Sp111nga grundskola 7b 7bs sagobok by KUL1415

7b´s SagoBok 1

7b´s SagoBok Sagornas värld är full av magi, äventyr och spännande karaktärer. Bönder, prinssessor och talande djur delar med sig av sina förtrollade liv. Allt kan hända, och även de galnaste drömmar och önskningar kan gå i uppfyllelse. Sagorna är skrivna av eleverna i 7b på Spånga grundskola under hösten 2014. Boken är redigerad av Clara Radell och formgiven av Janne Blom

Systrarna och guldnyckeln Matilda Edje

Det var en gång för länge sedan, bortom horisonten två systrar. De var lika som bär. Med deras guldlockiga hår och kastanjebruna ögon kunde endast deras personligheter skilja de åt. Ena systern hette Rosa, hon var alltid glad och hennes humör var strålande som solen. Därför kallades hon ofta för Sol-Rosa. Den andra systern hette Klara men hon var alltid sur och dyster. Hon var lika tråkig och kall som is så hon blev för det mesta kal�lad för Is-Klara. De två systrarna pratade nästan aldrig med varandra och klarade inte av att samarbeta. En dag följde de med sin far ner till den Stora byn. De hörde hur folket pratade om någon drake. Såklart blev de mycket nyfikna så de gick fram till en gammal dam. - Vad är det som står på här egentligen? frågade deras fader den äldre damen. Hon berättade att det ryktades om en eldsprutande drake. Draken hade fått tag i kungens skatt och gömt den i grottan vid sjön. Nu vaktade han skatten mycket varsamt. Kungen hade sagt att de som besegrade draken och lyckades ta tillbaka skatten skulle bli belönade med en liten andel av rikedomarna. När de kom hem och satte sig vid middagsbordet berättade fadern om ryktet. De andra familjemedlemmarna blev genast mycket nyfikna och intresserade. Efter många om och men var familjen överens om att detta kunde vara ett ypperligt tillfälle för de två systrarna att försöka lära sig att arbeta tillsammans. Båda systrarna var mycket väl medvetna om att deras familj hade brist på pengar. Nu när de fått deras sjunde medlem i familjen blev det ännu svårare att försörja hushållet. De förstod därför att detta kunde vara deras chans att få pengar. Några dagar senare hade systrarna enats om att de 4

skulle utnyttja deras likhet och på något sätt försöka förvirra draken. Tillslut blev det dags att utföra den inte så väl genomtänkta planen. Systrarna gick tillsammans tysta bredvid varandra mot grottan. De gick genom skogen som låg helt tyst och öde. Plötsligt hörde de ett högt ljud bakom sig. -Kom vi springer, utropade Sol-Rosa. Is-Klara nickade bara till svar. Sedan sprang de hela vägen tills de kom fram till grottan. Bredvid grottan låg en sjö. Sjön låg så blank att fullmånens sken speglades i den. Flickorna var törstiga så de gick ner till vattnets kant och drack. Det de inte visste och aldrig fick veta var att sjön var förtrollad av en ond fe som samverkade med draken. När man drack ur den fick man plötsligt mycket sämre samarbetsvilja. När systrarna hade släckt sin törst gick de en och en in i grottan. Det var alldeles mörkt och kallt där inne. - Jag fryser, sa Is-Klara. - Jag med, svarade Sol-Rosa. Då såg de plötsligt en eldflamma och hela grottan blev genast varmare. De gick närmre eldljuset för att ta reda på vad det var. Det var då de såg den fruktade draken. Draken var trehövdad och gigantisk. Dess skinn var skrovligt och mossgrönt. Ögonen var lika röda som elden den sprutade ut. Aldrig hade de varit så rädda som nu. Systrarna sprang fort och gömde sig bakom varsin sten och iakttog draken. -Spring fram då! viskade Sol-Rosa lite irriterat. -Vi bestämde ju att du skulle göra det, röt Is-Klara tillbaks. - Nej!! - Jo!!

- Okej då! Jag smyger fram, suckade Sol-Rosa tillslut, trött på att bråka sprang hon fram som lockbete. Draken blev så överraskad att han trillade baklänges. Is-Klara utnyttjade tillfället och tassade fram. - Oj oj oj, jag måste slagit i huvudet riktigt hårt. Nu ser jag dubbelt också, tänkte draken. När draken var som mest förvirrad sprang de två systrarna bakom draken för att öppna den gyllene dörren. Problemet var att det fanns ett nyckelhål men ingen nyckel. - Den måste vara här någonstans, jämrade Is-Klara. Så de två systrarna började leta, bakom varje sten och inne i vartenda hörn, men det var förgäves. Natten hade kommit och mörkret lade sig över grottan. - Det är ditt fel att vi inte finner nyckeln! utropade SolRosa. -Sluta gnälla vi fortsätter imorgon istället, förresten är det ditt fel! De fortsatte leta i flera dagar utan framgång. Deras föräldrar började bli oroliga, de hade varit borta i många, många dagar. Systrarna orkade till slut inte söka efter nyckeln något mer, de var på väg att ge upp då de såg något som blänkte under drakens svans. -Kolla där! utropade systrarna i samma stund och pekade mot det blänkande. De sprang fort mot draken, som sov, och lyfte aktsamt på hans svans. Där låg nyckeln och blänkte. -Jamen ta nyckeln då, gnällde Is-Klara. -Tänk om draken vaknar. Nej du får göra det! - Fegis! Jag gör det då, sa Is-Klara och tog upp nyckeln. Försiktigt stoppade hon in nyckeln genom nyckelhålet och vred om. Dörren öppnades och flickorna klev in. Så mycket guld hade de aldrig någonsin tidigare åskådat. - Eftersom att jag var modig och öppnade dörren borde jag få mest av guldet, sa Is-Klara. - Nej det vore ju orättvist, vi enades faktiskt att vi skulle dela lika inom familjen, fräste Sol-Rosa.

- Men tänk om jag ångrat mig… Nu blev Sol-Rosa riktigt arg, såhär kunde hon inte hålla på nu när de hittat guldet efter all ansträngning. Tillslut kom de fram till att de skulle ta med lite guld till kungen som bevis. Så de tog en stor sammets påse som fanns i gruvan och fyllde den med glänsande guld. Sedan gick de ut ur grottan och sprang genom skogen. Efter det följde de grusvägen till kungaslottet och knackad på. Kungen öppnade och systrarna förklarade vad som hänt, då blev kungen mycket glad och tacksam. Han sa att de kunde få behålla påsen och innehållet. Sedan kom kungens två söner och frågade vad som hade hänt. Kungen svarade med: - Jo mina söner de här två tjejerna är riktiga änglar, helt underbara. De tog tillbaks min efterlängtade skatt som ni vet att jag gnällt så mycket om. Sönerna förstod precis och blev så imponerade att de friade till flickorna direkt. Systrarna funderade en liten stund men sedan gav de ett säkert ja till svar. Några veckor senare hölls två ståtliga och sagolika bröllop med fabulösa klänningar. Båda paren fick även små kungabarn och flyttade till slott i skärgården. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Lycklig tjej Linda Anjeni

Det var en gång en tjej med namnet Sara. Sara hade det inte så bra i skolan. Hon var inte så smart och hon hade inte några vänner alls. Även om hon försökte passa in fick hon ändå inga vänner. Sara var ledsen varje dag, men hon ville inte visade det inte. Hon såg alltid så glad ut även om hon inte var de. Så var det varje dag. Hon blev ganska van med att vara ensam. Men en dag kom en tjej fram till Sara. – Hej! Jag heter Nicole, vad heter du, fråga tjejen? He-ej, jag heter Sara, svarade hon nervöst. Dom fortsatte att prata hela rasten. När klockan ringde gick dem till varsin lektion. Hela dagen i skolan hade gått och Sara skulle tills sitt skåp för att hämta sin jacka. Precis när hon skulle öppna sitt skåp såg hon Nicole prata med en pojke. Sara sprang fram till Nicole. – Hej, sa Sara. – Hej! Det här är Adam min bror. Adam det här är Sara. – Hej, pep Adam lite blygt. Sara tyckte Adam var söt. – Ska vi göra något klockan 5, frågade Nicole? – Jaa, vi kan gå hem till dig, svarade Sara. När Sara äntligen var hemma sprang hon direkt till sin garderob. Hon tyckte ju att Adam var söt så hon ville vara fin – Jag måste hitta något fint, skrek hon över hela rummet. Till sist hitta hon en fin topp och ett par jeans. Nu var det bara och vänta tills klockan 5. Klockan var 5 och Sara var på väg till Nicole. Hon var nästan framme. När hon var framför deras dör plingade hon. Adam öppnade. Sara blev röd om kinderna – Hej, är Nicole hemma, frågade hon nervöst? – Aa hon är där uppe, mumlade Adam. Sara gick uppför trapporna. Bredvid trapporna stod Nicole. – Heej, sa Nicole. Vem öppnade dörren? – Adam, svarade Sara. – Vad bra, vet du att Adam tycker att du är söt

– Va, vrålade Sara chokad! – Jaa! Han sa det till mig igår när vi var på väg hem. Sara blev jätte glad. Hon kände sig som en lycklig tjej. Hon hade inte fått den känslan på länge. – Han är väll söt han också, mumlade Sara. Plötsligt kom Adam in. Han hade hört allt vad dem sa. – Jaså, så du tycker jag är söt, sa han blygt. Sara blev helt röd om kinderna.– Mm, sa avslöjade hon blygt. Nicole skrattade och tyckte det var roligt. – Adam kan jag prata med dig i köket, frågade Nicole? Adam och Nicole gick ut. Sara blev nervös, hon visste ju inte vad dem .Skulle prata om. Efter att Nicole och Adam hade gått ner för trappan gick Sara ut ur rummet för att lyssna på vad dom skulle säga. Hon kände sig elak men hon va så nyfiken. – Adam du har ju bal på lördag du kan väll ta med dig Sara, sa Nicole – Jaa, men jag skäms att fråga henne de, svarade Adam. Sara hörde allt. Hon sprang direkt in i rummet igen för att hon blev så glad..Nicole och Adam kom in i rummet igen. – Jag ska bara till toa, sa Nicole. Då var det bara Adam och Sara i rummet helt ensamma. – Jo, jag undrade om du ville gå till balen med mig imorgon (lördag), Frågade Adam? – Aa, det skulle bli roligt, svarade Sara. Nu var Sara hemma o hon kände sig som en prinsessa. Hon var så glad. Hon längtade så till imorgon. Idag är det bal o Sara är nervös men ändå är hon glad. Hon har tagit på sig och väntar tills klockan blir 7 så att Adam skulle komma. Bara 10 minuter kvar. ’plingplong’Sara gick nerför trappan och öppnade dörren.– Hej ska vi gå, påstod Adam. – Aa, sa Sara blygt. Dom var i balen och Adam och Sara dansade. Sara kände sig som askungen. Hon var så glad. Dom fortsatte att dansa hela natten tills midnatt. Nu kände Sara att hon var lycklig och glad igen. Slut

Siamesiska tvillingarna splittras Marissa Holm

Det var en gång siamesiska flintskalliga tvillingar som heter Bango och Longo. Dem ville åka till Afrika. Tvillingarna bodde på planeten Pluto och Longo tänkte åka till Afrika med sitt flygande tefat C4. Det gick bara en dag. Bango och Longo skulle till djurreservatet Basko. De fick syn på en liten flodhäst som var ensam vid floden. - Vi kan gå till den ensamma flodhästen, sa Bango. Bango och Longo gick fram till flodhästen och frågade. - Hur är det? sa Longo. - Dåligt. För jag har ingen vän vara med, svarade flodhästen - Vi kan vara din kompis och vad heter du? sa Bango. - Jag heter Bambo, sa flodhästen. Bambo lärde känna Bango och Longo. - Bango och jag vill splittras från vår kropp sa Longo. - Vet du hur man gör? sa Bango. - Ja vet hur ni kan splittras men vi måste sticka till den listiga magiska kobran sa Bambo. Dem gick igenom djurreservatet i flera timmar, gänget blev väldigt utmattade och trötta. De ville vila. Gänget la sig ner under ett stort träd och började somna. Nästa morgon vaknade Bambo först och han märkte dem låg i vattnet. Han väckte Longo och Bango började få panik för dem visste inte hur man simmade. Bango och Longo fick snabbt hoppa på Bambos rygg. Bambo simmade så snabbt han kunde och gänget märkte att det blev en översvämning. Longo fick syn på att den var en figur som sprang runt vattnet där Bambo simmade och Longo sa - Känner du igen den röda figuren som springer runt fram och tillbaka? - Ja jag känner igen den röda figuren det är de Onda Hjärtat, sa Bambo. De simmade så fort dem kunde till flodskanten innan det Onda Hjärtat kommer dit. De var framme vid kanten. Longo och Bango sprang så fort dem kunde till Bambos rygg. Bambo började springa men de Onda Hjärtat han ikapp dem och det Onda Hjärtat tog fram en mockapåse, tog fram ett magiskt pulver och spred över Bambo, Longo och Bango.

De somnade. Det Onda Hjärtat hämtade sina män och dem bar gänget till en grotta. Senare band männen fast gänget med lakrits remmar. Bambo började vakna först, försökte väcka Longo och Bango. Dem vaknade och dem såg att Bambo började äta remmarna på hans händer. Longo och Bango började också äta remmarna. Gänget försökte äta så fort dem kunde och dem lyckades med att äta fort, Alla sprang ut och började springa mot ett berg för Magiska Kobran hade sitt läger där. Men på väg dit såg dem några bananer och började äta för dem vart väldigt hungriga. Dem fortsatte springa, springa och springa. Till slut kom dem fram till Magiska Kobrans läger och började ropa Magiska Kobran var är du? Han svarade ja! Han kom slingrande till Bambo, Longo och Bango frågade vad dem ville - Vi vill splittras sa Longo och Bango. Magiska Kobrans sa att det var möjligt att splittras. Kom med mig sa Kobran. Han skulle hämta en dryck till Longo och Bango. Han hämtade drycken och gav till Bango och Longo. Tvillingarna drack. Allt blev svart! Så småningom började allt komma tillbaka sakta men säkert. Longo och Bango kollade på varandra och gav ett leende. Dem blev väldigt glada. Dom levde lyckliga i alla sina dar.

