P책 plats i Stockholm
Stockholmsreportage våren 2015
Klass 8 i St Eriks katolska skola har denna vårtermin 2015 fått i uppgift att skriva varsitt reportage om speciella platser i staden. Platserna valdes utifrån att de kände sig hemma där och gillade dem. Därför innehåller denna bok besök på träningshallar, cafeer, bibliotek, i lyftkranar och på många andra spännande ställen! Eleverna har gjort besök på stället, beskrivit, gjort intervju där och sedan sammanställt till dessa texter. Börja bläddra, välj och vraka! - Kanske får du lust att besöka någon av platserna? Aktuella och personliga reportage utlovas!
Klass 8 Eleverna : Hermona, Erik, Susanna, Idia, Eleshwa, Kacper G, Jennifer, Adrian, Nicole, Micaela, Stephani, Nicklas, Devorah, Nancy, Marinare, Natasha, Dexter, Yohan, Kristine, Kacper S, Kinga, Duc, Leah och Nikodem. L채rarna i detta arbete: Annika o Josefine.
Bagarmossens gömda skatt ”Att dansa känns som om man har en massa energi som får explodera”. Det är dansläraren, Hanna Ardmars ord. Jag har besökt Kulturskolan i Bagarmossen för att få intervjua Hanna Ardmar, danslärare inom Modern jazz, för att ta reda på vad hon tycker om dans. Jag öppnar den lätta dörren och kliver in i salen. Den varma luften slår emot mina frusna kinder. Kulturskolans byggnad i Bagarmossen är liten. I hallen till receptionen finns ett utställningsglas med information och färgglada målningar från kreativa barn. Klockan på väggen visar tjugo över fem. Jag går uppför trapporna till danssalen. Jag har bestämt mig för att kolla på en danslektion i Modern jazz efter att ha läst om Kulturskolans verksamheter i dans. I korridoren utanför danssalen är det nästan tomt. Det vita ljuset från lysrören i taket får det smala rummet att likna en sjukhuskorridor. Två tjejer sitter på en blå, smal bänk och fnittrar hysteriskt. I korridoren hänger tavlor från uppträdanden i Kulturskolan. Fler tjejer kommer in och pratar högljutt om en ny, skandalös film som just kommit ut. Jag kollar på klockan – den är halv sex. Dörren till en av salarna öppnar precis efter att klockan slagit halv sex. En grupp småtjejer i sju till åtta- års åldern springer glatt ut. Efter dem kommer en kortvuxen, rödhårig, leende, ung kvinna och hälsar de väntande tjejerna välkommen in. Salen är liten, men det är inte utsikten. Från fönsterna kan man se hela Bagarmossens centrum. De små pizzeriorna och kioskerna pryder torget. Jäktande människor, pensionärer med rullatorer- och föräldrar med barnvagnar går förbi. Bagarmossen är det ideella stället för familjer. Uppe i danssalen har man utsikt över hela torget. Detta är Bagarmossens gömda skatt. Den mörka kvällshimlen sänker sig över torget och lamporna i husen belyser kvällshimlen. Jag ser mig om i danssalen. De starka lamporna lyser upp rummet i kontrast till det annars mörka torget. Helbildsspeglarna reflekterar de taggade tjejernas ansikten. Dansläraren kommer fram till mig med små, lätta steg och presenterar sig som Hanna. Jag hälsar artigt tillbaka och förklarar att det var jag som tog kontakt med henne en vecka sedan. Hon nickar lika frenetiskt som en nickedocka med ett instämmande ”Ja, ja”. Hon hälsar mig sedan välkommen och ber mig att slå mig ner medan hon presenterar mig för eleverna. Ungefär tio ansikten sneglar mot mitt håll med dolda leenden. Jag nickar leende tillbaka och sätter mig i ett hörn.
Musikens bas från uppvärmningen dånar i öronen. Dansläraren svingar sig smidigt fram och tillbaka till House-musiken när hon visar flickorna hur de ska värma upp. Flickorna försöker imitera dansläraren så gott de kan men lyckas inte röra sig lika flexibelt. Efter uppvärmningen gör de olika dansövningar. Jag iakttar eleverna och dansläraren när de gör padeboréövningar till ”Uptown funk”. När tjejerna har gjort ett flertal övningar och övat på sin dans är det dags för stretch. Att se tjejerna ligga på golvet till den lugna musiken är att som få se sovande barn, de är så stilla. Lektionen slutar efter stretchen. Jag ser på medan rummet långsamt töms ut tills det bara återstår två personer. Hanna har ordnat lite snacks bestående av torkad frukt och två burkar Celsius läsk. Vi slår oss ner på det mjuka golvet. Hennes brunröda hår ramar in hennes ljusgrå ögon. Hon har ett fint leende. Jag tar en torkad mango och börjar ställa mina frågor. ”Varför började du dansa?” ”Ja, från första början började jag dansa för att jag var uppslukad av musiken, jag kände en passion. Michael Jackson, Janet Jackson, Madonna och Paula Abdul var stora inspirationskällor” svarar Hanna med mycket inlevelse. ”Men vad var det som fick dig att välja just den här dans stilen?” ”Det har varit olika dansstilar, först jazz, hip hop och funk. Sen kom jag in på modern jazz, för att det var fritt och utan begränsningar”. ”Kan du beskriva hur du känner när du dansar?” Hon tar några klunkar av sin läsk innan hon svarar på frågan. Blicken är vänd mot fönstren som om hon skulle kunna hitta sitt svar någonstans ute bland de tusentals stjärnorna. Till sist svarar hon tankfullt: ”Som om man har en massa energi som får explodera. En frihet helt enkelt.” Slutligen ställer jag frågan: ”Vad har du för råd för personer som funderar på att börja dansa?” Hon svarar direkt på den frågan. ”Att experimentera och undersöka istället för att värdera det man själv gör och det andra gör. Att skapa en miljö där man inte dömer.” Jag tackar så mycket för att hon ställt upp på intervjun och beger mig ut. När jag öppnar dörren ut slår den kyliga vinden mot mitt ansikte. På väg till tunnelbanan tänker jag på vad Hanna sa om att inte döma sig själv. Jag sätter hörlurarna i öronen, sätter på ”Uptown funk”, och tar sedan prövande några danssteg… / Idia
