Egyptisk trilogi

Egyptisk trilogi Josef Fallet Moses Kleopatra Magnus Aurelio (46)

Josef drama i fem akter av Christian Lanciai

Personerna : Jakob Rakel och Lea, hans hustrur hans söner: Ruben Simeon Levi Juda Dan Naftali Gad Aser Isaskar Sebulon Josef Benjamin en ismaelit Potifar hans hustru två tjänare i Potifars hus Faraos Kammarherre Farao Amenhotep III Munskänken Bagaren Fångvaktaren två Faraos drabanter egyptiska soldater Farao Ekhnaton Drottning Nefertiti en överstepräst samt annan personal, uppvaktning, ismaelitiska köpmän, m.fl.

Handlingen äger rum i landet Kanaan och Egypten cirka 1370-1350 år före vår tideräkning.

Copyright © Christian Lanciai 1993

1

Josef Akt I scen 1.

Jakob Min älskade, nu är det över. Ditt barn är nu fött, och en son är oss given, och han är min första ordentliga, riktiga son! Jag var aldrig en lycklig man förrän idag. Först idag har mitt livs hela strävan nått fram till ett fullkomligt mål.

Rakel Men en sådan pärs till, och du kanske förlorar alltsammans.

Jakob Vad menar du, älskade Rakel?

Rakel Jag menar, att jag ej kan ge dig fler barn. Ett barn till, och du får kanske barnet, men jag skulle ej kunna ansvara för det.

Jakob Men, Rakel, du är ju den starkaste, segaste av alla kvinnor! Först nu har vårt liv fått sin början! Jag väntade på dig i fjorton förfärliga år av det hemskaste slavgöra hos den där gnidige nidingen Laban, och nu när vi äntligen vunnit vår seger som krönts med vår förstfödde son får du ej börja tala om gräsliga vändningar som att ge upp!

Rakel Jakob, jag är ej ung längre. Jag blev en moder för sent, och det är inte ditt fel och inte mitt eget och kanske ej ens fader Labans. Men det tog på krafterna och på min moderssjäl att nödgas vänta på älskaren, som jag högt älskade själv med en ursinnig åtrå, i fjorton förfärliga år. Jag är utsliten av att ha väntat för länge. Nu är jag en moder på senhösten av min jungfrulighets blomning, men du har en son, och vi är båda nöjda och glada. Jag ber dig blott att låta det vara nog därmed och inte tvinga mig in i en vinter.

Jakob Du vill icke ha flera barn?

Rakel Vilken moder vill ej ständigt ha flera barn? Men jag tänker på dig, och jag känner mig själv och min kropp. Om du önskar behålla mig bör vi ej få flera barn.

Jakob Som du vill, moder Rakel, den allra mest älskade av alla kvinnor och mödrar. Men denna vår son skall bli såsom en prins genom din och min kärlek. Vad är mina övriga söner mot honom? Jag har redan glömt dem!

Rakel Det var aldrig klokt av dig att reta upp gamla Lea. Jakob Den kon! Hon har aldrig fått vad hon förtjänat!

Rakel Men hon har fött många förträffliga söner åt dig, och hon kommer att med alla medel försvara dem mot denna menlösa nykomling.

Jakob Jag ska försvara min Josef mot dem och mot henne.

Rakel Hon är en vulgär lejoninna med rävens beräknande lömskhet och skrupelfrihet.

Jakob Men jag älskade aldrig din syster. Hon var bara kött för mig. Dig, Rakel, tillhör mitt hjärta, min själ och mitt liv, och det var alltid du endast och ej den andra.

Rakel Du gav henne likväl ett antal förträffliga söner.

Jakob De är bara mörka planeter mot solen, som är du och Josef.

Rakel Men vi står på jorden och lever på den.

Jakob Ja, men vi tre, du och jag och vår Josef, är mera för framtiden än hela världen.

Rakel Det tror du?

Jakob Jag vet det!

Rakel Då får vi nog svida också för en sådan bekymmersam framtid.

Jakob Nu måste du vila och sova.

Rakel Men Josef är min. Barnet tillhör sin moder så länge det växer. Först sedan blir det även moget för att taga intryck av faderns passioner och svekfullhet.

Jakob Håll honom väl, kära älskade. Ingen mor kan vara bättre än du. (kysser henne.)

Rakel Gå nu, min Jakob.

Jakob Jag går. (Han går. Rakel diar sitt barn.)

2

Scen 2. (Sjutton år senare.)

Juda Jag står inte ut med den där uppkomlingen Josef! Ända sedan han föddes har han bara vållat oss obehag med sin blotta existens!

Aser Du har rätt som alltid, Juda.

Ruben Visst är han odräglig, men inte kan vi ju döda honom för det. Han är ju i alla fall vår broder, och tänk på, att han var Rakels första barn och vad Rakel betydde för vår fader.

Isaskar Ja, hon betydde så mycket för honom att han tog livet av henne.

Ruben Hon dog av naturliga orsaker i barnsäng.

Juda Hon ville inte ha Benjamin, Ruben. Därför dog hon när han föddes. Vår far tvingade henne i barnsäng mot hennes vilja.

Levi Din hätska avund mot Josef och Benjamin, Juda, gör bara vårt förhållande till far ännu svårare.

Naftali Rätt, Levi! Vi vill ju inte bli arvlösa!

Dan Men vår far bara uppmuntrar Josefs odräglighet hela tiden. Det kan inte fortsätta så här. Det måste även du begripa, Naftali.

Naftali Visserligen, men vad kan vi göra åt saken?

Aser Ingen kan tiga och lida för evigt.

Sebulon Se upp! Här kommer han!

Juda I sin nya fotsida dräkt, som far gav honom bara för att skämma bort honom. Är han inte äcklig?

Ruben Det är inte hans fel, Juda.

Juda Nej, men det är inte vårt fel heller.

Josef (inträder, bättre klädd än alla de andra tillsammans) God morgon, bröder! Träter ni nu igen?

Juda Vi träter inte alls, Josef.

Josef Varför är ni då så mulna i uppsynen?

Simeon Och vad har du att vara så glad för?

Josef Ni måste ha sovit illa, så dystra som ni ser ut.

Gad Vi har varit uppe och arbetat sedan gryningen medan du tydligen har försovit dig.

Josef Inte alls. Jag sov bara så ovanligt gott i natt. (sätter sig.)

Isaskar Kom inte och säg att du har drömt någon ny sådan där storhetsvansinnig dröm nu igen!

Josef Du kallar dem storhetsvansinniga, Isaskar, bara för att du inte förstår dem. Själv förstår jag dem inte heller ännu.

Juda (till de övriga) Han har alltså drömt igen.

Sebulon Om det är någonting du kan här i livet, Josef, så är det att drömma. Men vad tjänar det till att drömma om du inte ens själv begriper dig på dina drömmar?

Ruben Vad är det du har drömt den här gången, Josef?

Dan Senast var det halmkärvar som bugade sig för honom.

Aser Vad var det den här gången? Fårskallar?

Simeon Dina kläder är mycket finare än våra, men ändå lär du knappast någonsin få oss till att kröka rygg för dig, din påfågel.

Josef Ni minns fel. Det var inte halmkärvar som bugade sig för mig. Det var era halmkärvar som bugade sig för min halmkärve.

Juda Ja, sådant händer bara i drömmar. Bara i drömmar kan man smickra sig själv hur mycket som helst utan att få fan för det.

Josef Men den här gången var det annorlunda. flera Nå?

Josef Jo, det var inte banala halmkärvar den här gången. Det var solen och månen och alla stjärnorna.

3

Levi Vad var det med solen och månen och alla stjärnorna?

Naftali Han såg dem väl tindra i natten.

Isaskar Solen? Tindrar den i natten?

Josef Nej, bröder, det var faktiskt så att solen och månen och alla stjärnorna bugade sig för mig.

(Tystnad. De tio betraktar varandra.)

Naftali Och hur gör en måne när den bugar sig? Hur bugar sig en rund sol?

Simeon Dina drömmar, Josef, är knappast förtroendeväckande.

Dan Du gör dig bara till. Du bara skämmer ut dig.

Aser Vad gör du här bland oss arbetare, din drömmare? Gå hem och sov ihjäl dig och dröm dig själv åt helvete!

Ruben Dina egotrippade drömmar bara väcker förargelse, Josef. Det är bättre du håller tyst om dem.

Josef Men de betyder något.

Juda Ja, de tyder på ett astronomiskt självhävdelsebegär!

Isaskar Gå hem, Josef, innan vi slår ihjäl dig.

Gad Du duger inte till att vakta får.

Simeon Du är för fin för det.

Levi Gå hem och berätta din dröm för vår fader, så får du se vad han säger.

Josef Ja, det är kanske just vad jag borde göra.

Sebulon Så kan du rapportera om oss samtidigt. Berätta att vi har varit tykna mot dig för att du drömt så mycket.

Naftali Han blir bara glad då.

Juda Gå hem, Josef, och kom inte tillbaka! Vi orkar inte se dig längre om du ska hålla på så här!

Josef Seså, bröder, det var inte illa menat.

Simeon Nej, men du gör dig bara förhatlig för oss! Inser du inte det?

Josef Jag säger bara sanningen om vad jag drömmer. Är jag förhatlig för att jag är uppriktig?

Levi Gå hem, Josef, innan du gör skadan värre.

Ruben Ja, Josef, gå hem.

Josef Ja, ja, jag går. (går.)

Juda Nå, bröder, vad tror ni om detta?

Simeon Den bortskämde slyngeln behöver lära sig en läxa!

Naftali Det tycker jag med!

Juda Nästa gång han kommer tycker jag att... (viskar med dem) Ruben Jag tycker inte om det här.

Levi Josef bäddar det illa för sig.

Ruben Kom, Levi, så går vi.

(Ruben och Levi går. De andra fortsätter den viskande överläggningen.)

Scen 3. Hemma hos Jakob.

Jakob Nå, min son, vad har du för nyheter idag?

Josef Allt står väl till, men mina bröder tycker inte om mina drömmar.

Jakob Har du drömt nu igen?

Josef Drömmarna bara kommer, och emedan jag sedan minns dem så bra måste de betyda något.

Jakob Du drömmer för mycket, min son. Det är inte bra att gå genom livet som en drömmare.

Josef Betyder det då ingenting, att man i drömmen får uppleva hur solen och månen och alla stjärnorna bugar sig för en och ägnar en sin hyllning?

4

Jakob Är det vad du har drömt?

Josef Ja. Jakob Inte konstigt att dina bröder blir rasande på dig. Håll tyst om dina drömmar i fortsättningen för din egen skull, Josef. De är inte hälsosamma.

Josef Men vad betyder de?

Jakob Att solen och månen och stjärnorna bugar sig för dig skulle väl närmast betyda att din far och mor och alla dina bröder skulle ägna dig sin hyllning, men sådant är inte rimligt. Du är ju en av oss, och vi är fria mänskor. Inte bugar vi oss för varandra som slavar. Sådant gör man i Egypten för Farao men inte här bland oss gudfruktiga hebréer.

Josef Förlåt mig, far.

Jakob För vad?

Josef För att jag drömmer så övermodiga drömmar.

Jakob Är du då ansvarig för dem? Kan du behärska dem? Du är bara sjutton år, min pojke, och en ung och vacker och ansvarslös svärmare. Dröm du bara vad du vill, men väck inte avund hos dina bröder med att berätta vad du drömmer för dem.

De förstår sig inte på drömmar.

Josef Nej, jag har märkt det.

Jakob Och själv gör du det inte heller, för du är ung, men när du mognar kanske det blir en god drömtydare av dig. Gå nu till dina bröder i Sikem, och se till att allt står väl till med dem och alla fårhjordarna där. Kom sedan tillbaka och berätta för mig att du står dig väl hos dem igen. Jag vill inte att de ska bära avund mot min älsklingsson.

Josef Jag ska försöka försona mig med dem, far. Och jag skall inte berätta fler drömmar för dem.

Jakob Bra, min son. Jag trodde alltid att du lyckats ärva din moders överjordiska klokhet.

Josef Varför dog hon, far?

Jakob Det vet du. Hon dog för att hon födde Benjamin.

Josef Ville hon föda Benjamin?

Jakob Min son, det blev varken efter hennes vilja eller efter min vilja utan efter Guds vilja.

Josef Är då Guds vilja ond?

Jakob Nej, men ibland är den svår att begripa sig på.

Josef Precis som mina drömmar?

Jakob Ja, kanske det, min son. Gå nu åstad till dina bröder.

Josef Farväl, far. (Josef går.)

Jakob Rakel, o Rakel! När skall jag någonsin få frid för ditt evigt anklagande minne! Hur skall jag någonsin kunna förlåta mig själv! Men hur i all sin dar kan man behärska kärleken?

Scen 4.

Ruben (ensam) Jag hoppas vid Gud att ej Josef mer kommer till oss. Aldrig har en så vacker och godhjärtad yngling åtnjutit ett sådant outsläckligt hat och en så bitter ologisk avund som Josef nu hjärtlöst betraktas med från sina farliga bröder. O Gud! Giv att Jakob ej mer sänder Josef till oss!

Juda (kommer fram) Där är du, Ruben! Har du hört att Josef är på väg hit?

Ruben Vad säger du, broder?

Juda Han har siktats på vägen och vågar att visa sig för oss igen.

Ruben (för sig själv) Ändå såg jag till att vi begav oss från Sikem, så att Josef ej skulle finna oss där.

5

Juda Ville du att han skulle ha hållit sig borta?

Ruben Naturligtvis. Ni vill ju taga hans liv.

Juda Icke taga hans liv. Bara ge honom vad han förtjänar: en läxa för livet.

Sebulon (kommer) Juda! Josef kommer!

Juda Jag vet.

Sebulon Ska vi göra oss av med den drömmaren nu?

Juda Åtminstone är det nu dags att vi tuktar hans övermod.

Sebulon Här är de andra.

Isaskar (kommer med de andra sex) Juda och Ruben! Vår lillebror kommer! Vad ska vi göra med honom?

Gad Det finns bara en sak att göra. Vi måste ta livet av honom. Han bara förtalar oss inför vår fader.

Aser På det att han själv ärver Jakob och vi alla blir utan arv.

Naftali Det är inte rättvist.

Dan Vi dräper den drömmaren och dränker hans fina dräkt i ett vilddjurs blod och berättar för pappa att lejonet knep lille drönaren.

Levi (kritiskt) Ruben, är du med om detta?

Ruben Och hur går det sedan, o bröder? Kan ni leva vidare sedan med en liten bror på ert samvete jämte er fars gråa hårstrån och livslånga hjärtesorg?

Juda Ruben är blödig.

Ruben Du vill då brutalt gå och slakta en lillebror?

Sebulon Han är odräglig. Han ber om det själv.

Isaskar Vad som helst är väl bättre än att härda ut med hans närvaro.

Gad Vi kan icke lida den inbilske bortskämde goddagspilten.

Aser Vi måste göra oss av med honom.

Levi Hur? Ruben Vad ni än gör, så utgjut icke hans blod. Här finns en tom brunn.

Nedsänk honom i den och låt honom försmäkta där, men den som rör ett hår på gossens huvud får med mig att göra.

Juda Vi hinner inte överlägga mera. Jag ser honom komma.

Sebulon Låt honom komma. (Alla blir upptagna med sitt.)

Simeon Vackert väder idag, eller hur?

Josef (kommer) Goddag, mina bröder! Hur står det till?

Ruben Kommer du från Jakob, lille Josef?

Josef Ja, och jag har hälsningar med mig till er från vår fader.

Juda Berättade du om dina drömmar?

Josef Ja. flera Vad sade han?

Josef Han menade, att det är knappast troligt att han och moder Lea och alla ni och alla andra någonsin skulle buga sig för mig.

Sebulon Vilken klok fader vi har.

Juda Och vad sade du då till honom?

Josef Jag menade, att drömmarna ändå måste betyda något. flera Som vad då?

Josef Som att ni alla kanske ändå en dag helt frivilligt skulle buga er för mig.

Sebulon (rasande) Grip honom!

Gad På honom!

(De anfaller honom, alla utom Ruben och Levi.)

Levi Slå bara inte ihjäl honom, gossar.

Josef (hjärtskärande) Vad menar ni, mina bröder?

Juda (sliter av honom den förhatliga klädnaden) Bara detta, att du ska sluta reta oss med dina later!

Aser Håll fast honom, så att han inte rymmer!

6

Josef (nästan naken) Vad tänker ni göra med mig?

Juda (hårt) Släng honom i brunnen!

Isaskar Det är slut nu, gosse, med dina spionerier mot oss för vår fader!

Gad Du skall aldrig mera få rapportera något till honom!

Josef Vad tänker ni göra med mig?

Juda (hårt) Släng honom i brunnen!

Ruben Inte med huvudet före. Fira ner honom med rep.

Dan Här är ett gott och hårt rep. Ska vi inte binda honom också, så att han inte klättrar upp igen?

Ruben Du var alltid ett vilddjur, unge Dan. Dan Hellre det än en bortklemad blekfis som Josef.

Josef Vad tänker ni göra?

Juda (hårt) Fira ner honom! Låt det gå undan!

(De släpper ner honom i brunnen.)

Josef (från brunnen) Bröder! Vad ont har jag gjort er!

Sebulon Du har retat oss till förbannelse! Skyll nu dig själv och tänk över vad du gjort tills du omkommer!

Levi (till Ruben) Tänkte du verkligen låta honom dö så nesligt?

Ruben Nej, när vi dragit vidare tänkte jag återkomma för att rädda honom och skicka hem honom.

Levi Jag tänkte väl det.

Naftali Så, bröder! Så var den saken avklarad! Nu glömmer vi Josef och hans erbarmliga storhetsdrömmar!

Isaskar Är det så enkelt? Vem som helst kan komma här förbi, höra hans rop på hjälp, dra upp honom och höra vad vi har gjort.

Sebulon Just det. Han är inte död än.

Aser Vi borde ha dödat honom!

Juda Tyst! Jag hör ett karavansällskap komma.

Simeon Det är ismaeliter från Gilead. De är nog på väg till Egypten. De brukar sälja opium där.

Dan Kunde vi inte skicka Josef ned till Egypten med dem?

Juda Dan, din idé är inte så dum.

Levi Han är i alla fall vår broder. Låt oss rädda hans liv och hellre sälja honom utomlands än göra oss skyldiga till brodermord. Vad tycker du om det, Ruben?

Ruben Vad som helst är bättre än brodermord.

Juda Hjälp upp Josef ur brunnen genast! (några gör så.) Detta är en genialisk lösning. Vi säljer Josef som slav till ismaeliterna, och så slipper vi honom för gott, och ändå har vi inte dödat honom. Vad kunde vara bättre?

(En smutsig Josef kommer upp igen.)

Sebulon Tacka oss, Josef, för vi har just räddat ditt liv.

Josef Tänker ni inte döda mig?

Levi Nej, Josef, du får leva, men ditt liv blir svårare än hittills.

Juda Hör upp, ismaelitiska köpmän! Kom över hit ett slag! ismaelit (kommer in) Vad vill ni, min herre?

Josef Ack, herre, om ni inte köper mig så mördar de mig av ren avund! ismaeliten (går fram till Josef) Du måtte ha misshagat dem mycket, om de vill sälja bort en så vacker och välskapt ung man. Har du inte velat ha umgänge med dem?

Josef Nej, jag vill aldrig mer ha med dem att göra!

Ismaeliten (till bröderna) Ni måtte ha missbrukat honom svårt. Vi ska behandla honom bättre. Han blir säkert en god tjänare om han får god behandling. Jag erbjuder tjugo siklar silver.

Juda Vad säger ni, bröder?

Sebulon Ett bra pris. (De övriga instämmer.)

7

ismaeliten Gott. Här har ni kontant betalning. (till de sina) Låt oss nu försvinna härifrån. (till Josef) Var inte rädd för mig, min unge vän. Vad heter du?

Josef Josef. ismaeliten Josef. Om dessa brutala busar har kränkt dig, vackre Josef, så skall vi ismaeliter göra motsatsen. Kom, låt oss gå. (Han går ut med Josef. Innan denne lämnar scenen ger han sina bröder en sista frågande blick.)

Ruben (efter att han försvunnit, för sig själv) Farväl, Josef. Jag gjorde vad jag kunde för dig.

Levi Något säger mig, att vi ännu kommer att höra av honom.

Ruben Låt oss hoppas det.

Sebulon Vad ska vi nu säga till vår fader?

Juda Vi gör som vi planerat. Här ligger hans klädnad kvar. Vi dränker den i blodet av ett får som vi slaktar, och så säger vi till den gamle att vi hittat klädnaden men inte Josef.

Levi Det kommer att krossa vår faders hjärta.

Juda Har du ett bättre förslag?

Levi Nej. Det är bättre att han får veta att Josef är död än att han får veta sanningen.

Sebulon Han har ju ännu Benjamin kvar.

Gad Bara inte Benjamin blir till en ny Josef.

Ruben Det tror jag inte han blir. Det finns bara en som Josef.

Juda Du kan alltid trösta den gamle, Ruben.

Ruben Ja, jag får väl göra det hur svårt det än blir, för ni lär knappast kunna göra det. (lämnar dem.)

Levi Om ni ursäktar lämnar jag er åt ert blodiga hantverk allena. Jag deltog ändå aldrig i planen.

Juda Vi klarar oss utan er.

(Levi går. De övriga bereder sig att slakta ett lamm för att bloda ner klädnaden ordentligt.)

Scen 5. Hos Jakob.

Benjamin Hur är det, pappa?

Jakob Jag vet inte. Jag känner mig så olustig. Jag är orolig för att något har hänt. Josef eller hans bröder borde ha hört av sig.

Benjamin Kommer inte Josef tillbaka snart?

Jakob Det är det han redan borde ha gjort.

(Lea inträder.)

Lea, min hustru, vad vill du?

Lea Juda har kommit.

Jakob Har Juda kommit? Se inte så ledsen ut för det! Är det något med honom?

Lea Sansa dig, min make. Han kommer ej med goda nyheter.

Jakob Har någonting hänt? (Juda inträder med den blodiga klädnaden.)

Juda Far, är detta den livklädnad som Josef bar?

Jakob Varför så gravallvarlig, Juda? Och varför är Josefs livklädnad så blodig?

Vad betyder detta?

Juda Vi har funnit den men inte Josef.

Jakob (går fram och känner på den blodiga klädnaden) Förvisso är det Josefs kläder. Jag valde ut den själv. Den var det finaste som fanns på hela marknaden. Den var specialsydd av skickliga hantverkare från Österland. Men vad betyder detta klibbiga blod? Säg icke att det är min sons blod.

Juda Vad tror du?

Jakob Var fann ni den?

Juda Mellan Sikem och Dotan.

8

Jakob Jag sände min son till Sikem att söka upp er. Var var ni?

Juda I Dotan.

Jakob Och han följde er väg dit och råkade på vägen ut för detta glupska sadistiska vilddjur. Det får icke vara sant!

(Lea lägger armen om Juda för att trösta honom.)

Lea Det var svårt för dig att komma hit med ett sådant budskap.

Juda Det var det svåraste jag gjort i mitt liv.

Jakob Min son! Min son! Varför har du övergivit mig! Varför just du! Du var min ende riktige son! Du var den enda jag hade kvar av Rakel!

Lea (försöker trösta Jakob) Du har elva andra söner, Jakob.

Jakob (kastar henne på golvet) Bort, kvinna! Ingen kan trösta mig, och allra minst du, som jag fick vänta så länge på Rakel för! Jag älskade aldrig dig, ditt gamla nedriga kött, jag älskade bara Rakel! Och Benjamin blev sin moders död medan endast Josef var liv, liv, liv för mig och Rakel! Bort, allesammans! Jag står inte ut med människor längre! Jag ämnar följa min son vart han har rest och det snarast ner i graven!

Juda (skamsen) Jag är ledsen, pappa.

Jakob Det är ingenting mot vad jag är! Bort med er! Lämna mig i fred! Jag vill aldrig se min egen familj längre!

Lea Han måste få gråta ut. Kom, Benjamin. Kom, Juda. Vi kan inte trösta honom nu. (går ut med Juda och Benjamin, men Benjamin springer tillbaka till Jakob och rycker honom i kläderna.)

Benjamin Gråt inte, pappa. Josef lever.

Jakob (kommer av sig i sin sorg) Vad säger du, gosse?

Benjamin Josef lever.

Jakob Hur vet du det?

Benjamin Jag vet det.

Jakob Är du också en boren drömmare?

Benjamin Nej, men Josef lever.

Jakob (lyfter upp honom) Jag önskar jag kunde tro dig. Men ditt ord står mot denna blodiga klädnad. Vem skall jag tro? Konkreta fakta eller ett barns oskyldiga ord?

Benjamin Tro på mig och tro på Josef.

Jakob Var är han då?

Benjamin Han är bortrest.

Jakob Vart då? Hur länge då?

Benjamin Jag ska hitta honom åt dig.

Jakob (sätter ner honom) Kom, min gosse. Endast du får sörja tillsammans med mig, för bara du har vållat mig lycka även i min djupaste sorg. För Rakel var du smärtans barn, men för mig förblir du lyckans barn. Kom, min son. (lyfter upp honom och går ut med honom åt motsatt håll från Lea och Juda.)

Akt II scen 1. I Egypten. Hos Potifar.

Potifar Vad du berättar är ytterst märkligt, min unge vän. Hur kunde dina egna bröder handla på det viset mot dig? Vad hade du gjort dem?

Josef (nyklädd i vitt) Jag berättade för dem mina drömmar.

Potifar Här i Egypten betraktas drömmar som heliga profetiska ting, som om något snarare för folk samman i vördsamma diskussioner än vållar brödrastrider och mordlust. Ville de faktiskt döda dig?

Josef En eller två av dem ville det inte, och bara därför lever jag ännu. Min äldsta bror var den enda som direkt ville skona mig.

Potifar Och du hade tio äldre bröder?

9

Josef Ja. Potifar Vad är det väl för en underlig familj som du kommer från? Är alla hebréer sådana?

Josef Ingalunda. Problemet är väl det att vi tolv bröder har fyra olika mödrar.

Potifar Aha! Din far har fyra hustrur! Nu närmar vi oss förklaringen till denna inre avund! Ni hebréer är alltså inte bättre än vanliga ismaeliter!

Josef Nej, så var det inte. Min far hade bara två hustrur, men han älskade bara en av dem.

Potifar Varför höll han sig inte till henne då?

Josef Han blev bedragen av sin svärfar Laban. Denne fick honom att arbeta för sig i sju år för att han skulle vinna hans dotter, och när bröllopet äntligen ägt rum efter sju års arbete och min far tog av slöjan av sin brud hade Laban lurat på honom den äldre systern. Sedan fick han arbeta i sju år till för Laban för att få även den han älskade.

Potifar Vilket bedrägeri! Var även denne Laban en sniken hebré?

Josef Jag är rädd för det.

Potifar Fortsätt. Varifrån kom de andra hustrurna?

Josef De var vanliga tjänstepigor som fick tillfredsställa min far när hans hustrur inte orkade längre.

Potifar Och du var ende sonen till den hustru han älskade?

Josef Jag och en till.

Potifar Då förstår jag dina bröders avund. Ingen försöker mörda någon för att han drömmer, men dina drömmar utlöste deras länge återhållna avunds vilda raseri.

Du är dessutom en ovanligt intagande man av det slag, att han antingen måste väcka hög sympati eller den extrema motsatsen. Ingen kan vara likgiltig inför dig, min sköne unge Josef, och jag är glad att jag köpte dig på marknaden. Du har väckt mitt förtroende, då du är en förståndig ordningens man, och jag vet att du aldrig skulle svika mig. Därför anförtror jag dig allt vad jag har i min vård. Jag är ofta ute på resor, men med dig i huset vet jag att allt mitt är i goda händer. Du har förlorat din familj, Josef, genom din familjs egen förskyllan, men i stället har du vunnit en Faraos hovmans fulla förtroende och uppsikten över allt vad han äger och har, vilket inte är litet. Var välkommen i mitt hus, Josef, som en fullt betrodd brorson.

Josef (bugar sig) Jag tackar dig, min ädle herre.

Potifar Och nu ska du få träffa min hustru. (klappar i händerna. Potifars hustru gör entré, en mogen vacker kvinna.) Detta är min älskade hustru. Vi har inga barn, men vi älskar varandra bara desto mer för det. Se nu till, min hustru, att vår unge vän Josef här får en ordentlig egyptisk middag. Han har knappast ätit under hela sitt liv. hustrun Hur har han då lyckats bli så välväxt och skön att skåda?

Potifar Lidandet har förädlat honom. Detaljerna lämnar jag åt honom själv att redogöra för. Min hustru tar väl hand om dig, Josef. Hon lagar Egyptens godaste mat.

Josef (bugar sig) Jag hoppas få tjäna henne lika väl som er, min herre Potifar.

Potifar Det får du säkert. Jag måste gå nu. Tag hand om Josef, min hustru. Jag måste infinna mig hos Farao. Farväl så länge, mina kära. (går) Josef Vem är Farao? hustrun Guden som styr landet.

Josef Vad är det för en gud? hustrun Bara en fåfäng utklädd tyrann som inbillar sig att han är någonting. Man kallar honom Gud och dyrkar honom som sådan för ordningens skull. Annars skulle staten falla.

Josef Och Potifar tjänar direkt hos honom? hustrun Ja. Därav vårt oförskämda oförtjänta välstånd.

Josef Finns det någon annan gud än Farao?

10

hustrun Det finns många. Men Farao är den enda guden som är närvarande bland oss i mänsklig gestalt.

Josef Det finns då gudar över honom? hustrun Ja, ett antal.

Josef Ni känner då inte den ende riktige Guden? hustrun Vad är det för en gud?

Josef Han som skapat allt. hustrun Menar du Amon?

Josef Nej, han har inget namn. hustrun Berätta mera om denna för oss okända namnlösa mystiska gud.

Josef Det finns bara en Gud, och det är Han. hustrun Säg det i Egypten, och du blir korsfäst för statsfientlig verksamhet.

Josef Men det är sant. Det finns bara en Gud. hustrun I så fall gör du klokast i att glömma honom genast. I Egypten är en sådan förmätenhet enbart asocial och en förolämpning mot hela samhället.

Josef Men vi kan inte glömma en sådan Gud. Vi har alltid haft honom, och det är faktiskt den ende levande Guden. hustrun Och du menar att det är den gud som hebréerna har hittat på, och det är bara hebréerna som känner till honom, och därför är hebréerna den ende Gudens enda utvalda folk. Är det så?

Josef Just så är det. hustrun Min vän, du känner inte världen. Alla isolerade folk har sina isolerade gudar och fanatismer. I Egypten omfattar man alla andra länders och folks kulturer, religioner och gudar. Därför har vi så många.

Josef Du förstår inte. Det finns verkligen bara en Gud. hustrun Vad du tjatar. Kom och ligg med mig i stället.

Josef Vasa? hustrun Kom och ligg med mig i stället för att prata strunt om oviktiga saker. Låt oss ha lite roligt tillsammans. Du är väl inte rädd för en vacker kvinna?

Josef Menar ni att.... hustrun Ingen falsk blygsamhet, om jag får be. Här har många unga vackra män kommit och gått, och jag har haft glädje av dem alla till uppbyggelse och nytta för både dem och mig. Sådant är vanligt här i Egypten.

Josef Menar ni på fullt allvar att jag skulle ligga med er, min egen välgörares hustru? hustrun Ja, vad annars? Du är väl ingen oskuld heller?

Josef Är det normalt för er att bedra er man så lättsinnigt? hustrun Var inte dum nu. Du anar inte vad jag kan för konster. Min man är bara en stackars gammal impotent träbock, och hans högsta mål i livet är att få bli mumie.

Han är en mumie redan för mitt vidkommande. Tack och lov för att det finns män som du. (försöker. Josef stöter henne ifrån sig.)

Josef Nej! hustrun Jo! Var inte barnslig nu! Släpp efter! Var inte så spänd! Slappna av!

Josef Nej! hustrun Vad du tjatar. Förolämpas inte. Då kan jag bli farlig. Mig kan ingen neka något. (griper tag i hans mantel.)

Josef (arg) Vet hut, kvinna! (flyr och lämnar manteln kvar i hennes hand.) hustrun Så lätt kommer du inte undan, din ärekränkare! Ingen har tidigare motstått Potifars hustru! (ringer argt på tjänarna. Flera av dessa infinner sig.) tjänare 1 Vad står på, min fru? tjänare 2 Är elden lös?

11

hustrun Se! Detta är manteln som tillhörde den nye hebreiske slaven, som min man har satt över er och över hela sitt hus! Fräckt försökte han våldta mig, men när jag ringde på hjälp smet han fegt och lämnade kvar sin mantel! Är det inte höjden? tjänare 1 Förfärligt, min fru! tjänare 2 Skandalöst! hustrun Vilken bedragare! Och honom har Potifar givit sitt fullaste förtroende!

Spring genast till Potifar och kalla honom hem innan hebréen hämnas mitt motstånd och sätter eld på huset! tjänare 1 Genast, min fru! tjänare 2 Det ska inte dröja länge! (De skyndar sig iväg.) hustrun Nu, min sköne Josef, kan du knulla med råttorna i Faraos djupaste fängelsehålor! Du skall alltid minnas mig tills du ruttnar bort i smutsen av din kyskhets förbannelse!

Scen 2. Vid Faraos hov.

Kammarherren Överste Potifar är strängt upptagen hos Farao. tjänare 1 Men vi måste få tala till honom! tjänare 2 Säg att hans hustrus liv är i fara!

Kammarherren En hustru mer eller mindre.... ähm.... Alltid ska den där Potifar-hustrun bråka.... Nåväl, jag ska se vad jag kan göra. (går) tjänare 1 Vad tror du? tjänare 2 Kan det vara sant att Josef förolämpat vår matmor? tjänare 1 Vad tror du? tjänare 2 Vad vet jag? tjänare 1 Fråga inte mig. tjänare 2 Fråga inte mig heller. (Kammarherren återkommer.)

Kammarherren Ni hade tur. Överste Potifar blev just ledig. (Potifar kommer.)

Potifar Nå, era slynglar, vad är det med er? tjänare 1 Ers nåd, er hustru....

Potifar Ja, vad är det med min hustru nu igen? tjänare 2 Josef försökte våldta henne. (Kammarherren lyssnar intresserat.)

Potifar (ser på Kammarherren) Försvinn!

Kammarherren (lugnt) Ja, överste Potifar. (går lugnt sin väg.)

Potifar Nå, era glin, vad är det nu min fru har ställt till med nu igen? tjänare 1 Hon gallskrek på hjälp.... tjänare 2 Och när vi kom var hon ensam med Josefs mantel i handen. tjänare 1 Och då sa hon: Josef försökte just våldta mig! tjänare 2 Och så framhöll hon Josefs mantel som bevis.

Potifar Det är också en fruntimmersberättelse! Gå hem med er båda två! Och se till så er matmor inte blir våldtagen fler gånger! Seså! Schas! tjänarna Ja, herre. (bugar sig och går.)

Potifar Högst ovälkommet. Äntligen får jag en tillförlitlig tjänare som man kan anförtro vad som helst åt, och så lägger min hustru vantarna på honom. Och han är så ordentlig, att han vägrar tillmötesgå henne. Det är första gången det händer. Jag har aldrig haft något emot att min hustru håller sig med älskare så länge hon inte ställer till med skandal. Men nu är det skandal. Faraos egen Kammarherre hörde alltsammans. Jag beklagar, Josef, men jag måste offra dig. Hellre fred i huset med en till synes exemplarisk hustru än krig med en hustru som ropar skandal för att en oskuld ratat henne. Jag är ledsen, Josef. Jag kommer att sakna dig, men för syns skull måste du åka i fängelse. Min hustru har rätt så till vida, att Potifars hustrus ära ej får ifrågasättas. (går) 12

Scen 3. Faraos hov.

Farao Kom hit, Kammarherre! Vad var det nu för trassel den där Potifar hade med sin hustru igen?

Kammarherren (viskar. Farao kan knappt hålla sig för skratt. Till slut brister han ut i gapskratt.)

Farao Rätt åt den där självgode karriäristen Potifar! Må hans hustru förbli Egyptens dygdigaste kvinna! Vid den store Ptah och alla gudinnors helighet! Hon har legat med varenda playboy ur Egyptens societet, hon ansågs oövervinnelig, och så kommer det äntligen en oskuld som brädar henne! Vilken praktskandal! Vilken underbar merit för Potifar! Munskänk! Ro hit med ett glas vin! Vi måste dricka för den salige Potifar! (Munskänken skyndar fram och fyller Faraos väldiga bägare. Potifar inträder. Farao höjer bägaren.)

Skål, Potifar, för din hustrus väl bibehållna ära!

(Farao dricker, får det i halsen och sprutar ut alltsammans.)

Din sakramentskade skenheliga munskänksidiot, vad tusan är det du har hällt åt mig i bägaren? munskänken Bara vin, allsmäktige Farao.

Farao Bara vin, säger han! Det är ju värre än vatten! Jag har aldrig smakat en surare ättika! Åt fanders med honom! Släng honom i fängelse! munskänken Men, store Farao, jag gjorde ju bara min plikt!

Farao Din plikt, din råttfis! Jag ska lära dig din plikt! Är det din plikt kanske att låta Farao sätta i halsen? Sätt honom i fängelse på vatten och bröd tills jag beslutat om jag ska nacka eller hänga honom!

(Munskänken föres sprattlande bort trots hans protester och bedyranden.)

På tal om det så är jag hungrig. Var är den där självgode sockerbagaren med sina uppblåsta pastejer och gräddbakelser? bagaren (ilar nitiskt fram till Faraos tjänst med färska bakverk.) Alltid till Faraos tjänst, allsmäktige gudomlighet!

Farao Så ska det låta! Allenast Farao är helig! Nå, hm, (smakar på en bakelse,) inte illa. (provar en annan.) Underbart. Så skall en deg jäsas! (får plötsligt en sten mellan tänderna, bryter en tand, spottar blod.) Vad Farao bakar du i brödet egentligen, din klumpiga klåpare! Har du satt stenar i stället för korinter? bagaren (förfärad) Ers gudomlighet, det måste vara någon annan, en ren sabotör....

Farao Vad Farao tror du att jag är för en egentligen? Tror du jag har hur många tänder som helst? Se här! (tar ut två brustna tänder.) Där gick nästan halva tandgarnityret! bagaren Det måste ha varit någon som ville mig illa som satte stenar i degen....

Farao Skylla ifrån sig kan han också, den baktrågsbrutne babianen, som inte kan skilja mellan bakpulver och pyramidsplitter! bagaren Jag är hemskt ledsen, men det skall aldrig hända igen.

Farao Nej, det ska det verkligen inte, men det enda sätt vi kan vara säkra på det är att du aldrig mer får tillgång till köket! Sätt honom i fängelse på vatten och bröd tillsammans med munskänken! Må de reflektera över sina ohyggliga förbrytelser tillsammans!

(Bagaren föres bort.)

Nå, var var vi? Kammarherre, påminn mig!

Kammarherren Ni ville skåla med överste hovmannen Potifar för räddandet av hans hustrus ära.

Farao Men hon förlorade ju inte sin ära den här gången.

Kammarherren Nej. Just därför.

Farao Fan må begripa sig på moralen i det här landet! Nå, skål, Potifar, och välkommen tillbaka! (dricker) Den här gången var det drickbart.

13

Potifar Ursäkta mig, men jag måste bege mig hem för att se till min hustru.

Farao Ja, far du hem till din hustru, gamle Potifar, men se till att du kommer tillbaka!

Potifar Jag kommer alltid tillbaka, höge Farao. (avlägsnar sig.)

Farao Ja, den mumien kommer alltid att gå igen. Nå, låt oss nu utse vår nye överste munskänk och överste bagare efter de två ärkeförrädare som plötsligt vågade sig på rena attentatet mot vår blotta existens!

(Kammarherrar och andra blir mycket bestyrsamma.)

Scen 4. I fängelset.

Fångvaktaren Detta är mycket märkligt vad du berättar. För en som inte känner dig skulle det låta ytterst osannolikt, men du är just en sådan person, som vilken kvinna som helst skulle dras till och som genom sin personlighets blotta skönhet skulle kunna göra en avundsman blind av hat. En vacker kvinna som försmås av en yngre man skulle aldrig förlåta den mannen om han var så ädel och skön som du, min Josef.

Josef Smicker gör sig inte i ett fängelse.

Fångvaktaren Jag ger dig hela fängelset. Jag behöver någon medhjälpare bland fångarna som jag kan lita på, som kan meddela mig vad som händer i fängelset som jag inte själv ser och som kan hjälpa mig med att hålla rent och snyggt och fängelset i ordning. Kan jag lita på dig?

Josef Naturligtvis.

Fångvaktaren Här får du alla extra nycklar som behövs. Blott en sak får du icke göra: rymma eller hjälpa någon rymma.

Josef Självklart gör jag inte det. Om jag inte uppför mig väl kan jag aldrig få upprättelse.

Fångvaktaren Ditt förnuft övertygar mig. På tal om drömmarna du tydde vilket tände dina bröders avund har jag nyligen fått hand om två olyckliga från Faraos hov som misskött sina plikter och som därför hamnat här. De oroas nu av irrationella drömmar som de icke kan begripa.

Josef Vad är det för olyckliga tjänstemän?

Fångvaktaren En munskänk och en bagare.

Josef Jag kan ju alltid lyssna på dem.

Fångvaktaren Jag skall hämta dem. (går.)

Josef Så får man här ett fängelse som lön för sina dygderika gärningar. Jag litade på mina bröder och blev därför tackad av dem med att under mordhot säljas till Egypten såsom slav. Jag vägrade att kränka hustrun till min avhållne välgörare och kastades som tack i fängelse. Hur kan jag mera lita på en enda medlem av den mänsklighet som handlar så? Likväl så ber de mig att tjäna dem med att uttolka deras drömmar, och det är det minsta jag kan göra för dem. Nå, här kommer nu en munskänk och en bagare som tackats lika varmt som jag av deras arbetsgivare, som tydligen var själve Farao.

(Fångvaktaren återkommer med munskänken och bagaren.)

Bagaren Är du den stackars själ som bara har fått fan för att du tolkat världens drömmar?

Josef Jag kan icke lova att rätt tolka era, men jag kan försöka.

Munskänken Vi har båda haft högst underliga drömmar, som påminner om varandra men som ändå skiljer sig.

Josef Vem skall berätta först?

Bagaren Berätta du först. Du var den som först fick gräl och åkte hit.

14

Munskänken Vi hade samma natt, herr bagaren och jag, var sin förunderliga dröm, och vi blir inte kloka på dem alls. Dock måste de betyda något särskilt. Min dröm var, att det framför mig stod ett härligt vinträd med tre rankor som sköt skott, och nästan genast slog dess blommor ut med mogna, härliga och rika druvor. Och jag pressade de druvorna och lät den underbara saften genast rinna ner i Faraos egen bägare direkt från trädet. Men jag är i onåd och får aldrig mera se den gudomlige Faraos ansikte. I drömmen gav jag Farao ändå bägaren i handen, och han visade sig vara nöjd. Var det en önskedröm allenast?

Josef Nej, min vän, det var en verklig dröm, och det bevisas av att du så klart och detaljerat minns den. De tre rankorna betyder lika många dagar. Inom dessa dagar skall du åter föras upp i ljuset och få dina gamla göromål tillbaka. Farao skall ångra sig och sakna dig, sin munskänk, och ge allt tillbaka vad han tagit. Men jag ber dig, munskänk, när du är där uppe att då minnas mig. Jag fördes bort ifrån mitt land med orätt och blev satt i detta fängelse med orätt. Om du själv får rätt så kan du även ge mig rätt.

Munskänken Du ger mig mer än bara hopp om livet. Om din tydning visar sig korrekt så skall jag verkligen ej glömma dig.

Josef Det tackar jag för redan. Nå, herr bagarmästare, vad var din dröm?

Bagaren Om överste munskänken blir benådad bör jag bli det också, ty min dröm var nästan likadan. Jag bar tre korgar på mitt huvud fyllda av allt vad jag hade bakat.

På den översta fanns bakverk av de härligaste slag, allt sådant som vår avgudade Farao brukade frossa i. Men när jag bar dem upp till Farao åt himlens fåglar upp dem, och jag kom ej fram till Farao med mina läckra bakverk.

Josef Jag beklagar, käre bagare, men denna dröm bebådar inte samma lycka som vår munskänks. Tiden är den samma. Inom högst tre dagar skall du föras ut ur detta fängelse och hängas upp på trä, och himlens fåglar skall få njuta av ditt kött som läckerheter.

Bagaren Det var en förfärlig tolkning.

Josef Jag beklagar. Säg mig nu: vad har ni gjort?

Bagaren Det kom ett gruskorn i ett bröd som bakades av mig, och Farao bröt två tänder därigenom.

Josef Otur, käre bagare, om det ej var oskicklighet och slarv. Vad var det?

Bagaren Kanske båda.

