St eriks katolska skola 9 mitt stockholm

Mitt Stockholm noveller klass 9 S:t Eriks katolska skola v책ren 2015

Noveller om Stockholm Under hösten har eleverna I klass 9 fått läsa och ge respons på noveller om Stockholm skrivna av eleverna i klass 7 och 8. Nu fick de själva chansen att skriva var sin novell om Stockholm. Tiden var begränsad, en lektion till förberedelser och en för att skriva. Eleverna var fantastiskt duktiga och kreativa. I den här boken finns resultatet, här är klassens noveller om Stockholm. Läs och njut!

Följande elever har medverkat i boken Christina Ayoub Maximilian Baranowski Piotr Dabrowski John Dahlgren Natnael Dawit Bartlomiej Halek Christelle Hjerpe Valter Kvist Alexander Markgraf Daniel Mlynarczyk Monika Mourad Caitrin Nankanya Daisyree Orozco Clemens Silfverling Johanna Trombini de Moares Antonella Vargas Hagert

Undervisande lärare i svenska och svenska som andraspråk Annika Rosenius och Josefine Johnsson

Intervjun Anders är på väg mot Globens tunnelbanestation. Det är sen eftermiddag I juli och solen håller på att gå ner. Han har nyligen varit I Ericsson globe och tittat på Aviciis konsert. Dagen efter skulle Anders på en anställningsintervju, kanske skulle han äntligen få sitt drömjobb?

Anders går nerför trappan till perrongen och tittar efteråt på displayen. Tåget mot Hässelby Strand kommer om nio minuter.

Han går fram på perrongen och sätter sig på en av bänkarna.

Medan Anders sitter så kommer en man, klädd i jeans och skinnjacka.

“Har du också varit på konserten?” frågade mannen.

“Ja, jag hade tur som fick plats på första raden.”

Deras konverstaion bara pågick och det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Samtalet bara gick och gick, medan tåget aldrig kom.

Efter omkring en timme började mannen att se misstänksam ut. Han började att titta runt om sig, som om han letade efter någon eller något. Efter ett par minuter vänder sig mannen mot Anders och sa: “Jag måste gå nu . Ta det här papperet och när du går in till intervjun.”

Mannen ger en vikt pappersbit till Anders och går sedan iväg.

Anders vaknar upp. Han ligger i sin säng , hemma i Hässelby. Har allting varit en dröm? Anders sätter sig upp och tittar på klockan. Hans ögon öppnas hastigt upp. Han är ju försenad till sin intervju! Anders hoppar upp ur sängen och klär på sig hastigt. Han märker att han fortfarande håller en pappersbit i handen. Han stoppar in den i fickan och går ut ur sin lägenhet.

20 minuter senare sitter han utanför rummet där han ska bli intervjuad. Efter ett tag öppnas dörren.

Samma man som han har mött dagen innan står i dörröppningen men den här gången i kostym. ”Du kan öppna lappen nu.” sade mannen.

Anders viker upp pappersbiten. Vad fanns där inne? Inget. Ingenting fanns på lappen. Den var helt tom. ”Vi har egentligen haft intervjun på perrongen igår. Du har blivit accepterad.” sa mannen. Anders har helt enkelt inte kommit ihåg någonting efter att han pratade med mannen. Först trodde Anders att han inbillade sig allting som har hänt på perrongen. Nu när han tänker efter så hade mannen planerat deras ”möte” på perrongen, bara för att se den sanna sidan av Anders. Men hur visste han att Anders skulle vara där?

Alexander Markgraf

Drömens resa Jag känner vinden blåsa igenom håret, jag hör vågorna busa. Himlen är klarblå, så som havet.

Fåglarna kvittrar, jag lever mig in i deras sång. Jag drunknar i mina egna tankar, hur slutade jag här? Hur lyckades han? Hur kommer mitt liv sluta? Om man ens kan kalla det ett liv.

Detta skulle bli en av mitt livs bästa upplevelser, glädjen på denna båten. Skratten, rösterna, harmonin, folket allt verkade bara vara perfekt. Här stod jag, en 17-årig tjej med långt mörkbrunt hår, gröna ögon, som glittrade till lite varje gång solen kom emot dem. Mitt leende såg så äkta ut och jag verkade vara världens gladaste tjej. Det var där mitt problem låg, efter denna händelsen hur kommer folk att ta det? Vem skulle tro att jag var hotad till livet. Folk skulle skylla på att varför jag inte tog hjälp just i händelsen. Ska de då tro mig när jag säger att han hade min familj med?

Detta är en unik händelse, jag är i chock fortfarande.

I allt detta tänkande känns det som att jag försvinner, plötsligt känner jag hur han återigen tar tag i mig och kysser mig. Jag kan inte göra motstånd, allt är ett spel. Folk kommer snart inse att detta är fel, folk kommer att se hur rädd jag är.

Nu var det dags igen, vi gick in till restaurangerna . Lukten av mat tog över, jag kände glädje av något skäl.

- Vad är du sugen på Leyla? undrade han glatt och log mot mig.

- Jag är inte hungrig. svarade jag hastigt.

Jag kände en klump i magen, Joel bestämde sig för att käka kinesiskt och självklart var jag också tvungen till det. Medan vi åt tittade jag ut genom fönstret och såg den fina staden Stockholm.

Visst var det en dröm att resa hit men aldrig på detta sättet. Min dröm var mer med familjen, en semester man minns för alltid.

- Just nu ser du Slussen. sa han med ett hotfullt leende.

Jag hade inte ens tillräckligt med mod för att svara. Jag log försiktigt och nickade. Det var en läskig känsla, att han satt och stirrade på mig på ett annat sätt än vad man önskar sig.

Efter den långa tystnaden och middagen, ställde han sig hastigt upp och drog upp mig ifrån i armen.

-Leyla, efter allt jag gjort för dig? Är det detta jag får tillbaka?

