Min vän Ahasverus tilläggskapitel
Magnus Aurelio
87. Marcus Aurelius På tal om Lionardo da Vinci och Alfonso den Vise var det en man som överträffade dem båda i filosofisk upphöjdhet men vars ställning i stället var desto mera tragisk. Jag konsulterades i samband med hans kanske enda moraliska trångmål, när han blev osäker om hur han skulle hantera kristendomen. Den var ännu ung men desto mera livskraftig och pockande i sin ungdom när den började utgöra ett reellt inrikespolitiskt hot mot det romerska imperiets fortbestånd, när de kristna predikade pacifism och vägrade göra militärtjänst när romarriket på allvar började hotas av germanerna. Marcus Aurelius fick tillbringa tre fjärdedelar av sin tjänstgöring som romersk kejsare i fält för rikets försvar och höll stånd mot germanerna så länge han levde, medan så fort han var borta hans efterföljare lät germanerna bryta igenom gränserna. Men det var som konsult i den kristna frågan jag tillkallades. Han gick till saken genast. ”Jag har hört att du är en jude med någon erfarenhet. Redan kejsar Claudius hade problem med judarna, ett problem som i princip förföljt alla Roms kejsare, och det har kunnat hanteras, om än väl bryskt ibland enligt min mening, men jag fruktar att det kristna problemet kommer att bli svårare. Med sitt arroganta förakt för Roms traditioner och religion, då deras ambition är att avskaffa allt det gamla för att ersätta det med ett kristet sektmonopol, underminerar de staten och det överlagt och avsiktligt. Detta är först och främst en utmaning mot mig som statsöverhuvud. Skall jag tolerera den och låta den vara, eller skall jag bekämpa den med samma medel som en Nero och Domitianus?” ”Risken är, om ni tolererar den, att den gör allvar av sitt revolutionära program.” ”Tror ni jag kan besegra den?” ”Nej.” ”Så de kommer att vinna i alla fall?” ”Det är tyvärr det troligaste, då Rom alltsedan Julius Caesars tid varit besjälat av ruttenhet. De goda kejsare som lyckats föra Rom vidare mot
1