Volleyboll, en vanlig sport i Sverige? Är volleyboll en vanlig sport här i Sverige? Hur känns det egentligen att gå på volley? I tidningarna står det alltid om ishockey ett av Sveriges största sporter. Ishockey dit ishockey hit. Men finns volleyboll i Sverige? Jodå det finns nog och jag har haft turen att träffa en av klubbarna, Solna VBK. Jag sitter här i hallen, det är en stor hall som är delad i två med läktare som man kan dra ut. Ljudet av flickor som skriker "min", "jag tar" fyller hallen. Bollarna dunkar hårt i golvet. Lukten av svett tränger genom mina näsborrar. Jag ser mig omkring och längst in i hallen vid ett litet hörn så ser jag flickor runt 15 års åldern träna. Tjejerna förflyttar sig så smidigt och snabbt på planen som om deras kroppar vore gjorda för det. Jag lägger mig ner och kollar upp mot taket, ett starkt ljus kommer från lamporna mot mina ögon, det känns som morgonsolen en varm sommardag. Plötslig så slutar det dunka i golvet. Det verkar vara drickpaus nu, träningen måste verkligen varit hård. Tjejerna flämtar häftigt efter andan. En flicka vänder sig plötsligt hastigt åt mitt håll och börjar gå emot mig. Hon närmar sig försiktigt fram, stannar till och säger sedan: -Hej! Jag är Maya det är mig du ska intervjua. Trevligt att träffas! -Hej, Maya, trevligt att träffas. Ska vi börja? Hon nickar med glädje i blicken och gör sig sedan bekväm på golvet. -Maya du har spelat i Solna VBK i snart ett halvår nu, du är personen som spelat minst tid i laget, vad var det som egentligen fick dig att vilja börja spela? Medans hon sitter och pillar med sitt mörkbruna hår svarar hon: -När jag var i Grekland så spelade jag beachvolley och det var då jag först fick intresset för det . -Hur kändes det när du började spela, hur var dina lagkamrater? Hon kollar upp på mig som om jag frågat världen konstigaste sak och börjar sedan små fnittra. Medans hon försöker hålla sitt fnitter säger hon: -Det här låter som värsta psykolog samtalet. Efter ett tag när hon äntligen fnittrat klar säger hon med stolthet i rösten: -Jag kände mig väldig stolt eftersom det fanns inte många platser i laget och det var väldigt många som sökte men just jag kom in. Det var mycket enklare att komma in i laget än t.ex när jag gick på basket. -Varför tycker du att det var enklare att komma in på volleybollen än på basketen?
-För att laget och tränaren var annorlunda. När jag började på basketen som nybörjare fick jag aldrig den hjälp jag behövde för att bli bättre, tjejerna i laget hjälpte inte mig och passade aldrig. Nu när jag började på volleyboll som nybörjare så stötar tjejerna mig, de hjälper mig så fort jag behöver det. -Du har inte spelat din första match än men har du några drömmar inom volleybollen till framtiden? -Aa jag har inte spelat min första match än jag känner mig inte riktigt redo och jag har faktiskt inte några planer till framtiden men om jag skulle få nån förfrågan om att spela i något typ som OS så klart skulle jag tacka ja. -Tack för att du delade med dig dina tankar, jag tror nog slutet på vår intervju har kommit. Hon reser sig upp snabbt säger ett kort hej då och vänder sig sedan om och börjar gå mot planen. Man ser hennes lilla figur bli mindre o mindre desto länger bort hon kommer. Jag lägger mig ner igen, sluter ögonen och andas tungt tänk att en så liten sport i Sverige som volleyboll kan betyda så mycket för vissa. / Micaela
Det obesegrade laget Genom tiden har basket ökat sin popularitet inom ungdomarna. Idag efter att ha träffat många basketlag har man tillslut hittat det obesegrade laget. Under de två senaste åren har de vunnit alla cuper. Läs på hur det är att vara med de obesegrade. Så fort jag kliver in i hallen får jag en stor energi av alla spelare. En sådan energi som vilja, tävling, lek och ambition. Många barn och ungdomar springer glatt runt med deras hög studsande basketbollar.
Man kan verkligen se deras enorma passion för sporten. Det starka vita ljuset från lamporna lyser över den gröna basketplanen. Jag ser svetten rinna på de ansträngande spelarna under deras prestation. Man kan höra hur en av spelarna skrattar åt sitt perfekta skott som låter swish. Jag kan höra hur coachen säger till alla spelare att stå på planlinjen för att utöva en basketövning. Jag känner lukten av svett när jag vänder mig om och ser två spelare från det äldre laget, le mot mig. Jag har intervjuat min lagkamrat Anushri som är 15 år. – Hur ofta brukar du komma hit? – Jag brukar komma hit tre gånger i veckan. – Vad får du för känsla när du kommer hit? – Jag känner glädje så fort jag kommer in i hallen och känner mig hemma. Det är alltid lika roligt att träffa laget och coachen. Hon tittar över den gröna basketplanen medan svetten rinner ner från hennes panna. – Hur länge har du spelat basket? Och trivs du? – Jag har spelat i snart sex år och jag trivs väldigt bra. Det är som min andra familj. – Vad fick dig att börja på just basket? –Jag kände att jag ville börja på en lagsport och blev intresserad av sporten när jag kollade på basketmatcher på TV. – Tack för din tid, Anushri. – Det är lugnt, tack själv. / Jennifer
Ett mysigt café på Kärrtorps torg Jag sitter i café Le Coin. Jag har hört många i Kärrtorp prata om den och jag bestämde mig för att besöka den. Jag intervjuar ägaren för att se hur det är att äga en egen restaurang. Jag öppnar den tunga, svarta dörren in till Caféet Le Coin i hörnet av Kärrtorps torg. Det sitter några människor och fikar och en man äter maten från dagens tips. På de gröna väggarna hänger ett par tavlor från en utställning som brukar finnas under vissa perioder. Jag kliver in och beställer en varm kopp Chai latte och sätter mig ner vid ett av de stora fönstren som är riktade mot Kärrtorp torg. Den trevlige restaurangägaren kommer med min Chai latte och sätter sig ner framför mig, jag tar då chansen att ställa några frågor. - Du äger ju en restaurang, hur kommer det sig att du valde att starta eget? - Jo, för att jag tycker att det är roligt att starta eget och att ha ansvar, och för att jag också är utbildad inom matbranschen, svarar han. - Men hur kommer det sig att du valde att utbilda dig inom just matbranschen? - Jag utbildade mig för flera år sedan och då var det det enklaste och snabbaste sättet att få jobb. Det kommer in ett par som beställer libanesisk meza och han fixar det direkt. Man kan känna den goda doften av maten ända bort till mig och nu kommer han tillbaka i raska steg och intervjun fortsätter. Är det inte jobbigt att laga så mycket mat? Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att det är samma sak att laga mat för 5 personer och att laga mat för 100. Jag är också van vid att laga stora mängder mat och jag tycker att det är kul, svarar han glatt. Hur känner du dig när folk nästan strömmar in och äter mycket? Jag tycker att det känns bra och trevligt att folk gillar det jag gör, svarar han snabbt och kollar runt på kunderna i hans restaurang.
