Helsingborg Pianofestival 2016

HELSINGBORG PIANOFESTIVAL 2 – 5.9 2016

dunkerskulturhus.se

Festivalkalendarium 2 september 08:30 12:00 18:45 19:30

Frukostmingel. Per Nyrén berättar om årets festival. Dunkers matsal.

Lunchkonsert med Simon Danell och Julia Isaksson. Fri entré. Konsertsalen.

Introduktion till kvällskonserten med Per Nyrén. Teatersalen.

Kvällskonsert med Haochen Zhang. Konsertsalen

3 september 09:00 10:00 11:00 12:00 13:30 14:00 14:30 15:30 18:45 19:30

Masterclass med Haochen Zhang. Fri entré. Teatersalen.

Masterclass med Haochen Zhang. Fri entré. Teatersalen.

Masterclass med Haochen Zhang. Fri entré. Teatersalen.

Lunchkonsert med John Nalan och Emma Johansson. Fri entré. Konsertsalen.

Masterclass med Haochen Zhang. Fri entré. Teatersalen.

Samtal på Dunkers med Hans Pålsson och Per Nyrén. Konsertsalen.

Masterclass med Haochen Zhang. Fri entré. Teatersalen.

Masterclass med Haochen Zhang. Fri entré. Teatersalen.

Introduktion till kvällskonserten med Per Nyrén. Teatersalen.

Kvällskonsert med Hans Pålsson. Konsertsalen.

4 september 09:00 10:00 11:00 12:00 13:30 14:00 14:30 15:30 18:45 19:30

Masterclass med Hans Pålsson. Fri entré. Teatersalen.

Masterclass med Hans Pålsson. Fri entré. Teatersalen.

Masterclass med Hans Pålsson. Fri entré. Teatersalen.

Lunchkonsert med Reetamaria Rajala och Ernst Erlanson. Fri entré. Konsertsalen.

Masterclass med Hans Pålsson. Fri entré. Teatersalen.

Eftermiddagskonsert med Jacob Karlsson. Konsertsalen.

Masterclass med Hans Pålsson. Fri entré. Teatersalen.

Masterclass med Hans Pålsson. Fri entré. Teatersalen.

Introduktion till kvällskonserten med Per Nyrén. Teatersalen.

Kvällskonsert med Konstantin Scherbakov. Konsertsalen.

5 september 09:00 10:00 11:00 12:00 13:30 14:30 15:30 18:45 19:30

Masterclass med Julia Mustonen-Dahlkvist. Fri entré. Teatersalen.

Masterclass med Julia Mustonen-Dahlkvist. Fri entré. Teatersalen.

Masterclass med Julia Mustonen-Dahlkvist. Fri entré. Teatersalen.

Lunchkonsert med Daumants Liepins. Fri entré. Konsertsalen.

Masterclass med Julia Mustonen-Dahlkvist. Fri entré. Teatersalen.

Masterclass med Julia Mustonen-Dahlkvist. Fri entré. Teatersalen.

Masterclass med Julia Mustonen-Dahlkvist. Fri entré. Teatersalen.

Introduktion till kvällskonserten med Per Nyrén. Teatersalen.

Kvällskonsert med Stephen Hough. Konsertsalen.

Välkommen till vår fjortonde Helsingborg Pianofestival!

Likt tidigare år bjuder vi på pianister i världsklass. Först ut är en ung kines, som vi avnjöt vid festivalen för två år sedan: Haochen Zhang, därefter en stor pianist i den ryska traditionen, Konstantin Scherbakov samt en av Englands främsta pianister, Stephen Hough. Vi uppmärksammar även att helsingborgssonen Hans Pålsson firar 50-årsjubileum som konserterande pianist, både med ett ’Samtal på Dunkers’ och med en solokonsert. En rad unga begåvade pianister spelar på de populära lunchkonserterna och får dessa dagar undervisning av Haochen Zhang, Hans Pålsson och Julia Mustonen-Dahlkvist i en Master Class. Ett spännande och nytt inslag är jazzpianisten Jacob Karlzon, som improviserar över ett ämne som publiken delvis föreslår.

Vi ser fram emot stora upplevelser.

Per Nyrén och Mikael Kanarva Konstnärligt ansvariga för Helsingborg Pianofestival 2016

Helsingborg Pianofestival 2016 tackar sina samarbetspartner!

