Förord Vi i årskurs åtta på Nya Elementar har under höstterminen skrivit deckare. Nu några månader senare har tre av deckarna röstats fram att publiceras i denna bok. Detta känns otroligt roligt och lärorikt. Vi vill framförallt tacka Nina, vår svensk lärare som har gjort det här möjligt. Vi vill också tacka alla våra klasskamrater som, utan att veta det, röstat fram de bästa. Här är de nu. Trevlig läsning.
Elsa, Emma, Sofie och Jessica
Innehållsförteckning Nyckeln
Sid
4
Elsa Rydin, Sofie Sandberg
Campingmysteriet Emma Sterner
Sida 13
Vatten tjockare än blod Jessica Törnberg
Sida 30
Nyckeln Klockan slår tolv när tåget sakta rullar in på perrongen vid T-centralen. Jag och min lillebror Mattias tar våra väskor och beger oss mot vår moster Anna som väntar på att vi ska komma. Det är fullt med folk som ska av och på tågen. En långväxt man med slitna svarta byxor går raskt förbi oss med sin rullväska och en gammal dam med pälskappa skyndas sig till ett av tågen. När vi kommer fram till Anna ger hon oss varsin kram och vi börjar sedan gå mot bilen. Mattias och jag är båda väldigt trötta efter resan och somnar mot varandras axlar utan att veta vad som egentligen väntar oss. Efter en kvart i bilen svänger den in på en grusad uppfart till ett stort vitt hus. Enda minnet jag har från kusinernas hus är när jag var här som 5-åring i en vit klänning och halkade rätt i leran utanför garaget. Mattias stod och gapskrattade men påstår att han inte minns någonting av det även om jag inte riktigt tror honom. Vi följer efter Anna in i huset och möts av vår kusin Carolina. Hon har långt ljust hår som räcker ner till midjan och fräknar i hela ansiktet. Hon ler mot oss och tar emot våra väskor samtidigt som hon frågar hur resan var. Carolina visar oss vårt rum som ligger alldeles intill hennes på översta våningen. Rummet har vita väggar och en våningssäng som Mattias fort tar översta britsen på. Det har också två stora fönster med utsikt mot den stora färgglada trädgården samt ett litet bord med en lampa på. Utanför hörs skramlandet av tallrikar och vi förstår att det är middagsdags. Nästa dag vaknar vi upp och jag går bort till badrummet, borstar mina tänder och tittar upp i spegeln ovanför. Kastanjebrunt hår som är uppsatt som det brukar i en slarvig tofs. Ansiktet är rätt blekt med lite finnar som jag försöker täcka. Jag har mörkbruna ögon precis som min bror men i övrigt är vi inte särskilt lika. Han är blond och mycket längre än jag trots att jag är två år äldre. Mattias kommer in i rummet och tvättar sitt ansikte medan jag börjar ta ut håret och borsta igenom det. När vi är klara i badrummet går vi ner till köket för att äta frukost.
Efter frukosten går vi ut på en promenad. Solen gassar när vi går längs trottoaren och efter ett tag kommer vi till ett stort vitt hus i slutet av vägen. Trädgården är full av blommor i olika färger och i mitten står en fontän i form av en fisk. Plötsligt prasslar det till i en av buskarna och en man kliver fram. Han har snickarbyxor, höga svarta stövlar och på huvudet har han en stråhatt som ser ut att ha använts länge. -Vad gör ni här? frågar han surt med grov röst och stirrar på oss. -Förlåt det var inte meningen att störa, säger jag försiktigt. -Kom så går vi. Jag tar tag i Mattias hand och vi beger oss tillbaka mot huset. På vägen går vi förbi en mäklarbyrå och genom fönstret ser vi bilder på hus som är till salu. -Titta! där är huset med trädgårdsmästaren som vi precis var vid, säger Mattias och pekar. -Ja, är det till salu? frågar jag. -Huset var till salu men nyckeln har stulits och då är det ingen som kan köpa det, svarar Carolina. -Oj vad synd, men kan vi inte försöka hitta tjuven? frågar Mattias och tittar nyfiket in genom fönstret. Vi har ju inte bestämt vad vi ska göra när vi här. -Ja det kan vi, det skulle vara jättekul. Vi kan gå in och fråga lite mer vad som hände, säger Carolina. De kliver in genom dörren till mäklarbyrån och det plingar till när dörren öppnas. Framför dem sitter en kvinna vid disken som tittar upp. På hennes marinblå kavaj sitter en namnbricka där det står Katarina. Hon har svarta jeans och håret uppsatt i en stram knut. Med ett leende hälsar hon på oss och frågar om vi behöver hjälp. Jag säger att vi vill veta mer om huset med den stulna nyckeln. Katarina berättar att nyckeln till huset stals från hennes bänk på kontoret sent på fredagskvällen men det upptäcktes inte förrän igår. Den enda personen som var på kontoret den kvällen var Alicia deras städare som säger att hon inte såg någon person gå in eller ut från huset.
Dagen därpå går vi tillbaka till mäklarbyrån för att se om vi kan hitta något som tyder på vem den skyldiga är. Katarina är här idag också och vi ber om att få se oss omkring på kontoret. Vi letar ett tag och plötsligt ropar Mattias att vi ska komma.
- Titta! ropar han och pekar på golvet framför Katarinas bänk. Det är två inte särskilt stora skoavtryck som vi ser och de är nästen helt bortsuddade. Det är någon med små fötter. Jag tar upp min kamera och tar ett foto av avtrycken. När jag har tagit fotot går vi alla tillbaka till receptionen. På vägen ut passerar vi Katarina samtidigt som jag sneglar på hennes fötter. De ser ganska små ut. Solen skiner även den här dagen när vi stiger ut från mäklarbyrån och den bländar oss. När vi kommer ut skyndar jag mig att fråga om de såg det jag precis såg men ingen verkar ha märkt något annat än fotspåren. De lyssnar intensivt på vad jag säger men säger inte något speciellt om det. Det dröjer inte länge förrän vi är hemma igen. Väl inne på Carolinas rum sätter vi oss ner i en grå skinnsoffa som står i ett hörn. Det är ett fint stilrent rum med bland annat ett långt skrivbord längs ena väggen och en mjuk heltäckningsmatta över golvet. Varför skulle Katarina egentligen stjäla nyckeln? tänker jag, men kommer inte på något svar. Vi måste ta reda på om det finns en anledning till varför hon skulle ta nyckeln och vi bestämmer oss för att gå dit nästa dag . Jag skriver upp hennes namn som misstänkt. Tidigt på söndagsmorgonen går vi tillbaka till mäklarbyrån. I handen håller jag en penna och ett block redo att föra anteckningar under intervjun. Det välbekanta plingande ljudet hörs när vi stiger in genom dörren och Katarina undrar vad vi gör här idag så tidigt på en söndag. Nyfiket frågar vi om att få ställa några frågor till henne och hon säger vänligt ja. Varenda liten detalj om vad Katarina egentligen gjorde den där fredagskvällen ber vi om att får höra.
