Förord Vi har i klass 5A arbetat med a skriva berä elser några veckor. Vi har diskuterat vad en berä else bör innehålla, hur man kan börja och hur man kan skapa bilder i huvudet. Eleverna har läst varandras berä elser och givit varandra goda råd och när de nu blivit fär-‐ diga har jag läst dem högt i klassen. Sedan har vi diskuterat vad som är bra med de olika alstren. Det har varit en lång och intressant resa och jag tror a många har lärt sig mycket om hur man kan bygga upp en historia. När vi nu står här med resultatet känns det rik gt bra. Vi har en novellsamling som innehål-‐ ler många rik ga guldkorn. Läs och njut!! Stort tack ll vår IT pedagog Gavin Johns, som ordnat allt som jag inte kan och ll Chris Stayne som gjort bilder llsammans med eleverna på bild lek onerna.
Tommy Jansson Rödabergsskolan mars 2015
Den hemliga bildåren En dag hade det ryktats om en bildåre vid namn Atlas. Han gillade a köra över folk. Han var så snabb a polisen aldrig hann ikapp honom. En dag sa de på Tv:n a det var stor risk a bildåren var ute nu, men Bert bara stängde av Tv:n och gick ll si rum. Då kom Berts mamma och sa: -Din pappa är ute. Bert bara struntade i det och spelade på sin dator. Men hans mamma kom in igen och sa: -Du måste köpa inlagd kondorskinka och mjölk. Han fick lite pengar och gick ut. Väl ute ser han sin pappa hoppa in i sin bil och köra över två snubbar. Allt faller på plats Då kom han på a hans pappa heter Atlas och har en snabb bil. Bildåren hoppade ju också in i en likadan bil som Berts pappa hade. Nu började polisen komma, men för sent igen. Bildåren hade redan åkt för länge se-‐ dan. Ambulansen kom och sa. -Det finns ingen ng vi kan göra, de är redan döda.
Inlagd kondorskinka och mjölk Bert gick ll affären och köpte en inlagd kondorskinka som he e Ingrids inlagda kondor-‐ skinka. Han tog också tre stycken två liters mjölk och betalade. Sedan gick han hem och la-‐ gade mat. Sanningens minut Bert gick ll si rum och spelade på datorn. Då kom pappa hem. Bert studerade honom noggrant. Han hade stor näsa som bildåren. Han hade stora skor och samma märke på skorna som bildåren. Här är en beskrivning: svarta skor, pumaskor, rä så stora, stor mage, svart tröja och blå jeans. Allt som bildåren! -Pappa vad har du gjort? sa Bert. -Jobbat, sa pappa. Jag kan inte ljuga längre jag är bildåren. Slutet Bert ringde polisen. Han kände hur det rös i kroppen. Det luktade unket. -Polisen kommer! skrek pappa förtvivlat. Det kom in o poliser i lägenheten. Pappa tog upp en pistol och sköt tre poliser. En dog och två blev bara skadade. Han sköt en kula ll, men den träffar Bert. Bert föll livlös ll marken. Pappa blev chockad. Då sköt polisen honom i benet och han ramlade. Då lade polisen honom i polisbilen och körde honom ll fängelset. Berts mamma kom in i vardagsrummet e er allt oljud. Då låg Bert död på golvet . Av Vincent
Branden Hej jag heter Eric och är 10 år. Jag bor i Stockholm och gillar a spela fotboll och simma. Det var en härlig sommardag när vi skulle äta lunch. När vi ä t klart kände jag a det luk-‐ tade rök. Jag gick in i köket. Det brann, mamma hade glömt a stänga av spisen. Då sprang jag och mamma ut. Det kändes jä ejobbigt och det luktade rök. Sen kom brandkåren. De försökte släcka elden, men det gick inte, så de ringde e er fler brandbilar. När de kom så gick det a släcka elden. Sen åkte Eric och hans mamma ll e hotell. När de åt lunch nästa dag stod det i dningen på första sidan a e hus hade brunnit upp. Eric visade sin mamma dningen och sa.: -Kolla mamma, det var vårt hus som brann upp. -Ja det var väldigt sorgligt a det brann upp. Det var mi fel för jag lämnade spisen på. -Det är ok. Man gör fel då och då. Sen kom några män som jobbade på hotel-‐ let in och sa a alla behövde springa ut för a det brann. Alla sprang ut, förutom Eric. Han hann inte springa ut. Sen kom brandkå-‐ ren och hjälpte Eric ner. Eric och hans mamma sprang mot varandra och de grät båda två. E er branden blev allt bä re. De köpte e hus och levde lyckliga utan en massa bränder.
Av Riff
Ensam Ivan är glad för sin present som jag gav ll honom igår. Han fyllde år då. Alltså det verkar som om ni tror a han fyller år på vintern, i så fall är det fel. Han har det så bra a han fyller på sommaren. Om ni undrar vem Ivan är, så är han min granne. Ivan och jag hänger o a med varandra, så jag känner honom bra. Men fak skt är det mer lyxigt för honom än mig, för jag är bara tre år. Det låter lite kons gt, men det är sant. Jag är född e sko år, alltså den dagen då det blir en dag extra i februari vart ärde år. Jag skulle vara tolv om jag inte skulle ha fö s den där dumma, dumma 29 februari. Jag får såklart födelsedagspresenter, dagen e er! Alltså första mars. Men i år fick jag fira min rik ga födelsedag. Det är jag glad för. Men nu måste jag presentera mig. Jag he-‐ ter Jack Eriksson, bor i Uppsala, Siljavägen tre. Min skola heter Siljaskolan. Anledning-‐ en ll a skolan heter så, är för a skolan ligger på Siljavägen. Det låter nära ll sko-‐ lan, men det är det inte! Jag bor på Siljavä-‐ gen tre medan skolan ligger på Siljavägen 57! Jag brukar cykla eller åka bil ll skolan. Siljavägen är typ Uppsalas längsta väg, jag tror det finns 89 husnummer. Om jag åker bil så är det pappa som skjutsar mig. Min pappa heter Erik och min mamma heter Cecilia. Men det värsta är a jag har en sto-‐ rasyster, Lina, hon är dummast i världen.