Business and Innovation

Haochen Zhang Fredag 2 september 19:30

Efter sin vinst i Van Cliburn International Piano Competition 2009 har den kinesiske pianisten Haochen Zhang trollbundit publiken i USA, Europa och Asien med sin unika kombination av djup musikalisk inlevelse och spektakulär virtuositet. Vid Helsingborg Pianofestival 2014 levererade Zhang festivalens kanske bästa konsert, i konkurrens med Marc-André Hamelin. Haochen Zhangs ungdomliga energi fick uttryck i tre virtuosa extranummer som plockades fram lekande lätt. Ett tecken på hur snabbt Haochen Zhangs karriär pekar uppåt är att han redan spelat med dirigenterna Lorin Maazel och Valerij Gergijev. Höjdpunkter under säsongen 2015-16 var långa konsertturnéer i Kina och USA och debut med London Symphony Orchestra. Haochen Zhangs program vid årets festival är milt sagt generöst med bl a två engagerande 1900-talsklassiker och två stora verk från första halvan av 1800-talet.

Leoš Janáček (1854 – 1928) Pianosonat 1 oktober 1905, ”Från gatan” Předtucha (Föraningar) Smrt (Död)

Aleksandr Skrjabin (1872 – 1915) Två poem op. 69 Allegretto Allegretto

Robert Schumann (1810 – 56) Kreisleriana op. 16 Äußerst bewegt Sehr innig und nicht zu rasch Sehr aufgeregt Sehr langsam Sehr lebhaft Sehr langsam Sehr rasch Schnell und spielend

Poem op. 32 nr 1 Andante cantabile

Paus Ludwig van Beethoven (1770 – 1827) Pianosonat nr 26 i Ess-dur op. 81a “Les Adieux” Das Lebewohl: Adagio. Allegro Abwesenheit: Andante espressivo Das Widersehen: Vivacissimamente

Alberto Ginastera (1916 – 83) Pianosonat nr 1 op. 22 Allegro marcato Presto misterioso Adagio molto appassionato

Leoš Janáček skrev sin enda pianosonat som en hyllning till František Pavlík, en arbetare som dödades den 1 oktober 1905 i en demonstration för öppnandet av ett tjeckiskt universitet i Brno. Janáček började komponera sonaten direkt efter händelsen och den blev färdig redan i januari 1906. Efter premiären var han missnöjd och kastade manuskriptet i Vltava. 1924, det år då tonsättaren fyllde 70, hittades en kopia hos den pianist som hade uruppfört sonaten. Den förnyade premiären ägde rum i november 1924 i Prag med titeln: I. X. 1905.

Kommer: Aida Nadeem, irakisk fagottist som blandar traditionellt arabiskt, Stockhausen, Honegger och elektronika.

15/10 19:00

Robert Schumanns Kreisleriana, med undertiteln Fantasier för pianoforte, hämtade inspiration från tre av E.T.A. Hoffmanns romaner där det förekommer en nyckfull och ytterst känslig kapellmästare vid namn Johannes Kreisler. Schumann skrev Kreisleriana på bara fyra dagar i ett rus av inspiration och trots detta ansåg Schumann senare att det var en av hans bästa kompositioner. Kreislers närmast manodepressiva läggning med stora humörsvängningar återspeglas i musikens kontrastrikedom. Schumann kände sig mycket befryndad med kapellmästaren. I flera av Schumanns kompositioner förekommer andra alter egon som symboler för tonsättarens splittrade personlighet, den entusiastiske och utåtagerande Florestan och den drömskt inåtvända Eusebius. I ett brev till hustrun Clara avslöjade Robert att hon föresvävade honom när han komponerade Kreisleriana. ”Du och en av dina idéer har huvudrollen i mitt verk och jag vill dedicera det till dig – ja, till dig och ingen annan – och du kommer att le så ljuvt när du upptäcker dig själv i musiken.”

Ludwig van Beethoven. När Napoleons armé 1809 närmade sig Wien kände stadens aristokrater hur farlig situationen kunde bli och de flesta flydde från staden, bland dem Beethovens vän och gynnare ärkehertig Rudolf med sin familj. Beethoven kände sig alltmer ensam och blev motiverad att komponera sitt enda programmatiska pianoverk, Sonaten i Ess-dur op. 81a. Där beskriver han i den första satsen avskedet. Över de tre inledande tonerna, som låter som en hornsignal, står “Le-be-wohl”. Andra satsen skildrar ensamheten på ett improvisatoriskt sätt. I finalen möter den hemvändande ärkehertigen en sprudlande glad tonsättare.

