Kapitel 4

H E L S I NGB ORG S H ISTOR I A Efter uppdrag av KOM M U N F U L L M Ä K T IG E I H E L SI NG B ORG utgiven av DÄ RT I L L U T S E DDA KOM M I T T E R A DE under redaktion av A N N A C H R I S T I N A U L F S PA R R E (huvudredaktör) M ats G reiff , L ars - E ric J ö nsson T orgn y F ransson , K arin G ustav sson

VIII:1 L a n d sb yg d e n

H E L SI NGB ORG 2 01 0

© Copyright Helsingborgs stad och författarna 2010

Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör) Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson Torgny Fransson, Karin Gustavsson Bildredaktion: Therese Kruse, Sven Olof Larsén, Karin Gustavsson Grafisk form: Lennart Persson

ISBN 978-91-633-6369-6 Printed in Sweden by Elanders, Malmö, 2010

FÖROR D Föreliggande volym av Helsingborgs historia, del VIII:1, är den första i bokserien som fokuserar på stadens omgivningar. De landsbygdskommuner som lades samman med Helsingborg vid kommunsammanslagningen 1971 har tidigare inte skildrats i bokverket och avsikten är nu att i flera volymer berätta landsbygdens historia ur olika perspektiv, med början i förhistorisk tid. Den nuvarande kommungränsen utgör geografisk avgränsning.

Artiklarna i boken har författats av docent Lars-Eric Jönsson, docent Kristina Jennbert, docent Peter Carelli, fil dr Stefan Persson, fil dr Henrik Svensson och fil dr Solveig Fagerlund. Bokens redaktion har bestått av professor Anna Christina Ulfsparre (huvdredaktör), professor Mats Greiff och docent Lars-Eric Jönsson, stadsarkivarie Torgny Fransson samt stadsantikvarie Karin Gustavsson, sekreterare.

För bildredaktion, bildresearch och bildbearbetning har antikvarie Therese Kruse och fotograf Sven Olof Larsén svarat. Kartingenjör Christina Andersson har ritat och bearbetat kartor och fotograf Karin Bernle har gjort kompletterande digital bildbearbetning. Historikkommittén och redaktionen vill rikta ett varmt tack till alla institutioner, organisationer och privatpersoner som har bidragit till att boken har kunnat ges så många och varierade illustrationer.

Historikkommittén önskar också särskilt tacka Kommunstyrelsen och Kulturnämnden i Helsingborgs stad för ett helhjärtat stöd för utgivningen. Generösa ekonomiska bidrag har också lämnats av Sparbanksstiftelsen i Skåne, Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen och Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur. Det är vår förhoppning att böckerna i del VIII kommer att berika helsingborgarnas och andras kunskap om och intresse för områdets historia.

Helsingborg i mars 2010 Historikkommittén Bengt Lindskog, ordförande

Olof Mathiasson

Nanette Larsson

Staffan Björnberg

Anna Christina Ulfsparre, huvudredaktör

Gunilla Carlborg

Karin Gustavsson, sekreterare

A d e l s v채 l d e , o c k u pat i o n o c h r i k s b y t e Utdrag ur Helsingborgstraktens historia under tidigmodern tid

Stefan Persson

189

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Inledning Vid mitten av 1600-talet utgavs Arent Berntsens Danmarckis oc Norgis Fructbar Herlighed.1 I detta omfattande verk ingår bland annat en gedigen beskrivning av Skåne, där författaren konstaterar att Helsingborgs län är den nordligaste delen av landskapet. Länet [in]begriber det gandske stycke land langs Sundet fra Lands-Chrone lehns grentzer som ved 1 mil synden Helsingborg haffver sin begyndelse oc der fra sig mod Norden ved 6 mil henstrecker indtil det middelste paa Hallands aas som mellem Skaane oc Halland giør skilsnes.

Om Helsingborg heter det att det är en förnäm och välbyggd köpstad vid den smalaste delen av Öresund mellan Själland och Skåne. Staden beskrivs som mycket välmående med en utvecklad skeppsfart och ett driftigt borgerskap som får sin näring till största delen genom handel till sjöss med landsbygdens varor.

Helsingborgs agrara omland får inte lika mycket uppmärksamhet, utan författaren noterar endast att det är en del av den skånska slätten som breder ut sig i västra Skåne längs hela Öresundkusten »ved 2 mils brede oc nogle stæder meere ind i landet«. Här finns idel slättmark och åkerland utan skog, med undantag av ett »ringe stycke« strax söder om Kullen.2 Arent Berntsen var mycket väl bevandrad i Skånes geografi och topografi och besatt en imponerade detaljrikedom, varför hans beskrivning har ett stort värde idag, framför allt kulturhistoriskt. Det kan dessutom vara av ett visst kuriöst intresse att utgå från den här. För den omkringliggande landsbygden var Helsingborg ett viktigt centrum, till vilket människor sökte sig när de ville nå makthavarna. Inte minst Helsingborgs slott som centrum för ett stort kronolän hade en vital roll som kommunikationskanal mellan de nordvästskånska lokalsamhällena och den danska centralmakten. Å andra sidan var landsbygden lika betydelsefull för staden. Berntsen noterar att Helsingborgs välmående till stora delar grundades på handeln med landsbygdens varor.

1500- och 1600-talen var en turbulent period med stora politiska händelser i Danmark och i Norden. 1520- och 1530-talen präglades av Kalmarunionens upplösning, reformationen och inbördeskrig. I det senare, som kallas för grevefejden, deltog både utländska och inhemska aktörer och var ett försök från den ena sidan att få den avsatte Kristian II tillbaka på tronen. I samband med den svenska härens intåg i Skåne 1535 hamnade marsken Tyge Krabbe på Helsingborgs slott i centrum för händelserna. Svenskarna kom som allierade till den sittande danska adelsregimen, medan skåningarna, däribland även Tyge Krabbe, hade svurit trohet till motståndarna. Dessa stod vid Helsingborg och skulle förmodligen ha lyckats stoppa svenskarna, om inte Tyge Krabbe mitt under slaget plötsligt vänt sina kanoner mot försvararna och avfyrat dem i ryggen på dem. Detta förräderi gjorde nederlaget oundvikligt.3 190

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Med det adelsvänliga partiets seger i grevefejden knäsattes den sittande regimens politik för lång tid framöver. Perioden från reformationen 1536 till enväldets införande 1660 kallas ofta för adelsväldets tid i den danska historien, eftersom den kännetecknas av adelns ökade politiska makt och sociala inflytande. Adeln förvandlades under denna period från en krigarkast till en mäktig jordägarklass som sköt fram sina positioner på bekostnad av de övriga samhällsgrupperna. Det är dock fel att karakterisera perioden som en odelad framgångssaga för adeln och en i lika mått kännbar tillbakagång för kyrkan, bönderna och borgarna.

Maktkampen i Norden intensifierades och gick in i sitt avgörande skede mot slutet av 1500-talet efter en period av avspänning och svensk-danska fredsavtal. Skåne hamnade många gånger i centrum för den nordiska storpolitiken, handgripligen flera gånger under de återkommande krigen vid svenska inmarscher och ockupationer.

Detta gäller även för Helsingborg, som ofta var målet för de svenska truppernas attacker. Med start i början av 1600-talet genomfördes olika reformer inom det Situations Charta öfver Helsingborg med de näst danska försvaret, bland annat nya försvars- omkring liggande Byar. Krigsarkivet ordningar som lade tonvikten på böndernas deltagande i stående arméer. Men dessa och ytterligare andra åtgärder hjälpte inte i längden, utan Skånelandskapen gick förlorade för Danmark till sist.4 De politiska händelserna kom alltså att påverka befolkningen i Skåne. Men det fanns också en vardag som präglade människorna i landskapet kanske mer än något annat. Hur överhet och lokalsamhälle i Helsingborgs omland möttes inom ramarna för samhällets organisation är något av en röd tråd i denna artikel. Till detta ska läggas en rad redovisande tabeller över jordägarförhållanden, avgifter, befolkningsutveckling och så vidare. Det avslutande kapitlet handlar om de olika befolkningsgruppernas möten med den nya överheten, den svenska, som regerade i Skåne från och med 1658.

191

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Samhällets organisation och administrativa uppbyggnad På 1500-talet var Skånes indelning i olika administrativa enheter sedan länge färdig.

Den stora bybildningsprocessen hade klarats av under medeltiden, liksom sockenoch häradsindelningarna. Det juridiska rättesnöret var alltjämt Skånelagen (så småningom dock modifierad i en rikstäckande Jyske lov) och de rättsliga instanser som skåningarna normalt kom i kontakt med var häradstinget och landstinget.

Den gamla indelningen i härad, socken och by skiljer sig väsentligt från de former som styr vårt moderna samhälle. För 350–400 år sedan, under Skånes sista tid som danskt landskap, tillhörde det som idag är Helsingborgs kommun Helsingborgs län, det största och mest betydelsefulla slottslänet i Skåne under 1500-talet. Under länen fanns häraderna, socknarna, städerna och byarna, som alla hade sina speciella uppgifter inom olika samhällsvitala områden.

Kronan Kronan kan något förenklat ses som staten, kungamakten eller centralmakten.

Kronan kan också definieras som det danska riket som leddes av en kung och ett adligt riksråd och med ställföreträdande tjänstemän på många olika nivåer.

Att gå till kungs, det vill säga att vända sig direkt till kungamakten för att få sin rätt, praktiserades ofta, inte minst av bönderna runtom i det danska riket. De skickade sina fullmäktige med suppliker till Köpenhamn eller framförde klagomålen via andra ombud. Kungamakten fungerade som en rättsligt dömande och förlikande instans. I förordningar och recesser utfärdade kungarna dessutom kollektiva lagar och bestämmelser för hela eller delar av riket.5 Men kungamakten var också en suverän institution gentemot allmogen när det gällde att genomdriva krav inom områden som arbetsplikt, försvar, skatter med mera.

Kungamakten ingrep alltså synnerligen aktivt i livet på lokalsamhällelig nivå, inte minst när dess egna intressen stod på spel. Ett av de stora tvisteämnena under 1500-talet var, som utreds närmare nedan, rätten till skogsmark. Skogen var betesmark för många husdjur och dess främsta råvara, träet, var så eftertraktad att tillgången till skogen begränsades kraftigt för allmogen. Restriktionerna och inskränkningarna gällde även rätten till viltet. Jakten reglerades kraftigt över hela Danmark och allmogen förbjöds i flera recesser och förordningar att bära vapen.6 Att kungamakten beskar de adligas rättigheter och privilegier var däremot sällsynt. 1578 såg den sig dock nödsakad att kräva en treårig totalfredning av viltet på adelns marker i Luggude härad. Kronan utfärdade alltså i praktiken ett jaktförbud, först och främst avsett för att freda större vilt och rådjur. Tre år senare, sommaren 1581, upprepades förbudet, eftersom adeln inte hade brytt sig särskilt mycket om det förra. Viltstammen hade på den korta tiden av tre år inte hunnit återhämta sig tillfredsställande.7 192

Samhällets organisation och administrativa uppbyggnad

Fredrik I, dansk kung 1523–1533, blev kung efter det att Kristian II hade avsatts och lade efter hårda strider till sist hela det danska riket under sig.

Riddaren Tyge Krabbe, som uppförde Vegeholm, utsågs till riksmarsk och förlänades med Helsingborgs län. Men den landsflyktige Kristian II var alltjämt en källa till oro, liksom många skånska bönders missnöje. Inte förrän erfarna tyska legosoldater togs i Fredrik I:s tjänst vände krigslyckan definitivt. I en liten skog, Bunketofta lund, utspelades det grymma slutet, då mer än 2 000 bönder höggs ner.

Okänd konstnär, ca 1700 (troligen kopia efter målning av Jacob Binck). Det Nationalhistoriske Museum på Frederiksborgs slot

Kristian III, dansk kung 1534–1559, genomförde reformationen i Danmark och knäsatte adelsväldet.

Efter uppgörelsen med kyrkan och indragningen av dess gods till kronan påbörjades en period av inre och yttre lugn med viss avspänning gentemot Sverige. Under grevefejden 1534–1536 stod svenska trupper vid Helsingborg som allierade till Kristian III. Till följd av länsherren Tyge Krabbes förräderi kunde svenskarna inta Helsingborg och säkra staden för den sittande danska regimen.

Troligen av Jacob Binck, ca 1550. Det Nationalhistoriske Museum på Frederiksborgs slot

Men det vanligaste var att kungamaktens krav riktades till allmogegrupper.

Arbetsplikten steg kraftigt under 1500- och 1600-talen i samband med fästningsbyggande och renoveringar av de redan befintliga anläggningarna. Från de relativt småskaliga kraven i samband med anläggandet av Citadellet i Landskrona under 1550-talet till de ideliga orderna om körslor vid Kristianstads uppförande sträckte sig en period av en mycket omfattande upprustningsoffensiv av de östdanska försvarsanläggningarna.8 Kronan ställde också krav på att allmogen skulle underhålla vägar och broar.

Det var viktigt i en tid av ökande kommunikation och ett växande behov av ett fungerande vägnät. Hösten 1587 fick allmogen i Luggude order att företa en allmän upprustning av vägar, broar och andra allmänna platser av betydelse för samfärdseln. För att anlägga nya stenbroar krävdes pengar, bland annat till lön åt 193

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Fredrik II, dansk kung 1559–1588. Med Fredrik II:s och Erik XIV:s trontillträden i Danmark och Sverige inleddes den avgörande kampen om herraväldet i Norden. Under Fredrik II genom­fördes stora läns­ reformer i Danmark samt en omfattande bytes­ handel av jord och gårdar mellan kronan och adeln.

Adeln tillförsäkrade sig stora landvinningar i Skåne i utbyte mot jord på Själland, men Helsing­borgs­­ trakten och Luggude härad var ett av få områden som inte omfattades av denna byteshandel. Istället ökade kronan sitt jordinnehav i Helsing­borgs omland under den mest intensiva avyttrings­ perioden. Hans Knieper, 1581. Det nationalhistoriske

Kristian IV, dansk kung 1588–1648, prioriterade ett starkt försvar av den östdanska gränslinjen mot Sverige. Trots status som dansk hjältekung var det under Kristian IV som den stora danska nedgången började. Kriget mot Sverige 1643–1645 innebar ett nytt bakslag för Kristian, där det efterföljande fredsfördraget definitivt förändrade maktbalansen i Norden till Sveriges fördel.

Karel van Mander d. y. III, 1643. Det nationalhistoriske museum på Frederiksborgs slot

museum på Frederiksborgs slot

broläggarna, och det var medel som bönderna måste utge. Bönderna taxerades efter sina tillgångar, men de som inte ville betala kunde istället hjälpa till med själva arbetet. Ordern gällde för alla bönder, såväl adelns som kronans och inte heller de redan hårt belastade veckodagsbönderna slapp undan.9

Helsingborgs län De stora slottslänen i Skåne var lokala eller regionala förvaltningsorgan underställda kronan. Länsförvaltningen ansvarade för ett flertal områden som rörde ekonomi, uppbörd, administration, försvar och så vidare. Den skånska länsindelningen skiftade alltjämt karaktär under 1500-talet. Nya län, så kallade smålän, bildades med jämna mellanrum för att doneras till personer som gjort sig för194

Samhällets organisation och administrativa uppbyggnad

tjänta av belöning från kronan, andra föll bort, medan ytterligare andra slogs samman. Mot slutet av 1500-talet genomfördes omfattande länsreformer i Danmark för att stärka kronans kontroll över den lokala förvaltningen, men reformerna kom också att gynna ett fåtal högadliga som fick de mest åtråvärda länsmansposterna runtom i Danmark. Det fanns flera olika typer av län. För kronans del var de så kallade räkenskapslänen de mest lönsamma. I dessa skulle länsinnehavaren varje år avge noggrann räkenskap för länets intäkter och utgifter till räntekammaren i Köpenhamn. Helsingborgs län var ett genantlän eller ett räkenskapslän, där länsmannen uppbar en fast lön medan kronan fritt förfogade över intäkterna.

För länsinnehavarna var istället de så kallade fria länen mest lockande. I dessa förfogade länsmannen fritt över länets intäkter utan att behöva avge någon räkenskap. Det gjorde han även i de så kallade avgiftslänen, men i dessa måste han betala Anders Bille, 1580–1633, dansk adelsman och en på förhand fastsatt avgift till kronan.10 Länsmannen i Helsingborg var redovisnings- riksråd, innehavare av Helsingborgs län 1610– 1629. I maj 1615 påbörjade han uppförandet av pliktig inför räntekammaren och hade till sin Rosendals slott. Bland de militära hjälp en stab av tjänstemän. Helsingborgs län utnämningarna fanns titeln rigsmarsk, den bestod av ett visst antal härader som är att likna vid fögderier, vilka leddes av ridefogdar. Ridfog- högste ledaren för landsstridskrafterna. Anders Bille utnämndes till riksråd endast 39 år dens viktigaste uppgifter var inom politi- och gammal och stod den danske kungen Kristian uppbördsområdena och det säger sig nästan självt att han inte var en särskilt populär myndighets- IV nära. I traditionen har han ofta framställts som en gengångare, fruntimmers­karl och en person bland allmogen, varför han behövde »grym bondeplågare«. pålitliga medhjälpare i sin tjänsteutövning. Dessa Helsingborgs museers samlingar, togs från bondesamhället och kallades i Skåne- Foto: Sven Olof Larsén landskapen för bondelänsmän.

Från slutet av 1500-talet finns länsräkenskaper, skattemantalslängder och jordeböcker bevarade i ett stigande antal, men riktigt bra blir det skånska källäget inte förrän en bit in på 1600-talet. Jämfört med det medeltida källmaterialet är skillnaden ändå klart märkbar från slutet av 1500-talet. Den äldsta bevarade jordeboken över Helsingborgs län är från 1525 och ger en bra bild av länsförvaltningen vid medeltidens slut. I det sena 1500-talets länsräkenskaper kan man dock få en ännu bättre bild av en förvaltningsapparat, som dessutom är representativ för det kommande 195

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

1600-talet. Allt kameralt material uppvisar en statiskhet och stabilitet som visar på oföränderligheten i dåtidens agrar-ekonomiska strukturer, i alla fall inom områden som rörde skatter, landgille, andra avgifter, friheter, privilegier med mera.

Härad och ting – de olika rättsliga instanserna Luggude härad bestod av sammanlagt 24 socknar och inom häradsgränserna låg köpstaden Helsingborg. Det fanns ganska många herrgårdar, sammanlagt elva stycken.11 Häradstinget samlades på tisdagar och hölls under dasktiden bland annat i Mörarp. I slutet av 1500-talet angavs Mörarp även som tingsfogdens hemvist.

Häradstinget var den lägsta juridiska instansen. Det var en typisk konfliktlösningsarena på lokal nivå där saker av varierande art, som arvstvister, tvister om rättigheter till skog och mark, mord och dråp, egendomsbrott och annat behandlades. Men häradstinget fungerade även som informationskanal och som en viktig arena för kommunikationen mellan överheten och allmogen. Domarna avkunnades av en häradsfogde (i Skåne oftast kallad tingsfogde), som till sin hjälp hade en skrivare. Bland funktionärerna märktes även de så kallade stockamännen, som bistod i den dömande verksamheten. Tingsfogden slapp enligt sedvanan att betala landgille för sin »stora omaks« skull och åtnjöt därmed samma frihet som andra tjänstemän under kronan på lokal nivå.12 De domar som utfärdades på häradstinget kunde överklagas till Skånes landsting, som var andra instans i den rättsliga hierarkin. I sista hand kunde också landstingets domar överklagas direkt till kungen, eller till kungens rättarting. Det var ganska ovanligt att bönder drev överklaganden så långt, men i de högre samhällsgrupperna var det desto vanligare. I det följande ska vi titta lite närmare på en rättartingsdom med anknytning till Helsingborgsområdet. Den behandlar en tvist om nyttjanderätten till en skog, alltså ett tidstypiskt konfliktområde.

Striden mellan bönderna och Välluvs kyrka om rättigheten till Ekeberga skog I maj 1541 höll kung Kristian III och en grupp riksråd rättarting i Köpenhamn.

Bland alla ärenden de hade att avkunna domar i fanns ett överklagande från kyrkovärden i Välluv, Torsten Nielsen. Denne var visserligen inte själv på plats i Köpenhamn, men hans sak drevs av sonen Jens tillsammans med en utomstående vid namn Ebbe Andersen. Den aktuella tvisten handlade om en bit skogsmark som låg till Ekeberga skog i Välluvs socken. Marken nyttjades av en gård i Ramlösa, som i gengäld avkrävdes landgille av kyrkan.

Tvisten gällde i första hand brukningsrätten till skogen, alltså rätten att få 196

Samhällets organisation och administrativa uppbyggnad

avverka skog för egen räkning, vilket var ett återkommande tema i konflikterna mellan överhet och bönder under tidigmodern tid. Rätten till skogen reglerades som nämnts hårt i de danska kungarnas recesser och förordningar under 1500talet, men bönderna avverkade ofta olovligen, om inget annat stod till buds.13 I fallet med Ekeberga skog hade bönderna stöd av allmogegrupper från andra håll i närområdet, bland annat från byar i Mörarps och Kropps socknar.