Josef Och du, munskänk?

Munskänken Farao fick mitt vin i vrångstrupen.

Josef Det förklarar era drömmar. Du var oskyldig, min munskänk, men, du, stackars bagare, begick ett ödesdigert misstag. Era öden står i klartext över hela himlavalvet.

Fångvaktaren Jag hör någon komma hit. Det måste vara Faraos drabanter.

Josef Nu ska vi få veta om jag tolkat era drömmar rätt.

(Drabanterna inkommer.) drabant 1 Finns här en munskänk och en bagare?

Fångvaktaren Ni har dem här framför er. drabant 1 Kom med mig, herr munskänk! Farao behöver dig!

Bagaren Och jag då? drabant 2 Är du Faraos bagare?

Bagaren Ja. drabant 2 Kom med mig då till avrättningsplatsen. Farao har haft en gräslig tandvärk ända sedan du gav honom sten i brödet.

Bagaren Ack, jag arme sate! Ve mig! (Munskänken och bagaren föres ut.)

Josef Där går de nu, och det var inte deras drömmars fel. Jag sade bara som det var. Nu blir vår munskänk glad, så glad att han av rena glädjen strax skall glömma mig.

15

Fångvaktaren Var inte ledsen, Josef. Du skall få det bra hos mig i fängelset som min betrodde vän och hjälpare.

Josef Vad är det ljuvligaste fängelse i världen mot en glimt av ljus i frihet?

Scen 5. Faraos hov.

Farao (reser sig inför hela hovet) Finns det ingen i hela detta rike, världens mäktigaste rike, som kan tyda mina drömmar? Är jag då en härskare blott över idioter?

Kammarherren Ursäkta ett påpekande, men synbarligen kan icke heller Farao själv tyda sina drömmar.

Farao Nacken av med honom! Nej, förlåt mig, käre kammarherre, men er näsvishet tar sig ibland väl fräcka uttryck! Det är jag som har drömt dessa fasansfulla drömmar! Inte kan man kräva av en drömmare att han skall tyda sina drömmar själv! Slå i mer vin, min tappre munskänk! Jag behöver dricka!

Munskänken (fyller i) Farao, om ni ursäktar att jag dristar mig till att tala, men jag minns just en av mina gamla synder.

Farao Tala, om du har ett sätt att tyda mina osmältbara drömmar.

Munskänken Jo, det har jag verkligen. När jag blev satt i fängelse tillsammans med den gode bagaren....

Farao Nämn aldrig honom, eller du blir hackmat för asgamarna som han! Jag lider ännu av den tandvärk som han gav mig! Se här vad han gjorde! (visar en stor lucka i tänderna.)

Munskänken Jag ber Farao om ursäkt och om tillgift, men vi drömde båda samma natt olika drömmar om vår framtid och blev mycket konsternerade. Där fanns i fängelset då en hebré som hette Josef och som visste någonting om drömmar.

Han uttydde våra drömmar och förkunnade att jag snart skulle tas till nåder men att bagaren dessvärre skulle gå åt pipan. Samma dag inträffade just det han hade förutspått.

Farao (till Potifar) Finns det i fängelset en oumbärlig tydare av drömmar som man skamlöst tillåter försmäkta medan Farao ej kan sova?

Potifar Ja, jag känner honom. Han är ung och heter Josef.

Farao Hämta genast upp honom till mig! (Potifar avlägsnar sig skyndsamt.)

Min munskänk, hör nu på! Om det är sant att den där Josef verkligen kan tyda även mina outrannsakliga drömmar är din lycka gjord. Men om du bara talat nonsens, som du brukar göra, har du gjort det nu för sista gången, och i så fall åker du i fängelse igen!

Munskänken O Farao, jag är numera van vid dessa resor ut och in. Om bara jag får komma ut igen så har jag ingenting emot att avlägsnas från hovet.

Farao Man vet aldrig om du kommer ut igen! Åtminstone så vet jag aldrig själv vad jag beslutar! (Potifar återkommer med Fångvaktaren och Josef.)

Här får vi nu se två bleka mörka skuggor från en undre värld av smuts och lidande. Vem av dem är drömtydaren?

Fångvaktaren (böjer knä) Jag har den stora äran att inför den store Farao få förevisa mönsterfången Josef.

Farao Det är inget svar på frågan! Är du Josef, eller är det denne pilt?

Josef Jag är ej längre pilt, o härskare. Jag har fyllt mer än tjugo år.

Farao Du är då rena barnet. Vem har satt ett barn i fängelse?

Fångvaktaren Jag vet ej vem, jag vet ej varför. Allt jag har att göra är att vakta fångarna för att de ej skall rymma.

Farao Varför blev du satt i fängelse, du arme pilt?

Josef Ni borde hellre fråga varför jag blev såld som slav till detta land.

Farao Nå, varför blev du såld som slav till detta land?

16

Josef För att jag ägnade min själ åt drömmar.

Farao (nöjd, till omkringstående) Detta börjar bra. – Du kan med andra ord då tyda drömmar?

Josef Det är inte säkert alltid, men jag tror att jag förstår mig på vad drömmars väsen handlar om.

Farao I så fall kan du väl hantera svåra makter.

Josef Det är inte säkert alltid.

Farao Nå, vi skall då pröva din förmåga. Hör nu vilka fullkomligt vidunderliga drömmar jag har haft! Jag stod på stranden av den sköna Nilen, och vad ser jag då?

Jo, upp ur Nilen kommer, icke flodhästar, men feta kor, och de var vackra och välmående och betade av hjärtans lust i vassen, och jag fröjdades åt deras präktighet och glada hälsa. Men så kommer sju kor till upp efter dem, och de är magra och eländiga, och de ser för djävligt fula ut, och jag har aldrig sett så hemska vämjeliga djur förut, loppbitna, utsvultna och skabbiga med blodsprängda och galna utstående ögon. Så bedrövliga var de i sitt elände att jag ryggade inför de arma monstrens nödlidande fulhet, men då inträffar det värsta: dessa vederstyggliga loppbitna kor går tveklöst på de feta, och de äter upp dem! Vid min själ, jag trodde först att deras avsikt var att täcka dem och kopulera, men de åt i stället upp dem, började med svansen, slök dem som en boaorm, och alla de sju feta glada korna uppslukades fullständigt med hull och hår! Och ändå var de magra anskrämliga korna sedan lika magra som förut! Jag trodde inte mina ögon, flydde i panik och vaknade i kallsvett, drypande av fasa! Och det var blott första drömmen. Vad tror du om den?

Josef Hur var den andra drömmen? Kanske den bekräftar eller kompletterar innehållet i den första.

Farao Knappt var jag helt återställd och hade lugnat ner mig efter den makabra drömmen, så att jag på nytt var modig nog att våga lägga mig till rätta för att fortsätta min sömn, så började jag genast drömma om igen, och vad får jag se då? Jo, hör och häpna! Sju ax ser jag växa fram på ett och samma strå, och de är fulla, gyllene och vackra, men så skjuter det upp sju ax till, och de är tunna och förtorkade och svedda av den hemska östanvinden till just ingenting. Och dessa sju förbrända ax uppslukade de sju som var så lovande, och ingenting blev kvar av dem, men de sju magra axen var precis så näringsfattiga som förut. Åter vaknade jag upp och denna gång så upprörd och chockerad som ej någonsin tillförne. Ja, det kändes rent ut sagt som om all världen stod inför en överhängande livsfara, som jag direkt bar ansvar för i egenskap av mitt lands suveränaste och högsta furste. Kan du tyda dessa oformliga drömmar, gosse, är du duktig.

Josef Oroa sig inte, Farao. Saken är fullständigt klar. Två drömmar indikerar och bekräftar en och samma varning. De sju feta korna och de sju fullmogna axen anger sju år av rik skörd och överflöd och blomstring. Men när dessa sju år är till ända blir det missväxt, skördarna slår fel, det blir förändringar i det så känsliga klimatet, och sju nödår kommer, som uppslukar alla vinster från de sju fruktbara åren. Mitt råd är nu följande. Må Farao finna sig en klok och redig man, som han må sätta över landets jordbruksministerium. Så må denne föreståndare organisera duktiga tillsyningsmän, som under de sju rika åren må ta upp en femtedel av avkastningen i Egyptens land och så församla och förvara allt som kan bevaras för de kommande nödåren, ty de svåra åren blir i sanning svåra. När de kommer skall det då i lagren finnas tillräckliga mängder av förråd och mat för att ej landet under hungeråren skall behöva lida nöd trots missväxt runtom hela världen.

Farao (förbluffad och imponerad) Vi har fått en sann profet till skänks som gäst i vårt Egypten. Din uttolkning tilltalar mitt hjärta och min fantasi, och instinktivt förstår jag att din mening är just vad de svåra drömmarna försökte säga mig. Jag tror på dig, du hjon från fängelset. Och vad är riktigare än att detta främlingshjon, som ensam i Egypten kunde tyda Faraos svåra drömmar, blir den föreståndare som krävs för 17

genomförandet av förberedelserna för den hungersnöd som kommer om sju år? Min Josef, du skall vara min minister och min närmaste medhjälpare. Jag känner själv intuitivt att landet står inför en kris, och någon outrannsaklig försyn har sänt dig till vår sida för att lotsa oss igenom ökenstormen. Må det kungöras i hela landet! Allt skall vara ditt i hela detta anrika Egyptens land, ej någon dörr skall vara stängd för dig, jag sätter dig nu över hela landet med dess kolonier och provinser, och allenast tronen må förbliva min. Jag sätter min signetring på ditt finger, (gör så,) och min gyllene befallningskedja överlåter jag åt dig. (hänger sin guldkedja om Josefs hals.)

Men vad ser mina blåa ögon? Hur kan denne prins av blodet, denne statsminister tillåtas uppträda i bedrövliga smutspaltor ifrån fängelset? Här står han smutsig, orakad i trasor som en nyss upplindad mumie! Skaffa honom anständiga kläder, skruda honom i vit marskalksdräkt, i guld och siden och med lämplig huvudbonad!

Josef är nu högst i riket efter Farao!

(Hastigt putsas Josef upp, och han blir omklädd till motsatsen av vad han varit.)

Potifar (rörd, kommer fram) Jag ber dig, Josef, att förlåta en som alltid trodde på dig.

Josef Din gemål försökte att förföra mig, men hon förförde endast dig med sina lögner. Jag förlåter dig, ty du var hennes man.

Potifar Jag tackar dig, min vän, och hädanefter min värderade kollega och min chef.

Farao Du skall få åka genom hela landet i en kunglig vagn efter min egen, och man skall framför dig ropa "Abrek!" för att giva plats åt Faraos utvalde övertjänare.

Och så skall fortgå lika länge som vi båda lever. Jag är Farao, den högste Gudens närmaste ställföreträdare på jorden, all makt i vår värld går genom mig, och du står närmast mig. Det innebär, att allt i världen styrs av vad din vilja önskar. Det är myndigheten som jag nu tilldelar dig. Var hälsad, du berömlige initiativtagare till vår framtid, underbare ansvarstagare för landets välfärd och gudomlige bekyddare av landets och av världens väl. Jag hälsar dig välkommen, ledsagare för Egyptens väl! (omfamnar honom. Alla jublar.)

(Josef vänder sig efter omfamningen om mot hovet och allmänheten, färdigt nyuppklädd med gnistrande smycken, och hälsar värdigt. Han är helt förvandlad från miserabel fängelsekund till värdig statsman.)

Akt III scen 1. Hos Jakob.

Jakob (mycket åldrad) Mina söner, vi har fått problem. Det råder hungersnöd i hela världen, och den stora svälten har nått Israel och Kanaan. Emellertid så har vi pengar. Jag har hört från tillförlitligt håll att det finns lagrade förråd av mat och säd i rikedomarnas Egypten. Därför vill jag be er dra dit ner och köpa säd så mycket ni kan transportera, så att jag kan göra någon god affär på kuppen.

Juda Vi kan transportera mer ju fler vi är. Då borde Benjamin få följa med oss också.

Jakob Aldrig. Han är Josefs ende broder och det enda barn av Rakel jag har kvar. Jag släpper honom aldrig.

Ruben Pressa inte Pappa, Juda.

Juda Nå, vi får väl kanske göra flera resor till Egypten då.

Jakob Så länge hungersnöden pågår är vi hänvisade till Egyptens kloka jordbrukspolitik. Ja, det kan hända att det blir fler resor.

Juda Låt oss fara då förrän Egyptens spannmålslager sinar!

18

Scen 2. Hos Josef.

Kammarherren Herr Josef, nu tror jag att de är här.

Josef (upptagen, skriver) Vem då?

Kammarherren En skara bröder ifrån Kanaan.

Josef (blir uppmärksam) Hur många är de?

Kammarherren Tio. Josef Och vad vill de?

Kammarherren Köpa säd, som alla andra.

Josef Nå, låt mig få tala med dem. Visa in dem. (lägger pennan åt sidan, gör sig redo.) Äntligen är dagen här. Nu kan det stora skådespelet börja.

(Kammarherren visar in bröderna.)

Kammarherren (förklarande, till bröderna) Förmannen för jordbruksministeriet önskar tala med er.

Josef Det är bra, min Kammarherre. Lämna mig allena med dem.

(Kammarherren går.) Nå, var kommer ni ifrån?

Juda Från landet Kanaan.

Josef Det landet känner jag ej till. Man har berättat för mig att ni är gemena spioner, som har kommit hit blott för att se Egyptens svaga militära punkter.

Juda Vi har bara kommit hit för att försöka köpa säd, ty landet Kanaan, som alla andra länder, lider hungersnöd.

Josef Och därför skall Egypten nu försörja hela världen. Därför drager alla länder fördel av Egypten. Därför önskar Babylonien överfalla och erövra detta godtrogna Egypten.

Ruben Vi är icke spioner. Vår familj är hederlig, vi sändes ut på uppdrag av vår fader för att köpa säd åt Kanaans hungrande befolkning.

Josef Så ni har icke enbart kommit hit för att slugt profitera på all världens hungersnöd och göra er en god affär på vår försynta jordbrukspolitik?

Ruben Vi kommer hit i hungersnöd blott för att stilla denna hungersnöd ej blott för vår familj men för så många i vårt land som möjligt.

Josef Ni är alltså alla bröder?

Juda Ja. Josef Hur många bröder är ni?

Juda Tio. Ruben Tolv.

Josef Jag hör två olika förslag. Om ni är tolv, var är de två som fattas?

Juda En är minderårig och har stannat hemma hos vår fader.

Ruben Och den andra är ej mera till.

Josef Jag tror fortfarande att ni kan vara spioner. Dessa egendomliga hebréer är ju kända för sin överlägsna lömskhet. Jag skall pröva er. Ni slipper inte härifrån förrän er yngsta broder kommer hit och jag får se att ni har talat sanning. Några av er får bege er hem och hämta honom.

Ruben Detta är ej rimligt. Tänk på alla dom där hemma som behöver mat och hjälp! Jag ber er, store förman och minister! Varje dag är dyrbar! All den säd vi köpt för dyra pengar måste genast hem!

Josef Nåväl, jag är ej oresonlig. Ni får resa hem med all er mat, men en av er får stanna här som gisslan tills ni alla kommer åter med er yngsta broder. Jag tror ni är hederliga män, men jag får ej ta några risker.

Ruben Juda, se nu vad du åstadkommit! Detta är ditt fel allenast! Sade jag er inte att ni skulle skona drömmaren er broder? Detta hade aldrig hänt om vi ej burit oss så skamligt åt mot Josef. Det är du, kortsynte Juda, som nu dragit skammens smutsiga olycka över vår familj och hela Israels hus!

19

Juda Jag visste icke vad jag gjorde.

Josef (för sig själv) Nej, ni visste icke vad ni gjorde, men ni gjorde det, och jag har gråtit sedan dess. Men Ruben tycks ha delat mina tårar hela tiden.

– Dig behåller jag som gisslan. Du ser störst och lömskast ut i denna sluga brödraskara. Säg mig vad du heter.

Simeon Simeon.

Josef Simeon, du stannar i Egypten här hos mig. Ni andra reser hem med all er säd och får er broder åter när ni kommer ner igen med den ni lämnat hemma.

Ruben (bugar sig) Faraos vilja är vår lag.

Josef Jag är ej Farao. Jag är blott hans ställföreträdare och förman.

Ruben Vi skall återvända med vår yngste broder.

Josef Det är bra. Försvinn ur landet. (Bröderna backar ut, bugande ödmjukt.)

För ut den där och sätt honom i ett av Faraos palats som hovets gäst. Och lägg tillbaka dessa tio bröders erlagda betalningar i deras vetesäckar, så får de en smula huvudbry och kommer de än kvickare tillbaka.

Kammarherren Som ni vill, vår dyraste minister, men jag kan ej helt förstå er mening med att vålla dem bekymmer.

Josef Du får se, min vän, med tiden. (återgår till sin bokföring. Kammarherren går.)

Scen 3. Hemma hos Jakob.

Jakob Nå, hur gick det, era miserabla drumlar? Varför ser ni så handfallna ut?

Vad har hänt med Simeon?

Juda Vi hade otur.

Levi Det uppstod komplikationer.

Naftali Men vi fick köpa säd.

Isaskar Vi är fullastade!

Jakob Inga undanflykter! Har ni slarvat bort Simeon som ni slarvade bort Josef?

Sebulon (till de andra) Vad ska vi säga?

Dan Vi har ingenting att dölja.

Juda Vi hade otur, far.

Jakob Ruben, svara du. Alla dina bröder är omöjliga. Man kunde tro att de tappat bort all säd på vägen och försöker dölja det. Var är Simeon?

Ruben Det uppstod komplikationer, far. Simeon nödgades stanna kvar i Egypten.

Jakob Varför? Trivdes han bättre där? Fann han sig plötsligt en egyptisk fjälla?

Ruben Det är värre än så, far.

Juda Vi blev misstänkta för att vara spioner. Därför behöll Faraos ställföreträdare Simeon som gisslan tills vi kom tillbaka.

Jakob Nåväl, allt ni behöver göra är att göra er trodda med att fara tillbaka och hämta honom. Jag måste ändå be er köpa mera säd. Saken är klar.

Ruben Det svåraste återstår, far.

Jakob Nå?

Ruben Nästa gång vi reser ned måste vi ta med oss Benjamin.

Jakob Varför i fridens namn då? Vad har Benjamin med saken att göra?

Ruben När vi blev förhörda tvingades vi avslöja att vi hade en bror till.

Juda Det var du, Ruben. Jag sade att vi bara var tio.

Ruben Du ljög. Jag sade sanningen. (till Jakob) Jag sade att vi var tolv bröder, och då ville den där uppsyningsmannen veta allt om de andra två.

Jakob Och så ville han se Benjamin för att kunna tro er. Det var inte bra att du ljög, Juda. Det är aldrig bra att ljuga. Nå, vad sade ni om Josef?

Ruben Att han inte mer är till.

20

Jakob Ni gör det inte lätt för mig. Jag förlorade min älsklingsson, och nu vill ni ta Benjamin ifrån mig också, min sista son med Rakel. Hur kan jag veta säkert att ni för med er Benjamin hem igen? Jag litar inte på er. Jag har aldrig helt kunnat lita på er ända sedan Josef försvann, och jag fick aldrig se hans lik ens, bara hans ohyggliga blod. Vad hände egentligen? Jag sände honom till er. Jag har alltid misstänkt att ni vet mer om saken än vad ni berättat. Fick ni se honom levande? Hade ni något att göra med hans död?

(Bröderna ser villrådigt på varandra.)

Juda Vi vet inte mer än du, far. Vi fann bara hans blodiga klädnad.

Jakob Och du, Juda, lögnaren, är den enda av er som vågar tala. Det var du som kom med sorgebudet. Hur vet jag att du inte alltid har ljugit?

Ruben Far, vi måste få med oss Benjamin till Egypten. Jag ansvarar för honom med mitt liv. Annars förlorar vi även Simeon.

Jakob Jag ger fan i er allihop! Den enda jag bryr mig om av er är Benjamin, och just honom kräver ni av mig. Du, Ruben, är åtminstone ingen lögnare. Men händer det Benjamin något kommer det över era liv att ni har sänt mina gråa hår med sorg ner i graven! (Aser inkommer.) – Nå, vad är det, Aser? Har du lossat all er säd nu? Du ser mera avsigkommen ut än alla dina bröder.

Aser (till sig) Det måste vara ett missförstånd.

Jakob Vad då? Har du hittat Simeon i bagaget, eller har ni tappat bort all er säd under vägen?

Aser Vi har fått pengarna tillbaka!

Jakob Vad säger du, pojke?

Aser Allt vad vi betalde för säden har någon lagt tillbaka i packningen! Det är våra egna mynt!

Jakob Någon leker med er. Någon har spelat er ett spratt. Vad var det för folk ni egentligen hade att göra med där nere?

Levi Vi visades genast in till den högsta ministern näst efter Farao. Han var någon sorts kombinerad jordbruks- och säkerhetsminister.

Jakob Ni får ta med er pengarna ner tillbaka och betala dubbelt nästa gång.

Aser Jag begriper mig inte på den här historien.

Dan Vem gör det?

Jakob Ni har helt enkelt ställt till det för er. Det är bäst att ni själva reder ut det.

Du ansvarar för Benjamin, Ruben, med dina egna båda söners liv! Kom ihåg det!

Ruben Och med mitt eget.

Jakob Du är den enda av er jag vågar lita på. (går. Smäller igen dörren efter sig.)

Juda Far är vred.

Levi Och sjuk av gamla sorger.

Ruben Kom, bröder, vi måste klara upp det här. Ju snabbare vi kommer iväg, desto bättre. (Han lyckas förmå dem att samla sig, och de går ut.)

Scen 4. Egypten.

Kammarherren Min minister, hebréerna är här igen.

Josef Länge lät de vänta på sig. Är de nio eller tio?

Kammarherren De är tio, och den tionde är ganska ung.

Josef Då är de hederliga människor. Låt hämta gisslan, deras elfte broder, och låt dem få komma in till mig. (Kammarherren går.)

Nu gäller det. Hur länge skall jag kunna hålla masken? Tårarna vill tränga fram i varje ögonblick, och samtidigt som jag vill falla dem om halsen kan jag icke glömma deras svek. Mot dessa tre ohyggligt svåra sanningsroller framstår den som kall egyptisk myndighet, den enda icke sanna rollen, som den enda som kan genomföras.

21

(Bröderna inkommer. De bugar sig djupt och är både förlägna och rädda. Kammarherren för in Simeon.)

Josef Jag ser att ni har hållit ord, så jag har hållit mitt. Här har ni den som jag höll kvar. Och var har ni er yngste broder?

Ruben (visar fram Benjamin, en yngling) Här är gossen.

Josef Och hur mår hans fader?

Ruben Han är gammal och rätt söndersliten av de öppna såren av hans hjärtesorger, och han lät sin yngste son få komma med oss under diger vånda. Vi har köpt vår säd nu, hållit löftet och fått åter Simeon. Låt oss då få fara hem.

Aser Och här är pengar som vi återfick av misstag förra gången.

Josef Misstaget var icke vårt. Vi har behållit era pengar och ej givit dem tillbaka. Om ni har fått extra pengar är det inte genom oss. Seså, släpp av nu. Allt är gott och väl, och jag har funnit er ej vara spioner. Jag ber er att komma hem till mig på middag.

Juda Varför?

Josef Vad är det för otacksam misstänksamhet? Jag vill ge er en präktig middag som belöning för vad ni har utstått. Tror ni jag har dolkar under bordet?

Ruben Ställ nu ej till trassel, Juda. Låt oss acceptera en så generös inbjudan och därefter fara hem med både Simeon och Benjamin.

Levi Vi accepterar eder generösa gästfrihet. Vi hade icke väntat oss en sådan från en man som först anklagade oss för att vara spioner.

Josef Nej, det var ej anklagelser, endast nödvändig försiktighet, som politiken krävde. Ni var aldrig ens misstänkta, endast föremål för byråkratisk prövning.

Levi (till de andra) Han menar, bröder, att han endast följde protokollet. (till Josef) Vi är glada att vi därmed är så rentvådda som vi kan bli och ser med glädje fram emot en avskedsmiddag.

Josef Gott! Jag skaffar er transport. Gå hem till ert kvarter så länge. Ni blir hämtade i tid. (Bröderna bugar sig och går.)

Juda (till Sebulon) Vad tror du att han menar?

Sebulon Jag tror liksom du att han har något trick ännu att komma med och delar din misstänksamhet. En utländsk myndighet är ej att lita på, ty sådan menar aldrig väl.

Ruben Var inte paranoida, bröder. Kom nu. (De går.)

Josef Hur skall jag hålla kvar dem i Egypten? De får inte lämna mig för gott igen. Jag måste avslöja mig för dem, men det måste ske naturligt. Visserligen har jag min karriär och hela min förmögenhet i detta land, men mina rötter och mitt hjärta har ej någonsin släppt taget om den tomma brunnen där i landet Kanaan. Min framtid räddades och blev uppfirad, men den unge Josef sitter ännu kvar i brunnen. (gråter, torkar sedan tårarna och skriver vidare.)

Scen 5. Bröderna på väg.

Naftali Han var ju ganska trevlig, den där ministern?

Isaskar Och förvånansvärt gästfri och generös. Jag undrar om alla egyptier är sådana?

Dan Han fick till och med Juda att skratta.

Sebulon Är det sant att han är mäktigast i Egypten näst efter Farao?

Simeon Det är ingen tvekan om saken, och hans ställning är otroligt säker. Han är etablerad på livstid.

Juda Det kan löna sig att stå sig väl med en så högt uppsatt person.

Gad Men nu återvänder vi väl inte dit fler gånger?

Levi Nej, nu slipper vi det. Och Benjamin har vi med oss.

Ruben Och Simeon också.

22

Aser Det fattas oss bara en.

Benjamin Vem då?

Juda Tala inte om honom inför Benjamin! Är ni alldeles blåsta i skallen?

Levi Jag varsnar ofärd.

Simeon Vad är det, Levi?

Levi (tittar menande bakåt) Vi kommer att få sällskap.

Ruben Vem är det?

Sebulon Det är den där Kammarherren hos vår minister. Och han har beväpnat följe.

Juda Vad har nu hänt?

Kammarherren (kommer fram) Ursäkta mig, mina herrar, men är ni de hebréer som var gäster hos vår högste minister igår?

Ruben Ja, det är vi.

Kammarherren En pinsam stöld har begåtts i hans hus, och vi måste undersöka alla misstänkta. Jag beklagar.

Ruben Varsågod och genomsök allt vad vi har. Vi har ingenting att dölja. Vad är det som saknas?

Kammarherren Vår högste ministers dyraste bägare i solitt guld.

Juda En anmärkningsvärd klenod. Men vi är inga nedriga tjuvar.

Kammarherren Det hoppas jag verkligen. (till sina män) Genomsök allas packningar. en soldat (hittar bägaren nästan genast) Vems packning är detta?

Juda Var hittade du den? soldaten (visar) Här.

Ruben (bedövad) Det är Benjamins packning.

Kammarherren Jag beklagar, men ni måste följa med oss tillbaka allesammans. Inbjudna gäster som stjäl hos en generös värd är en allvarlig förseelse, i synnerhet om värden är Egyptens högste minister.

Simeon Vi blir allesammans avrättade.

Naftali Kanske det är ett misstag?

Dan Tänk om någon lagt dit bägaren bara för att göra oss illa?

Kammarherren Det måste i så fall utredas.

Ruben Stal du bägaren, Benjamin?

Benjamin Aldrig i livet!

Ruben Där hör ni. Vem kan tvivla på hans oskuld? Han är vår faders enda återstående barn efter sin älsklingshustru. Om ni kvarhåller honom i Egypten mördar ni vår fader.

Kammarherren Om någon av er har stulit bägaren är det inte vårt fel.

Ruben Ingen av oss har stulit bägaren. soldaten (har fortsatt undersöka) Här är också pengar undanstoppade. Egyptiska pengar.

Kammarherren Hur förklarar ni det? Varför tar ni med er egyptiska pengar utomlands?

Juda De måste vara ditstoppade av någon annan.

Kammarherren Vem då?

Juda Hur ska vi veta det?

Kammarherren Ni bara snärjer in er i era egna lögner och brott. Det lönar sig inte. Vi är inga idioter.

Sebulon Vi är offer för en egyptisk komplott! Någon vill oss illa utan anledning!

Kammarherren Brott begås aldrig utan motiv. Motivet kan bara finnas hos er: snöd hebreisk vinning. Ni måste komma med oss.

Ruben Vi lyder godvilligt. Det är vår enda möjlighet att kunna rentvå oss.

Kammarherren Jag hoppades ni skulle säga det.

Ruben Det här är tydligt ett försåtligt missförstånd som måste kunna klaras upp.

23

Kammarherren Jag hoppas det.

Juda Kom, bröder! Vi har inget val. Den egyptiska korrektheten är obönhörlig.

Dan Och vi som trodde att alla problem hade löst sig!

Aser De löser sig tydligen bara för att trassla till sig igen från början.

Dan Det verkar så. (De går.)

Scen 6. Hos Josef.

Josef Är brottslingarna komna? Jag är led vid deras uselhet och lömskhet!

Fann man bägaren hos dem? Jag tänkte väl att de blott var förmögna till en sådan handling! Jag har aldrig sett på maken till gemenhet! Och vem av dem fann man min privata bägare hos?

Kammarherren Den yngste.

Josef De stal bägaren och gömde den hos den minst skyldiga, den ende oskulden av dem. Det kallar jag den mest beräknande illsluga brottslighet! Så visa in de skändliga hebréerna!

(Bröderna visas in. De kastar sig på golvet framför Josef.)

Otacksamma uslingar och vidriga bedragare! Jag öppnade mitt hus för er och bjöd er på bankett! Hur lönar ni er värd för det? Ni stjäl småaktigt hans privata bägare!

Simeon Vad skall vi säga? Bägaren blev funnen hos oss, men vi vet ej hur den kommit i vår packning?

Josef Vet ej någon av er hur den kommit dit? alla (i tur och ordning) Nej. Josef (till Benjamin, till sist) Ej heller du?

Benjamin (gråter) Jag har ingen aning.

Josef Skäms, otacksamma hebréer! Ni vanärar er faders hus och er nation! Ni stjäl ministerns egen bägare och gömmer den hos den av er som minst kan ha försnillat den, och så förnekar ni ert brott! Hur kan väl någon i Egypten mera lita på hebréer mera efter sådan lägsta sortens skändlighet?

Ruben Gör oss till dina slavar, men vi är ej skyldiga.

Josef Jag vill ej ha er här som mina slavar. Ni är icke värda det. Allenast en av er behåller jag hos mig, den ende som jag icke kan tro något ont om, denne lille Benjamin. Ni andra får bege er hem och bort från detta land för alltid som oönskvärda och stämplade bedragare, bokförda i vår skurkbok för all tid och evighet!

Juda Store man, ursäkta mig, men detta kan vi icke acceptera. Märkliga intriger har vi råkat ut för här i detta land. Ni frågade oss om vår fader och om de två bröder som ej då var med oss, och vi sade som det var: Vår fader är en gammal man, och han har kvar hos sig sin yngste son, vår yngste broder, som var denne Benjamin.

Ni bad oss föra denne Benjamin till er för att ni skulle tro oss. Vi har gjort så, ni har trott oss, och nu har det uppstått ett mysterium, en underlig intrig, som gör att ni vill hålla Benjamin hos er. Om vi beger oss hem till vår sorgtyngde fader utan Benjamin, den ende son som han har kvar efter sin älsklingshustru, efter att hans älsklingsson försvann, så skulle det ta livet av den gamle mannen, och han skulle dö av sorg, och aldrig skulle han förlåta oss, ty ansvaret blev vårt. Jag ber dig, store man, om du har någon mänsklig känsla, att ge åter denne yngling till sin fader och i stället göra mig till slav för evigt, och du får då hunsa med mig hur du vill, om du blott ger den lille Benjamin tillbaka till sin fader.

Josef Alla lämnar rummet utom jag och dessa främlingar!

(Alla övriga går. Josef blir ensam med bröderna.)

Så känner ni då ej igen mig efter tio år?

24

(Bröderna fattar ingenting.)

Jag är er broder Josef. Står det väl till med min fader Jakob?

(Bröderna blir förskräckta.)

Hör ni inte? Jag är Josef som ni sålde till Egypten. Låt det ej förfära er.

Det skedde för att därav skulle komma lycka och välsignelse, ty fem år har det nu rått hungersnöd, och jag blev satt av ödet till att klara av den. Två år återstår ännu av hungersnöden, och jag sändes hit av Gud för att jag skulle klara er igenom den. Det var ej alls er egen vilja som bortförde mig från er; så skedde genom den gudomliga outrannsakliga försynen. Så, jag ber er, skynda hem till vår hårt prövade men sege fader, och förkunna, att hans son och Rakels Josef lever och att han är mäktigast i hela världen efter Farao. Ni skall få leva gott här i det rika landet Gosen, och hit når ej någon hungersnöd. Vår fader, era hustrur, alla era barn och barnbarn skall förkovras här och leva gott, ty jag skall sköta om er. Ni har sett min härlighet och makt, och ni skall vittna därom hos er fader. Simeon fick pröva på att leva här som furste redan utan att han visste vem jag var, men nu har han och alla ni fått veta det.

Ruben Så pengarna vi fick tillbaka, bägaren och allt bestyr, var bara bluff och maskerad?

Josef Jag måste pröva er. Det måste ni förstå. När Juda erbjöd sig att utge sig som slav i stället för min broder visste jag, att även han, som hårdast genomförde er komplott mot mig, var nu att lita på och en human och riktig mänska. Det fick mig att smälta. Jag ber er förlåta mig de prövningar jag lät er utstå.

Juda Det är du som ska förlåta oss. Nu vet vi, att allt vad du drömde ej var blott en mammas gosses fåfänga, men endast sanna och profetiska visioner som idag har slagit in.

Josef Det finns ej något att förlåta. Skynda endast hem till Jakob! Denna nyhet måste komma fram till honom illa kvickt!

Ruben Ni hör, o bröder. Faraos minister har gett sina order, och han råkar vara vår nu återfunne broder Josef. Josef, det har icke gått en dag av dessa tio år som jag ej tänkt på dig.

Benjamin Jag lovade vår fader samma dag som du försvann, min broder, att jag skulle finna dig.

Josef (omfamnar dem alla) Ni har nu funnit mig. Låt bara fort vår fader även finna mig.

Ruben Ni hör vad vår minister säger. Låt oss skynda.

Juda Låt oss ila!

Levi Josef, vi är här med far och våra barnfamiljer inom detta år!

Josef Det gläder mig att ni nu tror på mig.

Juda Det tog oss tio år att fatta. Tillgiv oss vår dumhet.

Josef Det är mänskligt att ej genast fatta allt vad Gud presterar genom sina underverk. Men om man bara fattar Guds självklara meningar till slut så kan man klara sig.

Ruben Vi får ej dröja mera.

Sebulon Vi skall resa på rekordtid!

Dan Pappa väntar på oss!

Gad Josef, tack för att du återkom.

Josef Förlåt att det tog tid.

Naftali Vi tänkte nog att du en dag på ofattbara vägar skulle visa dig igen.

Josef Ni kom till mig. Jag sökte icke er. Det är det underbara. Det var ni som kom tillbaka till er broder.

Aser Detta är för underbart för att ej vara sant.

Dan Du sa det.

Isaskar Låt oss gå! Vår fader står med ena foten i sin grav, och vi kan ännu draga den därur!

Simeon Han kommer att föryngras tjugo år.

25

Juda Benjamin Josef Ruben Josef Levi Josef

Det har han ärligen förtjänat. Josef, vi beger oss med vårt glada budskap!

Men vi kommer snart tillbaka!

Jag kan knappast vänta tills ni kommer.

Vi kan knappast giva oss till tåls förrän vi är tillbaka här hos dig igen.

Vi är återförenade för evigt. Låt oss bara glädjas.

Glädjen kommer att bli nog för hela evigheten.

Ja, det ser så ut.

Akt IV scen 1.

Jakob Jag tror inte ett ögonblick på vad ni säger. Ni bara driver med mig, en gammal och förpint man. Hur kan ni med? Att ni inte skäms!

Levi Hur ska vi få det fram till honom?

Dan Far är gammal.

Simeon Detta är inte lätt.

Benjamin Far, du måste i alla fall tro mig. Minns du att jag, samma dag som Juda kom med dödsbudet om Josef, sade till dig, att Josef ännu levde, och att jag skulle finna honom åt dig?

Jakob Jo, det kommer jag ihåg.

Benjamin Nåväl, jag har nu funnit honom åt dig.

Jakob Men hur är det möjligt? (tar fram den gamla blodiga klädnaden) Här är ju klädnaden som dränktes i hans blod av något vilddjur. Jag har aldrig tvättat den. Här är hans hjärteblod, och ni påstår nu efter så många år att han lever. Hur kan han leva när han varit så länge död?

Juda Far, han var aldrig död. Vi misstog oss. Han räddades av resande egyptier, som tog honom med sig till Egypten. Där gjorde han en sådan framgång som drömtydare att han blev Faraos närmaste man. Det är sanningen.

Jakob Och en sådan sanning skulle jag acceptera från en sådan lögnares mun?

Ruben Kom själv med oss ner till Egypten, så får du se.

Isaskar Vi har kommit tillbaka med Simeon och Benjamin. Ingen av oss säger att det inte är sant. Vad begär du mer?

Levi En blodig klädnad är blott ett indicium, inget bevis. Tydligen ska man ej acceptera bara indicier.

Jakob Jag är ändå inte övertygad. Jag har vant mig vid att både Josef och Rakel var döda.

Naftali Josef har två söner.

Jakob Vad heter de? Snabbt!

Naftali Efraim och Manasse.

Jakob Efraim och Manasse. Ett judiskt och ett halvegyptiskt namn. (smakar på namnen) Efraim och Manasse. Varför inte? Hur gamla är de?

Sebulon De är bara späda än så länge.

Jakob Ruben, är det sant?

Ruben Det är sant.

Jakob Och skulle då en sådan glädje kunna komma till en så sorgbunden man?

Det verkar ofattbart. Man lär sig älska sorgen när man sörjt för länge, den blir till en del av ens identitet, och sedan är den svår att avstå från. Den blir en dålig älskad vana och ett substitut för den man sörjer. Och så kommer ni och säger att jag aldrig har haft grund för denna sorg. Vad skall jag tro? Ni måste fatta, att det blir en svår omställning för mig. Men jag får väl fara ner och träffa honom. Annars kan jag aldrig bringa mig att tro det. Josef, Faraos minister och försörjare för hela Misraim – det låter som en orientalisk saga.

Juda Sagor blir lätt verklighet i Orienten..

26

Jakob Ja, det är väl så. Nå, låt oss fara! Vad är det vi väntar på? Jag hinner ej förspilla tiden mer! Jag kan ju dö när som helst! Så låt oss skynda!

Scen 2. Egypten.

Josef Jag beklagar att Farao är dålig, men det är ej mitt fel.

Kammarherren Han kan dö när som helst.

Josef Och då blir Amenhotep i stället en ung stackars bortkommen Farao?

Kammarherren Ja, och han har bara er att se upp till. Ni har ju skött Faraos hela regering de senaste åren.

Josef Just nu har jag viktigare saker att tänka på. Min egen lastgamle far kommer hit. Han kan dö när som helst. Han är mera för mig än all Faraos prakt och förbannelser.

Kammarherren Ni menar då med förbannelser makten. Det fanns ingen högre än ni under Farao. Men när det blir en ny Farao kommer han långt under er, för han har ingen erfarenhet. Jag vill bara bereda er på era plikter mot detta Egypten som blivit beroende av er.

Josef Jag önskar att jag kunde göra mig fri. (buller utanför) Jag hör släktingar komma.

Jakob (utanför) Var är min son? (blir insläppt. Bröderna kommer efter.) (stannar omedelbart vid inträdet när han får syn på Josef.)

Kan ni visa mig in till min son?

Josef (reser sig, rörd) Far, det är jag.

Jakob Är du Josef?

Josef (skyndar fram till Jakob, omfamnar honom) Ja, far. Tro ej dina ögon, men tro vad du känner med kroppen och hör med din känslighets öra.

Jakob (trevar på honom) Jag kan icke tro det.

Josef Du måste. Du kan icke längre betvivla det.

Jakob Såg jag ej denne egyptiske prins prydd av guldsmycken och vita skinande kläder, så olika den gamla blodiga klädnad jag tryckt till mitt hjärta i så många gråtande klagande år, skulle jag bättre kunna förmå mig att tro det.

Josef (fixerar bröderna) Om du har sett blod som var mitt har du bara sett lögner.

Jakob Men varför är lögner då så övertygande om de är dåliga nyheter? Varför tror människan lättare på onda nyheter än glada budskap?

Josef Därför att lögnare liksom bedragare lättare har för att göra sig gällande än deras offer, som bara trycks ned.

Jakob Likväl tycks du i sanningens namn ha arbetat dig upp.

Josef Så du tror nu att jag är din Josef?

Jakob Jag tror ännu ej mina ögon, men öronen ljuger ej, så som du sade. Jag känner igen denna röst, denna ödmjuka tillgivenhet, denna själsliga renhet och denna profetiska känslighet som även utmärkte Rakel.

Josef Välkommen till ditt nya hemland, min fader, och ni även, bröder. Jag menar det verkligen. Nu är det gångna förgätet med alla dess prövningar. Nu börjar framtiden. Hur många är ni inalles?

Juda Vi är cirka sjuttio personer. Vi har många söner och döttrar och hustrur och bihustrur, svärdöttrar, svärsöner och även barnbarn.

Josef Egypten skall gärna försörja er alla, ty detta är slutet på många års hungersnöd. Världen har ej i sju år hungrat så efter bröd som jag ensam har hungrat ihjäl efter er, min familj. Nu är äntligen blodflödet stillat från mitt gamla hjärtesår.

Juda Menar du att allt är glömt?

Josef Skulle jag annars säga det, jag, som har det högsta ansvaret över Egypten?

Kammarherren (återkommer) Ers nåd, ni har viktigt besök.

27

Josef Det kan ej finnas något besök mera viktigt än det jag har nu.

Kammarherren Det är tronföljaren. Han är ensam.

Josef (inser situationen) Jag ber er, min fader, och ni, mina bröder, att låta mig få tala ensam med tronföljaren.

Ruben Är det viktigt?

Josef Det kan gälla världen och era livs framtid.

Juda Vi går, men vi står nu och allt framgent till ditt förfogande. Kom, låt oss dra oss tillbaka. (Juda förmår Jakob och bröderna att dra sig tillbaka.)

Kammarherren Ers nåd, Amenhotep, tronföljaren. (går ut.)

(Tronföljaren inträder, en ung spröd man.)

Amenhotep Förlåt mig. Din fader har kommit, men min har gått bort.

Josef Vad säger du?

Amenhotep Farao är död. Endast jag vet tills vidare om det.

Josef Och därför har du sökt upp mig?

Amenhotep Jag blir Farao nu, men all makt ligger i dina händer.

Josef Jag är nummer två. Det är Farao som äger all makt i landet. Vem Farao är spelar ej någon roll. Om det härmed är du har du ensam all makt här i landet.

Farao (slappnar fullständigt, blir plötsligt helt okonventionell, sätter sig ledigt på en av de vanliga stolarna) Så talar den klokaste mannen i världen. Jag har just förlorat min fader, en gudomlig Farao, men jag har funnit en annan i stället, som är mer än bara en Farao, ty han är bara en människa.

Josef Smickra mig inte, ers höghet.

Farao Jag har alltid gett noga akt på dig, Josef, Egyptens försörjare och enda ordningsman. Du har från början till slut varit framgångsrik och klok dessutom. Det är en ovanlig kombination. Jag har alltid beundrat dig. Lär mig din hemlighet.

Josef Ingenting av vad jag vet eller kan är en hemlighet.

Farao Inte ens din religion?

Josef Allra minst.

Farao Jag vet bara att du har en annan gud än alla andra.

Josef Nej. Skillnaden är bara den, att vi inom mitt folk accepterar blott en enda Gud, som är universell, medan andra folk tillbeder hur många gudar som helst.

Farao Därför har vi sån oordning i religionerna. Är då er ende gud ordningens gud?

Josef Det kan man kanske säga.

Farao Det låter förnuftigt. Så låt oss tillsammans införa den Guden i detta land och i all världen. Låt det bli vårt stora program.

Josef Du är ung och har ej mycket tålamod. Jag råder dig till försiktighet.

Farao Jag är ju Farao och såsom sådan gudomlig och enväldig. Vad skulle jag vara rädd för?

Josef Ditt lands traditioner och dessas förvaltare prästerna.

Farao De är en flock idioter.

Josef Men om du kör över dem har de resurser att vända allt folket och landet mot dig, och du kan då bli utplånad ur landets minne. Så genomförs ej ambitioner.

Farao Hur skulle du göra i stället? Ödmjuka dig för dessa tröghjärnor, krypa och slicka dem i deras arsel?

