Kapitel 3

H E L S I NGB ORG S H ISTOR I A Efter uppdrag av KOM M U N F U L L M Ä K T IG E I H E L SI NG B ORG utgiven av DÄ RT I L L U T S E DDA KOM M I T T E R A DE under redaktion av A N N A C H R I S T I N A U L F S PA R R E (huvudredaktör) M ats G reiff , L ars - E ric J ö nsson T orgn y F ransson , K arin G ustav sson

VIII:1 L a n d sb yg d e n

H E L SI NGB ORG 2 01 0

© Copyright Helsingborgs stad och författarna 2010

Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör) Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson Torgny Fransson, Karin Gustavsson Bildredaktion: Therese Kruse, Sven Olof Larsén, Karin Gustavsson Grafisk form: Lennart Persson

ISBN 978-91-633-6369-6 Printed in Sweden by Elanders, Malmö, 2010

FÖROR D Föreliggande volym av Helsingborgs historia, del VIII:1, är den första i bokserien som fokuserar på stadens omgivningar. De landsbygdskommuner som lades samman med Helsingborg vid kommunsammanslagningen 1971 har tidigare inte skildrats i bokverket och avsikten är nu att i flera volymer berätta landsbygdens historia ur olika perspektiv, med början i förhistorisk tid. Den nuvarande kommungränsen utgör geografisk avgränsning.

Artiklarna i boken har författats av docent Lars-Eric Jönsson, docent Kristina Jennbert, docent Peter Carelli, fil dr Stefan Persson, fil dr Henrik Svensson och fil dr Solveig Fagerlund. Bokens redaktion har bestått av professor Anna Christina Ulfsparre (huvdredaktör), professor Mats Greiff och docent Lars-Eric Jönsson, stadsarkivarie Torgny Fransson samt stadsantikvarie Karin Gustavsson, sekreterare.

För bildredaktion, bildresearch och bildbearbetning har antikvarie Therese Kruse och fotograf Sven Olof Larsén svarat. Kartingenjör Christina Andersson har ritat och bearbetat kartor och fotograf Karin Bernle har gjort kompletterande digital bildbearbetning. Historikkommittén och redaktionen vill rikta ett varmt tack till alla institutioner, organisationer och privatpersoner som har bidragit till att boken har kunnat ges så många och varierade illustrationer.

Historikkommittén önskar också särskilt tacka Kommunstyrelsen och Kulturnämnden i Helsingborgs stad för ett helhjärtat stöd för utgivningen. Generösa ekonomiska bidrag har också lämnats av Sparbanksstiftelsen i Skåne, Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen och Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur. Det är vår förhoppning att böckerna i del VIII kommer att berika helsingborgarnas och andras kunskap om och intresse för områdets historia.

Helsingborg i mars 2010 Historikkommittén Bengt Lindskog, ordförande

Olof Mathiasson

Nanette Larsson

Staffan Björnberg

Anna Christina Ulfsparre, huvudredaktör

Gunilla Carlborg

Karin Gustavsson, sekreterare

H e l s i n g b o r g s o m r ü d e t s m e d e lt i d (c a 1 0 0 0 –1 5 3 6 ) Peter Carelli

109

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Inledning Medeltiden har i många sammanhang framhållits som mörk och dyster, en tid av pest, död, krig och religiös fanatism. Denna negativa bild skapades av renässansens humanister som en nedsättande meta­for för den kultur som följde på antiken och som föregick den egna, enligt dem själva, upplysta tid som renässansen innebar. Medeltiden beskrevs som en degenererad och kulturellt lågtstående period, en ointressant mellantid, en medeltid. De senaste decenniernas forskning ger en helt annan bild och idag anses dessa idéer kraftigt överdrivna. Medeltiden var annorlunda än antiken, men långt ifrån låg­tstående, och renässansen var ett naturligt steg som följde på medeltidens samhällsutveckling. Medel­tiden var nämligen i många avseenden ett dynamiskt tidsskede med många genomgripande förändringar som omformade samhällslivet.

I Sydskandinavien var det en tid av stora förändringar. Jordbruk och boskapsskötsel började organise­ras efter helt nya principer, och bebyggelsen samlades i regelrätta byar. Den kristna läran fick sitt defi­nitiva genombrott. Kyrkan fanns närvarande överallt i samhället genom kyrkor och kloster, men fram­förallt genom den kristna ideologin som direkt eller indirekt kom att prägla i stort sett alla mänskliga handlingar. Handel och hantverk fick ett stort genomslag och här spelade nygrundade städer en viktig roll som centra. Under medeltiden skedde även riksenanden då större landområden samlades under en kung, nationer som Danmark och Sverige tog form. Städerna fungerade också som maktcentra för den kungliga administrationen. För det lokala maktutövandet spelade det framväxande frälset en viktig roll. Denna samhällsgrupp hade sina maktsäten vid borgar och huvudgårdar spridda över landskapet. Det är således möjligt att se medeltiden som en tid av samhällelig nyordning och utveckling, långt ifrån renässanshumanisternas bild av den mörka och lågtstående mellantiden.

I de tidigare utgivna volymerna av Helsingborgs historia har staden Helsingborg och dess närmaste omland stått i fokus. Stadens betydelse var mycket stor under större delen av medeltiden, både i ett regionalt och ett nationellt perspektiv, och de bevarade källorna och lämningarna är rikhaltiga och innehållsrika. Helsingborg var också en av de mest betydelsefulla städerna i Östdanmark. Helsingborgs omland, den vittutbredda landsbygden, utelämnades. Detta är förstås en historisk anomali eftersom staden och landsbygden levde i nära symbios med varandra. Stadsbefolkningen var helt beroende av landsbygdens leveranser av naturalier och råmaterial för sin överlevnad, och landbygdens befolkning utgjorde marknaden för den urbana varu­produktionen och handeln. Stad och omland var varandras förutsättningar. Även om stadens betydelse som motor i den historiska utvecklingen har varit särskilt viktig kan man inte bortse från landsbygdens betydelse i den historiska processen. Inom medeltidsforskningen har ett flertal studier inriktas på landsbygden och den agrara produktionens historiska utveck110

Inledning

ling. För skånsk del är det särskilt de centrala slättbygderna som stått i fokus.1 Intresset för att studera dessa frågor för nordvästra Skånes del har dock varit ringa.

Tidigare studier, källmaterialet Den nordvästskånska landsbygdens medeltida utveckling har berörts i några uppsatser av markhistori­kern Mårten Sjöbeck, enskilda kyrkor och byggnadsverk har utforskats och beskrivits, och under de senaste decennierna har ett antal arkeologiska utgrävningar gjorts inom de medeltida bytomterna. Men någon samlad översikt över periodens bebyggelseutveckling har inte gjorts. Föreliggande artikel har en totalhistorisk ambition, vilket har inneburit att en rad olika källmaterial använts: utgrävningar, upp­mätningar, föremålsfynd, ortnamn, skriftliga källor, kyrkor och borgar samt kartor. Källäget är för me­deltidens del sparsamt inom undersökningsområdet, men genom en historiskarkeologisk metod är det möjligt att betrakta och läsa dessa disparata källor som fragmentariska lämningar vilka utgör delar och speglingar av en och samma historiska verklighet. De berättar om den medeltida bebyggelse­utvecklingen i nordvästra Skåne.2

Gränser och avgränsningar Socknarna Allerum, Bårslöv, Fjärestad, Fleninge, Frillestad, Hässlunda, Kattarp, Kropp, Kvistofta, Mörarp, Ottarp, Raus, Välinge och Välluv samt Helsingborgs landsförsamling ingår i den nuvarande kommunen. Helsingborgs medeltida stadsområde ligger utanför studien, men kommer ändå att flyktigt behandlas.

Socknarna och deras gränser är medeltida, och har fungerat som kyrkliga territorialitets­avgränsningar alltsedan dess, men kommungränsen är en sentida konstruktion och området utgjorde inte en naturligt sammanhängande enhet under medeltiden. Undersökningsområdets gränser speglar således dagens geografiska avgränsningar snarare än medeltidens. Luggude härad är den territoriella entitet som under medeltiden samlade socknarna inom nuvarande Höganäs och Helsingborg kommun. En del av de sydligaste socknarna har dock ingått i Rönneberga härad. En annan territoriell avgränsning som existerade under medeltiden är Helsingborgs län, en politisk-administrativ avgränsning omfattande Luggude, Bjäre, Södra Åsbo, Norra Åsbo och Göinge härader. I det följande är det alltså dagens kommun som är undersökningsområdet, och i texten används Helsingborgsområdet som konsekvent benämning.

Tidsavgränsning är cirka 1000–1536. Årtalet 1000, som också markerats med ett cirka, anger slutet på vikingatiden och begynnelsen för tidig medeltid i Sydskandinavien. Det var då det danska riket konsoliderades och samlades under en kung och kristendomen fick sitt definitiva genombrott, och en ny bebyggelse111

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

struktur tog form. Städer som Helsingborg etablerades som nya maktcentra i landskapet och en bybildning satte igång. Som hitre gräns för studien har årtalet 1536 valts. Då genomfördes den danska reformationen. Eftersom den politiska makten var starkt involverad i reformationen fick den stora samhälleliga effekter.

I vardagssammanhang fick detta årtal inte lika dramatiskt genomslag. I ett vidare perspektiv tar sig därför denna studie an perioden fram till 1500-talets mitt, cirka 1550.

Ortnamnen och den medeltida bebyggelseutvecklingen Ett källmaterial som med viss försiktighet kan användas för att studera den medeltida bebyggelse­utvecklingen är ortnamnen. Olika ortnamnstyper har legat till grund för en grov ortnamnskronologi. För skånsk del sträcker sig denna från tiden omkring Kristi födelse fram till medeltidens slut. Utgångs­punkten är variationen av ortnamnsefterleder. De flesta ortnamn består av en förled och en efterled, exempelvis Frille-stad eller Påls-torp, och det är den sistnämnda som är tidsindikerande. Dateringen av ortnamnen kan inte per automatik användas för att datera bebyggelsen på platsen eftersom det är endast ortnamnet i sig som låter sig dateras.3 Med dessa inledande reservationer är det ändå av intresse att försöka se vad ortnamnsmaterialet säger om bebyggelseutvecklingen inom Helsingborgsområdet.4 Med hjälp av bebyggelsenamnens efterleder är det möjligt att skapa tre ögon­ blicksbilder som mycket grovt återger bebyggelsesituationen i området. Till det första bebyggelseskiktet, som da­teras till perioden cirka 0–800 e.Kr., hör ortnamn med efterlederna -löv, -lösa, -hög, -inge och -stad. Inom Helsingborgsområdet finns följande bebyggelsenamn som kan knytas till detta äldsta bebyggelseskede: Bårslöv, Välluv, Katslösa, (Västra) Ramlösa, (Östra) Ramlösa, Hjortshög, Fleninge, Köpinge, Välinge, Fjärestad, Frillestad, Lydestad och Kingelstad. Det andra bebyggelseskiktet dateras till perioden cirka 800–1000 e.Kr.. Till detta hör ortnamn med efterlederna -by, -köp, -åkra och -tofta samt de äldre ortnamnsformerna.

Inom Helsingborgsområdet förekommer, förutom de tidigare nämnda bebyggelsenamnen: Västraby, Örby, Östraby, Elesköp, Pålsköp (nuvarande Pålsjö), Tursköp, Nällåkra, Vallåkra, Ödåkra, Bunketofta, Gantofta, Kvistofta och Rycketofta.

Det tredje bebyggelse­skiktet dateras till perioden cirka 1000–1500 e.Kr. och ger en inblick i den medeltida bebyggelsens utbredning. Till detta skede hör ortnamn med efterlederna -torp, -röd, -rum och -hult samt de äldre ortnamnsformerna.

Inom Helsingborgsområdet finns ett stort antal bebyggelsenamn med -torp som efterled. 27 av dessa omnämns i skriftliga källor från medeltiden: Assartorp, Attarp, Ebbarp, Fastmårup, Fleningetorp, Gluggstorp, Gultarp, Gummarp, Gödstorp, Görarp, Kattarp, Källstorp, Lågastorp, Möllarp, Mörarp, Olstorp, Ormas112

Ortnamnen och den medeltida bebyggelseutvecklingen

Utdrag ur den skånska rekognosceringskartan. Kartan upprättades på 1810-talet som en militär kartering av Skåne. Syftet var att skapa ett praktiskt användbart försvarsunderlag inför en eventuell dansk invasion, därför lades stor vikt vid landskapets topografiska förhållanden. Kartan visar hur kulturlandskapet såg ut före 1800-talets stora samhälls­ förändringar, med vidsträckta fäladsmarker, stora våtmarksområden och delvis oskiftade byar. Öster om Helsingborg ses den stora byn Filborna, söder om denna stora våtmarks­ områden. Original i Krigsarkivet

torp, Ottarp, Påarp, Pålstorp, Rönnarp, Signestorp, Stubbarp, Todarp, Tollarp, Torp och Tullstorp. Utöver dessa torpnamn förekommer även Gnetaröd, Häljaröd, Laröd, Senderöd, Ry, Rya, Allerum, Döshult, Fulhult, Hjälmshult, Kungshult och Mjöhult.

Ortnamnens spridning visar hur bebyggelsen successivt expanderar inom Helsingborgsområdet under järnålderns och medeltidens lopp. Ortnamnsmaterialet antyder att bebyggelsen under järnåldern, be­stående av sammanlagt 17 ortnamns­ enheter, var relativ begränsad och väl spridd över området. Tro­ligen rörde det sig om ett nät av ensamgårdar. Under vikingatid tillkom 13 nya ortnamn, vilket talar för en relativt stark bebyggelseexpansion. Möjligen har vi här att göra med en 113

Helsingborgsomrüdets medeltid (ca 1000–1536)

114

Ortnamnen och den medeltida bebyggelseutvecklingen

Med hjälp av bebyggelsenamnens efter­ leder har det varit möjligt att skapa tre kronologiska ögonblicksbilder som mycket grovt återger bebyggelsesituationen i Helsingborgsområdet under järnålder och medeltid. Till det äldsta bebyggelseskiktet (till vänster), cirka 0–800 e.Kr., hör ortnamn med efterlederna -löv, -lösa, -hög, -inge och -stad, vilka markerats med gröna prickar. Till det andra bebyggelseskiktet (i mitten), cirka 800–1000 e.Kr., hör ortnamn med efterlederna -by, -köp, -åkra och -tofta, vilka markerats med röda prickar, samt de äldre ortnamnsformerna (gröna prickar). Det yngsta bebyggelseskiktet (till höger), cirka 1000–1500 e.Kr., representeras av ortnamn med efterlederna -torp, -röd, -rum och -hult, markerade med svarta prickar, samt de äldre ortnamnsformerna (gröna och röda prickar). Ortnamnens spridning visar hur bebyggelsen successivt expanderade inom Helsingborgsområdet under järnålderns lopp och att en mycket stark bebyggelse­expansion ägde rum under medeltiden.

(Christina Andersson, stadsbyggnadsförvaltningen, Helsingborg).

115

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

begynnande bybildning, alltså en förtätning av tidigare bebyggelser, men också om nyetableringar. Den vikingatida bebyggelsen var också väl spridd över Helsingborgsområdet. En mycket stark bebyggelseexpansion ägde emellertid rum under medeltiden då inte mindre än 37 nya ortnamnsenheter etablerades i området, mer än en fördubbling av det tidigare antalet. Det rörde sig då förmodligen dels om förtätning av tidigare bebyggelser i form av regelrätta byar, dels om relativt omfattande nyetableringar och inre kolonisation av tidigare outnyttjade markområden.5 Det mesta tyder på att bebyggelseexpansionen fortsatte även efter medeltiden.

I 1662 års jorde­bok över Helsingborgs län anges ett stort antal ortnamn som tidigare inte förekommit i de skriftliga källor­na. Det faktum att dessa ortnamn inte omnämnts dessförinnan kan förstås bero på att de varit av obe­tydligt slag eller att tillfälligheter styrt skriftkällornas tillkomst, men kan också vara ett uttryck för en fortsatt stark bebyggelseexpansion i området. Av de ortnamn som uppträder i 1662 års jordebok, och som saknar medeltida belägg, utgör merparten små bebyggelser bestående av en eller ett par gårdar.

De skriftliga källorna Under medeltiden fick den latinska skriftkulturen en mer allmän spridning i Danmark. I sitt äldsta skede rörde det sig främst om ett passivt skriftbruk inom det kristna kultutövandet, som successivt utvecklades till ett praktiskt-funktionellt och mer aktivt skriftbruk där de datalagrande egenskaperna eftersträvades.

Skriften var i detta avseende ett utmärkt redskap, då texterna, de artificiella minnena, dessutom var hanterbara i både tid och rum.6 De skriftliga källorna kan användas för att beskriva den medeltida bebyggelsen och dess utveckling. Antalet bevarade skriftliga källor som på ett direkt sätt berör Helsingborgsområdet är dock få. Endast 163 medeltida skriftkällor har identifierats som innehåller någon form av topografisk information om området.7 Det förhållandevis ringa antalet är anmärkningsvärt med tanke på den långa tid de har av­satts under. Källorna har en tidsmässig spridning från 1130-talet fram till 1530-talet med en kvantitativ ökning successivt under tidsperioden. Sannolikt beror detta dels på att det under medeltidens senare del blev allt vanligare att upprätta skriftliga dokument, framför allt i juridiska sammanhang, dels att senare källor i ökad grad kommit att bevaras i jämförelse med äldre tiders skriftkällor.

Det är sannolikt att de 163 bevarade källorna som berör Helsingborgsområdet endast är en bråkdel av det antal som en gång existerat. Beräkningar från England visar att endast någon procent av de ursprungliga textkällor­na bevarats till eftervärlden.8 I jämförelse med andra delar av Skåne kan Helsingborgsområdet, staden Hel­singborg undantagen, beskrivas som relativt fattigt på skriftliga källor från 116

De skriftliga källorna

medeltiden. Möjligen beror detta på en relativt svag kunglig och kyrklig närvaro i området. Större godssamlingar saknades och godsinnehavet tycks ha bestått av en samling enklare gårdar. Även större frälsegods saknades i området under större delen av medeltiden. I skriftkällorna framträder flera personer som dock tycks vara frälse, vilket möjligen talar för ett utbrett lågfrälse i området. De stora användarna av skriftliga källor under medeltiden var just den kungliga och den kyrkliga centralförvaltningen och i viss mån de stora frälsesläkterna.

Huvudparten av de skriftliga källorna som bevarats till eftervärlden berör ägorättsliga spörsmål, tillkomna för att på ett eller annat sätt klargöra ägandet av enskilda jordegendomar eller rätten att uppbära ränta för dem. Det rör sig huvudsakligen om fastighetsjuridiska handlingar som donationer till Lunds domkyrka och domkapitel, sockenkyrkor, kloster och privatpersoner, samt sköte-, arvs-, ägo-, låne-, pant- och pantlösenhandlingar. Utöver detta förekommer brev med kungliga och kyrkliga stadfästelser. Privata brev i modern mening saknas helt.

Källorna kan vara mycket intressanta i ett ägorättsligt sammanhang men mycket informationsfattiga när det gäller den fysiska verkligheten. De säger mycket lite om hur stora gårdarna var, hur de såg ut och var organiserade, hur många som bodde på dem och exakt var de var belägna. Vanligen uppges endast antalet gårdar och till vilka byar de hörde. De ägorättsliga källorna från slutet av medeltiden är dock mer detaljerade. Förutom de berörda jordägarna namnges även de aktuella gårdarnas landbor samt den ränta, så kallad avrad, som varje landbo skulle erlägga till jordägaren. Hur denna var uträknad är inte klarlagt, men troligen kan den ses som indikation till gårdarnas bärkraft. Dessa källor ger i sin detaljrikedom en mer nyanserad bild av socknens bebyggelsetopografi än äldre källor.

Kartor Kännedomen om det medeltida landskapet, hur det såg ut och hur det brukades, vilar på de bevarade lämningarna och den arkeologiska informationen från inventeringar och utgrävningar. Även de äldsta kartorna – från 1600-talets slut och 1700-talets början – skildrar ett förindustriellt landskap med rötter i medeltid. Den äldsta tillförlitliga kartan är Gerhard von Buhrmans Skånekarta från 1684, som upprättades för att inventera den rådande infrastrukturen i den för svenskarna nyvunna landsdelen. I särskilt fokus stod företeelser som vägar, hamnar, vadställen, herrgårdar och städer som hade en avgörande betydelse för försvaret vid ett eventuellt fientligt angrepp.

De äldsta detaljerade kartorna är från tidigt 1700-tal. De upprättades som inventeringar av de ägo- och produktionsmässiga förhållandena som underlag för skiftesreformer. Kartorna är geometriska avmätningar som redovisar bebyg117

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Kartan upprättades 1684 av Gerhard von Buhrman, svensk officer och kartograf. Det dåtida vägnätet och centralpunkter i landskapet, som kyrkor, byar, herrgårdar och vattenkvarnar, är tydligt urskiljbara. Norr om Helsingborg står att läsa »Kolgrafna«, alltså det fiskeläge som sedan kallades Kolgravarna eller bara Gravarna. Namnet ger en antydan om den brytning av stenkol som förekom på platsen. Original i Krigsarkivet

gelse, hustomter, åker, äng och utmark. Till kartorna hör vanligen relativt omfattande texter som ytterligare beskriver produktionsmarkens tillstånd genom upplysningar om avkastning, hävd och andra förhållanden. Kartor visar vanligen gårdarnas mest centrala delar, inägorna, medan de gemensamma utägorna sällan behandlas. De ger därför endast ett utdrag ur den samlade landskapsbilden vid tiden för karteringen. Som historiskt källmaterial ger dessa kartor en god inblick i hur landskapet såg ut och hur det organiserades före de agrara reformerna. Även om det bara är det tidiga 1700-talets landskap som beskrivs är det möjligt att, med viss försiktighet, använda kartorna för rekonstruktion av den historiska utvecklingen som lett fram till kartbilden.

118

Fornlämningar, utgrävningar och föremålsfynd

Bästa inblick i Skånes förindustriella landskap ger Skånska rekognosceringskartan från början på 1800-talet. Syftet med kartan var, liksom 1684 års Skånekarta, att skapa ett praktiskt användbart för­svarsunderlag inför en eventuell dansk invasion. Därför lades stor vikt vid topografiska förhållanden. Som alla kartor representerar Skånska rekognosceringskartan endast den tid då själva karteringarna ut­fördes. Det som gör den intressant i ett medeltida sammanhang är att den tillkom före 1800-talets stora förändringar – enskiftet och jordbrukets expansiva dikningar och utdikningar, urbaniseringen som mångdubblade städernas befolkning, samt 1900-talets stora infrastruktursatsningar som hackade sönder landskapet med ett tätmaskigt nät av järnvägar och vägar. Det förindustriella samhället för­ändrades tämligen långsamt och det är alltså möjligt att läsa kartan som en spegling av ett långt äldre landskap. Det är till och med möjligt att se mer eller mindre tydliga spår av medeltidens landskap.9

Fornlämningar, utgrävningar och föremålsfynd Inom Helsingborgsområdet finns ett stort antal registrerade fornlämningar, men av dessa är det ett mindre antal som daterats till medeltiden. Vissa fornlämningstyper som fornåkrar och röjningsrösen är svårdaterade. Det är inte ovanligt att det i Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister anges som järnålder–nyare tid, alltså en period om flera tusen år. Kulturminneslagen skyddar fasta fornlämningar och kulturlager under mark, »lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser«.10 Detta gäller både Helsingborgs medeltida stadskärna och de medeltida bytomterna, alltså de områden som under medeltiden utgjorde landsbyarnas bebyggelseområden, liksom enskilda gårdstomter. De medeltida avgränsningarna för dessa är i regel okända, därför är det vanligen de äldsta kartornas bebyggelseutbredning som definierar dagens skyddsområden.

I regel genomförs arkeologiska undersökningar inför markexploateringar av områden med fasta fornlämningar. Under de senaste decennierna har ett stort antal utgrävningar gjorts i Helsingborgsområdet. Vid de flesta utgrävningar tillvaratas föremålsfynd som hamnat på platsen i någon relation till de undersökta bebyggelselämningarna. Dessa fynd är så att säga tillvaratagna i ett arkeologiskt sammanhang, en fyndkontext.

Utöver dessa arkeologiskt tillvaratagna fynden finns även lösfynd, föremål som är funna utan att vara knutna till exakta fyndplatser. Lösfynden och är så att säga arkeologiskt sammanhangslösa, de saknar fyndkontext. De kan vara tappade, bortslängda eller avsiktligt deponerade och kan i bästa fall knytas till någon form av bebyggelse eller anläggning i närheten. Det finns endast en handfull lösfynd från medeltiden i Helsingborgsområdet. Några av dessa är dock spektakulära då 119

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Vid plöjningsarbeten på Vasatorps ägor påträffades en rikt dekorerad dosa av brons, ca 4,5 cm i diameter och 2,7 cm hög. Ena sidan har en relief­ dekor med två djur som biter varandra i ryggen, den andra en häst som biter sig själv i ryggen.

Kantdekorens rikt utarbetade flätornamentik antyder Irland som tillverkningsland, men djur­ motiven på ovan- och undersida uppvisar nordiskt inflytande. Dosans inre är fylld av bly, men fyllningen tycks inte vara helt homogen. Möjligen finns i blyet ett annat föremål, sannolikt en relik – en benbit, en träflisa eller liknande. Dosan har troligen varit en relikgömma och kan dateras till romanskt tid, 1000-talets slut eller 1100-talets första hälft.11 Foto: Sven Olof Larsén, HM

Ett genombrutet beslag av brons med spår av förgyllning påträffades vid grundgrävning i Fjärestad 1952. Beslaget, som är ca 6,7 cm i diameter, kan stilistiskt dateras till 1100-talets slut eller 1200-talets början och har sannolikt smyckat ett skrin eller något liknande exklusivt föremål.