Bönderna hade egenmäktigt tilldömt sig nyttjanderätten till skogen, helt enkelt genom att uppsäga (frånsvära) kyrkan dess rätt. Detta hade gjorts på häradstinget och ledande i aktionen var av allt att döma en viss Per Nielsen i Ramlösa. Denne hade stöd av flera medlöpare och kyrkovärden såg ingen annan utväg än att dra saken till högsta instans. Kyrkans trumfkort var att åberopa en sedvanerätt till den aktuella marken. Häradstinget hade nämligen redan 1504 tilldömt Välluvs kyrka rätten till skogsmarken. Detta kunde bestyrkas med gamla brev och vittnesmål. Per Nielsen och hans medlöpare hade enligt sedvanerätten agerat regelvidrigt, så det var inte särskilt svårt för rättartinget att döma i målet. Skogen och brukningsrätten tilldömdes Välluvs kyrka enligt 1504 års häradstingsdom och bönderna fick därför inte avverka någonting där framöver. Det skulle länsherren på Helsingborgs slott, Peder Skram, noga se till och bönderna var pliktiga att lyda länsherren, som var kungens ställföreträdare i länet.

Konflikten om Ekeberga skog var av gammalt datum. En olöst tvist mellan dekanen i Allerums socken och en bonde i Ramlösa var orsaken till att ärendet drogs inför tinget i början av 1500-talet. Sedan dess hade det skett en del turer.

Ytterst tycks tvisten ha handlat om kraven på landgille från gården i Ramlösa när den hamnade på rättartingets bord. Per Nielsen och ytterligare några bönder hade, trots överenskommelse, inte betalat något landgille till Välluvs kyrka under de senaste två åren. Därför valde kyrkan att gå vidare med ärendet. Bönderna i sin tur hade uppvaktat Peder Skram och bett om att gården skulle betala avgifter till kronan istället för till kyrkan.14

Kyrkan och tiondet Under 1100- och 1200-talen byggdes ett stort antal kyrkor i Skåne och det är också från denna tid sockenindelningen härstammar. Socknarna var alltså den kyrkliga indelningen av landskapet och de anpassades därför efter kyrkans behov. Med tiden kom de även att syssla med en del världsliga göromål och de så kallade sockenstämmorna blev på flera håll en viktig »underinstans« till häradstingen.

Kyrkan behövde pengar och underhåll för sin utövning, därför infördes tiondet i Skåne under medeltiden. Denna avgift var länge omdiskuterad och orsakade stor oro på många håll. Under 1500- och 1600-talen var tiondet emellertid så väl institutionaliserat att ingen ifrågasatte dess berättigande. Det bestod av tre delar, en tillföll sockenprästen och klockaren, en gick till kyrkan, medan den tredje, det 197

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

så kallade biskopstiondet, drogs in till kronan efter reformationen. Att det många gånger kunde vara svårt att leva av tiondet framgår av att kronan på 1550-talet i en del skånska socknar skänkte sitt tionde till prästerna. Detta noteras bland annat för Ottarp i Helsingborgområdet.15 Alla gårdar betalade tionde förutom adelns huvudgårdar. Det skulle huvudsakligen erläggas i spannmål, men i bygder med litet eller inget åkerbruk kompletterades det med smör eller med djur. Man skiljde mellan spannmålstiondet och kvicktiondet, som betalades i boskap. Andra grupper som var befriade från tiondeplikten var en del yrkesfolk och husmän, som under 1500-talet betecknade en grupp tjänstefolk (längre fram i tiden blev en husman lika med en dansk bonde).

Vissa yrkeskategorier var dock tiondepliktiga. Så till exempel gav två mjölnare i Bårslövs socken två skäppor rågmjöl till prästen. När det gäller tiondemantal är källmaterialet från dansk tid ganska gott och numera finns dessutom både Lunds stifts landebok från 1570 och Decimantboken från 1651 publicerade.16 Prästerna och klockarna skulle också betala avgifter beräknade på sina gårdar.

Det var inga större summor om man sätter dem i paritet med sockenkyrkornas och prästernas egendomar. I socknarna runt Helsingborg handlade det om pengasummor förutom den så kallade altarhavren, som var en avgift med ett oklart ursprung.

Tabell 1. Tiondeavgifter för socknarna i Helsingborgsområdet Allerums socken med 80 tiondegivare betalade till pastorn 6 pund råg, 9 pund korn, 8 tunnor havre, 12 lamm, 20 gäss, 30 mark offerpengar, ingen helgonskuld, 24 höns, 3 kalvar. Påskmat och smärre produkter.

Klockarens lön bestod av 99 skäppor korn i helgonskuld, 1 skilling i kyrkogångspeng, 3 skilling i jordfärdspeng, bolfolk och gårdmän betalade till prästen.

Bårslövs socken med 26 tiondegivare betalade till pastorn 4 pund råg, 6 pund korn, 8 tunnor havre, 7 lamm, 9 gäss, 6 mark offerpengar, två mjölnare gav sockenprästen vardera 3 skäppor mald rågmjöl, uppskov med helgonskuld och altarmat, fölpeng, påskmat och smärre produkter.

Klockarens lön bestod av: 1 skäppa korn från varje gård, dessutom fick han skäppa bag och ett fat med salt mat, 1 skäppa mjöl, ingen altarmat, diverse mindre gåvor i helgonskuld.

Fjärestads socken med 30 tiondegivare betalade till pastorn 4 pund råg, 7 pund korn, 10 tunnor havre, 10 lamm, 18 gäss, 18 mark offerpengar, höns 20, för svintiondet fick prästen fläsk när det var ollonår, pengaavlösning för föltionde och kalvtionde, påskmat samt diverse smärre produkter.

Klockaren hade rätt till helgonskuld av varje gård som i Bårslövs socken.

Fleninge socken med 40 tiondegivare betalade till pastorn 2 pund råg, 4 pund korn, 3 tunnor havre, 6 lamm, 16 gäss, 15 mark offerpengar, 16 höns, ingen helgonskuld, påskmat och smärre produkter.

Klockaren fick 2 skäppor i helgonskuld av varje man i socknen, dessutom hade han rätt till kyrkogångspening och jordefärdspening (begravningsavgift). Drängar och tjänare betalade inte till klockaren.

Frillestads socken med 16 tiondegivare betalade till pastorn ½ pund råg, 3 pund korn, 3 tunnor havre, 3 lamm, 14 gäss, 6 mark offerpengar, 2 pund korn i helgonskuld, 10 höns, smärre produkter och påskmat.

Klockaren fick 2 pund korn (mald), smärre produkter och påskmat.

198

Samhällets organisation och administrativa uppbyggnad Helsingborgs socken eller St. Peders socken med 31 tiondegivare (ej staden) betalade till pastorn 6 pund råg, 7 pund korn, 2 tunnor havre, 6 lamm, 20 gäss, 45 daler offerpengar, ingen helgonskuld, 2 kalvar, sockenprästen hade dessutom viss årlig lön av stadens intäkter samt naturalier från slottet, bland annat födsel- och jordefärdspening.

Skolmästaren i Helsingborg fick 25 mark i årlig lön och vissa år dessutom 3 pund spannmål.

Hässlunda socken med 22 tiondegivare betalade till pastorn 1 pund råg, 4 pund korn, 4 tunnor havre, 7 lamm, 9 gäss, 8 mark offerpengar, 5 kalvar, 10 höns, 10 grisar, smärre produkter i påskmat, ingen helgonskuld.

Klockaren fick 3 pund korn i helgonskuld, ingen påskmat.

Kattarps socken med 30 tiondegivare betalade till pastorn pund råg, 2 pund korn, 4 tunnor havre, 4 lamm, 16 gäss, 12 mark offerpengar, varierande antal höns, grisar och kalvar, påskmat och smärre avgifter.

Klockaren fick 60 skäppor korn i helgonskuld, påskmat och smärre avgifter.

Kropps socken med 54 tiondegivare betalade till pastorn 6 pund råg, 10 pund korn, 4 tunnor havre, 10 lamm, 40 gäss, 24 mark offerpengar, ingen helgonskuld, varierande antal kalvar, grisar och höns, påskmat och smärre avgifter.

Klockaren fick 108 skäppor korn i helgonskuld, varierande påskmat och smärre avgifter.

Kvistofta socken antal tiondegivare anges ej men pastorn fick 4 pund råg, 7 pund korn, 12 tunnor havre, 18 lamm, 24 gäss, 9 mark offerpengar, helgonskuld.

Klockaren fick 2 skäppor av varje man i helgonskuld.

Mörarps socken med 33 tiondegivare betalade till pastorn 3 pund råg, 5 pund korn, 6 tunnor havre, 10 lamm, 26 gäss, 21 mark offerpengar, ej angivet antal kalvar, grisar och höns, påskmat och smärre avgifter.

Klockaren fick 66 skäppor i helgonskuld samt påskmat och smärre avgifter.

Ottarps socken med 50 tiondegivare betalade till pastorn 1 pund råg, 5 pund korn, 8 tunnor havre, 6 lamm, 20 gäss, 12 mark offerpengar, 4 pund korn i helgonskuld, dessutom erhöll pastorn kronans tionde, påskmat och smärre avgifter.

Klockaren fick 6 pund i helgonskuld och smärre avgifter.

Raus socken med 64 tiondegivare betalade till pastorn 3 pund råg, 5 pund korn, 6 tunnor havre, 10 lamm, 30 gäss, 18 mark offerpengar, 3 kalvar, 20 höns, 6 grisar, påskmat och smärre avgifter, ingen helgonskuld.

Klockaren fick 2 skäppor i helgonskuld av varje man, påskmat och smärre avgifter.

Välinge socken med 60 tiondegivare betalade till pastorn 2 pund råg, 3 pund korn, 5 tunnor havre, 4 lamm, 20 gäss, 18 mark offerpengar, 5 par (?) höns, 5 grisar, påskmat och smärre avgifter.

Klockaren fick 120 skäppor i helgonskuld, påskmat och smärre avgifter

Välluvs socken med 16 tiondegivare plus 2 bol betalade till pastorn 3 pund råg, 5 pund korn, 4 tunnor havre, 8 lamm, 14 gäss, 12 mark offerpengar, 3 kalvar, 3 grisar, 10 höns, helgonskuld ”avlagd”, påskmat och smärre avgifter.

Klockaren fick 2 skäppor korn i helgonskuld av varje man, smärre avgifter och påskmat.

Källa: Lunds stifts landebok utgiven av K.G. Ljunggren och Bertil Ejder, nr 4 i serien Skånsk senmedeltid och renässans, Lund och Köpenhamn 1950

Förklaringar 1 pund råg eller korn = 24 skäppor 1 tunna havre = 5 skäppor Offerpengar = summa som betalades årligen vid de tre största högtiderna enligt kyrkoordinantian. De tre offerdagarna var påskdagen, pingstdagen och juldagen.

Helgonskuld = avgift som gick till prästgårdens underhåll. Klockaren fick helgonskuld för att han skötte sången vid gudstjänsterna och för att han undervisade barnen. Denna avgift var föga populär bland bönderna och på många ställen avskaffades den, bl.a. på flera ställen i Luggude härad.

Påskmat och andra smärre avgifter = detta var matvaror som gavs till prästen vid vissa tider på året.

Jordfärdspeng = likpeng eller jordpeng var en sorts begravningsavgift.

199

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Sjättingarna Ytterligare en företeelse av stor betydelse var sjättingarna, eller sjättedelarna, som delade in häradet i sex delar. Sjättingarna hade framför allt en uppbördsteknisk funktion och låg till grund för jordeböckernas indelning. I jordeböckerna noterades varje gård för sin årliga landgilleavgift som den skulle betala till kronan. Gårdarna från en by kunde fördelas på flera sjättingar. I sjättingarna återfinns namnen på flera av dagens församlingar, tätorter och mindre orter i Helsingborgs kommun. Som en sorts inkonsekvens indelades Luggude i sju sjättingar. Fem kan relateras direkt till nuvarande Helsingborgs kommun: • Bårslövs sjätting med Bårslöv by, Rya, Köpinge, Katslösa, Pålstorp, Påarp, Välluv, Gantofta, Görarp, Tullstorp, Attarp, Frillestad, Fjärestad, Krogstorp, Ricketofta, Toarp, Ekeberga, Örby, Gåsabäcks mölla, Råå fiskebodar • Kropps sjätting med Lydestad, Källstorp, Benarp, Assartorp, Tollarp, Kropp, Lugstorp, Västra Ramlösa, Björka, Hällstorp, Holk, Mörarp, Önnesäte, Svedbergs äga i Kullen, Helvete, Källstorp • Fleninge sjätting med Fleninge by, Gunnarlunda, Klövarp, Ödåkra, Östra Ramlösa, Bjuv, Bjuvtorp, Ormestorp, Filborna, Fleningtorp, Södra Vram • Kattarps sjätting med Allerum, Tornhult, Sinedstorp, Kungshult, Laröd, Stubbarp, Kattarp by, Boserup, Hasterup, Håkantorp, Vemmentorp, Ebbarp, Östraby, Skave mölla • Hässlunda sjätting med Hässlunda by, Laröd, Boketofta, Döshult Dessutom ingick Väsby och Jonstorps sjättingar liksom Kullen med Stubbarp och Raus län med Hjälmshults gods i sjättingsystemet: • Kullen och Stubbarp med Allerum, Myrarp, Klappe, Mossegården, Pottmjöhult, Ramlösa, Myren, Lyseköpinge, Nymölla, Tues mölla, Kopparmöllan, Helsingborg, Skattkärra, Slussås, Nygård, Viken, Domstenshus • Raus län med Raus by, Köpinge, Humlegården, Örby, Hässlunda, Välluv, Hjortshög, Boserup, Allerum, Kattarp • Hjälmshults gods med Mårtenstorp, Döshult, Bröda, Gyhult, Ramlösa, Filborna, Luggestorp, Kungshult, Duebolet, Dampeng Varje sjätting hade sin bondelänsman som ansvarade inför häradets ridfogde. I Helsingborgsområdet fanns det mot slutet av 1500-talet bondelänsmansgårdar på några ställen: Välluv (med länsmannen Oluf Mogensen), Östra Ramlösa (Mogens Poulsen), Fleninge (Per Ebbesen), Kattarp (Oluf Allesøn) och Hässlunda (Per Olsen).17 200

Topografi, jordbruk och andra näringar

För sina insatser i kronans tjänst beviljades bondelänsmännen traditionellt landgillefrihet.18 Det var ganska stora intäkter som kronan därmed gick miste om. Frågan är dock om systemet med bönder i kronans tjänst hade fungerat utan friheterna. På flera ställen i Skåne utsågs bondelänsmännen på häradstinget, vilket tyder på en tvångsprincip och att få bönder egentligen ville beträda posten. Å andra sidan talar det faktum att länsmännen överlag satt länge på sina poster, och att innehavet ofta gick i arv inom familjen, för att innehavarna var tillfreds med systemet och med de privilegier som medföljde uppdraget.

Topografi, jordbruk och andra näringar De naturliga betingelserna för jordbruket Skiftande rambetingelser skapade förutsättningar för de olika jordbruksekologiska områdena i det förindustriella Skandinavien. Naturgeografin utgjorde grunden för ett områdes »kulturella kärnverksamhet«, det vill säga för den sysselsättning som gav den huvudsakliga ekonomiska avkastningen inom jordbruket. I Skåne går en ganska tydlig gräns mellan två olika områden längs den nordväst-sydostliga diagonalen, alltså mellan urbergsjordarna i norr och de sedimentära jordlagren i sydväst (tillsammans med Kristianstadsslätten). Helsingborgsområdet var enligt denna indelning ett åkerbruksområde liksom stora delar av Själland och de danska öarna.

När det gäller de »sekondära dragen«, som bebyggelsemönster, jordbrukets organisation, arbetets utförande och jordägande, var det ett område med gårdarna huvudsakligen samlade i byar med avgränsad inmark men med gemensam utmark. Den rikliga förekomsten av småbyar plus det faktum att det fanns en del ensamgårdar ger området karaktär av en typisk blandbygd eller övergångsform mellan slätt- och skogslandskap. De som brukade jorden var till största delen fästebönder under adeln eller kronan, vilket närmast motsvarade senare tiders arrendebönder.19 Med skånska och danska mått mätt fanns här också en ganska stor grupp av jordegna bönder, ofta kallade självägare därför att de själva ägde gårdarna de brukade.

Topografiskt är Helsingborgs omland till största delen ett slättland, med undantag av områdena längre söderut, där landskapet får en mer kuperad form genom höjningar och sänkningar i terrängen. Området lämpade sig genom de naturgeografiska förutsättningarna utmärkt för odling av spannmål. Den så kallade sydvästmoränen, som avsattes av den sista baltiska isströmmen, skapade den allra bästa jorden i Skåne.20 Skillnaderna i bördighet beror alltså på lerhalten i de skiftande moräntyper som präglar de olika områdena. Den ena isströmmen har högre moränhalt eftersom den berikats med sedimentära leror och mjuka kritarter.21 Isströmmarna (i kombination med varierande klimatförhållanden) har således 201

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

skapat olika jordarter, vilka i sin tur blivit avgörande faktorer för ett områdes kulturgeografiska och agrargeologiska prägel.

Det faktum att Helsingborgs kommun, liksom hela det historiska Luggude härad, uppvisar en skiftande geologisk struktur, har lett till att den agrara bygden fått ett ganska varierande utseende. Människan har under tidernas gång tvingats anpassa sig till de naturgeografiska förutsättningarna för att »tämja« landet och forma kulturlandskapet. I en agrargeologisk och kulturgeografisk indelning av Luggude härad bildar Kullabygden i nordväst, sand- och lerjordarna längre österut samt Vallåkradalen i söder var för sig ganska enhetliga områden. Därutöver finns ett område med urbergsmorän, ett med blandmorän och slutligen ett par områden nära Helsingborg som utgör skilda grupper.22 Om man gör en indelning endast efter sand- och lerjordar framstår några större och till sin natur mer enhetliga områden inom häradsgränserna.23

Åkerbruk och djurhållning Under 1500- och 1600-talen fortlevde en gammal organisation av den skånska slättbygdens jordbruk med rötter i de medeltida bol- och solskiftena. Byarna med sina gårdar låg omgivna av de vidsträckta åkerfälten som var samlade i stora vångar. Där bortom låg den gemensamma fäladsmarken. Varje gård hade vanligen ett stort antal tegar på flera olika ställen i en vång. Denna uppdelning nödvändiggjorde en utarbetad gemenskap mellan de olika brukarna, varför särskilda byalag bildades så att skötseln kunde organiseras effektivt. Kollektivet under ledning av bystämma och ålderman24 bestämde tidpunkter för plöjning, sådd, skörd och så vidare. Jordbrukets olika göromål utfördes alltså gemensamt och samtidigt av alla byamännen. Särskilda byordningar utarbetades i form av stadgor som bland annat fastställde böter för de försumliga och motvilliga. Huvudregeln inom ett byalag var att alla skulle odla samma växter och på samma sätt. Den individuella friheten var därmed starkt beskuren och det fanns ingen frivillighet i systemet.25 En etnografisk indelning skiljer i huvudsak mellan två områden inom Helsingborgs kommun, av vilka den södra delen tillhör det västskånska risbygdsbältet och delen norr därom Kulla- och Skälderviksbygden.26 Områdets karaktär av slättdominerad blandbygd är en bidragande orsak till att ett annorlunda odlingssystem jämfört med den övriga skånska slättbygden kom att dominera inom åkerbruket. Tresädesbruket var normalt det naturliga i slättbygderna, men på Helsingborgs- och Ängelholmsslätterna fick det aldrig något genomslag. Här var istället ensädet det naturliga odlingssystemet, en följd bland annat av att det inte fanns så många byar som i den övriga slättbygden, men däremot rikligt med ouppodlad mark. Kulturgeografiskt ansluter området i nordvästra Skåne till slättbygden i södra Halland, inte bara genom ensädessystemets utbredning, utan även genom rikligheten av ängsmark och ouppodlade områden. Den goda tillgången 202

Topografi, jordbruk och andra näringar

(Säden) »bärgas omkring midten af augusti.

Härvid bistå landtmännen varandra ömsesidigt.

Med lif och lust går man till verket, som vore det mera lek än arbete, och brådtom har man så att ej frostvindar må komma och skada skörden. Och ej åstundar man annan lön för sitt dagsverke än ett lustigt kvällsgille«.

Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, utgiven i Rom 1555

»Man vet ock väl, vilken gödsel som bäst lämpar sig för sandjord eller för stenig eller högländ mark.