10 juni I dag ska det bli kul, för i dag ska jag hem ll Ivan och sova över. Det skulle jag ha gjort i vint-‐ ras någon gång på jullovet, men det blev inte så, för Ivan blev förkyld. I år hoppas jag a han inte blir förkyld igen, men i och för sig så blir man inte förkyld så o a på sommaren. Ivan bor på nummer 61, så han har nära ll skolan, medan jag har väldigt långt ll skolan. I bilen på väg ll Ivan frågar jag pappa. Kommer det a bli fint väder idag? Jag hoppas det! svarar pappa surt. Anledningen ll a pappa blir sur då jag frågar det, är för a han inte gillar när Ivan och jag går hem ll varandra då det är fult väder, för då si er vi bara och spelar TV- spel. När vi kommer fram så är det ganska fint väder. Å a mmar senare. När vi skulle gå och lägga oss kom e skumt ljud ifrån husen i trakterna. Vi visste inte vad det var, det kom i alla fall närmare och närmare. Vi håller för öronen, ropade Ivan ll mig. Jag gjorde som han sa. Det blev bä re, men man hörde lite ändå. Det var e så kons gt ljud. Någon minut senare försvann det. Det lät bara poff. Vi var allde-‐ les skraja e er a ljudet hade försvunnit. Vi går ner ll min mamma, sa Ivan lite skrajt. Vi gjorde som Ivan sa. När vi kom ner, blev jag och Ivan så rädda, a vi genast sprang upp igen. Jag vill inte direkt säga det, men allihop låg på golvet. De såg döda ut, men jag trodde och hoppades a de levde. Vi gick ner och kikade mellan trappstaketet. Ivan vågade gå ner och kolla, men jag stannade i trappen. När Ivan kom upp såg han ganska ledsen ut. De lever, men har typ svimmat, sa Ivan dystert. Jag trodde det var på grund av ljudet, de höll säkert inte för öronen. 11 juni Allt det där som hände igår, gjorde så a Ivan och jag blev så trö a och somnade digt , så
nästa morgon vaknade vi kl.: 11:01. Jag är inte så säker på a det var en dröm, så Ivan och jag kikade nerför trappan en gång ll. Tyvärr låg de kvar på golvet. Vi bestämde oss a s cka hem ll mig, men vi hade e stort problem. Ingen av oss kunde ju köra BIL! Det betydde a vi fick gå hem ll mig, hela vägen från Siljavägen 61 ll Siljavägen tre! Jack! hojtade Ivan högt. Vad, svarade jag. Vi har e ll problem. Vad? Det ser ut som a jorden har gå under, sa Ivan och ade ut genom fönstret. Jag gick ll honom och ade ut. Han hade alldeles rä ! Först trodde jag a det var en dröm. Så jag gav mig själv en örfil, men det hjälpte inte. Det var sprickor i marken! Några hus hade rasat! Men det allra värsta var lavan längs marken! Nu hade vi många stora hinder, och det verkade helt omöjligt a komma hem ll mig. Men det verkade som om Ivan visste en väg. Han visade vägen.När vi kom fram så ville jag abso-‐ lut inte gå den vägen. Han hade visat mig vägen upp på taken, så han ville a vi skulle klä ra på dem. Aldrig i livet a jag går den vägen, sa jag ll Ivan. Jag ångrade det jag sa om a aldrig i livet klä ra på taket, för precis när jag sa det kom det en jä e våg. Jag ångrade mig och sprang längs hustaken medan Ivan halkade e er mig. Sen kom det en stor våg. Jag hi ade ingen väg a komma undan. Jag tvärstannade och väntade på a vågen skulle komma och ta slut på mig. Puff,! jag vaknade och trodde a jag var i himlen. När jag ställde mig upp såg jag a det var som e stort paradis. Det var det finaste jag hade se ! Det enda som störde mig var det svarta palatset. Det såg ut som om det var vakter där längs murarna. Hur som helst var min största fråga, var är Ivan? Jag bestämde mig för a gå ll palatset och se om Ivan var där. Det tog en stund lls jag
kom fram. På vägen hi ade jag något som i alla fall fanns i verkligheten eller så kanske det var i verkligheten. Jag såg typ medel da bönder vid en liten by. Om jag såg rä , så såg jag Ivan i medel da kläder. Jag gick ner ll byn för a kolla om det var Ivan. När jag kom ner så började alla människor a på mig kons gt. Först trodde jag a de kollade på mig för a de tyckte jag var ful, men sedan fick jag ihop allt. Jag hade säkert åkt llbaks i den. Jag sprang ll Ivan. Ivan! ropade jag högt. Ja, det är jag, svarade han. Ivan, vi måste härifrån, sa jag ll Ivan. Han kollade på mig skumt och frågade: Just det Jack! Tur a han visste vem jag var. Jag berä ade allt som hade hänt. Ännu en gång när jag pra-‐ tade med Ivan så hände det något. Helt plötsligt så växte en jä estor vulkan vid bergen och fick e utbro . Nu fa ade jag.! Det började med e ljud, sedan lava längs gatorna och se-‐ dan e vulkanutbro med samma ljud som lät förut. Därför betydde det a jag var inu en vulkan och utanför var Siljavägen! Så det enda sä et a komma ut från vulkanen var a klä ra ut. Alla som var här i byn bodde på Siljavägen! De borde ha hört ljudet! De enda som verkade förstå vad som hände var Ivan och jag. Vi fa ade båda två a vi skulle härifrån, så vi börja springa direkt. Om bara vi fa ade a vi skulle klä ra över berget så skulle vi överleva. Vi sa ll allihop a klä ra över berget men alla lydde inte oss, men vi fick med några. Alla började få llbaka si minne, men fast alla hade få llbaka si minne så kom alla inte med oss över berget. Vi sprang så fort som möjligt och klä rade som bara den. Jag stannade upp och ade bakåt, jag slutade springa och tänkte a det var omöjligt a överleva. Det var som en tsunami, fast i lava. Det sista jag sa var: — Jag kommer a komma llbaka! Av Verner
Mobbing Det var en gång en kille som he e Dubbula. Han var 11år och bodde i Vasastan. När Dubbula gick ll skolan blev han retat av nästan alla och hela den. Idag kom Pete, Diego och Roberto fram ll honom och sa: - Nu ska du få! Dubbula sprang därifrån med full fart. Han lyckades komma bort från dem och hoppades a han hade kommit undan. Men då hade han fel! Han såg dom springa mot honom. Han såg skräckslagen ut ! Diego tog hans rygg säck, Roberto slog honom och Pete sa a han var ur ful ! Det här hade han upplevt varje dag i hela si liv. Först hade han tro a det var en en-‐ gångsgrej, men det förändrades snabbt. En dag senare var det gympa. Dubbula hade köpt nya skor. Han kände sig be-‐ kväm i dem. Då såg han Roberto och de andra mob-‐ barna. Han blev skräckslagen i hela kroppen och sprang därifrån. När gympan var slut slutade skolan och han gick hem. När Dubbula kom hem så
ropade han, men ingen var hemma. Trodde han… men sen hörde han något! Det lät något från köket. När han kom in i köket låg hans föräldrar döda där. Han grät e bra tag, sen ringde han polisen. Sen ringde han sin brors fri ds, hämtade honom och visade vad som hänt. När brorsan fick se vad som hänt blev han jä eledsen. De fick fly a ll e speciellt hem för barn utan hem eller föräldrar. Han och hans bror försökte komma på vem det kunde vara som dödat föräldrarna och hur de skulle hämnas. Han kom ihåg a hans föräldrar hade e stort bråk med rektorn på skolan. Han sa ll sin bror: -Vi får ta det imorgon. På morgonen väckte hans bror honom. Han sa: -Vakna nu! vi måste jobba. Vi tänkte och tänkte och vi kom fram ll a vi skulle fråga runt lite, spåra honom, hi a hans nummer. Vi fick reda på lite bra grejer som hjälpte oss. Vi fick reda på a mördaren hade ledigt just den här dagen. När vi var ute på stan såg vi honom, han gick in i något skumt luffare ställe. Vi följde e er honom och mö e då en annan snubbe. Vi frågade om han visste vem som gjort det. Han sa: -Det är han som gjort det. Så fick vi veta sanningen. Vi fick syn på mördaren när han skulle gå över gatan, så vi pu ade ut honom i gatan. Han blev påkörd. Vi stack snabbt därifrån, vi ville bara ha hämnd. Av Joar
Soldatens äventyr Max si er på stolen och funderar. Vilka var hans föräldrar? Det enda han vet är a hans pappa dog i kriget mellan Tyskland och indianerna, som också kallar sig Indar. De bor i Nordamerika. När de tog över landet döpte de om det ll Indariket. Men när de ville ha mer makt jobbade de sig upp mot Europa. Tyskland förlorade i kriget, och pappan hi ades aldrig. Hans mamma dog vid förlossningen. Sen dess har han bo på e barnhem i Storbritannien, där man blir soldat. Max själv är en ganska kort växt 14 årig pojke med gröna ögon och brunt hår. Ganska smal, men stark. Han har en bästa vän som heter Cecilia. Hon jobbar i köket och har blå ögon och ljust hår. Året är 1357 på våren. Det är söndag, sex på mor-‐ gonen. – JA DET ÄR SÖNDAG! sa Max med kra . Söndag är en dag då alla på barnhemmet får ha ledigt, (förutom fem personer i köket). Som varje söndag ska han gå och träffa Cecilia. Hon har ledigt men hon ska skaffa kö ll kvällen. Barnhemmet ligger i mi en på en äng med skog runt, så det är inte så långt ll skogen. Halv sju, som all d, träffar han Cecilia på vindbryg-‐ gan. Båda är utrustade med en pilbåge, två dussin pilar och två kastknivar. – Hur var veckan? frågade Cecilia. – Helt ok, snarare bra. Och din? – Nja, jag fick skäll för a jag saltade grytan för mycket o… shush … viskade Cecilia.