Katarina var på husförsäljning under dagen och befann sig inte på kontoret förutom en kort tid på morgonen då hon var där för att skriva ut ett dokument hon behövde till försäljningen. Nycklarna hade blivit kvarglömda på hennes bänk som systern hade kommit för att hämta senare den dagen. Fotspåren vi sett på golvet dagen innan tillhörde alltså inte Katarina utan hennes syster. Efter besöket hos mäklaren tittar vi till huset och på framsidan ser vi trädgårdsmästaren som har fullt upp med att vattna. Utan att titta upp frågar han vad det är vi vill. Jag frågar vem han är och vad han vet om huset och om den stulna nyckeln. Han har varken sett eller hört något om brottet påstår han. När vi precis är på väg att lämna honom tappar han sina nycklar som klirrar till när de når marken. Jag hinner skymta två nycklar, som ser precis ut som fotot av nyckeln till huset som vi har fått se, innan han snabbt plockar upp dem och lägger ner dem i sin ficka igen. Väl hemma igen sitter vi och pratar och uppspelt frågar Mattias om det kan vara trädgårdsmästaren som är tjuven och varför han skulle ta den. Trädgårdsmästaren kan ju inte ta den och tro att ingen ska komma på honom. Det blir ju ganska uppenbart, säger jag och känner att jag förstör min brors förhoppningar. Jo men… hinner Mattias börja innan han avbryts av en knackning. Anna kommer in och lämnar ett kuvert som låg i brevlådan. Alla tre tittar med uppspärrade ögon på det vita brevet. Utan att veta ordet av det har Mattias slitit upp ena änden och tittar skeptiskt på mig. Han räcker mig pappret och jag börjar läsa:
“Om ni misstänker mig tror ni fel. Jag har inte stulit nyckeln. Min son hade den andra när han skulle hjälpa till att laga ett trasigt rör i källaren inför försäljningen.” Mattias tittar på mig och jag ser på honom med en retfull min. Jag hade rätt. Samtidigt som jag förstår att vi är tillbaka på ruta ett undrar jag varför trädgårdsmästaren inte bara sa det när vi var där. Vi behåller honom på “misstänkta”-listan som ännu inte har något annat namn än hans och Katarinas. Morgonen därpå undrar Anna om inte jag och Mattias vill följa med på en tur in till stan vilket både jag och han vill. Motorn brummar till redan efter frukost och vi stannar först utanför stadshuset som ser ut precis som alla bilder jag har fått se. På toppen av husets tak sitter de tre kronorna som är av guld och Anna berättar att de egentligen är lika stora som bilar. Andra turister går förbi och ser lika uppspelta ut som jag känner mig och Mattias pekar mot en luftballong som flyger förbi. Blå hallen som jag har sett på under Nobelmiddagen har väggar av tegel och i mitten av hallen är det en stor stentrappa. Bredvid trappan står Nordens största orgel som jag beskådar medan Mattias står och tittar på tavlor i ena hörnet. Efter besöket i stadshuset går vi en bit på Norr Mälarstrand där turistbåtar kommer och åker om vartannat. Solen blänker i havet. Det är mycket vackrare på riktigt än på bild. Vi fortsätter vår utflykt och lite senare befinner vi oss på Biblioteksgatan i full färd med att shoppa. Märkesbutikerna ligger på rad som jag knappt visste fanns i Sverige och jag vill gå in i varenda en. Under två timmar går vi runt och tittar i butiker tills vi blir så trötta att vi behöver en paus. Vi slår oss ner på ett café vid Stureplan. Det är ett mysigt café med levande ljus och det finns många olika desserter att välja mellan. Jag och Mattias beställer varsin morotskaka och precis när vi har fått in dem ser jag en kvinna i andra änden av rummet . Hon pratar upprört i telefonen och jag kan inte låta bli att lyssna. Enstaka ord som Lidingö och en försvunnen nyckel lyckas jag urskilja. Så lägger hon på och lämnar rummet.
Jag ser henne genom fönstret gå med raska steg mot tunnelbaneskylten Östermalms torg med sin väska slängd över axeln. Men Mattias är fullt koncentrerad på sin morotskaka. När vi är hemma igen återberättar jag allt jag hann uppfatta och Mattias ser på mig förvånat samtidigt som han undrar om jag verkligen är säker på att hon pratade om det. Bestämt svarar jag att jag är säker men egentligen vet jag bara att jag hörde henne diskutera den stulna nyckeln. Eftersom vi inte har något annat för oss föreslår jag att vi tar en promenad förbi huset och det tycker Mattias låter som en bra idé. Under promenaden går vi även förbi mäklarbyrån och jag kan inte undgå att snabbt kika in. Genom fönstret ser jag kvinnan från cafét och jag rycker tag i Mattias arm. Som vanligt har han inte märkt någonting alls och utan att jag hinner säga något till honom så går jag in till mäklarbyrån. Den misstänkta damen står i ett hörn och sopar och vi förstår att det måste vara Mäklarbyråns städare Alicia. Hon har nu på sig en blå stor t-shirt och ett par slitna jeans. Håret är slarvigt uppsatt i en hästsvans. Jag bestämmer mig direkt för att gå fram till henne. -Hej, jag såg dig förut idag vid Stureplan, och du såg lite upprörd ut, får jag ur mig. -Jaha, ni undrar förstås varför jag blev så upprörd över brottet som skett. Anledningen är att polisen misstänker mig och ber mig hela tiden komma förbi dem till förhör. Det var inte jag. Det kan jag garantera. -Varför tror polisen att det är du? undrar Mattias.
-Jag jobbade sent den natten. Vad jag vet har ingen passerat på vägen utanför. Jag tror att det är därför de misstänker mig, säger hon innan hon återgår till städningen. Vi nöjer oss med de svaren. Hemma skriver vi upp ett tredje namn: Alicia, på vår misstänktlista. Imorgon tänker vi gå förbi huset och se om vi möjligtvis kan hitta någon mer ledtråd. Men för stunden väntar sängen. Dagens utflykt tog på krafterna och jag kan knappt tänka på något annat än att få sova. På morgonen när vi vaknar vill vi gå igenom de misstänkta som vi har på vår lista. Trädgårdsmästaren, städaren och mäklaren som står inom parentes. Ingen av dem har erkänt att de har gjort det och påstår att de är oskyldiga. Trädgårdsmästaren är en gammal man som behöver pengar och om huset säljs riskerar han att bli arbetslös. Han kan ha tagit nyckeln för att få behålla jobbet så länge som möjligt. Eftersom han har två kopior av nyckeln verkar han ganska misstänkt trots hans bortförklaring. Städaren, en ung tjej i 30-årsåldern som behöver pengar mer än något annat. Lätt hade hon kunnat stjäla nyckeln och förstöra för någon annan som kan bli skyldig istället för henne och bli av med sitt jobb då hon kan få mer arbetstid och på så vis tjäna mer pengar. Till sist står Katarina på listan men varför skulle hon ha gjort det. Länge sitter vi och funderar innan Mattias kommer på den mest lysande anledningen. Hon ska flytta! Eftersom hon ska flytta kan hon ju stjäla den och sedan försvinna härifrån. Ingen kommer ju sedan att komma på henne. Han ler stolt och jag nickar medgivande. Alla misstänkta har klara motiv till varför de skulle stjäla den men ingen vill erkänna det och därför bestämmer vi oss för att gå tillbaka till huset med den stulna nyckeln.
Vädret är inte lika bra längre. Utanför fönstret vräker regnet ner och vinden viner så att det nästan knakar i trädtopparna. Planen för eftermiddagen var att leta ledtrådar men varken jag eller Mattias har någon vidare lust att behöva ge oss ut. Då erbjuder Anna skjuts.
Först åker vi till huset och det förvånar mig att trädgårdsmästaren är här även idag. Han är klädd i samma kläder som första gången förutom att han har bytt tröja från den mörkblå till en grå. Vi funderar på om vi verkligen ska gå ut ur bilen och prata med honom men bestämmer istället att vi vill åka till mäklarbyrån. Där kan vi slippa stå ute. Utanför matbutiken som ligger på vägen till mäklarbyrån ser vi Lidingö Nyheter uppsatt på väggen. Anna stannar bilen och jag hoppar rätt ut i regnet springandes mot skylten för att läsa vad som står på den. “30-åriga Alicia gripen för stölden av nyckeln” Mina tankar går först till städaren som egentligen inte gjort mer för att bli misstänkt än att jobba sent en fredagskväll. Anna skjutsar oss vidare till mäklarbyrån. Inne på kontoret är det varmt och Katarina sitter vid sin bänk fullkomligt inne i sitt arbete och märker inte ens att vi kommer in. Bredvid Katarinas beiga bänk står en dörr på glänt och jag bara måste kika in. På en stol sitter en man i 45-års åldern i svart kostym, skäggstubb och en datorväska vid fötterna. På dörren sitter en skylt som jag först inte såg men som Mattias nu pekar på. Det är alltså chefen som sitter där inne uppslukad av sina sysslor så att han knappt märker att jag knackar på dörren. -Jaha, vad vill ni då? undrar han utan att slita blicken från sin datorskärm. -Det var inte meningen att störa men jag undrar bara om du möjligtvis vet någonting om den stulna nyckeln eller om du har några gissningar på vem det kan vara som stal den? frågar jag försiktigt. -Så ni är här för att få ledtrådar, säger han och tittar allvarligt på oss. Fredagskvällen då det hände lämnade jag kontoret med endast Alicia som dammtorkade. Vad jag kommer ihåg märktes inget annorlunda förutom när jag gick ut genom dörren. En man i mörka kläder och ett par stora stövlar iförd stråhatt skyndade sig förbi mig med ansiktet ner i marken men jag kunde inte urskilja vem det var. Inte visste jag att ett brott precis skulle ske.
