Essayer8

Litteraturhistoriska essayer under redaktion av Christian Lanciai

Åttonde delen.

Tillägg ur Fritänkaren (2009-20) Innehåll: Gamla böcker lästa på nytt (Bhagavad-Ghita, Jobs bok, Tao The King) De tre tragödernas Oresti Jesus i Indien Om judar och judendomen – Den slutgiltiga lösningen Martyren (Hypatia) Salman Farsi Problem i Koranen Röster om islam Mysteriet Pico della Mirandola Shakespearenytt Roland Emmerichs utomordentliga Shakespearefilm Carl-Göran Ekerwalds Shakespearebok Kung Lear John Miltons blindhet Mystikern (William Blake) Werther-filmen Friedrich von Schillers dramatik Göteborgaren Lalla Rook och Robert Schumann Bankruttören (Walter Scott) Anne Brontë Den förtappade (Nikolaj Gogol) Dostojevskij förklarar sig Alexandra Tolstoj Jack Londons sista stora roman Desillusionisten Cark Gustav Jung och de båda världskrigen Selma Lagerlöf och hennes kärestor Simone Weils innerlighet Filmatiseringarna av William Somerset Maugham Kommentar till Primo Levi Primo Levi Den galne poeten (Ezra Pound) Bertrand Russells memoarer John F. Kennedy som författare Ascona (Erich Maria Remarque) Den äkta charlatanen (Aleister Crowley) Baronessan (Karen Blixen) Ayn Rand (1905-82) Ayn Rands stora roman ”Shantaram” Tsepon Shakabpas epokgörande arbete om Tibet Anna Politkovskajas testamente Arnaldur Indridason

1

Sid. (ungefär) 4 8 9 15 17 20 23 25 26 28 32 33 34 37 40 43 44 45 46 48 50 52 54 57 58 59 62 63 65 66 67 68 70 76 77 78 83 86 89 92 94 95 96 98

Jüri Linas uppenbarelser Michael Baigents nya bok Bill Brysons fantastiska värld Ken Folletts nya roman Ian McEwans senaste romaner Apropå Jan Fridegård Jan Guillous senaste skröna Henning Mankells ”Kinesen” Den nya romanen om Afrika (Birgit Berggreen) Från 2010 års Bokmässa i Göteborg Rapport kring Svenska Akademin Ur 2011 års bokmässa Några lästa böcker (Obama, Politkovskaja, Håkan Bergström, Elsa Morante) Göran Westerlunds senaste bok Den siste tempelriddaren (Raymond Khoury) Världens ondaste bok (Sions vises protokoll) Stefan Zweigs dilemma Den stora indiankrönikan (Dee Brown) Raymond Khourys nya roman Mark Vonnegut: The Eden Express Mario Puzos ”Omertà” Romain Gary Från årets bokmässa (2012) Raoul Wallenberg Revisionisterna Den grå vargen (Simon Dunstan & Gerrard Williams) Nonie Darwish David Ickes nya giv Dan Browns rebusar Från årets bokmässa (2013) Mario Puzos sista roman Litterära filmer John Irvings bok om Owen Meany Barack Obamas andra bok Klimatkrisen Sektboken Herman Lindqvists bok om Finlands svenska historia Journalisten Till minne av Ulf Söderhielm Några svenska satiriker (Hans Dahlman & Tage Danielsson) Gun Lanciai som kulturpersonlighet Britta McNeill in memoriam Krigslärdomen Dickes värld En ursäkt Förlagskrisdebatten Årets fiasko på Bokmässan (2014) Till bokens lov, pris och ära Noterat från Bokmässan (2015) Det märkliga fallet Viktor Gunnarsson Världens bästa böcker och filmer Senaste tillägg: Nya Carl XII-studier Inför Bokmässan 2016 Göran Michanek in memoriam Stefan Torssell: ”M/S Estonia – svenska statens haveri” Joan Grants romaner om sina tidigare liv

2

98 100 101 102 103 103 108 109 110 111 112 114 121 123 124 125 126 127 129 130 131 132 135 137 141 144 146 149 149 150 155 156 160 160 161 163 164 165 169 174 176 180 183 184 186 188 189 191 192 194 198 199 200 204 205 206

Kulturförtrycket En femtioårig vänskap (Achille Turri) Två sociala romaner Ur den svenska vänsterkrönikan 75 år sedan: Stefan Zweig – Farväl till Europa Letnanydilemmat Författaren utan illusioner (Robert Graves) Bokrecension: Vid ljudet av dina steg, av Sophia Eklund Bokmässan under belägring (2017) Katoliken (Graham Greene) Emigranten (Dimitrij S. Meresjkovskij) Övervintraren (Martin Heidegger) Hur gick det för emigranterna? (efter den ryska revolutionen) Faustgåtan Är litteraturen död?

Finlands enda universalgeni (Guss Mattsson) En finlandssvensk äventyrares skiftesrika liv (Waldemar Becker) Djurälskaren (Konrad S. Lorenz) Den företagsamme Aleko Lilius Från årets bokmässa (2018) Internationalisten Kultursamhället – idealismens pris Verksamhetsberättelse 2018 Dietrich Fischer-Dieskau om Nietzsche och Wagner Bortom gott och ont (1979) – Liliana Cavanis film om Nietzsche Det nya Marlowe-Shakespeareprojektet Läraren (Origenes) Den siste tempelriddarens testamente (Jacques de Molay) Hur lyckades man hjärntvätta ett helt folk?

Mannen som visste för mycket Självplågaren Den gamle fenikiern Överklagandet Svenskt kulturförtryck – resignation som överlevnad Tidlösa röster från Gammalsvenskby Pia Hellertz: ”Att leka Gud” Rembrandtsyndromet Fallet César Birotteau (Balzac) Walter Scotts stora bankrutt Barabbas (Pär Lagerkvist, Alf Sjöberg) Faust (Marlowe och Goethe) Göteborgs Skrivarsällskaps årsmöte 2020 Konkurs genom historien Skitförlagen Cui bono – vem gagnar det?

Sir Roger Scruton Dödstrippen Återblick på de fyra Trump-åren Steve Jobs testamente Kulturföraktet Själsmord (Strindberg) Det fria ordet Obehagliga Coronafakta Några lästa böcker (Claes Hedberg, Thomas Goodrich, Dan Brown) 1800-talets märkligaste roman (Dostojevskij) Fallet Jesus (försök till utredning) Listan

3

207 208 210 211 212 215 216 220 220 225 226 230 233 238 240 241 244 246 249 250 254 256 263 265 266 267 269 274 276 277 280 281 286 287 289 291 292 292 294 296 297 303 304 306 307 311 312 315 317 318 318 319 320 320 323 329 335

Gamla böcker lästa på nytt Jag har valt att ta Bhagavad-Ghita till först, fastän den är den senast tillkomna av de tre, därför att den kommer direkt av världens äldsta ännu levande religion och litteratur, den odaterbara Veda. Sannolikt upptecknades de äldsta Vedaböckerna ungefär samtidigt som de äldsta böckerna i Bibeln, Homeros och Lao-Tse, alltså omkring 600-700-talet före vår tideräkning. Bhagavad-Ghita kom till ungefär 500 år senare som en sorts komplement och äntligt fullkomnande av det omfattande Mahabharata-eposet, sannolikt med rötter i samma tid som Iliaden och Odysséen, alltså omkring 1100-talet före vår tideräkning.

Jag har aldrig träffat på någon som inte imponerats av Bhagavad-Ghita. I samtliga fall som jag känner till har boken blivit en permanent hörnsten i vederbörandes bibliotek och en inspirationsskrift att alltid återvända till vid behov. Själva konceptet är det mest dramatiska tänkbara: två klaner i släkt med varandra står uppställda inför den avgörande slutstriden, som måste bli en förintande uppgörelse, när Arjuna inför åsynen av alla sina släktingar som han måste ägna sig åt att döda grips av fullständigt naturliga skrupler och samvetskval inför en sådan övermänsklig uppgift. ”Vad som helst, men låt mig slippa döda mina egna släktingar!” Varpå hans körsven, som råkar vara Krishna, uppenbarar för honom sin undervisning om livet och döden, plikten och idealismen i det ständiga umgänget med odödligheten eller det gudomliga.

Den enda invändning som föranleds av Bhagavad-Ghita är, att nästan varenda uttolkare av den velat förmedla sin tolkning av den, medan varje personlig tolkning av den måste avlägsna sig från originalet.

Det är alltid bäst att hålla sig till originalet rakt upp och ner.

Alla tre böckerna, Bhagavad-Ghita, Jobs bok och Lao-Tse, består till största delen av upprepningar, deras kontenta skulle utan vidare kunna skäras ner till en tredjedel, men åtminstone i de två första har dessa upprepningar en viktig funktion i uppbyggandet av formen, särskilt i Jobs bok. I Bhagavad-Ghita poängteras om och om igen det väsentliga i att ständigt umgås med det gudomliga och sträva därhän, tills det avgörande kapitlet nummer 14 kommer med en upplysande systematisering av livets mänskliga konsistens. Människan uppdelas i tre kategorier, de som ägnar sig åt det andliga och tar avstånd från världen (brahminerna), de som strävar med det världsliga i oförtröttligt nit, och de som bara följer med strömmen och tänker på köttet och således genom bekvämlighetens och lättjans frestelser och tröghet försvinner ner i dödligheten. Krishna menar att dessa är värdelösa som mänskligt dödkött, det är de som i sin slapphet och ansvarslöshet fördärvar världen, medan det finns hopp för de strävande och verksamma, medan andligheten (nirvana) borde vara idealet och det mänskliga slutmålet för förverkligandet av en själv och frigörelsen från det timliga och dödliga. Reinkarnationen tas för given som en självklarhet, medan dock själen kan dö genom ständigt tilltagande självförnedring genom lägre och lägre varelser. Det hör egentligen inte hit, men som exempel betraktar tibetanerna flugor, som inte fanns i Tibet före den kinesiska invasionen 1950, som tidigare kinesiska soldater.

De upptornande upprepningarna tjänar också ett pedagogiskt syfte. Det är undervisning det handlar om hela vägen och en synnerligen tacknämlig sådan. Kontentan kan jämföras med stoikernas huvudman Marcus Aurelius slutsatser, att pliktens nödvändighet, hur otacksam och motbjudande den än är, dock förblir den enda positiva utvägen, lösningen och vägen vidare ur alla problem, snarare än att undandra sig den, vilket bara kan göra saken värre.

Jobs bok är den äldsta i Bibeln och den enda som inte tilldrar sig i det heliga landet eller bland judar.

Den är oöverträffad som litterärt och dramatiskt mästerverk, samtidigt som dess problemställning förblir

4

evigt aktuell. Den uppvisar Bibelns högsta litterära kvaliteter när det gäller både poesi och dramatik, psykologi och beskrivningar och dominerar i sin särart hela det så kallade Gamla Testamentet, hebréernas bibel. Historien är välbekant: Job, rikast i sin del av världen med oändliga hjordar av getter och boskap, vidsträckta ägor och tio barn, sju söner och tre döttrar, drabbas av olycka, förlorar allt och blir därtill sjuk, så att han måste sitta på en askhög och skrapa sina bölder. Tre vänner kommer för att besöka honom och trösta honom men lyckas bara med motsatsen. De kan inte förstå hans predikament eller logiken i hans obegripligt totala olycka med mindre än att han måste ha gjort något för att förtjäna det, (samma argument som revisionisterna använder om Förintelsen, att judarna måste på något sätt ha gjort sig förtjänta av den, blundande för att ett visst antal miljoner var bevisligen fullkomligt vanliga människor och oskyldiga som sådana,) medan Job invänder med sin fullt realistiska observation, att oskyldiga hemsöks och straffas för ingenting medan skurkar skor sig och mår väl på andras bekostnad och påvisar den universella orättvisan i hela världsordningen. Detta kan vännerna inte smälta, så de fortsätter att förebrå honom hans kverulans och bitterhet och anklagelser mot den orättvisa försynen – de kan naturligtvis inte godta detta då de själva inte haft någon dålig erfarenhet av försynen. Egentligen är argumenteringen i denna fantastiska, retoriska, teatraliska och högeligen lyriska dialog fullständigt riktig åt båda hållen, båda parterna har rätt på sitt sätt, tills plötsligt en tredje part, Elihu, ingriper, yngre än både Job och hans tre vänner, och vederlägger alla fyras argument. Därefter ingriper Gud och tar helt överraskande parti för Job mot alla de fyra vännerna, och endast Jobs förbön hindrar honom från att straffa dem. Job belönas för sin ståndaktighet och får dubbelt tillbaka mot allt vad han ägde förut plus sju nya söner och tre nya döttrar.

Det enda man kan vända sig mot i denna fantastiska dramatiska och formellt fulländade dikt är dess Gudskoncept, som är stötestenen genom hela det Gamla Testamentet. Denna personliga karaktär av allsmäktig diktatorstatus som kontrollerar och bestämmer allt, i vår tid jämförbar med Orwells ’storebror’, har i vår tid alltmer börjat betraktas med från årtusenden av vidskepelse befriade och tillnyktrade ögon som den otrevligaste gestalten i hela världslitteraturen och historien. En allsmäktig intoleransgud kan inte längre tolereras. Bibeln förblir nummer ett i världslitteraturen genom sin rikedom på odödliga berättelser, oöverträffbar lyrik, epik och dramatik, symbolism och mystik och inte minst som historisk källskrift, medan dess så kallade Gud alltmera framstår som något som judarna själva, i egenskap av hans så kallade egendomsfolk, egentligen bara kan skämmas för. Denna gud är upprinnelsen till den första nationalismen och rasismen, och som resulterande i alla de efterkommande fatala nationella och sekteristiska dårskaperna i samma namn måste vettet och det sunda förnuftet ta avstånd därifrån.

Både Bhagavad-Ghita och Jobs bok står utan författare. Enligt traditionen gavs Bhagavad-Ghita och Mahabharata sin slutliga form av ”redaktören” Vyasadeva, men det är bara ett namn, precis som Homeros, och ingen vet när han kan ha levat mer än på ett ungefär, och ungefärligheten sträcker sig då inom ett tusental år. Jobs bok är fullkomligt anonym men har sannolikt rötter i en mycket avlägsen forntid, kanske från Sumer och Ur, som ju också Abraham kom från, och har sedan utvecklats och förbättrats under seklernas gång fram till sin slutgiltiga form, när Gamla Testamentets böcker sammanställdes troligen under exilen i Babylon under Nebukadnessars tid.

Lao-Tses bok däremot är en fullständigt autentisk källskrift enbart författad av Lao-Tse själv, även om det är ungefär det enda man vet om honom. Så vitt man vet föddes han år 604 före vår tideräkning och var alltså samtida med Buddha och Konfucius, som träffade honom och har vittnat om honom. Konfucius samhällsfilosofi är i mångt och mycket som en materialisering av Lao-Tses. Hans bok ”Tao Teh King”

5

består av två delar, ”Tao” och ”Teh”. Man har översatt dess titel med ”Läran om Vägen” eller ”Boken om Tao”, det finns även andra varianter, då Tao kan betyda så hemskt många olika saker, men den riktigaste titeln borde väl vara något i stil med ”Läran om Anden och Dygden”. Med sina 81 dikter är den ett oöverträffat filosofiskt mästerverk i sin koncisa vältalighet och snillrika koncentration. De första 37 behandlar Anden och vikten av strävandet därhän bort från världen, och att umgänget med andligheten egentligen är det enda väsentliga och omistliga med livet, vilket i princip upprepas genom alla de 37 dikterna i ständigt snillrik, tankeväckande och varierande form. Detta anbefaller avancerad hjärngymnastik. I de senare 44 dikterna om Dygden (eller dugligheten) blir han något strängare, mindre lyrisk och mera konkret, som i den 57-e dikten: ”Ju mera inskränkningar och förbud inom riket, desto armare blir folket, och desto ostyrigare blir landet.

Ju mera lagar och förordningar, desto fler rövare och banditer.”

Detta är ren sociologisk realism från för 2500 år sedan.

Hans bok kom till, kan man säga, genom en tillfällighet. När han kom till en ort som hette Han-Gu ombads han att skriva och lämna efter sig en bok åt ställets härskare innan han begav sig vidare. Ingen vet vart han sedan tog vägen, och han dog i fullständig obemärkthet någonstans, enligt sin egen livsfilosofi och maning att leva i det fördolda.

En värdefullt överskådlig summering av alla tiders väsentliga filosofi har åstadkommits av Aldous Huxley omkring 1950: ”Perennial Philosophy”, på svenska ”Den oförgängliga filosofin”, som egentligen är en antologi av axplock från alla tiders viktiga filosofiska skrifter. Den är svårläst men desto värdefullare i sin ambition att få med allt det viktigaste, och hans egna kommentarer mellan varven ställer denna ”oförgängliga filosofi” i intressant perspektiv mot vår egen halsbrytande tid med alla dess världsomfattande urspårningar: ”Extraversionen är inte enkel; den är av två fundamentalt olika slag. Det finns den emotionella, sällskapliga extraversion som utmärker den endomorfe viscerotonikern – den som alltid söker sällskap och talar om för vem han möter precis hur han känner det. Och det finns den muskulöse somatotonikerns extraversion – han som skådar ut över världen som den plats där han kan utöva sin makt, där han kan böja människor efter sin vilja och forma tingen efter sitt hjärtas önskan. En sak är den angenäma version som präglar försäljaren, den trevlige pricken i Rotaryklubben, den liberale protestantiske prästmannen.

En annan är extraversionen hos ingenjören som låter sin maktlystnad gå ut över tingen, hos sportsmannen och den professionelle blod-och-järn-soldaten, hos den ärelystne affärsmannen och politikern, hos diktatorn, antingen han utövar sin makt i hemmet eller i spetsen för en stat.

Med cerebrotonin, det temperament som är förbundet med ektomorf fysik, lämnar vi Pickwicks hemtrevliga och Hotspurs oförtrutet tävlingslystna värld och går över till ett alldeles annorlunda och en smula oroande universum – Hamlets och Ivan Karamasovs. Den extreme cerebrotonikern är den överintellektuelle, överkänslige introverterade, som är mera intresserad av vad som försiggår bakom hans ögon – av tankekonstruktioner och fantasi-produkter, av känslans och medvetandets skiftningar – än av den yttre världen, åt vilken viscerotonikern och somatotonikern på olika sätt ägnar sin förnämsta

6

uppmärksamhet, tro och lydnad. Cerebrotoniker har föga eller ingen önskan att härska, och inte heller hyser de viscerotonikerns urskiljningslösa kärlek till människor som människor; deras önskningar går tvärtom ut på att leva och låta leva, och deras passion för ensamhet är intensiv. Isoleringscellen, det fruktansvärdaste straff som kan drabba den mjuke, rundlagde, gemytlige viscerotonikern, är för en cerebrotoniker inget straff alls. För honom består den yttersta fasan i internatskolor och baracker. I sällskap är cerebrotoniker nervösa och skygga, hårt spända, hämmade och oberäkneligt lynniga. (Det är ett betecknande faktum att ingen extrem cerebrotoniker någonsin har varit en god skådespelare eller skådespelerska.) Cerebrotoniker avskyr att slå i dörrar och höja rösten, och de lider svårt av somatotonikerns rytande och stampande. Deras uppträdande är reserverat, och gäller det att uttrycka känslor är de ytterst återhållsamma. Viscerotonikerns emotionella utgjutelser stöter dem för huvudet som förolämpande ihåliga eller rent av hycklande, och inte heller har de något fördrag med viscerotonikerns ceremoniösa sätt och hans kärlek till lyx och ståt. De har inte lätt för att skaffa sig vanor och finner det svårt att infoga sitt liv i en rutin som faller sig så naturlig för somatotonikerna. På grund av sin överkänslighet är cerebrotonikerna ofta ytterligt sexuella, till en grad som närmar sig besatthet; men de frestas knappast till att hemfalla åt dryckenskap – ty alkohol, som stärker somatotonikerns naturliga aggressivitet och ökar viscerotonikerns flödande älskvärdhet, kommer dem bara att känna sig sjuka och deprimerade. Viscerotonikern och cerebrotonikern är båda, var och en på sitt sätt, väl lämpade för den värld de lever i; men den introverterade cerebrotonikern går på något sätt inte ihop med de ting och de människor och institutioner som omger honom. Följaktligen misslyckas en anmärkningsvärt hög procent av extrema cerebrotoniker med att slå sig fram som normala medborgare och genomsnittliga samfundspelare. Men om många misslyckas så blir också många av dem abnorma på plussidan av det genomsnittliga. Vid universitet, i kloster och i forskningslaboratorier – överallt där skyddade villkor erbjuder sig för dessa människor, vilkas korta tarmar och svaga muskler inte tillåter dem att äta eller fäkta sig fram genom det vanliga simpla tumultet - där kommer procenten av sällsynt begåvade och fulländade cerebrotoniker alltid att vara mycket hög. I insikt om betydelsen av denna extrema, överutvecklade och föga livsdugliga människotyp har alla civilisationer på ett eller annat sätt sörjt för dess skydd. I ljuset av dessa beskrivningar kan vi klarare fatta Bhagavad-Ghitas indelning av vägarna till frälsning.” etc.

Han fäster stor vikt vid både Bhagavad-Ghita och Lao-Tse medan han nästan konsekvent undviker allt vad Bibeln heter och innebär, som om han från början en gång för alla bestämt sig för att aldrig ha något med dess dogmatiska gudsbegrepp att göra.

En annan som fäster största vikt vid både Bhagavad-Ghita, Lao-Tse och Jobs bok är den unga legendariska mystikern Simone Weil från Frankrike.

De tre tragödernas Oresti Orestin (av Orestes, Agamemnons son,) är den omfattande skandalhistorien om hur kung Agamemnon, efter att ha kämpat tio år vid Troja och lett det trojanska kriget till seger, vid hemkomsten blev mördad av sin hustru och hennes älskare på så vis, att han efter att ha hyllats som segerherre och hjärtligen välkomnats hem, höggs ihjäl med en yxa i sitt eget badkar, som enkom gjorts i ordning för att behaga honom av hans hustru. Detta medförde konsekvenser. Agamemnon och Klytaimnestra hade tillsammans tre barn, en son Orestes och två döttrar, och det kom an på sonen att hämnas sin far, därtill

7

eggad av sin syster Elektra. Han gjorde det med besked och mördade både sin moder och hennes älskare men blev svårt angripen av samvetskval som följd och i praktiken sinnessjuk. Detta är vad Orestin handlar om, vilken omfattande skandalhistoria först berättades av Homeros, som alltid visste vad han talade om.

De athenska tragediförfattarna eller tragöderna brukade framföra trilogier, alltså tre dramer i följd i en historia, och Aiskhylos trilogi kallad Orestin är den enda bevarade trilogin från Antiken. Dess första drama ’Agamemnon’ behandlar själva mordet, det andra ’Gravoffret’ skildrar Orestes hämnd och akuta nervsammanbrott, medan den tredje ’Eumeniderna’ åstadkommer en allmän försoning.

Aiskhylos tragedi ’Agamemnon’ har i allmänhet betecknats som den absoluta grekiska tragedin, dess fulla text är i motsats till många andra med nöd överlevda grekiska dramer bevarad intakt och komplett, och den framförs fortfarande årligen över hela världen.

Dess fortsättning ’Gravoffret’ har inte bevarats lika väl, där finns stora luckor i texten och framstår även som drama som ett mellanspel i skuggan av den överväldigande ’Agamemnon’.

Den avslutande tragedin ’Eumeniderna’ är nästan helt metafysisk och skildrar hur Erinnyerna, alltså de tre hämndgudinnorna eller Furierna, som svårligen hemsöker den stackars Orestes, slutligen blir tämjda och övergår till att bli Eumenider med uppgift att bringa välfärd, framgång och lycka till Athen.

Det är Aiskhylos sista litterära verk och även det ett mästerverk men har ändå karaktären av ett påklistrat lyckligt slut till tragedin. Det liksom slätar över det mesta av problematiken.

Vid sidan av ’Agamemnon’ har Sofokles drama ’Konung Oidipus’ anförts som den andra absoluta grekiska tragedin. Även denna skandalhistoria har ursprungligen berättats av Homeros, och Sofokles gav det till och med en fortsättning genom sitt sista drama ’Oidipus i Kolonos’ som även detta är ett försoningsdrama. Vi ska inte gå in på detta nu utan hålla oss till Orestin.

Sofokles bidrag till Orestilitteraturen är dramat ’Elektra’, som i stort sett skildrar samma skeende som Aiskhylos ’Gravoffret’ men med betydligt intressantare utveckling. Systern Elektra leder hela dramat, som hela tiden överraskar genom plötsliga oväntade vändningar, och här spelar även den andra systern Chrysothemis en viktig roll. Sofokles har alltid betecknats som den mest raffinerade av de grekiska tragöderna, hans litterätra still är upphöjd och elegant, därav ordet ’sofistikerad’ (via sofisterna), och till skillnad från Euripides var han en högt aktad samhällsmedlem. ’Elektra’ kompenserar utomordentligt väl alla bristerna i ’Gravoffret’ och kan ses som en bättre andra del i den stora tragedin.

Euripides bidrag till Orestin är hans näst sista drama ’Orestes’ som är rena thrillern. Intrigerna tornar upp sig och blir oupphörligt mera komplicerade, här spelar även Menelaos, Helena och deras dotter avgörande roller, och detta är det närmaste Antiken kunde komma modern teater. Även här måste dock det gudomliga (deus ex machina) införas för att lösa den intrikata knuthärvan, men ändå framstår detta drama som det mest tillfredsställande i de många försöken att lösa Oresteshistoriens problematik. Liksom både ’Agamemnon’ och ’Elektra’ spelas det allmänt fortfarande över hela världen och alltid med dramatisk framgång – denna historia kan man inte dramatiskt misslyckas med.

Euripides var helt underlägsen Sofokles som stilist, men i stället är han dramatiskt effektiv. Sofokles är mera introspektiv och grubblande, men Euripides tänker hela tiden på publikens underhållning och älskar att imponera på den med effekter. Han är den mest moderna av de tre, Sofokles är den mest intellektuella, medan Aiskhylos är den faktiska skaparen av det grekiska dramat, fadern för hela den västerländska dramatiken.

Alla tre lönades illa av eftervärlden. De uppskattades minsann under sin samtid (även om Euripides periodvis drevs i exil) och under hela Antiken så länge den förblev hednisk, medan kristendomen och

8

islam inte hade något till övers för teaterkultur. Därför finns bara en bråkdel av dessa oöverträffade tragöders produktion bevarad, sju dramer av vardera Aiskhylos och Sofokles och nitton av Euripides, däribland det enda bevarade satyrspelet från Antiken. Aiskhylos sammanlagda produktion lär ha varit omkring 50 dramer medan både Sofokles och Euripides närmade sig 100.

Inte förrän under renässansen 1000 år efter Antikens förintelse började man åter iscensätta de stora grekiska dramerna, vilket satte i gång den stora elisabetanska dramatiken i England och dess storhetstid under 50 år, tills de bigotta puritanerna 1642 stängde alla teatrar i England i en ny religiös förintelsestorm mot det fria ordet på scen.

Jesus i Indien Det går inte att sticka under stol med saken längre. De upprepade och påtagliga bevisen är alltför överväldigande, och de har aldrig kunnat motbevisas, hur man än har försökt.

1888 reste Alexej Notovitj efter det rysk-turkiska kriget över Rawalpindi upp till Kashmir och vidare till Ladakh. Då han där råkade ut för fysiska problem som benbrott och tandvärk måste han tillbringa en konvalescenstid i Ladakhs största kloster Hemis, där munkar berättade för honom om ett buddhistiskt evangelium som där fanns i manuskript. Han blev nyfiken och bad dem läsa upp det för honom och översätta det, varvid han noggrant noterade hela översättningen. När han kom tillbaka till civilisationen publicerade han sin resebeskrivning med det buddhistiska evangeliet inkluderat. Detta berättade bland annat om Jesu 17 studieår i Indien från tonårsåldern till 29 års ålder bland annat i Benares och även hos zoroastrianerna i Persien. Det finns inga andra källor till vad Jesus skulle ha gjort under dessa 17 okända år.

Naturligtvis väckte boken en viss sensation och översattes till ett antal språk. Den utgavs på ryska och franska 1894 men hann bli översatt till engelska, tyska, spanska, italienska och svenska innan reaktionära krafter började försöka tysta ner den, främst Vatikanen förstås, och bringa den i vanrykte. Andra resenärer reste upp till Ladakh för att forska i saken, men munkarna ville inte blotta denna handskrift för vem som helst, och naturligtvis hävdade dessa resenärer, som aldrig fått se den, att den inte existerade utan var ett falsarium uppfunnet av Notovitj själv, som hävdade att hans fantasi inte var förmögen till att uppfinna sådant.

Dess värre hamnade även andra resenärer i Ladakh av mera öppet sinne och mera seriös disposition, som inte bara var ute i mytavrättningsärenden, som kunde vidimera att detta buddhistiska evangelium fanns och inte bara i Ladakh. Den första av dessa var en indier, Swami Abhadananda från Calcutta, född 1866 som Kaliprand Chandra, som var en orientalisk skolastiker som studerat även i London och USA. Han reste enkannerligen till Ladakh för att kunna avslöja Notovitjs bluff en gång för alla och kom till Ladakh 1922 och kunde där inte annat än verifiera att Notovitjs redogörelse dess värre inte var ett falsarium.

Näste resenär som ställdes inför samma ovedersäglighet var den berömde arkeologen, diktaren och konstnären Nikolaj Roerich, som ledde en expedition omkring i de mest bergiga och otillgängliga delarna av Centralasien 1924-28 omfattande även Ladakh. Han var född i Petersburg 1874, hans hustru Helena Roerich var en av förgrundsgestalterna inom teosofin och nära släkt både med kompositören Modest Mussorgskij och generalen Kutuzov, Napoleons besegrare, han försökte samarbeta med bolsjevikerna efter 1917 men såg sig inte ha något annat val än att gå i exil liksom de flesta av alla de andra ryska

9

intellektualisterna, och hans expedition finansierades och organiserades från Amerika. Även han bekräftade att det faktiskt fanns inte bara ett buddhistiskt evangelium utan ett flertal källskrifter som bekräftade samma sak. Hans ord väger tungt, han var en över hela världen högt respekterad arkeologisk vetenskapsman, hela hans familj var av samma vetenskapliga sort, hans son Georg behärskade alla tibetanska dialekter och var honom till stor hjälp i arbetet, som ingen senare kunde vederlägga.

Listan över senare uppföljare är lång och tenderar att tätna med åren. Madame Caspari kom till Ladakh 1939, en annan professor från Schweiz, snubblade över Hemisevangeliet liksom Notovitj av en ren händelse; doktor Robert S. Rawicz, professor i antropologi, kom till Ladakh 1975 och fick för första gången höra talas om detta evangelium, Edward F. Noack vid Royal Geographical Society i London är en annan som vittnat om dess förekomst, och inte minst Holger Kersten har i sin bok ”Jesus Lived in India” 1994 utvecklat ämnet till nya omfångsrika vidder med synnerligen tänkvärda nya teorier och spekulationer. Vi belyste dessa och Jesu verksamhet i Kashmir under vår resa dit 1999, i vilken reseskildring alla dessa upptäckter och forskningsresultat finns presenterade.

Hela detta material från Notovitj till Edward S. Noack finns exponerat i Elizabeth Clare Prophet’s utmärkta bok ”The Lost Years of Jesus” 1984 som översatts till otaliga språk. Hon bara presenterar materialet, hela Notovitjs reseskildring är inkluderad med det buddhistiska evangeliets alla 17 kapitel liksom material av alla de andra, och hon överlåter åt läsaren att själv ta ställning. De flesta tycks dock vara överens om att detta kan man inte bara sopa under mattan.

Den tydligaste fingervisningen av alla är dock de påtagliga parallellerna mellan buddhism och kristendom. Det finns så mycket buddhism i vad Jesus predikar att han med största sannolikhet måste ha studerat och lärt sig av buddhismen, vilket han bara kan ha gjort i Indien. Det 1945 i Egypten återfunna gnostiska Thomasevangeliet och det buddhistisk-tibetanska evangeliet är även så pass lika varandra framför allt i sin påfallande feminism, fastän de författats i olika världsdelar, att de måste båda anses vara tillförlitliga som direkta kopior av original och urkunder.

Medicinskt utlåtande om Jesus 1928.

"När de därefter kom till Jesus och såg honom redan vara död, slog de icke sönder hans ben; men en av krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut, och strax kom därifrån ut blod och vatten.

Och den som har sett detta, han har vittnat därom, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning."

– ur Johannes 19:33-35 I sin bok "Dog Jesus på korset?" besvarar doktor Hugo Toll sin fråga entydigt med nej. Som 70-årig läkare med ett långt livs erfarenheter och forskningar bakom sig kan hans nej inte avfärdas utan vidare, i synnerhet som han kommer med ett ansenligt material som underlag för sin slutsats. Att han samtidigt så djupt låter sig gripas av sitt ämne och han inspireras till ansenliga utsvävningar därifrån må tillskrivas hans mänskliga natur, vilket enbart länder denna till heder och beröm, då därigenom hans bok framstår som både sympatisk och uppbygglig och desto mera läsvärd.

Här är några prov på doktor Tolls aktningsvärda analyser: "Romarna synas redan tidigt och med förkärlek ha upptagit denna barbariska strafform. Det var ju ett nervretande skådespel den tidens politiker hade att bjuda pöbelmassorna, vilka därvid fick sina primitiva hämnd- och grymhetsinstinkter mättade. Ty proceduren gick framför allt ut på att långsamt pina, icke i

10

första rummet att döda, ehuru detta naturligtvis till slut så gott som alltid blev resultatet och självfallet också var meningen. Därnäst var avsikten med detta straff att draga den högsta tänkbara vanära över den straffade och döde.

Straffet och tillvägagångssättet var som sagt ämnade att bereda den dömde en kvalfull och i all synnerhet en långsam död. Man torde knappast kunna göra sig en föreställning om de fysiska och själsliga kvalen vid detta protraherade dödssätt. Antikens författare, vilka annars ej är så blödhjärtade, reagera ofta däremot. Cicero kallar det för ett "det grymmaste och vederstyggligaste straff"...." och så går doktor Toll igenom alla Antikens författares varandras överträffande beskrivningar av korsfästelsens fasansfullhet (sid 23 f).

"Rövarna, vilka korsfästes jämte Jesus, levde ännu mot kvällen, och man måste klubba ihjäl dem. 'De korsfästes ben krossades för att påskynda döden eller till och med för att hindra dem från att återvända till livet, såsom verkligen någon gång inträffade' (S.A.Fries, Jesu lif, sid. 344). Och när Josef från Arimatea infann sig hos Pilatus och omtalade att Jesus redan vore död, trodde denne det icke (Mark. 15:44), utan tillkallade hövitsmännen och frågade om så verkligen vore. Pilatus hade säkerligen erfarenhet i dylika saker. Anatomiskt och kirurgiskt sett, överhuvud taget från medicinsk synpunkt finnes heller intet, som nödvändiggör dödens inträde vid korsfästning inom, låt oss säga, de första tjugofyra timmarna, icke ens gör den sannolik. Döden kan vid skador uppstå genom förblödning, infektion, direkt förstörelse av livsviktiga organ, förut omtalad chock eller genom samverkan av flera av dessa moment. Blödning i någon nämnvärd mängd torde knappt kunnat komma i fråga, även om spikarna skulle ha träffat handens största kärlbågar, vilka i alla fall äro relativt små. En spik, som sårar kärlet och blir kvarsittande, tamponerar på samma gång såret och orsakar koagulation av blodet, alltså blodstillning. Spänningen och sträckningen samt händernas uppåtriktade läge måste också göra sitt till för att hindra allvarlig blödning.

Och sannolikheten för att en genomborrande spik skulle träffa någon av de större artärerna är för övrigt icke stor.

Inga livsviktiga organ beröras heller direkt vid korsfästningen. Infektionen, som man ju även kunde tänka på, utvecklar sig först långsamt och kan knappt döda förrän efter flera dagar. Och intet, inom kort ovillkorligt dödande ingrepp gjordes enligt evangelierna eller den kända traditionen på Jesus. Då han nu, som vi tro oss strax skola kunna även på annat sätt visa vara sannolikt, icke heller var död, ligger det närmast till hands – och det återstår knappt något annat än – att antaga ett vanmaktsanfall övergående i ett djupt och långvarigt dödliknande medvetslöshetstillstånd." (sid. 39 f) Men här är hans starkaste argument: "Och strax kom därifrån ut blod. Jesus hade således, så vitt man kan förstå, ännu hängande kvar på korset och ansedd död, blivit stucken med ett spjut, en lansspets, och därifrån utgick(!)strax blod. Han blödde! Detta är, såsom läsaren kanske redan anar, för mig som läkare en mycket viktig punkt i denna studie av passionshistorien. Ty om blodet rann, visar det väl, att Jesus icke var död. Detta är, som alla borde veta, ovedersägligt. Om något av det hela är ett underverk, så är det väl detta, att denna lilla episod skulle inträffa, att en okynnig och klåfingrig soldat (se nedan) sticker till Jesus med sin lansspets och att Johannes så troskyldigt och enkelt förtäljer händelsen med dess par små bifenomen, blodet och vattnet, dymedelst möjliggörande i alla fall för en sen eftervärld att veta, att Jesus nu icke var död.

Varje anatom, patolog eller läkare vet, att sticker eller skär man i en död, i ett lik, så blöder det icke.

Hjärtat har stannat, dess kraft är slut. Och något blodtryck existerar icke längre. Artärernas och kapillärernas sista kontraktion har tömt blodet in i de djupliggande, utvidgade, slappa, stora venerna.

Blodtrycket är lika med noll. Arterer och kapillärer stå tomma. Det kan icke blöda. Hos en, som blott är

11

kollaberad eller i vanmakt, rör sig däremot hjärtat och det övriga kärlsystemet något om än svagt. Sårar man en sådan, så blöder det, ehuru kanske obetydligt. Blödningen stannar lätt, då blodtrycket är ringa.

Vid djupaste vanmakt upphör all blödning, innan ännu livet flytt. Men blödning bevisar, att liv ännu finnes." (sid. 44f) "Någon motsvarighet till att 'sticka upp' sidan på en korsfäst lär icke förekomma i litteraturen. Att det skulle ha varit i lagen anbefallt för att förvissa sig om delinkventens död, innan han återlämnades till sina anhöriga, känna vi ej. Det gjordes tydligen inte heller med rövarna. Nej, denna episod inträffade alldeles extra helt utom programmet, om något sådant fanns. Som vi redan nämnt, var i motsats till den annars stränga romerska ordningen och disciplinen korsfästningen mer eller mindre överlämnad åt exekutorernas godtycke. När i och med domen den olyckliges öde en gång var avgjort, tillspillogavs han på nåd och onåd åt deras gyckel, hån, grymhet och - okynne. De tycktes kunna tillåta sig vad som helst.

Nu är det tid att vi igen erinra oss, att Jesus tidigt på morgonen blivit gisslad (Joh. 19:1). Detta var ingen lek. Erfarenheten lär, att en starkare retning på huden av såväl termisk, kemisk som mekanisk art har benägenhet att framkalla ödem och blåsbildning. Det bildas ett vattenaktigt (seröst) exsudat, vilket genomdränker huden och upplyfter den eller dess yttersta lager i större eller mindre blåsor. Dessa kunna sedermera konfluera till stundom väldiga, mer eller mindre spända eller nedhängande sådana. Stora brännblåsor äro allmänt kända, sådana efter terpentin, senapssprit, spansk fluga likaså. En våldsam mekanisk retning vid en svår gissling torde likaväl kunna framkalla detsamma eller något liknande, fastän vår humana tid inte har erfarenhet därav just vid prygling. Från krigs- och olycksfallskirurgin känna vi det emellertid väl. Det går där under namn av Epanchements traumatiques de sériosité, Décollement de la peau. Genom tangentiellt våld (brutala gisselslag kunna tänkas verka så) 'kan det hända att huden drages med (i våldets riktning) och tänjes utan att brista, men att detta i stället blir fallet med underliggande bindväv, varigenom en subkutan ficka uppstår, som snart fylles med blod eller lymfa.

Dylika decollementer äro varje kirurg bekanta. Det bildas stora skvalpande säckar, lätt igenkännliga på den slappa fluktuationsförnimmelse de giva. De större lymfautgjutningar, som härvid förekomma, vika i allmänhet ej för enbar, även upprepad punktion. I den förantiseptiska tiden ledde decollementerna genom infektion ej sällan till svårartade phlegmonen.' (Cit. från Gunnar Nilson, Sjökrigets kirurgi, 1913, sid. 148.)

Se också Wullstein und Wilms," etc, här citerar författaren åter ett antal lärda källor mest på tyska, " – ren, klar, vattenaktig lymfa således. Gångna tiders hårdhänta krigs- och fängelsedisciplin var nog också bekant med allt dylikt. I svenska bibelöversättningar från gamla tider, som således låg närmare den reella erfarenheten av saken, heter det, att Jesus 'hudflängdes'. Med alla dylika svullnader, blåsor eller 'vatten'-säckar är det en särskild egendomlighet: de ha alltid en specifik benägenhet att reta klåfingrigheten både hos lärd och lekt. Läkekonsten har därför alltid anledning att, av fruktan för infektion, varna just mot stickande och petande på dem. Det är ju högst antagligt, att under dagens lopp å Jesu sida bildat sig ett betydligt ödem eller några sådana större eller mindre blåsor. En av krigsmännen ser det, då han går förbi.

Helt naturligt retar det också hans klåfingrighet och ungdomliga okynne. Han sticker till litet vårdslöst, sårar också därvid Jesus i själva huden eller något djupare. Och så förstå vi det hela: blod och vatten." (sid. 50-52; författarens kursiveringar.)

Dessa är författarens viktigaste bidrag till belysning av fallet. Men han går sedan längre. Han belyser olika möjligheter till "Uppståndelsens" iscensättning och utesluter inte den möjligheten att Jesus själv kan ha vaknat upp i graven och själv rullat undan stenen, ehuru det förefaller mera troligt att esséer, unga män i skinande vita kläder, kom och gjorde det. Doktor Tolls analyser av Jesu framträdanden efter uppståndelsen är sedan ytterst elementära och allmänmänskliga, i det att han bl.a. poängterar att Jesus

12

upprepade gånger uppsökte lärjungarna enkom för att få mat, ex. Lukas 24:41-43: "Han sade till dem: "Har ni här något att äta?"

Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; och han tog det och åt därav i deras åsyn."

Så beter sig knappast gengångare eller förklarade eterkroppar.

I slutet av boken spekulerar han i vart Jesus sedan kan ha tagit vägen. Han belyser den indiska teorin men tar inte ställning: "I Orienten finns ett icke obetydligt religionssamfund, som är byggt på tron, att Jesus överlevde korsfästelsen, vandrade österut mot Indien och slutligen, för att där förkunna sitt evangelium, nu med namnet Izza, hamnade i Srinagar, "lyckostaden", solstaden, i den måleriska Kashmirdalen på båda sidor om floden Jhelum, forntidens Hydaspes, där Alexander måste vända. Där skulle han ha levt länge och dött vid 120 års ålder samt blivit begraven. Hans grav skall vara bekant där, ehuru den oriktigt tillskrivits en profet Yuzasof."

Dock citerar han en bok med det sällsamma namnet "En bok utan namn": "Är det då icke en vacker legend, att Mästaren fick fortsätta sina vandringar mot Östern, där alla vägar slingra sig samman och varda till en? De vise från Österlandet hade ju färdats till Betlehem, då han föddes. Nu gick han själv till dem. Du vill, att han skulle hava slutat på korset och att hans stämma sålunda släckts. Var det då icke bättre, att han omsider nådde till en vidare umgängelse? De stora karavanstråken följde han, alltjämt spridande sin lära och alltjämt samlande trogna omkring sig. Till stammarna i förskingringen sökte han sig, och de anammade honom. I den snabba Tigris har han tvått sina fötter, och hans blick har vilat på den tröga Eufrat. Över Kashmirs barrskogsklädda berg, utmed stränderna av dess klara källsjöar har hans stig gått fram, och hans stämma har ljudit under Ganderbals platanlundar. Om aftonen, vid lägereldarna upplät han sin mun och talade till de trötta männen, som rastade, sedan deras kameler avlastats och släppts på bete. På morgonen var den tillfälliga kretsen bruten, och resenärerna delgav folket i nya nejder vad de hört av främlingens mun. – Så verkade han. Så vart han åldrig och krokig och vit. Förnekelsen och förföljelsen låg allt längre bakom honom. De första lärjungarna som han samlat vid Gennesarets fjärran stränder voro för länge sedan döda, och Paulus, hedningarnas apostel, spred hans evangelium bland romare och greker. Själv talade han till en ny tid och till nya folkslag."

Författaren nöjer sig med kommentaren: "Så alldeles gripen ur luften är kanske dock inte heller denna skaldiska fantasi...."

Ur kapitel 13 av det gnostiska "Esséer-evangeliet" "3. Men en oändlig folkskara följde honom i hälarna. Bland dessa var då en gammal gumma som i tolv år lidit svårt av kärlkramp. Hon hade i sin höga ålder haft mycket svårt för att följa med Jesus och ständigt blivit tillbakaträngd av andra. Men nu hade hon sin chans, när Jesus stod stilla och mycket nära henne, och hon tänkte: "Om jag blott får röra vid hörntofsen av hans mantel så blir jag frisk." Och hon lyckades snudda vid den.

4. Men Jesus vände sig genast om och frågade: "Vem rörde mig?" Då sade Petrus till honom: "Hela

13

folket tränger sig inpå dig, och så frågar du: 'Vem rörde mig?'"

5. Men kvinnan som rört vid hans mantels hörntofs och därvid genast blivit frisk bävade och sjönk på knä för Jesus och sade: "Herre, vredgas icke på mig, det var jag." Och hon berättade varför hon rört vid honom, och Jesus sade: "Din tro har hjälpt dig. Gå i frid, arma änka." Och gumman stod upp och gick och var mycket frisk.

6. Men Jesus sade: "Det är icke gott, att man går i vägen för äldre kvinnor och tar deras plats för att själv få komma i första rummet. Den som icke vördar sin moder, den heligaste varelsen näst Gud, är ovärdig namnet son.

7. Hör då vad jag säger er: Vörda kvinnan, ty hon är världens moder, och hela den gudomliga skapelsens sanning vilar hos henne.

8. Hon är grunden till allt gott och skönt, liksom hon också är livets och dödens frö. Av henne beror mannens hela tillvaro, ty hon är hans moraliska och naturliga stöd i hans arbeten.

9. Hon framföder er under plågor, hon vakar i sitt anletes svett över er tillväxt, och ända till hennes död förorsakar ni henne livlig ångest. Välsigna och tillbed henne, ty hon är er enda vän och ert enda beskydd på jorden.

10. Vörda och försvara henne. Genom att handla så förvärvar ni hennes kärlek och hennes hjärta, och ni blir behagliga för Gud. Därigenom blir er många fel eftergivna.

11. På samma sätt, älska era hustrur och vörda dem, ty de skall bli mödrar och senare ett helt folks mormödrar.

12. Var kvinnan undergiven. Hennes kärlek förädlar mannen, uppmjukar hans hårdnade hjärta, kuvar vilddjuret inom honom och förvandlar det till ett lamm.

13. Kvinnan och modern, denna ovärderliga skatt som Gud har givit er, är världens skönaste prydnad, och av dem skall födas allt som skall bebo världen.

14. Liksom härskarornas Gud, som fordom skilde ljuset från mörkret och landet från vattnet, äger kvinnan den gudomliga förmågan att skilja mannens goda avsikter från de onda tankarna.

15. Därför säger jag er: Näst Gud bör era bästa tankar tillhöra kvinnorna och makorna, emedan kvinnan är för er det gudomliga tempel, där ni lättast uppnår den fullkomliga lyckan.

16. Hämta i detta tempel er moraliska styrka. Där skall ni glömma era bedrövelser och era motgångar, där skall ni återhämta förlorade krafter, som är er nödvändiga för att kunna hjälpa er nästa.

17. Utsätt henne inte för förödmjukelse, ty därigenom förödmjukar ni er själva och förlorar kärlekens sinne, som är det viktigaste ni äger i livet.

18. Beskydda er hustru, på det att hon må beskydda er och hela er familj. Allt vad ni gör för er moder, er hustru, för en änka eller en annan kvinna i bedrövelse, det gör ni för Gud." ---" Om judar och judendomen – Den slutgiltiga lösningen.

Jag är jude. Inte alla är det, men jag är det. Det gör mig speciell. Vi är alla speciella, men jag är speciell för att jag är jude. Judar är speciella på ett speciellt sätt. Det vet alla, både de som erkänner det och de som inte gör det, både de som accepterar det och de som inte gör det, både de som gillar det och de som ogillar det, de som är stolta över det och de som skäms över det – jude eller icke-jude.

14

Utvaldhet, stolthet, skam, skuld, förföljelsemani, snillrikhet – sådana är attributen som – om de så är medfödda eller oss pådyvlade – har format den judiska själen, både i dess nattsvarta djup och dess berömda intellektuella fallenhet för reflektion och introspektion.

Vi är talföra. Vi är reflekterande. Vi är smarta, och introspektiva som vi är, är vi medvetna om det.

Folk hatar oss för det. De hatar oss för att de behöver oss, hatar oss för att de behöver vår skicklighet i juridik, affärer, konst, filosofi, vetenskap, psykologi…

Medvetna om att vi aldrig kommer att bli omtyckta som vänner och välgörare brukar vi nöja oss med att bli beundrade som skickliga utbölingar. Vi känner att accepterandet av oss beror av vår skicklighet och våra prestationer. Detta är budskapet vi ger våra barn, om icke i ord så i handlingar. Vi njuter av det kalla ljuset av allmän respekt, och om vi misslyckas därmed skämtar vi om det. Vi kan alltid vara komedianter. Svart humor går hem.

Vi frambragte Adam och Eva. Vi gjorde världen medveten om begreppet skuld. Vi frambragte Jesus och Judas, frälsning och förräderi, vi frambragte paradoxen, den levande självmotsägelsen – samvetet. Det är något mycket speciellt.

Jag menar, låt oss medge det – vi frambragte till och med Förintelsen och den Stora Europeiska Kollapsen! Om det inte hade varit för oss hade världen aldrig kastat ut den stora tyska kulturen med det nazistiska badvattnet! Europa skulle fortfarande ha varit Europa, närt av sina hjältemyter, dess filosofi och stora musik. I stället lider det av splittringens förnedring, av att slaviskt behöva lyssna till oss judar som skapade ett nytt liv i Amerika, om det så var som affärsmän, vetenskapsmän, drömfabrikanter som skådespelare och författare eller som psykologer som föreläste om vikten av myter, filosofi och konst…

Om du är en äkta jude kan du ha dessa tankar. Och du kan känna den smärtsamma tragedin i det hela utan att behöva beskylla någon för det. Meningen med det hela är just att det sista slutligen är ingens fel!

Det judiska folkets, eller snarare den judiska andens eviga mission är just att bekämpa skulden som begrepp. Därför är Jesus historien om det judiska folket i ett nötskal.

Inget folk är evigt. Liksom fysiska personer måste även fysiska folk åldras och dö. Men liksom individer reinkarnerar, reinkarnerar även folk. Det judiska folket föddes med patriarkerna. En dag skall det måhända dö ut, med eller utan hjälp av en annan Hitler. Blodet lever dock vidare, liksom även anden.

Gradvis blandar sig raserna och dör ut. Vi behöver inte frukta detta. Även om och när det händer, så kommer det fortfarande att finnas judiskt blod i världen.

Det Judiska blodet är medvetet kultiverat sedan Abrahams dagar. Det är mycket livskraftigt. En droppe räcker. Det är tillräckligt för den judiska anden att reinkarnera och fortsätta bekämpa skuldbegreppet och fortsätta driva sin sak för världens aktiva samvete.

De första som erkände Jesus som Messias var av den förståeliga meningen att endast judar kunde bli kristna. Paulus häpnadsväckande tes att vem som helst kunde erkänna Jesus som Messias och i hans liv känna igen sin egen innersta strävan (”Inte jag, utan Kristus inom mig”) innebär att i verkligheten, i framtiden, när Jesus återkommer som Messias i det verkliga livet (som är NU), endast kristna kan bli judar, alltså bärare av världens samvete, bekämparna av skuldbegreppet.