Hon pekade mot renen fem o meter åt höger. Ja, där stod en fin och ståtlig ren. Jag hade redan lagt en pil på bågsträngen när det ståtliga djuret plötsligt föll ihop. Jag hade inte ens skju t och Cecilia hade inte heller gjort något. Cecilia gav mig en frågande blick när hon plötsligt skrek ll, inte bara e skrik, e smärt-‐ samt skrik, e fult med rädsla och smärta. Hon hade en grå pil genom armen, en grå pil med blåa ädrar. Sam digt som jag ville hjälpa henne så kom jag a tänka på var pilen kom från och vem som sköt den. Det är klart det är … En annan pil kom mot mig själv, jag kände hur den borrade sig in i min arm, hur senorna lossade och jag föll ll marken medvetslös. Jag vaknade några mmar senare med fruktansvärd huvudvärk och smärtor. Jag försökte ställa mig upp men jag kunde inte. Jag sa fast i rep. Med alla kra er jag hade kvar vred jag mig åt höger, Där såg jag en söt tjej med ljust hår och blåa ögon. – Cecilia? frågade jag med låg röst. – Schhh. Viskade hon och visade med blicken mot två män som såg ut a bråka. – Det är indar. De tänker nog ta över Storbritannien. sa Max – Hur vet du det? undrade Cecilia – Deras pilar är grå, med blåa ädrar, svarade Max – Inte bra, vi måste varna hela landet, sa Cecilia med ångest i rösten. – Vi måste ta oss ut. sa Max med bestämd röst. – Vi kan använda våra knivar ina , sa Cecilia och sken upp. Na en föll och alla sov förutom Max och Cecilia. Dom skar sig ut och spårade sig llbaka ll barnhemmet och berä ade hela historien för barnhemmets ledare och det enda han sa var: Det väntar e stort krig… Av Josefin
Det hemska När solens första strålar började sträcka sig över slummern var jag redan uppe. E ersom min lilla syster Nicha var sjuk behövde jag komma ut digt på marknaden för a få de bästa varorna. Jag tänkte på Nicha. Jag tänkte på hennes ögon som brukade vara klarblå och fyllda av liv. Men när jag hade gå hemifrån hade hennes blick varit glasartad och hennes ögon hade varit fyllda av tårar. Det var fullt med folk på marknaden. Jag blev omkring knuffad och det sved i hal-‐ sen av allt damm. Det tog sin d a hi a det jag behövde. Jag hade hi at en sam-‐ metslen filt, lite febernedsä ande, en orange blus ll mig själv och några färska persikor. Jag stelnade ll och kände hur nackhåren reste sig när jag hörde det gälla ljudet av sko . Mäniskorna på marknaden började springa och skrika i panik. Jag försökte springa framåt men blev bara knuffad bakåt. Jag skrek ll av smärta. Kulan ge-‐ nomborrade min vad! Jag sjönk ner på mar-‐ ken och höll mig för såret som blödde ym-‐ nigt. – Hjälp! Snälla kan ingen hjälpa mig! SNÄLLA HJÄLP! Men ingen brydde sig. Plötsligt grep en hand tag i mig. Jag kände e hårt slag mot nningen och allt blev svart.
Jag var jag bunden mot e träd. Min vad värkte och det bultade i huvudet e er det hårda slaget. Mi kastanjebruna hår var tovigt och mina kläder var smutsiga. Jag ade runt mig och upptäckte några hyddor längre bort. A döma av solen var det förmiddag. En stor-‐ vuxen man kom ut ur en av hyddorna. Han rörde sig mot mig med en stor kniv i handen. Jag började sparka och skrika i panik för jag var nästan helt säker på a han skulle döda mig. – Kä en unge! skrek han åt mig och gav mig en kra ig örfil. Det blev e svidande rö märke där mannens handskprydda hand hade träffat. – Jag ska ge dig va en och ta hand om di sår, otacksamma unge. Mannen skar upp repen runt mina händer och gav mig en va enflaska. Jag drack girigt. Sedan band han fast mina händer igen. Han drog upp en smutsig trasa ur fickan som han sedan doppade i en hink med en genomskinlig vätska som luktade fränt. När mannen tog trasan mot mi ben sved det ll som om mannen hade doppat trasan i syra. Jag började återigen skrika och sparka i protest mot smärtan. Men mi under e av mina skrik tog mannen tag i mi huvud och tryckte in en smutsig trasa i min mun. När jag såg upp på mannens grova ansikte hade han e hånflin på läpparna. De andra fångarna i lägret betraktade processen med nyfikna och något äcklade blickar. När mannen hade virat in mi sår i e bandage kastade han en smutsig filt över mig och återvände ll en av hyd-‐ dorna. De senaste fem veckorna hade varit hemska. Fler människor hade förts ll lägret, och näst-‐ an alla hade en sko - eller knivskada. Min vad hade börjat bli bä re men den var långt ifrån helt läkt. Det fans en gammal man i lägret som he e Ervin. Han var ungefär i sju o-‐ årsåldern och trevlig. Han hade varit här när jag kom och hade varit snäll mot mig. Han hade också tröstat mig de nä erna när jag hade brus t i gråt. Han hade e djup sår i höger underarm som varit nära a bli allvarligt infekterat. Men jag hade i smyg givit honom mi va en och llsammans hade vi lyckats hindra infek onen. Nu var hans sår nästan helt läkt Jag och Ervin sa och pratade när folk började ropa och peka längre bort.