Aleksandr Skrjabin var i sina tidiga kompositioner tydligt influerad av Frédéric Chopin. Ett fint exempel på den tidiga Skrjabins personliga och senromantiska klangvärld är Poem op. 32 nr 1. Senare blev hans musik mer dissonant och han utvecklade, oberoende av Arnold Schönbergs tolvtonsteknik, ett personlig atonalt tonspråk och det skedde parallellt med en ökad dragning åt mysticism och speciellt teosofi. Två poem från 1913 visar upp två sidor av Skrjabins mer atonala stil. Det första inåtvänt och drömskt, det andra extrovert med kapriciösa, vilda arabesker.

Alberto Ginasteras Pianosonat nr 1 komponerades 1952. Tonsättarens musik från 50-talet brukar beskrivas som subjektivt nationalistisk. Ginastera byggde inte längre musiken direkt på folkmelodier, som i de ofta hörda Danzas Argentinas från 1937, utan den är mer internationell även om hemlandets rytmer dominerar större delen av sonaten. Den dramatiska första satsen inleds med aggressiva ackord, för att sedan mjukas upp med ett mer lyriskt tema. I den följande satsen skruvas intensiteten upp till en nervös energi. Ett tolvtonstema spelas ut parallellt i de bägge händerna. Kontrasten till tredje satsen är stor. Där härskar en drömsk dåsighet som bara tillfälligtvis bryter ut i aktiva tonflöden. Det argentinska inslaget är tydligast i den virtuosa och rytmiskt spännande finalen. Taktarten växlar som så ofta i sydamerikansk folkmusik mellan 6/8 och 3/4.

DUNKERSSCEN

Hans Pålsson Lördag 3 september 19:30

Hans Pålsson är en av Sveriges mest kända och uppskattade konsertpianister efter en lång rad framgångar både i Sverige och internationellt. Han har spelat som solist tillsammans med dirigenterna Rafael Frübeck de Burgos, Evgenij Svetlanov, Sixten Ehrling, Esa-Pekka Salonen, Okko Kamu, Neeme Järvi, Jukka-Pekka Saraste, Mario Venzago, Paavo Berglund m.fl. Han har en stor bredd i sin repertoar, från Bach till nutid, med stor vikt lagd vid wienklassicismen, bl a samtliga sonater och pianokonserter av Mozart och Beethoven. Över 60 soloverk och pianokonserter har tillägnats honom och han har alltid varit en ambassadör för den nya musiken. Hans Pålsson har spelat in omkring 25 CD-skivor med verk från alla epoker. För den breda publiken är han mest känd för TV-serien ”I döda mästares sällskap” (i fem säsonger under åren 1993-2000) där han spelade och berättade om tonsättare tillsammans med Marianne Söderberg. I dessa 30 TV-program visade han sitt stora kunnande som pedagog och trollband tittare och lyssnare i alla åldrar. Hans Pålsson är sedan 1987 professor i piano vid Lunds universitet, Musikhögskolan i Malmö. 2002 skrev han den prisbelönta boken ”Tankar om musik” där han låter oss blicka in i ett långt musikerlivs reflektioner och funderingar.

J.S. Bach (1685 – 1750) Fantasi C-moll BWV 906 W. A. Mozart (1756 – 91) Fantasi D-moll KV 397 Joseph Haydn (1732 – 1809) Fantasi C-dur Hob. XVII:4 Franz Schubert (1797 – 1828) Allegretto C-moll D. 915 Camille Saint-Saëns (1835 – 1921) Allegro appassionato op. 70 Bo Nilsson (f. 1937) Quantitäten Paus

Ludwig van Beethoven (1770 – 1828) Pianosonat nr 32 i C-moll op. 111 Maestoso: Allegro con brio ed appassionato Arietta: Adagio molto semplice e cantabile

Johann Sebastian Bach. Att kunna improvisera var en självklar del av en musikers vardag långt fram i tiden. Det är inte förrän under andra halvan av 1900-talet som den konsten praktiskt taget har försvunnit. Idag väntar sig ingen att en klassisk skolad pianist ska improvisera en kadens i en Mozartkonsert.