Så förstår man även att behörigen skilja på gödsel för vanligt vete och vintervete, korn och havre, ärter och bönor, lin och hampa samt för de präktiga rovorna.« Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, utgiven i Rom 1555

på betesmark gjorde att man kunde hålla mycket boskap, vilket gav rikligt med gödsel och i sin tur innebar att man inte behövde ha så mycket trädesmark.27 Spannmålsodlingen var det huvudsakliga näringsalternativet, vilket också visar sig i landgille- och tiondeavgifterna från 1500- och 1600-talen. I hela området dominerade spannmålsskatterna på bekostnad av smörskatten, men det blev dock aldrig samma utpräglade spannmålsbygd som slättlandet i södra Skåne. På många håll var nämligen boskapsskötseln som en följd av läget mellan skog och slätt den viktigaste näringen. Med landgilleartiklarna som måttstock kvarstår dock spannmålsbrukets sammantagna överläge. På några ställen erlades endast säd, men som huvudregel gäller att gårdarna betalade mer än dubbelt så mycket spannmål än smör. Korn var den viktigaste skatteartikeln, men några socknar betalade i huvudsak råg.28 Jordeböckernas landgilleförteckningar ger alltså en god bild av vilken jordbrukstyp som dominerade inom ett område. De duger också bra för att bilda sig en uppfattning om andra näringar som den danska kronan hade ett intresse av att beskatta. Samtliga sjättingar i Helsingborgsområdet uppvisar en ganska blandad avgiftsbild. Procentuellt sett må spannmålsavgifterna dominera, men överallt var boskapsskötseln ett alternativ som kronan visade stort intresse för och hade anledning att beskatta. Så till exempel undgick inte den förhållandevis lilla Hässlunda sjätting att avkrävas kor och andra djur, men av sjättingens 14 skattepliktiga bönder var det endast tre som erlade just kor. Gårdarna i Hässlunda sjätting var 203

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

typiska spannmålsproducenter och djurhållningen var först och främst avsedd för det egna hushållet. I den stora Bårslövs sjätting med 49 skattebetalare (plus fiskarna i Råå som alla betalade en årlig pengaavgift) är bilden inte mer än delvis annorlunda. Här erlades 19 kor, men i gengäld ganska mycket smör. Kropps sjätting, som storleksmässigt ligger nära Bårslöv, uppvisar en likartad bild i förhållandet mellan spannmåls- och smörlandgillet. Den något mindre Kattarps sjätting med 35 landgillepliktiga betalade ett förhållandevis stort antal kor, men å andra sidan gav de inget smör. Detta kan troligen vara följden av en beviljad avlösning, alltså att bönderna hade förhandlat sig till ett större spannmålslandgille för att slippa smörskatten. Sådana överenskommelser mellan kronan och bönderna var vanliga, framför allt blev pengaavlösningar med tiden tätt förekommande på många håll i Danmark.29 Att boskapsnäringen var betydelsefull i Helsingborgsområdet visas också av att många byar och gårdar hade avsalu av boskap.

Detta inkomstalternativ ökade ju längre mot norr man kom i bygden, medan spannmålen dominerade som överskottsprodukt längre söderut.

Men hur såg då proportionen mellan de tre spannmålssorterna ut? Havre utgjorde en inte oväsentlig del av åkerbruket, även om det överlag inte fick samma proportioner som på sydvästmoränens jordar längre söderut. Det fanns dock inflikade områden söderut ner mot Landskrona där havre odlades storskaligt. I den nordvästra slättbygden odlades havre mest på mark som låg långt från byarna.

På det avståndet var marken för det mesta av sämre kvalitet och den rönte inte böndernas uppmärksamhet och omsorg i lika hög grad som råg- och kornåkrarna.

Så till exempel var havrejordarna sällan dränerade och de gödslades inte heller eftersom målsättningen var att få havreskördar utan gödsling. I områden med rik tillgång på åkermark och där jordmånen var god, odlade man därför havre. I Landeboken saknas genomgående beteckningen havrejord i alla de nordskånska häraderna inklusive Luggude30, men inte desto mindre odlades det som konstaterats ganska rikligt med havre i Helsingborgsområdet. De viktigaste sädesslagen var dock råg och korn. I den inbördes proportionen mellan dessa dominerade kornet överlag och på några platser erlades dubbelt så mycket korn i både landgille och tionde.

När det gäller djurhållningen så utgjorde oxuppfödningen och oxstallningen på många håll i Skåne en stor näringskälla. Den mycket lönande oxexporten var ett privilegium förbehållet adeln och borgerskapet, medan själva produktionen, den så kallade oxstallningen, endast tillföll adeln.31 Först en bit in på 1600-talet började regelverket mjukas upp något, bland annat i form av en utvidgad uppköpsrätt. Till följd av de restriktiva bestämmelserna kom oxstallningens betydelse att variera inom de olika delarna av Danmark och Skåne.32 De stora utförselhamnarna var Helsingborg och Ystad. I jordeböckerna möter man oxstallningen under namnet fodernöt och med tanke på Helsingborgs betydelse som exporthamn skulle man kunna tänka sig att gårdarna i stadens omland avkrävdes en betydande kvantitet 204

Topografi, jordbruk och andra näringar

av denna företeelse. Ännu mot slutet av 1500-talet var det dock få gårdar nära Helsingborg som avkrävdes fodernöt, vilket visar att oxarna göddes på annat håll innan de drevs mot staden och den fortsatta resan över Öresund.

Det så kallade hästgästeriet var ursprungligen en taxering av hur många besökare med häst en gård årligen förväntades härbärgera och utfordra, men under 1500- och 1600-talen hade denna plikt förvandlats till en penningsumma. För övrigt bör det noteras att en betydande produktion av hästar, liksom av nötkreatur, allt sedan medeltiden bedrevs på Hjälmshults ladugård i Allerums socken och senare även på Rosendals slott. Från ladugården i Hjälmshult fördes djuren till Helsingborg för vidare export till de danska öarna.

Några av sjättingarna betalade honungslandgille. Siffror för de tre häraderna Luggude, Onsjö och Rönneberg tillsammans visar att det i nordvästra Skåne bedrevs en betydande biskötsel.33 För näringar utanför åker- och boskapsbruket gäller att ved var en vanlig skatteartikel och med tiden blev till exempel Allerums socken en viktig producent inte bara av ved utan även av träkol. De östligaste socknarnas läge i risbygden »mellan skog och slätt« gjorde att ett blandbruk utvecklades, men det handlade långt ifrån om samma storskalighet i de olika näringsalternativen som i de rena skogsområdena i nordligaste Skåne.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Helsingborgsområdet var en spannmålsbygd men med ett betydande inslag av andra näringar inom jordbruket, framför allt djurhållning. Inom åkerbruket dominerade korn- och rågodlingen, alltså de »ädla« sädessorterna, medan havrebruket inte var så framträdande som i södra Skåne.

Tabell 2. Sjättingarnas landgilleavgifter 1583/84 Bårslövs sjätting Penningar Råg och mjöl Korn och malt Havre Smör Honung Kor Galtar Får och lamm Gäss Hästar (gästeri) Höns Hö Ved Garn Spannmålssäckar

Kropps sjätting 67 ½ mark och 2 skilling 5 ½ pund och 3 skäppor 2 ½ läster, 3 pund och 2 ½ skäppor 114 tunnor och 1 skäppa 4 tunnor och 1 fjärding 1 tunna 19 13 48 46 ½ 258 229 64 lass 980 lass 25 ½ stänger 1

I Bårslöv sjätting ingick Bårslöv by med nio landgillepliktiga, Rya (1), Köpinge (1), Katslösa (4), Pålstorp (3), Påarp (3), Välluv (2), Gantofta (1), Görarp (1), Tullstorp (1), Attarp (1), Frillestad (11), Fjärestad (5), Krogstorp (1), Ricketofta (1), Toarp (1), Ekeberga (1), Örby (1), Gåsabäcks mölla (1), Råås fiskebodar (22)

Penningar Råg och mjöl Korn och malt Havre Smör Honung Kor Galtar Får och lamm Gäss Hästar (gästeri) Höns Hö Ved Garn Fodernöt Säckar

33 ½ mark, 6 skilling 2 ½ pund och 2 skäppor 2 ½ läster, 3 ½ pund och 11 skäppor 114 tunnor och 1 ½ skäppa 3 ½ tunnor och 1 ½ skäppa 1 tunna 17 11 50 50 252 243 92 lass 708 lass 34 stänger 1 1

I Kropps sjätting ingick: Lydestad med nio landgillepliktiga, Källstorp (1), Benarp (2), Assartorp (1), Tollarp (1), Kropp (2), Görslöv (6), Lågastorps ägor (6), Västra Ramlösa (1), Björka (4), Hällstorp (3), Holk (4), Mörarp (3), Önnesäte (1), Svedberga (1), Helvete (1), Källstorp (1)

205

Adelsvälde, ockupation och riksbyte Fleninge sjätting

Hässlunda sjätting

Penningar Råg Korn Havre Smör Honung Kor Galtar Får och lamm Gäss Hästar (gästeri) Höns Hö Ved Garn Spannmålssäckar

31 ½ mark och 5 skilling 2 pund och 8 skäppor 2 läster, 3 pund och 2 skäppor 136 ½ tunnor och 1 ½ skäppa 3 ½ tunnor 1 tunna 19 12 40 49 210 194 70 lass 33 lass 29 stänger 2

I Fleninge sjätting ingick: Fleninge by med 16 landgillepliktiga, Gunderlunda (5), Klåvarp (1), Ödåkra (3), Östra Ramlösa (1), Bjuv (1) Bjuvtorp (2), Ormastorp (2), Filborna (2), Södra Wram (2), Toarp (1).

Kattarps sjätting

Penningar Råg Korn Havre Smör Honung Kor Galtar Får och lamm Gäss Hästar (gästeriavlösning) Höns Hö Ved Garn

26 ½ mark och 7 skilling 11 skäppor 6 pund och 5 ½ skäppor 23 ½ tunnor ch 1 ½ skäppa 1 ½ fjärding och 1 ½ pund 1 ⁄ 3 av en fjärding 3 3 9 8 och ¼ 90 44 15 lass 113 lass 6 ½ stänger

I Hässlunda sjätting ingick: Hässlunda by med 4 landgillepliktiga, Laröd (2), Böketofta (2), Döshult (1), Stubbarp (1), Smedbacken (1), Kågeröd (1) plus kyrkogods (3).

Raus län med Hjälmshults gods

Penningar Råg Korn Havre Honung Kor Galtar Får och lamm Gäss Hästar (gästeriavlösning) Höns Hö Ved Garn Fodernöt Spannmålssäckar

49 ½ mark och 7 skilling 2 pund och 4 skäppor 2 läster, ½ pund och 11 ½ skäppor 114 tunnor 1 tunna 17 8 plus 1⁄ 3 28 plus 1⁄ 3 och ¼ 41 197 190 77 lass 478 lass 25 stänger 1 2

I Kattarps sjätting ingick: Allerum med 5 landgillepliktiga, Tornhult (1), Signestorp (2), Kungshult (2), Laröd (1), Stubbarp (1), Kattarp (5), Bosarp (2), Hastarp (2), Håkantorp (3), Vemmentorp (5), Ebbarp (2), Östraby (2), Håkantorp (1), Skavemölla (1).

Penningar Mjöl Havre Smör Galtar Lamm Gäss Höns Hö Kol

79 ½ mark och 6 ½ skilling 2 pund 2 skäppor 2 ½ tunnor, 1 fjärding och 1 pund 2 13 ½ 14 ½ 3 4 lass 1 läst

I Raus län med Hjälmshult ingick Raus by med 7 landgillepliktiga, Köpinge (2), Humlegården (2), Örby (3), Hässlunda (1), Välluv (2), Görshov (1), Bosarp (3), Allerum (1), Kattarp (1) Anknytning till gårdar som låg i det som motsvarar dagens Helsingborgs kommun fanns även i några av de övriga enheterna motsvarande sjättingsindelningen. T.ex.sorterade bönder i Allerum, Ramlösa och Helsingborg under Kullen. Också i Väsby och Jonstorps sjättingar fanns gårdar som låg inom dagens kommungräns.

Källa. Jordebok för Helsingborgs län 1582/83 Förklaringar 1 mark = 16 skilling = 8 öre 1 skilling = 12 penningar 1 pund råg eller korn = 24 skäppor 1 pund havre = 40 skäppor 1 tunna havre = 5 skäppor 1 tunna smör = 6 skäppor = 4 fjärdigar = ca 140 liter 1 pund smör = 1/16 tunna

206

Jordägarförhållanden, demografi och bebyggelse

Annan verksamhet En näring utanför jordbruket med storskalig verksamhet under den avslutande dansktiden var stenbrytningen. Från medeltiden fram till 1700-talet bröt man sten i Laröd genom ett flitigt utnyttjande av sandstenslagren i de höga partierna vid kusten. Sandstenen utnyttjades till många byggnadsverk i Danmark och stora mängder skeppades över till Själland. Larödssten ingår således i Kronborgs slott vid Helsingör och i flera kyrkor på den danska huvudön. Den intensiva brytningen innebar att fyndigheterna hade sinat vid 1700-talets slut.

Fisket var en näring med starka medeltida rötter, framför allt sillfisket i Öresund under Skånemarknadens storhetsperiod. Under 1500-talet etablerades flera nya fiskelägen längs den skånska kusten, så även i Helsingborgsområdet. Den nya fiskerinäringen var inte lika strikt inriktad på sillfiske som den medeltida hade varit och marknaden var nu mer lokalt anpassad än tidigare.

Den danska kronan tycks inte ha haft något större intresse av att avkräva fisk från befolkningen i fiskelägena. Fiskarna i Råå betalade en årlig penningavgift, liksom för övrigt fiskarna i Viken. Detta utgör ett exempel på en kollektivt beviljad penningavlösning för en stor grupp näringsidkare. De 22 fiskebodarna i Råå betalade vardera en skilling grott i landgille i slutet av 1500-talet. Endast Domstenshus avkrävdes fisklandgille, men i blygsam skala. Mickel Torbensen gav en tunna fisk och Jep Nielsen, som bodde i Viken men hade städslat en bit jord vid Domsten, gav en fjärding.34

Jordägarförhållanden, demografi och bebyggelse Fördelningen mellan de olika jordägargrupperna – megeskiften och godskoncentration Den danske historikern J. A. Fridericia presenterade i sitt klassiska arbete om landsbygdsförhållandena i Danmark under 1600-talet siffror för Luggude härad som talar om en ganska klar adlig dominans inom jordägandet. Av sammanlagt 1 041 jordbruk tillhörde 598 adeln, 385 kronan och 58 kyrkan, medan endast ett fåtal sorterade under självägande bönder. Till detta skall även läggas 18 ödegårdar, alltså gårdar som i en eller annan betydelse ansågs som helt eller delvis öde i det kamerala materialet (obebodda, oförmögna att betala skatt m.fl. definitioner).35 Under Fredrik II bytte kronan bort gods i Skåne i mycket stor omfattning. 576 gårdar antingen skänktes eller såldes till adeln, medan kronan själv endast inköpte 26. Genom byteshandel med kronan fick adeln över 900 gårdar och sammanlagt ökade adelns gårdsinnehav i Skåne under Fredrik II:s tid med ca 1 355 gårdar.

Syftet med transaktionerna var för kronans del att koncentrera en stor del av sitt 207

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

godsinnehav till Själland, adeln å sin sida bytte gärna bort gods på den danska huvudön för att få sammanhängande stora områden i Skåne. Några viktiga undantag, till exempel Luggude härad, lämnades i princip oberörda av transaktionerna. Endast 14 gårdar antingen bortskänktes, såldes eller bortbyttes från kronan, medan 18 tillbyttes eller köptes.36 Kronan ökade alltså sitt godsinnehav i Luggude under den mest intensiva avyttringsperioden. Detta till trots var adeln vid mitten av 1600-talet den störste jordägaren, som framgår av Fridericias siffror.

En ytterligare period av intensiv byteshandel mellan i första hand kronan och adeln iscensattes i början av 1600-talet.

Att den danska kronan gärna ville ha ett stort jordinnehav i Helsingborgs omland visar sig även framgent under Skånes sista tid under danskt styre. Ett exempel på den fortsatta godskoncentrationen kan hämtas från början av 1640talet, då kronan bytte till sig sju gårdar i Bårslövs socken av Axel Urup, befälhavaren på den nyuppförda fästningen Kristianspris på södra Jylland.37 Strävan efter sammanhängande godsmassor präglade emellertid inte bara kronans jordbrukspolitik. Även de adliga jordägarna var intresserade av detta för att underlätta utvecklingen mot stordrift. En av de stora jordinnehavarna i området, Margrete Rosenkrantz, byggde sakta men säkert upp stora sammanhängande arealer i Luggude under 1600-talet. I denna strategi ingick naturligt nog en byteshandel med kronan, som till exempel när hon våren 1642 krävde både Slussås och Laröd i Allerums socken i utbyte mot två gårdar i Filborna i Helsingborgs socken.38 Kronans gård Slussås hade då varit ett så kallat fritt bondegods ända sedan 1532, då kung Fredrik I hade beviljat innehavaren och hans efterlevande frihet mot en årlig avgift till Helsingborgs slott.39 Vid mitten av 1600-talet fanns det totalt cirka 540 gårdar i Helsingborgsområdet. Av dem tillhörde cirka 52 procent adeln, 30 procent kronan, 7 procent kyrkan och drygt 10 procent var jordegna gårdar, det vill säga gårdar som tillhörde självägande bönder. Adelns övertag i jordägandet är inte lika märkbart i trakterna runt Helsingborg som i häradet i övrigt. Vissa socknar dominerades i själva verket av kronans och de jordegna böndernas gårdar. Kronans ambition att ha en stor godsmassa i stadens omland förklaras av närheten till länets centrala bas, Helsingborgs slott. Ladugården i Hjälmshult strax utanför staden fungerade som en bekväm transitplats för djurhållningens exportartiklar via Helsingborg till Själland. Det var dessutom praktiskt att ha eget folk i närheten av slottet när behov av arbetskraft gjorde sig påmint. Stora mängder varor transporterades till Helsingborg och slottet från det skånska inlandet, så till exempel var kraven på timmerkörslor från kronans skogar i Herrevads kloster ständigt återkommande för många av bönderna i närområdet.40 Att Helsingborgssocknarna inte ingick i de ovan nämnda godstransaktionerna mellan adeln och kronan framskymtar redan efter en snabb genomgång av jord­ ägarförhållandena. I vissa av socknarna var adelns dominans i jordinnehavet inte 208

Jordägarförhållanden, demografi och bebyggelse

desto mindre mycket märkbar, framför allt i Kropp, Ottarp och Välinge. Staller Kaas var den store jordägaren i Kropps socken med 20 hel- och 25 halvgårdar plus en del fjärdingsgårdar och bol. I Välinge var Jacob Grubbe och Iver Krabbe stora jordägare och i Ottarp dominerade Axel Urup. Margrete Rosenkrantz hade ett stort samlat godsinnehav runt Helsingborg med tyngdpunkten på Allerums socken, där hon innehade hela 38 helgårdar. Helsingborgsområdets adliga godsmassa var koncentrerad till ett fåtal personer. Det fanns visserligen en hel del strögods, tillhörande gods på Själland och andra områden i Skåne, men de var förhållandevis få jämfört med den koncentrerade godsmassan.

Slott och herresäten – adelns storhetstid

Tabell 3. Jordägarförhållanden 1651 (brukare fördelade på helgård, halvgård, fjärdedelsgård, bol) Socken

Allerum Bårslöv Fjärestad Fleninge Frillestad Helsingborg Hässlunda Kattarp Kvistofta Kropp Mörarp Ottarp Raus Välinge Välluv

Kronan/ Kungen/ Jordegna 28 22 9 29 14 28 11 15 22 1 14 1 30 9 16

Adeln

Kyrkan

Övriga

42 1 4 2 6 14 (1) 4 2 (2) 4 6 2 2 20 4 15 2 25 70 5 11 1 (2) 47 14 1 45 4 1

Källa: Decimantboken 1651 för Skåne, Blekinge och Bornholm (utgiven av Sten Skansjö och Brigitta Tuvestrand), Lund 2007 Anmärkning 1: Kvistofta socken redovisas i Decimantboken under Rönnebergs härad.

Anmärkning 2: De jordegna gårdarna redovisas inte separat utan förs in i statistiken över kronans egendom. Det är således inte möjligt enbart utifrån Decimantboken att skilja de två kategorierna åt. För Kattarp anges dock fyra bönder som jordegna eller skattebönder och för Kvistofta anges två bönder bland kungens och kronans tjänare som jordegna, men detta är undantag. På några håll i Skåne kallades ibland de jordegna bönderna för kongens fester, men de bönder som i Decimantboken står som kungens tjänare var inte jordegna. De är för många och skulle då utgöra en på många ställen större grupp än kronobönderna. Att redovisa de jordegna bönderna tillsammans med kronans tyder på att dessa båda kategorier vid mitten av 1600-talet i många avseenden hade sammanförts till en.

Perioden från reformationen på 1530talet till enväldets införande 1660 är, som redan nämnts, adelsväldets tid i Danmark. Som namnet antyder var det adelns gyllene tid, vilket innebar att adeln fick betydligt större politisk makt, men även att den på många håll inledde en synnerligen aktiv och storskalig jordbruksverksamhet. Adelsväldet innebar en märkbar förvandling av ståndet från en krigarkast till en mäktig godsägarklass.

De tidigare omnämnda jordbytena mellan kronan och adeln medförde att många adelsslott uppfördes i Skåne under 1500- och 1600-talen. Det byggdes som aldrig förr på de fruktbara slättmarkerna i södra och västra Skåne samt på Kristianstadsslätten. Den aktiva godsbildningen ledde till storgodsdrift och bönderna på de underlydande gårdarna avkrävdes årliga landgilleavgifter och dagsverken.