Nu blir plötsligt allt kristallklart. Vem är den man tänker på när man hör mörka kläder, stora stövlar och stråhatt? Vi springer så snabbt vi kan mot polisstationen. När vi kommer dit ser vi Alicia sitta på en stol inne i ett förhörsrum och hon ser inte särskilt glad ut vilket man kan förstå. Vi frågar en dam som arbetar på polisstationen om vi kan få prata med polismästaren men han är tydligen mycket upptagen. Damen är mycket envis och vägrar släppa in oss även om vi säger att det gäller brottet och att det är mycket viktigt. Till slut kommer polismästaren ut från förhörsrummet och han tittar allvarligt på oss. Då tar jag mod och berättar det vi vet och att Alicia inte alls är den skyldiga utan det är husets trädgårdsmästare. Efter flera minuters förklaring medger han att vi kan ha rätt, men att han ska tänka på det och att han själv måste undersöka saken. Vi är nöjda när vi lämnar polisstationen och trötta efter all övertalning. När vi är hemma igen sätter vi oss runt köksbordet och Carolina bjuder oss på varsin bulle. Anna kommer instörtandes med ett papper i handen och läser högt: “Polisens gripande fel! De två syskonen och deras kusin löste fallet på ett sätt som polisen inte kunde. Nu grips istället Magnus, 60 år, som arbetade som trädgårdsmästare i huset. Efter förhör erkänner han att han är skyldig och döms till 3 års fängelse.” Senare
Polisen och flera reportrar kommer förbi vårt hus timme efter timme för intervjuer och alla vill höra hur vi gick till väga när vi löste fallet. Glatt berättar jag och Mattias om vår “misstänkta”-lista, om alla besök vi gjort och hur vi såg trädgårdsmästaren tappa den stulna nyckeln. Det känns härligt när vi gång på gång blir intervjuade och det blev ett roligt slut på påsklovet. Imorgon är det faktiskt dags att åka hem. Klockan slår tolv när tåget sakta rullar ut från perrongen vid T-centralen. Resan har varit äventyrlig och Mattias och jag kunde inte ha fått en bättre vecka här i Stockholm. Jag tar upp en tidning och slår upp första sidan där jag ser ett hus som jag mycket väl känner igen. En familj står glada framför huset som nu äntligen är sålt. Jag känner mig lycklig och visar stolt upp sidan för Mattias som ler stort.
Campingmysteriet
Elliot och Elena springer runt i trädgården hos oss i Hässelby Villastad. De är underbara barnbarn. Antagligen de bästa man kan ha. De springer runt och leker pirater med låtsassvärd och allt. De kikar fram mellan lekstugan och häcken och gömmer sig bakom äppelträd och krusbärsbuskar. Plötsligt brister Elliot ut i gråt. Elena lyfter upp Elliot och springer fram till mig. En sådan perfekt syster Elliot har, beskyddande och rättvis. Jag reser mig upp och går fram till Elena och en stortjutande Elliot. ”Nej, men vad har vi här?” frågar jag. Elliot försöker få fram några ord men det är Elena som säger att han trillade. ”Då borde ni ta det lugnt ett tag och leka något mindre farligt.” säger jag klurigt. Elena stirrar på mig med en frågande blick och frågar vilken lek jag skulle rekommendera. ”Jag skulle nog valt att leka detektiv. Det är inte lika fartfyllt som att vara en pirat, men man behöver vara modig.” svarar jag. Nu stirrar både Elena och Elliot på mig som om jag är en utomjording från planeten Jupiter. Elliot säger att det inte är roligt att leka detektiv. ”Vet ni vad, jag har faktiskt varit detektiv en gång och hjälpt en person att hitta hans husvagn. Och det tyckte jag var roligt.” säger jag samtidigt som jag ler av minnet. Elliot och Elena tittar på mig med förundran. ”Vill ni att jag ska berätta om det?” frågar jag. De nickar och sätter sig på varsin sida om mig. Fast bilarna kör förbi nära oss ska de snart slukas upp av berättelsen.
Husbilen stinker ruttna ägg på grund av den stekheta sommardagen. Jag fattar inte hur mamma och pappa kunde övertala mig att åka till Nicksta Badets Camping. Visst det är skönt att ha sommarlov, men jag är hellre hemma i Hässelby än i en stinkande katastrof på väg till en camping i Nynäshamn. Det enda som är bra med campingen är att de har många aktiviteter där. Jag längtar tills jag kan öva på min ridning. * Jag stirrar på mamma med en anklagande blick samtidigt som jag, med en irriterad röst befaller att hon ska sätta på luftkonditionering eftersom att luften är alldeles för kvav här i baksätet. Mamma suckar djupt, och skruvar upp.
Luftkonditioneringen sätts på och stanken av kokhet asfalt kommer in i bilen. Toppen, nu stinker det ännu värre än förut tänker jag. Om vi ändå kunde åkt till Tyskland, eller Västkusten – eller nånstans – istället för att campa i Stockholm. Det kommer att bli en tråkig bilfärd till campingen och ännu tråkigare där, tänker jag. Efter två långa timmar ser vi skylten till campingen. Vi svänger in på en grusväg och hela tiden då vi åker på grusvägen blir vi förföljda av ett enormt dammoln. När vi kommer fram är säkert hela bilen lortig. Framrutan börjar bli smutsig när vi äntligen skymtar campingen i horisonten. Vi kör till expeditionen; ett litet skjul som ser fallfärdigt ut. Stanken i husbilen blir för mycket för mig och jag slänger mig ut i den friska luften. En man kommer ut ur skjulet. Det sättet han går på liknar hur jag går på morgonen, när jag är trött. Hans ansikte är rynkigt och håret är grått, men trots det tror jag inte att han är en dag över 55. När han upptäckt oss åker hans mungipor sakta men säkert upp till ett glatt leende. Mannen hälsar oss välkomna. Han presenterar sig själv som Damil Snow och undrar om vi är Mr Dragomirov, Mrs Dragomirov och fröken Tartiana. Gud, vad oförskämd han är! Jag är inte en liten fröken. Med den artigaste rösten jag kan få fram förklarar jag för honom att jag är tolv år. Damil harklar sig och ber om ursäkt att han var så oförskämd. Sedan så säger han att vi har campingplats 24 och erbjuder sig att vissa vägen.
Mamma hoppar in i bilen och motorn startar, medan jag och pappa fortsätter till vår campingplats till fots. Damil visar vägen och berättar om campingen, var duschar och affär finns och vad man kan göra. Det är väldigt tyst, men i fjärran hör man ljudet av arbetande hästar. Vilket snart överröstas av vår husbilsmotor. Vi går förbi olika camping nummer, 12, 13, 14, 15… På de flesta platserna har gräset blivit halvhögt och det ger ett vanskött intryck. Med vinden dansar de en böljande dans. Nummer 19…är nästan den enda platsen där gräset ligger platt mot marken, nertvingat av en starkare kraft. Husbilen glänser i solen och det hjälper inte att den är vitt. Man blir nästan blind av ljuset som reflekteras och jag håller upp min hand i ett försök om att få lite skydd från ljuset. Husbilen har små gulddetaljer runt fönstren och i husbilen sitter en kraftig man och röker en cigarr och snurrar på sin svarta mustasch. Mellan ögonbrynen finns en rynka som gör att han ser irriterad ut. När vi går förbi så mumlar han någonting på ett främmande språk och jag ser på honom med en undrande blick. Jag försöker komma på vilket språk han talar men jag har aldrig hört något liknande förut. Plötsligt får vi ögonkontakt och han skriker att det är förskräckligt oartigt att stirra och att jag är en oförskämd liten snorunge som är bortskämd. Jag blir chockad och får inte ut ett ord. Vem säger så till ett barn? Men min pappa blir inte lika förvånda och han besvarar med ett likadant ordförråd. “Hur vågar du ens tilltala min dotter så din fräcka, rika idiot! Du är dubbelt om inte tredubbelt så oförskämd som henne!” Pappa blir röd i ansiktet medan han skäller ut mannen i husvagnen.
Damil trampar nervöst i marken och försöker lugna ner de två männen. ”Kan vi inte reda ut det här på ett annat sätt Mr Kask och Mr Dragomirov?” Pappa stirrar på Damil med en väldigt irriterad blick och man ser att han är nära på att hoppa på Mr Kask, men istället säger han att Mr Kask måste säga förlåt till mig innan han tänker säga något mer. “Förlåt till den där snorungen? Aldrig!” säger Mr Kask med ett sätt som får en att tro att någon hade bett honom att ta livet av sig. Alla ser chockade ut. Damil ber Mr Kask att tänka om. "Jag säger inte förlåt! Fast det är för att Mr Dragomirov sa sådana förfärliga saker om mig. Men jag kan lova att inte kalla ditt barn för en snorunge om du aldrig, aldrig förolämpar mig igen Mr Dragomirov. Om du lovar det lovar jag att aldrig mer bry mig om er och eran patetiska familj.” säger Mr Kask. Pappa ser sur ut men lovar ändå att inte förolämpa Mr Kask och Mr Kask lovar att inte bry sig om oss. Sedan raskar vi vidare till vår campingplats. Medan mamma och pappa parkerar och fixar i husbilen går jag till affären för att köpa en glass, eftersom att det är otroligt varmt här. När jag kommer in i affären går jag omkring och försöker hitta det jag behöver, men det är svårt eftersom att alla förpackningar ser annorlunda ut här. Jag är så uppslukad av affären att jag inte ser mig för och plötsligt går jag rakt in i en blond, smal kille med träningsbyxor och en halvtrasig hjälm på huvudet. Jag säger så snabbt som möjligt förlåt för att jag gick in i honom eftersom att jag inte vill att han ska tycka att jag är en snorunge som Mr Kask. Men han säger lugnt och sansat att det är okej. Jag andas ut och ger honom ett av mina sällsynta små leenden. Med ett utmattat leende ler han emot mig samtidigt som han går vidare till kassan och jag fortsätter min jakt på glassarna.
