Kapitel 5

H E L S I NGB ORG S H ISTOR I A Efter uppdrag av KOM M U N F U L L M Ä K T IG E I H E L SI NG B ORG utgiven av DÄ RT I L L U T S E DDA KOM M I T T E R A DE under redaktion av A N N A C H R I S T I N A U L F S PA R R E (huvudredaktör) M ats G reiff , L ars - E ric J ö nsson T orgn y F ransson , K arin G ustav sson

VIII:1 L a n d sb yg d e n

H E L SI NGB ORG 2 01 0

© Copyright Helsingborgs stad och författarna 2010

Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör) Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson Torgny Fransson, Karin Gustavsson Bildredaktion: Therese Kruse, Sven Olof Larsén, Karin Gustavsson Grafisk form: Lennart Persson

ISBN 978-91-633-6369-6 Printed in Sweden by Elanders, Malmö, 2010

FÖROR D Föreliggande volym av Helsingborgs historia, del VIII:1, är den första i bokserien som fokuserar på stadens omgivningar. De landsbygdskommuner som lades samman med Helsingborg vid kommunsammanslagningen 1971 har tidigare inte skildrats i bokverket och avsikten är nu att i flera volymer berätta landsbygdens historia ur olika perspektiv, med början i förhistorisk tid. Den nuvarande kommungränsen utgör geografisk avgränsning.

Artiklarna i boken har författats av docent Lars-Eric Jönsson, docent Kristina Jennbert, docent Peter Carelli, fil dr Stefan Persson, fil dr Henrik Svensson och fil dr Solveig Fagerlund. Bokens redaktion har bestått av professor Anna Christina Ulfsparre (huvdredaktör), professor Mats Greiff och docent Lars-Eric Jönsson, stadsarkivarie Torgny Fransson samt stadsantikvarie Karin Gustavsson, sekreterare.

För bildredaktion, bildresearch och bildbearbetning har antikvarie Therese Kruse och fotograf Sven Olof Larsén svarat. Kartingenjör Christina Andersson har ritat och bearbetat kartor och fotograf Karin Bernle har gjort kompletterande digital bildbearbetning. Historikkommittén och redaktionen vill rikta ett varmt tack till alla institutioner, organisationer och privatpersoner som har bidragit till att boken har kunnat ges så många och varierade illustrationer.

Historikkommittén önskar också särskilt tacka Kommunstyrelsen och Kulturnämnden i Helsingborgs stad för ett helhjärtat stöd för utgivningen. Generösa ekonomiska bidrag har också lämnats av Sparbanksstiftelsen i Skåne, Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen och Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur. Det är vår förhoppning att böckerna i del VIII kommer att berika helsingborgarnas och andras kunskap om och intresse för områdets historia.

Helsingborg i mars 2010 Historikkommittén Bengt Lindskog, ordförande

Olof Mathiasson

Nanette Larsson

Staffan Björnberg

Anna Christina Ulfsparre, huvudredaktör

Gunilla Carlborg

Karin Gustavsson, sekreterare

L i n j a l e n l äg g s i l a n d s k a p e t – skiftesreformerna i Helsingborgsbygden Henrik Svensson

247

Linjalen läggs i landskapet

Inledning De svenska skiftesreformerna har alltsedan de genomfördes varit föremål för omfattande mytbildning och feltolkningar. I de mest extrema fallen ges prov på en uppfattning att det var Rutger Macklean, Jacob Faggot och några andra portalfigurer som närmast ensamma stod för initiativet att föra samman böndernas jord i samlade ägor. Inom den uppfattningen antas bönderna ha varit starka motståndare till förändringarna och ett gäng adelsmän vid sidan om mer eller mindre korrumperade lantmätare stöddes av statsmakterna i kampen mot den konservativa allmogen, som till slut fick ge sig och se sina gamla fädernebyar splittras.

Det här är förstås inte sant, vare sig i landet i stort eller i Skåne. Speciellt galet är det om man betraktar den reformvariant som kom att benämnas enskiftet. Det har kunnat visas att enskiftet i Skåne i första hand genomfördes i de bondedominerade byarna i söder på aktiv tillskyndan av allmogen och först senare skiftades godsens byar.1 Det var inte en liten minoritet av byns delägare som ansökte och drev igenom förändringen utan enskiftet var mycket snart efter förordningens införande väl förankrat bland Skånes självägande bönder och det var dessa som var först ut med att på mycket kort tid genomföra det i praktiken, på eget fritt initiativ. I detta finns en hel del nyanser. Många ståndspersoner hörde för all del till pionjärskaran, men det finns lika många exempel på att småbönder tidigt var drivande och där frågan en gång väckts var det vanligt att alla byns delägare stämde in i en egen ansökan redan vid första mötestillfället. Det innebär inte att alla var positiva och de som inte var det lät ibland sätta mustiga avtryck i protokollen. Att man var överens om att genomgå enskifte innebar inte för den skull att man var överens om hur det skulle gå till. Man kivas i större eller mindre omfattning i nära nog alla förrättningar kring principer för taxering, utflyttnings­skyldigheter, gränsdragningar, ersättningar med mera. Skiftena var bytestransaktioner och förordningarna innehöll regler för hur dessa byten av jord borde gå till, men det ingick en hel del utrymme för argumentation och förhandling, som sig bör i en uppgörelse.

Den här uppsatsen låter undersöka genomförandet av skiftena under 1700- och 1800-talen i de tidigare landsbygdsbyarna inom nuvarande Helsingborgs stads administrativa gränser.2 En stor anledning till att skiftena har varit så styvmoderligt behandlade i svensk forskning torde härröra från det faktum att det i stor utsträckning saknas detaljerade och systematiska empiriska undersökningar av någorlunda omfattning.3 Det här kan ses som ett litet bidrag till en ökad kunskapsbas om skiftena. Alla officiella skiftesförrättningar som genomförts i området finns kommenterade och texten kan därför på sina ställen bli av lite uppräknande och beskrivande karaktär. Ambitionen innebär också att alla varianter av skiften översiktligt diskuteras. Det är en lång process av olika former av konsolideringar som gick över den svenska landsbygden från 1750-talet och framåt: allt från storskiften, som kunde genomföras på endast delar av ägorymden och med 248

Linjalen läggs i landskapet

Översiktskarta över byarna i undersökningen

Bygränser från Rikets allmänna kartverks ekonomiska karta över Malmöhus län 1911– 1915. Antalet hemmansnummer per by från Lantmäteriets registratur. Sockennamn/ kyrkbyar i versaler.

249

Linjalen läggs i landskapet

relativt låg ambitionsnivå via partiella enskiften, där endast någon eller några gårdar bröts ut, över allmänna enskiften till slutpunkten i form av det radikalare laga skifte.

Kartorna (och handlingarna) till förrättningarna gjordes oftast i tre exemplar.

Ett exemplar, grundexemplaret, »originalet«, var konceptet som lantmätaren gjorde i fält. Här finns den befintliga situationen karterad, ibland med skisser och noteringar, syftlinjer, numrering av alla så kallade ägotrakter (lantmätarens indelning för en taxering av innehavet, vilket många gånger innebär tusentals ytor i en by, alla med uppgifter om ägare, bördighet och marknamn) med mera. Ibland återanvändes kartorna i senare förrättningar och det kan därmed finnas ett par tre olika tidsskikt skissade ovanpå varandra. Handlingarna är skrivna i samband med mötena och innehåller kladdar, överstrykningar och en ibland lite slarvig handstil. Många gånger kan själva kartan vara mycket sliten, nött och söndrig.

Fördelen med det här materialet är att det omfattar klart mer information än de övriga versionerna. Koncepten hamnade i lantmäterimyndigheternas regionala arkiv på länsnivå och där fanns de till för ett par år sedan, då de skickades in för skanning och central förvaring i Riksarkivet. De är numera tillgängliga att beskåda via Internet genom Lantmäteriets websida. I den här texten refererar jag till Lantmäterimyndighetens förrättningsarkiv för Malmöhus län med förkortningen LmM. Det finns för övrigt utrustning att läsa (och beställa hem) de skannade kartorna via datorer på de regionala lantmäteriarkiven, men för den här typen av lokala intensivstudier hade det förstås varit önskvärt om originalen till konceptakterna återigen kunde decentraliseras.

Den andra versionen är den renritning, sammanfattning och renskrivning som lantmätaren lät göra och som han skickade till lantmäteristyrelsen i Stockholm.

Den har under senare tid förvarats i lantmäteriets centrala forskningsarkiv i Gävle, innan detta arkiv också levererades in till Riksarkivet. I renritningen av ett skifte togs ofta endast den tänkta planen med, på en bakgrund av markslagen och med de gårdar som skulle få bli kvar. Kartorna är tydligt färglagda med ibland omsorgsfull dekorering och i gott välbevarat skick. Handlingarna tar upp de möten som var av vikt för förrättningens resultat och saknar fullmakter, ansökningar, domstolsutslag, fullständiga taxeringsprotokoll med mera. Nackdelarna, förutom avsaknad av stora delar av protokollet, är att de här kartorna inte prioriterar att visa den befintliga situationen, utan ibland endast en plan (och det är inte ens säkert att den genomfördes på detta vis). Fördelarna är materialets tydlighet och bättre ordnade struktur. I en stor del av undersökningen kan renovationsakterna gott användas, men det krävs en genomgång av koncepten för att komplettera bilden. Här refereras till renovationerna i Lantmäteristyrelsens arkiv under förkortningen LmS. Den tredje versionen kunde byn välja att lösa ut och den lades i byakistan eller hos någon betrodd delägare. Om den har bevarats hittas den med störst sannolik250

Utgångsläget – tegskiftet

het på någon av gårdarna med mer obruten kontinuitet bakåt i tiden. Formellt sett ägs den akten idag gemensamt av de nuvarande fastighetsägarna till de fastigheter som härstammar från dem som ingick i skiftet ifråga.

Undersökningen har som nämnts en medvetet beskrivande karaktär, där skiftesreformerna ges ett allmänt åskådliggörande och där exempel från området läggs fram och diskuteras i ett större sammanhang. Några mer preciserade frågeställningar belyses dock närmare.

• Förloppet – vilka förrättningar genomfördes var, vilka byar var först ut och vilka var sist?

• Initiativet – vem tog initiativet till att ansöka om förrättningen och hur ställde sig övriga delägare till det?

• Principer – hur använde lantmätaren sig av de olika förordningarna och vad blev resultatet?

Utgångsläget – tegskiftet Ännu vid slutet av 1700-talet brukade bönderna i Södra Vallåkra by (Kvistofta socken) sina ägor i ett så kallat tegskifte (se karta, nästa sida). Det innebar att ägorna var organiserade på så vis att varje gård hade små och ofta långsmala ägoparceller (eller tegar) spridda mer eller mindre i alla byns marker. Man hade del såväl i de sankare ängarna invid Råån, som i de torrare backarna, i de välgödslade åkrarna nära byn och i de mindre intensivt bearbetade markerna i gränsen mot fäladen. För Södra Vallåkras del betydde det att varje gård hade cirka 40 olika tegar på olika ställen i byns marker, som alla brukades individuellt av respektive gård. Det här var inget unikt. Ägoblandningen kunde vara större eller mindre, men så såg det i princip ut i alla landsbygdsbyarna inom nuvarande Helsingborgs kommuns gränser om vi reser tillbaka till mitten av 1700-talet. Så såg det ut i Skånes byar generellt och så hade det sett ut i större delen av nordvästra Europa sedan tidig medeltid. Men just under 1700-talets mitt och slut höll systemet på att upplösas som bäst.

Ensädet som Helsingborgsbygdens fredningssystem Även om åkerjorden brukades individuellt och avkastningen togs om hand av de separata gårdsenheterna så förekom det ett utbyggt samarbete i tegskiftesbyarna.

Samarbetet gällde framför allt boskapsskötseln. Odlingarna organiserades efter företrädesvis tre olika trädesrytmer inom olika områden av landet: ensäde, tvåsäde respektive tresäde. Systemet vilade på hur mycket och vilka marker som uppläts åt boskapen respektive vilka som stängdes inne eller fredades för djurens 251

Linjalen läggs i landskapet

Källa: Bearbetning av konceptkartan och handlingarna till storskiftet 1782–1783, Lantmäteriets förrättningsarkiv, Malmöhus län (LmM), Kvistofta socken, akt 10 (12-KVI-10). Gårdarnas byggnader i svart.

sommarbete. Det var givetvis noga att den växande grödan på åkern inte utsattes för boskapens härjningar, men lika viktigt var det att boskapen inte kom ut på ängarna, det vill säga de marker som skulle ge djuren deras vinterfoder. I systemet med ensäde stängdes all åker och äng inne och fredades för djuren. Det behövde inte för den skull innebära att all åkerjord besåddes varje år eller ens att samma gröda användes på alla åkrar, men vi kan räkna med att om inte all så i alla fall huvuddelen av åkerjorden besåddes årligen. De marker som hägnades in kallades i Skåne för vångar (i övriga Sverige för gärden) och de vångar som innehöll åker och äng kallades inägomark, till skillnad från fäladen eller utmarken. Inom tvåsädet fredades endast halva inägomarken och den halva som trädades uppläts alltså till djuren att beta på.4 Tresädet byggde på en rotation mellan träda, vårsådd (korn) och höstsådd (råg), i Skåne givet i den ordningen (fram till den så kallade larsmässorågens frammarsch under slutet av 1700-talet), där alltså två vångar fredades och den tredje låg i träda.

Ensädet var framför allt skogsbygdernas fredningssystem, från den skånska skogsbygden upp genom Småland ända upp till Värmland. Förhållandena kunde 252

Utgångsläget – tegskiftet

där vara sådana att det inte fanns tillräckligt med odlingsbar jord för att kunna sätta viss åker åt sidan till årlig träda. Däremot fanns stora utmarksarealer och ängsarealer som kunde föda en stor boskapsstock och därmed fick man tillgång till så mycket gödsel att det hjälpligt gick att återställa näringen i jorden utan att regelbundet träda den. Slätterna runt Ängelholm och Helsingborg präglades uteslutande av ensäde, vilket kan te sig något förvånande. Det är en bygd på gränsen mellan de sydligare slättbygdernas tresäde och ensädet i norr. De olika organisationsformerna ser ut att ha växlat och ersatt varandra i det här området och man bör vara medveten om att det alltså inte är frågan om given succession från ensäde till tresäde och att det ena skulle ha varit mer utvecklat än det andra.

En fråga som anmäler sig vid en studie av kartan över Södra Vallåkra är: varför fanns det två separata vångar i den byn om det nu var ensäde? Borde inte två vångar indikera ett tvåsäde? Varför skulle man annars bemöda sig med att hägna mellan vångarna? Det blir emellertid snart uppenbart att det knappast kan vara tvåsäde. Östre vång innehöll knappast någon ängsmark alls och den var högt räknat endast en tredjedel så stor som den andra vången. Svaret på frågan är att Västre respektive Östre vång i Södra Vallåkra var vad som brukar benämnas topografiskt betingade vångar. Olika element i landskapet kan ha motiverat särhägnader, såsom vattendrag, vägar eller andra topografiska betingelser. Mellan vångarna löper i det här fallet en allfarväg och vägrenarna vid båda sidor om denna var dessutom utlagda som kronobete, det vill säga att de tillhörde de vägfarande att nyttja till mellanmål åt djuren på färden. Det fanns alltså goda skäl för bönderna i Södra Vallåkra by att särhägna mot vägen och således ha två separata vångar, trots att man odlade sin mark i ensäde och alltså fredade hela inägan årligen.

Ytterligare betraktelser av kartan avslöjar att Västre vång inte var stängd mot grannbyn Kvistoftas inägomark. Det går ett litet vattendrag (numera uträtat) i bygränsen, men det kan knappast ha hindrat kreaturens framfart. Kvistofta och Södra Vallåkra låg alltså i vångalag. Kvistofta hade liksom sin grannby två topografiska vångar (med byns fäladsmark och fägata som ett stråk mittemellan).

Storskifteshandlingarna avslöjar för Kvistofta att: »utom toftajorden, som ligger uti och wid Byn, är Åker och Ängmarken till denna By belägen uti Twänne Wångar, som årligen äro uti Säde…«.5 Kvistofta låg alltså också i ensäde, trots två vångar, vilket egentligen följde logiskt redan av att byn låg i vångalag med omgivande ensädesbyar (på västra och norra sidan mot Katslösa och Gantofta som endast hade en vång vardera och på östra mot Södra Vallåkra). Kyrkbyn på andra sidan Råån, Fjärestad, hade också två separata vångar. Här saknades till och med hägnad mellan de båda vångarna och endast lilla Kovlebäcken separerade de två. »Vångarna« var alltså i princip endast samlande marknamn, utan någon verklig funktion.6 Bårslövs tre vånganamn tillhör samma kategori och där fanns inte ens, vad man kan se i kartan, några synliga landskapselement över huvud taget som separerade de tre »vångarna«. För Bårslövs och Fjärestads del kan det mycket väl 253

Linjalen läggs i landskapet

Vänster: Filbornas vånganamn och hägnader lagda över en uppmätning från 1704.

Höger: Motsvarande utsnitt lagt över dagens terrängkarta.

vara frågan om en fossil markindelning, det vill säga rester av ett tidigare tre- eller tvåsädessystem, som ersatts av ensäde. Filborna (Helsingborgs socken) är det kanske mest extrema fallet i området med hela fyra separata vångar i ensäde och här går att argumentera för att det kan vara ett arv från ett tidigare tresäde.7 Som synes i kartan låg Filborna i vångalag med Pilshult, Gyhult och Väla via Norre vång och med Ljusekulla och Todarp via Södra ängsvången. Byn hade gemensam betesmark med bland annat borgarna i Helsingborg på den västra sidan av byn. Detta är något man klagar över inför lantmätaren 1704. Betet skall ha lidit betydligt av mängden kreatur som fanns i staden och också av mängden besökare som sonika utnyttjade stadens (och därmed Filbornas) fäladsmarker för bete. Det är slående hur stor andel av hägnaderna som redan 1704 utgjordes av stenmurar. Detta var inte särskilt vanligt så tidigt som vid 1700-talets början. För 254

Utgångsläget – tegskiftet

en beskrivning av odlingssystemet är det frestande att först låta återge lantmätarens beskrivning som den ter sig i original, innan förhållandena i Filborna ges en närmare tolkning i ett nutida språkbruk. …hwad bemälta hemn elliest wydkommer så ähro de uthi fullkomblt Bruk både åker och ängh och finnas til Byen 4 wångar först Östra och Wästra hwilka doch giöra Een wångh samahn Ey ähro medh Stengsel åttskillde såås elliest åhrln och finnas der sammastädes dhen bästa jorden til Byen …8

Det fanns alltså tre vångar som låg i årligt åkerbruk plus en separat ängsvång som höstades årligen. Antalet vånganamn var däremot fem eftersom den enligt beskrivningen bästa vången benämndes med det lite underliga namnet »Västre och Östre vång«. Lantmätaren poängterade att det egentligen rörde sig om en enda vång utan särskiljande hägnad.