Mitt hjärta slog snabbare och snabbare, jag kände hur allas ögon riktades mot mig. Jag kunde inte förstå varför, när jag känner att han släpper min arm vänder jag mig om och där står han med en pistol riktad mot mig. Jag kände nervositeten över att mitt liv skulle ta slut när som, plötsligt hör jag ett skott avlossas.

Plötsligt vaknade jag av massa skratt, alla mina klasskamrater stod runt omkring mig. Ännu en gång hade jag skämt ut mig. Ajjj tänkte jag!

Antonella Vargas

Hoppet om ett bättre liv Det är folk samlade mitt på vägen. Jag hör att de pratar på ett språk jag icke förstår, det är säkert engelsmän. De är väldigt elegant klädda med stora hattar. Jaq undrar vad som har hänt , hänt en så vacker dag, solen skiner och vattnet glimar.

Mitt bland människorna ser jag någon jag inte träffat på länge, flickan i klassen som alla var kära i när vi gick i skolan, Ann-Marie. Hon blir glad av att se mig, kramar mig men hon ser väldigt ledsen ut.

Ann-Marie säger att det är något barn de inte kan kommunicera med som har blivit påkört av en av de enstaka bilarna som existerade. Hon säger att den åkte i hela 15km/h fast det var en hastighetsgräns på 10km/h. Det var ju i väldig fart som bilen var när pojken blev träffad.

Pojken var en av flyktningbarnen från Ungern som kom med tåget igår. Ensam, skickad av sina föräldrar för att fly från det första världskriget. Men ändå så hamnar han i en olycka här.

Jag går fram till pojken för att se om han mår bra. En läkare är brevid honom och jag frågar om pojken är i stabilt tillstånd. Han säger att pojken tyvärr är i kritiskt tillstånd och har svårt att andas, läkaren kan inte gör något, det är nu upp till pojken att kämpa för att överleva. Det ser ut som om han inte ger upp, men läkaren säger att han inte har någon chans.

Jag går fram till läkaren och slår mig ned brevid honom. Pojkens bruna krulliga hår, gröna ögonen som kämpar för att överleva, munnen som har det svårt att ta in luft.

Vilket öde en människa får, ett barn som flydde från ett krig. Sista gången han såg sin familj.

Flydde I hopp om ett bättre liv och så slutar det så här. Bli påkörd av en bil.

Människorna börjar att gå sin väg. Jag reser mig upp , går fram till Saltsjön, tar en liten grå sten, grå med några sprickor och kastar den i vattnet.

Bartek Halek

Dåliga tider Där står jag framför en butik som har varit en stor del av min barndom, jag började komma ihåg alla hemska minnen. Hur kan ett ställe var så hemskt men så vacker på samma gång? Det var alltid en daglig sak jag tänkte på. Alla som gick förbi mig började gå långsamt medan alla I butiken bara tittade på mig som om jag vore en varelse från en annan planet.

Jag ignorerade alla blickar jag fick och tog ett kliv in i butiken. När jag tog de första steget I butiken så kunde jag bara höra hur hårt mitt hjärta slog. Jag kände mig spyfärdig. Jag kollade runt butiken och såg kunderna som såg mig som värdelös. Jag började ta små steg till kassan medan båda mina händer I fickan, Varför kom jag hit? Varför stannade jag inte bara utanför butiken och tog emot blickarna? Jag började få ont I huvudet av allt tänkande.

När jag kom fram till kassan så vände jag mig diskret för att titta om allas ögon var på det fina utsikten över Hötorget istället för på mig, men jag hade fel.

Jag kunde se allas ögonfärger på samma gång. Jag tittade ner och sedan upp på de fina utsikten medan mina tankar kom sakta tillbaka, Varför kan vi inte alla ta en minut och titta på de finna utsikten över Hötorget? Varför kan vi inte njuta av Stockholms väder? Den frågan snurrade inom mig hela tiden. Jag slöt mina ögon medan solen lyste starkt i butiken, efter några sekunder öppnade jag ögonen och såg ett långt led och allas fortfarande koncentrerade ögon på mig. Jag vände mig om till kassan och såg han, mitt hjärta började bulta hårt igen men den här gången kände det som att den var redo att hoppa ut. Varför kom jag hit när jag visste att han skulle var här? Där stod jag helt still eller, patetisk? som han brukade kalla mig. Vad gör du här? sa de bekanta rösten.

Jag svarade inte. Han upprepade igen "Vad gör du här?" med en aggresiv ton, han och jag tänker exakt likadant. Vi båda vet vad som kommer hända om jag inte svarar.

"Jag kom nyss från Arlanda. Jag är tillbaka." Varför sa jag det? Mitt liv är redan uselt som de är.

"Köp en biljett hem om du vet vad som är bäst för dig." sa han helt kallt.

"Min kompis ville se Hötorget och Sergels Torg" svarade jag tyst med huvudet ner.

"Lämna din kompis" sa han "Men hon har läng-" Det var då jag kände smället. Hundratals med hemska minnen kom flödande tillbaka. Jag skulle aldrig ha gått in och trott att jag var välkommen. När jag kom i kontakt med golvet så kunde jag känna smärtorna i hela kroppen, plötsligt blev min syn suddig. "Snälla ge mig en vecka" sa jag sakta innan det blev svart.

Caitrin Nankanya

Jag trodde det var för sent Solen skiner, det är 25 grader ute. Jag är så uttråkad här hemma, mina grannar är ute och solar på sina gårdar. Jag ringer mina vänner som är mina gamla klasskamrater från 9:an, och frågar om vi ska gå ut. Det var några månader sedan vi har träffats. Jag klär på mig och sätter på skorna. Nu ska jag möta mina vänner vid Mälardalsbadet i Stockholm. Bussen kommer, jag stiger på bussen och är jätteuppspelt. Det har gått en halvtimme redan och nu är jag framme. Jag kan se dem från bussens fönster och de vinkar åt mig. Jag kliver av bussen och går fram till dem.

-

Hej det var länge sedan, jag har längtat efter att träffa er, hur mår ni förresten? sa jag.