– Ervin vad händer? Jag darrade lite på rösten. Ervin lade märke ll det. – Det är okej, du behöver inte vara rädd. Jag tror a dem där hemska männen har kidnap-‐ pat någon ll. Det är inget a oroa sig för. Nu kunde man se den nya fången. Det var en ung flicka som gick emellan de två männen, som höll henne i e järngrepp. Det var något bekant med den unga flickan. Någon ng med hennes långa askblonda hår och de klarblå ögonen. Det kändes som om hela jag gick sönder när jag kände igen … min egen lillasyster. – Neej! Nej, nej, nej. NICHA!!! Tårarna strömmade ner för mina kinder. Nicha ade förfärat mot mig. Hennes läppar rörde sig men inte e enda ord kom ut. Men jag kunde läsa de tysta orden på hennes läp-‐ par ”förlåt”. Männen placerade Nicha bredvid mig. – Nicha, vad fan gör du här?! Jag sa orden högre än vad jag hade tänkt mig. – Du kom inte hem så jag och mamma letade e er dig varje dag. Sen kom de igen. De sköt och e sko träffade mamma i magen och hon… hon. Nicha kunde inte fortsä a längre utan brast i gråt. Jag för sökte a lugna henne men inget hjälpte. Hon sny ade våldsamt och skakade ända in på kvällen. Till slut föll hon in i en orolig sömn. Jag ville stanna uppe hela na en och vaka över henne. Jag försökte sä a mig bekvämt, men det var svårt när man var bunden mot e träd. E er e tag föll jag in i en sömn, en sömn full av mardröm-‐ mar. När jag och Nicha vaknade var det full kalabalik i lägret. Alla skrek och grät och några bad för sina liv. – Vad händer? Varför gråter alla?! Nicha lät skräckslagen. – Jag ska kolla med Ervin Nicha, okej? Ervin vad händer? – Det är dags! Vad menade han? jag var helt förvirrad. – Vad är det dags för Ervin!? – De samlar ihop fångar och sen… ja, sen dödar de alla, en e er en. Tragiskt öde för er flick-‐ or, ni är ju så unga. Orden etsade sig fast i mi huvud. Nicha brast i gråt. Hon grät och grät.
Jag hyschade och sa lugnande ord, men ingen ng hjälpte. Jag såg två av männen från hyd-‐ dorna. De lade märke ll Nichas gråt och började gå åt vårt håll. Jag kände paniken växa. – Nicha, du måste vara tyst, de kommer! VAR tyst! Snälla Nicha, var tyst nu! Nu var männen framme vid oss. De skar av Nichas rep och drog upp henne på fö er, de började knuffa henne framåt. -Neeeej!!! Sluta. Stanna! Era idioter, må ni brinna i helvetet! Jag skrek allt vad jag orkade. Mannen som höll fast Nicha gjorde en kort nickning åt mi håll. Den andre mannen började gå mot mig. Han lossade mina rep och drog upp mig på fö er och föste mig framåt. E er en stund tvingade männen ner mig och Nicha på knä. Mannen som höll Nicha drog fram en stor kniv från bältet. Han tog tag i hennes långa hår och drog hennes lilla huvud bakåt. Han såg helt oberörd ut när han skar det stora djupa så-‐ ret i hennes svanliknande hals. Jag ville skrika, gråta men jag fick inte fram e pip. Det hade börjat bildas en rödbrun fläck i sanden där den livlösa lilla kroppen låg. Vad fanns det egentligen a leva för. Mamma var död, Nicha var död. Det var väl lika bra a låta de här männen göra slut på allt det här elän-‐ det. Nu grep mannen tag i mi hår, drog mi huvud bakåt. Jag kände kniven mot min hals. Den var for arande kladdig av Nichas blod. Jag ryste av tanken. Jag kände en hemsk, plötslig smärta. Den varade bara i e ögonblick, sen omslöts jag av en härlig värme. Allt blev vi , men jag tyckte a jag kunde höra mammas och Nichas röster långt bort. Av Anna
Mysteriet Det var en solig sommar dag och agent x var på si kontor. Borgmästaren kom in ll agent x:s kontor. Agent x är en agent som löser stölder. Han är en mörkhårig, lång man. Borgmästeren är en ljushårig man. - Agent x, en tjuv har stulit kungakronan, säger borgmästaren. - Ok, jag tar hand om det, svarar agent x. - Tjuven åkte mot den gamla leksaksfabri-‐ ken, informerar borgmästaren Agent x åker ll den gamla leksaksfabriken. När han kliver ut ur bilen känner han en kons g lukt. - Det luktar som en svins a! skriker han. E er e tag känner han en annan lukt. Den luktar sö . Han känner sig yr och trö , han måste sä a sig. Sömngas, tänker han. Kort däre er svimmar han. När agent x vaknar är han fastbunden med rep. Repen är sträva som sand- papper. Han är fastbunden i en stol. - Välkommen, agent x, hörs en mys sk röst. - Vem är du? frågar agent x. Kalla mig mister z, svarar den mys ska rösten. - Varför stjäl du kungakronan? frågar agent x. - Jag ska sälja den på svarta manknaden och tjäna mycket pengar, svarar mister z.