Aston och Martin Nabil Ait Melloul

Det var en gång två pojkar som hette Aston och Martin. Aston och Martin fick namnet av sin pappa eftersom hans drömbil alltid vart en Aston Martin. Aston och Martin hade en hund som hette Brian och en gyllene höna som värper sju guldägg om dagen. En dag kom en jätte och lyfte upp taket och såg sig omkring och tog den gyllene hörnan. Efter en stund sprang jätten upp på ett berg kallat Ådalsberget och försvann. På kvällen packade Aston och Martin för att jaga jätten. Dom tog med deras hund Brian. Då sa Aston: - Vi tar med lite pengar. Då sa Martin: - Men vi är ju jätte fattiga - Just det, sa Aston. Bröderna tog med sig ett tält, sov säckar, en yxa, och två knivar. Hunden Brian sprang i förväg. Efter tre timmars vandring såg Aston och Martin ett stort slott som hade färgen grå. Dom knackade på porten som stod i mellan det gråa slottet. Det var en butler alltså en betjänt som öppnade dörren. Butlern hade en kostym som var grå precis som slottet. Butlern tog oss till en rosa klädd prinsessa som stod med ryggen vänd mot oss bredvid henne stod en grå klädd kung. När prinsessan vände sig om trodde Aston och Martin att hon skulle vara jätte snygg. Hon hade blont hår men hennes ansikte var skruttigt och hennes tänder var svarta av hål och de mesta hade lossnat Aston och Martin började nästan skratta men de höll sig. Kungen frågade vad Aston och Martin ville. De sa att dem letar efter en jätte, kungen började skratta. De frågade vad som var så kul. Kungen sa att han hade sju jättar och att vi skulle peka ut vem som hade tagit den gyllene hönan. Aston och Martin sa att alla jättar skulle försöka lyfta ett tak. Jättarna visste ju inte varför de skulle göra det och det skulle kungen inte häller säga till jättarna. Den jätten som hade lyst av Aston och Martins tak var ju helt röd i ansiktet. Då var det två jättar kvar. När den sista

jätten skulle lyfta taket blev han helt röd i ansiktet. Då visste vi att det var han men när vi skulle peka ut jätten sprang han iväg. Kungen skrek till jätten: - SPRING!!! Då visste Aston och Martin att kungen hade något med den gyllene hönan att göra. Aston och Martin frågade prinsessan om hon hade något med det här att göra hon sa nej. Prinsessan skrek till sina fula livvakter att de skulle fånga kungen. När livvakterna hade fångat kungen band de fast honom på en stol då skulle han säga vart Aston och Martins höna var. Kungen sa att jätten hade sprungit till en jätte stor stuga i skogen. Prinsessan sa att hon hade tre hästar som de kunde rida upp till stugan med. Hunden Brian fick åka på en vagn bakom Martins häst. Efter en timmes resande var de äntligen framme vid stugan. Den var enorm. Aston och Martin hade varsin pilbåge. De gömde sig bakom jättens gungstol. När jätten reste sig sköt Aston och Martin åtta pilar var som träffade jätten på ryggen. Pilarna var fyllda med sömnmedel. Jätten vände sig om ivrigt men föll till marken och somnade. De letade rätt på den gyllene hönan men stugan var enorm så att det var svårt att hitta hönan men där låg den, bredvid en liten vas i ett av rummen. Efter att Aston tog hörnan så och sprang de tillbaks till hästarna och red tillbaks till slottet. Där sålde de sju guld ägg till prinssessan och fick sjutusen av henne. När de kom hem igen blev de rika och byggde om deras hus. Det kom jätte mycket folk för att köpa guldägg så Aston och Martin fick sjutusen var varje dag. Därefter levde de lyckligt alla sina dagar. SLUT!!

Kung Gustav Ali Erdal

Det var en gång en kung som hette Gustav, han var kung i en rike som låg långt långt borta och brukade kriga var annan vecka med ett annat land. Han var ond och agresiv eftersom han ville ta över alla andra länder genom att kriga, kungen Gustav brukade inte vara i sitt eget land eftersom resten av hans liv krigade han. En dag när han krigade, besegrade han två goda drakar, de var lika goda som människor. Han krigademed tiotusen styckna soldater och två vilda tigrar och ibland när han förlorade mot ett annan rike brukade han kriga med sitt eget land eftersom han ville inte ha goda människor i sitt rike, han ville att det skulle bli en ond land, för att han var en själv ond kung. Efter drakens vinst, tror kung Gustav på sina soldater mer än han gjorde förut. Efter en vecka var det dags att kriga igen, när kung Gustav var på väg att kriga med en rike som hette Faxel rike som var en av världens starkaste rike, då kom en troll och förtrollade kung Gustavs soldater till grodor. Efter trollets slag lovade kung Gustav att han skulle aldrig kriga mera och med sitt eget land, han blir en god kung i sin rike nu för tiden.

Prinsessan och stjärnan Ellen Rosenvinge

Det var en gång en prinsessa som levde i ett vackert slott. Flickan hade ett blont, långt hår och ögon som liknade safirer. Även om prinsessan hade allt hon önskade sig, kände hon sig ensam och ledsen. Hon var väldigt ung, men var så nyfiken, så varje kväll smög hon ut med sin fars kikare och sin väska med verktyg och anteckningar och kikade upp på stjärnorna. En kväll när hon kikade, såg hon ett starkt ljus falla från himlen och kraschade på ängen bredvid slottet. Prinsessan blev nyfiken att hon sprang upp mot kullen för att titta på det. När hon var uppe på kullen upptäckte hon att ljuset var ett rymdskepp. Rymdskeppet var väldigt liten, men hade stora motorer och långa vingspetsar. Plötsligt när hon undersöker rymdskeppet öppnas en ingång in till den. Från ingången kom det ut en stjärna. Stjärnan var liten, ungefär en tredjedel så stor som henne. Stjärnan var beige färgad och hade stora svarta ögon som liknade kol. Från de stora ögonen kom det tårar som rann som ett vatten fall. - Vad har hänt?! Frågar prinsessan förskräckt. - Jag har tappat bort min mamma och mina syskon, stammar stjärnan som svar. Prinsessan tänkte igenom vad hon skulle göra för att hjälpa stjärnan. Tillslut kom hon på en idé. Flickan sprang ner för kullen och hämtade sina saker som hon lämnade förut. Hon plockar upp verktygen ur hennes väska. - Med mina verktyg så kan vi bygga ditt skepp och flyga upp i rymden och finna din mamma och dina syskon, säger prinsessan och ger en hammare till stjärnan. Stjärnan tittar på hammaren och sedan tillbaka upp på henne.

- Skulle du göra det för mig? - Såklart! Säger prinsessa och ler stort mot den lilla stjärnan. Tillsammans börjar prinsessan och stjärnan bygga på skeppet. Efter tre långa och slitsamma dagar, så funkade den igen. När flickan startade motorerna börjar skeppet låta. Prinsessan och stjärnan hoppar in i skeppet och flyger sedan ut i rymden. När de hade åkt en stund, satte prinsessan på sig en glaskula runt huvudet så att hon kan andas när hon är utanför rymdskeppet.

Efter att de hade sökt i varenda planet och varje meteorit, fann de inget. Stjärnan började förlora hoppet av att finna sin mamma. Men just då fick prinsessan syn på ett ljus i ögon vrån. Hon vänder sig om och får se ett rymdskepp. - Titta! Ropade hon och pekade mot rymdskeppet. Stjärnan vänder sig om och får syn på skeppet. - Det är min mamma! Vrålade stjärnan och började hoppa av glädje. - Full fart framåt! Ropade prinsessan och vred på spaken som styrde skeppet. Med en hastig fart förs dem mot skeppet. Men plötsligt började stjärnan dra i flickans klänning. Prinsessan blev väldigt irriterad av det. - Vad är det!? Utropade hon argt mot stjärnan. - Komet! Skrek stjärnan Och pekade mot kometen som åkte mot dem. Prinsessan drog hårt i spaken för att vända, men kometen var så snabb att den slog i skeppet. Motorn stannade och alla ljus i skeppet släcktes. Stjärnan ställde sig upp och tittade upp ur skeppet för att se sin mamma. Mamman var långt bort och fortsatte åka framåt. Stjärnan skrek efter sin mamma, men hon hörde inte. Stjärnan föll ihop och började gråta. Det är försent, viskade stjärnan och tänker sina ögon med sina pyttesmå händer. Prinsessan ville inte se stjärnan gråta, men hade inga fler idéer. - Ge inte upp! Du är en stark stjärna och vi ska få tillbaka dig till din familj. Stjärnan svarade inte. Hon snyftade djupt och sparkade sina ben mot marken. Prinsessan vände sig om och såg hur kometen åkte runt rymdskeppet. Då kom hon på en idé. Hon hämtade sin väska och tog ut repet som hon hade. Hon tog tag i den ena änden och sedan hon kastade repet runt kometen och tog tag i den andra änden.

Med repet runt kometen använde hon den som tyglar och styrde kometen. Hon håller hårt i repet och efter ett tag börjar skeppet röra på sig. Stjärnan tittar upp och upptäcker detta. Stjärnan torkade snabbt bort tårarna och kramar om prinsessan. Tillsammans åker de mot stjärnans mamma. Efter ett långt tag kom de fram till rymdskeppet. - Mamma! Vrålar Stjärnan. Mamman vänder sig om och ser sitt barn. - Åh, jag har saknat dig så gumman! Ropar mamman och kramar om stjärnan. Ut från skeppet hoppar det ut andra stjärnor. En gul, en blå och en grön. - Syskon! Ropar stjärnan och gör en grupp kram med dem. Stjärnan slutar krama dem och vänder sig mot prinsessan. - Det här är prinsessan, som har hjälpt mig finna er. - Tack så mycket, för din hjälp! Snyftade mamman och ger henne en stor kram. Som tack ska vi föra dig hem till din planet. Alla hoppar in i skeppet och med tack av repet knöt dem ihop de två rymdskeppen och åkte sedan hem till prinsessans planet. När de är framme hoppar hon ut ur skeppet. - Tack för att du har hjälpt oss! Sa mamman. - Det var så lite! Precis då hoppar den beigea stjärnan ut och ger prinsessan en stor kram. - Tack för all hjälp! Du är min bäste vän, viskade stjärnan och hoppade sedan in i skeppet. Rymdskeppet åkte sedan upp i rymden igen. Prinsessan satte sig under ett träd och kramade om sina ben. Hon tryckte ner sina kinder i knäna och andades djupt. Hon tittar upp i skyn och får se en stjärnbild som liknar henne. Prinsessan fnissar lite och hoppar sedan upp och går långsamt tillbaka till slottet. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar! Slut! 11

Prinsessan och Bonden Olivia Burman Marchie

Det var en gång en prinsessa, som bodde långt in i en skog, i ett jätte stort slott. Hon hade blont, lång, vackert hår. Hon var ganska lång och hon var snäll och jätte fin. En dag så hade hon ett litet gräl med sina föräldrar om att hon inte ville gifta sig med prinsen som hon inte ens var förälskad i, men det finns en person som hon är förälskad i, och han heter Sten. Han var inte så rik. Han var brunett med blå ögon som man bara smälter i. Och hans hjärta var gjort av guld. Men han är fattig och bor i skogen så hennes föräldrar låter henne inte gifta dig med honom. Och det är idag hon ska gifta sig med prinsen fast hon inte vill, och hon har en jätte stor press på sig. Så hon sprang ut från slottet och rakt in i skogen men hon vet inte vart hon sprang, hon sprang bara långt, långt bort från slottet. När hon hade sprungit en bit så stannade hon för att vila, hon satte sig på en sten. Sen går hon runt där och kollar efter Sten, men kan inte hitta honom så hon sätter sig på en sten igen och börjar att gråta. Efter ett tag så hör hon fotsteg komma mot sig. Det var Sten. -Men vad är det? Frågade Sten. -Ja…Jag ska gi…gifta mig med prinsen idag stammade jag fram! Svarar hon. Och nu sitter båda två och gråter. När dem har lugnat ner sig så satt dem bara där, och efter en stund så kramade dem varandra. Dem hör någon skrika på prinsessan. Vi börjar att springa men hinner inte långt fören hennes pappa kommer ridandes på en häst. Kom nu, nu ska vi hem för att göra dig iordning för bröllopet. -Du håller dig borta från min dotter fattar du det? Frågar pappan Sten. -Ja, jag lovar. Svarar Sten kungen. -Så hoppa på nu! Säger kungen till prinsessan. Hon hoppar upp på hästen bakom sin kungen och har tårar i ögonen. Hon vinkar hejdå till Sten och sen ser hon honom inte längre.

När hon kommer fram till slottet så går hon in och det första hon hör är, -Nämen gud var har du varigt, jag har varigt så orolig Säger drottningen. Prinsessan gråter och springer upp på sitt rum. Hon kommer in på sitt rum slänger igen dörren med en smäll och slänger sig på sängen. Drottningen kommer in i hennes rum och frågar -Vad är det gumman? Frågar drottningen. -Jag vill inte gifta mig med honom jag är förälskad i någon annan. Säger hon. -Men gumman man kan inte få allt man vill ha! Jag menar jag var inte förälskad i din far men efter så blev jag kär i honom mer än någon annan som jag har varigt förälskad i. Men gumman vi måste gå nu för att göra dig iordning. Dem satte på prinsessan en vit jätte fin klänning med många blommor på. Nu var det dags för prinsessan att gifta sig. Prinsessan gick med sin pappa på alltaret. När hon kom fram så kollade hon inte ens på prinsen hon skulle gifta sig med. Prästen frågar. -Tager du denna kvinna, att älska och ta hand om? -Nej! Svarar prinsen. Prinsessan kollar på honom förvånat. Prinsen säger till alla att han inte älskar henne, och hon älskar inte honom. Hon viskar tack så mycket, kramar honom och springer rakt in i skogen, och hittar Sten och kysser honom och hon bor kvar med honom i skogen. Sen så levde dem lyckliga i alla sina dar. Slut!!

Förbjuden kärlek Norea Holm

Det var en gång för länge sedan, i ett land lång, långt borta där den legendariska kungafamiljen bodde. Den ståtliga, vackra och modiga prins William var på sin söndags promenad genom skogen, han funderade vem han skulle gifta sig med. William upptäckte en röd, liten stuga och utanför den stod en vacker ung tös med ett fantastiskt brunt, lockigt hår. William tänkte att han ville gifta sig med henne. Prins William gick fram till den unga tösen och frågade om hennes namn, Kate, viskade hon. Han sade adjö och gick tillbaka till slottet.

Det William och Kate inte visste var att i skogen bodde det ett stort, fult och elakt troll som vaktade skogen. Den dödade inkräktare men de väckte inte trollet som tur var. Kate och William kommit fram till en lite by söder om landet. William letade upp en präst eftersom han och Kate skulle gifta sig. William och Kate gifte sig och fick ett liten flicka som de döpte till Ellinora. De levde lyckliga i alla sina dar och allt slutade lyckligt.