Hej Anna! Det var länge sedan! sa Maia.

Jag håller med, vi mår bra tack, och själv då? sa Ella.

Jag mår utmärkt och framförallt glad att se er. Kom, nu går vi och badar, svarade jag.

Jag ser folk stå i kö utanför en glassbutik. Det är fullt med folk som solar i brinnande solen. Jag hör barnens skrik, plaskandet i vattnet och musik. Det är verkligen fullt med folk på stranden idag. Vi sätter oss på en klippa och börjar byta till baddräkter och solar oss. Solen är väldigt stark, vinden var stilla. Efter ett tag känner jag mig att min kropp brinner.

-

Hallå tjejer vill ni simma? frågade jag.

Jag kan inte simma så jag stannar här, sa Ella Jaså det visste jag inte, svarade jag.

Men jag kan följa med dig Anna, sa Maia.

Jag och Anna simmar fram och tillbaka från brygga till brygga. Hundsim och grodsim var den simtekniken jag kunde medan Maia kunde allt väldigt grymt. Vi simmar ganska länge. Ella var helt ensam utan oss och solar fortfarande. Hon går fram till oss och kollar från bryggan. Vi är långt borta från bryggan. Jag ropar på Ella att hon ska gå tillbaka till klippan, men Maia försöker stoppa mig.

-

Sluta nu Anna, hon klarar sig. sa Maia Men Maia hon kan ju inte simma tänk om....

Kom igen, nu simmar vi. sa Maia

Jag vänder ryggen mot bryggan och vi fortsätter simma. Maia frågar mig om vi kunde köra som en fjäril simtävling som jag inte kunde simma, men jag försöker och försöker. Efter några minuter tänkte jag på Ella och hon är kvar på bryggan och njuter av att ha sina fötter. I det svalkande vattnet. Vi fortsätter simma, men efter en stund försvann hon från bryggan. Jag kollar genast mot klippan men hon är inte där heller. Det hörs plaskande i vatten och någon behöver hjälp. Jag ser att det är Ella och jag blir så förskräckligt rädd. Jag simmar så fort jag kan och Maia följer efter mig. Jag tänker att det är försent att rädda henne, men som tur är får en kille som syn på henne.

Jag går upp på bryggan och killen gör en livräddning och jag hjälper till.

Några sekunder har gått, helt plötsligt öppnar Ella långsamt ögonen och jag känner mig så överförtjust att hon är vaken. Hon verkar lite svag så vi stannade på stranden en liten stund. Jag börjar tänka på om vi inte hade simmat så länge, så skulle det inte hända en olyckshändelse. Jag frågar Ella varför hon höll på att drunkna och hon sa att det var en kille som ville hoppa från bryggan och råkade knuffa i henne.

Maia började tjafsa på mig att det var mitt fel.

Du borde inte tagit med mig för att simma med dig, sa Maia Va? Så du tänker att allt var mitt fel? Det var egentligen du som ville att vi skulle simma långt och jag sa till dig att vi inte ska göra det för att Ella kan inte simma och det visste jag inte innan, svarade jag.

Okej tjejer, det räcker nu. Allt var mitt fel lägger Ella till.

Okej det var vi alla tre som hade fel och det olyckan måste vi lära oss att inte göra det igen, sa jag.

Håller med dig Anna, sa Maia och Ella samtidigt!

Vi ber om förlåtelse till varandra och kramas. Och nu börjar det bli blåsigt. Vi byter om och packar. Ihop våra badgrejer När bussen kommer stiger vi på och åker hemåt. När jag är hemma så blir jag väldigt trött. Jag äter middag först och sedan lägger jag mig i den mysigaste säng jag vet och tänker att några olyckor aldrig ska hända igen.

Christelle Hjerpe

Ett möte i Stockholm Äntligen ska jag träffa honom, min pappa. För första gången. Min mamma har gett mig allt jag behöver i denna värld. Men det känns ändå att en stor del av mitt liv fattas. Kalla mig otacksam jag bryr mig verkligen inte, för folk vet ingenting om mig eller vad jag har känt under hela mitt liv. När jag var barn såg jag pappors kärlek till sina barn och mitt hjärta krossades varje gång. De är svårt att fejka ett leende på läpparna varje dag. Men nu just i dag är längtan över. I så många sekunder, timmar, dagar och år jag väntat på denna stund. I alla fall bor jag i Göteborg och jag har åkt ändå till Stockholm för att träffa pappa. Den personen som inte brytt sig om mig hela livet vill nu träffa mig.

Jag sitter på ett litet café jag är jätte nervös och kollar på klockan den är kvart i fem och vi skulle träffas halv fem.

Jag fäller några tårar. Han kanske inte kommer, vad hade jag ens förväntat mig, att en som min pappa skulle just nu av alla dagar vilja träffa en som mig som inte ens existerar i en sån som hans tankar. Jag tar en bild från min väska som min mormor hade gett mig när jag var yngre den har jag alltid med mig det var en bild på pappa jag rev sönder den. Aldrig vill jag höra hans namn fler gånger. Jag tar på mig jackan och går sakta ut de känns att jag inte har någon styrka i kroppen. Jag stannar för att sitta ner för jag känner mig snurrig och ber om ett glas vatten. När jag druckit några klunkar kände jag någon röra vid min axel. Jag kollade hastigt upp och såg mannen som jag hade på bilden, mannen som hade lämnat mig och min mamma, mannen jag hade drömt om att träffa, mannen som var min pappa. Han hade kort brunt svart hår , mörk bruna ögon och stora läppar med en medel stor näsa han hade inte ändrats nånting nästan från bilden. Jag var en tjejkopia av honom. Vi kollar på varandra och vi båda börjar gråta.

-Pappa? sa jag med en nervös och en hackig röst.

-Lovisa? jag kan inte fatta att det är du.

- Inte jag heller, jag trodde aldrig den här dagen skulle komma.

