Nya elementar nye81 mystiska f333rsvinnanden

Vi elever i årskurs 8, på Nya Elementar i Bromma har jobbat med att skriva deckare med Stockholmstema på svenskan.

Sedan röstade vi fram de deckare som skulle publiceras och här är vinnarna.

Vi tackar alla som stöttat oss, hjälpt oss framåt och gjort projektet möjligt. Ett särskilt tack till klasskamrater för kamratrespons, till vår svensklärare och KUL 14/15

Hoppas ni får en härlig lässtund!

Bromma, februari 2015 Maya, Rebecca, Lovisa, Elsa och Ebba

Inneh책ll: Borta Bra - Maya Samuelsson

sida 3

Svarta kl채der - Rebecca Eskek채rr & Lovisa Magnusson

sida 16

48 timmar - Elsa Ernest책l & Ebba Svanfeldt

sida 26

Borta bra…

Först hörde jag dem nästan inte alls. Det började som en inbillning men ju närmare de kom desto verkligare blev det. Under två sekunder stod allt stilla. De höga ljuden och de bländade ljusen tog över. Under två korta sekunder var jag uppslukad i något nytt och spännande. Men lika snabbt som sanden rinner igenom fingrarna så var äventyret borta. Kvar fanns jag men jag var inte ensam, nyfikenheten höll mig sällskap.

Klockan är strax efter tolv på natten. Jag tar sats och böjer mig efter pappret. Mitt trötta huvud dunkar medan jag river av en lagom stor näsduk. Plötsligt ringer telefonen och pappa muttrar till. Han är så klart helt uppe i sina egna funderingar framför datorn även fast han borde ta hand om mig. Jag har ju trots allt 38 graders feber. När pappa har lagt på så kommer han in till mig med snabba steg. Han har den där rynkan mellan sina ögon och jag vet att det har hänt något. Han pussar mig på pannan och skyndar sedan ut. Jag och pappa har aldrig varit så bra på att kommunicera, men utan ett ord förstår jag att han måste gå. Han har ett ganska krävande jobb men det viktigaste är nog att han gillar det, vilket jag vet att han gör.

Efter en minut så kommer pappa tillbaka. Han ber om ursäkt för sitt beteende och säger åt mig att klä på mig. Plötsligt är det som huvudvärken försvinner och min snuva lättar. Han ska ta med mig igen.

Jag rusar ner för trapporna och sätter mig i bilen. När pappa kommer har jag redan startat motorn åt honom. Bilen rullar ut ifrån parkeringen och då slår han på polisradion.

- Är det Classe? hörs Jonas röst.

Jonas är pappas bästa kompis och chef. Jonas är lång och smart med ett IQ högre än Eiffeltornet.

Classe, min pappa, är nog motsatsen, kort, tjock och ganska korkad…men tillsammans är de ett bra team.

- Det har skett ett självmordsförsök vid Islandstorget väster om stan. En man i tjugo års åldern har hoppat framför tåget men jag tror att han omedvetet lyckades rulla in under perrongen. Han är medvetslös och det är osäkert om han kommer att klara sig eller inte. Ambulansen är där men det är nog bäst om du kommer så snart som möjligt - På väg!

Det är närmare till Islandstorget från stan än vad man tror. Jag tar tid på telefonen: 6 min och 37 sekunder dit. Nere på perrongen är det full uppståndelse över poliserna som nu spärrar av resterande delar av den. Hetsiga vittnen skyndar sig fram för att prata med pappa. Han är som vanligt cool och besvarar deras oro med ett leende. Trots den ljusa himlen så känns perrongen mörk. Plötsligt sprakar de till i högtalarna och när meddelandet om kraftiga förseningar sägs hörs spridda suckar bland personerna på perrongen.

Jag ställer mig på den förbjudna vita linjen, och jag känner lukten av asfalt och avgaser. Framför mig breder den stora huvudleden ut sig. Ambulansernas ljud hörs långt i fjärran, men sjukvårdspersonalen är fortfarande kvar. Mina tankar går direkt till vittnena. Hur många här har sett något? Jag viskar till pappa som går fram till en kvinna i 50- års åldern som ser skärrad ut.

Pappa går iväg med kvinnan och jag följer tyst efter. Jag ser hur han spelar in deras samtal. Kvinnan heter Liselott och det var hon som ringde polisen från tunnelbanan när hon såg att det låg en man på spåret.

Till slut avslutar pappa samtalet och går vidare till andra vittnen. Liselott verkar nästan arg när hon går ifrån pappa som om hon skämdes över något. Hennes låga bruna klackar ekar mot cementgolvet på perrongen. Har hon något med självmordet och göra? Nej, det skulle aldrig fungera, hon satt ju på tåget och hur skulle hon då ha kunnat påverka mannen?

Efter ett par timmar kör pappa äntligen hem mig för att vila. I bilen lyssnar jag till samtalet mellan pappa och Jonas. Mannen heter Lukas Petersson och en förundersökning har nu startat. Pappa tänker besöka Clara Esk, Lukas flickvän i morgon, men det orkar inte jag vänta på. Mitt i natten smyger jag mig in i pappas kontor. Han är så korkad att han har sina lösenord till datorerna uppskrivna bredvid den. Det är lätt för mig att gå in och hitta information om Lukas. Och det vill jag, för det är något som inte riktigt stämmer här.

Jag sitter uppe länge och scrollar genom pappas dokument. Det finns ingenting här. Bara någon fisketävling, jobbannons och en användare på någon nätdejting sida. Var är den riktiga informationen? Inte här i alla fall. En våg av ångest väller över mig. Jag borde egentligen sova. Bara en liten stund till, tänker jag. Men vad är detta då, ”Pojke 14, uttalar sig om mobbning på skolan.”

” Den 14-åriga pojken Pavel Krompoliss har nu uttalat sig om att han är ett av många offer. Inte förrän idag har Pavel vågat prata om den sju värsta åren i sitt liv på Kransensskolan. Pavel har många gånger blivit mobbad och diskriminerad på grund av sin etniska tillhörighet och sin dåliga svenska. Pavel flydde ifrån Polen för tio år sedan och har bott i Sverige sen dess. Han började berätta hur det var och tack vare det har man lyckats ta reda på vilka mobbarna är. Många fler barn som blir utsatta av mobbning varje dag har nu yttrat sig tack vare Pavels mod. /Nära-dig-nyheterna” Pappa springer upp i trappan och även om jag är sjuk så följer jag med som en svans. När vi kommer in i lägenheten är det mörkt. Det ligger kaffekoppar, snabbmat och kläder överallt. Pappas röst ekar i lägenheten med det höga taket. Lampan tänds och då ser vi Clara. Hon sitter med sina tofflor och sin pyjamas på en randig matta med massor av album och fotografier omkring sig. Det verkar som om hon hade glömt bort att pappa skulle komma idag.

Hennes blick sitter som fastklistrad på fotografierna medan hon försöker förklara sin situation. ”Jag skulle leta efter ledtrådar” stannar kvar i mitt huvud. Hon hade letat efter något som kan bevisa varför, varför han skulle vilja lämna henne. När pappa går iväg för att prata med Clara i enrum tar jag mig friheten att kolla runt lite inne i lägenheten. Jag går in i vardagsrummet snubblar jag på något hårt under mattan men jag lyckas hålla kvar balansen. Jag går förbi en palm, en bokhylla, en klänning och en tavla där det står broderat ”borta bra men hemma bäst”. Att sy har aldrig varit min grej men all denna tid någon har lagt ner på hantverket beundrar jag ändå. Det är då jag ser dem, tabletterna som ligger utsprida över en pall.

Om man tar för mycket av dessa tabletter kan man dö på direkt. De är verkligen inte något att leka med. De kallas för Prozac och förskrivs mot djup depression, vilket Lukas måste haft eftersom dem står skrivna i hans namn. Det finns burkar med Claras namn med. Jag ser ut genom fönstret igen och himlen, sommaren är snart slut nu. Tanken på skolan får mig att känna som en sten som skaver i halsen. Det är snart dags att gå tillbaka till verkligheten.

Om jag hade träffat honom på stan hade jag nog varit rädd för honom, sett till så att jag inte mötte hans blick eller sa något olämpligt. Lukas ser verkligen ut som en av de som tagit och gett stryk många gånger. Men här i den vita sjukhusrocken med spruckna ögon är jag inte det minsta rädd för honom. Han verkar som en bra kille och plötsligt slår det mig vilket udda par Lukas och Clara är. De har bara varit ihop i ett år men deras kärlek måste nog vara väldigt stark.

Mycket av det som sägs inne i förhörsrummet i polishuset på Södermalm går att höra tack vare att jag har lagt en vante vid dörren så att den står på glänt. Det är ett vackert förhörsrum med en otrolig utsikt ut mot vattnet. Idag är det en speciell dag, solen skiner in och hösten känns för första gången helt okej. Lukas ser ändå helt hyfsad ut för att legat i koma två dagar tidigare. Han ser frisk ut men inte lycklig, mer rädd. Han mår nog inte så bra nu, fast än alla vet att han inte försökte ta sitt eget liv.

Lukas blev utsatt för ett mordförsök.

Tre månader senare springer Jonas och pappa ut över Järntorget. Det brukar vara fullt av liv och ljus här. Nu är allt bara en stor grå och sorgsen pöl av hopplöshet. De livliga träden har tappat alla sina blad och turisterna är inte längre kvar. Det är bara tomt ,ängsligt och grått. En lite vindpust drar förbi och jag ryser till. Lukten av sopor och stängda caféer tränger sig in genom näsborrarna. Sommaren försvann snabbare än vindpusten. Vi har precis träffat Clara igen och Lukas har äntligen vaknat.

I en helt annan del av Stockholm ligger en man i sin säng, på en avdelning på Karolinska sjukhuset. I rum 567, vid sjuksängens fotända hänger journalanteckningar tillhörande Lukas Pettersson. Han kallsvettas när minnena kommer tillbaka, först suddiga men sedan klarare och klarare. En man, en kvinna och en bil, en taxibil. Det ljusa håret som försvinner ut ur bilen, bildörrar som smälls igen.

Han kommer ihåg en becksvart ring och ringens ägare med en kall och stor hand som tar stryptag.

Lukas tar sig om halsen. Det känns som om de långa fingrarna fortfarande har sitt grepp kvar, som om de aldrig riktigt har släppt.

Han känner sin plus snabbt stiga. Han vill ta bort alla dessa minnen. Det är då han känner det. Elen i kroppen som räddade hans liv. Han hör röster som skriker och känner lukten av den gråa fuktiga betongvägen. Lukas ögon börjar tåras. Han kan inte se något längre. Han kan inte röra sig men skakar ändå. Rädslan har tagit över. Han sväljer och försöker att tänka klart men det går inte. Han öppnar munnen för att skrika men det går inte. Det enda som kommer ut ifrån munnen är ett ynkligt pip. Lukas hör steg som närmar sig dörren och det sista han hinner tänka är att nu är det över. Dörren öppnas och in kommer sjuksköterskan Lovisa Asplund, ”Lukas, du har besök”.

Så det var så här Lukas ser ut tänker jag när jag kliver in igenom dörren. Lukas har svart kort hår, tatueringar längst hela armarna och fullt av piercingar i ansiktet. Två ringar i ögonbrynen, en i munnen och en liten silverkula på kinden.

Det är något om hur Lukas pratar och rör sig som får mig att undra om han verkligen litar på poliserna. Det syns att han har varit här förut. Något har hänt i det förflutna, kanske något så stort så att det påverkar brottet. Just ja, Lukas har ju haft lite oroligheter i det förflutna med mobbning, finns det något mer där? Just som jag försöker att komma ihåg vad som hände Lukas, så slår det mig att jag måste spela in förhöret. Klumpigt kränger jag ner min hand i de alldeles för tajta jeansen och lirkar upp min nya mobil. Jag letar mig vidare till röstinspelaren och trycker på start. Det är då den plingar till, nu är jag körd.

Pappa dumpar av mig hemma och säger att vi inte kan hålla på att tramsa så här längre. De förstår nog inte hur smart jag är. Jag skulle kunna hjälpa pappa och fixa allting men det får jag ju såklart inte. Jag ska minsann visa dem att jag kommer lösa allt detta snabbare än pappa. Chris, det är bara att börja, tänker jag.