Är det inte jobbigt att laga så mycket mat? Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att det är samma sak att laga mat för 5 personer och att laga mat för 100. Jag är också van vid att laga stora mängder mat och jag tycker att det är kul, svarar han glatt. Hur känner du dig när folk nästan strömmar in och äter mycket? Jag tycker att det känns bra och trevligt att folk gillar det jag gör, svarar han snabbt och kollar runt på kunderna i hans restaurang. Men när det står still på de lite sämre dagarna då? Tråkigt och dåligt, för om inte många kommer så kommer det inte in mycket pengar, svarar han lite dystert. Det ska snart stängas och jag tar farväl av Restaurangägaren och tackar honom hjärtligt för att han var med på en intervju. På vägen till tunnelbanan frågar en man mig om jag känner till en bra restaurang och jag svarar glatt `Le Coin´. / Marinare
Livet som sjuksköterska Just nu sitter jag på bussen och funderar över vilka frågor jag ska ställa sjuksköterskan Katarina Wistrand? Jag ska nog fråga om känslor och liknande… ”Next Stop söder sjukhuset”. Jag börja med att fråga just hur det är på denna avdelning hon jobbar på? ” Det är ett roligt jobb att vara en diabetes sjuksköterska. Jag jobbar här på Sachska barnoch ungdomssjukhuset, och jag är barndiabetes-sjuksköterska. Ungefär 400 ungdomar och barn med diabetes går här på sjukhuset. Vi följer dom tills dom är arton år och sedan flyttas dom över till vuxenavdelning. De kommer hit och träffar doktor och sjuksköterska, dietist, kurator och psykolog. Dietist ungefär en gång om året, och vi träffar barnen var tredje månad, ungefär vartannat besök till läkare och vartannat till sjuksköterska. Jaa.. och diabetes är en sjukdom som ökar ute i världen och Sverige och Finland, där är diabetes vanligast ut i världen. Men det är bara ”typ 1” som vi har bland barn och ungdomar. Men det är ett roligt jobb för att vi får följa ungdomarna från små till stora,som Hermona, hon var 4år när hon började här… nu är hon 14… så jag har känt henne i 10 år ungefär. Det är jätteroligt att få följa dem! ” Då passade jag på att fråga lite om känslor som jag tänkte innan. Hur känns det när du inte kan följa dem längre? frågade jag ” Då har vi ett möte, vuxenkliniken brukar komma hit, så jag träffar jag ju ändå mina gamla patienter och vi brukar säga hejdå och lycka till. Det är både roligt och tråkigt att skiljas från nån man träffat i så många år..” Vad fick dig att vilja jobba med just diabetes? ” Det var när jag började jobba med barn för 15år sedan, då var det många barn som kom in till avdelning 74 som det heter, som är en utredningsavdelning med många olika sjukdomar och det var många barn som kom in som hade diabetes. Och då upptäckte jag att sjuksköterskor har en ganska stor roll att fylla, för att vi lär ut hur man ger insulin injektioner, hur man testar sitt blodsocker osv. Har man fått diabetes, måste man lära sig väldigt mycket och då jobbar vi ungefär som en lärare och lär ut till barnen och föräldrarna. De brukar stanna med sina föräldrar i ungefär en vecka, och då får de lära sig om sjukdomen. Det tycker jag är ett väldigt roligt jobb, så då gick jag i en diabetessköterskekurs.”
Hur reagerar barnen när allt händer för första gången? ”Ja barnen förstår ju inte riktigt vad som händer och varför de ska helt plötsligt ta emot massa sprutor och stickor flera gånger om dan. Och man kan ju inte förklara för ett litet barn varför dessa saker händer. Men ju äldre barnen blir lär de ju sig om vad diabetes innebär och börjar förstå att den inte direkt kan leva ett liv som sina kompisar. Den lär sig att den måste ha mer ansvar och hantera sin sjukdom själva. Dagens diabetiker har mer tur än andra hade förr i tiden för att då fick man inte äta godis alls. Idag finns det ju mycket bättre mediciner och apparater osv. Men man kan ju självklart leva ett normalt liv med diabetes.” Vad finns det för risker med diabetes, vad kan hända om man inte tar sina mediciner och sådant?.. ”Insulin är ett livsviktigt hormon, man överlever inte utan att man har insulin i kroppen. Om man skulle hoppa över eller glömma ta flera sprutor i rad då kan man faktiskt dö i nåtning som heter Ketoacidos, det händer tyvärr också i Sverige. Det finns många barn och ungdomar som har dött av det p.g.a. insulinbrist. Sen finns det också att man har tagit för mycket insulin och då får man för lågt blodsocker och kan svimma av. Man får ju inte ha för lågt eller för högt, man ska balansera sitt blodsocker mellan värden som 4-8.Det här var de kortsiktiga risker, men det finns ju också långsiktiga: det är om man hare haft för högt HBA1C blodsocker värde flera i år i rad, då kan man få skador på sina blodkärl. Det vill vi verkligen undvika, det är därför vi säger till föräldrar och barn att man verkligen ska försöka ha ett bra blodsocker för det skyddar väldigt bra mot dessa långsiktiga risker som kärlskador, ögon- njurskador och att blodcirkulationen blir sämre i fötterna. Man mår också mycket bättre om man sköter sin kropp.” Det var en bra intervju tycker jag! Nu är jag i en liten hiss på väg mot huvudentren. Där är det blandade känslor, kan man säga. Folk som är jättesjuka, äldre människor som mår dåligt. Det är en jobbig sak att se. Men det finns ju också bra sidor i sjukhuset: t.ex.lekrummet! Där jag lekte jag alltid när jag var inlagd första gångerna. Nu är en fyraårig liten flicka där…jag ihåg massa saker som om det vore igår! Att hälsa på sjuksköterskor som har tagit hand om en sen man varit liten är en jättefin känsla. Åh!! Nu kommer bussen om 12minuter... Blää… Until next time!!