- Hur ska jag annars ha råd med a köpa en lyxbåt med kanoner, så a jag kan skjuta ner båten med guldlast? Sen tar jag guldet, säger mister z. – Vill du ta e dopp? frågar mister z. Under agent x öppnas en lucka med en massa va en under. - Jag ska släppa ner dig i va net och låta dig drunkna, säger mister z med e hånleende. Agent x har en kniv i ärmen. Han skär upp repen med kniven. Precis när mister z ska släppa ner agent x i va net hoppar han iland. - Hur kom du loss?! skriker mister z med e stelt ansikte. - Skicklighet, svarar agent x. Agent x tar fram e par handbojor och sä er på honom. En dag senare Agent x har återlämnat kungakronan. Mi på dagen kommer borgmästaren ll agent x:s kontor. - Men var är han?!?! frågade borgmästaren. - I cellen, svarade agent x. - Jag ser honom inte, sa borgmästaren - Å nej, jag ser honom inte heller, jag ger mig ut, sa agent x. - Bra och nu har han stuligt kungaspiran, sa borgmästaren - Varför stjäl han bara från kungen? frågade agent x. - Jo, mister z och kungen är bröder, svarade borgmästaren. - Va!?! skrek agent x. - Jo, men nu måste du leta reda på mister z, sa borgmästaren. - Okej, svarade agent x. En mme senare åker agent x ut för a leta reda på mister z igen. Av Ebba
Flickan under isen Jag hoppade upp på cykeln och cyklade e er henne. - Vänta! ropade jag. Hon vände sig om och ade på mig med si finurliga leende. Hon saktade ner och den mörka tofs hon sa upp i håret vippade ll. Hennes ljusbruna ögon ade på mig. - Kom då! ropade hon llbaks. Jag trampade på ännu fortare och hon började cykla igen. {Mi namn är Sabrina och min bäs s heter Maj. Vi bor i en liten stad som mest är som en ödemark} Jag försökte komma ikapp på min cykel men insåg ganska snart a det inte gick. Istället så njöt jag av vinden i an-‐ siktet. Jag ade mig omkring, alla träden var for arande brända sedan den stora branden förrförra sommaren. De hade vis-‐ serligen börjat plantera nya men det gjorde ingen större skillnad. Det såg lika dö ut ändå. När jag kom hem gick jag direkt in på mi rum. Jag la mig på sängen och slöt ögonen. När jag vaknade så var mamma hemma. Jag gick in ll henne i köket. Hon hade inte börjat laga mat än. Jag ade på klockan, den var redan sju. - Mamma varför har du inte börjat med maten än? - Jo det är så a vi måste llbringa resten av jullovet ute på lantstället, e ersom a
vår värme inte fungerar här i huset. - Va? Men var är pappa. - Han är redan där. Först då märkte jag det, det var iskallt där inne. Men inte bara det jag ade ut genom fönstret och jag kunde svära på a jag såg en skugga som rörde sig utanför. Jag hajade ll. - Va? sa mamma. - Nej inget, svarade jag. Jag ville inte oroa henne. Hon skulle ändå inte tro mig. Men det har varit mycket inbro i trakten sedan branden som skadade alla husen. Som tur var så blev vårt hus inte så jä eskadat. Men det är bränt på många ställen. - När åker vi? - När din pappa kommer och hämtar oss. - Okej, då går jag och packar då, sa jag som ursäkt för a få använda datorn. Innan hon hann svara sprang jag ut i hallen och uppför trappan. Jag ställer mig framför spe-‐ geln och granskar den figur som ar llbaks på mig. Jag funderar på om jag ska sä a upp håret. Jag har gråbrunt medellångt hår och gråa ögon. Jag bestämde mig för a det var vik-‐ gare a u öra den sak jag kom upp för a göra. Jag smög försik gt in ll mina föräldrars rum och sa e mig vid datorn. Jag klickade in mig på Google och tänkte precis börja söka när jag hejdade mig. Det var e ljud. E prasslande ljud som skar genom öronen. Det var som om någon drog knivar över en griffeltavla. Jag kände hu hjärtat dunkade fortare. Jag kände mig yr. Plötsligt öppnades y erdörren och jag hörde pappas röst nerifrån hallen ropa a vi kunde åka nu. Jag kände hur all skräck och oro rann av mig. Först då märkte jag a jag hållit andan. Jag sprang ner och drog på mig y erkläderna och så bar det av ll landet! *** - Är vi framme snart? - Nej hjärtat, sluta fråga det. - Okej, sa jag med spelat ledsen ton. Egentligen så älskar jag a störa och vara irriterande under bilfärder. O ast så slutade det
med a jag fick vad jag ville, bara jag var tyst. Jag lutade mig mot rutan och ade på det vita landskapet som susade förbi. Plötsligt så flög en svart sak förbi. Eller var det en skugga? Jag fick en obehaglig känsla av a något förföljde mig. Men den tanken försvann lika fort som den hade kommit. För nu var vi framme! Så fort bilen stannade så rusade jag ut ur den, in i hallen och sedan upp på mi rum. Jag andades in den något unkna lu en och sjönk ihop på sängen. Jag älskade a vara här. Det var här jag var hemma. Jag hörde mina föräldrar stöka i köket. Pappa ropade a de åker och handlar och är hemma om en kvart. Jag brydde mig inte om a svara e ersom a jag visste a de inte brydde sig om a få något svar. Jag hörde a y erdörren smällde igen och sedan var det tyst. Jag gick fram ll fönstret och ade ut på tomten som gränsade ll skogen. Nu är det bara vi där, men på somrarna sku ar det kaniner och harar på en grön och frodig gräsma a. Jag gick långsamt nerför trappan och drog på mig skorna. Jag gick ut i det vita och la mig i snön. Just då kände jag ingen kyla, jag var bara e med snön, skogen och huset. Då knakade en gren. Jag sa e mig upp och kisade i ljuset av det intensivt vita. Då fick jag se en svart skepnad slinka in bakom e träd. Jag reste mig upp och borstade bort snön från kläderna. Återigen såg jag skuggan för en sekund innan den smälte in i omgivningen igen. Varje gång jag skymtade den bland träden blev det tydligare. Den bar en mask, och det var något som sa mig a jag hade se skepnaden förut. Jag kände hur jag blev räddare och räddare, mi hjärta fylldes med fasa. Till slut så behöv-‐ de all denna skräck komma ut, så jag skrek. I samma sekund så inser jag mi misstag. Den maskerade mannen kom ut ur skuggorna och rusade mot mig. Jag sprang i panik in i huset och låste dörren om mig. Jag tänkte inte, jag bara sprang blint som er yr höna, låste alla dörrar och säkrade alla fönster. När jag kom ll sans igen låste jag in mig på mi rum och la mig på sängen. Mi hjärta slog och slog och ville inte lugna sig. Den enda tanke som ville komma fram var: JAG MÅSTE RINGA MINA FÖRÄLDRAR! Jag fumlade fram mobilen ur väskan och ringde ll pappa. Jag darrade på han-‐ den när signal e er signal gick. När sista signalen hade ljudit hörde jag pappas röst i luren och kunde slappna av. Jag bad dem komma hem så fort som möjligt. När han lagt på luren stod jag kvar med telefonen mot örat. Jag ville ha något a gör men vågade för allt i värl-‐
den inte gå ner. E er några minuter hörde jag nycklar i låset och sedan röster i hallen. Jag sprang ner och omfamnade dem båda. Jag var yr av lä nad. - Värst vad du var glad a se oss! - Jag skakade på huvudet men tvingade fram e leende. Om jag sa något så skulle dem bara ta mig ll doktorn. - Vet du vad Sabrina vi ska gå på museum imorgon! Jag lotsades bli glad men egentligen så var jag rä rädd. Nästa na var en av de sömnlösa nä er som jag kom a få uppleva. Nästa dag åt vi frukost på väg ll museet. Vi skulle vara där i god d sa mamma. - Annars så blir det för mycket folk. Jag däremot vill helst vara där när det är så mycket folk som möjligt. När vi steg in genom dörren slog en gammal och ru en do emot oss. Mamma och pappa hade redan bokat och ll min förtvivlan så var vi de enda som hade gjort det. Jag höll mig nära mina föräldrar när vi gick bland uppstoppade djur och imita oner av gro -‐ människor. Jag gick på helspänn. När jag vände mig om och tänkte säga a jag inte ville vara här längre, så blev hela jag kall. Jag kände hur jag blev svimfärdig men fick tag i kanten av en monter. Där bakom mig stod inte mina föräldrar. Istället stod där en svart skepnad och ade in i mina ögon. I nästa sekund s rrade jag tomt ut i lu en. Den hade försvunnit, poff! Men beviset låg där på marken. Jag behövde inte ta upp den lilla lappen för a urskilja bok-‐ stäverna: Möt mig vid sjön imorgon. Jag sprang ut ll entrén och där stod mina föräldrar och väntade. - Vart tog ni vägen!? - Men älskling då, vi trodde a du ville vara kvar och a lite, sa mamma med len röst. - Men ni kan ju inte bara lämna mig sådär! - förlåt oss så mycket vi ska aldrig göra så igen, hjälper en glass som kompensa on. - Visst, sa jag och kände mig rä nöjd. - Bra, kom nu så åker vi hem.