Nästa dag gick William för att besökte Kate eftersom han gillade henne och det gjorde han varje dag i ett halvår. Kate och William stod varandra nära och kunde samtala om allt mjöligt. William hade berättat för sin hemska mamma, att han ville gifta sig med Kate och mamma blev arg som ett åskmoln eftersom Kate var en fattig tös. Drottningen förbjud William att träffa Kate. William blev rasande och beskviken på sin mamma för att han verkligen trodde att hon skulle acceptera hans förälskelse på Kate. William och Kate bestämde sig för att rymma långt, långt bort från slottet. William tog många rikedomar och ganska mycket pengar från hans pappa. De sa adjö och påbörjade sin långa vandring. Drottningen beordrade två trupper att spana och döda Kate! De två trupperna fotvandrade genom skogar och ängar utan att hitta ett enda spår från Kate och William men det de inte visste var att Kate och William var uppe bland träden och de hade spejat på trupperna. Kate och William vandrade i sju dar genom öken och genom den mystiska skogen och de var tvungna att stanna flera gånger. 13

Flickan och hönan Lina Söderberg

Det var en gång en liten flicka som bodde i en by långt härifrån, nära en stor mystisk skog. Där bodde hon med sina rara föräldrar men de ägde inte speciellt mycket. Alla tyckte att flickan var så söt och vacker med sitt guldglänsande hår. Men de tyckte även synd om henne eftersom hon var så fattig. Flickan själv tyckte att det var synd om hennes föräldrar som slet varje dag bara för hennes skull. En vacker dag så bestämde sig den lilla flickan för att muntra upp sin så sorgsna mor och ge henne några vackra blommor. Flickan visste bara ett ställe där det fanns tillräckligt med ljuvliga blommor. Men dit fick hon inte gå för att det låg precis vid den stora, svarta, skumma skogen och där hade hennes far sagt att det var farligt för små flickor. Flickan struntade i det och bestämde sig för att gå till ängen i alla fall. Hon smög så att ingen skulle märka att hon var på väg mot skogen. När flickan kom ner till ängen såg det ut som en vacker bädd av vackra blommor som hon sedan började plocka. Efter en stund hörde flickan ett svagt kucklande ljud. Hon vände sig hastigt om men hon såg ingenting. Sen hörde hon det igen fast närmare och när hon vände sig om såg hon en höna en bit bort. Hon tänkte att den säkert skulle gå sin väg snart. Men flickan fortsatte oberört att plocka blommor. Efter ett tag så började hönan att fortsätta att klucka och flickan blev tillslut så irriterad att hon gick fram till den och sjasa iväg den lite lätt. När hon kom fram till hönan så såg hon något som glittrade som en stjärna vid sidan av hönan. Den lilla flickan gick lite närmare och upptäckte att det var en diamant lika stort som ett ägg. Hon såg sedan att hönan la en diamant bredvid henne, lika stor som den andra diamanten. 14

Så det var alltså hönan som la diamanterna. Flickan tänkte att hon bara skulle ta en diamant till sina föräldrar och låta hönan vara. det värsta Hon kunde göra var att skada hönan. Flickan lyfte upp diamanten försiktigt men plötsligt så började hon känna sig annorlunda och hon började känna en konstig känsla att hon ville ha mer diamanter och rikedomar. Suget blev bara starkare och starkare. Hon vände blicken mot hönan och tänkte att om hon tog hem den skulle hon bli rikast i hela landet. När hon stod och dagdrömde så hörde hon plötsligt ett kucklande ljud igen fast den här gången längre bort. Hon skakade på huvudet och såg att hönan hade satt fart in mot den stora skogen. Utan att tänka så sprang hon efter hönan in i den stora skogen. När hon tog det första steget in i skogen kände hon rysningar över hela kroppen. Skogen var kuslig och väldigt mörk med de hängande gråa granarna. Lilla flickan kände sig även iakttagen på något konstigt sätt. Men det var ingenting som stoppade flickan. Helt plötsligt så upptäckte hon att hon inte längre såg hönan framför sig och inte hörde något kacklande. Hon tittade sig omkring och upptäckte att hon var mitt i skogen. Den var ännu mer skrämmande nu. Helt plötsligt upptäckte hon att hon inte längre ville ha några diamanter. Flickan ville bara komma hem och ge sin mamma de blommor som inte var helt krossade i hennes näve. Hon tittade sig omkring igen och såg att det stod tre enorma mossiga stenar som hade omringat henne. Det ända hon kunde tänka på nu var att hon måste komma hem. Hon satt sin späda fot på det minsta berget för att klättra över men då började alla stenbumlingar att röra på sig. Flickan tappade balansen och ramlade baklänges på den kalla marken, hon

slog i huvudet i en halvrutten rot och svimmade snabbt av. Flickan öppnade sakta ögonen och då ser hon tre gigantiska fula bergatroll. – Den ser färsk ut, sa den största. – den ser smarrig ut, sa den mellersta. – den ser delikat ut, sa den minsta. De slickade sig runt sina läppar och de började vattnas i deras munnar. Flickan blev rädd och det slog henne plötsligt att det var trollens höna och att de använde den för att locka till sig små flickor och pojkar för att sedan äta upp dem. Hon försökte resa på sig men trollen hade bundit fast henne med ett rep. En kort stund senare så tar det mellersta trollet upp henne och slängde henne över hans smutsiga, mossiga axel. Sedan gick de längre in i skogen tills de kom till trollens gigantiska, jordiga grotta. Där slängde de ner henne på det smutsiga golvet bredvid en lortig liten pojke som också fastbunden.

Senare på dagen bestämde sig trollen för att gå ut och hämta ingredienser till grytan som barnen skulle tillagas i. När de hade lämnat grottan blev det helt knäpptyst, man kunde bara höra ett svagt fågelkvitter. – Jag vet hur vi ska ta oss här ifrån, sa den främmande pojken. – Hur då, vi är ju båda fastbundna? Sa flickan frågande. – Jag har med mig en täljkniv med mig som vi kan skära upp repen med, jag har väntat på att trollen skulle gå, sa pojken nästan lite upphetsat. Pojken lirkade upp kniven ur sin ficka och skar upp sitt rep och sedan flickans rep. pojken tog flickan i handen och sedan började de springa fort som vinden. När de sprang som allra mest frågade flickan var pojken skulle någonstans. Han svarade att han inte skulle till någon speciell plats för att han hade rymt från ett hemskt barnhem och dit ville han aldrig igen. Flickan sa att om de hittar tillbaks till hennes by så skulle han kunna bo där. Efter ett tag så börjad det att ljusna i skogen och lite senare så såg flickan skymten av den vackra ängen. När de kom till byn så välkomnade alla pojken och de levde lyckliga i alla sina dagar.

Prinsessan av Violerna Moa Nilsson

Det var en gång en mycket vacker flicka, med långt brunt hår och ett utseende som bara de allra vackraste vågade drömma om. I skogen hon bodde i fanns det mer violer än vad det fanns i någon annan skog. Därför blev hon kallad för Prinsessan av Violerna. En dag när de tre vita kaniner, som även råkade vara Prinsessan av Violernas allra bästa vänner, var på besök, var inte Prinsessan på lika gott humör som hon brukade vara när de tre vita kaninerna var på besök. - Men kära Prinsessan av Violerna, hur är det med dig egentligen? Du verkar så nedstämd och bekymrad, sa en utav de tre kaninerna med sin svaga och pipiga röst. - Det är bara det att… hur ska jag någonsin kunna bli en riktig prinsessa om jag inte har en prins? fick Prinsessan av Violerna förtvivlat ur sig. De tre kaninerna kollade på varandra med en bekymrad blick och efter ett par långa sekunder sa de samtidigt.. - Vi ska allt se till att hitta din drömprins åt dig! Och innan Prinsessan av Violerna ens hunnit få någon vidare reaktion så hade alla tre kaniner skuttat en lång bit in i skogen. När man inte längre kunde se deras vita päls eller deras långa spetsiga öron längre hörde Prinsessan av Violerna ett ljud. Vad kan de vara för något? Tänkte hon för sig själv. Hon vandrade vidare i sina tankar men blev snabbt avbryten av en ovanligt felfri röst som sa.. -Vad kan namnet på en vacker dam som denna vara? Frågade mannen som rösten kommit ifrån. Prinsessan av Violerna vände sig genast om och blev då bemött av en vacker ung prins som satt på en nästan lika vacker vit häst. -Prinsessan av Violerna, kvittrade Prinsessan av Violerna fram. -Jag är sonen till kungen över denna skog och jag bor i slottet bakom berget, förklarade prinsen glatt.

-Jag måste tyvärr vara tillbaka i slottet snart, jag hoppas jag ser dig snart igen, sa prinsen. Innan Prinsessana av Violerna ens hunnit få ut ett enstaka ord ur sin ovanligt magnifika mun, var prinsen utom synhåll. Prinsessan började genast ropa efter de tre kaninerna och när hon kunde se deras fluffiga päls och spetsiga öron, började hon glatt förklara att hon nu hittat sin drömprins och att de inte längre behöver leta åt henne längre. När prinsen kommit tillbaka till slottet började han direkt berätta om den vackra flickan han mött i skogen. Han hade tänkt att berätta allt för sin far, för prinsens baktanke i det hela var att hans far skulle bli lika förtjust i Prinsessan av Violerna som han själv var. Men prinsen hann inte komma särskilt långt, innan kungen avbröt honom. - Vad är de du står och säger son? Tror du verkligen att jag skulle ge dig min tillåtelse till att gifta dig med, eller ens träffa någon som bor i en skog! sa kungen förargat. - Men kära far, hon skulle kunna bo här, med oss i slottet. Ingen behöver veta att hon levt i en skogsdunga, snälla, bad prinsen. - Inte en chans att jag släpper in ett slödder från skogen i mitt slott! Så! Ge dig iväg nu, sa kungen snävt och bestämt. Prinsen blev så frustrerad och arg på sin far att han satt upp på sin vita, vackra, ståtliga häst och gav sig iväg i full galopp till Prinsessan av Violernas stuga. Samtidigt gick Prinsessan av Violerna förtvivlat runt i sin stuga med tron om att hon aldrig mer skulle få se sin drömprins, men i själva verket hade hon ingen aning om att prinsen var på väg för att träffa just henne. Det bankade på dörren och utan att Prinsessan av Violerna hunnit fundera vem som kunnat knacka på en stuga mitt ute i skogen, öppnade hon dörren och blev mött av ingen mindre än prinsen.

- Kära Prinsessan av Violerna, jag kan bli din prins, och du kan bli min prinsessa. Jag kan leva här i skogen med dig, bland alla violer. Det här kan bli vår skog, sa prinsen drömmande. Prinsessan av Violerna kastade sig in i prinsens muskulösa armar. Prinsessan fick sin prins, och prinsen fick sin prinsessa. Och därefter levde de lyckliga, i alla sina dar.

Den stora osten Jacob Freyman

Det var en gång en mus kung och hans arme de var väldigt fattiga och hungriga. En dag såg kungen en stuga den var stor och han klättrade upp till köksfönstret och så spanade han in den största ost han hade sett i hela sitt liv men problemet var att det låg en stor och ful katt på osten och två andra katter låg på sidan. Kungen försökte hitta på en plan för hur de skulle få osten. Han gick till de andra mössen i slottet och sa att han hade hittat en jätte ost och berättade vad han hade spanat in. Han undrade om de visste vad de skulle göra. Han hade nästan frågat alla när en liten, kort mus visste vad de skulle göra. Den lilla musen frågade om det fans vatten, mjöl och ett rep i köket och kungen sa ja. Då frågade kungen vad de skulle göra med de sakerna. Musen sa att några möss skulle hämta repet och göra 3 stora nät och det gjorde de. Först skulle några möss kasta vattnet på katterna och några andra skulle kasta mjölet så de inte kunde se och några skulle kasta varsitt nät på katterna och fånga dem.

När de var på väg till stugan kom en av katterna springande och började äta mus efter mus och den han äta 7 möss innan de resterande hade hunnit fly. Kungen sa att de skulle vänta tills katterna sov på natten och sen gå dit och det gjorde de. Dom gick upp till fönstret och som tur var det öppet och de gick in och hämtade vattnet och mjölet utan att väcka katterna som sov på golvet. På 3 kastade de vattnet och straks därefter mjölet och de 3 näten katterna blev fångade men den stora och fula katten rev sönder nätet och då hoppar alla möss på katten eftersom katten var blind och slog den tills den dog. Det var den största ost dom hade sett och sen levde de lyckliga i alla sina dagar SLUT.

Den förbjudna skogen Oscar Saliba

Det var en gång en liten flicka som hette Emely. Hon hade blont, långt och fint hår. Hennes ögon var ljus gröna. Emely älskade mest av allt svarta fluffiga katter. En helt vanlig kylig dag skulle hon till skolan. När hon hade promenerat halvvägs såg hon en fluffig, brun, liten, gullig katt. Emely tyckte att katten var lika söt som socker så hon bestämde sig för att följa efter den. Emely tog avstånd och följde efter katten. Emely följde efter katten tills den smög in i skogen bland träden. Hon hade hört att det fanns stora, fula monster bland skogen . Emely hade lovat sin mamma att inte gå in till den förbjudna skogen. Emely stod ett tag och tänkte vad hon skulle göra. Emely kom fram till att följa efter katten. Hon gick med små och rädda steg in till lövskogen. Vägen in var mörk mellan de stora läskiga träden. Emely höll avstånd från katten. Emely kände sig rädd men hon hade aldrig sett en sötare katt. Så det var omöjligt att sluta följa efter den. Plötsligt vände katten sig om. Emely tog raska steg mot ett träd där hon gömde sig. Trädet var stort med stora granar som såg ut som händer.

- Jag sa vem är du? upprepade monstret. Emely svarade fortfarande inte. För hon var stum av rädsla. - Om du inte svarar kommer vi bita dig till stycken. - Vem är du? utbrast monstret igen. Emely vägrade svara. Hon såg bara hur de fem fula monsterena kom närmre och närmre. Emely blundade ögonen och spände hela kroppen. Emely blundade så hårt hon bara kunde. Plötsligt hörde hon hur fem skott avfyrades boom, boom, boom ,boom, boom. Emely kände bara hur det pep i öronen av skotten. Sakta öppnade hon ögonen. Där såg hon tre jägare som höll i varsitt gevär. - Pappa utbröt Emely. - Min lilla ängel, vad gör du här? Jag och din mamma förklarade till dig att det är förbjudet att komma hit. - Förlåt, sa hon med tårar i ögonen, Pappan förlät henne. Sen gick de hem och drack varm choklad och levde lyckligt i alla sina dagar.

Emely kikade fram från trädet och där såg hon hur katten förvandlades till ett stort, fult och äckligt monster. Emely kunde inte tro sina ögon. Från det sötaste hon har sett förvandlades den till det äckligast hon har sett i hela världen. Emely borde ha lyssnat på mamma. Hon vände sig snabbt och tänkte springa där ifrån. Men det är för sent för där stod hon omringad av 5 stycken fula, äckliga monster. - Vem är du? Sa den längsta av dem. Emely stod där och bara stirrade på dem. Den längsta var lika lång som en giraff. 19

Kriget om den magiska stenen Av: Andreas Strid

Det var en gång långt, långt borta i ett land. Där bodde Alex och hans familj. De bodde på en farm. Där var allt grönt och fint. Det blev aldrig nederbörd eller torka, det var aldrig för mycket vind eller för lite vind. I det landet fanns en farm där allt var bra. På den farmen så bodde Alex och hans familj. På åkrarna växte det mycket och hela landet hade aldrig för lite av nått. På farmen som Alex jobbade på hade blivit större och större för varje dag. Landet hade gått på mat så till och med att de sålde mycket av maten till andra länder. Tills det stora kriget bröt ut. Det kriget var om en sten, men inte vilken sten som helst, utan en magisk sten. I den magiska stenen fanns vatten, magiskt vatten.

