Kyrk-Nytt

- Är Gud gammal? ... sid 2

- Jul i Västra Eneby ... sid 3

- Jul och nyår i Horn och Hycklinge ... sid 4

- Julen hos Kyrkans Kök... sid 6

- Marika Markovits vigd till biskop ... sid 10

- Axels psalmhörna ... sid 13

Är Gud gammal?

Läpparna är stängda. Jag förstår inte riktigt varför. Han tycker ju om maten som vilar där på skeden. De första tuggorna avnjöts med små nöjda ljud, men plötsligt tog det tvärstopp. Han kan omöjligen ha blivit mätt. Inte hjälper det att jag gör lustiga ljud, eller skojar friskt. Läpparna förblir stängda. Så sitter jag där med skeden i min hand, och kommer på mig själv med att gapa som en fågelunge med någon undermedveten förhoppning om att min grabb ska härma mig. Där och då är det jag som vet bäst (även om jag säkert ser allt annat än klok ut). Jag vill så gärna att han ska få i sig maten, och gå in i sin middagsvila mätt och nöjd. Stilla undrar jag, hur ofta är det jag som kniper ihop mina läppar, sluter mina ögon eller stänger mina öron utan egentlig anledning och går miste om så väl människors välvilja, som Guds goda verk. Jag undrar jag om Gud tröttnar, eller åtminstone drar en liten suck.

Så kommer eftermiddagen och leken tar vid. Tittut. Det ger ett försiktigt leende. Tittut. Leendet växer. Tittut. Nu skrattar han. Roligast är det, när jag gör på samma vis gång på gång. Lite enformigt egentligen, och det står klart att det är jag som kommer att tröttna först på leken. Än kan han inte prata, men snart nog kommer den tid då jag kommer att få höra honom säga ”igen, igen”, när vi leker. ”En gång till”, när vi har läst samma gamla innehållsfattiga bok som kvällen innan. Där och då, kommer han att veta bäst och ha mycket att lära mig om aptit.

C.K. Chesterton skrev en gång några rader som jag inte kan citera, men som jag då och då återvänder till. Jag vill minnas att andemeningen rörde hur vi människor, så ofta och så lätt, tänker på Gud som något mycket gammalt. Och visst är det ett sätt att närma sig ord som evig, eller att tänka på den som fanns före allt. Men tänk om det är vi vuxna människor som blivit gamla, genom onda erfarenheter, hårda ord och tankar, och att Gud bär barnets omättliga aptit. Tänk om snödropparna vi snart får möta, inte är lika varandra av någon automatisk nödvändighet, utan att Gud skapar en efter en, och var gång utropar ”en gång till”. Det är också ett sätt att närma sig ord som evig. Inte tröttnar då heller Gud på den människa som envist blundar för det goda som omger oss.

Kyrk-Nytt ges ut av Kinda Pastorat.

Omslagsbilden Från Biskopsvigningen av Marika Markovitz Foto Magnus Aronsson /Ikon

Redaktör Karin Svensson Ansvarig utgivare i detta nr: Sara Olofsson

Tryck: Lenanders 2023