draperierna på en biograf när Erik ivrigt försökte pilla upp låset med sina darrande fingrar. Ännu en gång hörde han hur någon vårdslöst kämpade för att bryta upp dörren till lägenheten han nu den senaste månaden hade bott själv i. Erik kämpade med fönsterlåset och fick till slut upp det, I samma drag som han fick upp låset ryckte han upp fönstret och kände hur en iskall vind blandat med vatten droppar slog honom i ansiktet lika hårt som nyheten av sin mammas bortgång. Kylan gick ner längs ryggraden och fick Erik att rysa till av obehag.

Han drog på sig sina nersmutsade converse, tryckte ner snörena längs insidan av skon samtidigt som han tog sig en sista titt bakom sig i sin svinstia till rum innan han hoppade ut genom fönstret och ut i den regniga Stockholmsnatten helt ovetande om vad som skulle hända näst.

Erik kom i kontakt med marken i ett så högt tryck att hans ben gav vika och han föll bakåt mot fasaden av sitt hus.

Han kom hastigt upp på sina ben och kollade upp mot sitt fönster där någon hängde över karmen. Erik kunde snabbt konstatera att det var en man som kollade med en kall och tom blick in i hans egna skräckslagna ögon, och han rös till ännu en gång av obehag. Lika snabbt som deras blickar möttes sprang Erik över till andra sidan gatan och kollade ut mot den oftast livliga och befolkade platsen Odenplan mitt i Stockholms hjärta, men hans blick möttes av det oväntade. Allt var stängt, inga bilar på vägarna och inga människor gåendes på trotoarerna.

Erik hörde hur entrédörren till sitt hus rycktes upp och hur raska steg rörde sig i gruset runt hörnet mot hans håll. Adrenalinet tog över. Han tog ett djupt andetag, pustade ut och sprang i riktning mot den platsen han visste att det alltid fanns någon nära till hands, där han kände sig trygg, sitt andra hem. Inferno Online.

Medan Erik sprang började han ångra att han hade skolkat ifrån alla konditionspass den senaste veckan i skolan och börjat röka på rasterna. För första gången på länge ville han för en gångs skull vara i skolan och höra matteläraren Micke prata om hur läroroik och rolig den första terminen i 9:an skulle bli. Vad som helst förutom den situationen han var i nu, tänkte han.

Erik sprang så som han aldrig sprungit tidigare, känslan att veta att man blev jagad var skrämmande och att inte veta vilka som jagade honom eller varför gjorde inte saken bättre. Medan Erik sprang för kung och fosterland klarnade det till för honom att vilka det än var som jagade honom skulle de knappast våga göra något mot honom om de befann sig på en befolkad plats; För många vittnen; tänkte han. Erik hade under hela den tiden han sprungit inte vågat vända sig om och kolla om han fortfarande blev jagad. Det var han för rädd för att få svar på. Han kippade efter luft, benen blev tyngre och han kände hur ryggraden inte längre orkade hålla upp kroppen. Trött och sliten samlade han det lilla ork han hade kvar och tog sig till sist till Inferno Online där han skulle söka skydd för natten.

Erik kollade upp mot banderollen där det med stora vita neonfärgade bokstäver stod INFERNO ONLINE. För första gången på länge hade han känt att det fanns hopp i livet, men det skulle inte komma att bli långvarigt. Full av hopp och utmattad skulle Erik precis ta sitt första kliv uppför den lilla trappan till inferno Online i sina nu genomblöta Converse, när han hörde en grov och mörk röst säga ” Rör dig och du blir rökt”.

Erik blev stum av rädsla och kunde knappt få fram orden men kämpade och fick fram ”Varför jag, jag har inte ens...”, svarade Erik, vilket kom att bli det sista han gjorde då den okände mannen tryckte av och körde ner ett 9 mm revolverskott i huvudet på Erik, vars livlösa kropp föll ner mot den blöta kalla asfalten den här regniga Stockholmsnatten.

En flicka av Jenny Alveskog Tänk att det var exakt fyra år sedan idag som jag såg denna vackra tjej för första gången. Nu går hon långsamt upp för Hamngatan på väg hem från sin danslektion. Den hon tar varje torsdag mellan klockan fem och sex.