Jag hade så många frågor som jag ville ställa till pappa, men just nu så ville jag bara krama honom. Den kramen hade jag väntat på i 16 år och äntligen fick jag den. Han var så varm och full av kärlek. Efter att vi båda torkade bort våra tårar pratade vi. Han sa till mig att han inte var redo för att bli pappa när jag föddes och var tvungen att ha tid för att hitta sig själv. Han tänkte alltid på mig och ville alltid träffa mig men när han fick ett jobb i USA hade han inte möjligheten. Det är så svårt att förlåta någon som inte var närvarande under hela ens uppväxt. Men han var ju trots allt min pappa som jag har längtat efter. Det är så svårt beslut och jag har ingen aning vad som händer i framtiden om han kommer vara närvarande eller inte. Efter gick vi ut jag kände mig obekväm med folk som kollade på mig hela tiden i caféet. Vi fortsatte prata medan vi tog en promenad i Gamla stan och kollade på alla gamla byggnader. Vi bestämde en annan tid för att träffas.

Jag önskar verkligen att jag får lära känna min pappa bra och att jag i framtiden kan förlåta honom.

Christina Ayoub

En fager natt Det är en kall vinternatt. Stjärnorna glimmar och månen lyser. Jag vände mig om och tittade på bilden, bilden på den rätta. Hennes blonda hår som svävade för vinden, hennes ansikte som lystes upp av solen, hennes ögon som glimmade som stjärnorna gör denna fagra natt. Jag saknade henne.

Utanför hörde man övergångställets gröna gubbe ticka, det var ännu en sömnlös natt sedan hon gick bort. Jag tog på mig munkjackan och tog en promenad.

Jag gick upp till Katarinahissen. Jag minns att det var hennes favoritplats, hon älskade att blicka ut över Saltsjön. Jag gick över Skeppsbron, inga bilar ködes runt, staden sov. Vinden blåste rakt igenom min munkjacka, jag frös. Jag såg Skeppsbrokajen, alla båtar som låg förtöjda och mindes hur hon alltid ville stå på isen. Jag frös om fötterna men bestämde mig ändå för att kliva ner på isen. En kvinna stod längre ut och jag tyckte att jag kände igen henne, blont hår, bekant kroppsform. Jag skrek hennes namn och hon vände sig sakta.

Samma glimmande ögon som på bilden. Jag sprang, full av hopp, ut på den tunna isen.

Plötsligt blev allting blött och iskallt. Allting blev svart. Ett svagt ljus uppstod, ett ljus som sakta blev starkare och starkare. Jag förstod att allt saknande var över och att jag äntligen skulle få träffa henne igen.

Clemens Silfverling

Ett möte i Stockholm Han var klar. Människorna hurrade och klappade. Hans tal hade varit magnifikt. Men ändå var de närvarande. De i luvor och ilskna ansikten. Trots att alla andra var glada gjorde de ilskna personerna ett fantastiskt tal, till ett mindre märkvärdigt tal. Han gick ner från podiet för att skaka hand med kamrater. Han kände sig trygg bland sina vänner. Och då glömmer han de sura.

Denna dag var han lycklig. Nästan alla verkade älska honom, han hade på sina utrikesresor gjort ett gott intryck internationellt. Den 28 februari hade han bestämt sig för att ta ut sin kära Lisbeth på bio. Han ville inte ha med sig sina livvakter. Denna kväll var endast för honom och hans hustru. De båda såg fram emot kvällen. Men ingen av dem visste hur kvällen skulle sluta.

Filmen var bra och det lyckliga paret var på gott humör. Trots att han var van vid att hela tiden ha människor omkring sig, så hade han nu en obehaglig känsla av att någon följde efter honom, någon som gömde sig i mörkret.

De kom fram till korsningen vid Sveavägen-Tunnelgatan. Då hände det. Det som han alltid fruktat. Det som Lisbeth aldrig trodde skulle hända. Ett skott small. En 357. magnum hade någon riktat mot honom. Ett ögoblick av outhärdlig smärta. Det svartnade för ögonen, och han föll ihop.

Lisbeth såg på sin make. Hon visste att han aldrig skulle vakna igen. Kort därefter tjöt polissirenerna och ambulansen kom körandes. Hon hade svårt att tänka. Det ständiga ljudet, sirenerna och journalisterna som trängdes.

Ambulansen rullade iväg. En knapp timme senare dödförklarades han.

Hon hade aldrig trott att något sådant skulle hända, inte nu, inte i Stockholm. Sveavägen skulle nu vara en historisk plats, en plats som skulle få henne att gråta. Men det skulle bara vara hon som på riktigt fick lida och gråta. Bara hon skulle varje dag tänka på detta tragiska möte i Stockholm.

Daniel Mlynarczyk

Bröllopet Nu är jag på väg till en bröllopsfest för att spela piano, en låt som jag har komponerat. Medan jag går kan jag inte sluta tänka på henne, kvinnan som jag älskar mest. Hon är den enda kvinna som jag aldrig kan nå. Här är jag i parken och stannade en liten stund. Jag tittar hastigt över hela parken. Det är några barn som leker och gungar. Den här parken är hennes favoritställe, det finns blommor och träd runt parken. Jag minns när hon och jag brukade vara här på helgerna och spendera lyckliga stunder tillsammans. Det känns som någon skär mitt hjärtat när jag inse att det är moment som kommer aldrig hända igen.

Jag står framför en kyrka, där kommer jag se kvinnan som jag älskar står framför altaret. Jag vet inte om jag våga komma in där och se kvinnan som jag älskar står framför altaret och gifta med min bästa vän. Jag minns åter alla vår glada och minnesvärda ögonblick. Om jag bara kunde återställa den där tiden så skulle jag göra det. Jag skulle fria till henne, men det är omöjligt att göra det nu. Vissa säger att det är inte över förrän det är över. Men jag antar att det är verkligen över nu.