Om det fanns något element i landskapet som ansågs utgöra gränsen mellan vad som avsågs med Västre och Östre vång är oklart utifrån kartan och akten. Där gick en liten stig mitt i vången och den kan möjligen ha löpt i en äldre gräns mellan två senare sammanslagna vångar. Namnet är svårt att förklara på något annat sätt än att det tidigare hade varit två separata vångar. Utifrån lokalgeografin finns skäl att tänka sig följande hypotes: Vid någon tidpunkt var Filborna organiserat i tresäde med vångarna Västre, Östre och Södre vång. Därutöver fanns en nordlig och en sydlig ängsvång. I den norra ängsvången odlades så småningom en avsevärd areal upp. Någon gång med god marginal före 1704 övergick byn i ensäde. Då plockades hägnaden mellan Västre och Östre vång bort, alternativt slutade underhållet. Hägnaden mellan Norre vång och den nyligen sammanslagna vången lät man behålla. Kanske för att den redan då var lagd med sten? Att fortsätta att underhålla rishägnaden mellan Södre vång och Södra ängsvången kunde motiveras av möjligheten att utnyttja ett tidigare efterbete på ängsvången.

Det kunde alltså finnas andra skäl än rent topografiska för att inägorna låg organiserade i flera vångar, trots ensäde. I nordöstra delarna av Skåne framträder ett system som har benämnts som »samsäde«. Det innebar att all åkerjord besåddes årligen, men att man skiftade mellan vårsäd (korn) och höstsäd (råg). Genom att hägna mellan vångarna kunde djuren gå på bete under några tidiga vårmånader i den vång som besåddes med korn, medan rågvången då kunde ligga fredad.

Det finns belägg för att man även i Helsingborgsområdet skiftade utsäde från år till år. I en rannsakning över Holks by (Kropps socken) från 1746 beskriver lantmätaren det som att: »Åkerjorden til thenne By är ensädesjord och brukas årligen med omskiftning af utsäde … Ängarne äro med åkrarne til största delen uti en wång belägne…«9 Holk kan trots detta inte sägas vara en by i samsäde i begreppets fulla mening eftersom byns marker var organiserade i en enda vång. Även om jag inte funnit någon by i »rent« samsäde i området kan mycket väl topografiskt motiverade vångar på samsädesvis ha utnyttjats för att kunna fredas vid olika 255

Linjalen läggs i landskapet

tidpunkter utifrån de olika grödornas sådd och skörd. Belägget från Holk visar i vilket fall på förekomsten av årlig växling av gröda.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det alltså inte räcker med att endast studera kartorna översiktligt för att få en korrekt uppfattning om vare sig odlingseller fredningssystem. Närmare studier av handlingarna visar att hela Helsingborgsområdet tillhörde ensädessystemet, men att odlingssystem och vångaindelningar kunde vara komplexa och mycket varierande inom detta system.

Tegskiftets huvudmotiv var inte att skapa rättvisa Ur dagens perspektiv ter sig systemet med att ha smala tegar spridda på olika ställen i byn som ytterst irrationellt och de skiftesreformer som löste upp situationen betraktas ibland som närmast historiskt självklara. När man som föreläsare i

Storskifteskartan över Södra Vallåkra rektifierad mot dagens kartprojektion och koordinatsystem, samt draperad över höjddatamodell i 3D. Vad som blir tydligt i den tredimensionella modellen är att även inom ett så litet område som Södra Vallåkras inägor så varierar förutsättningarna betydligt. De låglänta områdena närmast Råån var nästan undantagslöst utnyttjade som ängsmark. Vissa marker ligger i nordsluttning, andra i planare höjdlägen. De bäst dränerade jordarna användes som åker och byns bebyggelse låg placerad precis i sluttningskrönet, ner mot dalgången.

256

Utgångsläget – tegskiftet

historisk geografi ställer frågan om vad som låg bakom att större delen av nordvästra Europas byar ändå lät organisera sina ägor på det här sättet under mer än ett halvt millennium (och att vissa delar av vår världsdel fortfarande har en sådan ägostruktur) blir det spontana svaret i princip alltid, oberoende av svarande församling: »att skapa rättvisa«. I det antagandet följer då logiskt att dagens system med konsoliderade ägor skulle vara »orättvist«. Var medeltids- och det tidigmoderna samhället präglat av större strävan mot rättvisa än dagens samhälle? Det är något svårt att tro. Varför var »rättvisan« i det gamla tegsystemet då så viktig?

Svaret lyder att det inte handlade om rättvisa utan om riskspridning. Genom att ha del i byns olika jordar försäkrade man sig om en någorlunda skörd varje år. Det var viktigare att ha del i olika jord än i »bra« och »dålig« jord. Under ett särdeles vått år gav den väldränerade jorden på grusbacken något tillbaka, medan det slog fel i svackorna. Under det torra året var det vice versa. Det här skälet brukar anges som det primära bakom tegskiftet, men det finns de som vill hävda att ett annat skäl var än viktigare: spridning av arbetsinsatsen. Genom att grödan mognade vid något olika tider på olika jordar med olika betingelser så sträcktes vissa arbetsmoment ut med några få, men synnerligen viktiga dagar om man hade sina ägor fördelade på just olika jordar. Om medeltidsbonden »gick i väggen« vid något tillfälle på grund av stress så torde det ha varit vid sådd och skörd.10

Varför överge tegskiftet?

Som hävdades i inledningen finns en välrotad (miss)uppfattning om skiftena. På en del håll framstår det som att skiftesreformerna var något som några adelsmän hittade på tillsammans med lantmätare och statsmakten och som sedan tvingades på bönderna uppifrån mot deras vilja. Det är prov på seglivade myter som är svåra att förena med de resultat som har kommit fram vid flera mer kritiskt undersökande studier under de senaste decennierna. Orsaksförloppet bör istället sökas i de processer av förändring som drog över samhället vid tiden, även om det inte saknas enskilda pådrivare och initiativtagare i den processen (liksom sådana som var konservativa, motarbetande eller reaktionära).

Från 1500-talet och århundradena framåt spreds i Västeuropa en rad nydaningar inom jordbruket. Nya odlingsväxter, nya brukningssätt, förbättrade redskap, andra odlingsrytmer och en förändring av betingelserna för jordägande infördes samtidigt som befolkningen så småningom ökade, transporter och förbindelser förbättrades och det skedde en ökad marknadsorientering bland jordbrukarna. Förändringarna ställde nya krav på organiseringen av landskapet.

Framför allt gällde det hur man skulle kunna inkorporera de kvävefixerande foderväxter som hade börjat införas i växtföljderna. Genom att så in klöver med mera i växtföljden kunde trädan minskas eller slopas, men det krävde ett nytt odlingssystem, organiserat i växelbruk (växling mellan foderväxter och spann257

Linjalen läggs i landskapet

målsodling). Det efter hand mer intensifierade jordbruket ställde också krav på rationell utdikning.

För den bonde som på egen hand ville ta åt sig av nymodigheter och förändra sin drift fanns mycket små möjligheter inom tegskiftets ramar. En stor stötesten i systemet var att ägorna skulle läggas ut till gemensam betesmark för hela byn efter skörden och under trädesåret. Byns bönder hade således en skyldighet att tolerera att grannarnas boskap betade ens enskilda marker när så påbjöds. De individuella tegarna till de olika gårdarna blev plötsligt gemensamma för byn efter skörden och under trädan. De gemensamma tidpunkterna för när djuren släpptes på bete, när alla skulle så och skörda med mera, var således ovillkorliga för hela byn och svåranpassade till växelbruket, med sina krav på en annan flexibilitet och en mer individuell anpassning.

Samtidigt som nackdelarna med tegskiftet blev alltmer påtagliga så minskade också fördelarna. Förbättrade kommunikationer och ett efter hand ackumulerat överskott hos bondeklassen gjorde att vikten av riskminimering minskade. I takt med att antalet husmän och småbrukare ökade under den här perioden blev byorganisationen allt mindre viktig. Bönderna kunde låta leja arbetskraft snarare än att samarbeta med grannarna. Utbudet av arbetskraft torde också ha minskat betydelsen av att öka tiden för olika flaskhalsmoment i arbetet.

Viljan för bonden att reformera sitt jordbruk växte i och med att möjligheterna till avsättning av produktionen på en marknad underlättades och att priserna på spannmål steg under perioden 1770–1815. Ökande spannmålspriser gjorde dessutom att efterfrågan på jord trappades upp och därmed också priset på jord.

Genom att konsolidera de spridda ägorna blev möjligheterna till hemmansklyvning och jordavsöndring större.

Skiftesreformerna som bytestransaktion I många byar kunde ägoblandningen vara ganska måttlig. Speciellt i Helsingborgstrakten finns ett flertal exempel på detta. Bland de med den allra måttligaste ägoblandningen i området framträder Gantofta (Kvistofta socken), med fem hemman, där flera av gårdarna hade sina åkrar i hög grad konsoliderade runt den egna gårdstomten. Gård nr 1 hade exempelvis endast en handfull tegar utspridda utanför den gårdsnära åkermarken och endast ett fåtal tegar som tillhörde andra gårdar fanns insprängda i den egna lilla ansamlingen av åkertegar. Ägoblandningen i byn var mer framträdande när det gäller ängstegarna, vilket ser ut att ha varit ett generellt drag även på andra håll.

Hypotetiskt kan vi tänka oss att ägaren till Gantofta nr 1 skulle kunna få till ett par bytesaffärer där han bytte tegar med grannarna i byn (och här också grannbyn) så att hela gårdens ägoinnehav i inägomarken sedan blev samlat. (Byns utmark, fäladen, var vid 1700-talets början helt samfälld och dessutom tillsam258

Utgångsläget – tegskiftet

Gantofta bys inägomark, karterad 1701. Detalj ur LmS: akt L113-2:1.

Notera hur gårdarnas åkertegar i stor utsträckning var samlade vid 1700-talets början. Området med streckad ram återges i original i större skala i övre högra hörnet.

De olika siffrorna i de gråfärgade åkertegarna och gröninramade ängstegarna avser den gård till vilken respektive teg hörde.

Gårdstomten till nr 1 ligger i öster av den inzoomade bilden. Gårds­ tomten låg i vad som idag är korsningen mellan Parkerings­ gatan och Stationsgatan i Gantofta samhälle.

mans med Katslösa, Rya och Örby, så det hade varit något knivigare.) Han skulle då ändå stå kvar med grannarnas krav på att tolerera gemensam betesdrift efter skörden.

I andra byar, där ägoblandningen var mer komplicerad och där antalet bönder i byn var större skulle det vara praktiskt omöjligt att ens lyckas byta till sig ett konsoliderat innehav. Det räcker i princip med att en enda granne motsäger sig ett byte av en enda teg för att ett sådant projekt skall misslyckas. I områdets största by Fleninge med över trettio delägare i byn, där varje delägare hade ett femtiotal tegar, inser man att det aldrig skulle gå att ro i land en långtgående individuell förändring av arronderingen pö om pö. Det som resonemanget baseras på är att den här typen av bytesprojekt var ett individuellt projekt, men att det krävde ett 259

Linjalen läggs i landskapet

kollektivt godkännande. Det var för att förändra dessa förutsättningar som förordningarna om storskifte, enskifte och laga skifte skapades. Makten skulle förskjutas till förmån för dem som ville åstadkomma den här typen av projekt.

Enskiftet, som den här framställningen mest kommer att rikta in sig på, var ett individuellt projekt (man kunde som bydelägare välja att ställa sig utanför enskifte för egen del) som i och med förordningen endast krävde ett individuellt godkännande (övriga kunde inte vägra att byta tegar med sökanden). Efterföljande laga skiftet var mer radikalt. Det var ett kollektivt omfattande projekt där det räckte med ett individuellt godkännande. Det vill säga att om en enda delägare ville genomgå laga skifte så var hela byn tvingad att göra detsamma, vilket brukar gå under benämningen »det ovillkorliga vitsordet«. Men först i raden av reformer var storskiftet, så låt oss börja där.

Storskiftet Den störste eller i alla fall mest inflytelserike ivraren för att få till stånd en förändring av jordbrukets organisation var tveklöst överdirektören och chefen för lantmäteriet under mitten av 1700-talet, Jacob Faggot (1699–1777). Faggot ansåg att nyckeln till en utveckling av jordbruket låg i att slå samman de splittrade tegarna till sammanhängande ägolotter. Han lyckades få med en formulering om så kallade storskiften i lantmäteriförordningen från 1749, som lydde: Och i fall alla delägare therom ense äro och thertil samtycka, få, efter jordmonernes skilnad i art och godhet, jämka ägorne för hwarje gård, så at the kunde få sina ägor på et ställe, eller åtminstone om alla delägare thermed nögde äro, tilse at the mindre tegeskiften kunde förändras til så få storskiften, som giörligt wara kan.11

Det var vad som nämndes om storskiften 1749. Som synes var det inga klarare riktlinjer utan mest en lös uppmaning. Det var fortfarande frågan om ett kollektivt godkännande, men nu för ett kollektivt projekt. Ambitionsgraden om en enda ägofigur per gård löses redan i samma menings bisats upp i vagare »så få storskiften som möjligt«, vilket redan från förordningens tillkomst bjöd in till frikostig tolkning. Det var den något mer genomarbetade förnyade förordningen från 1757 som införde vitsordet om storskifte, det vill säga att om en enda jordägare önskade storskifta sina ägor så skulle hela byn storskiftas. Målsättningen om ett enda skifte fanns kvar, men det realiserades sällan i praktiken.

Tidiga storskiften i Helsingborg I de undersökta socknarna i Helsingborg förekommer tre byar som genomgick storskifte redan enligt 1757 års förordning – Kvistofta i kommunens sydligaste del, 260

Storskiftet

samt Pålstorp och Örby i grannsocknen Raus. I Kvistofta var det tre stycken bönder som ansökte om storskifte och efter vad man kan utläsa av protokollet så var det inte en åtgärd som alla i byn kunde förlika sig med. Det fanns de som ville förhindra eller i alla fall försinka förrättningen. Tre rusthållare i byn anhöll hos landshövdingen om att få avvakta tills det pågående kriget tog slut. Det gjorde att man fick stanna upp och vänta i nästan ett år på ett utslag. Prästen satte å sin sida vissa käppar i hjulet för processen genom att hävda prästgårdens och klockarebolets privilegier från 1723, som uttryckte att kyrkan skulle sitta i orubbat bo och därmed behålla samma ägor som tidigare. Till slut kom man överens om att dela in byns inägomarker i 18 stycken så kallade fall och att varje gård skulle få sin del i varje fall, i proportion till utgående räntan med tionden, förutom prästgården som så långt som möjligt fick behålla sitt tidigare innehav. Dessutom lät man byns gatumark och gårdstomterna förbli orubbade. Varje gård fick således uppemot 20 olika ägolotter i byns inägor efter storskiftet och förändringen blev därmed inte särdeles stor. Trots det hävdade de tre sökandena genom en inlaga till protokollet att förrättningen var: »…en så angelägen förrättning för wår By, hvilken utom en beswärlig egoblanning, äfven årligen skadas af watusiuka, som icke för än genom Storskiften kan botas…«.12 En viktig anledning till storskiftet i Kvistofta var således att åstadkomma möjligheter för en bättre dikning.

Pålstorps byamän sökte gemensamt om storskifte redan i maj 1759. Anledningen uppges som: »I anseende till den widlyftiga Ägoblandning, som denna By haft med nästliggande, Rya, Kattslösa och Örby Byar, hafwa Pålstorps Byemän långt för detta funnit nödwändigheten af en sådan Delning…«13 Det verkar nästan som om man i Pålstorp gått och väntat på en möjlighet att reformera ägornas indelning. En omfördelning av ägorna var något som man »långt före detta« (det vill säga förordningen) hade diskuterat, men inte förrän nu kunnat lösa. Förrättningen tog trots det hela sju år att genomföra, mycket på grund av att fyra olika byar delvis var inbegripna. Inägomarkerna delades på samma sätt som i Kvistofta in i olika fall, här elva stycken, där varje gård fick sin del i varje. De tegar som grannbyarna haft i blandning med Pålstorps by bröts ut och vederlag för detta lämnades invid gränserna.

Värt att notera är att de ovannämnda storskiftena endast avsåg byarnas inägomark (åker och äng). Utmarken (fäladen) förblev (ännu en tid) oskiftad. Storskiftet (liksom det senare enskiftet) kunde inskränkas till att omfatta endast inägorna eller endast utmarken. För storskiftet var det vanligtvis så att en förrättning gällde antingen det ena eller andra, mer sällan både inägor och utmark på en gång.

Riksdagen 1761–62 resulterade i en förändrad storskiftesstadga. Nu godkändes uttryckligen flera ägofigurer per gård (även om det som synes verkar ha varit praxis redan tidigare). Lantmätaren fick lägga ut så många storskiften som behövdes med hänsyn till ortens beskaffenhet. En något otydlig skrivning stadgade närmare att: »dock måge Stor-Skiften i en By ej wara öfwer Tu, Try eller högst 261

Linjalen läggs i landskapet

Källa: Bearbetning av storskiftesakten till Södra Vallåkra, LmS: akt L113-13:1.

Fyra om nödwändigheten skulle thet ändteligen fordra«.14 Storskiftesverksamheten kom efter det här igång i snabbare takt. I Helsingborg storskiftades en rad byar i de södra delarna av nuvarande kommunen under tidigt 1760-tal. Det är den del av området som har den mest utpräglade dominansen av självägande bönder.

Storskiften genomfördes i Gantofta, Katslösa och Rya (1762), Fjärestad (med Fjärestadtorp) och Bårslöv (1763), Norra Vallåkra (1764), samt i norra delen Välingetorp (1768). Därefter stannade verksamheten i undersökningsområdet av till början av 1780-talet då storskifte av inägomarken delvis genomfördes i Fleninge och helt i den här behandlade exempelbyn Södra Vallåkra, båda under 1782.

Som synes i figuren ovan, över resultatet av storskiftet i Södra Vallåkra, lade lantmätaren ut långt fler än fyra ägolotter per gård i byn. Hemmanen nr 1–3 fick 10–12 ägolotter vardera. Det var för övrigt klart normalt i de skånska slättbyarna.15 Många gånger kunde det bli långt fler än så.16 Lantmätarna lät tolka stadgan så frikostigt att man lade ut högst fyra lotter i varje markslag. Men inte nog med detta, många gånger lade man ut fyra lotter i varje markslag, i varje vång. Hur man så generöst lyckats tolka stadgan i fallet Södra Vallåkra är svårt att besvara, men i vilket fall har man ansett att ortens beskaffenhet fordrade en större mängd ägolotter.

262

Storskiftet

Södra Vallåkra ägdes vid tiden för storskiftet av endast två ägare. Hemmanen nr 1 och 3 samt kvarnen nr 5 låg under säteriet Rönneholm, beläget i Stehags socken i centrala Skåne, medan nr 2, 4 och gatehuset nr 6 låg till Vankiva sätesgård, utanför Hässleholm. Gatehuset beboddes av krögaren Jonas Persson och hade ett innehav på närmare fyra tunnland, som lades till den södra inägogränsen. Den närvarande kronobefallningsmannen påstod att kronobetet »måtte blifwa aldeles orubbat, så mycket mera, som frågan är wäckt hos Kongl. Majt, huru wida sådane Beten komma at utläggas till de Resandes tjenst eller icke«.17 Förutom Kronobetet fanns en liten bit ängsmark intill ån som tillhörde Fastmårups by i Fjärestads socken, som också lämnades orörd vid storskiftet. Det var framför allt åkertegarna som slogs samman i någon liten utsträckning. Ängstegarna lämnades i stort sett som de var.

Definition av storskifte För att åstadkomma en kartering av storskiftets genomförande i området krävs en närmare precision av vad som här bör definieras som ett storskifte. Det kan tyckas som att detta skulle kunna göras utan större svårigheter utifrån registraturen från antingen förrättningsarkivet (LmM) eller lantmäteristyrelsens arkiv (LmS).