Josef Det finns bara en politik som är vettig. Det är kompromisser. Försök gärna införa monoteismen, men låt de som vill få behålla sin polyteism.

Farao Jag har lyssnat till detta lands klokaste man, han har gett mig ett råd, jag skall följa det, men frågan återstår hur.

Josef Jag förmodar att du menar hur man ska få alla polyteister att omfatta den ende Guden?

Farao Du läser korrekt mina tankar som du tyder drömmar. Jag måste ge den ende Guden ett namn som kan lätt accepteras av alla egyptier.

Josef Vår Gud har ej något namn.

28

Farao Då är det hög tid på att han får det. Vem är mest gudomlig av gudarna här i Egypten? (funderar) Det är icke Amon. Han är för materialistisk. Det måste bli Aton, den skinande solen!

Josef Men det är en avgud.

Farao Du bad mig själv att kompromissa. Från denna stund är i Egypten vår ende Gud Aton, den universelle och Ende bland gudar. Och det skall bli statsreligion. Så långt kan jag förföra egyptierna.

Josef Var blott försiktig. Du är en begåvad ung man som lätt kan bli bedragen av världen, som ej tolererar genier.

Farao Vad spelar väl det för roll, om jag har rätt?

Josef Du har rätt så till vida, att offrena endast i längden har rätt. Men det är mer politiskt att ej bli ett offer.

Farao (reser sig) Jag kan icke bliva ett offer så länge du lever, ty du är den klokaste mannen i världen, och jag följer dig.

Josef Men jag kanske dör före dig. Jag är långt äldre än du.

Farao Jag tror snarare att det är jag som dör långt före dig, ty jag har en klen hälsa. I så fall får du nöjet att utvärdera hur mitt stora reformationsförsök avlöpte.

Josef (fattar hans hand) Jag önskar dig lycka till.

Farao Tack. Det behöver jag. Men jag kan ej frukta något så länge jag lever.

Josef Låt oss båda två leva länge tillsammans.

Farao Det hoppas jag också. Farväl, folkförsörjare Josef! Sköt nu om din egen familj. (går) Josef (sätter sig) Och det vet nog Gud att blir ett mycket digrare arbete än att tvångsomvända världen till monoteism.

Akt V scen 1. Faraos hov.

(Farao sitter på tronen med den vackra Nefertiti. Fanfar. Han reser sig.)

Farao

För in fader Josef och hela hans släkte!

(Dörrarna öppnas högtidligt för Josef och alla de andra hebréerna.)

Välkomna, hebréer, till ert nya hemland Egypten! Du ensam, allvise försörjare Josef, har räddat ett oöverskådligt tal av mina landsmäns liv genom din vishet och framsynthet, ekonomi och organisation, och du skall därför lönas med det bästa landet som finns i Egypten, det bördiga Gosen, åt hela ditt släkte och all deras avkomma. Dig har vi ensam att tacka för allt, och då även för vår nya statsreligion. Vi har avskaffat gudar, onödiga tramsiga myter, omänskliga avgudar och andra absurditeter (missnöjt sorl hos en del,) och har nu en enda allsmäktig Gud att ensam ge hela äran för allt universums beständighet och underbara enhetlighet. Aton, den bländande solen, den ljuskälla som ger allt liv, denna källa till värme och skönhet i hela naturen, är nu etablerad som vårt lands och all världens ende allsmäktige Gud. Därför har jag bytt namn. Jag är ej längre Amenhotep utan Ekhnaton, den för vår Gud välbehaglige. en överstepräst Ursäkta mig, men är detta förståndigt? Kan man utan vidare stryka ett streck över tvåtusenåriga religionstraditioner, som fastnat så djupt i vår fromma kultur? Om hebréerna har givit upphov till en sådan revolution kan jag ej annat tro än att både hebréerna och Atons kult får ett ont och brått slut.

Farao Ni skall alla med åren förstå att en monoteistisk kultur är det enda förnuftiga. Ge er till tåls. När ni ser resultatet av Atons inflytande skall ni bli nöjda.

Kammarherren Vad säger försörjaren Josef om en sådan reformation?

Josef Jag har själv tillrått Farao att gärna införa monoteismen men utan att avskaffa polyteismen.

29

Farao Försörjaren Josef vill därmed ha dubbelmoral. Men han är icke Farao, och den gudomlige Faraos makt måste ha konsekvens. Vi kan icke ha både en enda Gud och alla avgudar samtidigt. Det vore blott att dra löje från början på oss och vår reformation. Nej, vi måste ha allt klart från början och få allting genomfört genast, ty annars så snubblar vi bara på vägen.

Munskänken (avsides) Men risken av att kräva allt på en gång är att man ej får annat än fan för det. Krav måste mötas med motstånd – det är en naturlag och som sådan fullständigt mänsklig.

Potifar Ursäkta, men är ändå ej vår försörjares råd ganska klokt, att förvisso tillåta en enda Gud men ändå ej amputera kulturen?

Farao Så är ni då blinda och inkompetenta, hopplösa och barnsliga tröghjärnor alla. Ska jag då helt ensam dra lasset och tvinga er alla att följa min vilja? Ni gör mig besviken på er såsom människor. Jag vill ej vara en ensam gudomlighet för er.

Förstår ni ej, att vad jag vill är att göra er alla till gudar?

Nefertiti Min man, de förstår ej din godhet. Behåll din gudomlighet, genomför hela din monoteism, men försök inte att övertyga ditt folk om att de kan bli lika förståndiga mänskor som du.

Farao Skall jag då ej bemöda mig om att Egypten förstår mig?

Nefertiti Om du tror att de kan förstå dig så gör du dig skyldig till blind överskattning av dem. Det förtjänar de icke.

Farao Du menar att mänskoförakt då är bättre?

Nefertiti Tyvärr är det mer realistiskt.

Farao Vad säger du, Josef, försörjaren?

Josef Jag måste delvis tyvärr ge vår landsmoder rätt. Inte alla kan fatta Guds väsen, och de få som kan förstå Gud måste även tyvärr bli delaktiga av hans allsmäktighets omänsklighet.

Farao Är det bättre då att skrota monoteismen, behålla allt flum och förlora sig själv genom att vara mänsklig?

Josef Jag fruktar, min son, att ditt land och ditt folk kommer alla att vara av en sådan mening.

Farao Men då är ju din ende Gud utan mening!

Josef Nej, det är han aldrig, men meningen kan vara svår.

Farao Jag har märkt det.

Josef En fullständigt säker makt kan aldrig bli populär. Den blir odräglig genom sin självgodhet.

Juda Ja, det fick du minsann uppleva, Josef, som äkta hebré.

Farao Likväl vill jag försöka att få denna monoteism etablerad, hur svårt det än blir, för jag finner den vara förnuftig. Jag tror att all världen kan vackert förenas i fred om blott denna centralidé omfattas, tanken på en enda Gud. Det är roten till universalmonarkin.

Josef Jag skall gärna försöka att hjälpa dig.

Farao Nej, Josef, jag är det som hjälper dig. Det är din och ditt släktes idé. Jag för fram den och gör den politisk och omvandlar den till ren statsbyggnadskonst. Det blir säkert ett experiment, men det kan ej bli dödfött. Det kan möta motstånd och göra martyrer, men jag tror ej att det kan misslyckas. Översteprästen Vi får väl se.

Farao Jag tar initiativet till någonting gott. Om jag faller på vägen och initiativet besegras så var det för att denna godhet bemöttes med ondska. Ty godheten är alltför god för att kunna besegra det onda, och ondskan är på samma sätt alltför ond för att icke besegra det goda. Och därför är allt liv behärskat av döden. Men därför just tillväxer godhetens liv ständigt till större höjder och styrka, ty detta totala slutgiltiga nederlag, som måste komma, är just vad som sporrar den och

30

får den att sträva vidare. Jag fruktar inte en enda av er, byråkrater och knäppskallar, ty jag har Josef, om så det är den enda vettiga mannen i riket tillsammans med mig.

Kammarherren Och när Josef är död?

Farao Jag dör långt före honom. Översteprästen Och när ni har dött båda två och är borta och glömda?

Farao Herr överstepräst, vi stackars godtrogna idealister är ej länge borta och glömda, ty vi kommer alltid tillbaka, om inte för annat så för att se till att ni tröghjärnor, som av ren dumhet och okunskap icke förstår vad som är bäst för er och för världen, och som ej kan inse konstruktivitetens självklara princip, raskt blir bortglömda, utslängda och helst utvisslade för att ni spelar så dålig teater. Översteprästen Men är då ej Farao själv blott en fåfäng aktör?

Farao Jo, den allra fåfängaste, men ni är alla beroende av mig.

– Kom, Nefertiti. Låt oss nu gå hem från det här fjanteriet till hov och i stället se till vår familj, som är långt mera viktig än all makt i världen.

Nefertiti Nu sade du äntligen någonting vettigt.

(Farao inleder utgången med Nefertiti, Josef och hebréerna.

Sedan följer Potifar, Översteprästen, Kammarherren och de övriga.)

Slut.

31

Fallet Moses spel i fem akter av Christian Lanciai (1993)

Personerna : Farao Seti I Ramses, hans son Prins Moses, hans systerson Nefertari, prinsessa Faraos syster, Moses föregivna moder Jokebed, Moses äkta moder Mirjam, hans syster Aron, hans broder Baka, egyptisk uppsyningsman Datan, judisk kollaboratör med egyptierna Leila, hans offer Josua, Nuns son Jetro, överstepräst i Midjans land Sippora, hans äldsta dotter, Moses hustru Faraos visir Gerson, Moses förstfödde son Kaleb, Jefunnes son av Juda stam de tio spejarna: Shamua Shafat Igal Palti Gaddiel Gaddi Ammiel Sethur Nahbi Geuel 12 unga hebréer egyptiska soldater Jetros övriga döttrar uppvaktning, familjemedlemmar, vakter, och övriga.

Handlingen äger rum i Egypten och Israel omkring 1250 år före vår tideräkning.

Copyright © Christian Lanciai 1993

1

Fallet Moses Akt I scen 1. Faraos hov.

Största möjliga prakt med fanfarer och triumftåg när Moses inträder inför Farao.

Seti (reser sig) Jag hälsar dig välkommen, älskade son, till ditt hem, till ditt rike, till din egen familj och till din egen framtida makt, min högst älskade fosterson Moses, Egyptens arvinge och prins!

Moses (bugar sig djupt) Käre fader, som vanligt behagar du frikostigt att skämma bort mig. Jag har aldrig gjort mig förtjänt av din gunst och din välvilja, och aldrig har jag förtjänat de titlar du slösat på mig.

Seti (godmodigt) Hör hur han skyller ifrån sig, den oförskämdheten! Din slyngel, är du då ej medveten om din politiska vishet när du så förringar den, eller är det bara genomfalsk blygsamhet?

Moses Blyg vet du väl att jag aldrig har varit, o Farao min fader, men samtidigt vet du hur jag alltid varit totalt realistisk.

Seti Och det är din oöverträffbara fördel politiskt, som gör att jag tror på dig och vill ha dig till min arvinge fastän du ej är min son och ej ens äkta son till min syster och fastän jag äger en annan son som är min egen. Men han har gjort bort sig och drumlat, men du har med vett och med mänsklighet klarat vad han icke klarat.

Träd fram, min son Ramses, och stå för de fiaskon och brott som du hittills presterat!

(Ramses träder fram.)

Jag gav min son Ramses i uppgift att bygga förrådsstäderna till min ära som nu är fullbordade. Men medan han med våld tvångsdrev hebréerna till övermänskligt och manspillokrävande slavgöra, som bara ledde till strejk och problem med uppsyningsmansmord, sabotage och försvunna transporter, som gjorde att Ramses helt frivilligt nedlade ansvaret och överlät det till Moses i tron att det var en omöjlig och omänsklig uppgift, så gick denne Moses metodiskt och grundligt till väga och löste problemen på mänsklig nivå. Han utbytte de uppsyningsmän som lät piska ihjäl slavarbetarna, och han gav slavarna en ledig dag varje vecka. Det räckte för att Moses omedelbart skulle bli populär, slavarbetarna fylldes av glädje och entusiasm, och med ens var de båda förrådsstäderna färdigt uppförda. Ingenting fattades. Så du har inget att mulna om, Ramses. Du lade åt sidan ditt ansvar helt frivilligt själv, och du överlät det av fri vilja åt Moses. Han gjorde vad du inte klarade. Har du med anledning av att han nu som den något mer duglige blir min lagenlige arvinge något att andraga?

Ramses Moses, min halvbror, jag har inget mot dig personligen. Det skall du veta, och jag böjer gärna min nacke för din klart bevisade högre grad av kompetens och politiskt förnuft. Men vem är denne Moses egentligen? Hans egen mor, med respekt, har ej någonsin velat ge namnet på fadern till denne prins Moses. Hans härkomst är höljd i ett dunkelt förflutet som ej tål belysning. Hans amma blev olyckligt dödad i en olyckshändelse just när hon visade sig ha en hemlighet att kunna avslöja om denne Moses. Vår syster, vår älskade gudomligaste prinsessa, vår dyrkade mö Nefertari har omöjliggjort alla tänkbara forskningar i vad som hände med amman och i vad hon visste om denne prins Moses. Och en sådan mystisk personlighet vågar du, fader, så helt utan vidare ge högsta makten åt i förbigående av din förstfödde och ende son Ramses, jag själv?

Seti Jag förstår väl din invändning, Ramses, ty den är naturlig. Han anförde dig, Nefertari, vår älskade vackra prinsessa och blivande brud till vår blivande farao.

Vad säger du, Nefertari?

Nefertari Jag menar att Ramses är ej endast avundsjuk men även svartsjuk. Du åtrådde alltid din faders makt och värdigheten av farao, Ramses, på samma sätt som du beständigt försökte att snärja mig som din gemål. Men du älskade aldrig mig, 2

Ramses. Du såg mig blott såsom en passande drottning åt Farao. Men nu blir du inte Farao, Ramses. Din fader har utsett din fosterbror Moses till Farao. Och denne Moses, som du kallar honom, har den egenheten att han i rak motsats till dig råkar älska mig såsom en människa. Han ser förbi alla titlar och ytliga tunga symboler av makt, och han skulle fortfarande älska mig även om han ej blev Farao och jag ej blev någon faraos drottning. Jag skulle blott passa dig, Ramses, om du fick bli Farao. Utan den ytliga titeln med allt vad den fåfängligt innebär skulle du, Ramses, som man och som mänska allenast ej duga till något och allra minst kanske till kärlek.

Seti Seså, mitt barn, du förolämpar min stackars son så att han sjunker till jorden och drunknar i sin egen rodnad.

Nefertari Jag har alltid känt mig totalt förolämpad av hans hänsynslösa och klumpiga närmanden.

Seti Kom, min son Moses, och mottag vår egen prinsessa, den skönaste pärla Egypten äger, vår mö Nefertari i din egen hand som ett tecken på er sköna trolovnings omedelbara verkställande! Ni båda älskar varandra. Så varför då ej låta er få varandra? Ert bröllop skall stå när du själv blir vår Farao, Moses, men ända till dess må ni bli lyckligt och oupplösligt förlovade!

Moses (tar emot Nefertari i sin hand) Jag kan ej fatta hur gudarna har låtit mig undfå denna otroliga lycka. Försvinn ej, o lycka, förrän jag har lärt mig att du faktiskt kan existera!

Nefertari Jag är din för evigt, prins Moses, min evigt avgudade furste.

Seti Så låt oss då samtliga utanförstående dra oss tillbaka och lämna det lyckliga paret tillsammans att ensamma noggrant begrunda i fred den ungdomliga lycka som jag önskar må förbli deras för alltid. Kom med mig, min käre son Ramses.

Jag vet nog hur en förfördelad och missnöjd subrett som din nuna förråder skall tröstas med tiden! Du har även uppgifter framför dig, vet du, som aldrig Egypten skall glömma dig för. (tar sin son om axeln och går ut med honom. Alla går ut utom Moses och Nefertari, som blir ensamma.)

Nefertari Så är vi då ensamma med all vår framtid och lycka och hela Egyptens församlade makt. Och hur kan du då vara så dyster, min älskade Moses?

Moses Vår broder har rätt.

Nefertari Har du betänkligheter angående Ramses?

Moses Han är sin fars son. Det är icke jag.

Nefertari Är det allt?

Moses Är det icke tillräckligt?

Nefertari Han är ej så dum att han någonsin startar ett inbördeskrig.

Moses Det är ej hans dumhet jag fruktar.

Nefertari Hans dumhet är det enda farliga med honom.

Moses Ej är det honom jag fruktar men sanningen.

Nefertari Ingen vet vad som är sant om dig. Glöm allt vad sanningen heter.

Moses Men Ramses har rätt. Ingen vet vem jag är.

Nefertari Du är prins av Egypten. Det räcker.

Moses Det är ej tillräckligt. Vem vet? Jag är kanske ett slavbarn och kan aldrig bli någon farao.

Nefertari Vem vågar inbilla dig så förfärliga dumheter?

Moses Ingen. Men varför lät du likvidera min amma?

Nefertari Hon föll från balkongen. Hon blev icke mördad.

Moses Försök med att inbilla det någon annan.

Nefertari Jag tycker ej om dessa farliga forskande ögon, o Moses.

Moses Vad ville hon avslöja som hon fick böta med livet för?

Nefertari Endast din mor vet, o Moses! Själv var jag ju icke ens född då!

Moses (släpper henne) Du vet väl, att så länge vi icke vet exakt hur jag kom till så har vår käre broder prins Ramses ordentliga saker mot mig.

3

Nefertari Du kan strunta i honom! Han är en dum opportunist!

Moses Men jag vill icke ha honom bakom min rygg som en hotande fiende. Jag vill ej ha några fiender. Är det helt klart? Vi är tvungna att gå honom så långt till mötes att han accepterar mig som din gemål och som Farao vad för en bakgrund jag än må ha haft!

Nefertari Jag förstår icke varför det skall vara nödvändigt....

Moses Grundlighet, sköna prinsessa! En maktställning eller en kärlek kan icke bestå utan en säker grund!

Nefertari Och du tror då att din grund är säker? (skyndar ifrån honom ut.)

Moses Jag upprörde henne, och hon, den förtjusande skönheten, lämnade mig i ett värre mysterium än någonsin. Men allting måste ha sin klara enkla förklaring. Ty om icke fakta finns, hur kan man alls då tro att man kan bygga upp någon bestående ordning? (Modern kommer in i bakgrunden.) modern Min son, det är något som oroar och djupt bekymrar dig.

Moses (vänder sig om mot henne) Moder, var var du när jag här blev hälsad i ståtlig triumf? modern Jag önskade lämna dig ensam i fred med din lycka.

Moses Och hur kan du då tro att du kunde grumla min lycka? modern Du har alltid ställt alltför farliga frågor, min son.

Moses Vad är det jag aldrig fått veta? modern Allt det som du kan vara glad för.

Moses Du svarar som ett olycksbådande kryptiskt orakel. modern Var glad för att du ej får klarare svar.

Moses Vad dolde du alltid för din egen broder, vår Farao Seti den förste? modern Allt det som han icke fick veta.

Moses Naturligtvis fick han ej veta det eftersom du aldrig talade om det! modern En Farao får aldrig veta om det händer någon skandal i hans egen familj.

Moses Alltså gjorde du dig skyldig till en skandal? modern Jag var jungfru och låg aldrig med någon man, och ändå fick jag dig. Det är hela skandalen.

Moses Vem var då min fader? modern Det vet icke jag.

Moses Var det storken som bar mig till dig då? modern Nej, det var floden.

Moses Jag flöt längs med floden och drunknade inte? modern Du flöt i en vassbåt.

Moses Helt ensam? modern Helt ensam.

Moses Där har vi då hela mysteriet: jag är anonym. Och min amma? Vet du varför hon plötsligt skaffades undan ur vägen? modern Hon skvallrade.

Moses Vad visste hon som ej du visste? modern Hon gömde undan en sak.

Moses Och vad var det? modern Min son, du får ej fråga mera. Du plågar mig bara.

Moses Men moder, vad finns det väl att undanhålla? Du hade ju ej ens en älskare, jag är ju son av en jungfru, och det måste kunna bevisas, ty du är väl jungfru än i denna dag, du som alltid har levat så enkelt och avskilt? Jag kom inte ens ju med storken, som vanliga oäkta barn, utan jag kom med floden, helt ensam, och ändå har det begåtts mord på en amma för det att hon kände till någonting ytterst komprometterande om mig. Vad var det hon gömde? modern Din spädbarnspläd.

4

Moses Jag låg då tydligen inte alldeles spritt språngande naken i floden. Så min kära amma tog hand om mitt livs första kläde. Var det då så brottsligt att hon måste tystas och mördas för den skull? modern Min son, du bereder dig din egen undergång!

Moses Varför? För att min oskyldiga amma ej fick knysta något om det att jag ej legat naken i floden? Vad var det för otyg med tyget? modern Vad vet jag? Ett tyg blott, en trasa, ett klädstycke med intetsägande färger....

Moses Och för dessa mystiska och intetsägande färgers skull mördades min egen amma och det efter en livstids lojalitet! Det är något här som inte stämmer.

(Nefertari inkommer.)

Nefertari Jag hörde ett gräl härifrån. modern Det är inte ett gräl. Det är bara ett samtal.

Nefertari Så upprört och högljutt? Vad bråkar du nu för, prins Moses? Är det att din moder ej närvarade vid triumfen skäl till förebråelser för hennes blyghet? modern Prinsessa, min blivande sonhustru, Moses vill blott skingra tvivel och misstankar. Säg mig, hur dog stackars Memnet?

Nefertari Hon föll från terassen rakt ner på den stenlagda planen, bröt nacken och dog. modern Och det var bara en olyckshändelse?

Nefertari Ja. Moses Så det var inte självmord? Hon blev inte skuffad?

Nefertari Vad vet jag? Hon svimmade kanske. På dagen kan solen ibland vara het på terassen.

Moses Vad döljer du för mig, min blivande hustru? Hur kan vi bli gifta om du döljer något för mig?

Nefertari Moses, fråga ej mera. Din amma blev straffad helt rättvist för ett majestätsbrott.

Moses Vad sade hon?

Nefertari Hon kom med fräcka insinuationer om att du var oäkta son till en slav.

Moses Det är en förolämpning mot min egen moder. Men för sådant brott blir man avrättad officiellt och ej skuffad ut bakvägen från en balkong.

Nefertari Memnet påstod sig äga bevis.

Moses För min moders moraliska snedsteg, som aldrig ens bar mig i skötet, emedan jag kom i en vassbåt på Nilen från en annan främmande moder?

Nefertari Så du är fortfarande jungfru, o Faraos syster? modern Det är jag, min dotter.

Nefertari Och varför är då detta klädstycke ett så förfärligt och farligt bevis emot dig? (tar fram klädstycket. Moses tar genast hand om det.)

Moses Så det här är den farliga barnfilten. Låg jag i denna, min moder? modern (suckar) Jag kan ej förneka det.

Moses Rött med ett vitt band med svart band i mitten. Jag har sett det här mönstret förut. modern Jag ber dig att ej forska mera i saken.

Nefertari Du tog det ifrån mig! Jag ber dig att ge det tillbaka!

Moses Ej förrän jag vet vad det här bevismaterialet bevisar.

Nefertari (på knä) Vi ber på våra knän för din egen skull och för Egyptens att bränna beviset!

Moses Är det då så komprometterande för er och för hela riket? Vad vet ni om detta anspråkslösa mönster?

Nefertari Säg inte ett ord, Faraos moder och syster! modern Det är blott ett klädstycke som vilken trasa som helst. Ej har färgerna någon betydelse.

5

Moses Ändå så döljer ni något. Men var har jag sett detta mönster?

Nefertari Jag står inte ut! (rusar ut) modern Du har upprört din blivande hustru.

Moses Hon dolde en hemlighet för mig, och du, moder, döljer den fortfarande. modern För att skona dig. Ingen i hela Egypten, min son, vill förlora dig, ty du är alltför begåvad och vis för oss och därför så oumbärlig. Du måste bli Farao, Moses, för världens, för framtidens och för ditt folks skull.

Moses Och sanningen om detta tyg kunde utgöra hindret? Då är jag med andra ord bara ett slavbarn? modern (på knä) Vad du än må vara så får du ej lämna oss!

Moses Nu vet jag var jag har sett detta mönster. Det bärs av en stam bland hebréerna. Är jag hebré, mor? modern (kapitulerar) På den tiden ansågs hebréerna vara för duktiga arbetare och för fruktsamma. Därför förslavades de, och min fader gav en gång befallning om att alla nyfödda barn bland hebréerna omedelbart skulle dödas. De mödrar som då gjorde vad som helst blott för att deras barns liv skulle räddas var många. En av dessa arma hebreiska mödrar lät fläta en vassbåt och lade sin nyfödde son i den och sände ut den på Nilen. Hon avstod sin son åt den heliga flodens strömvirvlar och nyckfulla vågor för att sonen skulle få leva.

Jag badade då med din amma, som även var min tjänarinna, och andra väninnor och tärnor när vassbåten sakta kom flytande rakt emot mig. Jag lät sända bort samtliga tärnor, och Memnet, din amma, blev det enda vittnet. Hon visste, att om hon en dag skulle skvallra så skulle hon dö. När du upphöjdes till landets arvinge och till vår blivande Farao uppreste sig hela hennes personlighets väsen emot det.

För henne var lojaliteten mot Faraos blod och familj hennes livs enda mening. Hon kunde ej hålla sig. Hon gick till Ramses tilltänkta gemål, som du älskade och som besvarade din kärlek och ingen annans, och skvallrade och presenterade tygstycket som sitt bevis för att du bara var en hebreisk slavs son. Nefertari tog omedelbart lagen i sina händer och störtade ner Memnet från sin balkong. Nefertari tog livet av henne av renaste vrede och visste knappt själv vad hon gjorde.

Moses Men tygstycket höll hon för säkerhets skull. modern Det var hennes livs dumhet. Hon skulle ha genast förstört det. Men det kan fortfarande göras. Den trasan du håller i handen, min son, är det enda i världen som står mellan dig och din hustru, Egypten och framtiden.

Moses Tror du då, moder, att man kan förpassa en sanning ur tillvaron med att förstöra bevismaterialet? Nu känner vi sanningen, du, Nefertari och jag. Kan vi då plåna ut den ur våra medvetanden? Nej, moder, den är en plikt, och vi äger att följa dess öde vart detta än för oss. modern Det kan bara föra dig bort ifrån oss, och mot det måste vi protestera.

Moses Vet du om min riktiga mor är i livet? modern Din syster uppmanades då av din moder att följa med vassbåten vart den tog vägen. När jag tagit hand om den visade hon sig och erbjöd sig som tjänarinna.

Jag lät din naturliga mor amma dig mot att hon lät mig vara din riktiga moder. Du ammades både av Memnet och av din hebreiska moder och blott ej av din enda riktiga moder, en dotter och syster till Farao.

Moses Aldrig kan jag vara otacksam för allt vad jag fått av dig, moder, du, som förbarmade dig över en som var utsatt och dödsdömd, ett slavbarn. Men jag måste träffa min riktiga moder och få lära känna mitt riktiga ursprung. modern Är det så nödvändigt?

Moses Jag måste få veta vad det är för mening med hela historien. modern Tror du att den har någon mening?

6

Moses Hur kan något sådant ske, barnamord och grymt förtryck av ett folk, bara för att det genom sin duktighet väcker egyptiernas avund och fruktan, om det inte finns någon mening därmed? modern Du var alltid en grubblare, Moses, men ditt dystra grubbel var alltid en källa till vishet och handlingsförnuft.

Moses Jag vill en enda sak med mitt liv: göra vad som är rätt. Jag kan aldrig förmå mig till att göra någonting orätt. Jag tänker uppsöka hebréerna och lära känna dem. Om jag har tur och om det finns en mening med mitt liv och öde så lär jag få känna min riktiga moder. (bereder sig att gå.) modern Vart går du, min son?

Moses Till hebréerna. Sök mig bland slavarna, om du kan känna igen mig bland dem efter detta. (går.) modern (alltjämt på golvet) Min son! Alltid visste jag, att den gud som en gång skänkte mig dig en dag även tyvärr skulle ta dig tillbaka. Ske icke min vilja men din och din guds, käre Moses.

Scen 2. Det inre av en primitiv hydda i slavslummen.

Jokebed Guds vrede blir bara värre hela tiden. Vi har ingenting att se fram emot.

Gud finns bara för att dra ner sitt eget folk i evig olycka och misär.

Mirjam Häda inte, mamma. Då blir det bara värre. Vi måste göra det bästa av saken.

Jokebed Alltsedan den dagen då Farao omänskligt beslöt alla nyfödda hebreiska gossebarns död har tillvaron oupphörligt bara blivit värre för oss. Vi är instängda slavar i avgrunden av vårt tröstlösa slaveri.

Aron Du glömmer att din son är prins av Egypten.

Jokebed Riv inte upp det dödliga såret, Aron! Han blev prins av Egypten på villkoret att han glömde bort oss! Han vet inte ens att vi är! Han känner varken sin moder, sitt folk eller sitt språk och allra minst sin Gud. Han om någon är förlorad för evigt för oss, just för att han är prins av Egypten, och det vet du!

Aron Men så länge han lever kan han komma tillbaka till oss, ty vi glömmer inte honom.

Jokebed Ja, Aron allt är dött inom oss utom det bedrägliga hoppet. Vi är lamslagna av vanmakt inför vårt tröstlösa slaveri, men vi kan ännu hoppas, och det är vår värsta förbannelse, för det fortsätter att hålla oss vid liv.

Mirjam Mamma, jag fruktar att någon kommer.

Jokebed Vem då?

Mirjam Den där kvinnan, vår härskarinna.

Jokebed Faraos syster? Vad vill hon nu igen? Hon har lämnat oss i fred i åratal.

Ska hon börja plåga oss nu igen?

Mirjam Här är hon. modern (träder in) Förlåt att jag stör så sent, kära hebreiska fränder, men något har hänt som framtvingar ett hemligt besök.

Jokebed Vad kan vi stackars trälar nu göra för Faraos dotter och syster? modern Jag vill bara erinra er om ert löfte. Jag vet att min son kommer hit en dag förr eller senare. Han har fått veta sitt ursprung och har fått sitt slaviska påbrå på hjärnan, samtidigt som min broder Farao Seti har utsett min son till sin arvinge och till Egyptens allsmäktige härskare efter sig själv.

Jokebed Skall då Moses bli Farao? modern Ja, syster, vår son skall bli den gudomlige Farao. Men det kan han inte bli om han säger sig vara hebré.

Jokebed Jag förstår. Och ditt ärende hit?

7

modern Moses har redan i någon tid hört sig för bland hebréerna. Han söker efter sin egen familj. Om han kommer hit måste ni hålla ert löfte till mig och förneka er son och er broder.

Jokebed Och hur skulle han då, en prins av Egypten, i denna omänskliga arbetarslum hitta fram till vår hydda bland tusentals lika eländiga?

Moses (drar plötsligt ifrån dörrens förhänge och träder in. Han uppfattar genast alla med blicken som stannar vid modern. Hon tar skräckslagen ett steg tillbaka.)

Moder, jag visste att du en dag förr eller senare skulle förråda dig och föra mig på rätt spår. (till Jokebed) Jag är här för att få ett tygstycke identifierat.

Mirjam (drar sig tillsammans med Aron och Jokebed) Vi känner dig icke, o främling.

Moses Men tydligen känner ni min egen moder, som står här på god fot med er, en hebreisk arbetarfamilj, fastän hon är prinsessa och syster till Farao.

Jokebed Vi bad ej henne besöka oss, och icke väntar vi oss något gott av ett kungligt besök. Tvärtom fruktar vi det då blott ont kunde komma därav. Vi blottställda förtryckta hebréer har inget att göra med våra förtryckare utom när vi tvingas arbeta för dem.

Moses Den envisa uppstudsigheten är för mig bekant som min egen. Jag fruktar att jag kommit rätt. modern Ge dig hem, Moses, till Nefertari, palatset och framtiden där du hör hemma, förrän det har blivit för sent.

Moses Det var nästan redan för sent att förändra allt vad som gått fel till det rätta när just Nefertari, min älskade, gjorde ett misstag och av ren förskräckelse mördade min egen amma. Tack vare det dådet fick hela historien en chans plötsligt att komma rätt och i led igen. Floden höll på att förgås av att rinna rakt ut i den tröstlösa ledsnadens öken, men plötsligt så fann den en positiv fåra, och det är jag tacksam för.

Mirjam Moses, vi vet vem du är, att du är näste Farao, och därför har du ej någonting att göra här i Egyptens slavarbetarslum bland dess djupast förtryckta. modern (till hebréerna) Ni vet vad ni lovat. Min Moses, kom hem sedan när du är färdig och för alltid lämnar de här stackars människorna i sitt slumträsk i fred. (går) Moses Är ni bundna av löften till henne?

Mirjam Vi är som hebreiska slavar belagda med vissa inskränkningar i vår utopiska frihet.

Moses Ej någonting annat?

Aron Vad skulle det vara?

Moses Ett hot kanske om vedergällning om ni sade något för mycket?

Jokebed Vi har aldrig hotats av henne.

Moses Då kan ni besvara min fråga. (tar fram tygstycket) Kan ni kanske identifiera det här? (ger det åt Jokebed.)

Jokebed (granskar det, avmätt och kallt) Det är ett vanligt filtstycke vävt i levitiska färger.

Moses Ni har inget annat att säga om saken? Ej något personligt?

Aron Vad skulle det vara?

Moses Vem tygstycket tillhörde ursprungligen?

Jokebed Och hur skulle väl vi veta något om det?

Moses Ni är själva leviter. (indikerar Jokebeds pläd i de levitiska färgerna.)

Jokebed (skjuter tygstycket ifrån sig) Vi vet ingenting.

Moses Ni vill ingenting veta. Men ni skall få veta! I just detta tygstycke övergavs för trettio år sedan ett litet gossebarn utsatt på floden i en liten sävbåt och prisgiven åt krokodiler och flodhästar och det med barnets föräldrars fullständiga vilja! Förstår ni? Ett spädbarn i denna filt skickades rakt in i döden!

Jokebed Men styrdes i stället av ödets försyn in i Faraos hus.

Moses Alltså vet ni om saken!

8

Jokebed Vi kan endast gissa. Vi antar att barnet är du. Annars vore du ej engagerad.

Moses (på knä vid Jokebed) Och det var ej ni, moder, som satte ut detta barn?

Jokebed Det kan vi icke svara på. Vi måste lyda vad Farao och hans familj en gång bjudit oss iaktta. En enda sak kan jag säga, och det är, att ingen hebré skickar någonsin frivilligt ett litet spädbarn i döden. Om detta barn utsattes var det ej för att det skulle förgås utan för att det skulle få leva.

Moses Ni vägrar att erkänna sanningen. Är ni då lydiga Farao intill omänsklighet?

Jokebed (tar Moses om pannan) Farao äger oss. Vi kan ej på något sätt resa oss däremot.

Mirjam Vi är tvungna att följa de lagar som gäller i landet vi lever i.

Moses Jag måste alltså förbli i omedvetenhet om vem jag är?

Jokebed Moses, du är vad du känner själv att du är. Du är uppfostrad som en framstående furste av Faraos hus, och du talar egyptiska av högsta klass och ej någon hebreiska. Men det har ingen betydelse vad man är av för nationalitet eller ras eller hur man är uppfostrad. Det är ens egen själs identitet, hur man känner sig, som är det avgörande. Om du känner att du är hebré så är du inte någonting annat.

Moses Du kommer ej med något klart och konkret besked, kloka och medfarna arbetarhustru, men ändå så kommer du med ett förlösande ord på en högre livsvisdomsnivå som är mest diplomatisk och djupt filosofisk och därför så farlig hur helt oantastlig den än är politiskt. Ditt ord är min plikt. Jag kan ej ljuga inför mig själv, och jag kan ej förneka den känsla av samhörighet som jag har med er orättvist illa hanterade slavar. Farväl, Moses, prins av Egypten och blivande Farao; farväl, livets goda och kärlek och välstånd; farväl, trygghet, ära och evighetsrykte! Farväl bjuder jag till all makt här i världen som bara är till för att trälbinda oskyldiga och för att kväva all mänsklig frihet. Jag är nu hebré och en broder och son, och jag blir aldrig mer någon världslig förtryckare. Må vad som vill vederfaras mig, men denna väg känns som den enda rätta. Jag kastar bort faraos mantel för evigt (klär av sig den) och blir härmed en slavarbetare som är förslavad allenast emedan han är en hebré.

Broder, låt mig få arbeta hårt vid din sida i morgon, och låt mig ej få slita mindre ont än någon utsatt hebré som är tvingad till den mest ovilliga slavtjänst. Är vi överens?

Mirjam Men vad skall din egyptiska moder och Faraos mäktiga kungahus säga?

Moses De skall icke känna igen mig mer som den jag var. Jag skall bli som en slav för dem, och i min slavtjänst skall jag bli totalt anonym.

Jokebed Men du offrar din framtid på detta sätt, Moses, och kanske för ingenting alls.

Moses Det är min sak. Låt mig blott få göra vad som för mig känns vara rätt.

Sedan må jag bli ansvarig för konsekvenserna och ingen annan.

Jokebed Du gör som du vill, vilde frie hebré, men jag tvivlar på att det är gott.

Moses Vad har det för betydelse om det är gott eller ont bara det nu är rätt?

Aron Du är oövervinnelig, broder, och kanske mer fruktansvärd i din hebreiska kraft än i den etablerade maktens. Jag står på din sida och följer dig vad du än gör.

Moses Tack, broder. Allt vad jag behöver är någon som tror på mig.

Scen 3. Som scen 1.

Seti Var är min son Moses? Jag har kallat på honom nu i tre dagar, men han har ej infunnit sig! Vad skall detta betyda?

Ramses Han är nog bland hororna nere i Memfis och njuter av sin sista ungkarlstid.

Nefertari Hjärtlöse avundsman och kärlekskranke småaktige sluge förtalare!

Farao, jag protesterar mot att din son vågar förtala den blivande Farao och det helt grundlöst av avund allenast!

9

Seti Seså, mina barn, sitt nu inte och gräla! Vi är alla upprörda över att Moses försvunnit. Det händer ju inte var dag att en nybliven kronprins försvinner. Han är illa tvungen att komma till rätta.

Ramses Och om han ej kommer till rätta?

Seti Han måste! Vi har inte råd med skandal! Nefertari, vet du ingenting om hans frånvaro?

Nefertari Nej, fader, ingenting alls, och jag har varje natt utan honom trist som en förtvivlad fått gråta mig ensam till sömns.

Seti Och du, Ramses, vet ingenting heller, som dock kunde ha ett motiv till att låta din broder försvinna?

Ramses (kastar sig på knä inför tronen och alla) Jag svär, fader, att jag ej vet någonting om hans gåtfulla frånvaro. Jag har gjort allt vad jag kan för att uppbåda spioner och sökare för att få rätt på den blivande Farao. Mitt nit i den vägen vittnar om att jag är oskyldig och lika okunnig som alla andra om vad som har hänt honom.

Seti Och du, min syster, som sitter så stilla och oberörd och ändå är den frånvarandes moder, vad döljer din leende sfinxmask? Har du kanske något att dölja? modern Jag känner min son, och jag vet att han måste få gå sina egna personliga vägar. Jag ber er att inte oroa er mera. Om han vill bli Farao kommer han troget tillbaka och sköter med klokaste noggrannhet sina åligganden som om ej någonting hänt. Men om han icke kommer tillbaka så måste vår Ramses bli Farao.

Seti (chockad, liksom Nefertari) Du tror med andra ord att det är möjligt att Moses ej kommer tillbaka mer? modern Han gör sin plikt. Det är allt vad jag vet. Om han gör den som blivande Farao, eller om han fått en svårare plikt att utföra på annat håll, så gör han ändå allenast sin plikt. Mer kan jag icke säga.

Seti Du vet mer än någon av oss, och som moder till honom så känner du honom långt bättre än någon av oss. Likväl vet du ej mera om var han är än någon av oss. Vi måste begrunda den situationen och handla därefter. I värsta fall, Ramses, så får du bli Farao, men det är något jag verkligen inte ser fram emot för vårt lands del i så fall, för som Farao skulle du bli ännu mera odräglig än vad du allt hittills har varit.

Jag hoppas med alla i hela vårt land att vår älskade saknade Moses må verkligen komma tillbaka.

Ramses Det hoppas vi alla.

Seti Håll käften, din hycklare! Du leker redan med tanken på att få bli Farao!

Du spekulerar i din broders död! Det är nästan så att man kan tro att du har intrigerat för att få din broder ur vägen! Det är ju så att man kan spy! Du är mig vedervärdig, min son! Och jag fruktar, att om du blir Farao i brist på andra arvingar, så blir du i så fall vårt lands siste Farao och dess ruin, så slösaktig och självsvåldigt praktlysten som du är den allra envisaste egoist av naturen! Ack, måtte blott Moses snart komma tillbaka och rädda oss från en så olycklig utveckling! (Damerna går.

Ramses bugar sig för Farao och går ändå halvt segerviss. Seti suckar förargad och orolig och sitter kvar.)

Scen 4. I uppsyningsmannen Bakas hus.

Baka Låt oss förstå varandra, Datan. Det har du och ditt folk allt att vinna på.

Ni är bara slavar, och vi är era herrar. Vi kan göra med er vad vi vill, och vi ämnar göra precis vad vi vill.

Datan Vi judar är alltid villiga att samarbeta. Jag menar bara att det är klokt att inte reta dem.

10

Baka Vad menar du, Datan, med "vi" och "dem"? Är ditt eget folk både "vi" och "dem" för dig?

Datan Med "vi" menar jag dem av oss som gärna samarbetar. Med "dem" menar jag de som inte gärna samarbetar och som är farliga att reta.

Baka Och varför är de så farliga att reta? Om de gör något dumt så dödar vi dem bara, (slår en fluga med en flugsmälla) så här.

Datan Hur mycket slavar vi än är, store Baka, så är vi människor ändå aldrig flugor.

Baka Det är på den punkten som egyptiernas och judarnas mentalitet skiljer sig. För härskarna och särskilt för Farao är alla andra mänskor flugor.

Datan För ingen jude är någon mänska som en fluga.

Baka Ändå, Datan, låter ni judar era kvinnor stå som trälinnor vid spisen och föda barn medan vi egyptier förskönar dem och ärar dem som drottningar.

Datan Ni har lyx och överflöd. Det har inte vi.

Baka Ni kan få det, om ni följer våra anvisningar, åtminstone somliga av er. Ej heller alla egyptier har råd att försköna våra kärestor som drottningar.

Datan Du vet, Baka, att jag är fullständigt lojal med er som spion bland hebréerna och som deras diplomat och föreståndare hos er. Jag har alltid följt era råd och anvisningar och fått mina hebréer att foga sig efter dem. Men somliga hebréer är det farligt att reta, som Josua, till exempel.

Baka Och vem är Josua?

Datan Leilas trolovade.

Baka Och jag skulle avstå från Leila, den skönaste av alla judinnor, bara för att hon har en judisk älskare som kan bli sårad? Snarare måste jag ta det som en extra sporrande utmaning. Glöm inte min flugsmälla, Datan. Jag tvekar aldrig att använda den om någon judisk fluga irriterar mig. För resten har jag förekommit honom. Han är för sent ute. Han har redan förlorat. (klappar i händerna. Ett förhänge dras ifrån och blottar en bländande judisk skönhet klädd i praktfull egyptisk dräkt.)

Hon är min drottning för i natt, Datan. Medge att jag aldrig skulle kunna avstå från henne.

Datan (bedövad) Hon är verkligen mycket vacker.

Baka Så vacker som ingen hebré kunde göra henne och allra minst den där fanatikern Josua. Du får henne efter mig, Datan, om du bara gör som jag säger.

Datan Baka, vem är jag att jag någonsin skulle kunna vara mina egyptiska herrar annat än lydig?

Baka Du är en klok hebré, Datan. Gå hem nu och dröm om de smulor du skall få från min bankett. (Datan drar sig bugande tillbaka.)

Nå, min sköna, hur känns det att vara upphöjd till en högre egyptisk standard?

Leila Låt mig få gå hem.

Baka Du är inte glad. Det klär dig. En brud ska vara allvarlig.

Leila Jag är mer än allvarlig. Jag ville hellre dö än stanna här.

Baka Stolt är hon också. Det klär dig ännu mera. Ett gravallvar inför en kommande förlorad oskuld gör det bara angenämare att förta den oskulden.

Josua (tränger plötsligt in beväpnad med kniv) Din niding! Slåss om du är en man!

Leila (skriker till) Josua!

Baka (mönstrar honom kallt) Så detta är den ouppfostrade Josua. Du kommer lagom till din bruds bröllop, Josua. (klappar i händerna. Ett antal starka tjänare från ingenstans övermannar Josua efter en kort men intensiv kamp.)