Här är jag i kyrkan, jag sitter framför pianot för att spela låten som jag har komponerat. Det är verkligen svårt för mig. Jag ser henne framför altaret och hon gifte sig med någon annan. Hon är min värld, hon är min lycka. Jag är som glas som är krossat i bitar och kommer aldrig fixa det här. Jag tittade bara på henne under hela mässan. Hennes leenden är ovärderliga för mig. Om det bara vore jag som stod framför altaret med henne så skulle jag vara den lyckligaste mannen i världen.

Jag tittade på henne för sista gången innan jag började spela piano. När jag började spela piano så kände jag mig så sårad, om det bara vore jag som stod framför altaret med henne, tänkte jag igen. ’’Baby, lyssna till ditt hjärta, det kommer inte att svika dig. För du ska vara min lady. Kom bara ta min hand. Låt oss börja denna resa leva livet så vackert’’ sjöng jag den sista del av låten och tittade på henne en gång till. När jag tittade på hennes så såg jag henne tittar på mig med leende, jag kunde inte göra något annat än att bara att le tillbaka.

Efter vigseln så kom jag fram till henne. Hon stod och pratade med sina kompisar. ’’Hej, grattis! Du är så vackert i din brudklänning’’ sa jag till henne från mitt hela hjärta. Om hon är glad så ska jag försöka var glad för hennes skull. ’’Haha tack så mycket!’’ svarade hon och sen kom min bästa vän. Jag nickar åt honom så gjorde han samma sak. ’’Vi måste gå till reception nu.’’ sa han till henne och han vände åt min sidan och sa ’’Vi ses där’’ Jag bara nickar åt dem.

När de började gå så stirrade jag bara på dem och tog ut ringen ur min ficka. ’’Jag är så dum, hur kan jag låta bli att hända så här.’’ viskade jag till mig själv och tappade ringen, den är värdelös.

Jag gick därifrån med brustet hjärta.

Daisyree Orozco

Du betyder allt för mig!

Jag vaknade av det störande ljudet av bilar och sa till mig själv ”snart är jag borta från denna hemska plats”. Jag har tröttnat rejält på New York. Alla dessa störande ljud som gjorde att jag vaknade ifrån mina vackra drömmar om Stockholm,. Jag kunde knappt tro att jag hade fått ett jobb i denna fina stad som ligger i Sverige. Då säger jag till mig själv igen ” Snart är jag borta för gott” väldigt irriterad och trycker kudden hårt mot mitt ansikte.

Efter en god frukost tog jag mig på kragen och då påbörjade jag att packa till min perfekta resa till Sverige. Medan jag packade tänkte jag ” KLÄDER, KLÄDER OCH MER KLÄDER men det är inte allt, alltså det finns massvis mer med KLÄDER!” Hur kan en sådan liten människa ha så mycket kläder? Hur många kroppar har man egentligen?

Jag gick ner från min lägenhet som stank snabbmat. Jag skrek ” Fy vad äckligt det luktar, för guds skull! Det stinker!”. Efter denna obehaliga gång i min nyblivna ex-korridor går jag nedanför trapporna och tar en taxi som precis skulle köra förbi min dörr. Efter en kvart så var jag redan framme vid flygplatsen, mina

tankar var långt borta det enda jag kunde tänka på var mitt nya liv som jag skulle börja i min nya hemstad Stockholm. Eftersom det skulle dröja länge tills mitt flygplan skulle landa så bestämde jag mig för att ta ett kopp kaffe, vilket var rätt så billligt på en café längst ut i hörnet av flygplatsen.

Min längtan att påbörja mitt nya liv var så stor att sekunderna förvandlades till minuter, minuter till timmar och timmar till evigheter. Till och med kön jag fick stå i på cafét kändes lång men det var bara två personer framför mig så det kändes bara meningslöst att klaga. Äntligen blev det min tur. Jag ber en normal Caramel Flan Latte vilket jag alltid drack, men... SMASH! Och där var mitt kaffe borta, precis när jag skulle vända mig så gick jag på en man som stod bakom mig.

- Förlåt mig så klumpig jag är, säger han till mig med sin fina engelska - Nej nej, det var mitt fel det är jag som är klumpig, sa jag och gav ifrån mig ett fint leende vilket jag sedan även fick tillbaka av denna fina karl.

- Kan jag åtminstone få köpa dig en ny kaffe?, säger denna stiliga karl med en leende på läpparna.

- Nja, det är inte nödvändigt, svarade jag lite rodnande.

- Jag insisterar!, säger mannen medan han går fram till kassan för att be om nytt kaffe till mig.

- Du vet väl att det inte behövs, jag kan nog klara mig utan ett kopp kaffe...

- Men sluta med det nu jag gjorde så att du tappade ditt kaffe jag måste ju få köpa en ny åt dig, sa han innan jag fick avsluta min mening.

Jag blev tyst efter det och nickade åt honom med ett stort leende av tacksamhet, vem skulle tro att en sådan karl skulle kunna vara så snygg och vara en sådan gentleman. Efter att han hade fått båda muggarna så gav han mig den andra muggen han höll i sin vänstra hand och sa: - Han en bra dag och hoppas att detta inte händer med dig igen, han avslutade sin mening med ett gullig litet leende.

Jag tackade honom och sedan tog mina saker och gick till ” Gate 17” vilket var grinden jag skulle ta till mitt flygplan. Efter cirka två timmar så var det dags att gå ombord, det var ett långt flyg efter åtta nästan nio timmars flyg så var jag äntligen framme i Sverige, mer specifikt Stockholm. Allt kändes som en dröm allt var så perfekt att man knappt kunde tro men det fanns ett problem. Jag kan ju icke prata svenska utan bara engelska.

Efter några dagar av att ha gått runt lite i Stockholm och alla dessa fina platser t.ex Gamla Stan den äldsta delen av Sverige, Kungsträdgården och andra olika parker och trädgårdar som fanns inne i stan och lite utanför också, så bestämde jag mig av att besöka min nya arbetsplats som låg på Norrlandsgatan, alltså vid Östermalmstorg. Det var lite svårt för mig att komma fram eftersom jag ännu inte hittade så väl i Stockholm så jag bestämde mig för att ta en taxi som stannade precis utanför arbetsplatsen.