Improvisationskonsten lever idag däremot i högsta grad inom jazzen. Tyvärr har det varit omöjligt att bevara hur de stora mästarna improviserade, men vi kan få en bra uppfattning om hur det kunde ha låtit genom vissa av deras nerskrivna verk, eftersom improvisation säkert ofta var utgångspunkten för en senare nerskriven komposition. Bach var omvittnat en stor improvisatör och säkert hade han kunnat improvisera fram Fantasi i F-moll, som har en enkel tvådelad form. Bach hade tänkt koppla fantasin med en fuga och det finns ett ganska långt fragment till en harmoniskt avancerad fuga, som dock aldrig fullbordades.

Kommer: Anna Larsson sjunger Mahler, von Zemlinsky och Strauss. Piano: Francisca Skoogh.

2/11 19:00

Wolfgang Amadeus Mozarts Fantasi i D-moll ger oss förmodligen en bra inblick i hur hans hjärna arbetade när han uppmanades att improvisera. Mozart väljer en tonart, spelar några brutna ackord medan han tänker ut ett tema. I temat hittar han tre toner som går att använda som frö till utveckling.

Han tänker i kontraster svagt-starkt och hittar virtuosa patentlöpningar som hos en jazzpianist. Till slut en ljus duravslutning, som var ofullbordad vid tonsättarens död. Sluttakterna tillfogades av August Eberhard Müller, en beundrare av Mozarts musik.

Joseph Haydns Fantasi i C-dur skrevs 1789 och vittnar om att Haydn var en skicklig klaverspelare med mycken fantasi och humor. Ett tema, det inledande, dominerar helt satsen som brukligt hos Haydn.

Kontraster levereras i form av för tiden djärva harmoniska utvidgningar.

Camille Saint-Saëns var en av alla tiders största pianounderbarn. När han gjorde sin debut i Salle Pleyel lät han annonsera för publiken att man som extranummer kunde välja vilken som helst av Beethovens 32 sonater!! Ett av hans mest kända pianostycken är just det vi nu får höra, Allegro appassionato, op. 70.

Bo Nilsson från Malmberget skapade sensation i media när han som 20-åring i slutet av 50-talet fick sina verk framförda i modernismens Mekka: Darmstadt och då av ingen mindre än Pierre Boulez.

Många av Bo Nilssons tidiga verk har mycket tidstypiska titlar: Frequenzen, Zeitpunkte, Bewegungen, Reaktionen m.m. Quantiteten för solopiano komponerades 1958 av en då 21-årig tonsättare. Den rytmiska notationen är mycket matematiskt uträknad och komplex. Så komplex att pulsen försvinner helt och musiken blir till ständigt skiftande klangfragment. För åhöraren upphör skillnaden mellan fri improvisation och en nedtecknad komposition.

Ludwig van Beethovens Sonat nr 32 i C-moll blev tillsammans med Diabellivariationerna och två samlingar Bagateller hans sista pianokompositioner. Sonaten skrevs 1821-22 och tillägnades vännen och gynnaren ärkehertig Rudolf. I Beethovens skissböcker kan man avläsa att Beethoven från början tänkt sig ett tresatsigt verk. Huvudtemat i den första satsen finns skisserat redan 1801 eller 1802, men kom först in i sonaten sedan Beethoven flyttat ett annat tänkt huvudtema till en stråkkvartett. Ariettan, den andra och avslutande satsen, planerades som mittsats, men allteftersom ariettan växte i format övergav Beethoven idén om ett tresatsigt verk. De två gigantiska satserna lämnade ingenting att tillägga.

Beethovens C-mollverk kännetecknas alla av kamp och dramatik. Två tidiga pianosonater och en pianotrio går i tonarten, men saknar övertygande upplösning. I sin femte symfoni, ”Ödessymfonin”, fann Beethoven en stark avslutning i jublande revolutionsyra. I sin sista pianosonat finns inget yttre jubel utan i stället en mycket personlig lösning i inåtvänd extas.

DUNKERSSCEN

Konstantin Sherbakova Söndag 4 september 19:30

20 år gammal vann Konstantin Scherbakov 1983 en överlägsen vinst i Rachmaninov Competition i Moskva med Rachmaninovs ovanliga fjärde pianokonsert. Valet av verk är symptomatiskt för Scherbakovs okonventionella nyfikenhet. Han har lyft fram relativt okänd musik, han har experimenterat med olika spelstilar och han är den ende som gett sig på att spela in samtliga fruktansvärt svåra verk av Leopold Godovskij. 1990 gjorde Scherbakov debut i Västeuropa genom att under fyra kvällar spela samtliga verk av Rachmaninov.