Tror du verkligen, Josua, att en egyptier gitter försvara sig mot en hebreisk slav, som ändå inte har någon chans? Bind honom! Mellan pelarna! (tar fram sin långa uppsyningspiska) Du har tydligen fått för litet prygel. Jag ska piska ihjäl dig här i mitt hus där du står, men du skall hållas levande tillräckligt länge för att åse din bruds fullbordade äktenskap. Du skall skrika, Josua, och du skall få höra henne stöna! Det blir ett lämpligt ackompagnemang till hennes bröllopsnatt! Du hedras härmed till att 11

få bli vårt enda bröllopsvittne! Njut, Josua, som jag skall njuta hela natten! (höjer sin piska och skall just drämma till ordentligt när någon griper piskan bakifrån. Det visar sig vara Moses. Snabbt och ljudlöst har han tagit stryptag på Baka. Han är ursinnig.)

Moses En sådan mask som du är slutet för Egypten! Likmask, sök dig ner i jorden till det ruttnaste Egyptens översittarlik och lämna levande i fred! Ty om du stinger dem så trampar de ihjäl dig! (stryper Baka. Leila skyndar fram och undersöker honom.)

Leila Han är död!

Moses Och ni är fria. Skynda er. (befriar Josua.)

Josua Vem är du, Moses, vår framtida Farao, som tar parti för slavarna mot deras herrar, dina egna bröder?

Moses Snacka inte utan fly och skynda dig! Vad spelar det för roll för Farao om hans Egypten blir en fluga mindre? Det var för väl att jag gav akt på dig när du förblindad av din kärleks vrede följde efter Leila hit! Du hade kunnat dö! Vi har ej råd med att förlora någon endaste hebré!

Josua Är du hebré?

Moses Har alltid varit.

Josua (med glänsande ögon) Detta var minsann en överraskning!

Moses Prata inte utan fly! (Datan och andra röster hörs.)

Datan (utanför) Jag hörde främmande och arga röster från den store Bakas hus.

Leila Det är för sent!

(Bakas tjänare kommer beväpnade inifrån huset. Datan med soldater kommer utifrån. Moses, Leila och Josua är inringade.)

Josua Vi har ej någon chans.

Datan Inkräktarna har mördat Baka! Grip dem!

Moses Håll ett ögonblick! Vet ni ej vem jag är?

Datan Vem är du, uppstudsige bråkmakare?

Moses Jag är Moses, prins av Egypten.

Datan Och jag är Faraos farsa! Grip dem!

Josua Tyst, ohängde svinaktige Datan! Det är faktiskt Moses! en soldat Det kunde faktiskt vara Moses. en annan Tänk om det är Moses? en tredje Vad har hänt egentligen?

Moses Om du är Datan och en rättvis jude låter du de här två oskyldiga ungdomarna gå. Jag ensam har med egna händer mördat Baka då han tänkte utföra en våldtäkt och begagna någon annans hustru som sin egen. Det var inte rätt, och därför ingrep jag. För detta vill jag svara inför Farao.

Datan Om du är Moses, vilde äventyrare, så har du satt dig rakt i klistret.

Ramses är nu arvinge till tronen, och han hatar Moses. Och om du är Moses har du ställt till en skandal som kan betyda att ditt namn blir utplånat från alla monument och detta lands historia.

Moses Jag har gjort vad som var rätt. Det står jag för. Om Farao vill straffa mig för detta drabbe straffdomen Egypten.

Datan Låt den olycklige mannen gå. (Josua släpps fri.) För denne mördare i fjättrar inför Farao, ty han skall, så som han har önskat själv, få svara för sitt brott.

Om han är jude och har mördat en egyptisk tjänsteman är han ej något annat än en upprorsman, men det får Farao avgöra. (Soldaterna för ut Moses.)

Leila Varför låter du ej mig gå?

Datan Som en slug hebré har jag försänkningar hos Ramses. Han har lovat mig en rik belöning om jag kunde binda Moses vid ett brott. Nu är det gjort, och Moses trampade helt själv i sitt klaver. Jag har haft ögonen på honom sedan länge. Nu blir Ramses nöjd, och detta hus blir mitt med allt dess innehåll. Men ingenting i huset går upp mot den pärla i dess mitt som råkar vara du. (omfamnar henne och vill kyssa henne.

Hon gör förgäves motstånd.)

12

Scen 5. Som scen 1 och 3.

Seti Tre veckor har lidit, och inget har hörts från vår älskade son och tronarvinge Moses. Jag fruktar att han nu har svikit oss om han ej har råkat ut för en olycka. I vilket fall som helst, Ramses, är du nu min arvinge tills Moses kommer tillbaka. Vad är det nu för ett bekymmersamt illdåd som någon omdömeslös jude förövat i slummen på en mycket tilltrodd och uppsatt och hederlig tillsyningsman?

Ramses Jag har undersökt saken, och brottet är ytterst betänkligt, i synnerhet som det kan leda till uppror. Det var ju just därför som din fader, Farao, tillstyrkte att de oberäkneliga hebréerna skulle förslavas och hållas i tukt så att de aldrig skulle få för sig att våga ett uppror. Men situationen är under kontroll. Den barbariske mördaren är redan gripen.

Seti Då är ju allt väl. Varför är han ej avrättad?

Ramses Han ville själv föra sin sak inför högsta domstolen här inför Farao.

Seti Väntar han sig någon mildring i straffet? Det måste han inse att han ej kan få.

Ramses Jag vet ej vad han väntar sig, men han vill föra sin talan.

Seti Nåväl. För då in den förtappade mördaren.

Ramses (klappar i händerna) För in upprorsmannen!

(Moses föres in fjättrad till händer och fötter. Han är smutsig, klädd i trasor, halvnaken, orakad och utsliten, men alla känner genast igen honom, och det hörs ett sus av suckan och klagan, förvåning och smärta.)

Seti (chockad) Är detta en mördare och farlig upprorsman?

Ramses Svara, hebré!

Moses Jag har mördat, det är tyvärr sant, ty i vrede så ingrep jag när en missbrukare av makt och ansvar tog en annans hustru och använde henne som hora.

Seti Vad är detta för en skandal, Ramses, som du för fram inför hovet?

Ramses Jag visste ej vem juden var. Jag blott visste att en av hebréerna hade förgripit sig på en uppsyningsman och tagit livet av honom.

Seti Vad menar du, Moses? Är du en hebré?

Moses Ja, det är jag, min fader, och det är ej mitt fel och ingens av er.

Seti Är du då ej min systerson? Syster, har du haft ihop det med någon hebré? modern Det vet Farao att jag i hela min levnad har levat i ära.

Seti Det vet jag. Allenast din son Moses har du ej någonsin kunnat förklara.

Nu frågar jag dig om han är en hebré? modern Om han är det vet jag minst av alla vem som var hans fader.

Seti Det här blir blott värre och värre. Är detta en mardröm? Säg att det är bara en dröm! Eller är detta uttänkt av dig, Ramses, som din mest lömska intrig? Jag fruktar det sista. Det luktar att du har iscensatt allt detta blott för att få makten och oskadliggöra din ädlare broder för alltid!

Ramses Min fader, jag ber dig att hålla dig strikt till befintliga fakta! Om mördaren hävdar att han är hebré kan han icke ha någon rätt till någon tronföljd.

Seti Tyvärr har du rätt på den punkten. Min Moses, jag ber dig att säga att du inte är någon slav och hebré. Säg blott det, och allt blir såsom förut.

Moses Min fader, min älskade fader, jag måste beklaga, men jag kan ej säga att jag inte är den jag är. Jag var född som hebré, och jag har alltid varit hebré, även om jag ej visste det själv förrän nyligen. modern (avsides) Han är förlorad!

Seti Det var alltså därför du plötsligt försvann för oss! Nå, om du vidhåller detta, så är saken klar. Du må ha tagit livet av en som missbrukade sin makt och ansvar, på den punkten kan du måhända försvaras, men kom aldrig mer för mitt ansikte. Om du vill vara hebré är du härmed förlorad för oss för all framtid. Och om du, min syster, är moder till denna hebré gäller samma sak dig. Du får aldrig mer visa dig för mig. Från samtliga pelare och obelisker och tempel skall Moses namn 13

utplånas! Moses, du lovade så mycket gott, och så går du i lag med hebréerna! Jag kan blott gråtande bittert beklaga dig. Gå!

Ramses Far, du glömmer en sak.

Seti Har jag inte tillräckligt att tänka på genom din ondaste mästerintrig, din förbannade ormson? Vad har jag då glömt?

Ramses Du har glömt bort att avkunna brottslingens dom.

Seti Ramses, gärna jag dömde dig för vad du gjort om jag kunde till ett långt mer fruktansvärt straff än en mördare, men du står utanför lagen emedan du, vilket jag bittert beklagar, är en äkta son av en Farao. Blott av ren hjärtlöshet ber du mig döma den man som långt mera än du var förtjänt av att kallas min son. Jag orkar ej med detta fall mer, ty jag är för gammal och trött. Moses känner själv vad som är rätt.

Må han avlägsna sig och aldrig visa sig mera och sålunda själv ta det straff på sig som han själv känner sig vara förtjänt av. Nu kan jag ej mera. (drar sig tillbaka. Även modern och Nefertari drar sig tillbaka.)

Ramses Med hänsyn till Farao Setis förmynderskap över dig, Moses, och med hänsyn till vår gemensamma uppväxttid och vår fars kärlek till dig kan jag ej heller döma dig hårt till den mördares död du förtjänar. Jag skänker dig livet i tron att det blir dig mer plågsamt än döden. Men du måste lämna vårt land och får aldrig mer komma tillbaka.

Moses Ej ens till de mina och till mina bröder hebréerna?

Ramses Du är en upprorsman, och som hebré är du farlig. Det är bäst för alla om du aldrig kommer tillbaka.

Moses Och vart vill du jag skall ta vägen?

Ramses Följ din idioti ut i öknen. Där kan du i fred odla dina hebreiska griller och utan att någon tar skada av dem utom du själv, din bortgjorde narr. Tänk att du kunde vara så dum! Allting hade du, och så går du bort och gör dig till jude, till slav, till hebré och till upprorsman, utstött, föraktad och utskrattad av hela världen. Jag säger som min gamle fader med hela Egypten: försvinn och kom aldrig tillbaka, ty ingen vill att din befängdhet och fåfänga skall smitta av sig på andra. För ut honom!

(Moses föres ut. Hovet upplöses i ivrigt sorl.)

Vilken befängd stackars dåre! Och han hade kunnat bli hela Egyptens historias bästa och allra förnämaste Farao. Gå ut i öknen, förtappade Moses, och härska där ensam och oinskränkt i ödsligheten av ditt storhetsvansinnes hopplösa narraktighet.

Nefertari (återinträder plötsligt) Ramses, din fader är sjuk.

Ramses Vad har hänt? Har han kanske fått slag?

Nefertari Det är just vad som hänt.

Ramses Det är Moses förbannelse.

Nefertari Nej, Ramses, det är din egen som börjar just nu. Du är nödsakad till att bli farao, och det är din och Egyptens förbannelse.

Ramses Vad menar du, kvinna?

Nefertari Förbannelsen är att ett fall såsom Moses tyvärr måste uppstå på grund av Egyptens förfall och stagnerande styrelseskick. Den gudomlige Farao är redan döende och han skall dö. Såsom Farao ärver du blott denna döende egenskap.

Ramses Du är ifrån dig av sorg och vet ej vad du säger. Om far ligger döende måste jag stå vid hans sida.

Nefertari Ja, för att mottaga förbannelsen.

Ramses Är makt och ansvar då ur kvinnlig synpunkt förbannelse endast och inte en plikt? (går beslutsamt ut.)

Nefertari Man kan undra vem som är den mera vettvillige dåren – den ärlige narren, som frivilligt avstod från Faraos tron, eller Ramses, den maktlystne narren, som frivilligt rusar rakt in mot sin egen maktställnings förintelse.

14

Akt II scen 1. Faraos dödsbädd.

(Seti ligger orörlig på sin dödsbädd omgiven av tjänare och tjänarinnor.

Ramses kommer in och knäböjer framför hans säng.)

Ramses Min fader, jag är helt förkrossad av sorg. Det ohyggliga slag som har drabbat dig drabbar oss alla och hela Egypten. När du kommer inför Osiris, så tänk på oss levande, och överge oss ej med din allsmäktige ande. Ty Faraos själ får ej någonsin svika sitt ansvar för världsalltets lag, rätt och ordning.

Seti Skitsnack, din hycklare. Du kunde aldrig så lätt lura andra som du alltid lurat dig själv. Du blir Farao så som du önskade, men såsom Farao blir du en svindlare endast, en slösare och självbedragare, och all din skrytsamhet kan aldrig dölja de misstag du kommer att göra som kommer att helt ruinera Egypten för alltid.

Jag vet vad du går för, din odåga. Mitt livs ohyggliga nederlag, min katastrof som kvickt utlöste detta mitt dödliga slaganfall, var att jag inte fick Moses till min efterträdare. Han endast hade förmått rädda vårt lands kultur och dess heder åt framtiden. Res dig. Du kan inte knäfalla utan att alla kan se att det bara är för att få snarast befalla. (Ramses reser sig.) Se till att min syster omedelbart kommer till mig.

Ramses Men du har ju själv bjudit att hon aldrig mera får se dig.

Seti Min son, jag är döende, och jag vill träffa min systersons moder.

(Ramses ger tecken åt några tjänare som går ut för att lyda.)

Var är Nefertari?

Ramses Här är hon.

Seti För henne till mig. (Så sker.) Nefertari, min dotter, du blir nu gemål åt min son och till Farao. Han kommer mer att behöva dig än vad du kommer att önska dig honom. Jag ber dig ändå att stå honom bi i alla hans svåra kommande prövningar. Var honom trots allt lojal för Egyptens skull. Det är mitt livs sista önskan till dig.

Nefertari Det skall bli som du önskar, min fader.

(Faraos syster inkommer.) modern Är det redan över? Var min broder Farao trots all sin makt så nervöst överkänslig att han fick ett slaganfall när det ej gick som han ville?

Seti Min syster, förlåt mig. modern För vad?

Seti För att jag försköt Moses. modern Det var han som själv försköt oss.

Seti Varför gjorde han det? Och sin egen moder? modern Jag var aldrig moder till honom. Jag är ännu jungfru. Din fader dödsdömde hebreiska spädbarn, och Moses var ett av dem. Jag fick en möjlighet att rädda ett enda judebarn från en högst orättvis dom. Jag förbarmade mig och uppfostrade honom som min egen son, men han var blott ett hittebarn och ett fördömt stackars judebarn.

Seti Då är du ännu mer ärbar än vad jag i min vildaste fantasi kunde tro.

Varför är alltid kvinnorna så överlägsna oss män i det mänskliga tänkandet? modern Kvinnorna är till för kärlek allenast, men männen är oss överlägsna i handling.

Seti Vad hjälper det om männen bara får ångra det? Ramses, hör på nu, din drummel. Vi har dödförklarat och utplånat minnet av Moses från vårt och Egyptens liv och dess historia, men vi kommer inte att slippa hans öde för det. Risken är att han ändå blir en större farao än alla andra. Han kommer att komma tillbaka på ett eller annat sätt. Du är då Farao när han uppträder. Jag vill bara varna dig. Han glömmer gärna Egypten, men han glömmer aldrig de judar han offrade allt för.

Bered dig, o Ramses, på den värsta krisen i vårt lands historia.

Ramses Jag är inte rädd för en utstött hebré.

15

Seti Där begår du ditt misstag. Det finns ingen mer farlig man än den som blivit orättvist dömd och behandlad.

Ramses Men Moses var skyldig.

Seti Till vad? Till att göra vad han kände själv att var rätt. Han var skyldig till att vara trogen sig själv. Det är ej något brott. Likväl straffades han som en brottsling med evinnerlig landsförvisning.

Ramses Han ville det själv.

Seti Är du säker på det? Dina fördomar och denna hårt förutfattade envishet lovar ej gott. Jag beklagar dig, Farao. (dör) (Nefertari och systern faller på knä vid sängen, Nefertari gråtande.)

Ramses Så sant Farao lever, jag är nog beredd att försvara Egypten mot digrare fiender än den bedrövlige dåren och avfällingen som väl för länge sedan försmäktat i öknen. Hans saga är all, men Egyptens skall jag minsann utveckla och väl förvalta åt oändligheten om än alla mänskor var vettlösa dårar som Moses. (går förargad därifrån.

Alla andra sörjer.)

Scen 2. I Midjans land.

(I Jetros tält vid en lägereld.)

Jetro Min son, vi är glada att ha dig här, och dina insatser mot våra fiender, som alltid ofredat mina sju döttrar, har äntligen satt dem på plats, våra fiender alltså, de lömska brutala idioterna som tror att de kan använda vårt land som sitt eget och lägga beslag på de brunnar vi själva grävt i vårt anletes svett med stor möda – nog av, du har räddat oss, Moses, men du gör oss samtidigt nyfiken. Vill du ej säga vem du nu egentligen är?

Moses Jag är bara en främling om något, en vandrare på en osalig och ångestfull flykt från sitt öde, egentligen är jag ej någon och ej ens ett namn, ty jag är en som helt har förnekat sig själv.

Jetro Allt vad du låter undslippa dig om dig själv gör dig bara mer gåtfull och oss mera nyfikna. Men vi är glada att du som vår räddare, vän och välgörare ändå tycks trivas bland oss och vår enkelhet. Du är en god herde för våra djur, och du har aldrig skrämt någon av mina döttrar. De har inte någon av dem något enda att anföra mot dig, och därför vill de alla ha dig. Vill du ej ha någon av dem?

Moses Kvinnor frestar mig icke och inte ens dina förtjusande döttrar, min gode vän Jetro, och det fastän alla av dem överträffar varandra i älsklighet, skönhet och godhet.

Jetro Är du då ej en riktig man, Moses?

Moses Jag har förnekat mig själv, och jag söker mest efter vad meningen är att jag skall bli och göra i stället. Så länge jag är helt desorienterad kan inte ens din allra vackraste dotter ens fresta mig till någon lek.

Jetro Och vem är då min vackraste dotter?

Moses Den mognaste.

Jetro Alltså Sippora?

Moses Vem annars?

Jetro Min vän, du har rätt. Alla är de små ytliga stycken förutom Sippora, den äldsta, som går sina egna personliga vägar och ej gärna deltar i fester och samkväm.

Hon passar dig bäst, ty hon är lika ensam och kysk som du själv. Hon är mogen för dig när du tycker att du själv är mogen för henne. Ert bröllop kan bli en högst enkel och vardaglig ceremoni inför bara familjen, och aldrig behöver du känna dig tvungen att fria till henne. Hon är ändå din ifrån början. Så är det med det. Men du har väl haft kvinnor förut?

Moses Jag har älskat men aldrig i sängen.

16

Jetro Ett uppriktigt svar. Jag tror då att ditt öde i mycket består av en olycklig kärlek.

Moses Det kan jag ej svara på.

Jetro Självklart. Ej någon kan tvinga dig. Men om det finns någon bot alls för ödet och dess tunga outrannsakliga börda så är kärlek den enda boten. Tänk noga på det. Prata sedan om saken med min äldsta dotter. Hon vet mer om sådant än vad någon tror.

Moses Tack för ditt goda råd och din tröst, goda svärfar.

Jetro Du tackar mig för ingenting, ty ej än har du skördat en enda av frukterna som står och väntar på dig.

Moses Allting kräver sin tid.

Jetro Det är sant, och det uppskattar jag att du lugnt respekterar.

Moses Jag må vara långsam men desto mer pålitlig.

Jetro Var du så långsam du vill. Tids nog går allt i uppfyllelse av sig själv.

(De spisar tillsammans.)

Scen 3. En stjärnklar natt med fullmåne i öknen.

Sippora Jag sjunger för stjärnorna om mina drömmar och deras intimaste önskningar. Aldrig har jag känt en man eller önskat mig någon, och så kommer världens mest oemotståndliga man hit till mig, en nomad med ett mystiskt förflutet, måhända en olycklig prins av Egypten som tvingats i landsflykt? Han vill ej förklara sin mystiska bakgrund, men aldrig kan någon man lura en kvinna. Jag vet att han älskat och innerligt och att han tvingats försaka den kärleken. Därför allenast kan jag ta mig an honom. Det hade aldrig ens fallit mig in annars att nånsin tänka på kärlek och äktenskap, jag var så nöjd med min kyskhet i frihet, men denne man har sänts av ödet och någon gudomlig och outrannsakligt god vilja, måhända för att även han skulle drabbas av mig som jag drabbats av honom.

Moses (inträder försynt) Vad sjunger du om, hederliga herdinna?

Sippora Jag sjunger om stjärnfall och önskningar.

Moses Tror du på stjärnorna och att de har någon makt över mänskornas öden?

Sippora Nej, de har ej någon makt alls, men om man kunde bättre förstå himlens stjärnspråk så kunde man kanske förstå även mänskornas svåraste öden och djupare livshemligheter åtminstone aningen bättre.

Moses Du tror då ej på någon högre makt än mänskan själv?

Sippora Jag är född och uppfostrad i frihet. Jag kan aldrig tro på en annan Gud. Moses Då har vi samma Gud. Sippora Hur ser han ut?

Moses Han har ej något ansikte och inget väsen. Men kan ej förstå honom. Han bara är.

Sippora Liksom friheten aldrig kan fattas och tryckas ner och kontrolleras.

Moses Mitt folk var det friaste i hela världen, men de blev hårdast förtryckta bland slavar.

Sippora Det går ej ihop. Den som en gång är fri kan ej nånsin förtryckas.

Moses Då har aldrig mitt folk, det friaste av alla folk, varit fria.

Sippora Det låter som ett oförklarligt mysterium.

Moses Det är mitt livs största problem.

Sippora Men du själv är ju fri. Kan du då ej befria ditt folk?

Moses Jag är fri i min ensamhet endast. Bland mitt eget folk var jag slav liksom de. Skulle jag göra mig till en ledare och en befriare för dem så skulle jag bli ännu ensammare. Ty vad kan väl en ensam man göra mot världens mest mäktiga och etablerade stormakt?

Sippora Då kommer du alltså från väster på flykt från Egypten?

17

Moses Ja. Sippora Vad gjorde du i Egypten?

Moses Vad gjorde mitt folk i Egypten? Vår anfader såldes som slav till Egypten av sina långt äldre halvbröder, men han var så fiffig att han lyckades avancera till att bli den inflytelserikaste näst efter Farao och den gudomlige Faraos närmaste vän.

Genom sin underbara förändring av sitt eget öde anmodade han sin familj, sina bröder och deras familjer och sin fader Israel, att flytta ner till Egypten till honom, och då det i deras land saknades livsmedel flyttade Israels klan till Egypten. Det var mer än sjuttio personer. Det var för ett par hundra år sedan. Vi mådde väl i Egypten och blev ständigt fler tills egyptierna började avundas oss. Då beslöt de att trälbinda oss, och det har vi nu varit i mer än två generationer.

Sippora Och hur många är ni idag?

Moses Vi är tre hundra tusen.

Sippora En kraftig procent av Egyptens befolkning.

Moses Förvisso.

Sippora Jag börjar förstå ditt problem. Men vad var det som fick dig att fly?

Moses Jag fick se en egyptier misshandla en av mina bröder. Jag blev då så arg att jag ej kunde styra mig, utan jag dödade mannen. Då blev det rabalder, och jag måste fly.

Sippora Så du är blott en slav som har rymt efter att ha gjort uppror. Och jag som inbillade mig att du var någon prins som av olycklig kärlek valt from självförsakelse och inkognito.

Moses En prins blir jag aldrig. Jag är nu en herde och lär så förbli.

Sippora Kanske dock en betydande herde för hela ditt folk.

Moses Tror du det?

Sippora Du har något att uträtta, Moses. Jag tror att ditt folk kan befrias.

Moses Hur då?

Sippora Jag skall föra dig till berget Sinai. Du kan ej ana vad denna ofruktbara öken kan alstra i form av mysterier, som är mycket mäktigare än vartenda imperium i världen.

Scen 4. Jetro i sitt tält med de sex yngre döttrarna och andra.

Jetro Vad är det för svärson jag fått? Han går bara och drömmer och grubblar och idisslar om sitt förflutna, och vi får ej veta ens sandkornet av denna ökens mysterievärld. Tänker han bosätta sig där i öknen på toppen av Sinaibergets förskräckliga sterilitet? (Sippora inträder.) Se, där kommer den tigande hustrun till denna förbryllande odåga. Har du förlorat din man nu igen, stackars dotter?

Sippora Ni måste ha tålamod med honom. Han har så mycket att tänka på.

Jetro Ja, så outsägligt mycket att han inte ens kan förklara det. Tänker han bli sån för alltid? En man är blott till för att ge kvinnor barn, om han duger till man.

Annars duger han inte till man.

Sippora Det finns mera väsentliga ting här i världen, far, än att arbeta i sängen.

Jetro Det säger du, dotter? Och jag säger dig, att det finns inget mera väsentligt för mannen än att skaffa söner till världen. Blott så kan han vinna ett erkännande som en man.

Sippora Då är du ej en man, far, som bara fått döttrar.

Jetro Jag vet, det är min tragedi, men just därför är det desto viktigare att åtminstone någon av döttrarna får någon son. yngsta systern Han kommer!

Jetro Det menar du verkligen? Tror du att han ännu kan hitta hem till oss?

18

systern Men han är något förändrad. Han går mer beslutsamt och har något starkt och förklarat i ansiktet.

Jetro Bara han nu ej på allvar förlorat förståndet.

Moses (inträder värdigt) Jag ber er om tillgift för min sena ankomst.

Jetro Min svärson, vi har vid det här laget vant oss vid att du ej alls mera kommer till oss.

Moses Jag blev upptagen av en förunderligt brinnande buske.

Jetro Han har sett den brinnande busken! Nej, vet du vad, Moses, har du inte upptäckt den busken förut? Den finns i hela öknen!

Moses Men denna var olik de andra.

Jetro På så sätt! Den brann kanske verkligen upp?

Moses Nej, men dess starka utstrålning av dessa lågande ångor var större och mera omfattande än någon buske av det slaget som jag har sett. Det var som om den ville förklara och omfatta mig i ett budskap.

Jetro Så busken var talför och saknade din gamla tunghäfta?

Moses Svärfar, min hustru och alla ni andra, min tid är nu kommen. Jag måste bege mig åstad från er och börja göra min plikt.

Jetro Skall du ut och predika i öknen för brinnande buskar?

Moses Min svärfar, det blir bäst för oss att vi skiljs och att du i fortsättningen slipper mig. Jag har ett värv att fullborda ej i någon öken men bland andra mänskor i själva Egypten.

Jetro Så du skall bege dig långt bort härifrån till Egypten?

Moses Ja. Jetro Varför, min son?

Moses Bara för att befria mitt folk, mina bröder och systrar, egyptiernas slavar hebréerna.

Jetro Du är med andra ord en slav som rymt från Egypten?

Moses Ja. Jetro Och du tror ej att de halshugger dig när du kommer tillbaka?

Moses Nej, ty min mor är syster till själva Farao.

(Allmän förundran.)

Jetro Så här är själva mysteriet! I sanning en statshemlighet av den största politiska vikt! Moses, jag kommer alltid att sakna dig och våra munhugg. Jag gillade dig även om jag ej nånsin förstod dig.

Moses Jag kommer tillbaka. Sippora förblir min mest älskade hustru och även den enda.

Jetro Ditt hjärta är gott även om ditt förstånd är för dunkelt. Vi hoppas du kommer tillbaka.

Moses Jag kommer tillbaka.

Sippora Jag kommer med dig.

Moses Nej, Sippora, jag ber dig att vänta här i lugn och ro. Det kan bli ganska farofyllt där i Egypten, och jag måste stå inför Farao ensam och kan inte ha något kjoltyg bakom mig. Jag måste ha fullständig handlingsfrihet och är tvungen att leva för mitt folk allenast tills de blivit fria. Först sedan kan vi börja tänka igen på vår lycka.

Sippora Du vet att jag troget skall vänta.

Moses Du vet att jag troget skall älska blott dig tills jag kommer tillbaka.

Sippora Det finns många skönheter där i Egypten.

Moses Jag ser deras själar, och de är ej sköna.

Jetro Nåväl, Moses, välkommen åter. Vad mer kan jag säga? Jag kan bara önska dig lycka och välgång i ditt mycket vanskliga företag. Vi skall nog tänka på dig.

Moses (bugar sig) Jag är tacksam för den minsta tanke till hjälp jag kan få. (går.)

19

Jetro (till de andra) Nå, vad tror ni om detta? Den drömmaren tycks ha bestämt sig för handling!

Sippora Vi har kanske ej mycket tid mer tillsammans. (går ut efter Moses.)

Jetro Det är tur för honom att han har Sippora åtminstone.

Akt III scen 1. Hovet i Egypten. (som akt I scen 1 men med Nefertari som Faraos drottning på en tron bredvid farao Ramses.)

Ramses En tiggare, säger du, kommen från öknen? Och han vågar vara förmäten nog att kräva talan hos Farao? visiren Han påstår att Farao nog skall emottaga honom med broderlig vänlighet när han får se vem det är.

Ramses Och vem är han då? visiren Han vill ej säga sitt namn, men han vet allt om Faraos hus.

Ramses Det vet alla i hela Egypten. visiren Men denne vet mera.

Ramses Vad då? visiren Han vet allt om en broder till Farao som en gång var en betydande prins av Egypten.

Ramses Kör bort honom genast.

Nefertari Ett ögonblick, Ramses. Han vet kanske något som vi även borde få veta.

Ramses Du är alltså nyfiken på en begravd och glömd statshemlighet som allenast är farlig och alltid förblir lika farlig så länge den inte är glömd utav alla?

Nefertari Jag glömmer den aldrig, och jag är din hustru.

Ramses Nå, vad kan en tiggare orsaka mera än kanske ett ögonblicks dum underhållning? Låt se på den trashanken, och låt oss höra hans dravel. (visiren bugar och avlägsnar sig.)

Nefertari Det finns ingen nyhet som inte kan vara till nytta för makten.

Ramses Det stämmer ej alltid. Det finns alltid dåliga nyheter. Den sämsta nyhet som jag kunde tänka mig vore att Moses fortfarande levde.

(Visiren släpper in Moses.) visiren Nomaden från öknen, o Farao.

(Moses ställer sig framför dem. Ramses känner inte igen honom, men Nefertari gör det genast och blir förskräckt.)

Ramses Nå, usle tiggare, hur vågar du så förmätet bekymra din Farao med idiotiska anspråk? Vet du inte att jag har makt att bestraffa dig för din okynniga oförskämdhet och med döden?

Moses Ditt maktspråk är ingenting värt, Ramses, inför den eviga makten.

Ramses (dämpat) Den rösten har jag hört förut. Tala genast om hela ditt ärende så att vi slipper dig sedan.

Moses Är du så förstockad av Faraos makt redan, Ramses, att du inte känner igen mig?

Ramses Vem är du, osalighetsväsen och högst ovälkomne fantom?

Moses Jag är din egen broder, o Farao, eller åtminstone var jag det så länge jag var en arvinge till dina titlar, som du fick tack vare att jag villigt avstod dem åt dig.

Du själv har gjort allt för att glömma mig, men din gemål kände genast igen mig.

Ramses Du är alltså Moses?

Moses Densamme.

Ramses Vad vill du? Vill du ha tillbaka din makt och sin ställning?

Moses Nej.

20

Ramses Då kan jag endast beklaga att jag ej har skäl till att låta dig avrättas. Men vad vill du då i stället? Vad har du för griller den här gången, vettlöse ökenfantast och sociale bråkmakare?

Moses Du måste släppa mitt folk, Ramses.

Ramses Släppa? Du skämtar. Ditt folk, om du menar hebréerna, vill ej ens släppa sig själva. De har det ju bra i Egypten, de arbetar bättre än någonsin, och de har ingenstans bättre att vara. Gå hem till din öken, din drömmare, och lämna ditt folk, som inte är ditt utan mitt, i fred för dina utomordentligt förryckta idéer.

Moses Mitt folk, Ramses, kommer från ett annat land. De blev inbjudna hit av en Farao som hade deras son Josef en hel del att tacka för, men alla senare Farao glömde bort den tacksamheten och slog Josefs söner i stället i järn och förtryckte dem i slavarbete. Nu vill detta folk därför åter bege sig hem till sitt ursprungliga land då de tröttnat på Faraos dubbelmoraliska gästfrihet. De vill ej utnyttjas längre som trälar då de föddes fria.

Ramses Vet du vad du faktiskt begär? Ditt folk är ett stort antal och nästan en tiodel av hela mitt lands befolkning! Jag avstår ej gärna från en så stor del av mitt folk.

Moses Du är tvungen.

Ramses Vem tvingar mig?

Moses Gud. Ramses Vem är Gud? Vilken Gud? Moses Ramses, jag måste varna dig. Gud kan man inte emotstå. När han har en vilja så genomförs den, och den som vågar motstå den blir bara lidande själv av sin oklokhet.

Ramses Och vilken är då din gud? Är det Osiris själv eller Horus? Kan det vara Isis? Förklara den gud som du representerar.

Moses Det finns bara en Gud, och han är den ende som skapat och som underhåller allt liv här i världen. De gamla egyptiska sagornas gudar är bara symboler som saknar politisk betydelse.

Ramses Din gud är alltså politisk?

Moses I detta fall, ja. Men det är en naturkraft samtidigt. Du helt enkelt måste ge judarna fria och låta dem gå. Annars är du ej rättvis.

Ramses Och om jag behagar att vägra?

Moses Jag kan bara varna dig för konsekvenserna.

Ramses Du bara tjatar. Din öken har fyllt dig med vind. Du har fått en fixerad idé, och den kan du ej släppa. Nåväl, Moses, jag skall kurera dig! (reser sig) Låt oss få se vilken gud som är starkast, din ensamme ökengud eller Egyptens församlade gudar, som har existerat i flera årtusenden och ännu längre än detta vår världs allra äldsta mest mäktiga rike, som de har beskyddat och skänkt världens enda kultur. Jag utmanar dig, Moses, på samma sätt som du själv utmanar mig. Du har kommit hit bara för att förolämpa min intelligens. Jag är inte så dum att jag böjer mig för dina dårskapers olater, som ju är ökända här sedan gammalt. Kom fram med din ökenguds maktspråk och se själv vad ökenblåst duger till! När dina rasfränder själva beslutar sig för att bo kvar i Egypten och strunta i dig är det bäst att du själv inser att du är bara en dåre. För annars skall hela din dårskap bli piskad ur kroppen på dig när du drivs ut ur landet av uppsyningsmännens grovlemmade oxpiskor! Du var en dåre, min fosterbror, som kom tillbaka. Det var en långt grovare dårskap än den som fick dig att ta av dig din arvingeskrona. Jag kan blott beklaga dig och tycka synd om dig, men aldrig kan jag förbarma mig över dig eller ge efter för dina osunda idéer.

Försvinn innan jag låter hämta soldaterna.

Moses Du vill då ej låta mitt folk bege sig?

Ramses Kom med något annat än bara amsagor och kallprat. Jag vill se den myndighets makt som har tillstatt dig detta.

21

Moses Då lovar jag dig, Ramses, att det skall komma ohyggliga landsplågor över Egypten. Er flod skall förgiftas och bli såsom blod, era odlingar skall bli förödda av gräshoppor, paddor skall helt översvämma var stad och var bygd, ditt folk skall översvämmas av myggsvärmar och all er gröda skall slås ner av hagel, det skall inte bli någon ände på alla naturliga landsplågor förrän du ger mitt folk fritt.

Ramses Du gör dig alltså till herre över naturen?

Moses Nej, Gud är naturen och herren däröver.

Ramses Och vilken gud då?

Moses Det har jag redan sagt. Den ende.

Ramses Du är ett mysterium.

Moses Och du, store Farao, med all din makt och din prakt, är blott dumhet som fjärmat dig från allt vad mänsklighet, vett och naturlighet heter.

Ramses Jag tycker ej om din ohyfsade oförskämdhet.

Moses Jag är rättfram och uppriktig endast.

Ramses Det får man ej vara mot Farao.

Moses Är du då ej längre människa?

Ramses Vet du ej, Moses, som själv en gång nästan blev Farao, att Gud är Farao?

Moses Nej, Gud är större än Farao.

Ramses Ingen är större än Farao.

Moses Jag har sagt mitt. Du har svarat. Ta själv konsekvenserna.

Ramses Jag är ej rädd för dig eller för din galna ökengud. Gå och bevisa din makt. Annars kan jag ej tro på dig.

(Moses går.)

Nå, min gemål, vad tror du om en så etablerad och fastbiten galenskap?

Nefertari Jag tror att han kommer få rätt.

Ramses Varför det?

Nefertari För att Farao aldrig med rätt gjorde dessa hebréer till slavar. Han gjorde det endast av avund.

Ramses Han gjorde det mest för att tvinga dem att göra bättre ifrån sig.

Nefertari Han gjorde det ändå med orätt.

Ramses Men Farao står över lagen. Han är själva rätten och lagen.

Nefertari Men Moses har kommit med en högre lag och rätt hit, och det kan bli ditt godtyckes fall.

Ramses Aldrig ger jag mig lätt för en uppkomling.

Nefertari Han var din överman en gång. Han kan bli det åter.

Ramses Det ämnar jag hindra.

Nefertari Jag tänker ej delta i ert gräl och tvekamp. Den får ni stå ensamma för.

Ramses Det är ett mycket klokt ställningstagande av dig, min drottning. Du kan lugnt lämna över det hela till mig. (Nefertari går.)

En högst intressant komplicering av ett gammal brödraproblem. Den här gången får vi nog verkligen se vem som faktiskt är starkast och bäst.

Scen 2. Familjehyddan.

Jokebed Moses, o Moses, min son, varför kom du tillbaka? Du hade det ju bra där ute i öknen, fjärran från oss och Egyptens plågor!

Moses Min moder, de plågorna är det en mening med. De skall försätta oss judar i frihet.

Jokebed Och vad skall vi med denna orealistiska frihet? Vem är du egentligen? Är du Gud själv eftersom du tror att du kan ta ansvar för hela vårt folk och dess öde? Du gör bara allting än värre med dina klavertramp! Berätta det senaste för honom, Aron.

22

Aron Vi måste nu göra vårt tegel och skaffa strå själva, och ändå så måste vi fullborda kvoten.

Moses Vad menar du? Ger ej egyptierna halm mer till tegeltillverkningen?

Aron Nej. Vi är tvungna att själva gå ut för att samla den genom vad som blivit över på åkrarna efter den grundliga skörden.

Moses Men det är ju bara oanvändbart stubb!

Aron Det är allt vi får använda. Och ändå måste vi frambringa samma sorts tegel och i samma omfattning.

Moses Det är då Faraos svar. Han är grym och omänsklig och lägger brutalt sten på börda för oss bara för att vi önskar bli fria. Men än är ej slaget förlorat.

Mirjam Vad tänker du göra? Vad kan du mer göra?

Moses Jag gör ingenting. Det är Gud som gör allt.

Mirjam Men du manipulerar med honom, och förr eller senare går det för långt.

Och vad hjälpte det att hela Nilen blev blod och att paddor dök upp överallt och mest i Faraos toalett? Och vad hjälpte det med detta askregn och mörker från ovan och dessa förfärliga flugmoln och myggmoln och stormar av hagel? Du framkallar de mest ohyggliga landskatastrofer varför? För din egen fåfängas skull medan bara oskyldiga åldringar, kvinnor och barn blir de lidande offrena! Du börjar bli ännu värre än Farao!

Moses Föredrar du då att bli kvar i träldom, förtryckt i Egypten för alltid?

Mirjam (förtvivlad) Jag vet inte vad som är rätt. Jag kan inte förstå varför så mycket lidande först måste genomgås bara.

Aron Vi har bara Moses som alternativ till förtrycket hos Farao. Vi måste lita på Moses, min syster.

Jokebed Den Gud är den hårdaste tänkbara som slåss mot mänskans natur med naturkatastrofer som medel, och den mänska som tar den Gudens parti emot människan är ej en människa längre. Vi kommer för alltid att bli avskyvärda och avskydda för din skull, Moses, om du genomför vår befrielse. Vi kan ej någonsin mer bli betraktade som riktigt vanliga mänskliga människor.

Moses Mor, vi har ej något val. Vi har Gud eller ingenting. Så enkelt är det.

Jokebed Vi har inget val. Det är männen som styr, och vi kvinnor får lida. Men hur långt kan du driva saken, min Moses? Har du inget samvete?

Moses Så långt som Farao men icke längre. När Farao släpper oss fria så lämnar vi honom och detta Egypten i fred.

Jokebed Och finns då något kvar av Egypten?

Moses Det kan vi ej svara på. Det beror endast på Farao.

Scen 3. Hovet.

Nefertari Du får allena ge Moses audiens. Jag har inget att säga i saken då du vet var jag står och då du har motsatta åsikter. Dessa ohyggliga landsplågor fruktar jag mer och mer att till slut skall drabba även vår egen familj.

Ramses Han har ej något mera att komma med. Allt vad han säger sig ha åstadkommit med sin trista ökengud kan även våra prelater lugnt hävda att de åstadkommit med våra mer anrika gudar. Själv tror jag att allt vad som hänt kan förklaras naturligt.

Nefertari Du driver ett farligt och fruktansvärt spel.

Ramses Han är spelaren av oss. Jag bara försvarar mig.

Nefertari Men han har rätt!

Ramses Det är bäst att du går. Ingen får ha mer rätt i Egypten än Farao. Hans folk är mitt folk precis lika mycket som hans, men jag äger det genom min makt, och vi har inte råd ekonomiskt att låta dem ge sig iväg. Han har själv ingen makt, han är 23

bara en drömmare, och han skall veta sin plats. Han är bara en slav som de andra, han har ju själv tagit parti blott för slavar, hans öde kan han skylla enbart sig själv för, och jag ämnar överbevisa den kraken om hans egen idioti.

Nefertari Risken är att er maktduells utkomst blir motsatsen.

Ramses Omöjligt. Han är ju maktlös. All makt är min och etablerad.

Nefertari Jag går. Jag är orolig för konsekvenserna av denna kosmiska strid.

Ramses Gå du bara. Jag klarar mig ensam. (Nefertari går.)

Släpp in nu den skälmen och låt honom åter få skrävla om hur han har uppviglat hela naturen mot mitt stackars land, det oskyldiga rådbråkade och mörbultade arma Egypten! (Moses släpps in.) Är du här nu igen, din omänskliga narr och förbannade bråkmakare?

Moses Ja. Du vill ju ej låta hebréerna gå.

Ramses Och vad tänker du hota med nu? Denna värld vet ej av något värre än svärmar av gräshoppor. Dessa har nu ätit upp allt i hela Egypten, som nu måste svälta. Vårt tillstånd är värre nu än under er ättefader herr Josefs sju hungerår, ty vi har inget i ladorna. Men dessa gräshoppor har vi sett förut, den plågan har alltid emellanåt helt ruinerat vår värld. Det är ingenting nytt. Enda nyheten är att här står en fanatisk rebell som tar på sig all skuld och allt ansvar för digra naturkatastrofer som ej någon mänska kan rå för. Nå, Moses, om du faktiskt råkar ha skuld till allt detta, så är nu ditt vapenförråd slutförbrukat. Du har inget mera att komma med.

Allt har vi drabbats av, och inget mera ont återstår. Gå hem och lägg dig hos dina hebréer, som alltjämt är kvar i min hand, och jag släpper dem aldrig. Vår situation är totalt oförändrad alltsedan du först kom och gnällde. Om något förändrats så är det blott läget för dina hebreiska bröder och blott till det sämre.

Moses Du utmanar Herren.

Ramses Du skämtar, men dina skämt uttråkar mig, och jag kan inte längre ens skratta åt din obeskrivliga narraktighet. Jag ber dig nu som en överseende broder att lämna mig och icke mer komma hit och ofreda vårt hov. Är det klart?

Moses Du är tvungen att släppa mitt folk.

Ramses Vad du tjatar! Försvinn, innan jag blir förgrymmad!

(Moses bugar sig och går.) (till visiren) Om han vågar visa sig mera så kör bara bort honom. Han är en vettvilling och bör behandlas allenast som sådan: med milt överseende men med bestämdhet när det går för långt. visiren Ja, gudomlige Farao.

Scen 4. Moses familjs hydda.

Gerson Pappa, varför är denna natt så speciell och så olik varenda natt annars?

Moses Min son, för att vi blir befriade denna natt från allt förtryck både i det förflutna och framtiden. Aldrig mer skall ditt och mitt folk bli slavar. Det är vad den här natten innebär, och därför är den som ingen natt annars.

Gerson Men varför har du strukit blod på utsidan av huset på dörrposterna?

Moses Det är tecknet på att vår befrielses natt står för dörren. Det är för att mordängeln skall gå förbi.

Gerson Vad är mordängeln?

Moses Mordängeln är en symbol för befrielsen.

Gerson Är han då ond om han kommer med mord?