Jag springer ut till matbordet, tänker att jag måste skriva ner det här, måste komma ihåg och måste fortsätta. Lukas Pettersson är 23 år gammal, bor i Stockholm på Västerlånggatan med sin sambo Clara Esk. Klockan 12:27 blev han puttad framför tåget. Kvällen började när han och Clara skulle åka på en familjeträff i Solna hos Claras föräldrar. De tog en taxi från Gamla Stan och det sista Lukas kommer ihåg är att Clara går ut ifrån taxin. Enligt Clara Esk själv så gick hon ut ur taxin för att röka och då taxin åkte iväg. Hon försökte ringa Lukas senare men han svarade inte och hon valde därför att ta en egen taxi.

Det var det som hade hänt. Taxichauffören var väldigt konstig, men även om det var han som körde ifrån Clara och tog med Lukas till brottsplatsen så måste det ha varit någon som har drogat honom innan. När de hittade Lukas var hans blod fullt av droger. Vilka exakta preparat det rörde sig om hade inte framkommit. Men vem var chauffören? Vem har drogat honom? Vem är Lukas egentligen och vad är det han döljer?

Polisen borde ha tagit reda på vem mannen bakom ratten var. Vilka andra skulle kunna göra detta mot Lukas? Jag tar fram mina gula post-it lappar. En för Pavel, som blivit mobbad när han var yngre av Lukas, en för vittnet (Liselott) och en för chauffören. Min hjärna är helt tom. Jag vet för lite om allt. Jag hade ingen chans att knäcka detta utan hjälp. Det finns inget att göra förutom att vänta. Jag tar med mig mina post-it lappar och lägger mig i sängen.

Den kvällen kan jag inte somna. Jag tänker bara på Lukas och Clara på Pavel och på pappa. Tänk om jag hade varit i hans position just nu. Vad enkelt allt hade varit. Min hjärna är så trött att jag inte ens orkar ha ögonen öppna men ändå kan jag inte somna. Varje gång jag rör mig är det som om mysteriet ska komma och dra i mina fötter.

En dag efter skolan står pappa ute på min skolgård. Jag känner hur mina kinder blossar upp i en besvärlig röd färg. Egentligen är det ingen som ser på för ingen bryr sig om vad någon som jag skulle hitta på, men pappa måste förstå att skolan är förbjuden zon för honom speciellt när han kör sin polisbil. Jag springer mot honom och säger till honom att hoppa in i bilen.

När vi har åkt ut ifrån skolparkeringen ser han fundersamt på mig och öppnar munnen. Men den stängs och det blir tyst igen och tillslut blir det jag som får fråga. Pappa frustar ”Vi har hittat honom.

Vi har hittat taxichauffören. Pavel heter han.” Jag stelnar till. Hur ska jag förhålla mig till något sådant. Är de samma person?

Istället för att jubla för pappas och Lukas skull bli jag sur. Det känns som om mitt huvud sprängs i miljontals bitar, alla mina långa teorier, och detta var inte ens på världskartan. ”Vad har du för bevis då” fräser jag istället till svar. ”Pavel körde Lukas till Islandstorget. Han åkte utan Clara och hade sagt vid tidigare tillfällen att han velat se Lukas död. De två har, förstår du, en lång historia bakom sig, som Pavel inte riktigt har lämnat. Vi vet också att Lukas är skyldig en man bakom namnet teaterlover46 över 100 000 kr. Vi har skaffat en advokat till Lukas som ska se på fallet nu i eftermiddag. Jag vet vi skulle gå på bio i kväll. Jag är ledsen.”

Lukas ska snart bli upphämtad av polisbilen då han ser Clara igen. Han borde tro på allt hon säger, att hon trodde att han var deprimerad och att hon inte hade något annat att tro på. Att hon var så rädd att han medvetet ville lämna henne. Det kanske var bäst ändå att inte säga något om Claras tabletter till polisen. Skulle han berätta om det hemliga rummet? Det är nog bäst så. Han vill ju inte förstöra deras relation nu efter allt som hon stått ut med. Men varför, gnager magkänslan… Kan han inte lita på henne?

När vi kommer till Karlaplan har det redan mörknat. Advokaten Mats Gardell bor i en vindsvåning precis vid tunnelbanan med sina två äldre barn. Bredvid mig sitter Lukas och när vi svänger in på en parkeringsplats kommer han farande åt mitt håll. Han har verkligen inga muskler kvar efter tre månader på sjukan. Jag kan inte låta bli att le lite när jag ser hur obekvämt han tycker det är. Vi stiger ur bilen och jag ser mig omkring. Det är fint här. Mats måste ha mycket pengar, kanske tillräckligt för att låna ut 100 000 kr. Chansen att Mats skulle vara teaterlover46 är mindre än att vinna på lotto.

Ett par dagar senare vid Solna tingsrätt är jag fortfarande tveksam. När vi kommer in till väntsalen efter den långa kroppsvisiteringen är det så fullt att man knappt kan se att det är en trappa mitt i allt.

Till vänster om mig slingrar det sig människor i långa köer för att få information om allsköns saker.

En bänkplats blir ledig och jag ska precis sätta mig då dörrarna till sal 12b öppnas. Mats Gardell och Lukas är på väg in.

Jag är åskådare och får sitta längst bak i salen med en glasvägg mellan oss och dem. Pappa är också här fast han är på andra sidan. Bredvid mig sitter en ung kvinna i 25-års åldern. Jag undrar vad hon gör här? Sedan ser jag de fyra killarna som sitter bredvid kvinnan. Minstingen sitter i en av pojkarnas knä medan de alla håller varandras händer. Jag möter den äldsta killens blick. Inte varm eller ledsen, den är hård och kall. Han kan inte vara mycket äldre än mig trots att han känns yngre.

Dörrarna öppnas igen och in kommer en stor man med polskt påbrå in med raska steg. Han har blå ögon som inte alls matchar in till hans gulgrå hudton. Längst hårfästet rinner en droppe svett ner, förbi ögonen och de spruckna röda läpparna. Med ens fattar jag att det är Pavel och jag inser varför pojkarna är här. Pavel har alla sina barn här. Rättegången börjar.

När domaren och försvarsadvokaten är klara är det Mats tur. Han läser högt från sina papper. Alla kan se det strålade självförtroendet som kommer från Mats. Han är lugnet självt. Det ser ut som om han har haft en trevlig och behaglig semester någonstans i värmen. Hans händer är brunbrända förutom en liten fläck på höger ringfinger. Den vita fläcken liknar en ring. När det jag ser når min hjärna får jag panik för att den är formad som en ring, kanske en becksvart ring.

Mats är den skyldiga till detta brott. Det är inte Pavel och hans familj. Vad ska jag göra, Mats håller på att fälla en oskyldig man till mordförsök. Har han planerat och organiserat allt det här? Jag ställer mig upp för att ropa på pappa men blir nerdragen av ett hårt grepp, Pavels fru. Samtidigt stormar det in poliser som rusar fram för att viska något i domarens öra. Domaren ser ut över åskådarna och säger med gäll röst ”Rätten drar sig tillbaka för överläggning.”

Vid tunnelbanans brus stod en man och en kvinna. Hon stod och väntade på att gubben ska byta färg.

Han följde varje rörelse hon gjorde från andra sidan. Sedan kom hon och lämnade över det vita kuvert, tog honom i handen. Hon lät den ligga kvar länge, lät fingrarna flätas ihop med hans och öppnade munnen. ”Tack, viskade hon tack, jag lovar att jag ska gottgöra dig.”

Jag sitter i soffan och väntar på att pappa ska komma hem. Ett vittne har yttrat sig. Någon har sett Pavel släppa av Lukas på Islandstorget. Pavel är inte en mördare, men någon annan är det och nu när vi är nära slutet på allt… är Lukas inte säker längre. Ingen är säker längre. Pappa stiger in i hallen och jag känner hur lugnet lägger sig som en dimma över hemmet. Nu kan jag andas ut igen och nu är det dags att lösa detta.

Han skrattar åt mig när jag springer och hämtar mina post-it lappar vittnet, chauffören och Pavel. Två av dem är nu borta, men jag skriver snabbt två nya. Mats Gardell och teaterlover46. Vem är denna person som så bra på att täcka sina spår? Kan det vara mannen som hämtade Lukas vid Islandstorget?

Men Mats Gardell är inblandad i detta mordförsök vare sig han vill eller inte.

Pappa sätter sig bredvid mig och det tar inte långt tid innan han har berättat allt.

- Mats Gardell har inga kontakter till mordet vad du än säger. Jag har letat efter samband mellan honom och brottet. Det finns inget här. Jag är ledsen men det är inget som leder honom till brottet förutom din ring-idé. Vi kan inte lämna Pavel åt sidan än. Jag vet att du har starka instinkter, men det räcker inte.

Jag lägger tillbaka post-it lappen Pavel till bordet igen.

- Vi vet att den som utfört brottet är en stark man som på ett smidigt sätt har tagit med sig Lukas till perrongen utan att något vittne har sett det och sedan försvunnit precis innan tåget och resenärerna kom. Det kan omöjligt vara Pavel eftersom han släppte av Lukas hos en man. Vem var det som sa åt Pavel att byta riktning efter Clara lämnat taxin, och vem tog emot Lukas vid Islandstorget? Det måste vara Pavel eller någon annan. Pappa, jag tror att du måste ta ett ordentligt snack med honom.

- Jag måste söka tillstånd om det och det kommer ta minst två veckor för mig att få prata med honom.

Vi måste hitta ett annat sätt att lösa det här.

- Det vi får göra är att undersköka vad Mats och Pavel har gjort dagarna innan brottet. Och lista ut vem denna teaterlover46 är.

- Då är det väl bara att starta. Med din tillgång till hans filer så kan vi börja där.

Vi går in på hans dator och letar, denna gången är det mycket lättare att leta. Pappa vet precis hur man ska göra och då är det bara för mig att hålla ögonen öppna. Pappa går in på Mats konto på när han senast använde sitt bankkort. Men när vi ska gå in och kolla på krediten och de senaste utdragen är kontot borta. När skärmen släcks blir jag alldeles chockad över hur glad pappas spegelbild är i jämförelse med min. Han lyser upp.

- Det finns något här inne, annars skulle han aldrig stängt ner kontot för att de kan kosta honom mycket pengar kanske flera hundratusen. Det betyder att det finns något att kolla upp här. Att din teori kanske är rätt. Varför skulle Mats vilja göra så här mot Lukas och sedan ställa upp som advokat?

- Jo, kanske för att sätta fel person i fängelse plus att då skulle alla tro att han var på samma sida som Pavel. Säger jag och känner hur min teori blir allt mer till verklighet.

Efter tio minuters hackning kommer vi in på en kopia av Mats konto och vi hittar snabbt det vi letar efter. Det visar sig att han har en lägenhet tillsammans vid Islandstorget och eftermiddagen innan brottet hade han ett långt samtal med ett okänt nummer samt en resa från Karlaplan till nämnd adress. Även om ledtrådarna var svaga var de starka nog att få Mats att radera allt. Tyvärr kan inget som vi säger nu kan få honom till rättegång. Vi måste veta mer.

Jag har precis lagt mig till rätta i sängen när pappas telefon ringer och stor chans att jag skulle slappna av då. Men samtalet tar inte två vanliga minuter utan över tjugo. Jag har gott om tid att fundera ut saker som bekymrar mig. Detta är något som inte står rätt till igen, Mats skulle aldrig kunnat drogat ner Lukas den dagen eftersom Lukas var med Clara hela dagen. Det måste vara….

- Ett alibi har trätt fram. Mats mamma har berättat att hon var vittnet som såg taxibilen åka iväg eftersom hon lever med Mats vid Islandstorget. Samtalet med Mats innan var på grund av hennes oro. Samma kväll som de pratade såg hon mannen och Mats lovade att ta reda på vem detta var för att göra sin mamma säker igen. Pappa låter fundersam.

Han går ut igen. Mina tankar borde stå helt stilla men istället poppar det upp fler idéer än vanligt. Det är så otroligt kul, men det är ingen lek längre. Chris detta är allvarligt, tänker jag. När jag vaknar den morgonen kan jag inte vänta tills jag slutar skolan igen så jag får komma hem igen. Pappas dator står uppe och jag tar en sista titt innan jag går. Ett dokument står framme, Teaterlover46 är nu utesluten.

Ett mail från Jonas poppar upp. ” Det där sms:et är verkligen något att ta seriöst, vi måste skydda Lukas nu.” Jag klickar mig vidare till en annan sida och då ser jag en halv konversationen mellan Mats och en annan person.

Du måste slutföra det du påbörjade.

Mats svar finns inte med, inte än. Hur kunde pappa undanhålla det här för mig. Tycker han att jag är för liten? Jag som började tro på honom, började att tro att han litade på mig och på att han äntligen hade förtroende för mig. Men som vanligt har jag fel. Jag springer hemifrån utan att säga hejdå. Han kan glömma att vi ska jobba tillsammans igen. När jag kommer utanför andas jag ut ett stort andetag, var jag på riktigt seriös när jag trodde att pappa skulle ta hjälp av mig? Den enda som är dum här är jag.