Man kan räkna till cirka 140 adliga huvudgårdar i Skåne för denna period.

I Helsingborgsområdet märkte man visserligen inte så mycket av denna utveckling, men främst Rosendal är ett praktexempel på ett renässansslott från det danska adelsväldets tid. Också Rosenlund och Kulla Gunnarstorp tillhör nybildningarna under denna period. Adelns starka ekonomiska position och etable209

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

ringen av de nya herresätena gjorde att den gamla jordbruksbygden på flera platser började ändra karaktär. Även på vissa håll i Helsingborgsområdet märkte man av denna genomgripande förändringsprocess. Det egentliga genomslaget för slottslandskapet kom visserligen först en bit in på 1700-talet, men den hade sina rötter i adelns starka ekonomiska och sociala position i renässansens Skåne.

Rosendal Rosendals slott ligger en mil nordost om Helsingborg och anses vara ett av Skånes vackraste renässansslott, till stora delar oförändrat sedan det uppfördes. Det danska riksrådet Anders Bille, som också var länsherre i Helsingborg 1610–1629, började bygga slottet 1615, vilket en tavla med ätten Billes vapen över den gamla porten berättar om. Slottet fick sitt namn efter Anne Rosenkrantz som var Anders Billes trolovade, men som dog en tid före bröllopet. Legenden säger att Bille skall ha gömt undan en skatt i slottskällaren.

Rosendal klarade sig oskatt under 1600-talens krig och finns med bland kartografen Gerhard von Buhrmans många slottsteckningar från 1680-talet. Nyare delar tillkom först vid mitten av 1700-talet, då det innehades av Jacob Wilhelm

Rosendals slott började byggas 1615 av riksrådet och länsherren Anders Bille. Rosendals uppkomst och utveckling är en av de mest anmärkningsvärda i Skåne. På en förvånans­ värt kort tid blev det ett av de största godsen i landskapet. 1612 började Anders Bille förvärva gårdar i Kropps socken. När Rosendal såldes efter Billes död 1636, bestod det av 43 underliggande gårdar. Under en intensiv byteshandel med kronan 1615–1628 kom Bille över 33 gårdar plus en del jord. Efterföljaren Staller Kaas fortsatte på den inslagna vägen mot godskoncentration. 1651 ägde han 55 av socknens 76 gårdar.

Ur Gerhard von Burman och Abraham Fischer: Prospecter af åtskillige märkvärdige Byggnader, Säterier och Herre-Gårdar uti Skåne

210

Jordägarförhållanden, demografi och bebyggelse

Bennett. Till egendomen hör även det så kallade Billehuset, en tvåvåningsbyggnad som möjligen kan ha byggts redan under medeltiden.

Billeätten tillhör Danmarks verkliga magnatadel och riksrådsaristokrati.

Anders Bille var son till Sten Bille som innehade Vanås, Råbelöv och Näsbyholm och som anlade Klippans pappersbruk på 1500-talet. Anders blev som 36-åring riksråd under Kristian IV:s regentperiod och kunde då ta plats i den exklusiva krets som styrde det danska riket tillsammans med kungen. Han var också en duglig krigare, vilket han bland annat visade i Kalmarkriget mot Sverige 1611–1613.

Efter kriget fram till sin död 1633 byggde han upp en koncentrerad godsmassa i anslutning till Rosendal. Under skånska kriget intogs Rosendal av snapphanar i början av 1678. Detta kunde göras utan strid, varefter snapphanarna inrättade ett bekvämt vinterkvarter åt sig.

Kulla Gunnarstorp En mil norr om Helsingborg vid Öresund ligger Kulla Gunnarstorp som är känt sedan 1400-talet. Under dansktiden benämndes det Gundestrup och hörde först till ätten Parsberg, men kom vid mitten av 1500-talet genom giftermål i Jørgen Bra-

Kulla Gunnarstorp uppfördes på medeltiden och hette under dansktiden Gundestrup.

Vid slutet av 1400-talet återfanns den välkända släkten Parsberg som ägare av slottet.

Den gamla vallgravsomslutna tegelborgen byggdes mot slutet av 1500-talet av Jørgen Ottesen Brahe som kommit i besittning av Gundestrup genom ingifte i släkten Parsberg.

Mot mitten av 1600-talet köptes gården av Axel Rosenkrantz, en av de största och rikaste jordägarna i Helsingborgstrakten. Den sista danske ägaren var Margrete Rosenkrantz som fick gården i arv.

Ur Gerhard von Buhrman och Abraham Fischer: Prospecter af åtskillige märkvärdige Byggnader, Säterier och Herre-Gårdar uti Skåne

211

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

hes ägo. Brahe tillhörde det danska riksrådet och residerade på Knutstorps slott vid Söderåsen. Han lät under sin tid som slottsherre på Kulla Gunnarstorp bland annat bygga borgen som finns kvar än idag. 1639 köptes slottet av Axel Rosenkrantz, som bland annat var innehavare av Glimmingehus. Den ursprungliga borgen har förändrats en hel del genom århundradenas lopp, men har likväl bevarat mycket av sitt gamla utseende. En bro leder över den gamla vallgraven till holmen med den två våningar höga huvudbyggnaden i tegel. På båda sidorna finns envåningsflyglar medan det är öppet rakt framåt. Jämför man med teckningar från slutet av 1600talet framgår det att huvudbyggnaden i princip är densamma idag.

Under den stora slottsbyggnadsepoken på 1800-talet uppfördes ett helt nytt slott på Kulla Gunnarstorps ägor, fristående från den gamla borgen. Att man byggde nya fristående slott och lät de gamla stå kvar var mycket ovanligt.

Rosenlund Rosenlund ligger nära Mörarp en mil öster om Helsingborg. Den äldste kände ägaren är Holger Rosenkrantz (död 1658), som också anses vara grundare och namngivare till slottet. Rosenlund bildades genom förvärv av strögods under adelsväldets storhetsperiod. Slottets nuvarande huvudbyggnad är från 1930-talet.

Den uppfördes då istället för den gamla mangården som man tror hade vissa detaljer bevarade från 1600-talet.

Holger Rosenkrantz var en av de inflytelserikaste adelsmännen och krigarna i Danmark. Efter karriär hos kurfursten av Brandenburg blev han sjöofficer och amiral samt länsherre på Island och Gotland, innan han förlänades med Stavangers län i Norge. Vid mitten av 1650-talet var han en av de absolut mäktigaste skånska adelsmännen, som utöver Rosenlund även ägde Örup och genom giftermål kom i besittning av gods i Halland. 1655 övergick Rosenlund till dottern Margrete i samband med hennes giftermål med Steen Holck till Gedsholm.

Rögle Rögle ligger i norra delarna av Helsingborgs kommun, en mil sydväst om Ängelholm. Dagens byggnader är från 1700- och 1800-talen, men tack vare en äldre karta vet man hur den tidigare herrgården såg ut. Den låg på en holme med vattengravar runt omkring och med den kringbyggda ladugården i väster. Denna byggnadstyp överensstämmer i stort med de anläggningar som uppfördes i Skåne i slutet av medeltiden. Efter att ha tillhört släkten Gedde kom Rögle 1538 genom giftermål till släkten Grubbe, en av de äldsta och mest ansedda skånska adelsätterna. Under 1600-talets andra halva kom Rögle att utgöra en del i en större gods­ koncentration tillsammans med Vegeholm och Spannarp. Det hade då redan sålts av Jacob Grubbe till den skånske generalguvernören Gustaf Otto Stenbock.

212

Jordägarförhållanden, demografi och bebyggelse

Bälteberga är känt från 1300-talet. Vid mitten av 1600-talet återfanns den danske befästningsingenjören och befälhavaren Axel Urup som gårdens ägare. Under skånska kriget drabbades Bälteberga och trakten däromkring hårt, vilket Kågerödprästen Sthen Jacobsen vittnar om i sin »Det Noridiske Kriigs Krønicke«: »Några mil omkring Bälteberga var på denna tid sådant elende att se, att ett människas hjärta där över måtte blöda, ty icke allena de sköna byar var nedbrutna, uppbrända och uti ont sätt fördärvade, men också uti de stumper av hus, som kunde bli ståendes, låg fullt av döda.« Ur Gerhard von Buhrman och Abraham Fischer: Prospecter af åtskillige märkvärdige Byggnader, Säterier och Herre-Gårdar uti Skåne

Bälteberga Bälteberga ligger i Rååns dalgång i det som en gång var Ottarps socken. Dess historia sträcker sig längre tillbaka i tiden än till renässansen. Under 1400-talet kom gården i släkten Urnes ägor. En av innehavarna under 1500-talet var Claus Lavesen Urne, som gjorde sig känd för eftervärlden bland annat genom att anlägga en botanisk trädgård för läkeörter, ansedd som en av Nordens främsta.

Vid mitten av 1600-talet hade Bälteberga förvärvats av Axel Urup till Vapnö, som 1649 också fick patronatsrätten till Ottarps kyrka. De högadliga som hade de största besittningarna i Helsingborgsområdet var tätt knutna till kungamakten och med gamla anor i den danska riksrådsaristokratin. Så till exempel utsågs Axel Urup till kronans ingenjör efter att ha visat prov på stor skicklighet inom befäst213

Adelsvälde, ockupation och riksbyte Tabell 4. De adliga jordägarnas innehav 1651 fördelat på hel-, halv-, fjärdedelsgårdar och bol Adlig jordägare

Socken

Lene Barnekow Erik Bannér

Jockum Beck Lisbet Bille (Själland) Rigborg Bille Billesholms gods Jørgen Brahe Flyinge gods Ove Gedde Jacob Grubbe

Lene Gyldenstierne Staller Kaas

Klogstrup gods (Själland) Iver Krabbe

Krapperups gods Överste Krats

Falk Lykke Margrete Norby Ingeborg Parsberg Henrik Rammel Fredrik Rantzau Fredrik Rietz Corfitz Rosenkrantz Gunder Rosenkrantz Holger Rosenkrantz

Margareta Rosenkrantz

Ida Skeel

Otto Tott Tage Tott

Niels Trolle Ingeborg Ulfstand

Axel Urup

Ottarp 1 Bårslöv 1 Frillestad 3 Hässlunda 6 4 Raus 1 Raus 2 Helsingborg 1 Hässlunda 1 2 Frillestad 1 Fjärestad 1 Välinge 2 2 Kattarp 1 Fjärestad 1 Kattarp 5 Raus 2 1 Välinge 7 6 Välluv 3 1 Fleninge 1 Kropp 20 25 5 Helsingborg 1 Fjärestad 1 Helsingborg 2 1 Kattarp 1 Välinge 11 12 Helsingborg 1 Ottarp 1 Raus 1 Fjärestad 1 Ottarp 1 Kropp 4 5 Raus 1 Bårslöv 1 Raus 1 Helsingborg 1 Raus 1 Hässlunda 1 Kropp 3 2 Mörarp 3 4 Allerum 38 1+2 fester Fleninge 1 Kattarp 4 1 Mörarp 3 Välinge 1 Allerum Fleninge 1 Raus 2 Välinge 1 Raus 1 Fjärestad 1 Ottarp 1 Raus 1 Mörarp 1 Ottarp 1 Bårslöv 1 Fjärestad 1 Ottarp 14 26 1

214

Helgårdar

Halvgårdar

¼-gårdar

Bol

6

3 3 1 5

1

1

Därutöver innehade Rigborg Bille och Ingeborg Bille vardera en kvarn i Bårslövs socken.

Källa: Decimantboken 1651 för Skåne, Blekinge och Bornholm (utgiven av Sten Skansjö och Brigitta Tuvestrand), Lund 2007

Jordägarförhållanden, demografi och bebyggelse

ningsanläggande och stadsplanering. Han var mannen bakom många av de stora befästningsverken i Danmark (som till exempel Kristianspris vid Kielbukten) och stod även bakom stadsplanen till det nya Köpenhamn. Under Skånes övergångsperiod var Axel Urup en av huvudfigurerna på den danska sidan, först som ledare för de skånska styrkorna i kriget 1657–58, därefter som ett av de danska ombuden i fredsförhandlingarna både i Roskilde 1658 och i Köpenhamn 1660.

Axel Urup återfick Bälteberga 1660 sedan det hade dragits in till den svenska kronan 1658, men 1671 såldes det vidare till en fransk greve. Under skånska kriget hade Karl XI sitt högkvarter i Bälteberga vintern 1676–77. 1713 såldes gården vidare till den svenske översten Wilhelm Bennett, som så småningom blev landshövding i Malmöhus län.

Hjälmshults kungsgård – kronans ladugård Under medeltiden inrättades i Allerums socken en ladugård som snart blev centrum i Hjälmshults län. Detta var ett smålän som sorterade under Helsingborgs stora slottslän och därmed också den danska kronan. Under 1500-talet var Hjälmshult en betydelsefull leverantör av förnödenheter till Helsingborgs slott och under 1600-talet bedrevs här en omfattande hästavel. Det finns bland annat beskrivet en stor hästhage strax norr om gården. Hjälmshult, som ligger åtta kilometer norr om Helsingborg, blev militeboställe på 1680-talet, då det också bytte namn till kungsgård. I området finns även spår av myrmalmsbrytning och kolning.41 Till kungsgården hör »Stenbockens hus« från omkring 1700. Det har fått sitt namn efter generalguvernör Magnus Stenbock, som enligt traditionen hade sitt huvudkvarter här under slaget vid Helsingborg 1710. Härifrån ledde han också byggandet av försvarsvallarna längs den skånska kusten. Traditionen säger också att taket är höjt i det ena gavelrummet för att den storväxte guvernören skulle kunna gå rak när han otåligt vankade av och an. Huset är oförändrat sedan hans tid.42

Jordegna bönder, fästebönder, gårdmän, drängar, hantverkare Den brokiga skara som ofta lite oreflekterat sammanförs till kategorin bönder var i själva verket en socialt skiktad grupp med mycket varierande förutsättningar för att verka och leva inom jordbruket. Till grupperna av jordegna och fästebönder hörde också en kategori som kallades för gårdmän. Gårdmännen fanns alltså bland både jordegna och fästebönder och var något förenklat brukare av halvgårdar, men deras ställning får alltjämt anses vara ganska outredd av forskningen.

Också de lägre stående grupperna av tjänare, drängar och hantverkare är av betydelse, till exempel om man vill skapa sig en bild av agrarsamhällets och bondeståndets socio-ekonomiska skiktning. Poängteras bör också att benämningarna självägare och jordegna i det följande används synonymt.

215

Adelsvälde, ockupation och riksbyte Tabell 5. Fördelningen mellan jordegna och fästebönder i socknarna som numera ingår i Helsingborgs kommun Socken

Jordegna bönder + gårdmän

Fästebönder + gårdmän

Drängar +Hantverkare

Allerum Bårslöv Fjärestad Fleninge Frillestad Helsingborg Hässlunda Kattarp Kropp Kvistofta Mörarp Ottarp Raus Välinge Välluv

13+24 8+4 2 20+16 8+8 4+5 5+2 18+20 14+16 2+2 15+13 2+4 3+3 4+3 6+5

25+14 16+3 28+4 21+11 8+4 18+9 24+3 30+8 41+14 22+3 19 23 41+8 8+2 13+3

17 5+2 5 9+1 2+1 8 1 10 12+1 8+1 12+2 4 13 3+1

Till detta ska läggas tio bönder i Helsingborg som gjorde veckodagsarbete åt Helsingborgs slott och sju bönder i Allerum som gjorde veckodagsarbete åt Hjälmshults ladugård. Som veckodagsbönder var de befriade från skatt.

Källa: DRA. Ekstraskattemandtaller Helsingborg len (ESM) 1584–96 (M 18.236)

Jordegna bönder Helsingborgs län var ett av få danska områden med en relativt oberoende bondebefolkning – däribland ganska många jordegna bönder – och med en inte oväsentlig bondehandel till sjöss. Utöver Helsingborgs län märks områden som Lolland och Fyn samt de östra och norra länen på Jylland.43 Det fanns några starka självägarfästen i Helsingborgsområdet, men inte någonstans dominerade denna grupp på bekostnad av fästebönderna, undantagandes Mörarps socken. Men det krävs att man inkluderar den på självägargårdarna rikliga gruppen av gårdmännen i statistiken för att Mörarp ska utmärka sig. Tre socknar, Allerum, Fleninge och Kattarp, hade många självägare, men i Allerum utgjorde gårdmännen två tredjedelar av hela styrkan och i Kattarp var proportionen ungefär densamma.

Endast i Fleninge fanns ett litet övertag för helgårdssjälvägarna. I de övriga socknarna var grupperna av självägarna för små för att utgöra dugliga värdemätare, men på många ställen var fästeböndernas dominans förkrossande.

Att förekomsten av gårdmän var rikligast på självägargårdarna har sin förklaring i att dessa gårdar ofta delades upp inom familjerna, alltså mellan familjemedlemmarna (sönerna). På många gårdar satt det således en huvudman och flera delbrukare, som ibland kallades för insittare. Det är därför riktigare att karakterisera gårdmännen som delbrukare snarare än som brukare av halvgårdar. Det kunde bli riktigt trångt på de gårdar där det satt många gårdmän med familjer. Ur beskattningsteknisk synvinkel var det betydelsefullt om man klassificerades som jordegen bonde eller gårdman. De jordegna bönderna betalade nämligen mycket 216

Jordägarförhållanden, demografi och bebyggelse

mer vid de extraordinarie skatterna (vardera två daler) jämfört med gårdmännen och insittarna (vardera en halv daler).

När gårdarna och jordarna bytte ägare eller delades upp fick de nytillträdda betala en avgift till kronan, husbondehåll, som i stort motsvarade fästeböndernas infästningsavgift, eller stedsmål på danska. I länsräkenskaperna kan man följa dessa transaktioner i form av korta notiser som till exempel att Jens Ågesen i Vemmentorp har erlagt två daler i husbondehåll »af en liden gaard«.44 Låt oss titta närmare på ett par av de starka självägarsocknarna (Allerum och Fleninge) för att skapa oss en bild av gårdsdelning och trångboddhet, alltså ett »typiskt« fenomen i den nordskånska agrarhistorien. Att fokusera på det sena 1500-talets självägare motiveras med att denna grupps starka ställning just i Helsingborgs län tillhörde undantagen i Danmark. Dessutom gick utvecklingen under 1600-talet mot allt färre självägargårdar, så det är ett stycke försvinnande agrarhistoria med djupa rötter som var på tillbakagång i slutet av 1500-talet.

Endast i tre av fjorton byar i Allerums socken fanns det självägargårdar. De tio gårdmännen (av vilka ett par var änkor) i Allerums by fördelades på fyra gårdar där det satt fyra huvudmän. Vid en namnkonfrontation kan man dra slutsatser om familjeförhållandena, det vill säga att det var många söner som klassificerades som gårdmän under fadern/huvudmannen. I Kungshult hade av allt att döma den äldste sonen efter en förmodligen avdöd Niels fått överta gården, medan ett par (möjligen tre) söner samt änkan Inger satt som gårdmän. Om sönerna i sin tur hade familjer framtonar en bild av en stor trångboddhet, eftersom frånvaron av namn på nybyggen indikerar att man hade gemensamt hushåll. Till detta skall läggas Laurids som bodde i Möllehuset tillsammans med Poul Lauridsen, av allt att döma sonen. I Laröd var bilden densamma. Där gick det två jordegna bönder på sju gårdmän (av vilka två var änkor).45 Fleninge socken var det »optimala« självägarfästet i Helsingborgsområdet. Att det dessutom handlade om en pågående bebyggelseexpansiv fas vid slutet av 1500-talet framgår av att flera nya platser med namn angavs i mantalslistorna.

Förekomsten av ändelsen -torp indikerar starkt att det rörde sig om nyetableringar. Det behövde inte nödvändigtvis handla om nya gårdar, utan ofta skedde expansionen inom en befintlig enhet, vilket alltså betyder att expansionen skedde inom det befintliga gårdtalets ramar. Orsakerna till denna inre expansion var flera: trångboddhet och överbefolkning, arvedelning, gynnsamma konjunkturlägen för nyetableringar och så vidare.46

Fästebönder Denna kategori kallades under 1500- och 1600-talen i Skånelandskapen vanligen för lejebønder. Andra namn som mer eller mindre kan ses som synonyma är landbor eller åbor. Det riksdanska fæstebønder betecknar att de fick betala en avgift 217

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

(stedsmål eller infästning) för att »fästa« en gård som tillhörde kronan, adeln eller kyrkan och få rätt att bruka den. Strukturen på de gårdar som beboddes av fästebönder såg annorlunda ut jämfört med de jordegna gårdarna. På kronans, adelns och kyrkans gårdar var trångboddheten inte så stor, antalet hushåll i en och samma gård kunde visserligen vara ganska många även här, men det ligger likväl ganska långt under snittet för de jordegna gårdarna.