När jag sa i bilen så ade jag en sista gång upp mot museet och där i fönstret, på andra våningen, i ärde fönstret ll höger, stod en skepnad och ade på mig och han bar en mask. *** Dagen e er gick jag ll sjön. Jag vågade inget annat. Det v ar en bra bit in i skogen. När jag kom fram sa e jag mig vid strandkanten. Jag försökte se så oberörd ut som möjligt. Isen som låg på ytan var tjock. Jag reste mig och prövade a gå på den. Den var stadig så jag gick ut en bit. Jag tyckte jag såg något lite längre ut. Jag gick försik gt ut. Om jag blev rädd förut så var det piece of cake jämfört med det här. Under isen ade e skräckslaget ansikte upp på mig. Hennes mörka hår svallade och böljade i va net. Hennes hy var blek och läpparna var blå, lila. Hennes ögon var så isblå a det såg onaturligt ut. Hennes händer var tryckta mot isens yta. Jag kastade mig bakåt och ade mig skräckslaget omkring. Jag var säker på a det var den maskerade vålnaden som låg bakom det. Jag rusade mot stranden. Men jag tvärstannade. Där på stranden stod en svart skepnad, med en mask för ansiktet. Jag ryg-‐ gade llbaka. Där stod jag nu mellan vålnaden och flickan under isen. Jag var nära a bryta ihop. Då såg jag blåljus bor från vägen. Vålnaden hade inte se dem än. Jag lotsades inte om dem så a polisen skulle vinna lite d. Istället sjönk jag ihop på isen och lotsades gråta. Egentligen var jag lä ad över a slippa dela öde med flickan under isen? Av Hannah
Johan Johan var på väg hem från skolan. När han gick över e övergångsställe kom det en bil i full fart som nästan körde på honom. E er bilen kom en polisbil. Johan tog upp sin mobil för a ringa sin mamma och säga a han var på väg hem. – Johan jag är väldigt upptagen, du får pappa, sa mamma och la på. När Johan kom hem sa e han sig i den gråa, mjuka soffan. Han sträckte sig e er ärrkon-‐ trollen och sa e på Tv:n. – Nu ska vi se vem bankrånaren är! sa en kvinna på nyheterna. En polis öppnade bil-‐ dörren ll den svarta bilen, som nästan körde på Johan för o minuter sen. Polisen tog ut en kvinna med rö långt hår. – Mamma? sa Johan. Han tog den största ryggsäcken han hi ade och packade ner varma kläder, mat och va en. Han tog på sig sin svarta dunjacka och sina varma vinterskor. När han öpp-‐ nade dörren stod Johans pappa utanför, – Vart är du på väg? frågade pappa. – Jag ska rymma! skrek Johan. – Nej du stannar här! – Men jag vill inte! – Kom vi åker och hälsar på mamma. – Nej, det var ju på grund an henne som jag tänkte rymma! – Jag vet, men jag tycker fak skt a vi ska
åka och hälsa på henne, sa pappa. – Okej, om vi måste. I fängelset var det varmt och fak skt ganska fint tyckte Johan. Det luktade ärtsoppa. De gick fram ll en personal och frågade om de fick träffa Cecilia Andersson. – Visst får ni det, sa personalen. Den här vägen. De gick igenom en kall korridor lls de kom fram ll rum 514. – Jag vågar inte gå in, viskade Johan ll pappa. Tänk om hon har blivit galen. – Det har hon inte, sa pappa med en lugnande röst. Personalen öppnade dörren. Det var många lås,de gick in i rummet. Där inne fanns en soffa och en säng. Det såg inte ut som Johan hade tänkt sig. – Johan, John, vad gör ni här? sa mamma. Jag trodde inte ni vill komma och hälsa på mig. Johan släppte taget om sin mamma som han hade kramat. – Hur kunde du? sa han. Johan gick ut ur rummet och började gå hem. Han kände hur tårarna rann ner för hans kinder. – Johan! ropade pappa e er honom. Jag måste följa med honom, men vi kommer llbaks imorgon. – Jag tror inte a Johan vill träffa mig mer. – Du ska se a han ändrar sig, du är trots allt Johans mamma. Hejdå, jag måste gå nu. – Okej, hejdå. När pappa kom hem sa e han sig i soffan bredvid Johan och sa e på Tv:n. Det var nyhet-‐ erna igen som sa a bankrånaren inte hade varit ensam vid rånet. Johan vände sig mot sin pappa som has gt stängde av Tv:n. – Nej pappa inte du också! skrek Johan. – Nej varför skulle jag…? Ljug inte för mig! avbröt Johan. Hur kunde ni? Han gick ll si gråa rum. Det var grå nästan överallt. Johan hade frågat flera gånger om
han fick måla om si rum, men det hade aldrig blivit av. Han tog upp sin mobil som låg på det gråa täcket och ringde polisen. – Hej, du har kommit ll konstapel Jack. – Hej Jack, jag vill anmäla min pappa för bankrånet. – Är du säker på det? – Ja det är jag. – Helt säker? – Ja! – Okej, jag kommer. Var bor du? – Kungsgatan 9. Jag heter Johan Andersson. – Tack, vi kommer snart. E er femton minuter plingade det på dörren. Johan öppnade. – Är det du som är Johan Andersson? – Ja det är jag. – Jag är Jack. – Pappa är i vardagsrummet. – Då går vi dit. – Vem är du, frågade pappa Jack. – Jag är polis och du ska följa med mig. – Vad har jag gjort? – Du vet mycket väl vad du har gjort. – Kom nu. Johan vände sig om ll Jack och frågade var han skulle bo. – Vi får komma på något, e barn kan inte bo själv. Några dagar senare sa Johan i en bil på väg ll en fosterfamilj. De hade en pojke som var e år äldre. Han he e Karl. Mamman i familjen he e Susanne och pappan Tor. E er en halv mme kom de fram ll e hus med en fin trädgård. Bilen stannade och Johan gick ut.
