Utställningskatalog Mama Maasai

V

mama maasai

MAMA MAASAI ewa –mari johansson

V ewa–mari johansson

www.ewa–mari–johansson.com

text – lena katarina swanberg

MAMA MAASAI Fotograf Ewa-Mari Johansson Text Lena Katarina Swanberg Grafisk Formgivning Jon Ryberg

MAMA MAASAI Inledning Morogoro Mama Maasai

6

Utbryterskan

15

madonnan

24

dottern

34

boma – cirkeln

42

de gamle vise

66

Att få gå i skolan Dedikation

Under sex veckor år 2006, sent på året, besökte jag maasaierna i Morogoro-distriktet i Tanzania. Trots att min kontaktperson var en välkänd gäst hos maasaierna, den protestantiska, tyska missionärshustrun Angelika som samlar de hantverksskickliga kvinnorna i grupper och på ideell basis hjälper dem att sälja sina smycken, tog det mig ett halvår att få tillstånd att fotografera. Skälet var att fjorton åldermän i fjorton maasaibyar först måste godkänna att jag fotograferade kvinnorna. När de till slut sa ja, bifogade de ett värdigt: – Fotografera inte förrän du först har bett om lov.

Jag har gjort precis så. Normalt eftersträvar jag spontanitet i mina bilder, men här har jag i första hand varit mån om att visa respekt för dem jag fotograferade.

Alla mina inkomster från bilderna på kvinnorna i Morogoro går till en fond för maasaiflickor som vill gå i skolan och studera vidare.

Ewa-Mari Johansson, Fotograf

Kenya

tanzania d.f.r.

kOngo

MOÇAMBIQUE

morogoro Morogoro-distriktet ligger mellan städerna Dar es Salaam och Dododoma. Här har maasaierna, de forna nomaderna på Tanzanias vidsträckta savanner, tilldelats områden där de får bo. Maasaierna blir alltmer bofasta, men de är generellt sett måna om sina traditioner och håller fast vid gamla seder och bruk. De lever på boskapsskötsel, vilket inte är lätt i dessa allt torrare, evigt solstekta trakter. Av korna, fåren och getterna hålls korna för mest värdefulla.

Kor betyder inkomst, kor blir gärna hemgift, kor säljs eller byts på marknader och varje ny kalv som föds tas emot med glädje. Att kalvar finns innebär mycket konkret att även framtiden existerar.

Hos maasaierna bestämmer männen. Kvinnor kan inte äga mark, inte sköta pengar, inte ärva. Modernare seder gör intåg även här, men fortfarande är kvinnlig omskärelse regel och alla kvinnor jag träffade är analfabeter.

‘I have seen images by many photographers portraying faces of despair, poverty, suffering and misery. This is not entirely true. We know that these images are taken intentionally when a sad face comes along because for many photographers/journalists, “good news is no news”. Such photographers do not want to portray that the same miserable face at that particular moment is a happy face most of the time.

Regardless of the existing poverty and hardships in our African Societies, we boast ourselves to be friendly, hard working and kind.

I and my fellow Africans applause Ms. Johansson for portraying the true expressions, character and smiles of women—in this case the Maasai women. Maasai women’s daily lives and images are in most cases not the focus of many photographers nor are they an inspiration in the work of many journalists. Through this exhibition you have celebrated the beauty of Maasai women and shown us and the world of the real character and expressions of people from Africa and Tanzania as happy friendly and beautiful people.’

6

MAMA MAASAI

<< Victoria Mwakasege, Tanzanias tillförordnade ambassadör Invigningstalare på Etnografiska Muséet i Stockholm när MAMA MAASAI öppnade 10 januari 2010

7

Mama Nabula Mama Nabula var 38 år. Hon var ny i en av Angelikas grupper för kvinnor som tillverkade smycken och hade två gånger fått material till smycken. Men hon kom inte alltid till sammankomsterna och levererade ingenting.

Angelika sa till Mama Nabula att hon måste lämna gruppen, om hon inte bättrade sig. Men skälet till att Mama Nabula inte hade arbetat enligt överenskommelse utan i stället hade sålt sitt material visade sig vara att hennes spädbarn nyss hade dött.

När jag fick veta detta, gav jag Angelika pengar så att Mama Nabula skulle få nya pärlor att arbeta med. Därmed fick hon en chans till.