Här uppenbarar sig första ställningstagandet, eftersom de båda registren ibland skiljer sig åt. Rubriceringen kan för samma förrättning vara olika i de båda registren och vissa förrättningar ingår dessutom endast i det regionala arkivet. Det krävs således att man konsulterar själva handlingarna och gör en bedömning ut­ifrån en egen definition för just den aktuella undersökningens syften.

Påarp och Välluv har en gemensam akt som står som storskifte (1778) i LmM, men som »laga delning« (1777) i LmS. Förrättningen följer den förnyade storskiftesförordningen från 1766, men vare sig i texten eller i kartan nämns någonstans ens ordet »storskifte«. Detta har mindre betydelse i diskussionen här. Viktigare är vad som verkligen görs i förrättningen. Akten visar sig endast avse en delning av en mindre del av den gemensamma fäladen mellan de båda byarna. I LmS finns sedan en akt med rubriken »storskifte« för Välluv från 1781. I LmM står den som »beskrivning«. Akten är en delning av den så kallade Rävs mosse mellan sex grannbyar. Ingen av dessa akter avser vad jag här definierar som ett storskifte. Jag har här låtit dra den rimliga gränsen för vad jag noterar som storskifte vid att hela ägoområdet (inägor eller utmark) skall behandlas i akten.18 Delningen skall också göras på gårdsnivå. I flera fall förekommer det att de utmarker som var gemensamma för flera byar delades upp mellan de olika byarna under den här perioden, men inte mellan de enskilda gårdarna. De förrättningarna får ofta rubriken storskifte, men jag har alltså inte låtit inbegripa dem som storskiften här. Det gäller exempelvis en delning mellan byarna Möllarp, Tursköp och Västraby (Kattarps och Välinge socknar) 1814 eller en mellan Rya och Katslösa (Kvistof263

Linjalen läggs i landskapet

ta socken) 1802. Något särfall dyker då givetvis upp, såsom storskiftet av Svedbergas (Kattarps socken) utmarker 1803. Där fördelas utmarken i endast två potter: en till frälsehemmanen under Kulla Gunnarstorp gemensamt och en till kronoskattehemmanet nr 5. Eftersom förrättningen i ett fall gjordes ner till gårdsnivå och avsåg hela ägoområdet är den inbegripen i den här undersökningens sammanställning.

Förnyad förordning Storskiftesförordningen förnyades som ovan berörts 1762 och 1766, men den stora omarbetningen sattes i bruk sommaren 1783. Det hade då skett en betydlig utveckling av bestämmelser kring vilka grunder som skulle gälla för delningen och principer för hur markerna skulle graderas. Tydligheten är långt större i 1783 års förordning, »Förordningen om lantmäteriet i riket«, än tidigare. Man försöker åstadkomma en striktare reglerad byråkrati kring förrättningarna, om hur administrationen skulle gå till, hur uppmätningar skulle ske med mera. Först från och med § 68 i förordningen behandlas själva ägodelningarna och deras principer.

Kravet på högst fyra ägolotter inskärps och medger inte längre några tolkningsutrymmen. Följs inte förordningen skall inte heller delningen fastställas av häradsrätten, vilket ett kungligt brev från 1791 slår fast än hårdare.

En av de viktigare nyheterna i 1783 års förordning är rätten till utbrytning. I § 73 beskrivs hur antalet ägolotter bör vara så få som möjligt, med målsättningen en enda. Denna formulering infriades inte ofta, men däremot finns en passus som gav möjlighet för den som ville, att kräva att just den gårdens ägor förlades i en enda ägolott, vad som kom att kallas att bryta ut ägorna i enskifte. … börandes then grannem som påstår, at alla sine ägor i ett skifte erhålla, thertill äga rättighet. Fasthän the öfvriga låta theras i flera lotter delas.19

Förordningen från 1783 kom sedan att gälla ända till 1827, då den tillsammans med den från och med 1803 parallella enskiftesförordningen ersattes av laga skifte.

Här har jag (ur ett skånskt perspektiv) låtit betrakta 1783 som gräns för tidiga, respektive sena, storskiften.

Som synes är det ett område i de södra delarna med byarna i Kvistofta och Fjärestads socknar som står för nästan alla av undersökningsområdets tidiga storskiften. Förutom grannbyarna i Bårslöv och Raus socknar är det bara Välingetorps by i Välinge socken (1768), samt byarna i Fleninge socken som är undantagna. I Fleninge görs ett tidigt storskifte av socknens gemensamma utmarker, såsom sker i angränsande socknar. Markerna delas upp mellan byarna Fleninge, Ödåkra, Gunnarlunda och de enstaka hemman som fanns i socknen. Mätningarna gjordes redan 1756. Fördelningen av respektive bys ägor på de enskilda gårdarna utfördes inte förrän 1784 och det är därifrån jag räknar det egentliga storskiftet.

264

Storskiftet

Den inre kvadraten symboliserar inägorna och den yttre ramen symboliserar utmarken för varje by. Svart markering indikerar storskifte enligt förordningarna från 1757 eller 1762. Grå markering indikerar storskifte enligt förordningen från 1783 och vit indikerar avsaknad av storskifte.

265

Linjalen läggs i landskapet

Fleninge by genomgick också ett storskifte av inägorna 1781–1783, som utgör ett visst definitionsproblem, men då inte avseende tidpunkt utan huruvida förrättningen omfattade hela byn. Konceptakten finns i förrättningsarkivet men saknas som renovation i LmS. Förrättningen var trots det avslutad och fastställd i häradsrätten i januari 1783. Första mötet hölls i augusti 1781 och trots att åkerjorden ansågs vara mycket varierad lyckades man komma till en ganska radikal lösning där varje gård fick ett åkerstycke utifrån respektive gårdstomt med några få fyllnadsskiften i de åkrar som låg vid sidan om den långsträckta bybebyggelsen. Ängsmarkerna var däremot klurigare. Låt oss följa protokollet från den 6 november 1781.

Efter en lång öfwerläggning kunde icke någon förening träffas om utbrytningen af de sammanblandade ängarne --- som dagen nu war förliden, kunde Flenninge Byemän icke denna gången öfwerlägga om delningen å ängmarken dem inbördes imellan, utan förbehålla sig at i morgon begifwa sig ut på marken.20

Dagen därpå gick man ut och inspekterade hur storskiftena av åkern skulle te sig, men också hur ängarna såg ut och hur man skulle lösa den fördelningen. Ängarna ansågs vara lika varierande som åkern, men förutom att några av byamännen mer spontant bytte enstaka tegar med varandra på plats och ställe så kunde man inte komma överens om hur det skulle gå till att storskifta ägorna på något systematiskt vis. Lantmätare Karl Jakob Björkegren, som vid förrättningen vikarierade för sin i den här trakten mer kände bror Daniel, drev något förvånande inte frågan vidare utan stannade vid att: I anledning af Jordägarnes och Hemmansåboarnes uti föregående protocoller gjorde öfwerenskommelser, är alltså Storskiftesdelningen öfwer åkermarken till alla delar werkstäld; men öfwer ängmarken har icke någon delning kunnat werkställas, som åboarne icke funnit den wara til deras gemensamma förmon gagnande, i anseende till densammas olika bördighet.21

Vi måste möjligen räkna med att den vikarierande lantmätaren inte ännu hade tillräcklig erfarenhet (och auktoritet?) för att ro hela det kniviga storskiftet i hamn och kunna medla fram en överenskommelse. Det är intressantare att åter notera hur det var betydligt svårare att komma överens om en delning av ängsmarkerna än av åkerjorden. Den olika bördigheten ansågs som ett större problem och en större anledning till ett fortsatt splittrat innehav inom ängen än inom åkern. Trots att inte hela inägomarken delades upp i storskifte så behandlas alla ägorna på gårdsnivå och det är vad jag utgår från i definitionen av ett storskifte. Fleninge genomgick storskifte av inägor och utmark åren efter varandra, men det var tal om två olika förrättningar. Det enda exemplet där inägor och utmark storskiftades samtidigt i undersökningsområdet återfinns i Utvälinge (1813). Kattarp kom266

Storskiftet

mer att utvecklas i diskussionen kring partiella utbrytningar i enskifte. Kattarp genomgick nämligen ett storskifte och enskifte samtidigt, i samma förrättning.

Innan dess hade fäladsmarkerna delats. Först delades de gemensamma utmarkerna inom häradet mellan de berörda socknarna (Allerum, Fleninge, Kattarp och Välinge) 1760. Vid sekelskiftet gjordes sedan en laga storskiftesdelning mellan byarna och gårdarna, Ebbarp, Kattarp, Signestorp och Östraby, av vad som då var gemensam fälad till Kattarps socken. Denna drog ut på tiden genom tvister och kunde inte fastställas förrän 1805.

Under tidigt 1800-tal var det i de norra delarna av kommunen som storskiftesverksamheten till viss del fortfarande pågick och då parallellt med den nya skiftesförordningen, enskifte. Inägorna i alla byarna i Välinge socken storskiftades.

Förutom ovannämnda Välingetorp och Utvälinge var det Välinge (1805), Västraby (1806), Tånga (1813) och Fulhult (1817). Sistnämnda är för övrigt ytterligare ett exempel på där det finns en konceptakt för ett tydligt storskifte av inägorna i LmM, som sedan saknas i renoverad form i LmS. Olstorps by i Kvistofta sockens södra utlöpare är det enda exemplet på ett sent inägoskifte i de sydliga socknarna, men det kunde möjligen lika gärna ha klassats som ett tidigt, eftersom ansökan och huvuddelen av förhandlingarna skedde under sommaren 1783 innan den nya förordningen kom i augusti. Akten står märkligt nog endast som »beskrivning över ägorna« i LmM. Går vi sedan framåt i tiden finns ett »storskifte på utmark/utägor« från 1819 i LmS, medan LmM:s register istället tar upp ett enskifte 1819.22 Förvirringen kommer sig av att förrättningen började som ett enskifte i september 1819 av såväl de tidigare storskiftade inägorna som den oskiftade utmarken, på begäran av löjtnant Cöster, såsom innehavare av kvartermästarebostället nr 1 och 3. Löjtnanten ångrade sig emellertid under påföljande vinter och när man sammanträdde igen i maj 1820 var det för att: Herr Löjtnanten G: Cösters under Förrättningens lopp gjorda anhållan att blott erhålla dess Lott af Utägorne utbruten, med afstående af delning å Inägorne, hvaruti Ohlstorps Bys Jordägare äfven instämt…23

Konceptakten som registrerats som ett enskifte är alltså inget annat än ett storskifte. Olstorp är därför ett exempel på hur snårig begreppsbilden kan vara, speciellt med två olika parallellt löpande stadgor att ta hänsyn till och en säker klarhet i förrättningens art kan således bara erhållas genom att studera själva akten.

Byarna Gluggstorp (Ottarps socken) och Görarp (Bårslövs socken) påbörjade storskiften (1776 respektive 1817), men de förrättningarna ställdes in och de finns förstås då inte alls att hitta i LmS, dit man bara skickade de färdiga och renskrivna akterna. För Gluggstorps del finns det noga noterat i konceptregistret att förrättningen ställdes in, men sådana noteringar saknas för Görarp. När man läser akten 267

Linjalen läggs i landskapet

blir det uppenbart att det måste vara fallet även här. Underlagskartan är gjord, men gränser för storskiftesfördelningen saknas helt och protokollet slutar av någon ej redovisad anledning tvärt efter taxeringen av ägorna.

Sammanfattning av storskiftet i området Antal byar där: − endast inägorna storskiftas − inägorna storskiftas före utmarken − inägor och utmark storskiftas samtidigt − utmarken storskiftas före inägorna − endast utmarken storskiftas

11 8 2 1 3

Antal inägoskiften Antal utmarksskiften

22 14

Sammanlagt antal byar med storskifte: Sammanlagt antal byar i undersökningen:

25 69

Storskiftesverksamheten i undersökningsområdet kan sammanfattas som att: − den var i huvudsak koncentrerad till ett fåtal socknar i södra delen, men där drevs den igenom i alla byar, − det var i princip uteslutande i de bondedominerande byarna som storskiftet genomfördes, − graden av sammandragning varierade, men ter sig (utan belägg av systematisk kvantifiering) som något mer radikal än på de sydskånska slätterna, där storskiftet bara förmådde att modifiera tegskiftet, − svårigheterna eller oviljan att förändra fördelningen av ängsmarkerna var större än för åkerjorden, − storskiftet av de ägoblandade inägomarkerna prioriterades före de samfällda utmarkerna.

268

Enskifte och laga skifte

Enskifte och laga skifte Tidiga enskiftesutbrytningar under storskiftet – enskiftesförordningen formas Möjligheten till utbrytningar enligt storskiftesförordningen från 1783 utnyttjades för första gången i området i Köpinge by (Raus socken) år 1796. Utsockne frälsehemmanet nr 4 hade hamnat i kronans ägo. Protokollet från renovationsakten meddelar kort angående detta i syftet med förrättningen: »… i enskifte lägga ägorne till Utsochne frälsehemmanet No 4 ½ mantal Kjöpinge, däraf Kongl. Majt och Kronan blifvit ägare…«.24 För att bevaka kronans intressen var ingen mindre än landshövdingen Gustaf Fredrik von Rosen (1758–1815) själv närvarande.

Landshövdingen var en av de mer drivande när det gällde att åstadkomma en enskiftesförordning för Skåne och det är utifrån detta inte helt osannolikt att det var han själv som ansökte om att förordna lantmätare till det här uppdraget. En ansökan som om den gjordes formellt i så fall ställdes till… landshövdingen von Rosen själv.

De övriga hemmanen i Köpinge förblev opåverkade av utbrytningen (förutom att de förstås tvingades till att byta bort de av deras tegar som hamnade på enskifteslotten till nr 4). De storskiftades inte ens. På samma vis förhöll det sig i Hjortshög (Kropps socken). Friherrinnan von Schwerin på Rosenlund lät genom sin son begära utbrytning för sitt hemman Hjortshög nr 6 i september 1802, enligt då gällande storskiftesförordningens § 73, även om lantmätare Gustaf Svedenborg benämner förrättningen som ett enskifte (ett av flera belägg för att begreppet »enskifte« flitigt användes redan före själva enskiftesförordningen). Gården nr 6 hade brunnit ner under den gångna sommaren och det fick von Schwerin att besluta sig för att lägga in gårdens ägor under säteriet, hellre än att bygga upp husen på nytt. Begäran att ägorna till nr 6 skulle läggas intill Rosenlunds säteri vid byns östra gräns bifölls av alla övriga intressenter i byn.25 Som synes kallades dessa utbrytningar enligt storskiftets § 73 för »enskiften«.

Teoretiskt sett skulle innehållet i 1783 års förordning kunna möjliggöra mer allmänna enskiften i en by, men man skulle då ställas inför några av förordningen olösta frågor. Säg att mer eller mindre alla i byn skulle vilja bryta ut sina gårdar, samtidigt som man ville ha någorlunda rationella (det vill säga någorlunda kvadratiska) ägofigurer och att gårdsläget skulle vara på ägorna. Det skulle innebära att vissa gårdar skulle behöva flytta ut från byn, medan andra skulle kunna bli kvar. Vilka gårdar skulle då flytta ut och vilka skulle lämnas kvar på den gamla bytomten? Detta fanns inte alls reglerat i 1783 års förordning. Proceduren kring avtal för tillgång till vatten, torvtäkt med mera som blev aktuellt om byns splittrades upp fanns inte heller med. Bestämmelser för odlingsersättning för att kunna bistå utflyttande gårdar saknades också. Om ett storskifte redan var genomfört kunde man då söka om ett nytt storskifte, nu med utbrytning? Det var tidigare 269

Linjalen läggs i landskapet

mer eller mindre outtalad praxis att den som ansökte om utbrytning också flyttade ut och var beredd att ta de kostnader och olägenheter det eventuellt medförde. Det stod klart att om enskiftestanken skulle kunna spridas och tillmötesgå en större efterfrågan så behövde storskiftesförordningens moment kring utbrytningar i så kallade enskiften utvecklas.

Enskiftesförordningen för Skåne kom till som svar på en del av ovanstående oklarheter. Under slutet av 1700-talet drev dåvarande landshövdingen Tage Thott tillsammans med bland andra Rutger Macklean frågan om en enskiftesförordning. Den tillträdande landshövdingen Gustaf Fredrik von Rosen ärvde frågan och drev den vidare och efter att överlantmätare Erik af Wetterstedt besökt Skåne 1802 överbevisades han om vikten av en ny förordning. Den 31 mars 1803 tillstyrktes förslaget. Själva förordningen var i mångt och mycket en produkt uppifrån och bönderna i riksdagen var till att börja med kritiska, men det var trots det de självägande bönderna på Skånes slätter som skulle vara de som först tog till vara på den nya förordningens möjligheter.

Enskiftesförordningen är indelad i 18 paragrafer.26 Den allra första statuerar att den som önskar äger vitsord att genomdriva enskifte även om det finns ett fastslaget storskifte sedan tidigare. Det här vitsordet var inte ovillkorligt för alla byns gårdar utan gällde bara den som sökte och de som eventuellt anslöt sig till ansökan. Det här är en viktig detalj. Det innebär att partiella utbrytningar fortfarande var möjliga och att ett allmänt enskifte i teorin krävde att samtliga delägare var positiva till reformen. I praktiken var det nog ändå så att om det stora flertalet ansökte om enskifte så var det svårt för ett fåtal att hävda att de skulle ligga kvar i ägoblandning, men sådana försök förekommer. En plan för hela byn borde emellertid upprättas så att inte hela proceduren skulle behöva göras om, om det var så att ytterligare ansökningar från byns delägare kom in efter hand. Detta var inte något som gjordes med någon vidare regelbundenhet.

I Köpinge gjordes ännu en enstaka utbrytning 1812, helt i linje med den från och med 1803 gällande enskiftesförordningen. En enda delägare, lagmannen (och Helsingborgs borgmästare) Anders Petter Ståhle, ansökte om utbrytning för sitt hemman Köpinge nr 1, på endast 1/16 mantal. Hela byn genomgick sedan ett allmänt enskifte, men först 1818. I Rya (Kvistofta socken) ansökte lagmannen Lövenhjelm om enskifte för sitt hemman nr 3 (1805). Han ville bryta ut det från byn och lägga ägorna till tegelbruket Rydebäck, som han ägde. Samtidigt ville han att en del av ägorna till nr 2 skulle ingå i utbrytningen, men att själva gården till nr 2 skulle bli kvar i byn, tillsammans med hans övriga fyra hemman. I samband med att förrättningen startade sökte baron Christopher von Kochen på Krapperup om enskifte för sina två hemman och kamrer Hultberg för hemmanet nr 10 Ryamölla.

Alla dessa tre hemman beviljades kvarboende. Först efter att lagmannen Lövenhjelm gått ur tiden skiftades de övriga fyra gårdarna han ägde i byn genom att sterbhuset sökte om enskifte (1823). Ett hemman hade sålts av under tiden till två 270

Enskifte och laga skifte

bönder och av de två ägarna gick en med på enskiftet om han fick sin enskifteslott lagd till den befintliga gården, vilket lantmätaren såg till. Ovan nämnde baron von Kochen på Krapperup ägde också två hemman i Svedberga (Kattarps socken) som han ansökte om enskifte för under samma år, 1805. De tre självägande bönderna på kronoskattehemmanet nr 5 stämde in i ansökan medan grevinnan Amelie Sparre på Kulla Gunnarstorp som ägde resterande hemman i byn (nr 4, 6, 7, 8, 9, 10 och 13) valde att stå utanför.