Allt var så stort, det som mest fångade min uppmärksamhet var den stora skylten där det stod ”Mannheimer Swartling”. Jag var säker på att jag skulle ha det mycket bättre här än vad jag hade i New York. Det kändes lite pirrigt i magen men jag kände mig tvungen av att gå in och söka efter chefen. Jag bad kvinnan som jobbade som sekreterare att säga till chefen att jag var här, under tiden tänkte jag för mig själv ”Hoppas allt går bra... Hoppas han gillar mig, men tänk om... Nej nej tror inte det.” Allt var så nytt för mig. Efter knappt fem minuter kom chefen och presenterade sig för mig. Han var en stillig ung karl som bar en svart kostym med en vit skjorta och en röd slips, han såg väldigt trevlig ut.

- Hejsan, jag heter Johan Andersson och jag fick höra att du ville prata med mig. Vad skulle jag kunna hjälpa dig med?, sa han på engelska eftersom sekreteraren troligen hade berättat att jag bara pratade engelska .

- Ja hej jag är Audrey Cambridge och jag fick ett brev som erbjöd mig ett jobb här så jag kom för att besöka lite, sa jag med en glad röst och avslutade meningen med ett leende.

- Audrey nej men välkommen du är väldigt efterlängtad här. Alla ville att du skulle vara med oss och jobba. Vi har bara hört bra saker om dig från din före detta advokatbyrå i New York, sa han medan han grep tag om min hand.

Han tog mig till sitt kontor för att prata om arbetet och sedan sa han att jag kunde få börja arbeta imorgon om jag kände för det. Jag tackade ja direkt och sedan gick till hotelt för att vila innan jag påbörjade mitt nya liv. Det var en vacker kväll i Stockholm, jag satt på balkongen i mitt hotellrum och tittade ut över vattnet som jag kunde se från min balkong. Allt kändes kul men det var en tanke som har hållit mig alla dessa dagar då jag har befunnit mig i Stockholm, den där artiga och stilliga mannen som jag träffade på flygplatsen i New York som insisterade på att få köpa mig ett kopp kaffe. Denna man har förföljt mig i mina tankar, jag kan inte tänka på någonting annat än på honom.

Men problemet ligger i att jag är rädd att blanda mig med en annan man på grund av det som har hänt i mitt förflutna.

Jag reste på mig och gick till min säng och lade mig och försökte sova så att jag skulle kunna ha en bra arbetsdag nästa dag. Det var en lång natt det kändes som att den aldrig tog slut, men jag somnade till slut och vaknade nästa dag. Jag fixade mig fint och sminkade mig inte så överdrivet men så att det blev fint, gick ner och åt frukost och sedan gav mig iväg.

När jag väl kom fram så kändes det inte så pirrigt som det gjorde igår. Jag gick in och gick direkt för att prata med chefen, han visade mig mitt nya kontor och sedan gav han mig något att göra. Efter att jag jobbat klart så gick jag till ett café som låg nära mitt nya jobb och bad om en Caramel Flan Latte vilket de hade. Jag vände mig om för att gå ... SMASH och där försvan mitt kaffe igen! Vad är det för fel på mig, när jag lyfte upp huvudet och såg vem det var bredde ett stort leende ut sig över mina läppar. Det var han! Mannen jag tänkt på hela tiden.

- Men oj förl.... Du igen, sa med ett leende på läpparna - Ja jag igen , sa jag mellan skratt - Nej men, nu bjuder jag inte bara dig på kaffet men på en fika, sa han medan han gick fram till kassan.

- Det låter perfekt, sa jag med ett leende på läpparna

- Men oj förl.... Du igen, sa med ett leende på läpparna - Ja jag igen , sa jag mellan skratt - Nej men, nu bjuder jag inte bara dig på kaffet men på en fika, sa han medan han gick fram till kassan.

- Det låter perfekt, sa jag med ett leende på läpparna - Ja jag igen , sa jag mellan skratt - Nej men, nu bjuder jag inte bara dig på kaffet men på en ficka, sa han medans han gick fram till kassan.

- Det låter perfekt, sa jag med ett leende på läpparna.

Vi tog sakerna och gick och satte oss vid ett litet bord. Vi satt och pratade rätt länge jag glömde bort tiden totalt, jag fick till och med veta att han hette Emil Jönsson och jobbade på samma advokatbyrå som jag just börjat på. Efter det så fortsatte vi att träffa varandra och till slut blev vi tillsammans, jag kände mig stolt över att ha kunnat börja ett förhållande efter allt som hänt tidigare i mitt liv.

Det var en varm dag i Stockholm, jag satt på en bänk med Emil och vi pratade, sedan så lyfte jag huvudet och tittade djupt in i hans ögon och sade: - Du betyder allt för mig!

Johanna Karolina Trombini de Moraes

När solen reser sig Solen har ännu inte vaknat.

En kvinna stiger ut i Kungsträdgården. Det är tyst, endast ljudet av rulltrapporna bakom henne och ljudet av hennes fotsteg är närvarande.

Hon tar upp sin kamera och tar ett par snabba bilder på S:t Jakobs kyrka och dess klocka.

Blicken vandrar från hus till hus då hon korsar Kungsträdgården och går längs Jakobsgatan.

Innan hon hunnit till Försvarsdepartementet svänger hon in på Regeringsgatan.

- Kanske klär sig Gustav II Adolf i solens första strålar, mumlar hon för sig själv.

Två joggare passerar då hon tar ett foto av Kungliga Operan, i väntan på solen. Hennes hand vrider försiktigt på objektivet.

Plötsligt rycks kameran ur hennes hand och hon knuffas åt sidan av en person med svart munkjacka!

Luvan döljer ansiktet på vad som verkar vara en man. Hon skyndar hastigt efter honom ner på Fredsgatan. Hon ser Rosenbad passera på vänster sida.