Vattnet kunde aldrig ta slut, därför att stenen gjorde vatten om och om igen tills den blev full, då slutade den så det inte skulle bli för mycket. Om man drack vattnet så blev man nästan odödlig. Den magiska stenen fanns i ett tempel som låg under marken, det fanns två ingångar, en från norra sidan och en från södra sidan. En väcka senare efter att kriget hade börjat så behövde Alex gå med i det. Så kvällen innan han skulle åka till den närmaste militär basen så åt Alex och has familj en fin middag. Det stod olika grönsaker, bröd, kött och till det hade de det finaste vinet som man kunde hitta i landet.

Till det så skålade de om att vinna kriget och att Alex skulle komma hem oskadad. När alla hade ätit upp så gick alla och la sig. Alex hade svårt att sova den kvällen. Nästa dag så kom lastbilen tidigt. Alex skyndade sig och gick på den. Innan det så sa han hejdå och gav en kram. På lastbilen fanns det nio andra män. Alex var den sista som lastbilschauffören hämtade upp. Lastbilschauffören åkte snabbt efter som de hade bråttom. När de kom fram till militär basen så fick man skriva in vad man sitt förnamn, efternamn och var man bodde. När man hade gjort det så fick man utröstning och ett vapen. Efter det så åkte Alex med en lastbil igen in på slagsfältet. På vägen ditt fick Alex och nio andra män veta att de var ett räddningsteam. När Alex precis hoppade av lastbilen så blev den upp sprängd. Då var det bara han och sex styckena kvar. Han sprang till en sten och tog skydd bakom en sten. Bredvid han så låg det en kille ner på marken, han var död. Bredvid honom var det en annan kille, han skakade. Alex såg ingången till templet. Han sa att han såg ingången till templet till de som var kvar av räddningsteamet. Det var den enda ingången in efter som att den norra sidan hade blivit i jämn täppt av en bomb.

Och den enda sidan in var från södra sidan. Så de fick hjälp av två trupper in och då var det bara 4 kvar. När de kom ner så såg de 10 män, en av dem höll i stenen. Där nere i templet så fanns de sköldar. De var skottsäkra. Så alla i räddningsteamet tog var sin och omringade de som hade tagit seg ner i templet. När det skulle gå tillbaka så skyndade de sig. Alla klarade sig förutom 2 styckena. När de hade stenen så retirerade fienderna. De sprang från döden så fort många från Alex lag hade druckit av vattnet. Alex var den enda som hade fått ett skott i benet av räddningsteamet så han fick åka till det närmaste sjukhus. En vecka senare när Alex kunde gå igen så stod hela hans familj utanför sjukhuset och väntade. Och de hade med sig lite vatten som generalen hade gett de. När Alex och hans familj var hemma så frågade de om Alex ville vara den första som vill prova på vattnet. Då sa Alex visst, men inte på mig. Alex gjorde det på alla grödor som hade tagit slut efter kriget. Det hade samma effekt som på människor. Så då växte det nästan för mycket och allt var tillbaka som vanligt. En månad senare så hade hela landet blivit grönt igen och Alex och hans familj levde lyckliga i alla sina dagar.

Havet och skogen Josefin Gardelin

Det var en gång en apotekare och hans dotter som bodde i en liten by. På den västra sidan av byn låg den djupa skogen och på den östra låg det mäktiga havet. En dag frågade apotekaren sin dotter: -Skulle du kunna vara snäll och gå ut och plocka örter åt mig, kära dotter? -Såklart kära fader. Ge mig en lista på örterna, svarade dottern. Fadern gav sin dotter en lista med örterna, en kappa och en korg med mat. -Sköt om dig nu och akta dig för den onda skogsmannen, bad fadern. -Jadå far. Hejdå, ropade dottern. Flickan satte på sig kappan, lade ner listan i korgen och steg ut genom dörren. Hon möttes av en frisk bris från havet, som en hälsning från en gammal vän. Flickan promenerade i lugn takt till skogen och njöt av naturen. När hon kom fram till skogen hörde hon ett hjärtskärande skri. Hon rusade till platsen hon trodde att skriet kom ifrån och hon fann en liten vit räv sitta fast i en fälla. -Vem skulle göra något sådant här för att skada ett hjälplöst djur? Det finns tillräckligt mycket fisk att äta i havet. Det är säkert den ondskefulla skogsmannen som har gjort detta! utbrast flickan förfärat. Flickan hjälpte den lilla vita räven att komma loss, som tack tassade räven bredvid henne när hon fortsatte vandra djupare in i skogen. När flickan och räven kom fram till en glänta med en glittrande sol ovanför, stannade de och slog sig ner i det mjuka gräset. Flickan hade redan hittat 3 av 7 örter på sin faders lista. Hon plockade fram hälften av maten hon packat ned 22

för att äta. Plötsligt försvann solen från himlen och den blev kall och mörk. Den lilla räven blev rädd och sprang in bakom tre stora trädstammar. Flickan förstod att det var skogsmannen som var på jakt och försökte med all sin kraft att följa efter den lilla vita räven. Hon såg den fluffiga svansen springa in mellan löv och barr. Hon följde efter så gott det gick trots att hon snavade och snubblade över rötter och stenar. Till slut stannade den lilla vita räven och de befann sig vid det stora havet. Flickan var rädd och trött och lade sig ner i den varma sanden. Några klara tårar sjönk nedför hennes rosiga kinder. Plötsligt kände hon en varm arm ligga runt hennes skakande axlar. Hon öppnade ögonen och möttes av ett par djuphavs blå ögon och ett vänligt leende. -Gråt inte, viskade pojken med en mjuk röst och strök undan hennes tårar. Han hjälpte henne upp och han skakade sitt blonda solblekta hår så det flög droppar av saltvatten. Flickan skrattade lätt, hon var inte rädd eller ledsen längre. -Kom med mig och låt oss besegra den onda skogsmannen och hans onda avsikter, sa pojken till flickan. De gick hand i hand och med den lilla vita räven svassande bakom dem tillbaka till den stora mörka skogen. Väl inne i den stora skogen hittade de skogsmannens slott. -Titta här, sa pojken och visade upp en liten blå flaska med utsmyckningar av solen. -Den fick jag av min gammelmormor.

Det är vatten från den renaste källan som någonsin skådats, sa pojken. -Ska vi få skogsmannen att dricka det? frågade flickan. Pojken nickade och smög fram till den stora dörren vid slottets port. Han ställde ner den blåa lilla flaskan framför dörren och knackade snabbt tre gånger innan han sprang tillbaka till flickan och den lilla räven. I slottet satt den onda skogsmannen och muttrade om sina elaka planer. -Vem är det som knackar på min dörr? grymtade han när han fick höra de tre snabba knackningarna. Så han öppnade dörren och fick se den lilla blåa flaskan. Av ren nyfikenhet öppnade mannen locket och drack. Just då fick mannen syn på de tre vännerna och han log ett brett leende. -Är det ni som har gett mig denna gåva? utbrast mannen. De nickade och mannen log igen. -Flicka, är det här din lista? Jag hittade den vid gläntan

i skogen frågade mannen och höll fram apotekarens örtlista. -Ja, det är örter jag måste hitta till min fader apotekaren, svarade flickan nervöst. -Det ska jag hämta åt dig kära barn, sa mannen och försvann in i skogen. När han gått skrattade pojken ett lockande skratt. -Det fungerade! Apotekarens dotter, vill du gifta dig med mig? undrade pojken. Flickan nickade och de promenerade hem till byn för att berätta de goda nyheterna. Det blev ett stort bröllop och alla var bjudna. Apotekaren fick ett livsförråd av örter från skogsmannen och skogsmannen lovade att aldrig bli ond igen. Den lilla vita räven bodde sedan hos skogsmannen i hans stora slott för att hålla kolla på honom. Och apotekarens dotter, havspojken och resten av byn levde sedan lyckliga i alla sina dagar. Slut.

Felixx räddar sitt universum men inte ett parallellt universum! Esaias Alexandersson Det var en gång i Slambotten en tvättsvamp som hette Felixx. Felixx var en glad, trevlig, snäll och smart tvättsvamp. Det var en vacker dag fåglarna kvittrade och solen lös. Felixx var ute och tog en promenad när han gick förbi en liten kiosk så han ville läsa Aftonblabet han gick in och köpte tidningen och började läsa. – Felixxx kommer förstöra universum nästa söndag! Läs mer på sid.4 Felixx fick panik sprang hem så fort han kunde och på vägen började han tänka. ”Hur ska jag rädda detta universum?” ”Nu vet jag!” Felixx skyndade tillbaks till sitt päron hus och ringde upp sina vänner Sandal Ekorre, Oskar Calamari och Ella Enhörning. Ella var en snäll och trevlig enhörning men istället för fågelvingar har hon kyckling vingar. Sandal var en trevlig och snäll men också väldigt busig ekorre, och hon bar alltid sandaler. Oskar var en vresig och butter bläckfisk han heter Calamari i efternamn eftersom de ser ut som hans tentkler ser ut att va Felixx berättade att hans onda tvillingbror tänker förstöra deras universum på söndag. – Hur ska vi rädda vårat universum? Undrade Oskar. – Jag tänker bygga en maskin som öppnar portal till andra universum, och för det kommer det behövas ett maskhåls öppnare, en stabiliserare, titanium plattor och en massa kablar och det viktigaste av allt en fusions reaktor och ritningar. – De saker som jag redan har är en fusions reaktor titanium plattor och en massa kablar, det ända som fattas är en stabiliserare och ett maskhåls öppnare men för maskhåls öppnare behövs en stabiliserare och för en stabiliserare behövs regnbågs blommor en stabil nöt och kablar. Jag har redan regnbågsblommor och kablar. Så allt som behövs är en stabil nöt och de växer i den djupaste delen av nötskogen.

Tre dagar senare… När Felixx och hans vänner hade kommit nära den stabila nöten och Felixx hade plockat några så tittade han på sin klocka och såg att det var lördag så Felixx och hans vänner sprang så fort de kunde till Felixx labb och Felixx la den stabila nöten i stabiliseraren och byggde ihop maskinen till portalen, och själva portalen. Nästa dag klockan 12:00… (Felixxx perspektiv) Felixxx gick förbi Felixx labb och tänkte – Jag förstör universum i min brors labb så kan jag också berätta min onda plan som onda genier gör. Så Felixxx gick in i Felixx labb med universum förstöraren. Felixxx såg precis ut som Felixx men han var ond och lite smartare. – Hej Felixx, sa Felixxx. – Felixxx, så vi möts igen, sa Felixx. – men denna gång har jag med en present till dig Felixx, sa Felixxx och tog fram universum förstöraren – Nu!! Skrek Felixx Sandal och Ella drog i spaken och maskinen startade just när Felixxx hade kastat universum förstöraren och universums förstöraen och Felixxx sögs in i portalen. – jag kommer tillbaka och jag kommer att hämnas sa Felixxx innan han sögs – stäng av maskinen nu,insai portalen. Felixx. Sandal och Oskar stängde av maskinen. Senare på söndagen klockan 18:00… Det hölls en stor fest för Felixx och hans vänner, för att de hade räddat deras universum alla var glada så Felixx och hans vänner blev mästare över deras universum. Slut.

Hästen och bonden Georg Thomas

Det var en gång en fattig och enkel bonde som levde tillsammans med sin brun fläckiga häst i sitt gamla, slitna och lilla hus som han hade ärvt av sin far. En dag såg han på huset och tänkte att det verkligen skulle behöva en stor städning, och sa till sin häst. Vårt hus behöver städas kom och hjälp till så går det dubbelt så snabbt.

- Okej då, sa hästen och började städa vardagsrummet. När de var färdiga så bråkade de om vem som skulle damma vinden för en har inte städats sen fars tid. De fick helt enkelt avgöra det med sten, sax och påse. Till slut var det hästen som förlorade så han fick städa vinden. Han gick till vinden och började genast tvätta golvet. - Oj vad är det här för kista sa hästen och öppnade den. Sedan såg hästen en liten lampa som var alldeles glansig och skinande ut. Han gnuggade sina händer mot lampan och så dök det upp en stor och mäktig ande som sa - Tack för att du räddade mig från den där fängelse som tack ger jag dig 3 önskningar, du får önska dig vad du vill med. - Som hämnd till bonden önskar jag mig att han fick en tre meter lång näsa, efter ett ögonblick hade han en stor lång näsa som var så rolig att hästen började skratta så mycket att han önskade att han önskade att han slutade skratta. Bonden sa - Kan du göra så att jag får tillbaka min gamla näsa, sa bonden. Så hästen sa då - Okej och önskade att bonden fick tillbaka sin gamla näsa. - Efter det lovade hästen att sluta bråka med bonden och städade vinden tillsammans och levde lyckliga i alla sina dagar.

Skogsbranden Melwin Flykt

Det var en gång en zebra som hette Robin han var stor, snabb och snäll. Han både på savannen med sin mamma, pappa, hans 3 bröder: William, Sten och Bellman. Sten var väldigt stark och stabil. William var snabb och explosiv. Bellman var rolig och en konstig typ. Han bodde också med hans bästa kompis Gustavs familj. Men en dag så lekte Robin och Gustav i skogen och lekte och hade det roligt, men när de lekte kom Robin ifrån Gustav och han var helt ensam i skogen och hade ingen aning om var han var. Han gick och gick men han hittade inte tillbaka. Till slut så höll han på att ge upp. Han la sig ned och började softa för att han hade tappat hoppet. Men när han hade vilat i ett tag så kom en elefant och frågade: - Varför ligger du här? Är det något som är fel. Robin besvarade: - Jag har försökt att hitta ut från den här skogen i 7 dagar men jag hittar inte ut. - Men varför vill du komma ut från skogen, undrade elefanten - För att min familj är ute på savannen jag kom ifrån min vän när vi lekte här i skogen och nu är jag vilse, gnällde Robin - Men jag kan vägen ut, jag kan hjälpa dig att komma ut härifrån och komma till din familj, konstaterade elefanten. - Kan du, tack så mycket, sa Robin glatt. De började lunka och medans de gick berättade elefanten att han var bra på att spotta ut vatten ur sin snabel och var väldigt stolt över det. Efter ett tag kom de till en bäck och där skulle de stanna. De skulle dricka och vila i ett tag. Robin ville veta lite mer om elefanten så han frågade om han hade någon familj men det hade han inte han 26

hade också tappat bort de när det var en skogs brand. Men Robin ville få reda på en sak till och det var vad elefanten hette och han hade tydligen aldrig blivit döpt så han hade inget namn men när de hade pratat klart, druckit klart och vilat klart så började de spankulera och efter en kvart av spankulerande avslöjade elefanten: - Vi är framme inom 5 minuter. - Äntligen, svarade Robin. Plötsligt började det lukta rök och de såg eld! De båda sa i mun på varandra: - Ohh nej. Robin sprang efter elefanten för han kunde ju vägen ut. När de stod vid utgången från skogen så hoppade ett lejon fram. Robin sa: - Oh nej inte ett stort farligt lejon! - Vi går på tillsammans! Sa elefanten. - Okej vi går på nu, sa Robin! De båda rusade fram men lejonet rusade också och från ingenstans hoppade lejonet upp på elefanten. Men som tur var så hamnade lejonet på elefantens snabel och elefanten slungade iväg lejonet. Sen gick de ut till savannen och hälsade på Robins familj och hans bästa kompis Gustavs familj. Alla blev överlyckliga när Robin kom tillbaka alla ville tacka elefanten för allt han hade gjort så han fick gå med i deras flock de blev väldigt bra vänner allihop och de levde utan problem i alla sina dagar. SLUT!