Hans inspelning av Sjostakovitjs alla pianostycken erövrade Cannes Classical Award at MIDEM in 2001. Som få andra pianister har Scherbakov tagit upp Liszts märkliga transkriptioner av Beethovens nio symfonier. Entusiasmen har varit enorm överallt när han har spelat dessa symfonier. Han fick tyska musikkritikers pris och har med symfonierna framträtt i Paris, New York, Wien, Berlin och Moskva.

I år öppnar Scherbakov den stora Beethovenfestivalen i Bonn.

Ludwig van Beethoven (1770-1827) Sex bagateller op. 126 Andante con moto, cantabile e compiacevole Allegro Andante. Cantabile e grazioso Presto Quasi allegretto Presto 15 Variationer och fuga i Ess-dur op. 35 (”Eroicavariationerna”) Paus Symfoni nr 3 i Ess-dur (Eroica), i arrangemang av Franz Liszt Allegro con brio Marcia funebre. Adagio assai Scherzo: Allegro vivace Finale: Allegro molto

Ludwig van Beethovens Bagateller op. 126, tillägnade brodern Johann, utkom 1825. För Beethoven betydde bagatell ett kort karaktärstycke. De sex bagatellerna är tänkta att spelas som en helhet.

Beethoven kallade dem ”Ciclus von Kleinigkeiten” (En cykel av småstycken). Tonartsförhållandena och tempokontrasterna visar på noga planering av helheten. I ett brev till förläggaren Schott skrev Beethoven att ”… de är förmodligen det bästa jag har komponerat.”

Pianofestival 2017: Angela Hewitt, kanadensisk världsstjärna med Bach som specialitet.

Beethoven skrev Eroicavariationerna 1802, året innan han fullbordade sin tredje symfoni, Eroican.

Enkelheten i själva temat tilltalade honom och han använde det förutom i variationerna och symfonins finalsats även i musiken till baletten Prometheus och i en kontradans. Musiken är virtuos och antagligen skrev Beethoven variationerna för att visa upp sitt pianistiska kunnande. Först presenteras baslinjen och i den första variationen läggs en stämma till. Den andra variationen är trestämmig och den tredje fyrstämmig. Först därefter kommer själva huvudtemat.

Beethovens tredje symfonis första framförande skedde 1804 som en privatkonsert i furst Lobkowitz palats. Musiken måste ha känts chockartat originell för många av åhörarna. Den var dubbelt så lång som alla tidigare symfonier. Det var inte längre tal om att musik skulle vara underhållande, den ställde krav på lyssnaren. Symfonin innehåller också känslosfärer som aldrig tidigare fått plats i en symfoni: tragik, heroism, djup sorg och sönderfall. Den ursprungliga inspirationen till verket verkar ha kommit från den franska beskickningen i Wien och Jean-Baptiste Bernadotte. Han umgicks med Beethoven under sitt besök i staden 1798 och verkar ha påverkat kompositören att skriva ett verk för att hedra general Bonaparte.1804 visade Beethoven symfonin för vänner, där han över sitt eget namn hade skrivit namnet ”Buonaparte”, men när Napoleon utropade sig själv till kejsare den 2 december 1804 rev Beethoven itu sidan och skrev istället ”Sinfonia Grande”. Leonard Bernstein ansåg att de två första satserna kanske var de finaste i hela symfonilitteraturen. Franz Liszt började redan 1838 att arrangera Beethovens symfonier för solopiano eftersom det var få människor som under första halvan av 1800-talet hade tillfälle att höra en symfoniorkester. Liszt gav med sina versioner en stor publik möjlighet att höra symfonierna och han spelade dem på sina många konsertresor runt om i Europa under 1840-talet. Det är sällan pianister i dag gett sig i kast med dessa svåra, men spännande transkriptioner. Konstantin Scherbakov är enligt kritikerkåren den som har lyckats bäst.