För att rensa tankarna hoppar jag över skolan idag för att jag bara inte orkar. Man måste väl få känna så ibland eller? Jag sätter mig på pappas och mitt favoritcafé. Från mitt undermedvetna kommer en känsla. Jag vill att pappa ska komma, att han ska be om förlåtelse och göra allting bra igen. Att bråka med den enda man älskar känns som hjärtat fryser. Det är då han kommer.

Det första jag tänker på är rynkan, den är där igen. Sedan så möter han mig med ett brett leende och jag känner hur mitt hjärta sakta tinar upp. Han springer fram till mig och sätter upp sin laptop. Han ber om ursäkt och öppnar en av hans miljontals flikar. Han berättar att han och Jonas har skickat iväg Lukas med Clara till ett ställe där de är säkra. För det är inte längre en person som är ute efter att döda Lukas. Det är två. Andra delen av konversationen visar sig på datorn.

Nej, nu är det din tur och räkna med att du flyttar ut. Mats Gardells svar.

Har Lukas åkt än? Jag känner att jag måste åka till honom. Jag ber pappa att skjutsa mig och han lyssnar konstigt nog direkt. Vi tar bilen igenom stan. Parkerar på ett ställe nära Lukas lägenhet och springer sista delen över Järntorget. Plötsligt känner jag något som snuddar vid min axel. Den första snön kommen men jag hinner inte konstatera eller reflektera något om de utan springer vidare. När jag kommer in i lägenheten är det alldeles tomt.

Har de hunnit åka än? Nej, resväskorna ligger packade i hallen. Jag stannar upp mitt i min rörelse, för första gången ser jag hur fin lägenheten är. Ljuset kommer in från alla möjliga fönster, detta grå luftrum har nu förvandlats till miljontals kristaller. Jag vet inte vad jag egentligen letar efter men börjar att kolla bokhyllan. Jag stryker med handen längst bokryggarna. Min hand stannar vid de albumen som Clara tittade igenom när jag var här senast. Det var tre album förut nu är det fyra.

Konstigt tänker jag och tar fram de fjärde albumet, öppnar de och släpper det sedan.

När albumet studsar mot det bruna ekgolvet flyger miljontals av bilder och tidningsartiklar ut. Det är bilder på Lukas i alla olika åldrar. Det är någon som har tagit massor av bilder på honom som han inte vet om. Jag bläddrar vidare, när han sover, när han är på stan , här är en teckning av honom, men nästa bild är inte tagen under de år som han och Clara var ihop. Det är en bild på när han var i min ålder. Jag tar upp flera bilder som ramlat ner på marken. Mer smygfotograferingar, en bild på ett dokument och ytterligare bebisbilder. Men sedan finns det några andra bilder.

Det är inte bara Lukas. Det är en annan kille på bilderna- En kille som precis ser ut som Clara. En kille som heter Esk i efternamn och som dog för tio år sedan, läser jag på dödsannonsen. Han var bara tio. Dokumentet av det nerlagda fallet finnas också där. Jag läser att Lukas var den som var misstänkt innan det lades ner. Där finns också en diagnos på Claras depression. Bakom alla papper hittar jag en liten lapp skriven av Claras bror. ”Jag älskar dig, min storasyrra. Jag vet att jag har satt mig själv i denna fara men jag vet att de kommer ta hämnd för det jag gjort. Hela gänget kommer komma. Lova att vad som än händer berätta inget för mamma och pappa och sök hämnd.” Å nej! Lukas flyr med den personen han borde fly ifrån. Vart är han nu? De har inte åkt än men någon måste hitta honom nu. Jag springer ner för trappan ut igenom portarna och skriker så högt jag kan att Lukas behöver hjälp. Inne i bilen sitter pappa och mumsar på en chokladboll och lyssnar på musik . Jag skriker och skriker men bilarna stannar aldrig och pappa reagerar inte. Det tar en evighet innan det blir rött för bilarna och jag kan ta mig över och fram till bilen.

Trixet med att vara superhjälte är att inte tänka, tänker jag och springer i mellan lastbilarna. Jag övertalar mig själv att hålla ögonen öppna och fortsätta springa. Nu är jag nästan där. Jag hör en konstant ton i mitt öra av folk som tutar för sina liv. Jag hinner inte kolla till vänster men det gör han.

Bilen kommer farande i extrem fart och hinner precis bromsa in. Motorhuven nuddar min armbåge.

Det var nära.

Jag och pappa springer upp till lägenheten, han har redan pratat med polisen. De har åkt Arlanda och T-centralen. När vi kommer fram är resväskorna redan borta. Allt är för sent. Allt är förgäves.

Nu sitter jag hemma igen. Pappa har bett vår granne Britta komma över med lite mat till mig. Så nu sitter jag och Britta här tillsammans dricker te och äter skorpor. Hon sitter och syr vilket är bra för då kan jag ha mitt andrum. Men plötsligt börjar Britta prata om sitt broderi hon har hemma och det är då jag fattar allt. Jag säger att jag måste gå på toa och springer in till badrummet. Hämtar en penna för att skriva för att komma ihåg. Papper, papper…vart har jag papper. Toapappret såklart! Jag börjar skriva och det blir inte bara en pappersbit utan nästan en ny rulle. När jag är klar springer jag ut i hallen sätter på mig första bästa jacka och fortsätter iväg utan att säga hejdå till Britta. Jag slutar inte springa förrän jag sitter på tunnelbanan.

Det är bara fyra stationer till polishuset. Varför tog jag inte med jag telefonen. Då han jag kunnat ringa pappa direkt. Du är ju bara för dum, Chris. Mina fötter darrar stressande och jag kollar ständigt på skärmen i taken som visar de nya hållplatserna. Gamla stan, T-centralen, och äntligen Rådhuset.

Jag springer ut det är inte långt kvar nu, förbi pizzan förbi fabriken, förbi de fina husen. När jag staplar in på polishuset ser alla otroligt förbryllade ut.

- Pappa, är det enda kan får ur mig, - hämta pappa.

Pappa kommer nerspringandes nerför de långa rulltrapporna, vad är det älskling tror jag alla hör. Jag viskar i hans öra och han tar mig vidare tills hans kontor. Jag börjar rulla ut min toarulle och han måste tro att jag är galen, men när jag börjar prata förstår han.

Allt börjar med att Clara en gång hade en bror. En bror som blev mördad eller dödad av Lukas.

Hennes bror var tio, alldeles för ung för att dö, Clara var tretton alldeles för ung för att förlora en lillebror. Hon lovade honom att hon skulle ge hämnd på den som hade gjort det här och det är Lukas. Detta vet du ju men lyssna bara. Hon har tagit tabletter vid sin depression. Hon har då bluffat under hela denna tiden att hon är kär i Lukas. Hon har inte bara känt till honom i ett år, hon har känt till honom längre än så, mycket längre.

Clara är inte själv utan med sig har hon Mats Gardell, som skulle se till så att en annan person skulle åka in för brottet, plus att han och Clara har haft en affär under åren som Clara varit ihop med Lukas. De två har tillsammans en lägenhet vid Islandstorget och Mats mammas riktiga adress är någon annanstans. Mats lovade att göra det Clara sa och gjorde det av kärlek. Clara gick ur taxin självmant och sa sedan till Pavel att de skulle fortsätta köra fast till Islandstorget. Vid den tiden var Lukas medvetslös men Pavel visste ej om detta och sa därför inget i rätten om det Clara hade sagt.

Väl där framme så släpptes han av till Mats som betalade Pavel. Och bad sedan Pavel att komma ut, då han sa att Pavel inte skulle säga något om allt detta eftersom annars skulle han dö. Mats visade att han menade allvar med att han tog stryptag om Pavel och inte Lukas.

Mats tog då Lukas till perrongen och precis efter han puttade ner honom gick han på ett annat tåg mot en annan riktning. Därför var klockslaget väldigt viktigt. Mats mamma var vittne som skulle göra allt för sin son, och valde då att rapportera om det hon såg efter Pavel frikändes. Det var Mats plan B. Mats har även gjort upp sina kontakter med Clara för att förstår att hon är nära att ställas inför rätta. Clara sa då att hon vill åka på semester med Lukas för att avsluta allt.

Pappa ser på mig och jag förstår vilken fråga han vill fråga. Var är hon?

Jag fortsätter. Det är just det, som hon vill att vi ska tro att de är på några härliga öar någonstans i Asien när de egentligen är hemma. Borta bra men hemma bäst som man brukar säga. Kom igen, nu åker vi.

På två minuter är vi där. En extra polisstyrka är med oss. Mats Gardell är redan i polisens händer så honom behöver vi inte tänka på. Vi springer upp för trapporna och pappa laddar sin pistol. Det här är verkligt ett riktigt äventyr. Vi sliter upp dörren och springer fram till den röda mattan. Pappa drar av den försiktig och mycket riktigt där under finns det en ingång. Han tar tag i järnhandtaget och lyfter upp den stora dörren med ett ryck. Där inne sitter Clara och Lukas.

- Hur kom du på det egentligen? frågar pappa mig när vi sitter i bilen på vägen hem. Vi har planerat

att äntligen gå på bio tillsammans ikväll för att fira.

- Det var Britta som hjälpte mig, säger jag och skrattar.

- Äntligen har hon gjort något vettigt med sitt liv. Men seriöst hur kom du på de här?

- Första gången när jag var i deras lägenhet såg jag ett broderi. ”Borta bra hemma bäst”. Det var de

som fick mig att tänka till och när Britta började prata om sina broderi kan man säga att lossade proppen.

Pappa ger mig lång, stolt och direkt blick. Han brister ut i hans skratt som skär som sirener i öronen.

Alla mackor som pappa har ätit guppar upp och ner och hans mustasch skakar som en jordbävning.

Trots den tuffa kylan går jag ut för att träffa Lukas och pappa. Jag kan inte fatta att jag löste allt, att lilla jag klarade det bättre än alla poliser. Egentligen vill jag säga till alla att jag har satt Clara Esk bakom stängda dörrar men det skulle bli svårt för allt är hemligt. Jag fick ingen sympati av pappa heller såklart jag ska gå i skolan som alla andra. Det är inga undantag för dem som räddar ,liv. Jag skrattar för mig själv samtidigt jag går längs Västerlånggatan. Snön faller så oskyldigt och oberört ner mot marken. Jag brukade alltid beundra hur de singlade så fridfullt; jag ville alltid vara som dem.

Men inte längre.

Jag böjer mig ner för att göra en snöboll. Jag reser mig och plötsligt är ett ansikte framför mig. Jag hinner inte reagera och min panna dunkar ihop med hans. Jag lägger handen för ansiktet. Pannan dunkar och jag känner hur värmen tar plats i resterande delar. Hur kan man vara så klantig?

Han ser oskuldsfull ut och jag antar ett mumlande förlåt. Jag känner igen honom, men från var? Hans klarblå ögon ser rakt in mina och nu vet jag. Det är Pavels son som jag mötte i domstolen. Han ser helt förändrad ut. Han ser lycklig och upprymd ut dessutom är han snygg. Han studerar mig och ler.

Jag har visst glömt bort att svara.

Svarta kläder Korridoren är tyst. Det enda man hör är hennes skor som dras mot stengolvet längs med alla skåp, i en jämn och rask takt. Det ser dystert ut. Väggarna är slitna och bleka. Golvet har gamla smutsiga skoavtryck på sig. Målarfärgen på trälisten har spruckit upp och börjat lossna och inga lampor är tända. Man skulle kunna tro att det är ett fängelse. Det enda som saknas är galler för fönstren.

Klassrummets dörr står på glänt och hon kliver in över listen.

- Du är sen, sa läraren med en sträng ton i rösten.

- Förlåt mig, jag lämnade min lillebror på dagiset idag.

- Med ursäkter kommer man inte långt Emelie. Det borde någon som du veta. Gå och sätt dig nu.

Emelie gick genast till sitt bord, drog ut stolen med ett hemskt ljud och satte sig. Klasskamraterna sneglade på henne med skeptiska blickar. Hon hade varit borta ganska mycket från lektionerna den senaste tiden. Det känns som om alla börjar tro att hon har fel på något sätt. Men det är inte därför.

Emelie tar upp en gammal utsliten skolpenna som hon fick av läraren förra terminen, sedan ett knöligt papper från väskan och börjar skriva. För det mesta så lyssnar hon inte ens på vad läraren säger, utan bara skriver ner vad läraren har skrivit upp på tavlan, som vanliga människor gör. Efter ungefär tjugo minuter ringer skolklockan i klassrummen och salen börjar tömmas - Emelie, kan du vänta en liten stund? sa läraren på ett lugnt och tyst sätt.