8

9

Mama Sara

Mama Sara var en av kvinnorna i den inflytelserike Saning’os boma. Jag tror faktiskt att Mama Sara var hans första fru.

Förr tillverkades de traditionella maasaismyckena av snäckor och ben, vilket gjorde att smyckena skimrade i olika vita nyanser. Just i Morogorodistriktet håller man fast vid att smycken ska vara vita, trots att pärlor och annat nu finns att få i alla tänkbara färger. Smyckena som visas här på utställningen är gjorda av Mama Sara.

10

11

Mama Rahema 12

Mama Kelendo

13

Utbryterskan

15

Mama Simon – Den självständiga Mama Simon, 48, var sin mans första hustru.

Men mannen hade många fruar och Mama Simon ledsnade till slut på att alltid mäkla fred mellan olika fruar och alltid passa upp. Med hjälp av en son och i kraft av inkomsterna från smycketillverkningen höll Mama Simon på att bygga sitt eget hus en bit ifrån de övriga i mannens boma. När jag hörde detta köpte jag många av Mama Simons smycken för att stödja hennes arbete.

16

17

18

Pendo Yasimi – Änkan Pendo Yasimi, 35, var en av kvinnorna i Angelikas smycketillverkande kvinnogrupper. Hon var änka. Änkor står mycket långt ner på statusstegen bland maasaierna och är ofta mycket fattiga.

Men Pendo var glad. Hennes kvinnogrupp har tjänat ihop så mycket pengar på att tillverka och sälja smycken, att summan räckte till att köpa en ko.

Den kon fick Pendo. Nu skulle Pendos ko snart få en kalv och när den hade växt till sig skulle den gå till en annan fattig änka i deras grupp.

19

Mama Chalice – Smittad Mama Chalice, 48, sa till Angelika att hon ville bli min vän. Hon var hiv-smittad och mycket sjuk.

Vi kunde inte prata med varandra, eftersom jag inte talar swahili, men vi log mot varandra.

Jag fann att Mama Chalice var en stark och imponerande kvinna, lätt att tycka om. Angelika förklarade emellertid för mig att jag inte skulle acceptera att vara hennes vän. Traditionen bjöd att jag i så fall samtidigt tog på mig ett ansvar för Mama Chalices liv och hälsa. Mama Chalice var redan allvarligt sjuk. Lovade jag att bli hennes vän, riskerade jag att göra henne besviken eftersom jag snart skulle åka iväg.

Angelika förklarade för Mama Chalice att jag gärna träffade henne många gånger medan jag var kvar i Morogoro och så fick det bli.

20

21

Vicky – Läraren Vicky var den enda av maasaikvinnorna som jag träffade som kunde tala engelska. Hon bodde i Parokuoyo och arbetade som lärare. För mig illustrerar hon den pågående förändringen av maasaikvinnornas livsvillkor. Via skola och utbildning får några av dem möjlighet till större självständighet och ett bekvämare liv – samtidigt som den traditionella gemenskapen riskerar att gå förlorad. Vicky var även den enda av maasaikvinnorna jag träffade som inte hade rakat huvud. Hon bar sitt hår flätat.

22

23

Det var påfallande hur nära de små barnen hölls till sina mammor. I princip bärs maasaibarnen i mödrarnas famn ända tills de kan gå. Ibland knöts barnen i tygstycken på ryggen, ibland hängde de på höften eller på bröstet – allt beroende på hur mamman fann det mest bekvämt när hon arbetade.

Jag bemöttes med stor värme av maasaikvinnorna och slogs ofta av deras glädje och generositet sinsemellan, trots hårda livsvillkor. Min egen teori är att värmens ursprung finns i den tidiga och långvariga närheten mellan mor och barn.

24

MADONNAN

25

27

28

29

Melea

Melea var hivsmittad. Hon var änka och mycket fattig. Hela den boma hon tillhörde var fattig och eftersom änkorna av tradition får äta sist, räckte inte alltid maten till Melea och hennes barn. Att änkorna är många bland maasaierna beror på att männen ofta smittas av hiv och dör. Ibland förs smittan vidare även till deras fruar och barn.