För att exemplifiera kan vi ta Kropps socken. Här var det endast Hjortshög som uppvisade en riklig förekomst av fästegårdmän, men de var spridda på olika enheter, vilket framgår av benämningarna »Västergården« och »Norrgården« och alltså inte samlade under ett hushåll. I övrigt var det endast Väla och Björka som hade fästegårdmän. Björka är för övrigt intressant eftersom det inte fanns några fästebönder där, utan endast två gårdmän. Proportionen 41–14 mellan fästebönder och dito gårdmän visar på en klar diskrepans mellan de båda kategorierna.

Då är att märka att antalet fästegårdmän i Kropp, alltså 14, är toppnotering för hela Helsingborgsområdet (för övrigt tillsammans med det folkrika Allerum).47 I till exempel Raus socken var diskrepansen mellan fästebönder och fästegårdmän ännu mer markant än i Kropp. Man bör dock notera att i dessa socknar förekom fästegårdmän i förhållandevis stort antal. Helt i avsaknad av fästegårdmän var endast två socknar, nämligen Mörarp och Ottarp.48

Befolkningsutvecklingen 1571–1718 Överlag framträder en positiv trend inom befolkningsutvecklingen för socknarna i Helsingborgsområdet mellan 1571 och 1718. Det är dock ingen allenarådande bild och man ska akta sig för att generalisera. Turbulensen i samband med 1600-talets krig och övergång från Danmark till Sverige innebar en befolkningsminskning i några av socknarna. Denna minskning tycks emellertid inte ha varit alltför dramatisk. Så till exempel kan inte en enda socken uppvisa en regression i befolkningsutvecklingen mellan 1699–1718, alltså under den avslutande fasen av försvenskningsperioden. Man kan av detta dra slutsatsen att utflyttningen till Själland var som störst under 1600-talet. Å andra sidan är det endast fyra socknar som uppvisar minskande befolkningssiffror 1620–99, men ökningarna i de övriga är inte så stora som de borde, eller rättare, skulle ha varit under normala förhållanden.49 Endast tre socknar uppvisar en regression i den totala utvecklingen över de 150 åren. Det är Fleninge, Frillestad och Välluv. Störst nedgång under 1600-talet har Välluv, men under 1700-talets inledande decennier påbörjades en återhämtning som i princip återförde socknens invånarantal till det sena 1500-talets. Detta är dock blygsamma siffror jämfört med expansionen under det inledande 1600-talet.

Den sammanlagda befolkningstillväxten 1570–1620 för landsbygdssocknarna runt Helsingborg var ca 1 200 personer. Denna blygsamma tillväxt måste förklaras med 1600-talets många krig, ihållande ödegårdstillstånd och utflyttning.50 218

Jordägarförhållanden, demografi och bebyggelse Tabell 6. Beräknad folkmängd i de socknar i Luggude härad som numera ingår i Helsingborgs kommun Socken

1571

1620

1699

1718

Allerum Bårslöv Fjärestad Fleninge Frillestad Helsingborgs landsförsamling Hässlunda Kattarp Kropp Kvistofta Mörarp Ottarp Raus Välinge Välluv Summa

753 192 192 368 171 828 149 267 470 141 267 307 299 470 149 5023

601 241 212 371 147 835 212 330 465 142 253 428 277 442 206 5162

799 194 229 284 124 952 218 310 479 350 304 463 296 549 129 5680

902 219 258 321 140 1074 246 349 540 395 343 523 334 619 146 6209

Källa: Lennart Andersson Palm, Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571–1997, Göteborg 2000

Bebyggelse I Helsingborgsområdet låg byarna tätt, liksom för övrigt längs hela den vidsträckta Öresundskusten. Uttryckt i siffror innebar det mellan 20 och 27 byar per kvadratmil i de mest bytäta områdena. De nordligaste socknarna inom området för nuvarande Helsingborgs kommun uppvisar dock avvikande siffror ned till mellan 10 och 15 byar, men sedan stiger talet återigen längre norrut på Kullahalvön. I de norra kommundelarna låg byarna alltså inte så tätt, men där fanns i gengäld ett stort antal ensamgårdar.

Området mellan Helsingborg och Kullahalvön var i själva verket det glesast bebyggda längs hela Öresundskusten och den södra Östersjökusten. Den spridda bebyggelsen här var således ovanlig för en kustbygd, men desto vanligare i norra Skånes skogsbygder. Man bör dock inte betona skillnaderna med de övriga skånska kustbygderna alltför hårt. Att likställa den spridda bebyggelsen med skogsbygdens låter sig definitivt inte heller göras. I procent uttryckt låg mellan 90 och 96 procent av gårdarna i Helsingborgstrakten samlade i byar, men i det nordligaste området sjönk denna siffra till 60–70 procent. Längst i söder i anslutning till Landskronaslätten – där det »egentliga« skånska bylandskapet tog vid och förenade de västra och södra slättbygderna i en helt sammanlänkad kuststräcka ända bort till Simrishamnsområdet – var siffrorna desamma som i kärnområdet runt Helsingborg.51 Signifikativt för delar av nordvästra Skåne är att byarna var relativt små jämfört med storbyarna i de rena slättbygderna. Först mot slutet av 1700-talet bestod till exempel Bårslövs by av cirka 20 gårdar, en siffra som tangerar 1600-talets toppno219

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Fleninge socken, Ödåkra, nr 1-4, geometrisk avmätning 1701.

Geometrisk Charta öfver Ödåkra by uthi Härtigdömmet Skåhne Hälssingborg lähn Lugude häradh och Fleninge sockn.

Lantmäteriet

teringar för socknarna i den sydvästra slättbygden. Vid denna tid gäller för Helsingborgsområdet siffror mellan fem och tio gårdar per by i medeltal, vilket sjunker längre mot norr, där det som konstaterats även var glesare mellan byarna. De riktigt stora byarna med upp till närmare 50 gårdar är mer eller mindre en slättbygdsföreteesle (Söderslätt, Österlen och Kristianstadsslätten).52 Allerums socken var den mest bytäta i Helsingborgsområdet. Inom sockengränserna fanns 14 byar plus två fiskelägen samt kronans ladugård i Hjälmshult.

Här växte det med tiden fram både en kyrkby och en bondby. Allerum var dock inte någon typisk bybygd. Terrängen var relativt svårodlad med mycket skog och kärr- och myrmarker och en stor del av socknens område kom därför att utnyttjas som betesmark för boskapen. Övriga socknar hade mellan tre och sju byar inom sina gränser. En för övergångsbygden mellan skog och slätt ganska karakteristisk socken var Välluv med ett mjukt kuperat landskap och en bebyggelse bestående av förhållandevis små byar samt en del ensamgårdar.

220

Jordägarförhållanden, demografi och bebyggelse

Kvistofta socken, Gantofta, nr 1–5, 1701. Geometrisk Charta öfver Gantofta By belägen uthi Skåne Malmö huus Lehn Luggude härad och Qvistofta sockn hvilket ähr afmätt A:o 1701. Lantmäteriet

Den förhållandevis låga befolkningstillväxten i området återspeglas i bebyggelseutvecklingen 1571–1651. I de 14 socknarna som sorterade helt under Luggude härad (alltså inte Kvistofta) ökade antalet gårdar endast med sex stycken under denna period. I hela sex av socknarna minskade antalet och det var endast tack vare den kraftiga nyetableringen i Kropps och Hässlunda socknar som den sammanlagda tillväxten kunde säkras.53

Tabell 7. Antal gårdar i Helsingborgsområdet 1571 och 1651 Socken

1571

1651

80 26 30 40 16 31 22 30 54 33 50 64 60 16 552

70 27 30 38 18 37 35 32 75 28 48 45 54 21 558

Allerum Bårslöv Fjärestad Fleninge Frillestad Helsingborgs landssocken Hässlunda Kattarp Kropp Mörarp Ottarp Raus Välinge Välluv Summa Anmärkning: Kvistofta socken ej med.

Källa: Lunds stifts landebok utgiven av K.G. Ljunggren och Bertil Ejder, nr 4 i serien Skånsk senmedeltid och renässans, Lund och Köpenhamn 1950; Decimantboken 1651 för Skåne, Blekinge och Bornholm (utgiven av Sten Skansjö och Brigitta Tuvestrand), Lund 2007

221

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Krigstider, ockupation och övergången till Sverige Horns krig 1644–45 Under cirka 150 år pågick en maktkamp om herraväldet i Norden mellan Danmark-Norge och Sverige. Många områden drabbades av krigens fasor i de nordiska rikena, bland annat Skåne. Helsingborg var ett återkommande anfallsmål för svenska invasionsstyrkor och hade varit så redan under medeltiden, inte minst i de många krigen under Kalmarunionens upplösningsskede. Det faller sig därför naturligt att stadens agrara omland blev hårt utsatt med trupper på genommarscher och en många gånger systematisk överexploatering för att säkra arméernas försörjning. Ett slående exempel på detta utgör »Horns krig« 1644–45, då Skåne för första gången fick utstå en långvarig svensk ockupation. Runt städer som Helsingborg och Ystad, skedde en systematisk utsugning vars följder vi idag kan bilda oss en uppfattning om tack vare de bevarade handlingarna från en efter kriget utsänd dansk kommission.

I all korthet kan sägas att en svensk här under ledning av Lennart Torstensson i december 1643 gick in i Holstein och därmed var kriget mellan Sverige och Danmark ett faktum. Det svenska angreppet fullbordades emellertid inte förrän i februari 1644 då fältmarskalken Gustav Horn gick in i Skåne. I maj var större delen av landskapet besatt, med undantag av de viktiga fästningsstäderna Malmö och Kristianstad. Det var första gången en svensk inmarsch i Skåne antog propor-

Gustav Horn (1592–1657) ledde den svenska hären som gick in i Skåne i februari 1644 och som sedan ockuperade landskapet fram till fredsslutet 1645. Han kunde tämligen obehindrat röra sig över stora områden i Skåne och Blekinge och bland annat Helsingborgstrakten drabbades hårt av den svenska ockupationen. Han deltog tidigare i det trettioåriga kriget, blev krigsfånge 1634 och återvände till Sverige efter sju års fångenskap.

Lunds universitetsbibliotek, foto: UB Media

222

Krigstider, ockupation och övergången till Sverige

tionerna av en långvarig ockupation som allvarligt skulle komma att utarma landskapet på många håll.

Horns inmarsch skedde längs riksvägen över Markaryd och Fagerhult med sikte på Helsingborg. Det var den vanliga inkörsporten för de svenska militära expeditionerna i Skåne och målet var som vanligt att erövra Helsingborg. Att inta staden gick också utan några problem. Befolkningen hade till största delen flytt över till Själland när den nåddes av underrättelsen om det svenska antågandet.

Efter en dryg vecka i nordvästra Skåne, då även Ängelholm intogs, gick svenskarna mot Lund. De kunde mer eller mindre röra sig fritt kors och tvärs och exploatera landskapet för sina truppers försörjning.

Krigets följder i Helsingborgs agrara omland Niels Gønge som haffuer en half gaard och haffuer werit fendrik i Halmbsted udi hans Maijt:s tieneste, saa Suensken der for haffuer hadet hans gaard och ilde udspollerit hans gods. Begierer der fore underdånigst dette aars landgilde maa hanom efterladis.

Efter kriget och den svenska arméns tillbakatåg genomfördes noggranna besiktningar i Skåne och Blekinge på order av den danske kungen. I de speciella kommissioner som utsågs ingick medlemmar av det adliga riksrådet. De instruerades noga hur de skulle genomföra undersökningarna och vilka regler som skulle gälla vid taxeringar och fastställande av skatteförmåga bland bönderna. Noteras bör att det endast var kronans gårdar och egendom som undersöktes. Adelns egendom ingick inte i besiktningen, varför det alltså inte går att skapa sig en total bild av krigets verkningar i Skånelandskapen.54 För många av bönderna blev den svenska ockupationen en katastrof, inte bara för dem som tagit ställning och valt att slåss mot fienden, som till exempel Niels Gønge i Bårslöv enligt citatet ovan. De bevarade besiktningsprotokollen ger en utmärkt inblick i hur kriget drabbade skåningarna framför allt genom den svenska ockupationen, men även genom de egna danska truppernas krav på försörjning och underhåll de fåtaliga gånger de fanns i landskapet. Dessutom medverkade på många håll även andra orsaker till att förstärka bilden av ett utarmat landskap. Den danska kronan tvingades ge många av gårdarna i Skåne avkortningar av landgillet för att bönderna skulle kunna återhämta sig. I det följande skall vi titta närmare på krigets verkningar i Helsingborgs omland.

I Kvistofta redogjorde prästen Niels Jørgensen tillsammans med två av de förnämsta bönderna om hur socknen hade drabbats. Svenskarna hade under sina återkommande genommarscher fyllt på sina förråd i gårdarna längs vägen mellan Helsingborg och Landskrona. Fyra av gårdarna klassificerades som öde redan under kriget, i de övriga åtta hade svenskarna lagt beslag på allt som hade skördats. Ingen av dem kunde därför betala något landgille.

223

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Även i Raus socken var det besvärligt. Prästen i Raus och Välluv, herr Jakob, kunde tillsammans med länsmannen i Raus sjätting berätta om två ödegårdar i Pålstorp och en i Örby. Få gårdar kunde betala helt landgille, undantag var dock fyra av kronans gårdar i Raus by. Något ljusare såg det ut för Hans Pedersen i Pålstorp som sattes för halvt landgille, medan ytterligare några bönder skulle betala tredjedelen. Fem gårdar i Köpinge sattes likaså för halvt landgille. I Välluvs socken hade Ljusekulla gård klarat sig bra under kriget och fick ingen avkortning.

Det fick däremot kronans tre gårdar i Östra Ramlösa, som endast hade sått en »meget ringe del« och därför inte kunde betala mer än tredjedels landgille. Att gårdarna taxerades för tredjedelslandgille var vanligt i Raus socken.

I Bårslövs socken rapporterade herr Peder, som var präst i Bårslöv-Fjärestad församling, tillsammans med bondelänsmannen över Ottarps sjätting Peder Andersen om allmogens svåra situation. En gård i Görarp taxerades för halvt landgille. I Bårslövs by var en gård öde, eller »slett øde« som benämningen löd, tre halvgårdar var helt förarmade, vilket var att likställa dem med ödegårdar, eftersom de inte kunde betala något landgille alls. Ytterligare tre gårdar var i så dåligt tillstånd att även de måste beviljas hela avkortningar. På flera gårdar satt det änkor efter män som hade dött i kriget. För de övriga var situationen något bättre. Två gårdar taxerades för tredjedels landgille, alla de övriga för halvt. Enda undantaget var Niels Gønge som brukade en halvgård men som hade tagit värvning och tjänstgjort som fänrik under kriget. Svenskarna hade därför gått hårt åt gården och förstört det mesta av inventarierna, vilket tvingade honom att begära ett års avkortning. Som tillnamnet antyder var Niels bördig från Göinge, men han hade varit stationerad i Halmstad under kriget. Antagligen hade han tillhört partisanbanden under Ebbe Ulfeld, länsmannen i Kristianstad, som slogs mot svenskarna i Halland och Skåne. Om Bårslöv ska slutligen också nämnas att en gård i Tullstorp var så förarmad att den efterskänktes hela landgillet.

I Fjärestad socken var flera gårdar utplundrade och bönderna hade sått mycket litet under det sista krigsåret. De kunde därför räkna med rejäla avkortningar. Tre gårdar befriades helt, en sattes för tredjedels landgille, fyra för fjärdedels och en, Niels Bagers gård, behövde bara betala en femtedel.

Ottarps socken hade klarat sig något bättre. Här var endast en gård så utarmad att den beviljades hel avkortning. Värre var det i Frillestad. Sockenprästen herr Augustinus rapporterade bland annat om två ödegårdar i Frillestads by, som var oförmögna att betala något landgille. Termen öde användes här i sin strikt fiskala betydelse och betydde alltså inte att gårdarna var obebodda. Ytterligare åtta gårdar befriades från ett års landgille och två sattes för tredjedelsavgifter. I annexsocknen Ekeby beviljades en bonde vid namn Åge i Västergården hel avkortning, medan hans namne som uppgavs bo »i haven«, slapp betala halva årsavgiften.

I Hässlunda socken hade det stora problemet under kriget varit svenskarnas ideliga genommarscher. Prästen herr Niels kunde tillsammans med bondeläns224

Krigstider, ockupation och övergången till Sverige

mannen berätta att bönderna visserligen hade fått utsädet i jorden, men säden hade »for fiendens marche skyld« blivit så illa åtgången och nedtrampad att ingen kunde avkrävas fullt landgille. Två av bönderna beviljades därför hel avkortning, medan övriga avkrävdes halvt landgille. I socknen fanns även två halvgårdar i Assartorp som var så hårt drabbade att de inte kunde betala någonting alls.

Till de mer förskonade områdena hörde Kropps socken, där endast Oluf Lauridsen i Hjortshög hade drabbats så hårt att han var i behov av kronans omsorg.

Han slapp undan med att betala tredjedels landgille. Man bör dock notera att adeln var den helt dominerande jordägaren i socknen och utsattheten för adelns fästebönder undersöktes, som nämnts, inte av kommissionen. Illa drabbad var grannsocknen Mörarp, där prästen mäster Rasmus, som för övrigt också var präst i Kropp, hade mycket jobb med att vittna om alla sina sockenbors olyckor. Till sin hjälp hade han lyckligtvis bondelänsmannen Axel i Hjortshög. Tre Mörarpsbönder var så »slet forarmede« att de måste förskonas från hela landgillet. Asser Christensen, som sattes för fjärdedels landgille, hade inte bara drabbats av kriget och blivit illa utplundrad av fienden. Hans gård hade dessutom härjats av fäsjukan (boskapspesten) och kunde därför inte heller betala tionde. Asser Christensen hade före kriget räknats som den rikaste och förnämste bonden i socknen, men nu var han en fattig och utblottad man. Flera av de andra bönderna i socknen taxerades även de för fjärdedelslandgille. I Lydestad var en gård öde, en annan uppgavs som »ganska« förarmad, vilket innebar att också den beviljades någon avkortning.

Allerums socken med sina många byar hade föga överraskande drabbats hårt under kriget. Prästen herr Christen kunde tillsammans med Poul i Nygården, som var en av de mest inflytelserika sockenborna, berätta att två gårdar i Laröd hade bränts av svenskarna och att bönderna där nu var helt utarmade. I Kungshult fick tre gårdar halva landgillet avkortat, i kyrkbyn var en gård helt utarmad, medan Mogens Tuesen i Bröda taxerades för halvt landgille. Från bondbyn räknades namnen på åtta bönder upp. De var alla så utarmade att de inte kunde betala mer än på sin höjd halvt landgille. Detsamma gällde två gårdar i närheten, medan bönderna i Nyrup taxerades för två tredjedelslandgille. Lite värre var det i Tornhult, där kronan fick nöja sig med halvt landgille från två av gårdarna. I Döshult noterades tre gårdar för halvt landgille, medan två bönder i Svedberga hade fått så dåliga skördar att också de måste nedtaxeras till halvt. Allerums socken hade exploaterats mycket hårt, eftersom många av byarna låg i direkt anslutning till en allfarväg och därför ofta hade hemsökts av krigsfolk. Detta noterades också av kommissionen.

Herr Christen hade haft en bråd tid med att undersöka tillståndet bland sina församlingsbor, till vilka även inbyggarna i Fleninge socken räknades. Fleninge by taxerades kollektivt för fjärdedelslandgille, medan både Gunnarlunda och Norrbölinge avkrävdes halvt, liksom för övrigt två gårdar i Ödåkra. Gunnarstorp 225

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

skulle ge en tredjedel och Fleningtorp en fjärdedel. Skogsfogdens hus taxerades också för fjärdedelen.

Efter en mellanlandning i Väsby socken, vilken vi lämnar därhän i detta sammanhang, anlände kommissionen till Kattarp, där varken prästen eller bondelänsmannen nämns vid namn i protokollet. Socknen hade hur som helst undersökts noga helt enligt instruktionerna. Kattarps by taxerades kollektivt för två tredjedels landgille, med undantag av Jep Olsen som var »slet forarmet« och Anders Gundesen som beviljades halv avkortning. I Ebbarp sattes tre gårdar för halvt och en gård för tredjedelslandgille. Även övriga byar fick omfattande avkortningar, merparten taxerades för två tredjedels landgille. Motiveringen för nedsättningarna var den vanliga: skörden var dålig och gårdarna var illa utplundrade av svenskarna.

Välinge socken hade klarat sig obetydligt bättre under kriget och ockupationen.

Flera gårdar beviljades också här avkortningar och till exempel i Välinge by var en av gårdarna i behov av hel avkortning. I Tånga noterades tre gårdar för halvt landgille och en för fjärdedelen. I Utvälinge beviljades två gårdar halv avkortning, medan taxeringen inte framgår för en gård som brukades av en viss Niels Jonsen.

Det konstateras bara att bonden var »gandske forarmet«. Termen »slett forarmet« användes för två av gårdarna i Västraby, vilket betydde att de beviljades hel avkortning.