- Kunde blivit en bra bild, tänker hon surt.

Mannen springer längs Tegelbacken, förbi den folktomma korsningen utanför Sheraton och upp mot Vasagatan.

Stadshuset med de tre kronorna försvinner då mannen tar första till höger och springer mot Herkulesgatan.

Båda har nu börjat sakta ner, varken mannen eller kvinnan har mycket ork kvar!

Jakten fortsätter upp för Malmtorgsgatan och när de passerat Scandic Hotel har det blivit en mental kamp.

Benen känns inte längre och kvinnan ser hur avståndet mellan mannen och henne ökar, då de kämpar sig vidare på Beridarbansgatan.

De passerar Stadsteatern och Kulturhuset och fortsätter söder ut på Drottninggatan.

- Jag har säkert sprungit över en kilometer, tänkte kvinnan då hon passerade Lagerhaus och svängde in på Brunkebergsgatan.

Allt hopp känns som bortblåst, då mannen plötsligt snubblar över en ensam tiggares ben! Det lilla räckte för att mannen skulle svimma av utmattning.

Kvinnan lägger en slant i tiggarens kopp och hämtar både andan och kameran. Hon tar en snabb titt på kameran.

Den klarade sig bra med en obetydlig repa på ena sidan.

Tiggarens sömn stördes knappt av de sakerna som skett. Kvinnan känner hur benen långsamt kommer tillbaka samtidigt som hon lämnar tiggaren och mannen.

Solen har ännu inte vaknat.

En utmattad kvinna använder sina sista krafter för en spurt längs Klara östra kyrkogata.

Varför?

Hennes kamera har väntat på solen och nu växer ett ljus från väster borta vid Klarabergsgatan!

Kvinnans inre fotograf väcks!

Hon rusar fram, med ben lätta som fjädrar. Mitt i gatan blixtrar kameran till.

En ny bild har tagits!

Solen vaknar.

En gammal man pustar ut då kvinnan med kameran vaknar. Mitt på gatan ligger hon. Snabbt reser hon sig och tar hastigt en titt på kameran!

Alla bilder finns kvar, men ingen bild på solen. Den senaste bilden visar två starka ljus, resten är suddigt.

-Blixten räddade dig, säger mannen plötsligt. Utan den hade jag inte märkt dig i tid.

Kvinnan kliar sig på huvudet, sedan sträcker hon sig hastigt efter sin kamera.

Hon vänder sig mot öster och tar en bild på Klarabergsgatan. Folktom, tyst och morgonsol belyst!

John Dahlgren

Prinsessan En stor man sitter vid bordet på Lilla Cafeet på Söder. Hans mörka glasögon avslöjar ingenting.

Hans tajta läderjacka lyckas däremot inte dölja magen. Jag ser att han spanar, över människorna, genom fönstret.

-Vad ska du göra i eftermiddag då? frågar Sophie.

-Mm, va, vadå? svarar jag förvirrat.

-Jag frågar vad du ska göra i eftermiddag, upprepar Sofie otåligt.

Mannens telefon ringer, han dröjer med att svara.

-Öh, inget speciellt, svarar jag.

Han svarar, jag hör hans samtal: -Sitter och väntar, fan, på det här alkis-stället till cafe… eh, vadå ” på vem”? Prinsessan, såklart…börja för helvete äta omega-3,så får du bättre minne…ja, idag är hennes dag, ingen chans på överlevnad. Hon vet vad som väntar henne…

-Men Elin, du är koncentrerad på något helt annat, nu går jag! sa Sophie ilsket.

-Ja, ja, svarar jag, fortfarande helt fokuserad på mannen.

Han tittade på sin klocka, en kinesisk Rolex-kopia med ”Swarowski”-kristaller på uret i form av en …krona.

-När jag får tag på henne, mumlade han…datumet visar att det är 3:e juni…det blir inte mycket kvar av henne HAHAHA, skrattar han ondsint, men börjar kvävas av sitt eget saliv.

Jag ställer mig upp, kommer fram och dunkar honom i ryggen. Han ställer sig upp och tappar en lapp. På frågan om allt är ok, mumlar han ett ”tack” tillbaka och sätter sig. Jag råkar tappa pennan och på vägen uppföljer lappen med. Med fet text står det ” 3:e juni är det dags”. Sätter mig darrande på stolen och funderar på att gå innan det blir för sent. Just när jag tar på kläderna och är på väg mot ytterdörren, kommer servitrisen. Hon sätter sig vid hans bord och viskar: -Prinsesstårta, bäst före 3:e juni, halva priset.

Med tjugolappen går hon ut och mannen slickar sig om munnen medan han kliar dubbelhakan.

Maximilian Baranowski

Han/Hon Det var en regnig kväll och hon var på väg hem. Hon tänkte på sin mor, när mor var orolig över att hon lämnade huset så sent. Torkade bort sin tår och fortsatte I rask fart.

Han tänkte på hur han skulle få tag I henne, hur de sagt till honom att han var sjuk.

Fortsatte gå och kände hur marken blev mjuk.

Hon var stressad och fortsatte upp mot Plattan. Överaskat tittar hon fram, inte ett enda ljud, inte en enda rörelse. Det var som om det var meningen att hända. Nu kunde hon knappast vända. Nu var hon tvungen att springa. Hennes ben kunde inte bära längre hon kände hur alkoholen påverkade hennes kropp och hon blev svagare för varje minut.

Tårarna rann hon ville inget annat än att få vara I mors famn.

Han sprang efter, han kände hur medicinerna slutade verka i hjärnan hur galen han blev, hur arg han blev. Han ville sluta men han kunde inte, det var som om något styrde hans kropp men att han själv aldrig fick ta plats i den . Han var en skugga av sig själv. Det var inte han det var “det”. “Det” slängde sig över henne nu och våldtog henne belåtet.

Han hörde från hjärnans bakre del när hon skriker Du kommer aldrig bli förlåten!

Den minuten bestämde han säg att han skulle ta slut på det.