Prinsen utan huvud Jonas Svensson

Det var en gång en prins som hette Max, han hade allt han kunde önska sig och var stenrik, han bodde i ett palats med stora salar av guld. Det ända den bortskämda prinsen saknade var ett huvud. Han föddes utan huvud och ville alltid ha ett. Han grubblade i två dagar men kom till slut på att han kunde åka ut på landet, där det fanns en trollkarl som säkert kunde hjälpa honom. Så han åkte dit… Max kom till trollkarlen och utbrast ”hej trollkarl jag vill ha ett huvud” ”Det ska jag fixa herr prins” svarade trollkarlen. Men när han tänkte efter kom han ju på att han inte skulle tjäna något om han bara trollade fram ett huvud till honom så den gamle trollkarlen mumlade ”jag trollar fram ett huvud till dig om du dödar draken som bor granne med mig, han stjäl alltid ägg från mina höns och det är jättejobbigt”. Trollkarlen gick med på det ut tänkte gå ut från huset precis när trollkarlen ropade ”jag glömde att berätta det men det ända som kan döda draken är den själv”. Trollkarlen gick ut och satte sig på en stubbe utanför huset. Han grubblade länge på hur han skulle döda draken. Men till slut kom han på ett sätt. Han tog några slaktade höns av trollkarlen och gick in i drakgrottan. Det var mörkt och tyst i grottan men man kunde se litegrand. Draken sov och då tänkte max ”jaa! Precis som planerat”.

Han smög till draken och lade försiktigt de slaktade hönsen på draken utan att den enorma, läskiga draken märkte något. När draken vaknade var han vrål hungrig och glupsk, den fula och dumma draken var så hungrig så när han såg hönsen tog han en så jättelik tugga så han råkade äta upp sig själv också. Den vinnande prins Max gick till trolljarlen med stolta steg och fick sitt enastående huvud som han alltid drömt om, trollkarlen fick ha sina hönsägg ifred och alla levde lyckliga i alla sina dagar (förutom draken förstås.) SLUT

Martin Hagberg

Det var en gång en björn som heter Hubbe. Han hade brun glänsande päls och var både stor och stark. Han bodde i en hemtrevlig och mossig liten stubbe som låg i en glänta i skogen. En varm sommardag så gick Hubbe för att hämta honung från sina 3 bikupor. Han gick genom skogen tills han kom fram till den första bikupan. Men bina var borta! Då tänkte Hubbe: - Oj, oj, oj vad ska jag göra nu! Då tänkte Hubbe att bina från den första bikupan kanske var och hälsade på bina i den andra bikupan. Så traskade Hubbe iväg till den andra bikupan. Men då såg han att bina från den andra bikupan var också borta! Då tänkte han: - Då måste de vara vid den tredje bikupan! Och så släntade han iväg till den tredje bikupan. Men bina från den tredje bikupan var också borta! -Utan honung och inga bin. Jag kommer svälta. Sa Hubbe för sig själv. Då tänkte han: - Jag kan gå till min vän Myrkotten och fråga om hjälp. Så rusade han iväg till Myrkotten. När Hubbe kom fram såg han att Myrkotten var helt förtvivlad. Då frågade Hubbe Myrkotten:

- Varför är du ledsen? -”Snyft” alla mina sju myrfångande grodor är borta ”snyft” - Men oj! Har det hänt dig också! - Va? - Ja mina bin är också borta! - Men oj, då måste vi leta reda på dina bin och mina myrfångande grodor. - Ja, kom vi går till Den Kloka Ugglan. - Ja, Den Kloka Ugglan måste ju veta något om vad som har hänt. Så traskade de två vännerna iväg till Den Kloka Ugglan. När de kom fram till ugglans hus så var ugglan borta. De letade igenom eken som var ugglans hem men de hittade inte ugglan. Då sa Hubbe: - Vart kan Ugglan vara? Han brukar ju alltid vara i sitt bo. - jag vet inte. Svarar Myrkotten. Men så hör de ett tyst ljud från ugglans bakgård ssom de inte hade hört. De går närmare och närmare och ljudet blir bara högre och högre . så hör de att det är… MUSIK! Så rusar de till bakgården och ser att ugglan har en fest och bina och grodorna är där och alla av deras vänner. Då frågar Hubbe Ugglan: -En fest?!? Varför var inte vi bjudna? - Ni är inbjudna, jag la inbjudningarna i era brevlådor. - Aha, jag har inte kollat i brevlådan på sistone och sen var jag för upptagen med att hitta mina bin. Svarar Hubbe. - Jag har vart borta under helgen så jag har inte heller kunnat kolla brevlådan. Säger Myrsloken. - Aja, sånt händer men kom nu så festar vi! Säger Ugglan. Så festade de ända till gryningen och så levde de lyckliga i alla sina dagar. SLUT

Dvärgen och brödet Hugo Alm Lindgren

Det var en gång för länge sedan en ung dvärg. Dvärgen bodde helt ensam i en grotta med hans enda ägodel, en limpa. Men detta var inget vanligt bröd utan en magisk limpa som aldrig tog slut. Hur mycket man än åt av limpan fanns det lika mycket kvar. En dag skulle dvärgen gå en promenad. När han kommit ungefär halvvägs av hur långt han brukade gå såg han en mystisk man som stod vid vägkanten. Man såg inte mannens ansikte bara två gula ögon. Ögonen lös som två gula månar. - Jag ser att du är en dvärg. sa mannen - Ja, det är sant. sa dvärgen - Brukar inte dvärgar sitta inne i en grotta med en kista full med guld? -Inte den här dvärgen. Jag är fattig som en kyrkråtta. -Jag förstår. Men jag råkar nämligen ha en kista full med guld. Nu blev dvärgen intresserad. -Jaså? -Ja, och den kan bli din, om du oskadligör den onda gåsen på Mountain Wynn. -Lita på mig, jag ska allt ta hand om gåsen. -Nej!! Du får inte skada honom! -Ok då, då gör jag det med list. Dvärgen muttrade för sig själv och började gå iväg mot Mountain Wynn med sin älskade limpa i famnen. När han var framme vid bergets fot såg han upp mot bergets topp. -Hmm… Det ser ut som att två starka troll vaktar porten till gåsen. Dvärgen smög sig fram mot trollen och satte sig bakom en sten nära dem. -Kom ihåg att vakta gåsens krona. Sa det ena trollet. -Ja, utan det skickas han tillbaks dit han kom ifrån. Sa det andra Dvärgen skuttade fram till trollen som genast upptäckte honom.

-Vad gör du här? Stick iväg! Sa det första trollet. -Ja, du kommer aldrig förbi landets starkaste troll! Sa det andra. -Vad pratar du om? Jag är starkast! -Båda kan inte vara starkast i landet. Bara en kan vara det! Sa dvärgen Trollen började genast slåss om vem som var starkast. Samtidigt smet dvärgen in i palatset. När han var inne såg han den onda gåsen. -Hämta bröd åt mig! Sa gåsen till en av sina tjänare. -Genast ers majestät. Sa tjänaren. Då steg dvärgen fram. -Var hälsad ers majestät. Sa dvärgen. -Sniff! Sniff! Ni har bröd med er. Sa gåsen -Det stämmer. Men detta är inte vilket bröd som helst utan det godaste i världen! -Jaså? -Ja, ers majestät får smaka! Dvärgen slängde några brödsmulor på marken och gåsen började glupskt äta. -Men… Det är ju bara en vanlig limpa! Då slängde sig dvärgen fram och tog av kronan -Neeeeeej!! Skrek gåsen och försvann i en kaskad av brödsmulor. Dvärgen vandrade tillbaks till vägen där den mystiske mannen stod. -Men… Här finns ju ingen! Sa dvärgen. Besviken gick dvärgen hem till sin grotta. Där såg han en kista med guld och en lapp som satt på den. På lappen stod ”Här, jag vet att du har skickat gåsen tillbaks dit han kom ifrån och det här är din belöning. Bra jobbat, och fortsätt att inte använda våld. Dvärgen var överlycklig. Han satte sig ner på kistan, och en tugga av hans bröd. SLUT

MIN SAGA Ida Berg

Det var en gång en lång och ståtlig man med gyllen brunt hår som bodde i en stuga djupt inne i den mysiga skogen. Manne ägde sju små höns som bodde i ett hönshus alldeles bredvid stugan. Hans uppgift var att vakta hönsen. Därför hade folk börjat kalla honom för hönsvakten. Alldeles i närheten av hönshuset bodde en rödräv. Räven var listig och väldigt hungrig. En dag kom räven förbi hönshuset när hönsvaktaren var inne i stugan och drack sitt blomster te. Räven knackade på dörren till det röda hönshuset och dörren öppnades. Räven smet snabbt som blixten in i stugan och norpade en liten chanslös höna. De andra hönorna kacklade vilt när räven smet iväg med hönan i munnen. Hönsvaktaren råkade titta ut genom fönstret i just det ögonblicket och såg när räven springa iväg med en av hans ståtligafåglar i munnen. - Det där nedrans odjuret, jag måste nog prata med mina hönor om att om att inte öppna dörren för vem som helst, tänkte hönsvakten buttert. Nästa dag kom räven tillbaka när mannen återigen satt inne i huset och drack sittblomster te. Räven knakade lite lätt på dörren. - Vi vet att det är du herr räv och vi tänker inte öppna, kacklade hönorna vilt. - Jag har tre gigantiska lådor mask till er, svarade räven så vänligt han kunde i hopp om att det skulle öppna. Duma som dem var öppnade hönsen dörren så att räven hur lätt som helst kunde nappa åt sig en ynklig liten höna. Senare på dagen när manen räknade sina höns förstod han snabbt att en höna saknades. Han tänkte direkt på 30

räven och sedan på en lösning. Hönsvakten bestämde sig för att började bygga ett stort trä staket runt hönshuset, han byggde även en grind så att han själv skulle kom in till de ståtliga fåglarna. Nästa morgon när mannen satt och drack sitt blomster te kom räven fram till hönshuset med sitt hungriga leende och fick syn på det stora staketet runt huset. Men han tog sig enkelt förbi innanför grinen genom att lirka upp låset med sina syllvassa klor och norpade sedan ännu en höna.

När hönsvaktaren senare på eftermiddagen räknade sina höns och upptäckte att hönorna nu bara var fyra stycken fick han en liten chock och brände fast en stort och säkert lås på grinden med nyckel. Den glänsande nyckeln hängde han på insidan av stugdörren. Dagen där på kom räven tillbaka och upptäktte det stora låset på dörren och han förstod genast att manen måste gömt nyckeln i stugan eftersom det var det ända säkra stället. Rödräven knakade på dörren till stugan. När mannen öppnade dörren smet räven in i stugan och bet hönsvaktaren i benet. Under tiden mannen låg i stugan och jämrade sig över att det gjorde så ont så hittade räven nyckeln, öppnade han grinden till hönshuset och norpade en höna. Nu spred sig ilskan i hönsvaktarens kropp. Han var så arg att han darrade. Den dagen satt han uppe till sent på natten och byggde ett säkert hus som räven omöjligt skulle komma in i. Men hönsvaktaren glömde en väldigt viktig detalj på huset, golvet. Så när räven kom nästa dag grävde han säg enkelt in i huset och snodde en höna hur lätt som helst medans mannen sov efter sitt långa arbete.

Men den här gången fick han verkligen kämpa. Mannen vaknade långt in på eftermiddagen på grund av det långa arbetet. När han såg att det bara stod en höna i huset började han darra av ilska, skrika och svära. Han stod ett långt tag och bara skrek och svor åt den dumma räven. Men efter ett långt tag lugnade han tillslut ner sig lite och började fixa på huset igen. Den här gången satt han uppe dag och natt och bara jobbade på huset. Så när räven kom några dagar senare var han helt utpumpad och sov som en sten. Räven försökte och försökte, slet och drog i huset. Han kom tillbaka flera dagar i rad och försökte kom in i huset men tillslut blev han så hungrig att han flydde till en annan by och lämnade hönsvaktarens sista höna. I fred. Mannen fick aldrig mer några problem med rävar och hans höna och han levde lyckliga i alla sina dagar.

När mannen vaknade gick han direkt ut för att kolla om alla hönor var kvar. När han såg hållet och sedan såg att ännu en höna fattades sa han så fula ord att… Sedan hämtade han några järnplattor och började bygga ett golv på huset. Han arbetade med golvet hela natten och en lång bit av morgonen så när räven kom nästa dag sov han som en stock. När räven kom fram till huset fick han gå många varv runt huset innan han slutligen hittade ett lite håll på taket av huset som mannen hade glömt. Rödräven pressade sig in genom hålet och lyckades ta en höna. 31

Den försvunna prinsessan Rozalina Bitzoidou

Det var en gång för inte så länge, länge sedan östan om sol och västan om måne en kung och en drottning. Kungaparet hade länge velat ha en dotter men fick aldrig en. Efter ett par år, en solig sommardag fick dem en liten flicka som dem döpte till Claudia. Dessvärre så blev drottningen väldigt sjuk efter födseln. Då dök det upp en fe och sa: - Jag skulle kanske kunna hjälpa till… - Ja, snälla kan du göra det. Min fru är väldigt sjuk och hon behöver verkligen din hjälp, sa kungen. Vi kan belöna dig med många rikedomar. -Jag vill inte ha skatter. Det enda jag vill ha är er flicka, sa fen. - Aldrig att du får vår lilla Claudia! Sa kungen med en rasande röst. - Jag beklagar verkligen sorgen ers nåd, sa fen med en tyst men säker röst. Fen började sakta lyfta från marken när kungen avbröt henne: - Nej, vänta! Okej. Du får ta henne men bara fram tills hon är 15 år gammal! Om hon inte är med mig på hennes 15:e födelsedag då får du med mig att göra! - Tro mig ers nåd, hon är i trygga händer med mig, sa hon med sin listiga röst. Hon tog fram sitt spö som var lika svart som natten och sa sin magiska formel: - Bipedi bopedi bii, nu ska du bli frisk! Några sekunder senare hade drottningen vaknat och innan drottningen ens hade vänt på huvudet så var fen borta och Claudia lika så… Det kungaparet inte visste var att fen var ond. Hon hade planerat att behålla Claudia för sig själv. Och för att kungen inte skulle hitta henne skulle hon, dagen innan hennes 15:e födelsedag gå till slottet och berätta för kungen att Claudia hade gått bort av en hemsk sjukdom. 15 år senare Nu hade det snart gått 15 år och fen och Claudia bodde i en liten men säker stuga i skogen där fen visste att ingen kunde någonsin hitta den.