Motivet utgör en framställning av den bibliska berättelsen om Simson och lejonet. Simson sitter grensle på lejonets rygg med framåtböjt huvud och med händerna brytande upp lejonets käftar. Han har näsa och mun i profil och håret i en lång, baktill utstående fläta.12 Foto: Sven Olof Larsén, HM

de är av hög ålder och uppvisar stor konstnärlig kvalitet: ett litet bronskors, ett genombrutet brons­beslag och en relikdosa av brons. Alla tre föremålen kan dateras till romansk tid, perioden ca 1000–1250.13

Skattfynd Inom Helsingborgsområdet har påträffats tre myntskatter som kan dateras till medeltiden. En påträffades vid grävningsarbeten i Välluvs by år 1865. Skatten 120

Jordbruk och boskapsskötsel

bestod av 65 danska borgarkrigsmynt, en särskild mynttyp som dateras till tiden från 1200-talets slut till 1300-talets början. Närmare bestämningar av mynten saknas.14 Den andra myntskatten hittades vid grävning år 1894 på gården Möllarp nr 1 vid Kattarps järnvägsstation. Det rörde sig om 94 danska mynt i ett utvändigt brunglaserat lerkärl. Mynten var dock inte möjliga att identifiera, men har preliminärt daterats till 1500-talet, möjligen dess första hälft.15 Den tredje myntskatten framkom i Holk vid plöjning år 1845. Skatten bestod av drygt 100 silvermynt, av vilka 59 inlöstes av Statens historiska museum (SHM).

Mynten var huvudsakligen danska, präglade under kungarna Hans (1481–1513), Kristian II (1513–1523) och Fredrik I (1523–1533), men det förekom även några norska och svenska mynt samt ett enstaka från Hamburg. Skatten har förmodligen nedlagts på 1520- eller 1530talet.16

Jordbruk och boskapsskötsel

Ett litet bronskors, stilistiskt daterad till 1000-talets slut eller 1100-talets början, hittades i början på 1900-talet i dalgången vid Vallåkra. Korset är i det närmaste likarmat (ca 5 cm). Kristus avbildas i svag relief och är primitivt utförd. Detaljer i ansiktet saknas, halsen är lång, armarna är sträckta rakt utåt sidorna och händerna har uppspärrade fingrar.

Benen är placerade bredvid varandra med utåtvikta fötter. Baksidan är slät och bärring saknas. Korset har således inte varit avsett att bäras som hängsmycke. Förmodligen har det suttit fästat på ett annat föremål, kanske ett skrin eller liknande.18

Det medeltida landskapet i nordvästra Skåne såg mycket annorlunda ut mot dagens relativt öppna jordbrukslandskap. Stora delar av Helsingborgsområdet dominerades av lövskogar med en svårgenomtränglig, vildvuxen undervegetation. Vidsträckta områden av kärr-, myr- och mossmarker översvämmade vid Foto: Christer Åhlin, SHM mycket regn och grunda sjöar och våtmarker skapades. Mossarna blev successivt fastare och användes långt fram i tiden för torvtäkt. De våta och genomsura jordarna orsakade stora besvärligheter.17 Det mycket fuktiga landskapet gjorde att det bara var högt liggande, sandiga och torra områden som nyttjades för åkerbruk. Successivt under medeltiden tillkom nya odlingar genom röjning och svedning. Över stora områden förekom sten och stenblock i marken. En mer omfattande uppodling av de tyngre, leriga jordarna i området skedde först efter medeltidens slut. De vidsträckta skogarna och fuktiga gräsängarna erbjöd ypperliga förutsättningar 121

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

för betesdrift som under medeltiden spelade en näringsekonomiskt avgörande roll i bygden.

Den skånska berggrunden, de olika jordarterna och de topografiska variationerna skapade olika förutsättningar i Skåne. Detta resulterade i regionala olikheter i odlingssystem, hägnadstyper och byggnadsskick. 1700-talets lantmätare delade in Skåne i tre naturgeografiska regioner: skogsbygd, risbygd och slättbygd.

Dessa benämningar var förvisso nya på 1700-talet, men de skilda livs­förutsättningar som de definierade hade präglat livet under medeltiden. Slätt- och skogsbygds­ begreppen gick i detta avseende tillbaka på urgamla traditioner medan risbygdsbegreppet var en ny konstruktion för att på ett mer tillfredsställande sätt kunna taxera bygden »mellan skogen och plogen«. Nordvästra Skåne var under 1700talet en del av risbygden. Inom ängsmarkerna fanns ofta lövträd och buskar där rotskott och stubbskott användes som foder. Skottskogsbetet var därför vanligt före­kom­mande i risbygden. Boskapsskötseln spelade också en särskilt betydelsefull roll.19 Gränserna mellan de olika bygdetyperna var i ständig förändring. Slättbygderna expanderade successivt på ris­bygdens och skogsbygdens bekostnad ,medan risbygden också försköts in i skogsbygden. Som exempel kan nämnas Väla by som under 1700-talets andra hälft omvärderades från skogsbygdsby till risbygdsby.20 Jordbruk och boskapsskötsel var de helt dominerande näringarna inom Helsingborgsområdet under hela medeltiden. I stort sett alla som levde där var på ett eller annat sätt knutna till den agrara produktionen. Ännu vid 1600-talets mitt bestod bebyggelsen av stora och små byar med inslag av ensam- och dubbelgårdar. Flera skifteskartor från tidigt 1700-tal visar att bytomterna präglades av en löslig struktur och jämförelsevis stora avstånd mellan gårdarna. Landsbygdens befolkning var i stort sett självförsörjande. Boskapshållningen var den dominerande näringen, och kom så att vara ända fram till 1800-talets jordmobilisering.

En stor del av landskapet upptogs av vidsträckta betesallmänningar. Inägorna bestod till stora delar av ängsmark med inslag av skog. På de lättare jordarna i sydväst, främst vid Råån, var slätthushållningen och spannmålsodlingen dominerande.21 Den agrara produktionen organiserades efter principer som utvecklats under mycket lång tid. Kun­skapen om medeltidens jordbruk baseras huvudsakligen på källor från 1600-talet och senare, men ock­så på arkeologiska resultat, pollenanalyser och kulturgeografiska studier. Det mesta tyder på att den situation vi känner sträcker sig långt tillbaka i tiden. Byn var den enhet som användes för att definiera sammanhängande produktionsenheter eller -kollektiv. Till byarna hörde marker, så kallade bymarker, som i regel var reglerade och avgränsade, ofta med hjälp av naturtopografiska landskapselement som vattendrag. Enligt Skånelagen skulle eventuella gränstvister lösas genom avgörande från tolv åldermän från bygden. Inom bymarkerna fanns antingen en by bestående av två eller flera gårdar 122

Jordbruk och boskapsskötsel

eller någon en­samgård. Bymarkerna indelades i fyra kategorier: utmark, inmark, tofter och bygata. Utmarken bestod av mark som inte var odlad: ohägnade fälader, mossar, kärr, skog. Den inhägnade inmarken innehöll åkrar och ängar. De markstycken som själva gårdarna låg på bestod av avgränsade och inhägnade tomter, så kallade tofter, och utrymmena mellan dessa utgjordes av bygatan.22 Bytomterna i den nord­västskånska risbygden låg i regel strategiskt belägna på gränsen mellan fäladsmark och inägomark.

Utmark och inmark Utmarken utgjordes av fäladsmark, våtmarker, torvtäkter och skog var bygemensam. Dess primära funktion var att fungera som gemensam betesmark där också gårdarnas behov av byggnadsvirke, pottaska, tjära och ris, grästorv och bränntorv till hägnader och bränsle hämtades. Alla gårdar hade rätt att nyttja utmarken i förhållande till andelen av byns samlade markinnehav. I en del byar fanns även gemensamma vattendrag som användes till kvarndrift eller som fiskevatten.23 I de skånska slättbygderna expanderade åker- och ängsmarken successivt under medeltiden så att i stort sett all mark omvandlades till inmark. Utmarken minskade därmed drastiskt eller försvann helt. Karaktäristiskt för Helsingborgsområdet var ett fredningssystem med mycket stora inägoblock, alltså sammanhängande inmarksområden. Med fredningssystem avses det sätt man hägnade för att skydda den växande grödan för betesdjur och hur man delade in inmarken. I sydvästra Skåne, där tresädet dominerade, hade varje bebyggelseenhet minst tre vångar och ofta en äng därtill. Visserligen skapades ibland även här kedjor av vångalag med stora gemensamma gärden, men det fanns alltid möjlighet att låta djuren beta på trädesåkrarna utan att störa den växande grödan. I nordvästra Skåne var däremot hägnaderna reducerade till att enbart skilja inmarken från utmarken. I början på 1700-talet bildade hela centrala delen av Kullahalvön ett enda sammanhållet inägogärde. En tänkbar förklaring till detta system av stora inägoblock är att den stora gemensamma inmarken med den omgivande hägnaden var del av en mycket gammal, sannolikt förhistorisk, indelning av landskapet.24 Fäladsmarkens centrala betydelse för den agrara ekonomin märks inte minst då lantmätarna under 1700-talet betraktade fäladerna i nordvästra Skåne som det primära att dokumentera. Det var nämligen de byar som hängde samman genom fäladerna som karterades, inte de sammanhängande vångalagen. Åkrar förekom visserligen i anslutning till gårdarna, som insprängda öar i ett landskap dominerat av ängsmark. Boskapsskötseln var jordbrukets huvudnäring. Åkrarna kännetecknades också av att de var av tämligen begränsad omfattning, ofta blockformiga och väl terränganpassade såväl till fysisk form som till belägenhet. Det individuella inslaget i åkerinnehavet var från början starkt och ägo­bland­ningen 123

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

dessutom liten i jämförelse med det tegskiftade södra Skåne. Som brukare var man inte så be­roende av att följa grannarnas rytm eftersom det var ett förhållandevis obundet odlingssystem. Intressant nog har just detta föraktats av bönder från andra håll i Skåne eftersom det har betraktats som pri­mitivt. Anledningen till att man höll fast vid detta odlingssystem i Kullabygden var sannolikt att fäladsmarken inte kom att gränsläggas, vilket skedde på de flesta andra håll i Skåne.

Fäladsmarken förblev i kollektiv ägo, vilket medförde att landskapet konserverades i sin ålderdomliga form.25 Inmarken, som utgjorde byns samlade åker- och ängsmark, delades in i vångar som inhägnades för att hålla djuren ute. Under äldre tid var det vanligast att all åker och äng låg inom en vång, eftersom ensäde tillämpad­es, vilket innebar att vången besåddes årligen. Under medeltidens lopp utvecklades emellertid både två- och tresäde som innebar trädesperioder. Vid tvåsäde hade man oftast två vångar som växelvis besåddes och fick ligga i träda. Tresädet innebar att man hade tre vångar med en treårig rotation. Ängsmarken låg insprängd på olika ställen i varje vång, men ofta fanns en särskild ängsvång. Tre olika typer av ängar förekom: trädbevuxen äng eller skottskog, fuktäng, och trädlös frisk- eller torr­ äng.26 Trots att två- och tresädet blev vanligt förekommande över stora delar av Skåne under medeltiden var ensädet helt dominerande inom Helsingborgsområdet och kom här att förbli det förhärskande odlings­systemet långt in i modern tid. Inom ensädets ramar kunde dock olika växtföljder tillämpas och skiftande grödor odlas på olika tegar. Dessutom förekom det att betande kreatur tjudrades på mindre bördiga delar av vångarna. Ensädets totala dominans är anmärkningsvärd då både två- och tresädet introducerades över stora delar av Skåne under medeltiden.

Den bild av landskapet som ges av 1700-talskartorna kan därför antas ha en mycket lång kontinuitet bakåt i tiden. Kvarhållandet av ensädet brukar nämligen anges som en avgörande företeelse som inverkat konservativt på systemet. För Helsingborgsområdets del handlar det i hög grad om att den bebyggelsehistoriska grunden utgjordes av ett ensamgårdssystem och inte stora reglerade byar som på många andra håll i Skåne.27 Varje vång var indelad i flera åkerfält eller fall, och varje enskilt fall var i sin tur uppdelat i ett stort antal långsmala åkerstycken eller tegar. Varje gård i byn hade sina bestämda tegar inom varje fall. Genom en speciell plöjningsteknik, där jordtorvorna vändes inåt, skapades så kallade högryggade åkrar, långsmala välvda åkrar som låg parallellt anordnade över fallet, alltid parallellt med markens lutning. Tegarna ägdes individuellt av varje gård, men skötsel av hägnader och beslut kring sådd och skördearbete, som krävde gemensamma insatser, tillkom genom beslut av byrådet.

124

Jordbruk och boskapsskötsel

Kulla fälad, Helsingborgs allmänning och Heden Stora delar av utmarkerna i nordvästra Skåne bildade under äldre tid vidsträckta sammanhängande fäladsallmänningar som nyttjades för bete. Kulla fälad var den största där åtta socknar hade sina utmarker samlade: Allerum, Fleninge, Kattarp, Väsby, Välinge, Farhult, Jonstorp och Brunnby.28 I samband med att allmänningen vid 1700-talets mitt skulle delas upp mellan socknarna gjordes relativt noggranna karteringar och beskrivningar av utmarkens utsträckning och karaktär. Den bild som ges representerar i första hand 1700-talets landskapsstruktur, men mycket talar för att denna hade sina rötter långt ned i medeltiden. Vid 1700-talets mitt omfattade Kulla fälad 17 204 tunnland. Av dessa angavs något mindre än en tredjedel av ytan som sidlänta marker vilka var mer eller mindre gräsbördiga, något mindre än två tredjedelar som sämre ljungtuvig mark, och den sista delen som nästan helt alstringsoduglig.29 Fäladsmarken bestod således av jordar vilka inte lämpade sig för den tidens spannmålsodling, däremot för bete och boskapsskötsel.

Kulla fälad sträckte sig från Gunnarlunda och Norrbölinge i Fleninge socken i söder ända upp till Kullabergs spets. Fäladen flöt ut över Kattarpsslätten, omslöt odlingarna på Svedberga kulle och bredde ut sig i två breda armar som riktade sig dels mot norra Öresund, dels mot Skälderviken. Fäladsmarken fortsatte längs havsstränderna norrut och omfattade hela Kullaberg. I de sydöstra och östra delarna av utmarken, alltså inom Välinge, Kattarps och Fleninge socknar, dominerade den gräsbördiga eller grästuviga sidlänta marken med avbrott för låga backöar där marken var blockbeströdd och ljungtuvig. I den långsamt fallande terrängen norr om Allerum dominerade den öppna ljungheden. I de centrala delarna söder om Ingelsträde och Brandstorp uppträdde torra blockfält bevuxna huvudsakligen med ljung och enris.30 Utmarkens betydelse som betesmark var av avgörande betydelse. På fäladen betade olika husdjur: kor, hästar, får, getter, svin och gäss. Under 1700-talet vet vi att grisarna och gässen främst uppehöll sig på hemfäladen närmast bytomten, medan boskapen och hästarna strövade vida omkring utan hinder av stängsel. Får och getter betade utomhus hela året. Troligen gällde detta även hästarna, och boskapen stallades endast under perioder av snö.31 Även om utmarken på ett sätt var en vildmark påverkades dess utseende starkt av de mänskliga aktiviteterna i området, den ingick som en naturlig del av det existerande kulturlandskapet. Under tider av stark bebyggelseexpansion påverkades utmarkerna på ett förödande sätt genom uppodling, ökad betesgång och andra former av rovdrift. På samma vis innebar perioder av bebyggelseregression i området en snabb förnyelse av växtligheten. Utmarken var i detta avseende en spegling av det omgivande samhällets ekonomiska konjunktur och rådande organisationsform.

125

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Söder om Kulla fälad fanns ett annat större sammanhängande fäladsområde som i 1700-talets kartmaterial benämndes Helsingborgs allmänning. Även denna utmarksallmänning har troligen sina anor långt ned i medeltiden. På 1770-talet omfattade den 6 834 tunnland, och bestod av utmarkerna kring Helsingborg, Raus och Välluv. Till Helsingborgs allmänning bör även räknas gården Tostarp samt byarna Todarp, Lågastorp, Björka och Väla. Enligt 1700-talskartorna var de visserligen avskurna från allmänningen, men detta hade förmodligen skett först då godset Rosendal etablerades i början på 1600-talet. Dessförinnan var de säkerligen kopplade till allmänningen. Gränsen mellan Kulla fälad och Helsingborgs allmänning löpte år 1756 ut till Öresund vid Hittarp.

Tofter och bygata Ordet toft är etymologiskt identiskt med ordet tomt. Toften är en utpräglat nordisk bebyggelseterm som avser det för bebyggelse avsedda område som tillkommit varje gårdsägare i en by, av byns samla­de åker- och ängsmark.32 Med modernt språkbruk motsvarade toften den enskilda gårdsfastigheten.

I de medeltida danska landskapslagarna är också toften ett centralt begrepp som definierar gårdens kärna. Av lagtexterna framgår att denna skulle hägnas med ett toftgärde. Toftens särskilda betydelse understryks exempelvis av de bötesbelopp som utmättes vid förstörande av annans toftgärde. En sådan handling bötfälldes enligt Skånelagen med 3 mark medan förstörandet av ett vanligt gärde endast medförde 2 öres böter. I de flesta danska rättskällor framgår det även att gårdstofterna skulle vara inhägnade och att gårdshägnaderna fungerade som gräns för de enskilda gårdarnas juridiska fred.33 Frågan är dock vilken betydelse toften och dess gränser har haft, om det endast rört sig om funktionella gränsmarkeringar för gårdens inre livsrum eller om dessa gränser har uttryckt administrativa eller judiciella värden. En vanlig forskningshypotes har varit att toftbredden har stått i direkt relation till den tilliggande jordegendomens storlek. Toften skulle alltså vara ett materiellt uttryck för gårdens samlade ägobild och haft en funktion som beskattningsunderlag, ett välutvecklat skatte- och avgiftssystem som baserades på det samlade jordinnehavet där toftbredden fungerade som en enkel och effektiv kontrollmöjlighet.34 Denna tolkning har länge varit den förhärskande inom forskningen, men det har på senare tid riktats kritik mot detta sätt att tolka toftens betydelse.35 Tofterna var, liksom gårdarna som stod uppförda på dem, privatägda. De räknades som privat egendom, vilket även innebar en individuell ägande- och bruksrätt till de enskilda gårdarna som i sin tur ingick i bygemenskapen och det kollektiva odlingssystemet. Men detta var inte detsamma som att det var den brukande bonden som ägde sin gård. Under medeltiden ägdes nämligen merparten av gårdarna inom Helsingborgsområdet av adeln (det världsliga frälset), någon 126

Jordbruk och boskapsskötsel

kyrklig institution (det andliga frälset) eller av kronan, så kallade kronogårdar.

De som bodde på gården och brukade dess jord betalade en andel av det som producerades som en form av hyra till ägaren. De var landbor och innehade bruksrätt på gården och dess tillgångar.36 Ett mindre antal gårdar innehades dock av självägande bönder, så kallade skattegårdar.

Det saknas detaljerade uppgifter om de medeltida ägarförhållandena. En tydligare bild får vi först vid mitten av 1600-talet. Av de cirka 540 gårdarna inom Helsingborgsområdet ägdes då cirka 52 procent av adeln, 30 procent av kronan och sju procent av kyrkan. Resterande gårdar, alltså drygt tio procent, tillhörde självägande bönder.37 Dessa siffror är dock inte representativa för medeltiden eftersom flera stora adelsgårdar etablerades i området under 1500-talet och 1600-talets första hälft. Den låga andelen kyrkogods är ett resultat av reformationen, då dessa gods drogs in till kronan. Troligen har kronan sålt eller överlåtit flertalet av dessa gods som sannolikt utgjorde grunden för de efterreformatoriska godsbildningarna. Möjligt är också att ett mer systematiskt uppköp av skatte- och kronogårdar genomfördes.

Bygatan var området som låg mellan de enskilda tofterna och som kommunikationsmässigt förband de enskilda gårdarna med varandra och de omkringliggande markerna. Det rörde sig inte om gator i modern betydelse, utan snarare om oregelbundna områden som begränsades av tofternas inhägnader. Bygatan, som var allmän egendom och tillhörde hela byn, kallades även forte, en omskrivning för ordet förtoft.38

Bybildning Under järnåldern präglades det skånska kulturlandskapet av en ensamgårdsbebyggelse, ett stort antal självförsörjande enheter spridda över landskapet. Gårdarna låg i avskildhet från varandra medan deras inägor låg väl samlade kring gårdstoften. Närheten till utmarkerna var också viktig för djurhållningen. Under järnålderns senare del skedde en utveckling mot allt, mer samlade bebyggelser och kollektiva brukningsformer.39 Efter ett danskt forskningsprojekt som studerat fenomenet på Fyn kallas dessa bebyggelser för »vandrande landsbyar«. Benämningen beror på att gårdarna eller gårdssamlingarna flyttade runt inom ett närområde av några hundra meters radie med ett intervall på 100–200 år. Anledningen till gårdsrotationen var att åkermarkerna utarmades, varför nya inägor fick tas upp, och då bebyggelsen traditionsenligt alltid låg intill inägorna flyttade denna efter.

Vid övergången mellan vikingatid och tidig medeltid inleddes alltså den egentliga bybildningen i Skåne och övriga Danmark. Framför allt i slättområdena skedde en bebyggelseansamling i större en­heter, i byar eller landsbyar, som är den danska benämningen. I byarna reglerades böndernas ägande och deras skyldig127

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

heter. Gränser fastställdes för byn och de enskilda gårdsenheterna samtidigt som bruket av åkrar, ängar, betesmarker, skogar, fiskevatten och andra nyttigheter organiserades samfällt. Gemensamma beslut fattades exempelvis om markutnyttjande, hägnadsskyldighet och förvaltning av den kollektivt ägda egendomen.

Regleringen innebar också att byarna blev stationära, att de slutade »vandra«.

Mycket talar således för att den stationära byns födelse, den egentliga bybildningen, växte fram under en ganska lång tidsrymd, som i vida ramar kan sättas till tiden 950–1100, genom en succes­siv förändringsprocess. Det var således först under 1100-talets lopp som ett egentligt bylandskap växte fram i slättbygderna.40 Även om denna process endast kunnat tidfästas till en flerhundraårig period under sen vikingatid och tidig medeltid är det idag en allmän uppfattning inom det bebyggelse­historiska forskningsfältet att uppkomsten av den stationära landsbyn ägde rum omkring år 1000.41 De senaste decenniernas arkeologiska undersökningar av byar har i hög grad varit inriktade på att studera bybildningsprocessen.42 På senare tid har resultat presenterats som talar för relativt stora regionala skillnader. I Ystadtrakten har 1100-talet föreslagits som det mest aktiva bybildningsskedet.43 I samband med utbyggnaden av Västkustbanan i västra Skåne under slutet av 1990-talet berördes flera medeltida bytomter. Dateringarna är generellt yngre än den traditionellt sett antagna byetableringen under 1000-talet. Den äldsta bebyggelsen i Nedre Glumslöv och Hilleshög kunde nämligen dateras till slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet, medan den äldsta bebyggelsen i Övra Glumslöv daterad­es till 1200tal.44 Den äldsta bebyggelsen i Rya by har daterats till 1200-talet, alltså avsevärt senare än i de sydvästra slättbygderna, och i de nordvästskånska byarna Väla och Ödåkra har utgrävningar visat att den äldsta dokumenterade bebyggelsen etablerades först under 1300- och 1400-talen.45 Sena da­teringar har även belagts i Brunnby socken i norra delen av Luggude härad. Undersökningar av den skiftade landsbyn Krapparp visar att bybildningen troligen skett först under 1300-talet.

Detta talar för att bebyggelsen långt in på 1300-talet främst utgjordes av ensamgårdar. Bebyggelsen hade ända fram till dess en klar järnålderskaraktär. Först under 1300-talet skedde genomgripande förändringar i be­byggelsestrukturen då byarna bildades. Det var således först vid denna tid som ett mer allsidigt agrart produktionslandskap skapades där den traditionella betesskötseln kom att kombineras med en mer storskaligt inriktad spannmålsodling.46 Av detta kan vi sluta oss till att de regionala skillnaderna i bybildningens kronologiska förlopp var stora. I nordvästra Skåne tycks bybildningen på all­var ha ägt rum först under 1200- och 1300-talen, och fram till dess haft prägeln av ett järnålderslandskap.

Vad var då anledningen till denna stora förändring av bebyggelsen? Frågan tillhör en av de mest diskuterade inom den bebyggelsehistoriska forskningen.

Förmodligen var det en kombination av flera olika fenomen och företeelser som låg bakom det nya sättet att organisera det agrara landskapet. En stark befolk128

Jordbruk och boskapsskötsel

ningsökning förde med sig ett intensifierat jordbruk som i sin tur möjliggjordes genom nya odlingstekniker och brukningsformer. Samtidigt formades en ny maktstruktur där både kungamakten, kyrkan och det framväxande frälset utvecklade system för insamlande av avgifter och utkrävande av skyldigheter. Bybildningen styrdes således av både demografiska, teknologiska och sociala faktorer.

Gården och dess byggnader Förhållandevis få arkeologiska utgrävningar har berört den medeltida bybebyggelsen inom Helsing­borgsområdet. Under de senaste decennierna har dock undersökningar genomförts i flera byar med rötter i medeltiden: Björka, Filborna, Fleninge, Frillestad, Kvistofta, Laröd, Långeberga, Mörarp, Raus, Rya, Svedberga, Södra Vallåkra, Välluv, Väla och Ödåkra.47 Omfattningen av de arkeologiska insatserna har varierat. I de flesta fall framkom historiska lämningar och ibland även medeltida bebyggelsespår, i några fall även förhistoriska lämningar som talar för en lång bosättningskontinuitet. Detta innebär inte alltid en byplatskontinuitet, ett fenomen som uppstod först vid övergången mellan järnålder och tidig medeltid, eller senare.48 Inom Välluvs medeltida bytomt har påträffats lämningar efter ett medeltida grophus. Denna hustyp, som var vanligt förekommande i Sydskandinavien under medeltiden bestod av till ungefär hälften nedgrävda hus med sadeltak. De användes huvudsakligen som verkstäder, men i undantagsfall även som bostäder.49 Troligen har grophuset i Välluv tillhört en större gårdsanläggning från samma tid.