Jöns Löfström drev Tågarps gästgivaregård under 1800-talets början. Ett kronohemman (nr 2) i grannbyn Gluggstorp (Ottarps socken) var anslaget som underhåll till gästgivarverksamheten och Löfström ansåg att det vore en fördel om det hemmanets ägor kunde läggas intill Tågarp och gästgivargårdens övriga jord. Hans ansökan om enskifte kom in i april 1804 och ingen av de övriga del­ ägarna i Gluggstorp (två självägande bönder på nr 1, baron Ramel för nr 3 och baron Bennet för nr 4 och 5) ville söka för egen del. Förhandlingarna hölls i ståndsmässiga lokaler på Löfströms gästgivargård. Utbrytningen fastställdes den 1 augusti 1805 och då hade redan Ramel ångrat sig och ansökt om enskifte för nr 3.

Den förrättningen kunde sedan starta i september. De övriga gårdarna, som inte begärt enskifte, åstadkom istället en förening där man på ett mer flexibelt sätt kom överens om hur man hellre skulle vilja fördela ägorna. Det sistnämnda är ett ovanligt exempel på hur lantmätaren assisterade vid en fördelning och utbyte av ägor utan att det ingick i en officiell skiftesförrättning. Det blev då en fråga om en sämjedelning utan fastställelse i häradsrätten. Dessa hemman (nr 1, 4 och 5) kom istället att genomföra ett laga skifte 1845, efter att en stor mängd hemmansklyvningar och jordavsöndringar komplicerat ägarförhållandena inom de sämjedelade ägorna och gjort behovet av en formell delning påtagligt.27 Hösten 1808 ansökte hovmarskalken von Platen om enskifte för sitt hemman Västra Ramlösa nr 3, ⅜ mantal (Helsingborgs socken). Achates von Platen (1752– 1832) var den som lade grunden till utbyggnaden av hälsoanläggningen Ramlösa brunn och dess stigande popularitet. Ingen annan delägare önskade enskifte å sin sida. Förrättningen kunde avslutas efter ett enda möte och von Platens hemmansdel förlades längst i söder, intill Ramlösa brunn. Tre år efter utbrytningen sökte Knut Pärson på den andra hälften av hemmanet nr 3 om enskifte för sin gård. Vid mötet den 15 juli ställde lantmätaren Iggberg den sedvanliga frågan om någon mer vid det tillfället önskade enskifte. Då svarade samtliga återigen nej. Detta ändrades redan under den dagens gång. Iggberg skriver: Som dagen war förliden och flere nu anmält sig till enskifte så upsköts förrättningen tills imorgon [16 juli 1811] då samtlige åter sammanträdde kl 9 fm härstädes.

Den påföljande dagens möte slutade med att alla i byn sökte om enskifte. Det är oftast oklart hur diskussionerna har gått vid sidan av protokollet. Man kan tänka 271

Linjalen läggs i landskapet

sig att det överlades och diskuterades mer informellt speciellt i samband med mer löst sammanhållna möten i markerna kring taxering med mera. Många gånger är det uppenbart att ett möte har tagit hela dagen medan protokollets textmassa inte står i proportion till vad som då ändå måste ha avhandlats. Vad som fick bönderna i Västra Ramlösa till en kovändning har vi således svårt att få klarhet i, men det är inte alls något ovanligt exempel.

Assessor Fredrik Wilhelm Cöster ansökte 1809 om utbrytning av sitt hemman nr 13 i Filborna (Helsingborgs socken). Efternamnet Cöster känns igen från den löjtnant som var pådrivande för skiftet i Olstorp (Kvistofta socken) som berörts ovan och namnet kommer i Påarp åter att dyka upp i utbrytningssammanhang, närmast nedan.28 Ingen av de övriga bydelägarna önskade enskifta sina gårdar.

Tvärtom försökte man förhala förrättningen genom den klassiska förevändningen om det pågående kriget. När förrättningen i Filborna pågick som bäst förlorade Sverige en tredjedel av sin yta genom avträdelsen av de finska landskapen till Ryssland och Napoleonkriget hotade Skåne. Detta var emellertid inte något som en lantmätare tog någon hänsyn till. Det som han däremot tog hänsyn till och som sköt upp arbetet något var att när man träffades i juli 1809 för taxeringen av ägorna så stod säden mogen i de åkrar man behövde beträda. Detta gjorde att man ändå beslöt att vänta ett par månader tills skörden var bärgad i början av september. Då tog lantmätare Isberg igen förlorad tid och hela förrättningen kunde avslutas redan i och med septembermötet. Cöster fick sitt hemmans ägor utlagda allra längst i sydväst av byns ägor, på den gamla fäladsmarken närmast staden, gränsande till sin huvudgård Fredriksdal. Byn Filborna kom att genomgå allmänt enskifte sju år senare.29 I enskiftesakten till Påarp (Välluvs socken) upplyses om att ett av hemmanen redan var utbrutet i enskifte när den övriga byn genomgick processen.

Som enskifte förut blifvit för hemmanet No 3 i denna By wärkstäldt och Taxering å alla ägorne skedt i och för samma förrättning kommer den således wid beredningen af de nu sökte Enskiften att tjena till grund, hwarå en lemnad afskrift till Herr Tullförwaltaren Cöster fullkomlig upplysning hwilken afskrift äfwen ärkännes och antages.30

Tullförvaltaren Cöster fick en avskrift från utbrytningen eftersom att han förvärvat Påarp nr 4 och det hemmanet lades i och med det allmänna enskiftet i byn till hans andra, det tidigare utbrutna Påarp nr 3. Själva akten över utbrytningen har förvånande nog inte kunnat lokaliseras vare sig i LmS eller LmM. Förrättningen måste ha ägt rum under perioden 1811–14. I enskiftesakten för Välluvs by år 1810 inkluderas nämligen även en kartläggning över Påarp och då är hela byn intakt utan något partiellt enskifte för nr 3.

På samma sätt som i Påarp har inte akten för utbrytningen av Mörarp nr 2 och 3 kunnat återfinnas. Mörarps by enskiftades 1803, men då var av en del uppgifter 272

Enskifte och laga skifte

att döma redan nr 2 och 3 utbrutna. Processen förefaller inte helt självklar. Förutom en utmarksdelning från 1749 finns ingen ytterligare akt som berör Mörarp vare sig i LmM eller LmS under den aktuella perioden. Vid första mötet i förrättningen 1803 gjorde man en oktobereftermiddag en överläggning om enskiftenas lägen. Här stadgas: »Skall frälse Hemmanen Nris 2 & 3 skilljas ifrån Krono Hemmanen, på det sätt, at de ärhålla alla sina ägor som de haft i wången, och på fäladen längst i söder, och gå åt Norr, så långt rymden det samma bestämma kan efter den åsatta Taxeringen.«31 Utifrån den här formuleringen är det uppenbart att dessa två hemman inte var utbrutna innan förrättningen. Märkligt nog ingår de inte efter detta stadgande alls i texten eller kartorna och finns inte upptagna i delningsbeskrivningen, vilket talar för att de faktiskt ändå i något skede blivit utbrutna för sig. Ett klargörande har inte kunnat nås enbart utifrån lantmäteriakterna. Mörarp nr 2 och 3 låg under Rosenlunds säteri i samma socken. När enskiftesförrättningen genomfördes i byn ägdes övriga hemman som följer: nr 4 av en änka, nr 5 var annexhemman till Kropp, nr 7 ett klockarbol och nr 8 ett kyrkogatehus. Gästgiverihemmanen nr 1 och 6 ägdes då av förrättningens sökande, Sven Philip Bogislaus von Schwerin, bror till Carl Gustaf von Schwerin. Carl Gustaf står i enskiftesakten som företrädare för Rosenlunds gård. Säteriet ägdes av brödernas mor, Ebba Maria Lagerbring (1747–1828) och ärvdes efter hennes död av Carl Gustaf.

Enskiftet i Mörarp finns kortfattat återgivet i Anna Bergkvists Mörarpsbygdens historia.32 Bergkvist gör en imponerande sammanställning av äldre källmaterial från 1600-talet och framåt och hon kommer också in på enskiftet. Helt korrekt diskuteras enskiftet som en katalysator bakom framväxten av små hemman och torp runt Mörarp. Inte lika korrekt framstår följande citat: »Enskiftet kom ofta till stånd i och med att en enda person begärde detta, denne, oftast en adelsman, kunde sedan utnyttja bonden till hoveriet…« Att det ofta var en enda person som var initiativtagare är oproblematiskt (även om vanligheten av att bönder agerade i förening har påvisats i olika studier). Att denne på något typiskt vis var en adelsman är däremot att betrakta som en missuppfattning, även det förekommer en hel del ståndspersoner bakom de tidiga utbrytningarna. Att enskifte var ovillkorligt utifrån en enda ansökan är också felaktigt. Det som blir än mer underligt är kopplingen till hoveriet. Det var snarare så att enskiftet var en del i en process bort från hoveriet (den oreglerade dagsverksskyldigheten på godsens huvudgårdar) och mot skrivna kontrakt och regleringar.

Kattarp hade gått igenom ett storskifte av fäladsmarkerna 1798–1805. Fäladen hade efter en uppdelning 1760 mellan ett flertal socknar fortfarande varit gemensam, men då inom socknen. Inägorna hade inte storskiftats och låg i viss ägoblandning med grannbyarna Ebbarp, Hasslarp och Signestorp. I och med detta inkluderades Kattarp i det enskifte som änkefru Nykyrk på Ebbarp nr 1 hade låtit starta senast under 1810-talets mitt. Lantmätare Donner hade lagt ut hemmanets 273

Linjalen läggs i landskapet

enskifte på ett sätt som var felaktigt och olagligt och förrättningen ogillades.

Något protokoll eller karta från denna första förrättning är inte bevarade eftersom de brann upp i en vådeld i Ramlösa.33 När sedan förrättningen togs upp igen under lantmätare Jean Åkerblom år 1816 anslöt sig ytterligare hemmansägare till enskiftesansökan. Efter tvister kring planläggningen för Ebbarp nr 1 dröjde man till 1818, men på grund av ytterligare missnöje med planläggningen till framför allt Kattarp nr 1 startade inte processen igen förrän i oktober 1820.

Under de fyra åren som förflutit sedan Åkerblom tagit över ansvaret hade de båda delägarna av Kattarp nr 1 sökt om enskifte (den ene med förbehållet om kvarboende). Samma sak gällde för nr 3, 4, halva nr 5 (även om förbehållet här var att få flytta ut längst ut på den västra fäladen!). Lagmanskan Flink på Rögle ansökte också om enskifte för sina hemman nr 7 och 13. Nr 14 var delat på två delägare. Kronofullmäktige sökte om enskifte för ena halvan, medan den andra ägdes av Olof Ebbesson, som satt i fängelse vid tiden. Kronofullmäktig passade då på att söka även för denna del. Detta bestreds av Ebbessons bror (tillika innehavaren av nr 9), men eftersom han inte hade någon fullmakt att företräda Olof genomdrevs enskifte för hela nr 14. När Olof Ebbesson kommit ut från fängelset var således hans gård utflyttad från sin tidigare plats. Övriga hemmansägare önskade istället genomgå storskifte. Detta var fullt möjligt. Enskiftes- och storskiftesförordningarna löpte fortfarande parallellt och enskiftet var inte ovillkorligt.

Eftersom nr 3 och 4 låg mitt i byn och hade sökt om enskifte enbart om de kunde få bo kvar så kunde de inte beviljas enskifte. Villkoret kunde nämligen inte tillgodoses då de låg inklämda mellan de hemman som bara ville ha storskifte och som därmed inte kunde åläggas den utflyttning som skulle krävas för att bereda plats åt ett enskifte till nr 3 och/eller till nr 4.

Hemmanen Kattarp nr 7 och 11 flyttades ut tillsammans med halva nr 1 och halva nr 5. Den andra halvan av nr 1, nr 13 och Fågelsång (nr 15 i förrättningen, sedermera fastighetsbeteckning 11:2) genomgick enskifte och kunde bo kvar. De övriga hemmanen som storskiftades låg förstås också kvar. Förrättningen kunde fastställas 1822, men redan tre år senare begärde en av storskiftestagarna, innehavaren av kvartermästarbostället nr 9, enskifte för sin del. Alla de övriga delägarna gick med på allmänt enskifte om planen till nr 9 justerades så att den placerades längst i väster på fäladen. Detta kom man snabbt överens om och delägarna tog provisoriska lotter i besittning redan under tiden som lantmätaren utarbetade den slutgiltiga planen, som kunde presenteras i april 1826.

274

Enskifte och laga skifte

Kattarps by före skiftesreformerna.

Kvartermästarbostället Kattarp nr 9 har valts ut för att illustrera ägoblandningen. Åkermarken är relativt väl samlad medan ängstegarna är mer utspridda. Detta stämmer med de iakttagelser som gjorts av andra byar i området, som bland annat ovannämnda Fleninge och Gantofta. Notera det stora inslaget av tegar inom Kattarps primära ägoområde som tillhörde någon av grannbyarna. Mellan Kattarp nr 6 och 7 låg till och med ett Ebbarp tillhörigt stycke insprängt bland Kattarps gårdstomter. Det är rimligt att anta att en utbrytning av Ebbarp gjorts från moderbyn Kattarp under tidig medeltid och att det avgärda hemmanet behållit sin gamla tomtplats i moderbyn, tillsammans med flera tegar. Inga hägnader fanns mellan grannbyarnas inägor (Kattarp, Signestorp, FlenGunnnarstorp, Ebbarp, Hasslarp och så vidare åt nord och öst). Det är alltså ett exempel på de omfattande vångalag av ensädesbyar som förekom i den här delen av slätten mellan Helsingborg och Ängelholm.

De följande kartorna över Kattarp är lagda i samma utsnitt och skala som ovanstående.

275

Linjalen läggs i landskapet

Kattarps by i samband med storskiftet och det partiella enskiftet.

Förutom ett centralt åkerskifte fick det storskiftade hemmanet nr 9 två ängsskiften och tre fäladsskiften, varav ett i den Västra fäladen (den infällda kartan i nedre vänstra hörnet).

Kattarps by fick en ägotrakt i socknens allra västligaste del i samband med att den sockengemensamma fäladen delades upp byarna emellan. Det här området som ligger väster om Svedberga benämndes Västra fäladen. I dagens geografi ligger det öster om vägen mellan Allerum och Jonstorp. Hit flyttades sedan två av gårdarna vid förrättningen 1816–1822 och ytterligare en gård förlades hit vid enskiftet 1825. De långa smala parcellerna som var och en av de storskiftade gårdarna fick i fäladsmarkerna både där och intill byn kan knappast ha varit speciellt rationella att utnyttja, vare sig som fortsatta betesmarker eller nyodlingar. Tanken ser närmast ut att ha varit att den storskiftade delen av fäladen även i fortsättningen skulle ligga som gemensam betesmark för de storskiftade gårdarna.

Gården Fågelsång låg lite för sig själv i det nordvästra hörnet av inägorna. Det lite besynnerliga namnet (ett uppkallelsenamn av tyskt ursprung) var vanligt just för enstaka bebyggelse en bit utanför bytomterna. I skifteshandlingarna numreras gården med nummer 15, men fastighetsbeteckningen är 11:2. Gården ligger kvar på samma plats idag.

276

Enskifte och laga skifte

Enskiftet genomfördes enligt 1812 års förordning och då gällde att varje gård skulle få endast en ägolott. Vissa marker kunde emellertid undantas från skiftet och läggas ut med särskilda indelningar eller som gemensamma samfälligheter. Detta kom ofta att gälla torvmossarna, som var en resurs som alla byns gårdar även i fortsättningen behövde ha del i. Så gjordes också i Kattarp. Hade förrättningen genomförts enligt 1821 års kungörelse så hade troligtvis hela byn enskiftats vid ett och samma tillfälle, eftersom lantmätaren från och med då fick lov att lägga ut tre separata ägolotter per gård. Detta utnyttjades i några fall fullt ut i samband med det allmänna enskiftet i byn 1825.

Kattarps by i samband med det allmänna enskiftet.

Kattarps spridda bytomt gjorde att en hel del gårdar kunde ligga kvar på sina tidigare platser utan att lantmätaren behövde kompromissa med rationaliteten i ägolotternas form. Notera att till exempel gård 10 fick tre ägolotter: en i de gamla inägorna, en i fäladen och en i torvmossen. Detta var i linje med den uppluckring av ambitionen till koncentration som gjordes i och med 1821 års kungörelse om förändring i enskiftesförordningen.

277

Linjalen läggs i landskapet

Kattarps by vid tidigt 1900-tal.

Artonhundratalet innebar bland annat att järnvägen drogs genom byn och att inte mindre än två stationer etablerades på byns marker. Den ena fick namn efter grannbyn Hasslarp (trots att den alltså låg i Kattarp). Landskapet har vid det nya seklets början blivit ett fullåkerslandskap. Endast den gamla torvmossen är ännu icke uppodlad utan redovisas som ängsmark på den ekonomiska kartan från 1911. Några av gårdarna har fått mer eller mindre officiella namn. Magnilund och Stensminne minner om gårdarnas invånare. Lundsgården och Ågården hämtas från gårdens läge, medan namngivaren till Grönvik möjligen har låtit inspireras av landskapets karaktär. Hela det sydöstra hörnet av byns marker präglas mer eller mindre av sockerbruket i Hasslarp.

278

Enskifte och laga skifte

Kattarps by idag.

Fem av gårdarna i byn ligger kvar på samma plats som före skiftena (nr 1, 3, 6, 8 och 15).

Trots det och på grund av den gamla bytomtens spridda karaktär ger gårdslägena ändå närmast intryck av enskifteslokaliseringar. Några av gårdarna har försvunnit under 1900-talets lopp (nr 10 som låg precis norr om kyrkan, nr 2 »Grönvik« som givit plats åt dammar, nr 7 »Ågården«, som en gång flyttades ut på en lott med enbart fäladsmark).

Villasamhällen, järnvägar, industri och kraftledningar dominerar i landskapet idag.

279

Linjalen läggs i landskapet

Kattarp, sett från öster. De två gårdarna i bildens högra marginal (under mitten) är från ovan nr 8 och nr 6. De gårdarna ligger kvar på samma platser som de gjorde före skiftena och redan i det tidigaste kartmaterialet. Häremellan (på det jordbruna fältet) låg före skiftet nr 7 och en tomtmark tillhörande Ebbarp (som starkt indikerar ett tidigare läge för Ebbarp och att det är ett avgärda hemman från Kattarp). Precis ovanför nr 8 i bilden låg nr 9 (på det ljust gröna fältet) och rakt till höger om kyrkan låg nr 10 inom samma fält.

Precis till vänster om kyrkan låg nr 11. Nr 7, 9, 10 och 11 flyttades i samband med enskiftena i byn. Övriga hemman i byn låg och ligger utanför bildens täckning. Gränsen mellan tomtmarkerna och fäladsmarken gick ungefär där vägen i fronten går fram.

Notera den lilla lövdungen i bildens vänstra marginal, till vänster om samhället. Det är den gamla torvmossen. Foto: Bertil Hagberg, Sesamphoto

280

Enskifte och laga skifte

Om vi från utvikningen kring Kattarp återvänder till utbrytningarna i undersökningsområdet, så ser en sammanställning över samtliga utbrytningar i partiella enskiften (dvs. där endast något eller några av byns hemman enskiftades) ut som följer: By

årtal: sökanden

Köpinge, Hjortshög, Mörarp,

1796: kronan (landshövdingen?)