Men hon skulle snart upptäcka att hon hade fel... Claudia hade vuxit. Hon hade glittrande gröna ögon och stora rödblonda lockar. Hon var en otroligt positiv människa och hade strålande karisma. Dagen var här för kungariket, det var dagen då Claudia skulle bli femton och dem skulle få tillbaka henne. - Claudia… Dags att vakna! Jag måste berätta något… - Vad är det? klagade Claudia. - Du får se om du ställer dig upp, sa fen bestämt. Claudia släpade sig ur sängen och gick fram till sin enkla garderob som var gjord av trä. Den hade två dörrar på utsidan och tre hyllor på insidan. Claudia tog fram sin finaste på sig en rosa klänning som hade en brun korsett och ett vitt snöre, som man satte i korsetten. Den hade hon fått av kungafamiljen. Hon visste inte riktigt varför. En dag, helt ut ur det blå, så hade kungens soldater levererat ett paket till Claudia. Paketet var såg ut som en stor rund ask men ett ”C” på locket. Fen blev helt galen och arg. Hon ville nästan bränn upp det men Claudia så henne vid brasan med den stora asken och stoppade henne, så Claudia fick behålla den. Klänningen var hennes favorit, just för den anledningen. Den kom från kungafamiljen. ”Åh vilket drömliv en prinsessa måste ha. Med alla sina fina klänningar och fina utsmyckningar av diamanter och alla tjänare som ständigt hjälper till. Precis som i alla böcker som jag har läst.” Tänkte Claudia för sig själv. Efter dem ätit mat var det dags för dagens sysslor. Den onda fen städade köket och Claudia städade resten av stugan. Efter att dem blev klara satt dem sig ner för en liten te paus. - Äntligen klara! Pustade fen ut. - Ja, äntligen klara. Svarade Claudia. - Älskling jag måste berätta en sak... - Ja vad är det mor? Frågade Claudia. - Jag är tvungen att åka på en resa och jag kommer inte tillbaka förs än ikväll. - Okej. Men vart ska du? - Äh, det är inget bara lite jobb. - Okej. Men var försiktig, sa Claudia oroligt. -Ja, det ska jag vara. Claudia frågade inget mer och lät fen gå iväg. Nu så var det nämligen dags för fen att gå till slottet och

berätta om Claudias ”död”. Men det fen inte visste var att kungen hade något i baktanke. Medans den onda fen var på väg till slottet bestämde sig flickan för att läsa. Det var hennes favoritsak att att göra på sin fritid. Hennes favoritbok handlade om en prins och en prinsessa som träffades som bybor och inte visste att den ena var kunglig. ”Om bara mitt liv skulle ha varit som deras, ” tänkte hon. Nu var den onda fen äntligen framme. När hon gått igenom portarna gick hon till kungens tron. - Ers höghet, sa hon. - Du! Vad gör du här? - Jag beklagar men jag kom hit för att berätta för er at Claudia gått bort. Hon blev riktigt sjuk och hennes kropp kunde inte klara av smärtan. För en stund såg kungen seriös ut men direkt efter började han skratta. - Ers nåd, varför skrattar ni? Frågade fen. - Jag erkänner det var en bra lögn… Men mina soldater är landets bästa på spårning och kunde enkelt hitta dig och min dotter. Och det gjorde dem. Sa kungen stolt. Fen stod helt tyst. Hon var väldigt överraskad. -Nå! Varför står du där och tittar på? Följ med mina soldater till din lila stuga. Beordrade kunde. - Ja, ers majestät. Samtidigt i stugan hade Claudia läst sin bok och skulle just gå och lägga sig när hon hörde deras stora trädörr öppnas. Det första hon såg var två utrustade soldater och sedan hennes mor. - Claudia, vi måste prata! Sa fen med en allvarlig röst - Vad är det mor? Är allting som det ska? Undrade Claudia. - Sätt dig ner…Så berättar jag. Det är så att du är en prinsessa… - Ursäkta mig? Sa Claudia häpet. - Den dagen som du föddes, i slottet, så tog jag dig ifrån dina föräldrar i utbyte mot att din mor skulle bli frisk. Claudia började få tårar i ögonen. - Din häxa! Du har lurat mig! Hela mitt liv har varit en lögn! Jag kan inte tro på det här…Inte undra på att du alltid har varit så elak. Claudia slutade prata, ställde sig upp, välte stolen och sprang allt vad hon kunde mellan dem två vakterna och ut genom dörren och in i den stora, ståtliga och skumma skogen.

Tårarna forsade ner för hennes kinder som vad alldeles röda av kylan. Hela vägen som Claudia sprang tänkte på hon på en enda sak; Hon är en prinsessa. Dels så hade hennes dröm kommit i uppfyllelse men aldrig hade hon tänkt sig att det skulle hända så här… Efter ett par tusen meter krockade hon i någon. Det var en pojke, han hade ögon lika blå som himlen och mörkbrunt hår. Han ställde sig upp tog tag i Claudia sköra hand och hjälpte henne upp. - Åh förlåt jag är så hemskt ledsen, sa Claudia med en tunn röst. - Nej , nej. Det var mitt fel. Mår du bra? Frågade pojken. -Ja… eller nej. Jag måste ta mig till slottet. Vet du vart det ligger? Frågade Claudia - Faktiskt så är jag också på väg dit. Min far, kungen av Arendelle har skickat mig till slottet. Du kan få följa med. Berättade pojken. - Tack så hemskt mycket. Sa Claudia. -Förresten, så heter jag Kristof. - Jag heter Claudia. Claudia och Kristof var nu framme vid det stora och spektakulära slottet. Dem gick emot portöppningen. När dem närmade sig emot tronsalen såg dem två människor. - Kan det där vara…Viskade Claudia till Kristof. - Claudia! Skrek kungen ut. - Far? Sa Claudia. Hon sprang emot sina föräldrar och när dem var ihop så kramades alla tre. Claudia, jag är så glad över att se dig. Gud så mycket du har växt, vi har verkligen saknat dig. Jag vet att du kanske är arg men vi gjorde det som var bäst för att vår familj ska överleva, och tack vare vår strålande dotter så kan vi vara en familj, sa kungen. - Tack så mycket. Men det gör inget, jag förstår. Jag är så glad över att få se er! - Vi med älskling, vi med. Sa drottningen. - Nästa dag hölls det en stor fest för att hedra Claudias återkomst och hela kungariket var inbjudet. Ett par år senare hade man bestraffat den onda fen. Samma år hade prins Kristof och prinsessan Claudia gift sig. Allt var äntligen som i en dröm för Claudia. Och så levde dem lyckliga i alla sina dagar….

Prinsessan Annabelle Tindra Jonsson

Det var en gång en ung, söt prinsessa som alla gillade. Hon bodde i ett stort slott nära skogen med sin mor och far. Prinsessan var sina föräldrars käraste ägodel och hon heter Annabelle. Annabelle hade brunt, långt, lockigt hår och hon var den snällaste personen man kunde tänka sig. Hon var ganska kort och hade kastanjebruna klara ögon. En dag skulle Annabelles föräldrar in till stan för ett ärende och hon skulle få vara hemma själv för första gången. Innan de åkte så påminde hennes mor henne om att hon absolut inte fick gå till skogen. Sen åkte de iväg. Annabelle lyssnade inte på vad hennes föräldrar sade, hon tänkte att skogen kan väl inte vara så farlig som de säger och hon bestämde sig av nyfikenhet för att gå dit. När hon hade kommit en bit in i den stora, kusliga mörka barrskogen mötte hon tre älgar. - Hej, jag är Lill älgen sade den första älgen. - Jag är Mellersta älgen sade den andra älgen. - Jag är Stor älgen sade den sista älgen. Alla tre älgarna stod nu framför prinsessan. De hade chokladbrun, tjock päls och stora maffiga horn. Den minsta älgen var väldig smal och liten men de andra två älgarna var väldigt tjocka och stora. Deras mörka dystra ögon stirrade på henne. Men prinsessan Annabelle såg ut att vara lika modig som ett lejon. Hon verkade inte vara det minsta rädd. - Du måste hjälpa oss, snyftade den Mellersta älgen. Prinsessan som alltid var godhjärtad och alltid ville hjälpa till kunde inte låta bli att fråga: -Vad behöver ni hjälp med? - Vi är förtrollade av den elaka trollkarlen och du är den enda som kan bryta förtrollningen, svarade Lill älgen med en pipig röst. 34

- Snälla du måste hjälpa oss innan det är försent lade Stor älgen till med en sorgsen röst. Prinsessan Annabelle stod stilla och tänkte en lång stund tills hon slutligen sade: - Okej, jag hjälper er. Vad ska jag göra? - Det är tre saker som vi måste göra för att bryta förtrollningen. Men vi har inte så mycket tid på oss, vi måste bryta förbannelsen innan solen går ner imorgon, sade Stor älgen med en mycket hög och stark röst. Annabelle och det tre älgarna började gå mot älgarnas hydda och samtidigt berättade den Mellersta älgen snabbt om vad de var tvungna att göra: - Först så måste vi få tag i en hemlig nyckel som finns uppe på kullen. Det finns en krokodil som vaktar grottan och i grottan finns nyckeln. Prinsessan Annabelle och de tre älgarna satt uppe hela kvällen och planerade.

Det blev mer och mer mörkt och vinden blåste kallt. De var tvungna att börja med att lura iväg krokodilen som vaktade trollkarlens grotta och det ska älgarna göra. När krokodilen var borta så skulle Annabelle hämta nyckeln. Nästa morgon vaknade de och alla fyra började gå mot kullen där den stora grottan låg. Älgarna stannade till men Annabelle fortsatte. Lill älgen, Mellersta älgen och Stor älgen började ropa, skrika och skratta för att fånga krokodilens uppmärksamhet. Annabelle sprang upp för den gröna branta kullen mot grottan. Hon gömde sig bakom en liten buske. Krokodilen hörde allt oväsen och blev fundersam och nyfiken över allt oljud. Han lämnade grottan och gick ner för kullen för att kolla. Annabelle sprang snabbt fram till grottan och gick in. Det var en stor, grå, mörk grotta. Det första hon såg var guld och diamanter överallt. Hon blev helt bländad av allt. Tänk om jag hade allt det här, då skulle jag kunna köpa vad jag ville tänkte hon högt för sig själv. Men hon höll fokus och letade snabbt reda på vart nyckeln finns. Nyckeln låg i en stor glasskål som låg på en pelare. Hon gick dit och lyfte försiktigt av glaskålen och tog nyckeln långsamt. Alla fyra stod nu samlade vid älgarnas hydda. Det de var tvungna att göra nu var att leta reda på ett speciellt nyckelhål som nyckeln de precis fått tag i passade till. Det enda älgarna fick veta av den onda trollkarlen var att nyckelhålet finns på ett träd i närheten. Alla började leta på alla träd som låg i närheten av hyddan. - Jag orkar inte mer, gnällde Annabelle. Vi har letat i flera timmar nu och inte hittat något. Det känns som en evighet. - Vi letar ett litet tag till, nyckelhålet måste finnas här någonstans, svarade Stor älgen snabbt. Vi kan inte ge upp nu. - Ni kommer aldrig hitta nyckelhålet eller trädet, hördes en röst bakom de. Alla vände sig om på samma gång och där i blå mörka kläder stod den elaka fula trollkarlen.

- Snart är det jag som tar över världen och ni blir mina slavar. Solen går snart ner och förbannelsen går inte att bryta, skrek trollkarlen mot de innan han började skratta. - Vi måste hitta trädet fort, viskade Mellersta älgen. Alla satte igång att leta igen. Annabelle sprang fram och tillbaka mellan träden. Hon kom fram till en konstig ingång och blev nyfiken på vad som fanns på andra sidan. - Kom hit fort jag har hittat något, ropade hon åt de andra. Alla kom springandes fram till henne. Hon gick först in. Det var som ett helt nytt land. Fåglarna kvittrade och allt var så ljust. I mitten av allt stod ett stort vackert träd. Det liknade inte något annat träd som Annabelle någonsin har sett. Alla fyra gick långsamt fram till trädet och alla undrade om det var det här trädet som trollkarlen menade. - Jaaa! Jag har hittat nyckelhålet, skriker Mellersta älgen. Prinsessan Annabelle skyndar sig dit och tog fram nyckeln. Hon låste långsamt upp den hemliga dörren. Det är bara en äkta prinsessa som kan lyckas låsa upp dörren. Alla hoppades nu på att det skulle fungera. Dörren gled långsamt upp. Det kom en stor vindpust innan trollkarlen kommer flygande i luften och skriker: - Neeej! Vad har ni gjort? Ni har förstört hela min onda plan. Hur lyckades ni hitta trädet? Sen försvann han in genom dörren och efter honom kom krokodilen och all den onda magin efter. Förbannelsen försvann från älgarna och Annabelle lyckades. Älgarna stod med ett leende på läpparna och nu var alla glada. Älgarna tackade prinsessan flera gånger för att hon hjälpte de. Älgarna gick tillbaka till sin hydda oskadda och glada. Annabelle kom hem glad och oskadd. Hennes föräldrar hade varit så oroliga och de hade letat efter henne enda sedan kommit hem. Men nu var alla samlade igen och både älgarna och Annabelle levde lyckliga i alla sina dagar. 35

Den Unge Mannen och Hans Katter Mattias Martling

Det var en gång, för ganska så länge sedan, en ung man. Han var lång, hade kort, brunt hår, och bodde helt ensam djupt inne i en skog. Nej, helt ensam var han inte, för han bodde med sina 7 katter: Nero, Korn, Abadon, Loke, Fabius, Horus och Makragg. Den unge mannen var väldigt fattig, och de mesta av det lilla dagsbröd han fick betalade han genom att hugga ner träd i hans skog, och sedan släpa träden längs den långa vägen till marknaden. Detta tog honom nästan hela dagen, och när han kom hem brukade han alltid dela en bit bröd med sina katter. Han var väldigt trött på att vara fattig och han blev ännu tröttare varje gång en rik snobb red förbi honom på vägen till marknaden och täckte honom med damm och smuts. ’Åh, vad jag är trött på det här! Jag önskar av hela mitt hjärta att jag blir rik en dag!’ brukade han mumla till sig själv varje gång som han såg någon rida förbi. En dag sent på kvällen när han kom hem till sina katter, så började han tänka. ’Om jag skaffar ett bättre jobb imorgon på marknaden, behöver jag inte äta ärtbröd varje dag. Jag kanske får en liten slant över? Det är ju ändå mitt fel att jag är så fattig, så lat som jag är.’ Han klappade sina katter, varenda en av dom, gick och lade sig i sin halmsäng och tänkte på morgondagen. Tidigt på morgonen, innan solen hade stigit ovanför de högsta trätopparna, så steg den unge mannen upp och började gå mot marknaden. Den var stor, och han gick vilse ett flertal gånger, men till slut hittade han ett arbete som passade honom: att mjölka kor för ett par små guldstycken. Det var hårt arbete, nästan hårdare än att hugga ved, och han var väldigt trött när han gick hem med 8 guldstycken i fickan. Så mycket pengar hade han aldrig någonsin ägt! Utan att ens säga god natt till sina katter så gick han och

lade sig, och drömde om sitt guld. Katterna satt utanför hans sovrum och såg på den unge mannen. ”Jag tycker inte om det här.” jamade Horus. ”Hela dagen har gått, och han köpte inte ens en ynka bit ost åt oss, så hungriga som vi är. Jag vill inte stanna här, jag tror att råttorna i skogen är mer vänliga!” Med dom orden gick Horus ut ur huset, och försvann in i skogen. Nästa dag sprang den unge mannen mot marknaden. Den här gången fick han gräva i stadens gruva. Det var ett hårt arbete, men med 20 ytterligare guldbitar hade mannen råd att köpa två kor. ’Då behöver jag inte göra någon annans arbete, och nu kommer jag tjäna minst dubbelt så mycket som jag redan gör!’ tänkte han för sig själv, när han promenerade hem med sina två kor. Katterna stirrade på den unge mannen när han tryckte in korna i rummet där katterna brukar bo. Han mjölkade de båda korna, och gjorde gott smör och god ost att ha på sitt bröd. Katterna sneglade missnöjt mot honom när han helt själv åt upp allt, utan att ens dela med sig. Ingen katt jamade emot när Fabius gick ut och gjorde Horus sällskap i skogen. Solen sken starkt när mannen steg upp och åt ännu mer god ost och smör. Han märkte inte att två katter var borta när han hällde upp mjölken som var kvar från korna i deras skål och bara 5 kom och drack. Han gick iväg mot marknaden med korna, och lämnade hans katter kvar. ”Varför är han så här?” jamade Abadon. ”Han har ju alltid varit så snäll mot oss, och nu är han som förändrad!” Dom andra katterna jamade instämmande. Den unge mannen hade, vid marknaden, sålt all mjölk som han kunde pressa ur korna, innan han kom på en idé. ’Om någon annan kunde göra allt detta åt mig, så kan jag göra annat, och tjäna ännu mer pengar!’