I Ödåkra påträffades rester i form av stolphål efter ett ungefär 14 meter långt och 5,5 meter brett bostadshus. I huset fanns en stensatt förrådsgrop. Norr om huset fanns en brunn. Lämningarna utgör delar av en mindre gårdsanläggning som har daterats till 1200- eller 1300-tal.50 Inom Väla medeltida bytomt framkom resterna av ett medeltida bostadshus, 28 x 5 meter.51 Där på­träffades stolphål invändigt i huset, vilket kan tolkas som innerväggar som delade av huset i tre rum. Troligen utgjordes mittdelen av en rökstuga – ett bostadsrum med eldstad som saknade skorsten – som flankerades av ekonomiutrymmen. Rökstugan var uppbyggd i korsvirke medan de övriga byggnads­delarna hade väggar i skiftesverksteknik. I husets östra del fanns arkeologiska lämningar som kunde tolkas som spår av båsindelning. Denna del av huset kan alltså ha fungerat som stall.52 Husets kon­struktion och planlösning visar stora likheter med så kallade sydgötiska hus.53 Den kan dateras till hög- eller senmedeltid, alltså 1300- eller 1400-tal, och har av allt att döma förstörts genom en eldsvåda. Den har ingått i en större gårdsanläggning som haft kontinuitet på platsen hela medeltiden och även därefter. Ett rikt fyndmaterial, bland annat olika typer av keramik som annars brukar påträffas i städer, och ett stort antal anläggningar påträffades vid utgrävningar i Södra Vallåkra bytomt, trots begränsad 129

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Vid 1990-talets utgrävningar inom Filborna medeltida bytomt framkom rikliga bebyggelse­lämningar från yngre stenålder ända fram till modern tid. En mer permanent och kontinuerlig gårdsbebyggelse tycks dock ha etablerats på platsen först vid sen vikinga­tid/tidig medeltid. Det gårdsläge som från de äldsta kartorna är känt som gård nr 16 uppvisade särskilt rikhaltiga lämningar. Bilden överst illustrerar samtliga anläggningar – stolphål, gropar, brunnar, kultur­lagerrester och utfyllnads­områden, som dokumenterades vid den arkeologiska undersökningen. Vid bearbetningen av det arkeologiska materialet har det varit möjligt att skikta lämningarna i fyra kronologiska skeden. Detta har i sin tur möjliggjort en rekonstruktion, bilden underst, av gårdens utveckling under en period av mer än 700 år. Under det äldsta bebyggelseskedet (fas I), cirka 1100–1250, bestod gården av två parallellt liggande långhus med en gårdsplan mellan. Det norra huset hade dubbla takbärande stolpar, rummet var alltså treskeppigt. Den södra byggnaden hade en rad av enkla takbärande stolpar, en så kallad mittsule­konstruktion, vilket gjorde rummet tvåskeppigt. Vid 1200-talets mitt (fas II) förändrades gården då nya längor uppfördes i söder och öster, så småningom även i norr. De tre längorna grupperades kring en innergård i U-form, men längorna var inte samman­ byggda. Denna bebyggelsefas omspänner en lång tidsperiod, från cirka 1250 till 1500. Den norra gårdslängan, gårdens boningshus, uppfördes i blandteknik med jordgrävda stolpar i öster och stolpar på stensyll i väster. Det västra rummet var gårdens kök och stuga, alltså den centrala bostaden för gårdens invånare. Det östra rummet var troligen gårdens härbärge och gäststuga. Östlängan hade dubbla takbärande stolpar vilket visar att rummet varit treskeppigt. Sydlängan var enskeppig, vägg­stolparna var således både vägg- och takbärande. På gårdsplanen, nära sydlängan, fanns en brunn.

Det tredje bebyggelse­skedet (III), cirka 1500–1668, karakteri­ seras av att fler och större byggnader togs i bruk. Under detta skede tog den fyrlängade och helt kringbyggda gården, där flera längor uppfördes i korsvirke, sin form. Gården total­ förstördes genom en brand 1668, men under det fjärde bebyggelse­skedet (fas IV), som sträcker sig fram till 1800-talets skifte, återupp­byggdes gårdslängorna i korsvirke på stensyllar.

Ur The Development of the Farmstead in Filborna Village, Söderberg 1997b

130

Jordbruk och boskapsskötsel

utgrävningsyta. En del av anläggningarna verkar ha ingått i olika typer av gränsmarkeringar, som diken och rännor, men också rader av grunda gropar som visar platsen för bortlyfta stenar. Dikena fungerade troligen som gränsmarkeringar, så kallade toftdiken, mellan de olika gårdarnas mark.54 I det äldsta kartmaterialet framstår Rya by som en radby med gårdarna nr 1–8 belägna i nordsydlig riktning längs bygatan, som löpte parallellt med ett biflöde till Ryabäcken. Gård nr 9 låg för sig öster om biflödet och gård nr 10 utgjordes av en kvarn cirka 400 meter sydost om byn. De åtta gårdarna i radbyn delades av Vallåkravägen, där gårdarna 1–3 låg söder om vägen och gårdarna 4–8 norr om.

Möjligen utgjorde gårdarna nr 1–3 en ursprunglig storgård i byn, högst troligt den gård som riddaren Åke Laxmand år 1410 skänkte till Alvastra kloster eftersom det i donationshandlingen anges att gården låg belägen i byns sydöstra del. Enligt en annan källa skulle bröderna Åke och Poul Laxmand ha lagt den finansiella grunden för ett kapell i Rya under 1400-talets första hälft, eller möjligen år 1424.55 Vid en utgrävning inom Rya medeltida bytomt framkom lämningar av en gårdsbebyggelse med kontinuitet från 1200-talet till mitten av 1700-talet.

Någon gång under 1200-talet etablerades ett gårdsläge inom Rya bytomt som fortlevde fram till 1400-talets mitt. Gården bestod av ett treskeppigt hus med jordgrävda stolpar, 9,5 meter långt och 5,4 meter brett. Förmodligen har detta varit gårdens huvudbyggnad som fungerat som bostadshus. Till detta hus hörde två enskeppiga byggnader som avlöst varandra i tid. Även dessa hus var konstruerade med jordgrävda stolpar. Den ena byggnaden var möjligen sammanbyggd med huvudbyggnaden. Dessa hus har sannolikt fungerat som ekonomibyggnader.

Till gården hörde också ett mindre förrådshus samt en kallmurad förrådskällare med stentrappa.56 Någon gång under perioden 1450–1550 skedde en betydande strukturell förändring inom gårdstomten. De äldre gårdshusen revs och ersattes av nya byggnader i södra delen av den undersökta ytan. Det dominerande huset, sannolikt gårdens nya huvudbyggnad, utgjordes av en nordsydligt liggande länga, cirka 12,5 meter lång och 4–5 meter bred, uppförd på syllstenar. Förmodligen var byggnaden konstruerad i korsvirkesteknik. Till detta skede kan även tre jordgrävda brunnar knytas.

Det tillvaratagna fyndmaterialet var förhållandevis stort och variationsrikt, och speglar det liv som levdes och den verksamhet som bedrevs i en ordinär landsbygård under hög- och senmedeltid samt århundradena därefter. Föremålen vittnar främst om vardagliga sysslor och gårdshantverk.57 Bland stenföremålen märks ett fragment av en handkvarn tillverkad av granatglimmerskiffer, en import­produkt från västra Norge, tre slipstenar och ett bryne samt ett antal eldslagningsflintor.58 Andra före­mål är tillverkade av järn, exempelvis tre bältessöljor, ett remspänne samt spikar, nitar och hästsko­söm. Några av föremålen indikerar vanligt gårdshantverk, bland annat en synål, en spade, fyra knivar och en fragmentarisk bandkniv, sannolikt använd vid trähantverk, och en kloyxa som 131

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

användes för att hugga ut spår i trävirke för skiftesverkskonstruktioner. Till hantverksfynden hör även en vävtyngd tillverkad av lera som tillhört en stående vävstol. Ett antal föremål kan direkt knytas till byggnaderna på gården, bland annat en dörrhake, en ögla, en hank, några beslag och delar av ett lås, samtliga till­ verkade av järn. Dessutom finns några bitar av glaserade figurkakel som ingått i en kakelugn, daterad till 1500- eller 1600-talet. Den numerärt sett största fyndkategorin utgörs dock av keramikskärvor. Vid jämförelser med samtida stadsmaterial är fyndmängderna visserligen ringa, men visar ändå på en provkarta av de olika keramiktyper som förekom under medeltiden och de efterföljande århundradena.

Filborna var under medeltid och tidigmodern tid en för området relativt stor by strax utanför Helsing­borg. Bytomten omfattade drygt 16 hektar. I början på 1990-talet genomfördes flera större utgrävning­ar. Då dokumenterades lämningar från yngre stenålder, yngre bronsålder och järnålder, vilket talar för att området använts till bebyggelse under mycket lång tid, dock i temporärt utnyttjade gårdslägen. En permanent och kontinuerlig gårdsbebyggelse har däremot kunnat följas från sen vi­kingatid ända fram till 1800-talets början.59 De arkeologiska undersökningarna kom främst att beröra tre historiska gårdslägen, de gårdar som på 1700och 1800-talskartor benämndes gård nr 6, 14, 16 och 18.

Stora och sammanhängande områden undersöktes och dokumenterades. Be­ byg­gelselämningarna var tämligen välbevarade och representerade en lång och innehållsrik bebyggelsesekvens. De arkeologiska resultaten från Filborna bytomt får här fungera som typexempel för hur den nordvästskånska gården utvecklades under perioden från järnålderns slut ända in i modern tid.60 Det går att följa en successiv utveckling från en vikingatida gårdstyp till ett nytt medeltida sätt att bygga och organisera gårdens byggnader som i stort överensstämmer med den utveckling som präglade hela Danmark vid mot­svarande tid. Den löst grupperade vikingatida gården med ett eller ett par långhus i mitten av gårds­toften ersattes under tidig medeltid av en medeltida gårdsstruktur där gårdens byggnader samlades till huslängor. Samtidigt skildes gårdens bostads- och ekonomifunktioner, vilka tidigare varit samlade under samma tak. Denna utveckling fortsatte under hög- och senmedeltid då gårdarna vanligen omformades till gårdsenheter med flera längor organiserade kring en gårdsplats. Två- och trelängade gårdar blev vanligt förekommande och förebådade den fyrlängade gården som huvudsakligen var en eftermedeltida företeelse som började framträda under 1500talet.61 1990-talets arkeologiska utgrävningar i Filborna har resulterat i en god bild av bebyggelsens krono­logiska utveckling från äldre medeltid till tidigmodern tid inom en nordvästskånsk by. Utifrån re­sul­taten i Filborna tycks det som om gårdarna under sen vikingatid och äldsta medeltid var organiserade efter gamla gårdsprinciper där långhuset var multifunktionellt och både fungerade som 132

Jordbruk och boskapsskötsel

boningshus, stall, ekonomibyggnad och förråd. Till gården hörde även flera mind­re byggnader. Vid tiden omkring 1100 tycks en förändring ha ägt rum då gårdens byggnader samlades till huslängor. Samtidigt skildes gårdens bostadsoch ekonomifunktioner från varandra. Under 1200- och 1300-talen fortsatte denna utveckling i och med att två eller tre gårdslängor uppfördes så att de bildade L- eller U-formade gårdsenheter kring en gårdsplats. Under senmedeltiden förstärktes detta byggnadssätt och efter cirka 1500 började fyrlängade, helt kringbyggda gårdar bli vanligt förekommande. Inom Filborna bytomt finns flera exempel på denna kronologiska utveckling, där dock gård nr 16 är det bästa exemplet och där hela förändringssekvensen finns representerad.

En intressant företeelse i resultaten från Filborna är beläggen för korsvirkesbyggnader redan på 1200-talet. Det var förvisso under detta århundrade som korsvirkestekniken började användas i de syd­skånska slättbygderna, men den blev inte mer regelmässigt förekommande förrän under 1300- och 1400-talen.

Förklaringen till det ändrade byggnadsskicket brukar anges till den under högmedeltiden uppkomna virkesbristen inom slättområdena. Korsvirket var mindre virkeskrävande än träbyggnads­teknikerna. Inom de skånska ris- och skogsbygderna var skiftesverk och knuttimring de vanligaste byggnadsteknikerna långt fram i tiden. Skiftesverkstekniken var vanligast förekommande i löv­skogs­ bygderna medan knuttimringen, som utnyttjade grovhuggna fur- och granstammar, dominerade i de nordliga barrskogsområdena. Ofta kombinerades olika byggnadsskick inom den enskilda gården eller till och med i en och samma byggnad. I risbygden var det vanligt att blanda korsvirke och skiftesverk. Korsvirkets expansion i de skånska risbygderna brukar förklaras med lövskogens successiva tillbakagång där. Vid virkesbrist användes korsvirket som en virkesbesparande byggnadsteknik.62 Den norra längan på gård nr 16 i Filborna uppfördes i en kombination av korsvirke och troligen skif­tesverk redan vid 1200-talets mitt. Detta gör byggnaden till ett tidigt exempel på korsvirkes­teknikens introduktion i risbygden, intressant nog samtida med de tidigaste förekomsterna i de centrala slätt­bygderna. Förklaringen till korsvirkets närvaro i Filborna kan knappast vara virkesbrist. De övriga längorna uppfördes i trä, vilket motsäger ett sådant antagande. Valet av byggnadsteknik tycks snarare hänga samman med byggnadens funktion. I Filborna användes korsvirke till de centrala delarna av bo­stadslängan, medan ekonomibyggnaderna uppfördes i trä. Detta talar för att valet av byggnadsteknik styrdes av sociala faktorer och symboliska ambitioner. Detta samband har även påvisats i de när­liggande byarna Väla och Ödåkra. En medeltida bostadslänga har undersökts i vardera by och det blandade byggnadsskicket framträder tydligt. Dessa längor, som båda daterats till 1300-talet, be­stod av en central rökstuga uppförd i korsvirke flankerad av ekonomibyggnader uppförda i skiftesverk.63 Dessa exempel visar att det under 1200- och 1300-talen blev vanligt för bön133

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

derna i området att bygga sina bostadshus i korsvirke medan ekonomibyggnaderna, precis som tidigare, uppfördes i trä. Valet av korsvirke hade ingenting med virkesbrist att göra utan det var snarare uttryck för ekonomiskt välstånd och som social markör samt en medveten vilja att synliggöra gårdens mer förnäma bostadsdel. Valet av det nya byggnadsskicket, som inspirerades av städernas borgerliga byggnadskultur, var i detta avseende en kraftfull manifestation av en alltmer självmedveten bondeklass som gavs allt större utrymme i högmedeltidens ekonomiska expansion.64

Byar, gårdar och befolkning Det saknas källor som mer samlat belyser den medeltida bebyggelsen inom Luggude härad. Två eftermedeltida källor är dock intressanta i sammanhanget då de sammanställer antalet decimanter. Med decimant avses en till kyrkan tiondegivande bonde som har brukat en egendom, en gårdsenhet, vars storlek har kunnat variera avsevärt och som av redovisningstekniska skäl erhållit olika kamerala klassificeringar. Alla som räknats som decimanter har i princip haft att prestera en tiondedel av sin agrara produktion i tiondeavgift.65 Det rör sig dels om Lunds stifts landebok från 1569/70, dels Decimantboken från 1651 som är den första mer tillförlitliga inventeringen av tiondegivare.66 Genom dessa källor är det möjligt att inte bara få fram uppgifter om de enskilda socknarnas befolkningsstorlek utan även lokalisera tiondegivarna till byar eller enskilda gårdar. En decimant, alltså tiondegivare, är i detta sammanhang synonymt med en gårdsenhet. Det säger dock ingenting om storleken på gården, dess ekonomiska bärkraft eller antalet personer i hushållet. Källorna kan därför endast användas som grova sammanställningar av den rådande bebyggelsebilden vid tiden för deras nedtecknande.

De representerar situationen vid tiden omkring 1570 respektive 1650. Osäkerhetsfaktorerna är därmed stora när de används för att beskriva den medeltida bebyggelsesituationen.

Antalet decimanter inom Helsingborgsområdet uppgick omkring år 1570 till 493. I denna sammanställning saknas emellertid antalet decimanter i Fleninge socken. Senare källor ger dock upplysning om att där bör ha funnits 35–40 decimanter. Det totala antalet decimanter inom området torde alltså ha uppgått till cirka 530.67 Ska antalet decimanter användas för att beräkna befolkningens storlek i området krävs att antalet decimanter multipliceras med antalet personer som levde på varje decimantgård. Sannolikt rörde det sig om utökade kärnfamiljer samt några drängar/pigor, vilket bör ha inneburit maximalt 10–15 personer per gård. Detta innebär i sin tur att befolkningen i området, staden Helsingborg undantaget, torde ha uppgått till 5 000–8 000 personer.

134

Fiske och fiskelägen

Fiske och fiskelägen Under äldre medeltid var jorden grunden för makt och välstånd. Jordägande definierade människans samhälleliga position och inflytande. Jordbruk och boskapsskötsel var därigenom de fullständigt do­minerande näringarna. Fiske betraktades som något perifert och komplementärt och räknades juridiskt som jakt. Detta var kungligt regale, en generell rätt som kungen besatt, vilket innebar att bönder inte hade rätt att fiska utan kungligt tillstånd. Under 1100- och 1200-talen inleddes en mer storskalig ex­ploatering av havets resurser, med sillen som fångades utanför Falsterbohalvön i fokus. Detta fiske, den så kallade Skånemarknaden i Skanör och Falsterbo, utvecklades till en årligt återkommande varu­mässa som var en av de största i norra Europa. Skånemarknadens snabba framväxt påverkades av det kolossala genomslag som fisken fick, särskilt sill, som föda vid denna tid, inte minst i saltad form.68 Parallellt med denna expansion etablerades ett antal städer längs de skånska kusterna. De gavs uttalat merkantila funktioner och här spelade sillfisket en viktig roll. Även i Helsingborg, som var en äldre stadsbildning, påverkades stadslivet av det expanderande sillfisket. Strandremsan nedanför landborgen togs successivt i anspråk för bebyggelse och där växte en mer uttalad köpstadsbebyggelse fram.

Omkring år 1300 tycks fisket ha genomgått en strukturell förändring. Möjligen var det nu som fisket började betraktas som en självständig näring. Särskilda fiskelägen skapades med bebyggelse anpassad efter fiskeriverksamheten. Dessa fiskelägen användes dock, precis som tidigare, endast säsongvis. Un­der 1400-talets senare del och framför allt under 1500-talets första hälft togs havets resurser i anspråk i allt högre grad. I många av naturhamnarna längs Skånes kuster etablerades då mindre fiskelägen. Dessa initiativ hängde samman med Skånemarknadens kon­junkturmässiga nedgång. Till skillnad från Skånemarknaden, som var helt inriktad på sill, fångades här många andra fiskarter. Detta fiske riktades främst mot den lokala marknaden, då många av de fiskade arterna inte lämpade sig för saltning. Fisket bedrevs också året runt, vilket alltså möjliggjorde en åretruntboende befolkning på platsen.69 Inget av de nu existerande fiskelägena inom Helsingborgsområdet – Domsten, Råå, Hittarps läge och Grå läge – tycks dock gå tillbaka till medeltiden. Domsten omnämns första gången 1569, Råå 1582, Hittarps läge 1684 och Grå läge 1713. På Kullahalvön är det endast Arild, och möjligen Mölle, som har belägg så långt tillbaka. I Arild inleddes ett mer storskaligt fiske vid naturhamnen vid mitten av 1400-talet eller under århundradets andra hälft. I Arild skapades en permanent bebyggelse under 1400-talets andra hälft. Det påtagligaste uttrycket för denna strävan var uppförandet av kapellet som omnämns i skrift första gången 1475, medan uppgifter om själva fisket börjar framträda först vid 1500-talets mitt. I Dalby klosters intäktsbok, som finns bevarad för åren 1530–1531, återfinns emel135

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

lertid uppgifter om hur Kullasill skänktes av fru Anne Olufsdatter Krognos på Krapperup vid flera tillfällen under den aktuella perioden. Detta tyder på att fisket börjar bli av intresse och att relativt stora mängder sill fångas vid denna tid och i de skriftliga källorna märks även en klar centralistisk styrning mot stordriftsfiske under 1500-talets andra hälft.70

Stenbrytning På landborgen norr om Helsingborg finns ett stort stenbrottsområde som användes under större delen av medeltiden och långt in i modern tid. Än idag är dagbrotten synliga, även om de sedan länge övergivits och blivit täckta med växtlighet. Här bröts en lokal sandsten, ofta kallad nordvästskånsk sandsten, Larödssandsten eller Helsingborgssandsten, som användes till byggnadssten, kvader, ornament och dopfuntar och finns representerad i ett antal kyrkor längs Öresundskusten och i Lundaområdet.

Under flera hundra år bedrevs täktverksamhet på landborgen norr om Helsingborg, där man bröt sandsten, lera och stenkol. Täktgroparna är idag övervuxna med en frodig vegetation men ändå mycket påtagliga i landskapet. Foto: Sven Olof Larsén 2009

136

Vägar och kommunikation

Stenen började brytas redan under tidig medeltid. När de äldsta delarna av Lunds domkyrka uppfördes på 1080-talet användes kvader av nordvästskånsk sandsten och Köpingesandsten. Dessa förhållandevis mjuka, och därmed lättbearbetade sandstensarter, ersattes i början av 1100-talet av den hårdare Höörsandstenen. Sandstenen från nordvästra Skåne användes också som byggnadsmaterial till de tidigaste kyrkorna i Helsingborg och i enstaka omfattningsstenar i tidigmedeltida kyrkor både i och utanför Lund, vilket visar stenbrottens betydelse under tidig medeltid. Också den kungliga borgen i Helsingborg uppfördes av nordvästskånsk sandsten. Troligen utfördes stenbrytningen av dagsverksskyldiga bönder.

Vägar och kommunikation Även om vattenlederna hade avgörande betydelsen för de mer omfattande och långväga transporterna under medeltiden var kommunikation på land vanligast.

Det fanns ett utvecklat nät av vägar och stigar redan långt innan medeltiden. Det var inga svårigheter att ta sig fram till fots eller på hästryggen. Merparten av vägarna utgjordes dock av enkla ridstigar som slingrade sig fram. Den bästa källan till det medeltida vägnätet i Skåne är Gerhard von Buhrmans Skånekarta från 1684 som detaljerat redovisar den samtida infrastrukturen. Förmodligen återspeglar kartbilden även hur det såg ut under senmedeltiden, och kanske ännu längre tillbaka i tiden.

Vägarnas kvalitet var högst skiftande. De allra flesta saknade ordentlig fundering och utdikade vägrenar. Detta innebar att de ofta svämmade över och blev oframkomliga. Långt in på 1700-talet utgjorde också stora delar av nordvästra Skåne under vintertid ett sammanhängande vattenlandskap då åar och andra vattendrag svämmade över. Allmänningarna kunde liknas vid ett jättelikt insjövatten som förenade bebyggelserna runtomkring. Bästa årstiden att ta sig fram var vintern eftersom minusgrader och snö innebar mer framkomliga landtransportleder.

De äldsta vägarna i området kan också beskrivas som egentliga vintervägar vilka sträckte ut sig över de obebyggda fäladerna på isbelagda våtmarksområden. Vid snö kunde slädar användas för tyngre transporter, men också ett naket istäcke lämpade sig väl för den typen av transporter.71 Några vägar höll dock högre kvalitet. Det rörde sig om de större landtransportlederna som benämndes härvägar, eftersom det var längs dessa som trupptrans­ porter skedde. De var i bättre skick än småvägarna och kunde i regel användas året runt. De stora härvägarna gick från Helsingborg mot norr och nordost samt i viss mån mot öster. Helsingborg spelade en viktig funktion som Laganstigens slutpunkt vid Öresund. Denna väg hade under medeltiden stor betydelse dels som transportled, dels som härväg. Med Helsingborg som utgångspunkt sammanbands nordvästra Skåne med Halland och de norra delarna av Skåne samt 137

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

även med de svenska gränsbygderna. Helsingborgs vägförbindelse med Laganstigen gick via Väla, Björka och Ekebro där det viktiga brostället över Vegeån låg.

Vägarna söderut var däremot avsevärt sämre. Vägen mot Landskrona gick över den del av Helsingborgs allmänning som kallades Råå ljung. Så sent som vid 1700-talets mitt ansågs denna väg vara besvärlig och förhållandevis svårframkomlig. Detta berodde på att en egentlig väg saknades. Istället betraktades hela utmarken som ett vägland, vilket innebar att trafiken gick härs och tvärs över fäladerna. Vägen till Kullen gick via den väg som än idag heter Kullavägen. På 1680-talet hade dess huvudled, som gick mellan Helsingborg och Jonstorp, karaktären av en mindre utmarksväg. Den äldsta landtrafikleden mellan Helsingborg och Mölle gick längs havsstranden och följde strandvallarna.

Havet fungerade under medeltiden som en förenande faktor för de omgivande landområdena och lämpade sig särskilt för mer långväga transporter. Längs den nordvästskånska kuststräckan finns dock få platser som var lämpade som naturhamnar och konstruerade hamnanläggningar saknades helt. Den småskaliga sjöfarten använde istället kåsor, vallomgärdade rännor byggda av jord eller staplad sten, i vilka båtarna drogs upp på stranden.

Borgar och huvudgårdar Under järnåldern ägde en social differentiering rum och en aristokrati växte fram, som uttryckte sin so­ciala ställning bland annat genom bebyggelsens utseende och organisation. Stormannagårdarna ma­ni­festerades med stora hallbyggnader som fungerade som makt-, representations- och kultlokaler. I Dan­mark uppstod under 1100-talet och 1200-talets början en vilja att befästa en del gårdar tillhöriga sam­ hällets yttersta elit. Befästningarna markerade både social exklusivitet och avancerad försvarstekno­logi. De äldsta befästningarna utformades som ringmursborgar eller tornborgar. Det stora flertalet stor­män såg dock ingen anledning att befästa sina gårdar vid denna tid.72 I några fall uppfördes byggnader med murade källare, men byggnader i traditionella trä- och korsvirkestekniker dominerade fortfarande.

Vid mitten av 1100-talet uppförde den danske kungen en borganläggning i Helsingborg, som blev ett regionalt centrum för den kungliga administrationen i området. Under 1200-talet blev borgen centrum för ett stort slottslän, Helsingborgs län, som omfattade Luggude, Bjäre, Södra Åsbo, Norra Åsbo och Göinge härader. Borgen blev också kronans nordvästskånska centrum i krigföringen mot rikets yttre och inre fiende, samt hade, tillsammans med borgen i Helsingör, en avgörande betydelse för den eko­nomiskt viktiga kontrollen av sjöfarten genom Öresund. I början på 1310-talet förstärktes Helsing­borgs slott, som därigenom blev ett av den danska kronans starkaste militära fästen.