Med andra ord, vem som än i Jesus känner igen Messias ande, som har en intuitiv känsla av att ”det är just så som Kärleken skulle tala och verka hos en man med ett medvetet kultiverat andligt arv sedan Abrahams dagar”, som inser att Golgatahändelsen visar kärlekens seger över själva döden; som ser att försakelsen av all personlig makt är den högsta makten och den yttersta friheten för alla, som i sitt eget djup och strävan kan känna igen en droppe av denna essens – han kan betrakta sig som kristen (Kristus står för Messias), en bärare av det aktiva samvetet – en jude.

15

Vad Paulus i själva verket säger är att genom Jesus som Messias vem som helst kan bli jude; en medlem i den gemenskap som utvalts till att bekämpa skulden som makt i denna världen. Jesus frigör den eviga judiska anden från det temporära judiska blodet, ett blod som under tidens gång homeopatiskt utbreder sig i mänsklighetens blod, liksom Jesu blod utgöts över världen.

Så målet för oss judar är inte längre att bevara vår ras utan att låta dess nedärvda kultiverade dygder välsigna resten av Adams barn, Hams och Jafets barn. Sprid anden vidare – gift er icke-judiskt!

Germanska fundamentalt icke-kristna ockultister såg koncentrationen av judiskt blod som ett hot som måste besegras genom utrotning. Om vi hade blandat oss mera och tidigare hade de inte varit fundamentalt icke-kristna utan fundamentalt kristna (oberoende av deras trosuppfattning) och då kommit fram till en annan slutgiltig lösning på det judiska problemet: Gift er med judar! Låt kärleken besegra de rasistiska, kulturella, traditionella och religiösa barriärerna! Kan det finnas någon högre eller mer fundamental religion än Kärleken?

Kärleken upplöser rigida, stela och sterila attityder, vanor och tankemönster. Endast kärleken fruktar inte döden i att släppa inrotade uppfattningar, värderingar och mönster för nytänkande, omvärderingar och ånger. Det är vad kärleken, Jesus som Messias, lärde med sitt liv, död och återuppståndelse. Den slutgiltiga lösningen är det yttersta budordet: Älska varandra.

Vi är förmögna till detta nu. Blod är tjockare än vatten, men vatten är klarare än blod – och kan förvandlas till vin vid en bröllopsfest om kärleken är inbjuden!

Shalom.

Alexander N. Herschel (29/5 1995) Judar för Jesusklubben

Martyren.

Det kanske mest anmärkningsvärda med Hypatia var inte hennes lärdom och vishet utan det faktum, att hon långt upp i medelåldern knappast förlorade något av sin skönhet. Hon var alltid jungfru, och det syntes på henne, vilket troligen bidrog till de kristnas irrationella fixering och ständigt tilltagande hatiska avund mot henne. Det gick inte ihop med deras föreställningsvärld att en icke-kristen, en bekräftad hedning, en gammaltroende som höll fast vid de gamla grekiska gudarna och filosoferna och vägrade ha någonting med de kristna och evangelierna och deras förkunnelse att göra, kunde vara så vacker, så klok, så mångkunnig, så beläst och så fullständigt oförskräckt som kvinna.

Alla som delade något av hennes höga bildning älskade att umgås med henne och framför allt att diskutera och filosofera med henne. Hennes högsta beskyddare, prefekten Orestes av Alexandria, hade hon känt sedan barndomen då de varit skolkamrater från början och haft samma lärare och utbildningsväg hela vägen upp i det berömda bibliotekets hägn i Alexandria, där hon helt naturligt blev den ledande bibliotekarien och läraren i de filosofiska fakulteterna. Hon var plikttrogen och samvetsgrann och lade all sin kraft och livsgärning på sin undervisning och på bevarandet av bibliotekets traditioner som främst den största urkundsförvaltaren i världen. Inget annat bibliotek kom ens i närheten av Alexandrias närmast otroliga och överväldigande boksamlingsrikedomar.

16

Naturligtvis var alla som kände henne oroliga över utvecklingen i Alexandria genom den kristna militanta aggressionen som hela tiden överträffade sig själv i sina övergrepp och överdrifter. Vi bad henne ständigt ta sig i akt, inte färdas ensam genom staden, omge sig med livvakter om det gick och undvika varje form av risk, då de kristnas hat mot henne var så farligt genom sin blinda orimlighet – det byggde bara på förutfattade meningar, lösa rykten och fördomar, och intet av vad de kristna påstod om henne var sant. De hävdade, att hon idkade trolldom, att hon förförde vem som helst till synd med sitt blotta väsen, att hon därmed hade makt att förtrolla vem som helst och värva vilken kristen som helst till helvetet och djävulen, och annat sådant rent vidskepligt trams. Jag är den första att medge att hennes behag var oemotståndligt, men det bestod enbart i kultur. Hon var en mästare i sin användning av lyran både i undervisning och i samkväm, hennes röst var förtrollande ren i sin musikalitet, ingen kunde mäta sig med henne i någon diskussion så att ingen kunde prata omkull henne, medan hon aldrig fick någon att känna sig nedtrampad eller besegrad, då hon alltid förde diskussionen vidare – eller helt enkelt bytte till ett intressantare ämne, om det var lämpligt.

Hur kom sig då denna fullständigt onödiga och vansinniga konflikt mellan judar och kristna, i vilken det huvudsakliga offret blev Hypatia, den mest oskyldiga och neutrala av alla? Redan kejsar Claudius hade haft problem med de ständiga bråken mellan judar och kristna, varvid han dragit dem alla över en kam och bannlyst alla judar. Nero var inte den första som förföljde kristna – han bara fortsatte där Claudius börjat, men under hans tid koncentrerades förföljelsen till att enbart gälla de kristna. I Alexandria hade judarna alltid haft en framstående ställning ända sedan stadens grundläggelse, och de hade en stor del av äran i stadens utveckling till att bli hela världens kulturcentrum. Det var de kristna som började bråka. De inledde kravaller vid någon judisk festival, och bråket ledde till att prefekten Orestes måste införa strängare regler vid dessa festivaler. Detta gjorde judarna förbittrade, då de såg det som ett inkräktande på sina privilegier och traditioner, och de beslöt att göra upp med de kristna. De genomförde ett försök till en massaker, vilket bara hade till följd att de kristna krävde judarnas fördrivning från Alexandria, och så mäktiga var redan de kristna, att den stackars prefekten såg sig nödsakad att genomföra judarnas fördrivning – till oreparerbar förlust för både staden, dess kulturliv och ekonomi. Därav uppstod spänningar mellan den regerande myndigheten med prefekten och de kristna, som de kristna gav Hypatia skulden för, då Hypatia var prefektens goda vän och mest anlitade rådgivare.

Därav odlades det kristna grundlösa hatet hos de kristna mot Hypatia.

Ett av de ämnen som vi alltid återupptog på nytt var Pythagoras. Hon var ju specialist på området, grekisk filosofi var hennes hemmaplan, Platon och Plotinos med nyplatonismen var hennes specialitet och modersmjölk, som hon var en större auktoritet på än någon annan. Jag hade aldrig begripit mig på Pythagoras. Han var ju erkänd som portalen till grekisk filosofi, en både mystiker och exakt matematiker och först som sådan, som också dragit upp linjerna för musikens hemlighetsfulla mystiska konstruktion och analyserat dess matematiska struktur grundligare än någon annan, men det hade aldrig funnits några skrifter av honom. Homeros magnifika episka dikter, oöverträffade ännu idag, hade gått genom generation efter generation genom muntlig överföring, men Pythagoras hade bara gett upphov till legender, och bara efterträdare födda efter hans död hade vittnat om hans kunskaper. Detta innebar vetenskapliga problem, och inte ens Hypatia kunde lösa dem för mig. ”Min vän,” sade hon, ”bekymra dig inte. Pythagoras kunskap var sådan att den var allmängiltig för alla tider, och därför behövde den inte nedtecknas. Den var alltför självklar. Han försökte omvandla de mystiska skolorna till vetenskapliga fakulteter men lyckades egentligen bara med musiken i detta avseende, och vad är musik? Vem kan definiera den eller sätta sin hand på den? Den är ju det abstraktaste

17

som finns och själens renaste och mest renodlade språk. Det är känslorna som bär vittne om den, liksom om all skönhet, varför Pythagoras försök att kategorisera den och analysera den vetenskapligt bara ledde till den egentliga filosofins och de första filosofskolornas upprinnelse. Han inledde en diskussion som aldrig kommer att kunna upphöra, bara fortsätta och utvecklas. Detta var Pythagoras största livsgärning.” ”Du talar om musiken som något självklart, som vem som helst borde kunna förstå och uppfatta genast, då den talar direkt till själen, men varför finns det då så dumma och enfaldiga människor som i stället för att njuta av musiken gör motstånd mot den och förbjuder den?” ”Har du också problem med de kristna?” ”Ja, det är de som är problemet.” ”Mot dumheten strider själva gudarna förgäves, var det visst Euripides som sade.” ”Men de är farliga med sin dumhet, då de stadfäst sin ignorans som en gällande lag. De har spikat fast sin kristendoms absurda dogmatik och sig själva vid ett kors som de aldrig kan frigöra sig från, precis som judarna med sin urgamla Moselag, som de fortfarande håller fast vid fastän den är hopplöst föråldrad sedan mer än tusen år. Och minsta invändning som görs mot den kristna dogmatiken uppfattar de som hädelse som måste förföljas till döds, rimliga spörsmål och invändningar besvaras med exkommunikation och bannlysning, man blir fredlös och rättslös så att vem som helst har rätt att döda en, det är en global enkelriktning som de vill genomföra med vilka medel som helst, som bara kan leda åt fanders och ta ett slut med förskräckelse. Se hur det har gått med stadens ekonomi och handelsliv efter judarnas vanvettiga fördrivning. Ingen vill komma hit och göra affärer mera, medan de har gjort den galningen Ammianus till heligt ofelbar martyr för att han straffades enligt lagen för det brott han gjort sig skyldig till.” (Ammianus förgrep sig på själva prefekten i en nitisk attack mot överheten då denna tagit Hypatia och judarna i försvar mot de kristna aggressionerna. Ammianus avrättades och gjordes sedan till föremål för en helgonkult hos de kristna som martyr, medan han bara var en fanatisk galning och våldsverkare.) ”Och vad kan vi göra åt saken? Det är bara en sak vi kan göra: hålla oss undan. Låt de galna hundarna slåss sinsemellan, då de inte fattar bättre. Går du emellan blir du bara biten själv. Det är det råd jag givit åt prefekten, som han har åtlytt, medan jag avböjt livvakt för mitt skydd från hans sida, då en sådan bara skulle öka de kristnas oresonliga agg mot mig och de skulle uppfatta det som en provokation.

Bara ignorera dem, gå förbi dem och låt deras sjukdom värka ut. Allt går över och i synnerhet allt som är osunt.” ”Jag tror inte du inser vilken fara du svävar i.” ”Min käre vän, även om de verkligen skulle attackera mig och bruka våld mot mig skulle jag låta dem göra det. Det vore det allra dummaste de kunde göra. Du ser ju själv vilken magisk verkan martyrkulten kan ha. Om de gör mig till martyr för vad jag tror på och lever för, kultur, filosofi, samvetsfrihet, tankefrihet, yttrandefrihet, tolerans, kunskap och andlig odling, så vore det mitt livs största ära, då skulle verkligen mitt liv få en mening, medan de inte skulle kunna skämma ut sin egen sak mera. Låt historien ha sin gång, den har en mening med allt, och om de kristna inte låter mig vara i fred, som jag och prefekten lämnar dem i fred, så är det deras dårskap, inte vår.”

Så svarade hon städse på alla varningar, och jag var inte den enda som varnade henne. Hon var fullt medveten om faran och vägrade låta sig skrämmas av den: ”Om de ser ett spår i mig av fruktan för dem, så blir de bara ännu fräckare och oförskämdare och går de bara ännu längre i sitt övervåld. Om de till varje pris vill påtvinga mänskligheten sin absurda övertro med våld i en värre diktatur än Roms, så kan

18

jag inte hjälpa dem. De är då ett hopplöst fall och det värsta av alla religiösa missfall, och sådana studenter kan jag inte ta något ansvar för.”

När hon kidnappades några dagar senare, då hon färdades genom staden utan åthävor som en vanlig högreståndskvinna, fördes hon till en av bibliotekets byggnader som plundrats och gjorts om till kristen kyrka för rannsakning och dom. De kristna kunde emellertid inte sköta någon rättegång. Den spårade ur fullständigt, de kristna blev besatta och stenade henne men nöjde sig inte med det utan slet även kläderna av hennes kropp och köttet av kroppen, i ett slags hysterisk likskändning en masse. Sedan stämplades hon av den kristna eftervärlden som trollpacka och häxa, en legend och myt som blev den förhärskande genom 1500 år. Först under 1800-talet började man allvarligt förstå och rehabilitera henne, vilken process sedan dess ständigt har tilltagit, och hon framstår idag som sin tids mest lysande kulturbärare, medan hennes samtida Augustinus, den store kyrkofadern, alltmer har börjat skärskådas med mera kritiska ögon.

Samtidigt var massakern på henne den vändpunkt som definitivt kastade världen in i den mörka medeltidens terrormörker av vidskepelse och fruktan för tusen år framåt. Visserligen hade kristendomen redan etablerats som statskyrka, men de gammaltroende åtnjöt ändå fortfarande full trosfrihet, de förföljdes inte, och romarriket stod ännu för någon sorts stabilitet i världen. Hypatias död var vändpunkten. Roms siste kejsare satte locket på, utredningar förbjöds, och efter honom splittrades världsriket för att aldrig mera återuppstå. Det var som om den mänskliga andens hopp om frihet stukades genom mordet på Hypatia så grundligt, att detta dödliga sår aldrig kunde helas.

Vi har därför aldrig blivit av med henne. Hon väntar fortfarande på sin utredning. Jag har visst skrivit om henne förut, för trettio år se’n eller så. Hon var just en sådan unik kvinna som man aldrig tröttnar på att återvända till, och som alltid kommer tillbaka.

19

Hypatia vädjande vid altaret i kyrkan Caesarion omedelbart före sin massaker i mars år 415, enligt målaren Charles William Mitchell 1885.

Ahasverus tidigare vittnesmål om Hypatia (skrivet för 29 år sedan) publicerades i Fritänkaren nr. 114, februari 2003, alltså för exakt tio år sedan.

Se även vår pjäs ”Bibliotekarien i Alexandria”: www.fritenkaren.se/bibliotekarien.pdf För tre år sedan förekom Alejandro Amenábars film ”Agora” med Rachel Weisz på Göteborgs filmfestival, som var en av det årets viktigaste filmer och även utkorades som en av årets bästa av Fritänkaren.

Salman Farsi Hur började egentligen judeförföljelserna, pogromerna och förintelserna? Vem satte i gång den onda cirkeln, som pågår ännu idag, och varför? Den första omfattande judemassakern inträffade faktiskt inte i Europa utan långt utanför i det fjärran Arabien, och den som var ansvarig för den var profeten Muhammed.

20

Det var efter profetens bortgång som jag beslöt att en gång för alla gå till rätta med den nya kulten och vände mig då till dess mest respekterade representant, den åldrande persern Salman Farsi, som varit med Muhammed sedan Medina och som kanske varit den som vänt profetens lycka från olycka till framgång och triumf. Det var nämligen han som, när beduinerna från Mekka angrep Muhammed och hans anhängare i Medina med en överväldigande här, gav profeten rådet att gräva den vallgrav som räddade deras liv och existens. Den angripande armén kunde inte ta sig över vallgraven utan betänkliga svårigheter, tröttnade på härtåget och gav sig tillbaka hem till Mekka utan strid. Det var den tredje och sista avgörande kraftmätningen mellan Muhammed och Mekkas styrkor. I den första hade profeten fått dra sig tillbaka i neslig flykt, den andra hade varit oavgjord, och i denna tredje kom det aldrig ens till riktig drabbing, fastän Mekkahären i storlek var tio mot tre. Efter det kunde Muhammed ta det lugnt, förkovra sig och grundmura sin nya religion och etablera den i Arabien som den med tiden enda tillåtna, men vägen dit var inte utan kontroversiella svårigheter.

Min första fråga till den ansedde Salman Farsi var vem som egentligen skrivit Koranen. ”Varför frågar du det?” var hans motfråga. ”Därför att han inte var skrivkunnig själv.” ”Han dikterade.” ”Hela Koranen?” ”Var inte dum, min vän. Alla vet att han fick sina uppenbarelser från Allah genom ärkeängeln Gabriel.” ”Tror du på det?” ”Det måste vi alla göra.” ”På profetens befallning? Han är död. Ni behöver inte frukta honom längre.” ”Hans religion är orubbligt etablerad. Vi kan inte ändra på en bokstav i Koranen.” ”Ni har ingenting att frukta av mig. Jag är bara en neutral sökare, och jag tar alltid reda på sanningen ändå. Jag lovar att inte använda den politiskt.” ”Vem är du och vad vill du?” ”Jag vet redan sanningen om Muhammed. Men jag vill veta sanningen om dig.” ”Vad vet du inte om mig som inte redan alla andra vet?” ”Rätta mig om jag har fel. Jag vet att du är perser, och att du ursprungligen hörde till eldsdyrkarnas religion med Zarathustra som profet. Sedan konverterade du till kristendomen men blev besviken när du fann att den var fullkomligt korrumperad, vilket den var. Du gick då i tjänst hos en jude, men även han var korrumperad och behandlade dig illa, som en slav. När du sammanträffade med Muhammed i Medina fann du äntligen en profet som du kunde satsa på, en fanatiker som inte skulle ge sig och vars nya kult du eventuellt kunde använda som medel för din hämnd mot alla som behandlat dig illa, främst i ditt eget hemland. Därför vinnlade du dig om att översätta Koranen till persiska som dess första främmande språk, så att islam skulle kunna erövra Persien och förinta alla de myndigheter som du lärt dig att hata där.” ”Och?” ”Vad då ’och’?” ”Är det allt?” ”Har du mera att komma med?”

21

Han sänkte rösten och talade intimt med mig. ”Jag förstår att du är en ensam människa som bara verkar för dig själv. Därför är du fri, och jag kan lita på dig. Därför kan jag avslöja för dig vad som aldrig får bli känt offentligt bland araberna. Men i gengäld måste du tala om för mig vem du egentligen är.” ”Jag är den vandrande juden.” ”Du menar Ahasverus, som Jesus dömde till att vandra i ofrid för evigt på jorden?” ”Jag menar ingen annan.” ”Och det vill du jag skall tro på? Vad har du för bevis?” ”Jag har inga bevis. Du måste ta mig för vad jag är.” ”Du är alltså en jude och inte vilken jude som helst. Vet du vad profeten gjorde med judarna i Medina?”

Jag visste mycket väl att han i Medina anställt den första judeförintelsen i vilken 800 judar massakrerades bara för att någon i deras klan hade övergått från Muhammed till hans fiender i Mekka.

Jag svarade bara ja. ”Och du fruktar ingenting av muslimerna?” ”Nej, för jag är tidlös.”

Han drog sig lättad tillbaka och verkade nästan le. ”I gångna tider hade du betraktats som en helig galning, en idiot, men jag förstår att du bara är slug. Nåväl, jag struntar i vem du är men tar dig på orden att du inte har någon politisk betydelse. Det är sant som du säger, att profeten aldrig skrev ett enda ord själv, för han kunde inte skriva. Han hade dock sina uppenbarelser, men dessa var svåra att formulera.

Han kunde bara meddela dem diffust som de dagdrömmar och idéer de var, så jag måste hjälpa honom på traven, för att det skulle bli något mera konkret av hans hugskott. Därför berättade jag för honom allt vad som stod i judarnas bibel med deras fascinerande släktberättelser och allt vad de kristna berättade om Jesus, och detta fängslade honom så oerhört, att han kom på att använda dessa berättelser som medel för formuleringen av sin nya kult. Naturligtvis måste jag hjälpa honom med det rent formella, så att hans suror skulle bli acceptabla och språkligt oantastliga i klarhet och begriplighet. Kort sagt, jag förvandlade hans uppenbarelser till klartext.” ”Du skrev alltså hela Koranen.” ”Han kunde ju inte skriva själv. Någon måste göra det. Som analfabet behärskade han inte alls det litterära. Jag råkade göra det.” ”Och gjorde du det för hans skull för att hjälpa honom som vän, eller gjorde du det som jag tror för att på längre sikt kunna få någon hämnd på Persien?” ”När jag träffade profeten insåg jag genast att mitt livs mest enastående tillfälle hade kommit. Jag såg hur jag kunde använda hans svärmeri för att förverkliga mina egna allra vildaste drömmar. Ja, jag kunde genom honom på lång sikt få någon sorts hämnd på Persien genom organiserandet av hans religion till en världsmakt som ingenting kunde motstå. Det var en enkel religion med ett enkelt budskap som vem som helst kunde omfatta och förstå utan den minsta svårighet, medan kristendomen var komplex och infekterad av inre stridigheter genom sina motsägelser och orimligheter och judendomen var begränsad till judarna och krävde en omfattande lärdom, som inget annat folk var förmöget till. Dock uppmuntrade jag inte Muhammed till massakern på judarna i Medina. Det var helt och hållet hans egen manöver, för att en gång för alla göra upp med judendomen för att inte alla judar slutit upp bakom honom.” ”Han menade att han själv höll sina händer rena därifrån med att låta andra genomföra massakern genom juridiska omvägar. Menar du att dina händer var lika rena som hans?”

22

”Rättegången mot judarna skedde genom hans ombesörjning, och han visste på förhand vad utgången skulle bli. Jag hade ingenting med det att göra.” ”Du ville bara hämnas på Persien och hade inget intresse av att vålla judar någon skada.” ”Precis så var det.” ”Jag är rädd att den massakern för framtiden har fastställt ett prejudikat som bara kan följas av förnyade massakrer inte bara mot judar utan även mot kristna.” ”Jag är rädd för det också. Det är oundvikligt. Därför har jag vågat berätta detta för dig. Du står utanför och har ingenting med något etablissemang att göra. Du kan tjäna som vittne för mig för framtiden att min vilja var bättre än vad resultatet visade. Jag är rädd att profeten med min hjälp satt en världsrörelse i rullning som aldrig kan stoppas i sin vilda framfart och hänsynslöshet. Men det var samma sak med kristendomen, när den satte i gång för att inte tveka inför förintelsen av hela den gamla värld och civilisation som dock blomstrade innan kristendomen tog makten över den och förstörde det mesta av den. Jag beklagar om vi kommer att göra samma sak med kristendomen.” ”Tids nog kommer nog en avlägsen framtid att göra upp med alla fanatiska överdrifter och deras vidskepliga avarter.” ”Är det allt vad religion handlar om? Vidskepelse? Är hebréernas Gud och arabernas Allah bara en vidskepelse? Liksom Kristus gudomlighet?”

Jag kunde bara säga: ”Vad annars?”

Han tystnade som om han måste hämta andan. Jag såg på honom att det var svårt för honom att hämta sig efter mitt svar. Till slut sade han: ”Min vän, detta samtal har aldrig ägt rum. Det är bäst att du går. Jag vill aldrig se dig mera. Och tro mig, om du någonsin kommer att berätta för någon vad jag har sagt, så kommer ingen någonsin att tro dig.”

Jag försökte lugna honom. ”Jag står fast vid mitt ord. Jag tänker aldrig försöka använda ditt förtroende på något sätt politiskt.”

Han tog mig i handen, och vi skildes ändå som vänner utan några arga känslor.

Problem i Koranen Ur ett debattinlägg: ”Det står nu allt klarare för allt fler att världen befinner sig i krig med islamismen efter – märk väl – direkta oprovocerade krigshandlingar från islamismens sida, och hela världen med FN i spetsen är inställd på att lösa detta problem, som har sin grund i att 1,6 miljarder muslimer har som högsta auktoritet och moraliska rättesnöre en bok vars direktiv IS inte mer än följer till punkt och pricka.”

Redan 1992 samlades vi ett internationellt gäng i Egypten för att diskutera vad som egentligen stod i Koranen, och några speciella verser togs upp till närmare behandling.

Denna fråga har sedan dess ständigt dykt upp igen och förblivit ett brännande diskussionsämne, och det har inte varje gång gällt samma Koranverser, utan hela tiden har man funnit nya diskutabla moraliska och ideologiska problem med vad som egentligen står i Koranen.

Diskussionen togs nyligen upp i amerikansk TV, och då vi var insatta i problemet beaktade vi diskussionen noga.

Tio speciella Koranverser togs upp, men här ventilerar vi inte dem alla. Fyra av dem var emellertid alla tagna ur den nionde suran, den så kallade ”svärdssuran”, som är den sura som Salman Rushdie skrev om vilket han blev och förblivit dödshotad för sedan dess (1989), och som skall ha varit en av profetens sista. Som sagt var, ämnet förblir brännbart.

23

Programmet heter ”The Glazov Gang” och leds av Jamie Glazov, som här presenterade David Wood, en koranspecialist, som letat fram verser ur Koranen som kunde få oss att bättre förstå Isis (Daesh).

En av dessa verser är 4:24 (i ungefärlig översättning): ”Ni får inte ha gifta kvinnor utom sådana som ni rättmätigt besitter - detta är vad Gud föreskriver för er.”

I tidigare suror har profeten gjort klart för sina anhängare att de får använda sig av kvinnor som tagits till fånga i strid eller som slavar. Här preciserar han denna bestämmelse till, att sådana kvinnor inte får användas om de är gifta, såvida de inte tagits till fånga i strid eller som slavar. Kvinnliga fångar och slavar får alltså användas även om de är gifta, vilket är just vad Isis gör.

5:33: ”De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från sitt land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv, och i det kommande livet skall de få utstå ett outsägligt lidande.” Detta är suran som direkt berättigar vilken muslim som helst till att döda vilken annan muslim som helst om han anser honom vara en dålig muslim.

Det kända citatet ur Koranen ur versen innan, ”Om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet,” är inte ett citat ur själva Koranen utan något som Koranen citerar ur Talmud och som Koranen anser inte längre gällande, då judarna “fortsatt begå ohämmat övervåld på jorden”.

Svärdssuran 9:5: ”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och vill förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred – Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.”

Här är alltså det direkta kommandot att döda alla som inte omfattar islam – om de inte betalar för sig.

9:29: ”Kämpa mot dem som, trots att de förr fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud – kämpa mot dem till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten.”

Detta gäller kristna och judar. De måste alltså underkasta sig islam och betala skyddsskatten eller dö.

Detta är exakt vad Isis prtaktiserar.

9:73: ”Profet! Kämpa outtröttligt mot förnekarna av sanningen och mot hycklarna och visa dig omutligt sträng mot dem; Elden är deras slutliga hemvist - ett eländigt slutmål!”

Här gäller det inte längre bara judiska och kristna utan även sådana muslimer som inte är tillräckligt praktiserande, alltså ’hycklare’, som alltså också skall utsättas för Jihad, uttryckligt uttalat i Koranen, vilket Isis troget tillämpar.

9:111: ”Gud har slutit ett avtal med de troende, enligt vilket Han i utbyte för deras liv och egendom lovar dem paradiset; de kämpar för Guds sak och dödar eller dödas. Detta är ett fast och klart löfte, vars sanning Han har bekräftat i Tora och Evangeliet och i Koranen, och vem uppfyller sina löften bättre än Gud? Gläds därför över det avtal som ni har slutit - detta är den stora, den lysande segern!”

Detta är alltså det mångomtalade löftet om paradiset om den rättrogne kämpar och dödar för islam tills han dör.

47:35: ”Och tappa inte modet när ni kämpar för Guds sak och tigg inte om fred; på grund av er tro har ni övertaget och Gud är med er och Han skall inte låta er gå miste om något av det som ni har förtjänat med era handlingar.”

24

Den stridande muslimen får alltså aldrig sluta strida även om han har övertaget och får aldrig be om fred.

2:106: “Varje vers uppenbarelse som Vi upphäver eller överlämnar åt glömskan ersätter Vi med en bättre eller en lika god. Vet du inte att Gud har allt i Sin makt?”

Detta är en sen koranvers som kom till när profeten anklagades för att hela tiden ändra sina kommandon. Han säger alltså här, att han har rätt att göra det som han vill, och att det bara är det senaste som gäller.

Den sista koransuran som kom till var den nionde, den så kallade ”svärdssuran”, som denna diskussion anfört fyra exempel ur. http://www.jihadwatch.org/2015/11/the-top-ten-quran-verses-to-understand-isis-on-the-glazov-gang Det var knappt en månad efter vår konferens i Egypten februari 1992 som de första terroristattackerna ägde rum mot turister på vägen till Luxor.

Sedan dess har det oavbrutet blivit värre, och nu anser många nutidshistoriska experter att världen ligger i krig med islamismen.

Det ändå mest iögonfallande med Koranen är hur den hela tiden gör anspråk på att tala i Guds namn, som om Gud själv uppenbarat den exakta skriften i Koranen, precis som Moses och profeterna gör i Bibeln. Detta är en absurditet och det bästa argumentet för ateismen. Vem som helst måste ju inse att vilken bok som helst bara kan ha skrivits direkt av dödliga fingrar. Det finns inget vetenskapligt belägg för någon gudomlig uppenbarelse, och någon sådan har aldrig i praktiken kunnat påvisas, alltså måste den anses otillförlitlig om dock inte helt omöjlig – medan det troligaste ändå är ren inbillning, vilket alla människor väl vet att människan har obegränsade resurser till. ”Så länge den här boken finns blir det aldrig fred i världen.”

(William Gladstone, tre gånger återvald premiärminister, inför parlamantet med boken i hand.)

Röster om islam "Lite reflektioner så med tanke på sakernas tillstånd.

Jag minns så väl när det talades om "Fästning Europa", om hur Europa skulle sluta sig samman med hård bevakning och kontroll vid de yttre gränserna, och inom EU skulle helt fri rörlighet av personer, varor och tjänster råda. Jag minns när jag kunde resa från en flygplats i Sverige till Rom, Paris och Wien utan att behöva visa pass en enda gång. Jag arbetade under en period i München, och jag reste då regelbundet till Österrike, Belgien och Slovakien i tjänsten… det var enkelt och inga kontroller. Då gillade jag EU, för jag upplevde det fina med det.

Men nu när Schengenavtalet inte längre gäller, och reser man i Europa idag så är det rent fruktansvärt. Det är säkerhetskontroller utanför flygplatserna, passkontroller, inre säkerhetskontroller, tester av rester av sprängämne och droger och ett evigt visande av boardingkort. I varenda stad i Europa står militär personal beväpnade med automatkarbiner i vartenda gathörn, och stridsvagnar rullar på gatorna nu också till och med. ID-kontroller på gatorna och polishelikoptrar surrar på låg höjd. Man har byggt upp ett angiverisystem som får det i DDR att se ut som rena skolutflykten, och all elektronisk kommunikation övervakas in i minsta detalj För mig står det nu mera klart. Europa befinner sig i krig, och politikerna och massmedia undanhåller sanningen för oss. Men frågan är med vem.

25

Det fanns ett samhällskontrakt, med det har nu EU och staterna i de europeiska nationerna brutit.

Därmed så är inte längre vi som medborgare skyldig staten någon lojalitet. Skulle de sedan tvinga oss till det trots allt, ja, då har en totalitär diktatur införts. Och det är precis det som hänt.

Men frågan om vem som är fienden måste besvaras. Vi vet alla vilka det är som utför terrorattentaten, vilka massvåldtager, dödar, lemlästar och förstör. Men dessa välkomnar makthavarna med öppna armar, beskyddar och förser med pengar i sådana summor att de flesta vanliga medborgarna endast kan drömma om dem.

Så vem är då EU:s och staterna i de europeiska nationernas fiender? Ja, kan det vara någon annan än du och jag som f.d. medborgare? För de som vi ser och VET är Europas fiende, de rör sig fritt här idag.

Eller har någon annan något bättre svar?"

- Carl T. Ek ”Koranen predikar fruktan, hat, förakt för andra, legitimerar mord som medel för spridningen och bevarandet av dess doktrin, nedvärderar kvinnor, klassificerar människor och ropar på blod och ständigt mera blod. Men att en kameldrivare väcker uppror i sin stam, att han vill få sina medborgare att tro att han talade med ärkeängeln Gabriel, att han skröt om att bli upptagen i himmelen och där undfå en del av den oläsliga boken, som på varje sida utmanar det sunda förnuftet, för att vinna respekt för sitt verk, dränker sitt land i eld och järn, stryper fäder, bortrövar döttrar och ställer ultimatum till de besegrade att antingen välja döden eller hans religion; allt detta är något som ingen kan ursäkta eller försvara, såvida vidskepelsen inte utrotat varje spår av vett i honom.”

- Voltaire Mysteriet Pico della Mirandola (1463-94) Pico de Mirandolas död förblir ett ouppklarat mysterium, även om man till stora delar kommit åtminstone närmare lösningen. Det står tämligen klart att han blev förgiftad (liksom sin kollega filosofen Poliziano) av arsenik, men det är inte klart av vem. Hans tjänare är den huvudmisstänkte, men även tjänarens eventuella motiv är höljda i dunkel. Enligt en teori förgiftade tjänaren sin älskade herre för att denne stod för nära Savonarola och blivit helt upptagen av dennes inflytande, men enligt en annan teori skedde mordet genom Piero de'Medicis intriger. Båda dessa teorier är dock tämligen osannolika. Det troligaste är att kyrkan låg bakom, då Giovanni Pico de Mirandola, liksom senare Giordano Bruno, under nästan hela sitt verksamma liv stått i konflikt med kyrkan.

Anledningen var Pico de Mirandolas oerhörda briljans som humanistiskt och filosofiskt geni, som påven upplevt som en utmaning och hot mot kyrkan. Vid ett tillfälle fick Mirandola fly för sitt liv till Frankrike undan påvens förföljelser och kunde bara räddas av Lorenzo de'Medici, hans alltid trogne beskyddare.

Pico de Mirandola kom av en högadlig familj som i stort sett regerade sitt eget lilla rike och visade sig redan som barn besitta en osedvanlig begåvning för humanistiska och vetenskapliga studier med bland annat troligen fotografiskt minne. Utmärkande för Mirandolas metodik var, att han alltid försökte betrakta och analysera ett ämne eller en skrift från alla tänkbara olika aspekter, för att komma så nära helhetsbildens sanning som möjligt. Han eftersträvade hela livet den stora helheten, hans dröm var att förena och harmoniera alla religioner och filosofier med varandra, så som han ansåg att Platon och

26

Aristoteles inte alls behövde vara oförenliga. Hans epokgörande verk 1486 vid 23 års ålder, i vilket han försvarar filosofi, religion, vetenskap och ockultism mot varje tänkbart form av angrepp har kallats renässansens humanistiska manifest och något av ett program för hela renässansen. Han fortsatte finslipandet av denna skrift under några år som är känd som "De hominis dignitate" ("Om människans värdighet") och lanserar en antropocentrisk världsbetraktelse – människan som skapelsens krona och universums centrum.

Hur kunde då kyrkan ha något emot detta? Bland de ämnen och företeelser som Mirandola också tog upp och försvarade var Kabbala och Talmud, alltså rent hebreiska skrifter och läror, och det var detta som var huvudnageln i ögat för påven. Denne försökte stämpla Mirandola som kättare och betraktade honom som subversiv för kyrkans världsmonopol, fastän Mirandola hela tiden gled undan och lyckades få de kritiska punkterna i sin framställning att utmanövrera direkta angreppsmöjligheter från kyrkan. Påven försökte till och med sätta inkvisitionen på Mirandola. Dennes universalkunskap och judiska inflytande ansågs utgöra en livsfara för kyrkan.

Mirandola var god vän med Savonarola i stort sett under hela livet, de träffades redan när Savonarola var ung, och deras vänskap synes aldrig ha brustit. Det var han som inbjöd Savonarola till Florens, där han blev en central gestalt i de politiska turbulenserna efter Lorenzo il Magnificos död. Lorenzos arvtagare var äldsta sonen Piero, som tyvärr visade sig misslyckad, och Savonarola blev hans svurne fiende och lyckades vända hela Florens emot honom, vilket ledde till att medicéerna fördrevs från Florens och en sorts revolutionär republik sattes upp, som under Savonarolas ledning tog en fientlig ställning mot medicéerna och påven. Då Mirandola var en anhängare av detta (liksom även Botticelli, Michelangelo och många andra) och sin tids kanske mest beundrade och banérförande humanist är det troligt, att kyrkan och kanske Piero de'Medici såg till att han likviderades. Han var då bara 31 år gammal, kanske hela renässansens mest lysande filosofiska geni.

Piero de’Medici omkom under landsflykten även han bara 31 år gammal. Den florentinska republiken störtades av påvepartiet, och Savonarola brändes på bål. Därefter återvände medicéerna.

I juli 2007 tog vetenskapen hand om kvarlevorna efter Mirandola och Poliziano för att äntligen lösa mysteriet med deras död, Mirandola endast två månader efter Poliziano. Det visade sig att båda förgiftats av arsenik, men motivmysteriet och vem som gjorde det kan väl aldrig slutgiltigt fastställas.

Först i vår tid har kyrkan börjat be om ursäkt för sina brott mot mänskligheten, främst mot judarna, men den har aldrig bett om ursäkt för till exempel mordet på Giordano Bruno, och om den mördade även Pico della Mirandola kommer detta aldrig att kunna bevisas.

--Under det ”litterära caféets” oktobersession diskuterades 1600-talet, varför det var omöjligt att inte komma in på Shakespeare. Bland annat ventilerades forskningens senaste rön, som belyste några intressanta fakta, som att ’Othello’ registrerades som pjäs den 6 oktober 1621 fem år efter Shakespeares död. Det hade förekommit en tidigare pjäs under namnet Shaxberd kallad ’Moren i Venedig’, troligen med ursprung redan från earlen av Oxfords tid, men detta var inte samma pjäs. Framför allt hade Emilias roll givits en mera avgörande betydelse och karaktär med tydliga spår av drag från Philip Sidneys syster den vittra Mary Sidney av Pembroke, som hållit litterärt hov i Wilton i Warwickshire under alla dessa år och som avlidit 25 september 1621, alltså 11 dagar tidigare. Som bekant utkom ”The First Folio” av Shakespeares samlade verk våren 1622 och tillägnades då Mary Sidneys båda söner och inkluderade den postuma versionen av ’Othello’. Till saken hör även, att den 5 oktober 1621 hade Ben Jonson utnämnts till ”Deputy Master of the Revels” med bland annat ansvar för censuren av nya pjäser. Under hans tid som

27

censor och ’riksredaktör’ publiceras ”The First Folio”, och när det arbetet är klart förlorar han tjänsten.

Han samarbetar samtidigt med Francis Bacon, som fått all tid över i världen för skriftställeri och redigering efter att han vanärats som kansler, avskedats och bannlysts med extrema skulder. Den sista Shakespeare-aktiga pjäsen är ”Appius och Virginia” som ganska tydligt återger scener från ett misslyckat fälttåg i Holland 1625. 1626 dör Bacon, och därefter är Shakespeareproduktionen definitivt slut. ”Appius och Virginia” har tillskrivits den mystiske och okände ’John Webster’, som även fått stå för de mer Marloweska än Shakespeareska pjäserna ”Den vita djävulen” och ”Hertiginnan av Malfi”.

Marlowe stod tidigt i kontakt med Bacon på 1580-talet, de hörde båda till den krets av fritänkare som bildats omkring Philip Sidney efter heretikern Giordano Brunos besök i England med Sir Walter Raleigh som ledare efter Sidneys förtidiga död (bror till Mary Sidney av Pembroke); och under vår tid har man konstaterat en kuriös detalj i Bacons och Marlowes horoskop: båda hade en konjunktion mellan Venus och Pluto. Då Marlowe samarbetade som agent med Anthony Bacon i Frankrike (Francis’ bror, sekreterare först åt Walsingham och sedan åt Essex och ansvarig för underrättelsetjänsten utomlands efter Walsinghams död) är det troligt att han efter detta samarbetade även med Francis genom alla åren, då Francis övertog alla nätverk från brodern och Walsingham.

En annan kuriös detalj: den engelska översättningen av Cervantes’ ”Don Quixote” utkom före den spanska upplagan och är språkligt nästan bättre än originalet och presenterar tydliga kopplingar till Shakespeares språk. Vem var översättaren? Okänd, om det inte var Marlowe.

Under vår omfattande undersökning i Fritänkaren av Shakespeare 1996-2009 kom vi entydigt fram till att Marlowe torde ha varit huvudmannen bakom Shakespearediktningen, och det mesta av forskningen sedan dess verkar vidimera detta resultat eller åtminstone peka i samma riktning. Den finns tillgänglig både på Fritänkarens hemsidor och på issuu.com, för den som vill sätta sig in i detaljerna.

Shakespearenytt Följande korrespondens utspann sig: ”Jag är hopplös när det gäller geografi, men jag undrar om du kan klargöra en detalj för mig.

Det finns en rad i ”Hamlet” där Horatio nämner en ”hög bergstopp” (1-a quarton, rad 124). I motsvarande tal i andra quarton nämner Horatio en ”höglänt kulle”.

Naturligtvis finns det inga berg eller kullar i Danmark öster om Helsingör, så vem som än företog sig att korrigera raden kan ha varit där och kanske sett en kulle (om det finns någon sådan) på andra sidan sundet i Sverige.

Jag har i åratal lovat mig själv att fara dit och kolla upp saken, men jag fick aldrig tid, och nu är det möjligt att jag inte kan resa mycket på ett tag.

I min uppfattning om hur det gick till, så kan Marlowe ha följt med Earlen av Rutland till Danmark sommaren 1603, vilket skulle stämma tidsmässigt med utgivningen av den andra Hamlet-quarton 1604.

Om du har någon möjlighet att ta reda på om det finns någon sådan kulle synlig från Helsingörs slott, så skulle jag vara mycket tacksam om du lät mig veta resultatet.” ”Angående din intressanta fråga om Helsingör, så har jag faktiskt undrat över den saken själv. Min mor och bror bor faktiskt i närheten av Helsingör, så jag har möjlighet att passera där förbi flera gånger om året.

28

Naturligtvis kan man inte se några höga kullar från Helsingör utom i mycket klart väder, och de kullar man då ser ligger rakt norrut från Helsingör, den svenska udden ”Kullen” eller ”Kulllaberg”, som man kan se hur den sträcker sig ut mot havet längs den svenska kusten norr om Helsingör. Även den är svår att se utom från vissa punkter, och, som jag sade, bara vid klart väder, som till exempel en kall vinternatt vid gryningen eller skymningen.” (Inledningsscenen i Hamlet utspelar ju sig vid midnatt, och det är ’bittert kallt’.) ”Liksom de talrika italienska observationerna, som vattenvägen från havet till Milano, så måste diktaren ha varit på plats och sett det själv.

Då den första versionen av ’Hamlet’ skrevs långt före 1603 är det logiskt att anta, att diktaren måste ha varit där på ett tidigt stadium, möjligen tillsammans med Stanley vid invigningen av Kronborgs Slott av kung Frederik II år 1585. Det är inte omöjligt. Kemp var också där,” (en av de äldsta och trognaste Shakespeareskådespelarna,) ”de ingick i en trupp som gav föreställningar i Tyskland, som det danska hovet stod i nära kontakt med, och truppen skall ha bestått av sju medlemmar, det minsta möjliga antalet skådespelare för att kunna genomföra en föreställning av ’Hamlet’. Det är ett dokumenterat faktum att ett engelskt teaterkompani gav någon föreställning vid invigningen av Kronborgs Slott, och mycket av beskrivningen av dess inredning, som av gobelängerna, stämmer kusligt exakt med vad som står i ’Hamlet’.” ”Av vad du säger framgår det, att den enda synliga höjden från Helsingörs tak ligger i norr, vilket inte skulle förklara förändringen under sommarmånaderna, om den inte blir synlig vid gryningen, vilket kan ha vilselett diktaren. Vad tror du?

Jag är fullständigt överens med dig om att Marlowe skrev den första versionen av Hamlet långt före 1603, enligt vad jag tror omkring 1587/88, reviderade den 1594, skrev om alltsammans och lade till dubbelt så mycket 1603/04. Jag är inte säker på om man verkligen kan omfatta tron på att han kan ha lämnat Cambridge för någon längre tid, utom för ärenden i underrättelsetjänsten, men han var de facto frånvarande från universitetet mellan april och september/oktober 1585. Han var borta igen under två veckor i sept/okt, men vi vet att han under den tiden var i Canterbury och bevittnade Catherine Benchkyns testamente.

Om du har några skäl för att förmoda att invigningen av Kronborg ägde rum mellan maj och september 1585, och om du har något skäl att förmoda att Sir Francis Walsingham hade behov av att skicka en agent dit, förklädd som en av teaterkompaniet, vore det intressant att följa den tråden vidare.

Finns det några hovdokument kvar om den saken? Hur var förhållandet mellan Danmark och drottning Bess på den tiden?

Min uppfattning är att Marlowe skrev den tidiga Hamlet utgående från Saxo Grammaticus material omkring 1587/88, reviderade och lade troligen till spöket 1594 och for med Rutland till Danmark 1603 där han bearbetade beskrivningarna, ändrade ’berget’ till en ’kulle’ av någon anledning men lämnade resten av den felaktiga geografin kvar, kanske för att undvika att skaffa Rutland problem. Hur som helst, det finns tillräckligt med material i Hamlet som pekar på Marlowe.

Jag tror det finns en stark möjlighet att Marlowe var den samme som en viss ’Christopherus Marlerus’ i Valladolid från maj 1599 till mars 1603, under vilken tid han kan ha skrivit åtskilliga pjäser. Vad jag försöker få bevisat är, att det kom inga nya Shakespearepjäser under den tiden. Hamlet är den första som dyker upp sedan och utgör en stötesten därvidlag, men som vi båda tror, skrevs den många år innan den först publicerades.”

29

”Invigningen av Kronborgs Slott ägde troligen rum 13 juni 1585, vilket evenemang troligen firades med en föreställning av ”Prinz Hamlet” av ett engelskt teatersällskap som kom upp från Tyskland. Några av skälen till detta antagande är följande: 1) Enligt ett kontrakt från oktober 1584 skulle slottet vara färdigställt juni 1585.

2) Kung Frederik II befann sig i slottet några dagar i juni. Hans besök där i maj och juli var korta, byggmästaren lämnade stället under hösten, och kungen var inte där under augusti och september.

3) Både söndag och 13 juni refereras till i pjäsens text. Kungen var där från torsdag den 10 juni till följande måndag. Festligheter såsom bröllop och invigningar firades vanligen på söndagar, så söndag den 13 juni är med all sannolikhet den stora dagen.

4) Under sommartid i Skandinavien och särskilt i juni blir nätterna aldrig helt mörka, och gryningen börjar tidigt. Vid midnatt kan man ännu se en svag glöd rakt i norr, och kullar som Kullen borde ha varit helt synlig med sina konturer vid den belysningen.

Jag har inte funnit några länkar till Walsingham i detta sammanhang. Det danska hovet stod i mycket nära kontakt med Tyskland, det var protestantiskt, och det talades tyska vid hovet, medan jag ännu inte funnit några länkar till England.

Jag finner ’Christopherus Marlerus’-antagandet fullständigt övertygande.

Fler frågor?” ”Du nämnde Stanley. Menar du Lord Stranges män? Stanley var även kandidat till tronen och en landsflyktig katolik för en tid. Jag måste kolla upp mina data; om det är vad du menar kan det ha funnits ett agentuppdrag där.

Om å andra sidan dina data åsyftar den skådespelartrupp som gick under namnet Lord Stranges män och dessa uppträdde vid Kronborg kan jag bara tänka mig som den enda anledningen för Marlowe att ha riskerat en så lång frånvaro från universitetet för att resa till Danmark, att han var pjäsens författare!

Kan du vara mera specifik när det gäller referenser i pjäsen till söndag den 13 juni?” ”Referenserna i ’Prinz Hamlet’ till söndag den 13 juni består av en åkallan till den helige Antonius av Padua, vars fest firades den 13 juni, och beskrivningen av slottet som ett ”Sonntagskind” under den helige Antonius beskydd. Den 15 juni var för övrigt den helige Vitus dag, skådespelarnas skyddshelgon, som också åkallas i sammanhanget.

Det var troligen William Stanley snarare än hans äldre broder Ferdinando (’Lord Strange’), eller kanske båda, som besökte Kronborg vid invigningen. William, som blev den 6-e earlen av Derby efter Ferdinando, var vid tillfället på sin stora grand tour under flera år omkring i Europa, och hans vistelse i Tyskland sammanträffade med juni 1585. Jag vet inte närmare om Ferdinando, men båda var involverade med Marlowe, Ferdinando som hans producent och William som antagligen en annan mentor, då han var både poet, kompositör och skådespelare och tog över Lord Stranges män efter sin broder. Det gäller att inte förväxla honom med den andre William Stanley, deras kusin, som var en landsförrädare i exil i Spanien.” ”Om du med ’Prinz Hamlet’ åsyftar det anonyma Der Bestrafte Brudermord har jag förstått att det inte publicerades förrän 1781. Jag har en engelsk översättning som jag måste läsa på nytt innan jag kan gå vidare i detta.

30

Jag skall också uppdatera mig om Stanleys, men om dina uppgifter är riktiga måste vi finna reda på vilket engelskt skådespelarsällskap det var som reste till Kronborg 1585 och varför du tror det var en engelsk pjäs snarare än en tysk direkt baserad på Grammaticus’ Historiae Danicae. Därmed är det inte sagt att Stanley inte kan ha gett Marlowe idén till Hamlet efter att ha sett den tyska föreställningen på Kronborg. Vi vet att Marlowe älskade utländsk historia, då de flesta av hans pjäser är förlagda till främmande länder med utländska karaktärer.” ”Ett av de främsta skälen till att förmoda att ’Prinz Hamlet’ skrevs före de andra versionerna är, att redan här säger Hamlet till Ofelia att gå i kloster. Detta är ett sådant markant personlighetsdrag hos både Hamlet och pjäsen, att det är rimligt att förmoda att det kommer från originalet. Då ’Prinz Hamlet’ bara är hälften så omfångsrik som den första quartoversionen, som knappast kan ha skrivits före 1603, medan den ändå berättar samma historia (med kopplingar till Helsingör 1585), är det knappast troligt att den inte kommer närmare originalet än quartoversionerna. Ingendera versionen har mycket med Saxo att göra, de berättar en helt annan historia, vilken, som många lagt märke till, företer märkliga paralleller till Earlen av Oxfords personlighet och aktivitet (som för resten var en av Marlowes gynnare – ’Skanderbeg’, Marlowes första och förlorade pjäs, anses ha producerats av Oxford,) som det därför är logiskt att anta att hade något att göra med originalpjäsen och åtminstone i viss mån måste ha inspirerat den. Freud var en Oxfordian bland många. Det är också viktigt att komma ihåg, att Oxford var William Stanleys svärfar, och det är mycket troligt att ”En midsommarnattsdröm” producerades och uruppfördes till Stanleys bröllop med Oxfords dotter 1595 – Theseus anses vara en avbild av Stanley, och det är mycket av familjen Stanley i ”The Phoenix and Turtle”, en av de mera obskyra ’Shakespeare’-dikterna.

Pjäsen vid Kronborg 1585, troligen ’Prinz Hamlet’, var troligen på tyska, men pjäsens tyska är inte naturlig utan mera som skoltyska. Vi vet inte vilka skådespelarna var, men vi vet att kung Frederik följande år inbjöd engelska skådespelare till hovet i Helsingör, bland vilka var Kemp, Bryan och Pope, för att framföra skådespel. Det är naturligt att anta att pjäsen återigen var ’Prinz Hamlet’ och åter på tyska, då tyska talades av åtminstone halva det danska hovet. Men pjäsens tyska verkar underligt skruvad, som om den skrivits för att skådespelarna skulle få öva sig i tyska. Den inbegriper tre kvinnliga roller, vilka skulle passa precis in för hovets tre prinsessor – dessa kvinnliga roller är inte särskilt krävande. Pjäsens konstiga tyska indikerar att den kunde ha varit en översättning från engelska.” (Översättning från engelska.)

Kontakten, diskussionen och korrespondensen fortsätter.

Roland Emmerichs utomordentliga Shakespearefilm Filmen inleds med en prolog av Derek Jacobi, som från en teaterscen introducerar det spektakel som skall förevisas. Derek Jacobi är en känd Oxfordian, och den saken sticker han inte under stol med i sin prolog, som ganska snart uppvisar den tendensen att frånkänna William Shakespeare varje som helst tänkbar delaktighet i den omfattande dramatiska och lyriska produktion som ända sedan 1590-talet gått i tryck under hans namn och det med en övertygande bevisföring och enkel presentation av nakna fakta, som den dramatiska filmen sedan eftertryckligt understryker.