30

31

32

33

34

Dottern

35

Anna – Trolovad långt hemifrån

Anna var tretton eller fjorton år. Eftersom hon snart skulle gifta sig fick hon som tecken på sin kommande lycka bära familjens utsökt dekorerade bröllopssmycken – huvudbonaden, halsbandet och bältet. Men Anna var inte alls glad. Hon var djupt olycklig. Att en ung kvinna gifter sig innebär alltid att hon flyttar från sin familj och sin barndoms boma, men Anna skulle till en boma långt bort. Hon skulle dessutom gifta sig med en man som var mycket äldre än hon, över fyrtio år. Jag kunde inte förmå Anna att le mot kameran, hon var nästan apatisk av sorg över att tvingas flytta hemifrån.

36

37

38

Flickan och tältet Denna flicka var tolv år när jag fotograferade henne. Hon bodde tillsammans med sin familj om åtta personer i tältet som står bakom henne, för hennes pappa, familjens överhuvud, hade supit bort alla familjens djur. De hade ingenting kvar att leva av.

Angelika och hennes man startade en insamling för att den här familjen skulle kunna bygga sig ett hus och eventuellt även få råd att köpa några djur.

39

40

41

42

Boma – CIRKELN 43

Jeny Samueli

Jeny Samueli, 28, bodde i en boma i byn Kilimahewa.

En boma är en traditionell gårdsbildning för en enda, utvidgad familj. En man har oftast flera fruar och varje hustru har sitt eget hus där hon bor med sina barn. I en boma kan också finnas hus för söner och eventuella svärdöttrar och deras barn eller någon i släkten som har blivit änka. Husen i varje boma ligger i cirkel runt ett avskärmat område för boskapen. Kor, får och getter är försörjningen, så de måste skyddas om natten mot tjuvar och vilda djur.

44

45

46

47

Att söka skugga från solen

I Morogoro-distriktet är buskar betydligt vanligare än träd. Riktigt stora träd är sällsynta. Men att sitta i skuggan är nödvändigt, så därför bygger kvinnorna tak. Under dessa grästak på stolpar sitter de med sina smyckearbeten till exempel, eller samlas för att prata och dricka en kopp te. Under en av många sådana trivsamma pratstunder, när jag hade visat kvinnorna att jag hade hål i öronen jag också, tog jag en spontan bild på två av kvinnorna. Jag hade förberett mig genom att mäta ljuset i förväg. När jag såg de här kvinnorna skratta tillsammans bad jag genast att få fotografera dem och det blev en fin bild.

48

49

50

51

52

Männens Råd Männen höll rådslag under det enda riktigt stora, skuggande träd som jag såg under min vistelse i Morogoro. Männen var på besök i Parokuoyo, där den stora boskapsmarknaden äger rum med jämna mellanrum. Parokuoyo är även den enda byn i trakten där det finns en riktigt pålitlig brunn där man kan hämta vatten.

Det står en motorcykel parkerad intill den lilla gruppen av maasaier. En av männen har det tydligen mycket gott ställt.

53

Spjutkastarna Mot slutet av min vistelse hos maasaierna blev jag tillfrågad om jag, trots allt, inte ville ta någon bild av männen också. Så här tränar männen spjutkastning i byn Kalamahewi. Under träning gäller det att undvika olyckor och därför kastar männen sina spjut med spetsen bakåt.

54

55

Herdarna Gryning. Solen skulle snart g책 upp.

En ny dag. F책ren skulle drivas ut p책 bete.

56

57

Att valla korna Hos maasaierna har männen och kvinnorna skilda arbetsuppgifter. Medan männen jagar, driver boskapen på bete och sköter affärerna, är det kvinnorna som ansvarar för kalvarna, lammen och killingarna. De gör i praktiken så gott som allt som kan göras nära en boma.

Kvinnorna samlar ved, hämtar vatten, uppfostrar barnen, lagar maten, sköter elden, mjölkar korna…

Så i stället för att notera skillnaderna mellan maasaikvinnornas livsvillkor och våra västerländska, skulle jag vilja att ni tog fasta på allt som vi har gemensamt. Det är inte särskilt länge sedan som även kvinnor i Sverige hölls nära gårdar och torp. Bar vatten, högg ved, höll elden vid liv, skötte barn och gamla, mjölkade korna, knappt kunde läsa samt ängslades för svält och sjukdom.