138

Borgar och huvudgårdar

En våg av borgbyggande inleddes i slutet av 1200-talet och början på 1300-talet, då kung Erik Menved uppförde en rad riksborgar. I Skåne uppfördes Lindholmen medan Helsingborgs slott förstärktes. Syftet var att genom ett system av så kallade tvångsborgar försöka pacificera upproriska delar av riket. Samtidigt började även frälset befästa sina gårdar. Under perioden från 1200-talets slut till 1396 uppfördes merparten av de danska borgarna. Anledningen var dels den höviska kulturens idéer om en aristokratisk bebyggelseform, dels den inrikespolitiska instabiliteten. Frälset såg sig helt enkelt nödgade att uppföra borgar om de ville framstå som riktiga adelsmän, men hade också en reell vilja att skydda sig och sina hem då de kände sig otrygga i den samhälleliga turbulensen.73 År 1396 infördes, på initiativ av drottning Margareta, ett förbud mot att bygga befästningar. Huvud­gårdarna ändrades därefter till obefästa herrgårdsplatser vars militära skydd oftast inskränkte sig till en vallgrav. En del adelsmän fortsatte dock att befästa sina huvudgårdar med stenbyggnader, så kallade fasta hus, där försvarsanordningarna dock fick underordnad betydelse. Det danska borgbyggnads­ förbudet upphörde först 1483 då kung Hans åter tillät frälset att befästa sina gårdar.

Detta fick dock begränsad verkan då de flesta adelsmän fortsatte att bygga obefästa huvudgårdar eller borgar med mycket begränsade försvarsanordningar.74 Under medeltiden formades ett världsligt frälse som kom att uttrycka sin makt och samhällsposition genom gårdsanläggningar som skilde sig från de ordinära bondgårdarna. Inom Luggude härad finns idag ett dussintal slott och herresäten, varav sju ligger inom Helsingborgsområdet. Endast två av dessa sträcker sig med säkerhet ned i medeltiden: Bälteberga och Rögle. I övriga delar av Luggude härad fanns ytterligare fyra gods med samma bakgrund: Vegeholm, Boserup, Gedsholm, Knutstorp och Krapperup. Vid en jämförelse med andra delar av Skåne framstår nordvästra delen av landskapet som särskilt fattigt på medeltida frälseborgar och huvudgårdar. De flesta hade dessutom etablerats under 1300-talet, men det var först under periodens slut och de efterföljande århundradena som de expanderade i större omfattning. Under 1500- och 1600-talen skedde nämligen en särskilt stark expansion av frälsegodsen i området då flera nyetableringar av storgods ägde rum.

Borgen i Vallåkra En märklig anläggning, kallad Borgen, återfinns någon kilometer nordväst om Vallåkra, norr om Råån där den flyter samman med Fjärestadsbäcken. På bäckens sydöstra sida ligger en höjd vars översta del består av en platå, belägen drygt 20 meter över Rååns vattenyta. Platån är knappt 100 meter lång i öst–västlig riktning och cirka 60 meter bred. Åt söder och väster sluttar höjden tvärbrant ner mot vattendragen, men åt sydost, öster och nordost övergår den i jämn lutning mot de angränsande fälten. Härifrån skiljs istället platån genom en jordvall och en torr139

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Borgen i Vallåkra består av en närmare 100 meter lång och 60 meter bred platå belägen drygt 20 meter över Rååns vattenyta. Höjden sluttar tvärbrant ner mot vattnet, men övergår i jämn lutning mot de angränsande fälten. Som avgränsning finns här en anlagd jordvall och en torrgrav. Vallgraven är som mest sex meter djup och jordvallen innanför är sex meter hög. Möjligen är en tredjedel av den ursprungliga borgplatån nedrasad till följd av 1700-talets stenkolsbrytning. 1974 genomfördes en genomgripande uppröjning och förstärkning av anläggningen av Skogsvårdsstyrelsen.

Foto: Jan-Eric Gustafsson 1974, Riksantikvarieämbetet

grav som löper bågformigt tvärs över platån med en längd av drygt 75 meter. Vallgraven är som mest sex meter djup och den där innanför belägna jordvallen är sex meter hög.75 Anläggningen har helt klart anlagts i försvarssyfte i ett gynnsamt läge. Den naturliga topografin med en relativt jämn platå omgiven av dramatiska ravinbranter har kompletterats med en anlagd vall och vallgrav. Branterna gav ett naturligt skydd mot eventuella fiender och vallpartiet skyddade mot de flackare markområdena i öster. Möjligen fanns också en träpalissad högst uppe på vallen som extra skydd. En anfallande fiende hade en klättring från vallgravens botten på minst tolv meter fram till palissaden på vallens krön. Troligen låg borgens 140

Borgar och huvudgårdar

Karta över Norra Vallåkra stenkolsgruva och den intilliggande Borgen.

Ur Gustaf Clemenson: Stenkol och lera

infart i det nordöstra hörnet av platån, mellan bråddjupet och vallen.76 I västra delen av platån finns en rektangelformad stenkrets med en inre fördjupning – möjligen resterna efter en husgrund. Längs de branta sluttningarna har också rasmassor iakttagits. I äldre kartmaterial och i 1667 och 1690 års prästrelationer från Skåne kallas höjden och platån omväxlande för Borgen, Borghöjden och Borgberget.77 Dateringen av borganläggningen är problematisk. Det skulle kunna vara en fornborg, en tillflyktsborg för befolkningen i området vid orostider. Denna typ av försvarsanläggningar brukar dateras till järn­åldern, alltså perioden cirka 0–1000 e.Kr. Andra forskare har hävdat att det rört sig om en tidig­medeltida borg som byggts på privat, kungligt eller kyrkligt initiativ och primärt varit avsedd för att försvara borgens folk och dess omgivningar. Trots olika försök, bland annat genom en tidigt utförd utgrävning, har borganläggningen ännu inte kunnat dateras med säkerhet. Det saknas också skriftliga källor som handlar om borgplatsen.78 Även om det är ett hypotetiskt antagande är det troligt att det rör sig om en tidigmedeltida borganläggning, uppförd under 1000-talet eller troligare 1100talet och att den av okänd anledning tagits ur bruk redan under 1200-talet. I Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering är Borgen registrerad som medeltida borganläggning.79 141

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Kungliga och ärkebiskopliga län Under tidig medeltid bestod kronogodset av ett antal mer eller mindre obefästa gårdar spridda över hela riket, så kallade kungalev, som fungerade som administ­ rativa centra där skatter och avgifter samlades in.80 På ett fåtal platser, bland annat i Helsingborg, uppfördes under 1100-talet stenborgar som regionala centra för den kungliga administrationen. Möjligen var Borgen i Vallåkra en tidigmedeltida borganläggning i kunglig ägo, men om detta kan vi endast spekulera.

Under 1200-talet upprättades en ny förvaltning i borgfögderier eller slottslän som hade avsevärt större uppbördsområden än kungsgårdarna. Nyuppförda riksborgar blev centra i dessa län – i Skåne Helsing­borgs slott, Skanörs borg, Falsterbohus, Lindholmen, Gladsaxehus och Beritzholm. En del fungerade som länscentra under hela medeltiden medan andra hade dessa funktioner under begränsade perioder. Malmöhus län upprättades 1526 och Landskrona län 1547.

Skeingeborg och Örkelljunga utgjorde dessutom två kortlivade gränsfästen. Riksborgarna hade också en viktig militär betydelse då de utgjorde fasta stödjepunkter i krigföringen mot rikets yttre och inre fiender. Dessa ambitioner kan med moderna ögon tyckas vara överdrivna, men under medeltiden var makt nära förbunden med fysisk närvaro. Den som behärskade borgarna behärskade också befolkningen i ett område.

Helsingborgs län bestod av ett mycket stort område i nordvästra och norra delen av Skåne: Luggude, Bjäre, Södra Åsbo, Norra Åsbo och Göinge härader. Helsingborgs slott hade lika stor betydelse för stadsbefolkningen som för befolkningen på den vidsträckta landsbygden i nordväst. Det var också den enda kungliga borgen i Luggude härad och en av det danska rikets allra starkaste fästen. Under lång tid hade Helsingborgs slott, tillsammans med borgen i Helsingör, en avgörande betydelse för den ekonomiskt viktiga kontrollen av sjöfarten genom Öresund.81 Även ärkebiskopen hade behov av regionala administrationscentra med huvudgårdar som fungerade som viktiga uppbördsplatser för det årliga tiondet. Dessa fungerade som förvaltningsmässiga noder inom sina uppbördsområden. På samma sätt som kronan hade ärkesätet ett länssystem som organiserade godsinnehavet. I nordvästra Skåne fanns under senare delen av medeltiden flera mindre län: Hjälmshults län, Väsby län, Stubbarps län och Vrams län. De många smålänen talar för att nordvästra Skåne var ett område med relativt svag ärkebiskoplig godsägande närvaro.

Den enda ärkebiskopliga huvudgården inom Helsingborgsområdet var Hjälmshult, och under medeltidens senare del var Hjälmshults län ett självständigt ärkebiskopligt län. I den förteckning över ärkebiskopens länsmän, som upprättades i samband med ärkebiskop Jens Brostrups död 1497, omnämns Jens Olsen (Ulfeldt av Vrangstrup) som innehavare av Hjälmshults län. Till detta hörde ett antal gårdar i Kullabygden, omnes curias ruralium ecclesiarum in Kullen.82 När Hjälms142

Borgar och huvudgårdar

Hjälmshult var under medeltidens senare del huvudgård i det ärkebiskopliga Hjälmshults län. Vid reformationen drogs Hjälmshults län in till kronan, varvid det övergick till att bli ett kronolän. Ingenting finns idag kvar av den senmedeltida gårdsanläggningen. Den nuvarande mangårdsbyggnaden uppfördes 1743 efter Eberhard Carlbergs ritningar för »Ryttmästare och Capiteins Caracters Byggning« som ryttmästareboställe. Senare blev Hjälmshult ett majorsboställe. Foto: Sven Olof Larsén 2009

hults län tillkom är okänt. Mycket lite är också känt om dess storlek och karaktär.

Troligen bildades länet kring en godsenhet som under medeltidens slut utgjorde en komplett huvudgård, även om denna var tämligen oansenlig i storlek. Det äldsta skriftliga omnämnandet av Hjälmshult är från 1422, då en försäljning av gården beskrivs.83 Möjligen etablerades länet under Jens Brostrups tid som ärkebiskop (1472–97) då de ärkebiskopliga strögårdarna i området samlades i ett förvaltningslän. Under hans tid genomfördes också en uttalad bortförläningspolitik av de ärkebiskopliga godsen.

Vid reformationen drogs Hjälmshults län in till kronan, varvid det övergick till att bli ett kronolän. Första gången detta nämns i en skriftlig källa är 1536 då Jörgen Jensen i Helsingborg uppges som innehavare av Hjälmshults län.84 Hjälmshult var vid 1500-talets mitt huvudgård i det lilla kronolänet Hjälmshults län, ett av de många smålän som under senare delen av 1500-talets första hälft existerade vid sidan av de stora slottslänen. 1557 inordnades länet under Helsingborgs län.

Frälsets huvudgårdar Under tidig medeltid formades ett världsligt frälse i Norden. Denna samhällsgrupp utvecklades ur järnålderns stormannaklass och bestod av personer tillhö143

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

riga släkter med större godsinnehav som ekonomiskt, politiskt och socialt skilde sig från den stora massan av bönder. Den stora förändringen under denna tid var dock införandet av skattefrihet för det världsliga och andliga frälset. Denna utveckling var en långvarig process som i Danmark inleddes under 1100-talets senare del, då vissa kyrkliga inrättningar undantogs från en del kungliga pålagor, och fullbordades vid 1200-talets mitt då det världsliga frälset blev skattebefriat.

Bakgrunden var att den tidigare allmänna krigstjänsten, ledungen, avskaffades och ersattes med en stående skatt samtidigt som den militära organisationen förändrades från en ledungsflotta till ett tungt bepansrat rytteri. Som en följd av denna strukturella omvandling gavs de män som fortsatt erbjöd kungen krigstjänst skattefrihet, även kallat frälse. Det var i princip fritt för envar att erhålla frälse, men för detta krävdes att man kunde ställa upp med utrustning och stridshäst vid de årliga vapensynerna. I praktiken var detta endast möjligt för personer med stora ekonomiska resurser.85 Det samhälleliga fundamentet för frälsets position utgjordes primärt av den godsmassa som kontrollerades. Innehav av brukbara marker var kort sagt det som konstituerade frälsets ställning i samhället, och makt över jord innebar också makt över människor.

Jämfört med de centrala delarna av Skånes slättbygder är antalet medeltida godsbildningar i nordvästra Skåne litet. De flesta etablerades troligen under 1300talet, men det var först under periodens slut och de efterföljande århundradena som de expanderade i större omfattning. Inom Helsingborgsområdet finns endast två frälsegodsbildningar som med säkerhet sträcker sig ned i medeltiden: Bälteberga och Rögle. I övriga delar av Luggude härad fanns ytterligare fyra: Vegeholm i Strövelstorps socken, Boserup i Risekatslösa, Gedsholm i Ekeby, Knutstorp i Kågeröd och Krapperup i Brunnby. Ytterligare några gårdar i häradet kan möjligen betecknas som eventuella borgar eller huvudgårdar under medeltiden, även om det idag saknas belägg för detta: Elestorp i Ekeby socken, Stengårdsbacken i Halmstads socken, Möllarp i Kågeröd, Videröra i Ottarp och Ljungsgård i Södra Vram.86 De senmedeltida huvudgårdarna var i allmänhet ganska små som driftsenheter.

Deras ekonomiska grund utgjordes i regel av intäkter från arrendegårdar. Den expansion som ägde rum under 1500-talet var ett resultat av en ny inriktning mot stordrift. Drivkraften till utvecklingen var de goda konjunkturer som rådde för jordbruksprodukter och inte minst de förmånliga adelsprivilegierna i Danmark.87 Inom Helsingborgsområdet är Kulla Gunnarstorp ett gott exempel på 1500-talets godsexpansion medan Rosendal och Rosenlund är exempel på den eftermedeltida utvecklingen. Dessa gods nyetablerades genom mycket omfattande sammanköp av strögods i området. Perioden från reformationen 1536 och Kristian III:s trontillträde till införandet av kungligt envälde 1660 brukar också beskrivas som den danska högadelns guldålder. Under denna ägde även ett omfattande slottsbyggande rum.88 144

Borgar och huvudgårdar

Bälteberga utgjorde huvudgård för ett betydande godskomplex under medeltidens senare del, sannolikt etablerat under 1300-talets senare del. Ingenting återstår idag av den medeltida gårdsanläggningen. Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes 1739.

Foto: Sven Olof Larsén 2009

Bälteberga i Rååns dalgång var av allt att döma huvudgård för ett betydande godskomplex under medeltidens senare del. När det bildades är okänt, men från 1300-talets senare del och tiden därefter omnämns det i flera skriftliga källor som vittnar om dess betydelse. De äldsta omnämnandena är från 1387 då Jens Nielsen av Bälteberga uppräknas som ett av vittnena vid två olika gårdsöverlåtelser.

Samma person omnämns som vittne i en källa från 1412.89 Formuleringen i källorna visar att Jens Nielsen sannolikt var riddare eller väpnare och att han skrev sig till Bälteberga som alltså utgjorde hans sätesgård. Möjligen etablerades gården under 1370- eller 80-talet.

Rögle, beläget i den östra delen av Kullabygdens flacka slättland, är sannolikt en senmedeltida godsetablering. Under medeltidens slutskede tillhörde gården den skånska adelssläkten Giedde. I de skriftliga källorna framträder väpnaren Laurids Torstensen Giedde vid flera tillfällen under perioden 1500–1512. Det är troligt att det också var denne som etablerade själva godset, vilket alltså bör ha skett mot slutet av 1400-talet. Innehållet i källorna antyder att Laurids Torstensen Giedde hade en ansenlig social position under 1500-talets första decennier och att han då skrev sig till Rögle.90 Sonen Knud Lauridsen Giedde ärvde godset och skrev sig till både Rögle och Spannarp. 1538 övergick Rögle i släkten Grubbes ägo.91 Ingenting återstår idag av den medeltida borgen. Den låg på en rektangulär borgholme omgiven av vattengravar. Den har i detta avseende en tydlig prägel av den nordiska renässansens stilideal och bör ha anlagts vid 1500-talets mitt eller senare hälft.

145

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Rögle tillkom som en senmedeltida godsetablering, sannolikt mot slutet av 1400-talet.

Ingenting återstår idag av den medeltida borgen som låg på en rektangulär borgholme omgiven av vattengravar. Den nuvarande huvudbyggnaden härrör från 1830.

Foto: Sven Olof Larsén 2009

Kulla Gunnarstorp ligger vid Öresund mellan Viken och Hittarp. Det saknas skriftliga källor från medeltiden rörande detta gods, men det mesta talar för att det nyetablerades vid 1500-talets mitt kring en äldre gård, och att expansionen skedde på fäladsmarkerna längs Öresundskusten. Namnet Kulla Gunnarstorp, vars namnform har för avsikt att skilja gården från Vrams Gunnarstorp, började användas först vid 1700-talets början. Fram till dess kallades gården för Gunnarstorp.

Den äldsta tidsangivelsen för godsets historia finns i en uppteckning som beskriver hur en ekbjälke i en av slottets flygelbyggnader pryds av en ristning föreställande några oidentifierade vapensköldar och årtalet 1562. Eftersom vi vet att godset på 1570-talet ägdes av den unga Ingeborg Nielsdatter Parsberg är det därför troligt att godsetableringen kan knytas till hennes föräldrar, Niels Tønnesen Parsberg och hustrun Sidsel Andersdatter Bille. Båda dog 1566. Troligen anger årtalet flygelbyggnadens tillkomsttid och slutförandet av gårdens första byggnadsetapp. I denna bör skapandet av en rektangulär borgholme omgiven av en vattenfylld vallgrav ha ingått samt uppförandet av både huvudbyggnad och flygelbyggnader. Dessa arbeten bör ha inletts vid tiden kring 1500-talets mitt. Möjligen omgavs borgholmen i detta äldsta skede av jordvallar, något som indikeras av att 146

Borgar och huvudgårdar

Kulla Gunnarstorp nyetablerades vid 1500-talets mitt kring en äldre gård. Vid detta skede skapades en rektangulär, vallgravsomgärdad borgholme och på denna uppfördes huvudbyggnad och flygelbyggnader. Den nuvarande huvudbyggnaden, ursprungligen i oputsat tegel med dekorativa band av sandsten, byggdes troligen först under 1590-talet.

Flygelbyggnaderna var ursprungligen av korsvirke. Borgens arkitektur, med sina snirklade gavlar, är karaktäristisk för den tidiga Kristian IV-stilen som var vanlig vid 1500-talets slut. Foto: Bertil Hagberg, Sesamphoto

de ännu existerande byggnaderna ligger indragna ett gott stycke från vallgraven.

Den år 1562 uppförda flygelbyggnaden, byggd i korsvirke, antyder indirekt att också en huvudbyggnad existerade vid denna tid. Det är inte orimligt att även denna var uppförd i korsvirke.92 Rosendal etablerades i början av 1600-talet. Men cirka 100 meter nordost om huvudbyggnaden finns en tegelbyggnad, kallad Billehuset, som med all sannolikhet är äldre än slottet. Dess belägenhet antyder en bebyggelse som föregått 1600-talsgården. Billehuset är idag en trevåningsbyggnad med vind. Det är uppfört i tegel i renässansförband med yttre puts, med gavelspetsar i korsvirke och har idag halmtak. I plan är huset 13 x 7 meter och 6,5 meter högt till takfoten och 11,5 meter till taknocken. En nyligen genomförd byggnadsarkeologisk dokumentation har gett spännande information.93 Sannolikt uppfördes byggnaden som ett två våningar högt bostadshus. För detta talar de stora fönsteröppningar som ursprungligen fanns i andra våningen. Med tanke på den höga kostnaden för 147

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Rosendals gods etablerades i början av 1600-talet. Ett 100-tal meter nordost om huvudbyggnaden finns en tegelbyggnad, kallad Billehuset, som är äldre än slottet, sannolikt uppförd på 1500-talet. Belägenheten talar för en äldre gårdsplats intill en ännu existerande vägbank och en kvarndamm. Vid mitten av 1900-talet blev Billehuset ett överloppshus, en byggnad utan särskild funktion. Foto: Sven Olof Larsén 2009

fönsterglas vid denna tid är det högst troligt att huset varit avsett som en högreståndsbostad, möjligen en huvudbyggnad i ett gårdskomplex. Under ett senare skede, förmodligen under 1600-talet, genomgick Billehuset en ombyggnad till magasin. Ett nytt bjälklag lades då in och huset fick ett nytt våningsplan. Det nya bjälklaget hamnade mitt i de ursprungliga fönsteröppningarna. Dessa ersattes av dubbla rader av små fönster vilka försågs med luckor. Ytterväggarna höjdes med cirka en meter. I samband med detta revs de ursprungliga murade trappstegsgavlarna, takstolen återuppbyggdes på ett enklare sätt än tidigare och ett stråtak ersatte det tidigare tegeltaket. Samtidigt gjordes gavlarna som lättkonstruktion i korsvirke.

Billehusets datering är mycket osäker, men det är helt klart att det är äldre än 1600-talsslottet. Belägenheten talar även för en äldre gårdsplats. Denna låg intill en ännu existerande vägbank och en kvarndamm. Billehuset är med all sannolikhet från 1500-talet, möjligen uppfört under medeltidens absoluta slutskede eller mer troligt vid tiden kring 1500-talets mitt. Vid en nyligen genomförd fasadrenovering tillvaratogs en större kolbit ur det ursprungliga murverkets kalkbrukslager. Kolbiten har 14C-daterats, och även om dateringen är behäftad med stora felmarginaler, pekar resultaten på ett dateringsspann vilket omfattar perioden 1400–1530.94 Vem som stod som byggherre till Rosendals föregångare är därmed höljt i dunkel.

148

Borgar och huvudgårdar

Under senare delen av 1520-talet uppfördes Vegeholm som en modern och tidsenlig borganläggning. Vegeholm ser idag ut som en välbevarad renässansborg, men är i själva verket i hög grad resultatet av den omfattande renovering som genomfördes i början av 1900-talet. Den existerande 1700-talsherrgården ombyggdes då i barockstil till en renässansborg i 1500-talssnitt. Foto: Sven Olof Larsén 2009

Vegeholms nära relation med Välinge och Utvälinge byar samt dess koppling till Välinge kyrka gör det relevant att behandla borganläggningen i det följande, även om den ligger utanför Helsingborgs­området, på östsidan om Vege å i Strövelstorps socken. I området ska under senmedeltiden ha funnits en borg med namnet Vegegården, som ska ha förstörts vid 1525 års bondeuppror. Möjligen var Vege­holms byggherre Tyge Krabbe (1474–1541) ägare till denna äldsta borganläggning. Tyge Krabbe blev som 27-åring länsherre på Köpenhamns slott och gjorde därefter en snabb karriär. Genom giftermål med Anne Rosenkrantz placerade han sig inom de högsta styrande kretsarna i Danmark och utsågs till riddare, riksråd och riksmarsk. Omkring 1507 förlänades han Helsingborgs slott och län.

Efter förstörelsen av Vegegården verkar det som om Tyge Krabbe initierade en återuppbyggnad med en modern och tidsenlig borganläggning. De omfattande byggnadsarbetena tycks ha inletts under 1520-talets senare del. Den äldsta skriftliga källan som omnämner Vegeholm är från 1528. Det är ett brev till den svenske kungen Gustav I (Vasa), vilket är daterat på Vegeholm, Scriffuit på vegholm Söndag effter sancte påels dag Conuersionis, År mdxxviij, vilket med säkerhet antyder att borgen då stod helt eller delvis färdig.95 Borgen byggdes på en avlång landtunga i en av Vegeåns kurvor. Borgen bestod av en fyrlängad anläggning kring en inre borggård samt tre torn, allt uppfört av 149

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

tegel. Södra längan uppfördes först och fungerade i borgens äldsta skede som gårdens huvudbyggnad. Mellersta delen av denna byggnad tillhörde det äldsta byggnadsskedet och i dess murverk har lämningarna efter en ursprunglig borgport och smala gotiska fönster konstaterats. Till södra längan hörde även ett trapptorn mot borggården och ett försvarstorn i sydväst. Denna borgtyp, bestående av huvudlänga med hörntorn, var vanlig under medeltidens slutskede. I södra längan har även påträffats rester av profana väggmålningar från 1500-talets första hälft. Det är inte känt när utbyggnaden av den äldsta borgen till den fyrlängade anläggningen genomfördes, men sannolikt gjordes det successivt före Tyge Krabbes död 1541. Samtliga längor uppfördes i två våningar och ovanför dessa fanns tidsenligt ett skytteloft med gluggar och spygattar.96

Politiska överläggningar och stridshandlingar i området Under hela medeltiden var Helsingborgs slott ett maktpolitiskt centrum. Flera politiska konflikter löstes genom överläggningar och vid ett flertal tillfällen tecknades freds­traktater där. Helsingborgs slott i sig var även föremål för regelrätta stridshandlingar, exempelvis vid kung Valdemar Atterdags erövring av Skånelandskapen 1360 då danskarna intog borgen.97 Eftersom Helsingborg också fun­ gerade som porten till Skåne och hade en stark roll som maktbas för nordvästra och norra Skåne var slottet också utgångspunkten för större och mindre militära aktioner runt om i landskapet och i de nordskånska gränsområdena. Truppförflyttningar bör således ha varit vanligt förekommande på vägarna norrut, österut och söderut från Helsingborg. Vad vi vet från de bevarade källorna förekom dock inga regel­rätta stridshandlingar av någon större omfattning i området. Det stora undantaget utgörs av Bunketofta slag som utkämpades 1525 någon mil öster om staden samt möjligen även slaget vid Tjuteå 1142.

Slaget vid Tjuteå Slaget vid Tjuteå ägde rum till följd av de tronstrider som utbröt efter mordet på kung Erik Emune 1137. Till ny kung utpekades hans systerson, Erik Lam (1137–46), men flera andra tronpretendenter trädde samtidigt fram. En av dessa var Olof Haraldsson, son till Harald Kesja och sonson till kung Erik Ejegod. Han var också den enda av Haralds söner som undgick farbrodern Erik Emunes förföljelser 1135.