Den inleds sedan med kidnappningen av Ben Jonson av de statliga myndigheterna under ledning av Jakob I:s premiärminister den puckelryggige Robert Cecil, son till William Cecil, Lord Burleigh, drottning

31

Elisabets premiärminister, i ett försök att komma åt de opublicerade dramerna under namnet Shakespeare, varunder Ben Jonson torteras för att förmås till att berätta vem som verkligen skrev dramerna. Detta vägrar Ben Jonson avslöja, och först i filmens avslutning får man sedan veta hur det går med fortsättningen av tortyren.

Den består sedan av återblickar, som berättar hela historien om hur Earlen av Oxford engagerade Ben Jonson för att få honom att ta på sig bördan av att gälla för upphovsmannen till dramerna, då Oxford inte kunde publicera sitt eget namn, då hans ställning var extremt känslig som drottningens tidigare älskare.

Ben Jonson försöker komma undan denna belastning, medan Shakespeare anmäler sig frivilligt då denne menar sig kunna tjäna pengar på saken, vilket är hans enda intresse. Det är huvudintrigen. Även alla de andra förekommer, vissa fullkomligt övertygande, andra mindre. Marlowe framstår som en ganska odrägligt och arrogant överlägsen typ, och i filmen blir han mördad av Shakespeare tio år efter hans officiella död. Det förekommer dess värre ett antal sådana sakfel i filmen. Under earlen av Essex’ upplopp uppförs i filmen dramat ”Richard III” medan det i verkligheten var ”Richard II”, exempelvis.

Dock är alla earlarna mycket lyckade, i synnerhet earlen av Oxford själv, men även Southampton och Essex, som enligt filmen alla är bastarder till Elisabet. Detta kan man ifrågasätta. Hon spelas av Vanessa Redgrave som gammal och av Joely Richardson som ung, och båda gör det tillräckligt bra, men bäst är nog ändå Edward Hogg som Robert Cecil och Sebastian Armesto som Ben Jonson.

Hur trovärdig är då historien om Earlen av Oxford som upphovsmannen till Shakespeareproduktionen? Man kommer inte ifrån att den är långt ifrån otrolig. Ett antal av Shakespearepjäserna förelåg i tidigare versioner definitivt författade just av Oxford, och hans öde återges helt övertygande i filmen: på grund av sitt otillbörliga förhållande till drottningen blev han omöjlig vid hovet och måste i princip leva i exil och isolering hemma helt distansierad från hovet för resten av sitt liv.

I filmen förlorar drottningen aldrig sin tillgivenhet för honom, och även detta är troligt. Han var centralfiguren i kretsen kring det engelska dramats tillkomst, växte upp med Francis Bacon (som inte alls förekommer i filmen), var nära förbunden både med Essex och Southampton och fick earlen av Derby till svärson, en annan Shakespearekandidat som troligen definitivt måste ha varit insyltad, då hans bror Ferdinando (giftmördad 1594) var Marlowes teaterkompanis beskyddare; och Freud hade inte helt fel när han menade sig kunna spåra Oxfords personlighet i ett antal av Shakespearepjäserna. Hans inflytande över den engelska dramatiken och framför allt dess uppkomst går inte att bortse från, medan det knappast är genom hans penna som pjäserna och dikterna funnit sin slutgiltiga form, då han dog redan 1604, ett år efter drottning Elisabet, och då till exempel även en pjäs som Othello berikades med extra textmassor så sent som till publiceringen 1623.

Det är dock en utomordentligt givande film med stort underhållningsvärde och stark dramatik, med gripande människoöden och spännande intriger, där dock de stora festscenerna från teatern tar priset – precis så gick det till på de elisabetanska teatrarna, även om Emmerich överdriver en smula – det var den tidens stora folkfester. I vår recension på IMDb har vi gett den maximalt betyg – 10 av 10.

Carl-Göran Ekerwalds Shakespearebok Han är väl vår främste essayist idag, och hans blotta namn borgar för maximalt stimulerande läsning, vilka friheter han än tar sig med ämnet.

32

Hans Shakespeareutläggningar är till 100% berömliga och givande, och bokens främsta förtjänst är hans analyser och beskrivningar av enskilda pjäser. Det var mycket glädjande att se hur han upprättar ’Perikles’, diktarens mest underskattade verk och i vissa avseenden hans mest originella, som de flesta traditionella Shakespeareforskare helst kört över och ner i diket. Ingen av hans pjäser är så svår att datera som denna, då den antingen hör hemma i början eller i slutet av produktionen. Andra pjäser som han framhåller som äkta är ”Edward III” (en mycket tidig pjäs) och Two Noble Kinsmen, troligen den allra sista.

På alla sätt är Ekerwalds Shakespearebok maximalt förtjänstfull.

Till förtjänsterna kan dock icke räknas allt vad han förbigår med tystnad, med avsikt eller utan. Earlen av Oxford nämns inte en enda gång, och Francis Bacon nämns bara en gång och det nedsättande. Hela Shakespeareproblematiken hoppas över utan att ett enda frågetecken tas upp, där det största är och förblir: ”Hur kunde han tillgodogöra sig ett så överlägset ordrikt och kultiverat språk med så allomfattande ingående kunskaper om allting om han togs ur skolan vid 13 år för att hjälpa farsan slakta kor?” Analfabetismen i hans familj berörs inte. Hans enorma boklärdom framhävs medan det knappt fanns några böcker i Stratford, där de flesta var analfabeter, medan samtidigt de påtagliga försänkningarna i Oxford och Cambridge, där i synnerhet det senare universitetet han måste ha varit hemma i, tas som en självklarhet för Stratfordianen. Det antagna mordet på Marlowe tas för givet utan kommentar, liksom även mycket annat i boken – bland annat tas det som en självklarhet att den unge mannen i sonetterna var Wriothesley och den rivaliserande diktaren Marlowe. Allt detta ligger helt i linje med den konventionella, ytliga, okällkritiska och traditionella Shakespearekulten.

Till de friheter han tar sig med ämnet hör bland annat direkta felsägningar. Henrik VIII hade inte fem hustrur utan sex, ”greasy Joan doth keel the pot” översätter han med ”grisiga Joan tömmer pottan” medan vad diktaren egentligen säger är att ”den flottiga Joan putsar grytan”, och andra direkta fel förekommer, som dock mera är att hänföra under rubriken licentia poetica än som direkta sakfel. Dock kan man inte låta bli att fråga sig vilken av Henrik VIII:s sex hustrur som Ekerwald behagar missunna den amoröse kungen – troligen Anna av Kleve, kanske bara för att hon var den enda av dem som själv behagade skilja sig från honom.

Kung Lear (Ur förordet till en personlig nyöversättning och nytolkning) Första gången jag läste ”Kung Lear” var sommaren 1961 ute på vårt sommarställe Virhamn i den finländska skärgården. Jag hade varken sett någon föreställning av dramat tidigare eller hört det i radio, genom vilket medium jag dock redan var bekant med ett antal Shakespearetragedier, och ändå gjorde dramat ett så djupt intryck på mig, att det inte är för mycket sagt, att det är det litterära verk som kanske mest har influerat hela mitt liv, sagt exakt 50 år senare.

Det har således alltid haft en unik plats i mitt hjärta, varför jag alltid lystrat när dramat väckt kritik och invändningar. Till denna ”klagokör” har bland annat hört argumenten, att dramat skulle vara ofullbordat, man har frågat varför narren försvinner efter tredje akten, varefter man måste sakna honom, och framför allt grundade Leo Tolstoj sin förödande kritik av Shakespeare på dramat Kung Lears

33

”orimligheter, dumheter och nonsens”. Han fick föga medhåll i sin osympatiska kritik, och ändå måste man i viss mån ge honom rätt, vilket faktiskt i någon mån redan Samuel Johnson gjort långt tidigare.

Precis som i ”Hamlet” kan man inte bortse från att ”Kung Lear” uppvisar svagheter, ehuru ändå dessa båda verk kan vara författarens allra största och intressantaste. ”Vilket Shakespearedrama är utan svagheter?” kan man också fråga sig, medan kanske just dessa ”svagheter” i själva verket bidrar till författarens mångfacettering och dubbla bottnars djup, – precis som redan den gode Horatius konstaterade om den andre störste diktaren av alla: ”Ibland sover den gode Homeros”.

Det är svårt att förklara motivationen till denna privata nytolkning och nyöversättning av ”Kung Lear”, men de onda karaktärernas (Gonerils, Regans och Edmunds) drivkraft och motivering är lika intressant som Iagos och Claudius i ”Hamlet” – man blir aldrig färdig med att pejla ondskans outrannsakliga djup och upprinnelse.

Samtidigt var det oemotståndligt att ta diktaren i försvar i synnerhet mot kritiker av ”Kung Lear” som Leo Tolstoj (som egentligen själv beskrev ett parallellöde) och invändningarna mot verkets ofullbordade skick. Just dess svagheter och ofullkomligheter har jag försökt bearbeta och förbättra, medan jag dock inte sett någon anledning att ifrågasätta narrens försvinnande efter akt III. Även för övrigt har jag funnit författarens komposition och logik vara så gott som fullkomlig och vattentät hela vägen trots mycket komplicerade och polyfona intriger, varför i princip Shakespearedramat lämnats helt intakt i denna personliga nytolkning, med endast några extra och nästan omärkliga additioner, som torde passa smidigt in i den oantastliga helhetens gigantiska arkitektur.

En annan som hade ett särskilt förhållande till kung Lear var Giuseppe Verdi, som under många års tid planerade göra en opera av dramat. Han hade ju tonsatt åtskilliga av världsdramatikens mästerverk, främst av Shakespeare, Schiller och Victor Hugo, men med kung Lear kämpade han förgäves. Det var stormscenerna som han saknade en Wagners sinne för dramatiska överdrifter för att våga tackla på allvar. Ändå blev det åtminstone en legend av det hela.

Legenden berättar, att Verdi ändå till slut lyckades fullborda operan ”Re Lear” och reste inkognito till Venedig med partituret, där Wagner då befann sig 1883, för att med en dedikation till honom erbjuda den som ett försoningsverk för deras långa rivalitet, så att de äntligen kunde bli vänner och ha kontakt. Verdi tvekade länge i Venedig men vågade sig till slut fram till Wagners hus och ringde på. Då visade det sig att Wagner precis hade avlidit. Förtvivlad skrotade Verdi hela operan.

Så berättar legenden, som Franz Werfel gjorde till en hel roman. De flesta förnekar att historien kan vara sann, men den kan inte bevisas vara falsk, och ingen rök utan eld. Hur som helst så är det en bra historia och ett värdigt extrakapitel till kung Lears annaler.

Ursprungsversionen om kung Leir som delar sitt rike mellan sina två äldsta döttrar och förfördelar den tredje, som visar sig den enda trofasta, är från homerisk och för-romersk tid enligt urkunderna när Gallien var uppdelat i tio olika kungadömen. Hans säte skall ha varit i Leicester (Leircester), det är en keltisk historia, som dock ständigt går igen i andra folksagor och berättelser, till exempel den om Askungen, den mest filmade av alla historier. Redan i den version som diktaren har följt (Holinsheds krönika, från vilken ett otal Shakespearedramer hämtat sin stomme) slutar Cordelia som hängd i fängelset. Det är alltså ingen smaklös grovhet som diktaren har hittat på för den teatraliska effektens skull. Huvudanledningen till att narren försvinner efter akt III synes dock ha varit att samma

34

skådespelare plägade spela Cordelia och narren, vilket också föranlett förväxlingen mellan dem i tolkningen av Lears sista sorgetal i akt V scen 3.

Ingen Shakespearepjäs har väl blivit så misshandlad som Kung Lear. När dramerna åter togs upp på teatrarna efter restaurationen 1660 fann man Kung Lears sorglighet alltför misshaglig, varför en viss Tate gjorde om pjäsen, uteslöt narren, gjorde Edgar till Cordelias älskare och gav tragedin ett lyckligt slut genom ett bröllop mellan dessa och Lear frisk och kry som nybliven lycklig svärfar, som om ingenting av allt det tragiska hänt. Denna groteska komediversion av Kung Lear förblev förhärskande på de brittiska teaterscenerna ända tills den riktiga versionen äntligen togs till heders igen efter romantiken på 1840-talet efter 180 års misshandel. Tateversionen förekommer aldrig mer utom möjligen som spex.

Det förekommer en kuriös passus i dialogen mellan narren och kungen i akt III scen 7: FOOL Prithee, nuncle, tell me whether a madman be a gentleman or a yeoman?

KING LEAR A king, a king!

FOOL No, he’s a yeoman that has a gentleman to his son; for he’s a mad yeoman that sees his son a gentleman before him. i Åke Ohlmarks översättning: Narren Kan du säga mig, farbror, om en dåre är adelsman eller bonde.

Lear Kung, kung!

Narren Nej, han är bonde med en adelsman till son, för den är en galen bonde som ser sin son adlad före sig själv.

Detta är en tydlig anspelning på William Shakespeares försök att skaffa sig status som gentleman genom en vapensköld, men varför skulle diktaren, om han var William Shakespeare, anspela på sin sedan några år avlidne egne far som en galning? Ingen naturlig son skulle göra det och allra minst offentligt på en teaterscen. Det förekommer en liknande anspelning på Shakespeares adliga aspirationer i Ben Jonsons ”Every Man Out of His Humour” i dialogen mellan Puntarvolo och Sogliardo, där Shakespeare (Sogliardo) förlöjligas totalt för sin fåfänga. Anspelningen på samma sak i ”Kung Lear” kan bara uppfattas som en liknande gliring och måste bidra till argumenten mot att William Shakespeare faktiskt var diktaren.

Och denna anspelande kuriositet är inte ensam. En annan förekommer i akt IV scen 6, där Lear vid sin entré som fulländad galning har följande öppningsreplik: ”Man kan ej gripa mig ens för falskmynteri, ty jag är kungen själv.” (”No, they cannot touch me for coining; I am the king himself.”)

Den är desto mera anmärkningsvärd som öppningsreplik, då det är enda gången i pjäsen något sådant som falskmynteri över huvud taget nämns, och det är ungefär så irrelevant som något kan bli – ingenting kunde vara mera fjärran från allt vad pjäsen rör sig om. Hur i all sin dar lägger då diktaren en sådan replik i sin huvudpersons mun vid sin mest teatraliska entré i hela pjäsen?

William Shakespeare hade aldrig något med falskmynteri att göra, hela hans liv handlade bara om reda pengar, men en som hade det var Christopher Marlowe, som en gång blev arresterad för misstänkt falskmynteri och en annan gång blev angiven för det i Thomas Baines angivarinlaga, där Baines citerar Marlowe, att han menade sig ha ’lika stor rätt att slå mynt som drottningen av England’. Det var i samband med denna angivelse som Marlowe kort efteråt försvann genom det ökända och okända skeendet i Eleanor Bulls värdshus i Deptford den 30 maj 1593.

I vår stora Shakespearedebatt i Fritänkaren, som omfattade 13 år och vinnlade sig om att försöka samla alla argument för de olika kandidaterna till det verkliga skaldskapet för att få en så bred överblick

35

som möjligt, uppträdde bland andra Carl Olof Nordling, den egentliga inledaren av debatten, som förespråkare för William Stanley, earlen av Oxfords svärson, John Bede från Irland som förespråkare först för William Shakespeare själv, vilket han sedan övergav för att i stället tala för Bacon, medan även Laila Roth slog in på Oxford-Stanley-linjen. Båda dessa övergick till slut till Marlowe, vilken var vår linje, och vilken även var Johannes B. Westerbergs enda kandidat redan från början. I belysningen av Marlowes fall gick vi även in på hans okända familjeförhållanden med en eventuell koppling till William Parr som möjlig naturlig fader, drottning Elisabeths danslärare och favorit och yngre bror till Catherine Parr, drottning Elisabeths sista styvmor. Vi nöjer oss här med att hänvisa till den debatten.

Det största mysteriet med kung Lear är dock själva ämnet och varför diktaren skrev en sådan pjäs.

Ingenting i Shakespeares liv indikerar någon koppling till någon galenskap, överväldigande förtvivlan och livsdesperation, någon total besvikelse på livet eller någon anledning alls till de utbrott och anklagelser om otacksamhet som fyller hela pjäsen med obegränsat ursinne. Kort sagt, ingenstans i Shakespeares liv finner man ett spår till någon motivation till en sådan pjäs. I stället kan man hitta sådant i Marlowes fall.

Efter kung Jakob I:s trontillträde 1603 bönade Francis Bacon hos honom bland annat om att han skulle se i nåd till förtäckta poeter. Det enda svaret på den bönen blev kungens inspärrande av Sir Walter Raleigh i Towern, en gång Marlowes mentor, för att 15 år senare ha honom avrättad. Då allting tyder på att Marlowes ’död’ 1593 var iscensatt för att han skulle slippa avrättning till följd av bland annat Baines anklagelser mot honom för ateism, homosexualitet, hädelse och falskmynteri är det logiskt att anta, att Marlowe aldrig förlorade hoppet om återupprättelse, ett av nästan alla Shakespearepjäsers främsta teman.

Med drottning Elisabeths död och Jakob I:s intolerans mot framför allt en diktare och lysande elisabetan som Raleigh måste det sista av Marlowes hopp ha dött, vilket kan ha gett upphov till den fullständigt lössläppta förtvivlan i ’Kung Lear’, förmodligen den mest förtvivlade och extrema tragedi som någonsin skrivits. Lears inledningsdeklaration i denna hans mest demonstrativa scen och entré kan tolkas som ett förtäckt yttersta förtvivlat nödrop från diktaren med den tydliga innebörden: ”Jag är Marlowe!” Dramat skrevs troligen mellan ’Othello’ och ’Macbeth’ omkring 1605.

En av de bästa essayer som skrivits om ’Kung Lear’ är väl Helen av Enehjelms ”Shakespeares dårar” i samlingen ”Hemlängtan” från 1946. I den ådagalägger den amerikanska författarinnan en utomordentlig förståelse för Lears och diktarens föreställningsvärld med en psykologisk rundvandring i dessa extrema omständigheter av ytterst blandade motsatser av sjukdom och vishet, skönhet och groteskhet i de vildaste överdrifter om varandra som säkert varken Jung eller Freud kunnat överträffa henne i, samtidigt som det ger en ypperlig inblick i de mest fascinerande aspekter av denne oöverträffade dramatiska diktares mänskliga insikter.

John Miltons blindhet John Milton blev med åren ganska gnällig, och även om han hade anledning till missnöje och gnäll så tenderade han att överdriva det hela en smula. Han blev ju blind redan vid 44, och det var inte hans enda livstragedi även om den var den mest förödande för hans självtillit och själsharmoni, som fullständigt slocknade i mörker. Ändå skulle jag vilja påstå, att han som blind såg mer än de flesta och framför allt skoningslöst lyckades med vad få klarar av, nämligen att fullständigt genomskåda sig själv.

36

Han var av naturen en kritiskt klentrogen och egensinnig rebell, och att han tog parti för puritanerna var mest av opposition till alla sina närmaste, som alla var rojalister, och till hela den samhällsordning som han vantrivdes med. Han gjorde uppror i hela sitt liv och till slut även mot sig själv.

Det var mot slutet av hans liv när han över 60 år gammal kom ut med den märkliga upprorsbibeln ”Paradise Lost”, på sätt och vis hans motsvarighet till Jobs bok, som jag blev allvarligt intresserad av honom, men det var då nästan för sent att få en givande kontakt med honom. Han var nämligen full av grämelse och kunde nästan bara tala om sina besvikelser. Han var besviken på allt och tadlade allt och mest av allt hela sitt samhälle och sin samtid. Han var sin egen Lucifer i konflikt med hela världsordningen, men det var framför allt tre ingredienser i densamma som särskilt grämde honom. ”Men vad har ni att klaga över?” försökte jag. ”Ni har varit välbärgad i hela ert liv och fått allt vad ni kunnat önska er, ni har aldrig saknat ekonomisk trygghet och kunnat dikta och skapa och studera som ni önskat, ni har kunnat resa fritt till alla länder utomlands som intresserat er, och framför allt har er överlägsna begåvning aldrig besvärat er med några gränser. Varför är ni då så infernaliskt missnöjd?” ”Jag kan inte hjälpa det,” klagade han. ”Jag är missnöjd med allt, för ingenting behagar mig. Allt har gått fel under hela mitt liv. Det var måhända en bättre värld jag föddes i än den vämjeliga som härskar nu, men även den hade sina oacceptabla fel, det var fel på hela världsordningen från början, men allt vad den stackars mänskligheten gjort för att åtgärda dess misslyckande har bara gjort saken värre. Och jag har skäl att anta att det alltid varit så, och att mänskligheten kommer att fortsätta att gå från bad to worse så länge den får fortsätta missbruka, förhärja och vanhelga världsalltet. Mänsklighetens världsordning är ingen ordning, det är en misshushållning från början till slut behärskad av kroniskt vanstyre som ständigt förvärras, och jag trodde som ung i min enfald att puritanerna kunde göra saken bättre. De ville åtminstone göra något åt saken, och jag sympatiserade fullständigt med deras strävan att rensa ut från mänskligheten allt som besudlade den, dess liderlighet och omoral, dess lössläppthet och självsvåld, dess hänsynslöshet och himmelsskriande ogudaktighet, där allting egentligen bara var hädelse, men vad åstadkom dessa stackars puritaner?

37

De satte i gång ett inbördeskrig som varade i nästan ett helt decennium och som ingalunda förbättrade något i landet utan som bara förstörde allt det som ändå varit någorlunda gott! Jag ångrar inte min egen puritanism, jag är beredd att stå inför rätta för den ännu idag, men jag beklagar att alla mina puritanska bröder inte gjorde bättre ifrån sig. Vi hade kunnat genomföra en bättre världsordning men gjorde i stället motsatsen. Min enda tröst är att det åtminstone inte var mitt fel.

Och vad blev det sedan för en världsordning i stället för den önskvärda och inom räckhåll möjliga moraliska och teologiska idealordningen? Penningen och girigheten tog över och stadfästes genom den nya vetenskapen, där dess ledare som Galilei och Isaac Newton etablerat en helt ny världsbild som bara accepterar de nya fysiska lagarnas inskränkningar, som inte medger eller har utrymme för någonting andligt. De vill begränsa världen till en enbart sinnlig och fysisk företeelse, som den där grekiska figuren som anpassade sina offer efter sin säng, så att han klippte av benen på dem om de var för långa eller drog ut dem om de var för korta. Vi kan inte begränsa människan i något inskränkande mönster. Hon måste få vara fri, för annars kan hon inte leva eller existera. De fysiska lagarna som begränsar universum till torra formler är som en järnjungfru, ett tortyrinstrument, som stänger in människan i stället för att släppa ut henne. Den grekiska antiken släppte ut människan i full andlig frihet genom sin filosofi och sin fantasi, som sedan kristendomen klippte av för att definitivt stänga in människan i en likkista nu genom de nya

38

fysiska lagarna och deras oacceptabla begränsningar. Nej, denna nya världsordning är verkligen ingenting för mig.

Men samtidigt har jag själv deltagit i den, och det grämer mig mest av allt. Jag måste erkänna, att alla mina dikter är misslyckade. Deras formalism fyller mig med äckel. Jag kan inte tåla att höra dem läsas. De är rebusar och formler och inga levande dikter. I all sin libertinism och okristlighet och sin ofta tveksamma moral och avskyvärda ondska och grymhet är ändå de shakespeareska skådespelen betydligt friare som diktning än mina formbundna maskspel och gyckelspel, som egentligen inte betyder något. De är formler utan kött på benen.” ”Men samtidigt har ni ändå skrivit en mäktigt levande dikt genom er Paradise Lost som dock måste betraktas som ett unikt mästerverk, där om någonting er poesi frigjort sig från alla tänkbara inskränkningar.” ”Men medge ändå att hela konceptet är ganska absurt. Vem kan ta en Satan på allvar? Och allra minst en sådan som jag gjort mig skyldig till! Satan i Jobs bok har ändå ett syfte och en motivation, det finns en anledning till att han finns och uppträder som åklagare inför Guds synbara totala orättvisa, medan min Satan bara är en blind upprorsman som i bästa fall lyckas slå ett slag i luften. Han har rätt naturligtvis, vilken frihet som helst och även den i helvetet är att föredra mot att acceptera någon form av slaveri eller blind lydnad, och jag måste säga, att den enda som är ännu mer absurd än min Satan är det Gamla testamentets tyranniska och övermåttan grymma övergudomlighet, som försvarar sin omänskliga grymhet och blodtörst med sin svartsjuka. Han älskar sitt Israel, och därför plågar han ihjäl det. Vad är det för en allsmäktig Gud? Om det är någonting han saknar, så är det trovärdighet. Det har aldrig funnits något mera irrationellt väsen i människans hela historiska föreställningsvärld. Då är som sagt till och med min Satan bättre.” ”Inte konstigt att era skrifter ibland väckt så ont blod att ni blivit dragen inför rätta.” ”Jag har till och med fått sitta i fängelse för vad jag vågat skriva, och jag beklagar att jag inte fick sitta längre där, så att jag kunnat försmäkta och åtminstone fått dö som martyr för det fria ordets och tankens sak. Nu måste jag multna här i min ålderdom berövad mina sinnen och mer eller mindre paralyserad till kropp och själ. Ingenting är roligt längre, men egentligen var aldrig någonting särskilt roligt.” ”Ändå är ni kanske detta landets mest respekterade personlighet som hövdingen bland alla dess diktare, och det finns ingenting ni kan förebrå er själv för, varmed ni i dessa tider säkerligen skiljer er från alla era landsmän.” ”Säg inte det. Jag har alltför mycket att ångra. Jag kanske inte behöver ångra mitt arbete, min diktning och mina politiska ageranden så mycket, för jag gjorde mig i alla fall aldrig medskyldig till inbördeskriget, men jag ångrar bittert hur illa jag har behandlat min hustru och mina döttrar. Jag önskar jag hade haft vett att behandla mina kvinnor bättre. Det är ju kvinnan som är den verkliga martyren i världen, det är hon som får lida för alla mannens dåliga egenskaper och våld och raseri och vanvett, alla mannens laster och dåliga egenskaper går alltid ut över kvinnan, som av naturen är dömd till att i smärta föda hans barn vare sig hon vill eller inte, och vanligen vill hon inte, men det tar naturen och mannen aldrig någon hänsyn till.

Det är hon och inte Kristus som ständigt korsfästs på nytt och får lida och sörja för hela mänskligheten. Vi är ett förbannat och förtappat släkte, men egentligen bara mannen, medan den stackars kvinnan får bära hans kors för hans skull. Nej, det är för orättvist. Hur kan livet vara så orättvist? Varför måste vi leva, när allt livet har att erbjuda nästan bara är orättvisa?”

Jag kunde naturligtvis inte besvara hans fråga. Den fick stå kvar som en anklagelse mot kosmos, Gud och världsordningen som aldrig någon skulle kunna besvara med någon replik, och hans Satan i Paradise

39

Lost kommer alltid att finnas kvar som en lika befogad protest mot universums bristfälliga osalighetsordning som alla Jobs litanior i den första och största anklagelseskrift som för alltid kommer att stå oöverträffad och obesvarad i sin universellt öronbedövande skälighet.

Mystikern.

Han var inte illa sedd, men han betraktades allmänt som ett hopplöst fall av oanpassningsbar excentricitet, och inte ens hans kolleger vågade försöka uppskatta eller förstå honom. Han var helt enkelt för konstig.

Att han var ett geni var dock alldeles för övertydligt: det syntes direkt på honom, med sina stora vakna ögon som såg och följde med i allt och inte missade någonting av vare sig yttre eller andliga intryck, med sitt öppna ansikte så fullt av klarhet att ingenting kunde misstänkas ifråga om dunkelhet, laster, hemligheter eller beräknande bakslughet, han var helt enkelt en fullständigt öppen bok och som sådan oändligt inbjudande för de få som vågade intressera sig för hans universums metafysiska aktiviteter, och lyckligtvis hörde jag till dem. I jämförelse med de andra diktare och målare som förekom i London på den tiden var han solen bland planeterna.

Jag hade läst några av hans böcker och försökt förstå dem med dåligt resultat – de flesta kom fram till inget resultat. Bara för att få en aning om vad han egentligen menade och ge honom en chans att förklara sig, om han hade något att förklara, såg jag det som en angelägen uppgift att gå till rätta med honom.

Det hör till saken att hans privatliv var fullständigt oantastligt, hur excentrisk och avsigkommen han än var. Han levde i ett närmast idealiskt äktenskap med sin enda hustru någonsin, som troget och tålmodigt hjälpte honom med hans svåra arbete med sina nästan helt och hållet självproducerade böcker med dess egenartade gravyrer och etsningar – det var en sorts omvänd etsningsteknik han använde – medan jag fick det intrycket att deras enda barn, en dotter, hade dött. Det var ett strävsamt och troget par som oförtrutet arbetade tillsammans i det omöjliga företaget att med sin nästan pinsamt udda konst- och poesiproduktion nå ut till en fullständigt oförstående publik. Ingen brittisk poet har skrivit så mycket för en så fullständigt likgiltig och oförstående publik. Likväl fortsatte han hålla på, och hans hustru med honom, ända fram till sin död. ”Jag har försökt förstå era poem, Mr Blake, men ärligt talat har jag inte riktigt lyckats. Vad är det ni vill ha sagt egentligen?” försökte jag locka ut hans yrkeshemligheter med. ”Jag vill bara uttrycka vad jag känner.” ”Och känner ni då alla dessa demoner som ni tycks umgås med?” ”Det är illa nog att de känner mig. Mitt enda sätt att bli av med dem är att skriva dem av mig.

Problemet är, att ju mer jag skriver av mig dem, desto värre flockas de för att tränga in i min själ.” ”Samtidigt är några av era kortare dikter så överlägset slagkraftiga i sin enkelhet, att vem som helst gärna memorerar dem för livet. Men ni tycks ha fastnat i träsket av en demonisk storhet som ni bara inte blir av med, hur mycket ni än försöker skriva av er den.” ”Jag måste helt enkelt. Ja, jag är medveten om att folket älskar några av mina små dikter, som den om tigern, men det är bara en miniatyr. Det är hela universum som angår mig.” ”Med alla dess demoner?” ”Tyvärr är universum överbefolkat av demoner.”

40

”Man får ett visst intryck av den överväldigande påträngdheten när man försöker forcera era oändligaste dikter. Lyckligtvis lättar era gravyrer upp dem mellan varven.”

Pity, av William Blake. ”Ja, jag vet. Om jag inte hade bilderna med skulle ingen kunna läsa ens den första strofen av dem.” ”Och ändå fortsätter ni arbeta med dem. Lämnar er demonerna aldrig någonsin i fred?” ”De pockar på att jag skall vara deras språkrör. De har rätt. Andligheten har alltid rätt. Den materiella verkligheten har alltid fel och är fullständigt förkastlig, i synnerhet i vår tid, när girigheten och den egoistiska stressen fullständigt har förblindat de flesta människor, som ser det som mera angeläget än någonsin att jaga luft och illusioner. Den materiella verkligheten är bara bedrägliga kulisser som alltid lurat hela mänskligheten åt helvete med att förleda den till dårskap. Det är bara de få individuella undantagen, som tänkt själva och därför blivit utstötta, som litar mera på sin inre och andliga blick än på de förledande sinnliga organen. Skenet bedrar alltid, medan bara den som försöker blicka bortom och bakom skenet kan se sanningen.” ”Och har du sett sanningen?” ”Alltför tydligt. Hela världen är åt helvete och har slagit in på en kurs som bara kan leda hela mänskligheten åt helvete. Jag talar om industrialismen, dessa helvetesfabriker och gruvor, som bara leder till miljöförstöring och sjukdomar och förvandlar folkmassorna till slavar, medan bara några få utsugare skor sig på dem till oförskämda förmögenheter. Robert Malthus har påvisat den betänkliga befolkningsexplosionsrisken, om folk tillåts föröka sig i den takt som de nu ökar hela tiden, men ingen

41

lyssnar på honom men bara ökar takten i stället. Allt är dårskap, och det är religionerna, i synnerhet kristendomen, som anför den med sin självpåtagna auktoritet med att mena sig vara språkröret för någon sorts inbillad allsmäktig gudom, som deras heliga bok så utförligt skildrar med hela hans monstruösa absurditet, där rent sakligt han utan tvekan är det värsta tänkbara av alla omänskliga monster, som enligt samma bok till och med offrar sin enfödde son för en mänsklighet, som inte syndar ett dugg mindre för det utan som i stället, som den alltid gjort, bara ökar takten på sin galopperande dårskap. För att jag ser och uttrycker detta är jag föraktad och förkastad, och inte ens William Turner ger ett öre för min konst.”

”Den är minst sagt originell och ytterst personlig.” ”Jag vet. Det är därför jag ägnar mig åt den.” ”William Turner tjänar förmögenheter på sina färggranna tavlor. Det skulle du också kunna göra, om du var något mera kommersiell.” ”Skulle jag då överge min äkthet? Skulle jag då prostituera mig? Turner har kompromissat med den vulgära smaken och kan måla som folk vill ha det och kan därför leva på sin konst, vilket har gjort honom rik och prostituerad. Ursäkta mig, min herre, men jag föredrar att vara fattig och fri och fullständigt okorrumperad.”

Som sagt var, han var ett hopplöst fall. Ingen kunde hjälpa honom, då han var envisast av alla. Och likväl fick han rätt. Idag har han fått sitt fulla erkännande som sin tids mest särpräglade geni med sin kombinerade konst och poesi, medan Turner, som var praktiskt taget analfabet, visserligen behållit sin ställning men inte alls tilldrar sig samma intresse. William Blakes profetior och förkastelse av sin tid och

42

sin etablerade kyrka har i kuslig måtto besannats i överkant, den miljöförstöring som han redan såg har mänskligheten under 200 år låtit tillväxa till globala proportioner och är i dag världens största problem, och hans ställningstagande för den franska revolutionen och för Thomas Paine i den amerikanska kunde inte ha varit mera rationellt. Han hörde till en av dessa unika särlingar och personligheter satta på undantag som ensamma såg klart när hela världen rusade på i blindo, som den alltid har gjort och tyvärr därför antagligen alltid kommer att fortsätta att göra, just för att de få som klart ser dess blindstyre alltid har satts på undantag.

Werther-filmen I Frankrike 1938 filmatiserade Max Ophüls Goethes ”Den unge Werthers lidanden” med häpnadsväckande skicklighet. Redan här visar han sig som den romantiska estetikens mästare i en djupt gripande och fascinerande filmatisering av en av de mest klassiska av alla romaner och mest bedrövliga av alla kärlekshistorier, men det faktum att det inte kunde ha slutat värre hanteras med avvägd balans och god smak. Fastän alla vet hur det måste sluta med självmord lyckas Ophüls ändå få det att komma som en överraskning, och det illustreras övertygande utan att det visas. Även skådespelarna gör utmärkt väl ifrån sig och kunde inte ha gjort det bättre, fastän ingen av dem är kända eller ens ihågkomna idag.

Man kan mycket väl tänka sig Danielle Darrieux ovh Gérard Philippe i huvudrollerna utan att de hade kunnat göra det hela varken bättre eller sämre. Även musiken är skickligt apterad och tillåts inte dominera för mycket – användandet av kyrkklockorna och deras melodi är vad som öppnar hela dramat.

Max Ophüls har helt enkelt lyckats med att översätta en brevroman till ett kvalificerat drama utan att göra det teatraliskt – det är helt naturligt hela vägen och genomförs med flödande effektivitet medan spänningen oavlåtligt stegras från idealisk idylliskhet i början till ständigt djupare allvar. Det var en fröjd att få se Goethe så framgångsrikt överförd till vita duken – av alla författare torde han vara en av de svåraste att översätta på detta sätt.

Särskilt fascinerande är den cineastiska teknik med ständiga innovationer som Ophüls använder sig av för att öka intresset och livet i filmen. Den är hela vägen mycket stämningsfull, romanens stämningar är noggrant och troget överförda till vita duken, och framför allt är filmen markerad av Ophüls berömda sinne för detaljer, vilka ingen kunde använda sig av för att tillföra filmen extra kvaliteter bättre än han.

Den största glädjen var att kunna känna igen alla de personliga tricks och egenskaper som utmärkte denne en av de högst utveckalde av alla filmkonstens mästare redan så tidigt som 1938 (vid 36). Det har observerats, att det är en fransk film gjord på en tysk roman året före den tyska apokalypsen och det andra världskriget. Han hade gjort många filmer i Tyskland redan men flyttade nu till Frankrike, medan kriget och dess omständigheter tvingade honom till en time out på sju år, för att dock sedan återkomma med alla sina främsta mästerverk.

Friedrich von Schillers dramatik Det är Goethe som inleder den tyska Sturm und Drang-epoken främst genom sitt drama Götz von Berlichingen, som väcker stora förväntningar som inför en ny Shakespeare, men på något sätt kommer denna dramatiska rivstart av sig, då Goethe lägger hela Europa för sina fötter genom den överdrivet sentimentala självmordsromanen ”Den unge Werthers lidanden”, som dess värre kastar Sturm und Drangeran in på ett sidospår av drypande sentimentalitet, som den sedan aldrig mera riktigt kan ta sig ur.

43

Goethe skriver visserligen ett antal dramer med åren, men den stora förväntade dramatiken vill aldrig riktigt infinna sig, då Goethe blir vetenskapsman och tar anställning vid ett hertigligt hov i Weimar och blir Geheimeråd för resten av sitt liv. Endast Faust och då framför allt dess första version, den så kallade UrFaust, förblir Goethes bestående dramatiska avtryck i världslitteraturen.

I stället infinner sig den tio år yngre Friedrich von Schiller som en räddande ängel. I hans första betydande dramatiska verk Die Räuber (’Rövarna’) finns all den fullödiga dramatiska kraft och intensitet som Goethe aldrig riktigt nådde fram till, även om intrigen stundtals är ganska absurd, men man spårar tydligt intryck av den rätta Shakespeareska blodade tanden.

Och lyckligtvis kommer det uppföljare, som den ena efter den andra överträffar den lysande inledningen. Visserligen har även Schiller gjort sig skyldig till mera tveksamma verk, såsom Jungfrun av Orleans och Maria Stuart, som framför allt lider av grova historiska oegentligheter; men med mästerverket Don Carlos gör han epok, och inseglet på hans produktion, det avslutande frihetsdramat Wilhelm Tell, beseglar hans rykte som den främste dramatikern på det tyska språket, som väl sedan aldrig ifrågasatts.

Emellertid är hans mest genomarbetade verk något helt annat, nämligen den intressanta och historiskt fullt riktiga Wallenstein-trilogin, vars tre pjäser heter Wallensteins läger, De båda Piccolomini och Wallensteins död. Den första är bara soldatsnack, Wallenstein själv förekommer inte i den utom som omtalad, den andra handlar om hans båda generaler, far och son Piccolomini, medan den tredje kröner trilogin i en nästan majestätisk uppläggning och imponerande komposition. Man kommer Wallenstein nära inpå livet i hans ständigt mera vacklande hållning gentemot det oändliga trettioåriga kriget, det första riktiga världskriget, samtidigt som denna pjäs framstår som Schillers mest realistiska och psykologiskt genomtänkta och övertygande och därför kanske hans intressantaste. Den är avsiktligt komponerad som pendang till de gamla grekiska trilogierna, där Aiskhylos Oresti är det främsta föregångsexemplet som mönster och mall.

Goethe och Schiller stod varandra mycket nära, och deras vänskap är den bestående höjdpunkten i tysk litteratur, då de så förträffligt kompletterar varandra. Schiller förverkligar Goethes lovande dramatiska löften och förblir den nästan självförbrännande frihetsidealisten med ett pathos som aldrig avmattas utan endast intensifieras, medan Goethe blir den trygga nestorn som lugnt kan ägna sig åt att ständigt förfina sin mera personliga diktning och samtidigt göra vetenskapliga insatser. Schiller dog vid bara 46 år (som Schumann), men hans både diktning och dramatik är mera innerlig och levande än Goethes, som efter den sentimentala överansträngningen med Werthers lidanden egentligen drog sig tillbaka för att slicka sina hjärtesår och i fortsättningen akta sig för dylika självförtärande äventyr för att dock desto mera kunna njuta av andras utsvävningar i den riktningen, främst Schiller, Walter Scott, och Lord Byron.

Göteborgaren Det var av en händelse jag hamnade i den förfallna hamnstaden, som då verkade ha sett sina bästa dagar för gott, för det fanns inget hopp kvar efter att den blomstrande handeln under Napoleons förbudstid med kontinentalblockad och lysande affärer för alla äventyrare, smugglare, hamstrare och skumraskaffärsmän definitivt tagit slut med kejsarens undergång. Dessutom var hela landet i förfall, och det var närmast en manöver av desperation och krampaktighet som svenskarna försökte gjuta nytt blod i sitt döende kungahus med att utse en av Napoleons generaler till landets tronföljare. Landet var ju

44

bankrutt inte bara ekonomiskt utan framför allt moraliskt efter förlusten av sin östra rikshälft, som ändå hängt med sedan 1100-talet i ett slags ömsesidigt berikande äktenskap, tills ryssarna påtvingade en separation genom att girigt roffa åt sig Finland med våld.

Anledningen till mitt besök i staden var några ärenden jag hade till några kolleger – det var bara där i Sverige man kunde påträffa judar på den tiden, då inga judar varit välkomna i landet före Gustav III, som upplät Marstrand utanför Göteborg som en sorts fristad för deras begynnande entreprenörsverksamhet.

Lyckligtvis fanns de kvar fastän Gustav III var borta, den så kallade sista upplysta despoten, som inneburit en storartad kulturutveckling för sitt land, vilken helt gick i stå genom mordet på honom.

Sverige hade ensamt motstått Napoleons pretentioner på världsherravälde tillsammans med England, tills Napoleon övertalade Ryssland till att roffa åt sig Finland och slå ut Sverige som stormakt, vilket tsaren lydigt gjorde, varför det inte var mycket kvar av Sverige när jag kom dit – rumphugget, ruinerat, förlamat och försupet som enda tröst.

Den skald som jag då stötte på i en ruffig hamnkrog var som en mänsklig avbild av hela situationen.

Han satt där och spelade kort tillsammans med ett gäng nästan lika förfallna original, tydligen hans ordensbröder, som patetiskt lät honom vinna. Förgäves försökte jag förstå denna situation. Jag vände mig till en granne, som såg bättre belevad ut, och frågade honom: ”Vet ni något om förloraren där som vinner?” ”Javisst. Han är vår ordensskald.” ”Märker han inte att de lurar honom och avsiktligt låter honom vinna?” ”Nej, de gör det så skickligt, och efteråt låter de honom håna dem för att de spelat så dåligt. Det är nämligen nästan hans enda levebröd. Han har ingenting att leva på utom tillfällighetsdikter, han vägrar bli tiggare och vägrar låta någon hjälpa honom, då han är mån om sin integritets fläckfrihet, så hans vänner har kommit på att hjälpa honom genom att låta honom vinna.”

Fallet intresserade mig, och efter kortspelets slut och han vunnit tillräckligt för några dagar framåt försökte jag bekanta mig med honom. ”Vilken orden är ni ordensskald för?” ”Det lysande sällskapet Par Bricole.” ”Det har jag inte hört talas om. Det kan inte vara franskt. Då hade jag hört talas om det på kontinenten.” ”Nej, det är helsvenskt. Det är svenskarnas tröst för förlusten av Gustav III och hans verksamhet. Han var den enda kulturfrämjare Sverige någonsin har haft. Hans son stängde teatrarna bara för att hans far blivit skjuten på en sådan, och sedan dess har landet gått i träda. Till på köpet förlorade vi vår östra rikshälft åt krigsgalenskaparna. Allt vi har kvar är oaser som denna tillflyktsort till ordenssällskap för kulturarbetare i kronisk exil.” ”Men är det inte något av en förnedring att vara beroende av ett ordenssällskaps nåd?” ”Vi har inget alternativ. Om det inte fanns kunde jag hälsa hem genast, krypa ner i en kloak, frysa ihjäl och försvinna spårlöst, som så många ruinerade affärsmän redan har gjort här i staden. Tack vare mina vänner i sällskapet kan jag åtminstone hålla näsan ovanför vattnet.” ”Nu vet jag var jag har hört talas om det. Det var i Stockholm under Gustav III:s tid. Där fanns också en berömd ordensskald som hette Bellman.” ”Vad du än gör så jämför mig inte med Bellman. Vi spelar i helt olika divisioner. Han är en ljusets och fantasins diktare medan jag håller mig till mörkret och realismen bland fallna kvinnor och all annan förfallenhet här i staden. Det enda vi har gemensamt är att vi båda med förkärlek ägnar oss åt att supa,

45

men han söp ihjäl sig. Jag fruktar, att om det är någonting jag kommer att dö av, som redan överlevt hans livsålder, så är det om jag slutar supa.”

Han tog i alla fall inte jämförelsen med Bellman som en förolämpning, och jag förstod att han bar sin betydligt lägre status av sämre kvalitet med fullt berättigat jämnmod, då han kompenserat sig genom en filosofisk distans till tillvaron, som gjorde att han framlevde sitt liv i misär med högburet huvud och bibehållen självaktning, då han såg sin största ära i att trots allt vara helt självständig och vägra krypa för samhället genom till exempel någon förnedrande statlig tjänst mottagen som allmosa eller nedlåtande pension. Bellman hade dock haft en fru, medan denne Wadman inte tycktes ha någon. ”Hur klarar han sig utan en hustru som håller reda på honom?” ”Han lär ha ett fruntimmer någonstans som han kallar Hildur, men ingen vet någonting om henne, och om hon finns håller han henne borta från staden i sin lilla omdiktade tillflyktsvrå bland bergen. Ärligt talat tvivlar jag på att hon existerar. Jag tror att hon är ett slags kvinnoideal som han uppfunnit i brist på verkliga sådana, bara för att ha någon.”

Han hade alltså i alla fall en pastoral drömkvinna någonstans, vars existens tydligen gjorde tillvaron uthärdlig för honom, där han annars i staden bara hade sina suparkamrater bland hamnkrogarna med endast mindre ärbara damer att tillgå.

Staden karpade emellertid upp sig och blev landets främsta handelsstad och med tiden Nordens största hamn, och själv uppnådde han den då för tiden ovanligt höga åldern av 60 år. Bellman blev bara 55, och det gick som Wadman hade förutsagt: när han blev för mån om sin hälsa slutade han mot läkares inrådan att dricka och blev absolutist, och folk menade att det var det han dog av.

Lalla Rookh och Robert Schumann Thomas Moore's episka diktverk ”Lalla Rookh” väckte hänförelse över hela världen då det kom ut 1817.

Den irländske skalden var en god och nära vän till Lord Byron, och dikten är som en direkt utveckling av alla Byrons bästa och mest romantiska sidor. Hela handlingen äger rum i Kashmir, fastän diktaren aldrig var där, vilket han kompenserade genom rigorös påläsning, den är som en mindre och mera idyllisk version av ”Tusen och en natt” – prinsessan Lalla Rookh, yngsta dotter till den siste mogulen Aurangzeb, skall resa bort för att bli gift med kungen av Bokhara, resan går genom Kashmir, och under resans gång underhåller sig prinsessan med en trubadur, som drar den ena förförande sagoskildringen efter den andra, varunder hon blir mer och mer farligt förälskad i denne, vilket förlänar diktverket en oavlåtligt bestående spänning som oavbrutet stegras. Det kan ju bara sluta på ett sätt, och då måste man oroligt fråga sig vad kungens förtroendeman med uppdraget att eskortera henne till bröllopet skall tänka om saken – men liksom i Walter Scotts fantastiska och oöverträffbara The Lady of the Lake lyckas diktaren med det omöjliga att ta läsaren med fullständig överraskning.

Den stora lysande pärlan och medelpunkten i diktverket finns i mitten och är en dikt för sig som bär titeln ”Paradiset och Perin”. Om ”Lalla Rookh” glömts bort med åren trots sin omåttliga popularitet när det begav sig, och detta är en synd och skam som de båda världskrigens epok bär skulden till, som sopade bort det mesta som ännu var vackert i världen, så är det dock en oursäktlig försummelse att även låta ”Paradiset och Perin” försvinna i glömska. Denna unika, finkänsliga och filigrant utsökt vävda dikt av högsta spirituella kaliber är kanske det vackraste som någon irländare någonsin skrivit, men åtminstone på sin tid föll den i bästa tänkbara jord.

46

Robert Schumann tog sig nämligen an den och gjorde av den sitt enda oratorium, och knappast någons musik hade lämpat sig bättre till utformningen, utmejslingen och illustrerandet av denna delikata dikts outtömliga stämningsrikedom och finkänslighet.

I all korthet är handlingen den, att en Peri, en luftens sköna väsen som lever av behagliga dofter, men som tyvärr utdrivits från paradiset, vilket är en källa till kronisk sorg för dessa subtila väsen, dröjer kvar efter fördrivningen vid porten till de saligas boning och sörjer sitt släktes fall. Den ängel som vaktar vid ingången ömkar sig över henne och lovar att hon åter skall få tillträde till paradiset om hon lyckas hembära den gåva som är himlen allra kärast.

Detta entusiasmerar perin, som omedelbart ger sig ut för att söka reda på vad detta kan vara för något, och finner till att börja med den sista droppen av en döende hjältes blod som dött för friheten.

Detta är dock inte tillräckligt för himmelrikets krav. Hon söker då vidare och tar till vara den sista sucken från en flicka som offrat livet för sin älskade, men även denna gåva är otillräcklig. Slutligen hembringar hon ångerns tår som utgjutits av en botfärdig syndare. Detta är vad himlen väntat på och alltid väntar på, och Paradisets portar är inte längre tillslutna för den strävande Perin.

I tre delar beskriver oratoriet dessa tre faser av perins sökande i lyrisk känslighet alltigenom och med några av kompositörens mest häpnadsväckande körer. Det är alltså ett fullödigt oratorium för full orkester, kör och solister på ungefär två timmar, – och vi har skrivit om detta oratorium tidigare. Där nämnde vi bland annat, att – "Paradiset och Perin" är en ytterst sällsam mytologisk fantasi, då det bland huvudpersonerna inte förekommer en enda varelse av kött och blod, utan alla är bara änglar och andar – i den mån människor förekommer är de bara medel i andarnas händer.

Schumann själv översatte och bearbetade dikten för sitt tyska oratorium, som framfördes första gången 1843 som hans opus 50. Luftandarna och änglakörerna dominerar hela verket med en ytterst subtil spirituell charm, som man svårligen finner maken till hos Schumann annars. Detta är den romantiska epokens hjärtperiod, när det förekom mycket andar överallt, som i Albert Lortzings opera Undine om vattenanden, som sedan går igen i Dvoraks opera Rusalka – också H.C.Andersens saga "Den lilla sjöjungfrun" handlar mycket om luftandar.

Ett av oratoriets mest oförglömliga moment är, när Perin beger sig ner till Egypten och manar upp Nilens genier ur böljorna för att välkomna henne i ett oemotståndligt charmfullt sotto voce-körparti av oändligt spirituellt välbehag. Den Schumann man möter i detta verk är inte av denna världen utan av en långt bättre av bara sköna andar och paradisisk lycka med en vinnande charm som aldrig kan upphöra att förtrolla.”

Här bör man även komma ihåg att Robert Schumann var själv en framstående skribent, han ledde ju världens mest ansedda och dominerande musiktidskrift, men i sin noggranna översättning av Thomas Moores verser möter man honom även som diktare av finkänsligaste slag. Efter Schubert var han ju romanskonstens främsta kompositör och kunde därefter endast efterföljas av Brahms som något av en jämlike; och i detta unika oratorium av finaste poesi och kanske den romantiska musikens utsöktaste finkänslighet (vid sidan av Chopins pianopoesi) möter vi Robert Schumanns innersta och känsligaste själ med alla musikhistoriens mest kostbara slag av förmögenheter.

Bankruttören

47

Det var samtidens svåraste bankrutt, och ändå hade det varit samtidens mest framgångsrika bokförlag med dess mest framgångsrika författare, som i ett slag fann sig ruinerad och det på höjden av sin långa bana, som hade varit exempellös. Hans romaner lästes över hela världen, och när en ny roman kom ut av honom var det en världsnyhet som alla ville vara först om att dela.

Men hur kunde det vara möjligt? Solvensen hade varit närmast den säkraste tänkbara, och ingen kunde förstå denna ofantliga bankrutt, som om en guldgruva eller ett berg av guld plötsligt hade brustit som en såpbubbla.