1802: von Schwerin, Rosenlund före 1803: von Schwerin, Rosenlund

Gluggstorp,

1804–1805: gästgivare Löfström, Tågarp; baron Ramel, Sireköpinge Rya, 1805: lagman Lövenhjelm, Rydebäck; baron von Kochen, Krapperup; kamrer Hultberg, Ryamölla Svedberga, 1805: baron von Kochen, Krapperup; Tue Andersson, Troed Mickelsson, Nils Jönsson, i byn Västra Ramlösa, 1808: hovmarskalk von Platen, Ramlösa brunn Filborna, 1809: assessor Cöster, Fredriksdal Påarp, 1811–1814: tullförvaltare Cöster, Helsingborg Köpinge, 1812: lagman Ståhle Kattarp, 1822: sex bönder i byn samt lagmanskan änkan Flinck, Rögle Svart linje avgränsar enskiftesförordningens införande.

Det är alltså endast i tre fall som storskiftesförordningens § 73 utnyttjades i området, inklusive viss tvekan för Mörarp. Alla övriga utbrytningar gjordes enligt enskiftesförordningen, som medgav att övriga skiftesdelägare kunde stå utanför enskiftet om de så önskade. Som synes finns det en övervikt av ståndspersoner bland sökarna. Det är en intressant paradox eftersom merparten av de partiella utbrytningarna ovan skedde samtidigt som framför allt de helt eller delvis bondedominerade byarna i området i rask fart genomgick allmänna enskiften (som då inkluderade alla byns hemman). Några enskilda personer figurerar i flera partiella enskiften (som von Schwerin och von Kochen) och i andra fall finns det tydliga kopplingar mellan olika enskilda personer (som olika medlemmar i släkten Cöster).

Varför var ståndspersoner förhållandevis benägna att bryta ut sina enstaka hemman? För att diskutera den frågan måste vi för det första vara medvetna om att en partiell utbrytning nästan alltid medförde en utflyttning. Även om det förekom att bönder hade önskemål om att få flytta ut i samband med enskiftena så var det långt ifrån den vanligaste ståndpunkten. Det är möjligen rimligt att tänka sig 281

Linjalen läggs i landskapet

att en bonde på egen gård i större utsträckning ville vinnlägga sig om att ett allmänt enskifte verkligen skulle komma att genomföras om han dristade sig att söka för egen del. För det andra bör vi ta hänsyn till vad som hände efter utbrytningen och vad som var syftet med ansökan. För ett flertal av de ovanstående utbrytningarna genomfördes aldrig någon utflyttning av själva gårdskomplexet.

Syftet var då aldrig att bibehålla gården som sådan i en enskiftets gestalt, utan snarare att lägga ägorna intill en annan brukningsenhet, avhysa den tidigare brukaren och därmed åstadkomma en större enhet. Den typen av strategi hade av naturliga skäl inte bönderna.

Nyckeln ligger måhända ändå i att analysera hur de övriga delägarna (och lantmätaren) ställde sig till förrättningen beroende på vem som ansökt om enskifte. I de elva förrättningar med utbrytningar av ett eller flera hemman där övriga byn väljer att stå utanför enskiftet skulle man lika gärna kunna studera de som står utanför, som de som begär enskifte. I sju av dessa är det frågan om att sökanden är ägare till ett mindre enstaka hemman som får sina ägor lagda längst ut, intill bygränsen och där utbrytningen egentligen inte påverkar övriga skifteslaget särdeles mycket. Rekvirentens grannar går miste om betesmarker och får åker och äng igen. I övrigt bryts två hemman av fem ut i Gluggstorps by och de som väljer att stå utanför är en självägande bonde och två hemman under Bälteberga. I Rya är det Lövenhjelm som bryter ut ett par hemman, men det är också han som underligt nog låter sina övriga hemman i byn förbli icke enskiftade. I Svedberga är det hemmanen under Kulla Gunnarstorp som står utanför enskiftet när de andra bryts ut. Återstår Kattarps by. Här skulle man närmast kunna se det allmänna enskiftet som en fortsättning på en seg process där olika hemmansägare anslutit sig efter hand. Det var inte alls ovanligt att det såg ut på det viset, men vanligtvis hann man inte (som i Kattarp) fastställa ett partiellt enskifte medan man höll på. Vanligare var en process liknande den i Norra Vallåkra, som beskrivs här närmast.

En sökande, en utbrytning, men en plan över hela byn Många förrättningar kunde börja med att en av delägarna ansökt om enskifte och där vissa anslöt till ansökan vid första mötet, medan andra valde att stå utanför. I Norra Vallåkra (Fjärestads socken) sökte Per Olsson på ⅜ mantal nr 5 om enskifte i oktober 1805. Ingen ytterligare begärde enskifte i samband med första mötet, som hölls i mars 1806. Lantmätaren borde trots det enligt förordningens sjunde paragraf upprätta en plan över hela byn.

Enskiftesförordningen, § 7: Widare föreställes Delägarne til öfwerläggning, huru utbrytningen skal ske, för den eller de Grannar, den samma sökt, men på det den ej må så ställas, at de öfrige

282

Enskifte och laga skifte Grannarne hindras at få Enskifte, enär de framdeles om nyttan deraf winna öfwertygelse; så bör en allmän plan och indelning göras til enskifte för alla hemman i Byalaget, och i enlighet dermed, utbrytningen för Sökanderna werkställas.

I Norra Vallåkra gjorde Gustaf Svedenborg detta och på något ställe till, på andra ställen lät han endast göra en plan för dem som sökt om enskifte, så samme lantmätare kunde även vara inkonsekvent och det här är inget vi kan räkna med fullföljdes i stor skala. En underlig formulering angående planen möter oss som sista punkt i protokollet från det första mötet.

Den hemliga plan, som enligt 7 § i Kongl Majts Nådiga enskiftes förordning upgöras bör, finnes uptagen i ett särskilt Protocoll.34

Förutom i Norra Vallåkra nämns en »hemlig plan« för enskiftet i Frillestad (där Svedenborg också var förrättningsman). Dessa två exempel är de enda som jag kan påminna mig ha sett nämnas i förrättningsprotokollen från de skånska enskiftena. Sannolikt finns det några till, men det måste ändå anses ovanligt. Som framgår ovan står inget i den åberopade förordningens sjunde paragraf om att någon hemlig plan bör upprättas, det lade Svedenborg till utan det stöd han hänvisar till. Orsakerna till den här åtgärden kan man bara spekulera i. Det verkar närmast som om lantmätaren inte ville avslöja för delägarna var deras enskiften var utplacerade förrän de ansökt om enskifte, så att inte själva placeringen skulle påverka dem i deras beslut. Det vill säga för att undvika: »nej, min själ, till sydöstra hörnet vägrar jag flytta, här blir inget enskifte sökt för min del«, eller: »ligger den fine åkern på min lott, då skall jag minsann söka enskifte«. Att delägarna påverkades av hur planen såg ut var nog annars inte särdeles ovanligt. Många gånger kan man se delägare som avvaktar och håller lite på sin egen ansökan, tills utsikterna klarnat.

I Norra Vallåkra skedde inte nästa möte i förrättningen förrän året därpå (maj 1807). Under tiden hade också ägarna till nr 1 (2 st.) och nr 2 ansökt om enskifte och i samband med mötet sökte också de två delägarna till nr 5. I ansökan skriver de initialt tre sökanden: Sedan wi ärfarit att det är en förmohn af Enskifte, och att, sedan en i ett Byelag ärhållit, det förordsakar skada för de i samfälligheten qvarboende, alltså anhålles aller ödmjukast…

Vilken skada som de övriga ansågs sig lida av att en bröt sig ut är inte helt klart, men citatet är intressant och kan möjligen hjälpa till att förklara att de flesta byar där flera delägare bryter ut sina ägor mycket snart är helt enskiftade. I Norra Vallåkra ämnade ägarna till nr 3 och nr 4 (2 st.) fortsätta att bruka i samfällighet 283

Linjalen läggs i landskapet

även i fortsättningen. I enskiftesplanen fick de trots det utflyttningsskyldighet och deras gårdstomter hamnade på andra gårdars lotter. Svedenborg gjorde således en helt annan tolkning än många andra lantmätare huruvida man kunde åläggas utflyttning om man inte deltog i enskiftet för egen del. Resultatet innebar att de i fortsättningen fick lov att hyra sina gårdsplatser. Här kan vi tvivelsutan tala om att de få som ville ligga kvar i samfällighet led skada av de andras utbrytningar. Det dröjde inte längre än fyra månader så kom även dessa delägare in med ansökan om enskifte för egen del och därmed kom de att ta de lotter de blivit tilldelade i enskilt bruk.

Vem ska vara kvar och vem ska flytta ut?

Enskiftesförordningen innehöll som berörts en mängd nödvändiga klarlägganden, för att utbrytningar skulle kunna genomföras mer allmänt, men det kanske viktigaste av dem alla är paragraf åtta. Där föranstaltades om vem som skulle flytta ut när hela byn skulle genomgå enskifte, så kallat allmänt enskifte. §8 Skulle wid allmän Enskiftesdelning, som öfwergår hela Byalaget, fråga upstå hemmanen emellan, om Utflyttnings-skyldigheten, ware då de hemman mäst berättigade, at i Byen qwarblifwa, som äro bäst bebygde och å sina Tomteplatser hafwa betydligare Trägårds- eller andra nyttiga anläggningar.

Det var förstås inte så att en gård med sämre byggnader och trädgårdsodlingar per automatik flyttades ut vid skiftet. Lantmätarna försökte generellt spara så stor del av bebyggelsen som möjligt och de gårdar som passade in i skiftesläggningen fick bli kvar hur fallfärdiga de än var. Ofta blev det ändå frågan om överväganden där endera av ett par eller flera gårdar behövde flyttas för att skifteslotterna skulle bli någorlunda rationellt utlagda. För att avgöra vilken gård som var bäst byggd och som hade mest omfattande trädgårdsodlingar behövde en någorlunda noggrann inventering genomföras. Det är ofta något som avhandlas vid det första mötet. Beskrivningarnas detaljrikedom varierar betydligt mellan olika förrättningar. I Gunnarlunda (Fleninge socken) som enskiftades i samma förrättning som kyrkbyn beskrivs de olika gårdarna med angivande av vissa utvalda detaljer, som tjänade som rättesnöre i beslutet om vem som skulle flytta ut, men som idag dessutom hjälper till att måla upp den närmaste omgivningen i byn för oss. ¼ ibm [Gunnarlunda] som äges af Jöns Andersson har åbyggnaden i mycket godt stånd, in åt gården af korswirke och 2ne de yttre sidorne af gråsten. Södra längan uppbygd år 1794 och södra sidan war upsatt af god murning och sprängd gråsten af 50 alnars längd. Trägården är försedd med 14 st äple, 4 päron, 20 körsbärs och 104 st plommon till större delen stora trän utom åtskillige vilde träd deromkring.35

284

Enskifte och laga skifte

Många gånger slås man av den ansenliga mängden träd som fanns i trädgården, både vilda och fruktbärande. Att Andersson var glad i plommon kan man kanske misstänka. Ibland kan lantmätaren vara än mer nitisk i sin inventering av byggnadsbeståndet och vi får veta en del om inredning, tapetsering och annat. De flesta protokollen är mer sparsamma och ger bara ett omdöme om kvaliteten mer generellt, som i vårt återkommande kartexempel Södra Vallåkra.

Nr 2 2/3 mantal Utsockne frälse äges af Herr Ryttmästaren Adolph Coijet och brukas af Johannes Håkansson, tomten rymlig, åbyggnaden ordinair, har någon plantering af frukt- och wilda träd i hage med sten stängd.36

Den ordinära byggnaden till nr 2 i Södra Vallåkra räckte inte i konkurrensen och nr 2 tvingades flytta ut. Om två gårdar ansågs vara likvärdiga och en av dem skulle behöva flytta ut så angav förordningen att lottning skulle tillgripas. Det finns ett flertal exempel på att de inblandade delägarna i de fallen försöker komma överens utan slumpens hjälp. I Olstorp (Kvistofta socken) erbjöd sig den ene av två delägare att betala till den andre om denne tog på sig att flytta ut, istället för att de skulle dra lott.

Till undvikande af lottning emellan åboarne på No 4 om skylldigheten till utflyttning, utfäste sig nämndemannen Sven Nilsson att betala till Anders Jönsson sextiosex riksdaler Banco, hvilken summa utbetalas om Michaeli nästa år.37

Efter att förordningens § 8 tagit upp lottningsproceduren görs en mer allmän beskrivning om vad som bör hända med de utflyttande, hur lång tid och vad man i fortsättningen kan disponera efter att enskiftet fastställts. Förordningen ger den vaga riktlinjen »vissa år« för hur länge man skulle få ha kvar sina gamla tomtplatser.

De grannar, som då måste lemna sådana hus samt Trägårds och andra anläggningar, hwilka icke genast kunna flyttas, böra, efter Landtmätarens och Gode Mäns pröfning, i wissa utsatte år derwid bibehållas, emot skälig ersätning til den, på hwars lott de fallit…38

En praxis sätter sig snart, där den som tvingas flytta ut får disponera tomten och bo kvar i sex års tid efter skiftet fastställts. Under den här tiden har man också rätt att ta bort uppbruten sten och de träd som ingick i innehavet före skiftet.39 I Södra Vallåkra genomfördes ett allmänt enskifte under 1806. Adolph Coijet som ägde nr 2, 3 och kvarnen nr 5 i byn ansökte i maj 1805 om enskifte för sina hemman. När förrättningen inleddes med ett första möte den 6 augusti 1806 var ägandet till nr 1 uppdelat på två bönder. Nr 4 var delat mellan bonden Gunnar Nilsson och Gustaf Coijet. Gatehuset nr 6 ägdes av en Jöns Jönsson, som också brukade gästgivaregården nr 3, under Adolph Coijets ägande. Gustaf Coijet köpte 285

Linjalen läggs i landskapet

Efter LmS: akt L113-13:2.

före det andra mötet, som ägde rum femton dagar senare, in Gunnar Nilssons del i nr 4 och senare köpte han också in ena delen av nr 1.

Nr 5 (kvarnen) fick förstås ligga kvar på samma plats, liksom ena delen till nr 1, nr 3 och gatehuset nr 6. Den andra delen till nr 1, nr 2 och nr 4 samt ett onumrerat hus anmodades flytta ut från den gamla bytomten. När det som för nr 1 förekom att ett och samma hemman hade flera delägare var det annars vanligare att hela hemmanet fick en enda enskifteslott och sedan gjordes uppdelningen delägarna emellan i en separat förrättning.40 I de senare enskiftena och det efterföljande laga skiftet gjordes däremot normalt en uppdelning på delägarna redan i samband med att skifteslinjerna drogs upp. Lotterna till nr 4 och halva nr 1 lades intill varandra och de lades efter skiftet samman till Vallåkra gård. Notera att nr 2, som fick flytta ut i söder, och därmed fick en hel del tidigare fäladsmark på sitt enskifte, kompenserades med en något större ägolott.

Gatehuset nr 6 fick ligga kvar och fick sitt ägoinnehav tillagt till huset. De skattlagda numrerade gatehusen fick nästan alltid ligga kvar på samma plats som tidigare. Det kunde någon gång förekomma att de hade mer betydande innehav i vångarna och för att kunna dra samman innehavet behövde huset flyttas, men sällan annars. Om gatehuset ägdes av någon annan i byn var det förstås vanligt att dennes olika ägolotter lades intill varandra och då kunde gatehuset också behöva 286

Enskifte och laga skifte

flyttas.41 Likaså var det vanligt att de gatehus som låg under godsen flyttades och lades invid gränsen mot godsets huvudgård om så var möjligt. De oskattlagda gatehusen på byns gemensamma marker hade däremot en lite annorlunda och klart vanskligare situation. Det onumrerade gatehuset som fanns i Södra Vallåkra, gemensamt till byn, flyttades i samband med förrättningen. För gatehusen på enskilda bönders jord förekommer lite olika lösningar. Många gånger hade bönderna anlagt gatehus på sina tomtmarker vid bygatan och när de tomterna tillföll någon annan ägare i samband med skiftet kunde det förekomma att husmannen följde med sin tidigare jordägare och fick en ny tomtplats på den nya skifteslotten, men lika gärna kunde man bo kvar och skriva kontrakt med den som fått gatehuset på sin lott. I Norra Vallåkra fastställdes att de hus som legat på samfälld mark skulle stå kvar och hyran som tidigare betalats till byn skulle i fortsättningen betalas till den enskilde enskiftesägaren som fått huset på sin lott.42 Om det fanns kontrakt med den förre ägaren kunde den nye ta över det, liksom det föreskrivs i Olstorps by.

De torpare som af en eller annan Delägare erhållet contract på jordegendom för vissa år eller lifstiden komma att dervid orubbade förblifva, emot fullgörande af sitt contract till den som erhåller torplägenheten uti sin skiftesplan.43

Enskiftesförordningens utveckling och ersättning med laga skiftesstadgan Skåne fick tillsammans med Skaraborgs län en ny enskiftesförordning 1812. Det innebar några förtydliganden och några tillägg. Ett tillägg var att en bedömning skulle utföras om enskifte över huvud taget var möjligt i den by där man sökt om enskifte. Det finns enstaka exempel på att ansökan om enskifte både före och efter detta avslås.44 Rågångstvister med omgivande byar i samband med enskiften hade varit ett återkommande gissel och nu byggdes förordningen ut med förtydliganden kring hur man borde förfara med angränsande byar. En paragraf kring skogsmark lades också till. Skog som tidigare storskiftats skulle inte inbegripas i enskiftet om inte hela byalaget önskade detta. Efter att förordningen setts över av en skifteskommitté under 1810-talet så ändrades den igen till 1821. Då skulle den bli mer tillämpbar för resten av landet, med sina mer skiftande förutsättningar och därför bestämdes antalet ägolotter som lantmätaren i fortsättningen fick lägga ut till tre stycken per gård. Tidigare hade möjlighet funnits att lägga klart avvikande marker (som torvmossar med mera, jfr Kattarpsexemplet ovan) i separata skiften, men nu infördes möjligheten över hela ägorymden.

Den sista enskiftesförordningen kan sägas vara en form av kompromiss för att sprida enskiftet, men den verkliga spridningen i landets skogsbygder kom i och med att enskiftesförordningen ersattes med laga skifte. Laga skifte var däremot 287

Linjalen läggs i landskapet

Vallåkra, sett från väster. Det lilla vattendraget hitom samhället utgör den historiska gränsen mellan Södra Vallåkra och Kvistofta. Notera vägen som löper från bildens nedre kant, uppåt genom samhället. Där denna väg gör en tvär högersväng intill en liten dunge (precis ovanför samhället) låg Södra Vallåkra gamla bondby med fyra gårdar. Ingen av gårdarna finns kvar, men här var det inte enskiftet som helt utplånade den gamla byn utan snarare etableringen av Vallåkra gård (som syns en bit ovanför mitten, till höger).