- Jo visst, det går väl bra, sa hon med en enda stor suck.

- Du vet jag har tänkt på en sak som jag tyvärr måste meddela dina föräldrar om, skulle bara informera dig om det innan.

- Varför? Är det värt att slösa min tid? sa hon med en kaxig röst, som om läraren hade förolämpat henne.

- Nu behöver du inte använda sådana metoder Emelie, du har ingen aning om vad jag är på väg att säga.

- Vad är det då? Säg det snabbt så jag kan dra härifrån .

- Det jag tänkte säga var att..

-Nope. Jag har bestämt mig. Inte värt min tid. Hej då! ropade hon efter sig när hon gick ut genom dörren.

Läraren tittar häpet efter henne som om hon just har fått en örfil. Men samtidigt känner han att det börjar hetta i ansiktet av hat mot eleven som just inte hade visat någon respekt mot honom. * Klockan på mobilskärmen visar 16:17, solen har gått ner och gatlyktorna lyser svagt ner på gatan.

Hon stoppar ner mobiltelefonen i fickan igen och börjar gå snabbare. Det är kallt och om hon vill hinna fram till affären innan hon tappar känseln i näsan och fingrarna, borde hon skynda sig. Efter drygt 10 minuter är hon framme vid butiken där hon börjar titta på vad hon vill ta med sig hem och äta. Efter en ordentlig tid av tänkande så beslutar hon bara sig för att köpa ett paket med Ahlgrensbilar och en burk energidricka. Medan hon börjar gå mot kassan så tar hon upp plånboken, en femtiolapp borde nog räcka, tänker hon för sig själv.

Fan! utbrister hon för sig själv, hon har inga pengar.

Emelie är halvvägs mot kassan när hon tittar ner i den tomma plånboken och börjar komma ihåg att hon använde de sista pengarna igår när hon var på marknaden. Hon tittar lite diskret runt om i butiken och sedan springer ut med drycken och Ahlgrensbilarna tätt om sig. Sedan hör hon hur butikschefen skriker efter henne och hör honom igen säga att polisen är på väg och att hon kommer att få betala. När hon är utom synhåll slutar hon att springa och börjar gå hem igen. * Några minuter hemifrån hör Emelie hur några sirener från en polisbil börjar komma närmare henne.

Hon börjar springa, snabbare och snabbare för varje steg hon tar. Hon vet att de är efter henne och hon känner att hon inte kan hålla på att springa mer; hon kommer att ramla ihop. Emelie har aldrig varit den tjejen som var bäst på någon sport eller snabbast i en tävling på idrotten och hon hade aldrig haft någon bra kondition.

Efter att ha sprungit i flera minuter som kändes som en evighet, ser hon till slut en liten smal, mörk gränd bakom två helt okända byggnader i stan. Hon märker snabbt att det är en tunnelbana under henne och är glad att hon får lite tid att andas ut. Så andfådd som hon var nu hade hon inte varit på

länge. Hon sätter sig tätare mot väggen när hon börjar höra sirenernas ljud igen, och är glad att hon hade svart kläder på sig så att det skulle vara svårare att se henne. Emelie känner sig lite iakttagen så hon sätter sig närmare och tätare mot byggnadens högra vägg. När hon senare ser att polisbilen kör iväg förbi henne går hon försiktigt ut ur gränden och ser sig diskret omkring så att hon vet att hon är ensam på den gamla gatan. Hon märker snabbt att inga fönster är upplysta och att gatan är nästan för mörk och tyst för att kunna vara i Stockholm. Snabbt börjar hon tänka att den kanske bara är övergiven och sedan börjar gå tillbaka mot det hållet hon kom från. Men just när hennes puls har börjat på ner känner hon hur något hårt slungas in hennes bakhuvud. Smärtan är nästan obeskrivlig.

Emelie sträcker handen efter där hon just blivit träffad . Hon blöder. Det börjar bildas en pöl av blod där hon ligger på gatan. Hon ser en skugga av en stor skepnad med något som ser ut som en batong i handen, som reser sig upp och vidgar sig över henne. Skepnaden lyfter armen för att sedan slå till henne. Allt blir plötsligt svart.

* När Leena har kommit fram till butiken frågar hon kassörskan efter mannen som äger stället.

Flickan bakom disken säger att han inte är här just nu men kommer hit om cirka tio minuter. Leena sätter sig på en bänk i affären och väntar. Butiken blir helt tyst en liten stund när till sist då dörren till butiken öppnas och en kort, brunhårig hyfsat ung man kommer in. Leena ställer sig upp och går med bestämda steg mot mannen. Hon presenterar sig med sitt namn och han svarar att hans namn är Martin Gidlykso. Hon frågar om hon får intervjua honom angående Emelie Mikaelsons försvinnande. Martin blir först förvånad.

- Har tjejen försvunnit? frågar Martin.

- Ja, vid ungefär klockan 17:45 igår. Polisen misstänker att hon har blivit kidnappad.

- Varför intervjuar du mig då? Påstår du att jag har kidnappat henne? Det är ju inte klokt, jag har inte gjort något!

- Det påstår jag inte, men eftersom du var en av de som senast såg henne så måste jag intervjua dig.

- Jaja, okej. Men du får skynda dig för jag har faktiskt ett jobb att sköta. säger Martin irriterat.

- Det sägs att du och Emelie inte varit särskilt överens på senaste tiden. Stämmer det?

- Ja, det stämmer, svarar Martin ärligt.

- Hur kommer det sig?

- Hon har flera gånger under ganska så kort period snattat från min butik. Jag har blivit trött på det, så jag ringde polisen den här gången.

- Snattade hon från din butik senast du såg henne?

- Ja det gjorde hon.

-Vilken tid skedde det här?

- Jag är inte säker men jag tror att det var vid fem-tiden.

- Okej, tack för intervjun. Det var allt jag behövde veta.

Martin tackar för sig och går därifrån. Leena går ut till sin bil och sätter sig i den. Innan hon börjar köra tar hon upp sitt anteckningsblock och sin penna. Hon stryker namnet "Martin Gidlykso" från sin lista. Hon kommer på en sak Martin sa. Han ringde polisen vid fem-tiden igår, det måste betyda att den senaste som såg Emelie måste varit den polisen som Martin ringde. Hon måste få reda på vem. Ett till namn står på listan, Mats Nykvist. Han jobbar som lärare på Engbackaskolan. Hon startar motorn på bilen och börjar åka. * När Leena kommer in i skolan ser hon en skylt där det står "Expedition" på som pekar åt vänster till en korridor. Expeditionen ligger vid slutet av korridoren. När hon kommer fram frågar hon expediten var man kan hitta Mats Nykvist. Expediten svarar att han förmodligen sitter och jobbar i ett av sina klassrum på tredje våningen i klass rum E8. Leena går till trapphuset och går upp tre trappor då hon kommer till en till korridor. Korridoren är liten och trång. Det ser dystert ut, bleka tråkiga väggar, fönstren är så trånga och dammiga att det knappt kommer in något solljus. Längs väggarna står slitna gamla skåp. Leena hittar E8. Hon knackar först på den stängda dörren sen kliver hon in.

Klassrummet var fullt med elever och längst fram står en gråhårig trött man med glasögon. Oj, han hade visst lektion, men hon frågar ändå Mats om hon får låna honom i ett kort litet tag. Han svarar ja och går sen ut ur klassrummet med Leena. Det angår en av dina elever, Emelie Mikaelson, är spårlöst försvunnen, låter hon honom veta.

- När såg du senast Emelie? frågar Leena.

- Där inne i klassrummet, säger Martin samtidigt som han pekar mot klassrummet.

- Hade ni en lektion?

- Ja. Men jag försökte prata med henne efter lektionen också. Hon har nämligen varit borta väldigt många lektioner, även skolkat.

- Vad ville du prata med henne om?

- Jo, jag tänkte informera henne om att hon har sänkt sitt betyg och att jag var tvungen att ringa hennes föräldrar eftersom jag är orolig, men hon vägrade att lyssna. Jag hade tänkt prata om hennes beteende. Emelie brukar ofta bete sig lite konstigt under lektionerna. Hon är alltid arg och på dåligt humör.

- Okej. Vet du vilken tid du senast såg Emelie?

- Ja. Det var vid 15:40 tror jag. Ungefär tio minuter efter att lektionen slutat.

- Okej, ja, tack för din tid och för att jag fick ställa några korta frågor.

- Ingen fara, svarade Mats och gick in i klassrummet igen.

Leena tog upp sitt anteckningsblock igen och strök över "Mats Nykvist". * Emelie hör fotsteg framför sig som bryter på grenar och stampas på löv. Hon antar genast att hon är i någon sort av skog, men hon bor i Stockholm och förstår egentligen inte var det kan finnas någon skog. Hon måste vara lång hemifrån. Direkt känner hon någonting gripa tag runt om hennes fotled.

Hon försöker skrika, sätta sig upp och hålla sig emot, men blodbristen gör det svårt för henne att göra någonting. Efter ett tag börjar hon ge upp för att hon märker att det är meningslöst att ens försöka gör något när hon känner sig så svag. När hon känner att hennes fot släpps ner med en duns på den leriga stigen hör hon en röst. En mans röst. Hon får svårt att andas och vet att hon har hört den förut men minns inte riktigt vem det är.

När hon till slut lyckats vrida på huvudet och försiktigt öppnat ögonen känner hon att hon har en ögonbindel på sig. Genom en glipa i ögonbindeln ser hon som ett litet undangömt hus mitt i skogen och att mannen med den mörka rösten går är på väg mot huset med raska steg och öppnar den med en minst tio centimeter lång, mässingsfärgad nyckel. Emelie försöker röra sig men märker snabbt att hon också är bunden över armarna. Vem skulle ha gjort något sådant här?

Efter att mannen öppnat dörren märker Emelie att hon inte kan röra på sig, som om hon blivit förlamad. Det tar inte lång tid innan hon känner att hon börjar få panik. Plötsligt kan hon nästan inte andas och vill skrika men får inte ut något ljud. Av någon anledning svimmar hon av. När hon återfår medvetandet vet hon först inte hur lång tid som passerat, men hon minns hos faran.

Hon låtsas att hon fortfarande är medvetslös, men vet att det inte kommer hålla länge på grund av sina snabba andetag. Hon hör att han stannar mitt i ett fotsteg och är helt tyst, Emelie börjar genast försöka lugna ner sig själv och sin puls så att han inte ska misstänka något. Nästa sekund hör hon honom gå emot dörren där den kalla luften kommer in, och hör dörren smälla igen med en duns.

Emelie vrider försiktigt på sig och ser igenom glipan att hon är ensam. Han har gått ut. Hon väntar några minuter och hör någon springa upp för trappan och låsa dörren. Någon springer bort därifrån lika hastigt som personen kom dit. Hon blir genast misstänksam.

Emelie sätter sig upp och börjar försöka sträcka ut musklerna så hon kan frigöra händerna och få bort ögonbindeln. Hon vill så fort som möjligt se var hon är någonstans.

Hon kämpar med knuten som slinker mellan fingrarna. Tänk om han kommer tillbaka. Efter hård ansträngning ger tyget efter, och hon får upp knuten. I början är allt hon ser blanka prickar från skiftningen mellan den mörka ögonbindeln, till ljuset som kommer från den vita himmelen utanför fönstret som ligger i den vänstra väggen, men efter ett tag så vänjer sig ögonen och hon blir helt stel i kroppen igen. Väggarna är läskigt bruna, golvet är slitet, döda djur hänger från alla väggar som statyer och allt som finns som möblering är en gammal, liten skruttig soffa. Emelie drar sig mot soffan och lägger sig ner i den. Det tar en liten stund av funderingar när hon till sist bestämmer sig för att somna om. Hon kommer behöva all energi som hon kan få för att kunna komma ut därifrån och just nu är hon utmattad. *

Leena tittar undrande på polischefen medan han börjar förklara om det allvarliga brotten som har hänt i Stockholm under de senaste veckorna. Leena avbryter polischefen med att fråga om brotten har några sorts kopplingar mer än att de har begåtts huvudstan. Han svarar med att de jobbar på det, men än har de inte hittat något. När hon har samtalat med polischefen ett tag går hon vidare för att intervjua några andra som arbetar på stationen. Av en slump stöter hon ihop med en kollega som har betydlig mer intressanta avslöjanden än polischefen.

-Vad exakt har polischefen sagt till dig? frågar mannen.