Jag måste få klarhet i saken och sökte därför upp honom. Han verkade sliten men inte besegrad, och jag var kanske den första som han meddelade sin föresats: ”Jag tänker arbeta oss upp ur krisen.” ”Det är en ofantlig bankrutt. Kan ni verkligen göra det? Behöver ni inte hjälp?” ”Jag ser det som en utmaning av ödet. Jag kan ju skriva romaner, och de har varit framgångsrika. Det är bara att skriva mera romaner och kanske också annat än romaner. Min store samtida och jämnårige är ju död, och om jag skriver en biografi över honom värdig hans storhet och min kunskap och kvalitet som författare kanske den enda boken räcker för att kunna rädda förlagets fortsatta verksamhet.” ”Så ni är trots allt optimist.” ”Jag är inte trött ännu och har god tillförsikt att ännu kunna arbeta effektivt i minst tio år.” ”Så säger ni idag, men ni är snart sextio.” ”Och Goethe är över sjuttiofem men diktar fortfarande som en ung man.” ”Men han skriver bara poesi. Ni skriver tunga romaner.” ”Jag borde ha hållit mig till poesin.” Plötsligt föll det en djup melankoli över honom. Plötsligt såg jag honom som en av hans egna fallna krigare allvarligt sårad i strid utan kraft att resa sig med endast viljan kvar. ”Men är ni verkligen frisk?” ”Det är bara melankolin som gnager mig, men ni har rätt: den gnager mig djupt i själen. Det är mitt eget öde. Allt är egentligen mitt eget fel. Kanske ni har kommit hit just för att kunna råda mig och orientera mig i mitt eget öde. Kanske ni kan komma med den rätta insikten som kan rädda mig.” ”Vad är felet?” ”Jag bedrog mig själv.” Han sjönk in i sig själv liksom för att verkligen kunna gå till rätta med sig själv och ge sig själv den dom som behövdes, men jag kunde inte för mitt liv fatta vad det var han kunde vara skyldig till. ”Se på alla de andra,” sade han. ”Se på mina kolleger. De är alla döda och vid unga år, men de dog lyckliga. De begick inte samma fel som jag. De levde och dog för poesin. Lord Byron, Keats och Shelley, de övergav aldrig poesin, de höll sig till den och levde bara för att fullkomna den och föra den till högre höjder och dog unga och rena i själen för gudarna att älska för evigt, men jag förrådde mig och min musa på den timliga framgångens altare, det värsta av alla bedrägerier, den svåraste själsfällan, den grymmaste döden, då det är själva själens liv som då offras. Se på mig. Jag har allt. Jag har byggt Skottlands finaste slott åt mig. Jag har varit världens mest framgångsrika författare. Jag har skapat en ny litterär genre, som redan bildat skola över hela världen. Man har nästan glömt att jag började som diktare och poet. Vem läser idag ”Den siste bardens sånger”? Vem känns idag vid den poet som skrev den dikten och hade oerhörda framgångar för alla dess efterföljare, där The Lady of the Lake var den diktarens största triumf? Jag förrådde honom. Jag lämnade poesin därhän och började skriva prosa, triviala romaner om verkligheten,

48

jordbundna materiella skrönor om människor som aldrig existerat, fantasiföljetonger att tjusa damer med och tjäna pengar på, och det gjorde jag minsann. Mina romaner blev exempellöst framgångsrika och ställde alla fransmän i skuggan – Rousseau glömdes genast. Men jag fastnade i nätet av min egen publikfälla. Jag fastnade i min egen genre. Jag kunde inte skriva ett ord poesi mer. Jag kunde bara fortsätta skriva oändligt långa och tråkiga romaner att fria till enkelt folks inbillningssjuka och åtrå efter verklighetsflykt med.

Men poesin hämnades för att jag övergett den och sålt min själ för pengar. Muserna trollade fram denna monstruösa bankrutt som i ett slag reducerade hela vårt världsdominerande luftslott av drömmar till en ruin av beklämmande grus. Och jag har inget val. Jag är skyldig mitt förlag att hjälpa det resa sig ur ruinernas stoft. Annars vore jag ingen gentleman och inte karl för min penna. Muserna har satt fast mig i min egen fälla. Nu måste jag skriva tills jag dör. Jag har inget annat val än att skriva ihjäl mig.

Men det är inte det värsta. Genom mitt svek mot poesin och min massiva prosaproduktion har jag förlett hela den litterära världen till att följa i samma spår. Tack vare mig och mina historiska romaner ska nu alla skriva romaner och bli framgångsrika och tjäna pengar på dem, och det lyckas de med, ty det har blivit mode. Det är bara romaner nu som gäller. Poesi och den riktiga ädla diktkonsten är glömd.

Ordkonstnärskapet finslipas inte längre till ädelstenskvalitet, utan det är vanligt järn, koppar och mässing som gäller. Kvaliteten sjunker oavbrutet i takt med att bokproduktionen urartat till en syndaflod på vanlig prosa. Och det kommer att bli värre. Någon framgångsrik romanförfattare kommer att sätta det i system att producera historiska romaner i massupplagor genom hela kompanier av medarbetare, och kolportageromaner kommer att översvämma marknaden med sin billighet och sitt billiga publikfrieri.

Därmed går inte bara kvalitén utan själva konsten förlorad. Och jag är skyldig. Jag begick bankrutt redan när jag övergav poesin för prosan. Det är bara rättvist att jag straffas på detta sätt, men jag ska försöka göra det till min ära att resa mig och mitt förlag ur bankrutten med att målinriktat konsekvent arbeta ihjäl mig, och jag kan lova dig, att innan jag dör skall bankrutten vara åtgärdad och alla mitt förlags skulder betalda.”

Han hade viljan kvar fastän han låg stupad och fallen på slagfältet sårad till döds ekonomiskt, och den viljan var övertygande. Jag kunde inte tvivla på hans ord.

Hans romaner fortsatte att regelbundet komma ut under några år, och man kunde inte märka någon avtrubbning av hans berättarkonst förrän i de allra sista romanerna. I ”Woodstock”, ”Redgauntlet”, ”Den vackra flickan från Perth” (som blev Balzacs älsklingsroman, en av de allra sista,) och ”Talismanen” är han fortfarande oöverträffbar som den historiska romanens mästare. Han gjorde sig även skyldig till en oformlig Napoleonbiografi som han lovat, men han var alltför ordhållig: Han lyckades arbeta sig och sitt förlag ur bankrutten, men när allt var bragt till solvens igen stod det klart att han verkligen arbetat ihjäl sig. Sir Walter Scott blev bara 61 år gammal.

49

Abbotsford i Skottland, Sir Walter Scotts hem.

Anne Brontë (1820-49) Den brontëiska världen av romantiska drömmar, förvecklingar och lidanden har aldrig upphört att fascinera världens ständigt stigande intresse för vad som egentligen odlades i den gamla charmlösa och ödsliga ensamma prästgården i Haworth vid norra Englands vildaste hedar. Charlotte var äldst och något av en ledare för sina systrar som den mest dynamiska av dem. Emily var den mest särpräglade och romantiska, medan Anne, den yngsta, var den mest blyga och anspråkslösa men samtidigt den mest initierat realistiska genom att hon tveklöst var den mest psykologiska av dem och därför kanske den intressantaste. Alla tre var eniga om att den mest begåvade av dem var brodern Branwell, som tyvärr aldrig disciplinerade sig för litteraturen. Som ensam pojke i en överbegåvad familj blev han tämligen bortskämd av sina mer eller mindre dyrkande systrar och förföll till alla den tidens laster: hasardspel, alkohol och opium. Systrarna såg med fasa hur han långsamt men obönhörligt förstörde sig själv och kunde ingenting göra, utom en enda sak: skapa ett oförgängligt och kärleksfullt monument över hans personlighet genom sina unika och i sitt slag oöverträffbara romaner.

Det är nästan med övertydlighet man spårar honom i alla de tre mästerverken ”Jane Eyre”, ”Svindlande höjder” och ”Främlingen på Wildfell Hall”. Det är den demoniska maskulina överlägsenheten med bottenlöst djup och mörka baksidor som färgar alla de tre manliga huvudpersonerna i dessa romaner som dominerar dem. Rochesters mörka hemlighet i ”Jane Eyre” inte ens antyds till en början tills dess naturbehov och oavvislighet så småningom börjar uppträda i alltmer gåtfulla och skrämmande former, tills plötsligt hela den ofattbara tragedin i Rochesters fall avslöjas som en chockerande ridåöppning för en förkrossande fasansfull avgrund. Det är inte hans fel, han är inte självdestruktiv utan bara offer för olycklig påverkan, och hela romanen är som en ursäkt, förklaring och försvarsdikt för hans med all rätt gränslöst bittra personlighet.

50

Heathcliff i ”Svindlande höjder” är ett parallellfall, han är en utböling från början som inte passar in någonstans och som man därför menar att bör behandlas hur som helst och uppfostras därigenom av oupphörliga förödmjukelser, förtryck, sadism och orättvisa till den han blir, ett hopplöst monster av grämelse. Han försvaras aldrig utom av Cathy, som älskar honom och dör, men författarinnan tar honom aldrig i försvar. Hon bara skildrar honom i nästan hänsynslöst konsekvent saklighet och med nästan stoisk självbehärskning inför detta ödes dock svindlande romantik.

Anne Brontë går ett steg längre. Liksom Emily låter hon en man berätta historien, en ung, impulsiv men ärligt älskande man, som blir kär i den gåtfulla änkan på Wildfell Hall. Helen Graham är ett av den viktorianska litteraturens mest fascinerande och tilldragande kvinnoporträtt. Man förstår att Markham blir oåterkalleligen kär i henne för livet, vilket hon trots sitt konsekventa avvisande dock förstår och därför vågar inviga honom i sitt öde. Det visar sig att hennes man fortfarande lever som knappast leder ett mänskligt liv.

Hon charmeras av honom och mer eller mindre kollras till äktenskap mot sin mosters bättre vetande, och först så småningom tar hans dåliga egenskaper över hans personlighet och gör honom hopplöst självdestruktiv. Hon gör allt för honom och uppoffrar sig helt för sin idealiska uppfattning om honom trots allt, tills han bedrar henne. Då ersätts hennes idealism av sträng realism. Annes iakttagelser och inlevelse i denne alkoholists och självförbrännares gradvisa undergång steg för steg är något av det mest svårhanterliga romantema som en författare kan ge sig in på, men Anne har sett och upplevt allting själv med alltför egna ögon. Det är en verklighetens mardröm som hon följer med intill slutet, och när det slutligen inte är mycket kvar av honom och hon för länge sedan lämnat honom med sin son väljer hon ändå att ställa upp för honom och försöka få honom frisk medan det ännu finns något hopp kvar. Men han är och förblir oförbätterlig, och när han återvunnit hälsan genom henne utnyttjar han den bara till ett katastrofalt återfall.

Hennes roman är den längsta av de tre systrarnas och ytligt sett den mest avskräckande men samtidigt även den djupaste, finaste, mest konsekventa och intressantaste och sannaste skildringen av deras älskade broder. När de skrivit sina romaner som ett vittnesbörd om honom på gott och ont men desto mera kärleksfullt, är det som om de själva ansett sig fullbordat sitt livs främsta plikt och inte funnit något mera att leva för. Alla var märkta av lungtuberkulos, som också blev Branwells faktiska dödsorsak, och både Emily och Anne dukade under för den innan de kommit över 30 blott några år efter att de fullbordat sina romaner och året efter att de blivit tryckta. Charlotte tycktes klara sig men begick misstaget att gifta sig, hennes far fördömde steget och vägrade närvara vid hennes bröllop, då han ansåg att ett äktenskap skulle förstöra hennes bräckliga hälsa, vilket det gjorde, då hon dog i barnsäng endast 39 år gammal.

Den förtappade Det var i Italien jag träffade honom, och vi hade mycket givande stunder tillsammans, då han gärna umgicks med udda personer och helst kolleger som valt samma landsflykt som han. Han skulle kanske ha stannat i detta skönhetens förlovade land, där han trivdes som bäst, liksom även Tjajkovskij av samma

51

anledning senare, men Nikolaj Gogol hade större anledning att akta sig för Ryssland och dess stränga censur än den oskyldige komponisten, ty detta var tsar Nikolaj I:s tid, fullt jämförbar med Putins tid idag, då allt kontrollerades, censurerades, begränsades och hämmades.

Den som han bäst trivdes med i utlandet var den polska exilpoeten Adam Mickiewicz, som han synnerligen sympatiserade med och förstod innerligt väl, men det var musiken som värmde hans hjärta mest. I Italien som självständig frilanskonstnär kunde han ohämmat frossa i sina studier i konst och den italienska operan, och jag tror att han och Chopin hade kunnat finna varandra mer än väl. Båda var överkänsliga och allergiska mot hela den politiska världsordningen, som de bara inte kunde acceptera.

Men den största katastrofen i Gogols liv var Alexander Pusjkins förtidiga död i en duell bara 37 år gammal. Han kom aldrig över denna förlust. Pusjkin var den enda stjärnan på Rysslands mörka himmel, som dock strålade som en sol i sin innerliga och bländande genialitet, han var alldeles unik och fullständigt jämförbar med Shakespeare, och så gick han och dog bara 37 år gammal helt utan rimlig anledning. På samma sätt dog ju även Lermontov endast 27 år gammal, och sedan var det egentligen bara Gogol kvar…

Hans position i den ryska litteraturen var unik. Ingen kunde skriva som han, hans succé var given från början, han hade bara litterära framgångar, och hans ukrainska noveller med ”Taras Bulba” som det stora mästerverket kommer alltid att framstå som oöverträffbara i sin bländande humoristisk-mystiska fantasirikedom. Men det var detta som blev hans fall. Han var för bra på sitt speciella område.

Han reste tillbaka till Ryssland för att ombesörja publiceringen av sin stora roman ”Döda själar”, som den förelåg i sin första del, men så snart han kunde lämnade han Ryssland igen och företog en pilgrimsresa till Jerusalem. Mysticismen och pietismen hade börjat slå sina klor i honom.

Han skulle aldrig ha återvänt till Ryssland efter det. ”Döda själar” utkom redan 1841, han var bara 32 år gammal (jämnårig med Edgar Allan Poe, en annan ödesbroder,) och hade redan planerna för andra och tredje delen färdiga, som han arbetade på, när han råkade ut för staretsen Matvej Konstantinovskij, som ansåg att det var hans kreativa fantasi och inte hans mysticism som var hans svaghet, varför han uppmuntrade Gogols fallenhet för grubbel, självrannsakan och självplågeri genom späkning.

Jag träffade honom på nytt i Sankt Petersburg efter att hans ”Petersburgsnoveller” kommit ut med ”Kappan” som trumfkort, en av de mest gripande berättelser som skrivits utan vilken Dostojevskij blivit otänkbar, vilket denne medgav själv, och oroades då av hans plågade utseende. Han var inte rolig längre.

Hans humor hade lämnat honom, och i stället var där en härjad oro, som tydligt plågade honom. Jag frågade honom hur det var fatt, och han invigde mig då i sina religiösa grubblerier. Jag insåg genast att den där Konstantinovskij var livsfarlig för honom. ”Men han leder mig,” protesterade han. ”Han visar mig den rätta vägen att gå, och jag är övertygad om att det bara finns en enda rätt väg att gå, och det är vägen till Kristus.” ”Men han leder dig bort från litteraturen, och det är litteraturen som är ditt kall och ditt liv.” ”Nej, det är litteraturen som hotar min själ. Mina framgångar gjorde mig övermodig och högfärdig, och jag fick en status som en mask och som en roll att spela, som bara förställde mig och gjorde mig falsk.” ”Men ingen kan som du genomskåda sanningen och avslöja den i hela det ryska samhället, som du gjort i dina satirer och ditt mästerverk ’Döda själar’. Du får inte lämna det ofullbordat.” ”Det har jag redan gjort. Jag har bränt det.” ”Vad är det du säger?” ”Jag har bränt andra delen. Den var ändå bara ett misslyckat fragment.”

52

”Men varför gjorde du detta?” ”Det var ju ändå bara fantasier, och fantasier är djävulens sätt att blända och förföra människans själ bort från Gud till farliga laster som fritänkeri och metafysiska spekulationer som inte har med Gud att göra, som bara kan leda bort från Jesus och ner i helvetet.” ”Men kreativitet kan aldrig vara av ondo.” ”Säg det till starets Matvej. Han kommer att kalla dig Satans utsända och göra allt för att hindra mig från att träffa dig mera.” ”Men han vill dig inget väl. Det är han som vill förföra dig och din själ bort från ditt kall mot vad som aldrig kan vara hälsosamt.” ”Vad betyder hälsan mot den själsliga hälsan? Det är bara själen man behöver bry sig om. Kroppen är bara ett skal som man lägger av. Livets enda mening är den själsliga frälsningen.” ”Och du tror att du kan nå den med att bränna dina manuskript och späka dig så att du blir sjuk?” ”Ingenting gör så mycket gott åt kroppen som att fasta ordentligt. Då befriar man själen.” ”Med att döda kroppen?” ”Du förstår inte.” ”Nej, Nikolaj, det är du som inte förstår. Den där prästen vill lura dig till underkastelse för sina fromlerier, som för honom bara handlar om att skaffa sig makt över din själ, men man får aldrig tillåta en annan människa att få makt över sin själ. Den tillhör var och en ensam, och ingen annan har rätt till den.

Det är din själ som lyser i dina litterära verk, dina fantastiska ukrainska historier framför allt och dina satirer över det ryska livets befängdheter, den lever i din litteratur, och om den där Matvej vill avbryta ditt skrivande vill han döda din själ. Det får du inte låta ske.” ”Det är för sent. Han har redan gjort det.” ”Vad menar du?” ”Han fick mig att bränna mina döda själar. Du har rätt. Jag inser nu att de levde, och jag hade ingen rätt att bränna dem levande. Nu kan jag aldrig få rätt på dem mer. Du har rätt. Han har lurat mig. Det var djävulen som lurade mig genom honom. Jag har ju alltid umgåtts med djävulen,” han log, ”precis som Lermontov, som slutade ännu mera olyckligt än jag, för att inte tala om Pusjkin, övergeniet som Ryssland aldrig mer kommer att se någon like av, för att inte tala om min älskade vän den unge Vjelchorskij, sonen till min välgörare, som gick under i lungtuberkulos – ack, vad skall det bli av oss alla stackars förlorade själar? Jag trodde jag hade lyckats besegra alla demoner som torterat mig genom livet med att skriva av dem alla i mina ukrainska noveller, men för varje demon jag blivit av med har det kommit en ny värre i stället. Och den värsta av dem alla har jag inte lyckats genomskåda förrän nu när det är för sent, då han uppträdde förklädd i en helig starets förledande och förförande skenhelighet… Men han visste inte bättre.

Han menade säkert väl och ville mig väl men var själv förförd av sin kristna ensidighets blinda övertro, som jag i min godtrogna naivitet så troskyldigt föll för i tron på hans självsäkra helighet, medan min stora tvivlande osäkerhet inte fattade bättre, när hans blindhet fick mig att aldrig se djävulen i hans förförelse…”

53

Han var förlorad. Han hade bränt sina skepp, större delen av den andra delen av hans ”Döda själar” hade han själv bränt upp, den kunde inte återskapas, det vet varje författare, att till och med om en dikt går förlorad är det omöjligt att rekonstruera den, om man inte lärt sig den utantill… Det var bara på det sättet som de gamla homeriska dikterna kunde bevaras.

Jag satt med honom så länge jag kunde, men sedan drog han sig undan, och när han kom hem och gick till sängs steg han aldrig upp ur den sängen mera. Han vägrade äta och var död inom nio dagar, endast 42 år gammal.

Så gick Rysslands alla tre största diktartalanger förlorade helt i onödan i alldeles för tidiga år. Men när den fjärde kom, som var Dostojevskij, var en av grundpelarna i hans livsåskådning, att tron bara kan överleva genom tvivlet.

Dostojevskij förklarar sig Han var väl klädd och satt ledigt och bekvämt i en av mina bättre stolar med det vänstra benet över det högra och med höger hand i fickan. Han talade lugnt, och jag fick det intrycket att han hade kommit enär jag hade bjudit honom.

"Fjodor Mikhailovitj Dostojevskij. Nej, vi har inte träffats så här förut, men jag är glad att ni äntligen har tagit initiativet till att vi har kunnat göra det."

Så introducerade han sig när han kom in, ty han var inte först säker på att jag visste vem han var, vilket jag inte heller var. Hans ord skingrade alla mina tvivel. Vad som gjorde att jag tvivlade var att hans

54

skägg inte alls var så stripigt och att han inte såg det minsta tärd eller sjuk ut. Han var bred om bringan och verkade både frisk och energisk, som om han just ämnade författa hela 'Brott och straff' på en dag.

"Vad anledning förärar mig ert besök?” ”Egentligen ingen alls. Jag bara råkade komma förbi. Jag kände helt enkelt för att förklara mig för någon, och ni råkade vara här.

Ni förstår, det har skrivits så mycket goja om mig. Inte nog med att jag skrev alltför mycket goja själv – ingen i littteraturhistorien har genom pennan pratat så mycket strunt som jag, utom möjligen James Joyce – och det har liksom inspirerat alla som har läst mig till att dessutom skriva lika mycket goja till om just den person som mer än någon annan gjort sig skyldig till goja." "Är det sant att ni i tjugoårsåldern en gång våldtog en liten flicka i en bastu?" kunde jag inte låta bli att passa på att fråga, när jag nu hade chansen, och vilket rykte så många alltid har undrat över.

"Ha-ha! Ingen fråga har gjort mig mera mystisk inför eftervärlden! Strakhov, den lögnaren, parasiten, boven, Foma Fomitjs livslevande inkarnation, påstår att jag har skrutit om sådana bravader, och själv har han inte aktat sig för god för att över min likkista skryta över de av mina synder som var långt värre. Jag föraktar den stackars Strakhov, den evige dilettanten, konstnärernas hyena. Men jag tänker inte ge världen det nöjet att beröva den den skadeglädjen att få spekulera över mina påstådda barnaskändningar, jag, som älskade barn mer än någon annan i min samtid, jag, som allena i litteraturen har gjort barn till helgon! Dickens allena var lika bra som jag på den punkten, men han offrade realismen för sentimentalitet, vilket alla hans underbara barn lider av.

Men jag kom inte hit bara för att prata goja. Min käre vän Apropos, det fröjdar mig så att få komma hit och prata litet med er. Ni anar inte hur jag har sett fram emot det.

Vad jag ville förklara för er var först och främst detta: ni ser att det inte går någon nöd på mig. Jag har det bra, jag är lycklig, jag har kläder och mat för dagen, jag får mina hygieniska krav tillgodosedda, pengar har jag visserligen inte, men om det är något man klarar sig bättre utan än med är det det. Jag kan resa som jag vill, jag har världens ädlaste och mest idealiska hustru – den perfekta mentalsköterskan för mig – och jag får arbeta fritt. Det enda jag led av under fångenskapen i Sibirien var att jag inte fick arbeta.

Jag behandlades alltid väl, man respekterade mig i allmänhet, och jag fick alltid goda beskyddare bland mina överordnade – därigenom levde jag genom hela min fångenskap närmast som en privilegierad. Så privilegierad som jag var såsom sibirisk straffånge tror jag ingen före eller efter mig har varit. Aldrig fick jag prygel, och på grund av min epilepsi slapp jag till och med sporadiskt kroppsarbeta. Epilepsin började i Sibirien och blev mitt bästa skydd mot att råka ut för dålig behandling: den stämplade mig från början som något heligt och vördnadsvärt inför allas ögon.

Och genom mina Sibirienår lärde jag mig känna människorna som ingen har känt dem förut, och jag kunde skriva min första riktiga roman 'Döda huset'. I den romanen var det inte jag som satt i sibirisk fångenskap, utan med mig satt hela mänskligheten, och genom den boken fick hela mänskligheten känna hur det kändes och lära sig av erfarenheten. Solsjenitsyn har haft litet nytt att komma med. Det var samma helvete, men han blev från början till slut sämre behandlad än jag och lärde sig därav en bitterhet som tyvärr blivit avgörande för hela hans liv. Jag värjde mig mot fasorna med kärlek och epilepsi. Han hade ingenting att värja sig med.

Strafflägren i Sibirien är en universell och evig företeelse. Endast den som har suttit där eller lärt sig av andras erfarenheter där vet något om livet och människan. Den som inte har suttit där eller åtminstone satt sig in där har gått miste om kanske den nya tidens viktigaste erfarenhet och upplevelse – lika viktig som Dantes inferno och ett bokstavligt förverkligande av detsamma.

55

Men nu börjar jag närma mig det som jag ville komma fram till. Vad var mina förlorade år i Sibirien, mina hopplösa pekuniära omständigheter, min sjukdom och dess lidanden och alla de älskade mina som jag fick begrava mot mitt livs stora tragedi? Och vad var då mitt livs stora tragedi? Jo, det var det jag ville förklara för dig.

Redan från barndomen var jag varmt religiös. Från början av min levnad var jag fast förankrad i den uppfattningen att en religiös livsåskådning allenast kunde medföra ett mänskligt liv och ge mänskligheten en framtid. Det var ett axiom och en självklarhet för mig från mina första minnen till min död.

I Petersburg kom jag i dåligt sällskap. Berusad av min första framgång, förblindad av äregirighet och storhetsvansinne, stolthet och högfärd kom jag i kretsen av revolutionärer, anarkister, ateister och andra gudlösa materialister. En av dem var Bjelinskij, vars heroiska och rättframma natur jag älskade, men hans ateism och religionsfientlighet var det som förde mig inför exekutionsplutonen och till Sibirien. I stället för att lyda mitt eget samvetes röst och följa min egen linje hade jag blivit livegen under Bjelinskij och andra ateister och talat deras ord i stället för mina egna. Det kostade mig nästan livet och fyra tukthusår i Sibirien och min hälsa.

Vis av lärdomen tog jag vid min återkomst till civilisationen mig det före att i allt vad jag skrev hylla andligheten och motarbeta materialismen och ateismen. Mitt bästa vapen mot ateismen var själva det religiösa tvivlet. Det låter paradoxalt och är det också, men faktum är, att den som tvivlar och grubblar tror, medan den som inte tvivlar det minsta, den som antingen är säker på Gud eller på hans obefintlighet, är förlorad. Ja, den som är säker på något religiöst systems perfektion och ofelbarhet är lika vilsen som en ateist. Endast genom att ständigt grubbla och tvivla kan man hålla någon verklig kontakt med Gud och evigheten levande inom sig. Och sålunda blev just tvivlet, förevigat genom tragiska gestalter som Stavrogin och Ivan Karamasov, mitt klart effektivaste vapen mot oandligheten.

Min största och öppnaste attack mot ateismen och materialismen var 'Onda andar'. Där försökte jag faktiskt avrätta kommunismen för all framtid, och jag trodde först att jag hade lyckats, men mot slutet insåg jag mer och mer att jag hade misslyckats, och detta var mitt livs stora tragedi. Hela mitt liv kämpade jag för allt heligt och andligt mot all nihilism, och under Rysslands historias två underbaraste årtionden utkämpade jag denna kamp mot materialismen med framgång. Men jag blev tvungen att inse att revolutionen ändå måste komma, att religionen ändå skulle bli utsatt för anarkisters utrotningsförsök, att Ryssland ändå måste falla för just nihilisternas terrordiktatur, att allt vad jag hade kämpat för och givit mitt liv i kampen för skulle med våld reduceras till intet. Och denna insikt allenast fick mitt hjärta att brista.

Kvar idag lever endast mina romaner och mina erfarenheter. Efter mig ha Tolstoj och Tjechov, Pasternak och Solsjenitsyn stridit för mitt arv, och endast genom att själv pröva på mina erfarenheter i Sibirien har Solsjenitsyn lyckats genomskåda hela den kommunistiska lögnen, den terror baserad på lögn som Sovjetunionen var alltsedan revolutionen.

Det var vad jag ville säga dig. Jag vill ingalunda uppmana någon till kamp mot kommunism eller någon diktatur – de faller bäst själva, och förlåtelse genom kärlek är det enda i livet som kan hjälpa upp någon genom brott uppkommen hopplös situation – utan jag ville endast för dig förklara mitt livs verkliga tragedi. Nu kan du lugnt sova vidare."

Och därmed stod han upp och gick ut.

Alexandra Tolstoj

56

Hon var kanske den enda dam som Leo Tolstoj alltid respekterade, en idealisk och majestätisk hovdam som alltid förblev en favorit hos tsarerna och som var den kvinna som Leo Tolstoj alltid beundrade mest. Deras livslånga korrespondens har blivit berömd, och fastän de hade diametralt motsatta åsikter förblev de alltid goda vänner.

Krisen 1881 förändrade allas liv i Ryssland. I januari dog Dostojevskij, och bara någon månad senare dog Mussorgskij och mördades tsaren. Trots sin mycket positiva politik, som främjade i stort sett allting i hela samhällslivet, så att han ännu idag fortfarande hedras i Finland, så skaffade han sig många fiender genom sitt nyckfulla privatliv, sin vekhet och bristande kraft och sin med åren allt sämre kontakt med verkligheten, som om hans älskarinna var viktigare för honom än Ryssland. Han hade utsatts för våldsamma attentat tidigare, vid ett tillfälle dog 40 oskyldiga i en bomb som bara var avsedd för honom, och i det slutliga attentatet hade han mycket väl kunnat klara sig undan, om han inte envisats med att stanna kvar på attentatsplatsen efter den första bomben, som om han enkom ville inbjuda en bomb till – som i vanlig ordning massakrerade ett betydande antal oskyldiga, medan tsaren överlevde i några timmar till. Hans son Alexander III återinförde Nikolaj I:s stränga reaktion med kompromisslös förföljelse av alla som ville störta tsardömet.

Samtidigt skakades Ryssland av Leo Tolstojs omvändelse. Han var erkänd som Rysslands största författare, och efter Turgenjevs bortgång 1883 hade han ingen konkurrens längre. Då sadlade han om och blev frälst och började predika kristendom och blev en livsfientlig moralist.

Det var det jag ville tala med hans kusin Alexandra Tolstoj om. Hon hade aldrig velat gifta sig och hade en nykter distans till allting. Hon var lika bekymrad som jag, och som nästan 10 år äldre än Leo Tolstoj, som hon kände bättre än någon annan gjorde det, kunde hon om någon rätt bedöma situationen. ”Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Han har självmant klätt ut sig till narr efter att ha varit obestridlig som konung. Jag vet inte om det är en komedi eller tragedi, men jag fruktar det senare. Han är helt enkelt inte klok längre. Jag står i ständig kontakt med hans fru, som är alldeles förtvivlad. Kan ni tänka er, att han vill sälja hela sin egendom och avstå från rättigheten till alla sina verk och göra hela sin stora familj arvlös! Och varför? Därför att han känner samvetskval för att han fram till sitt giftermål levt ett rucklarliv och skaffat sig könssjukdomar med han vet inte själv vilka horor och därför vill söka nåd hos Kristus, och så låter han familjen betala för sina synder! Vilket hyckleri! Vilket självbedrägeri! Vilken ansvarslöshet! Och så flirtar han samtidigt med politiska skumma element och sympatiserar med anarkister och kommunister, när de just har mördat den tsar som varit bäst för Ryssland någonsin! Det är huvudlöst! Och så gränslöst tragiskt och patetiskt. Hela världen hyllar honom och läser honom och följer honom, och så faller han för ett hymlande självbedrägeri i en fullständigt absurd egenrättfärdighet, som om han var lika ofelbar som påven, och formligen kräver veganism och celibat av alla han kommer i kontakt med, medan han samtidigt fortsätter att göra sin fru gravid gång på gång igen, fastän hon inte vill det, som den sensuellaste bocken av alla! Nej, det är för sorgligt!” ”Det mest betänkliga finner jag nästan att är att nästan hela Ryssland tar hans parti mot tsaren.” ”Precis! Det är så oförsvarligt ansvarslöst av honom! Han har ordet i sin makt, och när han blivit suverän härskare bland Rysslands ordryttare börjar han missbruka det! Han var alltid hopplöst orealistisk i det praktiska, verkliga livet, hur suverän som realist han än är som författare. Han kunde aldrig riktigt sköta sitt gods, och om inte hans fru fått det på fötter genom klok ekonomi och självuppoffrande arbete hade han hamnat på bar backe till slut. Hans fru har gjort allt för honom, och han bara skändar henne. Det

57

är hon som har renskrivit alla hans böcker, som aldrig annars blivit publicerade, och så vill han beröva henne och sin familj vinsterna av dem. Det är värre än tyranni och oginhet, det är dumhet och idioti!” ”Kan inte ni påverka honom?” ”Tror ni inte jag har försökt? Jag reser dit och stannar i tio-tolv dagar och diskuterar nätterna igenom med honom, varvid grältonen ständigt stegras, och det slutar alltid med att han bara ännu mera låser sig vid sin fanatism. Hur hårt vi än grälar blir vi lyckligtvis ändå aldrig ovänner.” ”Ni är nog den enda dam han respekterar.” ”För att jag konsekvent hållit mig ogift. Jag är självständig. Han föraktar alla kvinnor som gett efter för köttet, som om han inte själv hade gjort det mest av alla, och som om han själv inte alltid tvingar kvinnor på fall! Och så säger han att det är deras eget fel och att det är de som är skyldiga till hans lidande som alltför skuldmedveten bock! Han skulle vara oskyldig till sina skändningar, medan hans skändade offer skulle vara skyldiga till deras skändning genom honom? Vad är det för kristendom? Nej, det är bara patetisk dårskap.” ”Vad tror ni konsekvenserna kan bli av hans andliga ledarskap för Ryssland?” ”De värsta tänkbara. Han inser inte vilka mörka krafter bland massorna han väcker till liv genom sin livsfientliga förkunnelse. Han har en sådan makt över ordet att det måste få konsekvenser, och han underskattar sitt eget inflytande. Han kör på i blindo och saknar bromsar, som en vodkakusk som piskar ihjäl sina hästar mot undergången utan att tänka sig för, bara för att njuta av fartens tjusning och de mörka massornas hängivna beundran. Det är egentligen bara fåfänga. Ingen är så egenkär som han.

Dostojevskij var en seriös konstnär som gick in för att skildra och deltaga i det mänskliga livet på allvar, men Leo Tolstoj skrev ’Krig och fred’ för att han behövde pengar och för att personligen få hämnas på Napoleon, och ’Anna Karenina’ för att få det stora nöjet att få ta livet av en dam som i motsats till honom verkligen visste vad kärlek var för något.”

Så dömde Alexandra Tolstoj sin berömde yngre kusin, som alltid fortsatte att se upp till henne, även om de efter 1881 aldrig kunde komma överens. Hon dog 86 år gammal 1904 medan Leo Tolstoj dog sex år senare 82 år gammal på patetisk flykt från allt vad han hade levat för.

Av de båda var jag böjd för att anse att det var hon som hade haft rätt. Lika litet som August Strindberg var Leo Tolstoj varken någon diplomat eller någon gentleman.

Jack Londons sista stora roman Jack London är väl den främsta äventyraren i hela litteraturhistorien, då i princip alla halsbrytande äventyr han skildrar i sina otaliga böcker är självupplevda, mer eller mindre. ”Myteriet på Helsingör” kom ut 1914 och var den sista roman han gav ut själv – de tre följande, ”Jerry”, ”Michael” och ”Tre hjärtan”, blev postuma, och av dessa är egentligen bara ”Jerry” läsbar. Men i ”Myteriet i Helsingör” tar han ännu ut svängarna ordentligt och det med besked, det är hans yppersta sjöroman och mera imponerande i sin sakkunnighet och människoskildring än ”Varg-Larsen”, som är den enda av hans romaner som kan mäta sig med denna.

Huvudpersonen är en litterär snobb som fattar det fatala beslutet att ge sig ut på kryssning med ett segelfartyg runt Kap Horn 1913 bara för att slippa ha tråkigt. Ombord finns utom en ålderstigen kapten och styrman även kaptenens dotter och en besättning av ovanligt ruskigt slag. Naturligtvis laddar komplikationerna upp sig under resan, dramatiken stegras oavlåtligt och drivs skickligt upp till en nästan

58

outhärdlig nivå, som kulminerar i rundningen av Kap Horn, varunder kaptenen dör. Sedan följer det långa myteriet.

Som alla Jack Londons böcker är även denna grov och brutal och kanske mera så än någon av hans tidigare, men likväl höjer den sig över hans normala standard i framför allt den minutiösa skildringen av själva seglarlivet ombord med allt vad som händer uppe i riggen, i kabyssen och nere hos det förskräckliga manskapet. Kaptenen, som hör till en släkt av många generationer sjökaptener, är kanske den intressantaste karaktären av alla, ytterst knapphändigt skildrad, huvudpersonen blir själv aldrig klok på honom, men när kaptenen väl framträder stjäl han hela föreställningen och lämnar en stum av beundran efter sig. Den första stormen med kaptenens insats är nästan som poesi hela kapitlet, så att man får den misstanken, att Jack Londons ambition här är att överträffa Joseph Conrad. Hos många Jack London-läsare har denna roman ofta intagit en särställning, om den inte rentav blivit deras favoritroman av honom, efter att de läst dem alla.

Två år senare var Jack London död endast 40 år gammal efter att ha beskrivit en kometkarriär som kanske världens dittills mest sålda och lästa författare. Då hans roman ”Martin Eden” är så pass självbiografisk och handlar om ett självmord har det hos gemene man alltid förekommit den fördomen, att han måste ha begått självmord själv. Detta är emellertid en myt. Han dog av helt naturliga orsaker, hur självförvållade de än kan ha varit.

Han led av uremi och svår kolik som antagligen vållats av njursten och som i hans fall blev outhärdligt plågsamt. Han tog därför morfin, och det är möjligt att detta i någon grad överdoserades på grund av den extrema smärtan, vilket naturligtvis troligen då bidrog till dödens inträffande, men han hade absolut ingen anledning eller orsak till självmord. Under hela livet drog han sig aldrig för att ta risker, hans omåttligt äventyrliga liv är egentligen från början till slut en orgie i ständiga överdrifter med livet som insats, i Klondyke, till havs och på krogerna och även i politiken, och naturligtvis var uremin troligen ett resultat av hans ständiga hårda drickande av främst whisky. Men det var hans liv och hans kärlek att hela tiden hänge sig totalt åt livet i alla dess mest dramatiska och utmanande former, ingen har så passionerat hängivit sig åt kärleken till verkligheten i dess mest extremt realistiska dramatik som han, vilket han njöt av så länge han fick hålla på. Någon gång måste han gå till överdrift en gång för mycket och för långt för att kunna vända tillbaka…

Desillusionisten Det var den store Houdini som anlitade mig. ”Han är helt färdig. Det går inte att tala förnuft med honom mera. Han gör inget annat än ser spöken mitt på ljusa dagen.” ”Men han är ju ändå realist.” ”Är han? Inte nu längre. Han har skrivit av sig all sin realism och kan nu inte längre skriva annat än flummigt nonsens.” ”Håller han på att bli senil?” ”Nej, han är bara deprimerad.” ”Och hur skulle jag kunna göra något åt det?” ”Min vän, jag tror jag vet något om dig. Du om någon jag känner vet något om hur man handskas med verklighetsöverskridande dimensioner. Gör ett försök. Få honom ner på jorden igen. Han har många historier kvar att berätta. Vi kan inte acceptera att han går förlorad för oss innan han dör.” ”Men vad är anledningen? Något måste ha utlöst en så svår depression.”

59

”Vet du inte det? Han förlorade ju sin son i kriget.” ”Det var han inte ensam om.” ”Minsann inte, men han var helt ensam om att förlora just sin son.”

Det var tydligen där taggen i hjärtat satt som fått den gode gentlemannen att försvinna bakom flötet.

Nåväl, jag kunde inte mer än lova att åtminstone göra ett försök att få fram honom igen.

Han tog som alltid mycket förbindligt emot mig, vi hade ju haft en hel del med varandra att göra förut. Han hade ibland rådfrågat mig, och några gånger hade vi suttit uppe hela natten engagerade i en intensiv diskussion som ingen av oss velat släppa. ”Jag beklagar förlusten,” inledde jag vår samvaro med hatten i handen. ”Har du bara kommit för att framföra dina kondoleanser?” ”Jag ville naturligtvis se hur det stod till med dig.” ”Det var vänligt av dig. Du har inte kommit på uppdrag av någon välmenande god vän för att försöka omvända mig som alla andra?” ”Omvända dig? Till vad?” ”Inte till utan från. Alla vet att jag sedan länge inte är kristen längre, och det har de accepterat, men av någon anledning kan ingen acceptera att jag funnit något som är bättre.” ”Jag försäkrar dig att jag inte kommit för att försöka omvända dig från något.” ”Inte ens på uppdrag av den store Houdini?” ”Kan du läsa mina tankar? Jag har faktiskt träffat vår gemensamme vän. Allt jag lovade honom var att försöka få dig att sätta i gång med att skriva igen.” ”Det måste du väl förstå att inte är så helt enkelt. Det är ju inte bara min son som har dött fullkomligt i onödan och inte ens som krigsoffer utan bara av krigets oöverskådliga konsekvenser. Varenda familj i England har väl förlorat någon son eller far eller broder eller ännu mer närstående. Hela Europa går på kryckor. Hela världen är förstörd, och vem fan vill ha något mer med en värld att göra som helt avsiktligt har förstört sig själv? Verkligheten är inte längre levande och fascinerande. Den är död och fasansfull.

Europa är förlorat, och man kan inte ens resa fritt där längre. Det är bara spöken kvar av Europa. Om vi före kriget hade den bästa tänkbara av alla världar och det sedan 200 år, så har vi idag reducerat den och det självsvåldigt till den sämsta av alla tänkbara världar.” ”Men tänk på ditt ansvar som författare. Du kan rädda den.” ”Kan jag? Med att fabulera? Ett överlagt mord har begåtts på hela världen av dess ansvariga politiker, medan jag bara roade mig med enskilda intrikata förstoringsglasmord. Detta oöverskådliga massmord, som inte hela världen någonsin kommer att kunna gå till rätta med, kan ingen ens överblicka ännu, då det satt i gång en kedjereaktion av bestående onda cirklar.” ”Ändå gick du väl till rätta med Boerkriget.” ”Det känns som tusen år sedan. Då kunde man ännu försöka moraliskt försvara Storbritannien mot de stridslystna och omedgörliga boerna för allt vad vårt imperium ändå representerade i form av idealism och humanitarianism – vi avskaffade ändå slaveriet för hundra år sedan medan boerna aldrig kommer att kunna betrakta de färgade afrikanerna som människor. Idag kan man inte längre försvara ens Vårt imperium, inte efter Versaillesfreden, som är så ogentlemannamässig, att tyskarna kommer att tvingas till en ännu värre revansch inom högst tjugo år. Vart tog ädelmodet och barmhärtigheten mot en slagen fiende vägen? Jag känner inte längre igen världen jag lever i. Det gör inte Rudyard Kipling heller. Han har också slutat skriva.”

60

”Ditt fall är annorlunda. Han förlorade sin ende son, som aldrig kunnat återfinnas, och det i ett krig som han aldrig ville delta i, medan fadern övertalade honom till vad han icke ville. Kipling lider främst av samvetskval. Det har du ingen anledning till.” ”Kipling var hela imperiets främsta ryggrad, och den har hela imperiet förlorat. Jag har bara förlorat mina närmaste, men jag vägrar erkänna dem som förlorade. Jag ser dem ju omkring mig hela tiden! De överger mig inte! Hur kan jag då överge dem?” ”Det är inget fel i att umgås med de döda. Tvärtom. Det finns all anledning att göra det efter kriget, och fler och fler ser sig nödsakade att göra det, som sin enda möjlighet till tröst och lindring. Men i stället för att göra dig deprimerad borde det inspirera dig till nya berättelser. Du var ändå vår bästa historieberättare.” ”Medge att jag var begränsad.” ”Tvärtom. Du var obegränsad. Det var ju inte bara dina epokgörande berättelser om den där detektiven. Det var ju också dina läkarnoveller, boxningsnoveller, historiska romaner, dina fantastiska romaner om doktor Challenger som slår ut H.G.Wells, och du är fortfarande obegränsad. Du får inte låta din depression begränsa dig.” ”Det var inte bara min son. Det var också min bror Innes, mina båda svågrar och mina båda systersöner. Mitt liv uppfylldes av tomrummet av lik och förluster, och jag måste ta mig ur det. Enda vägen var ut ur dödligheten. Jag tror inte att livet kan vara dödligt i någon form. Det måste alltid fortsätta vidare, i synnerhet det andliga.” ”Men för det behöver du inte förkasta och försvinna från verkligheten.” ”Den sitter jag dess värre fast i. Är det då fel att försöka fly från dess fängelse?” ”Det kan du ändå inte göra utom i fantasin. I ditt arbete kan du göra det genom dina oöverträffade berättelser, men det är fel att göra fantasin till verklighet.”

Han blev nästan allvarlig. ”Är det det du anklagar mig för? Du tror som Houdini att jag förväxlar verkligheten med fantasin och inte kan se skillnaden? Du vill vägra mig friheten att tro på älvor, precis som Houdini.” ”Det har jag inte sagt.” ”Men det är dit ni vill komma. Houdini försökte bevisa för mig att min tro på älvor var befängd. Han lade fram fullständigt ovedersägliga bevis för att alla dessa älvfotografier som spökat på sista tiden bara var bluff och taskspeleri, men älvorna finns ändå, även om folk försökt prostituera dem med att artificiellt skapa bluffmakerier för att göra älvorna materiellt trovärdiga egentligen bara för att tjäna pengar på affären, men den gubben går inte. Du känner väl till J.M.Barries pjäs om Peter Pan? Den är klokare än all vetenskap i världen. Man kan inte frånkänna den andliga världen med alla dess outrannsakliga väsen dess existensberättigande eller förneka dess existens, bara för att denna inte kan materiellt bevisas. Kunde den bevisas skulle det i själva verket vara beviset för att den inte finns, ty den kan bara finnas så länge den är andlig. Det är det misstaget alla världens religioner har begått, och därför vägrar jag vara kristen. De har låtit sig organiseras, stadfästas genom trosartiklar och dogmer, etablerat sig politiskt som statskyrkor och ekonomiska samfund, de har förintat sig själva med att bli materialistiska, och där har du den verkliga döden. Det andliga livet finns bara och kan bara finnas utan materialismen. Visa mig en religion som inte är etablerad, ekonomiserad, strukturerad, dogmatiserad och gjord till lag genom någon djävla bok, och jag skall godkänna den. Som det är nu är spiritualismen den enda andlighet jag känner som inte låtit sig prostitueras till oigenkännlighet genom att binda sig till den mördande krassa materialismen.”

61

Jag kunde inte annat än ge honom rätt. Jag lät honom fortsätta sörja sina närmaste i fred men kunde inte annat än umgås med en stilla misstanke ändå att mina ord kanske hade sått något frö i honom som kunde få honom att återuppta pennan.

Och lyckligtvis visade sig detta vara fallet. Sherlock Holmes kom tillbaka igen och med honom hela hans anhang: doktor Challenger och alla de andra. Hans historier fortsatte ända till 1929 om de dock blev ofrånkomligt mera sparsamma och sällsynta för varje år, men han blev ändå 71 år gammal innan han helt övergick till den andliga världen.

Carl Gustav Jung och de båda världskrigen Detta är kanske 1900-talets mest fascinerande intellektuella studium, då kanske ingen brottades så ingående med den historiska ondskans problem som Jung, vilken utmaning kan ha varit anledningen till den avgörande brytningen mellan honom och Freud – Jung fick helt enkelt annat att tänka på, som han måste få göra ensam, varför han avsade sig sina befattningar och plikter som Freuds medarbetare ungefär just vid tidpunkten för det första världskrigets utbrott.

Det var kanske också detta som avgjorde Jungs kurs bort från vetenskapen för att i stället bli religiös, och det är hans religion som är det mest fascinerande med honom. Han insåg före någon annan att kristendomen i och med det första världskriget hade gjort konkurs och det i alla bemärkelser, universellt, politiskt, moraliskt och så vidare, då alla de som var ansvariga för det första världskrigets inledning var ledare för världskristendomen, i synnerhet de kejserliga statsöverhuvudena i Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern, de huvudansvariga för världskriget. Judendomen och kristendomen medgiver ingen ondska hos Gud, medan Jung ansåg sig inte kunna bortse från det faktum att Gud, om han existerade, såsom världsordningens högsta styresman och i beaktande av världshistoriska fakta, måste omfatta även det onda, eller Satan, som Jung kallar detta. Den ofrånkomliga konsekvensen av detta måste dock vara , att Gud upphäver sig själv och gör sig själv till en orimlig omöjlighet. Jungs svåra kamp består i att försöka dra några andligt tillfredsställande konsekvenser av detta.

Han förblir kristen och det innerligt, i motsats till Freud, som egentligen aldrig är kristen, men i sin kristendom ser Jung som en nödvändighet att uppta även andra religioner att komplettera kristendomens brister med, och däri ligger hans storhet: han utesluter inte någon. Han kommer fram till en sorts universalsynkretism, vari han omfattar även hinduismen, buddhismen, shamanismen och i princip samtliga mysticismer inklusive satanism och vilka primitiva religioner som helst. Man skulle kunna sammanfatta detta som en konsekvent genomförd ultrapanteism.

Detta är nu våra egna personliga slutsatser av Jungs krampaktiga försök till lösning av ondskans problem, som våra vänner inom Jungsällskapet må ifrågasätta och kritisera med all rätt, men kontentan av vår slutledning är ändå den att Jung kanske gick längre än någon annan i vad som inte kan betecknas som något mindre än en heroisk personlig konfrontation med ondskans innersta väsen och yttersta problematik. Just genom att han hade ett öppet sinne för allt i en universaltolerans som gick längre än någon tolerans i ett seriöst försök att förstå mera än bara tolerera, lät sig Jung aldrig luras av någon, inte av Freud, inte av någon av de andra tyska filosoferna, medan briljanta begåvningar och filosofer som Gerhart Hauptmann, Martin Heidegger, Fredrik Böök, Knut Hamsun, Ingmar Bergman, Sven Stolpe, Sven Hedin, m.fl. alla lät sig duperas av diktatorn Adolf Hitler. Hur var det möjligt? Kanske att roten till problematiken om mänsklighetens ondska just ligger i människans beredvillighet att låta sig duperas.

---

62

Svenska CG Jung Stiftelsens årsskrift ”Coniunctio” med tema Nedstigning bjuder på en hel del intressant själsgodis. I centrum för uppmärksamheten ligger den nyligen utkomna ”Röda boken” som Jung arbetade på i åratal inte bara med texter utan även med bilder, som nu ligger tillgänglig för allmänheten i en förnämlig upplaga på tyska eller engelska och levereras i kassett. Till de förnämsta artiklarna i årsskriften hör en utförlig utläggning av Gilgamesh-eposet av Karsten Sejr Jensen, en mycket intressanr artikel om Karen Blixen och hennes öde av Thomas Nordby (’Mennesket som Gud’) och en översättning av David L. Millers imponerande artikel ”Kristi två sandaler – nedstigningen i historien och till helvetet” som belyser denna nedstignings nödvändighet och nyttighet. Temat är Kristi nedstigning till helvetet efter korsfästelsen och vad denna episod egentligen innebär med en uppsjö av olika tolkningar från olika tider och synpunkter, en formidabel mosaik av lärdom och religiös filosofi, sorgfälligt översatt av Eva Björkander-Mannheimer.

Selma Lagerlöf och hennes kärestor När hennes korrespondens med Sophie Elkan kom ut 50 år efter hennes död och den delvis publicerades, vållade boken smått en sensation, då man här för första gången mötte en Selma som blottade sig själv. Hon är fullständigt fri i sin öppenhjärtlighet med sin innerliga väninna, fem år äldre än hon själv, mest känd för sin lysande roman om John Hall av Gunnebo, som själv uppsökte henne i Stockholm efter framgången med ”Gösta Berling”, vilket möte inledde en livslång vänskap av sällsynt intim natur men helt på platonisk nivå. Naturligtvis har man gärna velat ge deras förhållande en lesbisk vinkling, snuskhumrar kan inte se relationer annat än som sexuella, och när Selma skriver ”Jag älskar dig” och ”Jag kysser dig” tolkar de det i sin enfald bokstavligt och tar för givet att hon måste ha gjort det i verkligheten. Sophie Elkan hade i själva verket sådana relationer med män och till och med gifta män, vilket chockerade och upprörde Selma, som var en renodlat moralisk människa med ett antal generationer präster bakom sig – det föll sig alltid naturligt för Selma att predika, och hon njöt av att få göra det, som om hon var född till det.