/ Hermona
En plats för dig En plats där bara du bestämmer är alltid bra. Så varför inte starta ditt helt egna företag istället för att jobba för andra? Jag är nästa framme vid företaget jag ser en stor skylt där det står ”Five Beauty”, det är klinikens namn. Det är kallt ute men ändå skiner solen starkt. Snön börjar smälta och man ser hur vattendropparna bara faller ner från alla hustak. Äntligen är jag framme och inne är det varmt och skönt. Personalen välkomnar mig väldigt snällt och jag tar av mig jackan och sätter mig på den svarta, mjuka soffan. De är tre tjejer som jobbar här, två av dem var tvungna att ta emot kunderna och den tredje visade mig runt lite. Det var väldigt fint och vackert. Man kände den starka lukten av aceton. -Vad är det ni gör eller jobbar med här? -Det är en skönhetsklinik så vi håller på med allt som har med skönhet att göra t.ex. nagelförlängning, olika ansiktsbehandlingar och mycket mer, säger hon glatt. Hon bjuder på lite kakor och de smakar jättegott! Det är väldigt lugnt och stillsamt, man hör bara lite mummel, det är säkert personalen och kunderna som pratar med varandra. Hon som pratar med mig går upp och tar betalt och sen kommer hon och sätter sig bredvid mig. Kunden tar på sig jackan och går. -Tycker du det är kul att träffa på nytt folk varje dag? -Såklart är det kul, jag älskar att lära känna nya personer varje dag. -Vem är det som är chefen och varför valde ni att starta eget företag? - Det är jag som är chefen eftersom jag är sjuksköterska, och jag valde att starta eget för att jag vill ha något som bara är mitt där jag kan bestämma allt.Jag trodde det skulle vara jätte svårt att få till ett eget företag, men det var de inte, säger hon stolt Plötsligt ringde ringklockan och tjejen går upp och öppnar dörren. Två kunder kommer in så hon jag pratar med är tvungen att ta emot dem. Så jag tackar henne, säger hejdå och går. / Nancy
” En annan generation nu” Jag tränger mig in genom den lilla dörren där det står ”BIBLOTEK”. Jag kommer in och ropar tyst och försiktigt ”Hallå”, jag ser mig runt, framför mig står det en bekväm röd stol, ett stort gammalt skrivbord gjort av trä med en stationär påslagen dator. Runt omkring den står det några få böcker med påklistrade färgglada lappar med namn på. Jag hör någon röra på sig i de trånga gångarna mellan alla proppfyllda bokhyllor. Så ser jag en kortväxt kvinna titta fram ur ”gömstället”, hon kommer fram, vi hälsar och hon sätter sig framför datorn och visar mig att sätta mig ner i stolen bakom skrivbordet. Det är först nu som jag känner av den torra dammlukten som tränger sig in i min näsa, jag ignorerar lukten och ställer min första fråga: -Varför började du att jobba som biblotikarie, hade du bestämt dig innan? - Egentligen var det för att en annan vikarie i en annan skola behövde hjälp i sitt bibliotek och då erbjöd jag mig att hjälpa till. Då upptäckte jag hur kul och spännande det var! Det var första gången då som jag fick intresse för att bli biblotikarie, annars hade jag aldrig tänkt på det. Carmen Liljegren-Cruz har jobbat på St:Eriks katolska skola i ungefär 3 år och är en glad och snäll biblotikarie. Hon har rektangulära glasögon, brunt kort hår och en jeansklänning på sig. - Hur kom det sig att du började här i St: Eriks katolska skola? - Den före detta vikarie Anna Kajsa gick i pension så jag erbjöd mig att ta över, för då visste jag hur kul det var och hade gått ut i en utbildning. Det springer in två yngre elever in på biblioteket,hälsar o försvinner de och börjar att kolla runt i hyllorna efter några spännande böcker. Carmen ler ett brett leende.
- Så du måste ha läst massor av böcker, men vilken är den mest oförglömliga boken? Vad är det för genre och vad var det som var så speciellt med den? - Dels var det en bok av Edgar Allan Poe (det är en genre av skräck och deckare) dels ”Anne Franks dagbok”. I högstadiet pratade vi mycket om 2:a världskriget som samtidigt det kom filmer om 2:a världskriget. Jag började att läsa boken ”Anne Franks dagbok” som just handlade om samma tid så jag blev så ”tagen”. När jag läste boken kändes allt så så... Hon stannar upp en liten stund och tittar upp i hyllorna som att hon tänker på hur hon ska beskriva känslan som kändes för några år sedan. ... så verkligt, säger hon till slut. WOW att få en sådan upplevelse låter fantastiskt. Nu kommer nyfikna ansikten fram igen och de vill låna ut böcker som de håller hårt i sina händer. Carmen tar emot böckerna och scannar de, skriver in barnets namn på det svarta tangentbordet och trycker på entre så är allt klart. Böckerna är utlånade och vi kan fortsätta. - Nu för tiden kan man läsa sin bok på en surfplatta, mobil eller någon annan elektronisk enhet. Märker man om det kommer färre elever och lånar ut böcker från biblioteket? - Jag märker att 7:orna lånar färre och färre jag tror att ju äldre man blir desto färre lånar man ut. Om man håller på med mycket sociala medier så räcker inte tiden till att läsa böcker också. Hon vilar sitt huvud mot sin arm och kollar lite sorgset över hyllorna. - Varför tror du att man föredrar att läsa boken på en elektronisk enhet istället för att gå och låna boken från biblioteket? Är det någon skillnad? Hon sitter tyst en stund för att försöka hitta ett bra svar. Snart öppnar hon munnen och svarar med sin mild låga röst. - Ingen aning, jag tycker det är trist och tråkigt. Det kanske beror på att det är en
annan generation nu, jag tror att man måste hålla sig uppgraderad och känna sig modern. Man måste ha sätt ”klippet”. Ååhh, nej dammlukten kommer tillbaka och så känner jag av en kall vind strömma in genom dörren och jag känner hur mina hår reser sig och jag får gåshud. Jag harklar mig lite och känner att jag blev väldigt torr i munnen. - Varför föredrar många att kolla på filmen som är baserad på boken istället för att läsa den? Finns det någon skillnad mellan de? - Därför att de inte förstår, man förstår boken på ett helt annorlunda sätt än filmen. Allt lukten, smaken och känslorna. Bara genom att läsa en text kan man känna av skräck, kärlek. Att läsa boken är samma sak som att se på filmen men när du läser boken så skapar du din egen film genom din fantasi. En gång läste jag en bok, sen så kom en film utifrån boken och jag såg på filmen då insåg jag att allt såg exakt likadant ut som jag hade föreställt mig. Många tror på att film och bok är samma sak, de är inte ute efter känslorna bara efter om storyn. - Okej, nu måste jag fråga något om ditt jobb. Vad är det roligaste och det svåraste med att jobba som biblotikarie? - Det svåra är nog att få barnen att lämna böckerna i tid, säger hon och ger ut ett skratt. Det roliga är att man kan göra saker efter humör, ibland är det att laga en bok, lägga böckerna på hyllor eller knappa på dator, det är det som är så kul att vara en biblotikarie. / Kinga