Medan jag letar ser jag i ögonvrån hur kassörskan scannar alla varor och hur cyklisten börjar deppa när han ser hur mycket det kostar. Jag spetsar mina öron och hör hur kassörskan börjar klaga på cyklisten eftersom att han inte har med sig så mycket pengar så att det räcker. Kassörskan säger att det är tredje gången den här veckan. Cyklisten börjar ta bort några saker tills det kostar så mycket pengar som han har med sig. Jag ser hur cyklistens huvud hänger när han trött lunkar ut genom dörrarna. Solljuset är det som väcker mig denna morgon. Jag är förvånad att det är soljuset eftersom att sängarna här inne är riktigt obekväma. Fast jag tänker inte låta det förstöra min dag. Idag ska jag få den häst som jag kommer att ha under hela vår vistelse här. Jag klär på mig snabbt och äter frukost ännu snabbare. Sedan kommer mamma med en sådan onödig kommentar som ”Oj vad du har bråttom. ”Jag menar vem säger så! Om man stressar sig igenom sin frukost har man väl bråttom, eller? Jag förklarade för mina föräldrar att en paddock, det är ett inhägnat område där man rider, och att jag hade bråttom dit. Vi är framme vid paddocken en dryg timme efter frukost och jag hoppar upp och ner av förväntan. En ryttare med olivfärgad hy, brunt hår och höga kindben kommer fram till oss och meddelar om regler och säkerhetsåtgärder de har här. Under hela den tiden står jag och stampar med ena foten. När ryttaren (som heter Kajsa Ranta) har pratat i ungefär en halvtimme säger hon äntligen att det är dags att välja hästar. Vi går in i stallet, som är enormt. Stallet är rött med vita knutar och hölukten sprider sig över området. När vi ska välja hästar frågar Miss Ranta vilken nivå vi ligger på. Jag har ridit många gånger och säger därför att jag är en van ryttare och får då en bussig häst som heter Prince Midnight men de kallar honom för Midnight.
Vi gör iordning våra hästar och rider ut i paddocken. Vi lär oss grunderna och samtidigt får vi höra på medan Miss Ranta klagar över att hon inte får ha sin ridutrustning i stallet utan att hon måste förvara den själv på något sätt. Jag försöker stänga ut hennes pladder och känna hästens rörelser, känna hur Midnight samarbetar med mig. Jag känner fartvinden och ler med hela ansiktet. Detta är den bästa känslan i hela universum! Mina föräldrar förstör detta efter ungefär en timme för de tycker att det räcker. Hur kan man tycka så? Det känns som om jag precis har börjat. Den enda anledningen till att jag följer efter dem är att jag kommer att komma tillbaka snabbare, därför följer jag efter dem samtidigt som jag slänger blickar tillbaka mot stallet. Det gör att jag ofta snubblar på mina egna fötter men det bryr jag mig inte om. Jag vill bara se alla hästar en gång till. När vi slutligen stannar ser jag direkt vad vi ska göra och därför känns det som om jag ska explodera inombords. Mina föräldrar fick mig att lämna hästarna, paddocken och doften av hö på grund av att de ville klättra! “Hur vågar ni släpa bort mig från hästarna för att klättra? Ni vet att min passion är att rida!” säger jag och istället för att säga förlåt frågar mamma korkat. Hur jag kunde veta att vi ska klättra? Ibland undrar jag om hon inte har skadat hjärnan. “Är det inte självklart? Vi står mitt framför ett stort berg och i det stora berget finns det rep som hänger ner. På höger sida finns det en klättervägg och på vänster sida ett förråd med selar, klätterskor, handskar och hjälmar”. Mamma ser på mig med ett chockat uttryck. Jag stirrar in i hennes ögon och hon slår ner blicken. Toppen Tartiana! Du gjorde din mamma ledsen.
En rödhårig kvinna med fräknar i hela ansiktet och en hjälm i ena handen går emot oss i ett raskt tempo. Hela hon utstrålar klättrare. “Ursäkta Miss…” börjar hon säga. “Dragomirov” säger jag. “Tack, Miss Dragomirov jag kunde inte undgå att höra dig och din mor prata och jag hörde att du är väldigt förtjust i ridning, men det är ingen ursäkt för att inte testa på andra saker, som till exempel bergsklättring. Jag kan berätta att det är väldigt roligt om man ger det ett försök.” säger hon vänligt mot mig. “Tack så mycket för denna information Mrs…” Är hon gift? Vad heter hon i efternamn? “Det är Miss Dahlqvist.” svarar hon artigt. “Tackar! Jag ska nog ge det ett försök iallafall Miss Dahlqvist.” säger jag samtidigt som jag ger henne ett av mina ytterst sällsynta leenden. Mamma och pappa och är stumma av förvåning. Svett börjar bildas på mina händer och blåsor skapas medan jag klättrar upp på klätterväggen. Detta är faktiskt förvånansvärt roligt fast det bildas blåsor. Svettet gör det svårt att klättra eftersom jag inte får ett bra grepp. När jag är halvvägs upp glider ena handen och jag faller. Men som tur är finns det en säkerhetslina som gör att man inte faller mot en säker död. Miss Dahlqvist kommer fram till mig för att se att jag mår bra. Jag tar upp mina händer och säger att jag är okej. När jag visar upp mina händer vidgas hennes ögon och hon tar genast min hand.
Min arm slits nästan av när Miss Dahlqvist släpar mig emot förrådsboden. Hon pratar om hur farligt det är iallafall blåsorna går sönder. Inte för att jag förstår så mycket av vad hon säger men det låter allvarligt. Därför låter jag Miss Dahlqvist behandla mina blåsor. Medan hon tar hand om mina blåsor tar jag mig tid att se mig omkring. Jag upptäcker genast att detta inte bara är en förrådsbod till nödvändiga saker inom klättring utan det finns också en medaljhylla. Där ligger det flera olika medaljer med färger av brons, silver och guld. “Ursäkta att jag frågar, men vem har vunnit alla dessa medaljer Miss Dahlqvist?” Miss Dahlqvist ser på mig med ett förvånat uttryck. Hon säger att det är hon och då är min tur att se förvånad ut. Jag är inte förvånad över att hon har vunnit alla dessa medaljer, så mycket som hon vet om klättring.
Utan jag undrar vad hon gör här om hon ändå är så här bra. “Jo, du förstår Miss Dragomirov. Jag har haft en nedrans dålig säsong och nästan alla mina sponsorer har gett upp hoppet om mig och därför behöver jag jobba här för att få ihop tillräckligt mycket pengar så att min ekonomi går runt. Det är inget du behöver bekymra dig om nu, men senare i livet blir det svårt ska du veta,” svarar hon till mig. Jag tycker synd om henne men jag hinner inte säga något för plötsligt kommer mina föräldrar och säger att vi måste gå till vår husvagn och äta middag och vinkar hejdå. Mamma och pappa pratar om allt vi har gjort idag vilket stör mig för då kan jag inte dagdrömma om Midnight och min nya vän. Men jag går med i diskussionen, av ren artighet; jag vill ju inte göra mamma ledsen igen. Jag förstår att jag är en annorlunda person här men kan någon snälla få dem att sluta. Jag måste ut härifrån, bort från dessa blickar som följer efter mig varje dag, varje steg och varje andetag. Jag letar efter en ursäkt, en ursäkt att gå här ifrån. Jag ser att vi inte har något vatten och säger att jag är törstig. Jag frågar var vattnet är. Pappa slänger en blick mot bordet och säger att Mr Snow nämnde något om att man kunde ta vatten i expeditionen. Jag går ut genom husbilsdörren och sträcker mig efter en jacka eftersom att man alltid behöver göra det i Ryssland, fast sedan känner jag att man inte behöver det här och knyter den runt midjan.