Efter Strövelstorp kom turen till Helsingborgs socken, alltså landssocknen som låg utanför själva staden. Enligt prästen mäster Anders redogörelse var fem gårdar helt förarmade och kunde därför inte ge något landgille. En sjätte som beboddes av en änka var också illa åtgången, men förväntades trots det kunna ge fjärdedelen. I Filborna hade tre gårdar fått utstå dagliga genommarscher av svenska trupper. Just dessa gårdar hade varit extra utsatta eftersom de låg helt nära slottet och i direkt anslutning till vägen dit. Svenskarna hade lagt beslag på alla djuren plus andra inventarier. Bönderna hade lånat utsäde, men det rörde sig om en mycket liten kvantitet som de hade fått i jorden. Kommissionen beviljade därför ett års hel avkortning. Likadan var situationen för två bönder i Mårtenstorp. De hade endast sått »en ringe del«, men förväntades ändå kunna betala en fjärdedels landgille. Däremot fick Gåsabäcks mölla hel avkortning. Den gav sitt landgille i boskap, men efter kriget fanns där varken kor eller några andra djur kvar. Också i Gyltagården var alla djuren borta och man hade sått en mycket ringa kvantitet säd. Gården hade inte bara plundrats av svenskarna, utan även danska trupper hade gjort påhälsning vid några tillfällen. Kommissionen beslutade om hel avkortning. De många vattenkvarnarna i socknen var också illa åtgångna »udi fjendens tid«. De förväntades inte kunna sättas i stånd under det kommande räkenskapsåret och befriades därför från hela landgillet. En kvarn hade emellertid klarat sig och fick inte någon avkortning. I övrigt var Stubbarpsgården helt utarmad, medan några hus var nedbrända. Ett litet hus som beboddes av en fattig 226

Krigstider, ockupation och övergången till Sverige

änka hade visserligen klarat sig undan elden, men det var så nedbrutet och illa åtgånget att det inte kunde ge något landgille.

Kommissionen fortsatte därefter sin inventering i socknarna utanför Helsingborgs närområde, i Bjuv, Jonstorp, Farhult och Brunnby. I övrigt kan noteras att Herrevads kloster hade egendom i Hässlunda socken, i protokollet omnämns en gård under klostret som »slett øde«, nämligen Mogens Eriksens i Hässlunda by och som därför beviljades hel avkortning. Också Malmöhus hade strögods i Luggude, bland annat en gård i Rya, där bonden endast hade fått halva utsädet i jorden. Därför förskonades han från halva landgillet.

Det var naturligtvis inte bara gårdarna som drabbades av ockupationen. Efter inmarschen i Skåne intog svenskarna snabbt Helsingborg och inrättade sig både på slottet och på Hjälmshults ladugård. I Hjälmshult bortförde de alla inventarier, där fanns ingenting kvar efter kriget. De avverkade även mycket av den tillhörande skogen och i kommissionens uppgifter ingick att noggrant undersöka hur mycket av kronans ek- och bokskog som hade förstörts. Antalet avverkade träd skulle noga anges, bok för sig och ek för sig. Den övriga skogen, den så kallade surskogen, var inte lika värdefull. Kommissionen lyckades överlag väl med uppgiften att räkna de kvarstående stubbarna.

I Luggude härad var situationen för ädelskogen följande: i Hundestorps skog hade svenskarna huggit och bortfört 14 ekar, i Rååkärrs skog var siffran 27 ekar, i Västergårdsskogen i Bårslöv var 4 ekar huggna, två av dem låg kvar där de hade fällts. I Bårslövs kyrkas skog hade svenskarna avverkat 23 ekar och här var även surskogen »noget forhugen«. I Jens Svendsens mark i Görarp var fyra mindre ekar borta. Slutligen hade svenskarna avverkat 19 ekar och 2 bokar i Hjälmshults skogar. Kommissionen noterade också att surskogen i form av al och björk hade avverkats ganska kraftigt. Krage mosse hade avbränts på flera ställen och även här var surskogen illa åtgången.

Kommissionen använde sig som vi sett genomgående av graderingarna »gandske« och »slett« som riktlinjer för att fastsätta rimliga avkortningar. De avkortningar som kunde komma ifråga var hel, halv, en tredjedels och en fjärdedels. I undantagsfall beviljades även femtedels landgille. Avkortningarna gavs på ett år och förlängdes inte per automatik. Böndernas och prästens många gånger målande redogörelser och beskrivningar av fattigdomen efter kriget har säkert påverkat kommissionen i deras taxering och kanske har några ganska lättköpta avkortningar uppnåtts på en del håll. Kronan sände ut en ny kommission nästföljande år för att undersöka vilka förändringar som hade skett och vilka gårdar som hade kommit igång med jordbruket i sådan omfattning att de kunde avkrävas normalt landgille. Det var en krass omsorgspraktik som statsmakten utövade i förhållande till sina drabbade undersåtar. På längre sikt var de beviljade landgilleavkortningarna ett måste för att gårdarna skulle kunna återfå sin bärkraft och fortsätta att vara pålitliga leverantörer av jordbruksprodukter. Kronan var därför tvungen att 227

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Utdrag ur Besigtigelser på lenene i Skåne og Blekinge (1646, 12 januari). Under den svenska ockupationen av Skåne 1644–45 avverkades mycket skog. Det var alltså inte bara bönderna och spannmålsnäringen som drabbades hårt av den svenska överexploateringen.

Följande utdrag ur besiktningsprotokollet daterat 12 januari 1646 visar den svenska avverkningen i skogarna som tillhörde Helsingborgs slott. Är hugget uti Helsingborgs slotts skogar uti ofredens tid som efterföljer: Luggude härad I Hundestrups skogar är hugget och bortfört ekar 14 I Rååkärrs skogar ekar 27 I Västergårds skogar i Bärslöv ekar 4 varav de två ännu ligger vid stubbarna Uti Bårslövs kyrkas skogar är hugget ekar 23 Desslikes är surskogen uti föreskrivna kyrkoskogar något förhuggen Är hugget i Jens Svendsens mark i Görup ris ekar 4 Hjälmshults skogar både uti hägnaden och utanför är hugget ekar 19

bokar 2 Här förutan är det ganska stor skogsskada i surskogen på al och björk, och det fanns 22 hålbrända ställen.

Uti Kråkemosse är i lika måtta gjort stor skada på surskogen. Rigsarkivet, Köpenhamn

bevilja avkortningarna för att säkerställa systemets överlevnad. Den svenska ockupationsmakten hade däremot inget annat intresse än att suga ut och överexploatera landet för att säkerställa arméns nödtorft. Man bör notera att adelns gårdar inte undersöktes av kommissionen, varför den totala utarmningen efter kriget och den svenska ockupationen inte framgår av besiktningsprotokollet. Inte heller framgår det om de drabbade skulle betala tionde eller om de beviljades frihet även från denna avgift.

För att summera kan man konstatera att området kring Helsingborg tillhörde – tillsammans med de bördiga trakterna runt Ystad, där Horns armé låg i vinterkvarter 1644–45 – de hårdast drabbade under kriget. Man skall dock akta sig för att tolka termer som »slett øde« och »forarmet« alltför kategoriskt. Återhämtningsprocesserna gick ofta ganska snabbt för krigsdrabbade bönder. Krigen i sig orsakade alltså inga djupa eller långvariga lågkonjunkturer, däremot i kombination med andra orsaker kunde en återhämtning ta lång tid. Mycket talar därför för att följderna av Horns krig blev långvariga för många gårdar i Skåne.

228

Krigstider, ockupation och övergången till Sverige

Nya orostider – Skånes övergång från Danmark till Sverige I freden i Roskilde 1658 var det dags för Danmark att lämna över både Blekinge och Skåne med Bornholm till Sverige. Bornholm återlämnades till Danmark redan 1660 i utbyte mot gods i Skåne, det s.k. Bornholms vederlag, men det definitiva avgörandet om Skånelandskapens framtida rikstillhörighet skulle inte falla förrän en bit in på 1700-talet.

Efter övergången slogs det fast att gamla lagar och privilegier skulle fortsätta att gälla i de skånska landskapen. Någon försvenskning var det alltså inte fråga om i detta läge. Malmö recess från 1662 beslutade att de skånska ständerna skulle ha säte och stämma i den svenska riksdagen, men samtidigt fick de tre högre stånden behålla sina gamla privilegier enligt dansk lag. Detta gav dem större rättigheter på det lokala planet än motsvarande svenska. Många bönder i olika delar av landskapet märkte mer av bytet av rikstillhörighet än andra. Framför allt i skogsbygden inkvarterades ryttarsoldater i gårdarna, vilket gav upphov till konflikter. Det finns åtskilliga vittnesbörd om ryttarnas övergrepp och böndernas motstånd.

Många skåningar utskrevs också till krigstjänst och skickades till de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön.

I Danmark närde man revanschplaner. I skånska kriget 1675–79 gjorde man ett återerövringsförsök som inledningsvis såg ut att bli lyckat. Man återerövrade i princip hela Skåne och hade stor hjälp av friskyttar och snapphanar. Dessa frivilliga partisanförband blev emellertid med tiden en svår plåga för befolkningen och ett stort problem för den danska krigsledningen. I takt med att kriget fortsatte och Skåne utarmades samlades stora friskytteavdelningar i Landskrona och Helsingborg med krav på pengar och underhåll från de danska amtmännen.

Eftersom de förbjöds att plundra befolkningen och eftersom de var jagat villebråd Karl XI, svensk kung 1672–97, förespråkade en snabb försvenskningsprocess. Under Karl XI genomfördes reduktionen efter skånska kriget samt upprustningen av försvaret i Skåne. De nya indelnings­reglerna från 1680 lade en stor börda på häraderna i nordvästra Skåne, dit ett kavalleri­ regemente förlades. Under skånska kriget hade Karl XI sitt vinterkvarter i Bälte­berga 1676–77. Han figurerade indirekt i huvudrollen när danskarna med list återtog Helsingborg sommaren 1678, då ett kapitula­tions­brev med kungens förfalskade namn­ teckning överlämnades till den svenske kommendanten på fästningen.

Helsingborgs museers samlingar, Foto: Sven Olof Larsén

229

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

för svenskarna hade många av dem ingen annan utväg än att ta sig över Öresund till Själland.

I kriget sköt svenskarna fram sina positioner genom segrarna i de stora slagen, framför allt vid Lund i december 1676, där cirka 9 000 man mötte döden. De fästningar som hölls av danskarna skars allt mer av från tillförsel utifrån; Kristianstad gav upp 1678 efter att ha uthärdat en långvarig belägring. Den 29 september 1679 slöts freden i Lund och gränserna som gällde före kriget stod fast.

Karl XI vägrade vid sitt trontillträde att godkänna Malmö recess från 1662 och efter skånska kriget påbörjades försvenskningen av Skånelandskapen på allvar.

Det innebar att uniformiteten mellan de svenska och skånska ständerna genomfördes, att svensk lag infördes i Skånelandskapen, liksom svenskt kyrkoskick.

Under skånska kriget hade många präster valt att ställa sig på dansk sida, vilket var en bärande orsak till att den svenska regeringen grundade ett universitet i Lund. De blivande prästerna skulle utbildas vid ett svenskt universitet och inte som tidigare i Köpenhamn.

Utdrag ur Helsingborgsområdets historia efter övergången till Sverige I Helsingborg var stadens borgare stolta över att vara danskar. Man visade det öppet och man framhöll gärna sin danska identitet. Det danska språket användes överallt, i brev, räkenskaper, på gravstenar, kyrkklockor och annat.55 Så skrev den danske historikern Knud Fabricius för över hundra år sedan i sitt stora verk om Skånes övergång till Sverige. Fångad av sin tids syn och med ett nationellt trauma för ögonen (Sønderjylland) var Fabricius måhända inte helt opartisk. Men man ska akta sig för att vara alltför avvisande till tanken om en stark dansk identitet på många håll i Skåne under övergångsperioden, till exempel i Helsingborg, där närheten till Själland möjliggjorde ett tätt utbyte och ömsesidiga kontakter inom olika områden. Det var väl inrotade kontakter som nyinförda svenska tullar och den nya riksgränsen i Öresund inte kunde förhindra i önskad utsträckning.56

Bönderna För böndernas vidkommande är det kanske mer befogat att tala om ett missnöje mot de nya makthavarna än ett starkt och speciellt märkbart danskt sinnelag.

Landsbygden runt Helsingborg hade drabbats hårt i kriget 1644–45 och i många av gårdarna var minnet av den långvariga svenska ockupationen fortfarande levande när Skåne blev svenskt. Efter övergången genomförde svenskarna flera impopulära åtgärder som till exempel soldat- och ryttarinkvarteringar, utskrivningar och nya skatter. Inkvarteringarna brukar ofta lyftas fram som en av de mest bidragande orsakerna till missnöjet med svenskarna efter övergången. Det kan därför vara relevant att översiktligt koncentrera sig på denna företeelse för att 230

Krigstider, ockupation och övergången till Sverige

se vilka yttringar den framkallade i Helsingborgsområdet med omnejd.57 Ryttarinkvarteringarna var följden av ett beslut av Karl X Gustaf från 1658 om upprättandet av ett regemente ryttare i Skåne. De många ödegårdarna i landskapet skulle i första hand komma i fråga, men dessa räckte inte till för att fylla behovet. Det var endast kronans gårdar som togs ut, adelns och självägarnas gårdar slapp alltså undan bördan. I första hand skulle Kristianstads län komma ifråga, i andra Helsingborgs län i de områden som låg närmast den svenska gränsen.58 Den tunga inkvarteringsplikten satte snabbt märkbara spår i de gårdar som anvisats ryttare. Hösten 1660 rapporterade generalguvernören i Skånelandskapen att många bönder bland annat i Helsingborgs län hade lämnat sina gårdar på grund av den svåra situationen. Ryttarna begick en hel del övervåld mot bönderna för att avtvinga dem deras nödtorft till eget bruk. Fattigdomen slog alltså även mot de inkvarterade och myndigheterna insåg att det bara fanns en lösning på problemet. De många tyska ryttarna måste lämna landet igen och bönderna således befrias från inkvarteringsplikten. Det skedde dock först sedan de gått med på att betala för ryttarnas hemfärd över Östersjön.59 Detta var emellertid inte någon permanent lösning. En ny och mer genomtänkt förordning om inkvarteringsplikten utarbetades ganska snabbt. 1662 bestämdes det att ryttaren skulle få 30 daler årligen av gårdens intäkter. Bönderna var skyldiga att stå för ryttarnas logi, alltså i princip att upplåta en del av sina bostadshus åt dem. Detta ledde till många och upprepade klagomål som inte klingade ohörda inför den skånska kommissionen från 1669–70. Bönderna i Luggude härad var via fullmäktigerepresentanter speciellt aktiva i denna sak, liksom för övrigt i kraven om att de så kallade kosthållspengarna skulle avskaffas. I fråga om inkvarteringsplikten framlade Luggude ett förslag om att bönderna skulle få lov att bygga speciella hus till ryttarna utanför gårdarna, så kallade ryttarstugor, vilket bifölls av kommissionen våren 1670.60 De många nya impopulära bestämmelserna fick många bönder att längta tillbaka till det som varit, eller till »gammal dansk lag« som det uttrycktes. Luggudes bönder hörde till de mest aktiva av den skånska allmogen vid riksdagen 1668 när det gällde att framhålla kraven om en återgång till förra landslagen och recesserna.

Under dansktiden hade det funnits ett rättsskydd mot godtyckligt och egenmäktigt förfarande gentemot brukarna av gårdarna.61 Böndernas många klagomål på riksdagen 1668 var en bidragande orsak till att svenskarna tillsatte den skånska kommissionen av år 1669–70. Många allmogegrupper såg en chans att få gehör inför kommissionen varför de accentuerade sina klagomål om ryttarnas övergrepp och om det orimliga systemet med gårdstilldelningen. I december 1669 hölls en lantdag i Malmö, där Luggudes bönder återigen framförde krav på en återgång till gammal lag och recess. Luggude krävde att alla förordningar som stred mot den gamla Skånelagen (landslagen) kategoriskt skulle upphöra att gälla. Kommissionens beslut gick ut på att med olika 231

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

medel försöka blidka bönderna, att avskaffa ryttarbruken kunde den naturligtvis inte, eftersom det skulle stå i direkt strid med kungamaktens order.62 Ryttarinkvarteringarna fortsatte att vara ett tvisteämne fram till skånska kriget 1675–79. Efter kriget kom en ny generation makthavare som åtog sig det tunga ansvaret att försöka skapa en indelning som skulle hålla allmogen lugn. Det var ingen lätt uppgift eftersom Karl XI beslutade om en kraftig upprustning av trupperna i Skånelandskapen, där nu två kavalleriregementen skulle stationeras.

Reduktionen som genomfördes över hela det skånska generalguvernementet möjliggjorde att stora summor kunde avsättas för ändamålet. Detta innebar dock inte att bönderna slapp undan sina plikter. I 16 av Skånes 23 härader uttogs alla kronans och alla jordegna gårdar till rusthåll. Ett av de två regementena förlades till nordvästra Skåne, som drabbades allra hårdast av de nya indelningsreglerna från år 1680.63 Också civila ämbetsmän kunde med tiden tilldelas rusthåll, som till exempel kronans befallningsman i Luggude och Södra Åsbo, Olof Bong. Denne, som innehade fem rusthåll i Filborna i Helsingborgs socken, var dock inte populär hos allmogen att döma av klagomålen mot honom. Han anklagades för övergrepp mot bönderna och fråntogs därför tre av sina gårdar. Liknande anklagelser riktades mot prosten i Helsingborg, Anders Schartau, som hade rustningsplikten i Ramlösa by. Där gjorde bönderna gemensam front mot den hårdföre kyrkomannen, som fick lämna ifrån sig rusthållen. Dessa övertogs därefter av bönderna själva.

Olof Bong hade redan tidigare ådragit sig allmogens missnöje. Luggude och Södra Åsbo gjorde 1682 gemensam sak mot sin befallningsman genom att anklaga honom för utpressning. Enligt en landstingsdom från 1683 blev han ersättningsskyldig till bönderna och senare samma år avsattes han från sin post. Bönderna hade stöd i sitt agerande av generalguvernör Ascheberg, men Olof Bong fick hjälp av självaste kungen i en ny prövning. Den slutliga domen avkunnades först vid mitten av 1690-talet, då bönderna dömdes att betala böter för falska anklagelser.64 I slutet av 1600-talet var rusthållen fortsatt ett tvisteämne. Många ryttare avsattes som rusthållare men fortsatte likväl att hålla egna bönder för rustning. Böndernas gamle trätobroder Olof Bong tog i en tvist mellan allmogen i Luggude och ryttarna faktiskt allmogens parti, sedan man hade klagat över alla ryttare som alltjämt själva rustade på sina gårdsbruk trots att de hade avsatts som rusthållare.65 Ryttar- och soldatinkvarteringar var traditionellt ett tvisteämne mellan allmoge och överhet. Så hade det varit även under Skånes danska tid när behovet av inkvarteringar gjorde sig påmint under krig och orostider. Man ska därför akta sig för att alltför kategoriskt se klagomålen som en yttring av ovilja inför den nya överheten. Att Luggudes bönder åberopade gammal lag och recess innebär inte att de hade undsluppit militära bördor under dansktiden, men innehållet i den gamla Skånelagen och i de många recesserna från senare tid passade böndernas syfte och dög mycket bra som argument mot de svenska inkvarteringsförordning232

Krigstider, ockupation och övergången till Sverige

arna. Man kan dock konstatera att de svenska inkvarteringskraven innebar en försvenskningspolitik inom försvaret som gick stick i stäv med bestämmelserna om att skåningarna skulle behålla sina gamla lagar och privilegier.

Prästerna Tillsammans med bönderna var prästerna den grupp som hamnade i den svåraste situationen i samband med krav på lojalitet och lydnad under övergångstiden. Prästerna hade inte minst en viktig propagandafunktion som nyhetsförmedlare och talesmän för allmogen i sina socknar och var därför viktiga för makthavarnas syften. De flesta präster i Skåne var infödda skåningar och hade studier i Köpenhamn bakom sig när de äntrade predikstolarna. Det var därför föga överraskande att många av dem ställde sig på Danmarks sida i skånska kriget, som till exempel Hans Fredriksson Hiort i Helsingborg. Denne hyllade Kristian V vid landstigningen 1676 och sade sig vara mycket nöjd med att Skåne nu hade befriats från »egyptiernas ok«. Sedan styrkeförhållandena hade förändrats igen blev många präster försiktiga, i bästa fall kunde de klara sig utan att ta öppen ställning och tjäna två herrar samtidigt. Men många valde sida och blev då ofta utsatta för förföljelser av motparten.66 Med uniformitetens genomförande i början på 1680-talet var Skåne i princip en inkorporerad provins i det svenska riket. Beslutet om uniformitet godtogs efter förhandlingar med de olika stånden (bönderna deltog dock inte). Inom prästerskapet var häradsprostarna de tongivande och det var inte lätt för många av dem att ta ståndpunkt för att bryta banden med det danska kyrkoskicket. Principiellt kan det dock inte ha varit särskilt många som var övertygade motståndare till uniformiteten. Bland prostarna intog Svend Knudsen i Torna härad en ledande position bland uniformitetsivrarna och han påtog sig även rollen som den store »omvändaren« av det skånska prästerskapet under biskopen Hahns ledning.