Dock var hon inte kristen, vilket hon själv öppet tillstår i sin korrespondens: ”…Slutet tog mig, för jag har det samma som Julianus, det där att älska varje god handling, gå och se förtvivlat på det hela och känna glädje över allt som går bra. Jag tror också på övermänniskor, men ej som de. Jag säger, det är andar, som är så många gånger reinkarnerade, att de håller på att bli färdiga. De andra är efterblivna, och deras tur kommer i nästa inkarnation. Därför retar mig saken ej så mycket, jag håller det som bevis på reinkarnationslärans sanning, att sådana mycket närstående teorier uppkommer bredvid den…” ”När man lämnat Browning och Goethe längtar man efter synd och ofullkomlighet, man skulle vilja älska Nordlund och Sallroth och alla våra ännu icke halshuggna mördare. Det kunde inte vara värre i paradiset. Människorna är fullkomliga från början till slut. Men vad tusan angår de då oss andra. Jag vill ha svaghet och synd och kamp och framåtskridande, växlande månar och inte evigt lysande solar. Inte finns det någon som har gjort en bra dikt om solen, men Phaetonhistorien, den är härlig.”

Dessa inblickar man får i hennes metafysik och blandade känslor inför kristendomen kryddar hennes korrespondens med oerhört intressanta komplement till hennes författarskap. Hon synes ha stått det judiska närmast, Sophie Elkan var ju av judisk börd, och när hennes ende fullt godkände kritiker Oscar

63

Levertin plötsligt dog var Selma alldeles otröstlig och visste inte vad hon skulle ta sig till, som om hon förlorat sin ende manlige vän.

Framför allt genomsyras denna lysande brevsamling hela vägen av hennes oerhörda människokännedom. Man får lära känna alla hennes samtida genom hennes ögon, och det är genomgående träffande och slående porträtt och observanta inblickar hela vägen. Somliga har hon en odelad vördnad och tillgiven respekt för, som Ibsen och Runeberg, andra är hon mindre nådig mot, som Strindberg: ”Det var förfärligt med Strindberg. Han är vedervärdig som karaktär och borde sitta på fästning.

Geijerstam gjorde ju allt vad han kunde för att hjälpa honom under Infernoperioden och det var ju i mycket stor grad han, tänker jag, som kom honom in i arbetet igen och beredde honom hans seconda primavera med Gustaf Wasa, Damascus etc. Han är ett riktigt odjur.” (Apropå Strindbergs onödiga angrepp på vännerna Geijerstam och Carl Larsson): ”Jo, jag har tänkt så här för mig själv. Kan du ge Strindberg en hedersgåva? Nej, det kan jag inte. Jag kan inte ge den en hedersgåva, som jag anser borde sitta på fästning, därför att han har begått värre än mord. Hade det varit fattigunderstöd hade jag kunnat, men inte hedersgåva. Det var detta ord, som bestämde mig, utan att jag tänkte på någon särskilt. Hur kan de just ta detta ord. En hyllning åt vår största diktare! Det kunde ju vara, men en hedersgåva åt den största skurk som finns i detta land…”

Hennes klarsynthet kommer även imponerande fram i hennes politiska engagemang och inblickar.

Sålunda var hon långt före unionens upplösning 1905 för att Norge skulle få reda sig själv helt och hållet, hennes insyn i Finlands frigörelse 1918 blottar avgrunder av förståelse för inbördeskrigets förfärlighet, (synd att hon inte skrev en roman om detta!) medan hennes profetiska uttalanden om resultatet av första världskriget och Tysklands och Rysslands problematiska utveckling var lika säkra som hennes iakttagelser om människor.

Medan hon egentligen bara har en genomgående svaghet att uppvisa: hon är oerhört revirmedveten och bevakar sina litterära intressen med en svartsjuk fåfänga, typ ”Detta är mitt ämne, och ingen annan skall ha rätt att skriva om det.” Sålunda anklagar hon ständigt Heidenstam för att rida på eller rentav stjäla hennes idéer, medan hon själv ogenerat bygger både Nils Holgerson på Kiplings Djungelboken och Körkarlen på Dickens Julberättelse.

Denna fallenhet för svartsjuka skymtar även i hennes relationer. Den överkänsliga, sjukliga och smått neurotiska Sophie Elkan, som förlorat make och barn vid 26 år, var nämligen inte hennes enda sällskapsdam. Med åren fick Valborg Olander alltmer träda in när Sophie trädde tillbaka eller blev indisponerad, vilket naturligtvis även gjorde Sophie svartsjuk. Dock var dessa tre vittra damer aldrig mer än intima sällskapsdamer för varandra och ytterst goda väninnor, de bodde och levde ju dessutom på vitt skilda håll i Sveriges vida land, och idkade trots avstånden och de långa avbrotten i umgänget en vänskap som varade livet ut och som inga kriser kunde bryta utom döden.

Alla spekulationer i sex dem emellan är därmed fullständigt grundlösa, ty ingenting var Selma Lagerlöf mera fjärran än umgänge med det tarvliga eller frivola. TV-filmen om henne för några år sedan sysslade tyvärr med sådant vilket tog ner filmen men inte Selma eller hennes väninnor. Hon ärade dem för högt för att de skulle kunna annat än verka på samma nivå.

Hennes stil är alltjämt så fräsch och levande, att man med nöje sträckläser den 28 år omfattande korrespondensen, och när man tar del av hennes tidlösa personlighets friskhet kan man inte annat än vara stolt över att vara del av samma nation och ha samma modersmål som hon.

64

Kommentar. För närvarande pågår ett minutiöst redigeringsarbete med att sammanställa Sophie Elkans +1200 brev till Selma för att göra dem tillgängliga för allmänheten genom Marie Hjalmarsson Engelkes berömliga initiativ i Partille. Selmas brev till Sophie Elkan är +2000 av vilka endast omkring 250 publicerats.

Simone Weils innerlighet Simone Weil föddes i Paris 3 februari 1909 och visade från början ett stort filosofiskt intresse i mystiskreligiös riktning och blev lärare i filosofi 1931. Hon var långt åt vänster och arbetade i Renaultfabrikerna vid sidan om för att sätta sig in i arbetarnas villkor men även i vingårdar och i naturen för att lära känna lantarbetarnas värld. När det spanska inbördeskriget bröt ut 1936 sällade hon sig till republikanerna i Barcelona och tog starka för att inte säga traumatiska intryck av krigets fasor. 1941 stannade hon i södra Frankrike och arbetade där ute på fälten medan hon intensifierade sina studier i grekisk och indisk filosofi samt i sanskrit. Hon flyttade till Amerika 1942 men kallades till England av exilregeringen för att delta i dennas kamp mot den tyska ockupationen och tjänstgjorde där med viktiga uppbyggelse-skrifter, framför allt ”Om rötternas nödvändighet” men var redan märkt av tuberkulos och dog endast 34-årig 1943.

Hennes sjukdom hade förvärrats av hennes solidaritet med sina landsmän under ockupationen, då hon vägrade äta något utöver det som dessa hade att leva på.

Hennes bästa vän var en katolsk pater Perrin, som hon lärde känna i Marseilles, och hennes viktigaste skrifter är hennes brev till denne. Där avslöjar hon sig som en fullfjädrad katolsk mystiker, kanske den främsta av sitt århundrade, med skarp iakttagelseförmåga, kompromisslöshet med sitt samvete, konsekvent ärlighet med fullständig oräddhet för kätteri som resultat och ett innerligt brinnande troende hjärta. Hon har hyllats i princip av samtliga franska författare av vad livsåskådning de än har varit och är en febrilt lysande stjärna som aldrig slocknar i den filosofiska litteraturen, kanske desto mer för att den fick brinna under så kort tid.

Dock är hon ingalunda okontroversiell, vilket kanske är hennes största styrka och intressantaste särdrag. Fastän hon är en innerligt troende katolik nästan till överdrift har hon starka tvivel som avhåller henne från att ta steget in i kyrkan genom dess sakrament. Den största stötestenen med kyrkan för henne är ”sit anathema”, bannlysningssystemet, utestängandet av icke önskvärda, stämplingen av felaktigt troende, avskyn för självständigt fritänkande och därmed den hopplöst tvångströjsaktiga självbegränsningen.

Hon går längre. För henne är kyrkan redan förlorad när den etablerar sig som institution med ritualer, dogmer, byggnader och stränga regler och föreskrifter. Hon menar att det var just detta som fick Jesus att fördöma och ta avstånd från fariseismen.

Hennes nästan universellt omfattande bildning och orientering i mer eller mindre alla filosofiska och religiösa riktningar förlänar hennes innerliga mysticism och nästan trosbesatthet en övertygande klarhet och äkthet som knappast kan ifrågasättas. Hon omfattar Bhagavad-Ghita och Lao-Tse med hela sitt hjärta, medan det kanske ypperligaste och viktigaste kapitlet i hennes lättöverskådliga tunna produktion är essän om ”le malheur”, olyckan eller hemsökelsen, traumat eller lidandet. Franskans malheur är ett vittomfamnande begrepp och kan också betyda ödet i ond bemärkelse.

Det är här hon kommer in på Jobs bok som hon omfattar med samma lidelse, inlevelse och empati som i stort sett alla filosofiska författare. Hon löser naturligtvis inte lidandets problem, det kommer alltid att förbli olösligt genom sina ofrånkomliga konsekvenser med trauman i åtföljd som man aldrig blir fri

65

från då ständiga påminnelser är oundvikliga, men hon analyserar problemet och det grundligt med alla dess olösliga komplex.

Därmed framstår hon i sin innerliga katolska mysticism med spiknyktert avståndstagande från kyrkan för dess fördömelses skull utan att fördöma den som 1900-talets mest mänskliga kvinnliga filosof och mystiker. Hennes bok ”I väntan på Gud”, där hennes viktigaste brev och essäer har samlats, är redan en klassiker och omistlig som sådan för alla som är det minsta intresserade av 1900-talets utvecklingsprocess inom kristendomen.

Filmatiseringarna av William Somerset Maugham Alla dessa filmatiseringar är i en överlägsen klass för sig, och deras styrka är att de så rigoröst som möjligt försökt hålla sig till originalet. Den första är Of Human Bondage (”Människans slaveri”) med Leslie Howard och Bette Davis från 1934, som är imponerande alltjämt idag fastän den är så tidig, då både Howard och Bette Davis här redan är som allra bäst. 1942 kom The Moon and Sixpence (”Månen och silverslanten”) med George Sanders i huvudrollen och en av sina bästa prestationer, om inte den bästa, som den Gaughin-inspirerade målaren i säkert den främsta psykologiska konstnärsskildring som gjorts på film, möjligen med Kirk Douglas som van Gogh tio år senare som pendang. Även denna film är alltjämt imponerande i synnerhet genom sin final, när den svartvita filmen plötsligt övergår i sprakande färger i en överväldigande hyllning till konsten.

1946 gjorde man The Razor’s Edge (”Den vassa eggen”) med ett elitgalleri av den tidens mest strålande stjärnor, Gene Tierney och Tyrone Power, Anne Baxter och Clifton Webb och Herbert Marshall som Maugham själv. Det var meningen att George Cukor skulle regissera, men han opponerade sig mot att man en aning ville justera handlingen, så regin övertogs av en för övrigt okänd Edmund Goulding, men trots diskrepanserna från boken är det en alltigenom lysande och njutbar film, inte minst genom de extra ingredienserna. Därigenom kompletterar filmen och romanen varandra – man kan ta del av båda utan att någondera förlorar i jämförelsen.

1948 satsade man på att filmatisera tio av hans noveller med honom själv som presentatör. Den första av dessa är ”Kvartett”, som också är den bästa, där alla fyra novellerna är djupt och nästan förkrossande mänskliga. Priset tas emellertid av den tredje, om en drakflygare, och det är väl filmhistoriens mest gripande skildring av vad drakflygning egentligen handlar om. Huvudrollen spelas av cockneyn George Cole, och hans egen son får spela hans barndom. Somerset Maugham bekände själv att han inte förstod sig på historien, men han har ändå lyckats förmedla den, och hans försök till att ge den en logisk avslutning måste försona vem som helst med hela historien.

Den andra heter ”Trio” och presenterar bara tre historier, där den första är om den analfabetiske klockaren som avskedas för att han är analfabet, vilket råkar kasta ta in honom i ett betydligt mer givande liv. ”Allvetaren” är den andra historien, där Nigel Patrick gör en virtuos rolluppvisning som den avskyvärde allvetaren som dock visar sig ha djupare mänskliga egenskaper. Den tredje historien tilldrar sig på ett sanatorium för lungtuberkulos med dess olika öden, de båda skottarna som lever på att ständigt få gräla med varandra, det unga paret som är dödsdömt om de gifter sig, varför de gör det, och så vidare.

Den tredje filmen heter ”Encore” och har Mai Zetterling att uppvisa som en förförerska i Monte Carlo i den första novellen. En vinterkryssning med en utomordenlig pratmakerska som ständigt och prövande sällskap för alla ombord med oväntad och underfundig kärleksepisod som utvikning är den andra

66

novellen, medan den tredje är en gripande skildring av ett par cirkusartister, som lever på att riskera livet, med Glynis Johns i den förkrossande stjärnrollen. Maugham själv poängterar det omänskliga i deras yrkesutövning, och deras öden skildras med djup empati – och nästan outhärdlig spänning.

Kommentar till Primo Levi Hans bok ”Är detta en människa?” (på italienska ”Se questo è un uomo”) är den kanske bästa bok om de tyska koncentrationslägrens verklighet som skrivits. Han var en av de några hundratals judar som skickades till Auschwitz av Mussolini och en av de 5% som trots allt överlevde. Hans verklighetsskildring skiljer sig från alla andra genom att han råkade vara vetenskapsman och fullständigt empirisk som sådan: han skriver kliniskt vetenskapligt rent om bara sådant han erfarit själv och berör ingenting för övrigt.

Hans bok består alltså av 100% fakta. Den verklighet han skildrar går också djupare i minutiös analys av de mest otroliga historiska förhållanden som kanske någonsin fått äga rum, och den summa han slutligen drar av verklighetsupplevelserna av den yttersta mänskliga ondska som någonsin fått florera överensstämmer i grova drag med de gamla erfarna historiker, som efter alla analyser och granskningar bara kommer fram till, att den nazistiska ondskan var ofattbar i sin obegripliga absurdhets totala irrationalism. När det gäller nazisterna och vad de ägnade sig åt handlar det inte längre om människor utan om ett slags omänniskor eller antimänniskor, hur mycket de än menade sig agera i kraft av övermänniskor.

I slutet av sin bok ägnar han sig åt att besvara de vanligaste frågor som han har fått av läsare och publik. I en av frågorna ombeds han att jämföra de tyska koncentrationslägren med de sovjetiska. Den skillnad han ådagalägger mellan dem är intressant, ty det rör sig om två helt olika slags världar. Medan tyskarna var inriktade på effektiv dödslägersverksamhet med rena rama folkutrotningen som mål och en reell dödlighet på 90-98% fanns i de sovjetiska koncentrationslägren alltid hoppet om befrielse. Där dömdes man i regel till väldigt långa arbetslägersstraff på 15 år och annat i den stilen, varför man alltid där kunde se något slut på eländet genom en rent formell befrielse, medan allt hopp i nazisternas värld var dött från början. Där fanns bara döden och det enda alternativet att uppskjuta den så länge som möjligt, vilket för de flesta inte var något alternativ att satsa på. Å andra sidan bedrev man i de sovjetiska lägren systematisk psykiatri i avsikt att bryta ner och krossa människornas själar. Sådant förekom inte hos tyskarna. Om ondskan för nazisternas del tog sig uttryck genom effektiva massavrättningar, så tog sig den för stalinismen uttrycket att systematiskt förinta den mänskliga själen med hjärntvätt och tvångsmedicinering som medel utom grövre psykiatriska metoder.

Hans bok slutar med varningen, att så fort ett politiskt system eller annan manipulativ rörelse börjar ägna sig åt åsiktsförtryck, motverkan av yttrandefrihet och annan intolerans satt i system genom vidtagna åtgärder har den rörelsen bara en väg kvar att gå ner i självdestruktivitetens svarta hål av enkelriktning till döds, där dess enda desperata medel till motverkan är att till varje pris dra med sig så många som möjligt i fallet. För individen finns det bara en utväg ifrån denna själsfälla, och det är att konsekvent och demonstrativt ta avstånd därifrån. Den som tiger tycks samtycka, alltså får man inte tiga.

Till Primo Levis andra böcker hör ”Det periodiska systemet” (”Il sistema periodico”) som belönades i Royal Institution i London som den bästa vetenskapliga bok som någonsin skrivits. Han var kemist, och denna bok handlar helt enkelt kliniskt om kemi.

Hans plötsliga död vid ett fall i trappan i sitt hus vållade många års diskussioner, då många föll för frestelsen att betrakta det som självmord. Emellertid var det knappast det. Han hade klagat dessförinnan

67

över yrsel, och han hade inga självmordsmotiv. Naturligtvis hade de traumatiska åren i Auschwitz satt sina outplånliga spår både i hans psyke och på hans hälsa, så det är inte logiskt att betrakta hans fall i sin trappa hemma som något annat än en olyckshändelse till följd av vanlig mänsklig yrsel på grund av spröd hälsa vid 67 års ålder hos en man som dock överlevt Auschwitz.

Primo Levi Han var en gammal spröd liten man, och anledningen till att jag sökte upp honom var att jag ville träffa honom innan han dog, ty han kunde dö när som helst. Han om någon kunde besvara några av mina mest pockande frågor, då han om någon skulle kunna förstå vad de handlade om och förklara dem, vilket jag aldrig lyckats med själv, hur mycket och länge jag än brottats med problemet.

Han tog vänligt emot mig om dock med en viss reservation och avvaktande, som om han inte ville visa sig oartig med sin oundvikliga misstänksamhet men dock inte heller helt kunde dölja den. Och han frågade nästan genast: ”Var ni också en av dem?” ”Jag önskar jag hade varit, för då hade jag kanske kunnat göra något åt saken.” ”Hur lyckades ni komma undan?” ”Genom otur som blev tur, precis som Einstein.” ”Då var ni lyckligt lottad. Ni slapp komma för nära inpå problemet.” ”Det är därför jag har sökt upp er. Jag missade något som jag inte borde ha missat, medan ni om någon kan gottgöra mig för förlusten av vad jag borde ha fått gå igenom.” ”Varför? Och hur kan jag gottgöra er?” ”Fastän jag inte var med har jag gått och grubblat över problematiken ända sedan dess. Det har väl ni också gjort. Har ni förstått den?” ”Jag har försökt förstå den utan att lyckas.” ”Hur nära har ni kommit?” ”Genom att jag levde i den kunde jag inte komma närmare, och därför har jag aldrig lyckats få någon distans eller någon klarblick över vad som hände. Jag hade hoppats någon gång få träffa någon som Einstein eller er, som kunde ge mig en överskådlig klarblick.” ”Ändå har ingen kommit närmare och skildrat skeendet bättre än ni och lyckats göra det mera övertygande.” ”Det paradoxala är, att ju närmare man kom det, ju mer man förstod det, ju djupare man lyckades studera det, desto mindre kunde man fatta det.” ”Kunde inte Einstein vara er till någon hjälp?” ”Han minst av alla. Han tog avstånd från början och förblev alltid distansierad utan att befatta sig med själva problematiken.” ”Men ni har desto mer befattat er med just problematiken. Ju mer ni grubblat över den och studerat den, desto mindre har ni förstått den, säger ni, men ändå måste ni om någon ha förstått den.” ”Jag har förstått den så att jag har förstått att den måste för alltid förbli oförståelig.” ”Hur menar ni?” ”Men kom då in och sätt er. Låt oss inte stå här ute vid trappuppgången. Jag blir bara yr av att stå länge. Vi blir tydligen inte klara med denna diskussion ännu på ett tag.”

Och han bjöd mig in i sin salong, och vi fortsatte samtalet där. Han var mycket ivrig i sitt försök att gå till botten med saken med mig, och vi gjorde så gott vi kunde.

68

”Det mest oförståeliga är den bottenlösa ondskan, den fullständigt perfekta planeringen och metodiken i förintelsen, som inte lämnade några luckor. Man lyckades faktiskt fullkomligt utplåna Treblinka, så att ingenting blev kvar av hela lägret utom en gräsmatta som dolde alla spår, och om inte massflykten därifrån hade lyckats hade ingen någonsin kunnat bevisa att Treblinka existerade och att man där metodiskt ägnade sig åt förintelsen av alla dess interner utan undantag i den uttryckliga avsikten att inte ett enda spår av alla dessa människor eller av lägret någonsin skulle kunna uppdagas. Det var upplagt som det perfekta brottet som de ansvariga skulle kunna komma undan med utan att det ens någonsin skulle kunna uppdagas, men i en så omfattande och grandios skala, att det framstår som det mest monstruösa i mänsklighetens historia. Den uttryckliga avsikten var att utplåna ett helt folk så grundligt att man sedan skulle kunna hävda att det aldrig existerat, Hitler lär ha fått idén från turkarnas metodiska folkmord på armenierna 1915 under inrikesministern Enver Pashas metodiska ledning, den lysande systematiken i folkutrotningen imponerade på Hitler, så att han faktiskt blev inspirerad, och denna förfärliga systematik byggdes gradvis upp steg för steg med en så metodisk exakthet att alla möjliga misstag eliminerades. Den slutliga förintelsen, som märk väl inte inleddes förrän det redan stod klart för vissa ledande hjärnor att kriget måste förloras, var inte någon panikartad improvisation utan det fulländade resultatet av många års planering och experimentering, som summan av ett årtiondes noggranna försök och prövningar. Det var en apparat som byggts på under många år kugghjul för kugghjul, som slutligen framstod som den domedagsaktiga grottekvarn som slutligen malde ner människomassor till stoft med sådan oövervinnelig effektivitet. Det är denna metodiska, överlagda och under lång tid uppbyggda ondska jag inte kan begripa. Hur kunde människan visa sig förmögen till något sådant? Som Dostojevskij skrev är inte ens de mest bestialiska djur förmögna till en sådan överlagd och intelligent ondska och grymhet som människan ensam kan göra sig skyldig till.”

Och då kom vi fram till min huvudfråga till honom. Vad menade han egentligen med titeln på sin bok? ”Titeln säger allt,” sade han. ”Titeln är min fråga till människan och till evigheten. Är detta en människa? Kan denna varelse som gör sig medvetet skyldig till en sådan utstuderad ondska kallas en människa? Eller är hon något annat, och i så fall vad? Att kalla henne monster är bara en undanflykt. Det ofattbara och oacceptabla är att hon faktiskt ändå är en människa och ingenting annat. Men om människan kan vara sådan, hur kan då någon riktig människa mer vilja vara en människa? Det är egentligen det som är min huvudfråga. Om människan är sådan och kan vara sådan, hur kan då människan fortsätta existera? Hur kan människan vara människa om hon berövar sig själv sitt människovärde genom meningslös och metodisk överlagd ondska? Vad kan det bli av en sådan människa? Kan människosläktet ha en framtid med sådana människor? Förstår du vad jag menar? Genom denna historiskt påvisbara oförnekliga överväldigande destruktiva och omänskliga ondska måste människan förinta sitt eget existensberättigande. Om människan vänder sig mot livet har människan ingen rätt till liv längre.”

Jag förstod ungefär vad han menade, men vi kunde inte ens tillsammans helt komma till rätta med problemet. Vi kunde närma oss det, men vi kunde inte lösa det. Och jag satt för länge med honom. Vi märkte båda att han blev trött och ansträngd men kunde ändå inte släppa diskussionen. Till slut såg jag med oro hur skakis han blev, och jag insåg att jag tröttat ut honom. Jag ursäktade mig och bad honom om förlåtelse för att jag ansträngt honom mer än vad jag borde, men han var mycket förbindlig även i sitt mest uttröttade tillstånd och sade med mycket tunn och spröd stämma: ”Jag hoppas ni återkommer, så att vi kan fortsätta diskutera saken. Kanske vi tillsammans ändå kan ge människan en framtid trots allt.”

69

Det var bara några dagar senare det hände, att han störtade ner tre våningar från sin trappuppgång och dog. Det spekulerades mycket i saken. Hade han begått självmord? Hade han inte längre orkat med att leva med sina Auschwitzminnen? Eller hade han bara råkat få ett yrselanfall just när han stod uppe vid trappan utanför sitt hem? Jag tror på det senare, då han hade klagat över svår yrsel de närmaste dagarna innan. Man ville få det till självmord, men då finns det mindre smärtsamma, riskabla och bekvämare sätt att begå självmord på. Han hade aldrig uttryckt några sådana tankar och inte lämnat något självmordsmeddelande efter sig, som självmördare vanligen gör om de har någon ställning, vilket Primo Levi förvisso hade, som kemist, författare och diktare och som unik italiensk överlevande från Auschwitz.

Elie Wiesel yttrade att han dött redan i Auschwitz 40 år tidigare. Hans bok ”Är detta en människa?” (”Se questo è un uomo”) kom ut 1947. Det var den 11 april 1987 det hände, och han var då 67 år gammal. Jag var ändå glad och tacksam över att jag hade haft turen att få träffa honom och prata med honom innan det var för sent.

Den galne poeten Det var mest av kuriositet jag ville träffa honom efter att han äntligen blivit fri, och det första som slog mig när jag fick se honom var att han fortfarande såg tämligen vital ut, fastän han var en gammal man som utsatts för hela 1900-talets värsta mardrömsomgångar och därtill blivit oförskämt gammal – han var nästan den sista kvar av sin generation. ”Vad kan ni vilja mig, en arg gammal narr och den mest vanärade skribenten i vår tid, och som därtill haft oförskämdheten att överleva, medan alla mera firade och anständiga poeter antingen avrättats eller tackat för sig och begått självmord och det med alla världens mest fullgoda skäl? Har ni velat studera en levande kuriositet och anakronism för att bilda er en uppfattning om han verkligen är sinnessjuk eller inte?” ”Om alla andra har begått självmord, varför har ni klarat er undan den frestelsen?” ”En befogad fråga. Jag har överlevt genom min envishet och övertygelse om att jag alltid kunde djävlas ännu mera med världen än vad den har djävlats med mig, och jag har alltid vunnit. Se själv. Det är jag i högsta grad ett levande bevis på. Jag är stämplad som kroniskt schizofren, hela världen har dragit den slutsatsen, det finns inget bevis på motsatsen medan hur många psykiatriker som helst ställt upp med att genom dokument vidimera min sinnessjukdom, och jag är så gammal att jag omöjligt mera kan bringas till mina sinnens fulla bruk, och, det värsta av allt, jag tänker fortsätta att överleva bara för att djävlas.” ”Men om ni så definitivt är avskriven och inskriven som sinnessjuk, hur lyckades ni då bli utskriven?” ”Det var inte mitt fel. Det var den där sabla Hemingway.” ”Var det inte genom er diktkonst?” ”Försök inte. Mina dikter är värdelösa, och det vet hela världen, men de höjs till skyarna ändå bara för att ingen begriper dem, bara för att de är moderna och bara för att de är allt som dikter inte ska vara. De är fula, obegripliga, primitiva, klåparaktiga, oförskämda och säger ingenting. De är bara en kuriositet precis som jag. Ja, de fick sin utmärkelse, jag fick pris för dem, men det var bara genom Hemingways och T.S.Eliots fjäsk De är ju etablerade och har lyckats göra sig respekterade, så folk måste lyssna på dem, och säger de då att kejsarens nya kläder förtjänar pris så får kejsarens nya kläder pris. Hemingway fick ju själv

70

nobelpriset för sin sentimentala smörja, ingen författare får mig att kräkas som han, och det är sådant man får litteraturpris för – sådant som inte är litteratur.” ”Men T.S.Eliot var fullständigt uppriktig när han på sin tid menade att inför er diktkonst kunde alla andra poeter slänga sig i väggen.” ”Det var då det. Kommer du direkt från tjugotalet? Då var jag faktiskt bra, medan jag ännu var idealist och trodde på vad jag skrev. Då hjälpte jag stackars utfattiga uteliggare som Hemingway och såg till att de kom på grön kvist och blev publicerade, och till deras heder må det sägas att de aldrig glömde det, men ändå utsattes jag efter det senaste världskriget för kränkande behandling som ett djur och hölls säkert instängd bakom lås och bom i tolv år för allmänhetens säkerhet bara för att jag envisades med att fortsätta skriva dåliga dikter. Bara för att jag överlevde och envisades med att fortsätta vara hur odräglig som helst måste de till slut släppa ut mig. Nobelpristagarens dåliga romaner kunde ju inte vara författade av någon som kunde ha fel.” ”Tror ni inte det var av politiska skäl ni behandlades så illa?” ”Naturligtvis var det av politiska skäl. Jag hade ju rätt, och alla andra hade fel. Jag var idealist medan alla andra var opportunister. Jag tvekade aldrig inför att avslöja opportunismen vem som än representerade den, och det var allihop, hela vårt århundrades politikerkår och diktaturavskräde, alla var opportunister som ville göra stora pengar och delta i utplundrandet av världen och mänskligheten och deras resurser, och de skodde sig ordentligt, så ordentligt, att de kunde strukturera sina stormakter till historiens värsta slaverifirmor. Det var inte Hitler som kom på idén, och inte ens Stalin, inte ens Lenin, utan det var de bankirer som satte i gång det första världskriget. De såg en uppenbar möjlighet till att genom att finansiera ett allas krig mot alla och låta alla bombardera ihjäl varandra profitera så monumentalt, att de sedan skulle kunna styra hela världen med sina obegränsade pengar, för när väl alla monarkier och kristendomen var borta och satta ur spel skulle bara pengarna finnas kvar som världens dominerande motor. Därför likviderades alla monarkierna, så att bankerna skulle kunna ta över, vilket de gjorde. Därför blev jag leninist, för jag trodde Lenin kom med ett alternativ och skulle motsätta sig penningprofitörerna. I stället lät han sig styras av dem. Då gick jag över till Mussolini i stället. Han var en narr, men han trodde faktiskt på vad han gjorde, han ville skapa ordning och reda och gjorde det, men för att kunna göra det måste han undvara den italienska demokratin, som ändå aldrig har fungerat. Han tog makten från maffian, och så fort han var borta tog maffian den tillbaka igen.” ”Men det var inte italienarna som satte dig på hospitalet. Det var dina egna amerikaner.” ”Riktigt. Du tycks ha försökt fatta något av situationen. Amerikanerna kunde aldrig förlåta mig för att jag avslöjat det amerikanska banksystemet, och tyvärr gjorde jag mig till fiende med Roosevelt. Det var inte meningen. Jag insisterade på att få träffa honom innan det var för sent i ett försök att få honom att ställa upp i ett försök att avvärja det andra världskriget, men det visade sig att han var lika korrumperad och fördärvad som alla andra. Han ville ha kriget. Det förlät jag honom aldrig. Han vägrade träffa mig, och sedan satte han CIA på mig. De har varit mina blodiglar sedan dess.” ”Trodde du verkligen på fascismen?” ”Jag gav Mussolini en chans. Han försökte verkligen göra sitt bästa, men han fattade aldrig själv vilken narr han var – världens största karikatyr av en dålig skådespelare. Han kunde bara en sak – ständigt spela över. Och så föll han för Hitler.” ”Gjorde aldrig du det?” ”Jag följde med honom med stort intresse till en början och såg vart han syftade – skulle han verkligen lyckas med sitt djärva experiment? Han vågade utmana hela det internationella banksyndikatet. Han

71

skulle göra Tyskland oberoende av den internationella valutamarknaden. Han gav fingret åt världsbankerna. Det förlät de honom aldrig. Så fort han kom till makten svor de heligt på att de aldrig skulle förtröttas innan de lyckats förinta honom, vilket de gjorde med besked. Han var en hjälte men hopplöst naiv och såg sig själv som en korsriddare när han bara var en hjälplös strunt av samma mått som soldaten Svejk och Charlie Chaplin. Han skulle ha lyckats bättre som konstnär. Som politiker sket han bara ner sig, som alla andra, men alla de andra fick det upptorkat efter sig, medan han lämnades utblottad med all sin skit. Ingen drog upp byxorna på honom, medan alla de andra överbelastades med bälten och hängslen.” ”Men du propagerade för fascismen och nazismen i hundratjugofem radioutsändningar.” ”Säg inte att du lyssnade in dem alla.” ”Jag ville höra dig läsa dikter och blev mestadels besviken.” ”Det tror jag det. Mina dikter kunde inte reta överheterna som mina politiska utmaningar, som retade desto mera gallfeber på dem, vilket var meningen. Jag var den enda som vågade tala om för världen hur misslyckad och bedragen den var av samtliga! Vårt sekel, som började så bra med imperialistisk välfärd och välstånd och storhetstid överallt, och fred dessutom, ballade fullständigt ur genom de uttråkade maktnidingar, som bara för att få omväxling på tristessen kom överens om att skicka världen åt helvete genom ett världskrig som de kunde tjäna pengar på. De förstörde världen bara för att de hade tråkigt och ville att något skulle hända, som gav omväxling. De ville bota sin sinnessjuka spleen genom att sätta eld på världen, som pyromaner. När jag anklagade dem för världsbranden satte de mig på sinnessjukhus efter att först hängt upp mig i en bur för att driva mig vansinnig, som om det behövdes. Jag har alltid varit galen, och det har jag levat högt på med min fulla rätt att vara arg på hela världsordningen.” ”Men nazismen? Varför hyllade du den?” ”Därför att den utmanade och ville göra något åt den nya ekonomiska världsordning som hade fördärvat den gamla bättre världsordningen, freden, ordningen och civilisationen.” ”Men judeförföljelserna? Varför blev du antisemit?” ”Jag stämplades som sådan för att jag vågade utpeka vissa höga ansvariga bankirer som råkade vara av judisk börd. Genom att jag fick världens bankordning emot mig stämplades jag som antisemit, och det hade jag ingenting emot, då ändå så pass många av de dominerande bankerna och deras herrar de facto var judiska. De har mycket att stå till svars för under vårt århundrade, den ryska revolutionen, den bolsjevikiska terrorn var huvudsakligen judisk,…” ”Men du måste ju ändå ha känt till koncentrationslägren. Du har ju aldrig varit en av de många dumma som gick på vad som helst.” ”Har du också gått på myten om de sex miljonerna? Den myten föddes redan under det första världskriget, när en tidning i New York hävdade att tsarens regim hade förföljt och mördat sex miljoner judar, varför den regimen måste likvideras. Redan under 20-talet hade det enligt New York-pressen hänt igen, att sex miljoner judar hade förintats, den här gången redan av tyskarna. I Serbien hade det också vid något tillfälle förintats sex miljoner judar. Det hände igen i Tyskland under 30-talet men redan före Hitler.

Hur många gånger har man avrättat sex miljoner judar egentligen? De första som nådde fram till koncentrationslägren i Polen under andra världskriget och såg vad som fanns där var ryssarna, som blåste upp fasorna till surrealistiska proportioner, därtill eggad av Stalins judiske propagandaminister Ilja Ehrenburg, som fanatiskt predikade oupphörligt tyskhat och vedergällningsaktioner mot tyskarna. Stalin såg vilken nytta han kunde ha av en sådan propaganda mot tyskarna, som kunde skuldtyngas under världshistoriens värsta brott för alla tider och för alltid hållas under hälen. Men det var inte bara sex

72

miljoner judar som offrades ständigt på nytt och på nytt, enligt sensationalistiska propagandafantaster.

Efter kriget försvann 12 miljoner internerade krigsfångar i norra Frankrike, huvudsakligen tyskar, och det var inte bara där som miljoner strandade krigsoffer försvann spårlöst. Naturligtvis dog ett okänt antal judar i tyska koncentrationsläger men inte i den omfattning som hatpropagandan gjort gällande. Denna borde synas i sömmarna, i synnerhet Ilja Ehrenburg och resultatet av hans antityska hetskampanjer. Stalin gav honom fria händer att begrava tyskarna levande i skuld för evigt, och han gjorde sitt bästa. Men en sak kunde jag aldrig förstå med Hitler-Tyskland.” ”Nå?” ”Det var ju världens främsta musikland. Varför skulle de då ge sig på Mendelssohn, det största av alla musikgenier? Han formligen utrotades från Tyskland med alla minnen av honom, och alla statyer av honom förstördes. Vad ont hade han gjort? Var det bara för att den bombastiske översittaren Wagner kände mindervärdeskomplex inför honom? Det hörs ju genast hur mycket överlägsen Mendelssohn är den stackars megalomaniske Wagner, den första och största antisemiten i Tyskland för övrigt, fastän hans egna oäkta fader var jude.” ”Menar du Ludwig Geier, Goethes goda vän?” ”Vad du vet. Man skulle nästan kunna misstänka att du kände dem. Faktum är att Tysklands problem började med Goethe.” ”Hur så?” ”Goethe hade ordet i sin makt, och hela världen lyssnade på honom. Han var den förste som såg vart koalitionen mot Frankrike skulle leda till efter revolutionen och nästan profeterade Napoleons segertåg över Europa – han förblev ju till och med alltid en beundrare och anhängare av Napoleon, som en gång bett honom bli hans kulturminister. Men när den franska revolutionen spårade ur som värst yttrade han en gång, att ordning var viktigare än rättvisa. Han var alltså beredd att offra rättvisan för ordningen. Det var ett mycket farligt ord i beaktande av Tysklands och Europas utveckling under 1800-talet mot världskrigen, som blev den yttersta konsekvensen av denna tes, då verkligen all rättvisa offrades för ett slags hysterisk jakt på en världsordning eller ett världsherravälde, som såg alla dessa blodiga diktatorers monsteruppdykande som resultat. Resultatet blev inte bara en värld utan rättvisa utan en värld och en tid av bara lögner. 1900-talet blev ett lögnens helvete där allting gick fel, och för strävandets skull efter ordning dränktes hela Europa i blod, särskilt de mest ordningssträvande länderna, som Tyskland och Ryssland. Man kan på inga villkor offra rättvisan för någonting. Den måste komma först. Annars har människan inget existensberättigande. Det har ingen fattat under 1900-talet utom jag, och det fattade inte ens Goethe, som gjorde sig skyldig till den moderna historiens fatalaste doktrin.”

73

Han kunde hålla på för evigt. Det var alltför tydligt att alla förföljelser och tvångsomhändertaganden med inburning på sinnessjukhus inte hade kunnat rubba denne gamle förbittrade kverulant en tum ur hans position. Alla behandlingar av honom hade bara gjort honom mera ilsken och förbittrad på hela mänskligheten – och tyvärr med rätta. ”Men Goethe var ändå sin tids främsta diktare.” ”Var han? Byron då? Walter Scott? Hans poesi står sig slätt mot sådana giganters produktion av musik som Beethoven, Schubert och Mendelssohn. Han kunde inte tåla Beethoven och han nobbade Schubert, för han var egentligen inte musikalisk. Men ändå måste jag ge dig rätt. Poesin kommer först. Den är det viktigaste i världsordningen och historien. Allting börjar och slutar med poesi. Under 1900-talet har den fullständigt ballat ur, och jag följde entusiastiskt med och deltog i ledandet av urspårningen, men den har aldrig dött, aldrig ens under de allra mörkaste seklerna, den kommer alltid tillbaka och inleder alltid nytt hopp för mänskligheten genom nya blomstringstider under den vår som alltid följer på varje vinter, även en vinter som skulle vara den värsta i mänsklighetens historia, och det tror jag inte ens 1900-talets helvete har varit.”

Därav drog jag den slutsatsen att det ändå var poesin sista slutligen som hållit honom levande genom världskrigen och alla prövningar, och det är den som kommer att överleva honom. Det menade också Hemingway. Vilken skada då att han skulle förfalla till det direkt självdestruktiva politiska tänkande och skrivande, som han så vanvettigt slösade all sin energi på under 30- och 40-talet, som om Mussolini och

74

Hitler var värda det! Det har sagts om honom, att ingen poet deltagit så energiskt i den politiska debatten som han efter William Blake, som ändå åtminstone gjorde det på ett förnuftigt sätt. Ezra Pounds bisarra ställningstagande mot hela den engelsktalande världen, sitt eget hemland och kultur och hela den fria demokratiska världen, för att envist klamra sig fast vid en absurd lojalitet mot sådana monster och massmördare som Mussolini och Hitler, försatte honom i samma besynnerliga klubb av förvirrade gubbar som Martin Heidegger, Knut Hamsun och Sven Hedin, som heller aldrig övergav sin Hitler. Framför allt var det dåraktigt, då de genom sin politiska frivilliga blindhet och gubbsjuka helt måste förlora sin samtids respekt och av litteraturhistorien för alltid stämplas som vilsna dårar. Värst av dessa tre råkade Ezra Pound illa ut, som av sina amerikanska landsmän, när de kom och befriade Italien, drog honom inför rätta som landsförrädare och hängde upp honom i en bur i tre veckor som det regnade in i, sex fot gånger sex fot i storlek, i uppenbar avsikt att driva honom från vettet – han var då ändå redan mer än 60 år gammal, tydligen för att straffa honom för ett självpåtaget vanvett som de inte kunde begripa. Som om tortyrburen inte var tillräcklig stängde de sedan in honom i ett sinnessjukhus i tolv år. Man kan tycka att det är en väl hård behandling att utsätta en poet för, och framför allt att det var onödigt och föga hedrande för Amerika att göra en poet till en martyr.

Nu invänder förståsigpåarna, att hans poesi inte var riktig poesi, liksom Hitlers konst inte var riktig konst ( – annars hade han väl inte blivit portad från Wiens konstakademi,) och visst kan man stötas av Ezra Pounds för det mesta tistelaktigt avskräckande dikter utan vare sig rim eller reson, kommatering eller grammatik, form eller innehåll, där man får leta länge efter läsbara undantag, men han var ändå poet och gjorde en oförneklig för att inte säga oöverskattlig insats för 1900-talets litteratur genom att se till att James Joyce, T.S.Eliot, Hemingway och andra blev publicerade som annars kanske som så många andra i ”den förlorade generationen” i stället gått under i effektivt eller långsamt självmord. Som Hemingway skrev: ”Han försvarar sina vänner när de angrips, han får dem tryckta i tidningar och ut dem ur fängelser, han introducerar dem för förmögna kvinnor, han får förläggare att anta deras alster, han sitter uppe hos dem hela nätterna när de påstår att det är ute med dem, han betalar sjukhusräkningar för dem och avhåller dem från självmord.”

Frågan är om en poet kan få ett hyggligare eftermäle. Han överlevde dem alla och dog först 1972 som den yttersta överlevaren och envisaste surkarten av alla, 87 år gammal.

Bertrand Russells memoarer De utgör en massiv läsning på över 700 sidor (i svensk översättning över 1000) där nästan hälften utgörs av autentiska både historiska och privata brev. Hans självbiografi är därmed först och främst ett ytterst utförligt tidsdokument, där varje ord är sant och där allting är väl formulerat. Bertrand Russell har aldrig upphört att skörda beröm för sin enkla och klara stil, som aldrig saknar pregnans. Det är därmed en ytterst värdefull läsning, och dess vidlyftighet må ursäktas med att han faktiskt gick igenom 98 år under oavbruten intellektuell, politisk, filosofisk och fysisk aktivitet, som snarare tilltog med hans alltmer hisnande ålder än avtog.

Några höjdpunkter må noteras som nödtorftiga anteckningar i en bristfällig kommentar till denna encyklopediska faktasamling. Intressantast, som alltid i biografier, är skildringen av hans relationer. Den vackraste är kanske den med Joseph Conrad. De träffades bara sporadiskt under några få år, men denna

75

vänskap benämner Russell ändå som den mest djupgående i hans liv och betydde så mycket för honom, att han namngav båda sina söner efter den polskfödde författaren: John Conrad och Conrad. De kanske lever ännu.

Han genomförde fem äktenskap, medan dock vänskapen med hans kolleger framstår som de intressantaste. Nummer två efter Conrad var väl Einstein, som han träffade ännu mera sällan men dock korresponderade med under många år och som blev avgörande i bildandet av vad som senare blev ”Fredsstiftelsen”, ursprungligen en sammanslutning av vetenskapsmän mot kärnvapen. Denna kommission hette till och med under en tid ”Einstein-Russell-kommittén”. I den ingick även bland andra Linus Pauling, Max Born, Danilo Dolci, Pablo Casals, Vanessa Redgrave, Nehru och Albert Schweitzer.

Niels Bohr ville inte vara med, och även Otto Hahn avböjde. Bildandet av denna fredskommitté, som främst predikade mot och varnade för atombomben och från början insisterade på skrotandet av alla atomvapen, var kanske den sista aktion Einstein hann delta i.

Vänskapen med H.G.Wells varade nästan hela livet, medan Russell ger mera syrliga porträtt av Bernard Shaw och Lytton Strachey. T.S.Eliot framstår också i sympatisk dager, medan man får blandade känslor inför den labile Ludwig Wittgenstein. D.H.Lawrence genomgår en utförlig och metodisk avrättning genom Bertrand Russells erfarenheter av denne rasande man. Man saknar andra viktiga personligheter, som borde ha ingått i Russells intressesfär, som Robert Graves, T.E.Lawrence, Dag Hammarskjöld och Stefan Zweig, vilka ingendera nämns med ett ord. Romain Rolland förekommer däremot, kontinentens ledande pacifist under första världskriget.

Ytterst intressant är också Russells kommentar till mordet på Kennedy. Han såg genast att något var alldeles uppåt väggarna fel, och han bildade sin egen brittiska kommission för undersökning av saken, vilket utmynnade i 16 ytterst relevanta och angelägna frågor till Warrenkommissionen, vilka logiskt och systematiskt fullständigt punkterar och demaskerar alla dennas uppenbara falsarier. Hans utredning med de 16 frågorna är kanske det mest lysande exemplet på hans kristallklara logik och penetrerande omdömesförmåga. Den kom till långt innan advokaten Jim Garrison genomförde sin minutiösa och långtgående utredning, som sedan filmades av Oliver Stone som ”JFK” med Kevin Costner. Egendomligt nog verkar Garrison ha varit omedveten om Russells första avslöjande av att samtliga medverkande i Warrenkommissionen var politiskt insyltade, handplockade och jäviga.

Bertrand Russell framstår som en ensam klok människa i en värld av kaos och dårskap, där han ändå försökte göra vad han kunde som rik engelsk aristokrat med inflytande men förgäves försökte göra sin stämma hörd, medan i praktiken endast sådana som Einstein, Wittgenstein, Joseph Conrad, H.G.Wells, Julian och familjen Huxley, Albert Schweitzer och Linus Pauling riktigt kunde förstå honom och både delta i och omfatta det yttersta förnuftets förtvivlade ensamhet.

John F. Kennedy som författare Han skrev två böcker, av vilka den andra väl hamnat bland klassikerna. Den heter ’Studier i mod’ (’Profiles in Courage’) och skrevs 1955 under en konvalescens när senatorn Kennedy försökte bli normal igen efter en ryggoperation till följd av en krigsskada. Boken är mycket politisk, och i synnerhet det långa politiska förordet är tämligen tröttsamt i sin enahanda politisk-retoriska svadas fackidiotiska utförlighet, men bokens värde ligger i de öden som den skildrar. Han tar upp åtta exempel ur den amerikanska historien på ledande politikers akuta krissituationer när de ställdes inför valet mellan den realpolitiska

76

verkligheten och sitt eget samvete, varvid de valde samvetet. Att då trotsa sina väljare och den politiska korrektheten för att hellre göra vad de kände var rätt menar Kennedy att utgjorde prov på föregångsexempel för alla politiker för alla tider.

Vi ska inte gå igenom alla de åtta exemplen, men det kanske mest gripande är fallet Sam Houston, Texassenatorn som skilde Texas från Mexico och blev USA:s president i två perioder, medan han som 70åring tvingades åse hur unionen upplöstes genom inbördeskriget. Fastän Texas låg längst i södern av alla stater och det var en oundviklig självklarhet att det måste sälla sig till de konfedererade, så vägrade Sam Houston acceptera detta och tog demonstrativt ställning för att inte lämna unionen, därvid trotsande hela Texas och hela södern, en av söderns mest respekterade män. Liksom i fallet med alla de åtta exempel som Kennedy tar upp utsattes även Houston för allmänhetens förkastelsedom, hån och smädelser och nästan handgriplig vanära för sitt ställningstagande, hur gammal och ansedd han än var, medan han desto starkare stod för sitt ord.

En av Kennedys episoder blev även en TV-film, nämligen fallet med Oscar Underwood och hans ensamma kamp mot Ku Klux Klan 1925, när klanen var som mäktigast. Episoderna förvånar understundom genom sin halsbrytande dramatik, det är inga snälla riksdagsdebatter det handlar om utan senatorstrider på kniven där även ibland revolvrar dras och hotas med under pågående kongress mitt under plenum. Den mest imponerande episoden är väl när Edmund G. Ross räddar president Andrew Johnson när denne utsätts för riksåtal, fastän Ross hörde till motståndarna till Johnsons parti och varit emot honom från början. När det kom till kritan röstade Ross för Johnsons frikännande då han såg att en dom skulle leda till partidiktatur. Men alla Kennedys exempel på samvetets omutlighet är intressanta och uppbygglig läsning av bestående värde för alla tider.

Korrigeringar Sam Houston var aldrig president i Washington men dock i Texas i två olika omgångar, som artikeln mycket riktigt anger, och spelade nog den avgörande nyckelrollen i Texas frigörelse från Mexico för att ansluta sig till de Förenta Staterna.

Senator John F. Kennedy skrev boken under sitt livs svåraste period, när han genomgick två svåra ryggradsoperationer i början av 50-talet med allvarlig risk för livet varje gång. Efter den första operationen, som inte var tillräcklig, strök han nästan med men överlevde med en hårsmån. Den andra operationen lyckades bättre, och det var under konvalescensen därifrån han skrev boken för det mesta på sjukhuset, vilken blev en bestseller och vann Pulitzerpriset. Att han behövde hjälp med källforskning och tillgänglighet till grundmaterial har lett till att hans författarskap har ifrågasatts, vilket bestämt har jävats av alla som hjälpte till med boken: senatorn skrev varje ord själv, hur dödssjuk han än var.

Ascona Jag brukade hälsa på honom då och då i Ascona, när han var på det humöret att han sökte sällskap, vilket sällskap som helst, och han hade vant sig med åren vid att jag nästan alltid infann mig i hans mörkaste stunder, när han väntade sig mardrömmar eller något värre, men dessa ögonblick var samtidigt hans ljusaste stunder. Det var då han var som mest sentimental och vågade öppna alla slussarna i sitt hjärta, som minsann höll inne med betänkliga vattenmassor av hela 1900-talets värsta samlingar av massiva lidandesflöden. Han hade ju varit med om allt.

77

Han kunde då brista ut i oändliga självutgjutande monologer, och jag kunde inte förneka för mig själv att jag fann en viss njutning i att då förhålla mig fullständigt tyst och bara lyssna, ty jag kände, att det gjorde honom gott att få släppa på fördämningarna. Vanligen hade de då spätts på med ordentliga massor vin eller rentav sprit, vilket bidrog till förlösningen, som om det var denna extra skvätt som fick fördämningarna att hälsosamt brista.

Det var ju ingalunda ovanligt att folk drack där i Ascona. Han bodde ju nästan granne med en annan stor författare på fallrepet, den mest framgångsrika svenska författaren i sin tid, som bara skrev småländska epos om så primitiva människor som möjligt, vilket gjorde honom oändligt populär lokalt, medan han aldrig nådde utanför sitt Småland eller Sverige, som ur europeisk synpunkt fortfarande var en tämligen utomeuropeisk provins med besynnerliga later genom sin överdrivna välfärd och malligheten däröver.

Men Erich Maria Remarque hade varit regelbunden gäst i Ascona i över 50 år. Han uppsökte dessa berg redan i början av seklet, då Ascona var ryktbart för den antroposofiska rörelsen kring ”Monte Verità”, vars medlemmar var halvvägs nudister, påstod att det var nyttigt att sola sig och bli solbrända, sprang barfota och var vegetarianer, medan de omfattade en närmast druidisk filosofi eller religion med mycket rustika och egenartade ritualer och kulter – min gamle vän Aleister Crowley byggde vidare på deras landvinningar åt det teosofisk-shamanistiska hållet och satte en ära i att överdriva åt alla håll och överskrida alla gränser – han ville bara leva, och det ville också naturfilosofgänget kring Monte Verità, som i mångt och mycket var en förelöparrröelse till hippierörelsen 50 år senare.

På sätt och vis var dessa naturfilosofpionjärer Erich Maria Remarques första och livs enda kärlek. Det var därför han alltid återvände till Ascona och omgivningarna kring Monte Verità, som om han aldrig kunde släppa sin besatthet av den totala ungdomliga blåögdhetens helt förryckta och irrationella totala idealism. Det var kanske det som alltid höll honom i gång och fick honom att klara av de båda världskrigen, i synnerhet det första, som borde ha stukat honom men i stället gjorde honom till den främsta mannen i hela den ”förlorade generationen”.