DRÖMLIVET I FARSTA CENTRUM Dexter Orosco Lever drömlivet i Farsta. Här intervjuar jag honom om hans åsikter om att bo här i Farsta centrum. Jag åker till Farsta centrum, Dexter möter upp mig vid tunnelbanan. Vi går in till gallerian som ligger precis utanför tunnelbanan, där är det fullt med människor. I gallerian finns de många butiker och matställen. Stämning är fridfull. Dexter ger mig en tur över hela gallerian det gigantiskt, Vi går in en kaffe som heter espresso house jag frågar Dexter varför han valde just detta kaffe han svarar – det är min favorit kaffe, bredvid ligger det en parfym butik där ifrån kommer det starka goda dofter. Vi går in och tar en plats därefter kommer det en servitris och tar vår beställning. Dexter beställer först, han beställer en stor latte och jag beställer en chai latte. Medan vi sitter och njuter av våra varma dricka ställer jag några frågor till Dexter om vad han tycker om att bo i Farsta. Jag fråga han vart han bodde innan han flyttade till Farsta – jag bodde i Bandhagen svarar Dexter. Varför flyttade till Farsta, vad vare som fick han att vilja bo här. – Det var min mamma som ville flytta hit för att min styvfar bor här. – jag vill inte flytta hit från början för alla mina vänner bor i Bandhagen och det var närmare skolan men senare så blev jag van. – skulle du vilja flytta tillbaka till Bandhagen om du fick chansen? – Nej faktiskt för jag trivs bättre här i Farsta det är mer aktiviteter som händer här, tycker Dexter. Efter så lämnar vi kaffet och gallerian och försätter promenera mot där Dexter bor, på vägen så visar han mig Farsta sim och idrotts hal jag känner redan lukten av klor i sim vattnet det är där Dexter har sina basketträning och matcher Dexter säger han gilla att vara där för det är mycket fysiska aktiviteter man kan göra. Vi försätter gå tills vi kommer till hans port vid porten slå Dexter in hans portkod därefter tar vi hissen till hans lägenhet han bor längs upp så de tar en liten stund innan vi kommer upp till hans våning sen in hans lägenhet han öppnar dörren vi går in sen visar han mig till hans vardagsrum han går in till köket och lagar te för oss när han är klar
kommer han och sitter bredvid mig. Jag tar tiden och ställer några frågor till honom, tycker du om folket som bor här är de trevliga mot dig – folket är jätte trevliga de hälsar på och ler och jag bruka hälsa tillbaka svarar Dexter. Vi reser oss upp och sedan visar Dexter runt mig hans hus sedan så går vi ut tills hans balkong där är det långt ner jag känner kalla vinden blåsa ner det är fint utsikt här ifrån ser man hela Farsta Dexter säger - jag gillar att komma ut till balkongen och titta ut på den finna utsikten, det håller jag med om. vi går in igen och jag kollar på tiden, Tiden går så snabbt jag blir tvungen att börja gå hemåt. Vi klär på oss och går ut, på vägen ser vi på centrumet det blir lyser starka ljus från insidan det så fint. Dexter lämnar mig vid tunnelbanan, det var så trevligt här i Farsta hoppas jag får komma hälsa på dig igen någon gång. – det kan du göra någon gång snart. Vi kramas och säger hejdå.
/ Leah
Gamla, lugna Stureby! Vi har besökt Stureby som ligger på södra sidan i Stockholm, vi har gått runt i området och frågat personer om vad dem tycker om Stureby. Jag bor i Stureby och jag har bott här i ca 6 år. Jag trivs i Stureby för att det är stort och fin, jag brukar promenera mycket, luften är ren och skönt att andas in. Det finns parker och mindre skogar. På sommaren är det framför allt skönast att promenera. Vi frågade den här unga killen Åke Lindblom några frågor om vad han tycker om Stureby. -Vad tycker du om området Stureby? -det är en stor och skön ort att bo på. -hur länge har du bott här och varför just Stureby om man får fråga? -jag har bott här i 4 år, jag och mina föräldrar flytta hit för att det är ett bättre och lugnare område jämfört där vi bodde förut. -skulle du vilja bo nån annanstans nån gång? -nej faktiskt inte, det här är mitt lilla Sverige. / Nicklas
Den övergivna byggplatsen som väcks till liv Jag sitter här på den slitna bänken och känner hur vinden slår mot ryggen. Det ända jag känner är den starka cementlukten och kylan. Plötsligt händer det, arbetarna går ut från omklädningsrummen, maskinerna startar och arbetet börjar. Jag går av tunnelbanan och går upp för de gråa trapporna som leder mot utgången. När jag kommer ut så möts jag av en kall uppfriskande vindpust som slår mot ansiktet. Jag går min väg fram till byggplatsen. Jag är framme och känner en stark cementlukt som luktar över hela byggområdet. Det finns olika maskiner och stora metalldelar som ligger oorganiserat. Det ser övergivet ut. Klockan är halv sju och arbetarna går ut från omklädningsrummen, tar på sig sina neongröna västar och börjar jobba. Maskinerna liksom arbetarna jobbar för fullt och ljudet blir ett ända buller. Ja, där är han, min pappa, Jarek! Han börjar gå upp på den gula lyftkranen så jag passar på att följa med upp. Vi åker hissen upp till den så kallade kabinen där man styr från. Det är mycket högt och man ser en stor del av området. Det är ganska vingligt så det känns ostabilt under fötterna. Hjärtat slår fortare och fortare. Som tur är det lunchrast och vi åker sakta ner. Vi går in i matsalen och tar upp våra matsäckar. Så länge det är rast så passar jag på att ställa några frågor. -Varför jobbar du här?, frågar jag. -När jag kom hit från Polen så fanns det inte så många jobb som tog emot personer med låg utbildning. Det här jobbet var nog det mest intressanta, säger pappa. -Vad gillar du med ditt jobb?, frågar jag med en nyfiken röst. -Att man får träffa nya människor, svarar pappa -Hur länge har du jobbat här?, frågar jag -9 år ungefär, svarar Jarek med en tydlig osäkerhet i sin röst. -Att man inte alltid kommer överens personer och börjar småbråka, säger pappa. -Vad tycker du om dina arbetskamrater?, är frågan jag ställer.