Efter inledande framgångar stötte hans ganska egenmäktiga förfarande på motstånd, bland annat från prästerskapet i Luggude och Södra Åsbo. Prästerna här hade bland annat betänkligheter om hur försvenskningen av kyrkan skulle gå till.

Dessutom var de osäkra på hur kungen ställde sig till uniformiteten eftersom han i en resolution från 1680 faktiskt hade beslutat att skåningarna skulle behålla sitt gamla kyrkoskick. Inför Malmömötet 1683 hade dock detta frågetecken rätats ut och Luggudes präster menade sig nu vara övertygade om att kungen verkligen ville att den kyrkliga uniformiteten skulle genomföras. De ställde sig därmed pliktskyldigast bakom uniformiteten, dock med förbehållet att den inte skulle ske »for hastigh, men sensim og successive«. Uniformiteten kunde föga överraskande också genomföras, officiellt i »absolut enighet« mellan statlig och kyrklig överhet. Prostarna gav ett förseglat trohetsbrev till biskop Hahn i Malmö 1683, därefter åkte de hem för att förkunna Malmömötets beslut för sina präster runtom i socknarna.67 233

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Adeln Vid tiden för Skånes övergång var adeln i landskapet sedan länge en stor jordägarklass som inte längre hade den militära karriären som sin huvudbana. De adelsmän som var i krigstjänst, under dansk tid bland annat i den så kallade rostjene­ sten, var relativt få och det var inte heller de nya svenska makthavarnas mening att använda den skånska adeln militärt. Istället skulle de ersättas med infödda svenskar eller tyskar och polacker. De skånska adelsmännen hade överlag en stark kulturell, språklig och social förankring i det danska riket. Även efter övergången till Sverige fortsatte de i stor omfattning att besöka Köpenhamn och för flertalet av dem torde staden alltjämt ha varit deras rätta huvudstad och centrum.68 Efter övergången skulle den skånska adeln tillsammans med övriga stånd i april 1658 avlägga hyllningsed till svenskarna i Malmö. Dessförinnan hade man emellertid haft en sammankomst i Köpenhamn, varifrån man den andre april utfärdade en gemensamt underskriven handling till de svenska kommissarierna i Skåne. I denna krävde man att få behålla alla sina hävdvunna privilegier såsom

Axel Axelsen Urup av Vapnö, dansk adelsman. Vid Skånes övergång till Sverige var han innehavare av Bälteberga och patronus till Ottarps kyrka. Han utformade skånska befästningsverk och på 1630-talet uppförde han fästningen Kristianspris vid Kielbukten. I kriget mot Sverige 1657–58 var han överbefälhavare för de skånska trupperna. Han besegrade svenskarna i några drabbningar, men beskylldes även för långsamhet vid något tillfälle.

Det nationalhistoriske museum på Frederiksborgs slot

234

Sammanfattning

fredstraktatens nionde artikel föreskrev. Detta var ett under omständigheterna ganska märkligt och tufft krav, men bör ses som ett utslag av det svenska förbehållet att privilegierna fick behållas endast om de inte stred mot »Sveriges rikes fundamentallagar«.69 Med tiden har det dock otvivelaktigt varit många som av lydnadsplikt och »underdånighet« accepterat att de var inbyggare i ett nytt rike, vars myndigheter man ville stå sig väl med.

Efter skånska kriget skedde det stora förändringar inom den gamla skånska adeln. En del av de tidigare ledande familjerna försvann nästan helt genom utflyttning och försäljning av sina gods. Andra trädde i bakgrunden, medan nya släkter kom fram i ledande positioner, som till exempel Ramel, Gyldenstierne och Rosenkrantz. Det finns många exempel på adelsmän som gick i svensk tjänst, likaså fanns det många skånska adelsdamer som gifte sig med svenska officerare och ämbetsmän. Med representationen i den svenska riksdagen och upptagelsen i Riddarhuset blev det naturligt för Skåneadeln att betrakta Stockholm som sin huvudstad. Det skedde en förening av skånsk och svensk adel från och med 1680talet, endast några få släkter förhöll sig ännu en tid avvaktande. Den svenska adeln förvärvade ganska snabbt en stor godsmassa i många delar av Skåne. Många skånska adelsmän valde att sälja sin egendom i landskapet och bosätta sig på andra sidan Öresund, inte bara som en följd av krig och lågkonjunktur, utan även som en följd av den svenska reduktionen 1680.70 År 1691 ägde den svenska adeln enligt jordeboken 61 procent av alla hemman i Luggude härad, vilket motsvarar 65 procent av utsocknes och nästan 60 procent av insocknes hemman. År 1708 hade siffran stigit till 68 procent (varav drygt 72 procent av utsocknes och 65,5 procent av insocknes hemman). Mest egendom hade svenskadeln i de sydostskånska häraderna Ljunits och Herrestad, men siffrorna för Luggude tillhör toppnoteringarna för landskapet. På många håll skedde en kraftig ökning av den svenska adelns jordägande i slutet av 1600-talet.71

Sammanfattning För Helsingborgs agrara omland var 1500- och 1600-talen en period av både turbulens och lugn. Man kan tala om en yttre, politisk, oro och om ett inre, vardagligt lugn, men vid flera tillfällen ingrep den politiska utvecklingen i befolkningens liv och leverne, varför det inte går att särskilja storpolitik och vardagsliv alltför kategoriskt.

Stat och samhälle var vid 1500-talets mitt intimt förenade i en interaktiv gemenskap. Överhetens krav på skatter och arbetsinsatser möttes av allmogens motkrav på service och hjälp vid utsatthet. Den danska staten eller kronan var en allestädes närvarande part i lokalsamhället. Den var en dömande institution i rättssaker som inte kunde nå avgörande i de lägre instanserna, den utfärdade direkta order 235

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

och förordningar till lokalt avgränsade grupper när behov förelåg, men den var också en förlikningsinstans i många tvister mellan lokala aktörer. Vanligtvis löstes dock de flesta konflikterna på häradstingsnivå, men många vardagsnära mål drevs ända upp till kungens och rättartingens bord. Även länsherren över Helsingborgs län var en vardagsnära realitet för allmogen runt staden. Länsadminist­ rationen hade det övergripande ansvaret för att kronans politik och uppbördssystem fungerade i området. Den lokala förvaltningen var i sin tur underställd länsherren. Av mycket stor betydelse för skatte- och landgilleuppbörden var sjättingarna, som leddes av lokalsamhällets egna företrädare, de så kallade bondelänsmännen. Det är således bilden av en väl organiserad samhällsadministration som tonar fram, där varje nivå var medveten om sina uppgifter, från den lägsta (gården och byn) via socknarna, sjättingarna och häradet till den högsta (länet och kronan) i det stratifierade samhällsbygget.

Förutsättningarna för jordbruk och bebyggelse skapades av naturgeografiska och topografiska förhållanden. Helsingborgs agrara omland var en slättdominerad blandbygd med mycket spannmålsodling, men också en betydande del djurhållning. Detta visar sig i tionde- och landgilleavgifterna som gårdarna betalade till kyrkan och kronan. Korn och råg var de viktigaste sädesslagen, men även havre odlades rikligt på vissa håll. Helsingborgsområdet var en ensädesdominerad slättbygd som hade större likheter med den halländska slättbygdens odlingssystem än med den sydskånska.

Inom jordägandet var adeln den största gruppen, men kronan innehade också mycket mark. Helsingborgsområdet var ett viktigt jordbruks- och försörjningsland för den danska kronan. I stadens omland låg Hjälmshults ladugård strategiskt placerad med tanke på slottets försörjning och bas för exportvaror till Själland och kontinenten. Områdets stora betydelse för den danska kronan visas kanske framför allt av att det i princip lämnades orört under perioderna av godstransaktioner mellan kronan och adeln. Adeln var inte desto mindre en viktig aktör och några av den danska riksrådsaristokratins mest välkända släkter och familjer ägde mycket mark i området. Ett renässansslott som Rosendal vittnar i hög grad om släkten Billes starka position. Byggherren Anders Bille var innehavare av Helsingborgs län i början av 1600-talet, dessutom var han riksråd och en välrenommerad militär. Noterbart i övrigt för ägarstrukturen är de självägande eller jordegna böndernas ganska framträdande ställning. Denna under 1600-talet minskande grupp hade några av sina starkaste fästen i norra Skåne.

Inte ens 1600-talets många krig och orostider kunde förhindra en sammanlagd befolkningstillväxt i området från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet.

Krigen och lågkonjunkturerna hade å andra sidan förmodligen en hämmande effekt på tillväxten, men någon stor demografisk regression var det inte fråga om. Övergångstiden och försvenskningsperioden kan på allvar sägas ha börjat i samband med den svenska ockupationen under kriget 1644–45. Den långa ockupatio236

Sammanfattning

Rosendal från söder. Byggandet av slottet inleddes 1615. Ovanför en av portarna finns ännu idag en huggen stentavla som berättar om byggnadsarbetena: Anno 1615 den 1. may blef Rosendall begynt at bøggis aff her Anders Bille. I sitt första skede bestod Rosendal av den norra och västra längan med ett åttkantigt torn – till vänster i bild. Den östra flygeln – till höger i bild – med det lägre tornet byggdes 1756 av Jacob Wilhelm Bennett. Efter detta har inga förändringar gjorts av slottsbyggnaden. Foto: Sven Olof Larsén 2009

nen innebar en utsugning och exploatering som åtminstone på kort sikt förorsakade svåra följder för jordbruket i Helsingborgs omland. Den danska kronan tvingades till långtgående avkortningar för att gårdarna skulle kunna återhämta sig, vilket var ett förhållande som i skiftande grad gällde för alla socknarna i området.

Efter övergången infördes förändringar och uniformitet i olika omgångar.

Många bönder hade det svårt i samband med de svenska makthavarnas krav på ryttarinkvarteringar. Att systemet var problematiskt visas av de många nya förordningar som myndigheterna utarbetade. Luggudes bönder var flera gånger speciellt aktiva med klagomål mot systemet, både på riksdagar och i samband med den skånska kommissionen 1669–70. Adeln och prästerna hade mer ideologiska ställningstaganden att fundera över i samband med uniformitetens genomförande. Dessförinnan hade dock prästerna haft en besvärlig period under skånska kriget, där kraven på lojalitet från två sidor kunde vara svåra att hantera. Flera präster flydde också till Själland för att undkomma kriget.

237

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Källor Rigsarkivet, Köpenhamn (DRA) Danske Kancelli (DK) Registre over alle landet, serierna 8 (R.) Skånske registre, serierna 1 (Sk. R.) Tegnelser over alle lande, serierna 3, B 31 (T) Skånske Tegnelser, serierna 1, 2, 3, 6, B 51 (Sk. T.) Besigtigelser på lenene i Skåne og Blekinge 1646, B 112b Lensregnskaber Mikrofilm Regnskaber Helsingborg len (Hlr) 1574–98, M 18.221–222 Kristianstad len (Klr) 1617/18, M 18.057 Ekstraskattemandtaller Helsingborg len (ESM) 1584–96 (M 18.236) Riksarkivet, Stockholm (RA) Allmogens besvär Malmöhus och Kristianstads län Kommissions- och kommittéarkiv Skånska kommissionen 1669/70

Tryckta källor Corpus Constitutionum Daniæ. Forordninger, recesser og andre kongelige breve Danmarks lovgivning vedkommende 1558–1660. Udgiven ved A. Secher 1887–1918. København: Selskabet for udgivelse af kilder til dansk historie.

Danmarckis oc Norgis Fructbar Herlighed, af Arent Berntsen 1656/1971. København: Selskabet for udgivelse af kilder til dansk historie.

Decimantboken 1651 för Skåne, Blekinge och Bornholm, utgiven av Sten Skansjö och Brigitta Tuvestrand 2007, Skånsk senmedeltid och renässans 21. Lund: Skriftserie utgiven av Vetenskapssocieteten i Lund/Landsarkivet i Lund.

Det kongelige rettertings domme og rigens forfølgninger fra Christian III’s tid, bind II. Udgivet ved Troels Dahlerup 1969. København: Selskabet for udgivelse af kilder til dansk historie.

Helsingborgs län. Räkenskaper 1582/83, Jordebok 1583/84, Extraskattemantalslängd 1584. Utgivna och kommenterade av Ola Svensson 2001. Skånsk senmedeltid och renässans 18. Lund: Skriftserie utgiven av Vetenskapssocieteten i Lund.

Kancelliets Brevbøger vedrørende Danmarks indre forhold 1551–1652. Udgivne ved L. Laursen, E. Marquard, m.fl. 1885–2005, København: Rigsarkivet (KB).

Lunds stifts landebok, första delen, nuvarande Malmöhus län 1950. Utgiven av K. G. Ljunggren och Bertil Ejder, Skånsk senmedeltid och renässans 4, Lund och Köpenhamn: Skriftserie utgiven av Vetenskapssocieteten i Lund.

Skrifter utgifna av de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, genom Martin Weibull, 1866–1897. Lund: Skrifter utgifna av de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening.

238

Litteratur

Litteratur Campbell, Åke 1928. Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet. Etnologisk studie över den skånska allmogens äldre odlingar, hägnader och byggnader. Uppsala: Uppsala universitet, Etnologiska institutionen.

Cedergreen Bech, Svend 1963. ”Reformation og renæssance 1533–1596”. I Danmarks historie, bind 6. København: Politikens forlag.

Dahl, Sven 1942. Torna och Bara. Studier i Skånes bebyggelse- och näringsgeografi före 1860.

Lund: Lunds universitet, Geografiska institutionen.

Dahl, Sven 1987. Studier i äldre skånska odlingssystem. Stockholm: Stockholms universitet, Kulturgeografiska institutionen.

Da Østdanmark blev Sydsverige. Otte studer i dansk-svenske relationer i 1600-tallet. Karl-Erik Frandsen & Jens Chr. V. Johansen (red.) 2001. Skånsk senmedeltid och renässans 19, Skippershoved: Skriftserie utgiven av Vetenskapssocieteten i Lund.

Erslev, Kristian 1879/1970. Konge og lensmand i det 16 aarhundrede. Studier over statsomvæltningen i 1536 og dens føljder for kongemagt og adelsvælde. København: Det Historiske Institut ved Københavns Universitet.

Fabricius, Knud 1906–1968. Skånes overgang fra Danmark til Sverige, bind I–IV. København: Schultz & Nordisk Forlag, Lund: Gleerups.

Frandsen, Karl-Erik 1988. ”Christian IV og bønderne”. I Christian IVs verden. Svend Ellehøj (red). København: Nyt Nordisk Forlag Arnold Busck.

Fridericia, J. A. 1896–1902. ”Historisk-statistiske undersøgelser over Danmarks landboforhold i det 17. aarhundrede”. I Dansk Historisk Tidsskrift, 6 række, II. København: Den danske historiske Forening.

Gissel, Svend 1981. ”Trade and Supply. The Commercial Background to the Development of Settlements”. I Desertion and Land Colonisation in the Nordic Countries c. 1300–1600.

Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Johannesson, Gösta 1947. Den skånska kyrkan och reformationen. Skånsk senmedeltid och renässans 1, Lund: Skriftserie utgiven av Vetenskapssocieteten i Lund.

Johannesson, Gösta 1988. Nordskånes försvar under dansk tid. Kristianstad: Kamratföreningen norra skåningar.

Kjellberg, Sven T. 1966. Slott och herresäten i Sverige. Skåne, första bandet, Malmöhus län, norra delen. Malmö: Allhem.

Lunds stifts herdaminne: från reformationen till nyaste tid. 1961. Serie 2, Biografier 8, Luggude kontrakt. Lund: Gleerups.

Meyer, Poul 1949. Danske bylag. En fremstilling af det danske landbystyre paa baggrund af retshistoriske studier over jordfællesskabets hovedproblemer. København: Nyt Nordisk Forlag Arnold Busck.

Oakley, Stewart P. 1981.” The Geography of Peasant Ecotypes in Pre-Industrial Scandinavia”. I Scandia, band 47, häfte 2. Lund: Historiska institutionen, Lunds universitet.

Ortsanalys för området Allerum, Hjälmshult, Tornhult, 2005. Helsingborg: Helsingborgs stadsbyggnadskontor.

Andersson Palm, Lennart 2000. Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571–1997.

Göteborg: L A Palm, Visby: Books-on-Demand (distributör).

Persson, Stefan 2005. ”Danmark, Skåne, Göinge… danskt härväsende i tidigmodern tid”. I Ale. Historisk tidskrift för Skåne, Halland och Blekinge, nr 1 och 2. Lund: De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening.

Persson, Stefan 2005. Kungamakt och bonderätt. Om danska kungar och bönder i riket och i Göinge härad ca 1525–1640. Göteborg/Stockholm: Makadam förlag, Lund: Centrum för Danmarksstudier 8.

239

Adelsvälde, ockupation och riksbyte Persson, Stefan 2007. Gränsbygd och svenskkrig. Studier i Blekinges, Skånes och Hallands östdanska historia. Lund: Sekel förlag.

Skansjö, Sten 1983. Söderslätt genom 600 år. Bebyggelse och odling under äldre historisk tid.

Skånsk senmedeltid och renässans 11, Lund: Skriftserie utgiven av Vetenskapssocieteten i Lund.

Skansjö, Sten 1997. Skånes historia. Lund: Historiska Media. Åberg, Alf 1947. Indelningen av rytteriet i Skåne åren 1658–1700. Försvenskningsproblemet i belysning av det militära organisationsarbetet. Lund: Gleerups.

Weibull, Carl Gustaf 1923. Skånska jordbrukets historia intill 1800-talets början. Lund: Gleerups, Skrifter utgivna av de Skånska Hushållningssällskapen.

Internet Skånska slott och herresäten. www.algonet.se/~sylve_a/slott.htm

Bilaga: Gårdar fördelade på byar eller innehavare 1651 i Helsingborgsområdet By/enhet

Helgård

Halvgård

Fjärdedelgård

Allerum socken Allerum 4 5 Allerum kyrkby 1 1 Bröda 1 Dampeng 1 Djurmåsa 11 Dufvebolet 1 Dufvestubben 1 Döshult 2 2 (1*) Gudaröd 1 Gummarp 8 Krumhuset 1* Kungshult 4 Laröd 5 Mjöhult 4 Mossegård 1 Myrarp 1 Nellåkra 1 Nygård 1 Rya 2 Skogshuset 1 Slussås 2 Tornhult 2 1 Östergård 1 Östra Klappe 1 Summa 55 12 *feste

240

Bol 2 1

3

Bilaga By/enhet

Helgård

Bårslövs socken Attarp 1 Bårslöv 9 Görarp 3 Tullstorp 1** Ödelycke 1 Summa 15 plus två kvarnar i Rya och Görarp

Halvgård

Fjärdedelgård

Bol

11*

1

11

1

3 1

3

4

3

* varav två ödegårdar ** ödegård

Fjärestads socken Fastmårup 2 Fjärestad 15 Flogården Vallåkra 5 Västergård 1 Summa 23

Fleninge socken Fleninge 13 12 Gunnarlunda 2 Gunnarstorp 1 Hålgården 1 Klågerup Norrbölinge 1 Skogsgömmarhuset 1 Ödåkra med torp 3 2 Summa 21 15 Frillestads socken Bydegården 1 Byregården 1 Frillestad 3 Jydegården 1 Norregård 3 Södergården 1 utsocknes frälse Summa 10

1

1

2

6

1

1 7

1

Helsingborgs socken Filborna 15 1 Gylta 1 Lilla Pålsköp 1 Mårtenstorp 1 Ramlösa 5 4 Senneröd 1 Skaparelyckan 1 Stora Pålsköp 2 Stubbarp 1 Tinkarp 1 Summa 25 9

3

3

241

Adelsvälde, ockupation och riksbyte By/enhet

Helgård

Halvgård

Fjärdedelgård

Bol

Hässlunda socken*** Kronans/självägares egendom 1 Erik Bannérs egendom 6 Rigborg Billes egendom 1 Holger Rosenkrantz egendom 1 Kapitlets egendom Summa 9

9 1 4 2

6

2 17 1

2 8

Kattarps socken*** Kronans/självägares egendom 11 2 Ove Geddes egendom 1 Jacob Grubbes egendom 5 Iver Krabbes egendom 1 Margrete Rosenkrantz egendom 4 1 Kapitlets egendom 2 Summa 21 6 Kropps socken*** Staller Kaas egendom Ingeborg Parsbergs egendom Holger Rosenkrantz egendom Kapitlets egendom Summa

20 4 3 4 31

Kvistofta socken*** Kronans/självägares egendom 14 Överste Krats egendom 1 Sten Brahes egendom Axel Urups egendom 1 Lene Barnekows egendom 2 Henrik Rammels egendom Margrete Rosenkrantz egendom 1 Ida Skeels egendom Knud Ulfelds egendom 1 Tage Totts egendom 1 Niels Trolles egendom 2 Tor Bondes egendom 2 Summa 25 plus två kvarnar

25 5 5 2 1 33 5

3

5 5 1 6

8 1 1 3 1 2 1 1 1 1 20

Mörarps socken*** Kronans egendom 12 2 Holger Rosenkrantz egendom 4 3 Ingeborg Ulfstands egendom 1 Margrete Rosenkrantz egendom 3 Kapitlets egendom 1 Mörarps prästgård 1 Klockarens boställe Summa 21 6

242

2

1 1

Bilaga By/enhet

Helgård

Halvgård

Fjärdedelgård

Ottarps socken Folmestorp Gluggstorp 3 1 Guetorp 2 Kingelstad 4 10 Ormastorp 7 10 Ottarp 1 3 Rönnarp 2 4 Summa 19 28 Raus socken Köpinge Pålstorp Raus Örby Summa

8 7 8 11 34

Välinge socken*** Kronans/självägares egendom 5 Jacob Grubbes egendom 7 Iver Krabbes egendom i Lange 1 Iver Krabbes egendom i Torp 10 Ida Skeels egendom 1 Margrete Rosenkrantz egendom Flyinges egendom i Välinge 2 Summa 26

Bol 1

1

4 1 6 11 4 6 12 1 2 25

Välluvs socken Krogstrup 1 Ljusekulla Långeberga 3 1 Påarp 3 3 Välluv 4 Östra Ramlösa 2 3 Summa 13 7

3

3

1

1

*** Inga bynamn finns med i Decimantboken 1651 för socknar med denna markering.

Källa: Decimantboken 1651 för Skåne, Blekinge och Bornholm (utgiven av Sten Skansjö och Brigitta Tuvestrand), Lund 2007

243

Adelsvälde, ockupation och riksbyte

Noter 1. Arent Berntsen, Danmarckis oc Norgis Fructbar Herlighed, København 1656/1971 (faksimil). Arent Berntsen var från Bergen i Norge men ägde gods bl.a. i Köpenhamnstrakten.