Jag vågade försiktigt ställa honom frågan, varför han alltid återvände till Ascona, och vågade undra om det var just för nostalgin efter kolonin Monte Verità. Han frågade genast: ”Var du med på den tiden” Jag kunde då inte förneka att jag hade varit med, om dock bara som gäst, besökare och observatör. ”Därför såg jag dig aldrig. Det var hela världens och framtidens gryning. Det var så vi såg på saken.

Alla möjligheter stod öppna för en idealisk framtid, där alla problem kunde likvideras genom sunt förnuft och tolstojansk filosofi, som ju också blev Gandhis riktmärke för livet. Vi hade rätt, och det vi satsade på var en reell möjlighet. Vi kunde förvandla hela världen till ett paradis. Vi kunde inte se att någonting kunde stå i vägen, då vi betraktade alla politiker som också egentligen enbart hederliga människor av en god vilja, som inte ville någon i världen något ont utan som egentligen bara ville ha fredligt samarbete med alla. Visst var det ju så? Och ändå råkade vi ut för det första världskriget, världens onödigaste tragedi, som bara slumpade sig genom en serie missförstånd. Den där sommaren 1914 bemödade sig alla om att avvärja en världspolitisk kris, det var en självklarhet att kriget var en lätt sak att undvika, och så satte den där galningen i Sarajevo några kulor i ett harmlöst österrikiskt par, som inte gjorde någon skada eller nytta i världen men bara var odrägligt fåfänga, och så föll alla för fåfängan i att försöka få rätsida på saken, varpå dominokedjereaktionen satte i gång, och oskyldigast av alla var de som egentligen började kriget – tyske kejsaren och tsaren. De ville ha kriget minst av alla, och de satte i gång det.

Under fyra långa mardrömsår såg vi hela världen brinna upp med alla våra illusioner och ideal, så att absolut ingenting blev kvar. Det var som om Gud hade dött, och det var kanske det han gjorde. När

78

krutröken skingrades efter kriget låg halva Europa uppbränt, halva Frankrike var ett enda stort förhärjat rykande slagfält, och det enda man såg överallt var oändliga begravningsplatser med okända soldater och obegravda lik. Hur kunde någon klara sig och överleva detta över huvud taget? Jag kände mig fullständigt förintad, som om jag och mänskligheten blivit av med vår själ, och det var kanske just vad som hade hänt. Det fanns absolut ingenting kvar, ingenting att kunna bygga någon framtid på, inga ideal, inga illusioner, och det enda vettiga att göra verkade vara att hänge sig åt ett besinningslöst frosseri i nöjen, utsvävningar och laster, bara för att glömma. Och då återvände jag till Monte Verità, bara för att se om det kunde finnas någonting kvar av våra drömmar. Jo, Monte Verità fanns kvar, men människorna var fullständigt borta. Det fanns ingen kvar, och om det fanns några drömmar kvar var de mycket svåra att lokalisera.

Det var då jag började skriva, bara för att i någon form alls bearbeta traumat, som jag upplevde som minst av allt mitt eget men hela Europas. De flesta kände igen sig i mina stämningar, men jag väntade mig aldrig att min traumatiska bok skulle bli en sådan jordskredsseger över hela världen. Alla kände igen sig, Romain Rolland, Stefan Zweig, Hemingway, bröderna Mann, alla Tysklands och Frankrikes författare, alla kände sig hemma i min bok och delade min förkrossande desillusion och besvikelse över livet och mänskligheten, och plötsligt såg jag, att här fanns ändå något man kunde bygga på: erfarenheten. Så jag fortsatte att skriva.

Sedan blev det ju om krigarnas svårighet att återvända till jordelivet, till ett liv som aldrig mer kunde bli riktigt mänskligt, och några böcker till, och så kom den där erbarmliga österrikiska korpralen fram och trodde att han kunde åtgärda traumat med att insistera på att göra om det fast bättre.

Vi förbryllades alla av hans fenomen som personlighet, att han nästan genom ett slags trollbindande hypnos fick alla med sig utan kritik eller invändningar, fastän alla visste att det var fullständigt vansinnigt. Det var råttfångaren från Hameln, och människorna hade genom det första världskriget förvandlats till råttor och barn. De gick på och följde vad som helst, de galna kommunisterna, de galna fascisterna, och de galnaste av alla, nationalsocialisterna, som trodde att de kunde befria hela mänskligheten från alla dess laster och brott med att ge judarna skulden för dem.

Inte ens någon av oss vände oss direkt emot honom. Han var för absurd, för overklig, för irrationell, vi vägrade helt enkelt ta honom på allvar, medan vi alla fascinerades av honom som fenomen, Thomas Mann, som ändå alltid i hjärtat var nationalist, Stefan Zweig, som försvarade att han aldrig angrep nazisterna med att han förstod dem, Carl Gustav Jung, som helt kallt konstaterade att Hitler bara gav uttryck för vad alla tyskar tänkte efter Versaillesfredens omänskligt överdrivna förödmjukelse med tio års landsplågor som resultat, medan egentligen bara Einstein genomskådade Hitler från början och såg vilka oöverskådliga konsekvenser en sådan politik kunde få. Men i stället för att våga vända sig emot honom, någon av oss, valde vi alla att fly utomlands, bröderna Mann, Stefan Zweig, Einstein, Feuchtwanger, Brecht, Freud, alla lade vi benen på ryggen och sprang som rädda harar för att somliga av oss hellre förgås i exilen än våga konfrontera Hitler, vilket bara några få beundransvärda musiker vågade göra, som trotsade ödet med att insistera på att ändå stanna hemma, som Richard Strauss och Wilhelm Furtwängler.

Jag kan aldrig nog beundra dessa musiker som bara fortsätter hålla på att fela på sina instrument vad som än händer i världen och stå ut med bombräder och eldsvådor och flyganfall med skriande sirener utan att röra sig ur fläcken så länge deras konsert ännu inte är avslutad. De var mycket modigare än vi fega författare, som bara flydde och gömde sig.” ”Thomas Mann vågade från utlandet propagera mot nazismen.”

79

”Inte förrän han var i Amerika och hade hela Amerika med alla dess tyskar bakom sig. Samma med Einstein. De hade aldrig vågat vända sig mot Tyskland utan Amerika i ryggen. Det var inte modigt. Det var opportunt. Då var Stefan Zweig modigare, som principiellt vägrade använda ordet som politiskt vapen – det var för heligt för honom, och jag delade den inställningen men var fegare än honom.” ”Hur så?” ”Han vågade ändå fortsätta skriva och stå för sin humanism. Han skrev ju ’Die Welt von Gestern’ som sin tids viktigaste tidsdokument och något av en humanistisk bibel, medan jag bara drack.” ”Men du överlevde.” ”Det krävdes inte mycket mod för det. Det krävdes betydligt mera mod för vad Stefan Zweig gjorde. Ändå vågar jag påstå att han gjorde fel.” ”Du tänker på hans självmord.” ”Han gav upp. Han lät sig deprimeras. Ha lät sig bli offer för kriget. Han var ingen soldat och gav upp kampen utan strid i stället för att stanna och slåss. Ändå tror jag att han redan skönjde ett slut på kriget. Det var ju 1942 det började vända.” ”I februari 1942 stod tyskarna på höjden av sina framgångar, och japanerna triumferade genom Singapores fall.” ”Och en vecka efter det begick Stefan Zweig självmord i ett slags intellektuell protest mot att världen lät sig gå under, i ett slags andens protest mot den materiella världsordningens fullständiga urspårning och skenande åt helvete, och frågan är om inte just hans självmord blev utgångspunkten för vändpunkten. Därigenom skärpte sig alla världens intellektuella ledare, de som fanns kvar, Einstein och Churchill, Bertrand Russell och några till, och samtidigt gjorde ju nazismen fullständig moralisk bankrutt genom Wannseekonferensen och genomförandet av systematisk förintelse av judarna, världens vansinnigaste brott och jämförbart bara med den katolska inkvisitionen, som var en barnkammare i jämförelse.” ”Och ändå menar du att han gjorde fel?” ”Han insåg inte sitt ansvar som världens mest uppburna och översatta författare. Det kan bara försvaras med att han var så deprimerad, men också det hade kunnat avhjälpas. Alla självmördare kan räddas bara med att de får någon att tala med när de mår som sämst. Det är för att de inte har det som de begår självmord. Stefan Zweig var helt isolerad i sin villa ovanför Rio de Janeiro medan hans husvärd ville ha ut honom och umgicks med nazistsympatier, så han kände sig helt enkelt inte längre önskvärd i livet, och ingen av hans vänner fanns i närheten – vi var ju alla förskingrade.

Hans flykt var närmast tragisk i sin paniska förtvivlan. Han hade aldrig behövt lämna Österrike. Han hade kunnat stanna kvar som Richard Strauss och Wilhelm Furtwängler – tyskarna hade aldrig vågat röra honom av respekt för hans kultur. Han försökte inrätta sig i England och planerade ett besök i Sverige på inbjudan av Pennklubben – om han accepterat den inbjudan hade han varit räddad, för det fanns många österrikare i Sverige, och det landet höll sig utanför kriget. Men av någon anledning valde han att fara längre bort i stället. Han hade varit i Brasilien tidigare, och det var väl någon nostalgi och sentimentalitet som drog honom tillbaka – han trodde kanske att han kunde återfinna något av den entusiasm han inspirerats till där under 30-talet inför det landets otroliga framtidsmöjligheter. Han var kanske också rädd för att få det för bra i Sverige – han var ju oerhört ryktbar och högt uppburen där genom kanske de bästa översättningar av honom som har gjorts, han kanske rentav hade kunnat få Nobelpriset, men han var rädd för utmärkelser. Han ville inte ha dem utan ville stå på sin egen grund. Och vad är Nobelpriset, världens högsta litterära utmärkelse? Det är ju aldrig de bästa författarna som får det utan bara de som ett

80

kotteri akademiker finner lämpligast och opportunast under omständigheterna – de tar hänsyn till politik, nationalism, ekonomi, social ställning och alltför mycket annat som ingenting har med litteratur att göra, och därför har så många värdelösa akademiker fått priset som fallit fullständigt i glömska, medan författare som Tolstoj, Jules Verne, Mark Twain, Henrik Ibsen, Joseph Conrad, Jack London, Somerset Maugham och andra självklara världsförfattare kommer att leva för evigt.” ”Var Thomas Mann och Romain Rolland inte värda det?” ”Romain Rolland fick det för sitt engagemang för fredsrörelsen under första världskriget. Det var opportunt. Varför Thomas Mann fick det har jag alltid undrat. Han kanske bara fick det för att det var dags att ge det åt en tysk. Hans massiva romaner är fruktansvärt långtråkiga.” ”Är dina bättre?” ”Jag skriver inte för att skriva litteratur. Jag har inte skrivit mycket, och jag skriver gärna så lättfattligt som möjligt, bara för att få ge uttryck åt mina känslor och stämningar. Mina böcker är inte märkvärdiga.

Jag ger inte mycket för dem. Den första gav mig ett levebröd, och det är jag tacksam för.”

Vi avbröts ett ögonblick av ett högljutt skrålande från ett annat av husen intill, där det tydligen pågick en fest med mycket skålande och sjungande. ”Det är den svenska författaren. Han är sitt lands mest populära romanförfattare, och han har blivit rik på sina böcker men får liksom jag svårare och svårare för att skriva, så han är inte sämre än att han dricker och festar i stället. Errol Flynn visade vägen. När han inte längre kunde göra väl ifrån sig inom sitt yrke festade han ihjäl sig och hade åtminstone roligt hela vägen.” ”Och Monte Verità? Finns det något kvar av det, anser du?” ”Ärligt talat, min vän, så tror jag aldrig det tar slut. Det började på nytt på ny kula med nya rörelser efter första världskriget, efter andra världskriget krävdes det en något längre andhämtning innan vi kunde sätta i gång igen, men det händer nu. Se vad som händer i Amerika, proteströrelsen mot Vietnamkriget, alla dessa unga naturmänniskor som klär sig i fantastiska kläder och färger och låter håret växa… Monte Verità kommer att överleva oss alla, hur desillusionerade vi än blir, och hur bittert självdestruktiva vi än är i vår hjälplöst begränsade mänsklighet. Mera vin, min vän? Vi har mycket kvar i flaskan att dricka, och det finns fler när den är tom.”

Han höjde sitt glas, och det var en ära för mig att få skåla med honom.

81

PS. Erich Maria Remarque kunde köpa sin Villa Monte Tabor i Ascona 1931 efter sina framgångar med ”På västfronten intet nytt”, vilket vackra hus blev hans hem för resten av hans liv. Efter hans död 1970 uppstod det småningom problem med underhållet, men villan tycks ha kunnat räddas 1979 genom stiftelser och insamlingar – det finns mycket om detta på nätet – sök på Remarque Monte Veritá. Alla hans dryga dussinet romaner finns översatta till svenska. Värt att notera är även att hans tredje och sista fru var Paulette Goddard, före detta Charlie Chaplins andra hustru. Kollektivet kring Monte Veritá fungerar fortfarande och har under sin mer än hundraåriga historia utvecklats till ett mångomfattande kulturcentrum för internationella konferenser och sammankomster på akademisk nivå för kultur och forskning. http://en.lagomaggiore.net/97/musei-of-monte-verita.htm Se även Daphne du Mauriers fantastiska novell ”Monte Verità” och vår dramatisering därav: www.fritenkaren.se/Verita.pdf

Den äkta charlatanen Det är något visst med charlataner. De har alltid intresserat mig och fascinerat mig, då de alltid är så olika och därför alltid tar mig med överraskning. Det går inte att dela in dem i olika fack. Somliga är helt medvetna om hur de bluffar och ser det som en sport eller som ett spel som går så länge det går, tills de till slut går för långt och som Cagliostro slutar i fängelse, misär och elände; andra går ännu längre och tror till slut på de absurditeter de gjort till sin livsuppgift att pådyvla världen – och lyckas ibland så långt att deras hugskott blir etablerade världsreligioner på gott och ont, vanligen på mera ont än gott. Mellan dessa båda ytterligheter finns ett helt regnbågsspektrum av variationer.

82

En som helt skilde sig från mängden var Edward Alexander Crowley, senare känd som Aleister Crowley, som aldrig påstod något annat än att han var världens värsta charlatan. Han var fullständigt skamlös som sådan men samtidigt ändå så originell och företagsam, att han prövade på det mesta och det med sådan framgång, att han blev en banbrytande pionjär för ockultismen. Det var framför allt hans sicilianska experiment, som slutade med att han kastades ut från Sicilien med hot om dödsstraff om han vågade visa sig där mera, som ådrog sig min uppmärksamhet och intresse. Sicilien var trots allt de nejder i Europa (efter Transsylvanien) där man säkrast kunde tolereras för och komma undan med vad som helst.

Vad hade då Crowley gjort som var så förskräckligt? Svaret är: allt. Det var ingenting han inte hade gjort. Han gick så långt, att han skröt med att vara världens ondaste människa och gjorde sitt bästa för att bevisa detta i praktiken, medan det var självklart att ingen vettig människa kunde ta honom på allvar.

Ondska är något annat. Det är ingenting man skryter med och spektaklar med, utan den fungerar egentligen bara i största hemlighet och lönndom. Stalin är det bästa exemplet, som gjorde allt smygvägen och bakifrån i utstuderad och ständigt mer förstulen lömskhet, kom undan med allt och verkligen var världens ondaste människa.

Efter att han hade slängts ut från Sicilien och var hemma i England igen och där intresserade sig för den nya tyska ockultismen så som den fått ny fart genom den oroväckande nazismen, sökte jag upp honom för att ta honom på pulsen. Han var i sina allra bästa dagar då med ett rikt liv av groteska erfarenheter bakom sig som äventyrare, häxmästare, mänsklig experimentator, bergsklättrare, fritänkare och framför allt libertin och det i kubik. Det är det han blivit mest berömd för. Enligt hans nya religion skulle det bara finnas en enda lag, och det var att allt var tillåtet. Därmed anknöt han direkt till Rysslands store bisarre profet Dostojevskij 50 år tidigare.

Han kom från en tillräckligt förmögen familj och behövde aldrig lida nöd och kunde därför göra genom hela livet precis vad han ville, och ändå lyckades han göra bankrutt. Det var väl i Cambridge som hans libertinism såg sin gryning, där han faktiskt studerade seriöst och kunde ha blivit en framstående diktare, men han förvillade sig tidigt ut i de sexuella träskmarkerna. Han prövade på allt i både sexväg och drogväg och menade, att alla erfarenheter bara kunde vara till godo. Han fuskade också i alkemi, klättrade både i Alperna på Matterhorn och i Himalaya på Kanjenjunga men bedömdes av erfarna bergsbestigare som ganska velig. Han klättrade också på Popocatepetl i Mexico och hade en morbid förkärlek för vulkaner, som om han till varje pris någon gång ville nå upp till en krater och kasta sig ner för den just som den skulle till att eruptera. Det hade varit den idealiska Crowley-sortin.

Han tyckte mycket om San Francisco men blev i Asien för första gången på riktigt religiöst intresserad, och det var då i buddhismen. Det var där i Indien han till och med försökte sig på K2, men det slutade illa i både snöblindhet och malaria. Det var då han beslöt att börja ta det lite lugnare, han var ju nästan redan 30, så han gifte sig för konvenansens skull, men det äktenskapet blev det aldrig något av, då han var alltför orolig för att kunna hålla sig hemma och genast kastade sig ut på nya metafysiska äventyr i framför allt Egypten.

Ett andra besök i Indien, då han attackerade Kanjenjunga, slutade återigen illa, då han måste lämna landet efter att i panik ha skjutit ihjäl en coolie som försökt råna honom. Hela hans séjour i Indien markerades av ständiga kontroverser. Under hela Kanjenjunga-expeditionen bara grälade han med sina medvandrare, som till slut gjorde myteri mot honom och vandrade sina egna vägar, varvid ett antal förolyckades medan han klarade sig som stannat kvar. Om han var velig som bergsbestigare var det dock inget fel på hans instinkter och intuition.

83

Han fortsatte sina irrfärder in i Kina och blev där så småningom klar med sitt första utkast till sin lära om ”Thelema”, sin nya världsreligion, vars enda lag var att allting var tillåtet. Under tiden dog hans dotter av tyfus i Rangoon medan hans hustru hade blivit alkoholist. Så mycket för hans familjeliv. Efter ett tillfälligt hembesök bar det av till Algeriet där han kom i luven med Somerset Maugham, som han ansåg att plagierade honom. Somerset Maugham var ju en aktningsvärd och sällsynt klarsynt psykolog, och vilken som helst med de förutsättningarna hade aldrig kunnat lämna ett material som Aleister Crowley i fred: det måste helt enkelt studeras och behandlas, vilket Somerset Maugham följaktligen gjorde. Han kunde ju inte göra något annat med ett sådant ämne. Aleister Crowley förlät honom aldrig.

Under första världskriget var han i USA och hade sina första kontakter med den brittiska underrättelsetjänsten, som ju senare (genom Ian Fleming) ville använda hans ockulta kunskaper mot nazismen. Det kom aldrig så långt då krigets utbrott gjorde att det behövdes skarpare åtgärder mot nazismen än bara ockulta kunskaper.

Efter världskriget omsatte han sina Thelemaläror i praktiken genom kollektivet utanför Palermo på Sicilien, där det praktiserades allsköns experimentell magi. Vad de egentligen sysslade med där har egentligen aldrig klargjorts, men skumt var det, allt var som sagt tillåtet, alla sexuella friheter togs ut till maximum och längre, svart magi utvecklades, och snart beskylldes han av rädda lokala invånare av det enklare slaget för satanistiska riter varvid spädbarn skulle ha slaktats, det samma som judar beskyllts för sedan urminnes tider utan att någonting någonsin bevisats. Thelemiterna helt enkelt levde och praktiserade sina övningar på sådant sätt att mystiken över det hela måste väcka misstänksamhet och fasa genom den blotta totala ovissheten och obegripligheten, ett öde som drabbat alla filosofer och fritänkare i alla tider. Också Leonardo da Vinci blev ju beskylld för trolldom för att han fuskade med modellflygplan, och Arkimedes blev rentav mördad för att han ritade cirklar i sanden.

I Paris blev han god vän med psykiaterpionjären Gurdjeff, som han beundrade kolossalt, och i Lissabon blev han god vän med den mycket bisarre poeten Fernando Pessoa, som var helt i Crowleys stil.

När han skildes från Pessoa kom de överens om att genomföra tidernas största practical joke. De skulle genomföra Aleister Crowleys fingerade död och lyckades med detta så bra, att när Crowley därefter besökte Berlin för en utställning fick han där det utomordentliga nöjet att i tidningarna få läsa om sin egen död.

Det var efter det som bankrutten ansatte honom. Denna kom sig av, att han stämde en viss dam vid namn Nina Hammett, en konstnärinna, för att hon kallat honom för en ’svart magiker’. Aleister Crowley förlät aldrig någon något och drog det till domstol i ett mål, som han förlorade och fick betala dyrt för.

Därmed var det juridiskt fastställt att han verkligen var en svartkonstnär eller rent ut sagt trollkarl, vilket domaren lät honom veta i rätten med besked, som för alla tider stämplade honom som ”världens mest fördärvliga människa”.

Jag kunde inte låta bli att besöka honom efter detta. Han tog vänligt emot mig, ty han var ensam och krossad och behövde något annat att tänka på än sina frustrationer, som vid det laget – han var 60 år – vuxit honom över huvudet. Han hade fuskat i allt, misslyckats med allt, mött motstånd i allt och kommit tomhänt ut på andra sidan efter ett långt skandalöst liv av bara fiaskon. Ändå var han långt ifrån slagen. ”Vad vill ni åstadkomma med er lära egentligen? Menar ni att världen behöver frälsas eller motsatsen?”

Han log förnumstigt. ”Bra fråga. Svaret är: motsatsen. Den är ihjälfrälst av alla falska läror och vetenskaper, och vad den behöver är att komma ifrån dem och deprogrammeras. Det är det jag kan göra genom Thelema. Det är min livsuppgift, men det får andra göra efter mig, för jag börjar bli trött nu.”

84

”Ni menar alltså att effekten av er lära är avsedd att utgöra motsatsen mot alla frälsningsläror och uppbyggelsefilosofier?” ”Jag har den största respekt för alla filosofier, i synnerhet buddhismen och hinduismen, men monoteismen är åt helvete. Det är världens största bedrägeri. Jag kommer inte med något alternativ utan motsatsen. Den judiska monoteismen må ha fyllt sin funktion när det gällde för Moses att få ut sitt folk från slaveriet i Egypten, och kristendomen må ha haft en funktion att fylla i undermineringen av romarriket och dess militärdiktatur, men idag är monoteismen fullständigt förfelad. Den är ute. Den är död. Genom Thelema vill jag få folk att nyktra till och inse detta, ty det paradoxala är, att denna lära om Thelema, som drar ett streck över alla läror och upphäver dem, är i all sin omoral och doktrinlöshet mycket bättre än alla tidigare läror. Folk kan leva efter den. Det kan de inte längre efter islam, judendomen och kristendomen, som bara är patetiska rester av mumifierade vidskepelser, som mantran som inte längre fungerar och aldrig har gjort det.” ”Ni har ju också varit i Tyskland och hälsat på de nya ockultisterna där, som också vill ersätta kristendomen med ett slags nyhedendom.” ”De är klåpare allihop. De famlar i mörkret och vet inte vad det handlar om. De försöker hantera det ohanterliga och tror sig vara ofelbara experter bara för att de försöker, som barn som prövar på att röka första gången och inte har en aning om hur man drar halsbloss. De kommer att storkna i hostanfall, förförda av Wagners storhetsvansinnesföreställningar om valkyrior och teutoniska asgudar som de är, vilket fördunklat deras sinnen så pass, att de blandar ihop tibetansk tantrisk buddhism med vidskeplig övertro och kvasivetenskap om rashygien, de är så fullständigt förvirrade av sina egna vanföreställningar att de tror på dem, och framför allt har de en sjuklig fixering vid judendomen. De inbillar sig, att om de lyckas avsluta judendomen så skall de själva i stället bli ’det utvalda folket’. Det är bäddat för det totala fiaskot. Det kan bara sluta riktigt illa, för dem själva och för alla, som har något med dem att göra.”

Jag kunde inte vara mera instämmande. Vi var båda belåtna med samtalet, och han bjöd mig att gärna komma tillbaka för att fortsätta vid ett senare tillfälle, vilket jag gärna ville göra.

Baronessan Hon var något av en legend, som man bara måste undersöka och försöka förstå innan det var för sent, för enligt ryktet hade hon redan varit döende i många år. Hon förde en hemlighetsfull tillvaro i avskildhet, och många som känt henne var direkt rädda för henne och undvek därför att ha vidare kontakt med henne, som om de var rädda för hennes inflytande eller hon faktiskt utövade en hemlighesfull makt över alla hon kom i kontakt med.

Jag blev därför förvånad när jag fann en helt vanlig kvinna, visserligen märkt av sitt öde, men hon var fullkomligt konventionell. Åtminstone uppträdde hon som sådan i min närvaro.

Det var kanske det att hon en aning intrigerades av min egen hemlighetsfulla bakgrund, som jag inte närmare velat gå in på för henne, medan det ändå var påfallande att jag kom från det judiska, som gjorde att hon bestämde sig för att vara fullkomligt naturlig med mig och inte utsätta mig för någon hemlig och försåtlig magi.

Men hon var fullkomligt rationell, vilket överraskade mig. Det var ungefär det sista jag hade väntat mig. Hon hade ju en exotisk bakgrund och hade varit sjuk nästan större delen av sitt liv, nästan döende som sagt var, men var ändå imponerande frisk i sitt intellekt. Hon var universellt genomskådande när det

85

gällde världens politiska läge, hon visste allt om vad som hände i världen och var nyktert distansierad från allt vad världslighet hette, medan hon samtidigt såg mer av världens problem än de flesta, och hon hade skäl att vara allvarligt missnöjd. ”Men ni tycks ha klarat er anmärkningsvärt väl med desto större mental hälsa i behåll för all den fysiska hälsa ni förlorat på vägen, vilket imponerar på mig så mycket att det gör er förtjänt av min synnerliga komplimang,” försökte jag smickra henne. ”Försök inte smickra mig, unge man,” avfärdade hon mig. ”Det har alla andra misslyckats med före er. Det är ingen idé ni försöker.” Och hon log nästan skälmskt med sin skrynkliga mun och tände en cigarett, fastän hon inte borde röka.

Hon var ju så fruktansvärt spröd. Hon hade krympt under åren av sin sjukdom med förfärande resultat, hennes kropp var så mager och nedgången att det nästan bara var ögonen som levde hos henne, men de levde desto mera, och bakom de ögonen levde en ännu vitalare själ med en glöd som var närmast vulkanisk. ”Men hur har ni lyckats övervinna er sjukdom? Man gjorde inte det i allmänhet på 20-talet.” ”Man kan övrvinna vad som helst om man bara vägrar att ge upp. Man kan vara invalid och sitta i rullstol hela livet, men om man bara inte ger upp kan man ändå bli 90. Så gammal blir inte jag, det vill jag inte bli heller, utan jag är beredd att lämna in när som helst. Jag har levat och är nöjd med att ha fått leva som jag ville. Mera har jag inte rätt att begära. Att jag då ändå hela tiden har fått leva vidare har jag gjort det bästa möjliga av, vilket som ni ser inte har varit det lättaste med den här förhärjade kroppen, som egentligen bara är en rest av en kropp, och inte helt utan framgång. Jag har alltid kunnat fortsätta lite till, och den fristen har jag alltid ändå funnit en viss glädje i att alltid förlänga. När jag dör kommer alla att förvåna sig över att jag ändå lyckades leva så länge, men det är inte mitt fel.” ”Vad menar ni? Var det er mans fel? Har ni aldrig gett honom någon skuld?” ”Äsch. Han var bara en man. Vad kan man begära? Män är män, och kvinnor är kvinnor, och kvinnor råkar ut för män, och naturen ställer till det så att män gör vad de gör, och när naturen regererar dem vet de inte vad de gör och är därför ansvarslösa, och så går det som det går. Men vi kvinnor är bättre på att överleva männens katastrofer än vad männen är, som åstadkommer dem. Det är väl en del av ödets hemlighetsfulla lekar. Det kallas karma. Nej, min vän, ni ställer frågan fel. Min sjukdom var min mans fel eller ansvarsvarslöshet, men förtjänsten att jag klarade mig genom den var en annans.” ”Vems?” ”Det vill ni inte veta, för då tror ni jag är en häxa.” ”Jag visste att ni var hemlighetsfull. Därför ville jag träffa er.” ”Jag tror ni kan förstå mig. Men jag anklagar inte min man så mycket för hans slarv, då min sjukdom var fullständigt obetydlig i jämförelse med allt det andra.” ”Vad menar ni, ’allt det andra’?” ”Herre Gud, ni vet väl vad det är för tid ni lever i. Har ni inte märkt de båda världskrigen?” ”Vem vill ni ge skulden för dem?” ”Det är samma sak där. Ansvarslösa män som inte vet vad de gör, och som när katastrofen är ett faktum och ingen kan göra något åt saken, när allt är förlorat, därför måste hållas ansvarsfria i sin ansvarslöshet. Världskrigen var ingens fel. Det bara blev så. Omständigheternas makt, eller ödets lekar, om ni kan se det så. Jag ser det så. Jag beklagar inte världen och dess öde, men jag beklagar allt det som gick förlorat på vägen.” ”Tänker ni på något särskilt?”

86

”Kriget var inte så farligt som dess konsekvenser i Ryssland. Jag tänker på den ryska revolutionen.

Ingenting har förstört så mycket i världen som den, ty den förstörde allt det viktigaste. Ryssland före kriget var ju världens ädlaste nation, hade den största och högst utvecklade aristokratin i världen och frambringade världens främsta konstnärer, som Tjajkovskij, Tolstoj och Dostojevskij, Rachmaninov och Anton Tjechov, världens ädlaste konst och smak och finaste realism och mänsklighet. All den ädelheten gick förlorad i revolutionen och kunde aldrig återskapas.

Det var naturligtvis likadant för hela världen. Hela världen följde med i den universella våldtäkten, när allt vackert skulle förstöras och dödas och skändas och förgås för blotta förstörelsens skull. Hela musiken gick förlorad. Före första världskriget fanns det bara vacker musik i världen. Den försvann med kriget, och i stället fick vi oväsen överallt, vulgär schlagermusik, onyanserad jazz, musik som inte var musik och låtsades vara märkvärdig bara för att den inte var musik – atonal musik är ju lika värdelös som alkoholfri sprit. Även i arkitekturen gick ädelheten förlorad, men det var tydligast i musiken.

Alla de stora 1800-talskompositörerna var ju förädlade. Det började med Beethoven. Han kom inte alls från någon adlig familj men åstadkom ändå en ädel standard i musiken som aldsrig förekommit tidigare. Till och med Mozart är banal mot Beethoven. Och alla de andra följde hans exempel, främst Chopin, den ädlaste av alla, men också Schumann och Mendelssohn, Brahms och de italienska operakompositörerna – alla var de ädla i själen. Denna själens ädelhet gick förlorad i det första världskriget, och det andra ångvältade det lilla som överlevt. Vad har vi i stället? Det socialistiska myrsamhället, där ingen får vara mindre nolla än en annan. Den ryska socialismen och den tyska nationalsocialismen var samma sak – alla avvikelser förbjöds, vilket uteslöt all ädelhet, all individualism, allt intellektuellt fritänkeri, allt personligt initiativ, och tog nästan kål på hela mänskligheten. Vem ville mera leva på kontinenten i Europa efter Dresden och koncentrationslägren? Ingen vettig människa.

Många begick också självmord, främst Stefan Zweig men också Klaus Mann och många ledande svenskar.

Men jag bara tråkar ut er. Ni är väl knappast någon melankolisk aristokrat själv, som lider av att han överlevt sig själv och måste leva i en värld som dödat allt som var värt att leva för?” ”Ni har rätt. Jag har inte droppe blått blod i mig. Men om ni i likhet med så många andra förlorat så mycket, anklagar ni då inte den kraft som fått er att överleva er själv och kanske mot er egen vilja?” ”Jag borde göra det, men jag är faktiskt tacksam. Den kraft som fått mig att uthärda överlevandet av mig själv har ändå gett mig en djupare syn på livet än vad de flesta kan tillgodogöra sig, och även om det kanske varit på mera ont än gott, så hyllar jag den onda kraften och skäms inte för att bekänna mig trogen honom mera än någon annan gudomlighet. Ingen kan ju längre ta idén om någon allsmäktig gudom på allvar efter det andra världskriget. Man får acceptera det andra. ” ”Vad menar ni då? Någon annan gudom?” ”Alla våra främsta diktare har bekänt sig till honom mer eller mindre, och jag är ju diktare och ingenting annat. Jag menar naturligtvis den mörka kraft som gjorde Dantes helvete möjligt, som inspirerade John Milton till hans förlorade paradis, som gjorde att Goethe skrev Faust, och så vidare.” ”Menar ni Djävulen?” ”Kärt barn har många namn. Goethe kallade honom Mefistofeles. Andra kallar honom Satan, som är ett ganmnalt indiskt namn på sanningens gud som fanns innan Job råkade ut för Anklagaren i Ur, som fick överta det namnet. Fan är ett annat namn, som egentligen är en omskrivning av grekiskans faun, det fanns många fauner i Grekland med horn i pannan, till och med Moses lär ju ha haft horn i pannan, medan Fan egentligen helt enkelt är den grekiska guden Pan, som ju hade getabocksben och horn i

87

pannan, som de kristna sedermera demoniserade och gjorde till Fan att skrämma de okunniga med. Den stackarn fick symbolisera hela den hedniska levande underbara värld som var den ädla grekiska civilisationen innan de bigotta kristna kom och förstörde den.” ”Var det inte barbarerna och arabstormen som förstörde den?” ”De germanska barbarerna övertog den och pånyttfödde den genom Karl den Store och andra statsbildningar i romarrikets anda, medan arabstormen verkligen drog fram som en allt fördärvande cyklon över hela medelhavet – Nordafrika har inte hämtat sig än. Men hur kom vi in på allt detta? Vad var ni ute efter egentligen?” ”Er hemlighet. Hur ni har överlevt. Men ni har gett mig svaret. Ni har liksom Faust knutit förbund med Satan.” ”Och glöm inte att Goethe ändå lät honom komma till himmelen trots att han förskrivit sin själ åt djävulen. Här är den verkligt infernaliska ödesmekanismen som ingen någonsin kommer att kunna begripa sig på och som jag har forskat i genom hela livet, men det är det intresset som hållit mig vid liv – den onda mörkrets makt som är universums svarta hål men som samtidigt möjliggör hela universum och utan vilken ingen ljusvärld kan finnas.”

Det var en klok gammal kvinna, grotesk i sin vanskapthet, reducerad till bara skinn och ben i en nästan dvärglikt reducerad form men med ögon som förvandlade denna varelse till en nästan självlysande magisk uppenbarelse av trollbindande liv, vars starka utstrålning ingen kunde förneka eller klara sig från som utsattes för den. Jag var inte den enda som hon helt frankt erkände sin satanism för, men det var knappast det som låg henne i fatet när hon aldrig fick Nobelpriset, fastän Hemingway ansåg att hon borde ha fått det i stället för honom. En annan som förstod hennes rätta värde var Charlie Chaplin, som hävdade, att om man så bara skulle läsa en enda bok under hela 1900-talet, så måste det vara hennes om den afrikanska farmen.

Sådan var hon, baronessan Karen Blixen-Finecke, som introducerade sig som sagoberättare i litteraturen under den judiska pseudonymen Isak Dinesen, en dansk aristokrat som aldrig kunde förneka sig själv hur mycket än världen förnekade och förgjorde sig själv.

--kommentar. Hennes kanske märkligaste berättelse ”Babettes gästabud” skildrar på ett mästerligt sätt den ovan antydda situationen för en udda persons fullständiga utanförskap i tillvaron och hur hon gör det bästa av saken. Fransyskan Babette är en flykting från revolutionens Frankrike och hamnar i Norge bland fullständigt lokala människor, som inte kan gissa det minsta av hennes historia – de lever i en helt begränsad värld i en norsk fjord så långt från den stora världen som möjligt.

Hon får sin chans att uppenbara något av sin fatabur när hon vinner 10,000 francs på ett lotteri i god tid för ett gästabud, som den lokala befolkningen skall arrangera i firandet av en prästs hundraårsdag.

Hon ber att få ta hand om hela gästabudet och reser bort för att göra inköp.

I den middag som hon bjuder på presenteras hela det gamla kejserliga franska hovets praktglans i form av det franska kökets subtilaste smakprov och mest avancerade tänkbara meny. De norska lokala gästerna deltar i middagen som om det var gröt. De fattar ingenting av den avancerade smaken, men det råkar bland dem finnas en gäst som varit med före revolutionen och häpnar inför vad han bjuds på och kan inte tro sina ögon.

Men för Babette blev det ett lyckat gästabud bara för att åtminstone en inte visade sig vara helt

88

oförstående.

Ayn Rand (1905-82) Egentligen Alisa Zinovjevna Rosenbaum, föddes i Sankt Petersburg men utvandrade eller snarare flydde 1926 till USA för att bli mera amerikansk än någon amerikanare. Från början var hon inställd på att klara sig på egen hand och skapa sitt eget liv på egna villkor, och denna absoluta integritets självständighet är hennes särmärke genom hela livet: hela hennes liv är en demonstrativ protest mot allt vad kollektivisering heter.

Hon slog igenom som författare och dramatiker relativt tidigt men har egentligen bara åstadkommit två stora romaner, som är desto större: The Fountainhead och Atlas Shrugged, på svenska ”Och världen skälvde”. Båda är mastodontromaner på över tusen sidor och har inte varit okontroversiella, ehuru ingen kunnat vägra dem ett rättvist erkännande som ytterst kvalificerade romaner, den ena mer imponerande än den andra. Invändningarna har varit mot hennes uttalat kontroversiella filosofi och mot den astronomiska vidlyftigheten. The Fountainhead bearbetade hon själv för film, och filmmanuset i sin rappa koncentration framstår som effektivare än romanen, fastän egentligen allting från romanen finns med. Ännu mera överdimensionerad är vidlyftigheten i Atlas Shrugged, en gigantroman på 1200 sidor som innehåller allt, tågkastastrofer, massförstörelsevapen i effektiv användning, passioner in absurdum och glödande pathos, med en final i form av ett tal som överträffar Charlie Chaplins i ”Diktatorn”, och ändå tycker man att allt detta hade kunnat formuleras i ett betydligt mera praktiskt koncentrerat format.

Romanen är ett mästerverk, det är ingen tvekan om saken, den kom ut 1957 och skrevs i författarinnans högsta möjliga mognad, och bara formen (i tre delar med tio kapitel i varje) är iögonfallande i sin fulländade formstruktur. Dessutom är romanen, nu mer än 50 år gammal, imponerande modern och i högsta grad aktuell fortfarande. Den framröstades i Amerika som den bok som näst efter Bibeln haft störst inflytande över människors liv.

Liksom The Fountainhead handlar den om en människas integritet och hans kamp mot en värld som ifrågasätter och utmanar denna. I The Fountainhead (”Fundamentet” eller ”Urkällan”) är det en arkitekt som har sina egna idéer och vägrar acceptera något uppdrag om han inte får genomföra sin arkitektur som han själv vill. Han tackar nej till de bästa jobben i New York och får hela etablissemanget och tidningsvärlden emot sig, tvingas försörja sig som borrman i ett stenbrott men lyckas ändå med ett arkitektoniskt genombrott och gör en hisnande karriär. I detta infinner sig den stora passionen, men hans älskade gifter sig med hans värsta motståndare i tidningsvärlden. Ändå lyckas dessa båda extrema män finna varandra och samarbeta, men arkitektens envishet måste till slut leda till en avgörande kris. En kollega till honom ber honom om hjälp med att genomföra New Yorks största husprojekt, och arkitekten går med på det på villkor, att hans planer följs till punkt och pricka. Ändå tvingar sig sponsorernas intressen in på projektet med sina manipulationer, resultatet blir avvikande från grundplanerna, varpå arkitekten spränger hela det färdiga kvarteret i luften. Han ställs inför rätta, och allting ställs på sin spets, där hans konstnärliga integritet ställs mot världens lagliga medelmåtta.

I Atlas Shrugged är det en uppfinnare som genomför en mirakelmotor, som han vägrar ställa till samhällets tjänst. Han har sina själsfränder, andra genier, pionjärer och buckanjärer, till med en kompositör som har fräckheten att komponera otidsenlig, melodisk och klassisk musik, (hans femte pianokonsert går som en extra röd tråd genom hela romanen, en konsert som bara existerar ryktesvis, och man kommer omedelbart att tänka på att Rachmaninov bara skrev fyra pianokonserter,) och tillsammans

89

undflyr de samhället för att skapa sitt eget Silicon Valley utom räckhåll för samhällets korruption och fördärv. Här är det kapitalismen som ifrågasätts och ställs inför rätta genom hela boken, och dess existensberättigande ställs ideligen under nya prövningar med både sina försvarare och anklagare.

Liksom i The Fountainhead är den egentliga huvudpersonen en kvinna, som hela tiden under äventyrliga turer och vacklanden hit och dit försöket treva sig fram till vad som är rätt. I båda romanerna lyckas hon till slut, det hela leder någon vart till en lösning som verkar fungera, men lösningarna är ingalunda självklara.

Efter sin andra stora roman satsade Ayn Rand enbart på att få fram sin filosofi, som måste betecknas som en av 1900-talets mest betydande i Amerika, då den både är praktisk och rationell. Hennes läromästare är Aristoteles, och hennes ideal är det absoluta förnuftet i konsekvent klarhet och rationalism med kategoriskt förnekande av all religions och övertros existensberättigande. Det är också arkitektens linje i The Fountainhead, den säkert största arkitekturroman som har skrivits, medan hon samtidigt ger fritt fram för romantisk idealism. Det är detta som gör henne spännande – hon är både filosofisk, extremt rationell samt extremt romantisk. Vad hon i någon mån saknar är den nödvändiga realismen, fastän hon själv förespråkar den, vilken brist är hennes enda svaga punkt.

Som kvinna är hon dock starkast just som romantiker, vilket framkommer främst i hennes dramatiseringar. The Fountainhead filmades med framgång på hennes bearbetning med Gary Cooper och en alldeles utmärkt Patricia Neal i huvudrollerna samt med Raymond Massey helt övertygande som den ultracyniske mediamogulen i regi av ingen mindre än King Vidor (”Duell i solen”, ”Krig och fred” med mera,) och med Max Steiners överväldigande smäktande musik, medan ingen ännu har vågat sig på att filma Atlas Shrugged, som dock verkligen skulle göra sig som film med flera mycket effektiva katastrofingredienser utom svindlande passioner. Däremot gjorde sig Ayn Rand även skyldig till filmmanuset till den lilla romantiska filmen Love Letters med Jennifer Jones och Joseph Cotten 1945, en synnerligen intressant kärlekshistoria från andra världskriget, där Jennifer Jones spelar det oskyldiga offret i en kärleksintrig med mord som gjort henne otillräknelig till följd av kärleksaffärens komplikationers obegriplighet. Här kommer Ayn Rand kanske allra bäst till sin rätt, som romantisk kärlekspsykolog av nästan oöverträffad kaliber.

PS. King Vidors filmatisering av Ayn Rands ”The Fountainhead” är som flera av King Vidors filmer monumentalt imponerande, och det faktum att hela filmen handlar om arkitektur och det i New York med idel skyskrapor understryker det resliga i den nästan svindlande monumentaliteten, där slutsekvensen är som pricken på i-et. Gary Cooper har fått kritik för sin träaktiga framställning av arkitekten, men hans konsekventa återhållsamhet gör inte rolltolkningen mindre övertygande. Tvärtom.

Just genom att han är så nästan farligt behärskad genom hela filmen kommer arkitektens inneboende vulkaniska styrka och kraft till ett desto mera genomslagskraftigt uttryck, och man tvivlar inte ett ögonblick på att han faktiskt ritat alla de byggnader som framställs, inklusive den sista. Som motvikt till hans hotfulla självbehärskning framstår Patricia Neal och Raymond Massey med sina oförblommerade passioner och hänsynslösa maktuttryck som en befriande balansering. Framför allt är detta en ytterst litterär film, dialogen är virtuos hela vägen utan uppehåll och avbryts inte ens av de våldsamt dramatiska händelseutvecklingarnas oavbrutna överraskningar, medan musiken gör sitt till för att göra detta till en nästan skamlöst undervärderad och idag bortglömd klassiker, fastän dess tema är tidlöst.

90

En annan sådan bortglömd och undervärderad film är Carol Reeds filmatisering från 1951 av Joseph Conrads ”An Outcast of the Islands”, hans andra roman och fortsättningen på ”Almayers dårskap” och av många betraktad som Conrads bästa. Klart är att filmen är den bästa av alla Conradfilmatiseringar, fastän den i slutet skiljer sig helt från romanen. Trevor Howard spelar huvudrollen, den holländske kolonisatören Willems bland Sundaöarna som gör en äventyrares karriär och råkar illa ut och finner sig till slut hänvisad till ett laglöst liv i fullständig bortglömdhet med en mycket fal kvinna som enda tröst.

Ralph Richardson gör kapten Lingard, hans välgörare, som aldrig förlorar tålamodet med honom hur han än bär sig åt, förrän när Trevor Howard till slut hotar hela hans livsverk. Men mest imponerande i filmen är egentligen Robert Morley som Almayer. Det är en otacksam roll som Morley på sitt karaktäristiska sätt lyckas genomföra så suveränt, att intrycket av honom blir det starkaste i hela filmen. Wendy Hiller gör hans hustru, en roll som helt hamnar i skymundan, då den är sådan att man egentligen inte kan göra mycket av den utom genom ansiktsuttryck – kritiken har menat att rollen är bortslösad på en så utomordentlig skådespelerska.

Vad som gör filmen så unik är den helt autentiska miljön. Kapten Lingards Sambir är så väl återskapat, att det inte hade kunnat göras bättre eller mera övertygande i verkligheten med alla dess myller av kanotburna infödingar, den gamle hövdingen, den väl återgivna lokala mentaliteten, barnen och den udda föräldralösa pojken, som blir Willems enda vän – utom den överväldigande skönheten Aïssa, som egentligen är den som gör hela filmen med sin fullständigt tysta men desto mer överväldigande personlighet. Tidningen Observer har menat filmen vara den mest dynamiska film som någonsin gjorts i England.

Tillbaka till Ayn Rand och hennes passioner, apropå Carol Reeds-Joseph Conrads yttersta passionssaga: Hon dramatiserade Chris Massies roman med en oförglömlig kärleksfilm som resultat, en av de mest smäktande som gjorts och med en dundereffekt som fullständigt överraskande slut.

Den intrikata historien är i all korthet följande: under kriget vill en soldat skriva brev hem till sin fästmö men är dålig på att skriva, så han ber sin kamrat (Joseph Cotten) hjälpa honom. Alltså skriver Joseph Cotten kärleksbreven, som sedan hela filmen handlar om. Han blir skottskadad och hamnar på sjukhus i England, men efter sin konvalescens och efter krigsslutet reser han hem till Amerika och får då veta, att hans kamrat, som han skrev breven för, gifte sig vid hemkomsten med sin fästmö för att sedan bli mördad på ett outredbart sätt. Fästmön-hustrun (Jennifer Jones) påträffades blodig vid den döde makens sida i deras hem men kunde inte redogöra för vad som hänt och visade sig otillräknelig. Hon ställdes inför rätta, men då hon så tydligt inte var vid sina sinnens fulla bruk blev hon inte dömd utan i stället hänvisad till mentalvård.

Joseph Cotten ställs därmed inför en gåta som han naturligtvis vill utreda, då han känner sig medansvarig som kärleksbrevens författare. Han träffar Jennifer Jones, som kallar sig Singleton (romanens titel är ”Pardon My Simplicity”) och gör ett fullständigt menlöst intryck – ingen kan tro att det är hon som mördat sin make, och allra minst Joseph Cotten. Han beslutar sig ändå för att försöka utreda mysteriet men får inte just någon hjälp från någon, då det enda vittnet, Jennifer Jones, så totalt har förträngt alltsammans att inte en ledtråd finns tillgänglig. Han blir emellertid kär i henne och ger sig in på det hopplösa företaget att försöka återuppväcka hennes minne, hur smärtsamt det än är, och bit för bit börjar han komma sanningen på spåren.

Det hela är en tidlös kärlekssaga om både extremt innerlig kärlek och det yttersta kärleksbedrägeriet, om passioner och himmelsskriande besvikelser men återgivet på ett mästerligt psykologiskt sätt, för vilket

91

Ayn Rand har den största förtjänsten. Till detta kommer den smäktande musiken, som genomsyrar hela filmen och gör den ännu vackrare än vad den är. (”Love Letters” från 1945 i regi av William Dieterle.)

Ayn Rands stora roman Hon arbetade på The Fountainhead i sju år och började egentligen inte skriva den förrän hon redan hade tänkt ut och planerat varje detalj. Hon började med karaktärerna, och småningom tog det hela form.

Genom dess noggranna planering och beräknande omsorgsfullhet är den närmast arkitektonisk i sin konstruktion, och hur passande är det inte då att hela romanen är en roman om arkitektur! Men vilken arkitektur! Fastän den handlar om skyskrapor, så är det närmast en katedral som denna litterära tegelsten utgör. Naturligtvis blev den refuserad i åratal innan den kom ut, men när den väl kommit ut blev den ganska snart erkänd som det mästerverk den är och började genast intressera filmindustrin. Hon fick själv skriva filmmanuset, men även filmen kom inte till förrän efter ett antal år.

Vanligen brukar filmer utgöra en broschyr eller i bästa fall en illustration av den litterära förlagan, men i detta fall matchar filmen boken ganska bra, kanske främst genom att Ayn Rand själv fick skriva manuset. Ändå är det intressant att jämföra filmen med boken, och naturligtvis finns det en hel del i boken som filmen inte kunnat få med.

Filmen kulminerar i den stora rättegången mot arkitekten Howard Roark sedan han med noggrant placerad dynamit rivit ett helt kvarter som han själv ritat, men i boken förekommer det två rättegångar.

Den första rättegången mot honom handlar om ett tempel som han engagerats för att rita och bygga som ett slags filosofiskt universaltempel, medan resultatet blivit så olikt vad beställarna tänkt sig och så kontroversiellt i sin modernistiska extremism att de stämmer honom, medan han vägrar försvara sig, blir fälld och får byggnaden riven med stort skadestånd.

När han andra gången ställs inför rätta är situationen en helt annan. Hans kollega Peter Keating har bett honom rita kvarteret för honom och lösa alla dess problem, då Peter själv inte varit vuxen uppgiften och därför, som ofta tidigare, begärt hjälp av Roark, som ställt upp inför den utmanande uppgiften men på villkor, att hans ritningar följs till punkt och pricka utan några förändringar.

När kvarteret står färdigt visar det sig att andra intressenter än Keating ändå smugit in vissa förändringar här och där, så att det inte alls längre är troget ritningarna. Roark blir förbannad, anser kontraktet brutet och spränger alltsammans i luften. Hans skapande idealism har trampats under fötterna, och han anser sig ha rätt att hämna och hävda sin rätt som skapande konstnär.

I filmen blir denna rättegång den stora finalen, men i boken är den bara ett litet kort kapitel mot slutet, där dock Roark enkelt, tydligt och klart redogör för den skapande individens rätt mot samhället. Detta blir sedan utgångspunkten för Ayn Rands filosofi, som hon utarbetade under senare delen av sitt liv, hennes så kallade objektivism.

Emellertid kan man komma med kritiska synpunkter. Roark är hård och kall och nästan opersonlig.

Det är något frånstötande med honom, som om han hånade hela världen och föraktade den, vilket han också gör men utan att göra något väsen av det, då han är hopplöst men självklart överlägsen. Ayn Rand har försökt inkarnera själva skapelsekraften i denna fullständigt kompromisslösa arkitekt och göra honom till ett manligt ideal, och till stor del lyckas hon, men han förblir kall och nästan opersonlig. Hans skyskrapor är oändligt imponerande men kalla och hårda. Det finns nästan ingen mänsklig värme alls i hela boken. Hans skyskrapor och modernism må vara hur imponerande som helst, men de förblir kala och ödsliga.