-Man har ju sina favoriter, det har alla men man måste respektera alla, svarar pappa. Jag tackar för intervjun och vi går och dricker varm te sista kvarten av rasten. Tyvärr är rasten slut och vi måste återvända till arbetet. Vi skrattar hela tiden och berättar roliga skämt för varandra. Men såklart jobbar vi fortfarande men kanske inte lika intensivt. Tiden går snabbt när man har roligt. Snart är klockan fyra och det är dags att gå hem. Vi hoppar in i den beiga bilen och åker hem, trötta men nöjda. / Kacper G
Fryschillet Fryschillet är en verksamhet där alla ungdomar mellan 14-20 får vara där. Där har de både chansen att få läxhjälp, spela spel, producera musik och mycket mer Ett stort vitt rum med dekorerade väggar, man känner doften av kakor och te. Cecilia Östergren 30 kommer och hälsar och presenterar sig och berättar lite om den här verksamheten. – Fryschillet är ett ställe där alla ungdomar mellan 14-20 år kan vända sig till på torsdag fredag och lördag. I det här rummet kan ungdomarna spela pingis, biljard, håll på med datorn och hänga i soffan. Hon går tre meter och så säger hon: Här brukar vi fika, spela spel , ha möten och planera. Där nere finns tv och PS4 och en till soffa, där brukar de kolla på film spela spel och kolla på tv. Men ska vi slå oss ner här medan jag värmer bullar oh sätter på te. Vi slår oss ner och böjar berätta om att det kommer mellan….. och att de även kan få överblivna konsert biljetter. hon berättar att hennes ”barnsliga” jag uppskattas bland ungdomarna och att det är ingen som man inte får göra utom att använda våld och att vara elak mot någon, annars är det helt fritt. Brukar ni ha öppet på lovet? På lovet har vi en lov verksamhet Lovely Days som är för alla mellan 10-20 år och har öppet varje lov mån-fre och kostar runt 150-200 ink lunch och obegränsade aktiviteter. / Stephani
Vad krävs för att jobba på ett kafé? Jag sitter här i Marizas kafé som heter Sandys. Det luktar hemma gjorda kanelbullar, och ser vänligt och gulligt ut. För varje hörn har de en egen ”stil”. Vid högra hörnet upp för trapporna har det en liten bibliotek och en soffa. Till vänster är det mer som en studieplats. Det är mest studenter som studerar men sina laptops där. Mariza (som är ägaren) kommer med sina rosa t-shirt med namnet Sandys på ryggen och jeans. Hon har kort hår som är till axlarna och hon är ganska kort. Vi började hälsa på varann och jag började direkt med frågorna. - Hur länge har du jobbat här, frågade jag lite nervöst - Nästan fem år om några månader, sa Mariza - Så du är liksom en expert på det här? - Nja….. Inte expert men jag vet vad man ska göra och hur allt går till, sa hon säkert. - Vad ska man göra för att vilja öppna en restaurang eller kafé? - Först måste man ha ganska mycket pengar för att köpa in mat, drycker, tallrikar, bestick osv. Sen måste man ha några anställda så att du inte jobbar livet ur dig. Man måste ha en bra inkomst, alltså måste man locka in kunder genom hur kaféet/restaurangen ser ut. - Oj det är mycket att göra för att öppna en kafé. - Ja ,sa hon med ett skratt med en glatt uttryck. - Är det svårt att jobba i en restaurang? frågade jag nyfiket. - Inte så mycket, men man måste planera vad och hur man ska göra för dagen. Tex. diska, städa, hur man ska fixa salladen, torka borden osv. - Hur gammal måste man vara och vad krävs?
- Man måste va minst 16 år gammal men vi tar emot dem som praktiserar i högstadiet också. Och för att jobba här måste man ha respekt och vara snäll mot kunderna, kunna bra svenska, inte vara långsam och trött utan vara uppmärksam och glad. Kunna klara av tres och kan göra flera saker samtidigt. Sa Mariza bestämt. - Hur många anställa måste man ha? - Det beror på hur stor kafé/ restaurangen är. Om det är mycket jobb att göra och hur många krävs det per dag. Jag har två anställda och det räcker. Två per dag, en som öppnar och stänger. Man kan jobba ensam här i mitt lilla kafé ,sa hon med ett leende. - Har du tänkt att sälja ditt kafé någon gång? - Ja, det har jag. Jag försöker redan nu att försöka sälja den, sa hon lite ledsamt. Jag börjar bli gammal och sliten och min kropp bara orkar inte längre. Jag säljer den på sidan Blocket. - Är det många som har kommit hit och kollat på den? - Ja. Kanske 7st men ingen har tillräckligt med pengar eller sparar dem tills de har råd. Det var lite synd att hon ska sälja den. Den som var så gullig och fin. Hoppas att den som köper den låter den vara eller gör den till en bättre kafé och finare! / Kristine
Upptäck biblioteket! Det är en kall vinterkväll och vi sitter i ett litet kafé nära Hallunda bibliotek. Man kan känna stillheten och lugnet från biblioteket. Det är i allmänhet en väldigt avslappnad plats där man kan läsa eller låna böcker och även plugga om man vill det.
Jag sitter och väntar i biblioteket, stämningen här är mycket lugn, skön och tyst eftersom ingen vill störa läsarna fängslade i deras bokvärld eller de andra som letar efter en intressant bok att läsa. I biblioteket finns det massor av olika böcker och tidningar, stora och små och i alla olika kategorier. Hit kan man också komma för att plugga i något av de flera studierummen eller ha en stund för sig själv, till hjälp för att plugga finns många olika faktaböcker. Jag ser min mamma och vi går utanför och sätter oss för att vi nt vill störa läsarna. Hon verkar vara trött o hennes kinder är röda av den starka kylan. Hon tar av sig jackan, hänger den på stolen och sätter sig långsamt ner. Jag läser upp min första fråga: Eftersom att du spenderar så mkt tid här, varför gillar du att vara biblioteket? Jag tycker att biblioteket är en bra plats för att jag kan hitta nästan all böcker jag någonsin kommer behöva. Det är också en plats där jag an komma och plugga ostört vilket är särskilt skönt under längre perioder. Vad är dåligt med biblioteket? Det kan vara jobbigt när man hittar en bok man vill läsa i biblioteket, att alla bibliotek inte har samma utbud av böcker för att låna och att alla inte har dessa tysta rum där man kan studera som är viktiga. Vilka sorters böcker läser du? Mest kurslitteratur eftersom att jag studerar men även romaner, tidnings och vetenskaps artiklar. Tycker du att det är bra att ungdomar går till biblioteket och varför? Ja för att man kan hitta mkt information eller så kan man bara sätta sig och läsa en roman, man kan ju även studera här och det är en bra plats för det eftersom det är väldigt tyst.