DUNKERSSCEN

Stephen Hough

Måndag 5 september 19:30

Utan tvekan är Stephen Hough idag den finaste, intelligentaste och tekniskt skickligaste pianisten i England. Han har en karriär som fick fart för över 30 år sedan då han 1983 vann Naumburg Competition i Carnegie Hall. Idag har Hough samlat på sig en stor mängd utmärkelser. En av de finaste var när Gramophone magazine utnämnde hans inspelning av Saint-Saëns pianokonserter till ”best release of the last 30 years!” Hough spelade nu i augusti på sin 26:e BBC Promskonsert. Han har en kreativitet som är spektakulärt bred. Han skriver poesi, målar tavlor i abstrakt expressionistisk stil och han sitter i styrelsen för The Royal Ballet på Royal Opera House Covent Garden. Han var nära att ge upp pianokarriären för att bli katolsk präst och han skriver regelbundet artiklar och böcker om andliga ämnen. Han har dessutom en blogg om musik i The Daily Telegraph. Som om allt detta inte var nog så kom-ponerar Stephen Hough flitigt och vi får höra ett av hans inte alltför radikalt moderna verk. Tidskriften Intelligent Life har listat mr Hough tillsammans med bl a Noam Chomsky som en av tjugo betydande polymaths i vår tid.

Franz Schubert (1797 – 1828) Pianosonat i A-moll D. 784 Allegro giusto Andante Allegro vivace César Franck (1822 – 90) Preludium, Koral och Fuga Paus Stephen Hough (f. 1961) Pianosonata III (Trinitas) Franz Liszt (1811 – 86) Valses Oubliées, nr 1 och nr 2 Ur Transcendentala etyder: Nr 11 (Harmonies du soir) Nr 10 (Appassionata)

Franz Schuberts åtta sena pianosonater intar en speciell ställning i pianolitteraturen. De kan som inga andra romantiska sonater mäta sig med Beethovens 32 sonater. Inte genom att följa Beethovens dramatiska stil utan genom att Schubert lyckats finna en annan och personlig lösning på problemet att gestalta en stor form. Franz Schuberts Pianosonat i A-moll D. 784 komponerades i februari 1823, men publicerades inte förrän 1839. Det är den första av Schuberts stora pianosonater. Tonspråket är helt naket och direkt, utan mask. Stämningen är genomgående tragisk och det är svårt att inte se den som en reaktion på beskedet att han året dessförinnan hade ådragit sig syfilis. Han måste ha förstått att hans liv var dömt att bli kort. Sonaten inleds med ett unisont tema i bägge händerna. I andra och fjärde takten finns ett suck-motiv, en betonad lång ton följd av en kort obetonad, som får en stor betydelse för satsens utveckling. Ett milt sjungande andra tema verkar som en bön om frid men utan att få ett svar. Den långsamma satsen är som en utbyggd Lied av Schubert. Temat i dur är enkelt. Mellan temats delar finns en till synes obetydlig knorr som styr musiken åt olika håll. Finalen domineras av ett rastlöst trioltema.

Ett kontrasterande durtema lyckas aldrig bryta den mörka moll-stämningen.

César Franck verkade från 1843 till sin död 1890 som organist och lärare vid Pariskonservatoriet. Han var känd som en otrolig improvisatör och många musiker reste till Paris enbart för att höra just honom improvisera på den berömda Cavaillé-Coll-orgeln i Sainte Clotilde. Som kompositör var Franck sen att skapa musik av rang. Först vid 60 års ålder kom mästerverken: Symfonin i D-moll, Pianokvintetten, Violinsonaten, de stora orgelstyckena och för piano Preludium, koral och fuga i H-moll, komponerat 1884.

I detta stora pianoverk förenade Franck sin improvisationskonst med sin kunskap om barockens i en stil som var en syntes av tysk senromantik och fransk klarhet.

Stephen Hough säger om sitt eget verk, Trinitas: ”Det är en beställning från den katolska tidskriften The Tablet. Jag ville ge det någon slags religiös titel och jag ville skriva ett stycke i tolvtonsteknik, men inte använda den teknik som Arnold Schönberg utvecklade för att undvika tonalitet utan för att se om jag kunde återföra tonaliteten i tolvtonstekniken. Därför förekommer det många terser som treklangen är uppbyggd av. Stycket har en tredelad form och jag tänkte på treenigheten så verket fick titeln Trinitas. Under komponerandet slog det mig att både treenigheten och tolvtonssystemet är dogmer med både positiva och negativa sidor och jag ville ställa samman dem i Trinitas.”

Valses oubliées hör till Franz Liszts sena period. De fyra glömda valserna komponerades mellan 1881 och 1884 och de var inte tänkta som en cykel utan kan framföras var för sig. Titeln syftar på att valsgenren i slutet av 1800-talet var en ”bortglömd” genre.