Sippora Son, du frågar för mycket.

Moses Sippora, han har rätt att fråga. Han måste få veta vad helst han vill veta.

Sippora Men vem kan väl veta och fatta vad som här egentligen försiggår?

Moses Jag bad er inte att följa med mig till Egypten.

24

Sippora Jag vet. Det var jag som var envis nog att insistera. Men det var av kärlek till dig. Därför genomled vi gärna hela den tredagarsresan på åsnan. Men det var ej av fanatism eller dyrkan av mordängeln.

Aron Svägerska, vad som nu händer i natt är politiskt nödvändigt, och sådant är ej till för kvinnor.

Sippora Är det till för barn då? Är pojken här inte av manskön? Och är ej vi kvinnor och barn lika mycket hebréer som ni? Och är mordängeln inte till just för hebréernas sak?

Moses Nej, han är bara till för egyptierna. För oss hebréer är mordängeln bara en ängel.

Sippora Och vad är det då som skall hända?

Moses Det vet vi ej förrän i morgon.

Sippora Om du redan vet att vi skall veta något i morgon så vet du nu redan vad vi då skall veta.

Mirjam Vad vet du, min broder?

Moses Att det finns en Gud som är rättvis och som härskar över all världen.

Mirjam Och hur skall han då göra rättvisa? Skall han behöva ta död på egyptierna för att de skall ge hebréerna fria?

Moses Ej alla.

Sippora Vad menar du?

Moses När jag var barn beslöt dessa egyptier att alla judarnas förstfödda gossebarn undantagslöst skulle dödas. De spädbarn som undkom det ödet var få, men jag var en av dem. Nu skall rättvisa skipas. Allt förstfött av manskön i hela Egypten skall dö och i just denna stund, och det skall ge hebréerna fria.

Sippora Är Gud då en mördare?

Moses Nej, han är rättvis.

Sippora Han är då en bödel.

Moses Nej, han är personifieringen av själva rättvisan.

Mirjam Gud skall då se blodet på våra dörrposter och gå förbi för att döda egyptier endast?

Moses Det blodet är tecknet på judarnas utvaldhet. Det är manifestationen för det att vi judar allenast är utvalda som Guds förtrogna personliga utvalda folk.

Mirjam Och du tror på allt detta? Du tror då att alla egyptiernas förstfödda verkligen plötsligt skall dö?

Moses Ni har sett detta lands alla nio förödande landsplågor. Detta blir den sista definitiva. (Det börjar höras skrik på avstånd från olika håll.)

Vår timme har slagit. Nu stundar befrielsen. Låt oss nu äta vårt påskalamm. (skär upp lammet.)

Josua (inträder plötsligt) Hör ni ej skriken? De har börjat samtidigt i hela staden. Det dör folk i alla egyptiernas hus.

Moses Ja, Josua, vi vet. Kom du in, och stäng dörren.

Josua (gör så) Vad händer egentligen?

Mirjam Gud håller på att ta kål på egyptierna för oss hebréers skull.

Josua Varför?

Moses För att vi skall lämna Egypten och aldrig mer vara förslavade.

Josua Är då befrielsen verkligen möjlig?

Moses Det kommer du själv att få se. (Skriken har tilltagit. Det knackar försynt på dörren.)

Aron (högt) Vem är det?

Moses (vänligare) Kom in! (Dörren öppnas, och Datan visar sig.)

Aron (lågt) Det är vesslan.

Josua Släpp inte in den överlöparen! Han är en spion och förrädare!

Mirjam Ge dig iväg, Datan. Vi vill ej se sutenörer hos oss.

25

Datan Ni glömmer att jag faktiskt trots allt är en praktiserande äkta hebré. Vad mitt rykte än säger, och vad ni än tänker om mig kan ni icke förneka min börd. Jag är av samma blod som ni själva, om ni än betraktar er som mera blåblodiga än den här av er så djupt föraktade uslingen.

Moses Spar på krumbukterna, Datan. Ditt ceremoniel är misslyckat från början.

Kom genast till saken i stället.

Datan Jag är mycket ledsen att jag måste störa er, men det är Farao själv som har sänt mig.

Moses Kom in och stäng dörren och sluta krumbukta dig. Säg vad du vill.

Datan Mitt betänkliga budskap är ytterst besvärligt och kinkigt. Det skriar en död över hela Egypten som lamslagit till och med Faraos hus.

Moses Vad har hänt?

Datan Det är Faraos förstfödde son som har dött, vårt lands arvinge, drottningens ögonsten, plötsligt och utan förklaring och anledning; och på ett liknande sätt tycks i hela Egypten allt förstfött ha dött knall och fall utan anledning.

Endast hebréerna har inte drabbats av detta.

Moses Det var redan förutspått. Farao visste det men ville aldrig ta orden på allvar. Nu är det för sent för att undvikas. Nå, Datan, vad önskar Farao nu? Ger han Israel skulden? Vill han kräva hämnd på hebréerna för att de klarat sig?

Datan Nej. Han är slagen. Han vill bara träffa dig för att ge judarna fria och erkänna sig själv besegrad av dig och din Gud. Moses Så är alltså befrielsens timme nu äntligen slagen?

Datan Det ser inte bättre ut.

Josua Datan, beklagar du detta?

Datan Jag är en hebré. Jag är tacksam för alla hebréers skull för att de äntligen slipper sin träldom.

Josua Din hycklare!

Moses Stilla, Josua! Än är vi ej fria. Kom, Aron. Vi måste en sista gång visa oss för denne fåfänge Farao, som inte trodde på någon makt över sin egen.

Aron (till de andra) Vi kommer tillbaka.

Moses Ni kan nog nu redan bereda er och alla andra på uppbrott. Om Farao ångrar sig finns det ej någonting mera som kan hålla Israel kvar i Egypten.

Josua Jag väntar här tills ni har kommit tillbaka.

Moses Håll Datan här under bevakning för säkerhets skull.

Josua Ni kan lita på oss. (Moses och Aron går.)

Säg nu uppriktigt, Datan: är du för oss eller emot oss?

Datan Jag följer med er, ty jag är en hebré. Vad jag själv tycker saknar betydelse. Jag slipper inte min identitet.

Josua Men du hade väl hellre förblivit egyptiernas hejduk och spion än sett judarna fria?

Datan Hebréernas frihet har ej någon varmare vän än jag själv, men det återstår närmast att se om hebréerna kan vara fria.

Josua Vad menar du?

Datan Frihet är ansvar och kräver förstånd. Vi hebréer har ej någon erfarenhet av att ha varit fria. Jag är ej så säker på att vi kan handskas med friheten och leva upp till dess krav.

Josua Vi får se. Vilken frihet som helst är att föredra framför vår träldom.

Datan Och jag hävdar att vilken ordning som helst är att föredra framför fri godtycklig oordning och anarki.

Josua Vi får se vem som segrar – egyptiernas ordningsmakt eller hebréernas frihet.

Datan Den förra har stått i tre årtusenden, men den senare är inte född än.

Josua Ett barn som är fött har en säkrare framtid än en gammal tretusenårig otidsenlig anakronism.

26

Datan Vi får se.

Josua Du får se, Datan, att det är livet som segrar i sin evigt grönskande nyföddhet över den evigt stagnerande dödens inbillade världsmakt, som alltid går under emedan den aldrig kan erkänna sin egen bluff.

Datan Ännu äger Egypten sin makt.

Josua Nej, Egypten har i denna natt gått förlustig den makten. Kvar av ditt Egypten är bara kulisser av tomhet och ytlighet, som måste multna och falla.

Datan Det tror jag ej förrän jag ser det.

Josua Du tror det ej, Datan, om än du får se det så länge du lever.

Scen 5. Inför Farao.

Ramses (går av och an) Jag borde förgöra den skurken och avrätta honom offentligt till varnagel för alla dumma hebréer som inte ser sitt eget bästa. Den galningen vill föra ut ett helt folk i en mördande öken till deras fördärv, och ej något förstånd kan få denna totalt egensinniga vanvettiga fanatism att ta någon reson. Och det vanvettet kommer med omänskliga argument, som att deras personliga gud helt avsiktligt igångsätter stormar, naturföroreningar, epidemier och paddor och flugor och myggor och pest, total mörkläggning av hela landet och svärmar av gräshoppor som förstör skörden och jorden, naturkatastrofer som ej någon mänska kan ge något genmäle till, men det sista är det allra värsta av allt. Allting förstfött i hela Egypten har faktiskt i samma stund dött inklusive min arvinge, min egen förstfödde son, och i samband med min farfars påbud att alla hebreiska förstfödda skulle grymt avlivas för fyrtio år sedan framstår den nya ohyggliga omänskligheten som någonting ovedersägligt ohyggligt. Det kan ha ett samband, det kan vara någon guds vilja, jag kan ej förneka en sådan fantastisk och ofattbar möjlighet, och jag kan ej röra ett enda hår på min fosterbror Moses förbannade huvud emedan min faster är moder till honom. – Är galningen här? visiren Ja, han väntar, och även hans broder är här.

Ramses Visa in den förfärlige narren. (sätter sig till rätta.) (när Moses visar sig med Aron) Du vinner. För ut dina rasfränder så långt i öknen som möjligt, och dö där i törstig och hungrig försmäktan. Ni bråkiga tokiga mänskor förtjänar ej bättre.

Moses Min bror, jag beklagar att det måste drivas så långt innan du kunde ge oss den frihet som var all vår rimliga önskan.

Ramses Du vidhåller alltså att mördandet av alla förstfödda i detta land är ditt verk och ditt ansvar?

Moses Ej mitt men vår Guds.

Ramses Men du visste det innan det hände?

Moses Gud lät mig få veta det.

Ramses Hur? Kan han tala?

Moses Han tänker och kan utan svårighet kommunicera sin vilja till dödliga.

Ramses Han är då tanke allenast?

Moses Ja, tanke som omspänner världen i dess högsta vilja och makt.

Ramses Och en sådan gud känner du ensam?

Moses Nej, jag är hans tjänare såsom hela hans utvalda folk.

Ramses Så han har endast utvalt hebréerna och ej egyptierna?

Moses Ja. Ramses Då är han störst av alla vår världs egoister och ditt folk förbannat för en sådan guds egoisms skull. Vik hädan, förbannade broder, fördömda förlorade son för Egypten med hela ditt evigt förbannade folk! Må ni samtliga dö för er människooffrande Gud, den mest omänskligt grymma av alla, där ute i öknen!

27

Moses Du känner ej honom. Han är en human Gud i all sin rättfärdighets stränghet och helt kompromisslösa rättvisa.

Ramses Han är omänsklig! Försvinn med ditt folk!

Moses (bugar sig) Ja, min broder. (går med Aron.)

Ramses Fördömt vare detta historiska skeende! Låt varje ord som har skrivits i hela Egypten om Moses och Israels barn vara utplånat ur varje rulle, och från varje inskrift för evigt! De har aldrig funnits här, och denne Moses har såsom person aldrig ens existerat. En sådan fatalt farlig säkerhetsrisk för vårt samhälles ordnings och livs existens får ej ens förekomma i någon egyptiers tankevärld. Utför min stränga befallning med oåterkallelig undantagslöshet i hela vårt land och vår värld! visiren Ja. (går) Ramses Om du, Moses, kan skicka hela naturen mot oss med sin fasa och död så är det inte mera än rätt att naturen på samma sätt tar kål på er alla där i er ödsliga mördande vildmark. Men jag är en människa blott, och jag är ej förmögen till att göra en sådan omänsklig önskan till min egen vilja. Jag struntar i hur det nu går för ditt tattarfolk, – eller jag tänker försöka åtminstone.

Scen 6.

Moses Drag ut ur Egypten, mitt folk, ut mot frihetens gudstjänst vid Horeb i Sinai öken! Det är bara tre dagar dit, och där skall vår Gud knyta ett särskilt förbund med sitt eget personliga utvalda folk! Gud är den ende guden som finns, han är livet och ödet och viljan och tanken som styr hela världen, och vi, som har arbetat i flera hundra år som oanständigt utnyttjade slavar i Faraos tjänst, är utkorade till att bli Guds enda egendomsfolk och Hans huvudförvaltare av Hans förkunnelser, lagar, beslut och meddelanden inför all världen och alla dess andra folk. Gud skall nu göra oss alla till Hans, därtill är vi utsedda av ödet, som är de fantastiska outrannsakliga vägar som är de Guds tankar som Han ständigt skapar, förnyar och omvandlar världen igenom. Vi är nu Guds friaste folk, och det är det vår plikt att för evigt med glädje och villiga uppoffringar leva upp till.

Datan Ursäkta mig, Moses, men hur ämnar du och din Gud där i öknen, där det ej finns mat eller vatten, försörja ett folk på drygt sex hundra tusen personer?

Moses Om du, Datan, kan ställa en sådan fråga har du inte fattat Guds väsen.

Förstår du ej att inför Gud är ej något omöjligt?

Datan Jag frågade bara.

Moses Och jag har gett svaret. Sätt fart nu, om du ej vill stanna som den siste judiske slaven hos Farao!

Scen 7. Hos Farao.

Nefertari (kommer plötsligt inrusande) Är det sant att hebréerna lämnar Egypten?

Ramses Förvisso. Och det skall bli skönt att bli av med dem.

Nefertari Det är således med ditt goda minne som sex hundra tusen hebréer får ge sig iväg mot en säker död ute i öknen?

Ramses Ja. Har du väl något emot det?

Nefertari Hur kan du tillåta det?

Ramses Min kära drottning, kom inte och gör mina huvudbryn värre. Alltsedan vår vän den där Moses dök upp på nytt efter att ha blivit galen i öknen av solsting har jag bara haft fruktansvärda besvär med den galningen och med det folk som han säger sig tillhöra. Han har själv tagit på sig hela ansvaret för alla landsplågor som under senaste tiden lamslagit vårt land och för det även att alla förstfödda dött 28

inklusive din egen och min egen son. Låt hebréerna som de själv vill dra för fan i våld. Låt dem förgås där i öknen. De bad om det själva.

Nefertari Det är alltså för dessa landsplågors skull som du ger de hebréerna skulden och gör du dem till syndabockar och använder Moses förtvivlade sinnesförvirring som ursäkt för att driva sex hundra tusen hebréer i döden?

Ramses De bad om det själva. Vad kan jag väl göra? Vad vill du väl att jag skall göra?

Nefertari Du kan ännu rädda dem. Se till att uttåget genast förhindras.

Ramses Men de är nu redan en god bit på väg.

Nefertari Vilken väg har de tagit?

Ramses De gick inte mot filistéernas land utan valde en mer sydlig rutt och slår läger nu, antar jag, vid Röda Havet.

Nefertari Men varför en sådan svår omväg?

Ramses Det kan bara Moses ge svar på.

Nefertari Om de slagit läger där vid Röda Havet är det mycket lätt för dig att genast hämta dem alla tillbaka.

Ramses Du älskar således fortfarande Moses och det fastän han dödat vårt enda barn?

Nefertari Ja, jag kan aldrig sluta att älska den mannen långt mera än du, men det är inte det som det gäller. Det gäller att nu rädda livet på sex hundra tusen hebréer förrän de har gått in mot döden i vanvettig självmordsmarsch djupt in i öknen.

Ramses Hebréernas död är då inte en hämnd för dig för din sons död?

Nefertari Det är din son som dött, inte min. Jag gav dig denna son blott av plikt och emedan du tvingade mig till att ge honom liv. Han var alltid din son, inte min.

Men som moder beskyddar jag allt liv och även hebréernas. Sex hundra tusen personer är det mer värt att rädda livet på än att ta hämnd på dem bara för ett stackars oönskat barns skull.

Ramses Din hårdhet är knivar i ryggen på mig.

Nefertari Du får tåla dem, ty du är Farao och ensam ansvarig för den mest omänskliga politiken i världen, som alltid har varit Egyptens obotliga envälde.

Ramses Jag skall försöka att föra hebréerna åter till Gosen. Men det är ej säkert jag lyckas.

Nefertari Du kommer att lyckas om blott du försöker. Du har ju din vapenmakt medan hebréerna inte har något.

Ramses (reser sig) Min drottning, jag skall göra allt vad jag kan. (till visiren) Kalla genast fram sex hundra stridsvagnar till mitt förfogande. visiren Ja. (bugar sig och går.)

Ramses Vi skall tvinga hebréerna för deras bästa att komma tillbaka. Men jag kan ej ansvara för konsekvenserna.

Nefertari Låt mig ta ansvaret.

Ramses Kvinna, hur kunde en man någonsin bli förledd till att lita på dig? (slår på gonggongen.)

Akt IV scen 1. Vid Röda Havet.

Moses Vad är det för stoftmoln jag ser där i fjärran mot väster?

Aron Jag varnade dig. Varför ville du nödvändigt gå den här vägen? Jag visste att Farao snart skulle ångra sig och sända ut hela krigsmakten för att med våld tvinga oss in i hans slaveri igen. Judarna var ju de enda som gjorde ett gott slavarbete för honom. Nu finns det ej någon mer där i Egypten som arbetar.

Moses Skulle det verkligen kunna mot allt förnuft finnas en sådan blind hårdnackenhet hos Egyptens politiske högste ansvarige? Jag kan ej tro på en sådan fenomenal dumhet.

29

Aron Det kan knappast vara nån annan i världsalltet som är så dum att han efter egyptiernas landsplågor ännu vill ha med oss judar att göra.

Datan (inträder) Nå, Moses, vad säger du nu? Här är Faraos hela armé för att driva oss vackert tillbaka till gruvorna, stenbrotten och slavarbetet där det finns åtminstone mat. Vi är fångade här i en fälla, du endast är skyldig, och Farao kommer med vänligt förbarmande över vår situation med sin krigsmakt. Vad säger du nu?

Josua Datan, du är blott till för att ytterligare försämra en knipa, och all din hjälp är bara ont sabotage. Du har alltid förrått oss och byggt din karriär blott på svek. Gå du hem till Egypten och kryp för soldaternas krigshysteri! Vi går hellre i havet!

Mirjam (till Moses) Vad tänker du göra? Vår ställning är katastrofal. Om nu Farao tvingar oss åter till träldomen har vi ej något att kunna försvara oss med.

Moses Vi ska göra som Josua säger.

Mirjam Vad menar du?

Moses Gå ner i havet! Har jag inte sagt att ej något är omöjligt för Herren Gud? Om han vill kan han rädda oss! Gå ner i havet! Låt vindarna blåsa bort vågorna, och låt det stormiga mest oregerliga av elementena dra sig tillbaka för Israels barn! Nu har Farao för sista gången gått rakt på en nit! Den här dagen skall han aldrig glömma!

Aron Se! Vågorna skingras, och ser det ej ut som om havet nu verkligen delade sig?

Datan Jag tror ej mina ögon.

Josua Seså! Skynda på! Vi har bara ett sanningens ögonblick! Farao väntar ej på oss! Vi måste iväg genom havet nu genast!

Moses O Gud! Håll nu havet på avstånd tills ditt gamla heliga folk hunnit ta sig igenom! På den andra sidan står öknen och väntar med Sinai berg på vårt heliga äktenskaps ingående mellan Dig och mitt gamla hårt prövade folk!

Josua Moses! Skynda dig! Du måste också igenom!

Moses Jag kommer. Jag kommer. (Vridscen. De går genom havet som stormar och brusar och svallar omkring dem.)

Mirjam Men vad gör vi sedan om Farao för sina ryttare efter oss? Om vi kan gå genom havet så tvekar väl Farao ej inför frestelsen att följa efter?

Moses Vår gamle vän Farao vet inte klart vad han gör, och han har slutat tänka.

Han handlar av instinkt och temperament och passion endast, och rent politiskt kan det bara straffa sig.

Mirjam Vad kan du göra åt saken?

Moses Vi kan bara lugnt överlämna det hela åt Gud. Ödet är i Hans hand, och Han är högsta rättvisan. Vänta du bara. Sippora, är kvinnorna, barnen och alla de gamla i säkerhet?

Sippora Männen har hjälpt oss, och ingen har ens blivit efter.

Moses Bra. Stig upp på stranden och avlägsna er ifrån vattnet. Det här är en nödsituation. Gå blott vidare, stanna ej kvar för att titta som Lots stackars hustru, men gå bara på upp för slänten. Josua, är Faraos ryttare efter oss?

Josua Ja. De har just börjat rida ner efter oss mellan de rytande vågornas väggar.

Moses Hur många tror du att de är?

Josua Kanske sex hundra stridsvagnar.

Moses Gud, vi har kommit igenom! Gör nu vad Du vill med egyptierna och deras hårda soldatvåld!

Mirjam Se! Havet går samman!

Datan Jag kan inte tro mina ögon.

Josua De skyhöga väggarna av bara vatten ger vika och strömmar ner över egyptierna. De kommer alla att drunkna som katter.

Moses O övermod, fåfänga världsmakt, vad har du egentligen strävat för? Är det för detta du byggt upp en tvåtusenårig och oöverträffbar civilisation? En högst oväntad nyck av naturen, och allt bara ligger där hjälplöst och skvalpar som 30

stympade vrakdelar. Var, o Egypten, är nu dina gudar? Du har fött fram ett stackars folk i ohyggliga plågor och kunde ha klarat dig, om du ej sökt detta din största smärtas barn undergång. Nu, gamla moder Egypten, omkommer du genom din egen personliga oginhet, dumhet och fåfänga maktlystnad. Gråt, stackars moder Egypten, ty aldrig skall du mera resa dig efter den avund du visat mot Israels barn och den ofrihet som du i vanvett försatte oss i! Skyll dig själv, dumma inskränkta självgodhet!

Nu är en större makt född som är större än samtliga gudar och världen, ty Gud själv, den Ende, har nu uppenbarat sig och tagit hand om initiativet.

Josua Kan vi inte hjälpa de drunknande stackarna? Måste de dö så erbarmligt och drunkna som råttor?

Moses De gav sig helt själva åt havet. Vi flydde och kom därför undan, men de ville fånga oss och kom blott därför i fällan. Låt Farao bära ansvaret och rädda det lilla han kan av Egypten. Vi judar har annat att göra. (de går.)

Scen 2. Vid Sinai.

Mirjam Vad gör han där uppe?

Aron Han umgås med Gud. Jokebed Han mår bäst av att vara där uppe helt ensam på avstånd från oss.

Sippora Men han måste ju äta och leva! Han kan inte i en hel månad blott leva på luft!

Mirjam Har du glömt hur han slog med sin stav på en klippa på måfå som gav hela Israel vatten, hur han fick det att regna manna från himlen sex dagar i veckan och helt regelbundet, och hur han försåg oss med vaktlar och andra lättfångade vildhöns, som aldrig just flyger i öknen normalt?

Sippora Ja, det är ganska märkvärdigt i all sin underbarhet.

Jokebed Men vem kommer väl här?

Sippora Han är väntad. Det är gamle Jetro, min fader, den tokige översteprästen i Midjan.

Josua (inkommer med Jetro) Här är rätte mannen för att få ner Moses från berget till jorden.

Jetro Vad är det min svärson har för sig egentligen? Först för han ut ett helt folk ur Egypten med alla dess köttgrytor in i en ofruktbar öken där så många människor inte kan leva, och sedan försvinner han bara och lämnar i ansvarslöshet hela detta fördömda folk nesligt i sticket! Vad är det för sätt?

Sippora Kan du gå upp på berget och störa din svärson och få honom att komma ner?

Jetro Men vad gör han där uppe?

Jokebed Han umgås med Gud. Det gör han hellre än att han umgås med människor.

Jetro Men detta är ju alldeles förryckt! Inte kan han må bra av att sitta helt ensam i solen där uppe och det hela dagarna! Han måste ju bli bara konstigare!

Jokebed Käre måg, låt oss ty oss tillsammans. Vi har en omöjlig son-svärson att brottas med som har en vilja och envishet som är långt värre än alla Egyptens förfärliga landsplågor, och vi vet ej vad han vill. Du har rätt i att han har förfört detta folk ut i öknen, där det bara kan möta svårare prövningar än i Egypten, men vad kan vi göra? Vår son är en ödets man, han håller ödet i sin hand, och vad kan väl vi stackars dödliga människor göra mot ödet?

Aron Vi kan bara uthärda.

Mirjam Och det är inte så lätt. Datan har redan börjat så uppror bland folket, och gruppen som vill återvända till Farao blir bara större.

31

Josua Vi borde ha kvarlämnat Datan där borta bland slavdrivarna, där han trivdes och kände sig hemma bland lägre och mer likasinnade djur.

Jetro Folket har alltid rätt. Och vad gör väl profeten där uppe om folket helt sonika överger honom och hellre går hem? Ingen tål eller orkar med evighetsgudstjänster ens i det fria och allra minst ute i öknen.

Aron Här kommer nu Datan. Det fattades bara.

Datan (inkommer) Hur mår gamle Moses där uppe bland molnen? Vet ni om han än existerar? Allt fler vill gå hem till Egypten. De börjar få tråkigt och tröttnar på sin store ledares frånvaro.

Josua Datan, det enda du duger till är sabotage, och det enda du kan är att parasitera.

Datan Jag vet. Men här talar jag inte om mig. Det är folket jag talar om och deras missnöje.

Mirjam Hör jag väl rätt? Det är Moses som kommer med sin tunga herdestav!

Aron Det var på tiden.

Jokebed (när Moses blir synlig) Min son, vad har du gjort så länge helt ensam där uppe på berget?

Moses Min moder, det är ej så lätt att ge Israels barn en helt ny lag som omfattar allt, men jag är på god väg. Snart så kommer jag ner med dess första kapitel. Det blir en human lag för alla som skall gälla för alla tider.

Datan Vad menar du då med 'human'?

Moses Det skall aldrig mer vara tillåtet att döda. Det skall aldrig mer tolereras att somliga ljuger och stjäl. Man skall aldrig mer få vara otuktig då det är ohälsosamt för moralen och kroppen. Det är enkla mänskliga bud som det handlar om som blott egentligen är sunt förnuft.

Mirjam Får du dem då direkt av vår Gud? Moses Ja. Vem skulle jag få dem av annars?

Jetro Det låter förnuftigt och konstruktivt, svärson, men tror du att detta ditt nyckfulla och egensinniga folk så lätt låter sig styras av en mänsklig lagstiftnings sunda förnuft när de hellre är mänskliga nog till att lyssna mest på sina magar och följa sin instinkt?

Moses Jag vet att det inte blir lätt, men jag tänker försöka.

Josua Om bara en sådan lag skriftligt blir nedtecknad och allmänt tillgänglig har vi ett mönster att rätta oss efter konkret.

Moses Ja. Det hade vi inte där borta där laglöshet innebar nesligt förtryck.

Denna Guds lag blir även ett viktigt skydd för oss hebréer mot varje ny form av förtryck i all framtid.

Jetro Du är en försynt man, min svärson. Du tänker för mycket men dock ganska framsynt och klokt.

Moses Det är meningen, svärfar. Nu måste jag åter dit upp till vårt arbete uppe på berget.

Josua Får jag följa med?

Moses Nej, Josua, jag klarar det ensam.

Jetro Jag varnar dig, svärson. Du tar en stor risk. Du är detta ditt folks enda tänkbara ledare, men detta ledarskap kräver en daglig kontakt mellan folket och ledaren. Om du försvinner på nytt på en månad är det ytterst ansvarslöst.

Moses Gud är mitt ansvar och Israels ansvar. Det gäller ej mig eller Israel. Det gäller Gud. Jetro Försök tala med sådan verklighetsfrämmande filosofi. Nej, jag går.

Kommer du hem med mig, kära dotter Sippora? Det är inte mycket till att vara gift med en molnspekulant.

Sippora Nej, jag stannar med Moses. Jag har ändå redan två söner med honom.

32

Jetro De sönerna är nog det enda som ännu kan rädda din man till vår egen världs verklighet. Jag tycker synd om dig, dotter, men önskar dig dock lycka till. Det blir svårt för dig med en så verklighetsfrämmande man.

Moses Det finns ej någon verklighet utom den andliga, svärfar.

Jetro (till Sippora) Du ser vad jag menar. Farväl. (går) Moses Jag går även upp till min plikt.

Jokebed Och din plikt mot ditt folk?

Moses Min plikt mot det hebreiska folket är min plikt mot Gud. Jokebed Ge dig av då, men vänta dig ej något välkomnande när du eventuellt återkommer till ett annat folk som har glömt dig.

Moses Jag kommer tillbaka.

Mirjam Men när?

Moses När vår heliga lag har fullbordats.

Josua Han vill göra färdigt sitt arbete först. Det är bara ordentlighet och ädel pliktkänsla.

Datan Låt honom gå. Vi får se när han kommer tillbaka.

Moses Det är bäst för dig, Datan, att du ej hittar på ofog.

Datan När du lämnar folket och går upp på ditt gamla heliga berg, Moses, stannar jag kvar, och då känner jag judarna bättre än du.

Josua Vi har Josefs ben att föra hem till hans eget, till Kanaans land. Det är vår största plikt och det vare sig Moses är med eller inte.

Datan Josua, du blir en dag Israels räddning. (går) Sippora Jag tycker ej om att du stannar där uppe på berget så länge. Kan du inte göra det fortare?

Moses Nej. Fast jag arbetar hårt tar mitt arbete den tid det tar, och ju längre tid arbetet tar, desto mera ordentligt blir dess resultat.

Aron Vi ser fram mot dess fullbordan, Moses.

Moses Det gör även jag. Hej så länge. (går) Jokebed Det är alltid risk för att vi aldrig mera får se honom.

Mirjam Vi har ej känt honom någonsin, och aldrig kommer vi heller att kunna förstå honom. Det är det värsta av allt.

Sippora Men han kommer tillbaka.

Mirjam Men vad hinner hända till dess?

Scen 3.

Datan Det här är i sanning en inbjudande situation. Vi är fast här i öknen, förförda och lurade rakt in i denna mosaiska fälla av ödslighet medan han själv, den tyrannen, helt fräckt nonchalerar oss och det i veckor. Vi lämnade inte vår träldom hos Farao blott för att föras åt helvete av en idiot. – Där är unge Josua. Man kanske kan tala med honom. – Säg, ädle Josua....

Josua Vad vill du, ditt svin?

Datan Har jag kanske gjort dig något illa? Har jag på det minsta sätt råkat förnärma dig?

Josua Du är sådan, odräglige Datan, att bara du visar dig blir alla grymt förolämpade blott av din åsyn.

Datan Du är inte vänlig idag.

Josua Give Gud att ej någon var vänlig mot dig någon enda dag någonsin.

Datan Är du på dåligt humör?

Josua Nej, jag är bara naturlig.

Datan Men vad har jag gjort dig?

33

Josua Du har bara tilltalat mig. Det är alldeles tillräckligt som världens mest oförlåtliga, grövsta och omåttliga förolämpning.

Datan Du har uppenbarligen vaknat på sidan av filten idag.

Josua Jag har vakat med Moses.

Datan Men han släpper ej någon själ upp för berget.

Josua Jag har stannat nedanför.

Datan Du är omöjlig att prata med.

Josua Så varför pratar du med mig då?

Datan Jag trodde du var begåvad och hade förnuft, men dig kan man ej tala med.

Josua Nej, om man är ingen bättre än Datan.

Datan Du är lika högfärdigt korkad som Moses.

Josua Och vad är du själv, Datan, din parasit, som mest gjorde dig känd som omvandlare av våra systrar till horor åt våra förtryckare?

Datan Jag gjorde mitt folk betydande tjänster.

Josua Som kopplare mest åt egyptierna.

Datan Det var jag tvungen till. Därmed så kunde jag skaffa mig en viktig ställning och tjäna er som diplomat och som er förespråkare hos våra herrar, men samtidigt var jag ju tvungen att tjäna ihop till mitt levebröd.

Josua Ja, skurken är alltid tvungen till det som han njuter av. Därför är han en så uppenbar skurk.

Datan Allt jag ville var bara att tala förnuft med dig.

Josua Kallar du denna palaver förnuft? Vari ligger förnuftet?

Datan Du står inte för det. Det medges.

Josua Om vår diskussion domineras av oförnuft var det blott du själv som introducerade det.

Datan Du kan ju inte lyssna ens på vad en vanlig man säger.

Josua Jag lyssnar, men du pratar ingenting annat än skit. Du har ju inte ens presenterat ditt ärende. Vad var det som du egentligen ville?

Datan (tar sats och satsar djärvt) Vi kan inte klara oss med denne Moses som ledare som bara fräckt ignorerar oss.

Josua Vem skulle då leda oss i hans ställe? Den ärkeförnuftige Datan? Och vart skulle du leda oss? Till vårt hem i Egyptens förbannade stenbrott och fängelser, Faraos koncentrationsläger? Datan, jag är imponerad av ditt kompetenta förnuft. Gå och häng dig. (går) Datan Den kom man ej långt med. Men det finns väl andra. (möter ett glatt gäng firande hebréer) Hej, gossar! Vad firar ni så glatt och fromt denna afton?

1 hebrén Vår frihet. Vi slipper ju Moses.

2 Vi har sluppit både Egypten och Moses.

3 När han kommer ner blir det bara förordningar, tråkiga lagar och trista predikningar.

4 Bäst då att fira den lediga stunden så länge den varar.

Datan Det kallar jag verkligen höjden av sunt förnuft. Vad är Moses mer än blott en människa? Han har ej någon gudomlig rätt att sätta sig över alla oss andra.

Och vad är väl allt detta prat om en allsmäktig gud? Vi har sett dessa gudar i Gosen, vi känner dem väl, för vi vet alla hur de såg ut, men den här nye guden som Moses har uppfunnit vet ingen människa hur han ser ut. Bättre är det väl då att ha kvar dessa gamla egyptiska beläten som aldrig hotade någon åtminstone. Moses och hans nya gud är blott dumma som hotar.

1 Jag minns från Egypten en gyllene kalv som var allsmäktig i sin förmåga att vålla stor glädje och gamman. Det var festens gud som man klädde i smycken och prydde med guld och som damerna dansade nakna kring.

Datan Det låter mera som en lämplig gud för oss glada hebréer.

2 Men vi måste få flera med oss.

34

Datan Det ordnar vi lätt. Vi behöver de flesta av oss litet avkoppling och underhållning.

3 Men prästerna går aldrig med på en guldkalv.

Datan Jag vet ingen fegare man än en präst. Han går gärna med på vad som helst om han bara får vara i fred och befriad från ansvar.

4 Jag vet! Vi går genast till Aron och talar med honom! Han måste ju veta hur guldkalven firades hemma kring köttgrytorna i Egypten!

Datan Men vi måste först samla flera omkring oss.

1 Det ordnar vi lätt! Jag ska säga till Ruben och Dan. 2 Jag ska bjuda upp flickorna till yster dans.

3 Jag tar hand om instrumentalisterna, som Moses ej kunde tåla då de var så glada.

4 Jag vet vilka som i all hemlighet tillreder vin. De kan smuggla in lämpliga läglar till festen.

1 Här kommer din fru, Datan. Hon kanske har några fina idéer.

Datan Om någon kan pryda en fest är det hon.

2 Hejsan, Leila! Hur mår du? Vi står just som bäst och planerar en fest.

Leila Och vad kommer det mig vid?

Datan Min käraste, detta skall nog intressera dig. Moses är borta, och vi tänker passa på tillfället. Han har förfört oss från trygghet och välstånd i Gosen för att sedan lämna oss här exponerade för öknens ödslighet, vildhet och död. Nu ska vi visa honom att vi nog kan klara oss honom förutan. Vi skall ställa till med en åminnesfest av vår gyllene tid i Egypten, och guldkalven, festguden, skall bli den gud som vi firar och föredrar framför den hotfulle gud som fanatikern Moses har uppfunnit.

Leila Datan, som vanligt är dina intriger alltför infernaliska för att man inte skall motstå dem. Moses har inte förfört detta Israels folk. Han har räddat oss. Men endast du är kapabel till att rycka initiativet från honom och verkligen lyckas förföra hebréerna kanske för gott. Låt oss se om du lyckas. Mig har du förfört och fördärvat till oigenkännlighet, all denna skönhet du gav mig är bara en mask för mitt fall, och så fallen är jag att jag struntar i om hela Israel faller. Jag kan nog få kvinnorna med mig och till och med Mirjam. Men du måste tala med Aron. Om du kan få honom till att ställa upp med en avgud så har du en sista gång lyckats.

1 Vi skall nog få Aron att fatta reson.

2 Han är bara en skenhelig präst.

3 Utan Moses förmår han och vågar han ingenting.

4 Kom! Vi ska avkläda, humanisera, förföra och deprogrammera de heliga prästerna!

Datan Saken är klar. Nu får Moses en sur deg att bita i.

(Fler och fler har samlats omkring dem, övertalade till att vara med på festen och helt entusiasmerade.)

5 Hur ska vår guldkalv se ut? Har han svans mellan benen?

6 Vad vore en gud utan lem?

7 Är han ko eller tjurkalv?

8 Vad spelar hans kön väl för roll? I Egypten är samtliga bisexuella.

9 Det viktigaste är att han är av guld.

Datan Låt oss samla in guld till att gjuta vår gud av! Låt Moses få se denna guldkalv när han kommer ner och förstå att det finns bara en enda gud, och att hans namn är guldet! Vad annars står bakom all makt här i världen?

10 Låt Moses få stanna på berget. Han är ju den ende som känner sin gud.

Vi mår bättre med vår gud av guld, som åtminstone är en konkret uppenbarelse!

11 Moses är Faraos bror, och hans gud är blott hans medel till att förtrycka oss på samma sätt som den maktlystne Farao!

12 Här har vi Aron. Låt se nu på prästafromheten!

35

(Aron puffas in, tilltufsad och omtumlad, i hela sin prästmundering.)

Aron Vad vill ni mig, era berusade odågor?

1 Var ej så stöddig, din utklädde pajas!

2 Vi har bara rimliga krav.

3 Du och brorsan din har alltid dillat en massa om gud, men vi har aldrig sett någon gud. Nu vill vi ha vår gud!

4 Du ska ge oss en guldkalv, och vi ger dig guldet.

Aron Men, käraste bröder, det är mot bestämmelserna! Inte kan vi nu åsidosätta de tio budorden! Vad skall Moses säga?

Datan Din Moses, bror Aron, har struntat i oss. Han går bara där uppe bland molnen. Om han struntar så blankt i oss är det ej mer än rätt att vi struntar i honom.

Aron Men det är att kasta bort allt vad vi lärt oss och hela vår djupa kulturidentitet!

5 Om du ej ger oss kalven av guld får du ej vara präst längre.

6 Präster som tredskas är dåliga präster.

Aron Men jag måste tänka på Israels bästa!

7 Ta av honom stassen!

8 Han är inte längre en präst utan bara en falsk skådespelare!

(De rycker i hans kläder som blir till trasor.)

Aron Ett ögonblick, bröder! Besinna er bara ett ögonblick! Vi skall nog kunna förstå varann och komma väl överens!

9 Se, den modige talar!

10 Han har redan glömt sin bror Moses och allt om sin gud!

11 Det tror jag det, att guld alltid kan övertyga de frommaste präster!

12 Vad har du att komma med, desanktifierade präst?

Aron Jag kan mera än väl förstå att ni vill ha en mer påtaglig bild av er Gud, som vi talat så mycket om. Men bara inte en kalv!

1 (fortsätter behandlingen med de andra) Det är just denna gyllene kalv vi vill ha!

2 Ge oss kalven av guld, och vi gör dig till överstepräst för vår kalvreligion!

3 Vilken gud som helst är bättre än den gud som aldrig syns!

4 Vi kan ej acceptera en annan gud än denna guldkalv!

Aron (nästan naken) Nåväl, gossar, gör er en guldkalv, för guds skull! Men jag avstår villigt från ansvaret.

5 Nej, du ska vara vår präst!

6 Du ska ta på dig ansvaret!

7 Annars blir du först som människooffer!

8 Du skall ge oss all din välsignelse och även guldkalven!

Aron Gör vad ni vill, men blott ej något människooffer!

9 Nu räds han och kryper i sanden för oss!

10 Nog tål han även människooffer om bara han själv slipper offras!

11 Han ger oss all sin prästerliga välsignelse! Frambär vår guldkalv, och genomför orgierna!

12 Förr eller senare får vi vårt människooffer ändå!

Datan Nå, din avklädde stackare, hur känns det nu? Är det Gud och hans präster som ordnar och skapar en religion och dess kult, eller är det den okontrollerbara människomassan?

Aron Ni har fått er guldkalv. Låt mig nu få vara i fred.

Datan Är det så att du fryser?

Aron Nej, men jag vill skyla min vanära.

Datan Jag har en guldmantel som nog kan passa dig.

Sippora (har hållit sig på avstånd) Gode Josua, jag ber dig för Guds skull att omedelbart gå och uppsöka Moses och få honom att komma ner ifrån berget!

36

Josua Men berget är farligt, och Moses har strängt och uttryckligt förbjudit envar att ens nalkas det.

Sippora Kan du då se denna lössläppthet och tolerera den? Kan du se allt vad vi levat för överges så utan vidare blott för det lössläppta ytliga lättsinnets vulgaritets barbari och dess djuriskhets triumf? Kan du tigande se detta heliga folk gå förlorat?

Josua Jag vågar ej gå ända upp, men jag skall ändå söka gå Moses till mötes. (går) Sippora Men skynda, för Guds skull, gå så långt du kan, och låt människan genast få veta att helvetet nu sluppit lös! (Josua försvinner.)

När ett drucket folk sålunda samlas i oordnad ringdans runt vinkrus och avgudar kan vem som helst fara illa och särskilt oskyldiga barn. (drar sig avsides.)

Datan (framför guldkalven) Var hälsad, du heligaste ibland gudar! Du endast är helig, du skimrande guldkalv, du är enda sanna och heliga guden, ditt guld är all religiös attraktionskraft som finns här i världen. Det finns ingen annan än du som är dyrkansvärd, som äger makt över mänskorna, som det är alls värt att leva för och som är övernaturlig. Allt annat är bara den öde sterila och dödliga öken som Moses har fångat oss i för att hålla oss i isolering och hjärntvätta oss med sin egen personlighets sjukliga griller och göra oss alla till sina personliga slavar i tjänst som vi ej ens får något betalt för! (jubel) Det fick vi åtminstone hos denna gyllene festliga kalvgud vid köttgrytorna i Egypten! (mera jubel) Må vår stora högtid nu börja med festen och glädjen och all världens heliga lössläppthet!

(Festen börjas omedelbart med klingande spel, ansträngd överglädje, bacchanalisk sinnlighet och total lössläppthet.)

Datan (för fram Leila, som klätts ut ytterligare i prålig prakt med många guldsmycken) Se festens nattliga drottning! Må hon få bli guldkalvens brud för i natt, så att många därav må bli eggade och inspirerade till att med framgång i natt göra barn!

Låt vår nattliga festdrottning kröna vår guldkalvs gudomliga oemotståndlighet! (till Leila) Bestig nu den djuriska girighet som ensam är världens herre! Måhända får du barn med honom mer villigt än du vill med mig. Och det lovar jag dig, att i natt skall du bära mig barn, om ej med mig och med denna guldkalv så med någon annan! De skall alla åtrå dig, och alla skall gärna känna dig, men vem som än blir din avlare är barnet mitt!

(Leila tvingas bestiga guldkalven och sätta sig gränsle över den. Festen tilltar i lössläppthet, bacchanalen intensifieras, och Datan anför den hedniska kulten tillsammans med Aron, fortfarande avklädd och gjord till ett åtlöje och utan möjlighet att komma undan.)

Jag ger henne er, nattens drottning, vår gyllene skönhet! Vem av er som vill skall få fritt älska henne besinningslöst, bara ni gör henne säkert med barn! Vem det än blir så blir hon befruktad och det av den självaste helige ande! Vår käraste överstepräst, gamle Aron, får gärna försöka till först, om han orkar, men han måste supa sig lite mer full först, så skruplerna ersätts med eggelsens lystna begär!

(Scenen vrids något åt sidan så att en del av berget blir synlig, där Josua sitter och väntar på Moses. Denne kommer gående ner för berget från sidan med stentavlorna.)

Moses (stannar) Vem sitter där framme?

Josua (sitter kvar) Josua.

Moses Och hur har du vågat dig upp på det farliga berget?

Josua Jag måste få tag på dig, Moses.

Moses (hör musiken från lägret) Vad hör jag från Israels barn? Är det olåt och falskspel?

Josua De har alla blivit förryckta. Snart börjar de mörda varandra.

Moses Det är varken gräl eller oväsen. Det är försök till musik. Har de fest?

Josua Ja. De firar din frånvaro.

Moses Vad säger Aron?

Josua Han deltar i firandet och har gett tillåtelse för dem alla att dyrka en avgud, en kalv som de gjutit av guld. De har glömt dig och Gud. 37

Moses Räckte deras förstånd inte längre? Vad säger du själv?

Josua Jag förstår inte din stora trolldom, o Moses, med tecken och underverk, landsplågor över Egypten, trumpeter och åskmoln från Sinai och andra fyrverkerier, men jag trodde alltid på dig såsom människa från och med den dagen då du steg ner från din tron.