Läser ungdomar tillräckligt mycket? Nej Varför tror du att det är så? För att tekniken har tagit över och saker som spel och sociala medier tar upp en stor dela av deras liv. Men man kan ju använda tekniken föra att läsa böcker på nätet eller lyssna på ljudböcker Det är nt samma sak, att läsa från en bok ger en helt annan känsla! Biblioteket är en skön plats att vara på om man vill ha det tyst, kunna plugga, läsa eller bara komma ifrån det vardagliga surret / Yohan
Vad är så speciellt här? Tusentals människor kommer hit varje dag. Men vad är det som är så speciellt med det här stället? Är det folk som ger gratis saker, folk som tittar konstigt på varandra, luktar det gott? Är det möjligt att folk gillar den här platsen mer än andra? Svaret är ja. Tidigt på morgonen tar jag pendeln och åker till Barkarby outlet. En av dem största shopping platserna i Sverige. Folk är helt kära i den här platsen, till o med jag. Varför? Det ska ni få reda på raderna neråt. När du hör ordet outlet det första du tänker på är väll kläder? Ja kläder med bra priser. Det är därför just många dras hit, några kanske måste åka 2-3 timmar men dem tycker om den här platsen så väll att dem kan åka ännu längre för att komma hit. Tillgången dit är ganska jobbig men sen kommer man i alla fall gå ut med ett brett leende, med flera påsar i handflatorna. -Sen när brukar du åka till Barkarby o köpa kläder?
Jag fick reda på att outleten fanns av min brorsa som gick på praktik här, 2003. Det var det bästa som min brorsa kunde ha sagt till mig. Min favoritaffär blev snabbt Tommy Hilfiger som är den bästa affären här. -Varför är den här platsen just så speciell? För att jag tycker att den här platsen är annorlunda, det är fritt. Det är min favorit shop plats, jag började gilla märkes kläder av mina föräldrar. Här är det mest märkes kläder. Det är också väldigt trevligt här. Man ser alla affärer så man måste inte gå in i en byggnad o sen leta efter affären synen är perfekt! Så, nu vet vi att platsen är fri, det finns märkes kläder, det är billigt, det är trevligt och många har sin favorit shop plats just här. Medans vi går runt där bland den friska luften så känner vi lukten av mandlar. Det finns till o med restauranger här om det skulle börja kurra i magen. Men varför åka just hit istället för att åka till något närmare ställe? -Vad tycker du är så annorlunda med den här platsen än till exempel gallerian i TCentralen? Skillnaden är liten, men priserna avgör vart det är värt o åka men vill ju själv spara lite extra pengar än att slösa det dubbla i stan. Sen måste man inte vänta lika länge i köerna! Trivs du att åka hit? Brukar du åka med familjen eller med dina vänner? Det är lika trevligt varje gång jag kommer! Mer än på andra ställen, det är något magiskt som drar mig hit. Jag brukar åka med bil hit med mina föräldrar.Platsen tas då som väldigt lugn, trevlig och fri. Det är inte lika tight i köerna man gå in o köpa utan att stå i köer halva dagen, man måste inte leta efter affären halva dagen som tex i NK hänt mig flera gånger. Platsen är just den perfekta för personer som älskar att shoppa. Den är kanske långt bort men om man kollar på vad som finns där, då kan man ha stora förhoppningar! Det är just det som är det speciella med den här platsen. Den är inte vanlig. Den är annorlunda. Den är magisk. Ses på helgen! / Adrian
Sköndal - Intervju med Danieola I många år har Danieola bott i Sköndal o vill inte flytta därifrån. Varför är sköndal så speciellt? Vad är det som finns i Sköndal? Det här stället kanske inte har butiker och fina, lyxiga restauranger men det är ändå ett speciellt ställe för många människor. Sköndal ligger runt 20 minuter från T-centralen. Det tar längre tid att åka till Sköndal för vissa människor för att de flesta bor långt. Men när man väl kommer dit så kommer man älska stället. Det finns restauranger och cafeer att vara på när man väl är där. När man väl är där så finns det fint folk att prata med. Hur länge har du bott i Sköndal? Jag har bott i Sköndal i ungefär 14 år. Men jag vet inte direkt hur länge min mamma och pappa har bott i Sköndal, kanske runt 20 år. Hur såg det ut när du flyttade hit? Det var trasiga saker så vi fick såklart fixa det som var trasigt. Tapeterna på väggen var ljus gröna men vi ändrade det så nu är den vit. Vi ville att rummet skulle se ljust ut och med vita väggar så känns rummet mer ljust och även känns det större. Varför valde ni att flytta till Sköndal och inte till andra områden? Enligt min mamma så kollade hon på hus ock sånt men hon ville också ha ett ställe som inte var för långt från stan. Hon tyckte det var så lugnt och fin miljö. Vi har bott här länge men fortfarande så har ingenting hänt som har kommit till tidningen som andra ställen. Vad tycker ni om människorna som bor i området tex dina grannar?
Vi tycker de är jätte snälla. De är inte riktigt högljudda så det känns bra att kunna koppla av utan att tänka på att någon kommer sätta på hög musik eller nåt sånt. På julen eller nyår knackar de på och ger lite choklad och sånt till oss så det är ju jätte snällt av dem. Gillar du Sköndal? Ja det gör jag. Jag trivs jättebra här och om jag fick välja vill jag helst inte flytta härifrån. Området ägdes tidigare av tre gårdar. Stora Sköndal, Sköndalsvik och Sköndalsbron. Hoppas ni besöker Sköndal för att se den fina miljön!! / Nicole
Mamma Lekaos och familjen i hemlandet.
Jag tackar Sverige för att det välkomnade mig, annars skulle jag vara död. Mamma Lekaos, 40, kom till Sverige med sina fem barn under år 2009. Hon bor i Sandsborg och tycker det är det bästa stället någonsin. När jag knackade på dörren hörde jag barnen springa för att öppna. Deras ansikten var fyllda med glädje. Lägenheten var ren och välorganiserad.