92

För att förstå henne måste man gå till hennes tidigare bok, hennes första roman We the Living, som handlar om hennes egen bakgrund. Här är den verkliga uppgörelsen med det omänskliga samhället. Det är en fasansfull skildring i all sin konsekventa och stenhårda realism av det sovjetiska samhället på 20talet före Stalins entré, ett samhälle av bara fruktan, omänsklighet och hyckleri som ständigt blir värre, och som vältaligt framstår i hela sin absurda fasa inför Andrej Taganovs självmord. Han är själv den yttersta produkten av det sovjetiska samhället, en mönstersovjetmedborgare, högt uppburen och ett idealiskt föregångsexempel, men han blir samtidigt ett offer för hela den makabra bluffen av ett skräcksamhälle som krampaktigt försöker framställa sig själv som ett paradis, medan det bara är en köttkvarn som slukar sina medborgare levande. Romanen är inte självbiografisk, men den avslöjar på ett tidigt stadium redan i början på 30-talet och långt före Stalinprocesserna hela den morbida lögnen av det kommunistiska samhället, som genom sin omänsklighet är dömt från början.

Det var från detta samhälle Ayn Rand (Alisa Zinovjevna Rosenbaum) flydde som 20-åring 1926 för att skapa sig ett helt nytt liv och en helt ny personlighet som amerikanska, och det är svårt att i 1900talslitteraturen hitta en mera amerikansk författare än hon. We the Living är en realistisk skräckroman om den mest omänskliga tänkbara sociala verklighet som var ett faktum i Ryssland och ännu är det i Kina, men i denna roman finns det en hel del mänsklig värme, och dess kärleksskildringar är rörande och genuina. Bara inledningen i den andra delen, där hon skildrar Sankt Petersburg eller Petrograd, som det då hette, är en oslagbar kärleksförklaring till en stad, som man aldrig glömmer. Det är väl hennes enda men desto starkare utslag av poesi.

Men allt detta mördades för henne, romanens kärleksdrömmar förtärs av samhällets omänskligt grymma kollektivism, som urartar till en grottekvarn av robotar där alla är livegna slavar och dömda som offer, och båda hennes älskare förintas om dock på olika sätt – Andrej väljer självmord som den enda möjliga konsekvensen av sitt liv, medan Leo överlever men blott som apatisk skugga som aldrig mer kan bli sig själv, vilket nästan är ännu grymmare.

Hon fann ett nytt samhälle i Amerika, där hon fann frihet till att försöka förverkliga sina ideal, som så fullständigt krossats i Ryssland, men hennes skapande kraft och personlighet är ärrad och härdad och kallhamrad av erfarenheterna i Sovjetunionen. Den skapande kraften har överlevt och det heroiskt, men den traumatiska smärtan är hårt begraven under fasaden av kalla skyskrapors hårda och okänsliga överväldigande torn av iskallt stål.

”Shantaram” Detta var inne-boken bland västerländska resenärer i Indien under mina senaste resor där, en 933 sidor tjock ego-roman, där egot är milt sagt kriminellt. Dess värre är antagligen det mesta om inte rentav allt i boken sant. Den börjar när han kommer till Bombay 1981 efter att ha rymt från ett fängelse i Australien för avtjänandet av en dom på 19 års fängelse för väpnade rån i stor skala under lång tid. Efter ett havererat äktenskap, i vilket han förlorade sin dotter, blev han heroinnarkoman, vilket han finansierade med sin karriär som förbrytare.

Den kriminella verksamheten avtar inte i Indien. Tvärtom. Han engagerar sig i den undre världen i Bombay och etablerar där ett slags dubbelliv, där han dels driver en idealistisk klinik i slummen och dels arbetar direkt för maffian. Denna konsekventa dubbelmoral löper som en röd tråd genom hela romanen.

Omsider genom ”goda vänners” angiveri hamnar han i fängelse och utstår där så mycket han bara tål i

93

form av misshandel och slagsmål in absurdum, som för resten hela romanen är full av från början till slut – slagsmålen avtar aldrig, och uppstår det en paus söker han själv upp nya. Så kommer han också till Afghanistan där han slåss mot ryssar tillsammans med talibaner på den tiden. Han kommer lagom in i kriget för att se hur det kommer att sluta under våren 1989, och hans analys av det misslyckade kriget är kanske romanens skarpaste iakttagelser.

För övrigt kan man ifrågasätta romanens karaktär av konsekvent våldspornografi. Den är inte utan kärlek, huvudpersonen har flera kärleksaffärer som inte ens tar slut, men även dessa drunknar i de ständigt återkommande slagsmålen. Den blir säkert bra som film en dag, men som bok hade den blivit betydligt bättre om den koncentrerats till 300, max 400 sidor. Ljuspunkterna är intressanta och inte alls sällsynta, men som helhet är detta ingen litterär höjdare. Intressantast är den om man ser den som en rent dokumentär skildring och som tidsdokument.

Man har velat försvara den med, att den ger en unik bild av kriminalitet sedd från insidan. Det mesta handlar ju om huvudpersonens samröre och samarbete med maffian i Bombay, men vad man mest saknar i denna tegelstensroman är den minsta lilla glimt av humor. Det finns bara inte. Det finns filosofi och levnadsvisdom och erfarenhet men ingen självdistans alls och ingenting som lättar upp det kroniska våldstryckets monotona tjatighets erbarmliga bedrövlighet.

Mot slutet försöker han själv ta avstånd från maffian och dess mentalitet och beskriver den som ett slags fanatisk kallhamrad skrytsamhet, som ordet ”maffia” tycks ha sitt ursprung i. Skrytsamhet är aldrig sympatisk och aldrig mänsklig, det är inget annat än självförhävelse och hybris, som i längden måste straffa sig själv, och det är obegripligt hur denna företeelse kunnat bli så överväldigande i dominans i all samtida kriminallitteratur, som om maffiamentalitet var något beundransvärt, vilket det aldrig kan vara under några som helst omständigheter. Det är bara föraktligt i sin fåfänga och förkastligt i sin löjliga tomhet.

Motsatsen är då någon sorts ”ghetto”-mentalitet, som man finner spår av i slumavsnitten av romanen – här känner man faktiskt igen hela interiören från den gripande succéfilmen ”Slumdog Millionaire”.

Denna roman kommer dock långt i lä av Dominique LaPierres ”Glädjens stad” om spetälskeläkare i Calcuttaslummen, en unik och odödlig klassiker som alltid kommer att förbli aktuell och älskad. ”Ghetto”-mentaliteten finner man då hos den trägne arbetaren som sitter fast i fängelset av sin egen lilla värld, kanske en slum, kanske sitt skrå, om han är hantverkare, vilket han ofta är, men som i sin egen lilla värld dock bygger upp en pålitlighet och trygghet som ingenting kan skada. Han må vara begränsad i begåvning och livssyn, men han är mänsklig och sviker aldrig någon som litar på honom eller gett honom sitt förtroende. I maffiavärlden sviker alla varandra och det konsekvent, så att man aldrig kan veta vem som är vän eller fiende, medan i regel de flesta visar sig vara fiender, varför man till slut står fullständigt ensam, om man överlever alls, som författaren här Gregory David Roberts, efter att han dödat alla sina närmaste – eller fått dem dödade, som hans bästa vän taxichauffören Prabaker, en av romanens ytterst få sympatiska och intressanta personer, medan Didier Levy väl är nummer två. Alla andra kan man glömma.

Tsepon Shakabpas epokgörande arbete om Tibet Tsepon Shakabpa var finansminister i det fria Tibet fram till Kommunist-Kinas ockupation i oktober 1950. Redan då ville Dalai Lama gå i landsflykt till Indien för att slippa konfrontationer med den kinesiska

94

översittarmakten, men Nehru rådde honom att ändå återvända, försöka samarbeta med kineserna och ha tålamod. Han lydde och hade tålamod så länge det var möjligt, men när kineserna 1959 själva hade brutit alla sina överenskommelser och avtal, löften och garantier mot Tibet var det inte möjligt längre. Och Dalai Lama hade inget annat val än att gå i landsflykt när kineserna själva avfyrade de första granaterna i Lhasa i mars 1959.

Redan 1951 såg finansminister Tsepon Shakabpa utvecklingens omöjlighet och gick själv i landsflykt till Indien det året. När Dalai Lama anlände i samma ärende 1959 fick Tsepon Shakabpa genast det omfattande förtroendeuppdraget att organisera tibetanernas existens i exil i Indien, en uppgift som han löste med den äran. Emellertid var han redan till åren kommen, och efter några år drog han sig tillbaka med ålderns rätt för att tillbringa resten av sitt liv med studier och författarskap.

Det arbete som han åstadkom är antagligen den viktigaste existerande historiken över Tibet sedan dess förhistoriska tider. Han har noggrant källforskat och granskat alla uppgifter som han förmedlat i sin bok, så man kan lita på dem, och det torde inte finnas något historiskt arbete om Tibet som är lika noggrant underbyggt.

Hans historia börjar med de äldsta förhistoriska konungarna redan långt före vår tideräkning, medan han naturligtvis sedan koncentrerar sig på Tibets storhetstid under 600-800-talen, när själva Kina bävade för Tibets överlägsenhet och stränga regemente. Metodiskt går han igenom alla Tibets och Kinas gemensamma mellanhavanden och bevisar med historiskt källmaterial att Tibet alltid varit självständigt och att Kina aldrig haft någon rätt att ställa anspråk på Tibet, vars folk och kultur är helt väsensskilda från den kinesiska världen.

På vägen ger han mycket intressanta inblickar i Tibets inre problem och förvecklingar och dröjer sig självklart kvar vid den store femte Dalai Lama, som byggde Potala, ehuru det inte stod klart förrän långt efter hans död. Då hans regering varit så betydande doldes hans bortgång i åratal, och först när den sjätte Dalai Lama var mogen nog att tillträda och övertaga uppgiften som Tibets överhuvud accepterade och lät man det bli känt att den femte Dalai Lama var avliden, och vid det laget var även Potala, världens största och högsta byggnad under mer än 200 år, fullkomnat.

Naturligtvis är även hans samtidshistoria ytterst intressant, då han i princip varit med om allting själv – han är född 1907 och upplevde alltså den första kinesiska invasionen 1910 som barn, vilken han omsorgsfullt granskar och belyser med dess konsekvenser och totala fiasko, som gjorde att Kina i princip inte hade någonting att göra eller något inflytande alls i Tibet från 1911 till den kommunistiska invasionen 1950, under vilka knappt 40 år Tibet alltså var fullkomligt självständigt, oberoende och självförsörjande.

Boken utkom i sin första upplaga 1966 och är en bestående och viktig vittnesbörd, om inte den viktigaste, om Tibets faktiska egna suveränitet genom alla tider. 1966 var Kommunist-Kinas enväldige ledare med en högre folkmordsstatistik än Hitler och Stalin tillsammans Mao Tsetung 72 år gammal, när han satte i gång sin kulturrevolution som en sorts bekräftelse på sin regerings totalitära absolutism och universella destruktivitet, då den överlagda avsikten var att förinta all kultur i Kina och dess ockuperade områden, alltså Tibet och Turkestan, med en förödande total förintelse eller försök till förintelse av Tibets hela kulturarv och identitet som konsekvens, varvid drygt 6200 kloster och tempel förstördes och man försökte utplåna hela den tibetanska litteraturen med att bränna alla dess handtryckta böcker – endast 40% kunde räddas till Dharamsala.

Inte ens Tsepon Shakabpa med all sin klokhet och framsynthet kunde ana den förintelse och det folkmord som väntade Tibet när han avslutade sitt historiska verk om sitt hemland. Därmed är hans bok

95

ett unikt monument över allt det som Kina försökte att förinta utan att lyckas, då den enda väsentliga delen av Tibets kultur egentligen är andlig, medan kineserna bara kunde förstöra det som var materiellt.

Anna Politkovskajas testamente Hennes bok ”Putins Ryssland” skrevs inför hans andra ämbetsperiod 2004, när det andra utrotningskriget mot Tjetjenien redan hållit på i fem år. Den har knappast kommit ut i Ryssland, där den kanske kunnat cirkulera på underjordisk väg genom det gamla beprövade ”samizdat”-systemet genom mångfaldigande genom stencilering och kopiering, som man lärde sig att göra redan under Stalintiden, som blev den bestående tryckfrihetskloakventilen under hela kommunismen, (de flesta av Solsjenitsyns böcker spreds på det sättet,) och som man dess värre ser sig tvungen att återgå till under Putin. Vad han har gjort är nämligen att återupprätta den ryska enpartistaten, som om den inte redan åstadkommit tillräckligt mycket elände under Lenin, Stalin, Chrusjtjov och Bresjnjev.

Politkovskaja är ingenting annat än en renodlad journalist som hela tiden går rakt på sak med kompromisslöst sikte på sanningen, som hon aldrig ryggar tillbaka för att klargöra och noggrant dokumentera. Mer och klarare än någon annan insåg hon att det andra tjetjenienkriget ingenting annat var än en politisk fint för att stärka centralmakten genom att utmåla alla tjetjener som terrorister (ofta genom betänkliga terrordåd som från början misstänktes härröra från Putin själv bara för att misstänkliggöra tjetjener och skaffa fram en orsak till krig mot ett redan sönderbombat folk) för att ”nödvändiggöra” ett regelrätt krig som politiskt kuppmedel till att ”sammangjuta” nationen i ett korståg som alla måste vara med om – annars var man terrorist själv. Det hör till saken att de i väst som mest beundrade och uppmuntrade Putin i hans politiska envåldshärskarlater var Silvio Berlusconi och George W. Bush. Som historien intill tjatighet ständigt påmint oss om är åvägabringandet av krig det vanligaste sättet för diktatorer att försäkra sig om sin diktatoriska makt och tysta och utmanövrera oppositionen.

Följden därav är dock att Ryssland blivit fullständigt korrumperat igen. Under Gorbatjov och Jeltsin fanns det hopp för Ryssland om att kunna ta sig ut ur den klämman trots allt genom upprättandet av en fungerande demokrati, men det hoppet har begravts av Putin och hans nya statssystem, som helt enkelt är en ren maffiastat, där alla pengar och all makt ligger hos de rikaste oligarkerna som leder det enda partiet med nyckelpositioner över hela landet, en sjundedel av jordens yta, medan folket får frysa ihjäl, svälta ihjäl eller (som Tjetjenien) bombas ihjäl. Politkovskaja gör denna situation mer än övertydlig genom sina raka reportage om autentiska öden i Putins Ryssland från helt vanliga människor till medlemmar av maffian och ända ner till de mest förstörda liven i det helt självdestruktiva militärlivet, där människovärdet kanske är som lägst i hela Ryssland, som om det inte var lågt nog redan för alla ryssar som inte hör till maffiaeliten.

Särskilt uppskakande och aktualiserad blir Politkovskajas bok genom det faktum att hon själv blev mördad på Putins själva födelsedag av denna maffia, övertydligt som en födelsedagspresent till honom.

Det var inte han som dödade henne. Det kan ingen anklaga honom för, men det var det system som han själv infört och etablerat i Ryssland för undertryckande, tystande och avlägsnande av alla kritiska röster och all opposition.

Ryssland har låtit sig luras av Putin och låtit sig invaggas i den falska illusionen om ”den starka statens” säkerhet, som folket godtroget köpt av ren slentrian i hopp om någon möjlighet till skälig förnöjsamhet i tillit till ”den starka maktens” trygghet och övertygande försäkringar om att ”vi skall ta

96

hand om er”. Och sedan den kuppen lyckades har Putins nya enpartistat huvudsakligen bemödat sig om att hindra folk från att vakna upp till verkligheten av den reella terrorstat som råder.

Finns det då inget hopp för Ryssland? Bara om demokratin räddas genom att en opposition åter får leva. Som det är nu kvävs Ryssland av sin egen självdestruktivitet genom den enpartistat som återinförts och som redan 1917-1989 var ensidigt och fullständigt självdestruktiv med mest oskyldiga som offer.

Paradoxalt nog är Rysslands enda fungerande opposition det gamla kommunistpartiet lett av den gamle Zjuganov, och i dagens läge ser det inte bättre ut än att återinförandet av kommunistisk planekonomi med eliminering av alla möjligheter för en kapitalistmaffia skulle framstå som ett bättre alternativ än dagens totala rättslöshet, politiska hänsynslöshet och fullständigt tygellösa självsvåld hos den regerande våldsmaffian.

Arnaldur Indridason Betydligt intressantare är då denne islänning, som i motsats till de två ovanstående rätt förstår att tillvarata och framhålla mänskliga faktorer och nyanser. Hans romaner är formellt kriminalromaner, men de kriminella faktorerna framstår som ovidkommande detaljer mot de mänskliga skeendena och faktorerna. Arnaldur är mycket påverkad av Hitchcock samt av det svenska thrillerparet Sjöwall-Wahlöö (som även Jan Guillou bekänt sig vara lärjunge till men tydligen utan att kunna tillvarata deckarparets djupare psykologiska talanger), men han är helt och hållet islänning, och ingenting framstår starkare i hans skolning än just arvet från den stora isländska litteraturen.

Hans genombrottsroman heter ”Glasbruket” och har relativt nyligen också gjorts till film, medan ”Kvinnan i grönt” väckt ännu mera uppmärksamhet. Den tar upp kvinnomisshandeln som fenomen och presenterar detta sociala problem med obarmhärtigt påkallande av allmän uppmärksamhet – detta är något varje samhälle måste ta tag i. Skärpan i hans skildring är mer än nog övertygande realistisk och kan inte göras tydligare. Han är född 1961, och vi ser med intresse fram emot hans fortsatta produktion.

De svenska esoterikerna: En studie i civilkurage: Jüri Linas uppenbarelser Den första av dem var (pseudonymen) Henry T. Laurency, vars samlade skrifter utgavs av Lars Adelskogh i ett antal volymer, som han fick mycket skäll för och stämplades som rasist, fascist, nynazist och allt möjligt, medan han (liksom Laurency) egentligen bara är filosof, inte värre än Hegel, Schlegel och Nietzsche utan kanske snarare bättre. Den tredje av dem är estländaren Jüri Lina, som dock är helt koncentrerad på realistisk faktadokumentation, företrädesvis av obehagliga sanningar.

Det värsta som kan sägas om Jüri Lina är att man märker att svenska inte är hans modersmål. Sin brist på stilism kompenserar han med en extrem koncentration och nästan komprimering av de fakta han dokumenterar, så att läsningen av hans verk kräver intellektuell ansträngning. Hans böcker kan därmed förefalla en vanlig läsare som något massiva. Å andra sidan är han en rigorös för att inte säga petnoga faktaforskare, och han presenterar i allmänhet aldrig några fakta eller hypoteser utan referenser och källangivelser. Samtidigt kan man ibland få den uppfattningen att han tror på allt vad han läser. Man bör därför alltid ha ett bevakande öga för den nödvändiga tillgången till en nypa salt när man läser honom.

97

Han föddes och växte upp i det Sovjetockuperade Estland och är bara två år äldre än Fritänkarens redaktör och har därmed en liknande bakgrund som denne, som alltid känt ”finlandiseringens” verkningar över sig, medan Lina fått leva med det mera oförblommerade förtrycket. 1975 belades han med publiceringsförbud och måste sluta som journalist för att i fyra år försörja sig som nattvakt, tills han 1979 kom till Sverige 30 år gammal. Anledningen till hans sovjetiska bannlysning tycks inte så mycket ha varit hans penetrerande och avslöjande journalistik som hans forskningar i UFO-mysterierna, vilka i Sovjet var belagda med sträng sekretess.

Hans största och viktigaste böcker är ”Under skorpionens tecken”, ett skakande avslöjande av Sovjetunionens dolda historia, och ”Sovjets inflytande i Sverige”, som för oss svenskar väl är hans intressantaste läsning. I ”Under skorpionens tecken” framträder han som en värdig arvtagare till Alexander Solsjenitsyn i sin kompromisslöst klara nästan plågsamt realistiska skärpa, där man nästan tycker sig känna igen Solsjenitsyns personlighet. Han avslöjar bakgrunden till revolutionen, dess finansiärer och vilka som gjorde den möjlig, och dess ledande aktörer och vad de egentligen var för sorts människor. Lenin framstår som värre än Stalin, och Trotskij framstår som värre än Lenin. Det var Lenin som instiftade Gulagarkipelagen, och det var Trotskij som etablerade den röda terrorn. Det är magstark läsning alltigenom med hänsynslösa pinsamma avslöjanden hela vägen fullständigt vederhäftigt belagda med källhänvisningar och faktareferenser – Bertrand Russell, som reste i Ryssland 1920, bekräftade då som ögonvittne i princip allt det värsta som Jüri Lina belyser 70 år senare. Läsupplevelsen är omtumlande, och man kan efteråt aldrig mera se på Ryssland med samma ögon som tidigare, samtidigt som man äntligen lärt känna och förstå det bättre.

När Jüri Lina kom till Sverige märkte han till sin förskräckelse att Sverige led av samma repression och åsiktsförtryck som Sovjetunionen om dock under mildare och mera förtäckta ”mer demokratiska” former. Om man inte passade in i det svenska systemet med korrekta åsikter, attityder och inställningar var man pantad, automatiskt utesluten ur samhället, marginaliserad och hänvisad till ett intellektuellt ”Sibirien”, då systemet helt enkelt inte kunde acceptera individualism. Detta går Jüri Lina in på i ”Sovjetiskt inflytande i Sverige”, där han noga analyserar tillståndet, ställer diagnos på dess skadeverkningar, avslöjar det regerande etablissemangets inskränkta dubbelmoral och de socialdemokratiska regeringarnas efter Erlander otroliga slöseri med resurser på företag utomlands i företrädelsevis kommunistiska länder som i princip alla gick med katastrofal förlust, medan dessa kommunistiska regimer tacksamt tog emot svenska medel som bidrag till korruption och slöseri. Det är en mycket hälsosam ögonöppnare för vad som försiggått i vårt land sedan 1969 genom ideologiskt enkelriktade, ensidiga och förblindade socialistiska regeringars inkompetens till upprepade risker för kantring och ruin för landet.

Hans starkaste intresse är dock något helt annat. Just Estland har varit hemsökt av alldeles formidabelt mångfaldiga UFO-fenomen, författaren har själv konfronterats med ett UFO, vilket sannolikt märkt honom för livet, varför han ägnat detta område ett rigoröst intresse och utforskningar. Han har skrivit två böcker i ämnet, och den senare (från 1992) slutar med en allmän uppgivenhet inför den totala obegripligheten av fenomen som helt enkelt inte kan fattas. Han tar upp en oändlig mängd av dessa fenomen, allesammans väl dokumenterade och realistiskt bekräftade på ett eller annat sätt, vanligen genom fotografier eller fler ögonvittnen än ett. Det mest förbryllande är att fenomenen är så oerhört varierande och mångskiftande. Ufonauterna ser aldrig likadana ut, deras storlek och utseende varierar mellan jättar och dvärgar med extremt varierande längd på armar och ben (om de har några alls) med utseenden ofta med tre ögon, ögon utan pupiller, näslöshet och öronlöshet, springor i stället för munnar,

98

extremt stora huvuden eller knappt något huvud alls med bara ögon, medan även helt mänskliga ”humanoider” även förekommer, som kan vara hur vackra som helst, ofta med långt blont hår. Även rymdskeppens utseenden varierar extremt, från ”bananer” och ”cigarrer” till helt konventionella ”vanliga ” tefat, i regel med glaskupoler, ibland med ”ben” men ofta svävande utan – i all korthet förekommer alla tänkbara former och typer – och otänkbara.

Det mest förbryllande är att både dessa humanoider och deras farkoster på ett kort ögonblick helt kan skifta form och utseende. En liten farkost kan förefalla oändligt stor inuti, som om dessa humanoider kunde manipulera med dimensionerna och även med tiden – de kan få klockor att synas gå baklänges och få en lång tidsrymd att inte bli längre än några minuter – Rip van Winkle-fenomenet fast tvärtom. Kort sagt, ingenting stämmer, ingenting kan förstås eller förklaras med våra jordiska och Newtons lagar, och till och med Einstein förefaller att bara ha varit deras hemlighet avlägset på spåren.

Den goda nyheten är dock att de tycks ha samma mänskliga natur som vi själva. De krockar med skorstenar, de snavar på farstukvistar, och de bär sig barnsligt åt när de blir arga, som när de ställer en bondes traktor upp och ner när hans näsvishet förargat dem. Fastän de enligt egen utsago ligger 3-4000 år före oss i utvecklingen är de alltså ändå precis lika mänskliga. Den mänskliga naturen tycks därmed ändå vara universums högst utvecklade varelse.

Den berömda och ökända Roswell-incidenten i Nevadaöknen, när ett tefat havererade 1947 med skadade ufonauter ombord, ägnar han en hel sidas utförlighet. Han tar även upp fallet med kidnappningar – i USA hävdar tiotusentals att de bortförts av UFOs, vilket de alltså nästan samtliga inte kunnat bevara något minne av, då ufonauterna tydligen är noga med att utplåna dödliga människors minnen av deras UFO-resor. Några kommer dock ihåg en hel del ändå. Ufoiterna nyttjar inga stimulantia, de varken röker eller dricker något, de behöver vatten, då de flera gånger setts tanka bassänger och sjöar tomma upp i deras svävande farkoster, men de dricker absolut inte blod, som de gjorde enligt H.G.Wells’ ”Världarnas krig”. De bortför inte människor mot deras vilja utan kommunicerar alltid en inbjudan. Om vederbörande tackar nej får det vara, men de hotar ibland med: ”Du kommer att ångra dig!” Syftet med deras besök här tycks i första hand vara att försöka hjälpa mänskligheten framåt i utvecklingen. De tycks ha blivit väldigt alarmerade av atombombens användning 1945, och atomvapnens kvarvarande arsenaler tycks utgöra en ständig källa till oro för dem. Människan är för fixerad vid våld och sex, vilket hon måste utvecklas och utbildas ut ur.

Vi får anledning att återkomma till detta ämnesområde.

Det var några inblickar i Jüri Linas oerhörda kunskaper och faktasamlingar, som han oavlåtligt bygger vidare på och numera helst presenterar genom filmer. Han turnerar i hela världen och håller föredrag. I oktober kom han till Göteborg, och det var ett sant nöje att stifta bekantskap med denna imponerande vitala sanningssträvare.

Michael Baigents nya bok Michael Baigents nya bok är från 2006 och heter ”The Jesus Papers”. Liksom hans första stora bestseller tillsammans med Richard Leigh och Henry Lincoln, ”Holy Blood, Holy Grail” från 1982, vars innehåll utgjorde grunden för Dan Browns rekordbestseller ”Da Vinci-koden”, faller ”Jesusdokumenten” under kategorin ”historia – kontroversiell kunskap”. Bakom boken ligger 20 års arbete som forskare, arkeolog, upptäckare, spårhund, historiker och lärare. Varje kapitel i boken (14 stycken) är som en avhandling för

99

sig och rör sig över världens historiskt mest intressanta platser, Mellanöstern, Egypten, Indien, Turkiet, Grekland och Italien. De intressantaste kapitlen är de om Egypten, som författaren menar att utgjorde den viktigaste bakgrunden för Jesu verksamhet samt även området för det största arkeologiska och historiska intresset.

Ett kapitel ägnas åt inkvisitionen och dess härjningar på den helige Dominicus initiativ från 1200-talet, helgonet som genomdrev folkmordet på katharsekten i södra Frankrike, ett hederligt sällskap som menade sig veta mer om Jesus än Vatikanen, det första avsiktliga folkmordet i historien, följt av förföljelser mot tempelriddarna, Spaniens judar, all världens så kallade häxor (enbart kvinnor) och så vidare, kulmen av kyrkans groteska och sjukliga utveckling genom sin dogmatiska fixering och intolerans med ett etablerat och systematiserat vansinne som bara nazismen kunnat uppvisa maken till. Bokens främsta mission är att genom bevis och logiska argument påvisa hur kristendomen och dess kyrka gick fullständigt fel från början, främst genom konsekvenserna av schismen mellan Jakob, Jesu broder, församlingens ledare i Jerusalem, som aldrig menade sig vara något annat än jude, och Paulus, som skenade iväg med sina egna delvis helt förryckta föreställningar.

Boken slår fast att Jesus inte var någon unik företeelse, att han kom från en sekteristisk bakgrund där ”Guds son” var ett allmänt begrepp som använts redan långt före Jesus inom brödraskapet (med bevis från Dödahavsrullarna), att han med största sannolikhet överlevde korsfästelsen, som var ett ”spel för gallerierna” för uppfyllandet av alla Messiasprofetiorna och etablerandet av honom som sådan, alltså ett rollspel, och framför allt att Jesus själv förnekade sig vara gudomlig utan ”bara en människa” i ett autentiskt brev till Sanhedrin, där han försvarar sig mot anklagelser av att vilja göra sig till Gud. Ingenting i något evangelium utgör något underlag för att han skulle ha varit mer gudomlig än någon annan. Hans ”gudomlighet” var ett påfund av Paulus, i vilken fälla senare bibelcensorer som Hieronymus och Augustinus gick.

Vad boken inte tar upp till närmare kritisk granskning är Jesu eventuella verksamhet i Indien. Graven i Kashmir nämns i förbigående. Ej heller tar den upp de fantastiska uppgifterna om att man faktiskt kunnat uppdaga Jesu blod vid Golgata och gravgrottan och därav kunnat utreda hans DNA med det sensationella resultatet, att han bara tycks ha haft 24 kromosomer mot normalt 46, vilket tycks indikera, att bara hans moder var av mänsklig ras – vilket faktiskt skulle förklara en hel del! Han tar även flyktigt upp teorin om möjligheten av hans sexuella relation och eventuella barn med Maria Magdalena, som tycks ha varit lika initierad i vissa egyptiska mysterier som Jesus, egentligen Jeschúa eller Josua. Ingenting kan bevisas varken för eller emot, så författaren nöjer sig med att ställa frågan: ”Varför inte?” Däremot tycks han förevisa nästintill hållbara bevis för att Jesus definitivt var i livet och verksam ännu år 45. Hans verkliga födelseår verkar sannolikast ha varit år 6, det år då skattskrivningen ägde rum, medan året för korsfästelsen snarast tycks ha varit år 36, varefter Pontius Pilatus återkallades från Jerusalem och förvisades senare samma år.

Boken är väl skriven, bitvis olidligt spännande, den frestar till omedelbar sträckläsning, dess kryddor av underfundigheter och försiktig humor är effektiva och bestickande, och den är kanske ännu bättre och intressantare än ”Holy Blood Holy Grail” och definitivt överlägsen alla hans böcker där emellan.

Bill Brysons fantastiska värld ”A History of Nearly Everything” är väl hans mästerverk, där han egentligen går igenom allt vad vetenskapen vet eller tror sig veta, med tonvikt på människans bakgrund, alltså jordens hela geologiska

100

historia under miljarder år, där människan bara framgått under detta skapelsedygns sista sekunder. Före det går han igenom även hela universums historia, enligt de aktuellaste teorierna.

Bokens styrka är dess utomordentliga spirituella stil, som utmärker alla Brysons verk, som aldrig upphör att vara trollbindande underhållande. Han har lyckats med att i princip göra hela vetenskapens värld lättfattlig och tillgänglig för vem som helst. Den torraste vetenskap blir under hans bearbetning till oemotståndligt kvalificerad underhållning, där han aldrig missar en poäng. Vetenskapens historia illustreras också genom att han belyser alla de ledande vetenskapsmännen, deras insatser och egenheter, deras tokerier och tragedier, vilket tar ner dem på jorden och gör dem mänskligt begripliga. Porträtten av Isaac Newton och Carl von Linné är oförglömliga i sin bisarra och avslöjande humor, medan andras tragedier framstår som direkt hjärtknipande, som Carl Wilhelm von Scheeles och Henry Cavendishs, båda helt misskända och nästan aldrig upptäckta och erkända som universalgenier förrän det var för sent.

Ju närmare vår egen tid han kommer, desto allvarligare blir tonen, och den raljanta underhållningstonen blir gradvis en annan med en allt syrligare skärpa. Vad håller vi på att göra med den planet och den natur som har gjort vår existens möjlig? I det sista kapitlet tar han upp fallen med djurarter som vi själva helt avsiktligt har utrotat, den ena efter den andra, och hur det har gått till helt utan motiv eller mening. Han ställer inte frågan: Har människan som art rätt att fortsätta existera på bekostnad av andra arter? Men tendensen går oavvisligt i den riktningen. Om människan hotar skapelsen måste själva människan ifrågasättas.

Ken Folletts nya roman Den heter ”Giganternas fall” och handlar om första världskriget, i vilket ett antal familjer från England och Wales, Ryssland, Tyskland och Amerika blir indragna, vilkas öden småningom flätas samman mer eller mindre. Det är en förvånansvärt ytlig roman trots sina massiva 900 sidor, alla karaktärerna och till och med aristokraterna blir aldrig mer än typer, medan bara president Wilson och Lloyd George, i synnerhet den senare, förlänas något djupare inträngande i karaktären. Lloyd George utvecklas från vänsterpacifist till den ledande genomföraren av världskriget och framstår som bokens mest levande person. Porträttet av Wilson är mera tragiskt och melankoliskt av en från början sjuk och bruten man, som trots hjärtinfarkt blir president och mot sin vilja tvingas med i världskriget, uppammar sina yttersta personliga resurser för att åstadkomma Nationernas Förbund som ett försök till försäkring mot att det någonsin kan bli krig igen – och ser alla sina ansträngningar stranda mot amerikanernas provinsialism och sin egen otillräcklighet – och slutar som en dubbelt bruten man som redan ser det andra världskriget komma.

Det intressantaste skeendet i boken är dock det revolutionära i Ryssland, som följs från början med den blodiga söndagen 1905, när tsarens livvakt öppnade eld mot en fredligt demonstrerande folkmassa medan tsaren själv var bortrest – i själva verket var demonstrationens ledare fader Gapon en agitator som förförde massorna i en avsiktlig provokation mot överheten för att i propagandasyfte åstadkomma martyrer, vilket mera dolda skeende under ytan författaren missar helt, liksom de stackars offrade demonstranterna. Varken Kerenskij, Lenin eller Trotskij skildras annat än ytligt, och förvånansvärt nog ägnar författaren mordet på tsaren med hela hans familj inte ett enda ord utan förbigår det med samma tystnad som Lenin ville att världen skulle strunta i det med.

Behållningen av boken blir därför liten och framstår nästan som en besvikelse, medan egentligen bara inblickarna i vad president Wilson och Lloyd George höll på med gör den läsvärd.

101

Ian McEwans senaste romaner Den förra är en kort novellaktig historia om ett ungt äktenskap med titeln ”På Chesil Beach”. Det unga paret är nygifta och osäkra på sig själva och vet inte riktigt hur de skall begå sitt äktenskap och trevar sig fram längs krångliga känslovägar som i blindo, vilket återges med för författaren typisk utomordentlig psykologisk skärpa av stort intresse. Emellertid handlar den lilla romanen mest om musik och hur denna spelar en avgörande roll för det äktenskapliga problemet i detta fall. Hon är musiker och håller på att göra karriär som violinist, och alla den lilla romanens musikaliska inblickar bidrar till dess utomordentligt fascinerande karaktär och skeende. Han är föga musikalisk, och det är det det hela faller på: han fattar aldrig vad hon menar. Hon försöker ändå lösa situationen och kommer till slut fram med ett sinnrikt kompromissförslag till deras äktenskapliga dilemma, som ingen vettig eller normal man egentligen borde ha kunnat avvisa, men han gör det och går sedan ogift genom livet grubblande över vad hon egentligen menade och obotligt förolämpad av sin egen brist på förståelse. Det är en liten men intensiv och ytterst innehållsrik äktenskapsroman om det eviga äktenskapliga dilemmat, att alla äktenskapliga situationer kan lösas men löses ändå inte.

Den senare heter på svenska ”Hetta”, vilket är en fyndig och dubbelbottnad titel, medan originalet bara heter ”Solar”, vilket är vad romanen handlar om: solenergi. Det är en ytterst aktuell roman om hela det globala klimatproblemet och solenergins roll som trolig nyckellösning. Forskaren Michael Beard, nobelpristagare, framstår som banérförare i frågan medan hans kollega Tom Aldous har ihop det med hans fru, som är hans femte äktenskap, som han själv klart inser att är färdigt. Affären leder till en oväntad kris med rättegångstrauman som följd, varefter Beards karriär kulminerar medan han fortsätter att skaffa sig nya älskarinnor och får till och med en dotter med en av dem.

Som alltid i McEwans böcker uppstår det nya situationer av totalt överraskande karaktär som vänder upp och ner på alltsammans, och så gör det även här om och om igen. Slutet är förintande, när hela Beards karriär ligger i ruiner medan det enda han har kvar är den trots allt förekommande kärleken hos honom för sin dotter – allt annat, karriären, framgången, nobelprisglorian, trovärdigheten, hans damers trovärdighet och tillit till honom, allt har förintats.

Romanen är ytterst läsvärd genom sin aktualitet och vädring av samtidens globala problem, samtidigt som den är en minst lika mänskligt givande och intressant roman som den redan filmatiserade ”Försoning”.

Apropå Jan Fridegård Det kom ett mail…

– Tänkte bara berätta för dig om en intressant sak som hänt mig nyligen. Och eftersom det handlar om en känd svensk författare, tänkte jag att du kunde vara intresserad! Det gäller Fridegård. Kanske har du som många andra bara betraktat honom som "en av arbetar- och statarförfattarna". Eller "avfärdat" honom som spiritist, vilket ju en del gjort. Själv visste jag inte mycket mer än vad denna etablerade syn förmedlat.

Visserligen hade jag läst ”Lars Hård” i gymnasieåldern och kom ihåg att jag då tyckte om den, men hade inga andra minnen. Och jag var knappast förberedd på det som väntade mig i våras då jag plötsligt fick tydlig ledning att läsa Fridegård.

102

Det började förra hösten med att min son Tomas i Göteborg försökte beställa Fridegårds vikingatrilogi till min födelsedag eftersom han trodde att hur den skildrade framväxandet av kristendomen borde intressera mig. Han har läst mycket Fridegård och gillar honom. Nu beställde han dessa böcker som dock av någon anledning inte kom trots att han föresökte flera gånger. Istället köpte han därför en helt annan bok. Alldeles ovetande om dessa försök skulle jag några månader senare slänga papper i tidningscontainern en bit hemifrån och fann då att någon hade placerat tre tillsynes nya böcker högst upp i tidningshögen. När jag tittade närmare efter såg jag att det var tre böcker av just Fridegård. En av dessa var just från vikingatrilogin, en annan var ”Porten kallas trång” och den tredje ”Lars Hård” som var den enda jag då kände till. När jag sedan berättade detta för Tomas och fick höra om hans misslyckade beställning blev jag förstås både förvånad och glad. För tydligare än så får man sällan ledning! Och jag kan i efterhand konstatera att detta sätt nog var det enda möjliga för att få mig att läsa Fridegård! För hade trilogin kommit fram som Tomas planerat, hade jag definitivt bara börjat läsa lite förstrött i den första delen och stannat där! För med facit i handen kan jag nämligen konstatera att den inte var tillräckligt intressant för att jag då skulle ha fortsatt! Nu med "ledningen uppifrån" blev det en helt annan sak! Och en ytterligare rolig bekräftelse kom när jag fann en hel serie med Fridegårdböcker; 25 st som getts ut på 1970-talet av Wahlström-Widstrand på ett loppis fem minuters promenad hemifrån, och som jag bara betalade 250 kronor för.

Sedan kompletterade jag med några ytterligare inköp på nätet så att jag fick tag i så gott som alla hans ca 35 böcker. Nu har jag läst dem, och flera av dem två gånger. Och jag förstår också varför jag behövde läsa dem. För Fridegård visade sig vara en riktig själsfrände som jag omedelbart kände förtroende för.

Och han är främst av allt en andlig sökare. Officiellt är han förstås "bara" arbetar- och statarförfattare, men det är väl inte annat att vänta sig i ett sekulärt land som vårt. Finns inte Gud, kan ju inte heller ett gudssökande tas på allvar! Och nästan alla kristna avfärdar honom som spiritist eftersom hans förutsättningslösa sökande även ledde honom in på ett antal seanser på 50-talet.

Hur var det då med Fridegårds hårda kritik av kyrka och kristendom? Jo, den är hård och rättvis. Men Fridegård är i motsats till så många andra ärlig och öppen nog att erkänna "sanningen" oavsett varifrån den kommer! Se t ex i bifogade citatsamling hur han beskriver "mötet" Nathan Söderblom. Det som är särskilt intressant med alla hans böcker är den självrannsakan som genomsyrar dem. Visst är han hård och skoningslös i sin kritik mot samhälle och "överheten", men ännu hårdare är han alltid mot sig själv!

Och han kritiserar ingen annan utan att först låta samma "dom" gå över sig själv. Dessutom är han som sagt fullständigt ärlig i sitt sökande och redovisar öppet, särskilt i sina senare böcker, många intressanta dialoger mellan "höga och låga röster" inom honom själv. Hans söker absolut Gud, men gör aldrig anspråk på att förmedla något sådant.

När jag nu läste alla Fridegårds böcker gjorde jag det i stort sett i kronologisk ordning. Och då jag ju inget visste om hans andliga sida, roade jag mig med att i början nedteckna diverse "andliga citat" från läsningen. Fast så småningom upptäckte jag som sagt att hela hans inställning utgjorde ett "andligt sökande", så att det hade blivit nödvändigt att ibland nästan skriva av hela böcker om jag ville vara konsekvent! Så citaten är bara från de tre eller fyra första böckerna tror jag; möjligen några till. Dessutom en liten historia, Aprildag, från boken ”Larsmässa”.

Som ganska ensam i mitt idoga sökande blev jag förstås glad över denna nya och oväntade bekantskap med en själsfrände som jag vet att jag har en hel del att lära mig av. Fast att ha fått böckerna på just ett sådant sätt betyder kanske ännu mer. För det blir då också en bekräftelse på att vara "sedd"!

Människor idag strävar mest till att bli sedda av varandra, och ofta av så många som möjligt, men att vara

103

sedd av Gud eller från "den andliga världen" är förvisso något helt annat och betydligt mera värt! Åtminstone om man söker sanningen.

Liksom jag själv hade Fridegård ingen längtan ut i världen, utan han nöjde sig med att "gräva där han blev placerad". Tror att han bara gjorde en enda resa utanför Norden. Det var en resa till Tjeckoslovakien i mitten av 60-talet då han blev utvald till något slags kulturellt ombud och accepterade med tvekan. Han berättar om den resan i boken ”Tre stigar” (1967). Så Fridegårds resor går istället "inåt", även om han förstås skriver mycket om trakten kring Enköping där han växte upp.

Så man kan nog säga att ditt eget resande och dina spännande resereportage står i stor kontrast till det som Fridegård skriver om. Och ibland kan jag undra lite över vad du egentligen söker efter under alla dina resor! För på många sätt tycks ju erfarenheterna under dina resor upprepa sig en hel del. Detta inte alls sagt som kritik, utan jag är mest förundrad över din drivkraft år efter år! För själv räcker min drivkraft inte längre än till de närmaste omgivningarna! Och när jag läser om alla praktiska problem som uppstår under dina resor förundras jag över att du trots allt orkar fortsätta.

Nu en helt annan sak. I majnumret av Fritänkaren står under rubriken Uppbrott en karaktäristik av Sverige och svenskarna som Maja gav. Den kritiken förefaller otvivelaktigt både sann och träffande. Fast jag vill förstås inte nöja mig med att detta konstaterande, utan frågar mig varför det nu har blivit så! För det är just sådana frågor jag nu sysselsätter mig med. Och jag tror att det finns ett samband med "övergivandet av Gud"; alltså sekulariseringen som nog gått längre i vårt land än någon annanstans.

Oavsett vad man kallar Livets källa och upphov, går det nog inte att komma ifrån att vi ständigt är beroende av denna urkälla till liv. De som vet säger att vi ständigt tar emot liv från denna källa, och gör vi inte det dör vi! Detta gäller såväl individer som länder. Stänger vi dörren till Gud, avskärmar vi oss också från delar av livet. Fast vi har idag kollektivt blivit så indoktrinerade att vi inbillar oss att vi istället vunnit något på att "säga nej till Gud"! Det är en enorm illusion. Och det stereotypa i vårt folk, liksom beroendet av regler och statistik är en direkt följd av att vi just stänger dörren till Gud. Idag påminner nog vår officiella attityd till religion och andlighet en hel del om den som förr rådde i Sovjet. Nämligen att sådana former av vidskepelse och övertro behärskade människorna innan de blev upplysta av vetenskapen! Idag behövs den självfallet inte längre!

Dessa ensidiga påståenden kanske verkar lite provocerande, men det handlar bara om ett spontant uttryck av mina tankar där jag just nu befinner mig! Så det handlar alltså inte om att jag söker någon form av bekräftelse eller ens vill ha gensvar! Självfallet får du gärna svara, men jag söker som sagt ingen dialog ” ”Tack för detta, Klas. Mycket intressant. Bara en kort kommentar mellan varven: Jag har inte läst mycket av Jan Fridegård själv, men det lilla jag läst, främst "En natt i juli", blev jag oerhört imponerad av, och jag ser fram emot att när jag får tid äntligen kunna läsa mera av honom. Jag har alltid haft den djupaste respekt för honom, inte minst för hans andlighet, som åtminstone på sin tid var unik i Sverige.”

Det blir förvisso anledning att återkomma till Fridegård.

Det intressantaste med detta mail var dock hans undran över att jag år ut och år in (nu under 22 år genom 34 resor) underkastat mig svårartade prövningar och strapatser för ett okänt syftes skull och hans frågan vad som driver mig. Jag mindes då min Kashmirivän i Delhi, som skämtsamt frågade mig om jag visste vad Indien betydde. Jag kunde inte ana vad han menade, men svaret var: ”Never again!” – ”Aldrig

104

mer!” Jag mindes också min tyska turistvän för länge sen på Indira Gandhis flygplats, som svårt medtagen menade, att ”resa i Indien är ett hårt arbete”.

Vad som varje år drar mig tillbaka till detta förskräckliga land är dess andlighet. Vi har ingen sådan andlighet i Europa. I synnerhet Sverige är ett extremt sekulärt samhälle som i praktiken nästan utesluter andlig strävan och verksamhet, vilket dess ökända kulturfientlighet understryker. Jan Fridegård strävade i motsatt riktning och blev för detta förtalad och föraktad, liksom Dag Hammarskjöld när hans ”Vägmärken” kom ut. Närmast andlighet i Europa kommer man i Grekland genom dess alltjämt sedan Antiken levande filosofiska mentalitet.

I Indien startade den första skrivna kulturen, och världens äldsta levande religion har aldrig avbrutits eller ersatts där utan är efter 3000 år mera levande än någonsin med sin mysticism, symbolism, panteism och oöverskådliga mytologi, men denna religion kom från bergen. Ju högre upp i bergen man kommer, desto högre andlighet träffar man på, desto innerligare kultur, desto bättre människor och desto högre respekt för livet. Det är detta som på nytt drar mig till de högsta och vackraste bergen varje år, för förnyelsen av det andliga arv som jag bär med mig i själen och som i Göteborg nästan aldrig fått existera annat än i motvind och motgångar.

Därmed kan jag passa på att förtydliga Fritänkarens giv. Nästan alla dess skrifter finns tillgängliga på nätet i två versioner, dels på min hemsida i vanliga pdf, www.fritenkaren.se, och dels på issuu.com, www.issuu.com/lanciai/docs/, också i pdf men i annan layout, som både kan skrivas ut, laddas ner och läsas i vilken storlek man vill, som e-böcker, och allt är gratis.

Jag har aldrig varit någon affärsman och aldrig varit intresserad av pengar. Därför har jag aldrig gjort reklam för mig eller någonsin ägnat mig åt något sådant som marknadsföring. Det är kanske delvis mitt totala ointresse för profit som smittat av sig på de bokförlag jag under 45 år för sakens skull försökt få att ta hand om mina böcker, då jag aldrig velat vara påstridig, påtvingande eller påflugen utan bara försiktigt presenterat dem, medan förlagen överlever genom aggressiv marknadsföring, som jag är allergisk emot.

Emellertid får de nu svårare och svårare att överleva, då digitalismen håller på att slå ut dem eller åtminstone riskerar deras existens, medan jag där ligger tämligen långt framme och kan konkurrera med dem genom att själv sälja mina böcker gratis.

Novellerna och romanerna, reseskildringarna och essayerna behöver inte någon närmare förklaring, de följer sina genrer, medan dock dramerna kan kräva en förklaring. Nästan alla dessa dramatiseringar är av verk som redan är skrivna, vanligen romaner, till exempel Selma Lagerlöfs och Dostojevskijs, Victor Hugos och Robert Louis Stevensons, men de är inte bara pastischer. Dramatiseringen av ett redan skrivet verk intresserar mig inte alls om jag inte kan se hur jag kan tillfoga det andra finesser, nya infallsvinklar, extra ingredienser och något som kan lyfta fram det på ett nytt sätt. Så arbetade även diktaren bakom Shakespeare, hans Romeo och Julia och Otello var redan skrivna, men dramatikern såg hur han kunde göra det på ett annat sätt som kunde göra det hela ännu intressantare. Att filma en historia rakt av är inte intressant, men att berätta en historia på ett nytt sätt är alltid intressant, då det bidrar till att hålla historien inte bara levande men att ge den nytt liv och mera liv och ett ännu rikare liv.

Allt detta apropå Jan Fridegård.

P.S. från Klas Lundberg: “Såg också att du i senaste numret av Fritänkaren åter tar upp frågan om varför du reser till bergen i Asien! Och detta med behovet av andlighet i vårt land är ganska lätt att förstå. För jag upplever att det

105

ligger en tung grå filt över landet som effektivt hindrar det andliga ljuset att nå oss. Att denna spärr faktiskt finns kan nog de flesta som intresserar sig för andlighet intyga även om vi förstås ofta ser helt olika på orsaken till denna spärr.

Att vända till bergen för att känna andlighet är inget dåligt recept, och det är nog många som mer eller mindre medvetet gör samma sak som du. Det finns faktiskt också "vetenskapliga belägg" för att atmosfären är mindre belastad med "andlig förorening" när man kommer högre upp. Det finns också en definitiv gräns vid drygt 2000 m.ö.h, då atmosfären i princip är fri från andlig besmittelse. Kan dock inte här gå närmare in på vilka källorna till dessa fakta är, men dessa ger alltså en förklaring som bekräftar dina resors syfte!

Kom också att tänka på en annan författare som blivit "förföljd", och som du nog nämnt vid något tillfälle. Sven Stolpe var ju en färgstark och intensiv personlighet som talade lika väl som han skrev. Det fanns förstås flera orsaker till att han med tiden blev illa sedd av många kollegor och till slut portförbjöds i alla svenska tidningar, bland annat att han ju var impulsiv och frän i all sin kritik, men allra mest handlade det säkert om att han var kristen. Dessutom var han ju katolik men uppträdde knappast som en "kristen", eftersom han ju just var rätt dömande och oförsonlig. Men att han verkligen behövdes i kultursverige insåg många inte förrän senare. Har sett att några av hans främsta kritiker efteråt beklagade att Stolpe försvann från alla svenska tidningar. För han hade verkligen behövts under det röda 70-talet då i stort sett alla etablerade media var starkt vänstervridna. Jag kommer ihåg att en undersökning på 70talet av den "borgerliga" Dagens Nyheter visade att 21 av 22 huvudredaktörer då stod längre till vänster än dåvarande VPK! Så Stolpe var alltför ensam och hade verkligen behövts som motvikt mot alla rödskägg, som han själv benämnde dem!”

Svar: “Jo, jag hörde till Sven Stolpes beundrare, även om jag inte kunde låta bli att vara kritisk samtidigt - han hade en viss benägenhet för att skjuta över målet. Jag stod faktiskt i någon kontakt med honom, då han aldrig drog sig för att brevväxla med vem som helst.

Jo, vänstern förstörde Sverige i grunden redan under 60-talet, och det började med Olof Palmes insatser som skolminister. Sverige har aldrig återhämtat sig.”

KL: “När det gäller Palmes insats i fråga om skolans avveckling är den egentligen relativt begränsad.

Visserligen var han skol- resp utbildningsminister 1967-69, men då var alla viktiga beslut kring den nya skolan redan fattade. Den som i själva verket var allra mest ansvarig för katastrofen var ganska säkert Stellan Arvidsson som var sekreterare i 1946 års skolkommission som utarbetade det hela. Denne man som jag tidigare bara kände till namnet på tittade jag lite närmare på nu, och jag bifogar en intressant artikel om honom som nog förklarar en del.

