Inte ett ögonblick förbi ... sid

INTE ETT ÖGONBLICK FÖRBI

Har upplevt mig själv som främling, främmandegjord. En okänd. Det är längesen nu. Jag sitter på bussen i väntan på att vi ska komma iväg. Och när jag tittar upp i spegeln över dörren - den som chauffören kollar avstigande i – möter jag någons blick i den. Det är ingen trevlig upplevelse, för personen i fråga, som sitter bakom mig nånstans, ser forskande tillbaka på mig. Det är ingen som jag känner igen. Och är hans blick verkligen forskande, är den inte avståndstagande? Jag tar hur som helst där jag sitter själv avstånd från den. I ett allt häftigare obehag vänder jag mig bort och sedan tillbaka: Varför ser den där människan på mig sådär, och hur kan han fås att sluta upp med det? För att göra något stirrar jag tillbaka, men till ingen nytta och måste till slut ge vika. Det är inte naturligt att stirra någon i ögonen, det är okänsligt, utmanande. Jag blir orolig och börjar fundera på att kliva av. Sedan händer något mycket överraskande. Efter kanske fem minuter märker jag plötsligt vad det är som händer: att jag har blivit främmande för mig själv. Det är min egen blick jag mött, i min egen spegelbild. Det är den egna utåtriktade och forskande blicken, som jag alltså riktat mot mig själv som på någon annan. Och tyckt att det var obehagligt. Så obehagligt att jag tagit avstånd ifrån den. Att upptäckten förvånade mig är för lite sagt. Det var ett slags uppvaknande. Skulle jag alltså kunna ta miste på vem jag är? Man ser med ögonen men den egna blicken ser man oftast inte. Den behöver man inte leva med själv. Den är i allt väsentligt förbehållen alla andra.

Många år senare, och även då i bussen på väg in mot stan, betraktar jag genom fönstret universitetet och tänker på min egen skoltid. Den som det blev så lite av, som gav så liten frukt. Jag känner en vag längtan efter en annan kunskap än den jag har och som inte duger till så mycket mer än att existera. Som är en vardaglig funktionsvariant bara, utan speciellt syfte. Vid golfbanan svänger bussen in på en hållplats, och ett par som livet uppenbarligen farit illa med stiger på. En stark men oroande närvaro utgår från dem. Eller är det min egen reaktion? De sätter sig bakom mig och börjar snart prata högt med varandra. Det har varit tyst länge i bussen. Nu är det inte det längre. Alla grava missbrukare låter likadant oavsett dialekt. Det är samma raspiga röstövertygelse, som av ett ständigt pågående inre ras. Det är samma oroliga medvetandes hunger som okontrollerat behärskar uttrycksviljan. Ett våldsamt utåtriktat sårat livs påträngande kaos, som genom munnens manifestationer gestaltar en slags själslig eller psykosomatisk hackelse, och mellan orden ett astmatiskt hostande där allt handlar om sekunders överlevnad. Allt det där som vi andra, genom inlärd och viljemässig strävan, kan omvandla till en behärskad funktion av accepterad normalitet, hur trötta vi än är. Men kan jag det? Kan jag fortfarande med blotta viljan förvandla min inre status till en oberörd och sammanhållen fasad? Det är inte längre så säkert. Tvärtom känner jag allt oftare att jag tvivlar. Tvivlar på värdet av min personliga kunskap, på det som är min inre värld och yttre äkthet. Den ter sig inte alls så hållbar som jag vill, och jag känner allt mindre igen mig. Jag pratar tvångsmässigt om allt. Oron som jag livstidsförvaltar pressar ständigt på, utan att ge en hållbar avkastning. Och jag är uppenbarligen inte helt frisk. Jag hostar okontrollerat och rösten sviker mig ofta. Även jag är samhällssjuk, stressad, och vill alltsomoftast kliva av. Det hela gör mig betänksam. Tids nog är jag gammal, slutkörd, en i livet förfrämligad, med en identitet som sakta men säkert faller samman. Och vad kommer att hända mig då? Att i min ålder se in i framtiden är förstås en kurs i ödmjukhet. Den vill jag kanske inte gå varje dag. Men vad var det nu som jag ville få sagt? Jag är ledig, befinner mig händelsevis på bussen, och tänker mig alltså en dag ute på stan. Och det är möjligt att jag inte ger intryck av att vara fullt så sliten som de som sitter bakom mig. Vilket förmodligen stämmer med hur det verkligen är. Än så länge är jag lite mindre av det där riktigt svåra, utsatta, och lite mer av det andra, det mitt i livet normala. Men symboliken i det som följer - att vi kliver av vid samma hållplats - går mig inte ett ögonblick förbi. //Jörgen Larsson, Kisa

Kyrk-Nytt ges ut av Kinda Pastorat. Omslagsbilden Musik i Arkens trädgård Foto Josefine Rafelt Redaktör Karin Svensson Ansvarig utgivare i detta nr: Jenny Ahlén Tryck: Lenanders 2022