Jag började intervjua mamma Lekaos efter att ha druckit en välsmakande kopp te. Hon kom till Sverige som flykting. Hennes land var i krig med grannlandet. Hundratusentals människor dog och andra lämnades utan tak över huvudet eller mat. vissa barn förlorade sina föräldrar. ”Det var då jag beslutade att komma till Stockholm” säger hon. Så snart hon och familjen kom hit, blev de förda till en flyktingmottagning. ” Livet var lite svårt men vi blev försedda med mat, husrum och kläder (grundläggande behov)”. Hennes röst är fylld av sorg efter dessa ord. Efter ett år var hon och familjen fri att leva där de ville. Så fort de lämnade flyktingmottagningen fick de en etta i Norsborg. ”det var inte alls bra eftersom vi var tvungna att sova i ett rum, jag tyckte inte om platsen, inte heller mina barn”, säger mamma Lekaos. Men nu känns det väldigt bra för henne och familjen att bo i Sandsborg. Man kan lätt se det på barnens ansikten. De ser glada ut. ”Därför tackar jag Sverige för att det välkomnade mig, annars skulle jag vara död ” säger Mamma Lekaos. Nästa gång gör mig en bättre kopp te, skojar jag! / Natasha
Där barnen hörs som mest Jag öppnar den gröna grinden som tillhör den förskolan mamma jobbar i. Grinden gör ett gnistrade ljud i den kalla vinden som just svepte förbi. Förskolan är inte så stor som man tror, byggnaden är gjord av trä som är färgad röd. Men utegården är ganska bred, där barnen kan röra sig fritt. Vi ska se hur barnen och hur personalen jobbar och har det. Aylean Eishayea, jobbar i en förskola som ligger vid Hammarbyhöjden. Dagen innan så hade jag intervjuat henne, nu är det bara att kolla runt och se hur hon och hennes kollegor jobbar och har det! Jag granskar gården noggrant och ser att barnen har många alternativ de kan välja på: Åka ruschkana, leka med sand, cykla runt och göra annat roligt. Nästa hela utegården är täkt av grönt gräs, men sedan finns det också sandlåda med en ruschkana och en asfalt där barnen kan springa och cykla på. De har två små, rödfärgade, trä hus som ligger lite utspritt på den stora utegården. Sedan slår det mig, tänk om det bor små troll där? ”Nej skärp dig, de förvarar bara sina saker där”, tänker jag för mig själ och skakar av mig den barnsliga tanken. Man kan också se att de har ett långt bord som har en takt över som följer bordets längd och bredd. De kan antagligen äta där under. Jag går upp för metalltrappstegen och kommer fram till en avdelning som heter Violinen, där mamma jobbar. På Violinen går de äldre barnen. Sista gången jag var i förskolan så jobbade jag med mamma i Fyrklövern där de yngsta barnen gick. Jag jobbade där i en dag för operation dagsverk. Alla föräldrar tyckte om idén om insamling och det gjorde mig glad att jag hjälpte till och samlade.
Hur känns det att jobba här? Det känns roligt om man tycker om barn. Man kan träffa många nya folk. Men det krävs mycket tålamod. Men annars blir man glad, säger mamma som sedan ser på mig och ler. Aylean Eishayea jobbar i en förskola som kallas Ängen förskola. Där har de 3 avdelningar: Fyrklövern, Blåklockan och Violinen. Totalt så finns det 53 barn på förskolan och 10 personal. När började du jobba är? För 5 år sen. Har du varit bra med att hantera barn? Ja, sen jag var liten så tog jag hand om mina syskon när mina föräldrar jobbade. Jag varit ansvarsfull sedan liten, sa mamma, sedan gav hon en ”varför-gör-du-inte-så?” blick. Tekningar som barnen har gjort Jag kollar runt och ser teckningar som de har gjort, men när jag tänker efter så är det samma som i de andra avdelningar, fast denna avdelning är för äldre barn. Ett rum där de kan måla och pyssla, ett rum där man kan läsa och vila och ett stor rum där barnen kan leka med t.ex. lego. ”Jag önskar att jag var ett barn igen, slippa alla läxor och prov och all stress”, tänker jag medan jag suckar lätt för mig själv. Här kan barnen bygga och skapa konsternation Avdelningen är en öppen plats där alla barn kan leka glatt och rita tillsammans. Dem har en bra miljö där kan de lära sig olika saker. De stora, vita fönstren släpper in lite ljus så att avdelningen lyser lite mer än vad det gjorde innan. Jag lämnar Violinen och fortsätter mot Fyrklövern där mamma jobbade förut. Jag kommer in till den välkommande lukten, lukten av blöjor. Fyrklövern ser precis ut som de andra avdelningarna, fast anpassad för de små barnen, förstås.
Ju längre in i avdelningen man kommer, desto starkare blir blöjlukten, att personalen för stå ut med det här, de förtjänar min respekt. Sedan märker jag att de har tre vita bord som ligger lite slarvigt där de kan sitta och äta med deras personal. De har en egen kock som lagar ekologisk mat till dem, så det är bra! Köket ligger åt vänster när man kommer in i avdelningen, alla avdelningar har ett kök där de kan förbereda frukost, lunch och mellis för barnen. Sedan så har kocken såklart ett eget kök där han kan laga själva maten som han sedan kan servera för barnen på förskolan. När jag kommer ut så ser jag att utegården som var så lugn och stilla har fyllts med barn som leker i full fart. De ser ut som många små och färgglada prickar i det gröna gräset som är som en bakgrund. Vissa cyklar runt, andra leker med sand. Det finns ju så mycket de kan välja på! Glada röster blandas med vissa ledsna röster. Tycker du om förskolan? Om det finns något du skulle ändra på, vad skulle det vara? Jag trivs i mitt jobb, jag har bra arbetskollegor. De alla är engagerade i sitt jobb. Vi alla får inspiration från varandra. Men vi ändrar mycket på innemiljön efter barnens perspektiv, alltså det som passar barnens nivå för att de ska kunna utveckla vidare, sa hon medan hon studerade hennes vinröda naglar. Vad brukar ni göra för aktiviteter? Projektarbete. Just nu så jobbar barnen med att odla. Vi börjar med att odla inne, senare så kan vi odla ute. De kan leka ute på den fina gården. Sedan har vi samling efter att ha varit ute, då brukar vi reflektera och planera med barnen om hur dagen kommer att se ut. Sen har vi självgående stationer där barnen kan välja olika aktiviteter t.ex. måla, lera, bygg och koncentration, naturvetenskap och ”språkrummet”.
Nu är det dags att gå, jag går ner för trapporna och går mot grinden. Jag vänder mig om en sista gång för att kolla en på gården en sista gång. Sedan vänder jag mig om och går med snabba steg hem, gruset som låter under mina skor och den kalla vårvinden som slår snabba örfilar när jag springer upp för en liten backe och sedan raka vägen hem. / Eleshwa
Detta var alla reportage vi fick in fr책n klass 8,som just avslutar sina 2 veckors prao.
Bilderna i denna bok kommer från ”freeimages”, ”fotoakuten” och elevernas egna kameror. Redigering gjordes av Annika Rosenius.