Medan hon låg där livlös och bad sin sista bön till Gud att förlåta henne för alla synder, så förstod hon vilket bra liv hon hade, hur hon älskade sin mamma och sin familj. Men nu var det för sent. Hon drog sitt sista andetag och fick ett leende på läpparna. Hon såg något vackert något han aldrig skulle få uppleva.

Han gick längs trottoarkanten vid Kulturhuset. Tog buss 4 till Västerbron.

Han kunde inte anat vad just gjort, Han tog tag i räcket hoppade över.

Monika Mourad

Att dö ung och fattig Jag ser flera unga kvinnor precis som mig samlade till en bunt vid entrén. De ser ut att vara oroliga och nyfikna. Jag känner att jag inte vill detta. Planet har landat. Jag ser det genom det stora fönstret men vi har fortfarande inte släppts in.

Jag släpar motvilligt min slitna bag hela den långa vägen till parkeringen. Tillsammans med fem andra tjejer, de ser lika trötta ut som jag känner mig. Det är första gången jag hör ett annat språk.

Jag känner att jag är för ung för detta. Jag vill inte stanna här. Jag vill återvända, men det vet jag att jag inte kan. Jag kan inte återvända, inte svika dem som väntar hemma.

Vinden blåser och snön faller kraftigt. Mina kinder har frusit till is, min tjocka filt räcker inte till. Jag tänker på min sjuka mamma och mina två barn I Rumänien. Jag ser två barn skymta förbi bland de tjocka fallande snöflingorna framför mina ögon. Jag hör tågets dörrsingnaler från övre våningen och slamret då dörrarna stängs. Jag skäms över att jag idag sitter här och tigger, innerst inne blöder jag.

Plötsligt hör jag barnen skrika “Akta dig snabbt!” och sekunden därpå ligger jag blödande på marken med en isstapp på huvudet. Det sista jag ser är den blåa skylten med stationsnamnet Rågsved.

Natnael Dawit

Tillbaka till dåtiden Det var en grå eftermiddag i september. Duggregnet bildade en dimma som bredde ut sig över stan. Åh, denna underbara stad! Denna stad med sina öar, slott, palats och broar. Lars stod på Stockholms centralstations perrong. Han såg ut som sitt vanliga jag. Håret, vilket var grått som molnen på dagens himmel, var bakåtslickat som vanligt. Hans grå rock, som saknade en knapp, täckte hans vanliga rökgrå, randiga kostym. Han tittade på klockan som han fått för länge sedan av sin kära. Den var vacker med sin blänkande urtravla och de silvriga visarna. De visade att klockan var 16.42. 42 minuter sedan, tänkte han. För 42 minuter sedan skulle hon ha varit här. Han fylldes av besvikelse. Kan det vara sant att hon var död? Lars vände sig om och började gå, gå för att köpa en returbiljett.

-Pappa!

Lars vände sig kvickt om och såg henne, sin dotter. Hon hade sitt långa blonda hår i två flätor. Hon var röd om kinderna och hennes blåa ögon var fulla av liv. Lars såg på henne, hans mun var öppen och hans trötta gröna ögon synade henne, hans enda, älskade, barn.

-Anna! Å kära barn! Vad orolig jag var.

De omfamnade varandra, -Anna vad jag har saknat dig i alla dessa år. Var har du varit?

-Pappa, vi har inte mycket tid, sa hon och såg besvärad ut.

-Vad menar du kära barn? Vi har ju all tid i världen.

-Nej pappa, jag måste gå nu men jag lovar att vi ses igen.

Hon gav sin far en sista kram innan hon förändrades. Hon hade en vit klänning på sig och började tona bort.

Nej!, skrek Lars, men Anna försvann.

Nu! Nu mindes han! Skriket. Ljudet, ljudet av hur pistolen laddades. Ljudet av skottet ekade i hans huvud.

Bilden av den döda kroppen for genom hans hjärna. Lars föll på knä, de gråa kostymbyxorna slets sönder, men han brydde sig inte. Han var helt förkrossad.

-Det var jag! Det var jag som dödade henne! viskade han.

Det var han som hade mördat sin dotter.

Lars gick ängsligt ut i stan. Staden omfamnade honom och gav honom lugn. Åh denna underbara stad! Denna stad med sina öar, slott, palats och broar. Hur lugn han än blev av staden så visste han att han aldrig skulle bli sig lik igen.

Piotr Dabrowski

Hoppet Klockan var 18:47. Jag stod vid brokanten vid Axelsbergs tunnelbanestation och tittade ner mot spåret. Nästa tåg mot Ropsten skulle komma om fyra minuter.

Det var en lugn sommarkväll i mitten av juli. Fåglarna kvittrade och solen var på väg att gå ned.

Närområdet var tomt på folk. De flesta var bortresta. Från vissa trädgårdar hördes det dock skratt från grupper av människor som grillade eller spelade kubb. Men annars var det tyst och lugnt.

För en vecka sedan hade min flickvän gjort slut med mig. Jag hade blivit hemlös och sedan hade jag också fått sparken. Nuläget var hopplöst och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Från stationen hörde jag hur tunnelbanan anlände. Jag klättrade upp på broräcket och tittade bort mot Örnsberg. Det var nog sista gången jag beundrade utsikten härifrån.

Tåget lämnade stationen och åkte iväg.

-Vad tar du dig till?! hörde jag någon utbrista bakom mig.

Men det var försent. Jag var redan i luften.

Plötsligt öppnade jag ögonen. Jag befann mig inuti en sjukhussal. Efter ett antal sekunder kom en kvinna iklädd en vit rock in i rummet.

-Mitt namn är doktor Kravström. Följande information har vi om dig: Du är förlamad i båda benen och din vänsterarm är bruten. Du kan vara glad att du överhuvudtaget lever.

Valter Kvist

Bilder Bilden på omslaget är hämtad från www.fotoakuten.se Övriga bilder i den här boken är hämtade från www.freeimages.com