Under Erik Lams regeringstid trädde han 1138 fram i Skåne med sina krav på den danska kronan. Han försökte därefter lönnmörda kung Erik, lät utropa sig till kung cirka 1140 och förde en hård och blodig kamp mot Erik tills han besegrades, och själv stupade vid slaget vid Tjuteå i Skåne 1142. I Saxos Danmarkshistorie, skriven i början på 1200-talet, beskrivs slaget mycket kortfattat som en slutkläm på Erik Lams kamp mot Olof Haraldsson: »I sidste ende lykkedes det ham at gøre 150

Borgar och huvudgårdar

en ende på sin rival og størstedelen af hans hær ved Tjutå.«98 Exakt var detta slag stod är dock inte känt.

Invid Tjuteån i närheten av Bälteberga finns en kulle som kallas Rönnarps bjer.

Där stod vid mitten av 1800-talet ett träkors som enligt uppgift stått där »sedan långligan tid«. Lokalbefolkningen underhöll också korset kontinuerligt eftersom det ansågs besitta särskilda krafter, men dess ursprungliga betydelse var då inte känd. Vid mitten av 1800-talet framfördes tolkningen att korset stod som ett minne av slaget vid Tjuteån 1142, där den högt uppsatte prinsen Olof Haraldsson stupade.99 Senare restes ett minneskors av järn på samma plats.

Bunketofta slag Bondeuppror var tämligen vanligt förekommande under europeisk medeltid, så även i Danmark och Skåne. Redan under 1100-talets andra hälft reste sig skånska bönder mot överheten. Under 1300- och 1400-talen orsakade tunga extraskatter, som bönderna tvingades betala, flera uppror. Ett av de mest om­fattande bondeupproren i Skåne ägde rum 1525. Utlösande faktorer var statens utökade maktambition­er som medförde ökat skattetryck. Den politik som fördes av kung Fredrik I innebar att adeln gavs möjligheter att utöka sin maktposition. Samtidigt

Någon mil öster om Helsingborg, vid Bunketofta lund, utkämpades ett blodigt slag där många fick sätta livet till på morgonen den 11 maj 1525. Vid 400-årsjubileet restes en minnessten med följande inskrift: »Den 4 maj 1525 föllo här skånska bönder i kamp för friheten. Efterkommande satte stenen 1925.« Foto: Sven Olof Larsén 2009

151

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

försökte kungen bringa ordning i landets ekonomi, vilket fick till följd att tunga extraskatter skrevs ut. Detta utmanade den skånska allmogen som genom ett uppror visade sitt missnöje. Flera adelsmän förenade sig också med bönderna, bland annat Niels Brahe av Wanås och Sören Norby, länsherre över Gotland, som i hög grad kom att leda upproret.

Tidigt på året 1525 landsteg Sören Norby i Blekinge. Med sig hade han en trupp som många skånska bönder anslöt sig till. Upprorets mål var att återinsätta kung Kristian II på tronen, som avsatts genom ett adelsuppror två år tidigare. Samtidigt var förhoppningen att skattetrycket skulle lätta. Norbys trupper intog Åhus kort tid efter landsättningen. Den kungliga sidan svarade med att sända trupper österut, ledda av adelsmannen Tyge Krabbe, länsherre i Helsingborg. Efter en serie mindre strids­handlingar fick Norby och hans trupper det militära övertaget varvid Krabbe och hans trupper tvingades retirera till Lund och senare till Malmö och Landskrona. Norby intog istället Lund där han mottog skåningarnas hyllningar. Hans huvudstyrka var imponerande med cirka 300 ryttare, 900 infanteriknektar, 120 spjutbärare och 3 000 bönder. Efter detta belägrades även Helsingborg.

De kungliga valde nu att anlita tyska legokektar. En ny truppstyrka under Johan Rantzaus ledning landsattes i Malmö och förenades med Krabbes styrkor. Med grovt artilleri anfölls Norbys läger i Lund varefter det stormades. Slaget blev ett svidande nederlag för Norby och hans trupper. När för­lusten började bli uppenbar flydde många upprorsmän in i staden för att söka skydd, men höggs grymt ihjäl på gator och torg. Norbys armé led svåra förluster. Hoppet stod till en bondearmé som samlats vid Hasslebro nordväst om Ringsjön. Denna trupp tågade längs Söderåsen i en båge mot Norbys nya härläger i Landskrona. Rantzau upptäckte emellertid trupprörelsen och slog till mot bondehären mor­gonen den 11 maj 1525 i en lund vid Bunketofta i Frillestad socken. Slaget var blodigt, och många fick sätta livet till, en källa uppger 3 000 man, en annan 2 200. De som överlevde tvingades kapitulera och svära kung Fredrik I trohet och lydnad.100

Kyrkor Redan under järnåldern hade många nordbor direkta kontakter med den kristna världen på kontinenten. Den kristna läran och dess värderingar var således välkända i det nordiska samhälle som ännu präglades av »det gamla sättet att leva«.

I Skåne, som i övriga Sydskandinavien, kom dessa kulturkontakter att fungera som en successiv hybridisering av den nordiska kulturen. Under vikingatidens lopp spreds kristendomen över det framväxande danska riket, men först mot 900-talets slut och tiden kring år 1000 kan vi tala om ett egentligt kristnande av Skåne, Halland och Blekinge.

Det mesta talar för att den första missionen inriktades på samhällets allra 152

Kyrkor

översta skikt. De kristna bildade troligen, i det äldsta missionsskedet, en liten exklusiv skara mitt i ett ännu ickekristnat samhälle. Kristendomen var i detta skede något av en elitreligion. De materiella lämningarna efter detta missionsskede är ytterst fåtaliga. I dagsläget känner vi inga kyrkobyggnader från den äldsta missionstiden i nordvästra Skåne. Detta kan vara resultatet av en sen mission i området eller bero på att de hittillsvarande arkeologiska utgrävningarna inte varit lyckosamma i detta avseende.

Vid 1000-talets mitt genomförde kung Sven Estridsson (1047–74) en kyrkoorganisatorisk reform som innebar att det danska riket delades in i nio stift, där Lund, Dalby, Slesvig, Ribe, Århus, Roskilde, Odense, Viborg och Børglum utgjorde stiftscentra. Syftet var att skapa en övergripande kyrklig administrationsstruktur, men också att lägga grunden för ett nordiskt ärkestift, frigjort från HamburgBremens ärkestift som fått det påvliga ansvaret för den nordiska missionen. Denna stiftsreform innebar startskottet för ett omfattande kyrkobyggande. Sven Estridsson lyckades dock inte övertyga den påvliga kurian om sina planer för den danska kyrkan. Det var istället kung Erik Ejegod (1095–1103) som under en pilgrimsresa till Rom 1103 lyckades övertyga påven om att inrätta ett nordiskt ärkestift med Lund som ärkesäte. Detta skedde 1104 då lundabiskopen Asker utnämndes till Nordens första ärkebiskop.

När den tyske prästen Adam av Bremen på 1070-talet skrev sitt kyrkohistoriska arbete Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum imponerades han över det antal kyrkor som uppförts i det danska riket. Flest fanns enligt honom i Skåne där 300 kyrkor existerade, dubbelt så många som på Själland och tre gånger så många som på Fyn. Det angivna antalet var sannolikt en rejäl överdrift, men visade ändå att kyrkobyggnader var vanligt förekommande i landsdelen som utmärkte sig som rikets kyrkotätaste provins. 1000-talets andra hälft bör således ha varit en mycket intensiv kyrkobyggnads­period. Antalet kyrkor tycks ha varit relativt konstant under större delen av medeltiden, ända till reformationen på 1500-talet.

Men inom dessa yttre ramar har en inre dynamik existerat.101 De kyrkor som uppfördes under 1000-talet var oftast av trä och tämligen små.

Detta talar för att de uppförts som så kallade egen- eller privatkyrkor för byggherren och hans familj, närmast en form av gårdskapell. Lämningar efter träkyrkor från 1000-talet har belagts vid utgrävningar på flera platser i sydvästra Skåne som tycks ha varit ett centralområde under den tidiga kristnandeprocessen. I nordvästra Skåne finns två tidiga träkyrkor indirekt belagda, S:t Clemens och S:t Petri kyrkor i Helsingborg.

Redan under 1000-talet uppfördes stenkyrkor på ett fåtal platser runt om i Danmark. De äldsta delarna av Dalby kyrka byggdes vid 1000-talets mitt på direkt initiativ av kung Sven Estridsson och troligen var det även han som såg till att Lunds domkyrkas föregångare i sten uppfördes strax efter 1060. Redan på 1080-talet tog dock Knut den helige initiativ till en radikal ombyggnad av kyrkan, som kom att 153

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

pågå i flera decennier. Vid 1000-talets mitt byggdes också en stenkyrka i Lund som omväxlande omnämns som Salvator, Trinitatis och Drotten i de skriftliga källorna.

Troligen uppfördes andra stenkyrkor i Skåne under 1000-talets slutskede, exempelvis S:t Clemens kyrka i Lund och S:t Clemens kyrka i Helsingborg, men det går inte att ge några exaktare dateringar. Den stora stenkyrkobyggnationen satte dock inte fart förrän under 1100-talet. Under detta århundrade samt första halvan av 1200-talet uppfördes mer än 2 000 stenkyrkor inom det dåvarande danska riket. I Skåne var stenkyrkobyggandet särskilt intensivt under ett hundratal år med början vid 1100-talets mitt, då drygt 350 romanska kyrkor uppfördes.

Detta var byggnadsprojekt som krävde betydande investeringar. Också de enklaste kyrkobyggnaderna krävde stora mängder byggnadsmaterial i form av sten, tegel, kalkbruk samt timmer till byggnadsställningar och taklag. Kostnadskrävande var även detaljer till dörr- och fönsteromfattningar liksom den konstnärliga utsmyckningen och den liturgiska rekvisitan. Detta talar för att det först och främst var samhällets elit, storgodsägarna, som initierade och bekostade byggandet av stenkyrkor på eller intill sina sätesgårdar. I sitt äldsta skede hade de alltså karaktären av privatkyrkor tillhöriga byggherren och hans familj.

Så småningom, när kyrkorna successivt frigjordes från stormännens inflytande, skapades socknar kring kyrkobyggnaderna. Kyrkan hade en önskan att skapa ett väl fungerande administrativt system och för hanterandet av tiondet. Detta förutsatte väl definierade gränser mellan socknarna. Det mesta talar för att socknarna tog form under 1100-talets lopp, sannolikt ungefär samtidigt i hela Skåne. Luggude härad blev den övergripande kyrkoadministrativa enheten som omfattade 24 landssocknar, varav 14 inom Helsingborgsområdet: Allerum, Bårslöv, Fjärestad, Fleninge, Frillestad, Hässlunda, Kattarp, Kropp, Kvistofta, Mörarp, Ottarp, Raus, Välinge och Välluv. I Helsingborg skapades stadssocknar kring de existerande stenkyrkorna. Varje socken hade en självständig präst, doprätt, gravrätt, tionderätt, självständig ekonomisk förvaltning och ett avgränsat geografiskt område som låg under socknen.102 De romanska lantkyrkorna uppfördes nästan alltid efter samma grundplan med långhus, ett smalare och lägre kor samt absid.103 En del saknar dock absid och har istället en rak koravslutning. I regel hade kyrkorna portaler i södra re­spektive norra långhusmuren. De flesta kyrkor försågs med torn, antingen kvadratiska eller tvärrektangulära. Som byggnadsmaterial brukades marksten. I nordvästra Skåne användes främst sandsten som bröts norr om Helsingborg. Kyrkornas metertjocka murar uppfördes i skalmursteknik – byggnadsstenarna lades så att de bildade ett skal som fylldes med småsten och kalkbruk. Taktäckningen bestod oftast av blyplåt eller spån, senare under medeltiden blev även enkupiga tegelpannor vanliga. Under 1100-talets andra hälft började man även använda tegel som byggnadsmaterial i Skåne. Sitt stora genomslag som byggnadsmaterial fick teglet först med den senmedeltida valvslagningen.

154

Kyrkor

Bruten sten och utvalda, mindre markstenar som lades i jämna skift valdes framför allt under tidig medeltid. Senare skedde en successiv övergång till större marksten och en upplösning av den tidigare jämna skiftesgången. Under senmedeltiden användes huvudsakligen marksten, även i de fall då stenbrott funnits i närheten. Även tegel användes i viss utsträckning, inte minst till valv.

Marksten fanns överallt i varierande omfattning. När det gäller bruten sten bjuder Skånes berggrund på en varierad sammansättning av ovanligt rika och väl lämpade material. I nordvästra Skåne återfinns många kyrkor uppförda av den i området lättillgängliga sandstenen. Resterande kyrkor har varit uppförda av marksten med omfattningar och hörnkedjor av sandsten. Tegel förekom nästan inte alls i de ursprungliga kyrkorna i Helsingborgsområdet.104 Inga kloster fanns i Luggude härad, utöver dominikanerkonventet i Helsingborg. Flertalet kloster på den danska landsbygden etablerades under tidig medeltid genom stora godsdonationer. Donatorerna var i regel personer tillhöriga samhällets yttersta elit, den storgodsägande aristokratin. Frånvaron av kloster i nordvästra Skåne indikerar möjligen den relativa frånvaron av denna samhällsklass i området och ickeexistensen av större godskomplex under tidig medeltid. Det största och viktigaste klostret i nordvästra Skåne var Herrevadskloster i Riseberga socken i Norra Åsbo härad, grundat på initiativ av ärkebiskop Eskil år 1144.

Kyrkobyggandets kronologi En genomgång av Helsingborgsområdets medeltidskyrkor visar en tydlig bild av kyrkobyggandets kronologi. Områdets äldsta kyrkor fanns i Helsingborg, där två träkyrkor uppfördes på 1000-talet. Den ena av dem, S:t Petri, fungerade som sockenkyrka även för stadens omland och de bebyggelser som senare kom att ingå i Helsingborgs landsförsamling. Under 1100-talets första hälft uppfördes stenkyrkor i Kropp och Kvistofta. Den tidiga dateringen av dopfunten i Kropps kyrka antyder att denna kyrka haft en särställning i området under dess äldsta tid.

Förmodligen hade kyrkan en exklusiv regional doprätt under detta skede, och det är troligt att den då utgjorde en så kallad häradskyrka, vilket innebar att den var centralkyrka för hela Luggude härad. Denna särställning bibehölls intill det att den stora kyrkobyggnadsvågen svepte över nordvästra Skåne, från 1100-talets mitt till 1200-talets mitt. Under detta skede byggdes inte mindre än tio kyrkor inom Helsingborgsområdet samtidigt som S:t Petri träkyrka ersattes av en stenkyrka, nämligen i Allerum, Bårslöv, Fjärestad, Fleninge, Frillestad, Kattarp, Mörarp, Ottarp, Raus och Välinge. Under detta århundrade decentraliserades den kyrkliga ideologin till lokalsamhället genom att ett system av kyrkliga socknar skapades med de nybyggda kyrkorna som centra. Dessa kyrkor erhöll även flera av de rättigheter som tidigare varit förunnade centralkyrkorna, exempelvis dopoch begravningsrätt. Under 1200-talets andra hälft uppfördes två sockenkyrkor 155

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

inom Helsingborgsområdet, i Hässlunda och Välluv, varvid sockenbildningen slutförts. På ett mer övergripande plan innebar byggandet av de många sockenkyrkorna att den långdragna kristnandeprocessen definitivt avslutats i området.

Sockenkyrkorna utgjorde i detta avseende fysiska noder i ett heltäckande kristet landskap som omfattade allt och alla.

En intressant iakttagelse är att i stort sett alla sockenkyrkor inom Helsingborgsområdet byggdes av nordvästskånsk sandsten. Detta byggnadsmaterial började brytas och användas under 1000-talets andra hälft, men tycks ha fått ökad användning först i samband med uppförandet av den äldsta borgen i Helsingborg vid 1100-talets mitt. Det då utvecklade hantverkskunnandet och den intensifierade stenbrytningen innebar att stora mängder byggnadsmaterial fanns tillgängligt på relativt nära avstånd, något som klart underlättade i de resurskrävande kyrkobyggena.

Byggherrarna Vem tog då initiativ till och bekostade kyrkobyggena? Det mesta tyder på att kungen och samhällets yttersta elit låg bakom de äldsta kyrkorna. Sannolikt tillkom också S:t Petri kyrka i Helsingborg på kungligt initiativ. Kungen hade senare under medeltiden patronatsrätt till kyrkan, vilket innebar att han räknades som dess ägare. Eftersom Helsingborg också var kungalev räknades den danska kungen for­mellt sett som ägare till den jord som staden låg på. På ett liknande sätt är det rimligt att se den jord­ägande aristokratin som initiativtagare och finansiärer till de många sockenkyrkorna i området. Kyrkorna uppfördes sannolikt på privata initiativ, på privat mark och betraktades därför som privatägda kyrkor.

I sju av områdets kyrkor finns romanska västtorn och västpartier samt herrskapsläktare, inslag som di­rekt eller indirekt tyder på ett världsligt inflytande.

Dessa företeelser lokaliserades i kyrkans västra de­lar, som räknades till de mest profana delarna av byggnaden. Tornet saknade liturgisk funktion, men inne­hade stor symbolisk betydelse. Under romansk tid var tornet framför allt ett prestigebyggeri, en världs­lig maktsymbol för den lokale stormannen och hans familj som initierat och bekostat kyrkobygget. Herrskapsläktaren hade en minst lika stark symbolbetydelse eftersom den utgjorde en läktaranordning med en fönsterliknande öppning mellan torn och långhus som gav fri sikt in i kyrkans långhus och kor. Användandet av läktaren var en exklusivitet för kyrkans patronus, den lokala stormannen och hans fa­milj då mässan bevistades. Denna typ av arkitektoniska inslag har belagts i Bårslövs, Fjärestads, Fle­ninge, Frillestads, Kropps, Kvistofta och Raus kyrkor. I Kropps och Ottarps kyrkor finns även roman­ska kalkmålningar, vilket talar för en vilja och en ekonomisk förmåga att kostsamt utsmycka kyrkorna. Det är således rimligt att se den lokala aristokratin som den grupp människor som under äldre medeltid byggde stenkyrkor runt om i landskapet.

156

Kyrkor

Till skillnad från många av kyrkorna på Lundaslätten och Kristianstadslätten var de romanska kyrkorna inom Helsingborgsområdet enkelt utformade och för­ sedda med begränsad utsmyckning. Detta kan möjligen tas som intäkt för att den äldre medeltidens ekonomiska överskott var mer begränsat i denna landsdel än i andra områden. I nordvästra Skåne fanns alltså en jordägande aristokrati som likt sina bröder och systrar i andra delar av Skåne manifesterade sin makt och sin samhällsposition genom att bygga stenkyrkor, men den ekonomiska förmågan skilde dem åt och tog sig uttryck i byggnadsprojekten.

1300-talet brukar beskrivas som krisens århundrade med missväxt, pest och ödeläggelse. De kyrkliga byggnadsaktiviteterna i området tycks också ha stått fullständigt stilla. Detta är möjligen ett uttryck för att kriserna slagit hårt och att det ekonomiska överskottet minimerats till nästan ingenting. En rakt motsatt utveckling kan ses under 1400-talet då kyrkorna i området är föremål för en veritabel byggboom. Samtliga kyrkor omfattades då av mer eller mindre genomgripande om- och tillbyggnader då nya torn och vapenhus uppfördes, samtidigt som tegelvalv slogs över de nya och befintliga byggnadsdelarna. Flera av kyrkorna smyckades med kalkmålningar och exklusiva inventarier införskaffades. Allt detta talar för ett ekonomiskt välstånd i området och en vilja att investera delar av överskottet lokalt i de egna sockenkyrkorna. Kyrkornas roll i lokalsamhället förändrades troligen också under 1300-talets lopp. Den tidiga medeltidens privatkyrkor, tillhöriga den jordägande eliten, omvandlades då till egentliga församlingskyrkor som ägdes och förvaltades av alla sockenbor samfällt.

Denna utveckling kan också ses i en annan företeelse som blev vanlig i området under 1400-talet, nämligen att kyrkornas långhus förlängdes mot väster. Västutvidgningar har belagts i sex av kyrkorna inom Helsingborgsområdet, i Allerum, Mörarp, Ottarp, Raus och Välinge samt S:t Petri i Helsingborg. I Allerums kyrka har förlängningen av kyrkorummet daterats till 1200- eller 1300-tal medan det för S:t Petris del är okänt när det skett. De senmedeltida västutvidgningarna ska sannolikt ses som resultatet av ett förändrat användande av kyrkorummet. Under äldre medeltid var västpartiet den världsliga del­en av kyrkan som disponerades av kyrkans ägare och hans familj, således den privataste delen av kyrkan. Under högmedeltiden upphörde successivt detta privata inflytande, och under senmedeltiden betraktades hela långhuset som församlingens rum, alltså den mest offentliga delen av kyrkan. Viljan att utvidga långhuset västerut kan därför ha utgjort en symbolisk handling riktad mot den äldre kyrko­ordningen, men mer troligt är att den orsakades av mer pragmatiska omständigheter som exempelvis en kraftig befolkningsökning inom socknen.

Byggandet av två kapell inom Helsingborgsområdet, Utvälinge kapell och Rya kapell, ska troligen också ses som tecken på expansion och ekonomiskt välstånd under 1400-talet, det århundrade då båda sannolikt anlades.

157

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Allerums kyrka, troligen helgad åt S:t Egidius (S:t Ilian), uppfördes under 1100-talets andra hälft, huvudsakligen av nordvästskånsk sandsten. Under 1200-talets slut eller under 1300-talet genomfördes en västutvidgning av långhuset. Under 1400-talet byggdes ett kvadratiskt torn i väster. Under 1700- och 1800-talen byggdes korsarmar i norr och söder, byggnadsarbeten som gick hårt åt den medeltida kyrkan. Endast delar av det ursprungliga långhuset återstår och absiden revs i sin helhet. Det medeltida koret är dock intakt, idag använd som sakristia, liksom tornet i väster. I korets norra fasad finns en bevarad romansk, sandstensomfattad fönsteröppning.105 Foto: Sven Olof Larsén 2009

Allerums kyrkas romanska tympanonsten, som ursprungligen suttit ovanför dess sydportal, hittades i början av 1900-talet i kyrkogårds­ muren. På den figurativt utsmyckade stenen avbildas i relief två motställda lejon med en korsfana mellan sig. Nedtill avslutas bilden av en rad korta, upptill rundade, trenerviga blad vilka kopplats samman genom små dubbla bågar. Tympanonstenen, som har stora konstnärliga likheter med dopfunten i Mörarps kyrka, kan stilistiskt dateras till 1100-talets andra hälft eller 1200-talets början.106 Foto: Bengt Almgren. LUHM

158

Kyrkor

På den senmedeltida klockan i Allerums kyrka finns en ingjuten latinsk text som i fri översättning lyder: »Man firar Egidius festdag, som är född i Aten. Föraktade hedersbevisningar ibland cecropiska medborgare [dvs. atenare], gick över till de himmelska, och lever nu i den höga Olympen. Herr Clemens präst, Niels Jensen, Truls Pedersen, Allerums kyrkas värdar. Johannes Fastenowe gjorde mig i Herrens år 1520.« Johannes Fastenowe var tidens främste klockgjutare i Danmark, huvudsakligen verksam i Köpenhamn. På klockan finns även en reliefavbildning av S:t Egidius som abbot. Vid hans fötter vilar hans attribut, hinden. Figuren är iklädd munkdräkt och har en låg huva på huvudet. På grund av förslitningar har klockan vänts ett kvarts varv så att Egidiusfiguren nu är svår att se.107

Den medeltida dopfunten i Allerums kyrka har använts av församlingen i hundratals år. Den är tillverkad av sand­ sten och har en enkel cylindrisk form.

Nedtill är den försedd med en hålkäl men är i övrigt helt odekorerad. Foten är rund och avsmalnar uppåt med något utböjd profil. Dopfunten har tillskrivits den så kallade Allerumsgruppen tillsammans med funtar från Frillestad, Brunnby på Kullahalvön, Fru Alstad på Söderslätt, Tomegatan i Lund och Östra Vemmenhög på Österlen. Troligen har alla dessa funtar huggits av samma stenmästare.108 Foto: Sven Olof Larsén

Foto: LUHM

159

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Bårslövs kyrka byggdes vid 1100-talets mitt eller under dess andra hälft. I sitt äldsta skede bestod den av långhus, kor och halvrund absid med murverk av kvaderhuggen nordväst­ skånsk sandsten. Något senare, möjligen under 1200-talet, tillkom ett rektangulärt väst­ parti som senare byggdes om till ett kvadratiskt torn. Kyrkan hade troligen ett plant brädtak fram till 1400-talets mitt eller senare hälft då sengotiska tegelvalv slogs i långhus, kor och tornets bottenvåning. På 1850-talet revs större delen av kyrkan. Av den medeltida kyrkan återstår idag endast tornet samt delar av långhusets västra gavel.109 Foto: Sven Olof Larsén 2009

Kattarps kyrka uppfördes vid 1100-talets slut eller 1200-talets början efter romanskt mönster med långhus, kor och en halv­ rund absid. Som byggnadsmaterial användes tuktad marksten med detaljer i nordvästskånsk sandsten. Kyrkan var invändigt putsad upp till det ursprungliga takbjälklaget, vilket talar för att den hade plant trätak. Under 1400-talet byggdes ett lågt torn i väster med en tegelmurad vindeltrappa och ett vapenhus vid syd­ portalen. Sengotiska kryssvalv slogs i långhus, kor, tornets bottenvåning och vapenhus. På 1850-talet genomgick kyrkan en omfattande ombyggnad under ledning av C. G. Brunius. Av medeltidskyrkan återstår idag endast dess västra hälft, tornet och långhuset.110 Foto: Sven Olof Larsén 2010

160

Kyrkor

Fleninge kyrka uppfördes i nordvästskånsk sandsten vid slutet av 1100-talet, efter romanskt mönster med långhus, kor och halvrund absid. Den var förhållandevis stor och rikt utsmyckad. Under 1200-talet tillkom ett torn i väster med en västportal och en öppning mot långhuset, något som talar för förekomst av ett herrskapsgalleri. Mot slutet av 1200-talet slogs ett unggotiskt kolonettvalv över tornets bottenvåning. Övriga kyrkan fick gotiska kryssvalv på 1400-talet. På 1830-talet revs större delen av långhuset och korets yttermurar, liksom vapenhuset i söder. Av medeltidskyrkan återstår idag torn och absid, ett kort stycke av södra och norra långhusmuren längst i väster och delar av kormurarna längst i öster.111 Foto: Sven Olof Larsén 2009 Fleninge kyrkas äldsta inventarium är ett senromanskt rökelsekar, tillverkat av malm, med bevarade hängkedjor. Det 20,5 cm höga rökelsekaret har ett genombrutet, kupigt lock med tre gavlar mellan vilka tre tornliknande utsprång skjuter upp. Runt kanterna finns inpunsad sicksackornering.