Coijet ägde mer eller mindre hela byn och lät en tid efter skiftet slå samman sina underlydande arrendegårdar till en enda så kallad plattgård. (Jämför flygbilden med till exempel den tredimensionella modellen på sidan 256.) Foto: Bertil Hagberg, Sesamphoto.

inte (tvärtemot vad som ibland hävdats) en kompromiss, utan en klar radikalisering. Tidigare hade storskiftes- och enskiftesförordningarna löpt parallellt. De båda förordningarna ersattes 1827 av laga skiftesstadgan. I laga skifte skulle all byns mark ingå i förrättningen. Detta var en skärpning mot både storskiftet och enskiftet. Antal ägolotter lät man stå kvar vid den sista enskifteskungörelsens tre stycken, vilket var en inskränkning gentemot storskiftet. Ingen kunde nu välja att stå utanför förrättningen, utan det ovillkorliga vitsordet gällde. Hade en delägare begärt laga skifte skulle hela byn genomföra laga skifte. Detta var strängare än enskiftet.

Skiftena spreds sedan med klart mindre kompromisser än tidigare.45 288

Enskifte och laga skifte

Olika förfaringssätt För att spara så stor del av bebyggelsen som möjligt och möjliggöra kvarboende för dem som önskade detta löste lantmätarna ofta dilemmat genom att lägga skifteslotterna som kilar in mot bytomten.

Många gånger kunde detta innebära att man kompromissade hårt med rationaliteten. I sådana byar förekom det att hemmansägarna själva flyttade ut gården mer centralt på ägorna en tid efter skiftet. Den här typen av »tårtbitsskiften« eller »solfjädersskiften« förekom både i godsbyarna och i övrigt. Hur långt lantmätaren kunde gå berodde förstås också på själva bystrukturen och storleken på byn. Ett exempel på hur man kunde förfara för att bevara gårdarna utgörs av byn Holk under Rosendal.

Holks by före och efter skiftet Holks inägor karterades och beskrevs 1746 tillsammans med övriga byar under Rosendal. Byn hade gemensam fälad med grannbyarna söderut och låg i vångalag med omgivande Hyllstorp och Fleninge. De fyra gårdarna i Holk låg i ett karakteristiskt läge på gränsen mellan inägor och utmark. En långt driven ägoblandning rådde inom byn (trots den ringa storleken) och även med omgivande byar.

Laga skiftet genomfördes så sent som 1851 i Holk. Lantmätaren lät då lägga gränslinjerna så att samtliga fyra gårdar kunde bli kvar. Kartorna har samma skala och utsnitt och åkermarken från 1746 har lagts ovanför skifteskartan, som i sin tur ligger ovanpå terrängkartan av idag i blekt gråskala. Alla gårdarna fick som synes ett separat fäladsskifte. Gård nr 2 fick ingen del i de gamla inägorna alls. Det är svårt att tro att en sådan lösning hade accepterats om byn bestått av självägande bönder. Två gårdar återstår idag 289

Linjalen läggs i landskapet

av byn (nr 2 och nr 4) och motor­vägen till E4:an skär tätt inpå den gamla bytomten. Trädrader och småvägar minner i dagens landskap om äldre strukturer och lantmätarens linjalstreck.46 Fastmårup

Fastmårup år 2007 från väster.

De tre gårdarna i Fastmårups by (Fjärestads socken) ligger kvar på bytomten i en liten klunga på samma plats idag som före laga skiftet i byn. Lantmätare Hallbäck hade en tacksam uppgift då byn ligger centralt inom ägorna och endast är tre gårdar stor.

Foto: Henrik Svensson

Konceptkartan till laga skifte i Fastmårup, kartlagd 1829.

I denna vackra skiftesplan av Hallbäck kunde samtliga gårdar ligga kvar utan att skifteslotterna för den skull behövde läggas ut som långsmala tårtbitsliknande kilar. LmM: Fjärestads socken, akt 19 (12-FJÄ-19).

290

Enskifte och laga skifte

Görarps by Paradexemplet för hur långt lantmätarna kunde gå för att spara bebyggelsen utgörs i området av Görarp (Bårslövs socken). Görarp bestod av tre hemman men hela sju separata brukningsenheter, när en av delägarna till nr 1 (Bengt Persson) begärde laga skifte i februari 1828. I de tidigare enskiftena och under storskiftet lade lantmätarna oftast ut en lott per hemman och sedan skedde sämjedelningar mellan eventuella delägare. Vid ett laga skifte skulle däremot de olika hemmansdelarna ha särskilda lotter. I Görarp bodde fyra bönder på nr 1 inom en större fyrlängad gård. När byn skulle skiftas lät lantmätare Joh. Isberg lägga ut linjer som skar det här gårdskomplexet i fyra delar.

Skiftet tedde sig närmast som en dåligt uppfälld solfjäder. En liknande lösning gjordes för nr 3, som emellertid endast bestod av två brukningsenheter och därför framstår som något rimligare.

Planen innebar alltså att samtliga sju brukare i byn kunde bo kvar.

Redan året därpå hade man på nr 1 insett hur problematisk den här lösningen ändå var. En av de fyra ägarna (Pål Rasmusson) tyckte att ägorna fortfarande föreföll sammanblandade och han ansökte om förnyat laga skifte, men då förstås endast för de fyra gårdarna inom nr 1. I samband med detta tvingades två av gårdarna att flytta ut. Gårdarna till lotterna A och C (se kartan) fick bli kvar och de andra två flyttade ut sydost om gårdstomten. Stängseldelningen mot grannarna visade sig vara full av kontroverser, så skiftet var inte avslutat förrän 1849, eller 21 år efter den första ansökan.47 Efter det har sammanslagningar (av bland annat nr 3) och hemmansklyvningar förändrat strukturen, men fortfarande ligger en gård på var och en av platserna för de tre ursprungliga Görarpsgårdarna. Detta kan skönjas i kartöverlägget ovan.

Vägen från Råå till väg 109 skär numera mellan gårdarna och Bårslövs villasamhälle har tagit en del av Görarps marker i anspråk, samtidigt som E6:an naggar de västra delarna i kanten. Under efterkrigstiden har området präglats av en betydande mängd växthusodlingar och något av det finns ännu kvar. De tre gamla 291

Linjalen läggs i landskapet

gårdarna i Görarp ligger numera insprängda som en slags agrar anakronism mitt i all modernitet och rörelse.

Om Holk, Fastmårup och Görarp är exempel på hur all bebyggelse kunde sparas på bytomten i samband med skiftet så är Tånga i områdets norra hörn ett exempel på motsatsen. Hela byn Tånga låg vid 1840-talets mitt under Rögle säteri strax söder om byn. Byn bestod av åtta hemman men delades vid laga skifte 1845 upp i inte mindre än 20 separata skifteslotter. Ingen av de tidigare gårdarna fick ligga kvar på bytomten. Tånga gård sattes upp på fastigheten 1:1 och därunder lades alla fem lotterna till nr 3. De övriga gårdarna flyttade ut och snart hade framför allt den sydöstra delen av byn delats upp i en mängd småbruk, vilket tydligt syns på generalstabskartan bara 15 år efter skiftet, där en mängd gårdar och hus är utmärkta inom Tånga.

Laga skifteskartan till Södra Häljaröd, Tånga och Utvälinge byar.

Dessa tre byar låg i vångalag före skiftena och skiftades som synes samtidigt i samma förrättning. Fäladsmarken låg söder om byn och varje gård i Tånga hade en egen längre eller kortare fägata. Fastigheterna nr 1 och nr 3 lades samman till Tånga gård, medan fastigheterna nr 4 och 7:2 gick åt andra hållet och styckades upp i ett flertal småbruk.

Akten står i förteckningen som »fördelning av ägorna till hemmanen«. Se LmM: Välinge socken, akt 38 (12-VÄE-38).

292

Enskifte och laga skifte

Enskiftets och laga skiftets genomförande i området I undersökningsområdets 72 byar genomfördes enskiftet allmänt i 36 byar, laga skifte i 30 byar och 6 byar avhystes under (eller före) perioden. Det finns en intressant geografi gömd i de här siffrorna, som blottläggs i en kartering av spridningsförloppet.

Årtalet för förrättningen har tagits från konceptakternas uppgifter om ansökningsdatum, där dessa finns, annars från förordnandets utfärdande.

Notera alltså att en förrättning mycket väl kan ha börjat på ena sidan av kategorigränserna och avslutats på andra sidan.

Källa: LmM: diverse akter.

293

Linjalen läggs i landskapet

Som synes är det ungefär samma område som storskiftades som också är först ut med de tidigaste allmänna enskiftena över hela byn. Om den här bilden jämförs med hur ägarförhållandena såg ut i området framträder ett mönster som möjligen kan anses som förvånande för den med den traditionella bilden för ögonen.

Ägarförhållandena i området under 1820-talets slut.

Källa: Taxerings­ längder för Luggude och Rönneberga härader, 1829.

294

Enskifte och laga skifte

Av områdets 72 byar var ungefär hälften (37 st.) ägarmässigt dominerade av godsägare och andra ståndspersoner medan andra hälften (35 st.) dominerades av självägande bönder. Böndernas byar genomgick med kraftig majoritet allmänt enskifte och de flesta så redan enligt den första förordningen (1803–11), vilket jag låtit definiera som tidiga enskiften. Endast nio av de bondedominerade byarna i området återstod som ej enskiftade när laga skifte ersatte enskiftet och storskiftet 1827: Raus hade börjat sin skiftesförrättning som ett enskifte 1826, men avslutades som ett laga skifte 1829. Hjortshög (Kropps och Mörarps socknar) började 1825 en storskiftesdelning av fäladsmarken efter en ansökan av en enstaka bonde. Delningen drog ut på tiden genom att skifteslaget överklagade förrättningen till högsta instans och vägrade bistå med mätningar med mera under tiden. Hjortshög framstår som det kanske främsta exemplet i området på en by där i princip alla (utom sökanden) ser ut att ha varit ytterst negativa till skiftesreformerna. Vid ett möte hösten 1827 övergick förrättningen i ett klart mer radikalt laga skifte, som kunde avslutas först 1833. Förhalandet av processen blev ytterst kontraproduktivt för byns bönder om målsättningen var att komma undan en förändring. Ödåkra laga skiftades 1827 (Fleninge socken), Döshult 1827 (Allerum), Görarp 1828 (Bårslöv), Fastmårup 1829 (Fjärestad), Olstorp 1829 (Kvistofta), Signestorp 1829 och Östraby 1831 (Kattarps socken). Alla de övriga 28 bondedominerade byarna genomgick enskifte. Det var dessutom som synes så att alla de byar som laga skiftades gjorde det tidigt, senast fyra år efter den stadgans införande, den allra sista bondbyn påbörjade alltså sitt laga skifte redan år 1831.

Enskiftet i godsbyarna För de godsdominerade byarna är kronologin den omvända. Endast åtta stycken av dessa enskiftades. Södra Vallåkra och Rya har redan berörts ovan. Fjärestadtorps tre hemman låg i ägoblandning med moderbyn och kyrkbyn Fjärestad och enskiftades således samtidigt som denna i en mycket konfliktfylld förrättning som återkommer i separat skildring nedan. Det var prästen Jeorg Gottlob Löhr som hade ansökt om enskifte för sitt annexhemman i Fjärestad redan i juli 1803.

Majorskan Ehrenborg stämde in i ansökan för sina hemman i byn inklusive de tre i Fjärestadtorp, men först i augusti 1805.48 Kyrkoherden i Bosarpsdominerade Hässlunda begärde våren 1806 att ägorna till byn skulle mätas och läggas i storskifte. Under förrättningens gång, när mätningen var klar, ändrade han sig och begärde istället enskifte i en ansökan som kom in sommaren 1808. I byn fanns förutom prästgården fyra kronoskattehemman, ett klockarbol, åtta hemman under Bosarps säteri och fyra hemman under Gedsholm.49 Dessutom kom hemmanen Ballarp och Gödstorp under Bosarp att ingå i samma skifteslag. Gustaf Tornérhjelm på Gedsholm motsatte sig enskiftet och skrev en tresidig inlaga till protokollet om varför det borde skjutas på framti295

Linjalen läggs i landskapet

den. Han dök inte upp på mötet den 20 september och hade inte heller skickat någon med fullmakt. Alla de övriga skiftesdelägarna, godsägaren på Bosarp genom sitt ombud, den för skiftena i området välbekante Sven Philip von Schwerin, och de fem självägande bönderna, stämde in i ansökan om enskifte. De olika ägorna lades ut på ett »engelskt« vis. Med det menar jag här att godsens hemman inte särbehandlades utan lades i en och samma storlott, som godsen sedan i efterhand delade upp eller lät behålla efter eget gottfinnande. Kronorusthållet nr 6 var det enda av de hemman som inte låg under godsen och som behövde flytta ut.

Hemmanen under Gedsholm lades så småningom ut som tre farmer (Gustafsminne, Erikslund och Hedagården). Dessa genomgick sedan ett inbördes laga skifte 1862 och efter det har dessutom Erikslund lagts till Ekeby socken såsom vederlag för den säterijord inom Hässlunda by som ansågs tillhöra Gedsholm.50 Ottarps by låg under Bälteberga, förutom prästgården och ett klockarbol. De fyra frälsehemmanen ägdes av Cornelius Cronsioe på Bälteberga. Byn genomgick enskifte 1812 på begäran av Cronsioe.51 De tre byarna Bröda, Nällåkra och Ry (Allerums socken) ingick i det så kallade Allerums markelag när detta enskiftades 1827. Det var ägaren till ett kronoskattehemman i Allerum som hade begärt storskifte och rågångsskillnad mellan de olika byarna i markelaget, men förrättningen slutade så småningom med enskifte för bland annat Bröda och Ry och här ingick också Nällåkras utägor. Alla berörda kronoskattebönder i Allerum samt gods­ ägarna på Kulla Gunnarstorp och Krapperup ansökte om enskiftet.52 En sak som är slående utifrån den sammanfattande genomgången av enskiftesförrättningarna i godsbyarna är att endast en enda initierande ansökan om enskifte kom in från de gods som ligger inom området (Cronsioes på Bälteberga för Ottarp). Till detta kan med tvekan läggas Rya by som till stor del låg under Lövenhjelm (Rydebäck). I alla övriga enskiftade godsbyar var det kyrkoherdar, kronoskattebönder eller godsägare utifrån som initierade enskiftet.

I tretton godsbyar genomfördes laga skifte före 1850, varav de flesta under tidigt 1840-tal: Välinge 1829, Utvälinge 1845, Tånga 1845 och Möllarp 1847 (dessa byar låg helt eller delvis under Rögle), Välingetorp 1847 (Vegeholm), Djuramossa 1841 och Mjöhult 1841 (Kulla Gunnarstorp), Tollarp 1831 (Rosenlund), Långeberga 1836 (Rosendal), Rönnarp 1841, Ormastorp 1842, Kingelstad 1842 och Gluggstorp 1845 (Bälteberga).

Rosendal framträder som särdeles sent med att genomdriva skiftesreformerna på sina domäner. Endast Långeberga (som bara delvis låg under Rosendal) var enskiftad eller laga skiftad 1850. I det fallet var det dessutom så att det var den andre delägaren i byn, Carl von Hennigs på Rönneholm (som ägde hemmanen nr 2 och 4) som begärde enskiftet. Bennet på Rosendals säteri med sina tillika två hemman (nr 1 och 3) kunde då svårligen ställa sig utanför förrättningen även om han lyckades skjuta upp starten inte bara en utan två gånger.

Hyllstorp, Kropp och Holk skiftades 1851, medan Björka fick vänta till 1878. I en 296

Enskifte och laga skifte

förrättning som benämns som »utstakning af rågångarne mellan särskildte hemman och Rosendals säteri« genomfördes vad som lika gärna hade kunnat kallas för laga skifte. Ljungberga, Lydestad, Källstorp och Västraby var bland de hemman (och byar) som genomgick den här förrättningen under åren 1878–1882.

Extremen i hela undersökningsområdet är Väla som inte slutgiltigt skiftades förrän 1902! Förutom dessa rosendalshemman ingår Tursköp (Kattarps socken, tidigare under Rögle, men vid tiden för förrättningen frånsålt till en patron Hansen) bland de allra senast genomförda skiftena. Tursköp genomgick en laga delning 1880. (Hansen hade då ansökt om vad han benämnde som »laga skiftning«.)

Det finns 14 byar i området som uppenbarligen inte hittas i registren. Det kan då röra sig om att de ingår i en större krets och inte syns som individuella enheter (som Bröda, Nällåkra och Ry som ingick i det så kallade Allerums markelag).

Samma sak kan sägas om de fyra av byarna under Rosendal som genomgick »rågångsutstakning«. Tursköps förrättning står som laga delning, men benämns i protokollet som laga skifte. Det återstår då att förklara sex byar av de fjorton, det rörde sig om de som under eller redan före skiftesperioden avhystes av godsen. I och med att hela byn avhystes fanns förstås ingen anledning att genomföra något skifte. Västraby och Fulhult (under Rögle), Svedberga och Gummarp (under Kulla Gunnarstorp) samt Todarp och Lågastorp (under Rosendal) var de byar i området som avhystes under 1700-talet eller 1800-talets början.

Sammanfattningsvis förhöll det sig alltså så, att när Östraby 1831, som den allra sista bondedominerade byn i området, genomgick laga skifte så hade laga skifte eller ett allmänt enskifte endast genomförts i sex av de 37 godsdominerade byarna!

Dessutom var det på så vis att det i ett flertal fall inte var den till ägarvolymen dominerande godsherren som ansökte om enskifte. I de byar som hade fler del­ ägare finns tvärtom exempel på att denne då intog en defensiv och konservativ roll. Efter att ha konstaterat detta är det intressant att vända blicken mot de självägande böndernas roll. Hur var det då egentligen i de bondedominerade byarna?

Vem var det som tog initiativet där?

Enskiftet i de bondedominerade byarna För att diskutera initiativet bland bönderna finns anledning att närmare fokusera på de tidigaste förrättningarna. Gränsen har i den här texten dragits vid att de skall vara påbörjade innan den andra enskiftesförordningen 1812.

En populär åsikt som odlades redan under samtiden var att bönderna blev påverkade av ståndspersoner, prästerskap och lantmätare i processen. Etablissemanget i form av jordägande adel, statsmakten och andra ståndspersoner klagar gång efter annan på att bönderna var alltför inskränkta för att kunna ta till sig av och dra fördel av nymodigheter. Ett sådant vittnesmål är ovanligt tydligt i en studie av enskiftet i Fjärestads by.

297

Linjalen läggs i landskapet

Häradsskrivaren Efwerlöf fungerade som kronofullmäktig, det vill säga ombud för kronans intressen i byn, vilket i allt väsentligt var detsamma som kronofogdebostället nr 11. Efwerlöf lämnade in en skrivelse där han motiverade varför han ansåg att nr 11 borde flyttas ut på fäladen och därmed genom kompensationen för den sämre marken få en kvantitativt större ägolott än annars. Genom rätt brukningssätt skulle snart den forna fäladsmarken vara lika god som den åkermark man i så fall lämnade. Han ansåg nämligen att »en sådan odling kan snarast wäntas, då bostället icke kan komma att innehafvas af andra än ståndspersoner, hvilka i allmänhet äga bättre kännedom om ny jords förmånligaste brukningssätt«. Den här typen av ståndspersoners syn på ståndsfränders överlägsenhet i jordbrukande är vanlig och det kan säkerligen vara frestande för efterkommande att ta det som fakta. En sådan okritisk användning av de samtida källorna torde ha stor del i till exempel Eli Heckschers syn på böndernas underlägsenhet som aktörer i jordbruksnäringens framåtskridande.53 »Den dumme bonden«-perspektivet har lyckligtvis numera försvunnit ur i alla fall den vetenskapliga forskningen sedan decennier tillbaka.