Expeditionens dörr gnisslar när jag öppnar den; ett lågmält skrikande efter olja. Var är vattnet nu då? Hur ska jag hitta en vattenkran i detta mörker? Mina fingrar trevar efter en lampknapp vid dörrkarmen, men jag hittar bara en sträv väggtapet. Golvplankorna knarrar under mina fötter vid varje steg och jag är på helspänn. Efter ett tag börjar mina ögon vänja sig vid mörkret. Plötsligt: en mörk mansröst. “Gör det bara! Hur svårt kan det vara?” “…” Personen pratar med någon i telefon. “Det var du som brände ner mitt hus! Du är skyldig mig detta! “…” “Jag struntar i om du kanske kommer att upptäckas, bara jag inte får skulden igen. “…” “Gör det ikväll!” Vad ska någon göra ikväll? Jag förstår inte någonting. Vem är det som pratar? Vem är i den andra änden? Det är många frågetecken just nu. Jag lutar mig framåt och försöker att se vem det är som pratar. Tyvärr kan man bara urskilja konturerna. Personen liknar Damil, fast jag är inte helt säker. Jag hör att samtalet bryts och börjar backa långsamt, så att personen eller Damil, vem det nu är inte ska höra mig. Jag öppnar den knarrande dörren och stänger den försiktigt. Benen börjar röra sig snabbare och snabbare och jag kommer längre ifrån expeditionen. Vattnet struntar jag i. Knackningen på dörren får mig att vakna till. Jag kastar en blick på väckarklockan och siffrorna 01.15 lyser rakt in i mina ögon. Vem är vaken den här tiden på dygnet? Jag försöker att somna om men den konstanta knackningen fortsätter. Irritationen börjar komma, och efter ungefär en minut är bägaren överfull. Jag går upp ur min säng och går emot dörren med raska steg. Den här personen kommer att ångra att den väckte Tartiana Dragomirov!
Bakom vår dörr står Mr Kask i egen hög person. “Vi har inte stört dig Mr Kask, kan ni vara vänlig att gå nu. ”Orden kommer ut lite bittrare än vad jag tänkt men det gör ingenting. jag bryr mig inte om vad han tycker om mig. “Jag skulle verkligen vilja gå in i min husvagn och slippa ha denna konversion men det kan jag inte eftersom att min husvagn är stulen. Jag har redan ringt polisen men de sa att det skulle ta två dagar att komma hit. Så jag har ingenstans att bo och jag undrar om ni kanske har en extra säng Miss Dragomirov.” Nu ser jag säkert ut som ett fån framför Mr Kask men jag är väldigt förvånad. Någon har stulit Mr Kasks husbil. Hur? Borde inte Mr Kask sova i den? Ännu ett frågetecken. Gud vad många jag har nu. Med en djup suck säger jag att jag ska fråga mina föräldrar. Självklart säger mina föräldrar ja till Mr Kask. Så nu sitter vi runt vårt matbord klockan två på morgonen och pratar. “Ursäkta för att jag frågar men borde du inte ha sovit i din husbil när personen stal den Mr Kask? frågar jag honom med en fundersam blick. “Jo, du förstår. Varje natt tar jag sömnmedicin för att jag ska kunna sova djupare eftersom att jag är väldigt lättväckt. Jag brukar alltid gå och lägga mig klockan nio på kvällen för det tar en stund för medicinen att värka. Jag somnade ungefär klockan halv tio. För att bli väckt måste det hända ganska mycket. När jag vaknade upp på min campingplats blev jag blev väldigt chockad när jag märkte att jag sov på marken utan någon säng eller min husbil. Jag beslutade mig att gå till er för att ni har störst husbil och sannolikheten att ni hade en extra säng var större.” säger han, med några hostanfall emellan meningarna. “Den där sömnmedicinen. Vilka kände till den? Om någon vet om detta måste det vara den personen eftersom att ingen annan skulle vara dumdristig nog att stjäla en husbil med en person i, om man inte vet att personen ska sova väldigt sött på natten.” säger jag. “Mr Snow vet men det gör också Miss Dahlqvist, Miss Ranta och Mr Engelstoft.” säger Mr Kask med en trumpen min. “Mr Engelstoft? Vem är det?” Jag har då aldrig träffat honom. “Han med blont hår och träningsbyxor, cyklisten” säger Mr Kask irriterat. Cyklisten i mataffären! Han som var trevlig mot mig, eller iallafall trevligare än Mr Kask. “Såg du några spår av vem som stal din husbil?” frågar mamma med en medlidande ton. Mr Kask får ett stort hostanfall. “Nej, varför skulle jag? Polisen kommer att göra det när de kommer.”
“Men då kanske alla spår är borta! Om du skulle vara en tjuv skulle du väl gömma alla bevismaterial. Jag skulle tagit bort dem så fort som möjligt.” säger pappa. “Jag tänkte inte så långt, kom nu vi måste gå ut och leta efter ledtrådar!” säger Mr Kask medan han reser sig upp och slänger upp dörren. Där är den Mr Kask jag lärde känna första dagen, hård och bestämd. Jag reser mig upp och sträcker mig efter en ficklampa och går ut. Ficklampans sken gör att omgivningen ändras omkring oss. Träden får otäcka skuggor och böjer sig över oss som om de ska äta upp någon. På campingplats nummer 19 finns det inte längre någon starkare kraft än grässtråna och de försöker sträcka på sig, men det är väldigt svårt. Kraften har funnits där under en väldigt lång tid. Två spår finns i gräset men de försvinner ut på asfalten. Skenet av ficklamporna gör att vi ser lite bättre över brottsplatsen, men synen förbättras inte avsevärt. Ljuset av ficklamporna sveper över brottsplatsen. En skiftning av något svart i det högra hörnet gör att jag fixerar ljuset ditåt. Ja, det är definitivt någonting där. Jag går emot det mörka föremålet och tar upp det. Med hjälp av ficklampans sken ser jag att det är en ridhandske. Vad har en ridhandske här att göra? Den åker ner i min ficka och jag går vidare och ser fotavtryck, men de liknar inte fotavtryck från vanliga skor. Nej, dessa är smalare, ungefär som en ballerinas, konstigt. Jag ropar till mina föräldrar att jag inte hittat några ledtrådar och att jag går tillbaka till husbilen, men självklart är det en lögn. Eller egentligen ljuger jag inte om att jag ska gå tillbaka till husbilen, för jag är väldigt trött och behöver åtminstone fem timmars sömn till för att jag ska klara av denna dag.
Jag ljuger om att jag inte hittade någonting. Jag ska lösa detta mysterium själv och då kommer Mr Kask förstå att jag inte är en snorunge. Därför går jag glatt till husbilen, för jag har en ledtråd plus fotavtryck.
De fem timmarnas extra sömn hjälpte inte lika mycket som jag hade hoppats. Jag är fortfarande helt utmattad från den tidiga morgonen och det hjälper tyvärr inte att vakna upp och möta Mr Kask i ens husbil. Han säger högt och tydligt god morgon men jag besvarar bara honom med ett mummel. Jag klär raskt på mig och springer till paddocken för att ta reda på vem som äger ridhandsken. Miss Ranta galopperar runt fyrkantsspåret i full fart. Hon rider en brun häst. Jag studerar hästens rörelser och den synkroniseringen som paret har. Jag studerar Miss Ranta och hennes hållning, hur hon vaksamt men stadigt håller i tygeln. Det är då jag ser det, jag ser att hon bara har en ridhandske på sig, inte två. Det måste vara hon som är tjuven! Men… Fotspåren såg inte ut som ridskor. Jag måste stanna kvar här och se om Miss Ranta har ett par andra skor som kan likna spåren. För att det inte ska se ut som om jag bara står och glor på Miss Ranta går jag in i stallet. Midnight hälsar på mig med en frustning och jag börjar småprata med Midnight, frågar om han mår bra och hur han har det i stallet. Jag står där i ungefär en timme och ryktar samtidigt som jag pratar med Midnight. Jag går ut för att se om Miss Ranta har börjat skritta av men hon är som bortblåst. Vart kan hon tagit vägen? Kanske ska man fråga någon som vet ganska mycket om detta ställe, Miss Dahlqvist. Cykelspåret är en genväg till Miss Dahlqvist och därför jag väljer att gå den vägen. Medan jag går börjar jag att sjunga på min favoritlåt just nu. “And I know you hate it, and you can't take it.You'll never break me, 'cause I'm unbreakable” Mr Engelstoft åker förbi mig med sin cykel och jag slutar tvärt att sjunga. Han säger att det är en underbar dag och alla borde sjunga idag, som jag.
Jag rodnar och tittar ner i marken. När han inte ser mig lägre tittar jag upp och hinner skymta att Mr Engelstoft har en blå, blank, ny hjälm. Jag trodde att han hade knapert med pengar. Har han fått mer pengar helt plötsligt eller? Han kanske har stulit husvagnen!