– Hej, är det du som är Johan? sa en pojke. – Ja det är jag. Är du Karl? – Det är jag. Kom så ska jag visa dig di rum. Johan ly e upp sina väskor och gick e er Karl. Det var fint inne i huset och det luktade bul-‐ lar. – Nu är vi framme, sa Karl och öppnade dörren ll Johans rum. – Tack, sa Johan och gick in i rummet. Det var fint med vita väggar. – Hur är det? frågade Karl. – Sådär. – Kanske bullar får dig på bä re humör? – Det kan funka, sa Johan och log bre . Bullarna var jä egoda. Här kommer jag nog a trivas, tänkte han. Av Joni Hy näs
En saga om mig William Hej! Jag heter William. Jag är elva år, och bor i Stockholm - Vasastan. Jag är en och fem o-‐ sju lång. Mamma heter Maria, pappa heter Atlas, och sist men minst Hans min lillebror Jag gillar a göra magi-tricks och a spela fotboll. Mi nummer är sju on. Jag spelar i N-S-K. Jag har sju kortlekar. Min favorit är Bicycle. Har inte den, men har provat. Min bästa vän är Victor, han är helboss. Till andra människor säger han a han heter The Boss. Det tycker jag är kul. En gång när jag stod på en skateboard, ramlade jag och fick e djupt sår på mi knä. Det var på min gård. Min gård har rä så många träd. Aja, nu går vi vidare. Jag åkte ll e sjukhus som låg väldigt nära. Jag fick sy tre stygn. 1 vecka senare åkte jag ll sjukhus igen, men den här gången var det för a ta bort stygnen. Sedan gick jag hem och sov. En morgon när jag vaknade var jag jä estark. På skolan stoppade jag all mobbing. Alla blev glada, förutom mobbarna. Mob-‐ barna gick hem och sa a de hade blivit mobbade ll sin mamma. Mamman blev arg på mig. Hon sa ll rektorn. Han sa: -Du får tre kakor ifall du slutar. Jag funderade stort, Hmmmm? -Ah ha, Nej! -Ok? sa rektorn Sedan gick jag därifrån och sa ll mina vänner. Gick jag hemåt, sa e mig på balkongen och såg solnedgången. Av Erik B
Berä elsen om Jorge Hej, jag heter Jorge och är 16 år och bor i Mexico. Jag och min mamma och min syster bor llsammans. Mina intressen är musik och fotboll. Jag går i en skola som heter Studio 21 och där har vi musik som huvudämne. Mina bästa kompisar heter Alba, Nico och Tini. Jag och mina kompisar skulle lämna in en sång ll skolan och vi skulle gå hem ll Tini och skriva låten. När vi kom hem ll Tini stod huset i lågor!! - Jorge, Nico hämta hjälp fort! skriker Tini. – Ska bli, ropade Jorge. E er två minuter hade Jorge och Nico lyck-‐ ats a hi a hjälp och under den så hade Tini och Alba ringt brandkåren. Jorge och Nico gjorde allt för a släcka branden och e er en stund kom brandkåren. Allt var borta för Tini! Huset hade brunnit ner och allt var förstört och veckan innan hade hennes familj lämnat henne och åkt på semester. Tini följde inte med sin familj för a hon ville plugga hemma. -Kom Tini så tar vi en glass, säger Alba för a uppmuntra Tini. -Okej, säger Tini dystert. När Alba och Tini gå i väg så kollade Jorge och Nico igenom det nedbrunna huset. Det enda som fanns kvar var en tavla på hennes familj. De tog med sig den för a ge den ll Tini. När Nico och Jorge kom ll glasståndet frå-‐
gade de om hon ville ha tavlan och det ville hon. Klockan är 23:00 och Tini är hemma hos Jorge men Tini kan inte sova. -God na , sa Jorge -God na , sa Tini E er en lång stund somnade Tini och vaknade klockan nio när Jorge kom med frukost på sängen. -God morgon, sa Jorge -Åh! Vad gulligt, sa Tini -Ingen orsak, svarade Jorge De åt frukosten länge och bestämde sig för a åka och bada. Nico och Alba kom också ll badet. E er a de badat e tag visar Nico och Alba a de har köpt en resa ll Argen na så a Tini kan åka och hälsa på sin familj där. Tini blir helt tyst och springer i väg. -Tini vart ska du, skriker Alba Jorge springer e er Tini och ser a hon står vid en hög klippkant med djupt va en under och Jorge ser a hon hoppar! -Tini!!!!! Skriker Jorge Tini har slagit i huvudet och svimmat men Jorge hoppar e er och drar upp henne på land. -Alba ring ambulansen, skriker Jorge En mme senare ligger Tini på sjukhus och har vaknat. Alba och Nico står bredvid sängen och är oroliga för Tini. -Tini jag trodde a vi hade förlorat dig, säger Alba oroligt -Vad hände ? frågade Tini -Du hoppade från en hög klippkant och svimmade, svarade Nico -Vem räddade mig? frågade Tini -Det var Jorge som räddade dig, svarade Alba -Var är han nu, undrar Tini Jorge kommer in i rummet med en blombuke och ger den ll Tini.
-Tack, säger Tini gla och kramar honom hårt. Tini berä ade a hon hoppade för a hon var rädd a träffa sin familj igen e ersom huset hade brunnit ner. Nu var hon glad. -Hur ska låten börja? frågar Tini Av Eric. A
Förändringen Jag kommer aldrig glömma den dagen då pappa kom hem från jobbet och berä ade a han få jobb i Stockholm. Vi som all d har bo Malmö! Jag är ju liksom född och uppvuxen här sen 12 år llbaka. Hur kan pappa helt plötsligt bestämma a vi ska fly a? Tänker han inte på mig och mina kompisar, mina intressen och min skola! Och det värsta av allt, vi ska fly a ifrån vårt hus. Jag känner ll alla grannar, och min koja som jag byggde när jag var liten! Som jag går upp i och tänker ibland, det känns liksom tryggt a vara i trädkojan När mamma fick höra om fly en och pap-‐ pas nya jobb blev hon lika chockad som jag. Jag hörde hur de diskuterade och höjde rös-‐ terna mot varandra. Jag ville inte a de skulle bråka, så jag gick upp på övervåning-‐ en, stängde dörren ll mi rum och ringde min bästa kompis Veronica. Veronica och jag har känt varandra sen dagis. Vi pratade en lång stund om fly en. Jag lovade henne a komma llbaka och hälsa på. När vi hade lagt på så funderade jag på allt och grät lite. Mamma kom in och frågade: -Saga är du hungrig, tänkte göra varma mackor vill du ha? Jag torkade tårarna och sny ade fram e ja och gick ner ll bordet i köket. Mamma frågade vad jag ville ha på mina mackor. Jag svarade ”ost och tomat blir bra” ”oregano då” frågade mamma och fnissade.” Ja just det ”svarade jag med e litet leende. Under den sa pappa med