Trancendentala etyderna går tillbaka till 1826. Liszt var 15 år och han komponerade Étude en douze exercices. Elva år senare publicerades etyderna utvidgade, reviderade och tekniskt mycket mer krävande under namnet Douze Grandes Études. Trancendentala etyder, som skulle kunna översättas med Överjordiska etyder, är en ytterligare revidering som utkom 1852, dedicerade till Liszts lärare Carl Czerny. I utgåvan gav Liszt namn åt de flesta som t.ex ”Harmonies du soir”, men det var pianisten Ferruccio Busoni som benämnde nr 10 Appassionata.

Jacob Karlzon Söndag 4 september 14:00

Jazzpianisten Jacob Karlzons musik har beskrivits som en blandning av nordisk rymd, melankoli och känslighet med hetta och passion. Han har jämförts med storheterna Keith Jarrett, Bill Evans och Jan Johansson. Jacob Karlzons pianospel har teknisk briljans, stor harmonisk och rytmisk komplexitet parad med en stark känsla för form. Hans teknik och känslighet har gjort honom till en mycket omtyckt samarbetspartner och han har spelat med Nils Landgren, Viktoria Tolstoy och internationella stjärnor som Billy Cobham, Kenny Wheeler och Norma Winstone.

2010 fick Jacob Karlzon utmärkelsen Django d’Or och röstades fram som Årets jazzmusiker och 2012 blev han en Steinway-Artist. Med sin grupp JK3 har Jacob Karlzon turnerat i Europa, Kina och USA. Han har spelat in över 10 CD-skivor. På en CD från 2008 improviserar han över kompositioner av Maurice Ravel.

Jacob Karlzons program för eftermiddagen innehåller bl a improvisationer över ett ämne som publiken föreslår.

Samtal på Dunkers Lördag 3 september 14:00 Hans Pålsson samtalar med Per Nyrén om sitt liv som pianist och pedagog.

Masterclasses Under tre av festivalens dagar blir det också masterclasses öppna för publik.

Dessa leds av Julia Mustonen-Dahlkvist, Hans Pålsson och Haochen Zhang.

Professor Julia Mustonen-Dahlkvist Julia Mustonen-Dahlkvist är konsertpianist och professor vid Karlstads universitet, Musikhögskolan Ingesund. Hon är Blüthner och Genuin recordsartist i Tyskland.

Hon har vunnit ett stort antal priser, bl a Nordic International Pianocompetition 2004 i Malmö, där hon belönades med en Blüthnerflygel. Numera är hon även konstnärlig ledare för denna tävling, som 2017 genomförs i Arvika för första gången. Julia föddes i en finsk-rysk familj i Sibirien där hon, under modern Lidia Mustonens beskydd, började spela piano vid tre års ålder. Hon har tillbringat många år på många olika Musikhögskolor, bl a Sibeliusakademien, Staatliche Hochschule für Musik in Freiburg, Hochschule der Kunste in Berlin, Royal Academy in Dublin, och även Musikhögskolorna i Stockholm och Köpenhamn. Hennes lärare har varit Erik T Tawastjerna, Vitali Berzon, John O´Conor, Alicia de Larrocha och Staffan Scheja.

Hans Pålsson och Haochen Zhang presenteras ovan.

Studenterna under dessa masterclasses har samtliga långt gångna eller avslutade internationella akademiska studier samt redan påbörjade solistkarriärer.

Vi möter Reetamaria Rajala från Finland, John Nalan, Ernst Erlanson, Julia Isaksson, Emma Johansson från Sverige samt hemmasonen och helsingborgaren Simon Danell. Som särskilt inbjuden gäststudent hör vi Daumants Liepins från Lettland.

Lunchkonserter De sju eleverna ger också under fyra av festivalens dagar egna lunchkonserter.

Simon Danell hör vi bl a i Valses nobles et sentimentales av Ravel.

Julia Isaksson i Ginasteras Sonat nr 1 op 22 och Schumanns Abegg-variationer.

Emma Johansson i Mozart Sonat i C-dur K330 och Scriabins Pianosonat nr 5.

John Nalan hör vi bl a i Beethovens Sonata op 26.

Reetamaria Rajala hör vi bl a i Spöksonaten av Beethoven.

Ernst Erlanson hör vi i Prokofievs Pianosonat nr 6 op 82.

Daumants Liepins hör vi i Sonat nr 2 av Rachmainov.