De tre hängkedjorna är tunna, upptill sammanhållna av en trearmad platta i ring.

Foto: Sven Olof Larsén

161

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Frillestads kyrka uppfördes i kvader­huggen nordvästskånsk sandsten under 1100-talets andra hälft eller 1200-talets första hälft enligt romanskt mönster med långhus, kor och halvrund absid. I ett äldsta skede uppfördes troligen kor och absid intill en träkyrka. Mot slutet av 1100-talet eller omkring 1200, uppfördes ett kvadratiskt torn i väster varefter ett murat långhus kom att ersatta träkyrkan. På 1870-talet revs medeltidskyrkans långhus, kor och absid. Istället byggdes ett nytt, större långhus med tresidig koravslutning i gotikimiterande stil. Tornets övre del försågs med gavelrösten. Av medeltids­kyrkan återstår endast tornets nedre del.112 Foto: Sven Olof Larsén 2009

Från Frillestads kyrka finns två skulpterade sandstensdetaljer som är samtida med kyrkans uppförande, 1100-talets andra hälft eller 1200-talets första hälft. Det är en pilasterbas, rikt ornerad med flätverk, och en rundad skål (på bilden uppochnedvänd). De cirkulära partierna på båda föremålen har ungefär samma diameter, och båda är försedda med ett lodrätt genomgående hål.

Förmodligen har de tillsammans utgjort en fristående piscina, en vigvattenskål, där den mittersta pilaster­delen saknas. De genomborrade hålen fungerade som uttömnings­hål. Piscinan har stora likheter med en tredelad piscina från Dalby kyrka.113 Foto: Bengt Almgren, LUHM

162

Kyrkor

Fjärestads kyrka uppfördes av nord­ väst­skånsk sandsten under 1100-talets andra hälft eller 1200-talets första hälft som en romansk landskyrka, bestående av långhus, ett troligen rakavslutat kor samt ett torn. I början på 1860-talet revs det medeltida lång­ huset och koret, varefter ett nytt långhus med tresidig koravslutning uppfördes. Det medeltida tornet fick dock stå och inbyggdes i den nya kyrkan. I tornets bottenvåning finns det sengotiska kryssvalvet bevarat och i klockvåningen återfinns två medeltida takstolar av ek.114 Foto: Sven Olof Larsén 2009

I Fjärestads kyrka finns en träskulptur föreställande en så kallad pietàbild där den sörjande Maria sitter med den döde sonens kropp i knäet.

Träskulpturen är från 1400-talets första hälft, men bemålningen är inte medeltida.115 Foto: Sven Olof Larsén

I samband med en yttre renovering av Fjärestads kyrka 1999 upptäcktes en inmurad stenrelief med måtten 52 x 36 cm, huggen i nordvästskånsk sandsten, föreställande ett lejon.

Reliefen sitter på långhusets norra sida, under takfoten i närheten av koret. Bildstenen är romansk, och är med all sannolikhet samtida med den äldsta kyrkan. Den har troligen suttit i anslutning till någon öppning, möjligen sydportalen.

Den nuvarande placeringen är således sekundär och har tillkommit i samband med 1800-tals­ombyggnaden av kyrkan.

Vid 1999 års renovering kalkades reliefstenen över för att skydda den, men en kopia finns i kyrkans vapenhus.116 Foto: Sven Olof Larsén

163

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Hässlunda kyrka uppfördes enligt romansk grundplan omkring 1250 eller under 1200-talets andra hälft, med lång­ hus, kor och en halvrund absid. Kyrkan byggdes av tuktad marksten och nord­ västskånsk sandsten. Portaler fanns i både norra och södra lång­hus­muren. Ett västtorn med närmast kvadratisk plan­ form uppfördes förmodligen på 1400-­ talet. Samtidigt slogs sengotiska kryssvalv.

I koret finns en ovanlig valv­kombination med ett tunnvalv i väster och ett korsvalv i öster. I långhuset slogs sex kryssvalv med en två­skeppig grundplan. På 1860-talet genomgick kyrkan stora för­ändringar, men trots detta ger Hässlunda kyrka än idag ett medeltida intryck.117 Foto: Sven Olof Larsén 2009

Hässlunda kyrka beskrevs i en 1600-talskälla som rikt utsmyckad. Idag återstår nästan ingenting av denna ursprungliga prakt. Fram till 1900-talets början fanns fyra träskulpturer föreställande kvinnliga helgon vilka sannolikt har ingått i ett medeltida altarskåp. Dessa träskulpturer har sedan dess förkommit.118 Foto: Anders Åkesson, HM

164

Kyrkor

Kropps kyrka byggdes av nord­ västskånsk sandsten, troligen under 1100-talets första hälft, med en romansk planform med långhus och kor, men med rak östavslutning. Det kvadratiska tornet byggdes sannolikt i slutet av 1100-talet eller under 1200talets första hälft. Korsarmar tillkom på 1700- och 1800-talen. Kyrkan eldhärjades 1931 men återuppbyggdes snabbt. Den äldsta dop­funten (nu i Historiska museet, Lund) är en av Skånes ålderdomligaste, troligen från 1100-talets mitt. Detta antyder att Kropps kyrka vid 1100-talets mitt hade exklusiv doprätt och fungerade som härads­kyrka. Först efter den skånska kyrkorättens tillkomst, omkring 1167–71, utdelades dop­­ rätten till övriga sockenkyrkor som då inför­skaffade dopfuntar. Kropps kyrka kan således ha utgjort en centralkyrka för nordvästra Skåne under äldsta medeltid.120 Foto: Sven Olof Larsén 2009

I Kropps kyrka finns fragment av senromanska kalkmålningar, sannolikt tillkomna under 1200-talet. Förmodligen rör det sig om ett Majestas Domini-motiv. Det som ännu syns är en rad av apostlar mot en gul bakgrund. Endast fyra och en halv apostlar kan idag identifieras, och de romanska dragen ses på deras fötter, kroppsställning och klädedräkt. Ansiktena är dock ommålade.119 Foto: Sven Olof Larsén

165

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Kvistofta kyrka tillhörde under medeltiden Rönnebergs härad, men delar av socknen sträckte sig in i Luggude härad. Kyrkan uppfördes troligen under 1100-talets första hälft och bestod då av långhus, kor och halvrund absid. Som byggnadsmaterial användes nordvästskånsk sandsten. Det kvadratiska tornet tillbyggdes under 1200-talets första hälft. Under 1400-talet andra hälft slogs sengotiska valv i kyrkan. På 1770-talet genomgick kyrkan en omfattande ombyggnad då det medeltida vapenhuset, absiden och valven revs varefter kyrkan försågs med ett rakt avslutat kor i öster, korsarmar i både norr och söder samt en västportal.121 Foto: Sven Olof Larsén 2010

I Kvistofta kyrka finns fragmentariska kalkmålningar, daterade till tiden omkring 1500. I det ursprungliga tornets bottenvåning, det nuvarande vapenhuset, finns på södra väggen ett motiv förställande Livets lyckohjul. Det var en symbol för människans fåfängliga strävan efter makt och lycka, och livets oundvikliga förgänglighet.

Till vänster ses en ung man som klättrar uppåt. På språkbandet står på latin regnabo (jag ska regera). På hjulets krön sitter en vuxen man i högtidskläder och ett glas i sin hand. På språkbandet står regno (jag regerar). Till höger finns en gammal man klädd i trasiga paltor på väg utför. På det nu försvunna språkbandet stod sannolikt regnavi (jag har regerat). Under hjulet ligger en död man i sin svepning som samtidigt klamrar sig fast vid livshjulet. På det helt utplånade språkbandet stod sannolikt sum sine regno (jag regerar inte längre, jag är utan makt).

Foto: Sven Olof Larsén

166

Kyrkor

När Mörarps kyrka uppfördes mot slutet av 1100-talet bestod den av långhus, kor och en halvrund absid. Kvadrar av nordvästskånsk sandsten och marksten användes som byggnadsmaterial. Ursprungliga portaler och fönsteröppningar finns ännu bevarade i murverket. Under 1300-talet slogs ett höggotiskt kryssvalv i koret och i början av 1400-talet slogs sengotiska stjärnvalv i långhuset. Under medeltidens senare del, förmodligen under 1400-talets andra hälft, genomfördes en västutvidgning av kyrkan.

I samband med långhusets västförlängning slogs ett sengotiskt kryssvalv över denna byggnadsdel. Tornet uppfördes först i början på 1600-talet.122 Foto: Sven Olof Larsén 2009

Mörarps kyrkas praktfulla dopfunt är från 1100-talets mitt, tillverkad av Höörsandsten. Den tillskrivs den så kallade Mörarpsgruppen. I de fyra hörnen finns kolonner krönta av ansikten och tre evangelistsymboler i form av djurhuvuden. Den här återgivna bildsidan visar en Majestas Domini-framställning med Kristus tronande på regnbågen som är prydd med små cirklar, med en uppslagen bok med texten EGO SUM α ET ω, »jag är Alfa och Omega, begynnelsen och slutet« i vänsterhanden. Den högra handen sträcks ut i en välsignelsegest. Till vänster står en kvinna, sannolikt Maria, med dok och gloria och en lilja i sin vänstra hand.

Till höger står Petrus med en nyckel som attribut. Figurerna inramas av pilastrar och arkadbågar. Även de andra sidorna är rikt utsmyckade och visar den tidiga medeltidens religiösa föreställningsvärld.123 Foto: Sven Olof Larsén

167

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Den östra delen av Ottarps medeltida kyrka, uppförd vid mitten av 1100talet, revs på 1860-talet då ett nytt kyrkorum med korsarmar i norr och söder uppfördes. Större delen av absiden revs också, och det ursprung­ liga koret förvandlades till sakristia samtidigt som triumfbågen murades igen.124 Foto: Sven Olof Larsén 2009

I Ottarps kyrkas golv ligger två gravstenar från 1100-talets senare hälft. Den ena är enkel till sin ut­ formning och som bildmotiv återges ett stavkors i relief. Den andra har en mer komplicerad komposition i tre bildfält. Det översta partiet består av en bild av en person med biskops­ mössa och stav samt en numera bort­ huggen upphöjning. Det mittersta partiet avbildar tre personer av vilka den mittersta bär en knölpåk. Det understa partiet har troligen varit ett textfält, men texten är idag helt utplånad.

Foto: Sven Olof Larsén

168

Kyrkor

Vid en restaurering av Ottarps kyrka 1973 upptäcktes rester av romanska kalkmålningar från 1400-talet i koret och det utrymme som återstår av den medeltida absiden. Motivet på korets östmur och i det fragmentariska absidvalvet är en så kallad Majestas dominiframställning där den tronande Kristus återges i en mandorla. Kristus omges av de fyra evangelisterna, av vilka Matteus och Johannes är synliga. Matteusängeln avbildas tvåvingad med en bok eller inskriftstavla. På absidväggen ses vidare en smal strimma av det som ursprungligen troligen utgjort en rad av stående eller sittande apostlar. Även korets norra och södra väggar har av allt att döma varit rikt bemålade med bilder placerade i två olika zoner eller rader.125 Foto: Sven Olof Larsén

169

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Raus kyrka uppfördes av nordvästskånsk sandsten vid 1100-talets mitt med långhus, kor, halvrund absid och ett smalt västtorn. Sandstensomfattade portaler fanns i norra och södra delen av långhuset, som också hade fyra fönster.

Långhuset hade ursprungligen ett platt brädtak. Under 1400-talet slogs sengotiska kryssvalv i kor, långhus och tornets bottenvåning, och ett vapenhus uppfördes vid sydportalen. Mot slutet av 1400-talet genomfördes en västutvidgning och långhuset förlängdes med ett valvfack.

Inför detta revs det romanska tornet. 1840 genomgick kyrkan stora förändringar då det medeltida korpartiet, absiden och vapenhuset revs för att ge plats åt de nuvarande korsarmarna och ett kor med rakt avslutat östparti.126 Foto: Sven Olof Larsén 2009

I Raus kyrka finns en träskulptur från 1400-talets slut föreställande den tronande Maria sittande frontalt på en låg bänk. På hjässan bär hon spår av en krona. Jesusbarnet sitter upprätt, vänt halvt åt höger på moderns vänstra arm.

Nedre delen av barnets ursprungligen hellånga livklädnad är sekundärt omhuggen till två ben.127 Foto: Sven Olof Larsén

170

Över Raus kyrkas västportal framskjuter ur muren ett människohuvud av kalksten cirka fem meter ovan marken. Huvudet är mycket grovt utformat, näsan är sned, ögonen sitter på olika höjd och munnen utgörs av en smal springa. Stenhuvudet är troligen en omhuggen skulpturdetalj och dess placering är klart sekundär. Enligt en sägen, nedtecknad 1729, är ansiktet en avbildning av den kontinentala sagohjälten Roland.128 Foto: Sven Olof Larsén

Kyrkor

Vid tiden omkring 1200 uppfördes Välinge kyrka efter den romanska grundplanen bestående av långhus, kor och halvrund absid. Som byggnads­ material användes troligen kvader­ huggen nordvästskånsk sandsten.

Under 1400-talet, förmodligen dess andra hälft, genomfördes stora för­ ändringsarbeten i kyrkan då en väst­ utvidgning genomfördes. Samtidigt uppfördes ett kvadratiskt västtorn och ett vapenhus vid kyrkans sydportal.

Under 1800-talet genomgick kyrkan ännu en omfattande förändring.

Tornets nedre del är det idag enda kvarstående partiet av den medeltida kyrkan.129 Foto: Sven Olof Larsén 2010

Välluvs kyrka uppfördes kring 1200talets mitt enligt den romanska kyrkans grundplan med långhus, kor och halvrund absid. Som byggnadsmaterial användes tuktad marksten. Den äldsta kyrkan hade sannolikt ett plant inner­ tak av brädor som spikats på tak­ bjälkarna. På 1400-talet uppfördes ett sengotiskt västtorn med kvadratisk planform av marksten. Kyrkan har visserligen förändrats under tidens gång, men utan mer genomgripande sentida förändringar, varför den ännu ger ett medeltida intryck. I den nuvarande kyrkans takresning finns även betydande delar av en romansk takstolskonstruktion av ek bevarad.130 Foto: Sven Olof Larsén 2009

171

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

Helsingborgsområdets medeltida bebyggelseutveckling – en sammanfattning Både ortnamnen och arkeologin visar att området var bebyggt redan under järnåldern (ca 0–1000 e.Kr.) med spridda mindre gårdar som troligen drevs som familjejordbruk. Detta innebar en strukturell omläggning från bronsålderns storgårdsdrift och perioden präglades av en rad nyetableringar och nyodlingar. På minst 17 olika platser inom Helsingborgsområdet skedde gårdsetableringar vid denna tid. Detta kan förvisso ses som ett bebyggelsemässigt expansionsskede, men rörde sig huvudsakligen om en omstrukturering av den redan existerande bebyggelsen. De stora, centraliserade gårdarna bröts upp i mindre jordbruksenheter som spreds över landskapet. Detta bör heller inte ha fått några avgörande effekter för befolkningens storlek i området, som under detta skede sannolikt bestod av något tusental människor.

Det första mer markanta expansionsskedet i området ägde rum under järnålderns senare del, vikingatiden (ca 800–1000 e.Kr.). Ortnamnen visar att 13 nya bebyggelsenamn tillkom till de äldre namnformerna. Möjligen har vi här att göra med en begynnande bybildning, alltså en förtätning av tidigare bebyggelser, men också om flera nyetableringar. Den vikingatida bebyggelsen var också väl spridd över Helsingborgsområdet och boplatser har undersökts arkeologiskt i bland annat Bårslöv, Filborna, Påarp, Ramlösa, Raus, Rya, Rydebäck och Välluv. Det mesta tyder på att bebyggelsen i nordvästra Skåne tillsammans med Halland, under detta skede utgjorde en kulturellt sett sammanhängande region. Befolkningsmässigt torde det ha skett en ökning i förhållande till perioden innan, men ändå i relativt beskedlig omfattning. Uppskattningsvis uppgick befolkningen i området till högst 1 000–1 500 personer mot slutet av vikingatiden.

En avsevärt starkare bebyggelseexpansion ägde rum under medeltiden (ca 1000–1500 e.Kr.) då inte mindre än 37 nya ortnamnsenheter etablerades i området. Det rörde sig då om förtätningar av bebyggelsen som i hög grad kom att samlas i byar samt nyodlingar och inre kolonisation av tidigare outnyttjade markområden. Landskapet i större delen av området dominerades av väldiga lövskogar och vidsträckta ytor bestod av extensivt nyttjade av kärr-, myr- och mossmarker. Öar av åkermark låg insprängda och användes för spannmålsodling. De naturtopografiska förutsättningarna var alltså inte de bästa, men jordbruk och boskapsskötsel var trots detta de dominerande näringarna, och i stort sett alla som levde på landsbygden var på ett eller annat sätt knutna till den agrara produktionen.

Den allra största bebyggelsemässiga förändringen i området var etablerandet av staden Helsingborg på 1000-talet. Initiativtagare var sannolikt kungen och flera företeelser pekar på en stark koppling mellan staden och kungamakten under framför allt äldre medeltid. Helsingborg fungerade då som ett kungligt centrum, en maktpolitisk centralort, för hela nordvästra Skåne. Den kungliga närvaron 172

Helsingborgsområdets medeltida bebyggelseutveckling – en sammanfattning

manifesterades genom Helsingborgs slott som var ett av rikets allra starkaste fästen som kontrollerade landskap och befolkning, samt aktiviteterna i det transportmässigt viktiga Öresund. Staden fungerade även som kyrklig centralort i nordvästra Skåne genom tidig förekomst av flera kyrkor. Under större delen av medeltiden utgjorde Helsingborg ett självklart politiskt och ideologiskt maktcent­ rum för hela regionen. Under 1200-talet och tiden därefter omvandlades staden successivt till en borgarstyrd köpstad. Detta innebar att den också kom att fun­ gera som nordvästra Skånes kommersiella centrum för handels- och hantverksaktiviteter. Alla dessa specialfunktioner som förenades i staden innebar att Helsingborg hade en osedvanligt stark centralistisk betydelse för sitt omland under hela medeltiden. Samtidigt var stadsbefolkningen djupt beroende av en fungerande landsbygd för sin försörjning. Överskottet från landsbygdens agrara produktion utgjorde den nödvändiga basen för stadsbefolkningens överlevnad.

Därigenom var det också landsbygden och dess produktion som satte gränser för stadens expansionsmöjligheter. Det rådde alltså ett klart samband mellan stad och land där en stark växelverkan påverkade och påverkades av de ekonomiska förutsättningarna. Samtidigt utvecklades också en identitetsmässig skillnad där stads- och landsbefolkningen såg varandra som varandras motsatser.

I denna ständigt pågående växelverkan spelade vägarna och kommunikationerna en viktig roll. Över hela området fanns ett utvecklat nät av vägar och stigar.

Deras primära syfte var att förbinda alla gårdar och byar som låg spridda över landskapet. Deras kvalitet var därför mycket skiftande, även om merparten utgjordes av enkla och slingrande ridstigar. De så kallade härvägarna som utgjorde de större och viktigare landtransportlederna höll avsevärt högre kvalitet. De utgick från Helsingborg mot norr och nordost samt i viss mån mot öster medan vägarna söderut var avsevärt sämre. Detta är troligen ett uttryck för att nordvästra Skåne, precis som under vikingatiden, sågs som naturligt tillhörande en region bestående av Skånelandskapens norra och nordvästliga delar, alltså Halland och norra Skåne, och att staden Helsingborg utgjorde dess centrum. Vattenvägarna spelade även en viktig roll i ett transport- och kommunikationsmässigt sammanhang, men längs den nordvästskånska kuststräckan finns få platser som lämpade sig som naturhamnar och konstruerade hamnanläggningar saknades helt.

Byn var den enhet som definierade de sammanhängande produktionsenheterna på landsbygden. Till byn hörde bymarker, som i regel var reglerade och avgränsade. Inom bymarkerna fanns antingen en by bestående av två eller flera gårdar eller någon ensamgård. Bymarkerna indelades i fyra kategorier beroende på markanvändningen: utmark, inmark, tofter och bygata. Utmarken bestod av ohägnade fälader, mossar, kärrar, skog och annan mark som inte var odlad. Den inhägnade inmarken innehöll åkrar och ängar. De markstycken som själva gårdarna låg på bestod av avgränsade och inhägnade tomter, så kallade tofter, och 173

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

utrymmena mellan dessa utgjordes av bygatan. Tofterna var, liksom gårdarna på dem, privatägda. De räknades som privat egendom samtidigt som de ingick i bygemenskapen och det kollektiva odlingssystemet. En del gårdar i Helsingborgsområdet var skattegårdar, vilket innebar att det var självägande bönder som ägde och drev dem, men det stora flertalet gårdar ägdes av kronan, kyrkan eller adeln.

De som bodde på gården och brukade dess jord betalade en andel av det som producerades som en form av hyra till ägaren. De var landbor och innehade bruksrätt på gården och dess tillgångar.

En anmärkningsvärd företeelse är att ensädet var det förhärskande odlingssystemet i området under hela medeltiden. Detta i en tid då flersädet introducerades och blev helt dominerande över stora delar av Skåne. Kvarhållandet av ensädet brukar tolkas som ett konservativt uttryck i och med att man valde att vidmakthålla de traditionella brukningsformerna. För Helsingborgsområdets del berodde detta förmodligen på att den bebyggelsemässiga grunden långt fram i tiden utgjordes av ett ensamgårdssystem och inte av stora reglerade byar som på många andra håll i Skåne. Eftersom de vidsträckta skogarna och de fuktiga gräsängarna erbjöd ypperliga förutsättningar för betesdrift kom också boskapsskötseln att spela en näringsekonomiskt avgörande roll i bygden under medeltiden, ett förhållande som sannolikt också skilde nordvästra Skåne från exempelvis de sydvästskånska slättbygderna. Det som präglade området var också de vidsträckta betesallmänningar som under tidigmodern tid kallades Kulla fälad, Helsingborgs allmänning och Heden. Trots att nordvästra Skåne till stora delar utgörs av ett kustområde tycks fiske ha spelat en underordnad roll för landsbefolkningen under större delen av medeltiden. Inget av de idag existerande fiskelägena inom Helsingborgsområdet, alltså Domsten, Råå, Hittarps läge och Grå läge, tycks heller sträcka sig tillbaka i medeltiden, utan har tillkommit under 1500-talets andra hälft. En annan komplementär näring i området var stenbrytning, där den nordvästskånska sandstenen bröts på landborgen norr om Helsingborg. Stenen användes som byggnadsmaterial för kyrkor och borgar från 1000-talets andra hälft långt in i modern tid. Förmodligen utfördes stenbrytningen av dagsverksskyldiga bönder.

Trots att vi vet att bebyggelsen expanderade under medeltiden är antalet regis­ trerade fornlämningar knutna till denna period fåtaliga i området. Förklaringen är troligen att medeltidens lämningar inte är lika tydliga och lättidentifierade som exempelvis stenålderns boplatser och bronsålderns gravhögar. Många av de gårdslägen som etablerades under medeltiden existerar än idag, liksom merparten av de medeltida byarna. De medeltida bytomterna är i detta sammanhang den vanligaste fornlämningstypen i området och flera har under de senaste decennierna berörts av arkeologiska utgrävningar: Björka, Filborna, Fleninge, Frillestad, Kvistofta, Laröd, Långeberga, Mörarp, Raus, Rya, Svedberga, Södra Vallåkra, Välluv, Väla och Ödåkra. Merparten av dessa undersökningar har emellertid varit 174

Helsingborgsområdets medeltida bebyggelseutveckling – en sammanfattning

små till ytan och resultaten har därför varit begränsade. I några fall har lämningar efter tidigmedeltida gårdar dokumenterats medan det i de flesta fallen rört sig om bebyggelselämningar från hög- och senmedeltid.

Utifrån utgrävningsresultaten är det möjligt att skissera bybildningens kronologi i området. Under större delen av järnåldern präglades landskapet av en ensamgårdsbebyggelse. Under periodens senare del och under äldre medeltid skedde en utveckling mot allt mer samlade bebyggelser och kollektiva brukningsformer, och vi kan då tala om en begynnande bybildning. Inom Helsingborgsområdet är det emellertid endast inom Filborna bytomt som en sådan tidig utveckling har kunnat beläggas. I de övriga byarna tycks den äldsta bebyggelsen vara högmedeltida. Detta talar för att en mer utbredd bybildning i nordvästra Skåne ägde rum först under 1200- och 1300-talen, och att landskapet fram till dess hade en klar järnålderskaraktär, något som också valet av ensäde som brukningsform bekräftar.

De 14 kyrkorna i Helsingborgsområdet kan användas som markörer för den tidigmedeltida bebyggelsens utbredning, samtliga uppfördes nämligen under perioden 1100–1300. Endast två kyrkor, Kropp och Kvistofta, tillhör det äldsta skedet, 1100–1150, och troligen fungerade dessa som någon form av centralkyrkor för större geografiska områden innan det egentliga sockenkyrkobyggandet satte igång. Den tidiga dopfunten i Kropps kyrka, som tidsmässigt skiljer sig från övriga områdets dopfuntar, är troligen ett minne av denna exklusiva särställning då Kropps kyrka sannolikt utgjorde en häradskyrka för hela Luggude härad.

Denna exklusiva ställning upphörde emellertid i samband med att den stora kyrkobyggnadsepoken, som sträckte sig från 1100-talets mitt till 1200-talets mitt, fullständigt förändrade områdets kyrkolandskap. Under detta skede uppfördes kyrkor i Allerum, Bårslöv, Fjärestad, Fleninge, Frillestad, Kattarp, Mörarp, Ottarp, Raus och Välinge. Kyrkorna uppfördes sannolikt vid redan existerande mindre byar eller större gårdar. Under detta århundrade decentraliserades den kyrkliga ideologin till lokalsamhället genom att ett system av kyrkliga socknar skapades där de nybyggda kyrkorna utgjorde centra. Under 1200-talets andra hälft uppfördes endast två sockenkyrkor inom Helsingborgsområdet, Hässlunda och Välluv, varvid den tidigmedeltida sockenbildningen avslutats och den utdragna kristnandeprocessen definitivt slutförts.