58

59

Byggmästaren Förutom alla andra sysslor som maasaikvinnorna ansvarar för ingår även byggandet av husen i varje boma. Taket görs av gräs och väggarna byggs av kodynga och gräs samt ibland även trästörar, om sådana finns. Materialet torkar fort i det mycket varma klimatet. Själv vistades jag hos maasaierna under den svalare tiden av året, men temperaturen i skuggan sjönk sällan under 35 grader ens då.

60

61

Barnen söker skugga från den brännande solen

62

63

Återvinning på maasaivis – Sandalerna är tillverkade av gamla bildäck.

64

65

66

De gamle vise

N책gra av kvinnorna i en av Angelikas grupper har samr책d i v채ntan p책 att hon ska komma.

67

De första fruarna Äldre kvinnor som är första hustrur behåller – till skillnad från änkor i alla åldrar – sin höga status. Men deras man kommer inte längre till deras hus om natten utan går till de yngre fruarna.

Mama Yohana Nazuyaki >

68

69

70

Mama Bibi Bibi träffade jag på boskapsmarknaden i Parokuoyo. Hon var stor, lång och stark och hade fyllt sextio, vilket var en imponerande hög ålder. Genomsnittlig levnadslängd för maasaierna är 45 år. I Sverige är den 83.

Bibis öronsnibbar hade gått sönder under tyngden av hennes tunga smycken, så hon hängde smyckena runt öronen i stället.

71

Mama Saynget Legness

72

73

Att få gå i skolan Ett viktigt mål under hela arbetet med utställningen mama maasai har varit att förbättra maasaikvinnornas och maasaiflickornas levnadsvillkor.

Därför har mitt arbete ägt rum på ideell grund och intäkterna har uteslutande gått till den fond för maasaiflickors skolgång som förvaltas av Maasai Swedish Partnership.

För alla, som med mig, vill hjälpa till i denna sak finns nedanstående information: Maasai Swedish Partnership vars fond går till skolavgift åt maasaiflickor: Bankgiro 5634 – 3049

Dedikation Tack till Sven Wahlqvist, Angelika Masi-Geissner och Hans-Martin Geissner som gjort det möjligt att besöka byarna och fotografera, men framförallt för deras engagemang i maasaiernas framtid.

Tack även till min vän Lena Katarina Swanberg, journalist och författare, som har intervjuat mig och skrivit texterna till utställningen och denna bok.

Tack till Lena Wilhelmsson som producerat och hjälpt mig att fördjupa utställningen på Dunkers kulturhus.

Ewa-Mari Johansson – Fotograf

Ewa-Mari Johansson är utbildad i New York, hennes mentor var Time Life fotografen Arnold Eagle som sedemera arbetade med Man Ray. Från denna tid härstammar också drömmen om att leva med och dokumentera nomadkvinnor från någon av jordens ursprungliga befolkningar.

Under sina tjugofem år som yrkesverksam fotograf har hon utforskat den kvinnliga kroppens styrka och sökt den själ som kan skönjas i en människas uttryck. Detta har resulterat i ett flertal utställningar som har kommit att omnämnas i internationell press. En större del av tiden som fotograf har hon verkat i New York och Milano.

Det är alltså inte svårt att se kopplingen mellan fotografens flackande tillvaro mellan kontinenter och maasaiernas mångtusenåriga historia av vandring med boskapshjordarna.

www.ewa-mari-johansson.com

Publicerad i anslutning till utställningen Mama Maasai på Dunkers kulturhus i Helsingborg 27.5-28.8.2011 Published on the occasion of the exhibition Mama Maasai at Dunkers kulturhus in Helsingborg 27.5-28.8.2011 © Foto/Photo: Ewa-Mari Johansson © Texter/Texts: Lena Katarina Svahnberg Grafisk formgivning/Graphic design: Jon Ryberg Producent/Exhibition designer: Dunkers Kulturhus/Helsingborg – Lena Wilhelmsson Typsnitt/Typface: Tw Cen MT Papper/Paper: Tom Otto Gloss 300 gr (omslag), Tom Otto Gloss 170 gr (inlaga) Tryck och repro/Print and prepress: Göteborgstryckeriet

© Dunkers kulturhus 2011 Ansvarig utgivare/Publisher: Elisabeth Alsheimer

ISBN 13: 978-91-977097-6-7

V

mama maasai

MAMA MAASAI ewa –mari johansson

V ewa–mari johansson

www.ewa–mari–johansson.com

text – lena katarina swanberg