-Tydligen inte allt, säger Leena och vet vad hon ska säga för att få honom att börja säga sanningen.

-Jo, men det räcker nu. Kan jag gå? Jag har ett jobb att gå till, du vet, sa han nervöst men blicken var fortfarande stadig och skarp.

-Visst. Men först så måste jag få reda på vad du skulle säga. Det här är väldigt viktigt om du vill rädda livet på en ung flicka! Annars kan du bli dömd som medbrottsling.

Leena fick först lova att inte föra källan vidare. Han ville absolut inte att polischefen skulle få nys om att han hade läckt.

Leena vet att det är någonting med de här videofilmerna, fast polischefen viftat bort det. Hon börjar också oroa sig över hur den där flickan Emelie har det och börjar direkt jobba om för att kunna hitta henne så fort som möjligt. Hon är rädd att någonting hemskt har hänt flickan. För att kunna se på filmerna så går hon till IT-chefen.

De gick in i ett mörkt litet rum med en videospelare upp i taket med en vit duk framför två bekväma stolar. Efter ett tag av pillande på den gamla videospelaren så kom det upp en svartvit video på gatorna i flera olika riktningar mot gatan, i nedersta hörnet fanns det också en liten digitalklocka med månad, dag och år bredvid. Det tog en liten stund innan hon såg en flicka som hon antog var Emelie, springa in emellan två byggnader för att ta skydd. Leena börjar genast bli stel och tror att det var någon som följde efter henne, men sedan åkte en polisbil förbi och Emelie stack ut huvudet, då förstod hon att det va polisen som letade efter henne. Var det före eller efter attacken? Då började hon titta ner i hörnet och kom ihåg från den där mannen att det hördes ett tjut från gatan dagen innan, och det här är nog dagen innan. Då började hon slappna av igen och tittade undrande på skärmen då hon såg flicka gå långsamt tillbaka från de hållet som hon kom ifrån.

Från att bli skrämd av videon ser hon plötsligt en man som kommer springandes framför henne då flickan tittar bakåt för att se om någon var där. Mannen slår Emelie med en batong och hon däckar av direkt. Sedan ber Leena IT- chefen om de kunde titta vidare på filmen fast på datorn så de kunde Zooma in och se om det kunde vara möjligt att se vem det va som låg bakom dådet.

Efter ett par timmar kommer IT- chefen till Leena och säger att den digitala kopian är klar. När de kommer till den delen då mannen slår till Emelie så klickar Leena på stopp och försöker zooma in på ansiktet och känner genast igen ansiktet. * Efter flera timmars letande i den mörka skogen så hittar de en väl gömd kamouflerad gammal stuga.

Poliserna håller i de osäkrade pistolerna redo för att kunna skjuta. Spänningen i gruppen blir mer och mer intensiv ju närmare huset de kommer. Ledaren i gruppen ber resten av gänget att omringa huset bakifrån och på framsidan. Poliserna börjar så tyst som möjligt springa runt huset. När de kommer fram till huset märker Leena något. Blod. Det ligger blod på marken som leder upp på verandan och sedan in genom entrén. Väldigt misstänksamt. Det måste vara det här huset. Ledaren ger signal, en lång och kraftig man gå upp på verandan och försöker öppna dörren. Det är låst, så klart. Han sparkar in dörren utan att tveka och söker sedan igenom huset. De första rummen är tomma sen så hör de ljud från ett rum längre in. När de kommer in i rummet står polischefen där.

Han hade tappat sin skål med chips. Tv:n står på och det är en film som spelas. Alla som står i rummet ser lika förvånade ut som polischefen.

- Vad är det här för nåt? säger polischefen.

Upp med händerna så vi kan se dem! utbrister en av polismännen.

- Kan jag få ta upp allt jag precis tappat först? frågar polischefen.

- UPP MED HÄNDERNA! skriker nu polisen, med en ilsken röst.

- Var är flickan? frågar Leena.

- Vilken flicka? Jag förstår inte vad du pratar om? säger polischefen undrande.

- Flickan du kidnappade! Du vet mycket väl vem hon är och var hon är!

- Vilken flicka? Och vad får dig att tro att jag har kidnappat henne? Det är ju absurt!

- Egentligen inte chefen. Vi har hittat blod på din veranda, och hur kan du förklara däckspåren från en polisbil som leder hit. Du gick också ut med att minnet i videokamerorna hade blivit raderade. De har blivit stulna.

- Så ni påstår att jag har kidnappat en liten flicka bara för att jag råka säga fel?

-

- Har du flickan eller inte?

- Nej, har jag ju sagt!

- Så då är du okej med att vi söker igenom hela huset?

Polischefen står tyst och polismännen börjar söka igenom huset.

Efter en stunds letande börjar Leena att tvivla på om hon verkligen hade rätt. Hon kanske hade missuppfattat hennes bild av polischefen? Precis när hon var på väg att be om förlåtelse till ledaren hör de ett ljud från vardagsrummet, en duns. När de kommer fram in i vardagsrummet hör de ljudet igen ett skrik den här gången polismännen springer i vardagsrummet och lyfter på mattan som ligger mitt på golvet. Under mattan på trägolvet sitter en lucka. Leena springer genast fram till luckan och rycker upp den. där står hon, Emelie. Leena hade haft rätt , Emelie är här.

-Samuel Eradröm, du är arresterad för kidnappning. säger en av polismännen till polischefen.

Emelie vaknar upp med en hemsk huvudvärk. Hon befinner sig i ett vitt rum där lamporna lyser så starkt i ögonen att det gör ont. Hon hör en röst som hon direkt känner igen. Hon sätter sig hastigt upp och tittar sig runt omkring. Hennes pappa. Han sitter där vid sängkanten och tittar på henne med en glädjande blick. Det känns som en evighet sedan hon hade sett honom, även om det bara var för några dagar sedan. Emelie blir överlycklig av synen av sin pappa och omfamnar honom hårt och länge. Hennes pappa släppte sakta och varsamt från hans dotters fasta grepp, och sa att hon borde sova lite, efter allt hon har gått igenom. Emelie tycker att det kanske borde vara en bra idé, även om hon inte minns så mycket från de senaste dagarna så känner hon sig trött och svag, och nickar mot sin pappa som bekräftelse och lägger sig ned igen och somnar in i en djup sömn.

Emelie vaknar upp dagen efter förvirrad men piggare. Nu är det en sjuksköterska i rummet som pysslar om en av hennes många skador hon hade fått från allt hon varit igenom. Emelie frågar var hennes pappa är och sjuksköterskan svarar med att hon inte behöver oroa sig för hennes pappa gick bara för att få i sig lite mat. Emelie nickar.

Efter en stund kommer Emelies pappa tillbaka, det är skönt att se honom, hon känner sig som hemma då. Det är inte förrän Emelies pappa börjar plocka upp maten ur ICA-påsen som hon märker hur hungrig hon är. Resten av dagen spenderar Emelie med sin pappa och familj. Emelie brukar aldrig känna så här. Längtan, längtan efter att få spendera tid med hennes familj. Emelie fick en annan känsla också, trygghet.

48 timmar Kyrkklockornas dova klang ringer i klocktornet. ”Ding dong, ding dong, ding dong”. Tystnaden sänker sig i kyrkan, och alla riktar sina blickar mot den vita kistan med karvningsmönster på sidorna och ett tonvis av röda rosor på. ”Vi har samlats här idag för att hedra minnet av bagaren Karl-Olof Strand. Han var av många älskad som bror, pappa och farfar…”

Amanda ser sig omkring i den fullsatta kyrkan, längst fram sitter Karl-Olofs familj, hans fru, sönerna Marcus och Olle, som håller en sovande bebis. Hon tittar på deras röda kalufser som nästan ser lite lustiga ut mot allas svarta kostymer och klänningar. Hennes blick vandrar vidare och fastnar på Inger Quist, en äldre vän till Amandas familj. Inger sitter rak i ryggen med händerna knäppta i knäet. Blicken är fäst på kistan, munnen är hopknipen till ett smalt streck. Men hon gråter inte. Inger visar aldrig sina känslor, särskilt inte för en man hon bara kände så ytligt, som stadens bagare.

Från bänkraderna längst fram hörs spridda snyftningar, men längre bak sitter folk precis som Inger, med uttryckslösa miner i sina svarta kläder. Det är inte många människor som kände Karl-Olof, men de har ändå kommit hit för att visa att de bryr sig. Alla utom Arne. Han sitter på bänkraden längst bak, med huvudet nerböjt som om han försöker dölja sina tårar, men Amanda såg på vägen in att han sitter med en bok i knäet. Arne är bibliotekarie, och det är allmänt känt att han och Karl-Olof inte är vad man kallar goda vänner.

Prästen fortsätter prata, och plötsligt börjar folk resa sig för att lägga sina rosor på kistan. Marcus går först, han lägger rosen, stannar upp ett ögonblick och lägger handen på kistan. När han lyfter blicken tittar han rakt in i Amandas ögon. Uttrycket i hans blick förvånar henne. Han är arg, inte ledsen. Sedan vänder han sig om och går tillbaka. Amanda lägger märke till Marcus stora och lite krokiga näsa. Det ser ut som en potatis i hans smala ansikte. ”Arthur, har du sett Amanda?” frågar Mary Williams på brittisk accent och ser sig oroligt omkring i folkmassorna utanför kyrkan. ”Äh, du vet ju hur hon brukar vara, hon är säkert redan hemma.” Arthur Smith rynkar på näsan. Han är Amandas pappa och Marys sambo, och han har ännu tydligare brytning.

Mary suckar, Arthur är inte den som oroar sig i onödan. Ända sedan de flyttat från London har Amanda varit frånvarande och gjort som hon själv velat. Men Arthur ville inte oroa sig, jämfört med London var Stockholm ofarligt. ”Ska vi åka hem då?” säger Mary och börjar gå i riktning mot tunnelbanan. Arthur inser att det inte är någon idé att protestera, så han tar ett snabbt avsked av de andra gästerna innan han skyndar efter Mary. ”You´re worried?” frågar han när han hinner ifatt henne. ”Hon lovade att stanna kvar med oss.”

Arthur suckar. Vad hade Mary väntat sig? Amanda skulle knappast stanna kvar på en begravning där hon knappt kände någon.

Stegen ekar i det tomma trapphuset. Mitt på dagen är ingen hemma, speciellt inte inne i innerstan. På ytterdörren sitter en upptejpad namnskylt Williams & Smith. De går in. ”Are you here, Amanda?” ropar Mary ändå. Inget svar hörs, nu börjar hon bli riktigt orolig. Hon tar upp mobilen och slår hennes nummer, signalerna går men ingen svarar. Amanda går aldrig någonstans utan sin mobil. Föräldrarna går till hennes rum, men hon är inte där. Mary tar upp mobilen och trycker på numret till P. Smart.

Paul Smart, en privatdetektiv, som flera gånger arbetat med Mary och Arthur under deras karriärer som stjärnadvokater. Speciellt en gång, i fallet med Marie Pärsson, Arnes fru. Hon satt numera på livstid för att brutalt ha mördat sin bästa väns make. Ingen kunde finna lösningen på gåtan förutom Mr. Smart. Det var också under det fallet som Mary och Arthur träffades för första gången. Paul sitter i sitt arbetsrum i det antika huset i Gamla Stan. Han har nyss påbörjat en cigarett när telefonen ringer.

Han blåser ut ett stort rökmoln innan han svarar. ”Privatdetektiv Paul Smart.” ”Please help”, svarar en välbekant röst. ”Så… vad kan jag hjälpa Ms. Williams med, eller är det Mrs. Smith nu?” ”It´s Amanda, she´s gone, and no det är fortfarande Williams. Även fast Inger misstycker om att vi fick ett barn utan att vara gifta. Men det hör inte till saken.” ”Jaha, det säger du, hon tycker inte om oäktingar.” Paul låter lite misstänksam. ”Nej, hon tycker väldigt mycket om Amanda. But focus, som sagt så har inte det något med saken att göra.”

”Jo, det har det faktiskt. Hur länge har ni bott i Sverige, har ni hunnit få några vänner? Har Amanda? Är inte risken större att någon nära skulle vilja skada er?” ”Så ni tror att Inger har något med saken att göra!?” Mary låter upprörd. ”Jag förstår om ni inte tror det, men den skyldiga brukar oftast vara någon nära. Kanske håller hon sig borta frivilligt. Det är ganska vanligt i hennes ålder. Hon kommer nog tillbaka imorgon. Hejdå…”

Paul tar luren från örat och är nära att lägga på när Mary sedan tjuter: ”Wait! Du måste ändå hjälpa oss att hitta henne!” ”Okej, ge mig hennes mobilnummer så spårar vi hennes mobil.” Mary ger honom numret och han frågar vart hon såg henne sist. Han skriver in numret på sin dator. ”In the church, after Karl-Olof Strand’s funeral.” ”Ser man på…”, han kan inte riktigt dölja att han är road. ”Vad är det som är roligt!?” Mary var en mycket känslig kvinna. ”Mobilen finns i kyrkan...” Paul lägger på, greppar sin hatt och rock.