Fotspår, fotspår överallt. Inte olika fotspår utan de är alla likadana och de liknar fotspåren på brottsplatsen… Det är detta jag ser hos Miss Dahlqvist. Jag kommer in i någon sorts chock, det kan inte vara sant. Min ende och första vän här har stulit en husvagn, Miss Dahlqvist är en av dem som visste om sömnmedicinen. Men varför skulle då en ridhandske ligga på brottsplatsen? Miss Dahlqvist ogillar att rida, om man skulle sammanfatta gillar hon inte att ha någonting med hästar att göra. Och varför skulle det just vara Miss Rantas ridhandske som låg på brottsplatsen? Jag bestämer mig för att kolla upp Miss Ranta först. Om det inte finns några bevis att hon gjorde det måste jag förråda min enda vän… Fjärde dagen på campingen idag. Miss Ranta kom tillbaka efter att jag somnade och därför kunde jag inte leta efter ledtrådar. Men idag ska jag följa efter henne till det stället som hon red till igår, om hon rider ditt idag igen det vill säga. Men det tror jag att hon kommer att göra. Snälla säg att det är Miss Ranta som är tjuven och inte Miss Dahlqvist. Jag står i stallgången med Midnight, redo för en ritt. Jag kikar ut på paddocken då och då för att se om Miss Ranta har försvunnit ut i skogen. Jag hade väldigt tur när jag kom för Miss Ranta var i paddocken. Efter ungefär hundra tjuvkikningar ser jag hur Miss Ranta öppnar grinden och jag sitter upp på Midnight, redo för att rida. Miss Ranta börjar skritta ut i skogen och jag rider efter henne, men jag håller mig i bakgrunden så att Miss Ranta inte upptäcker att någon följer efter henne. Att förfölja Miss Ranta går bra för hon rider inte snabbt och Midnight gör ingenting som utlöser ljud. Vi har ridit i ungefär en timme när de börjar sakta av. Jag gör snabbt halt och inväntar Miss Rantas nästa drag. Miss Ranta skjuter undan en gren och bakom den finns husbilen. Det är Miss Ranta som är tjuven. Jag visste det! Tack gode Gud att det inte var Miss Dahlqvist.
Miss Ranta tar upp någonting ur sin ficka, en mobil och ringer upp någon. Hon sätter på högtalartelefonen och man hör de högljudda pipen från de små högtalarna i telefonen. Det rasslar till och i den andra änden och en mansröst svarar.
Miss Ranta börjar tala om husbilens värde och att den klarade färden från campingen in i skogen, men mannen litar inte på henne och säger att han kommer gå dit senare ikväll för att se det med egna ögon. Miss Ranta är alltså inte hjärnan bakom stölden… Varför gjorde hon det? Varför var det fotspår från ett par klätterskor på brottsplatsen och varför var Mr Engelstoft glad? Fast den största frågan av de alla är… Vem är hjärnan bakom planen? Det kommer jag att få veta i kväll, när han kommer. Jag måste stanna här och invänta honom. Mina tankar försvinner spårlöst när jag hör Miss Ranta skrika till personen i den andra änden. Hon påpekar att hon gjorde detta för att få ha sina saker i stallet. Men vilken person har makten att ge henne plats i stallet? Jag är djupt inne i mina tankar igen och hör inte resten av samtalet. När jag upptäcker att Miss Ranta traskar till sin häst förflyttar jag mig längre in i skogen med Midnight eftersom att vi inte vill bli upptäckta. När Miss Ranta har ridit iväg går jag fram till husbilen och rundar den. På baksidan knyter jag fast Midnight runt ett träd. Inne i husbilen finns allt man behöver. Den är otroligt stor och jag vrider och vänder på mig eftersom att jag då lättare kan ta in alltsammans. Detta gör självklart att jag trillar redan i hallen. När jag tar blicken neråt för att se vad jag snubblade på ser jag ett par klätterskor. Det var därför jag såg ett par fotspår från ett par klätterskor på brottsplatsen. För att Mr Kask klättrade! Men Mr Kask känns inte som en person som klättrar. Jag tar upp skorna och kollar på storleken. 38. Mr Kask har definitivt inte skostorleks nummer 38, om jag skulle få chansa skulle jag snarare tro på nummer 45. Det var en skenmanöver så att man skulle tro att det var Miss Dahlqvist! Jag tror inte att Miss Ranta och den andra personen trodde att Miss Ranta skulle tappa en ridhandske, men det gjorde hon och det ledde mig raka vägen till husbilen.
Okej, nu är jag helt säker på att de gjorde det. Men hur ska jag kunna avslöja dem, eller det är viktigast att ta reda på den okända personen, för annars blir Miss Ranta skyldig och får ensam ta hela straffet och det är inte rättvist. Jag får en briljant idé, jag kan ta kort på honom! Jag gräver i min ficka efter min telefon. Men det ända jag känner är tyg och luft, mobilen är i min husbil. Jag kanske kan hämta den. Nej, han kanske kommer medan jag är borta. Jag får använda min kreativitet och använda mig av materialen som finns här. Vad kan man göra om man inte har en kamera att ta kort med? Man kan låsa in personen för då kan den inte smita och polisen kan komma senare och ha ett förhör med personen. Vilken lysande idé. Jag kan låsa in honom i husbilen. Fönsterna är små och det är nästan omöjligt för en fullvuxen person att ta sig ut genom dem och det är ännu svårare att ta sig ut om man är en storvuxen man. Jag behöver bara hitta nyckeln till dörren och vänta tills han har gått in, då låser jag dörren från utsidan. Polisen kommer imorgon och då kan de ta hand om honom. Marken är ojämn och stenar trycker mot huden. Jag försöker att ändra ställning men metallen pressar mig mot marken. Kinden snuddar däcket och stanken av gummit bedövar min näsa medan jag spänt väntar på honom. Det här känns som det bästa stället att gömma sig på. För tänk om han går runt hela husbilen och då skulle jag stått på baksidan och lett som ett stort fån när han kom. Han får definitivt inte se mig. Jag har flyttat Midnight djupare in i skogen också, för säkerhetens skull. Plötsligt hör jag ljudet av fotsteg som kommer närmare och närmare. Det enda jag ser av personen är ett par Adidas gympadojor. Jag hör hur han går runt hela husvagnen, kontrollerar varenda centimeter. När han väl har inspekterat utsidan går han in i husbilen för en lika noggrann kontrollering. Jag ser att detta är min chans och jag kravlar ut och halvt förstör mina kläder på samma gång. Jag stänger dörren och låser innan han hinner reagera. Med snabba kliv traskar jag till Midnight och galopperar därifrån.
När jag har sadlat av Midnight springer jag raka vägen till Miss Dahlqvist. Jag vill berätta att jag har fångat tjuven. Men när jag kommer fram ser jag att flera polisbilar står på rad och lite längre bort sitter Miss Dahlqvist och mitt emot henne sitter en polis. Varför är poliserna här nu? De skulle komma imorgon! Jag måste berätta för dem att jag har tagit fast den äkta tjuven. “Ursäkta mig konstapeln, men Miss Dahlqvist är inte den äkta tjuven. Jag vet exakt vilka personer ni letar efter.” “Och hur kan det förkomma att du vet vilka som stal husbilen? Den enda ledtråden som fanns på brottsplatsen var fotavtryck, fotavtryck från klätterskor.” säger konstapeln. “Ni hittade bara en ledtråd. Jag hittade två. Jag hittade en ridhandske som råkar tillhöra Miss Ranta. Om ni skulle vara vänliga att följa efter mig, då kan jag förklara allt på vägen.”
När jag börjar gå iväg mot paddocken följer konstapeln förvånansvärt efter mig. Jag börjar berätta allt jag vet. Konstapeln och jag, vi hittar Miss Ranta i stallet och jag går fram till henne och tar fram hennes ridhandske. Sedan säger jag allt jag vet och tvingar henne att ta oss till husvagnen. Miss Ranta är misstänksam och försiktig. Men när jag säger att jag har låst in hennes kompanjon där inne går hon motvilligt med på det. Miss Ranta går en slingrande stig genom skogen och till sist kommer vi fram till husvagnen. Man hör hur någon bankar på dörren och skriker att den inte kan komma ut. Jag tar fram nyckeln ur min ficka och låser upp. Damil trillar ut genom dörröppningen. Så det var Damil som var den som var hjärnan. Nu när jag har fått reda på det är det självklart. Det var Damil som pratade med Miss Ranta i telefonen kvällen innan brottet hände. Damil var faktiskt en av dem som visste om att Mr Kask tog sömnmedicin. Damil bestämmer vad som ska vara i stallet och han har koll på allt här på campingen. Nu förstår jag allting! Konstapeln tar fram ett par handklovar och säger till Damil att han är arresterad för brottet. Konstapeln tackar mig och mina mungipor börjar sakta men säkert gå upp till ett litet leende. Jag löste mysteriet!