Moses Gud är med dig, Josua, men av någon anledning är han ej längre med Israel. Detta kan jag inte fatta. Gud har inte svikit dem, jag har Hans färdiga lagtavlor med mig, men de tycks ha svikit den tillit som Gud hade till dem. Har allt vad jag levat för då varit blott illusioner och dårskap?

Josua Gå ner till dem, tala till dem och bestraffa dem.

Moses (går fram) Jag ser min broder, den helige översteprästen, i hela sin utstyrsel riven i trasor, och han dansar halvnaken framför den gyllene kalven tillsammans med hallicken Datan. Och jag ser min syster där anföra lössläppta kvinnor i föga anständiga danser med sånger och spelande på tamburiner. En del av dem har kastat kläderna och visar brösten. Jag ser ej min hustru. Har hon även fallit?

Josua Nej, hon sände ut mig att möta dig.

Moses Saken är klar. Alla skyldiga äro de synliga. Aron, min bror, kunde jag ej ens lita på dig? (slår i förtvivlan sönder stentavlorna mot klippan.)

Josua (lägger band på honom) Nej, Moses, inte så. Det finns ännu en framtid. Det här är blott nuets fåfängliga blixtparentes.

Moses Men allt har de förstört! Allt var uppbyggt på trohet! De svek mig och Gud och det redan från början!

Josua Du kan ännu tala dem och även Aron till rätta.

Moses Vad hjälper det när så fort man vänder ryggen till de på nytt tänker förråda sin kunskap om Gud och hans kärlek?

Josua Försök tala Aron till rätta. Leviterna sviker dig inte.

Moses Men resten av Israel gör det och har redan gjort det! Det är ett brott som aldrig Gud kan förlåta om jag ändå kunde det!

Josua Tala med Gud och förlåt dem.

Moses Gud kan ej kompromissa med sin egen rättvisa. Han gav sitt folk sitt förtroende som de har svikit. De kan aldrig få det tillbaka.

Josua Vad tänker du göra? Vad tänker Gud göra?

Moses Han ämnade föra oss hem till det heliga landet. Nu blir det ej något med det. Vi får stanna i öknen och alla förgås, hela denna min generation, och blott följande generation skall få se landet Kanaan. Denna vår gudstjänst vid Sinai stannar i Sinai öken och tar aldrig slut.

Josua Så skall vi alla dö här i öknen?

Moses Ej du. Du är alltjämt en ung man och får sedan föra dem över Jordan när jag själv har gått bort. Men min bror och min syster och alla som villigt har deltagit i detta fula barbariska lössläppta firande av gudlösheten, moralisk upplösning och det överlagda förnekandet av livets högre värderingar, måste gå under och dö. Och vi måste omedelbart ta i tu med den smärtsamma operationen. (går fram till randen och skriker.)

Hör, Israel! Herren är vår Gud! Herren är en!

(Berget mullrar hotfullt. Hela festen kommer av sig.)

Mirjam Det är Moses!

Kaleb Se strålglansen från hans ansikte! en annan Han är vred! en tredje Ve oss!

Moses Vad menar du, Aron, med detta?

Aron (skakande i knäna) Vad skulle jag göra? De tvingade mig. Allt de ville var blott att få ha litet roligt.

Moses Och du tyckte att det var roligt?

38

Aron Nej, men jag är bara en präst.

Moses Finns det några leviter här?

Sippora (visar sig) Fram med leviterna! (Dessa närmar sig från olika håll och lovar intet gott.)

Moses Låt alla kvinnor få genast gå till sina tält! Dra ner kvinnan från kalven där och förgör kalven! Smält ner den och krossa den och sprid dess guldstoft för vinden omkring i hela öknen! Och bröder leviter! Låt inte en enda av alla de rucklare ni observerat få leva!

Datan (faller ner på knä) Förlåt oss, o Moses, att vi inte trodde på dig!

Moses Det kan jag nog förlåta, men Herren kan icke förlåta att ni inte trodde på Honom! (En levit dräper Datan kategoriskt.)

Josua Låt Leila gå fri.

Moses Vem är Leila?

Josua Den brud som satt uppe på kalven.

Moses Vem är hon?

Josua En hora vars liv blev fördärvat av Datan.

Moses (strängt) För fram henne hit. (Två leviter för fram Leila.)

Vem är du?

Leila En olycklig kvinna.

Moses Var du med om detta?

Leila Så mycket som någon kränkt kvinna är skyldig till den mans brott som kränker henne.

Moses Du medgiver då någon skuld?

Leila Ja, till att vara kvinna. En kvinna som kan säga nej är ej en riktig kvinna.

Moses Och sade du nej till vår Gud? Leila Nej, det gjorde jag aldrig.

Moses Låt henne få gå. Hon är oskyldig.

Josua Det blir ett fasansfullt slaktande om alla skyldiga skall tas av daga.

Moses Det är bara början. De skall alla dö. Må jag själv även dö sist av alla som det sista offret för allmän försoning på det att den följande generationen må klara sig, uppnå det heliga landet och aldrig mer svika sin Gud. Josua Och tror du på det?

Moses Jag kan bara försöka och hoppas.

(Sippora tar hand om Moses. Han följer med henne.)

Josua Ett fiasko, ett fullständigt fiasko blev denna hebreiska revolution, denna gudstjänst vid Sinai, som ändå såg ut att börja så bra. Vi fick världens mest rättvisa, väl genomtänkta och mänskliga lag, men vad hjälper det om mänskan hellre är laglös? Och lagen är sådan att den aldrig kan taga hänsyn till laglöshet. Israels barn fick sin egen personliga Gud, varpå de genast förföll till en primitiv avgud. Är nyckfullhet straffbart? Har Israel verkligen svikit sin Gud och sig själv, eller ville de bara ha roligt? Det tackar jag för, att jag icke är domare i denna sits, som är mänskligt sett omöjlig att rätt bedöma.

(Leviternas slaktande av hebréerna fortsätter.)

Akt V scen 1. Moses och Sippora i sitt tält.

Moses (åldrad) Har jag gjort något fel? Har jag varit för hård? Är det Gud eller jag som är skyldig?

Sippora Du har gjort allt gott som du kunnat. Ditt ansvar är oerhört, men ingen annan kan bära det ansvaret.

39

Moses Bara vi kommer till Kanaan snart! Aldrig var det min avsikt att föra ut Israels barn från Egypten blott för att de skulle förgås i den kalla och brännheta, hemska omänskliga öknen!

Sippora Allt ordnar sig bara vi kommer till Kanaans land. När som helst borde spejarna vara tillbaka.

Josua (inträder) Sippora och Moses! Nu har alla spejarna kommit tillbaka!

Moses Det var då på tiden!

Josua Kom ut ur ert tält och bemöt dem och lyssna till dem!

Moses Ja, det måste vi göra. Kom ut, min Sippora! Än kanske vi kommer till Kanaans land, det förlovade landet som en gång var Abrahams, Isaks och Jakobs. Nå, Kaleb, Jefunnes son av Juda stam, vad har du att förtälja?

Kaleb Förvisso har vi funnit landet som flyter av mjölk och av honung, ett rikt land som mer än väl skall kunna mätta oss alla. Där finns både livsrum och odlingsbar mark som nog bör tillfredsställa oss alla.

Shamua Men där föreligger ett litet problem. Landet är redan uppodlat av andra folk och bebott av folkstammar som ej tänker ge sitt land gratis till oss.

Shafat De är redo att slåss för att bittert försvara sitt land och sitt släkte mot oss.

Igal De betraktar oss som usla inkräktare, och de ber oss att ge oss iväg till Egypten. De ser oss som imperialister och inkräktare från Egypten.

Palti Och de äger vapen som de kan hantera. Hur kunde väl vi klara av en slik övermakt som inte ens kunde slåss emot Farao?

Gaddiel Och Kanaans folk är välväxta och resliga med mycket hår på sitt bröst medan vi står oss slätt i vår litenhet.

Gaddi Vi borde aldrig ha kommit hit.

Ammiel Vi borde ha stannat kvar där i Gosen, var vi kunde äta oss mätta åtminstone.

Sethur Mitt förslag är att vi kapitulerar för Farao och ger oss hem till Egypten.

Nahbi Ju förr desto bättre.

Geuel Jag överensstämmer med de föregående talarna.

Moses Detta är ej goda nyheter. Men ni är inte helt eniga. Kaleb, Jefunnes son av Juda stam, hade ej några dåliga nyheter och inte heller Josua.

Shamua Det land du har fört oss till är helt omöjligt att erövra från alla de folk som redan besitter det. Vi har ej någon armé, och om vi hade stridbara män skulle det ändå ta mer än generationer förrän hela landet var vårt. Kanske vi aldrig någonsin helt skulle få ha det blott för oss själva.

Kaleb Ursäkta mig, men dessa sopprötter ljuger. Det land som vi utspionerat är lätt att befästa och även behärska, det är glest befolkat av okultiverade folk som ej har något skriftspråk, de flesta är rena nomader, och det skulle lätt kunna erövras.

Shafat Om vi är sopprötter, Kaleb, är du inget annat än en chauvinist och lögnare! Vi har sett jättar i landet!

Kaleb Vad dillar du om? Du har tydligen aldrig besökt det men bara drömt mardrömmar om det av fruktan och feghet.

Igal Vi skickades ut för att utröna sanningen. Sanningen är att det land som du givit oss, Moses, tillhör redan andra sen gammalt.

Kaleb Men före dem tillhörde det landet oss.

Palti Du är grälsjuk och envis, din åsna, men jag skall slå till dig!

Kaleb Slå till bara, fegis! Men räkna med att jag försvarar mig och ger tillbaka med ränta!

Gaddiel På honom bara! Han leder oss alla rakt in i fördärvet precis som den skojaren Moses! (De bråkar sinsemellan.)

Moses Håll käften, ni alla! Och hör Herrens dom! Ni vill inte gå in i det heliga landet, de flesta av er. Nå, ni slipper. Allenast Josua och Kaleb av er skall få se det när ni alla andra är döda. Jag har aldrig sagt det, men det beslöts redan när ni i fräck 40

avgudadyrkan förkastade Gud för att löpa kring guldkalven i oanständiga orgier att ni ej på åratal skulle få komma in i landet Kanaan. Kanske att, om ni har tur, era barn får uppleva det en dag, men er blir det aldrig förunnat.

Gaddi Du menar med andra ord, Moses, att du menar allvar och avsiktligt lett oss så långt från Egypten blott för att till slut säga att vi ej någonsin skall få se målet?

Ammiel Det kallar jag bedrägeri!

Sethur Detta kan inte någon hebré acceptera!

Nahbi Det är ju alldeles förskräckligt och oerhört, oacceptabelt och lömskt och alldeles absurt!

Geuel Moses, säg att du skämtar!

Moses Man skämtar ej med Herren Gud. Han beslöt detta redan när ni övergav Honom för Datans gyllene avgud. Om Gud har bestämt något går det i uppfyllelse, och det kan aldrig mer tas tillbaka.

Shamua Ursäkta, men detta kan ingen hebré acceptera. Det är tyranni och omänsklighet värre än Faraos! Du vill då döda oss alla, och bara för den skull har du fört oss ut ur Egypten!

Moses Jag är trött och sjuk av ert eviga gnatande. Alltid ska ni bara tredskas och ställa till tvister och gräl! Varför följde ni med mig då när jag befriade er från Egypten?

Shafat Då trodde vi på dig och inte på Farao, som sade att du blott skulle förföra oss ute i öknen till döds. Men idag vet vi inte så säkert mer vem av er som hade rätt. Det tycks mest som att ni båda är lika goda som kålsupare.

Moses Om vi ger oss tillbaka till Faraos grymma Egypten blir vi alla slaktade, hånade och ihjälplågade av värre slavgöra än vi sett hittills. Vi har inget annat val än att bekriga de folk som har tagit vårt land i beslag. Det var vårt land från början, och det är vår plikt mot vår Gud och hans välvilja att återerövra landet.

Igal Så låt oss då göra det, även om vi alla faller i kriget. Vi skall ju ändå alla dö. Lika bra kan man dö i ett krig, som ändå har en utsikt till vinning, som utblottad ute i öknens förtärande sol eller borta i slavlägren, stenbrotten och de egyptiska fasorna.

Palti Du menar med andra ord, Moses, att vi aldrig slipper de eviga blodbaden; slåss vi ej mot alla folk där i Kanaans land och går under för deras förfärliga övermakt tvingas vi vandra i evighet vidare i denna mördande öken i opposition mot vår ledare, så att det då och då blir små besvärliga uppror, som dränks i blod, som av leviterna när vi försökte att ordna en fest; och då dör vi i blodbad och ökensol, pest och ohyggliga giftormar i tiotusenden och åter tusenden....

Moses, du har lett oss alla i helvetet.

Moses Jag trodde ändå att ni gladdes åt att bli utförda ur helvetet där i Egypten.

Gaddiel Vi visste ej då vad som väntade oss, men vår gode vän Datan fick sorgligt nog rätt.

Moses Jag är trött på att alltid få heta er plågare. Jag är den förste som medger att mycket gick fel med vår utflykt, men aldrig försökte jag ytterligare förvärra de dåliga oddsen. Jag är en förpint gammal man, jag har sett mina närmaste vänner dö bort, min bror Aron har jag fått begrava och även min syster. Jag längtar snart efter att själv få gå bort och försvinna och dö. Jag beklagar de offer som krävts, alla de tiotusenden som mött sin undergång här i den ödsliga öknen, ett land lika ödsligt och dödligt som havet, var ingenting mera kan påträffas som gått förlorat, i inbördes strider, i uppror, i sjukdomar, pest och hemsökelser; men allt blir bra så fort jag har fått dö. Då skall Kaleb och Josua leda er in i det heliga ljuvliga härliga landet som flyter av mjölk och av honung, av mandlar och frukter, av kryddor och palmer och forsande vatten. Det kommer att kräva ett krig som tar tid, men till slut skall det land som var Abrahams och som Gud lovat er tillhöra er alltifrån Röda Havet i söder till

41

sjömännens kuststäder och till hettiternas rike i norr. Låt mig bara få dö, så får ni sedan leva.

Gaddi Det kan vi ej finna oss i. Ingen kan leda oss utom du.

Moses Ni är alla som barnungar. Efter mig kommer det andra profeter.

Ammiel Och hur skall vi känna igen dem?

Moses Ni känner säkert igen dem. De blir lika fåfänga och dominanta, besvärliga och obegripliga för er som jag.

Sethur Vi kan aldrig få en annan lika stor, pålitlig och respektabel profet som vår gudavän Moses.

Moses Och när ni har stenat dem saknar ni dem lika mycket som mig.

Nahbi Detta är mycket dunkla ord som för oss är ganska svåra att kunna förstå.

Moses All er motvilja mot mig har alltid berott blott på missförstånd. Tolka mig rätt, ta fast på mina ord som de är, och gå ej efter känslorna eller hur ni själva ville att orden betydde. Undvik egna tolkningar, se mig blott som den jag är och ej som den ni önskar och tror att jag är, undvik alla personliga slutsatser, som alltid varit förhastade, och försök se bara sakligt på saken. Det här med personliga känslor är något för kvinnorna. Ordet har aldrig med känslor att göra. Ett ord är ett faktiskt begrepp i sin innebörd och inte något att tolka och forma, förändra och färga med känslor. Ni har mina ord och Guds ord i er lag. Det är allt. Håll er bara till den, och ni skall alltid klara er.

Geuel Tänker du verkligen lämna oss frivilligt?

Moses Ingen vet när jag går bort eller vart, men ni märker det nog när jag väl är försvunnen. Jag vill inte ha någon grav, för jag går hem till Gud. Och jag lämnar er i goda händer, ty efraimiten Josua blir sedan er duglige ledare.

Sippora Moses är trött. Ni gör bäst i att nu lämna honom i fred.

Kaleb Hon har rätt. Låt oss lyda Sippora.

Josua Vi går, Moses, men vi går aldrig ifrån dig. Vi skall aldrig överge dig eller Gud. Moses Det är allt jag begär. (alla går utom Sippora.)

Sippora Kom nu in, Moses, till mig i tältet, så vi kan få något att äta.

(Moses går in med Sippora.)

SLUT (2-24.3.1993)

42

Kleopatra drama i fem akter av Christian Lanciai (1993)

Personerna: Marcus Antonius Octavianus Caesar, Julius Caesars arvinge Octavia, hans syster Dellius, Antonius närmaste general Kleopatra, drottning av Egypten Caesarion, Alexander och Ptolemaios, hennes tre späda söner Charmion, hennes närmaste sällskapsdam Lepidus, gammal general Fulvia, Antonius första hustru Sextus Pompejus, Pompejus den stores son Menas, hans närmaste man Cilnius Maecenas, Octavianus främste rådgivare Marcus Agrippa, amiral Aristokrates, retoriker Lucilius och Canidius, Antonius vänner Thyreus, Octavianus speciella sändebud Diomedes, tjänare hos Kleopatra Eros, tjänare hos Antonius Dercetaios Dolabella, Proculeius och Gallus, Octavianus vänner Olympus, mystisk läkare Kleopatras kapten en spion en budbärare soldater och vakter samt annan uppvaktning.

Handlingen utspelar sig år 43-30 f.Kr. huvudsakligen i Rom och Alexandria.

Paus bör inläggas mellan fjärde aktens första och andra scen (efter Octavias sista scen).

Copyright © Christian Lanciai 1993

1

Kleopatra Akt I scen 1.

Antonius Äntligen fri! Vi är ensamma nu med vår makt, och all världen är vår!

Alla har de förgåtts i sin feghet, de ömkliga stackars självmördarna – Brutus och Cassius och alla de andra skenheliga mördarna, slaktarna av Julius Caesar, Roms välgörare och dess skapare, danaren av världens ordning! Nu är det hans arvtagare som regerar, jag själv och den omogne Octavianus, en gröngöling med ännu fjun på sin läpp, den så kallade Caesar den Lille. Jag väntar allenast på budet om Ciceros död för att sedan få leva i fullständig säkerhet. (Två soldater in.)

Nå, mina vänner, vad nytt? Fick ni tag på den flyende Cicero?

1 Ja, ädle Marcus Antonius.

Antonius Ut med språket! Vad har era föga upplysande miner att dölja med denna totala frånvaro av glädje?

2 Ett gott resultat, gode Marcus Antonius.

Antonius Fram med det då!

1 (tar raskt fram ett blodigt huvud ur en säck) Här är Ciceros huvud, min härskare.

Antonius (tar emot det) Är detta Cicero? Jag kan knappt tro mina ögon. Är detta det enda som återstår av den förskräcklige Cicero, som fick allt Rom att i bävan och skräck krypa samman? Är detta allt vad som blev kvar av den storslagne talarens rungande vältalighet? Säg mig kort hur det hela gick till.

1 Han kunde ej lämna Italien. Han tvekade ömkligt om han skulle fly eller ej. Därför hann vi i kapp honom. När vi kom fram till hans villa så väntade han mycket lugnt i sin bärstol på att få bli slaktad.

2 Han såg oss i ögonen och stödde sin haka i handen så här (visar) mycket tankfullt.

Antonius Nu flödar mitt sinne av glädje och äntlig befrielse. Nu är vi kvitt själva hjärnan i hela komplotten. Nu skall ingen mer smäda Rom eller mig. Spika upp denna ömkliga rest av en fåfänglig opposition utanför Capitolium så att alla romare lär sig vad lönen blir för var och en som nu mer sticker upp mot vår makt! Låt all världen få skåda hur det går för demokratins förespråkare när den går mot den som segrar och innehar makten! Predika nu mot mig så mycket du vill, gamle Cicero, från Capitolium! Ej någon skall lyssna mer till dina smädelser och förolämpningar. Här har du nu mitt personliga sista farväl. (spottar på Ciceros ansikte. Ger det tillbaka till soldaterna.) Lyd mina order! Låt huvudet ruttna i solen som minnet av denna fåfängliga narr och pratmakare i Roms nyskrivna moderna historia!

(Soldaterna går ut. Huvudet har åkt ner i säcken igen.)

Så är Cicero borta. Ur leken! Den enda jag fruktade! Äntligen! Nu kan jag andas ren luft i senaten och ägna mig mera åt väsentligheter! Den sista oppositionella har fallit! Det skall vid min själ Octavianus få glädja sig åt i mitt sällskap med fest och med dans!

Octavianus (inträder) Jag har hört att vår gamle vän Cicero har blivit mördad.

Antonius Där är du ju! Ja, han har fallit, den gamle stofilen, den envise rackaren, det sista fästet för republikanernas opposition! Vi är äntligen ensamma härskare över den värld som är Rom. Octavianus Är det du som har givit befallning om att sätta upp republikens försvarares huvud vid ingången till Capitolium?

Antonius Ja. Octavianus Var det klokt?

Antonius Var det oklokt?

Octavianus Vet du vad folk säger om huvudet?

2

Antonius Nej? Octavianus Att det ej liknar Cicero men mera Marcus Antonius själ.

Antonius (försöker skratta) Du skämtar.

Octavianus Så säger folk faktiskt, och alla tycks ha samma mening.

Antonius Rom behagar skämta med mig.

Octavianus Om det ska vara ett skämt så är det inte roligt.

Antonius Nej, verkligen inte. (argt) Man skämtar ej om Marcus Antonius själ!

Octavianus Det är knappast ett skämt.

Antonius Vad ska vi göra?

Octavianus Ta ner huvudet.

Antonius Och sedan?

Octavianus Din själ, Marcus Antonius, är din ensak. Den kan jag ej råda dig om.

Kom nu med hem till oss. Jag tror min syster väntar med middagen.

Antonius Jag kommer. (Octavianus går.)

Ett skämt! Jo, jag tackar! Ett mindre lustigt skämt kunde ej ha konstruerats!

Ciceros blodiga avhuggna huvud en bild av min själ! Har då Marcus Antonius en själ? Nej, han har bara makt. Han har glömt bort sin själ, och den ligger begravd någonstans i ett fjärran förgånget långt bortom otaliga svarta politiska mord och intriger. Du angrep min ställning så länge du levde, o Cicero, du gjorde dig omöjlig i politiken med att dumt och envist förvägra mig rätten att härska, men nu, gamle fiende till allting odemokratiskt, när du väl är avrättad och skickad bortom intrigernas värld tycks du mig plötsligt ännu mer nära och fruktansvärd, då du har påtalat för mig det faktum att jag faktiskt en gång för en längre tid sedan hade en själ. Och du tvingar mig ställa den frågan till mig: var är den själen nu? (går) Scen 2.

Octavianus Jag vet att han är en buffel, Octavia, men han är nödvändig för oss. Han har hela Rom i sin hand ibland.

Octavia Han är en vild och oberäknelig tölp och kluns.

Octavianus Desto viktigare är det för oss att bemästra honom.

Octavia Jag tycker han är vidrig.

Octavianus Han kan förbättras.

Octavia Det tvivlar jag på.

Octavianus Du skall få se. (Antonius för oljud halvt drucken utanför.)

Jag hör honom komma.

Octavia Bara han inte spyr ner hela salongen.

(Antonius gör entré.)

Antonius Jaså, där är du, din pilt, med din tråkiga syster! Jag träffade några soldatkompisar på vägen hit och tog några järn med dem för att bli roligare här. Ni tråkmånsar behöver ju alltid muntras upp.

Octavianus Uppför dig för en gångs skull, Antonius.

Antonius Vad var det? Varför det? Cicero är död, och Brutus och Cassius har begått självmord, alla imperiets fiender är besegrade och mördade, republiken är död och kvar finns bara vi. Jubla, Octavianus, ty alltsammans är genom din vilja!

Octavianus Du är drucken.

Antonius Som om jag inte visste det. Du lät mig mörda din bäste vän och välgörare Cicero.

Octavianus Kom och sätt dig till bords i stället och stå inte där och ragla.

Antonius Vad bjuder din fromma syster på? Vilda sura bär med mjölk? Eller med vatten?

Octavianus Min syster har tillrett oss en festmåltid. Hennes kök är alltid att lita på.

3

Antonius Annars skulle jag aldrig ha vågat komma. (stjälper ner sig till bords. En del tallrikar och bägare stjälper han i golvet. Han fyller genast i vin åt sig i en bägare.) Skål för våra framgångar, puttelill.

Octavianus Uppför dig, Antonius. Hela Rom talar om ditt skamlösa leverne.

Antonius Och hela Rom talar om din mesighet, lille Caesar. Du blir aldrig som Julius Caesar.

Octavianus Vem vill bli det? Han blev mördad för vad han var.

Antonius Du är alltså feg också.

Octavianus Antonius, börja inte nu igen. Du befinner dig i en anständig dams hus.

Försök göra en kraftansträngning.

Antonius Kraftansträngningar gör jag bara för oanständiga damer. (spiller) Octavianus Du sölar.

Antonius Sade han, som alltid kom för sent. Du har inte gjort något själv, lille plutten. Du har fötts till din ställning, och allt vad du är har du fått genom tur. Du råkade bli Caesars arvinge utan att ha gjort något för att förtjäna det, medan jag alltid stod vid hans sida och kämpade vid hans sida och blödde för honom och kunde ha dött för honom. Och allt fick jag göra åt dig efter hans död. Jag besegrade Cassius, men Brutus besegrade dig, så att jag fick besegra Brutus också. Där har du din karriär. Du är allt, emedan du fick ärva Caesar, men vad är Caesars medkonsul och närmaste man nu när Caesar är borta och hans systers sonson ensam fått ärva honom?

Octavianus (till Octavia) Han blir alltid sentimental när han blir full.

Octavia Är han inte alltid full?

Antonius Och vem har inte rätt att alltid vara full när Caesar är borta om inte Caesars närmaste man? Jag dricker hellre än jag gråter. Är det ett brott hos en sörjande man? Skål på er, stackars uttorkade nykterister! (dricker) Octavianus Det är över nu, Antonius. Vi har besegrat fienderna. Vi måste leva för framtiden nu.

Antonius Ja, vi har besegrat alla fienderna, och den farligaste av dem var Cicero, den gamle narren, den ende demokraten i Rom, som du lät mig slakta i utbyte för vissa andra som du ville slakta men inte jag. Alla våra fiender är slaktade emedan de vågade säga sanningen och ha demokratiska ideal. Vi har slaktat republiken, Octavianus. Kan du bygga en framtid på det?

Octavianus (efter en paus och blickväxling med Octavia) Jag föreslår, Antonius, att du kommer tillbaka när du är nykter. Jag vill inte att du skall spy på min systers golv.

Antonius (reser sig genast) Tack för det ordet. Ni blir aldrig rumsrena, era anständiga drygheter, ty er får jag aldrig med mig under bordet. (bryter upp bullersamt.)

Octavianus (efter en paus) Nå, vad tror du, min syster?

Octavia Han är åtminstone ärlig. Jag tror att jag skulle kunna göra folk av honom.

Octavianus Det skulle behövas. Hans nuvarande hustru är farlig.

Octavia Och hur vill du skilja honom från henne?

Octavianus Ge honom tid. Låt honom få händerna fulla i Asien. Under tiden ställer säkert hans hustru till med en del. Om vi bara får henne att göra bort sig kan vi sedan få Antonius in i vårt hus.

Octavia Jag fruktar att han är oförbätterlig.

Octavianus Det skadar inte att försöka göra vad man kan.

Scen 3. Kilikien.

Antonius Dellius

Dellius, vi måste ta i tu med den där soldathoran i Egypten.

Vilken soldathora?

4

Antonius Du vet vem jag menar. Caesars frilla. Hon som hjälpte Cassius med vapen och soldater.

Dellius Vi har inget bevis för hennes skuld.

Antonius Ta reda på det då! Och om hon är skyldig, så för henne hit slagen i järn, så ska vi dra henne med på triumftåg till Rom. Dellius Hon är en drottning, Marcus Antonius.

Antonius Hon knyckte kronan från sin bror och blev Caesars frilla. Alltså är hon inte mer än en soldathora utom dessutom en usurpator och satkäring, för hon lät mörda sin bror.

Dellius Ska jag hälsa henne det, Marcus Antonius?

Antonius Nej, men jag vill gärna ha henne som pålitlig bundsförvant om det skulle bli bråk med Rom och lille Caesar igen. Ta reda på var hon står. Det blir ditt uppdrag.

Dellius Jag ilar till Egypten. (går) Antonius En soldathora som var god nog åt Caesar är väl också god nog åt mig.

Jag kan behöva lite nya fruntimmer här i vildmarken.

Scen 4. Kleopatras hov.

Kleopatra Vad säger Antonius?

Dellius (vördnadsfullt) Ers majestät, med en artig komplimang vill han veta om Rom kan lita på er eller om ni fortfarande vill hjälpa Roms fiender.

Kleopatra Rom har inga fiender mera, då Cassius och Brutus är döda.

Dellius Ni erkänner alltså triumviratet Antonius, Octavianus och Lepidus?

Kleopatra Rom har heller inga vänner mera då det själv har tagit livet av de flesta av dem. Ingen var mer romare än Cicero.

Dellius Kort sagt, var står ni? Det vill Antonius veta.

Kleopatra Var står Antonius?

Dellius I Kilikien.

Kleopatra Det är inget svar på min fråga. Har Egypten något att frukta av honom?

Dellius Knappast, om ni tar honom på rätta sättet.

Kleopatra Vad innebär det?

Dellius Sök upp honom och tala honom till rätta.

Kleopatra Han är alltså lättledd?

Dellius Han är svag för smicker. Jag tror inte ni har något att frukta av honom, då ni trots er ungdom är mera klok och mogen än han.

Kleopatra Ni menar att jag kan behärska honom?

Dellius Hans karaktär är svag för smicker, vin och skönhet, särskilt om de kommer från en vacker och mogen kvinna.

Kleopatra Tack, Dellius. Jag skall uppsöka honom.

Dellius Han kommer att vänta på er. (bugar sig och går.)

Kleopatra Nå, Charmion, vad tror du om dessa romerska fruntimmerskarlar, som så fort de kommer till Egypten tycks bli fåniga och löjliga?

Charmion De verkar vara likadana allihop.

Kleopatra Precis min erfarenhet. Och denne Antonius, den hårdaste och tuffaste av alla, verkar vara svagast i sinnet av alla.

Charmion Vad tänker ni göra med honom?

Kleopatra Jag måste uppsöka honom – för Egyptens skull. Sedan får vi se. Men jag får aldrig en annan Julius Caesar.

5

Scen 5.

Antonius En soldathora kommer hit med klingande spel och flygande fanor, hon meddelar sin ankomst och spiller sedan månader på att försena den, hon gör sin resa till soldaten Antonius i Kilikien till ett slösande praktnummer av fåfänga i gondoler av silver och guld och sandelträ. Vad är väl det för fasoner? Vem tror hon att hon är?

Dellius (inträder) Drottning Kleopatra är äntligen här, ädle Antonius.

Antonius Det var på tiden! Efter tre månader! Vad menar hon med att låta en arg romare vänta i tre månader?

Dellius Hon är drottning, min gode härskare.

Antonius Hon är bara Caesars frilla! Hon är moder till Caesars oäkta son! Hon är bara ett luder!

Dellius Jag är inte så säker på det.

Antonius Vad menar du?

Dellius Ni har inte sett henne ännu.

Antonius Nå, visa då in det underliga djuret, så att vi får se på underverket!

(Kleopatra har redan kommit in.) Och vem är du, min tjänsteflicka, och vad vill du här?

Kleopatra Man sade mig att den ädle Marcus Antonius skulle finnas här, men jag finner bara bölande tjurar.

Antonius Och vad vill du Marcus Antonius?

Kleopatra Presentera för honom ett underligt djurunderverk kallat Kleopatra.

Antonius Nå, hämta hit henne då!

Kleopatra (tiger) Dellius (försiktigt) Ers nåd, hon är redan här.

Antonius (pekar på Kleopatra) Den där slynan?

Dellius Ja, med er tillåtelse, om ni ursäktar.

Antonius (betraktar Kleopatra) Det är ju rent otroligt.

Kleopatra (niger och faller på knä) Jag ville bara visa min underdånighet och lojalitet för Rom och dess segrare.

Antonius (går fram till henne) Få se på dig. Res dig upp. (Kleopatra stiger upp. Antonius tar några steg ifrån henne.) Man sade mig att du var vacker. Jag finner ingen märkvärdig skönhet hos dig. Det enda vackra med dig är väl i så fall din röst, som är ljus och melodisk och vittnar om känslighet och subtilitet. (går fram och tar henne om hakan) Var inte rädd. Jag tänker inte syna dig i munnen som en häst jag kanske köper. Det intresserar mig inte om du kan bitas. Men jag vill se dig i ögonen. Har du en själ, kvinna? Jo, det har du, men en farlig själ, som skälver av ambition och intelligens. För dig, min sköna, är ingenting omöjligt. Stämmer det? (går ifrån henne och vänder henne ryggen.)

Kleopatra Det stämmer såtillvida, att min ödmjukhet känner inga gränser inför makten av min egen vilja.

Antonius (vänder sig åter till henne) Vad betyder det? Är det ett svar direkt från Sfinxen?

Kleopatra Åtminstone från Sfinxens land, som härskat över det i tre millennier och i hundra generationer.

Antonius Och så gammalt blod flyter än i dina ådror? Jag trodde du var grekiska.

Kleopatra Vi har allenast funnits i Alexandria i tre hundra år, men staden grundades av Alexander, som välsignades av Amons prästerskap, det äldsta och mest anrika och mäktiga i världen, som gav Alexander rätt att överta världsherraväldet.

Antonius Och vem har den rätten nu? Är det ni ptoleméer eller är det Rom? Kleopatra Jag trodde det var Caesar, men nu är den store Caesar död.

Antonius Han har en arvinge.

6

Kleopatra Men den som stod den store Caesar närmast var Antonius, som hämnades den store Caesars död, alltmedan arvingen, den unge Octavianus, flydde fegt, var passiv eller bara intrigerade.

Antonius Du känner väl till nuhistoriens slappa vingslag, som ej lyfter någon svan.

Men varför gav du stöd åt Cassius?

Kleopatra Vi stödjer ingen krigare i något krig. Vi har blott vänner överallt. Vi tror att både Cassius, Brutus och den gamle demokraten Cicero förtjänade en högre uppskattning än vad de fick.

Antonius Och varför nämner du min ärkefiende den narren Cicero?

Kleopatra Han föll visst för den unge Caesars mördar- och förrädarhand, som sålde sin välgörare till den hysteriske Antonius hämnd, som trodde att en gammal demokrat var farlig.

Antonius Han förföljde mig i sina tal så länge han fick tala! Han tog livet av min far för att han råkade bekänna sig till Catilinas olyckliga gäng!

Kleopatra Så du tog hämnd på den som gjort sin plikt som konsul över Rom i krossandet av en förrädisk sammansvärjning.

Antonius Men far deltog ej i sammansvärjningen, men han blev avrättad ändå av Cicero!

Kleopatra Och vilken sammansvärjning lät du avrätta den gamle Cicero för då?

Antonius (omfamnar henne) O drottning, rädda mig från politiken! Den förlamar, kväver och förkrossar mig med sin universella ondska som jag inte längre själv kan kontrollera! Jag var aldrig hämndlysten och grym, men arvet efter Caesar och dess imposanta plikter gjorde mig till en omänsklig mördare. Jag hittar inte ut ur denna blindgång av intrigers onda maktspel. Det är sant att Octavianus är en ung och grön opportunistisk strunt, men han har hjärna, och för honom ligger konsten med intrigspel mer än för den ärlige och klantige Antonius. Kan du hjälpa mig? Det tycks mig att du tänker klart och klokt.

Kleopatra Jag kan ej hjälpa dig mot Rom, men kanske jag kan hjälpa dig till Rom. Antonius Vad menar du?

Kleopatra Vi kan ej med vårt Asiens gemensamma krafter tåga emot Rom, besegra det och undanröja lille Caesar, men med andra medel som är fredliga så kunde vi åtminstone försöka.

Antonius Tror du att vi skulle kunna samarbeta framgångsrikt mot Caesars arvinge och hans metoder?

Kleopatra Vore det ej värt att våga ett försök?

Antonius Jag tror vid min förbrända själ att du kan vara mig en häst att satsa på.

Vi bildar alltså partnerskap och bolag? (sträcker fram handen.)

Kleopatra Låt oss se och pröva om det skulle gå med vinst. (fattar handen. De skakar hand.)

Antonius Dellius! Kom hit!

Dellius (träder fram) Vad är det, gode herre?

Antonius Kleopatra är med oss! Och alla hennes synder är henne förlåtna! Är det alldeles förstått?

Dellius Det är förstått.

Antonius Sprid budet vidare till våra generaler! Triumviren Marcus Antonius är nu två, och hennes ord är lika mycket värt som mitt. Här gäller nu för hela Asien både min och Kleopatras lag.

Dellius Och skall jag rapportera det till Rom? Antonius Nej, vänta med den saken, Dellius. Låt Rom få tid på sig att själv taga reda på det. Jag och Kleopatra kommer att behöva mycket tid på oss för att bli väl organiserade, eller hur, min drottning? Är det icke så?

Kleopatra Vad vi vet måste inte Rom få veta, ty det angår inte Rom. Antonius Du hörde, Dellius. Rapportera ingenting i onödan.

7

Dellius Som ni vill, min härskare.

Antonius Och vi två, Kleopatra, vad skall vi nu göra?

Kleopatra Varför inte ta i tu med att planera?

Antonius Ja, det må vi göra. Låt oss därför dra oss sakteligt tillbaka för att fromt planera för en framtid – och i enrum. Får jag visa vägen in, min drottning?

Kleopatra Var så god. (Antonius visar vägen in till sitt, Kleopatra går in före.)

Antonius Nu är du ledig, gode Dellius. (går in efter henne.)

Dellius Tydligen så var mitt goda råd till drottningen det rätta – till att börja med, åtminstone. Det kan man kalla en god början till en spännande intrig med oförutsägbara konsekvenser. Rom må rysa i den kalla västern inför denna nya österns värme som må vara endast välgörande kärlek här men som i Rom kan ses som något mycket vågat och utmanande.

Akt II scen 1.

Octavianus Nå, vad nytt från den där boven i Alexandria? spionen Han och Kleopatra ligger städse omslingrade i varandra när de inte festar under överdrivet slöseri.

Octavianus Har han erövrat henne eller är det hon som fångat honom? spionen Det tycks vara bådadera frivilligt å ömse sidor.

Octavianus Det vill jag påstå är en farlig union. Vad säger du, min värde Lepidus?

Lepidus Om Kleopatra och Antonius slår samman sina världar, Roms gedignaste armé och dess mest rika och omistliga provins, så kan Roms centrum flyttas till Egypten.

Octavianus Det är just det som jag menar. Vår Antonius måste återvända hit.

Lepidus Men hur ska det gå till? Han ligger omslingrad och levande begravd av tidens mäktigaste bläckfisk, som ju även var den enda Caesar gav sig inför.

Octavianus Men Antonius är ju gift. Hans hustru är en eldfängd dam som inte gärna ger Antonius resebrev och ännu mindre skilsmässa.

Lepidus Jag vet. Hon är rätt desperat och slåss förgäves för hans sak och rättigheter medan han av hjärtans lust bedrager henne.

Octavianus Hon har retat många och fått många fiender. Vi ställer henne inför rätta.

Sedan är Antonius inte mindre karl än att han ilar till en nödställd hustrus sida.

Lepidus Och vad gör då Kleopatra?

Octavianus Hon får leva ensam, som hon gjorde efter Julius Caesar. Hon behöver ej Antonius som man. Han är för henne blott en ambition och ett maktmedel. Och som sådant så behövs Antonius bättre här i Rom. Lepidus Jag tror att du har talat rätt.

Octavianus Antonius är vår och Roms och aldrig någon annans.

Lepidus Är din syster ännu intresserad av den vilsne och förtappade vivören?

Octavianus Jag är intresserad av att hon är intresserad av Antonius.

Lepidus Ja, det räcker väl för att han skall bli vår igen?

Octavianus Men först skall Fulvia åtgärdas.

Lepidus Du vet vad man skall göra.

Octavianus Det är bra att du åtminstone är pålitlig, min gamle vän.

Scen 2. Sikyon.

Antonius Dellius Antonius

Hur är det med henne?

Vi har nästan kommit för sent. Är hon döende?

8

Dellius Kanske död.

Antonius Vi får icke dröja mer ett ögonblick. (går in till Fulvia.)

Min älskade, hur är det? (omfamnar henne på hennes dödsläger.)

Fulvia Är det verkligen du, Antonius?

Antonius Du känner alltså igen mig. Alltså lever du fortfarande.

Fulvia Allt jag gjorde var för dig, min älskade.

Antonius Ock det, att du lömskt stämplade mot Rom? Fulvia Det var för din skull endast! Marcus! Ser du inte att allt vad Rom gör går ut på att utmanövrera dig?

Antonius Det verkar inte så. Den unge Octavianus har erbjudit mig all Orienten och den gamle Lepidus allt Afrika. Allt tyder på en strävan mot from endräkt. Jag tror mer att du upprörde världen bara för att locka mig till Rom och dra mig bort från frillan Kleopatra.

Fulvia Alltså känner du mig än! Du läser ännu mina tankar och förstår mig! Jag är glad, min älskade, att jag fick dö för dig. Men akta dig för Rom. Du har ej fiender i öster hos de arga parterna men endast i det intriganta Rom, där en ung Caesar grubblar varje dag på hur han skall bli av med dig. Och han är säker i sin sadel, ty han rider högt på obesticklighet och dygd, en fager illusion som alltid bländade allt romerskt men som aldrig fanns i verkligheten.

Antonius Du är allt ännu min kloka hustru.

Fulvia Men vem blir det när jag ej finns kvar? Blir det den kyliga Octavia, som i allt går sin broders ärenden? Hon är den säkraste och tråkigaste. Eller blir det Kleopatra, denna farliga fatala frestelse, som lockade den store Caesar och som lockar dig till undergång?

Antonius Det blir ej någon mer om du blott icke dör ifrån mig.

Fulvia Du har älskat mig för sent. (dör) Antonius Fulvia! Fulvia! Ack, där lämnade mig nog min enda vän, den enda som förstod mig. Vad finns kvar väl efter detta av den svage känslige Antonius? Bara mörkret av intriger i den stormnatt som är maktens fasansfulla Rom! (sörjer den döda, lägger sig hos henne, snyftar innerligt.)

Scen 3. Rom, som i akt I scen 2 (i Octavias hus).

Octavianus Det viktigaste, Octavia, är att Antonius får förtroende för oss och känner sig säker hos oss. Vi måste vinna honom tillbaka.

Octavia Är det för din egen skull eller för Roms skull?

Octavianus För Roms skull mest.

Octavia Nåväl, vi ska ta hand om honom, som en moder en förlorad son, men jag tror inte vi kan räkna med att få behålla honom.

Octavianus Det gäller bara att vinna honom. Resten kommer sedan.

Octavia Här kommer nu Lepidus med Antonius. Har de stannat på vägen?

(Antonius och Lepidus halvskrålar utanför.)

Octavianus Det låter så. I så fall är halva jobbet gjort.

(Antonius och Lepidus inträder med armarna om varandra.)

Antonius Här kommer vi, ljuva härskarinna, de fallna hjältarna från det nesligt förrådda och förödda Trojas riddarsalar!

Octavianus Vad har ni gjort på vägen, Lepidus?

Lepidus Vår gode vän här behövde sig en styrketår.

Octavianus Uppenbarligen.

Antonius Tro mig, mina vänner, sådant gör bara den trogne Antonius gott.

Octavia Middagen är serverad. Nu behöver ni väl ingen aptitretare?

9

Antonius Livet i sig, sköna dam, är en evig aptitretare. Man kan aldrig få för mycket. Har man en gång fått smak för det är man förtappad för alltid.

Octavianus Du kan behöva litet god mat, Antonius.

Antonius Försöker du muta mig, din krypande hyena?

Lepidus Lugna dig, Marcus.

Antonius Jag är bara ärlig och säger som det är. Vad vill du tubba mig till nu, Octavianus?

Octavianus Bara ansvar och förnuft.

Antonius Vad innebär det?

Octavianus Antonius, eftersom du har väckt frågan skall jag svara dig ärligt. Vi är dig mycket tack skyldig och vill behålla dig som vän. Rom behöver dig. Vi erbjuder dig hela Asien och min syster, som älskar dig. Se det som en gåva. Tar du emot den?

Antonius Det låter som en komplott. Och vad får Lepidus?

Octavianus Hela Afrika.

Antonius Och du själv?

Octavianus Rom och Europa.

Antonius Du reserverar alltså den högsta makten åt dig själv.

Octavianus Nej, bara det högsta ansvaret, som Gaius Julius Caesar testamenterade det åt mig.

Antonius Och du ger mig utan förbehåll din syster till maka utan att hon känner mig?

Octavia Jag känner dig, Marcus Antonius. Vi håller alla av dig och särskilt jag.