Det piper i hennes öra när Paul lägger på luren. Han sa aldrig att de skulle träffas vid kyrkan, men hon bestämmer sig för att åka dit i alla fall. Arthur stannar hemma ifall Amanda skulle komma tillbaka. Mary tar tunnelbanan. Klockan är snart ett. När hon kommer fram är kyrkogården nersläckt.

Det är bara några ljus vid gravarna som lyser upp i mörkret. Hon ser en smal gestalt med dålig hållning, rock och en stor hatt, vid kyrkan. Det är Paul Smart. Det skulle hon aldrig kunnat missa. ”Får jag din mobil”, säger Paul så fort Mary kommer fram. Hon räcker den till honom och ser på när han ringer Amandas mobil. Han visar ett hyschande tecken. Man hör en svag signal från kyrkan, sedan hör man snabba steg och en person kommer utspringandes där ifrån. De försöker springa efter men personen är för snabb. Han svänger höger vid grindarna och Mary skymtar en väldigt stor näsa.

Marcus. Men hon avfärdar tanken. Finns Amanda här?

Den höga kyrkporten gnisslar högt när Paul öppnar den. Han har noga instruerat Mary att hålla sig bakom honom, ifall någon skulle vara där inne. Han sticker in huvudet och ser sig omkring. Ljuset från det höga fönstret längst fram i kyrkan kastar spöklika skuggor över de tomma raderna av kyrkbänkar.

Det enda som vittnar om begravningen som ägt rum tidigare är en bukett rosor, som ligger bortglömda där kistan stod. Han tar några försiktiga steg in, och Mary gör detsamma bakom honom.

Deras steg ekar i tystnaden. Det skulle vara omöjligt att gömma sig om någon skulle dyka upp ur skuggorna. Egentligen undrar han varför han är så säker på att Amanda är kidnappad. Men han kan inte förklara det. Det är bara en känsla. Kanske Marys oro smittar av sig på honom.

Mobilen slutar ringa och röstbrevlådan går igång. Paul lägger snabbt på och ringer igen. De går mot signalen och kommer fram till predikstolen. Där ligger den och surrar, men ingen Amanda syns till.

En spricka delar skärmen i två. Mary sträcker sig efter mobilen. ”NEJ!” Paul smäller lätt till hennes hand och Mary drar den till sig. ”Fingeravtrycken!” Paul öppnar sin portfölj och tar på sig ett par vita plasthandskar. Sen tar han fram en burk med ett svart pulver i.

Mary förstår att det är kolpulver när han penslar på det på mobilens skärm. Han tar fram en tejpbit och trycker mot skärmen, innan han sätter fast tejpbiten på ett vitt papper. ”Ser du?” säger han och håller fram pappret mot Mary. Ett fingeravtryck syns tydligt mot den vita bakgrunden. Hon nickar, och han lägger försiktigt ner det i en plastficka i portföljen. ”Jag tar med detta till mitt kontor och analyserar det. Men jag skulle ändå vilja prata med Inger…”

Han avbryts av ett surrande från golvet. Amandas mobil. Mary kastar sig över den för att se. Det har kommit ett sms, så hon lutar sig närmare över den för att se vad det står. Texten lyser mot henne i mörkret, och det tar ett ögonblick innan hon inser vad texten innebär. Hon slår händerna för munnen, känner tårarna börja rinna ner för kinderna. ”Vad är det?” Hon hör i Pauls röst att han blir orolig. Han lutar sig över henne och läser. ”Helvete!” mumlar han.

Jag har Amanda.

48 timmar, sen är hon död

Den stora väggklockan står på halv tre när Paul kliver in i köket. Tröttheten bränner bakom ögonlocken, men det finns inte tid att sova nu. Han sätter på en kanna kaffe och tar fram en kopp.

Han masserar tinningarna och tittar ut genom fönstret medan kaffet bryggs. Vad kan ha hänt Amanda? Enligt hennes föräldrar är hon ingen person som rymmer hemifrån. Hon brukar sitta i sitt rum och lyssna på hög musik eller se på film, precis som tonåringar gör. Han hade ingen framgång när han försökte spåra sms:et.

Amanda vaknar. Det är mörkt. Hon trevar med armarna men kan inte sträcka ut dem mer än två decimeter framför sig. Hon drar med fingrarna i taket. Det känns som sammet. Det är kvavt, tungt att andas, och det luktar unket. Amanda känner ett sting av huvudvärk. Hon trevar sig upp och lägger handen mot smärtan, där en stor bula tornat upp sig. Trots att hon ligger på en mjuk bädd känner hon kylan som får henne att skaka och hacka tänder. Hon börjar få panik. Taket går inte att rubba. Hon sparkar med benen och försöker hitta någon svag punkt så att hon ska komma ut. Hon skriker i hopp om att någon ska höra henne, men ingen kommer.

Golvlampan i hörnet sprider ett svagt sken i rummet. Den får tröttheten att komma smygande igen.

Paul har redan skickat iväg fingeravtrycken på analys, och låter nu tankarna vandra fritt, från Amanda, Mary och Arthur, till sms:et och vem som kan vara skyldig. Det är något som inte stämmer med Inger. Han har aldrig träffat henne, men enligt Mary skulle hon kunna ha ett finger med i spelet.

I trappan på vägen ut tar han upp mobilen ur fickan och ringer. Mary svarar direkt, och Paul förvånas över hur pigg hon låter, trots att hon inte heller har sovit på hela natten. Som han väntat sig undrar hon om han kommit på något nytt, och han hör besvikelsen i hennes röst när han säger att så inte är fallet. Han bestämmer sig för att gå rak på sak. ”Kan jag få Ingers adress?” ”Ingers? Men varför…?” Hon låter förvånad, men han har inte tid att förklara. ”Har du det?” upprepar han istället. ”Yes, of course.” Han lägger adressen på minnet när han får den och bestämmer sig för att promenera dit. Det är inte långt, och den svala nattluften får honom att känna sig lite piggare.

Dörrklockan ekar genom lägenheten. Paul har händerna djupt nerkörda i fickorna i sin gamla vinterrock, och hatten nerdragen långt, så att dess skugga skymmer ögonen.

Inger ser först skrämd ut när hon öppnar, men rädslan övergår snabbt till förvåning. ”Du?” säger hon med misstänksam röst.

Paul kan inte dra sig till minnes att de träffats förut, så han sträcker fram handen för att hälsa. Inger ser på den men tar den inte. ”Vad vill du?” frågar hon istället. ”Jag utreder Amandas försvinnande, och… ” Han tystnar när han åter ser förvåningen i hennes blick. ”Har du inte hört?”

Först skakar hon bara på huvudet, men sen höjs rösten som i en fördröjd reaktion: ”Varför har ingen sagt något?”

Paul vet inte riktigt vad han ska svara, utan låter Inger fortsätta. Efter ett ögonblick verkar hon inse att hon inte är den enda som bor i trappuppgången, och tystnar tvärt. ”Får jag komma in?” frågar Paul och kliver in utan att vänta på svar. ”Du kan sätta dig i soffan”, säger Inger och försvinner ut i köket. Paul går bort till hörnan där en liten soffa för två personer står placerad tillsammans med två fåtöljer, och slår sig ner. Han tittar sig omkring i det prydligt möblerade rummet. De vita väggarna, fyllda med konst, de stora, vitmålade designmöblerna, och den stora kristallkronan i taket. Det är ingen tvekan om att här bor det någon med mycket pengar.

Han hör det slamra från köket, och en doft av kaffe sprider sig i rummet. Han tar av sig hatten och lägger den på det låga soffbordet med en glasskiva i, men behåller rocken på. Det är kallt i lägenheten, som om ett fönster har stått uppe länge. Efter en stund kommer Inger in i rummet med två rykande kaffekoppar. Hon räcker den ena till Paul innan hon själv slår sig ned i en av fåtöljerna mitt emot honom. ”Så du känner inte till Amandas försvinnande?” Hon skakar på huvudet. Hennes ansikte är i det närmsta nollställt. Det finns inga spår av chock eller förtvivlan, som de flesta andra skulle ha visat.

Istället tycker han sig ana förvåning. ”Berätta.” Rösten är stabil, bestämd på något sätt. ”Amanda försvann efter begravningen. Mary ringde mig inte många timmar efter den. Hon var säker på att Amanda inte höll sig borta av fri vilja. Jag ville inte tro henne. Det hade bara gått några timmar. Mary ville att jag skulle spåra henne, och hon hade rätt. Vi hittade Amandas mobil i kyrkan, och…” Han får samla sig för att kunna fortsätta. ”Det kom ett sms.”

”Vad stod det?” frågar Inger och tar en klunk av sitt kaffe. ”48 timmar, sen är hon död.” Han har blicken fäst på sina händer när han säger det, men när han tittar upp och möter Ingers blick igen förvånas han ännu mer. Hon sitter tillbakalutad mot ryggstödet, med kaffekoppen i knäet. Som innan röjer hennes blick inte en tanke. ”Du verkar inte förvånad”, konstaterar han misstänksamt. ”Nej.” Paul rynkar pannan. Visste Inger något? Innan han hinner ställa frågan fortsätter hon: Vem som helst skulle ha motiv att göra något sådant. Men jag tror bara det är ett tomt hot.”

Hennes ord gör Paul än mer misstänksam. Någon som stod Amanda så nära som Inger gjorde skulle inte reagera som hon gjorde. Under alla fall han arbetat med hade folk blivit förtvivlade, till och med för mindre saker än detta. Han hade aldrig stött på någon som reagerade som Inger. ”Du förstår att jag måste hålla ett förhör med dig, eller hur?” ”Ja, självklart.” ”Är det okej att jag spelar in?” frågar han och tar upp mobilen ur fickan. Hon nickar. ”Du var på begravningen samtidigt som Amanda, stämmer det?” inleder han. ”Ja.” ”Vad gjorde du när den var slut?” ”Jag var med på begravningskaffet en stund, men sen gick jag hem.” ”Var du ensam?” ”Ja.” ”Det finns alltså ingen som kan intyga att du faktiskt gick hem?” ”Nej.” ”Så… Vad tycker du om att Mary och Arthur inte är gifta?” Paul noterar att en liten rynka uppstår i Ingers panna. ”Det tror jag att du vet, men om du skulle tro att jag skulle göra något av den anledningen är du fel ute.” Nu börjar hon bli upprörd. Paul hade vidrört ett känsligt ämne. Hon återgår snabbt till sitt vanliga behärskade jag, går fram till dörren och visar honom att det är dags att gå. Men han känner sig inte färdig än, så han sitter kvar. Han kan se att det irriterar henne, men inte mer än att hon kan kontrollera det.

“Vi träffades första gången när Amanda var nio år. De besökte aldrig Sverige, så jag åkte dit en gång. Vi är ju inte så nära släkt, Mary är min kusins dotter. Men sedan de flyttade hit har jag blivit som en mormor till Amanda, så vi träffas ganska ofta.”

“När träffades ni senast?”

“Vi hälsade innan begravningen. Jag var lite sen, så vi hann bara växla några ord innan det började. “ “Var ni ensamma?”

“Nej, nej. Det var ju massor med folk där. Det kan nog vem som helst intyga.” Inger går tillbaka och sätter sig i fåtöljen. Hon spänner blicken i Paul. Han får en obehagskänsla, och börjar nervöst pilla på en lös tråd på den slitna rocken.

“Finns det fler misstänkta?” frågar hon.

“Nej, inte för tillfället.” “Är det något mer du undrar?” Paul känner att han borde komma på något mer att fråga henne om, men för tillfället nöjer han sig med den information som han fått. Han tackar för sig och går.

Paul känner sig mer förvirrad än innan när han lämnar Ingers lägenhet. Hon visar inga känslor efter att har fått veta vad som hänt Amanda. Det är som om hon vet någonting hon inte vill dela med sig av. Han försökte med alla metoder få henne att säga det, men utan större framgång. Paul bestämmer sig för att ringa till föräldrarna. ”Hallå?” svarar Arthur med grötig röst. Det märks att han har sovit.