Den här tiden på året är Hamngatan hennes absoluta favoritplats. Spårvagnarna som rusar förbi, alla människornas rosiga kinder, träden som är planterade längst trottoarkanten utsmyckade med ljusslingor och så NK:s årliga julskyltning med tomtenissar som bakar pepparkakor och slår in julklappar. Hon älskar doften av varmkorv och grillad chorizo från den gamla farbrons korvstånd några meter bort och lätet av små barns skratt när de farsinerat kollar in i julfönsterna. Hon fylls av längtan efter julstök, pepparkakor och klappar. Jag minns vartenda ord.

Hon går i hennes vanliga takt hem och det är precis när hon svänger in på sin gata som jag upptäcker, för första gången på fyra år, att jag har ett läge. Hjärtat börjar slå hårt i bröstet när jag närmar mig henne och jag känner hur mina armar försöker drar sig tillbaka när jag kommer bakifrån och lägger handen för hennes mun. Jag fylls av hennes värme och lukten av schampo från hennes hår.

Det här var inte genomtänkt, hur ska jag göra nu? Bilen står alldeles för långt bort.

Utan att tänka efter slår jag henne hårt i huvudet och en svag ilning rusar igenom mig när jag ser blodet rinna över flickans panna. Försiktigt bär jag upp henne i min famn och svänger ut på den stora gatan och lägger henne i baksätet på bilen. ”Är allt okej här?” hörs en dams röst bakom mig. ”Absolut, en olyckshändelse bara.” säger jag snabbt och skyndar mig in i bilen.

Jag kan knappt förstå själv att den vackra flickan nu ligger inlåst och fastbunden på sängen i min lägenhet. Nu, äntligen, tillhör hon mig.

Min enda kärlek av Douglas Vanström Äntligen, äntligen står jag här på läktaren och hejar fram vårt lag Hammarby mot ärkerivalerna djurgården. Söderstadion är fullproppat av supportrar. Jag och mitt gäng är här för att slåss och ha kul, även djurgårdarna är redo.

Det här är min kärlek, Bajen, bärs och slagsmål. Jag vet inte varför men det är som att jag är född för det här, känslan av adrenalinet man får för att slåss är min drog. Allt blir så spännande och allt går i slowmotion, det låter konstigt men jag älskar att både ge och ta emot slag. Ögonen blir så stora och ögonbrynen rynkar till, så ser man ut när man ser sina motståndare.

Jag står och hejar fram mitt lag, doften av öl är så stark här på läktaren och det är värsta fest stämningen inne på Söderstadion. Jag ser mig omkring spännande i hopp om att se djurgårdarna, typ som ett spädbarn som vill upptäcka världen. Äntligen ser jag Robin som raskar fram med stora steg mot mig, hans kindben är uppe i högsta hugg av lycka han böjer sig fram mot mitt öra och säger, ”djurgårdarna är här när som helst de är cirka 50 personer, samla ihop alla från oss så kör vi”. Äntligen, det är det här man älskar med derby vi ska slå skiten ur en av våra värsta fiender. Jag har vart som ett litet barn som har väntat på tomten hela julafton, exat så har jag väntat på det här tillfället. Nu kör vi!

Vi är samlade, vi springer ner från Söderstadions trappa. Där är de, våra fiender. Allt går så långsamt alla springer in och matar på med slag. Jag går mot en kille sänker han, går mot en annan sänker han också. De är som domino brickor. Vi har ett stort övertag de flesta av Djurgårn ligger ner. Jag tittar mig omkring, jag ser Robin han blöder från näsan det är som ett vattenfall som forsar men med blod istället för vatten, Robin ramlar mot marken en Djurgårdare sätter sig över honom och matar med slag på ansiktet som en ak47 som avlossar ett helt magasin. Jag springer mot Gårdaren som sitter över Robin, jag har inget val. Jag sparkar på hans huvud så att han ligger nere på marken, man kan tro att jag har färgat om min sko till rött efter blodet.

Jag hjälper Robin upp man ser att han vill döda Gårdaren, hans knogar knyts ihop, han tar ena handen in i innerfickan och tar ut en sylvasskniv. Robin går lugnt och samsat mot Gårdaren och riktar kniven emot han.

På kvällen bläddrar jag emellan olika kanaler på min tv. På tv4 är det nyheterna. ”Man i 20 årsåldern dödad i samband med dagens derby han hade stora knivsår över hela kroppen”.