Frågan är då vem som tog initiativ till och bekostade kyrkobyggena? Det mesta tyder på att kungen och samhällets yttersta elit låg bakom de äldsta kyrkorna i rikets större städer, exempelvis Helsingborg. Troligen var det den jordägande aristokratin som var initiativtagare och finansiärer till de stenkyrkor som uppfördes på landsbygden. De byggdes sannolikt på privata initiativ, på privat mark och betraktades därför som privatägda. I sju av områdets kyrkor finns inslag som direkt eller indirekt tyder på ett världsligt inflytande, nämligen romanska västtorn och västpartier samt herrskapsläktare. Denna typ av arkitektoniska inslag 175

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

fanns i Bårslövs, Fjärestads, Fleninge, Frillestads, Kropps, Kvistofta och Raus kyrkor. Det är således rimligt att se den lokala aristokratin som den grupp som under äldre medeltid byggde de äldsta stenkyrkorna runt om i landskapet. Denna jord­ ägarklass utgjorde sannolikt en grupp av storbönder eller ett världsligt frälse som i lojalitet och förtroende stod kungamakten nära och manifesterade sin lokala makt och samhällsposition bland annat genom att bygga privata stenkyrkor. Valet av byggnadsmaterial talar även för en tidigmedeltida koppling mellan kungen och stormännen i området då i stort sett alla kyrkor byggdes av nordvästskånsk sandsten som bröts på landborgen norr om Helsingborg och i grunden utgjorde kungligt regale. Några tidigmedeltida lösfynd är också intressanta i sammanhanget, en relikdosa och två bronsbeslag som hittats i Vasatorp, Fjärestad och Vallåkra. Dessa för sin tid så exklusiva föremål, utsmyckade med kristna motiv, vittnar om att det i Helsingborgsområdet redan under tidig medeltid fanns människor som tillhörde en sam­hällelig elit som genom den materiella kulturen uttryckte sin kulturella och ideologiska samhörighet.

Bebyggelsemässigt tycks den tidiga medeltiden ha varit ett stabilt skede då det vikingatida bebyggelsemönstret utbyggdes och förtätades. En första begynnande bybildning ägde rum, men den var sannolikt relativt begränsad. I området är det endast Filborna som visat tecken på en mer omfattande tidigmedeltida bybildning, och det är troligt att denna bebyggelse stod i nära relation till staden Helsingborg och kungamakten. Ortnamnet i sig antyder också att bebyggelsen ursprungligen varit inriktad på avel och uppfödning av hästar. Befolkningsmäs­ sigt skedde troligen en viss ökning under tidig medeltid, men den torde ha varit tämligen blygsam. Uppskattningsvis uppgick befolkningen i området till några tusen personer mot slutet av perioden, alltså omkring 1300.

Mycket talar för att 1300-talet var ett dramatiskt århundrade med missväxt, pest och befolkningsminskning som kom att påverka bebyggelseutvecklingen i Helsingborgsområdet starkt. Under detta århundrade tycks också de kyrkliga byggnadsaktiviteterna i området ha stått fullständigt stilla, vilket talar för en genomgripande ekonomisk tillbakagång och kris. Förmodligen var det den jordägande eliten i området, det utbredda lågfrälset, som drabbades hårdast. Denna grupp tycks under detta skede ha förlorat mycket av sin sociala och ekonomiska ställning. Detta ska också ses i samband med det fokus som kungamakten satte på staden Helsingborg och dess slott som under 1200-talets slut och 1300-talet genomgick en omfattande om- och tillbyggnad. Krisen slog alltså hårt mot lågfrälset och storbönderna i området, samtidigt som den stärkte kronans ställning.

Några få frälsesläkter i området trädde också fram som krisens vinnare, exempelvis släkten Krognos med sätesgården Krapperup. 1300-talets kristider resulterade alltså i en genomgripande strukturell förändring av samhällets organisation i nordvästra Skåne, där kronan kom att ersätta lågfrälset som den dominerande jordägaren. I den så kallade Krabbes Jordebok från omkring 1525 sammanställs 176

Helsingborgsområdets medeltida bebyggelseutveckling – en sammanfattning

kronans jordägande i området, och godsinnehavet var då fördelat på inte mindre än 63 olika bebyggelsenamn.

Under 1400-talet vände konjunkturerna, vilket resulterade i en omfattande bebyggelseexpansion. Troligen var det under detta skede som merparten av de medeltida nyetableringarna av bebyggelser ägde rum och de flesta byarna i området tog form. Detta måste ha inneburit en radikal befolknings­ökning, kanske en dubblering eller rent av en tredubbling på bara något hundratal år. De gamla ensamgårdsprinciperna ersattes också av kollektiva brukningsformer, vilket kom att innebära en kraftfull effektivisering av den agrara produktionen som i sin tur resulterade i ökat ekonomiskt över­skott. Det rådde således goda tider och områdets ekonomiska välstånd resulterade i en vilja att investera överskottet i lokalsamhället. Kyrkorna är ett gott exempel på denna utveckling. Under 1400-talet genomgick nämligen alla kyrkor i området mer eller mindre genomgripande omoch tillbyggnader då nya torn och vapenhus uppfördes, samtidigt som tegelvalv slogs över de nya och befintliga byggnadsdelarna. Vid samma tid smyckades flera av kyrkorna med kalkmålningar och exklusiva inventarier införskaffades. En stor förändring var också att de tidigare privata kyrkorna under 1200- och 1300-talens lopp hade omvandlats till församlingskyrkor som ägdes och förvaltades av sockenborna samfällt. Områdets befolkningsökning kan också avläsas i kyrkorna genom de västutvidgningar som blev vanligt förekommande i kyrkorna under 1400-talet. Dessa förändringar innebar att långhusen förlängdes mot väster, varvid församlingens yta inom kyrkobyggnaden utökades. Byggandet av två kapell inom området, Utvälinge kapell och Rya kapell, kan troligen också ses som tecken på expansion och ekonomiskt välstånd under 1400-talet. De goda tiderna tycks ha fortgått även under 1500-talets första hälft, även om det finns tecken som tyder på en viss avmattning under detta skede.

Alltsedan 1200-talet skedde förvaltningen av kronans godsinnehav i stora slottslän. Ett av Skånes största län var Helsingborgs län, som omfattade Luggude, Bjäre, Södra Åsbo, Norra Åsbo och Göinge härader, med Helsingborgs slott som centrum. Även Lunds ärkesäte valde under senmedeltiden att förvalta sitt godsinnehav i olika län. I nordvästra Skåne förekom flera ärkebiskopliga län varav ett hade sitt säte inom Helsingborgsområdet, nämligen Hjälmshults län, sannolikt upprättat under slutet av 1400-talets andra hälft. Det faktum att ärkesätet upprättade flera smålän i området talar dock för en relativt svag ärkebiskoplig gods­ ägande närvaro.

Under hög- och senmedeltid trädde återigen ett lokalt förankrat frälse fram i området. Inom Luggude härad finns idag ett dussintal slott och herresäten varav sju ligger inom Helsingborgsområdet. Endast två av dessa sträcker sig med säkerhet ned i medeltiden: Bälteberga och Rögle. Bälteberga var av allt att döma huvudgård för ett betydande godskomplex under medeltidens senare del. Troligen etablerades gården under 1370- eller 1380-talet som en följd av den strukturella 177

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

maktförändringen i området. Dess funktion som huvudgård kvarstod under hela medeltiden. De äldsta godsägarnas släkttillhörighet är okänd, men vid 1400-talets slut övergick gården i släkten Oxes ägo och i början på 1500-talet till släkten Urne.

Rögle är av allt att döma en senmedeltida godsetablering i utkanten av Kulla fälads nordöstra delar. Under medeltidens slutskede tillhörde gården den skånska adelssläkten Giedde och det är troligt att godset etablerades mot slutet av 1400-talet.

Vid en jämförelse med andra delar av Skåne framstår nordvästra delen av landskapet som särskilt fattigt på medeltida frälseborgar och huvudgårdar. Den adliga närvaron i området var således starkt begränsad.

Under 1500- och 1600-talen genomgick frälsegodsen en omfattande organisatorisk förändring då de inriktades mot stordrift. Drivkraften till denna utveckling var de goda konjunkturer som vid denna tid rådde för jordbruksprodukter och inte minst de förmånliga adelsprivilegier som rådde i Danmark. Pe­rioden 1536– 1660 brukar också beskrivas som den danska högadelns guldålder. Vid denna tid utvecklades en del lågfrälseanläggningar till större godskomplex, och andra ny­ etablerades helt sonika på de vidsträckta allmänningsmarkerna. Kulla Gunnarstorp och Vegeholm är exempel på storgods som växte fram under 1500-talet, medan Rosendal och Rosenlund är goda exempel på den eftermedeltida godsexpansionen. Dessa gods nyetablerades genom mycket omfattande sammanköp av strögods i området.

Vare sig ortnamnen, arkeologin eller de bevarade byggnadslämningarna ger några säkrare uppgifter om bebyggelsens omfattning och befolkningens storlek.

Vad vi sett är dock hur den fluktuerat under medeltidens lopp. Den tidigmedeltida bebyggelsen, som utgjorde en klar fortsättning på den vikinga­tida bebyggelsen, uppvisade en viss uppgång och expansion, men tycks har varit relativt be­gränsad.

Det som präglade denna bebyggelse var snarare stabilitet och tradition, där den jordägande eliten styrde utvecklingen efter vikingatida och tidigmedeltida ideal.

Under 1200- och framför allt 1300-talet skedde genomgripande förändringar i Helsingborgsområdet. Kriser som pest, missväxt och befolk­ningsminskning innebar att bebyggelsen också påverkades negativt. Sannolikt skedde en be­byggelse­mässig tillbakagång i bygden, även om bevis för en mer utbredd ödeläggelse saknas. Kriserna på­verkade naturligtvis befolkningen som helhet, men det var troligen inte tal om någon egentlig be­byggelseregression, snarare ett bebyggelsemässigt stillestånd utan expansion och utbyggnad. Under 1400-talet genomgick emellertid bygden en enorm bebyggelseexpansion då många nya jordbruks­enheter etablerades och byarna växte. Detta måste även ha inneburit att områdets befolkning ökade relativt i antal.

Dessvärre saknas medeltida kamerala källor som med exakthet anger bebyggelsens omfattning och befolkningens storlek. Den äldsta sammanställningen är från 1570 då antalet decimanter inventerades. Med decimant avsågs en till kyrkan tiondegivande bonde som brukade en egendom, en gårdsenhet, vars storlek dock 178

Helsingborgsområdets medeltida bebyggelseutveckling – en sammanfattning

kunde variera avsevärt och som av redovisningstekniska skäl erhöll olika kamerala klassificeringar. Med viss försiktighet kan alltså decimant översättas med gårdsinnehavare, och antalet motsvarar därmed ungefärligt antalet gårdar i området. Antalet säger dock ingenting om gårdarnas ekonomiska status eller bärkraft. Inventeringen visar att det år 1570 fanns 493 decimanter i Helsingborgsområdet. I sammanställningen saknades emellertid Fleninge socken som i senare källor hade 35–40 decimanter. Det totala antalet decimanter inom området torde alltså ha uppgått till cirka 530. Bebyggelsesituationen omkring 1570 visar därmed att det fanns drygt 530 gårdar i området. Förmodligen återspeglar detta även en senmedeltida bebyggelsesituation.

Antalet decimanter kan också användas för att beräkna befolkningens storlek.

Det som då måste göras är att multiplicera antalet decimanter med det antal som levde på varje decimantgård. I de flesta fall utgjordes gårdsbefolkningen av ut­ ökade kärnfamiljer samt några drängar och pigor, vilket bör ha inneburit maximalt 10–15 personer per gård. Detta innebär i sin tur att befolkningen i området, staden Helsingborg undantaget, torde ha uppgått till 5 000–8 000 personer vid tiden omkring 1570 och sannolikt även under medeltidens senare del.

Hur den ägomässiga fördelningen var under medeltiden och hur den förändrades under periodens lopp är heller inte känt i detalj. Mer pålitliga uppgifter finns först ifrån 1600-talets mitt. Av de då ungefär 540 gårdarna i området ägdes drygt 52 procent av adeln, 30 procent av kronan och sju procent av kyrkan medan tio procent tillhörde självägande bönder, så kallade skattebönder. Dessa siffror är knappast representativa för medeltiden då den låga andelen kyrkogods delvis är resultatet av reformationens godsindragningar till kronan. Som vi sett etablerades flera stora adelsgårdar i området under 1500-talet och 1600-talets första hälft och dessa godsbildningar baserades troligen till del på de indragna kyrkogodsen, men också på ett mer systematiskt uppköp av skatte- och kronogårdar.

För att summera är det nu möjligt att ge en mer övergripande karakteristik av Helsingborgsområdets medeltida bebyggelseutveckling. Det som kännetecknar denna är att den var avsevärt långsammare och senare än motsvarande utveckling i sydvästra Skåne. Troligen var den avgörande skillnaden det faktum att nordvästra Skåne utgjorde ett beteslandskap till skillnad från odlingslandskapet i sydvästra Skåne. I nordväst fick denna skillnad konserverande effekter på samhällets organisation där gamla principer och traditioner uppenbarligen hade större betydelse än innovativa idéer och nyordning. Den gamla ensamgårdsprincipen varade långt in på 1300-talet och fram till dess hade landskapet en klar järnåldersprägel.

Detta århundrades kriser fick dock stora konsekvenser då den jordägande eliten förlorade sin ställning, varefter en ny maktstruktur formades där kronan utgjorde en av de dominerande aktörerna. Bybildning och kollektiva brukningsformer fick nu stort genomslag, medan stadens centralistiska funktioner stärktes på alla plan.

Kyrkan var ideologiskt viktig, men var en relativt obetydlig jordägare i området, 179

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536)

där även det världsliga frälset var svagt representerat. Dessa förhållanden skilde nordvästra Skåne från övriga delar av landskapet. Det medeltida samhället, som präglades av en rad lokala förutsättningar, formades här alltså först under 1300-talets lopp och nådde sin kulmen under 1400-talets högkonjunktur och bebyggelseexpansion. Den regionala särarten var dock stor under återstoden av medeltiden. Först under 1500-talets lopp tycks nordvästra Skåne ha blivit en mer integrerad del av övriga Skånes politiska, ekonomiska och sociala geografi.

Arkiv Kungliga Myntkabinettet, Stockholm.

Laboratoriet för Vedanatomi och Dendrokronologi, Lunds universitet, Lund.

Dendrokronologiska dateringsarkivet.

Landsantikvarien i Malmöhus läns/Skånes Hembygdsförbunds arkiv, Lund. Topografiskt arkiv.

Lunds Universitets Historiska Museum, Lund. Kyrkoarkivet.

Lunds Universitets Historiska Museum, Lund. Rapportarkivet.

Riksarkivet, Stockholm. Överintendentsämbetets arkiv.

Kartor Gerhard von Buhrmans karta över Skåne 1684, Krigsarkivet, Stockholm Skånska rekognosceringskartan 1812, 1815–1820. 1:20.000. Krigsarkivet, Stockholm.

Litteratur Aakjær, Svend 1926–43. Kong Valdemars Jordebog. Bd. 1–3. København.

Andersson, Kaleb. 1933. Kropps kyrka. Lunds Stifts Julbok 1933. Lund. Nytryck i Jubileumsskrift för Kropps Kyrka och Församling 1982. Kropp. S. 3–28.

Andersson, Bror A. 1968. Allerums kyrka. Allerum.

Andersson, Bror A. 1977. Hjälmshults kungsgård I. En översikt av gårdens historia intill 1800talet. Kullabygd. S. 51–79.

Andersson, Bror A. 1979. Allerumsbygden under dansk tid. Kullabygd. Kullens hembygds­ förenings årsskrift 1979. Årgång LII. S. 63–83.

Andersson, Bror A. 1982. Fleninge socken i Luggude härad. Utgiven av Fleninge släkt- och bygdeförening, Fleninge byalag och Fleninge församling. Fleninge.

Andersson, Kaleb. 1932. Mörarps kyrka. Kort historik. Helsingborg.

Andrén, Anders 1983. Städer och kungamakt – en studie i Danmarks politiska geografi före 1230.

Scandia, bd. 49:1. S. 31–76.

Andræ, C. G. 1960. Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid. Stockholm.

Anglert, Mats 1995. Kyrkor och herravälde. Från kristnande till sockenbildning i Skåne. Lund.

Anshelm, Gunnar 1947. Stiftets kyrka. Lunds stift i ord och bild. 1947. Herrlin, Gunnar (red.).

Stockholm.

Artursson, Magnus (red.). 1998. Rya – en medeltida bytomt och en förhistorisk boplats.

Arkeologisk slutundersökning, Skåne, Kvistofta sn, RAÄ 92. UV Syd Rapport 1998:21. Lund.

180

Litteratur Aspeborg, Håkan 2004. Arkeologisk förundersökning steg 1. Södra Vallåkra bytomt. Skåne, Kvistofta socken, Södra Vallåkra 16:1, RAÄ 97. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2004:22. Lund.

Aspeborg, Håkan 2005. Arkeologisk förundersökning steg 2. Södra Vallåkra bytomt. Skåne, Kvistofta socken, Södra Vallåkra 16:1, RAÄ 97. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2005:32. Lund.

Augustsson, Jan-Erik 1986. Ett bidrag till det sydgötiska husets historia. Medeltiden och arkeologin: Festskrift till Erik Cinthio. Lund. 271–278.

Banning, Knud (ed.). 1976a. A Catalogue of Wall-Paintings in th Churches of Medieval Denmark 1100–1600. Scania, Halland, Blekinge. Volume Two: Catalogue A–M. Copenhagen.

Banning, Knud (ed.). 1976b. A Catalogue of Wall-Paintings in th Churches of Medieval Denmark 1100–1600. Scania, Halland, Blekinge. Volume Three: Catalogue N–Ö. Copenhagen.

Bedoire, Fredric 2007. Svenska slott och herrgårdar. En historisk reseguide. Stockholm.

Berglund, Björn E. (ed.). 1991. The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden – the Ystad Project. Lund.

Borg, Henrik 2007. Mörarps kyrka – utvändig renovering. Antikvarisk kontroll, 2007.

Regionmuseet/Landsantikvarien. Rapport 2007:71 (stencil).

Borna-Ahlkvist, Hélène 2001. Arkeologisk utredning. Björka företagspark. Skåne, Kropps socken, Björka 16:1, RAÄ 44 och 44:2, Björka bytomt. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2001:33. Lund.

Borna-Ahlkvist, Hélène; Aspeborg, Håkan & Loréntzon, M. 2004. Arkeologisk utredning och förundersökning. Långeberga bytomt. Skåne, Välluv socken, Långeberga 3:3, RAÄ34.

Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2004:5.

Brunius, Carl Georg 1850. Skånes konsthistoria för medeltiden. Lund.

Bunte, Carin; Skanse, Peter; Skansjö, Sten; Stewenius, Jonna & Widholn, Dag. 1984.

Kulturminnesvårdsprogram för Skåne. Del Malmöhus län. Malmö.

Campbell, Åke 1928. Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet. Uppsala.

Carelli, P. 2001. En kapitalistisk anda: Kulturella förändringar i 1100-talets Danmark. Stockholm.

Carelli, Peter 2003. Krapperup och det feodala landskapet. Borgen, bygden och den medeltida bebyggelseutvecklingen i en nordvästskånsk socken. Nyhamnsläge.

Carelli, Peter 2007. Det medeltida Skåne. En arkeologisk guidebok. Lund.

Carelli, Peter 2009a. Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536). Rapport till Helsingborgs stads historikkommitté (stencil).

Carelli, Peter. 2009b. Det artificiella minnets födelse. Skriftkultur och literacy i Danmark under tidig medeltid. Trangulering: Historisk arkeologi vidgar fälten. Mogren, Mats et al. (red.).

Lunds universitet. Lund Studies in Historical Archaeology 11. Lund. S. 47-67.

Carelli, Peter och Kresten, Peter 1998. Give Us This Day Our Daily Bread. A study of late viking age and early medieval quernstones in South Scandinavia. Acta Archaeologica. 109–137.

Cederholm, Mathias 2007. De värjde sin rätt. Senmedeltida bondemotstånd i Skåne och Småland.

Lund.

Clanchy, Michael T. 1993. From Memory to Written Record. England 1066–1307. Oxford.

Clemensson, Gustaf 1963. Stenkolsprospektering och stenkolsgruvor 1737–1786. Stenkol och lera.

Skildringar kring Höganäsbolagets och dess föregångares verksamhet 3. Höganäs. S. 163–286.

Cronwall, Mabel 1986. Byggnadsarkeologisk undersökning av Välinge kyrka. Landsantikvarien i Malmöhus län (stencil).

Cronwall, Mabel 1988. Byggnadsarkeologisk undersökning av Ottarps kyrka. Landsantikvarien i Malmöhus län (stencil).

Db = Decimantboken 1651 för Skåne, Blekinge och Bornholm. Utgiven av Sten Skansjö och Birgitta Tuvestrand. Skånsk senmedeltid och renässans 21. Lund.

181

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536) Dagens Nyheter 16/11 1902.

Ejder, Bertil 2003. Skånes ortnamn. Luggude härad med Höganäs stad och Helsingborgs stad.

Språk- och folkminnesinstitutet, Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund.

Emanuelsson, Urban m.fl. 2002. Det skånska kulturlandskapet. Lund. 2. omarb. uppl.

Eriksson, Torkel; Drake, Knut & Carelli, P. 2007. Borgen och Kärnan. Helsingborgs slotts medeltida byggnadshistoria. Helsingborg.

Ersgård, Lars 1991. Medieval fishing settlement in southern Scandinavia – an archæological perspective. Regions and reflections. Jennbert, K. et al. (red.). Lund. 323–332.

FMIS = Fornminnesinventeringen i Sverige. Riksantivarieämbetet, Stockholm. http://www.raa. se/cms/fornsok/start.html Forsberg, Mikael. 2004a. Underhållsplan för Hässlunda kyrka, Kropps kyrkliga samfällighet, Skåne län. Upprättad den 8 juli 2004. ItArk Arkitektkontor, Helsingborg (stencil).

Forsberg, Mikael 2004b. Underhållsplan för Mörarps kyrka, Kropps kyrkliga samfällighet, Lunds stift, Skåne län. Upprättad den 8 juli 2004. ItArk Arkitektkontor, Helsingborg (stencil).

Forsberg, Mikael 2005a. Underhållsplan för Kropps kyrka, Kropps Kyrkliga Samfällighet, Lunds stift, Skåne län. Upprättad den 6 april 2005. ItArk Arkitektkontor, Helsingborg (stencil).

Forsberg, Mikael 2005b. Underhållsplan för Kvistofta kyrka, Kvistofta pastorat, Lunds stift, Skåne län. Upprättad den 9 augusti 2005. ItArk Arkitektkontor, Helsingborg (stencil).

Forsberg, Mikael 2005c. Underhållsplan för Frillestads kyrka, Kropps Kyrkliga Samfällighet, Lunds stift, Skåne län. Upprättad den 25 maj 2005. ItArk Arkitektkontor, Helsingborg (stencil).

Forsberg, Mikael 2006a. Underhållsplan för Bårslövs kyrka. Kvistofta Pastorat, Skåne län.

Upprättad den 24 november 2004. Reviderad den 1 september 2006. ItArk Arkitektkontor, Helsingborg (stencil).

Forsberg, Mikael 2006b. Underhållsplan för Fjärestads kyrka, Kvistofta Pastorat, Skåne län.

Upprättad den 22 november 2004. Reviderad den 3 september 2006. ItArk Arkitektkontor, Helsingborg (stencil).

Forsberg, Mikael 2006c. Underhållsplan för Välluvs kyrka, Kropps Kyrkliga Samfällighet, Lunds stift, Skåne län. Upprättad den 1 oktober 2006. ItArk Arkitektkontor, Helsingborg (stencil).

HM = Helsingborgs Museer.

Hansson, Martin 2001. Huvudgårdar och herravälden. En studie av småländsk medeltid.

Stockholm.

Hoff, Anette 1997. Lov og Landskab. Landskabslovenes bidrag til forståelsen af landbrugs- og landskabsudviklingen i Danmark ca. 900–1250. Århus.

Holmberg, Bengt 1946. Tomt och toft som appelativ och ortnamnselement. Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 17. Studier till en svensk ortnamnatlas 4. Uppsala.

Holmberg, Rikard 1977. Den skånska öresundskustens medeltid. Bonn/Lund.

Holst, Erik & Perborn, Harry. 1982. Faktablad Hässlunda kyrka. Helsingborg (stencil).

Hulting Lindgren, Caroline. 2008. Svedberg 5:19, RAÄ 13:1 och 26:1, Kattarps socken, Helsingborgs kommun, Skåne. Wallin kulturlandskap och arkeologi, rapport 2008:8 (stencil).

Håkansson, Bror 1968. Några data om Välinge kyrka. Helsingborg.

Hök, Happy & Iacobi, Johan 2002. Billehuset vid Rosendals slott – en partiell byggnadsundersökning. Seminarierapport, Kulturteknik KUT001, Lunds universitet, Campus Helsingborg. Stencil.

Ingesman, Per 1990. Ærkesædets godsadministration i senmiddelalderen. Skånsk senmedeltid och renässans 12. Lund.

Jacobsen, Henrik 1993. Romanske vesttårne, deres indretning og funktion. Vesttårne før 1300 i det middelalderlige Danmark øst for Storebælt. Stockholm.

Jansson, Petter. 1989. Murverksdokumentation, Bårslövs kyrka, Bårslövs socken, Skåne.

Landsantikvarien i Malmöhus län (stencil).

182

Litteratur Jansson, Petter 1993a. Allerums bytomt, Allerums socken. Arkeologisk förundersökning.

Landsantikvarien i Malmöhus län (stencil).

Jansson, Petter 1993b. Murverksdokumentation, Frillestad, sockenkyrkan. Landsantikvarien i Malmöhus län (stencil).