Paul berättar om förhöret med Inger, ”Hon vill aldrig visa sina känslor. Men Amanda…”

Arthur verkar inte förvånad. ”Menar du att du inte tycker att hennes beteende är konstigt?” ”Kan du inte komma hem till oss? Vi har en sak vi vill visa dig.” replikerar Arthur istället för att kommentera Ingers frånvarande beteende. Paul lägger på och beger sig av.

När Mary öppnar dörren ser hon trött ut, trots att hon har sovit. Hon har mörka skuggor under ögonen, och håret hänger stripigt över axlarna. Hon är klädd i en ljusgrå sidenmorgonrock, och på fötterna har hon ett par leopardmönstrade tofflor. Hon ler ett ledset leende. Han följer efter Mary in i lägenheten men stannar upp när han ser ett foto som sitter på väggen. Det föreställer en liten flicka i fyraårsåldern som glatt leker på stranden, tillsammans med en äldre kvinna.

Han antar att den lilla flickan är Amanda, och känner genast igen kvinnan. Inger. Hon sa att de inte hade träffats förrän hon var nio år. En lögn alltså. Han ser sig omkring i hallen för att se så att Mary och Arthur inte ser honom innan han tar upp mobilen ur fickan och tar ett foto av bilden.

Sen fortsätter han in i köket efter Mary, och hon räcker honom ett kuvert. Han drar ut det hopvikta pappret.

Ni har förstört mitt liv, nu ska jag förstöra era!! //Marcus

”När kom det här?” frågar Paul och tittar allvarligt på Mary. ”I morse” svarar hon. ”Var det, det du ville visa mig?” frågar han. ”Ja”. Mary nickar ”Vi brukar få många letters like that, men de är mest tomma hot. Han har aldrig riktigt gjort anything.” ”Jag måste få prata med Marcus. Får jag ta med mig brevet?” ”Ja, självklart. Han bor i dörren bredvid, men han brukar åka tidigt till his work. Han är nog i korvkiosken”. ”I korvkiosken?” Paul höjer på ögonbrynen. ”Ja, han jobbar i en korvkiosk nära Sergels Torg, utanför Gallerian”.

Paul börjar gå mot tunnelbanan. Det är lätt att hitta kiosken där den står synligt utanför Gallerian.

Det är en vagn på hjul och Paul känner igen honom på långt håll. Arthur sa att Marcus hade rött hår och en stor näsa, inget man tar fel på. Paul minns att Mary nämnde något om att personen som sprang ut ur kyrkan såg ut som Marcus. Paul ställer sig i kön. ”Är du Marcus Strand, granne till Arthur Smith och Mary Williams?” ”Ja, och vem är du?!” fräser Marcus till svar. ”Paul Smart och jag utreder Amanda Williams försvinnande”. ”Jaha, vad har det med mig att göra?” säger Marcus lika surt. ”Jag skulle vilja växla några ord med dig angående hoten mot familjen.” ”Ja, ja. Men ta det fort, jag jobbar!” ”Jag är ledsen. Vi behöver sitta ned avskilt. Kan du stänga kiosken under mötet så vi kan talas vid?”

Marcus tittar först surt på Paul men inser sedan att han har rätt. Han öppnar upp till Paul så att han kan gå in. Det luktar starkt av stekos. Ketchup - och senapstuber hänger i taket och mot försäljningsluckan döljs tråg under lock, fulla med varmkorv som ligger och blir gammal, och aldrig kommer att bli såld. I ett kylskåp mot väggen står läsk. En värmepust slår emot honom från den fräsande fritösen. Paul känner sig kvävd. Det blir inte bättre av att han inte vet hur han ska börja men han bestämmer att ta tjuren vid hornen och frågar:

”Varför skriver du hotbrev till Mary och Arthur?” ”Jag var städare hos dem, men de tyckte inte om att jag tog en kopp kaffe och mat av dem varje gång jag var där. Så de fick mig sparkad! Har du hört vilka människor. De har inga hjärtan!” Hans ilska går inte att ta miste på och Paul inser att det är bäst att spela med. ”Ja, helt hjärtlösa. Men har du försökt att hämnas någonting?” ”Ja, såklart.” Paul lyssnar noggrant. ”Jag hade sönder deras ringklocka och tog deras namnskylt.”

När han säger det kan inte Paul hålla sig för skratt. ”Är det något som är roligt?” Marcus har fått tillbaka sin vanliga stämma. ”Nej… det var bara en person som jag såg… Vi går vidare. Varför var du i kyrkan så sent i går kväll?” ”Min pappa har dött. Jag ville ta ett sista farväl innan han kremeras imorgon.” ”Men varför sprang du ut så snabbt?” ”Jag trodde det var Arne Pärsson. Han var på begravningen helt utan anledning. Han och Karl var inte ens vänner. De var ärkefiender.” Äntligen säger Marcus något vettigt. Ja, nästan i alla fall. De säger hej, efter att Paul köpt en korv. Han tycker synd om Marcus. Men när han smakar på den överkokta korven förstår han varför försäljningen går så dåligt.

Det finns ingen ringklocka utanför dörren, så Paul knackar försiktigt. Steg hörs inifrån huset. Det blir tyst ett ögonblick innan det rasslar till och dörren öppnas. Arne ser inte alls ut som Paul tänk sig. Han har tunt, grått hår med högt hårfäste. Han har stora påsar under ögonen, och det rynkiga ansiktet är hopsjunket i en bister min. Hans kläder ser ut som om de inte tvättats på flera veckor, men rummen som skymtar bakom honom ser däremot välstädade ut. ”Hej, jag heter Paul Smart”, säger han och sträcker fram handen för att hälsa. Arne tar den tveksamt, men hans handslag är fast. ”Jag utreder Amanda Williams försvinnande.” Arnes bistra min försvinner och spricker upp i ett leende. ”Ja, självklart. Kom in. Men ta av dig skorna först.” Paul tar av sig skorna och ställer dem vid väggen. Arne tittar skeptiskt på dem, och när Paul passerat in i hallen böjer Arne sig ner och rättar till dem, så att de står perfekt i förhållande till de andra skorna. Perfektionist, noterar Paul innan han tittar vidare. Huset är litet, och nu när han står här inne ser det ännu mer välstädat ut. Varenda prydnadssak står perfekt placerat på hyllorna, tidningarna som ligger på soffbordet ligger precis intill kanten, soffkuddarna har inte ett veck. Det är nästan som om det vore mätt med linjal.

”Du kan sätta dig i soffan”, säger Arne, och det ser ut som om det bär honom emot att säga det. Paul står kvar och Arne ser lättad ut. ”Kaffe?” Arne räcker fram en kaffekopp, som Paul tacksamt tar emot. ”Spill inget på mattan bara.”

Paul kan inte hålla tillbaka ett leende. ”Du verkar nästan glad att jag kom.” ”Ja. Det är så hemskt det som hände Amanda. Jag hoppas verkligen att ni hittar henne.” ”Men varför var du på Karl- Olofs begravning?” Paul ser direkt att Arne blir fundersam. Hans leende försvinner, och han är tyst ett ögonblick . Han säger att de känt varandra i många år och är goda vänner, men Paul är fortfarande misstänksam. ”När fick du höra om Amandas försvinnande?” ”I morse. En god vän, en vän till Mary och Arthur också, berättade det.” ”Kan du ge mig namnet på den här personen?” ”Eh… ” Arne ser ut att leta i minnet. ”Jag vet inte…” ”Hur kan du inte veta?” Paul känner sig plötsligt irriterad, han vill ha raka svar. ”Det… Det var ett anonymt telefonsamtal. Jag har fått några sådana på sistone. ” ”Och du har ingen aning om vem det är som ringer?” ”Nej, tyvärr. Men det skulle mycket väl kunna vara Marcus. Han gillar mig inte, han skulle gärna få mig ur vägen.” ”Hur menar du?”

Arne rycker bara på axlarna. ”Jag har mina teorier.” ”Okej. Vad gjorde du efter Karl- Olofs begravning?” ”Jag gick till biblioteket. Jag var där ett tag, innan jag gick hem.. Sen ringde jag en god vän. Det blir ju så ensamt här sedan min fru försvann.” Paul lyfter på ögonbrynen. ”Ja. Hon sitter i fängelse. Hon påstås ha mördat sin väninnas man. Men det är inte sant. Jag vet att hon är oskyldig.” Paul känner ett sting av dåligt samvete. Det var han som löste fallet med den mördade mannen för många år sedan. Han minns det som om det vore i går. Arne hade suttit och stirrat på sina händer i knäet under hela rättegången. Hans fru hade hela tiden nekat att hon var skyldig, sagt att hon inte kunde bli oskyldigt dömd. Det var nära att hon blivit frikänd; hennes advokat hade varit mycket skicklig. Men slutligen har bevisen varit för många.

Det är tyst en stund. Paul kommer inte på några fler frågor för tillfället, så han bestämmer sig för att gå. Väl hemma igen påbörjar Paul arbetet med sammanställningen av fallet. Han skriver lappar med de misstänkta samt ledtrådar som pekar på dem. Marcus har Paul nästan uteslutit, men han kanske bara spelade dum. Men han tar ändå fram en bild på honom och lägger till gruppen med misstänkta som sitter uppe på anslagstavlan. Att han förlorade jobbet på grund av familjen, och behövde jobba dag ut och dag in i den eländiga korvkiosken kan ha gjort honom hämndlysten, att han vill förstöra för dem också.

Inger. Hon hade varit så känslokall. Det är som om hon inte riktigt är orolig för Amanda, eller som om hon vet någonting. Det är som om alla de misstänkta döljer någonting. En sak vet han i alla fall att hon ljög om. Hon berättade att de hade träffats första gången när Amanda var nio år, men i själva verket träffades de mycket tidigare. Det finns tydliga bevis. Han har hela hennes förhör inspelat på sin mobil, och fotot på väggen hemma hos Mary och Arthur. Det är något han måste ta upp med henne igen.

Och vad skulle Inger ha för motiv? Visst, det som Mary sa med att hon och Arthur inte var gifta, men det kändes för långsökt. Det måste finnas något annat. Något mellan henne, Mary och Arthur.

Något som ingen av dem berättade. Mary och Arthurs bakgrunder kanske inte var helt fläckfria de heller? Men det ville han gärna tro, de var ju hans vänner.

Arne, en enstöring med tvångstankar om ordning och som saknar sin fru. Dessa personer kan göra de mest konstiga saker, men han känns ändå ganska harmlös. Han ville inte heller berätta om sin hemliga källa till informationen. Arne visste mer än de andra misstänkta, fast det kunde bero på flera saker. Han jobbar i biblioteket, där kunde man höra mycket. Arne sa också att han och Karl-Olof var riktigt goda vänner men alla andra trodde tvärt om. Han sätter upp en lapp med informationen på bredvid hans ansikte. Vad skulle Arne ha för motiv? Det är svårt att komma på, men han sa i och för sig att hans fru blivit oskyldigt dömd till livstidsfängelse, av Mary och Arthur. Det kunde vara något, men det var för länge sedan, varför just nu? Det hela är ett mysterium.

När klockan nästan är åtta ringer telefonen, fingeravtrycken på Amandas mobil är scannade. En sträv röst säger att de liknar Ingers. Han blir fundersam, är Inger skyldig? Paul tackar och ringer sen Inger och frågar varför hennes fingeravtryck finns på Amandas mobil.

Hon förklarar att hon hittat en mobil efter begravningen och lagt den synligt på predikstolen så att den skulle synas om någon letade efter den. Hon berättar också att Arne hade hjälpt till att bära ut kistan ur kyrkan tillsammans med Marcus och några fler. Han tackar för att Inger ringde tillbaka, och sätter sig sen ner vid sitt arbetsbord igen. Han måste komma ihåg att prata med Inger om fotot också.

Paul krockar med en man utanför entrén till Ingers hus. Mannen vänder sig om och muttrar något ohörbart. Paul rycker på axlarna utan att ens se åt hans håll när han fångar porten som håller på att åka igen och går in. Det är skönt att komma in i värmen i trapphuset, och den här gången tar han av sig hatten innan han ringer på ringklockan. Nästan direkt hör han hur låset vrids om, och dörren träffar honom nästan i ansiktet när den far upp.

“Glömde du något…?” Inger har ett brett leende på läpparna, men det dör ut när hon inser att det är Paul. “Du igen?” Paul får en känsla av att mannen han stötte ihop med i porten var på väg från just Ingers lägenhet.

“Jag måste prata med dig igen”, säger han och Inger suckar uppgivet.

“Vad är det om nu då?” frågar hon när de satt sig ner i soffgruppen.

Paul går rakt på sak. “Varför ljög du om när du träffade Amanda första gången?”

Inger ser först förvånad ut, men det varar bara i ett ögonblick.