Förrättningen i Fjärestad begärdes av prosten Jeorg Gottlob Löhr i juli 1803, mindre än fyra månader efter förordningens utfärdande. Löhr ansökte om enskifte för sitt annexhemman nr 16, som brukades under två skilda gårdsbruk av två olika landbönder. Han önskade att Björkegren skulle förordnas för uppdraget och när inte det gick transporterades uppdraget via Isberg på lantmätare Rosell. Rosell var inblandad i några tveksamma förrättningar under enskiftets inledningsskede och skiftet i Fjärestad är troligen ett av de mest tveksamma för att inte säga högst kontroversiella. Enskiftesförrättningen i byn avstannade redan under hösten 1803 på grund av skarpa överklaganden från samtliga delägare och behövde tas upp igen från början, då så småningom enskiften för nr 16 och det redan ensamliggande hemmanet nr 22 (Kärragården) fastställdes. Den 30/9 och 1/10 träffades man första gången och enligt bönderna anförda av inspektor Pehr Hultbergs på Krapperup redogörelse var det en underlig konferens.

Rosell skall vid mötet ha spelat en märklig roll, »ehuru det varit hans åliggande at fatta och til Protocollet anföra, hvad deruti rätteligen bordt intagas, han endast likväl fördt pennan efter dictamen af en vid tilfället okallad och således obehörigt närvarande person, Herr Landtmätaren Svedenborg«.54 Bönderna var också kritiska till att förhandlingarna skett nattetid. »Protocollet som vid detta sammanträde blifvit hållit … visar väl icke tiden, då conferencen blifvit slutad, men at detta skedt omkring klockan 2 förberörde natt, kunna vi med vittnen fulltyga, ifall det skulle sättas ifråga.« Man menade också att kronofullmäktig var jävig och att en av dem som var frånvarande på mötet sonika antogs ha sökt om enskifte (vilket visar sig överilat från Rosells sida). Rosell/Svedenborg gjorde en plan för hela byn och tog itu med frågan om utflyttning med mera, samt ålade alla att delta i kostnaderna för förrättningen. Detta retade bönderna mest. Att övertalnings298

Enskifte och laga skifte

En bekant namnteckning dyker upp bland gode männen i den lite märkliga konferensen 30/9–1/10–1803 i Fjärestad. Rutger Mackleans namnteckning syns längst ner till vänster under lantmätaren Rosells egen underskrift. Till höger Magnus Gabriel Löhrs namnteckning under protokollet, en namnteckning som medförde att annexhemmanet nr 16 trots allt tvingades flytta ut från byn.

metoderna varit av det inte så snygga slaget för att få förrättningen i hamn vittnar bönderna om. Gode män verkar ha tagit till brännvinet när argumenten tröt. »Lyckligt för oss är det likväl, at Protocollet icke vunnit något vitsord genom våra underskrifter ehuru intet medel sparades för at nycktra eller drukne förmå oss at genom denna åtgärd äfventyra vår hela timeliga välfärd.« Löhr tog i den här vevan tillbaka sin ansökan om enskifte eftersom båda hans hemmansdelar till annexhemmanet nr 16 blev ålagda utflyttning. Han hade önskat att en gård skulle bli kvar intill kyrkan. Eftersom han (eller snarare hans son Magnus Gabriel enligt fullmakt) ändå varit en av dem som skrivit under protokollet så ogillades hans hemställan av generalguvernör Johan Christopher Toll (1743–1817). Däremot ansåg Toll att protokollet hade så stora brister att Rosell fick lov att ta upp processen från början i ett nytt möte den 6/12. Även mötet den 6/12 ifrågasattes på formella grunder. Toll kommenterar inlagan. »Det är af vice Landtmätaren Rosell medgifvit, icke allenast, at sedan conceptprotocollet efter justeringen och underskriften, tillfälligtwis blifvit med bläck öfverstänckt och obrukbartgordt han detta protocoll omskrifvit, men till hufvudsakelig innehållet oförändrade protocollet fogadt de namn och underskrifter som tillhört conceptet.« Hultberg och bönderna menade att Rosell förvanskat protokollet och att han med avsikt stänkt över det med bläck för att få tillfälle att skriva om det. Toll är i sitt utslag märkbart irriterad över Rosells slarv, men mest irriterad är han ändå över Hultberg. Han inte bara ogillar överklagandet utan han bötfäller till och med Hultberg för förolämpning av framför allt gode männen.

I samband med utstakning av de fastställda enskiftena för nr 16 och 22 i augusti 1805 kom majorskan Ehrenborg in med ansökan för sina hemman (nr 3, 4, 20 och Fjärestadtorp 1, 2 och 3). Svedenborg tar då också formellt över förrättningen.

Första (och sista) mötet för det allmänna enskiftet följer den 3/9 samma år och då 299

Linjalen läggs i landskapet

anhåller samtliga ägare om enskifte var för sig. Svedenborg är den lantmätare som figurerar i överlägset flest enskiftesförrättningar i området, speciellt i reformens inledningsskede. Gustaf Svedenborg var född 1776, av adlig börd, och han tog sin lantmätarexamen 1798. Han blev vice lantmätare 1799 och kommissionslantmätare samma år som enskiftesförordningen infördes, 1803. Han bodde i Karleby socken och dog redan 1820, endast 44 år gammal.55 I Assertorp (Hässlunda socken) ansökte tre bönder på samma hemman om enskifte år 1807. Byn var relativt liten och centralt belägen på ägorna, vilket medgav för lantmätare Svedenborg att lägga ut enskiften på så sätt att fem av de sju gårdsbruken kunde ligga kvar. Samtliga delägare instämde i ansökan vid första mötet.56 Hans Nilsson var en av fem delägare i hemmanet Katslösa nr 8 (Kvistofta socken) och det var han, som en liten åttingsbonde, som sökte om enskifte i byn.

Samtliga femton övriga delägare i skifteslaget stämde in i ansökan vid första mötet.

Mot slutet av förrättningen ser intresset ut att ha avtagit något för i alla fall två delägare. Lottning tillgreps mellan hemmanen nr 5, 7 och 9. Ägarna till nr 7 och 9 blev belåtna med utfallet av lotten, men Sven Jönsson på nr 5 blev mäkta missnöjd och vägrade skriva under protokollet »emedan han är missnöjd med den plan, som honom genom lottning tillfallit«. Katslösa är således ett bra exempel på hur bönderna inte var negativa till enskiftestanken som sådan. Byn är en av pionjärerna i området med skifte redan 1804 och alla är med på noterna från början. Det är själva lösningen, planen, resultaten av förhandlingarna och bytena, som på vissa ställen skapar missnöje och som vissa skulle vilja se annorlunda. Det är inte så att man skulle vilja ha enskiftet ogjort i Katslösa. Jönsson skulle bara så innerligt velat ha vunnit lotten respektive lantmätarens gillande bedömning.57 Gantofta och Kvistofta i samma socken skiftades åren efter varandra, 1804 och 1805, på initiativ av samme sökande, trumpetaren Angresius. Nr 5 i både Gantofta och Kvistofta var anslagna som trumpetarboställe och Angresius önskade få dessa utbrutna och lagda intill varandra vid bygränsen. I Kvistofta stämde samtliga in i ansökan. De som ålades utflyttning efter rannsakningen av byggnadsbestånd och trädgårdar fick alla dra lott om läget för deras framtida enskiftesplaner. Prosten var lite bekymrad över risken att förlora sin bästa äng »Husmarken« i processen.

Han använde då ett slitet talesätt som redan i samtiden stod som symbol för det markanvändningssystem som gällde före skiftena och den agrara revolutionen. … men skulle Prästegården förlora denna Eng, på hvilken minst åhrligen kan höstas 30 lass godt hö, war det för Prästegården en känbar skada emedan Eng är åkrens Moder…

Källa: LmM: Kvistofta socken, akt 7 (12-KVI-7), s. 8.

300

Enskifte och laga skifte

Att äng var åkers moder var alltså ett använt talesätt redan i samtiden. Prästen fick behålla Husmarken, som sonika undantogs vid delningen. Alla numrerade gatehus blev kvar på sina platser, men annars var skiftet ganska radikalt med endast sex kvarboende och elva utflyttade. I Gantofta stämde ägarna till nr 1, 2 och 3 in i ansökan och som lantmätaren logiskt noterade så »följde enskifte även för nr 4«, som var den enda gården där innehavaren inte ansökte för egen del.

Endast nr 3 behövde flytta ut från Gantoftas spridda gårdstomt.

Bårslöv är en by med sina ägor i en lite märklig utsträckt form och även om lantmätare Svedenborg gjorde vad han kunde med en ansats till tårtbitskiften runt bytomten, så tvingades ändå 17 gårdar att flytta ut medan nio kunde bli kvar på sina gamla platser när byn skiftades 1806–1809. Vissa gårdar med två delägare fick trots det bara ett enskifte, medan andra under samma förhållanden delades upp i förrättningen. Sammanlagt fanns 32 delägare i skifteslaget (men endast 26 skifteslotter på grund av dessa olika principer för vilka som lantmätaren lade i separata lotter). Samtliga anslöt till ansökan om enskifte vid första mötet. Det var återigen Löhr som hade ansökt om utbrytning i enskifte för prästbolet nr 1. Löhr var präst i Bårslöv och Fjärestad. Han ansökte om enskifte i båda dessa byar. Prästen Jeorg Gottlob Löhr företräddes vid förrättningen i Bårslöv av sin son Hugo mot fullmakt. I Fjärestad hade det varit en annan son, Magnus Gabriel som haft samma uppdrag. Sonen Hugo tituleras i skifteshandlingarna som ingenjör, liksom lantmätaren. I båda sina ansökningar ger prosten Löhr mustiga motiveringar till sitt beslut. Till Bårslövs protokoll anför han följande: Sedan erfarenheten wisat att bland de nyttige företaganden, hwarmed en landtbrukare sig syslosätter, Enskifteswerket i detta afseende syftar åt dess bästa befrämjande, därigenom, att ej allenast många olägenheter undvikas med ägoblandningar och onödiga kostnader å stängsel, utan och den fördel winnas, att man kan wänta sig flerdubbel afkastning utaf en utmark, hwaraf man hittills i samfällighet haft ganska liten fördel; så är detta en bewekande orsak för mig, att hos konungens Höga Befallningshafvande allerödmjukast anhålla om förordnande för herr ingenieur Svedenborg, att i Enskifte lägga mitt innehafvande preste-bol No 11 ¾ mantal, med första som sig göra låter. Bårslöv den 6te maji 1806. J.G. Löhr.58

Något anmärkningsvärt är att Löhr menar att man skulle spara stängsel med enskiftet. En av de orsaker som brukar läggas fram för byarnas existens över huvud taget är nämligen att samarbetet kring hägnaderna sparade både arbetsinsats och hägnadsmaterial. När varje gård skulle hägna om sina individuella ägor bör snarare hägnadsbehovet ha ökat. Östra Ramlösa by bestod av fyra hemman (nr 1, 5, 6 och 7), varav nr 1 hade fyra delägare. Vid skiftet 1806 fick nr 5 och nr 7 flytta ut, men eftersom nr 5 fick gamla inägor och i övrigt god skog på sin lott och nr 7 fick enbart fäladsmarker beslutades att all utflyttningshjälp skulle tillfalla nr 7. Sökanden Ursell på nr 6 erbjöd sig 301

Linjalen läggs i landskapet

att betala 100 riksdaler till sin granne för utflyttningen, medan delägarna på nr 1 betalade 16 riksdaler var. Ett nytt enskifte för enbart nr 1 behövde sedan genomföras 1820. Ett laga skifte följde därpå 1837. Vid tiden för den ekonomiska kartan 1911 bestod nr 1 av en enda brukningsenhet och den hade då flyttat ut på en central plats på ägorna under namnet Ekeberg.59 Redan inom ett halvår efter enskiftesförordningens utfärdande stod det första mötet i Pålstorp (Raus socken). I september 1803 samlades man angående enskifte begärt av fjärdingsbonden Jöns Jönsson på nr 8. Bland skaran av gode män märktes under förrättningens första möte den mer långväga Rutger Macklean.

Det var inte en ovanlig syn att se denne skiftenas förgrundsgestalt som god man lite varstans i Skåne under de allra första enskiftena (jämför Fjärestad, ovan), men det hände mer sällan redan efter något år. Förrättningen ser inte ut att ha avslutats och orsaken därtill är oklar. Två år senare sökte i vilket fall också baron Coijet för sitt hemman nr 3 och då står nr 8 kvar som sökande. Tvister om var enskifteslotten till nr 3 skulle läggas gjorde att man tvingades invänta ett utslag från landshövdingen, vilket kom 1807, men nästa möte skulle trots det inte komma att hållas förrän 1810.

Till mötet 1810 hade ansökningar kommit in också för nr 1 och 2 samt nr 7 (som den förste rekvirenten Jöns Jönsson hade förvärvat under de sju år som förflutit sedan hans första ansökan). Hemmanen nr 4, 5 och 6 önskade däremot bli kvar i ägoblandning och samfällighet. För dessa lades ett storskifte ut. Lösningen liknar den som redogjorts för i Kattarp.

Vår bekant Jöns Jönsson köpte sedan även upp en del av nr 4 och han sökte då (1816) förstås om enskifte även för denna hemmansdel om 1/12 mantal och initialt önskade då fortfarande övriga på nr 4, 5 och 6 bli kvar i ägoblandning (ett arrangemang som de ärligen erkände var för att slippa utflyttning). Jönsson försökte då muta de andra så att han ändå skulle kunna få enskiftet till sin hemmansdel av nr 4 tillagt till sina tidigare enskiftade hemman nr 7 och 8, vilket skulle innebära ett smalt skifte i den tidigare åker- och ängsvången. Detta bestreds av de övriga skiftesdelägarna och Jönsson anvisades istället en enskifteslott mitt på fäladen.

Regvirenten Jöns Jönsson ärbjuder sig betala EttHundrade Riksdaler Banco till samtelige Pålstorps åboar, så wida honom bewiljas att få det sökta enskiftet af Wången intill dess Ägor för hemmanen nr 7 och 8…

Två månader senare sökte övriga delägare om enskifte och då beslöt lantmätaren att riva upp det icke fastställda beslutet om Jönssons lott på fäladen och han fick den tillagt sina övriga hemman enligt sin tidigare uttalade önskan, men utan att behöva betala någon ersättning vid sidan om till övriga delägare. Ytterligare försök till att köpa förmåner i skiftet förekom istället från andra håll i skifteslaget under förhandlingarna sommaren 1816. Hela den komplexa processen i Pålstorp 302

Enskifte och laga skifte

1803–16 med fem turer av ansökningar finns samlade i en och samma renoverade akt.60 Välluv enskiftades i en mycket snabb förrättning under hösten 1807. Alla del­ ägarna utom en var överens om att enskifta och det enda som anmärktes på var just att den gick för snabbt. Efter underskrifterna noterar nämligen lantmätare Isberg: »No 3 underskrifver ej, af ordsak att planerna i detta år kommer att tagas i bruk, men i öfrigt ej har något at anmärka.« Byn låg i ägoblandning med Påarp och Östra Ramlösa och grannbyarna hade en del klagomål om hur utbrytningarna av deras ägor gjordes. Man skall alltså vara medveten om att det vanligtvis ingick en hel del ytterligare intressenter bland de församlade än bara det aktuella skifteslaget. Hemmanet nr 4 (sökandens) fick flytta ut sina bägge hemmansdelar.

En av de två delarna till nr 3 flyttades också ut. Övriga (nr 1, halva nr 3, nr 6, nr 7 och nr 8) kunde bli kvar. Den ende som motsatte sig skiftet var kantor Fries. Konsistoriombudet på plats för kyrkans egendomar hävdade däremot följande: »att detta Klåckarebohlets med rätta tillhörige jord måtte i Enskifte läggas, hälst och då alla delägarne i Byn Enskifte äskat«. Fries innehade gatehuset nr 2 som var »vackert bebyggt«, nr 8 som saknade byggnad, samt kyrkohuset nr 5. Dessa tre nummer lades vid enskiftet i en och samma lott under beteckning nr 8 och Fries kunde bo kvar.61 I augusti 1806 sammankallade lantmätare Kjerner till enskifte i Örby (Raus socken). Samtliga åbor instämde i kapten Thims ansökan för nr 9. Kjerner noterade först: »utom nr 11«, men det är överstruket i konceptet och finns inte inkluderat i renovationen, så troligtvis ändrade sig innehavaren redan vid första mötet.

Nr 3, 9, 10, 11, 12, 13 och 7, 14 och 15 (9 st.) flyttades ut medan övriga lotter nr 1, 2, 4, 5, 6, 8 (6 st.) kunde bli kvar.62 Kamrer Bergström ägde nr 7, 14 och 15 och dessa tre hemman lades samman i en och samma lott vid skiftet.

Frillestad nr 11 (om 7/8 mantal) var delat på tre brukare. Husen till en av delarna (om 1/8 mantal) hade redan före skiftet flyttats ut till den norra gränsen mot (Stora) Rycketofta. Den gården började för övrigt då benämnas som Lilla Rycketofta. Från protokollet är det något oklart om denna utflyttning skett kort innan skiftet eller längre tillbaka. Vi får en svag indikation i husbesiktningarna för att det ändå troligtvis skett sent och nära inpå förrättningen.

1/8-dels hemman af No 11 är derifrån [från bytomten?] utflyttadt till Stora Rycketofta rågång samt derstädes försedt med ganska wacker åbygnad hwarintill nyligen är anlagt en trägård. LmM: Frillestads socken, akt 3.

303

Linjalen läggs i landskapet

Den här hemmansdelen ägdes vid 1800-talets början av en inspektor Hultman och han önskade naturligt nog få alla ägorna lagda intill gården. Ett kortare första möte hölls hösten 1807 men de första egentliga förhandlingarna skedde efter att avmätning och taxering blivit klara till första september 1808. Vid mötet begärde ytterligare åtta skiftesdelägare enskifte, medan majoriteten, tolv stycken, önskade bli kvar i samfällighet. Liksom i fallet Norra Vallåkra (som redogjorts för ovan) upprättade lantmätare Svedenborg en hemlig plan för de hemman som inte begärde enskifte. När allt var klart och de enskiftande delägarna skrivit på begärde även övriga enskifte, utan att då veta hur planen såg ut för deras del. Några små justeringar och korta förhandlingar följde, bland annat kring den sparade skog på ängsmarkerna som några av delägarna önskade få behålla. Det löstes genom några separata skogslotter. Torvmossarna undantogs och varje hemman fick del i dessa. Eftersom mossarna låg splittrade på flera ställen och med relativt stora arealer så innebar detta att varje hemman fick några mindre ägoparceller lite här och var i byns marker och att ägostrukturen i Frillestad även efter enskiftet gav ett splittrat intryck. Dessa små torvmosselotter såldes i många fall av redan under tidigt 1800-tal och lade grunden till mindre kolonier av småhus, jämför kartan till vänster.

Frillestads socken enligt ekonomiska kartan 1911, blad 10 »Välluf«, detalj.