Antonius (drar sig ifrån dem) Min maka Fulvia är död. Vet ni vad hon gav mig i testamente? (de svarar ej.) Hon sade mig, att Rom var det enda som hotade mig, och att du, lille Caesar, dagligen grubblade över hur du skulle bli av med mig.

Octavianus Om jag gjorde det, Marcus Antonius, varför skulle jag då skänka dig en tredjedel av Rom och dessutom min bästa vän min kära syster? Skulle jag då inte hellre se att du låg kvar och ihjälförsoffades hos den där horan i Alexandria?

Antonius Förtala inte en drottning, Octavianus.

Octavianus Du kallade henne alltid själv Caesars soldatfrilla. Tydligen har du ändrat mening.

Antonius Octavia, du kände Fulvia och mitt stormiga äktenskap med henne. Du känner till mitt praktliv med Kleopatra. Ändå är du villig att ställa upp med mig i äktenskap?

Octavia Jag tror mig kunna giva mer och bättre kärlek än de förra.

Antonius Då är du både mera storsint, ädel och förslagen än vad jag förtjänar.

Octavia Du har aldrig haft en riktig hustru. Jag har ambitionen att för dig bli äntligen den rätta.

Antonius Och om det var mitt fel att det gick åt skogen med de förra?

Octavianus Ge henne en chans. Rom överger dig aldrig med sin kärlek, frände och kollega.

Antonius Om jag ändå kunde tro på er. Så fort Rom nämns med all den makt det står för känner jag en stank av falskhet, som om allting var en lögn och varje innerlig försäkring blott täckmanteln för en motsatt mening. Jag kan icke lita på er, intrigörer, men jag tackar aldrig nej till kärlek. (omfamnar plötsligt Octavia och kysser henne.) När skall vi gifta oss, Octavia?

Octavia När du vill.

Lepidus (till Octavianus) Octavianus, du har vunnit spelet.

Octavianus Jag gratulerar er, min syster och min måg. Förlovningen må kungöras i morgon och ett härligt bröllop firas inom några veckor.

Antonius (till Octavia) Bara du ej tråkar ut mig.

Octavia Jag skall tjäna dig i allt i ödmjukhet och innerligaste välvilja.

Lepidus Är det inte dags att äta?

10

Octavianus Lepidus Octavia Antonius Octavianus

Kom nu, mina vänner, till supén! Nu är det dags att festa!

Ja, så ska det låta!

Må det bli förlovningsfesten och försoningsfesten för oss alla.

Allt kan sväljas ner med litet vin. (dricker) Jag ber er, mina vänner, låt oss dricka oss otörstiga och äta oss förnöjda!

(De griper sig an med middagen.)

Scen 4. Alexandria.

Kleopatra Nå, vad bringar du för skandalösa nyheter från Rom, din dystra olyckskorp? budbäraren Jag fruktar att jag knappast kommer att behaga er.

Kleopatra Allt nytt från Rom är bara sämsta tänkbara nyheter. budbäraren Även denna, är jag rädd för.

Kleopatra Nå, låt höra. Är Antonius död? budbäraren För er, men inte för sig själv.

Kleopatra Vad menar du, din spelevink? budbäraren Hans hustru Fulvia dog i upprorsstämning mot all makt i Rom och mest mot er, som hållit hennes make isolerad här så länge ifrån henne.

Kleopatra Och vad rör det Antonius? budbäraren Han har gift om sig.

Kleopatra (reser sig) Och med vem? budbäraren Octavia, den ädla äldre halvsystern till Octavianus.

Kleopatra Och han gjorde det av egen vilja, eller blev han tvingad? budbäraren Det är icke klargjort vad som vägde tyngre: äktenskapsanbudet eller Octavianus maktspråk.

Kleopatra (vänder sig ifrån honom) Och vad tror du själv? Är änklingen-brudgummen lycklig? budbäraren Även det är svårt att avgöra. Officiellt är äktenskapet lyckligt och harmoniskt, men jag gissar att Antonius snart blir uttråkad av en så dygdig hustru.

Kleopatra Ja, ett idealiskt äktenskap slår alltid fel. Det håller aldrig. Det är nog det enda goda i ditt budskap, att Antonius äktenskap ger sken av idealiskhet. Försvinn! budbäraren Tack, gärna. (blir glad åt att få gå.)

Kleopatra Vad tror du, Charmion?

Charmion Jag tror som kuriren att Antonius måste bli uttråkad av ett sådant dygdemönster.

Kleopatra Hon må ha hans kropp och lycka, men vi har hans själ, och den skall vi tortera tills han återkommer slagen av sin lycka till ett kräk av feghet. Hans makt är i Rom liksom hans lycka, men han kan ej leva utan sin förgätna själ, som han av slarv allenast glömde kvar här i Alexandria. Vi kan vara säkra på att han snart kommer hit som tiggare och söker efter den.

Charmion Det tror jag också, härskarinna.

Kleopatra Låt oss alltså ta det lugnt och bara vänta på den vilseförda pojkens återkomst. (sätter sig ånyo på tronen.)

Scen 5. Vid Messina.

Sextus Pompejus Jag hälsar er välkomna, världens herrar, till vår synnerliga fredsfest! Allt skall sonas denna dag i samklang och i goda vänners lag i mycket vin och härlig mat i överflöd!

Lepidus Det här är fredens dag som firas bör i hela världen.

11

Pompejus Rätt så, min gode Lepidus! Stig på ombord och ät och drick och fröjdas och var glad! (Lepidus stiger ombord på bankettskeppet.)

Octavianus Du godtar alltså våra villkor, att du får Sicilien och Sardinien om du bara skeppar vissa kvantiteter säd till Rom vid regelbundna rutter?

Pompejus Självfallet, min gode Octavianus! Era villkor är högst generösa och till fullo acceptabla! (Octavianus stiger ombord.)

Antonius Hur vet vi att du ej har en argan list att dölja under togan bakom allt det här ståhejet?

Pompejus Ädlaste Antonius, min fader var en ärans man, hur djupt han än förnedrades och förorättades av Gaius Julius Caesar, och jag är hans son och lika pålitlig som han när hedern ställs i fråga. Kliv ombord och var som hemma i vår utomordentliga fredsfest!

Antonius Här saknas då ej vin åtminstone. (går ombord.)

Agrippa Vi litar på dig denna dag, Sextus Pompejus. Du har övertygat oss med denna översvallande välvilja. Det är bäst för dig att du ej sviker oss.

Pompejus Seså, min gode man, släng bort din misstänksamhet över bord! Den platsar ej i tiden längre. Ät och drick dig full, var glad och festa med i evighetens gyllne fred! Det är det enda vettiga att göra.

(Agrippa går ombord. Pompejus följer efter.) Älskade kamrater och kolleger, kära vänner, nu är timmen slagen för en äntlig säker fred som måste iakttagas i minst tusen år! Låt matgladheten övertrumfa girigheten och misstänksamhetens sjuka ensamhet, låt levnadsglädjen härska över fruktan och intrigerna om makten, och låt kärleken besegra hämndlystnadens egoism! Jag glömmer och förlåter härmed mordet på min far och omfamnar er alla i en broderlig välvilja utan gränser. Låt oss skåla allesammans för den oinskränkta freden! (höjer en bägare. Alla är med.)

Antonius Skål, Pompejus, för din ädelhet!

Pompejus Jag återgäldar skålen, ädlaste Antonius!

Lepidus Skål för freden!

Octavianus Och för ömsesidigt samförstånd!

Antonius För kärleken och vinet!

Agrippa Och för världens fred i evig framtid!

Pompejus Skål! (alla dricker.)

Hugg nu in, och var välkomna! – Ja, vad är det, Menas?

Menas (konfidentiellt) Är det inte dags att göra slag i saken nu?

Pompejus Var menar du?

Menas Nu har du möjlighet att ge tillbaka för all gammal ost. Vi kapar linorna, och när galären drivit ut så massakrerar vi det hela samlade triumviratpatrasket inklusive amiral Agrippa. Så blir hela världen din på blott ett ögonblick.

Pompejus Du föreslår en kupp?

Menas En kort och ögonblicklig sådan. Du har alla här nu. Aldrig återkommer sådant enastående tillfälle.

Pompejus (tar honom på axeln) Käre Menas, om du kapat linorna och tigit om det inför mig och sedan genomfört en sådan kupp så hade jag ej protesterat. Men en sådan sak kan jag ej göra överlagt mot mina gäster. Varför kläckte du din plan för mig?

Menas Så det går inte för sig?

Pompejus Nej, tyvärr. Du skulle själv ha gjort det. Sätt dig nu och festa som de andra och glöm bort all makt och allt förflutet.

Menas Ja, jag är väl tvungen då att lyda dina order. (deltar i festen.)

Pompejus Mina vänner, smakar maten väl? Är vinet väl serverat, tempererat, luftat och till lags?

Antonius Förträffligt, ädlaste Pompejus! Här är vi ju mer tillfreds än hemma!

12

Agrippa Säg nu som det är, Antonius. Det här är roligare än Alexandria och den fala Kleopatra.

Lepidus Påminn honom ej om henne.

Antonius (förstämd) Du har rätt, Agrippa. Henne hade jag nu redan glömt.

Octavianus Glöm henne då på nytt, Antonius. Du har ju en hustru nu.

Antonius (för sig själv) En hustru, ja, men därmed är jag även fjättrad vid den dystraste förpliktelse och tråkighet. Hon är en ko som det ej går att mjölka. Genom äktenskap med henne lever jag i Octavianus skugga och ser aldrig solen mer. Nej, jag går under om jag stannar kvar i Rom. Octavia får följa med mig till Athen om hon behagar.

Agrippa Förlåt, vad sade du?

Antonius Rakt ingenting. Jag tänkte blott på mina plikter.

Lepidus Mot Octavia?

Antonius Nej, mot mina soldater. De behöver krig, och Parthien är ej besegrat ännu. Mina vänner, jag ber er förlåta mig, men jag är tvungen till att bryta upp.

Octavianus Vadan denna plötsliga upprinnelse av pliktförnimmelse?

Antonius Det borde du väl veta och förstå om någon, Octavianus. (lämnar skeppsbanketten.)

Agrippa Vad gick det åt honom?

Lepidus Du var klumpig nog att påminna vår brudgum om den fala Kleopatra.

Agrippa Men hon är väl glömd? Hon har väl ingen makt mer över honom?

Octavianus Nej, det trodde vi, tills du tog fram henne ur skåpet.

Agrippa Sablar också!

Pompejus Glöm nu allt och hela Rom och drick och var blott glada! Det är allt vad jag begär, och det är därför ni är här!

Menas Du är godtrogen intill dumhet! Nu är tillfället förspillt!

Pompejus Jag kunde ej ha gjort det. Varför gjorde du det ej på eget initiativ? Men du var tvungen att inviga mig, en ärans man, i planen!

Menas Jag beklagar.

Pompejus Ja, det gör jag också.

(Festen fortsätter.)

Akt III scen 1. Antonius och Octavia vid en middag hemma.

Antonius Förstår du inte att jag är utledsen på dig!

Octavia Men vad har jag gjort dig?

Antonius Ingenting! Det finns ingenting som jag kan anföra mot dig. Du är fläckfri och dygdig som en gammal vestal, du är höjden av respektabilitet, du är den bästa tänkbara kvinna i världen, men du är så ohjälpligt tråkig!

Octavia Jag beklagar om jag har misshagat dig.

Antonius (slår näven i bordet) Det har du inte! Om det är något du inte har gjort så är det det!

Octavia Försök ha tålamod, Marcus. Genom mig har du i alla fall världens säkraste ställning. Du kan inte bli bättre allierad med min bror än genom mig, och nu när Lepidus verkar småningom bli utmanövrerad kan det löna sig att befästa relationen med min bror. Med mig har du allt. Utan mig skulle du förlora allt.

Antonius Det låter nästan som ett hot om utpressning. Du vill alltså att jag enbart skall vara tacksam och underdånig och kanske göra det som gamle rucklaren Lepidus vägrade göra: kyssa Octavianus fötter. Det är just denna ständigt krypande och belägrande maktfullkomlighet hos din bror som får mig att som gammal hästkarl sparka bakut. Jag tål inte att någon rider mig ens med den mjukaste tygel i världen.

Octavia Jag trodde jag var den rätta för dig.

13

Antonius Octavianus trodde han kunde tygla mig genom dig. Han bedrog både dig och sig själv.

Octavia Och det är inte du som bedrar dig själv?

Antonius Hellre det än att bli bedragen av andra!

Octavia Stackars Antonius!

Antonius Stackars Rom, som har Ciceros mord på sitt samvete!

Octavia Du ville ha honom bort. Octavianus ville skona honom.

Antonius Men Octavianus skrev under hans dödsdom. Därmed band han mig till sig, och det kunde inte ha skett på ett mera djävulskt sätt. Ett brott är en säkrare boja än någon smidd sådan i världen.

Octavia Alla brott kan sonas.

Antonius Det tvivlar jag på. Hur kan en politiker i etablerad maktställning sona ett mord på republikens fader? Det går bara inte.

Octavia Stackars Antonius.

Antonius Stackars Octavia. Jag måste lämna dig.

Octavia Vad tänker du göra?

Antonius Jag vet inte. Jag kan ju alltid kriga i Asien. (bryter upp. Octavia suckar.)

Scen 2. Rom. Octavianus Kalla mig vedervärdig om ni vill. Men hur kan jag lita på Antonius? Alla mina mellanhavanden med honom har varit förmörkade och stämplade av hans brutala öde. Jag ville aldrig Ciceros död, men Antonius insisterade därpå, och han var då mäktigare än jag. Bara för att jag behövde Antonius bättre än Cicero gick jag med på att Antonius fick mörda Cicero. Och vad fick jag för det? Jo, bara evigt växande problem med den brutale Antonius.

Han har nu tagit avstånd från mig och Italien och utkämpar framgångsrika krig mot parterna i Asien och skaffar sig därmed mera makt medan den farliga Kleopatra ligger i försåt med Julius Caesars son och bara väntar på att med Antonius hjälp få överfalla mitt Rom. Hur kan jag vara vänlig och tillmötesgående mot sådana faror?

Ja, vad är det, Maecenas?

Maecenas Jag kommer hit med din syster, som har bönat hos mig om att få se dig.

Octavianus Har Antonius redan svikit henne?

Maecenas Jag fruktar det är värre än så.

Octavianus Hon vet att hon alltid är välkommen. Varför går hon genom dig?

Maecenas Vem kan begripa sig på kvinnor?

Octavianus För då in henne till mig, vid alla gudars ära!

(Octavia uppträder.)

Nå, syster, har Antonius redan svikit dig?

Octavia Jag ville be Rom att icke svika honom.

Octavianus Rom har icke svikit honom.

Octavia Men ämnar göra det.

Octavianus Hur så?

Octavia Hans flotta har förvägrats ankring vid Brundisium. Du har pensionerat Lepidus, och du ämnar överfalla Pompejus och Sicilien. Ditt språk uttalar hänsynslös makt allenast med utslagning av alla dina vänner och det utan rätt.

Octavianus Vad har du för förslag?

Octavia Förlikning med Antonius.

Octavianus Och om jag vägrar?

Octavia (faller på knä, faller i gråt) Då gör du din egen syster till den olyckligaste av kvinnor.

14

Octavianus Jag fruktar att jag redan gjort det.

Octavia Ja, om du dömt Antonius i hans frånvaro.

Octavianus Jag fördömde dig till äktenskap med honom.

Octavia Det har jag aldrig ångrat. Han gav mig tre barn. Har du ångrat att han födde dina syskonbarn?

Octavianus Du födde dem, ej han.

Octavia Men han är deras fader, dina tre nevöers fader.

Octavianus (reser sig och går omkring) Vårt problem är att Antonius är opålitlig och helt karaktärslös. Men jag ska försöka göra upp med honom. Men jag säger dig, att det är endast din förtjänst. Så länge han ej kränker dig är han en helig broder för oss. Men om han bedrager dig förlåter jag den skälmen aldrig. Gå nu ur min åsyn och bär till Antonius det budet att han får gå in i Tarentum, där vi skall underhandla.

Octavia Käre bror, jag ilar. (bugar sig djupt och går.)

Octavianus Vad tror du, saklige Maecenas?

Maecenas Du gör rätt i att ge vår Antonius en chans, ty ännu har han ej förbrutit sig.

Octavianus Och tror du att han håller måttet? Kan han låta bli att vända sig på nytt till Kleopatra?

Maecenas Det kan endast framtiden besvara.

Octavianus Vill du höra vad jag tror?

Maecenas Jag lyssnar gärna.

Octavianus Jag är såpass realistisk att jag måste tro tyvärr, att om man så förvarnar den dumdristige Antonius med de gällaste trumpeter om att fara föreligger vandrar han blott desto raskare rakt in i saxen. Han är icke logisk och ser ej sitt eget bästa. Jag ska ge honom en chans, men jag tror ej, tyvärr, att han blir bättre därav.

Scen 3. Alexandria.

Kleopatra Berätta mera, Dellius.

Dellius Planlöst har han irrat fram i Asien och begått ohyggligt svåra misstag som blev närapå hans undergång, om han ej haft så kompetenta generaler, som skött kriget åt den nyckfulle förvirrade triumviren och som räddat honom och hans män från katastrof.

Kleopatra Men han har ändå vunnit över parterna?

Dellius Men icke tack vare sig själv. Det menar alla kunniga, att både Octavianus och Antonius vore ingenting om de ej haft så kompetenta generaler, ty de har ej själva utfört någonting.

Kleopatra Men han har segrat över parterna. Det är det enda viktiga.

Dellius Ja, han har i sin oförsiktighet haft en högst oförtjänt otrolig tur.

Charmion Nu kommer han.

Kleopatra Han är välkommen.

(Antonius in, faller på ena knät för Kleopatra och böjer nacken.)

Antonius Var hälsad, Medelhavets drottning. Jag nedlägger halva Asien för din spira.

Kleopatra Och var är din hustru?

Antonius Vilken hustru?

Kleopatra Octavianus syster.

Antonius Man kan ej ta hustrur med på långa krigståg.

Kleopatra Likväl kommer du till mig och återvänder ej till henne.

Antonius Hon är tråkig.

Kleopatra Så du förolämpar hela Rom och Octavianus med att inför världen skymfa honom, som dock är den mäktigaste mannen i vår värld?

15

Antonius (reser sig) Han är en strunt! Han har skrotat Lepidus, som hjälpte honom till hans ställning, och han krigar mot Pompejus för att krossa denne, fastän denne hållit alla fredsavtal. Han är en hänsynslös och enkelriktad egoist, och hela den förförda värld som han behärskar följer honom i en osund omänsklig utveckling mot en skenande och farlig självförgudning som skall sluta med förskräckelse för hela Rom! Kleopatra Du har med andra ord utmanat honom på duell.

Antonius Jag kan ej längre med det falska Roms förhävelse och självgodhet! Jag återvänder aldrig mer till detta rike av familjesplittring, egennyttig korruption och egoistisk kortsynthet.

Kleopatra Du har med andra ord bränt dina skepp.

Antonius Min flotta står till ert förfogande, och så gör mina härdade arméer.

Kleopatra Ämnar du då enlevera mig?

Antonius Nej, men jag friar till din allians. Du har en son med Julius Caesar.

Kleopatra Han är icke lagligt äkta.

Antonius Men han är en son till Julius Caesar. Octavianus är blott en nevö i andra led. Egentligen har din son större rätt till Caesars arv.

Kleopatra Du vill med andra ord ha krig med Rom? Antonius Det verkar oundvikligt.

Kleopatra Då är du förlorad. Kom till mig, din stackars hästkarl. (Antonius sätter sig hos henne på tronen; hon omfamnar honom ömt.) Du behöver tröst och någon som kan moderligt ta hand om dig. Jag skall ej svika dig.

Antonius Kan jag förlita mig på det?

Kleopatra Fullkomligt.

Antonius (griper henne passionerat) Låt oss älska då som aldrig förr.

Kleopatra Min vän, du hade alltid en benägenhet att skena.

Antonius Fulvia var en märr mot dig, och den oskyldiga Octavia en sugga. Du var endast alltid levande och mänsklig, åtråvärd och oåtkomlig i din gåtfullhet. Vad är det för en makt du trollbinder mig med liksom Julius Caesar?

Kleopatra Det är all makt utom den politiska.

Antonius Och därför kan du inte definieras.

Kleopatra Jag är glad att jag ej har gjort dig besviken.

Antonius Endast du har ej gjort mig besviken. Alla andra är förbålda falska fjäskande och fjärtande föraktliga fruktlösa fän. Blott du har klass och värdighet.

Kleopatra Då har du kommit rätt, om du vill ha moraliskt stöd mot Rom. Antonius På samma sätt skall jag då stödja dig och din Caesarion.

Kleopatra Vad kan jag mer begära?

Antonius Blott min kärlek. Vill du ha den?

Kleopatra Givetvis.

Antonius Vad väntar vi väl då på?

Kleopatra En bankett. Den väntar utanför på dig.

Antonius Du har då välkomstceremonier som vanligt?

Kleopatra Givetvis.

Antonius Du tycks alltid förekomma mig. Jag följer dig. Du har initiativet.

Kleopatra (reser sig) Låt oss då, Antonius, ta vårt rike i besittning.

(Hon leder ut honom vid handen. Han håller jämna steg med henne. De går ut.)

Dellius Antonius har då krönt sitt oförnuft med kapitulation för en betänklig värnlös kvinna.

Charmion Missunnar du dem en härlig äkta kärlek?

Dellius Inte alls, men den är högst politiskt oförnuftig. Båda kan förlora allt på kuppen.

Charmion Är det icke värt det, om man älskar? (går) Dellius Fan ta mig om jag begriper mig på detta lands häxkonster! Aldrig tror jag att en romare kan bli egyptier! (går.)

16

Scen 4. Rom. Octavia Tro mig, broder, det är bara jag som än kan åstadkomma fred.

Octavianus Du är en höna om du ännu tror på den där drinkaren och äktenskapsförbrytaren! Förstår du ej hur han har förödmjukat dig?

Octavia Han är min make, och jag älskar honom. Glöm ej att han gav mig tre av dina syskonbarn.

Octavianus Men han har ju bedragit dig! Han ligger nu med horan Kleopatra och ger henne barn! Hur kan du skydda honom då?

Octavia Jag vill undvika kriget. Jag tror att jag kan besegra drottning Kleopatra.

Octavianus Och hur då? Hon ger Antonius att dricka och förleder honom genom vällustnöjen utan tal på nattliga dansklubbar blott till dekadens och glömska av sig själv och sina plikter! Hur kan du, den dygdiga och ädla, konkurrera med en sådan sköka?

Octavia Med min heligare kärlek.

Octavianus Du är då naiv!

Octavia Nej, bara trogen. Han har ej förskjutit mig. Ge oss en chans, min broder, innan du får ångra att du släpper loss inbördeskrigets alla onödiga fasor!

Octavianus Hur kan jag väl säga nej till dig, min syster? Du är allt jag har. Så res då till din make och bevek den oförbätterlige rucklaren! Men hys ej några illusioner!

Han är helt förtappad, han har förolämpat dig och kränkt dig inför hela världen, och en fortsättning av er förbindelse kan endast innebära ännu större smälek för dig, så som jag helt realistiskt ser det. Res till honom och försök att stifta fred, besegra den professionella Kleopatra om du kan med ädlare och heligare konster, men tyvärr besegrar synden allt.

Octavia Min broder, du är grym.

Octavianus Nej, bara realistisk.

Octavia Jag skall resa, och jag skall besegra Kleopatra.

Octavianus Res med min välsignelse. Beklaga ej ditt öde när du återkommer gråtande med all din ärbarhet förlorad!

Octavia Akta dig, min bror, för att av fördom underskatta kvinnorna!

Octavianus De vållar bara ändlösa bekymmer. Deras enda vishet ligger i när de överantvardar allt bestämmande åt männen.

Octavia Du är alldeles odräglig! (går.)

Octavianus Men jag har rätt.

Scen 5. Alexandria.

Kleopatra Så du menar, Dellius, att nu har Antonius fullkomligt glömt bort mig, och nu reser hans gemål från Rom honom till mötes för att återställa freden, äktenskapet och den fasansfulle Octavianus övermakt?

Dellius Det är er egen tolkning, ljuva drottning. Faktum är, att Caesar sänt Octavia att stifta fred med din Antonius.

Kleopatra Och vad gör då vår Antonius?

Dellius Han rustar sig för fortsatt krig mot parterna.

Kleopatra Min vän, där har du fel. Jag ligger före dig i underrättelser. Han är på väg till oss. Jag lyckades omvända honom genom mina brev. Han har nu stiftat fred med parterna och fattat att Rom är en värre fiende för hela världen än det primitiva Asien.

Dellius Jag begriper mig ej på er klokhet och er underrättelsetjänsts effektivitet.

17

Kleopatra Jag lärde mig av Julius Caesar att nödvändigt vara först och främst politisk. (Buller utanför. Kleopatra småler.) Hör du hur bråkstaken drumlar utanför? Jag tror vi får besök. (Antonius gör entré.)

Antonius Min Kleopatra! (kastar sig i Kleopatras knä och gråter i hennes sköte.) Ännu lever du, och det är mitt livs enda lycka! Man förklarade för mig att du var döende!

Kleopatra Jag led av litet sot, men det gick över. Nu är jag fullkomligt frisk när du är välbehållen kommen åter.

Antonius Ljuvaste min drottning! Hur kunde du väl tro att jag fortfarande höll mig till egoismens maktparti i Rom? Kleopatra Din maka älskar dig fortfarande.

Antonius Hon är ett menlöst blötdjur som ej någonsin har fattat själv att hon blev gift med mig för att det var politiskt fördelaktigt för Octavianus.

Kleopatra Och för dig.

Antonius Politisk fördelaktighet, min vän, är bara etablerandet av brottslighet. Det finns ej makt som ej gått brottets väg för att befästa den.

Kleopatra Det gläder mig att du är såpass realistisk.

Antonius Kärleken till dig har gjort mig sådan. Du har lärt mig.

Kleopatra Då var ej mitt liv förgäves.

Antonius Hade det då varit det förutan mig? Du hade ju den store Julius Caesar också.

Kleopatra Han var gammal medan jag var ung. Han lärde mig en hel del nyttigheter, men för övrigt var han bara torr och skrynklig mest.

Antonius Men ni var kära i varandra?

Kleopatra Han var mera erfaren än jag och utnyttjade hänsynslöst sin större kunskap mot mig när det gäller älskog. Jag var ofta bara kött för honom.

Antonius Du blir aldrig bara kött för mig.

Kleopatra Det hoppas jag då verkligen.

Antonius Men tror du att vi klarar av ett krig mot Rom? Kleopatra Det viktigaste är att vi gör motstånd. Cassius lärde mig, att motståndet mot envåldshärskardömet aldrig kan besegras och att detta slutligen är dömt till undergång hur många demokrater och republikaner som än faller offer för den fåfänga som makten är. Vi måste göra motstånd tills vi dör, Antonius. Det är vår mest angelägna plikt.

Antonius Det gör jag gärna för din skull, min älskade.

Kleopatra Gör motstånd?

Antonius Ja, och dör för dig.

Kleopatra Då är du tapper.

Antonius Det blir samtidigt ett intressant experiment. Kan vår makt, som är endast kärlek och politisk frihet, klara sig mot all den överlägsna militära stormakt som är Rom? Kleopatra Det får vi se.

Antonius Och det är väl värt ett försök åtminstone.

Kleopatra Om kärleken än dör och blir besegrad och förnedrad genom orättvis vanära vinner den till slut ändå. Det tror jag ej som drottning men som kvinna.

Antonius Kvinnans kvinnlighet är mera övertygande än all manschauvinistisk skrytsamhet och egenmäktighet i världen.

Kleopatra Sannerligen tror jag inte du har rätt. (kysser honom. Han kysser tillbaka, och deras kyss blir lång.)

18

Akt IV scen 1. Rom. Octavias (Antonius) hem.

Octavia Nej, min bror, det kan jag aldrig göra. Detta är mitt hem, och du kan ej fördriva mig, din syster, från sitt hem.

Octavianus Du är då halsstarrig och envis! Inser du ej vidden av den skymf du utsatts för av den förrädaren?

Octavia Han är den ende fadern till mina tre barn, dina tre syskonbarn.

Octavianus Så länge du fortsätter leva öppet som om inget hade hänt blir bara din skandal och hans än mera uppenbar och skändlig.

Octavia Jag gör blott min plikt som moder och som maka.

(Barnen kommer in, fem stycken.) Kom till mig, ni älskade och glada småttingar och änglar! (De överfaller henne med kramar och glada tillrop och ömhet.) Mest för din skull bad jag om att alla skulle komma hit för att du skulle se dem. De är alla mina barn, och även Fulvias barn med Marcus får precis den samma uppfostran som mina egna.

Jag är moder åt dem alla. (De fortsätter att pussas och omfamnas och tumulta.)

Octavianus Du är exemplarisk som en romersk moder. Men Antonius svek och brott framstår samtidigt som en desto uslare och fulare missgärning.

Octavia Glöm Antonius i Egypten. Han är här och lever här hos oss i sina barn, och det är den Antonius vi älskade. (Dellius kommer in.)

Octavianus Du har besök.

Octavia Vem är det?

Octavianus Om jag ej minns fel är det Antonius bäste vän och general. Vad vill han här?

Octavia Han är välkommen liksom alla vänner till Antonius.

Dellius Förlåt att jag inträder så brutalt mitt i familjesammankomsten. Allt jag ville göra var att skaffa mig en skymt av hur den dygdiga och älskade Octavia ännu levde. Mina misstankar är mer än väl bekräftade.

Octavianus Och vad misstänkte du?

Dellius Att fru Octavia mer än någonsin är mera värdig såsom hustru än Antonius som man.

Octavia Säg inget ont om Marcus. Han är min, och inte ens hans bästa vänner får förtala honom i hans eget hus.

Dellius Jag ville ej förtala honom. Jag blott ville få ett skäl att få honom på bättre tankar emot er.

Octavianus Har han då även fräckheten att tänka illa om min syster?

Dellius Nej. Det är än värre.

Octavia Säg det ej.

Dellius Han tänker blott på Kleopatra.

Octavia (till barnen, med gråten i halsen) Seså, keruber, kila ut nu. Mamma kommer till er senare. (Barnen kilar ut. Efter en paus:) Om han är lycklig med en annan, varför vill ni inte låta honom vara det? (Männen är svarslösa.)

Octavianus Kom, Dellius. Låt oss tala sinsemellan. Ursäktar du oss, min syster?

Octavia Jag vet väl vad ni vill diskutera. Ni vill bara prata krig. Och krig av skändligaste sorten. Inte krig mot Asien eller Egypten. Nej, inbördeskrig. Jag ber er gå. (Männen går.)

Kvinnan lever blott för kärleken från mannen. Varför kan då icke kärleken från mannen existera utan att man måste kriga mot den? Mannens manlighet är enbart dum när han ej älskar. Desto viktigare är det för oss kvinnor att vi tar till vara de få ögonblick av mannens kärlek som är äkta och som därför, trots allt destruktivt, består i evighet.

19

Scen 2. Alexandria.

Antonius Hör och häpna, mina generaler, präster, folk och damer! Härmed kröner jag er drottning Kleopatra icke blott till drottning över ert Egypten, för det är hon ju sen gammalt redan, utan även till er suveräna drottning över Israel och Afrika och Cypern! (sätter ett diadem på hennes panna. Hon är skönare och praktfullare än någonsin.

Alla hurrar entusiastiskt.) Men hon skall ej vara ensam! Härmed utkoras till hennes medregent för dessa länder hennes son och Julius Caesars ende son Caesarion!

(Gossen framträder. Antonius kröner honom. Alla hurrar entusiastiskt.)

Men hon har två andra söner! Jag har inte glömt dem! Träd nu fram, prins Alexander! (Denne träder fram.) Härmed får du i besittning hela Partien, Armenien och Medien, när jag har lyckats erövra dem alla! Du är härmed Asiens kung! (Alla hurrar entusiastiskt.) Och dig, prins Ptolemaios, ger jag härmed allt Fenikien, Syrien och Kilikien! (Alla hurrar entusiastiskt.)

Kleopatra Och vad skall du själv ha, generöse givare, som skänker bort all världen tills du ej har något kvar?

Antonius Jag reserverar för mig själv det viktigaste och det enda viktiga.

Kleopatra Vad kan det vara?

Antonius Kleopatras hjärta! (omfamnar henne. Alla hurrar och ropar mer entusiastiskt än någonsin.)

Kleopatra Du gör då icke anspråk på ditt Rom? Antonius Rom är till för att glömmas. Låt det själv få sköta sina ruttna depraverade affärer! Vi har viktigare ting att sköta, och den viktigaste är förstås vår kärlek. (Kysser henne. Alla jublar.) (Öppet till alla:) Här ser ni segertecknet! Kärleken kan aldrig någonsin förlora!

Världsimperier må gå under, men ej någonting kan hota, skada eller hejda kärleken i evighet! (Alla jublar.) Och därför kan vi endast segra och besegra alla trista träkarlar från Rom och deras kärleksdöda politik! (Alla jublar. Soldaterna hissar Antonius och bär honom ut på sina skuldror under hejdlöst jubel. De kvarvarande fortsätter jubla åt Kleopatra och hennes praktfulla kungliga barn.)

Scen 3. Rom. Senaten. senator 1 Varför måste detta krig vara nödvändigt?

2 Har vi inte haft nog av inbördeskrig förut?

3 Vad tusan ska det vara bra för!

4 Antonius är populär och kanske än den starkaste mannen i Rom. 5 Rom har aldrig glömt hans gravtal över Caesar.

6 Må vi aldrig göra det!

Octavianus Herrar senatorer, jag har här bevis för att Antonius är förrädare! (håller upp en rulle.)

4 Det tror vi inte förrän vi ser det!

2 Vad är det för ett dokument?

Octavianus (vecklar ut det) Jag har här Antonius testamente!

4 Detta är ej lagligt.

3 Hur har han kommit över Antonius testamente?

6 Var det inte anförtrott åt de heliga vestalerna?

5 Ingen får kränka vestalernas helgd med att ta ifrån dem en ännu levande mans sista vilja!

Octavianus Jag måste göra det för statens skull och för dess säkerhet! Hör här vad Antonius ville göra med sin egendom! Nästan allt skulle tillfalla den ökända Kleopatra fastän han inte är gift med henne och fastän han har fyra av sina äkta barn 20

hos sin äkta maka här i Rom! Bland annat skänker han här Kleopatra Pergamons bibliotek, ett av de dyrbaraste i världen med sina över två hundra tusen rullar!

1 Vi vill inte höra längre.

4 Med all respekt, Octavianus, vi tror dig, och vi tror att Antonius verkligen är en förrädare mot din stat, men detta går för långt. Du har skändat Antonius lik förrän han är död.

2 Hur fick Octavianus testamentet från vestalerna? De kan ej ha utlämnat det godvilligt.

Octavianus Det är sant. De ville icke ge mig det. Men de sade, att om jag ville ha det fick jag hämta det själv.

2 Även om Antonius vill skänka hela Rom åt Kleopatra och skriver ett testamente om det, är ett sådant testamente ej skäl nog till ett inbördeskrig.

3 Ingen vill ha inbördeskrig utom möjligen Octavianus.

Octavianus Och har jag inte skäl tillräckligt? Antonius maka är min syster. Rom vet att hon inte har förbrutit sig mot Antonius. När Antonius lämnade henne för Kleopatra tog hon hand om Antonius hus och barn och vänner och fortsatte att älska honom på avstånd. Hela Rom känner till detta. Vad gör Antonius? Genom sina representanter vräker han henne från sitt hus och kör henne gråtande ut på gatan.

Ingen har älskat någon man som Octavia sin Antonius, och ingen har så illa behandlat en sådan kärlek som Antonius sin maka! I stället vill han skänka hela världen åt en fal föråldrad kurtisan!

1 Det räcker. Octavianus har rätt. Hela Rom är kränkt genom Antonius kränkning av sin hustru.

6 Ja, allt kan förlåtas Antonius men inte detta!

4 Jag är rädd, Octavianus, att vi måste ge dig detta krig.

3 Men ärelöst blir det, och ingen kommer att tacka oss för det.

2 Det blir ännu mera ärelöst än kriget mot Pompejus.

5 Inbördeskrig är alltid lika ärelösa, men dessutom tycks varje nytt inbördeskrig bli ännu mera ärelöst.

1 Senaten bifaller kriget. Saken är klar.

Octavianus Jag tackar senaten för förtroendet. Hur ärelöst detta inbördeskrig än må bli tror jag dock vi kan undvika onödig mansspillan. Detta tar jag på mitt ansvar: att färre offer ska skördas än i något tidigare inbördeskrig.

1 Må Octavianus hålla vad han lovar.

(Alla instämmer.)

Scen 4. Antonius läger.

Antonius Hur kan vi väl förlora? Jag är överlägsen denne strunt. Han är ej general.

Han vet ej någonting om strategi. Vi har till vår disposition fem hundra skepp och hundra tusen fotsoldater. Dessutom har vi tolv tusen ryttare. Han har ett lika stort kavalleri men bara åttio tusen fotsoldater och två hundra femtio skepp. Han har ej någon chans, för han är ingen krigsman.

Kleopatra Just för att du är så överlägsen ber jag dig att glömma dina stående arméer och ditt rytteri. Det vore en för lätt match om du bara körde över honom. Möt honom i stället blott med flottan. Då blir det en spännande kraftmätning.

Antonius Gärna det, min sköna. Det är inte mer än bara sportslighet. Vi glömmer all vår överlägsenhet till lands och ställer till med sjöslag.

– Ja, vad är det, Dellius?

Dellius General Domitius har övergått till Octavianus.

Antonius Liksom Deiotarus och Amyntas. Och hur många män tog fege generalen med sig?

21

Dellius Inga alls. Han flydde ensam i en liten båt.

Antonius Men hur skall han då klara sig? Sänd genast efter honom hans bagage, tillhörigheter, tjänare och vänner. Han kan inte visa sig för Octavianus utan stab.

Dellius Som ni vill, min general. (går) Kleopatra Du vill alltså belöna denne överlöpare för hans förräderi med att till honom skicka väpnare och vänner, stab och tjänare?

Antonius Jag tyckte om den mannen. Får jag inte vara ridderlig?

Kleopatra Naturligtvis, men är det klokt i krig?

Antonius Min sköna, ingenting är klokt i krig. (drar henne till sig.)

Scen 5.

Octavianus Begriper du dig på Antonius strategi? Allt vad han borde göra underlåter han att göra, och i stället gör han vad han inte borde göra. Varför skickar han mot oss en flotta som han inte själv behärskar medan han totalt tycks glömma sin armé, som alltid var hans enda starka sida?

Agrippa Han är övermodig, full och oberäknelig och dessutom olyckligt påverkad av Kleopatra. Man kan nästan tro att hon har föredragit öppen strid till sjöss blott för att vid behov själv kunna fly med större lätthet.

Octavianus Det är inte klokt. Antonius var ej tidigare någonsin en dåre i det militära.

Agrippa Men han är det nu.

Octavianus Såvida inte allting är en fint.

Agrippa Det förefaller inte så. Men han är skrytsamheten själv och helt berusad av sin vettlöshets fåfänga. Många av hans skepp är ej bemannade, de flesta är det dåligt, medan deras praktutsmyckning kostar millioner. Det är ej en flotta som han presenterar. Det är en parad av fåfänga kulisser.

Octavianus Är det rätt att föra krig mot sådan grannlåt?

Agrippa Vi är tvungna, ty grannlåten är politiskt ställningstagande mot Rom. Octavianus Det är väl så. Men du får sköta slaget. Jag är trött på alltihop. (går) Agrippa Det blir ett slag som lär gå till historien, men ingen vet än hur. Själv fruktar jag blott nesan av att ha lett Roms massiva militärmakt mot en pappersdrake och Roms hela våld mot föga mer än blott en kvinna.

Scen 6. Antonius galär vid Aktion.

Antonius Vi segrar! Vid min själ! Jag tror vi segrar!

Dellius Än är icke segern given. Snarare är läget spänt och jämnt.

Antonius Men Octavianus är hårt trängd! Den store amiralen som besegrade Pompejus och Sicilien är ej längre lika styv i korken! Amiral Antonius är lika god som han!

Dellius Än är ej segern given. Ropa icke seger förrän den är säkrad!

Antonius Den är säkrad, tro mig, gode Dellius! Med Kleopatras hjälp är ingenting omöjligt!

Dellius Ja, det verkar så. Ge akt på Kleopatras skepp.

Antonius Min drottning! Men vad gör hon?

Dellius Hon har lämnat slaget och styr bort för förlig vind med vind i alla segel.

Antonius Men vad menar hon?

Dellius Det kan man undra. Alla hennes skepp tycks följa henne.

Antonius Något måste ha ägt rum ombord. Ja, något måste ha hänt henne.

Dellius Hon har blivit galen, gripits av panik och feghet eller bara blivit rädd.

Antonius Just när vi skulle segra! Detta är alldeles oerhört!

22

Dellius Än kan vi vinna.

Antonius Aldrig utan henne. Lägg om rodret, Dellius.

Dellius Men vad säger ni?

Antonius Lägg om vårt roder! Vi skall följa henne!

Dellius Ger ni då upp slaget utan vidare?

Antonius Vad är ett slag mot kärlek utan gränser? Lägg om rodret! Jag gör ingenting förutan henne! Om hon inte krigar med mig kan jag ännu mindre göra det!

Och om hon sviker mig är det min plikt att hellre svika mig än henne! (går) Dellius Det här går över mitt förstånd. Så får man bara inte göra. Det är mot all praxis och är utan motstycke i krigshistorien. Men en order är en order. (suckar och rycker på axlarna. Ropar till kaptenen:) Lägg om kursen! Följ Kleopatras skepp och hennes flotta! Amiralens order! (för sig själv) Men aldrig gav jag en dagorder som så djupt skar mig i hjärtat.

Scen 7. Kleopatras skepp. kaptenen Min drottning, jag ser Antonius skepp komma efter oss.

Kleopatra Låt honom komma. kaptenen Han signalerar att han vill komma ombord.

Kleopatra Låt honom komma. kaptenen In med årorna! Lägg oss jämsides med Marcus Antonius!

Charmion Vad skall du säga till honom, drottning?

Kleopatra Vad spelar det för roll? Låt honom gräla och låt honom gråta. Jag struntar i vilket.

Charmion Ni måste säga något.

Kleopatra Nej, Charmion, det måste jag inte.

(Antonius kommer ombord, bestört och uppriven.)

Antonius (struntar i alla ceremoniella hälsningar från kapten och manskap.)

Kleopatra, vad är detta?

Kleopatra Behöver du fråga?

Antonius Det liknar ju en vansinnig panikartad flykt!

Kleopatra Vad är det annars?

Antonius Har du blivit alldeles förryckt?

Kleopatra Gräla gärna på mig. Jag tänker inte svara.

Antonius Har du då ingen förklaring?

Kleopatra Nej, Antonius, det har jag inte. kaptenen Ers höghet, Caesars skepp är inom synhåll. De förföljer er.

Kleopatra Jag vet. Det måste Caesar göra. Det betyder att vi har förlorat drabbningen vid Actium. Men Caesar vinner aldrig. Sätt till alla segel, och sätt fart på roddarna. kaptenen Sätt till alla segel! Öka takten, ni där nere!

Antonius Var det då allenast räddhåga och nerverna som inte höll?

Kleopatra Jag kan ej svara dig, Antonius.

Antonius Är du inte ens då ledsen?

Kleopatra Ledsen över vad?

Antonius Vi har förlorat kriget!

Dellius (kommer fram) Tillåt mig, Antonius. Vi har förlorat flottan, men dina arméer är fortfarande intakta och i stridsberedskap.

Antonius För dem genast över ifrån Makedonien till Asien. (Dellius går.)

Jag tänker inte tala till dig mera, Kleopatra, förrän du har givit en förklaring. Du bevekte mig att satsa allt på detta sjöslag, och du bidrog själv med dina skepp. Men

23

mitt i striden överger du mig, ja, prisger du din man och hans karriär och flotta och din egen flotta!

Kleopatra Du behöver inte tala till mig mer, Antonius. Om du stannat kvar vid Actium kunde du ha segrat, men du följde efter mig. Du kan ej fråga mig om vad som rör ditt eget öde. Du är ensam om det, liksom jag är ensam om det öde som blir mitt. Jag är ej född till krig och våld, ty jag är kvinna. Det är all förklaring jag kan ge.

Och därför kunde jag ej genomföra Actium.

Antonius Men det var hänsynslöst mot mig!

Kleopatra (hårt) Och när har mannen någonsin haft någon hänsyn att bevisa någon kvinna? Håll dig på din kant med dina hänsynslösa teorier, man, men för dem icke över på en kvinna! Vi befattar oss ej med den hänsynslöshet som är mannens privilegium. (går) Antonius Allt är fallet. Är det mitt fel, eller var allt bara för en kvinnas skull? Jag blir ej klok på detta öde som är min förvirring. (sätter sig resignerat på däcket och blir dyster.)