Beskrivningen av Helsingborgs län och Helsingborgs stad finns i den första bokens första del, s. 67–68.

2. Berntsen 1656/1971, s. 72.

3. Översiktligt om de politiska händelserna, se t.ex. Sten Skansjö, Skånes historia, Lund 1997. Om reformationen, se framför allt Gösta Johannesson, Den skånska kyrkan och reforma­ tionen, Lund 1947.

4. Om de danska försvarsreformerna i början av 1600-talet, se t.ex. Stefan Persson, »Danmark, Skåne, Göinge… danskt härväsende i tidigmodern tid« i Ale. Historisk tidskrift för Skåne, Halland och Blekinge, nr 1 och 2, 2005. Om försvaret, se även Gösta Johannesson, Nordskånes försvar under dansk tid, Kristianstad 1988.

5. För närmare kännedom om recesser och förordningar, se framför allt Corpus Constitutionum Daniæ 1558–1660. For­ ordninger, recesser og andre kongelige breve Danmarks lovgiv­ ning vedkommende 1558–1660, bind 1–6, udgiven ved A. Secher, København 1887–1903.

6. Se t.ex. DRA, DK, B 51 Sk. T. 1, 289 och ett påbud till delar av allmogen i Helsingborgs län från 1578. Fredrik II hotade alla bönder med stränga straff om de bröt mot recessen (Koldingrecessen från 1558) och tjuvjagade i kronans skogar. Även adeln uppmanades att hålla efter sina tjänare.

7. DRA, DK B 51, Sk.T. 1 250b.

8. Enklaste sättet att skaffa sig en överblick över de många kraven på arbetsinsatser i samband med ett fästningsbyggande är att slå på de olika fästningarnas namn i registren till Kancelliets Brevbøger vedrørende Danmarks indre forhold 1551–1652, København 1885–2005. Här framgår även de order som utgick till bönderna i Luggude. Ett exempel från 1551 talar om att varje man i ett antal härader, bl.a. Luggude, skulle bege sig till Landskrona »meth skuffue och spade« för att under fyra dagar arbeta på slottet. De skulle dessutom ta med egen mat, och det var inte frågan om att bönderna fick betalt för sin insats. Samma order upprepades för övrigt året därpå (DRA, DK, B 31, T. 3, 420: T. 4, 136)). I samband med uppförandet av Kronborg på 1570-talet fick flera härader, bl.a.

Luggude, order att bryta sten i Larödsbrottet (DRA, DK, B 51, Sk. T. 1, 426).

9. DRA, DK, B 51, Sk. T. 1, 480.

10. Om de danska länsreformerna under 1500-talet, se Kristian Erslev, Konge og lensmand i det 16 aarhundrede. Studier over statsomvæltningen i 1536 og dens føljder for kongemagt og adelsvælde, København 1879. Om Helsingborgs län, se Ola Svensson, Helsingborgs län i serien Skånsk senmedeltid och renässans, Lund 2001, s. 490–494. Överskådligt om de olika typerna av län och länsreformerna under 1500-talet, se t.ex.

Svend Cedergreen Bech, »Reformation og renæssance 1533– 1596« i Danmarks historie, bind 6, København 1963, s. 221, 255–254.

11. Efter Berntsen, den første bogs første part, 1656/1971. Från augusti 1561 finns ett beslut om att Luggude häradsting »altid skal holdes paa det sted ved Helsingborg, hvor det nu ligger« (efter KB 1561, 14 augusti). Det preciseras dock inte närmare var platsen var belägen. Uppgiften om tisdag som tingsdag finns hos Berntsen. På 1660-talet hölls ting på onsdagar. Uppgiften om Mörarp som tingsfogdens hemvist

244

är från Helsingborgs läns länsräkenskaper 1582/83 i DRA, Hlr 1574–88, M 18.221–222.

12. DRA, Hlr 1582/83 anger att Asser Jensen i Mörarp är tingsfogde och därför har sin gård »frij for sin umage«. Hans föregångare som tingsfogde var Niglaus Pederssøn i Boketofta. Niglaus fick av kungen hösten 1576 rätt till ett pund spannmål årligen av Helsingborgs slott eftersom uppdraget som tingsfogde var dåligt betalt och han dessutom tvingades försumma sina egna »förrättningar« (DRA, DK, B 51, Sk.R. 1, 1623).

13. Om uppstramningen i Danmark av nyttjanderätten till den gemensamma skogsmarken, se Poul Meyer, Danske bylag. En fremstilling af det danske landbystyre paa baggrund af retshi­ storiske studier over jordfællesskabets hovedproblemer, København 1949, s. 201–208. Under Kristian II reglerades rätten till skogen hårt och det var i stort sett endast allmogegrupper i de skogrika delarna av Skåne och Blekinge som under 1500-talet fick en utvidgad rätt till avverkning. Ovarsam avverkning innebar straffansvar. Skogsfogden i Hjälmshult, Erick Pedersen, dömdes på 1570-talet för att han hade slarvat med kontrollen av skogen. Erick, som avgått från sin tjänst, hade dömts på häradstinget efter vittnesmål av en kommission (så kallade syningsmän) och därefter avtingat en del av bötessumman med länsherren på Helsingborg. Han överklagade dock och begärde att en ny kommission, bestående av »gode mænd« och ett stort antal bönder, skulle genomföra ytterligare en granskning. Denna kommission menade att det var mycket besvärligt att avkunna dom i saken eftersom det var länge sedan avverkningen hade skett och stubbarna inte längre gick att särskilja. Kungen befriade därför skogsfogden från de resterande böterna (DRA, DK, B 51, Sk. R. 1, 263b).

14. Efter Det kongelige rettertings domme og rigens forfølgninger fra Christian III’s tid, udgivet ved Troels Dahlerup, andet bind, København 1969, s. 15–17.

15. Det var också vanligt att kronan bortförlänade sitt tionde till andra än prästerna. I december 1562 förlänades t.ex. Niels Parsbergs änka Sidsel Bille med kronans tionde av Allerums socken utan avgift (DRA, DK B 51, R. 8, 404). I maj 1565 fick byfogden i Helsingborg, Tomas Jyde, Bårslövs sockens tionde i förläning (DRA, DK B 51, R. 8, 4713).

16. Lunds stifts landebok, första delen, nuvarande Malmöhus län, nummer fyra i serien Skånsk senmedeltid och renässans, utgiven av K.G. Ljunggren och Bertil Ejder, Lund och Köpenhamn 1950; Decimantboken 1651 för Skåne, Blekinge och Bornholm, utgiven av Sten Skansjö och Brigitta Tuvestrand, Lund 2007.

17. DRA, Lensregnskaber Helsingborg len (Hlr) 1582/83, Mikrofilm (M) 18.221–18.222. Mogens Poulsen angavs för övrigt som länsman inte bara över Östra Ramlösa utan även över Köpinge, Raus, Örby, Stubbarp, Filborna och Hjälmshult.

18. Friheterna för personer i kronans tjänst var av gammalt datum och stadfästes normalt utan problem när en ny kung tillträdde. Även sittande kungar kunde ibland bekräfta privilegierna eller stadfästa dem när ett nytt län instiftades (se t.ex.

Kristianstads läns räkenskaper 1617/18 i DRA M 18.057 i samband med Kristianstads grundande). I länsräkenskaperna hette det att landgillet avräknades länsmännens gårdar som de hade fritt »af arilds tid«, vilket var det stående uttrycket för att fastslå en sedvana som sågs som självklar och odiskutabel. Officiellt var friheten en form av återbetalning

Noter för det stora besvär och för det omak som länsmännen hade när kungen eller hans folk var på genomresa. De fick stå för mat och logi och denna gästningsplikt kunde vara mycket betungande när stora följen kom på besök. Om friheter för personer i kronans tjänst, se Haakon Bennike Madsen, Det danske skattevæsen. Kategorier og klasser – skatter på landbe­ folkningen 1530–1660, Odense 1978, s. 218–220.

19. Indelningen bygger på Stewart P. Oakley, »The Geography of Peasant Ecotypes in Pre-Industrial Scandinavia« i Scandia, band 47, häfte 2, 1981, s. 213, 215.

20. Men det finns även andra moräntyper i Helsingborgsområdet, i själva verket är de ganska många. Om de olika moränjordarna, se t.ex. Sven Dahl, Torna och Bara. Studier i Skånes bebyggelse- och näringsgeografi före 1860, Lund 1942, s. 7 (karta) och 8.

21. Efter Sten Skansjö, Söderslätt genom 600 år. Bebyggelse och odling under äldre historisk tid, Lund 1983, s. 23.

22. Bygger i huvudsak på indelningen hos Dahl 1942, s. 9.

23. Se Dahl 1942, s. 9.

24. Begreppet oldermand fick ny och fördjupad betydelse som förman under senmedeltid och nyare tid. En ålderman kunde då även fungera som en sorts ordförande för häradstingets jury (efter Meyer 1949, s. 46). Men fortfarande hade samtliga byar i ett härad sin ålderman som skötte de traditionella uppgifterna inom bykollektivet.

25. Efter Carl Gustaf Weibull, Skånska jordbrukets historia intill 1800-talets början, Lund 1923, s. 88–89. Byordningarna, eller vedtægterne som de kallades under dansk tid (efter något som var vedertaget), var rikligt förekommande i Skåne. De flesta som har bevarats är dock från 1700-talet, men det råder ingen tvekan om att de var vanliga även under dansktiden, och att de byggde på en lokal tradition utan särskild påverkan utifrån. Tyvärr finns ingen byordning bevarad från Luggude härad.

26. Denna indelning är av äldre datum och bygger på Åke Campbell, Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet. Etnolo­ gisk studie över den skånska allmogens äldre odlingar, hägna­ der och byggnader, Uppsala 1928, karta på s. 279.

27. Sven Dahl, Studier i äldre skånska odlingssystem, Stockholm 1987, s. 101.

28. Efter kartor hos Dahl 1942, s. 156–157.

29. Pengaavlösning kunde också beviljas vid missväxt och när bönderna hade svårigheter med att betala i spannmål. Så t.ex. fick alla bönder i Luggude som drabbades av den svåra missväxten alldeles i början av 1600-talet rätt att erlägga pengar istället för säd (DRA, DK B, Sk.T. 3, 162). Om Kristian IV:s vittgående pengaavlösningsprojekt inom hoveriet (arbetsplikten) i början av 1600-talet, se t.ex. Karl Erik Frandsen, »Christian IV og bønderne« i Christian IVs verden (red.

Svend Ellehøj), København 1988, s. 178–183.

30. Efter Dahl 1987, s. 167–168.

31. T.ex. hade Bälteberga gods i Ottarps socken stora inkomster från oxstallningen under adelsväldet.

32. Efter Weibull 1923, s. 188–190.

33. Jämför Weibull 1923, s. 236.

34. DRA, Jordebøger, Helsingborg len 1583–98 (M 18.232). I Råå fick kronan dessutom årligen 12 skilling av en bit jord som en av fiskarna brukade. I Domsten fanns f. ö. också en fiskare som betalade i pengar.

35. J A Fridericia, »Historisk-statistiske undersøgelser over Danmarks landboforhold i det 17. aarhundrede« i dansk Historisk Tidsskrift, 6 række, II, København 1896–1902, s.

589. Om de olika betydelserna av termen öde, se Bennike Madsen 1978, s. 220–226.

36. Efter Weibull 1923, tabell s. 62.

37. DRA, Sk.T. 6, 501. I byteshandeln ingick även tre gårdar i Kvistofta.

38. DRA, Sk.T. 6, 482.

39. Bl.a. från februari 1629 finns en kunglig konfirmation på de gamla privilegiernas fortsatta giltighet (DRA, Sk. R., 452).

40. Den rikliga förekomsten av dessa krav framgår tydligt i det tryckta kanslimaterialet (för överblick, se enklast Kancelliets brevbøger vedrørende Danmarks indre forhold 1551–1660).

41. Om Hjälmshult se Ortsanalys för området Allerum, Hjälms­ hult, Tornhult, Helsingborgs stadsbyggnadskontor, 2005, s. 7.

42. Beskrivningarna av slotten och herrgårdarna efter Skånska slott och herresäten, www.algonet.se; Sven T. Kjellberg, Slott och herresäten i Sverige. Skåne, första bandet, Malmöhus län, norra delen, Malmö 1966.

43. Efter Svend Gissel, »Trade and Supply. The Commercial Background to the Development of Settlements« i Dessertion and Land Colonisation in the Nordic Countries c. 1300–1600, Uppsala 1981, s. 200.

44. DRA, Regnskaber Helsingborg len (M 18.221).

45. DRA Ekstraskattemandtal, Helsingborg len 1584–1596 (M 18.236).

46. DRA Ekstraskattemandtal, Helsingborg len 1584–1596 (M 18.236).

47. DRA Ekstraskattemandtal, Helsingborg len 1584–1596 (M 18.236).

48. DRA Ekstraskattemandtal, Helsingborg len 1584–1596 (M 18.236).

49. Det är alltjämt endast Knud Fabricius som har gjort ett systematiskt helhetsnärmande till frågan om utflyttningen från Skåne i samband med övergångsperioden. Några lokala undersökningar av värde föreligger också, men Fabricius undersökningar får fortfarande anses ha högst dignitet. Se vidare Knud Fabricius, Skånes overgang fra Danmark til Sverige, bind III, København 1952, s. 205–224.

50. Resonemanget bygger på siffror hos Lennart Andersson Palm, Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571– 1997, Göteborg 2000.

51. Jämför Dahl 1942, kartor på s. 10, 11, 14, 15.

52. Jämför Dahl, enligt ovan.

53. Resonemanget bygger på jämförelser mellan Lunds stifts landebok utgiven av K.G. Ljunggren och Bertil Ejder, nr 4 i serien Skånsk senmedeltid och renässans, Lund och Köpenhamn 1950; Decimantboken 1651 för Skåne, Blekinge och Bornholm (utgiven av Sten Skansjö och Brigitta Tuvestsrand), Lund 2007.

54. DRA, DK, B 112b, Besigtigelser på lenene i Skåne og Blekinge, 1646, 12 januari (finns som bilaga i Stefan Persson, Gränsbygd och svenskkrig. Studier i Blekinges, Skånes och Hallands östdanska historia, Lund 2007, s. 431–525). Följande genomgång bygger på detta besiktningsprotokoll. Även förhållandena i de skånska städerna undersöktes noggrant efter kriget. Ystad och Helsingborg var de städer som drabbade hårdast. En liknande undersökning som den i Skåne och Blekinge genomfördes på Jylland, som också drabbades av en långvarig svensk ockupation under kriget.

55. Efter Knud Fabricius, Skånes overgang fra Danmark til Sve­ rige, II, Köpenhamn 1906, s. 183.

56. Generellt om Skånes övergång, se Fabricius 1906–1958. För ett nyare och annorlunda perspektiv, se Da Østdanmark blev

245

Adelsvälde, ockupation och riksbyte Sydsverige. Otte studier i dansk-svenske relationer i 1600-tallet, red. Karl-Erik Frandsen och Jens Chr. V. Johansen, Skippershoved 2001.

57. Skatter och andra avgifter var något som också tyngde bönderna. För att fördela böndernas bördor på ett så rättvist sätt som möjligt genomförde de svenska myndigheterna olika jordrevningar i början av 1670-talet. Det är dock tveksamt om dessa hade någon effekt för majoriteten av de skånska bönderna före skånska kriget (för jordrevningsprotokollen, se Landsarkivet i Lund, Skånska Generalguvernementskontorets arkiv).

58. Efter Alf Åberg, Indelningen av rytteriet i Skåne åren 1658– 1700. Försvenskningsproblemet i belysning av det militära organisationsarbetet, Lund 1947, s. 15–16.

59. Efter Åberg 1947, s. 20.

60. RA, Allmogens besvär, Malmöhus län (Luggude härad). Om 1662 års indelningsförordning, se Åberg 1947, s 40.

61. RA, Allmogens besvär, Malmöhus län (Luggude härad). För danska recesser och förordningar hänvisas till Kancelliets Brevbøger vedrørende Danmarks indre forhold 1551–1652 och Corpus Constitutionum Daniæ 1558–1660.

62. RA, Skånska kommissionen 1669/70 (Luggude härads klagomål).

63. Efter Åberg 1947, s. 81 64. Historien om Bong återgiven hos Åberg 1947, s. 125.

65. Efter Åberg 1947, s. 185.

66. Prästernas utsatthet i Luggude under skånska kriget framgår av följande sammanställning: Helsingborg: Hans Hiort flyttade 1677 till Danmark och dog på Själland som kyrkoherde.

Välluv och Raus: Mogens Gundersen flyttade till Danmark.

Väsby och Viken: Daniel Pedersen Gemzöe dog 1676.

Kropp och Mörarp: Rasmus Hofgaard flydde över till Danmark av fruktan för straff för hustruns agerande vid Helsingborgs kapitulation 1678.

Frillestad och Ekeby: Rasmus Hofgaard, den förres son, flydde även han och stämdes inför kommissionen 1681.

Hässlunda och Risekatslösa: Fredrik Clausen Wildschütt, som 1658 flydde över till Danmark, lämnade under kriget återigen sitt kall och stannade därefter i Danmark.

246

Bårslöv och Fjärestad: Herman Mortensen Lipper flyttade till Danmark.

Ottarp: Poul Jacobsen dog 1677.

I Kvistofta socken mellan Luggude och Rönnebergs härader var situationen inte bättre. Sockenprästen Mickel Larsson förklarade i en supplik till generalguvernör Ascheberg hur det förhöll sig och vilka omständigheter som tvingat honom att fly från sitt pastorat (efter Lunds stifts herdaminne: från reformationen till nyaste tid. Serie 2, Biografier, 8, Luggude kontrakt, Lund 1961 och Skrifter utgifna av de skånska land­ skapens historiska och arkeologiska förening genom Martin Weibull, Lund 1866–1897).

67. Efter Fabricius, fjerde del, 1958, s. 47, 51, 54–56.

68. Vid tiden för freden i Roskilde 1658 var följande adelsmän i besittning av godsen i Helsingborgsområdet (efter Weibull 1866–1897).: Rigitze Bille Kaas innehade Rosendal. Hon var barnlös och överlämnade slottet till sin systers arvingar inom släkten Barnekow. Släkten Kaas dog ut i Danmark 1778.

Axel Urup innehade Bälteberga. Släkten Urup var ursprungligen från Skåne och hade fått sitt namn efter stamgodset Ugerup i norra delarna av landskapet. Övrig egendom inom släkten hade genom giftermål kommit i Ulfeldsdynastins ägo.

Släkten dog ut med Axel Urup 1671.

Jacob Grubbe innehade Rögle och var länsherre i Christian­ opels län i Blekinge. Grubbesläkten utdog i Danmark 1721 och Jacob dog 1687 efter att tidigare ha sålt alla sina gods.

Han var den siste av släktens skånska gren.

Anne Beck Bülow, som var barnlös, innehade Rosenlund.

Släkten Beck infördes först 1723 i det svenska Riddarhuset och lever vidare under namnet Beck-Friis.

Margrete Rosenkrantz innehade Kulla Gunnarstorp där hon bodde fram till sin död 1680.

69. Efter Weibull 1866–1899.

70. I Luggude indrogs från kyrkan 4½ hemman till kronan i reduktionen 1680. 1684 21 och ¾ hemman av det pantsatta krongodset och 1689 6 hemman av bytesgodset från dansktiden. Även patronatsrätten till Kropps socken drogs in 1689 (efter Fabricius 1958, s. 237).

71. Efter Fabricius 1958, s. 239–249.