Han anställde en piga, som fick i uppdrag att varje dag mjölka korna och sälja all mjölk på marknaden. Det var en bra affär, för nu tjänade han en massa pengar utan att själv behöva göra ett dugg. Han köpte ytterligare två kor, och när han kom hem började katterna fräsa åt de nu fyra korna, och även hans piga. Dom var uppenbart besvikna, eftersom den unge mannen hade glömt helt att dom fanns, katterna som en gång var allt i hans liv. Detta pågick i några dagar, och när den unge mannen var upptagen med att tjäna pengar, så fick katterna själva gå ut och jaga möss och råttor, så hungriga som dom var. Mannen märkte inget, för han var upptagen med att sitta och fundera. Han hade stora planer för sina nyintjänade pengar. Nästa dag var inte lika fin. Det åskade och regnade, och de 5 katterna behövde stå ute, för att korna inte fick bli blöta. När Abadon hörde detta blev han arg, så arg att han jamade högt och sprang ut ur skogen. De andra katterna förstod hur Abadon tänkte, men de trodde verkligen att den unge mannen skulle förstå vad för galenskaper han höll på med, och sluta. Efter att stormen slutat, sa den unge mannen till sin piga att gå till marknaden och hitta en bondgård till salu, som han kunde flytta in på.

Slaven hittade en gård med ett stort hus och en ännu större åker, där flera slavar bodde. Visst, det kostade hela 56 guldstycken, men nu ägde den unge mannen 8 kor, och 12 pigor men även en stor åker, som till våren kan ge hundratals guldstycken vid skörden. Katterna följde motvilligt med när den unge mannen fick sina pigor att flytta alla hans ägodelar till den nya gården. ”Åh, vad jag hoppas att Horus, Fabius och Abadon kommer med!” jamade Loke, innan han sprang ut i skogen för att leta efter sina kära vänner. Den unge mannens nya gård var stor, med mycket plats för katterna att springa runt, och alla möss och sorkar gav katterna rejält med mat. Åren gick, och mannen och katterna åldrades. Mannen var slug och fortsatte investera, och snart ägde han ett smärre slott, omgett med bondgårdar. Han ägde en mindre arme, som han använder för skydda sig själv. Dagen när han hade beordrat nästan tusen slavar att påbörja konstruktionen av slottet, hade Nero vänt på svansen och gått iväg. Nu var bara Makragg och Korn kvar, för dom två var uppenbart den unge mannens favoritkatter. Dom brukar sitta bredvid den nu medelålders mannens tron, där han satt och gick igenom skatter och diverse rapporter från det som till slut blev ett stort rike. Han anföll dom rika adelsmännen som förut lämnat honom täckt med damm, och när den första borgen föll, så kunde inte Korn stanna kvar. Han flydde ut i skogen, och träffade dom andra katterna som flytt. Alla hade levt bra liv med mycket möss, men de hade alla saknat den unge mannen. Inte som han var nu, kall och vårdslös, utan som han var innan han fick sitt nya arbete: varm och älskande. Makragg, den enda katten kvar, försökte förstå sin ägare, men han kunde inte. Inte nu. När den gamle mannen beordrade ännu ett land skulle invaderas, kunde inte heller Makragg stanna kvar. Han togs emot av de andra 6 katterna som hade väntat på honom. Den unge mannen hade ända sedan den dagen han började tjäna mer pengar, blivit kallare och ondare. Han hade slutat tänka på dom runt honom, och bara tänkt på sig

själv och det som blev hans rike. Han var inte längre en ung och oskyldig man, utan han var nu gammal och skrynklig, och hade inte ägnat en enda tanke åt sina kära katter, tills en dag, då han hade räknat alla sina pengar, och tittat ut över sitt slott. Han hade kallat på en tjänare, som skulle gå och hämta hans katter åt honom. ”Men, min herre, har du ej märkt att dina katter har sprungit bort, till skogen? Jag kan ej hitta dom någonstans.” När den nu gamla mannen hörde dessa ord blev han förtvivlad. Hur kan hans katter vara borta? Han som alltid varit en så snäll och varm ägare… ’Nej, det är jag inte… ända sen från början har jag glömt bort dom, och det är därför dom ej är här hos mig.’ Tänkte han. Fabius och Korn satt utanför slottet. Dom såg och hörde hur förtvivlad deras före detta ägare var. Snart skulle han nog komma ut och ta hand om dom, så gamla som de 7 katterna nu blivit. Och han kom till slut ut, med gråt i ögonen sprang han ut till sina katter, som satt i skogsbrynet och väntade på honom. ”Förlåt mig, mina vänner. Allt är mitt fel, jag borde ha förstått vad som hände redan från början! Snälla, ta tillbaka mig som ägare.” snyftade han samtidigt som han klappade alla katterna extra mycket, som för att gottgöra för dom år han hade missat med dom. Katterna tittade på varandra, jamade tillsammans, och började slicka på den gamle mannen, för dom förlät honom. Och så, flyttade den gamle mannen ut ur sitt slott, och in i sin gamla stuga, utan kor och utan slavar, och så vitt jag vet, så är han fortfarande kvar där, tillsammans med alla sina 7 katter. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Lejonet Pedram Farhang

Det var en gång ett lejon som bodde i Afrika. Han bodde i en grotta. Han hade inte några kompisar för att alla djuren tror att han är farlig. Han frågade elefanten och elefanten sa: - Nej jag vill inte bli din kompis. Så han gick till giraffen och sa: - Får jag bli din kompis? - Ja sa giraffen. Lejonet blev glad. Dom gick och spelade fotboll. Elefanten ångrar sig. - Jag vill också vara med. Lejonet säger att elefanten inte får vara med. Lejonet och giraffen går och spelar fotboll hela dagen och elefanten får titta på.

Dom försvunna bananerna Erik Lundberg

Det var en gång en helt vanlig dag i apdalen. Alla åt bananer och solade sig. Alla förutom en liten apa som hette Nisse. Han var inte som alla andra apor för han var blå istället för brun. Det var också det att han alltid ville röra på sig. Så det var alltid han som fick springa och hämta bananer när det behövdes, eftersom att trädet låg en bit bort. 4 gånger om dagen skulle han ränna dit. En dag vrålade apledaren att Nisse skulle springa iväg och hämta mer bananer. Så det var bara att börja traska dit.

Nisse kände sig lättad och började glatt springa hem igen. - Var i all världen har du varit? frågade apledaren. - Jo det var så att ja råkade snubbla när jag skulle springa hem så jag kan nog inte springa mer men nu har vi ju alla bananer här så ingen behöver springa, sa Nisse stolt. - Aja okej, svarade apledaren med glad röst. Och så till sist slutade kvällen med en stor bananfest.

När väl Nisse kom fram till trädet så var alla bananer borta. Nisse blev helt förskräckt, och rusade snabbt tillbaka. Men vid hälften så upptäckte Nisse en lapp som låg på marken. Han tog upp den och kollade noga. Han förstod snabbt att det var en karta till bananerna. Så kände han en strimma hopp om att han kunde hitta dom. Han följde kartan med stark blick. Kartan ledde till en grotta. Nisse försökte kolla in men det var så mörkt. Så han bestämde sig för att gå in. Grottan var stor, mörk och väldigt kuslig tyckte Nisse. En lykta tändes. - Va elefant! Men varför? sa Nisse med chockad röst. - Jag är trött på att du alltid kommer springandes och rasslar i träden, sa elefant med bestämd röst. - Okej men nu så har du ju redan plockat av alla bananer så om jag får dom nu så kommer jag aldrig springa dit igen, försökte Nisse säga med lovande röst. - Jaja okej då, sa elefant.

Super Hunden och den onda Katten. Kevin Raof

Det var en gång en hund som var hemlös och är ensam han hade inga vänner. Han gick på gatan för att hämta mat i soporna. Han hittade lite mat, en halv upp äten fisk som han tuggade lite på den. Sen när det var natt då fick ligga på gräset och titta upp mot stjärnorna. Och då önskade han sig att han var en super hund som räddade världen mot skurkarna sen när han sov då var det perfekt tid punkt att önska sig. Nästa dag…

Sen när hunden vaknade fick han en känsla att han var mycke starkare, snabbare och smartare. Sen plötsligt kunde han börja prata. Då började han gå fram till alla och hälsa till alla människor. Alla började bli skräck slagna men sen insåg de att han är en snäll hund. Men hunden viste inte att han hade mer krafter så han tänkte att pröva krafterna, så han ska hoppa ner från ett berg, det var riskabelt men det var den enda sättet att han kan flyga. Så han hoppade ner från berget han fall, fall, fall sen kunde han flyga runt jorden. Men sen finns det också ett djur som hade super krafter och det djuret är en katt han kanske inte kunde flyga men han är ett super smart. Så katten byggde en massa robotar som skulle invadera världen. Så nu är han klar med robotarna så han släppte de ut från marken. Alla människor va rädda men sen kom hunden slog han ut alla robotar. Sen va det bara hunden och katten kvar, katten hade en annan plan som skulle bomba hela världen. Så katten gav hunden 2 val antingen jag bombar världen eller dödar vi dig. Så hunden Då tog hunden en annat val och hans val va att använda hans superfart och sprang runt så snabbt att det blev en TURNADO. Så maskinen flög upp i luften och föll ner på marken igen så att den gick sönder. Och alla var tacksamma att super hunden räddade världen SLUT.

Bonden och det stora äventyret Henrik Sjödin Nordin

Det var en gång en bonde som bodde någonstans ute på landet. Bonden hade en liten gård med två grisar, tre kossor, fyra kycklingar, en tupp, en häst, tre får och en hund. Varje morgon så vaknade bonden när solen gick upp och gick ut och arbetade. Han arbetade tills solen gick ner igen. Bonden blev lite trött på att göra samma sak dag efter dag. Bonden ville gå ut på ett äventyr. Bonde tänkte att han inte kunde gå ut på ett äventyr själv för det skulle vara tråkigt. Han gick till sin granne Sture och undrade om han ville följa med. Sture tänkte ett litet tag men till slut sa han att han gärna ville följa med ut på ett äventyr. Bonden och Sture gick och packade lite kläder och mat som de skulle ha med sig. Dagen där på så gick de ut på ett äventyr. De gick över den långa floden sen gick det igenom den lilla byn. Sen efter ett tag kom det fram till en liten skog. Det började bli mörkt så de bestämde sig för att sätta upp sitt lilla tält. När de hade satt upp tältet började det blåsa. Sen kom det en kraftig vind och tog med sig tältet iväg. - Men vad ska vi göra nu sa Sture - Vi kan gå in i skogen och hitta något där vi kan sova sa Bonden De gick en liten bit in i skogen och efter ett tag hittade de en grotta som de gick in i. När de äntligen hade somnat så hörde bonden något som lät utanför grottan så han gick och kolla. När han kom fram till öppningen såg han två stora fula och högljudda troll. De var på väg in i grottan. Han behövde ta skydd så att de inte såg honom. Men sen kom han på att Sture fortfarande sov. Han började springa men han kom försent. Trollen hade redan tagit Sture med sig till sitt hem lite längre in i grottan. Han började springa efter för han kunde ju inte lämna Sture hos trollen. När bonden kom fram så

såg han att Sture var fast i en liten bur. Sture såg bonden och började ropa. Trollen hörde att Sture ropade och såg bonden och tog honom också. När de hade satt bonden i buren så blev bonden arg på Sture - Varför började du ropa så högt sa bonden argt till Sture - Men jag visste inte att de skulle höra sa Sture - Men de gjorde de sa bonden Sen gick bonde surt ut till andra sidan av buren. Men det han inte såg var att han bara hade gått rakt ut genom buren. Gallret på buren var så stort så att de bara kunde gå ut genom buren. Sture märkte de så han gick ut efter bonden. Bonden och Sture hoppade ner från bordet som de var på och sen började de springa men trollen såg det så det sprang efter. När de var i slutet av grottan så kom trollen ifatt dem. bonden och Sture. Men precis när de tänkte äta dem så kom bonden på ett förslag. Bonden förslag var att de kunde ge dem så mycket mat som de aldrig kunde tänka sig. Trollen tänkte och sa ja till Bondens förslag. Så trollen släppte bonden och Sture. Men istället för att hämta mat hämtade de ett stort sten block som de kunde blockera grottan med så trollen aldrig kunde komma ut igen. När de kom hem igen var allting som vanligt allt var lika lugnt som när de gick där ifrån. Bonde och Sture skulle aldrig glömma det här stora och roliga äventyret. SLUT

Grodor har alltid rätt Julia Selenius

Det var en gång en flicka som hette Hanna. Hon hade blåa ögon, brunt hår och fräknar. Hon bodde i en villa med sina föräldrar Thomas och Anja. Man skulle kunna tro att Hanna var en helt vanlig tjej, men det var hon inte. Hon var den tysta, blyga och svaga tjejen som ingen kände igen. Hanna gick i en stor skola utan någon vän. Hon blev mobbad av tre tjejer: Emma, Anna och Felicia, skolans populäraste tjejer.

Morgonen därpå när Hanna skulle ta sin väska så hörde hon nån prata. - Ta med mig, lägg mig i din väska. Jag lovar att jag får plats. - Va? Jag tänker inte ta med dig till skolan. Du får stanna här, i mitt rum, svarade hon argt. Det hon inte visste var att den magiska grodan hoppade ner i hennes väska i smyg.