Akt V scen 1. Caesars läger.

Caesar Så Antonius skickar sändebud till mig och tigger om att låta honom vara?

Agrippa Han har blivit slak, den store älskaren, diktatorn över Asien, den som hade möjlighet att överträffa Alexander.

Caesar Nå, låt höra vad den usle tiggaren har för förslag och hur hans sändebud ser ut. (Dellius inträder.) Nå, är det du, vår gamle trogne Dellius? Trogen än både Antonius och Caesar?

Dellius Jag har alltid tjänat Rom, och ni är båda Roms förvaltare och Caesars efterträdare. Min största sorg är detta krig och denna brytning mellan er.

Caesar Vi bad ej om det. Marcus skilde sig helt själv ifrån min syster. Men till saken. Har Antonius ännu några pretentioner?

Dellius Endast den, att ännu som privatman lugnt få leva vidare helst i Egypten.

Om det skulle nekas honom ber han om att få försvinna i Athen i stället.

Caesar Nå, Agrippa, hur uppfattar du en sådan pretention?

Agrippa Det är ovanligt att en tiggare ej ber om pengar eller mat men blott om att få vara och, om det ej kan beviljas, att i anspråkslöshet få försvinna.

Caesar Jag beklagar, Dellius, men vi kan ej ta Antonius på allvar längre. Vi kan icke lita på en statsman som gjort bort sig.

Dellius Även Kleopatra har en hälsning.

Caesar Nå?

Dellius Hon hälsar er som segerherre och förkunnar er sin herre, om hon bara får behålla sitt Egypten åt sig själv och sina barn.

Caesar Och den förvirrade Antonius tror att vi skulle gå med på att vi läte honom leva i Egypten? Och han tror att Kleopatra skulle tolerera det med sina anspråk? Då är den erbarmlige Antonius en narr.

Agrippa Det tycks mig att hans tragiska förvirring alltmer tilltar.

Caesar Han har sett för djupt i bägaren för många nätter i för mycket och ensidigt sällskap av den pretentiösa Kleopatra.

Dellius Vad får jag för svar till de besegrade?

Caesar Säg Kleopatra att hon inget har att frukta om hon överlämnar sin skyddssökande Antonius åt oss.

Dellius Och åt Antonius?

Caesar Han får ej något svar.

Dellius (korrekt) Farväl, Octavianus och Agrippa. (går) 24

Agrippa Caesar Agrippa Caesar Agrippa Caesar Agrippa Caesar Agrippa Caesar

Vad vill du? Att Antonius skall ta sitt liv?

Nej, jag vill ha dem båda levande.

Och om nu Kleopatra överlämnar honom?

Då är hon värd all respekt.

Och låter du i så fall henne få behålla sitt Egypten?

Nej, det går ej an.

Du vill då fara fram med svek mot henne?

Jag tror inte att hon överger Antonius.

Varför inte?

Därför att hon bara är en kvinna.

Scen 2. En öde ö utanför Alexandria.

Antonius Aristokrates, ge mig mera vin.

Aristokrates Men är det då så hälsosamt att dricka?

Antonius Du som är så klok – vad skall jag annars göra?

Aristokrates Än är inte allt förlorat.

Antonius Du är en dåre om du håller på med sådant. Trösta med clichéer! Gå till åsnorna i stallet och skit ner dig med sentimentala floskler!

Aristokrates Jag ber dig om ursäkt om jag sårat dig.

Antonius Du sårar mig allenast med din enfald! Gå till svinen och predika där för dina likar med all din förnäma retorik!

Aristokrates Jag ville inte säga något fel....

Antonius Håll käften då i stället och försvinn! – Sänd mig Lucilius i stället.

(Aristokrates går.)

Gamle Timon, du var mera lycklig och hade det bättre i all din misantropi än jag, den störtade Antonius, som störtade sig själv när han själv störtade sig efter Kleopatra. Timon hade roligt i sitt mänskohat, men jag har bara tråkigt. (Lucilius kommer.) Kan du trösta mig, Lucilius?

Lucilius Ni visade mig alltid godhet.

Antonius Det var ej min mening att ge Cassius och Brutus döden genom självmord. Du var ädel som försökte rädda Brutus genom att kapitulera i hans namn och i hans kläder. Du gav honom tid att rädda sig, men han tog själv sitt liv i stället.

Lucilius Det var inte meningen. Jag ville att han skulle fly.

Antonius Han flydde men mer effektivt än någon räknat med. Octavianus ville ha hans liv i sina händer för att visa honom i triumf i Rom som fånge. Men den gode Brutus genomskådade Octavianus pretentioner. Alla tvingar han till självmord. Nu står jag som näste man på listan, och därefter kommer kanske Kleopatra. Men det är mitt eget fel. Jag har själv skrivit svarta listor och själv dödat oskyldiga offer som ej självmant gick i döden. Cicero har aldrig slutat kalla på mig, och han tänker nog dra även hela Caesars släkt ner i en evig dynggrop av vanära och degeneration. Men det är inte min sak. Det blir Octavianus långa svåra framtid.

(Canidius inkommer.) Nå, Canidius, vad nytt?

Canidius Beklagar, men din asiatiska armé har övergått till Caesar.

Antonius Där föll även högra armen av min makt. Än sedan? Slå den fallne! Han har redan upphört att försvara sig och röra sig.

(Dellius inkommer.) Nå, min trogne Dellius? Vad svarar Octavianus?

Dellius Jag beklagar, men han gav ej något svar. Men däremot har jag besvärliga nyheter från Herodes.

Antonius Nå, där är en man som aldrig svek mig! Och vad säger denne käre vän Herodes av Judéen?

Dellius Han har övergått till Octavianus Caesar med sina kohorter.

25

Antonius Där föll vänstra armen. Alltså återstår det inte längre någon. Alla dessa trogna generaler och soldater, som jag haft så mycket roligt med och som var trognare Antonius än den galliska armén var trogen Julius Caesar, alla dessa som helt nyligen och även efter Actium svor mig evig trohet, lämnar mig som om jag vore spetälsk.

Dellius Marcus, få var de som såg dig när du flydde efter Kleopatra vid det skandalösa Actium. Ingen ville tro det först när budet spred sig. Ingen kunde tro dig om en sådan feghet. Men snart blev det känt för alla, och du kan ej kräva att en enda hederlig soldat skall följa dig som general när du mitt i en strid helt plötsligt sviker alla dina män.

Antonius Jag följde efter drottningen, som svek mig.

Dellius Det är ingen ursäkt.

Antonius Nej, det är väl inte det. (tystnad) Lucilius, sänd hit Aristokrates. (Lucilius går.) Vad skall jag göra, Dellius?

Dellius Det finns bara en kvar som du ännu kan förtro dig åt och som skall följa dig.

Antonius Och vem är det som är så dum?

Dellius Det är din drottning Kleopatra.

Antonius Du har rätt. (Aristokrates återkommer.) Aristokrates, ge mig mera vin.

Aristokrates Men är det klokt, min general, att bara dricka?

Antonius Har vi inte haft ett sådant argument förut?

Aristokrates Förvisso, varje gång du ber mig ge dig mera vin att dricka, ty jag måste protestera som retoriker. Om en retoriker inmundigar för mycket vin förstör han all sin retorik, ty då begynner han att sluddra. Och vad är väl en retoriker och talare som sluddrar? Han blir bara löjlig!

Antonius Väl predikat, härlige Aristokrates. Du har alltid lika rätt som svinen, vilkas tal ej någon kan ifrågasätta. När jag är ur tiden skall du återgå till Rom och dess senat och göra sällskap där med senatorerna som grymtar tacksamt till Octavianus' nu helt obestridligt suveräna monologer. När jag äntligen är borta skall han ej ha någon mer att frukta och ej någon som skall säga honom någonting emot.

Vad denne stackars lille Caesar skall få tråkigt!

Dellius Marcus, Kleopatra väntar.

Antonius Du har rätt, min käre vän. Hon är den enda glädje som finns kvar i världen. (reser sig. Vännerna stödjer honom och följer honom ut.)

Scen 3. Hos Kleopatra.

Kleopatra (på sin tron) Nåväl, så visa in den romerske budbäraren, och låt oss höra vad Octavianus vill oss. (Thyreus visas in.) Vem är du, min gode man?

Thyreus (bugar sig hövligt och böjer ena knät) Thyreus är mitt namn, Octavianus speciella envoyé, hans egna och personliga kurir, till er tjänst, drottning Kleopatra.

Kleopatra (till Charmion) Denne man har hela romarrikets grannaste fasad, men under ytan finns det bara mord i sinnet. Denne är representant för det moderna Rom i hela dess förskräcklighet. – Nåväl, min gode man, vad vill Octavianus?

Thyreus Han erbjuder er den fred och alla privilegier som ni ber om, förutsatt att ni ger upp Antonius.

Kleopatra Vad menar ni med detta krav – "ger upp"?

Thyreus Antonius måste överlämnas åt den romerska jurisdiktionen.

Kleopatra Och vad har Antonius att säga om ett sådant krav?

(Antonius inträder med Dellius.)

Antonius Han säger detta: piska upp den skälmen! Julius Caesars hästkarl överlämnas icke åt ett rike av gemena gamar! Dellius! Fängsla honom!

26

Thyreus Men jag är Octavianus speciella sändebud! Jag är immun!

Antonius Håll käften, fågelskrämma! Du är bara en förbannad pajas, lika fåfäng som det nya hårda Rom med allt dess övermod! Du får ej friheten på knä, din usle skådespelare!

Thyreus (faller på knä) Men jag har bara gjort min plikt!

Antonius Vad är en plikt? Jo, det är hjälplöshetens yttersta försvar för sin hopplösa dumhet. Allt ni säger, Thyreus, är bara nonsens! Och ert nonsens vågar ni försvara med blott mera nonsens! (spottar) Så ser jag på Rom! Så mycket ger jag för er futtighet! Ta ut den skälmen och gör honom inpiskad för resten av sitt liv! (Thyreus föres ut.) Nåväl, min drottning, låt oss gå till mer seriösa ting.

Kleopatra Vårt nya sällskap väntar på ditt sällskap.

Antonius Och vad är det för ett sällskap?

Kleopatra Minns du "Oförlikneliga Vivörers Sällskap"? Det är upplöst nu. I stället har vi grundat "Vännerna i döden".

Antonius Och vad gör ni? Vad kan sådant sällskap syssla med?

Kleopatra Antonius, vi kan ej lita mer på någon. Vi står helt allena mot det romerska imperiet. Men vi har vår frihet. Den kan aldrig någon romersk makt ta från oss. Om det skulle gå därhän att vi ej längre hade något val, så är självmordet alltid ett alternativ.

Antonius Och därför har du stiftat "Döda Vänners Sällskap"?

Kleopatra "Vännerna i döden". Vi försöker utrannsaka vilket sätt att dö som är det minst oangenäma.

Antonius Har ni kommit fram till något resultat av så märkvärdiga experiment?

Kleopatra Det mest smärtfria sättet att gå hädan verkar vara genom ormbett av en äsping. Offrena blir gradvis avdomnade och tycks slumra in i stillsam letargi så angenämt att de ej vill bli väckta. Om man väcker dem när de bedövas långsamt in i döden reagerar de så vilt som en sömngångare som störs.

Antonius Vem har ni gjort så dödliga experiment på?

Kleopatra Bara romerska krigsfångar.

Antonius Ja, det sägs ju, att i krig och kärlek är allt tillåtet. Men bättre är att dö i strid än genom ormbett.

Kleopatra Inte för en kvinna.

Antonius Men vi lever än, och vi skall aldrig dö så länge vi har friheten att älska. (kysser henne.)

Kleopatra Ja, det är ju meningen.

Antonius Så låt oss gå till ädlare väsentligheter. (eskorterar henne ut.)

Scen 4.

Maecenas Ämnar du uppfylla löftet mot egyptiskan om hon ger oss Antonius?

Octavianus Naturligtvis, om hon blott samarbetar.

Maecenas Och vad menar du med 'samarbetar'?

Octavianus Hon får inte intrigera.

Maecenas Har hon inte bara intrigerat hittills i sitt liv?

Octavianus Det stämmer.

Maecenas Tror du att hon överger Antonius?

Octavianus Kanske, men jag tror ej att Antonius kan släppa henne. (Thyreus inkommer.)

Men här har vi ju Thyreus, vårt speciella sändebud. – Du ser ej glad ut, käre Thyreus.

Thyreus Tyvärr har jag ej heller anledning.

27

Octavianus Du ser mest ut som om du genomgått ett skeppsbrott eller någon diger prövning. Ser han inte äldre ut, Maecenas?

Maecenas Jo, faktiskt.

Octavianus Vad sade Kleopatra?

Thyreus Hon var snäll och lyssnade ordentligt, men tyvärr så var Antonius där och lyssnade också.

Octavianus Vad sade han?

Thyreus Han gav mig den mest kränkande behandling. Jag blev både utkastad och piskad.

Octavianus Har då en besegrad general råd att behandla erövrarens sändebud så förolämpande? Vad säger du, Maecenas?

Maecenas Det är slut med all Antonius vett och sans. Han är förlorad, desperat, och vet ej mera vad han gör.

Octavianus Och Kleopatra vill ej uppge honom?

Thyreus Hon har ingen möjlighet. Antonius håller henne hårt och vägrar själv att lämna henne.

Octavianus Han drar alltså henne med ner i sin tragedi.

Maecenas Det verkar så.

Octavianus Hon måste räddas från Antonius. Men hur?

Maecenas Vi måste först besegra den armé och flotta som Antonius har kvar.

Octavianus Ja, detta hinder ligger oss i vägen. Vi kan inget göra för Egyptens drottning medan än Antonius har kvar den minsta makt. Vi måste krossa honom, kosta vad det kosta må. Vad säger du?

Maecenas Din slutsats förefaller riktig.

Octavianus (till Thyreus) Försök försäkra Kleopatra om att vi vill bara henne väl. Ge inte upp.

Thyreus Jag skall försöka.

Octavianus Sky Antonius som pesten, men försök att rädda Kleopatra.

Thyreus Ja, Octavianus Caesar. (går) Octavianus (suckar) Då måste vi ännu en gång besvära oss med att dra ut i strid. Fem tusen män förlorades vid Actium för ingenting. Hur många blir det ännu förrän vi får fred?

Maecenas Det avgörs av Antonius.

Octavianus Nej, det avgörs av hans egna män. De måste informeras hemligen om vilken knöl Antonius är som ej har någon chans och ändå offrar sina män.

Maecenas Jag tror ej det behövs.

Octavianus Hur så?

Maecenas De vet det redan.

Scen 5. En kulle ovanför havet och Alexandria.

Antonius (fullt beväpnad, helt sig själv som general) Nu är stunden kommen! Har jag icke alltid segrat över partherna? Och slog jag ej med mitt kavalleri den strunten Octavianus härom dagen? Ännu kan vi störta och besegra lille Caesar, denne käringpojk och veke spoling, som gör anspråk på att kunna både kriga och regera, medan han i själva verket borde stå i köket, samla slask och torka disk! Vi väntar blott på flottans seger där i sundet – Kleopatras flotta skall besegra hela Roms! Men vad är detta?

Dellius Flottan ger signal till hälsning.

Antonius När den borde ge signal till drabbning?

Dellius Årorna fälls upp, och skeppen hälsar glatt varandra.

Antonius Vad betyder detta?

28

Dellius Det betyder att det inte blir en drabbning.

Antonius Men de kan ej svika mig så uselt! Har de alldeles glömt bort mig? Vet de inte längre vem jag är?

Dellius Jag fruktar, att signalen kommits överens om redan igår natt.

Antonius Och varför tror du det?

Dellius Du hörde ej om processionen?

Antonius Vilken procession?

Dellius Det hördes igår natt en väldig bacchanal som drog igenom Alexandrias gator. Ingen såg de firande, men alla hörde det, och processionen drog ut bort från staden. Alla tolkade det fenomenet så, att det var Bacchus som nu lämnade dig definitivt.

Antonius Omöjligt! Dum vidskepelse! Du ljuger!

Dellius Se! Nu övergår din flotta till Octavianus och blir ett med fienden. Nu seglar båda flottorna tillsammans mot Alexandria.

Antonius Detta är försmädligt. Kleopatra har förrått mig. Men jag har ännu mitt gamla garde kvar.

Dellius Var ej så säker. Även alla dina trognaste soldater där på slätten rider över för att sälla sig till romarna med vita fanor och odragna vapen.

Antonius Du har rätt. O, ve mig!

Dellius Detta var din sista här, Antonius.

Antonius Och det var Kleopatras! Hon har underhandlat med Octavianus bakom ryggen på mig! Vänta bara! Hon ska få!

Dellius Döm inte henne. Döm dina soldater. Jag tror de har handlat helt på eget initiativ.

Antonius Så många tusen på en gång! Det var överenskommet! Det var en komplott! Och det kan bara vara Kleopatra själv som ligger bakom!

Dellius Skona henne. Hon är oåtkomlig såsom kvinna.

Antonius Men hon var min drottning! Hon gav mig armén och flottan, och nu skänker hon dem över till den odräglige Octavianus, den bastarden! Hon vill rädda sig och prisge mig! Det finns ej någon annan tillgänglig förklaring!

Dellius Låt oss undersöka saken. Lugna ner dig. Vi skall söka oss till henne och där utrannsaka sanningen och läget.

Antonius Om hon är oskyldig, må vi dö tillsammans!

Dellius Ge ej upp så lätt. Du är ju ändå man.

Antonius Nej! Kleopatra har förvandlat mig till kvinna!

Dellius Var ej så dum. Du bär ju rustning och har kvar din snopp.

Antonius (kastar av sig rustningen) Ve denna mandom som drog mig till Kleopatra!

Allt har kärleken förstört för mig!

Dellius Du rasar fåfängt. Se, här kommer en budbärare från henne.

(Budbäraren inkommer.)

Antonius Nå, vad vill du, dystre gosse? Hur vill horan dra mig ner till sin nivå nu med förklaringar och dåliga nyheter? budbäraren Drottningen har bett mig meddela Antonius att hon ej mer är i livet.

Antonius (fattar tag i honom) Vad är det du säger, gosse? budbäraren Hon har tagit livet av sig.

Antonius Varför? Älskade hon mig ej längre? budbäraren (blir rädd, försöker klara sig undan Antonius grepp) Hon ville ej bli Octavianus fånge! (smiter) Antonius Kom tillbaka! – Hon har visat vägen. Självmord är den enda vägen ut.

Hon var mig ändå trogen. Kom, min sista general. Vi har vår sista plikt att sköta. (går) Dellius Jag följer honom inte längre. En gång får man göra något dumt, men när en dumhet leder någon in på vägar som består av bara fler och ständigt värre 29

dumheter så må man stå sitt kast och sluta ensam. Det är inte någon annans skyldighet att följa med. (går ut åt andra hållet.)

Scen 6. Kleopatra med sina tjänare i sitt eget gravmonument.

Kleopatra Summan av en kvinnas högsta önskningar är vanligen att någon gång få vara helt i fred för männen. Men ju mer hon önskar det och är förtjänt av frid som lön för sina lidanden, dess grymmare blir männen i sina förföljelser och missförstånd mot henne, som om de med vilje missförstod all hennes kvinnlighet till bara ondska och beräkning, när allt vad hon är och tänker blott är kvinnlig svaghet. Varför, Julius Caesar, gjorde du mig till din älskarinna bara för att lämna mig som ogift änka?

Varför, klumpige Antonius, hängav du dig åt mig om det bara var för att beskylla mig och hata mig för dina misstag och misslyckanden? Jag är ej skyldig till ditt öde, och du har ej någon rätt att fjättra mig därvid. (Dellius inkommer.)

Charmion Jag försökte hålla honom borta, men han insisterade. Han menar sig ha något viktigt att förtälja om Antonius.

Kleopatra Är han då död?

Dellius Det kan man frukta. Ert besked förvärrade hans allvarliga tillstånd.

Kleopatra Och hur tog han då mitt falska budskap?

Dellius Han tog det som allting annat – teatraliskt. Och han lovade att följa ert exempel.

Kleopatra Har han då så mycket karaktär att han kan ta sitt eget liv med våld?

Dellius Jag tvivlar på det, men det är ej helt omöjligt.

Kleopatra Jag vill ej bli skyldig till hans död. Då dör jag hellre själv först. Skynda till hans sida och be honom komma hit. Meddela honom att jag lever, att jag älskar honom och att jag inväntar honom.

Dellius Jag går inte ner till honom. Skicka någon annan.

Kleopatra Diomedes! Skynda!

Diomedes Ja, jag skyndar. (sätter fart, går ut.)

Kleopatra Om han ännu lever skall vi dö tillsammans. Om han lyckats ta sitt liv skall jag ge honom en begravning som i värdighet skall likna ptoleméernas och Alexanders.

Dellius Och om han lever men är döende?

Kleopatra Då skall jag gråta honom ömt till döds och så förljuva hans torterade livs sista stunder. Rom må överge sin käckaste och mest galante son, men Kleopatra överger ej den som dör som offer för ett otacksamt och maktberusat Rom. Dellius Då är du ädlare än Rom, min drottning.

Kleopatra Det har vi egyptier och greker alltid varit.

Dellius Jag är dock en romare och ber att få rekommendera mig.

Kleopatra Gå hem till Rom då och till dina uppkomlingar där! Ni hade aldrig någonting i Grekland eller i Egyptens land att göra.

Dellius Det förstår jag nu. Jag ämnar be om nåd för er och för Egypten hos Octavianus.

Kleopatra Rom är så förstört av makt att det ej kommer att ta hänsyn till en sådan klokhet.

Dellius Ändå ämnar jag försöka.

Kleopatra Gå, du ädle man, och misslyckas som Cicero och alla andra ädla romare.

(Dellius går.)

Där gick vår siste vän i världen. Nu finns bara döden kvar för oss, för friheten och för Antonius.

Charmion Han lever kanske ännu.

Kleopatra Om han ännu lever i sin kropp så är dock själen döende.

30

Charmion Av kärlek?

Kleopatra Nej, av maktmissbrukets frustrationers sjukdom. Kärleken är hans livs sista strå. Så länge han än håller fast vid det är jag ej den som låter honom falla.

Scen 7. Antonius tält.

Antonius Vem kan leva utan kärlek? Octavianus kanske. Inte jag. Om du är död, min kära Kleopatra, hur kan jag väl leva då? Jag hade allt och hela Rom i mina händer, när jag talade till Rom vid Caesars lik var ingen mäktigare i all världen, Cassius och Brutus med all sin heroiska revolution försvann som fåfänga republikanska drömmar, och i min liberalism begick jag misstaget att släppa fram Octavianus, den maktlystne strunten. Vi gick samman genom brott och proskriptioner, vi förbrödrades igenom mord och gick för långt när även Cicero blev massakrerad, denne siste demokrat, som jag själv frossade i att få halshugga och se hans huvud uppsatt till beskådande för hela Rom. Tillsammans med Octavianus blev jag Roms mest skändliga massmördare. Jag vände mig med avsmak därifrån och sökte mig alternativ. Vad fann jag? Bortom kriget fann jag Kleopatra. Hennes väg i kärlek tycktes klokare och ljusare än brottets väg i Rom, men denna svarta väg kom efter oss från Rom till Actium och till Alexandria. Nu är mörkret här, och det har redan tagit Kleopatras liv. Jag har ej längre kvar mitt endaste alternativ. Så låt mig dö och söka bortom skuggorna din själ, min älskade, så att vi kan på nytt försöka bortom Roms förfall och undergång i en drömd framtid skapa oss en dräglig värld av kärlek. – Eros, minns du min befallning?

Eros Ja, min herre.

Antonius Det är dags nu. Du får inte tveka.

Eros Jag har aldrig svikit dig, min herre. Alla andra tjänare har flytt.

Antonius Jag vet. Men jag har insisterat på att få behålla dig för att du skulle ta mitt liv om det behövdes – bara därför är du kvar. Nu är det dags. Jag har ej någon annan utväg kvar. Här har du svärdet. (räcker sitt svärd åt honom.) Dräp mig nu, som du är lärd.

Eros Ej framifrån, min herre. Vänd mig ryggen, så jag slipper se er blick.

Antonius (vänder sig om) Jag lyder dig och vänder ryggen. Se, jag blottar hjärtat. (blottar överkroppen) Aldrig var det lättare för någon att ta livet av en usel och misslyckad general.

Eros Ursäkta mig, min herre, men jag är den siste tjänaren som flyr. (stöter svärdet i sig själv.)

Antonius (vänder sig om) Vad gör du, gosse? Nej! Så får du icke trotsa mig!

Eros Förlåt min brist på lydnad, men den är min sista trohet. (dör) Antonius (omfamnar honom) Nej, min gosse, detta ömma älskvärda förräderi går inte an! (gråter) Så dog då själva kärleksguden liksom jag av kärlek. (griper svärdet) Upp då, klinga! Sköt dig själv! Nu får du ej mer vackla, Marcus! Var en man och ända själv ett liv som aldrig borde ha fått leva! Straffa dig nu rättvist själv för dina brott! (stöter svärdet i sig, lyckas bara skära sig och bloda ner sig.) Nej, slinta inte, usla klinga!

Var ej slö och dum! Hur kan du sikta fel, Antonius, du som dödat oskyldiga mänskor hela livet! (ger upp) Allt har jag misslyckats med och kan till slut ej ens begå ett riktigt självmord! Klantigheters klantighet! Du är fördömd till evigt liv i ärelös erbarmlighet, Antonius! Män! Soldater! Finns det några vakter kvar? (Två visar sig.)

Se här! jag har ej lyckats med att döda mig! Kom hit och hjälp mig! Visa mig barmhärtighet och döda mig! Ta livet av det usla kräk som en gång var en odräglig Antonius! (Vakterna ser på varandra och flyr.) Så är det sant. En tiggare är alla snåla mot, och olyckan vill ingen hjälpa. Bränt barn luktar illa. Nu har du då verkligen ställt till det för dig, din ohjälpliga katastrofala miserabla taskspelarkomediant!

31

(gråter. Diomedes kommer in.)

Diomedes Antonius! Antonius!

Antonius Är det Karon som mig kallar till befrielse?

Diomedes (kommer fram) Antonius! Men vad är detta? Eros död, och du i konvulsioner! Vem har utfört dessa dåd?

Antonius Jag själv, din fårskalle. Om du är god fullbordar du ett dåligt jobb som blott blev gjort till hälften.

Diomedes Kleopatra lever.

Antonius Vad är det du säger?

Diomedes Kleopatra älskar dig och väntar dig!

Antonius Det är för mycket. Överlevde hon sitt eget självmord?

Diomedes Det var ett falskt olyckligt bud! Hon tänkte aldrig ens på självmord!

Antonius Då är jag ej en bedragare men desto mer bedragen, och jag har i onödan försökt ta livet av mig. Jag blir mer en narr för varje ögonblick. Ack, varför ville ingen döda mig?

Diomedes Du måste leva för din drottning Kleopatra!

Antonius Ser du ej att jag är döende? Jag rinner ut i sanden, som en diarré som aldrig kan ta slut men bara fortsätta att forsa! Men det är ej skit men blod som rinner, men mitt blod, mitt liv, är bara skit!

Diomedes Än kan du räddas! Vakter! Hjälp mig här! Vi måste bära krigets sista döende soldat till drottning Kleopatra! (Han får hjälp. Antonius tuppar av. De bär ut honom.)

Scen 8. Hos Kleopatra Charmion Han bad sin tjänare att döda honom. Tjänaren tog livet av sig. Han försökte då ta livet av sig själv. Han missade och lyckades blott sarga sig och stöta fel.

Till slut låg han i trasor flämtande på marken, blödande, ur stånd att röra sig och varken döende eller vid liv. Hans självmord blev hans sista och kanske hans största misslyckande.

Kleopatra Stackars barn! Han blev då alldeles ifrån sig när han fick mitt bud. Hans barnsliga förvirring löpte slutligen amok med honom. Men de bär väl honom hit?

Charmion Ja, han ska vara här nu när som helst.

Kleopatra Om jag ej älskat honom förut skall jag inte ha reservationer nu. (buller utanför) Jag hör dem komma.

(Diomedes med flera bär in den blödande Antonius i ett vitt lakan.)

Ack, ni bär honom som ett kadaver ifrån slakteriet! (De lägger honom på en bädd.)

Försiktigt! Vålla honom inga plågor! Han har lidit alldeles tillräckligt! (kastar sig över honom.)

Det är allt mitt fel, Antonius! Jag ville aldrig att du skulle dö! – Han svarar ej. Är han då redan död? Nej, detta blod pulserar ännu, och han andas svagt men ändå så att det kan märkas. Sover han?

Diomedes Min drottning, ni blott sölar ner er.

Kleopatra Är jag då ej skyldig till hans blod? Är det ej rätt att hans blod kommer över mig? Kan han förbindas, Charmion? Kan han ännu räddas undan döden?

Diomedes Vi har nog försökt att stoppa blodflödet, men han har huggit sig för djupt och på för många ställen. Lyckas vi få ett sår hämmat spricker det upp nya, och dessutom har han svåra inre blödningar.

Kleopatra Han är då hopplöst döende?

Diomedes Han rosslar redan. (Antonius vaknar till.)

32

Kleopatra Min Antonius! Min älskade! Jag är hos dig! Allt är nu gott och väl!

(Antonius försöker tala men lyckas bara rossla.) Han försöker säga något, men han har för mycket slem i vägen. Ge oss litet vatten.

Antonius Nej, jag vill ha vin.

Kleopatra Han lever!

Antonius Ännu kan vi festa, Kleopatra, och ha roligt.

Kleopatra Jag är rädd för att det här är nu vår sista fest.

Antonius Den sista må då bli den bästa.

Kleopatra (gråter) Ack, min älskade, den sista festen blev den mest urartade! Säg, varför måste alla fester alltid sluta lika illa som de en gång började så väl?

Antonius Än kan det sluta väl, min drottning, om du följer mina instruktioner.

Kleopatra Instruera mig! Jag är dig lydig intill döden!

Antonius Jag är död. Det finns ej hopp för mig, men du kan ännu rädda dig. Du skall ej lita på Octavianus eller på hans vänner. Bara Proculeius kan du lita på, och honom skall du ensam tala med. Jag törstar. Ge mig mera vin.

Kleopatra Ge honom mera vin! (De ger honom att dricka.)

Antonius Ack, ljuva gudadryck, den enda hälsosamma och livgivande i världen!

Bara du kan ge mig tron på livet åter fastän jag är döende. – Jag dör, min älskade, men det är rätt åt mig, för jag har låtit döda Cicero och Cassius och många andra som blott ville väl. Men minns mig icke som en mördare och usel romare. Nej, minns mig blott som älskare, som den som med min kärlek lyfte mig från hela Roms förljugenhet och kriminella etablissemang.

Kleopatra Tillsammans skall vi ännu komma Rom på skam.

Antonius Det blir du ensam i så fall. Jag orkar inte mera. Jag var en gång Roms förnämsta segrare men spillde bort min seger som den romare jag var. Jag kunde aldrig bli en lika god egyptisk grek som du. (dör) Kleopatra Han älskade ihjäl sig, och det räddar honom och hans själ. Vi följer honom bort från Rom till bättre världar. Vi skall ära honom med vår egen död, och världen skall ej upphöra att tala därom fastän Rom går under. Octavianus, kränk din värld med våld och våldta mitt Alexandria, men du når oss ej, för när din värld är död och glömd och levande begravd i blygsel återstår vår kärlek, som skall leva mer om tusen år än du med dina later.

Bär ut detta fromma lik, en underbar martyr för kärleken mot Roms omänskliga regim, och överhölj det med parfymer, sidensvepningar och blomsterkransar, så att han får sova som en prins i evigheten för att väckas upp ibland av fromma skalder.

Alla denna romares förbrytelser må vara sonade och glömda för det att han älskade.

(Antonius bäres ut.)

Scen 9. Octavianus läger.

Octavianus Den här situationen blir mig ständigt mera obehaglig. Detta sinnliga Egypten är ett träsk som suger åt sig allt initiativ och mannakraft, all dygd och ära, för att dränka dem i dy och stagnation. Det är ej underligt att en så svag och lynnig karaktär gått ner sig här som den för egen välfärd blinde general Antonius. – Ja, vad är det?

Dercetaios Nyheter från den besegrade Antonius.

Octavianus Vad säger han? Du kommer med ett blodigt svärd?

Dercetaios Det är hans eget.

Octavianus Ja, det är det verkligen. Men varför är det blodigt? Vad har hänt?

Dercetaios Med detta svärd har han själv skurit sig från livet. Han är död, och liket ligger nu hos Kleopatra, som skall ära honom mer i döden än vad han fick ära för sitt liv.

33

Octavianus Du öde är då sällsamt. Samma slut som Cassius och Brutus fick då även deras republiks besegrare Antonius – lika ömkligt, onödigt och desperat i rent förtvivlad egoism. Nåväl, hans saga är då all. Be mina generaler komma hit. (De kommer.)

Agrippa Vi hörde att Antonius är död.

Maecenas Betyder det att kriget nu är över?

Dolabella Hur skall vi behandla Kleopatra?

Octavianus Mina vänner, kriget verkar verkligen att vara över. Vi har inget mer att vinna, ty Antonius är död för egen hand. Han har själv ändat detta krig, som han själv startade, på det mest effektiva sätt. Ni erfor själva hur jag alltid sökte fred och var korrekt i mina brev till honom medan han med tiden ständigt blev alltmer nedlåtande och arrogant och förolämpande. Han kallade mig alltid inför andra för en strunt. Nu är det över, och han har befriat världen från sitt krig med att själv giva sig en rättvis dom. Vi slipper det besväret.

Dolabella Och vad gör vi då med Kleopatra?

Octavianus Håller hon sig alltjämt instängd i sitt fängelse?

Proculeius Ja, med två sällskapsdamer och en gammal tjänare som kallar sig Olympus håller hon sig väl förskansad i sitt eget mausoleum med de skatter hon har kapat. Ingen tillåts komma in.

Octavianus Då måste vi ta henne med allt hennes guld med list.

Dolabella Ni vill då inte låta henne få behålla sitt Egypten med Caesarion och sina andra barn?

Octavianus Nej, det är uteslutet. Hon skall bli det skönaste dragplåstret i min triumf i Rom. Agrippa Då tar hon hellre livet av sig.

Octavianus Det är vad vi måste hindra. Proculeius, gå till henne, smickra henne, bifall hennes varje önskan, respektera henne som en drottning och smek henne bara medhårs. Hon får ej misstänka någonting. Det var min dagorder för denna dag. Låt mig nu gå och sörja min kollega och min bäste vän Antonius. (går in i tältet.)

Agrippa Tror ni att han sörjer?

Maecenas Nej, han fröjdas över att ha kommit undan detta krig så billigt. Men han vill ej synas vara glad för att Antonius är död.

Agrippa Om Octavianus gråter är det bara tårar som Egyptens krokodiler lärt honom att visa.

Maecenas Ja, allt är blott av politisk feg beräkning och försiktighet.

Proculeius Men vi får inte märka det. Vi måste stå oss väl hos honom, för nu finns det ingen annan kvar.

Agrippa Ja, det är riktigt. Liksom han får inte heller någon annan tappa masken. (de går.)

Scen 10. I Kleopatras gravmonument.

Kleopatra Olympus, du som är en klok och gammal man, har mina barn en chans mot Octavianus Caesar?

Olympus Drottning, visserligen är jag läkare, men jag kan icke ljuga. Det är tillbörligt för oss att ljuga när det gäller att ge patienten hopp och illusion om liv fastän hon ligger döende, men jag tror mer på sanningen och ärligheten.

Kleopatra Därför har jag visat dig förtroende. Du menar alltså att de ej har någon chans?

Olympus Jag vet, tyvärr, att äldste sonen till Antonius med Fulvia redan blivit mördad, nesligen förrådd av sin betrodde lärare, som åtrådde en ädelsten i pojkens ägo.

34

Kleopatra Och vad vet du mer?

Olympus Du skickade Caesarion till Indien för att han där skulle fortleva i säkerhet. Men även han har nesligen förråtts åt Caesar av sin egen lärare.

Kleopatra Du menar inte att han också blivit mördad?

Olympus Inte ännu. Men det ordet går att det har sagts till Octavianus att han inte borde låta alltför många Caesar leva. Octavianus finner ordet klokt.

Kleopatra Men ännu lever min Caesarion?

Olympus Drottning, jag skall säga som det är. Han lever, men hans liv är lika osäkert som ert.

Kleopatra Vi lagliga monarker av berättigad historisk dynasti har reducerats till beklagansvärda burfåglar, som överlämnats åt en grym sadistisk katts godtycke.

Katten leker med oss och kan icke skilja mellan råttor och exotiska sångfåglar. Denna grymma katt är Rom. Vad skall vi göra åt ett sådant gruvligt tyranni?

Olympus Än finns det hopp. Jag ber er ta emot Octavianus och att pröva honom.

Kanske att han är human. Kanske ni kan övertala honom till att föra Rom längs bättre vägar.

Kleopatra Ingen Caesar någonsin kan bli en demokrat.

Olympus Försök. Det är er sista chans.

Kleopatra Nåväl, Olympus. Som min läkare är du betrodd, och annars litar jag på att du ger mig möjlighet att fly från livet.

Olympus Denna sista utväg existerar alltid. Men det är en nödutgång.

Kleopatra Du är min portvakt där och har den rätta nyckeln. – Nå, min Charmion, jag är då beredd att ta emot Octavianus och hans anhang. Låt Antonius mördare från Rom få komma. (sätter sig på sin tron, mer drottninglik än någonsin. Romarna släpps in.)

Octavianus En ära för mig, goda drottning. Dessa är betrodda vänner till mig: Proculeius, Gallus, Dolabella, Dellius, Maecenas och Agrippa.

Kleopatra Ja, jag känner er.

Octavianus Ej någon av oss vill er något illa.

Kleopatra Även du, vår trogne Dellius?

Dellius Jag var alltid tjänare åt Rom men är nu mest observatör.

Kleopatra En sådan kan behövas. Nå, min unge herr Octavianus Caesar, varmed kan jag stå till tjänst?

Octavianus Den frågan var det vi som skulle ställa er. Ni har ej någonting att frukta för er egen del.

Kleopatra Det framhåller ni misstänkt insisterande. Jag önskar blott en enda sak.

Octavianus Nå?

Kleopatra Nåd för mina barn.

Octavianus Det är en självklarhet.

Kleopatra (reser sig) Och varför har ni redan tagit livet av Antyllus då?

Octavianus (ser på de andra) Min drottning, han var ej ert barn. Han var Antonius äldste son med Fulvia och således ej ens släkt med er. Man tog hans liv med svek. Vi var ej skyldiga därtill.

Kleopatra Jag vet blott att Antonius var min make och att Rom har tagit livet av hans son. Hur tror ni då att jag kan lita på ert Rom? Octavianus Min drottning, jag försäkrar er....

Kleopatra Jag tror ej på era försäkringar. Ni har omhändertagit Julius Caesars son Caesarion. Ämnar ni ta hans liv även som ni mördat sonen till Antonius?

Octavianus (avsides) Hur vet hon allt detta? – Drottning, jag försäkrar er att ej ett hår skall krökas på Caesarions huvud om ni samarbetar.

Kleopatra Vad betyder det?

Octavianus Att ni ej hittar på att göra något dumt.

35

Kleopatra Som vad? Vad kan jag göra? Är jag icke fången och beroende av er? Ni hånar mig och tror att jag är farlig fastän jag är inlåst i en bur. En sådan överskattning är ej realistisk. (sätter sig igen.)

Octavianus Drottning, vi försäkrar er....

Kleopatra Gör vad ni vill med mig. Jag lämnar ej min bur. Jag står till ert förfogande, ty ni har nu all makten över mig. Och jag försäkrar er, att jag ej äger makt att göra något dumt.

Octavianus (till de andra) Jag antar då att vi är överens. Vår konferens är avslutad, och vi drar oss tillbaka för att lämna er i fred. Godnatt, min drottning.

Kleopatra Och jag önskar er detsamma. (Romarna går. Dolabella dröjer kvar.)

Dolabella Blott ett ord, min drottning.

Kleopatra Nå?

Dolabella Octavianus har för avsikt att använda er för sin triumf i Rom. Kleopatra Han vill då göra mig till ett spektakel? Varför avslöjar ni detta för mig?

Dolabella Jag har sympati för världens ärligaste kvinna.

Kleopatra Tack, min vän. Gå nu och följ de andra. (Dolabella går.)

Nå, Olympus, vilken diagnos vill du nu ställa?

Olympus Det ser illa ut.

Kleopatra Jag håller med dig. Sista nödutvägen alltså?

Olympus Ja. Ni kan ej rädda er Caesarion.

Kleopatra (reser sig) Må jag dö då före mina barn så att jag slipper se dem slaktas. Den som mördar barn kan icke mörda deras moder på ett grymmare och mera vedervärdigt sätt, och det skall de få veta. Ge mig fikonkorgen.

Charmion (bär fram en korg) Aldrig fanns det någon tjänst som jag ej villigt gjorde er, men denna blir min sista. Er väg blir min egen.

Kleopatra Tror du äspingarna räcker till för flera?

Charmion Där finns flera.

Kleopatra Då blir du i döden ej en tjänarinna mer men desto kärare som syster. (Öppnar locket, sticker ner handen.) Kom då, ljuva död, och lura Octavianus, så att han till slut får bara fikon. (blir stungen, rycker till.) Hur lång tid, Olympus, kan processen ta?

Olympus Högst fem minuter.

Kleopatra Kan det ej gå fortare? Jag börjar redan frysa. Kom, min vän, (tar upp en orm,) hugg mig i själva hjärtat, så att det ej mer behöver blöda. (blir stungen, rycker till.) Dessa ormar är mer effektiva än jag kunde drömma om. Jag känner hur mitt hjärta blir till is. Men hur det än får frysa genom detta gift som överträffar allt i dödlighet, så kan mitt kvinnohjärta aldrig bli så kallt som Roms. (segnar ner.)

Charmion Min härskarinna och min syster! Låna mig ditt gift och dina underbara ormar, så att jag ej någonsin får bli dig efter! (finner en orm och låter den stinga sig.) Din metod är effektiv och ofelbar, Olympus. Detta ormgift är precis vad vi behövde. Å min drottnings vägnar är jag dig evinnerligen tacksam.

Olympus Jag beklagar att er sjukdom inte kunde botas. Det var för att den var obotligt politisk.

Charmion Må den smitta ner och döda hela Rom. (segnar ner.)

Olympus Det kan du lita på att den skall göra.

Octavianus (utanför) Dårar! Varför har ni lämnat henne utan vakt? soldat Vi fick ej någon order.

Octavianus Den där gubben med den lömska fikonkorgen! (störtar in med andra romare och soldater.) Som jag fruktade! För sent!

Agrippa Den unga flickan lever ännu.

Octavianus (störtar fram till Charmion) Flicka! Vad vet du om detta?

Charmion Att du har förlorat din triumf, o Caesar. Du har blivit lurad och med rätta. Nu är även kvinnor offer för det självmordstvång som du och Rom med all er 36

maktfåfänga sprider omkring er. Men denna dam har trotsat er, ty hon var drottning av den fria värld som ni förstörde. Låt mig, drottning, få en sista gång försiktigt rätta till er krona.... (rättar till Kleopatras diadem och dör.)

Octavianus Vem är ansvarig för detta? Vem försummade att lämna dessa värdefulla fångar obevakade?

Dolabella Du själv, Octavianus Caesar.

Octavianus Någon borde ha förstått det!

Proculeius Vem om inte ni, Octavianus Caesar?

Octavianus Dra på trissor! Ingen ville detta! Nu är min triumf förstörd! Nu har jag verkligen fått nog av detta olycksaliga fördömda giftträsk! Aldrig mer Egypten för min del! Maecenas och Agrippa! Härmed skall Egypten vara stängt politiskt! Som provins skall den tillhöra Rom direkt, och ingenting får ske här som ej har bestämts i Rom! Allenast Rom bestämmer härmed vem som får besöka detta land, och det får bara bli prokuratorer!

Maecenas Du plomberar alltså hela landet?

Octavianus Ja, på det att ej dess dunster må befläcka Rom och hela världen! Denna kvinna och Antonius gjorde skada nog! Bär ut de fasansfulla liken! Låt oss gå! (går. Liken bärs ut, alla romare går. Olympus träder ut ur skuggorna.)

Olympus Så dömer Rom sig själv till evig utförsbacke och intolerans. Det började med Kleopatra, som Rom var dumt nog att söka pådyvla sin vilja. Men en drottning av Egypten, en förvalterska av världens äldsta rike, kan man icke rikta. Och hennes förbannelse av Romarrikets världsmakt kan ej leda Rom till någon lycka. Jag beklagar Rom, som såg sin lycka och sin ära helt försvinna genom Kleopatras lycka och triumf. (bugar sig för publiken och går.)

Slut.

(4.10.1993 i Rom.)

37