304

Enskifte och laga skifte

Fleninge var den största byn i området, men enskiftesförrättningen är en av de mindre komplicerade. Tre stycken delägare ansökte om enskifte i byn och alla övriga i den stora byn anslöt till ansökan vid första mötet. Grannbyn Gunnarlunda skiftades samtidigt i samma förrättning.63 Benarps by (Mörarps socken) låg tillsammans i ägoblandning med byn Lydestad Benarp (sic). Vid skiftet bröts byarna ut från varandra och Benarp nr 3 lades då till Lydestad Benarp. De fem inblandade hemmanen skiftades ut utan dramatik och alla ansökte vid första mötet.64 Tabell. Tidiga enskiften i de bondedominerade byarna 1803–1812 By

Sökande

Instämmande i ansökan

Ej sökande

Fleninge och Gunnarlunda

Åbon Sone Persson, Kornett Wadick, tulluppsyningsman Segerberg, för nr 17, 26 respektive 27

alla (31 st.)

inga

Benarp

Sven Philip von Schwerin för nr 3

alla (3 st.)

inga

Assertorp

Tre bönder på nr 1&4

alla (3 st.)

inga

Mörarp

Sven Philip von Schwerin för 1 & 6

4, 5 (2 st.)

inga

Frillestad

Inspektor Hultman

nr 3, 5, 7, 10, 11, 12, 13, 18 (8 st.)

nr 1, 2, 4, 6, 8, 9, 14, 15, 16, 17 (12 st.)

Välluv

Åbon Anders Påhlsson för nr 4

nr 1, 3, 4, 6, 7 (6 st.)

nr 2, 5, 8 (1 st.)

Ö. Ramlösa

Befallningsman Ursell för nr 6

alla (6 st.)

inga

Bårslöv

Prästen J.G. Löhr för nr 1

alla (31 st.)

inga

Fjärestad

Prästen J.G. Löhr för nr 16

alla (19 st.)

inga

Kvistofta

Trumpetare Angresius för nr 5

alla (23 st.)

inga

Gantofta

Trumpetare Angresius för nr 5

nr 1, 2, 3 (3 st.)

nr 4 (1 st.)

Katslösa

Åbon Hans Nilsson för nr 8

alla (15 st.)

inga

Pålstorp

Åbon Jöns Jönsson för nr 4, 7, 8

nr 1, 2, 3 (3 st.)

nr 4 (övr.), 5, 6 (4 st.)

Örby

Kapten Thim för nr 9

alla (12 st.)

inga

N. Vallåkra

Åbon Per Olsson för nr 5

nr 1, 2 (3 st.)

nr 3, 4, 5 (4 st.)

Summa

19 sökanden (16 olika personer)

168 st.

22 st.

Sammanfattningsvis kan konstateras att inslaget av icke-bönder är stort bland de sökande. Av de 16 som sökte om enskifte före 1812 i de bondedominerade byarna var hälften eller åtta stycken ordinära bönder. Prästen Jeorg Löhr i Bårslöv förekommer i två förrättningar och medverkar dessutom som ombud och god man vid någon förrättning. Bland de gode män som annars var ordinarie och utsedda av häradet återfinns Sven Philip von Schwerin från Rosenlund. Han är också med som sökande av två av förrättningarna inom de annars bondedominerade byarna 305

Linjalen läggs i landskapet

och han förekom också tidigare i texten bland dem som gjorde enstaka utbrytningar. Tre militärer märks också bland dem som sökt om skifte.

Vid första mötet var det obligatoriskt för lantmätaren att fråga de övriga skiftesdelägarna om någon ytterligare önskade enskifte. Av de 190 som på så vis frågades i de utvalda byarna ville hela 168 stycken (eller 88 %) ha enskifte för egen del. Vissa hade förbehåll för sin ansökan, vilket i de flesta fall rörde sig om att man ville slippa flytta ut i händelse av ett allmänt enskifte.

Sammanfattning av enskiftet och laga skiftet i området Vi kan alltså konstatera följande angående enskiftena och laga skiftena i Helsingborgsbygden: – de bondedominerade byarna i området skiftades tydligtvis före de godsdominerade, – inom de bondedominerade byarna spelade å andra sidan andra kategorier av hemmansinnehavare och hemmansägare än den vanlige bonden en stor roll i att initiera enskiftet, – en stor majoritet av bönderna ser ut att ha varit positiva till enskiftet, närmare nio av tio ansökte för egen del om enskifte före 1812, – det missnöje som vid några fåtal tillfällen framkommer i protokollen rör i allt väsenligt frågan om utflyttning. Det var således detaljer i hur skiftet skulle genomföras som ibland kunde väcka negativa synpunkter och mycket sällan skiftesidén som sådan, – godsägarna hade generellt sett en avvaktande hållning till skifte i sina underlydande byar och i ett fall (Rosendal) en klart obstruerande och uppskjutande strategi, – när det däremot gällde de partiella utbrytningarna av enstaka hemman spelade godsägarna en relativt sett klart större roll, – i de enskiftade byarna sparades en stor andel av bebyggelsen genom omsorgsfulla skiftesläggningar. Det omedelbara intrycket är att detsamma gäller för laga skifte. I de fall det förekom mycket radikala lösningar med stor andel utflyttningar var det antingen en by under en godsägare som samtidigt lät omstrukturera antalet gårdar med mera, eller en by med en geometrisk form som inte medgav så stora kompromisser.

306

Källor/Litteratur Bearbetning av kartor i detta kapitel: Henrik Svensson

Källor Lantmäterimyndighetens förrättningsarkiv för Malmöhus län (förkortat LmM), diverse förrättningsakter i konceptversion.

Lantmäteristyrelsens arkiv (förkortat LmS), diverse akter i renovationsversion.

Lunds landsarkiv: Häradsskrivarens i Luggude, Rönneberga och Onsjö fögderi arkiv, Taxeringslängder (1829), FIIa:1, FIIb:17.

Litteratur Asplund, Johan 1985. Tid, rum, individ, kollektiv. Stockholm: Liber.

Bergkvist, Anna 1999. Mörarpsbygdens historia: Folkliv vid ting, gästgiveri, kyrka, fattighus, gårdar, hus från 1600-talet till 1900-talet. Helsingborg.

Dahl, Sven 1989. Studier i äldre skånska odlingssystem. Stockholm: Kulturgeografiska institutionen.

Dahl, Sven 1941. »Storskiftets och enskiftets genomförande i Skåne«. Scandia, vol. 14:1 (1941).

86–97.

Ekstrand, Viktor 1904. Svenska lantmätare 1628–1900. Biografisk förteckning. Uppsala: Almqvist & Wiksell.

Nauclér, Per 1999. »A Cöster Genealogy Home Page«, [www] http://web.telia.com/~u42300055/ COS/index.htm (tillgänglig och hämtad 2007-09-01).

Olai, Birgitta 1987. »… till vinnande af ett redigt Storskifte…« En komparativ studie av storskiftet i fem härader. Uppsala: Almqvist & Wiksell.

Persson, Christer 1992. Jorden, bonden och hans familj: En studie av bondejordbruket i en socken i norra Småland under 1800-talet med särskild hänsyn till jordägande, sysselsättning och familje- och hushållsbildning. Stockholm: Kulturgeografiska institutionen.

Olsson, Mats & Inge Svensson 1999. »Indelt hoveri: tegskifte som arbetsorganisation på skånska gods«. Scandia, vol. 66:2 (1999). 211–224.

Svensson, Henrik 2005. Öppna och slutna rum – enskiftet och de utsattas geografi: Husmän, bönder och gods på den skånska landsbygden under 1800-talets första hälft. Lund: eget förlag.

Svensson, Henrik 2008. »Enskiftena före enskiftet: pionjärerna i praktiken« Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 55 (2008).

Wester, Ethel 1960. »Några byar enligt lantmäterikartorna«. Svensk geografisk årsbok, vol. 36.

162–179.

307

Linjalen läggs i landskapet

Noter 1. Se t.ex. Henrik Svensson, Öppna och slutna rum: enskiftet och de utsattas geografi (2005) , utvecklat i Henrik Svensson, »Enskiftena före enskiftet: pionjärerna i praktiken«, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 55 (2008), s. 39–56.

2. Området bestod vid 1800-talets början av 15 socknar, inklusive Helsingborgs socken. Jag har låtit dra nedre gränsen för att definiera en »by« enligt följande något generösa krav: enheten skall ha varit på sammanlagt över ett mantal och innefattat mer än ett hemmansnummer, dvs. minst två olika numrerade jordebokshemman och/eller gatehus. Hemman var de registerenheter som finns nedtecknade i jordeboken.

Mantalet var ett mått på jordbrukets storlek. För en bra sammanfattning, se t.ex. Christer Persson, Jorden, bonden och hans familj (1992), s. 47–51.På så vis har sammantaget 72 byar identifierats för undersökningen. Tre av dessa byar avhystes och försvann redan innan skiftesperioden satte igång på allvar och de är därför inte med i undersökningen.

(Gummarp lades under Kulla Gunnarstorp, Todarp och Lågastorp lades under plattgården Vasatorp till Rosendal.

Avhysningarna har således ingen direkt koppling till skiftesreformerna.) Samtliga skifteskartor och protokoll från dessa byar har arbetats igenom för att belysa förloppet i detalj.

Källmaterialet är numera digitaliserat, men en viss del av excerperingarna av materialet till den här studien har gjorts när det fortfarande fanns tillgängligt i original i Lantmäteriets förrättningsarkiv i Malmö.

3. Socialpsykologen Johan Asplund uttrycker det som: »Att skaffa sig en överblick av jordreformernas orsaker, innebörd och konsekvenser är svårt, inte bara på grund av ämnets komplexitet, utan också därför att ämnet – förbluffande nog – inte tycks vara speciellt väl utforskat.« Se: Johan Asplund, Tid, rum, individ, kollektiv (1985), s. 146.

4. Tvåsädet dominerade i Mälardalen och i östra Götaland. I Skåne var tvåsädet däremot ovanligt under den tiden som vi har källor från. (Landeboken från slutet av 1500-talet, jordrevningsprotokoll från 1670-talet och lantmäterikartorna från 1690-talet till skiftena under 1800-talets början.) Tvåsädet verkar dessutom ha upplösts kontinuerligt under den här perioden och i sin tvååriga form bestod det under 1700-talet endast i tre byar mellan Landskrona och Svalöv: Källs-Nöbbelöv, Tirup och Värmö (Billeberga socken). Det fanns ett annat lite större sammanhängande område av tvåsäde, men då fyraårigt (två år i säde och två år i träda), i de sandpräglade byarna söder om Vombsjön. Se t.ex. Sven Dahl, Studier i äldre skånska odlingssystem (Stockholm, 1989).

5. Lantmäteristyrelsens arkiv, Gävle (LmS): akt L113-6:1, första bladet, vänstra spalten.

6. Jfr Sven Dahl, Studier i äldre skånska odlingssystem (Stockholm: Kulturgeografiska institutionen, 1989), s. 130.

7. Ibid., s. 133. Dahl refererar till en karta från 1704, vilket är detsamma som LmS: akt L91-4:1.

8. Se LmS: akt L91-4:1.

9. LmS: akt L112-5:1, protokollets första spalt.

10. För en sammanfattning av debatten, se t.ex. Mats Olsson & Inge Svensson, »Indelt hoveri: tegskifte som arbetsorganisation på skånska gods«, Scandia, årg. 1999, band 66, häfte 2 (1999), s. 211–224.

11. Kongl. Maj:ts nådige förordning angående Landtmätare och theras förrättningar. Gifwen Stockholm i Rådcammaren then 1 Martii 1749, s. 3. Min understrykning.

12. LmM: Kvistofta socken, akt 1, s. 9.

308

13. LmM: Raus socken, akt 5, s. 1.

14. Kongl. Maj:ts förnyade nådige stadga om Storskiftsdelning och hwad therwid i akt tagas bör. Gifwen Stockholm i Rådcammaren then 18 Augusti 1762, §5, uppslag 3.

15. Sven Dahl, »Storskiftets och enskiftets genomförande i Skåne«, Scandia, vol. XIV:1 (1941), s. 92; Birgitta Olai, »… till vinnande af ett redigt Storskifte…« En komparativ studie av storskiftet i fem härader (Uppsala: Almqvist&Wiksell, 1987), tab. 6, s. 62.

16. Ethel Wester, »Några byar enligt lantmäterikartorna«, Svensk geografisk årsbok, vol. 36 (1960), s. 177–178.

17. LmS: akt L113-13:1, sidan »a«, vänsterspalt.

18. LmM: Välluvs socken, akt 4 och 5. LmS: akt L236-9:2 och 3.

Storskiftet av en mindre del av utmarken till Välinge by 1823 är likaledes en förrättning som av samma skäl inte ingår här.

19. Kongl. Maj:ts nådiga förordning. Om landtmäteriet i Riket.

Gifwen Drottningholms slott, then 12 augusti 1783. Citat från § 73.

20. LmM: Fleninge socken, akt 14, s. 5.

21. LmM: akt 14, s. 7.

22. LmS: akt L113-8:2; LmM: Kvistofta socken, akt 11 (12-KVI-11).

23. Se ovanstående referenser, s. 1 respektive s. 6.

24. LmS: akt L155-2:3, första uppslaget, vänsterspalt. Konceptakt saknas för förrättningen! Hemmanet låg enligt Gillberg (1765) tidigare under Torups sätesgård. Själva ansökan finns tyvärr inte bevarad i och med att koncepten saknas. Därför vet vi inte om landshövdingen von Rosen hade undertecknat själva brevet, men det är klart möjligt för att inte säga sannolikt.

25. LmM: Kropps socken, akt 20 (12-KRO-20).

26. Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående ägors fördelande i Enskiften och utflyttningar ifrån större Byalag uti hertigdömet Skåne. Gifwet Stockholms slott, 31 mars 1803. Se Svensson, Öppna och slutna rum, bilaga 4, s. 227, för en sammanfattning.

27. LmM: Ottarps socken, akterna 23 och 28 (12-OTT-23, 12OTT-28); LmS: akterna L152-7:2 och 4. I konceptet ingår ingen kartering av resultatet av föreningen mellan de icke enskiftade hemmanen, vilket det gör i renovationen. Konceptet är förstås också uppdelat på de två förrättningar det egentligen var frågan om, medan lantmätare Svedenborg avvaktat med att göra renovationen tills båda var avslutade och där är allt sammanställt i en och samma karta. Hemmansklyvningarna och avsöndringarna i Gluggstorp behandlas mer utförligt i Helsingborgs historia VIII:2.

28. Enligt Per Nauclérs sammanställning av släkten Cöster bör det här ha varit frågan om Fredrik Wilhelm Cöster Jr (1764– 1831) som var assessor och innehavare av Fredriksdals herrgård. Löjtnanten i Olstorp var Johan Gabriel Cöster (1797– 1878), sedermera kapten. Gabriel gifte sig med Fredrik Wilhelm Jr:s dotter Sofia, tillika hans syssling. Den tullförvaltare som ansökte om skiftet i Påarp (nedan) hette också Fredrik Wilhelm (1773–1826). Han var kusin till sin nämnde namne och också far till Gabriel Cöster. Se Per Nauclér, »A Cöster Genealogy Home Page« (1999), [www] http://web.telia. com/~u42300055/COS/index.htm. (Läst 2007-09-01.)

29. LmS: akt L91-4:3.

30. LmS: akt L236-7:1, andra uppslaget, vänstra spalten, §2.

31. LmS: akt L145-7:1, fol. 1.

32. Anna Bergkvist, Mörarpsbygdens historia: Folkliv vid ting, gästgiveri, kyrka, fattighus, gårdar, hus från 1600-talet till 1900-talet (Helsingborg, 1999), s. 170–171.

Noter 33. Uppgifter om olagligheten i den första förrättningen och om vådelden i Ramlösa är hämtade från de förnyade ansökningar som gjordes 1816. Se LmM: Kattarps socken, akt 13 (12KAT-13), s.226–228.

34. LmS: akt L50-7:4, första bladet, högerspalt, § 14. Min understrykning.

35. LmS: akt L52-2:3, s. 4.

36. LmS: akt L113-13:2, s. 1.

37. LmM: Kvistofta socken, akt 13 (12-KVI-13), § 17.

38. Enskiftesförordningen, § 8, andra stycket.

39. Ibland kommer man överens om kortare tid, men det finns inte så värst många undantag från de gängse sex års tid. I undersökningsområdet har inget exempel hittats. För typformuleringar, se t.ex. LmM: Fleninge socken, akt 6 (12-FLE-6), § 13–14; LmM: Bårslövs socken, akt 8 (12-BÅR-8).

40. I Kvistofta by gjorde lantmätaren skilda enskifteslotter till de olika ägarna, men han fördelade dem inte, utan sedan skedde lottning mellan dem om vilka som skulle flytta ut eller bli kvar. LmM: Kvistofta socken, akt 7 (12-KVI-7).

41. Jfr gatehuset Fleninge nr 14 som ägdes av baron von Kochen på Krapperup, som också ägde hemmanet nr 13. Vid enskiftet fick nr 13 och nr 14 en enda ägolott tillsammans och gatehuset flyttades således.

42. LmS: akt L50-7:4, § 7.

43. LmM: Kvistofta socken, akt 13 (12-KVI-13), § 9.

44. I byn Lyngsjö på den sandiga Kristianstadsslätten hade t.ex. flera delägare ansökt om enskifte, men endast en beviljades utbrytning. I Ripa by i samma område ställdes det begärda enskiftet in eftersom lantmätare och gode män inte ansåg enskifte möjligt i orten.

45. Jfr Svensson, Öppna och slutna rum, s. 95–96; Ronny Petersson, Ett reformverk under omprövning: Skifteslagstiftningens

förändringar under första hälften av 1800-talet (Stockholm: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, 2003), s. 96–100.

46. LmS: akt L112-5:1; LmM: Kropps socken, akt 29 (12-KRO29).

47. LmM: Bårslövs socken, akterna 15 och 22 (12-BÅR-15, 12BÅR-22).

48. LmM: Fjärestads socken, akt 11 (12-FJÄ-11).

49. Både Bosarp och Gedsholm ligger i nuvarande Bjuvs kommun.

50. LmM: Hässlunda socken, akt 5 (12-HÄS-5).

51. LmM: Ottarps socken, akt 13 (12-OTT-13).

52. LmM: Allerums socken, akt 58 (12-ALL-58).

53. Eli Heckscher, 1879–1952, nationalekonom och ekonomhistoriker.

54. LmM: Fjärestads socken, akt 11 (12-FJÄ-11), s. 117.

55. Viktor Ekstrand, Svenska lantmätare 1628–1900. Biografisk förteckning (Uppsala: Almqvist&Wiksell, 1904), s. 159.

56. LmM: Hässlunda socken, akt 4 (12-HÄS-4).

57. LmM: Kvistofta socken, akt 34 (12-KVI-34).

58. LmM: Bårslövs socken, akt 8 (12-BÅR-8).

59. LmS: akterna L236-8:2, L236-8:3. Rikets allmänna kartverks ekonomiska karta, blad 10, »Välluf«, 1911.

60. LmS: L155-3:3; LmM: Raus socken, akt 12, 14 (12-RAU-12, 12-RAU-14).

61. Förrättningsakten är i allt väsentligt en avskrift (av renovationen?). För citatet se, LmM: Välluvs socken, akt 84 (12-VÄU84), s. 7–8.

62. LmM: Raus socken, akt 11 (12-RAU-11), se s. 6 för frågan kring ytterligare enskiften. LmS: akt L155-6:3.

63. LmM: Fleninge socken, akt 6 (12-FLE-6).

64. LmM: Mörarps socken, akt 13 (12-MÖR-13).

309