“Hur kunde du…?” börjar hon, men tystnar. “Jag ville inte att jag skulle hamna på listan över misstänkta, men det verkade inte gå så bra…” Hon himlar med ögonen.

“Vem var mannen som var här?” frågar han, och får sina misstankar bekräftade när Inger rycker till på andra sidan bordet.

“Det var bara min bror”, svarar hon snabbt. Lite väl snabbt kanske.

Paul suckar. Leendet som han fick se när hon öppnade dörren var definitivt inte ett leende man ler mot en bror.

“Inger”, säger han och lutar sig närmare henne. “Det här är en utredning av kidnappning av en femtonårig flicka. Jag är rätt säker på att det är jag som bestämmer vad som angår mig och inte. Och vet du vad - rätta mig om jag har fel - men jag tror att den mannen var mer än en vän till dig.” Nöjt ser han hur orden träffar Inger, mitt i prick.

“Jag… “ Börjar hon, men tystnar.

“Jag kan vänta.” Han lägger armarna i kors och tittar på henne på andra sidan bordet. Han ser hur hon knyter nävarna, hur käken spänns. Men hon tänker inte säga något. Paul bestämmer sig för att testa en sista metod. En sista utväg, för han har egentligen inte tid att vänta.

“Jag vet allt”, säger han. “Jag vill bara höra dig säga det själv.”

Inger kniper ihop ögonen, och är tyst en lång stund.

“Det var Arne”, mumlar hon. Orden blir hängande i luften. Paul kämpar för att dölja sin förvåning.

“Berätta”, viskar han.

Hon drar upp axlarna. “Det var precis efter att hans fru hade åkt fast. Vi träffades på biblioteket, och han erbjöd mig en summa pengar om jag gjorde honom ‘en tjänst’, som han sa. Jag tackade ja till erbjudandet.”

“Vad ville han att du skulle göra?” Paul lutar sig omedvetet ännu längre framåt.

“Jag skulle vittna i rättegången mot hans fru. Jag skulle säga att jag såg henne stå utanför fönstret hos hennes väninnas man natten han blev mördad. Och att jag såg kniven i hennes hand.”

“Men det var inte sant?” Paul håller andan. Inger förvånar honom ännu en gång.

“Nej, hon är oskyldig. Det var Arne.”

Mary hoppar till när telefonen på bordet bredvid henne börjar ringa. Hennes händer darrar när hon trycker på ‘svara’.

“Minns du rättegången när Arnes fru blev dömd för mord?” Han väntar inte på svar, utan fortsätter: “Men hon är oskyldig. Den egentliga mördaren är Arne själv.”

“But...?” Mary vet inte vad hon ska svara. Bevisen var ju så tydliga.

“Jag hinner inte förklara nu. Jag ska till Arne, men jag vill att du följer med. Jag är utanför eran port om två minuter.”

Mary hinner inte svara innan det piper i örat på henne. Hon förstår inte hur det här kan gå ihop med Amanda, men hon är säker på att Paul har en teori. Nu vill han bara få den bevisad.

Mary står redan utanför porten när Paul kommer dit. Hon springer mot honom när han kommer gående.

Hon frågar oroligt vad han kommit fram till. Han berättar om förhöret med Inger, med utelämnar fotot han hittat hemma hos dem, och Ingers lögn.

Marys ögon vidgas när han berättar om lögnerna under rättegången. Det skulle hon aldrig tro om Inger. Men Paul är inte lika säker. Han undrar om hon har blivit blind för hennes beteende nu när de känner varandra så väl.

De ser upp längs fasaden på 80-talshuset där Arne bor. Fönsterna i lägenheterna är mörka och tomma, som om det vore övergivet. Det är ingen trafik på den lilla gatan utanför. Mary ryser. Det är alltså här en mördare bor. I ett helt vanligt hus, så normal. Men ändå inte.

“Kom”, viskar Paul och drar henne med sig in genom den tunga grinden. Gatlampornas ljus sträcker sig inte såhär långt in på tomten, och mörkret sluter sig omkring dem. Det är en stentrappa upp till huset. Vanligtvis går det fort att gå dit upp, men nu känns det som en evighet. Marys hjärta dunkar hårt i bröstet. Hennes och Pauls andetag är det enda som bryter tystnaden.

Paul knackar hårt på dörren. Steg hörs på insidan, och han kan urskilja någon bakom det frostade fönstret. Personen försvinner efter ett ögonblick, och det är tyst, som om alla vore döda. “Öppna!” ropar han, men utan reaktion. “Jag bryter upp dörren!”

Det tar någon sekund, men sen öppnas dörren. Arne ser på dem med skepsis i blicken. Paul tränger sig in innan Arne hinner reagera, men blir ståendes på tröskeln. Rummen är tomma, inte en möbel finns kvar. Bara ett par långa, vita gardiner som fladdrar i vinddraget från ett öppet fönster. Det vita månljuset kastar spöklika skuggor över parkettgolvet. Arne stirrar fram och tillbaka mellan Paul och Mary. Han rycker till, som om han skulle börja springa, men stannar sen upp.

“Vad vill ni?”

“Vi vill bara prata med dig”, säger Paul försiktigt. I ögonvrån ser han att Mary kastar en frågande blick mot honom, men han höjer ett pekfinger, utan att släppa Arne med blicken. “Kan vi sätta oss någonstans?”

“Jag har inga möbler kvar”, kraxar Arne. Med en darrande hand pekar han ut mot köket. “Ni kan få lite kaffe.”

“Flyttar du?”

“Jag… hittade ett billigt hus i York. Jag flyttar imorgon så jag tömde lägenheten. Jag har några släktingar som bor där, så jag vill vara nära dem.”

Något på fönsterbrädan fångar Marys blick; ett kuvert. Hon går dit och drar upp brevet inuti.

“Vad är det där?” säger Paul, och han tvingas släppa Arne med blicken.

“Får jag titta?” Mary är inte säker på om Paul vill att hon ska läsa. Han nickar, och långsamt vecklar hon upp det prydligt vikta pappret. Hon tittar på den korta texten. Det är något bekant med den. Och plötsligt inser hon vad det är. Handstilen. Hennes ögon vidgas.

“Vad?” frågar Paul. Han tar ett försiktigt steg mot henne.

“Det är Amanda som har skrivit.” Till hennes förvåning höjer Paul inte ens ett ögonbryn, utan ber henne läsa upp vad som står. “Jag hörde dig och Inger i biblioteket. Jag vet vad du gjorde.” Det är tyst ett ögonblick, men sen kastar sig Arne mot dörren. Han får upp låset, och försvinner ner för trappan.

Paul är beredd på rymningsförsöket. Han är tätt efter honom ner för trappan, tar två steg i taget.

Bakom honom ropar Mary. Arne är snabbare än han trott. Han kämpar för att hinna ifatt, håller sig hårt i ledstången för att inte ramla. När han kommit ner för sista trappsteget ser han Arne borta vid grinden. Hans stressade händer skakar när han kämpar för att få upp den. Paul slutar springa. Han vet att Arne inte kommer att komma undan. Sakta går han fram till honom och lägger handen på hans axel. Med ett fast tag vänder han runt honom.

“Var är hon någonstans?” frågar han bryskt.

“Jag kan inte berätta det”, viskar Arne.

“Tänk om hon dör då? Hur ska du kunna leva med att ha dödat Amanda?”

Paul anstränger sig för att låta övertygande.

“Om du visar mig var Amanda är någonstans låter jag dig gå. Jag säger ingenting till polisen, och du får åka till York.

Arne nickar nästan osynligt. “Hon är vid kyrkan. Där Karl- Olof Strand ska ligga.”

“Vad menar du? Paul höll på att sätta i halsen. Du, Arne, han spänner blicken extra hårt rakt in i Arnes. Är det någonting mer vi måste veta? Arne tar darrande upp handen från jackan, och tar upp en nyckelknippa. Paul tar den. Du, Arne stannar här. Mary, vi måste till kyrkan, nu!”

De går in i kremeringsrummet. Det är säkert tio grader svalare där inne än bara utanför dörren.

Rummet är kritvitt och helt sterilt och på golvet står gravkistor. Det sprider sig ett obehag i Pauls kropp och han ryser av kylan. Mary är blek och ser ut att behöva kräkas. Inte konstigt när det ligger massa lik i rummet. Rummet är avlångt. Det finns säkert över 40 kistor där inne. Det gäller bara att hitta rätt.

Amanda hör hasande steg. Hon försöker skrika och banka men syret är nästan slut och hon har inte kvar någon kraft i kroppen. Hon har inte fått varken mat eller vatten på nästan två dagar. Hon känner hur kroppen skriker efter mat, efter frisk luft, men hon kan inte röra en lem. Det är som att vara levande begravd. Amanda andas in det sista av syret och tar av alla krafter hon har kvar och lyckas sparka mot lådan.

Mary och Paul tittar på varandra. De springer sedan mot ljudet. Men sedan är det tyst, dödstyst. Paul kommer på att Marcus sa något om att hans pappa skulle kremeras, och att Arne hjälpte till att flytta kistan.

“Kommer du ihåg hur Karl-Olofs kista såg ut?!” väser han till Mary.

“Ja, men…” sedan inser Mary vad Paul syftar på. De springer längs alla kistor. De flesta är bara vita med sedan ser Mary en med ett inkarvat mönster. Hon springer fram och öppnar men sedan skriker hon rakt ut och tappar locket. Två stycken döda ögon stirrar rakt in i hennes. Huden är helt vit och läpparna blå. Det ser fridfullt ut men hon ryggar ändå tillbaka. Paul hinner inte se efter Mary och fortsätter att leta. Nu vet han vad han ska titta efter. Längst in i hörnet står en kista som kan vara den.

Paul försöker öppna den, men den verkar vara låst.

Paul famlar fram nyckelknippan. Frågan är bara vilken som är rätt nyckel. Det är säkert tio stycken där. Han testar nyckel efter nyckel och tillslut hörs det ett klick när han vrider om. Locket öppnas och där ligger Amanda helt orörlig. Tiden står still. Allt har stannat. Så, till allas lättnad slår hon plötsligt upp ögonen och tar ett hetsigt, djupt andetag.

3 månader senare

Paul går längs med den svagt upplysta gatan. De ljusgula stenhusen reser högt över trottoarerna, fönstren i lägenheterna är svagt upplysta av lampor. Han vet inte vart han är på väg. Han vandrar planlöst som vanligt med händerna i rockfickorna. Armbandsuret visar på tio över elva. Gatan är öde som om det vore mitt i natten.

En bil passerar. Han ser personen som sitter bakom ratten, och fryser mitt i stegen. Personen är allt för välbekant. Den stora näsan, och det röda håret som nästan lyser trots mörkret. Marcus ögon är fästa rakt på honom. Bilen saktar av på farten, men den stannar inte. Ögonen är hopknipta till smala springor. Hela hans ansikte skriker av avsmak. Paul vänder bort blicken och upptäcker i samma ögonblick var han är någonstans.

Det stora, gula huset, som så skarpt bryter mot de lite nyare, men mer slitna husen. Han står nästan utanför Arnes grind. En rysning går genom kroppen. Det var alltså här en mördare bodde. Under så många år var det hans fru som suttit inspärrad för ett mord som Arne själv begått. När de hittade Amanda hade han stormat ut ur rummet med kistorna. Arne hade stått där bakom dörren med ett stort leende på läpparna. Får jag gå nu? hade han frågat. Men istället hade Paul tryckt upp honom mot väggen och tvingat honom att erkänna mordet.

Motvilligt hade Arne gjort det, och i rättegången hade det kommit fram att hans fru velat lämna honom för mannen han mördat. Men istället för att låta henne gå ville han hämnas. Han hade mördat mannen, och planterat ut falska bevis så att misstankarna skulle riktas mot hans fru. Och en kort tid senare hade han lärt känna Inger. Han hade fått henne att göra honom en tjänst. Hon skulle vittna mot frun i rättegången. De hade pratat om det en dag i biblioteket, och Amanda hade råkat höra det. Han hade genast känt igen Amandas handstil i brevet som hon skickat, och för att göra sig av med alla bevis hade han kidnappat henne. För att andra skulle känna sig skuldsatta, hade han givit dem ledtrådar, fast det var aldrig meningen att de skulle hitta henne. Vilken hemsk människa, tänker Paul.

Paul vänder sig sedan om och går och tänker på hur många saker som folk håller tyst om. Finns det någon mer gömd mördare i staden? Någon mer oskyldigt dömd i det hemskaste fängelset? Det är det ingen som vet och antagligen lär man aldrig få veta det heller. Paul fortsätter sin promenad in i den mörka natten.