Jeppesen, Torben Grøngaard 1981. Middelalderbyens opståen. Kontinuitet og brud i den fynske agrarbebyggelse mellem yngre jernalder og tidlig middelalder. Fynske studier XI. Odense.

Jönsson, Karna 1978. Rapport rörande byggnadsdokumentation av Kvistofta kyrka i Skåne.

Landsantikvarien i Malmöhus län (stencil).

Jönsson, Karna 1980. Rapport över murverksdokumentation av Hässlunda kyrka.

Landsantikvarien i Malmöhus län (stencil).

Jönsson, Karna. 1981. Byggnadsarkeologisk undersökning av Mörarps kyrka. Landsantikvarien i Malmöhus län (stencil).

Karlsson, Mattias 1998. Navis ecclesie. Kyrka och demografi i det medeltida Skåne. Lund.

D-uppsats i medeltidsarkeologi, Lunds universitet (stencil).

Kjellberg, Sven T. 1966a. Slott och herresäten i Sverige. Skåne. Första bandet. Malmöhus län/ Norra delen. Malmö.

Kjellberg, Sven T. 1966b. Slott och herresäten i Sverige. Skåne. Tredje bandet. Kristianstad län.

Malmö.

Kriig, Stefan & Thomasson, Joakim 1999. Topografi och fornlämningsmiljö. Vikingatida och medeltida gårdslämningar i Säby. En arkeologisk slutundersökning inför byggandet av Västkustbanan. Stefan Kriig & Joakim Thomasson (red.). RAÄ UV Syd Rapport 1999:4. Lund.

S. 7–11.

Larsson, Rolf & Söderberg, Bengt 2006. Arkeologiska för- och slutundersökningar. Filborna by.

Gård och by i ett långt tidsperspektiv. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2004:26. Lund.

Lb = Lunds stifts landebok, del I–III. Utg. av K. G. Ljunggren och Bertil Ejder. Lund 1950–1965.

Lewan, Nils 1982. Om skånska rekognosceringskartan. Ale: Historisk tidskrift för Skåne, Halland och Blekinge, nr 1/1982. 14–27.

Lewan, Nils 2004. Beskrivningarna till skånska rekognosceringskartan. Ale: Historisk tidskrift för Skåne, Halland och Blekinge, nr 2/2004. 1–10.

Liepe, Lena 1995a. Den medeltida träskulpturen i Skåne. Produktion och förvärv. Skånsk senmedeltid och renässans 14. Lund.

Liepe, Lena 1995b. Den medeltida träskulpturen i Skåne. En bilddokumentation. Skånsk senmedeltid och renässans 15. Lund.

Lindh, Axel; Larsson, Herbert & Andersson, Jöns-Oscar. 1998. Välluvs kyrka och församlingsgård. Välluv.

Lindh, Lars 1981. Jordägande och godsbildning i Norra och Södra Vrams socken under tiden fram till 1600-talets mitt. Billesholmstraktens hembygdsförening. Årsskrift 1981. S. 5–26.

Linscott, Kristina 2007. Medeltida tak. Bevarade takkonstruktioner i svenska medeltidskyrkor.

Del 1: Rapport om kunskapsläget 2006. Institutionen för kulturvård. Rapport 2007:1.

Göteborgs universitet.

Ljunggren, Gustaf & Richardt, Fr. 1852–63. Skånska Herregårdar. Lund.

Löfgren, Anders 1987. Kv. Skänken 3, Mörarp sn, Skåne. 1987. Riksantikvarieämbetet Byrån för Arkeologiska Undersökningar (stencil).

Löfgren, Anders 1991. Rapport Björka 17:1 m.fl., Kropps sn. Fornlämning 44, Skåne. 1990.

Riksantikvarieämbetet Byrån för Arkeologiska Undersökningar (stencil).

Löfgren, Anders 1992. Mörarp 4:2, Mörarp sn,Fornlämning 32, Skåne. 1992.

Riksantikvarieämbetet Byrån för Arkeologiska Undersökningar (stencil).

Löfvendahl, Ragnar 1996. Stenbrott och byggnadssten. Stenen i tiden: Från 1000-talet till 1940.

Friberg, G. & Sundnér, B. (red.). Stockholm. 88–115.

183

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536) Mildner, Carl-Axel 1996. Rapport över utfört renoveringsarbete 1996. Raus kyrka, Raus socken.

Landsantikvarien i Malmöhus län (stencil).

Mogren, Mats 1998a. Topografi och fornlämningsmiljö. Rya – en medeltida bytomt och en förhistorisk boplats. Arkeologisk slutundersökning, Skåne, Kvistofta sn, RAÄ 92. Magnus Artursson (red.). UV Syd Rapport 1998:21. Lund. 7–17.

Mogren, Mats 1998b. Den medeltida och eftermedeltida gårdstomten. Rya – en medeltida bytomt och en förhistorisk boplats. Arkeologisk slutundersökning, Skåne, Kvistofta sn, RAÄ 92.

Magnus Artursson (red.). UV Syd Rapport 1998:21. Lund. 85–88.

Mårtensson, Torsten 1963. Kyrkor i Skåne, Luggude härad, sydvästra delen. Sveriges kyrkor 96, bd II:1. Stockholm.

Nagmér, Robert 1979. Rapport, Fornlämning nr 3, Fjärestads sn, Skåne, 1974 (stencil).

Riksantikvarieämbetet, Byrån för Arkeologiska Undersökningar.

Nagmér, Robert 1987. Rapport. Görarp 1:6, Bårslövs sn, RAÄ 76 och Välluv 11:2, Välluv sn, RAÄ 41, Skåne 1985. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport (stencil). Lund.

Nilén, Kristina 2002. Vrams Gunnarstorps slott, Norra Vrams sn, Bjuvs kn. Rapport över antikvarisk kontroll och dokumentation i samband med utvändig fasadrestaurering 2001/2002.

Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne, Rapport 2002:53 (stencil).

Olsen, Rikke Agnete 1986. Borge i Danmark. Århus.

Olsen, Torkild Damsgaard 1984. De ældste bøger. Dansk literaturhistorie 1. København. 130–142.

Olsson, Mats & Thomasson, Joakim 2001. Vad är en by och varför? Om den medeltida byns uppkomst och rationalitet. Skandia 67. Lund. 5–29.

Palm, Håkan 2008. Här slaktades upproriska skånska bönder. Helsingborgs Dagblad 28/1 2008.

Pamp, Bengt. 1988. Skånska orter och ord. Malmö.

Porsmose, Erland 1981a. Den regulerede. Studier over bebyggelsesudviklingen på Fyn i tiden fra ca. 1700 til ca. 1000 e.Kr. fødsel. I–II. Odense.

Porsmose, Erland 1981b. Den agrare bebyggelseudvikling i middelalderens Danmark.

Bebyggelsehistorisk tidskrift 2. 26–36.

Porsmose, Erland 1987. De fynske landsbyers historie – i dyrkningsfælleskabets tid. Odense.

Porsmose, Erland 1988. Middelalder o. 1000–1536. Det danske landbrugs historie I. Claus Bjørn (red.). Odense. S. 205–417.

Reisnert, Anders. 1989. Borgar och huvudgårdar i Danmark och Skåne. By, huvudgård och kyrka.

Studier i Ystadsområdets medeltid. Hans Andersson & Mats Anglert (red.). Lund. S. 65–70.

Riddersporre, Mats 1995. Bymarker i backspegel. Odlingslandskapet före kartornas tid. Trelleborg.

Ringdahl, Claes E-post till Peter Carelli 080804. Institutet för språk och folkminnen, Dialektoch ortnamnsarkivet i Lund (DAL).

Rydbeck, Monica 1936. Skånes stenmästare före 1200. Lund.

Rydbeck, Monica 1943. Valvslagning och kalkmålningar i skånska kyrkor. Lund.

Rönnby, Erik 1972. Borgen i Norra Vallåkra. Helsingborgs Museers arkiv (stencil).

Samuelsson, Owe u.å. Ottarps kyrka och dess medeltida målningar. Helsingborgs Museers arkiv (stencil).

Saxos Danmarkshistorie. Oversat af Peter Zeeberg. København 2000.

Schnittger, Bror 1925. Hälsingborgstrakten under forntiden. Hälsingborgs historia I. Bååth, L. M. (red.). Helsingborg. 71–106.

Sjöbeck, Mårten 1939. Vegetation och bebyggelsehistoria. En historisk studie av den självsådda ängsfloran i Allerums, Fleninge och Kropps socknar. Kring Kärnan I. 133–161.

Sjöbeck, Mårten 1947 Allmänningen Kulla Fälad. Kring Kärnan III. Hälsingborgs museums publikation 1947. Hälsingborg.

Sjöbeck, Mårten 1953. Naturbetingelser och kultursamband. Stenkol och lera 1. Clemensson, G. (red.). Stockholm.

184

Litteratur Skansjö, Sten 1983. Söderslätt genom 600 år. Bebyggelse och odling under äldre historisk tid.

Skånsk senmedeltid och renässans 11. Lund.

Skog, Göran 2004. Dateringsattest, Rosendals slott, Billehuset, LuS-5860. Kvartärgeologiska avdelningen, Laboratoriet för 14C-datering, Lunds universitet (stencil).

Smedberg, Gunnar 1973. Nordens första kyrkor. En kyrkorättslig studie. Uppsala.

Sporrong, Ulf 1992. Kullabygden under tidigt 1700-tal. En rekonstruktion med de äldre lantmäterikartorna som källa. Kartskatter på Krapperup. Godsets lantmäterikartor från 1700och 1800-talet. Krapperup.

Sundberg, Ulf. 1999. Medeltidens svenska krig. Stockholm.

Sundnér, Barbro 1973. Rapport över uppmätningar av romanska målningar samt av dopfunten i Ottarps kyrka, Ottarps socken, Skåne, juni 1973. Landsantikvarien i Malmöhus län (stencil).

Sundnér, Barbro 1995. Byggnadssten i Skåne. Hikuin 22. Højbjerg. 231–248.

Svanberg, Fredrik 1998. Undersökningsresultat, den medeltida gårdstomten. Rya – en medeltida bytomt och en förhistorisk boplats. Arkeologisk slutundersökning, Skåne, Kvistofta sn, RAÄ 92.

Magnus Artursson (red.). UV Syd Rapport 1998:21. Lund. 43–84.

Söderberg, Bengt 1991 Arkeologisk förundersökning, Kv. Hovtången m.fl., Filborna bytomt, Skåne.

Riksantikvarieämbetet Rapport UV Syd, Arkivrapport dnr 340/91 (stencil).

Söderberg, Bengt 1993a. Arkeologiska utredningar och slutundersökning. Skåne, Kropp socken, Väla 7:4, 1990–1991. Riksantikvarieämbetet Byrån för Arkeologiska Undersökningar (stencil).

Söderberg, Bengt 1993b. Arkeologisk för- och slutundersökning inom Ödåkra bytomt. Skåne, Fleninge sn, Ödåkra, kv Malmån 2, 1991, RAÄ 75:2. Riksantikvarieämbetet Byrån för Arkeologiska Undersökningar (stencil).

Söderberg, Bengt 1994. Bytomtsarkeologi i Skåne – några exempel från UV Syds arbetsområde.

Arkeologi i Sverige, nr 3. Stockholm. 41–66.

Söderberg, Bengt 1997a. Gårdens utveckling i Filborna ca 1000–1800. Carpe Scaniam : Axplock ur Skånes förflutna. Lund. 175–195.

Söderberg, Bengt 1997b. The Development of the Farmstead in Filborna Village, c. 1000–1800.

Traditional Building Technique in Scanian Scrub Country. Visions of the Past. Trends and Traditions in Swedish Medieval Archaeology. Andersson, H.; Carelli, P. & Ersgård, L. (red.).

Lund Studies in Medieval Archaeology 19. Stockholm. 91–127.

Tesch, Sten & Berglund, Björn E. 1991. Conclusions. The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden – the Ystad Project. Björn E. Berglund (red.). Lund. 160–164.

Thomasson, Joakim 2005. Drottninghög och Dalhem – platser att vara stolt över. Helsingborg.

Tollin, Clas 1991. Brunnby, Krapperup och Kullaberg. Det historiska landskapet på Krapperups gods. Krapperups odlingslandskap – historia, nutid, framtid. Föredrag hållna vid seminarium på Krapperups borg 20–21 augusti 1991. Krapperup. (Stencil).

Trap Danmark = Trap, Jens Peter. Danmark. 5. Udg. Red. af Niels Nielsen. København 1953–1972.

Trotzig, Aina 1975. Kristus uppväcker Lasarus från de döda – ett bortglömt motiv på dopfunten i Mörarps kyrka i Skåne. Den iconographiske post : et nordisk blad om billeder. 24–28.

Trotzig, Aina 1989. Mörarpsgruppen. Några romanska dopfuntar i nordvästra Skåne. Kring Kärnan 18. 19–43.

Tuneld, John 1960. Prästrelationerna från Skåne av år 1667 och 1690. Lund.

Tynell, Lars 1913–21. Skånes medeltida dopfuntar. Stockholm.

Uldall, F. 1982 (1906). Danmarks middelalderlige kirkeklokker. Anden udgave. Højbjerg.

Wallin, Lasse 2002. Fleninge bytomt, RAÄ 70, Fleninge socken, Helsingborgs kommun, Skåne.

Arkeologisk förundersökning. Wallin kulturlandskap och arkeologi, rapport 2002:13 (stencil).

Werne, Finn 1993. Böndernas bygge. Traditionellt byggnadsskick på landsbygden i Sverige.

Höganäs: Viken.

Wienberg, Jes 1985–91. Danmarks middelalderlige Kirker (kartotek). Kyrkoarkivet, Lunds Universitets Historiska Museum, Lund.

185

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536) Wikerstål, Erik & Ranby, Caroline 2005a. Fleninge kyrka, Allerums kyrkliga samfällighet, Lunds stift, Skåne län. Underhållsplan. Wikerstål Arkitekter AB, Helsingborg (stencil).

Wikerstål, Erik & Ranby, Caroline 2005b. Välinge kyrka, Allerums kyrkliga samfällighet, Lunds stift, Skåne län. Underhållsplan. Wikerstål Arkitekter AB, Helsingborg (stencil).

Wikerstål, Erik & Ranby, Caroline 2006a. Allerums kyrka, Allerums kyrkliga samfällighet, Lunds stift, Skåne län. Underhållsplan. Wikerstål Arkitekter AB, Helsingborg (stencil).

Wikerstål, Erik & Ranby, Caroline 2006b. Kattarps kyrka, Allerums kyrkliga samfällighet, Lunds stift, Skåne län. Underhållsplan. Wikerstål Arkitekter AB, Helsingborg (stencil).

Wikerstål, Erik & Ranby, Caroline 2007a. Raus kyrka, Allerums kyrkliga samfällighet, Lunds stift, Skåne län. Underhållsplan. Wikerstål Arkitekter AB, Helsingborg (stencil).

Wikerstål, Erik & Ranby, Caroline 2007b. Allerums kyrkliga samfällighet, Lunds stift, Skåne län.

Vårdplan. Wikerstål Arkitekter AB, Helsingborg (stencil).

Wåhlin, Theodor 1913. Kattarps kyrka. Beskrifning (stencil). Åberg, Gustaf 1972. Kattarps kyrka. En liten historik och vägledning. Ängelholm. ÄKKS = Utställning af äldre kyrklig konst från Skåne. Katalog. Malmö 1914. Ödman, Anders. 2002. Borgar i Skåne. Lund.

Förkortningar Db Decimantboken FMIS Riksantikvarieämbetets fornminnesinformationssystem HM Helsingborgs museum Lb Lunds stifts landebok Sk rek Skånska rekogosceringskartan ÄKKS Utställning af äldre kyrklig konst från Skåne 1914.

Noter 1. Se t.ex. Skansjö 1983; Berglund 1991.

2. Ett hjärtligt tack riktas till Joakim Thomasson, Københavns bymuseum, som läst och kommenterat hela rapportmanuset samt till Barbro Sundnér, Institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet, och Petter Jansson, Regionmuseet i Skåne, som läst och kommenterat avsnittet om kyrkorna (Carelli 2009a).

3. Pamp 1988:9f.

4. Ejder 2003.

5. Det mesta tyder på att bebyggelseexpansionen fortsatte även efter medeltiden. I 1662 års jorde­bok över Helsingborgs län anges ett stort antal ortnamn som tidigare inte förekommit i de skriftliga källor­na. Det faktum att dessa ortnamn inte omnämnts dessförinnan kan förstås bero på att de varit av obe­tydligt slag eller att tillfälligheter styrt skriftkällornas tillkomst, men kan också vara ett uttryck för en fortsatt stark bebyggelseexpansion i området. Av de ortnamn som uppträder i 1662 års jordebok, och som saknar medeltida belägg, utgör merparten små bebyggelser bestående av en eller ett par gårdar.

6. Olsen 1984:142f; Carelli 2001:253ff; Carelli 2009b.

7. En detaljerad genomgång och presentation av de skriftliga källorna finns i den arkivrapport som sammanställdes inför skrivanet av föreliggande artikel (Carelli 2009a).

8. Clanchy 1993:55.

186

9. Sk rek 1986; Lewan 1982; Lewan 2004.

10. SFS 1988:950. De medeltida kyrkorna, som är de bäst bevarade lämningarna från medeltiden i området, räknas inte som fornlämningar eftersom de ännu är i bruk och har samma funktion som då de uppfördes. De skyddas genom en annan paragraf i Kulturminneslagen som kyrkliga kulturminnen, alltså kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser.

11. HM inv nr 2017-46.

12. HM inv nr 615-60.

13. Dagens Nyheter 16/11 1902; SHM inv nr 13282:1; HM inv nr 615-60; HM inv nr 2017-46.

14. Kungl. Myntkabinettets arkiv; SHM inv nr 3397.

15. Kungl. Myntkabinettets arkiv; SHM inv nr 9796.

16. Kungl. Myntkabinettets arkiv; SHM inv nr 1224.

17. Andersson 1979:63f.

18. Dagens Nyheter 16/11 1902; SHM inv nr 13282:1.

19. Campbell 1928; Emanuelsson et al. 2002.

20. Sjöbeck 1939.

21. Söderberg 1994:55.

22. Emmanuelsson et al. 2002; Thomasson 2005.

23. Emmanuelsson et al. 2002; Thomasson 2005.

24. Tollin 1991.

25. Sjöbeck 1953; Sporrong 1992; Carelli 2003.

Noter 26. Emmanuelsson et al. 2002.

27. Sporrong 1992.

28. Sjöbeck 1947:9.

29. Sjöbeck 1947:56.

30. Sjöbeck 1947:57f.

31. Sjöbeck 1947:68ff.

32. Holmberg 1946:335.

33. Hoff 1997:81ff.

34. Porsmose 1981a:453; Olsson & Thomasson 2001:9.

35. Hoff 1997:98, 101, 121.

36. Thomasson 2005:30f.

37. Bunte et al. 1984:76.

38. Thomasson 2005:37.

39. Se Carelli 2001:29ff och där anförd litteratur.

40. Jeppesen 1981; Porsmose 1981a; 1981b; 1987; 1988.

41. Riddersporre 1995:11.

42. Söderberg 1994.

43. Tesch & Berglund 1991:163.

44. Kriig & Thomasson 1999:9ff.

45. Svanberg 1998; Mogren 1998b; Söderberg 1994.

46. Carelli 2003.

47. Nagmér 1987; Löfgren 1987; Löfgren 1991; Löfgren 1992; Söderberg 1993a; Söderberg 1993b; Söderberg 1994; Söderberg 1997a; Söderberg 1997b; Artursson 1998; Mogren 1998a; Mogren 1998b; Svanberg 1998; Borna-Ahlkvist 2001; Wallin 2002; Borna-Ahlkvist et al. 2004; Aspeborg 2004; Larsson & Söderberg 2004; Aspeborg 2005; Heimer 2008; Hulting Lindgren 2008.

48. Se t. ex. Porsmose 1981a, Porsmose 1981b, Porsmose 187 och Porsmose 1988.

49. Nagmér 1987.

50. Söderberg 1993b.

51. Söderberg 1993a.

52. Söderberg 1993a.

53. Augustsson 1986. Sentida sydgötiska hus finns bl.a. på Fredriks­ dals friluftsmuseum i Helsingborg och Kulturen i Lund.

54. Aspeborg 2004 och 2005 55. Mogren 1998b:85ff; Carelli 2009a, appendix 2, nr 63 och 73.

Se vidare kapitlet om kyrkorna i denna volym.

56. Svanberg 1998.

57. Svanberg 1998.

58. Carelli & Kresten 1998.

59. Söderberg 1991; Söderberg 1997a; Söderberg 1997b; Larsson & Söderberg 2004; Thomasson 2005:50ff.

60. Söderberg 1997a; 1997b.

61. Carelli 2001:48ff.

62. Werne 1993.

63. Söderberg 1994.

64. Söderberg 1997a:186ff.

65. Db. 66. Lb; Db. 67. Karlsson 1998:159ff.

68. Carelli 2001:90ff.

69. Ersgård 1991.

70. Carelli 2003.

71. Sjöbeck 1947:15ff.

72. Carelli 2007.

73. Olsen 1986.

74. Olsen 1986; Reisnert 1989; Ödman 2002.

75. Clemensson 1963:196f; Nagmér 1979.

76. Ödman 2002:260f.

77. Tuneld 1960:22; 111.

78. Schnittger 1925:92; Ödman 2002:260f.

79. FMIS. 80. Aakjær 1926–43; Andrén 1983.

81. Eriksson et al. 2007.

82. Ingesman 1990; Carelli 2009a, appendix 2, nr 127 och 133.

83. Carelli 2009a, appendix 2, nr 70.

84. Andersson 1977:51ff.

85. Andræ 1960; Hansson 2001:31.

86. Ödman 2002:38ff.

87. Bunte et al. 1984:76.

88. Kjellberg 1966a: 211ff, 223ff; Bedoire 2007:10.

89. Carelli 2009a, appendix 2, nr 48, 49, 65.

90. Carelli 2009a, appendix 2, nr 125, 133, 139, 141, 144, 148, 149.

91. Ljunggren & Richardt 1852–63; Kjellberg 1966a:227ff.

92. Ljunggren & Richardt 1852–63; Kjellberg 1966a:171ff; Bedoire 2007:56f.

93. Hök & Iacobi 2002.

94. Skog 2004.

95. G1R 5:235.

96. Kjellberg 1966b:350ff.

97. Sundberg 1999.

98. Saxos Danmarkshistorie 2000:596.

99. Ljunggren & Richardt 1852–63.

100. Cederholm 2007; Palm 2008.

101. Anglert 1995:60.

102. Smedberg 1973.

103. Den konsthistoriska forskningen brukar dela upp den medeltida kyrkokonsten i två stiltraditioner: den romanska och den gotiska. Vid mitten av 1000-talet kom den romanska stilen, romaniken, till Syd­skandinavien. Denna var en sammansmältning av antika, bysantinska och fornkristna form­ element. Arkitektoniskt brukar man ofta tala om rundbåge­ stil. Gotiken avlöste romaniken och kallas även för spetsbågestil och kännetecknas av smala spetsiga former, som ger luft och rymd åt kyrkorummet i motsats till romanikens mer kompakta slutenhet. Gotiken uppstod i Frankrike vid 1100-talets mitt, men kom till Skandinavien först hundra år senare. I Danmark brukar romaniken omfatta tiden 1050– 1250 medan gotiken tidfästs till perioden 1250–1550.

104. Anglert 1995:71.

105. Rydbeck 1936:301f; Anshelm 1947:528; Wienberg 1985–91; Jansson 1993a; Wikerstål & Ranby 2006a; Wikerstål & Ranby 2007b; muntliga uppgifter från Petter Jansson, Regionmuseet i Skåne.

106. Rydbeck 1936:301f.

107. Brunius 1850:587f; Andersson 1968:10ff; Uldall 1982:265ff.

108. Tynell 1913–21:10, 71ff.

109. Anshelm 1947:543; Mårtensson 1963; Wienberg 1985–91; Jacobsen 1993; Jansson 1989; Forsberg 2006a.

110. Wåhlin 1913; Anshelm 1947:585; Åberg 1972; Wienberg 1985–91; Wikerstål & Ranby 2006b; Wikerstål & Ranby 2007b.

111. Rydbeck 1943:169; Anshelm 1947:554; Andersson 1982; Wienberg 1985–91; Jacobsen 1993:116; Wikerstål & Ranby 2005a.

112. Anshelm 1947:555; Jacobsen 1993:117; Jansson 1993b; Forsberg 2005c.

113. ÄKKS 1914:67; LUHM inv nr 18853a-b.

187

Helsingborgsområdets medeltid (ca 1000–1536) 114. Anshelm 1947:554; Jacobsen 1993:117; Forsberg 2006b.

115. Liepe 1995:268.

116. Forsberg 2006b.

117. Anshelm 1947:576; Jönsson 1980; Wienberg 1985–91; Forsberg 2004a.

118. Holst & Perborn 1982.

119. Banning 1976a:228.

120. Andersson 1933; Anshelm 1947:588f; Wienberg 1985–91; Jacobsen 1993:117; Forsberg 2005a. LUHM utan inv nr; Tynell 1913–21:73f; Rydbeck 1936:296f; Holmberg 1977:101ff.

121. Anshelm 1947:590; Jönsson 1978; Wienberg 1985–91; Jacobsen 1993:118; Forsberg 2005b.

122. Andersson 1932; Anshelm 1947:605f; Jönsson 1981; Wienberg 1985–91; Karlsson 1998:25, not 96; Forsberg 2004b; Borg 2007.

188

123. Rydbeck 1936:297ff; Trotzig 1975; Trotzig 1989:19ff.

124. Anshelm 1947:613; Sundnér 1973; Wienberg 1985–91; Cronwall 1988.

125. Sundnér 1973; Samuelsson u.å.

126. Anshelm 1947:574; Mårtensson 1963; Wienberg 1985–91; Jacobsen 1993:118; Mildner 1996; Wikerstål & Ranby 2007a.

127. LUHM inv nr 16713:1b; Liepe 1995b:324.

128. Mårtensson 1963:20ff; Wikerstål & Ranby 2007a.

129. Anshelm 1947:653f; Håkansson 1968; Wienberg 1985–91; Cronwall 1986; Wikerstål & Ranby 2005b.

130. Anshelm 1947:654; Mårtensson 1963:143ff; Wienberg 1985– 91; Lindh & Larsson 1998; Forsberg 2006c; Linscott 2007.