När konstapeln och jag är tillbaka hos polisbilarna kommer mina föräldrar fram och omfamnar mig och säger att jag är modig och att jag är deras lilla hjälte. Sedan kommer Miss Dahlqvist fram och tackar mig hjärtligt för att jag hjälpte henne. Jag säger att det inte är någonting att bry sig om, att vänner hjälper varandra. Hon ler ett tacksamt leende emot mig och jag ler tillbaka. Poliserna kommer fram till mig och säger att de inte kunde löst detta mysterium själva, att de står i skuld till mig. Jag tackar vänligt men säger att jag faktiskt bara hade tur. De skrockar och går till Damil och konstapeln. * Elliots och Elenas ögon är gigantiska efter att jag har berättat klart historien och hakorna nuddar nästan golvet. ”Var berättelsen bra, eller vad tycker ni om den?” frågar jag. Båda två svarar att de tyckte att den var otroligt bra. Tänk att det kan vara så spännande fast man stannar i staden. Fast de undrar också varför Mr Engelstoft var glad dagen efter att brottet begåtts. “Oj! Glömde jag att berätta det. Han hade vunnit en miljon kronor på lotto. Varje dag köpte han lotter och tillslut vann han en miljon. Han bjöd alla till Häringe Slott och firade i dagarna tre. Det var därför han var glad.” Båda två nickar förstående.
Elliot och Elena springer runt i trädgården och leker detektiver. De har både förstoringsglas och hatt. Ett mord har skett på Nicksta Camping och de två mästerdetektiverna måste lösa fallet. Kommer de att lyckas?
Vatten tjockare än blod? Skvaller blomstrar bland människor i dyra bilar, perfekta hus och stora tomter i den lyxiga staden Stockholm. Om det är någon stad som kan göra en vansinnig så är det Stockholm. Men kan man någon gång bli så vansinnig att man förråder någon med samma blod, bara för att få det man älskar mest? Den 23e november 2005 var då allting började. Den nyblivna änkan Cecilia levde sitt präktiga liv i en stor villa i en Stockholmsförort tillsammans med sina tre hembiträden. - Alberto, Alberto. Varför håller jag inte i en kopp kaffe? Jag betalar dig för att vara min kock ingenting annat. Skynda på nu! skrek Cecilia. - Jag ber så hemskt mycket om ursäkt Cecilia, frun. sa Alberto på sin knarriga svenska. - Alberto, jag vill att du gör mig en tjänst. - Ja, frun. vad är det? frågade Alberto. - Jag vill att du hittar mig en ny ung kock innan dagen är slut. - Por favor, låt mig stanna jag ber dig. - Lämna in ditt förkläde och gå, sa Cecilia utan att röra en min. Strax innan middagen knackade det på dörren och en ung kock vid namn Julian klev in i den stora hallen med den vackra kristallkronan som lyste upp hela rummet. Han var lång, brunhårig, smal och doftade billig parfym. Men Cecilia blev genast förtjust i honom. Under middagen fick Julian till och med sitta vid samma bord som Cecilia, vilket var mycket ovanligt. Julian var mycket udda och tillbakadragen men trots det fick han jobbet som änkans nya kock. Resten av kvällen var även den lite udda. Cecilia liksom vanligt gled runt i sin dyra långa röda klänning som hennes tredje make betalat, men något var annorlunda denna stjärnklara kväll. Det var någonting i luften. Men vad eller vem det nu var så hade det gjort Cecilia på extra gott humör, vilket uppskattades av hembiträdena.
Hela kvällen satt hon på sin vackra blomster pryda balkongen och spejade ut över Humlegårdens stillsamma lekplats. Ett leende lika brett som en linjal spred sig i Cecilias hårdsminkade ansikte. Hon var äntligen här, i sin hemstad. Efter tio år i händelserika USA var hon tillbaka i samma nu nyrenoverade villa som hon bott i när hon var yngre. I flera år hade hon varit borta men Stockholm hade inte förändrats ett dugg. Samma mörka vatten som speglar slottets lampor en mörk vinternatt. Gamla Stans vackra gamla hus. Samma välsmakande köttbullar i husmanskosten. Samma kärlekslås på Västerbron... -Jag har sett tusentals människor komma och gå, men Stockholm har alltid stått kvar som den vackra och händelserika stad den är, mumlade Cecilia för sig själv medan hon blossade på sin cigarett. Klockan hade slagit två och det stora huset låg tyst och nedsläckt när ett förskräckligt skrik ekade mellan väggarna. Skriket var starkt och kom från Cecilias utsmyckade rum. Först upp till Cecilia var städerskan Dorota och sist kom den nyblivne kocken Julian. Dorota knackade hastigt på dörren. Inget svar. Hon knackade igen, hårdare. Inget svar igen. Av oro valde Dorota att gå in, trots att Cecilias rum var ett förbjudet område, om inte änkan sagt annat. På det kalla trägolvet låg Cecilia med en gräsgrön vattenslang runt halsen. Dorota kastade sig fram för att känna änkans puls. Cecilia var vit som snö, ögonen blanka som nyspolad is och läpparna lila som lavendel. Dorotas ögon började vattnas, trots att Cecilia var motbjudande hade städerskan aldrig önskat henne det här ödet. En tystnad åt sig in i rummet.
-Så var var du den natten Cecilia nästan blev strypt till döds? sa Jason med en lurig min till stackars skräckslagna Dorota. - Jag var i tvättstugan och tvättade den klänning hon skulle bära dagen därpå, när jag hörde ett hemskt tjut som ekade något förfärligt. Jag sprang genast till hennes rum och knackade på dörren för att se om hon var okej. Hon varken svarade eller öppnade så jag gick in. -Var du först in till Cecilia? avbröt Jason. -Ja, varken Cameron eller Julian hade hunnit komma dit än. Jason skrev lite i sitt antecknings block och bad Dorota fortsätta berätta vad som hände den kvällen. - Jo, jag kom in rummet och såg Cecilia liggandes mitt på golvet alldeles blek med en trädgårdsslang runt halsen. Jag blev förstås livrädd och kastade mig fram för att avlägsna slangen från hennes, vad jag trodde, döda kropp. Efter några minuter av panik ser jag hur hon börjar andas igen, och då kommer Cameron inrusande med Julian hack i häl. Jag bad dem att gå och hämta ett glas vatten och en tablett till Cecilia så att hon skulle lugna ner sig. När hon väl kvicknade till berättade jag vad som hänt, men hon mindes inget alls. Det sista hon kom ihåg var att hon skulle gå och lägga sig och sen blev allting svart. Efter att jag hade berättat klart fräste hon åt oss att lämna rummet och sen dess har jag knappt sagt ett ord till henne. Jason muttrade lite fundersamt och tog en klunk av sitt halvljumma kaffe som stod på bordet. Jason harklade sig och bad sedan Dorota berätta om sig själv. - Jag heter Dorota Miricifa, är 63 år och kommer från Serbien. Jag har jobbat som husa hos änkan i snart över sju år nu. - Tack det räcker, sa Jason och antecknade igen. Dorota reste sig upp och var precis på väg att gå när Jason frågade vem hon trodde var den skyldige.
Till en början var det ingen tillstymmelse av liv i Cecilia, men efter ett tag börjar hennes hjärta slå sakta. -Hon lever, hon lever skrek Dorota ut till trädgårdsmästaren Cameron och kocken Julian som stod vid dörröppningen och såg förskräckta ut. Efter mycket vatten och några tabletter vaknade Cecilia upp med en förskräcklig rädsla som spred sig i kroppen snabbt. Hon kunde varken minnas vad som hade hänt eller vem som gjorde det. Men en sak var hon säker på, och det var att hon hade blivit utsatt för ett mordförsök. Klockan åtta samma morgon stod en välklädd stilig man i kostym utanför änkans blanka marmorvilla. Han knackade på dörren och Cecilia öppnade snabbt. - Du måste vara Jason Wood, inte sant? sa Cecilia till den stiliga mannen. - Det är så sant som det är sagt. Visst talar jag med änkan Cecilia Delgado? sa Jason. - Mycket riktigt. Tack för att du kom. Som jag nämnde på telefon igår natt så var det någon som försökte mörda mig, men misslyckades. Du ska tydligen vara den bästa detektiven i stan. Visa nu att du kan upprätthålla det ryktet och lös det här mysteriet innan jag ligger begraven under jord. - Jag kommer behöva förhöra alla dina anställda och ta en titt på mordvapnet. I det här fallet slangen, svarade Jason med samma lugna röst. - Ja, självklart, följ med mig, sa Cecilia. Efter en lång promenad genom husets många korridorer och vrår kom de äntligen fram till ett gömt rum där det brukade förvaras vin av alla dess slag, men sen långt tillbaka varit tomt. Jason öppnade den tunga metalliknande dörren och på en stol framför honom satt Dorota och väntade på att bli förhörd.