datorn och ade på olika boenden i Stockholm. Jag sneglade lite och ade på de olika bostäderna. Men det blir ju inte alls som det här huset! I Stockholm är det så dyrt med hus, så det blir nog a vi får bo i lägenhet. ”Mackorna är klara nu, kom och sä er!” Pappa slog ner datorn med en smäll. Den na en låg jag och grubblade nästan hela na en, men som tur var, var det fredag så jag kunde sova ut. Det var kartonger överallt. Vi hade packat i flera månader och nu var allt klart. På lördagen skulle fly lasset gå. Vi hade gjort oss av med en hel del grejor e ersom allt vi hade i huset inte fick plats i det nya hemmet. Jag hade tagit med mig glass ll skolan och bjöd klasskompisarna på den sista dagen i skolan. Det var jobbigast a säga hejdå ll Vero-‐ nica, men vi hade bestämt a hon skulle få hälsa på när hon kunde. Lördag morgon åkte vi bil digt på morgonen. Fly lasset åkte för sig, så det var bara jag, mamma och pappa i bilen. Under den ade jag på gamla bilder och klipp av mig och Veronica. Jag undrade om jag skulle hi a en ny bästa kompis. E er ungefär 6 mmar och lunchstopp var vi framme i Stockholm. När vi kom fram ll vår nya lägenhet höll fly gubbarna redan på a lasta upp kartonger ll lägen-‐ heten. Det var stort, men inte lika stort som i gamla huset. Jag gick in i mi blivande rum. Det stod en present där, det stod ”hoppas du får det bra”/mamma och pappa. Paketet var ganska stort och hårt. Jag öppnade ivrigt. Det var en bur med en kanin i, som jag all d hade önskat mig! Den var ljusgrå och alldeles dunig och fluffig. Jag döpte den ll Lillegrå. Om du visste hur glad jag var för kaninen och mi nya stora rum! Ikväll måste jag berä a för Veronica. Jag sprang ll mamma och pappa, kramade om dem och talade om hur glad jag var för ka-‐ ninen. Jag sa e på selen som jag hade få och gick ut i gräset. Lillegrå snafsade i gräset. Jag hörde hur porten öppnades. Det var en flicka som såg ut a vara i samma ålder. Hon hade ljust, blont hår, en vid blus och e par shorts på sig. Hon frågade om hon fick klappa. Jag svarade ja. Hon frågade vad jag he e och om jag och min familj var de nya som fly at in på trean. -Ja, vi bor på trean. Vi har fly at från Malmö. Min pappa har få ny jobb här. Jag heter
Saga förresten. -Vad heter du? Bor du i samma port? -Ja jag heter Isabelle. Vilken skola ska du börja i? -Kungstensskolan i 6B -Va!?, då går vi i samma klass! Ska vi ha följe på måndag? -Nej jag börjar på sdag och vi har inte fyllt i alla papper än! Men gärna på sdag! -Okej hejdå! -Hej, hej! På kvällen var jag bara tvungen a ringa ll Veronica för a berä a om Lillegrå, mi rum och min kompis! Hon blev glad och ville genast se Lillegrå, så jag skickade en bild. På sdagen hade jag följe av Isabelle ll min nya skola. Det pirrade och tryckte, jag lärde mig snabbt a lära känna de nya kompisarna i klassen! Isabelle visade sig vara lika snäll som Veronica. Vi lekte varenda dag och blev bra vänner. Nu är allt bra med lägenheten. Klart a jag saknar Veronica och Malmö, men det blev myck-‐ et bä re än jag trodde, speciellt med Lillegrå! Av Elin Söderholm
Ivars berä else Det var en helt vanlig dag. Jag skulle flyga ll min farmor och farfar i USA. Jag och min lille-‐ bror sa längst fram och min pappa sa bakom oss. Mamma dog för flera år sedan i cancer. Jag saknar henne så mycket men jag har vant mig nu. Min lillebror sov medan jag lyssnade på musik och ade ut genom fönstret. Vi hade precis kommit ll Atlanten när jag somnade. När jag vaknade igen var vi redan halvvägs över Atlanten. Jag hörde högtalarna säga: -Vi har e litet problem, en av motorerna har börjat brinna. Vi ber er alla a ta på er era fallskärmar så kommer vi ge er in-‐ struk oner senare. Då tänkte jag: Herregud, ska alla vi dö nu? Alla runt omkring mig, utom min sovande lillebror, fick panik. Pappa kom ll oss och bar upp min lillebror och sa : - Ivar, kom nu. Han sa e på oss fallskärmar och sa ll oss a hoppa när högtalarna sa a vi skulle göra det. Typ fem minuter senare sa högtalarna a vi skulle hoppa, så då hoppade jag. Men jag råkade fastna i en av flygplanets propell-‐ rar och åkte runt, runt och såg inget annat än en liten ö som också åkte runt. Så kände jag e hårt slag mot nningen och all ng blev mörkt. När jag sedan vaknade såg jag eld överallt och vrakdelar. Pappa kom emot mig med en
filt och virade in mig i den och bar iväg mig och då somnade jag igen. När jag vaknade såg jag min lillebror framför mig och han frågade: -Hur mår du? Jag svarade: - Dåligt. Jag reste mig upp och ade mig runt, och överallt såg jag vrakspillror, eldar, döda människor och försök a bygga hyddor. Jag såg pappa llsammans med en grupp männi-‐ skor som försökte röja sig in i den stora vrakspillran som föreställde planet, i hopp om a kunna rädda människor eller saker, som kunde gå a använda, undan eld och tyngd. Pappa kom ll oss och sa a av de 40 människor som hade åkt på planet så överlevde 15 och 5 hade försvunnit. Man antog a de hade råkat landa i havet och drunknat. Jag och pappa undersökte om våra saker fanns kvar. Min och min lillebrors väska fanns, men pappas väska hade råkat åka in i en propeller och blivit sönderskivad, men vi hi ade i alla fall hans Ipad vid en bit av den ena vingen. Lite senare såg jag, på den här tropiska ön vi hade landat på, en bananstock, och meloner som växte på marken. Jag gick ll bananstocksträdet för a klä ra upp i det men då hann jag precis se en jaguar hoppa rakt fram mot mig och sedan blev all ng vi . Jag såg solen rakt framför mig och försökte resa mig upp. Jag märkte då a jag sa på e stengolv och hörde en röst som sa: - Välkommen ll Valinor. Jag frågade: - Vem är du? Var är jag? Då svarade rösten: -Mi namn är Manwe, jag är en av era gudar. Du är i Valinor, gudarnas hem. Jag undrade: Var kommer ni ifrån? Jag har aldrig hört talas om er. Rösten svarade: -Vi kommer från den högsta guden, Eru. En av era mest kända förfa are, J R R Tolkien, skrev om oss i sin bok Silmarillion. Först då såg jag honom. Han såg ut som en ung man med safirögon. Plötsligt kom jag på det: -Vad har hänt med min familj? Han svarade: - Lugn jag ska visa dig vad som har hänt med dem. Han sträckte ut handen och där såg jag en stor skärm mi i lu en, och jag ade genom min lillebrors ögon. Han sprang ifrån nå-‐ got och när han vände sig såg jag a jaguaren som hade dödat mig samt två jaguarer ll sprang e er honom. Han försökte springa ifrån dem men allt blev vi igen så jag förstod a
han också hade blivit uppäten och helt plötsligt såg jag honom bredvid mig och han frå-‐ gade: - Vad är det för ställe vi är på? Jag svarade: - Vi är i gudarnas hem, Valinor. Sedan vände jag på huvudet och såg pappa försöka skjuta jaguarerna som hade jagat oss. Han lyckades träffa de flesta av dem, men sedan kastade sig en jaguar över honom och all-‐ ng blev åter vi och så såg jag honom bredvid oss, och han frågade: -Var är vi någonstans? Också då svarade jag: -Vi är i Valinor, gudarnas hem. Han svarar: - Valinor? från Silmarillion. Herregud! Nu ser jag mamma bara några meter från oss. Min lillebror och jag springer rakt mot henne och min lillebror skriker: - MAMMA!!!!!!!!!!!!!!. Jag och min lillebror kramar henne och nu tänker jag a det inte kan bli bä re än så här i livet, eller e er livet. Nu är all ng bra. Slut. Av Lukas Staunstrup