Det var alltid lika jobbigt att gå till skolan men hon försökte stå ut. En dag när Hanna kom hem från en jobbig skoldag så hörde hon nån skrika. - GRATTIS HANNA!!!!! Det var hennes föräldrar som hade gömt sig bakom soffan. - Äh tack så mycket… svarade hon lite tyst. - Hur känns det att äntligen bli 13 år? frågade Anja. - Lika jobbigt som innan! svarade hon. Får jag gå upp till mitt rum nu?? - Nej, ska du inte ha dina presenter först? frågade Thomas besviket. - Jag tar med mig de in till rummet. Hon tog en present och sprang upp till sitt rum. Hon satte sig på den nybäddade sängen med tårar i ögonen och öppnade sedan presenten. - AHHHH!!!!! skrek hon och hoppade till. - Tyst, tyst, sa grodan som låg i lådan. - Jag vill dig inget illa. Jag vill bara hjälpa dig. - Du pratar… Du förstår vad jag säger. Hur är det möjligt? sa Hanna med darrande röst. - Såklart jag förstår vad du säger, jag är ju en magisk groda och jag kommer hjälpa dig med alla dina problem. Hanna kollade på grodan en bra stund och sen gick hon och lade sig.

När hon kom till skolan och öppnade väskan så hoppade grodan fram. - Jag sa ju åt dig att stanna hemma så vad gör du här? frågade hon irriterat. - Lugn, du behöver min hjälp… svarade han snällt. Hon lämnade grodan i skåpet och sprang sedan till sin lektion. Hon skulle ha matte och såklart hade hon glömt att ta med sig sin mattebok. - Inga problem Hanna, sätt dig bara bredvid någon som har en bok så du också kan hänga med på lektionen! sa hennes lärare. Men det var lättare sagt än gjort för alla flyttade på sig.

När lektionen var slut sprang hon till sitt skåp men grodan var inte där. Hon fick panik och visste inte vad hon skulle göra. - Haha ser man på, hördes en röst bakom henne. Hon vänder sig om och ser att det är Emma, Anna och Felicia. - Du är så jäkla ful, varför går du ens på den här skolan? frågade Anna kaxigt. Hanna svarade inte, den ända hon gjorde var att kolla ner i golvet. - Vågar du inte svara nu din tönt!? sa Emma. Hanna svarade inte och tillslut gick de därifrån. - Är du okej? De tjejerna är inget att bry sig om, de är

taskiga mot alla tyvärr så bry dig inte om vad de säger! sa Lukas i 9:an. - Tack… svarade Hanna försiktigt tillbaka. På lunchen satt Hanna alltid ensam och det var så idag också. - Hej, vad äter du? frågade grodan som helt plötsligt satt på stolen bredvid. - Där är du, sa hon. - Va vart annars? frågade grodan förvånat. - I mitt skåp! - Nja, jag ville kolla runt lite. Det var så mörkt i ditt skåp så jag kunde tyvärr inte se. - Okej men göm dig. Ingen får se att jag tog med en talande groda till skolan! - Det är lugnt. Jag är magiskt, det är bara du som kan se mig! När Hanna hade kommit hem från skolan så var hon helt ensam. Hennes föräldrar jobbade fortfarande och de brukar alltid bli sena. Hon sätter sig i sitt rum och gör lite läxor och helt plötsligt så får hon ett sms av ett okänt nummer och i sms:et stod det: ”Jag gillar inte dig. Jag vill få bort dig ur skolan! Du är ful och tyst. Du går där med dina låtsas vänner och alla vi andra kollar snett på dig!! Lämna våran skola, du passar inte in!!” Hanna gick till sin säng och började gråta stora pölar. - Varför gråter du? Är det för att jag kom till din skola även fast du inte ville? frågade grodan. - Nej, snyftade Hanna. Jag fick ett hatsms… Ingen gillar mig! - Får jag läsa det? - Okej då…

Hanna satte sig upp med sina stora tårar i ögonen, tog fram mobilen och visade grodan vad det stod i sms:et. Grodan blev irriterad och sa att han skulle förvandla de till små, små möss och då började Hanna skratta. Hon kände att grodan var hennes ända vän… Och till och med hennes bästa vän. Dagen därpå tog Hanna med sig grodan till skolan och hade honom med sig överallt och så fort mobbarna kom tillbaka så skyddade grodan henne. Han behövde bara stampa med foten tre gånger, och sedan hamnade Emma och Anna i ett annat rum, men inte Felicia. Det visar sig att hon hade försökt vara cool men inte fattat att det hon gjorde var fel. Felicia slutade vara med Anna och Emma och började hänga med Hanna istället och de blev bästisar. Felicia kunde även både se och höra grodan, vilket ingen annan i hela världen kunde. Grodan hade ju rätt… Han sa att han skulle hjälpa Hanna med hennes problem, och det gjorde han!! Men nu kanske du som läser detta undrar: ”Men hallå… Vad hände sen…!?” Jo… Felicia och Hanna var med varandra varje dag, Anna och Emma blev hatade av alla i hela skolan och grodan försvann. Lukas och Felicia blev ihop och levde lyckliga i alla sina dagar. SLUUUUUUUUT!!!

Flickan

Jennifer Lundqvist Det var en gång en flicka. Hon hade långt hår, havsblå, djupa ögon och var den snällaste flickan du kan tänka dig. Hon bodde ensam, utan föräldrar i en by. Byn var liten, ganska fattig och husen var små och gjorda av lera. Men stämningen var ändå alltid glad och munter. Folket i byn tog väl hand om henne, trots att den enda familj hon hade var en stor, ståtlig, vit häst med lång man som fladdrade i vinden, den såg ut som en riktig sagohäst. De hoppade över stockar i den stora skogen och galopperade över de långa, gröna ängarna tillsammans. I byn fanns det en bagare som bodde där med sin familj, av dem fick flickan bröd. Det fanns också en skräddare som bodde där med sin familj, av dem fick flickan kläder. Det fanns även en jägare som bodde där med sin familj, av dem fick flickan mat. Sen fanns det även en gammal, vid magiker som inte sa så mycket men berättade underbara historier för flickan. En dag kom kungen till byn, han hade aldrig varit i den lilla byn innan. Kungen var ful, självisk och mycket elak, de flesta beskrev honom som ett troll. När kungen såg den lilla tjejen som travade runt med sin häst på gatorna, utan varken sadel eller träns, log han inte som alla andra gjorde utan blev rasande. ”Du där, flicka lilla, stanna genast!” skrek kungen och flickan stannade och hoppade av sin häst. ”Jag vill tala med din mor och far genast. Vart är de?” sade han ursinnigt. ”Ers nåd jag har varken mor eller far,” svarade flickan hövligt. ”Okej då får jag bestämma detta beslut själv och du ska sitta inlåst tills vidare,” talade kungen om med hög och mycket tydlig röst. 44

Folket flämtade förskräckt, vad var det han sa? Skulle han ta ifrån dem deras fina lilla tös? ”Ni förstår, bara en prinsessa är så vacker och kan föra sin häst på det sättet. Efter som hon icke är någon prinsessa måste hon vara en förtrollad häxa,” utropade herren och pekade med ett anklagade finger på flickan. Folket började fundera, kunde kungen ha rätt? Hon var ju otroligt vacker, kunde föra sin häst på det mest underbara sättet och ingen visste vart hon egentligen kom ifrån. ”Nej, nej, jag är oskyldig,” pep flickan förskräckt. ”Riddare, släng henne på vagnen, omedelbart!” gormade kungen argt. Den lilla tjejen fick vara med om en skumpig resa över höga berg och djupa dalar innan de kom fram till slottet. De drog ut flickan ifrån vagnen och hon såg sig omkring. Slottet var stort och grått, det såg väldigt tråkigt ut och flickan kände sig ledsen bara genom att kolla på det. Mer hann hon inte tänka innan hon blev slängd i den mörka, kalla fängelsehålan. Varför tror de jag är en häxa för? Så vacker är jag inte. Varför just jag? Jag försöker bara att vara snäll. Frågorna snurrade runt i hennes huvud när flickan satt i hålan. Hon huttrade när hon försökte få sömn på det nerkylda betonggolvet, några tårar klämde sig fram från hennes blåa ögon innan hon somnade av ren utmattning. Nästa dag drog kungens riddare ut henne från hålan redan vid gryningen och de bar genast av mot byn. De band flickan runt en påle på torget och byborna samlades runt omkring henne. Kungen satt på en hög tron så han kunde se allting i minsta detalj. ”Nu skall vi bevittna denna flickans, eller ska jag säga häxans, plågsamma död,” den elaka mannen talade

högt och tydligt och folket bullrade och hejade glatt. ”Stopp!” utropade den gamla magikern i byn. Han ställde sig på en pall och började tala med krasslig röst. ”Vill vi verkligen att denna vackra tös ska dö, hon är som vår egen dotter. Om denna flicka är en häxa är hon den snällaste, trevligaste och mest omtänksamma häxa jag någonsin träffat. Varför skulle hon vara en häxa för? Tänk igenom det här noga, det väl mer troligt att hon är en prinsessa?” sade den gamla mannen. Nu blev folket ytterst tveksamma och flickans blick fladdrade nervöst fram och tillbaka. ”Trams! Hon är alldeles för perfekt för att vara mänsklig, ett väsen är vad hon är,” fräste kungen argt. ”Men käre kung, du är väl perfekt?” frågade mannen. ”Såklart jag är,” fnös herren. ”Du är väl vacker ers nåd?” undrade magikern. ”Hmpf! Jag är vackrast,” påstod kungen. ”Du är väl bäst?” sade magikern för sista gången.

”Självklart!” utbrast kungen med en arg ton i rösten. ”Men hur vet vi att du inte är en ond trollkarl då?” frågade den gamla mannen. ”För jag är perfekt, vacker och bäst!” skrek herren argt. ”Det är även en förtrollad trollkarl,” invände farbrorn med en dyster min i ansiktet. ”Du förstår jag tror att du innerst inne vet att denna flicka inte är något väsen, du är bara avundsjuk på henne,” fortsatte han. ”Struntprat! Jag är bäst! Jag är inte avundsjuk på någon, jag har allting! Jag är ju KUNG!” kungen skrek och gormade så han blev helt röd i ansiktet. Då började folket ropa: ”Bränn kungen på bål, bränn kungen på bål!” Kungen blev så rädd och arg att han sprang till sin häst, red iväg och ckom aldrig mer tillbaka till den lilla byn. Magikern trollade dit två stycken rådjurshorn på kungens huvud så han alltid skulle komma ihåg att han var feg och flydde från sina problem. Flickan träffade en prins och de gifte sig, så hon blev en prinsessa och de red runt på sina hästar tillsammans. Kungens riddare blev snälla och blev vänner med alla i byn, de fick jobb hon skräddaren och hans familj. Den gamla magikern blev som en ny kung, fast bara i byn och alla tyckte han var en jättebra och rättvis kung. Folket tvivlade aldrig på flickan igen och alla levde lyckliga i alla sina dagar.

Max äventyr Wilda Almbla

För många år sedan så bodde en liten familj i ett litet hus i

utkanten av en stor skog. Familjen bestod av en mamma, en pappa och en liten pojke vid namn Max. Max hade halvrufsigt, kastanjebrunt hår som brukade hänga ner i pannan och små rödbruna fräknar över näsan. Varje dag önskade sig Max att han skulle få längre in i skogen för att leka på nya platser, men varje dag sa hans föräldrar att det var för farligt att gå dit själv. Max undrade då varför mamman eller pappan inte kunde följa med in i skogen med honom, men de svarade bara att de hade för mycket jobb att göra och att de inte hade tid. Han blev besviken men frågade alltid nästa dag igen. En dag var Max lilla farfar på besök och han tog då tillfället i akt för att fråga om inte farfar kunde följa med. - Jo men visst kan jag väl det, sa farfar och log ett skrynkligt leende. Mamman gjorde i ordning en liten matsäck, eftersom de bara skulle vara borta över dagen. När allt var förberett så gav sig Max och farfar iväg på sitt lilla äventyr. Max var överlycklig och hoppade runt och trallade glatt, vilket gjorde även farfar glad. De hade roligt och då går tiden fort. - Jag är hungrig! utbrast Max. - Då letar vi väl upp ett ställe att sitta på då, sa farfar och log samma, skrynkliga leende. De hittade några skrumpna stubbar som de satte sig på. Matsäcken som mamma tidigare hade gjort bestod av två ostsmörgåsar och två skinande röda äpplen från deras egen trädgård, även en butelj med vatten. Båda två var rätt så hungriga så det gick fort att äta upp. Efter maten blev farfar så mätt och trött att han beslutade sig för att ta en tupplur. Men först bad han Max att bara leka där han såg farfar under tiden han sov, men det lyssnade han ju såklart inte på. Han gick iväg och kom längre och längre bort från farfar, men stannade plötsligt när han kom fram till en bäck. Där träffade han en groda. - God dag, lilla pojke, sa grodan. Vad gör du här? - Jag… jag leker bara! fick han ur sig.

- Helt ensam? frågade grodan. Har du ingen vuxen med dig? - Ehm… öh… farfar är där borta! sa han och pekade bakåt. Men där såg han ingenting mer en några lysande gröna granar och lite blekt blåbärsris. Förbryllat tittade han på grodan igen. - Jag tror minsann att du har gått lite för långt, sa grodan när han just tog ett skutt upp på pojkens axel. Men jag kan hjälpa dig. Max och grodan började sin färd. Grodan hade sett när Max kom så de började med den vägen. De båda två började bli rätt goda vänner på vägen, och när man har roligt går tiden fort. De kom fram till en stigkorsning med tre avvikningar. - Vilken ska vi ta? frågade Max oroligt. - Vi tar den i mitten, sa grodan fundersamt. Så blir det! De två vännerna satte igång och gick iväg på stigen, men det tog inte så lång tid innan de kom fram. Fast där var det tvärstopp för en riktigt stor sen stod i vägen så de inte kunde komma förbi. Max och grodan vände om. Den andra stigen var förvånansvärt lång i jämförelse med den första. De gick och gick, och när de äntligen kom fram insåg de att de bara hade gått i en cirkel och kommit tillbaks dit där de började. Max och grodan vände om. Vännerna hoppades på den tredje stigen, tredje gången gillt, att det skulle vara rätt. De satte fart och började gå igen. Men när de kommit en bit på vägen såg de en figur som närmade sig, så Max saktade ner. Men figuren fortsatte gå och då funderade Max på att springa åt andra hålet, men han tyckte att det var något likt i den där figuren. De båda två såg att det var en människa, tydligt och väl nu. Nu var människan framme och Max brast ut i skratt. - Farfar, är det du? Tänk att jag var så rädd, men det var ju bara du som kom! De båda var glada att de hade hittat varandra igen och kunde återvända hem till stugan. De tog farväl av grodan och Max tackade för hjälpen, sedan skuttade han tillbaks till sin bäck.

Denna bok har kommit till under KUL1415 – Kulturår för barn och unga i Stockholm 2014–2015. Syftet är att barn och unga ska ha roligt, få upplevelser och inspiration som ger nya vägar för lärande, nyfikenhet och engagemang. I Stockholms förskolor och skolor är kultur ett viktigt inslag i lärprocesserna. På www.kulan.stockholm.se erbjuder kulturlivet en stor mängd aktiviteter varje år. Tryck: Edita Bobergs AB