- Efter en lång tystnad svarar Dorota, Mr Smith. Jag tror att trädgårdsmästaren Cameron Smith är den skyldige. -Intressant, mumlade Jason. Varför? - Jo, för några veckor sedan hörde jag hur Cecilia och Cameron argumenterade högljutt. Det var någonting om att Cameron ville säga upp sig men Cecilia hade något slags kontrakt som stipulerade att Cameron hade sju år kvar att jobba för henne innan han kunde gå. Cameron blev vansinnig och sa att han hade blivit lurad att skriva på kontraktet och att han vägrade att jobba en minut till för en sådan otrevlig människa. Cecilia och Cameron tystnade i några sekunder och sedan sa Cecilia att det enda som kan bryta kontraktet var hennes död. Sen dess har de inte sagt ett ord till varandra, men jag har sett hur Cameron stirrat hotfullt när hon gått förbi. Med tanke på att det var en trädgårdsslang som användes ökar ju misstankarna. Jag menar vem har tillgång till trädgårdsredskapen om inte trädgårdsmästaren, sa Dorota. -Tack, det var allt, sa Jason utan att vare sig hålla med eller avvisa Dorotas förslag. Kan du vara så vänlig att visa mig rummet där du hittade Cecilia? Dorota småsprang iväg med Jason, upp för den långa spiralformade trappan och vek sedan av till ett av de tio rummen i korridoren prydd med bilder av Cecilia själv. De var äntligen framme och Jason inspekterade noga. Till sist började han kolla igenom mordvapnet. Efter en lång stund av tystnad, hummade Jason till. - Vad är det, frågade Dorota nyfiket. - Det är bara så konstig att ena sidan av slangen är avhuggen, sa Jason. - Det är väl bara för att slangen var för lång och den som försökte mörda Cecilia inte orkade släpa upp en hel slang, svarade Dorota, menandes att det inte alls var konstigt. -Det förstår jag också. Det är bara det att det behövs ett mycket speciellt verktyg för att dela en vattenslang och få det här märket, sa Jason fundersamt. Dorota kan du vara så vänlig att be den nya kocken Julian Davis att möta mig vid förhörsrummet om fem minuter? Dorota nickade och gick iväg för att hämta Julian.
Precis som detektiv Jason ville, stod Julian utanför förhörsrummet fem minuter senare. -Så, Julian berätta lite om dig själv, sa Jason. - Jo, ja, jag heter Julian Davis och är 23 år gammal, jag är född och uppvuxen i en stad i Texas. - Vilken stad? frågade Jason hastigt. - Dallas. - Berätta lite om vilka du levde med och vart i Dallas du bodde, sa Jason. - Jag bodde i en stuga med mina föräldrar och min syster Naomi. Vi hade världens utsikt ska du veta. Man kunde se alla höga berg, det var bara så vackert, sa Julian. - Berg? avbröt Jason undrande Jason tog upp antecknings blocket och började anteckna, denna gång skrev han i flera minuter. -När det gäller mordförsöket vad såg du, frågade Jason nu mycket allvarlig. - Inte mycket. När jag väl kom upp till Cecilias rum hade miss Mircifa redan hjälp änkan. Det enda jag såg var slangen som hade använts för att försöka strypa henne. - Varför var du sist upp till Cecilia? frågade Jason -Jo, jag var och handlade lite mat till morgondagen nere vid ICA. Precis efter att jag stängt ytterdörren bakom mig hörde jag det fasansfullt skriket, svarade Julian. -Vilken ICA-affär var det? - Den precis nere vid Stureplan. ICA T-Jarlen. tror jag den heter. svarade Julian. -Okej, tack, du kan gå nu. Be mr Smith bege sig hit på momangen, sa Jason. Julian reste sig upp för att gå, då en liten kniv trillade ur hans vita stora kock byxor. - Julian, vänta, du tappade din kniv, sa detektiv Jason och ställde sig upp.
- Tack så mycket. Det är alltid bra att ha en fick-kniv om man är kock, sa Julian, sträckte fram handen och tog emot den. Sen gick han för att hämta Cameron som var sist ut med att bli förhörd. -Så, Cameron, berätta lite om den gamla kocken. Var han bra? Hur såg han ut? Varför blev han avskedad? frågade Jason -Alberto var en mycket bra kock. Tyvärr värderade han inte tid lika mycket som mat, och det var det som gjorde att han blev avskedad. Han såg ut som en typisk italiensk kock; lite rundare, med stor mustasch som han var mycket stolt över, en stor näsa och, alltid, sin egendesignade stora vita kockmössa och ett förkläde. Detektiv Jason Wood bytte hastigt samtalsämne och frågade istället vart Cameron befann sig då mordförsöket inträffade. -Jag var över hos grannen och gjorde en sak. - En sak? Klockan två på natten, vad gjorde du Cameron? frågade Jason - Inget. -Du får bara en chans på dig, berätta genast. - Okej jag var över där och pratade med deras trädgårdsskötare Ulrika. Rosorna jag planterar har inte tagit sig och jag behövde råd, sa Cameron med en dyster min.
-Varför sa du inte bara det? frågade Jason - Jag har ett jobb och det är att sköta trädgården men inte ens det klarar jag. Det är förnedrande, pinsamt och jag ville inte att det ska komma fram, därför sa jag inget. -Okej, men vi är i alla fall klara här, hälsa Cecilia att jag kommer tillbaks i morgon, sa Detektiv Jason Wood. Jason satt länge och funderade på vem som kunde ha försökt mörda änkan. Till sist gav han upp för dagen och gick och satte sig i sin bruna läder fåtölj med en varm kopp kaffe och började läsa tidningen. Det var då det slog honom, nu visste han vem den skyldiga var. Dagen därpå var Jason ivrig att samla änkan, trädgårdskötaren, städerskan, kocken, pressen och polisen i änkans stora ljuvliga vardagsrum. -Jag vet vem den skyldiga är, sa Jason. Det slog mig när jag läste om välgörenhet faktiskt. Den skyldiga är Julian Davis eller bör jag säga Lucas Delgado? En förvåning spred sig. Polisen handklovade Julian Davis men väntade på en förklaring.
- Är du helt galen, försökte Julian protestera. Polisen grep tag i honom, så att han tystnade. - Så här gick det till, sa sedan Jason. Efter att jag förhört Dorota var jag näst intill säker på att det var Cameron som låg bakom mordförsöket, men sen kom Julian in och var lite för snabb i mun. Han började med att berätta om sin hemstad som låg i Texas. Tydligen var utsikten över bergen där han bodde så otroligt fin, men alla vi som varit i Texas vet att det inte finns några berg. Texas är ett helt platt landskap. Sen kom andra missen. Enligt Julian själv hade han varit nere vid torget och handlat på ICA när mordförsöket inträffade. Mordförsöket skedde klockan två på natten och då har ICA varit stängt sedan länge. - Oke,j så jag ljög, men det bevisar fortfarande inte att jag är den skyldige, skrek Julian det högsta han kunde. - Låt mig tala till punkt, svarade Jason. När du reste dig upp för att lämna förhörsrummet trillade en fickkniv ur dina kockbyxor. Till en början, tyckte jag att det inte var något konstigt med det men sen såg jag att kniven hade ett mycket konstigt blad. Och ett konstigt blad ger efter sig ett konstigt märke. Samma märke som fanns på den avhuggna trädgårdsslangen som användes för att försöka strypa Cecilia. Jag visste redan då att du var den skyldiga, men du hade inget motiv. Ingen anledning att göra det. Jag förstod ingenting tills jag började läsa ”Tusentals dollar går till välgörenhet” i kvällstidningen. I artikeln stod det om en familj på tre personer där föräldrarna var mycket förmögna, men dött i en bilolycka alldeles nyligen. All deras rikedom skulle gå till deras enda son Lucas Clark, men eftersom han var adopterad och inte deras riktiga son gick pengarna till välgörenhet istället.
Det var en bild på familjen, och sonen var otroligt lik Julian. Jag blev fundersam och valde därför att kolla upp om det över huvud taget hade bott någon Julian Davis i Texas. Mycket riktigt så hade det inte gjort det. Det var då jag bestämde mig för att ringde adoptionsbyrån som använts när Lucas blev bort adopterad. Det visade sig att den som adopterat bort Lucas var ingen mindre än Cecilia Delgado själv, inte sant Cecilia? - Jo, ja, det var väldigt länge sedan sa Cecilia med en darrande röst. - Till en början trodde jag att Julian eller ja Lucas var ute efter hämnd på grund av att han blivit bortadopterad, men sen slog det mig han ville bli förmögen. Lucas visste att Cecilia var rik och att han var den enda som fanns att ärva pengarna, så han försökte döda henne, trotts att han visste att dom var av samma kött och blod. -Jag hade kommit undan med det om det inte varit för dig, jag svär på min heder att när jag kommer ut ur fängelset ska jag hämnas, sanna mina ord Jason. - Jag har en sista fråga till dig Lucas, sa Jason. Är vatten tjockare än blod?