Palme satte förresten själv ett av sina egna barn i antroposofernas Kristofferskola i Stockholm, så han var nog inte omedveten om problemen. Ändå är utvecklingen i västvärlden relativt parallell när det gäller skolan. Det är mest det att våra politiker som vanligt vill vara "bäst" och föregångare. Och som vanligt klarar sig de länder bäst som i stället håller emot de destruktiva impulser som kommer från de "dolda lömska källorna". Finland är ju ett utmärkt exempel på detta. De har i stort sett bara behållit samma skolsystem vi också hade i början av 1960-talet, och nu vallfärdar man dit för att se på undret!”

Så här skrev Ingmar Bergman om den svenska vänstervridningen 1968 (i utdrag): “För egen del tävlade jag aldrig med (Alf) Sjöberg. På teatern var han min överman, ett faktum som

106

jag accepterade utan bitterhet. Djupast träffad blev han antagligen av vår provinsiella kulturrevolution.

Hans bitterhet blev stor då han tvangs läsa att Dramaten borde brännas och att Sjöberg och Bergman lämpligen borde hängas i Tornbergs klocka på Nybroplan.

Det är möjligt att någon modig vetenskapsman en dag vågar undersöka hur vårt kulturliv skadades direkt och indirekt av sextioåttarörelsen. Den inser inte att deras insats var ett dödligt hugg mot en utveckling som aldrig får avskiljas från sina rötter. I andra länder, där flera tankar har lov att frodas samtidigt, likviderades inte tradition och utbildning. Det var bara i Kina och Sverige, som man hånade och förödmjukade sina konstnärer och lärare.

Jag blev själv, inför ögonen på min son, utkörd från den statliga scenskolan…” etc.

Ur Laterna magica, kapitlet om Dramaten (sid. 230 i pocketupplagan)

Jan Guilllous senaste skröna ”Men inte om det gäller din dotter” handlar om Saudi-Arabien och dess relation med USA och dess kopplingar med Al-Quaida. Det intressanta med romanen är dryftandet av detta problem med alla dess pejlingar och skarpa analyser av muslimsk mentalitet och amerikansk politisk dubbelmoral. Alla vet ju idag att terrorattackerna den elfte september 2001 genomdrevs av medlemmar av en arabisk familj som stod det styrande amerikanska etablissemanget och enkannerligen familjen och presidenten Bush mer än hälsosamt nära, och att amerikanskt stöd för dessa familjer och deras arabiska politik inte upphörde med 9/11. Det är denna problematik som Jan Guillou med intressant skärpa och framgång penetrerar i denna sin hittills sista Carl Hamilton-roman.

För övrigt är den lika träig som alla andra Carl Hamilton-romaner. Denna schablon-superhjälte saknar totalt alla mänskliga nyanseringar, han är mera stereotyp än James Bond och genom sin känslokyla och kallhamrade omänsklighet fullständigt odräglig. Bara för att informera mig om vad Jan Guillou skriver om, då hans faktapresentation alltid är lika imponerande, har jag läst samtliga tretton Carl Hamilton-romaner med samma totala avsmak för dem alla för den robotaktige huvudpersonens skull.

Han är helt enkelt inte trovärdig.

Jan Guillou framhåller att ingen svensk hjälte samlat flera läsare, vilket betyder att ingen svensk författare tjänat så mycket pengar på en romanhjälte som Jan Guillou på Carl Hamilton, som om ekonomisk framgång var det ultimata kriteriet på kvalitet. Detta är ren odräglig skrytsamhet och platsar bland vilken schablonartad maffiavåldspornografi som helst – jag tror inte heller att någon svensk litteraturserie varit så våldsfixerad som Hamilton-sviten.

Om ekonomisk framgång skall vara det enda ultimata kriteriet på konstnärlig kvalitet visar det bara hur lågt världens kulturella kvalitet har sjunkit. Var är idealismen och kärleken och romantiken och poesin? Var som helst i betydligt större doser än hos monstret Carl Hamilton.

Henning Mankells ”Kinesen” Även om hela mordintrigen i all sin överdrivna absurditet är fullständigt orealistisk och oövertygande är ändå denna roman kanske den bästa Henning Mankell har skrivit, för sin

107

utomordentliga spännvidds skull, där det inte minst imponerande är med vilken välorienterad insikt här Mankell åskådliggör den kinesiska situationen. Romanen tilldrar sig i Sverige, Kina, Amerika, Afrika (sydöstra, främst Mozambique, Mankells egen hemvist, varför inga observationer är mera relevanta i boken än dessa,) samt London, och omfattar alltså närmast ett så globalt perspektiv som möjligt. Som thriller betraktad är den oantastlig – varje detalj stämmer rent tekniskt och får sin förklaring, det förekommer inga lösa trådar och ingen oklarhet, utan intrignätet som sådant är fullständigt vattentätt.

Inte minst därför framstår romanen som en av författarens mest aktningsvärda.

Vad som däremot väcker en viss häpnad är den nästan tendentiösa troheten mot Mao. Han citeras i nästan varje kapitel, och huvudpersonen, en domare, ville i sin ungdom bli rödgardist och delta i en totalrevolution i kommunistisk-diktatorisk riktning för Sveriges del. Denna tendens är såpass tydlig, då flera andra personer i romanen delar den och ingen framstår som motståndare, att man måste utgå från att den är Mankells egen. Personligen har jag aldrig kunnat fatta hur någon kunde gå på Maos världsbedrägeri. Många av mina vänner blev under 70-talet vänsterextremister, kommunister, KPLM-rare och annat sådant, vilket fjärmade dem från mig, då jag i Mao bara kunde se diktatorn och folkmördaren, Tibets förintare och gudfadern för Nordkoreas och ”demokratiska Kampucheas” regimer, kulturrevolutionens grymma genomdrivare med förintelsen av all Kinas kultur och historia på programmet, kort sagt, världens genom tiderna mest brottsbesudlade och omänskliga diktator, som till och med försökte utrota fåglar och förbjuda all musik utom åtta aggressiva marscher. Hur kunde någon fatta tilltro till en sådan man och undgå att genomskåda monstret? Ändå hade han anhängare som Sartre och Godard, Alf Sjöberg och Ingmar Bergman förföljdes av sina elever som anammade Maos idéer om ”nödvändigheten att angripa alla lärare”, och tydligen var till och med Henning Mankell en trogen Maobeundrare mitt under den katastrofala kulturrevolutionen, under vilken så gott som alla Tibets kloster och tempel och bibliotek förstördes utan anledning. Mankell går beundransvärt djupt in på Kina och analyserar klokt dess tragiska historiska trauman och har en aktningsvärd förståelse för den outrannsakliga kinesiska mentaliteten, men han nämner aldrig Tibet med ett enda ord.

Vad han däremot gör är att utan krus ställa hela det moderna Kina på huvudet med alla dess monstruösa problem – mer än 100 miljoner arbetslösa lösdrivande bönder på väg in mot städerna som inte kan ta hand om dem, 90,000 lokala uppror om året (för fem år sedan) som ständigt eskalerar, en fullständigt grotesk miljöförstöring av alla vatten och städernas luft (Peking är nu världens mest förorenade stad) som resultat av Deng Xiaopings skenande kapitalism, kort sagt, hur världens största stat med en sjättedel av världens befolkning är på kurs mot kapsejsning, en kurs den hållit konsekvent sedan den Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989, när regimen satte in tanks mot folket.

Romanen väcker många frågor och borde ge anledning till diskussioner utan ände, men tyvärr tycks få svenskar begripa sig på romanen. Den har fått dåliga recensioner av kritiker som hakat upp sig på den sanslösa mordintrigen och därför missat romanens många poänger, och visst hade den kanske blivit bättre om den kriminella upptakten inte givits så groteskt överdrivna proportioner. Huvudskurken är förvisso övertygande, och sådana män finns det otaliga av i Kinas styrande kommunistparti, som fungerar som världens största och värsta maffia, men ingen sådan skulle kunna få någon annan till att uträtta vad han gör för sin överkollega med sådan perfekt och osårbar precision i en sådan grotesk omfattning och komma undan med det utan att något misstag begås eller någonting klickar. Endast på den punkten brister Mankells romankomposition, då inte ens ondskan någonsin kan undgå att förmildras av mänskliga faktorer.

108

Den nya romanen om Afrika Birgit Berggreens och Dixon Sikabotas roman ”The Father of Andromeda” är något så ovanligt i vår tid som en brevroman men ytterst spirituell och givande som sådan. Samtidigt som den besjälas av en rent dokumentär prägel (den omspänner en relation på 30 år) för den in fängslande aspekter på såväl politik som religion, sociala förhållanden och ger fantastiska inblickar i det ’magiska’ Afrika med en helt annan sorts mystik och vidskepelse än på någon annan kontinent – voodoo kommer väl närmast men ligger även det långt ifrån de sällsamma andliga föreställningar som kommer fram i denna övertygande autentiska korrespondens.

Det är afrikanen som står för den överväldigande majoriteten av breven, och hans uttrycksfullhet är milt sagt gripande. Han ser upp till sin svenska väninna som en mor men förhållandet liknar mera som till en syster medan en varm platonisk kärlek hela tiden dominerar bilden. Man får följa med i alla den unge mannens kriser genom skolgången och utbildningen, i hans problematiska förhållanden till sin omgivning, genom sjukdom och dryckenskap men framför allt i det svåra förhållandet till den mycket brokiga och problematiska afrikanska verkligheten. Idi Amin och Mugabe kommer ständigt på tal liksom den påträngande aids-verkligheten, medan författarinnan framstår som en oas och möjligheten till hennes förstående vänskap som hans livs befrielse och stora lättnad. Genom trettio år får läsaren följa med i denna innerliga vänskaps utveckling och fascinerande vändningar, medan den dokumentära prägeln aldrig upphör att dominera bilden, varför boken påfallande mycket erinrar om Karen Blixens ”Out of Africa”, som ju också är en alltigenom innerlig beskrivning av livet i Afrika. Hennes bok handlar bara om Kenya, som också förekommer här, inte minst i samband med Obamas tillblivelse som president, men utgångslandet här är Zambia, tidigare Nord-Rhodesia. Blixen skildrar allting ur sitt perspektiv, medan Birgit Berggreen skickligt ser allting ur sin afrikanske väns perspektiv, vilket gör boken unik. Det är empati och medkänsla det handlar om hela vägen, vilket gör den till en så mänskligt tacksam läsning med ständiga utflykter ut i förtrollande episoder och utsvävningar både inom humorn och spiritualiteten, som utmärker det mycket lediga språket. Det är tusentals sidor av brevväxling som ligger till grund för den, som är skickligt redigerad på god engelska, som vem som helst kan njuta av och finna lättfattlig. Heder och ära åt en sådan välkommen bok som exotisk tillsats i bokvärlden, som idag just behöver helt nya impulser som denna. Kort sagt, högsta betyg utan tvekan.

Boken kan beställas av Trafford Publishing, www.trafford.com eller order@trafford.com.

Från 2010 års Bokmässa i Göteborg Sofi Oksanen belyste hur ex-Sovjetunionen ännu aldrig lyckats ta i tu med sina skuldtrauman efter Stalintiden (främst för Baltikums del) som ändå Tyskland och Japan lyckats bättre med. Hennes seminarium var det mest välbesökta jag råkade ut för men tämligen kaotiskt, ty denna nya lokal längst ut mot öster är ett tält, vari det inrymmes även ett kafé. Detta kafé låg precis bakom den väldiga föreläsningslokalen utan ljudisolering emellan, så att allt larm och slamrande och höga röster nästan överröstade Sofi Oksanen, som dock tog det lugnt, som om hon var van vid sabotage varje dag. Detta

109

distraherande buller med ständigt överraskande vändningar, framför från kafégäster som verkade förfriskade, ledde till att många gick under seminariets gång, fler än under något annat seminarium jag var med om. På grund av bullret kunde jag inte höra mycket av vad Sofi Oksanen sade, då hon dessutom talade lågt, och så var det väl för de flesta. Till saken hörde, att det var så många besökare, att många inte alls blev insläppta utan fick stå utanför, varför en del av dem tydligen tog in på kaféet och bullrade där.

Plåster på såren för detta fick man genom Ismail Serageldin, chef för Bibliotheca Alexandrina, det nya världsbiblioteket i Alexandria, som kom med den mest lysande föreläsning jag någonsin hört, där han på knappa 45 minuter presenterade detta gigantiska nya hypermoderna världsbibliotek med alla dess finesser, konsertsalar, datorer, otroliga resurser och utomordentliga arkitektur. Biblioteket har 6 miljoner internationella besökare årligen och står i digital närkontakt med ett liknande bibliotek i San Francisco med liknande världsledande resurser inte minst datamässigt, med vilket det utbyter digital information och uppdateringar dagligen, och det är uppfört på exakt samma ställe där det gamla antika biblioteket i Alexandria låg, då världens största, till vilket bland Antonius skänkte 200,000 handskrivna volymer för att glädja Kleopatra. Idag har den gåvan överträffats av den franska staten, som skänkt biblioteket 500,000 gamla unika böcker. Ismail presenterade som sin huvudsakliga ambition, att kunna förse vem som helst i världen med vilken tryckta bok som helst genom print-on-demand-tekniken för självkostnadspris. Det huvudsakliga kruxet var att Alexandria, trots sina antika lysande traditioner, ändå idag ligger i ett muslimskt land, där tryckfrihet och yttrandefrihet tyvärr ännu inte är någon självklarhet. De måste alltså ständigt se sig för och slingra sig för att klara sig undan islams tentakler, som naturligtvis ser biblioteket i Alexandria som en nagel i ögat på islams ideologimonopol i Egypten. Historien upprepar sig: detta var anledningen till varför de kristna för drygt 1600 år sedan mördade den sista bibliotekarien Hypatia i Alexandria och stängde biblioteket. Mycket på grund av Internet och dess möjligheter framför allt till stadiga internationella kontakter är dock chanserna för lärdomens överlevnad större idag än för 1600 år sedan. http://www.bibalex.org/Home/Default_EN.aspx Bokmässans andra dag bjöd på mera biblioteksseminarier, som i det lilla presenterade samma koncept som det stora biblioteket i Alexandria med betoning på mångspråkighet och Internet, och ett mycket intressant seminarium om Mannerheim som spion i västra Kina för mer än 100 år sedan, vars dagböcker från den 2-årsresan nu publiceras.

Seminariet leddes av John Chrispinsson i högform, som intervjuade Kaj Öhrnberg, Patricia Berg och Harry Halén. Den sistnämnde stod för Mannerheims dagböcker, medan de två föregående var i färd med att utge åtta volymer av den hittills helt okände Georg August Wallins reseböcker från sina resor i Arabien inkognito under 1840-talet – han torde ha hört till de första vita som lyckades besöka Mecka.

Mannerheims resor i Tibet och Öst-Turkestan företogs för övrigt under god vägledning genom Sven Hedins då pinfärska kartor. Att han var spion var ryssarna var självklart, han till och med uppträdde i rysk soldatuniform på fotografier tillsammans med kineser, som inte brydde sig om detta alls, då de bara hade förakt till övers för Ryssland efter dess katastrofala krig mot Japan 1905. En företrädare för ett sådant land måste vara lika totalt värdelös som hela det landet, även om han opererar som spion, så han blev faktiskt framsläppt överallt utan komplikationer.

Tyvärr missade vi seminariet om Sibelius brevväxling med Axel Carpelan med Fabian Dahlström, som nu ger ut denna 19-åriga brevväxling. Seminariet var alltför kort och krockade med ett större seminarium.

110

Lördagen dominerades av mera exotiska seminarier med bl.a. Erica Jong och Andrew Taylor. Erica Jong gjorde ett oväntat gott intryck, avslappnad, humoristisk, intressant och ytterligt charmerande, och verkar 10 år yngre än hon är. Hon är i själva verket 68 år gammal men verkar som 52.

Andrew Taylor gav en fascinerande inblick i sin ockulta värld av brott och spöken – hans böcker är vanligen baserade på sanna öden, till exempel hans roman om Edgar Allan Poes okända barndom i England, som ingen vet något om, ett tacksamt ämne för en ockult författare att spekulera i och brodera ut. Romanen heter ”Den amerikanska pojken”. Alla hans böcker är läsvärda.

Bokmässans sista dag bjöd framför allt på en exposé över 'den svenska neutraliteten' under 65 år med Britt-Marie Mattsson med anledning av hennes bok över ämnet. Hon belyste bland annat det faktum, att den svenska neutraliteten gick i graven 1992 utan att någon politiker tog ansvar för att berätta om det och därför nästan ingen visste om det. Den lär ha avslutats ännu tidigare, men officiellt blev det först 1992 som den avslutades utan att det gjordes något väsen alls av saken. Under den nya regeringen har det som bekant aldrig mera varit tal om någon alliansfrihet. Hon skötte hela seminariet ensam med briljans under oavbrutet flöde av intressant historisk information från det andra världskriget fram till idag, under vilken tid Sveriges utrikespolitik minsann har förändrats och endast förblivit den samma i ett avseende, nämligen det ständiga försiktiga hukandet för vad större närliggande makter kunde tycka, då HitlerTyskland och Sovjetunionen, alltid USA men under senare år framför allt EU. Med anledning av detta skall det bli extra intressant att följa med nästa års bokmässa, som kommer att ha tyskspråkig litteratur som ledmotiv, då ju Tyskland ändå är den ledande motorn och utgör centraldynamiken i EU. Rapport kring Svenska Akademin Ur en diskussion angående Birgitta Trotzigs frånfälle och debatt i Axess om den lediga stolen: ”Det svenskspråkliga kulturområdet innefattar till exempel en rik finlandssvensk kultur. Dessvärre är dock intrycket att Svenska akademiens under sin 225-åriga historia medvetet valt bort alla kandidater öster om Ålands hav, Bottenviken och Kvarken, som säkert på ett förtjänstfullt sätt hade kunnat bidra till akademiens arbete.

Det är såklart alltid mest bekvämt att leta efter en ny medlem i akademien i de (universitets)korridorer där man redan hittar som i sin egen ficka. Låt oss dock fortsätta hoppas på att akademien kan visa en större grad av vidsynthet och intellektuell bredd än så.” ”Aris Fioretos eller Magnus Florin torde ju passa utmärkt. Ska det vara någon utanför litteraturstugorna kan man ju förslagsvis fundera över Peter Gärdenfors och Hans Ruin, två olikartade filosofer med god litterär och språklig bildning. Eller kanske Fredrika Spindler? För hennes ambitiösa arbeten kring Spinoza och Nietzsche.” ”Nu när finlandssvenskarna är hårdare trängda än på länge, vore det särskilt snyggt om en sådan invaldes, man eller kvinna. Det lär inte saknas begåvade sådana. En fullständigt marginaliserad sådan finlandssvensk begåvning är Christian Lanciai från Göteborgs Skrivarsällskap. Han om någon har försvarat den europeiska elitkulturen sen han var 8 år gammal, läsandes Shakespears verk redan då. För

111

övrigt har han gett ut tidskriften Fritänkaren i många år. Hans största brist är förstås att han aldrig tillhört något etablissemang i kulturvärlden.

Sverige har nog finlandssvenskarna en del att tacka för känner jag på mig. Ett inval skulle bättre än någonsin vara ett kvitto på det...” ”Betraktar det som en högre heder att alls bli nominerad än att bli invald, med tanke på alla de som aldrig fick tillträde trots meriter, som August Strindberg, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Lars Ahlin, Olof Lagercrantz, Herbert Tingsten, Sara Lidman, Lars Gustafsson, Tomas Tranströmer, Astrid Lindgren, Göran Tunström, Sven Delblanc, Agneta Pleijel, Göran Sonnevi, Willy Kyrklund, Sven Stolpe och Frans G. Bengtsson med flera...”

Till listan över icke-ledamoter av Akademien kan tillfogas den märkliga listan av axplock över ickenobelpristagare i litteratur: Leo Tolstoj, Jules Verne, Henrik Ibsen, Mark Twain, Joseph Conrad, Karen Blixen (föreslagen av bl.a. Chaplin och Hemingway), Stefan Zweig, Lion Feuchtwanger, Erich Maria Remarque, Bertolt Brecht, Arthur Koestler, Robert Graves, Graham Greene, William Somerset Maugham, James Hilton, James Joyce, Tennessee Williams, Jack London, Maxim Gorkij, Mika Waltari, Väinö Linna, utom icke-akademiledamotlistans världsberömda August Strindberg, Vilhelm Moberg, Sven Stolpe och Frans G. Bengtsson – med flera.

En annan märklig lista är över svenska författare som begick självmord: Harry Martinson, Stig Dagerman, Hjalmar Bergman, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, Birger Sjöberg, Karin Boye, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Victoria Benedictsson, Runar Schildt, Jarl Hemmer och vissa andra. Alla dessa var erkända och berömda och torde ha saknat rimlig anledning att fly från livet.

Utomlands hör det till sällsyntheterna att kända författare begår självmord. Dock finns det några berömda: Hemingway (som sköt sig efter att ha fått sitt minne förstört efter en psykiatrisk behandling), Stefan Zweig (av politiska skäl i februari 1942 som jude i exil), Artur Koestler (som gammal och dubbelt dödssjuk och redan dödsmärkt) samt Romain Gary (efter att hans vackra hustru filmstjärnan Jean Seberg förföljts ihjäl av Hoovers FBI). Dessa fyra kan sägas ha haft rimlig anledning. Mera tveksamma är Virginia Woolf och Jerzy Kosinski. Det är numera fastställt att Jack London inte begick självmord, (se nr. 186, ”Jack Londons sista stora roman”.).

Beträffande fallet Harry Martinson finns det skäl att citera en artikel av Björn Gustavsson från den tiden, som belyser en hel del problematik inte bara i Svenska Akademin men framför allt kring den kungliga svenska avundsjukan, som egentligen ensam kan hållas ansvarig: ”När Eyvind Johnson och Harry Martinson 1974 tilldelats nobelpriset i litteratur utsattes båda för hätsk kritik. De mer eller mindre förföljdes i media. Deras sista tid i livet fördystrades av detta misstänkliggörande. Eyvind Johnson slutade skriva och dog efter två års tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog sitt liv.

På ett seminarium hörde jag en gång Kerstin Ekman berätta om när hon blev uppringd av DN:s kulturredaktion, som berättade nyheten att Harry Martinson var död. Tidningen ville ha en reaktion.

Kerstin Ekman: ”Jag började gråta i telefonen. Men då blev journalisten förvånad: ’Va? Gråter du? Det är du den första som gör."Sådan var stämningen på den tiden."

Karl Vennberg deklarerade att Johnson och Martinson inte var värda priset. Sven Delblanc betecknade Akademiens beslut som ”katastrofalt”. När Harry Martinson och Eyvind Johnson själva fick komma till

112

tals i TV framstod de som så sammanbitna, så på sin vakt, att man snarast fick intrycket av två anklagade.

Harry Martinson förklarade inför tv-kameran att han var ”beklämd” av de negativa reaktioner han mött.

Sveriges Radio gjorde ett Eko-inslag med Mikael Timm som reporter – som spydig och ironisk gentemot Eyvind Johnson faktiskt hånade denne. När Johnson mångordigt försökte besvara frågan hur det kändes att få nobelpris, avbröt Mikael Timm (likt en raljant Täppas Fogelberg): ”Jaha, det var tydligen en svår fråga.”

De kritiska rösterna var många. Kurt Aspelin menade att valet var ”helt befängt” och Sven-Eric Liedman ansåg att såväl Johnson som Martinson var ”fruktansvärt passé”. Olof Lagercrantz anklagade Nobelkommittén för ”återfall i nationalism och provinsialism” och DN-kritikern Karl-Erik Lagerlöf skrev: ”Eyvind Johnson är ju internationellt sett inte på något vis en nydanare.”

När jag i början av 1980-talet så smått började forska valde jag Eyvind Johnsons prosa. Jag mötte förvånade reaktioner och nedlåtande kommentarer på den litteraturvetenskapliga institutionen. Hur kunde jag över huvud taget intressera mig för Eyvind Johnson? Han var ju överspelad sedan länge! En mossig, borgerlig författare! En klassförrädare! En överlöpare! Några av de mer revolutionära forskarna menade att hans nobelpris var överklassens uppmuntrande tack för att han genom sitt författarskap avslöjat sig som en klassförrädare.

Politruker som konstapelaktigt bevakar litteraturen har väl alltid funnits. Själv fick jag nyligen höra att min senaste bok, Utblickar från Söderås (med ju ganska oskyldiga små betraktelser från Siljansbygden), var att betrakta som i det närmaste ”sverigedemokratisk”. Varför det? Jo, ordet ”nationalromantik” och annat suspekt nämns där flera gånger.

Hm… Kanske hela sjön mellan Rättvik och Mora är lite misstänkt – ja, utsikterna häromkring lite sverigedemokratiska?”

Ur 2011 års bokmässa Först på programmet var ett seminarium om det kritiska ämnet ”Boken och biblioteket” om hur den konventionella boken under det senaste decenniet för första gången ifrågasatts sedan boktryckarkonsten uppfanns, då den inte bara fått konkurrens med internet och e-boken utan även med ljudboken, bokplattan och print-on-demand-principen. Emellertid kom inte seminariet fram till någonting. Dessa nymodigheter existerar parallellt med de gamla konventionella böckerna, som alltid kommer att behövas, so what? Det är bara att utnyttja alla dessa nya möjligheter parallellt med att slå vakt om de gamla, som aldrig kan ersättas – fortfarande föredrar en överväldigande majoritet människor att hellre läsa en drullesäker bok i handen än att plåga ögonen med att läsa från skärmen, fumla med en komplicerad läsplatta som lätt får problem, belamra sig med ljudbokens tekniska attiraljer eller råka ut för en e-bok där vad som helst kan hända då den tekniskt är så överkänslig, som om bara konkreta böcker som man kan bläddra i trots allt förblir de tåligaste och säkraste.

Ett högintressant seminarium bjöd Cecilia Uddén Mannheimer på med Bitte Hammargren och Per Björklund om utvecklingen i de arabiska länder som valt att ställa till med allmänt bråk sedan årets början, alltså Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien och Bahrein. Endast i det sistnämnda landet har reformsträvandena slagits ner, i Syrien liksom i Libyen har den härskande diktaturen valt den betänkliga vägen att försöka göra slut på problemet med att massakrera befolkningen med blodigt inbördeskrig som följd, medan Tunisien och Egypten tycks ha kunnat undvika konfrontationer av det värsta slaget. Mest

113

diskuterades Egypten, där reformprocessen ingalunda är avslutad utan tvärtom oavbrutet fortfarande riskerar att haverera. Det muslimska brödraskapet gör vad det kan för att mygla till sig all makten själva, medan militären fortfarande har ett betänkligt inflytande över processen. Om dessa två går samman har befolkningen ingen chans och kan till och med bli värre ute än under Mubarak.

Mest kritiskt är naturligtvis Syrien, där diktatorn ännu inte ens har stigit ner utan fortsätter en ständigt alltmer desperat och hopplös kamp mot historien, som han omöjligt kan vinna och som bara kostar landet mer ju längre den håller på, liksom i Libyen..

De tre korrespondenterna hade själva varit närvarande under de mest kritiska konfrontationerna, Cecilia hade till och med lyckats ta sig in illegalt i Syrien för att ta reda på vad som pågick, så det var i högsta grad levande historia man sattes in i. Detta seminarium är det värt att söka upp bland de inspelade TV-arkiven.

Britt-Marie Mattsson höll ett lysande kortseminarium om sin bok om familjen Kennedy, som alla vet ett av årets aktuellaste teman, då det är 50 år sedan han blev president med både Berlinmurens uppkomst och Hammarskjölds död inträffande samma år, vilka båda kriser han var synnerligen engagerad i. BrittMarie har skrivit en roman som heter ”Vi tolererar inga förlorare” som kan betecknas som något av ett valspråk för den ödesdrabbade men mäktiga familjen, men fastän det är en roman har hon inte lagt till något själv. Hon menade, att de gör ju allt själva, allt omkring dem är så dramatiskt och romantiskt så det är bara att ösa ur och på, medan man ändå måste utelämna det mesta, helt enkelt för att allt inte får plats i någon bok. Hennes bok tillför därmed ingenting nytt i ämnet, medan hon dock försökt poängtera Jacqueline Kennedys viktiga insatser efter makens död i att odla kulten. Britt-Marie gav henne nästan all kredit för den saken, den posttraumatiska romantiseringen, som pågår ännu idag, och som Jacqueline beslutsamt tog i tu med att genomföra så gott som omedelbart efter attentatet, som om hon ville tillförsäkra maken ett desto evigare liv i alla människors hjärtan just för att han ryckts bort så tidigt och orättvist. Denna uppgift och arbete är något som de flesta biografer gått förbi tidigare men som kanske var det viktigaste och mest behjärtansvärda av allt, när John F. inte längre kunde göra något själv. Till och med hennes äktenskap med Onassis faller helt i skuggan av detta konstruktiva sorgearbete.

Ett annat lika intressant seminarium var Barbro Eberans om en politiker av motsatt slag, nämligen Hitler, som försökt gå in på diktatorns demoniska drag under titeln ”Var Hitler en demon?” Detta är ett ruskigt ämne, men Barbro höll konsekvent en högst neutral och distansierad ton i sin mycket objektivt analytiska och psykologiskt sakkunniga belysning av ämnet. Myten om att han aldrig dog kom till genom att Stalin förteg hans självmord, varför de andra allierade inte fick veta någonting därom, och då de inte visste vad som hänt började de faktiskt efterlysa honom och konstruera maskerade porträtt av hur han kunde se ut i olika förklädnader. Ämnet är kusligt aktuellt genom nynazismens häpnadsväckande frammarsch som extremhöger i sedan gammalt antifascistiska länder som Frankrike, Italien, Beneluxländerna och Norden (typ Sannfinländarna i Finland och massmördaren i Norge, som vi ännu inte vet vilka som stod bakom honom – han kan inte ha varit helt ensam ideologiskt). Ämnet tarvar tyvärr därför en så noggrann utredning som möjligt.

Hon gick igenom Hitlers hela karriär i detalj, från att ha halkat in på politikerbanan av ren slump – det var det sista han kunde föreställa sig att kanske bli som konstnär och operafantast i Wien med särskild svaghet för teater. Till sin förvåning upptäckte han, när han talade offentligt, att folk satt som hypnotiserade och klistrade vid hans läppar under andäktig dödstystnad. Detta fann hans parti att kunde

114

utnyttjas, och genom detta utnyttjande av honom kunde det växa från ingenting till Tysklands största parti, ekonomiskt understött av Amerika och Rockefeller, världens första miljardär. Utan den amerikanska uppbackningen, och utan finanskrisen 1929 med det oändliga och långvariga elände den medförde hade det sannolikt aldrig blivit mer av Hitlers parti än en bisarr parentes.

Vad man inte får glömma var att Hitler var en renodlad idealist. Han älskade de stora tyska idealen, de medeltida kejsarna, musiken, konsten, och han lade vinn om att själv leva ett så idealiskt liv som möjligt helt utan alkohol och kött och utan något sexliv. Därigenom kunde han lägga ner all sin energi på att faktiskt kvalificerat styra landet under 30-talet och föra det till en ledande position för hela världen.

Emellertid medförde hans sällsamma förmåga att trollbinda gränslösa publiker den svagheten, att han själv föll för sin egen förförelse. Att leda massorna blev som en drog för honom, han blev besatt av sin egen förmåga och den makt den medförde, varför urspårningen blev oundviklig. Ingen kan ständigt accelerera utan att spåra ur.

Det var detta psykologiska fenomen som var Hitler som Barbro Eberan försökte belysa med sin bok och sitt seminarium, vilket gav en helt annan bild av karlen än den vanliga schablonbilden av en ensidigt ond och galen diktator. Fastän både Stalin och Mao skördade många tiotals miljoner fler offer än Hitler, Stalin dubbelt så många som Hitler och Mao dubbelt så många som Stalin, är det fortfarande Hitler som dominerar vår föreställning som 1900-talets mesta diktator, den ondaste och ökändaste av alla, och som fortfarande mest lever i folks medvetanden, särskilt med tanke på nynazismens problematik, ett ogräs som troddes vara utrotat med det andra världskriget men som dessvärre gripit omkring sig i de flesta europeiska länder, och mera så i icke-tyska länder än de tre tysktalande. Även detta är ett fenomen att hårdbevaka och följa med den kritiska utvecklingen av, som en svårbemästrad och envis sjukdom.

Detta var ämnet för nästa seminarium, ”Rasister på frammarsch” med Lisa Bjurwald och Werner Perger från Tyskland med Carl Tham som utmärkt moderator. Seminariet kom dock knappast mycket längre än till att belysa problemet, som kräver vaksamhet. Werner Perger gjorde ett mycket sympatiskt intryck och verkade ta situationen mycket lugnt, vilket han tydligen kan göra som tysk, ty där är problemet minst i Europa. Där har de lärt sig någonting.

En parallellföreteelse är den oerhörda utvecklingen av den etablerade brottsligheten och maffiornas frammarsch över hela världen, vilket belystes av Francesco Forgione på ett lysande sätt, som skrivit en väldokumenterad bok om ”maffian som multinationellt företag”. Det är där faran ligger, att maffiorna tar över ekonomiskt mer och mer i varje samhälle. Tomas Lappalainen ställde relevanta frågor som fick Forgione att breda ut sig ordentligt över detta för oss tämligen okända men för världen livsfarliga ämne.

De tre ledande italienska maffiorna, den sicilianska, den kalabresiska och den napolitanska, omsätter mellan 130 och 150 miljarder Euro om året. Av dessa enorma pengar reinvesteras bara ungefär 30% i den brottsliga verksamheten. Resten används till ”investeringar” i samhällssystemen och dess legala ekonomi.

Maffiornas tillväxt efter skatt är ungefär 7%. Detta innebär i praktiken, att maffiorna långsamt men säkert tar över mer och mer av den globala ekonomin.

Detta är i huvudsak vad Forgione försöker få fram i sin bok med noggranna belägg för exakt hur det går till, hur pengarna tvättas och hur kriminella vinster, främst genom narkotikatrafik, omärkligt omvandlas till vita pengar. På nolltid kan kriminella vinster passera genom 70 länder utan att det märks och komma ut på andra sidan som fullständigt rentvättade. Hur denna trafik går till har ingen regering någon aning om, ingen möjlighet att kontrollera och låter det därför bara passera.

115

Den tiden är förbi när maffiorna gick med hagelbössor och massakrerade oönskade rivaler eller riskmoment på öppen gata. Nästan all maffiaverksamhet idag är fördold och ekonomiskt specialiserad.

Genom försåtlig, diskret och försiktig korruption vill de ta över regeringarna. Det har inte funnits någon italiensk regering efter det andra världskriget som inte suttit i parlamentet på pengar från maffian. När Berlusconi nu ställs inför rätta i den ena processen efter den andra utan ände handlar det bara om denna korruption, och Berlusconi bara skrattar åt sina domare, som i regel aldrig kunnat sätta dit någon italiensk politiker för hans självklara affärer med maffian. Ingen makt och politik utan korruption, och det största problemet idag är att detta italienska system håller på att spridas över precis hela världen.

Jörn Donner och Nils-Erik Forsgård har skrivit var sin bok om Mannerheim respektive Hemingway, och frågan som ställdes var vad dessa bägge herrar hade gemensamt. Det visade sig vara en hel del. Båda var entusiastiska resenärer och storviltsjägare, båda deltog i ett antal krig, ungefär fyra stycken vardera, båda var intresserade och skickliga fotografer, och båda ägnade mycket omsorg åt skapandet av myten om sig själva. Vad som skilde dem var framför allt deras helt olika sätt att delta i krig. Hemingway uppsökte dem frivilligt och entusiastiskt och frossade i att få förekomma i stridens hetta om dock bara som korrespondent, medan Mannerheim snarare blev uppsökt av sina krig och fick ett ansvar för dem som han aldrig frivilligt önskade sig. Som officer i ryska kejserliga armén deltog han i rysk-japanska kriget 1905 och hade troligen aldrig hamnat i Finland över huvud taget om inte den ryska revolutionen ställt till det för honom. Detta ofrivilliga djupa engagemang i förfärliga krig gick sedan som en röd tråd genom hans liv. Han avskydde tyskar och måste ändå vara deras bundsförvant i andra världskriget, vilket obehagliga förhållande tillspetsades när han våren 1944 beslutsamt sade upp bekantskapen med Hitler fastän han hade några hundra tusen tyska soldater i landet, som han sedan fick den ytterst otacksamma uppgiften att driva ut därifrån med våld. Dessa högst ofrivilliga krigsåtaganden bidrog till hans mycket avmätta och svårtillgängliga framtoning – under hela Vinterkriget togs med hans tillåtelse bara ett enda fotografi av honom. Fastän Sovjetunionen så drastiskt gjorde sig själv till Finlands dödsfiende och enda fiende över huvud taget behöll han innerst inne alltid en djup vördnad för det ryska och vägrade delta i belägringen av Leningrad, som han vägrade kalla Leningrad – efter Petersburgs förnedring av bolsjevikerna kallade han den ’Nevastaden’ för att undvika allt ställningstagande.

Hemingway i stället frossade i krig, och nästan alla hans romaner handlar om krig, och de är aldrig pacifistiska. Tvärtom. Man får det intrycket att kriget var hans enda rätta element, det var det som gjorde honom, och det var det som motiverade honom till att skriva. Han sökte spänning framför allt, hela hans liv är en ständig rastlös jakt på spänningskickar, och ingenting kunde överträffa ett regelrätt krigs.

På en annan punkt var de även ytterst olika. Man skämtade inte om eller med Mannerheim, men Hemingways humor kunde gå hur långt som helst.

Seminariet avslutades med frågan: ”Vad skulle herrarna helst ha frågat sina biografiämnen?” Jörn Donner skulle ha frågat Mannerheim: ”Om du fick leva om ditt liv, skulle du då välja det eller något annat?” Och Forsgård skulle ha frågat Hemingway: ”Varför sköt du dig själv?” Naturligtvis skulle svaren vara lika intressanta, som vi aldrig kommer att få dem.

Bokmässans största högtidsstund var emellertid Åke Holmqvists och Hans Pålssons seminarium om Beethoven. Båda har umgåtts med Beethoven hela livet, Holmqvist vann 10,000-kronorsfrågan på Beethoven för 50 år sedan, och Hans Pålsson har spelat in alla Beethovens sonater, 32 stycken, kallat det största och svåraste pianomästerverket i musikhistorien. Därtill har de känt varandra i 50 år och

116

samarbetat esomoftast, varför det var gefundenes fressen att få delta i en sammankomst mellan dessa båda herrar om Beethoven.

Båda sidorna av hans överväldigande personlighet belystes, hans enorma frihetspatos, hans sociala omöjlighet, hans innerliga kärleksliv fyllt av paradoxer och mysterier – han hade bara omöjliga förhållanden med damer som redan var gifta eller som han genom någon annan omöjlighet aldrig kunde få, hans hängivna familjekärlek med dess katastrofala konsekvenser för brorsonen Karl, och så vidare, en förbryllande överbegåvning vars liv egentligen bara består av förbryllande överdrifter och otroliga prestationer – hur han kunde komponera så perfekt i sin totala dövhet är bara ett exempel.

Kort sagt, sista ordet är långt ifrån sagt om Beethoven.

Simon Sebag Montefiore från Jerusalem hade skrivit en bok om sin stad, vilket var ämnet för nästa seminarium. Dagens Nyheters tidigare Israelkorrespondent Lotta Schüllerqvist ledde seminariet med tyvärr ganska svag hand, då hon hela tiden måste hålla sig till sina papper, Cecilia Uddén Mannheimer uppträdde igen som Mellanösternkorrespondent, medan Montefiore stod för allt som var intressant med seminariet i sin personliga beskrivning av sin hemstad, där allt i princip var förfärligt men samtidigt underbart. Den har skildrats som ett gyllene horn eller en gyllene pokal fylld med skorpioner, och överlag beskrivs Jerusalem i allmänhet med superlativer åt båda hållen. Framför allt är det en gravarnas och historiens stad, där historien samtidigt är död och begraven sedan årtusenden medan den egentligen börjar nu. Författaren passar dock även på att samtidigt avliva en hel mängd myter, muren med alla de historiska portarna är till exempel inte äldre än från medeltiden, och de flesta historiska minnena i staden är rena falsarier, medan i princip ingenting finns kvar av dess historia utom gravarna. Icke desto mindre är dock dess historia levande, och fyra gestalter anfördes som dominerande dess historia, kung David, Konstantin den Store, den kalif som byggde Omarmoskén samt Lloyd George, som 1917 åvägabragte Balfourdeklarationen, som tillförsäkrade Israel åt sionisterna. Under hela seminariet nämndes inte Jesus med ett ord.

Ett mindre seminarium om Charles Baudelaire förde fram honom som prosaist och konstkritiker, en sida av honom som knappast uppmärksammats tidigare. Han är ju nästan enbart känd för sina utsökta och formellt fulländade dikter i ”Les Fleurs du Mal”, en av det franska 1800-talets absoluta poetiska klassiker, en gåtfull samling delvis morbida och motbjudande dikter men förtrollande vackert skrivna.

Han var en stor beundrare (och översättare) av Edgar Allan Poe och dog endast 46 år gammal.

Jan Guillou och Henning Mankell hade råkat skriva en bok om samma ämne, svenskar i Tyska Östafrika i förra seklets början, och det märkliga var att de varit fullständigt ovetande om att de faktiskt litterärt satsat på samma tema tills bådas böcker var klara och de fått ta del av den andras bok. Då hade båda satt kaffet i vrångstrupen av skälig häpnad.

Detta var egentligen seminariets intressantaste ämne, hur det hade kunnat råka sig så att landets två mest lästa författare samtidigt råkade skriva sin nyaste bok om samma ämne ovetande om varandra.

Seminariet om Strindberg med Ingrid Elam och Martin Ingvar var ett av Bokmässans mest underhållande och spirituella seminarier, som utmärktes av att så litet som möjligt sades om Strindberg.

Det framkom nämligen nästan omedelbart från början, apropå seminariets tema ”Strindberg som universalsnille”, att han inte kunde göra skäl för att kallas mer än en universaldilettant, då han hade fel i

117

nästan alla sina tvärsäkra slutsatser, som att jorden var platt, att man kunde göra guld på kemisk väg, att fiskar övervintrade med att lägga sig på botten av sina sjöar, bland mycket annat nonsens. I stället inriktade sig seminariet på utbildningsfrågan, enkannerligen högskoleutbildningen, vars kristillstånd ständigt förvärras. Det största problemet är allt mindre läskunnighet. 20% av eleverna går ut skolan utan att kunna läsa ordentligt, medan Martin Ingvar mycket riktigt påpekade, att just läsningsförmågan är grundpelaren i all utbildning. Om den uraktlåts är all utbildning satt ur spel.

Det var ett formidabelt nöje att höra Ingrid Elam och Martin Ingvar virtuost diskutera utbildningsfrågan, där det bara är att konstatera att den svenska skolan är grovt undermålig, har varit det i decennier och bara fortsätter att bli mera så. Detta var ett viktigt seminarium om skolan och dess framtid, men jag befarar att det tyvärr inte filmades.

Herta Müller talade inför en fullsatt publik i Mässhallens största auditorium. Det handlade om minnet och hur ingenting får glömmas av den historiska sanningen. Hon skriver ju på tyska fast hon är rumänska, och ett antal av hennes böcker handlar om de groteska förhållandena under diktaturen Ceaucescu. Hon gjorde ett väldigt fint intryck som den lilla varelse hon är, och sin kvinnligt förfinade framtoning kryddade hon vältaligt med en stor portion humor. Hon och Mario Vargas Llosa var mässans största dragplåster och drog i allmänhet konsekvent fulla hus.

Ett litet Jungseminarium tog upp Jungs bok om symbolerna, men det var nästan bara kvinnor både på podiet och i publiken. Allt om Jung är ju intressant, seminariet illustrerades med utsökta bilder på just de symboler som diskuterades, där bland annat vävstolen gavs ett viktigt kapitel, medan dock seminariet egentligen inte gav någonting nytt, då ju Jung är avliden sedan 50 år och hans viktigaste böcker utkomna nästan för 100 år sedan. Dock förblir de anmärkningsvärt färska.

Ett känsligt seminarium hölls av Stefan Tunedal, där han under sitt anförande kämpade med gråten inför vad han ansåg att han måste berätta om. Auditoriet var fullsatt, vilket förvånade honom. Han blev scientolog 1979 och är fortfarande praktiserande scientolog, som troget håller sig till läran och filosofin, ehuru han i praktiken är bannlyst och utfryst från rörelsen, därför att han vågat kritisera den. De två huvudpunkter han kritiserar i sin bok är dess högsta organisations förbud för medlemmarna att ha familj – om någon har ett förhållande skickas de bort, och om någon blir havande aborteras fostret. Detta har utlöst rättegångar i USA, då sålunda tvångsaborterade mödrar samlat sig till ett antal.

Då infinner sig frågan varför den högsta organisationen inom Scientologykyrkan kör med så extrema bestämmelser. Tunedal visade på skärmen ett fotografi av det aktuella direktivet. Där uttrycker ledningen i klartext anledningen: ”Eftersom vi är de enda på planeten som tar ansvar för dess räddning…”

Naturligtvis är ett sådant ställe inte lämpligt för småbarn, och ur den synpunkten kan man förstå ledningens önskan att undvika komplikationer med småbarnsfamiljer, helt enkelt för att det skulle försvåra missionsarbetet. Men därifrån är det ett långt steg att gå till att i realiteten genomföra tvångsaborter, som ju är rent våld.

Den andra punkten han kritiserar är rörelsens så kallade pengarallyn, där folk samlas till föreläsningar i stora lokaler med det enda syftet att samla kollekt – man släpps inte ut igen förrän man kommit med ett bidrag – kollekt genom utpressning. Sådana pengar har gått till enormt påkostade lyxbyggen i Florida, som blivit kontroversiella tidningsrubriker, då byggnadsprojekten varit så överdrivna att de dragit långt över den planerade tiden och blivit mer än dubbelt så kostsamma som planerat.

118

Tunedal gjorde ett mycket hederligt intryck men talade tyvärr mycket långsamt, varför han inte fick mycket sagt utöver det viktigaste. Han har sett det som sin skyldighet att komma ut med denna bok med titeln ”De hånfulla scientologerna” för att påvisa rörelsens oegentligheter, där en annan är att det är lag på att ledaren David Miscavage inte får kritiseras. Historierna om misshandel och självmord inom rörelsens högsta kretsar kan man läsa hur mycket som helst om på nätet. ”Scientology assault” ger miljoner träffar.

Däremot var Stefan Tunedal helt okunnig om scientologen Russell Millers bok ”Barefaced Messiah”, den enda biografin om L. Ron Hubbard som konsekvent försökt koncentrera sig på och berätta hela sanningen.

Det sista seminariet kom direkt efter och erbjöd en lättnad efter tårarna över omänsklig fanatism, då det handlade om Jack Kerouac och hans glada gäng på 50-talet, som lanserade beat-generationen. Per Planhammar från Göteborg har skrivit en bok om honom med titeln ”Efter honom, syndafloden”, åsyftande den epokgörande författarens självdestruktivitet – fastän han var buddhist drack han ihjäl sig.

Samtalet var intressant och levande, då alla hans vänner kom fram i levande bilder från den tiden, som om Neil Cassady, William S. Burroughs, Allen Ginsberg, Ken Kesey och de andra varit verksamma ännu senast igår. Kerouac skrev ett trettiotal romaner, av vilka bara ett fåtal blivit kända. Per Planhammar gjorde ett gott och sympatiskt intryck, där han hävdade att han motiverats till att skriva boken om Kerouac av att en dag ha fått se honom sittande i sin trädgård i Kungsladugård, och med en sådan motivering kan ju resultatet bara bli lika övertygande som intressant.

Några lästa böcker Barack Obamas första självbiografiska bok "Min far hade en dröm" är välskriven och underhållande, utom att dess material är oerhört intressant, då presidenten när han skrev den då ännu inte hade en aning om att han skulle bli president. Den handlar mest om hans bakgrund och familjeförhållanden och ger inträngande inblickar i hans tidiga sociala engagemang, främst i Chicago men också på Hawaii och i Kenya utom Indonesien. Han visar förståelse för det groteska globala narkotikaproblemet, vars offer han inte tvekar inför att umgås öppet med och diskutera, och det kanske mest fascinerande är hur man här får följa med i hur hans sociala ambitioner att göra en insats för den fattigdom och misär han kommer i närkontakt med i stort sett var han än befinner sig i världen, gradvis föds och mognar för att bli till ett livskall. Han framstår i nästan glädjande förklaring som en äntlig och värdig efterträdare och fortsättare till Martin Luther King och bröderna Kennedy och deras livsverk. Det är den humanitära traditionen han företräder och är en märkesman för. Vi ser fram emot fortsättningen tio år senare, den andra delen, som lär heta "The Audacity of Hope: Thoughts on Reclaiming the American Dream".

För att klargöra hans intrikata familjebakgrund: hans far var alltså från Kenya, hans farfar var muslim, hans mor är vit amerikanska, han föddes på Hawaii, hans föräldrar separerade när han var två år gammal, varpå modern gifte om sig med en indonesier. Därför blev han också väl bekant med Indonesien, men sin huvudsakliga uppväxt tillbringade han med sina morföräldrar på Hawaii. Fadern flyttade tillbaka till Kenya där han gifte om sig. Även han hette Barack, som är samma namn som det hebreiska gammaltestamentliga Barukh, "välsignad". Han återsåg sin far bara en gång efter separationen men besökte Kenya och sin omfattande kenyanska familj vid hans begravning, vilket intressanta besök nästan utgör tyngdpunkten i boken.

119

Anna Politkovskajas "Putins Ryssland" är en bok som åter blivit skrämmande aktuell genom det nyligen timade återvalet av Putin som president under vilda proteströrelser över hela Ryssland. Hon avslöjar i boken, som bara kunde publiceras utomlands, hur Ryssland under Putin övergått till att bli ett maffiavälde, där rättvisan helt styrs av politikerna och alltså är obefintlig, medan dessa är mer eller mindre skräckkapitalister med ofantliga förmögenheter införskaffade genom skamlös korruption, vilka alltså utgör en ny nomenklatura i Ryssland, mot vilken ingen vanlig människa har en chans, vilket upprepade gånger visat sig under de senaste åren genom flera offer för den samma (se artikel i förra numret) där det mest flagranta är Anna Politkovskaja själv, som ju mördades öppet av maffian nästan demonstrativt på Putins födelsedag, som för att bevisa sanningshalten av hennes avslöjande, bistra och chockerande bok. Vid den skenrättegång som omsider följde efter en del år utmärkte sig de anklagade med att för det mesta skratta åt rättegången.

Det är ingen rolig läsning men ack så viktig och alltför aktuell för att inte ständigt ligga framme på nattduksbordet. Den är helt utan humor i sin konsekventa realism där ingenting väjs för och följaktligen mycket trist läsning alltigenom som dock är omöjlig att förtränga och ignorera.

Det bör i detta sammanhang även noteras, att Putin väl var den enda världsledaren utom Kina som i den pågående krisen i Syrien tagit parti för diktaturen därstädes.

Håkan Bergströms reseskildringar rör sig i princip över hela jordklotet men frekventerar helst och mest dess mest omöjliga, udda och exotiska ställen. Det är mycket underhållande läsning med pålitligt konsekvent humor hela vägen och därtill ständigt intressanta geografiska och biologiska upplysningar om märkliga ställens egendomligheter i natur, fauna och flora samt kök. Han håller sig ganska strikt till fakta utan att närmare gå in på resornas episka beskaffenhet, vilka fakta dock alltid är intressanta, upplysande, informativa och förnumstiga.

En läsning av helt annat slag var Elsa Morantes numera klassiska roman ”Historien”, ett italienskt åskådliggörande av den rasistiska förintelsen under andra världskriget sedd från italiensk horisont och upplevd i Italien. Den ensamstående modern Nina är mer jude än icke och har två söner, halvbröder, den ena småningom fascist med sin avlidna äkta man och den andra ofrivilligt avlad med en okänd tysk. Man får i detalj följa med dessa tre människors öden under världskriget, där den mindre pojken aldrig blir mer än barn och därtill visar sig vara epileptiker men vinner som sin bästa vän en utomordentlig hund, som nästan blir romanens mest oförglömliga personlighet. Boken skiljer sig helt från all annan förintelselitteratur, särskilt genom dess anmärkningsvärda barnperspektiv, då barnen genomgående spelar huvudrollen; om man dock kan spåra vissa intressanta släktdrag med Primo Levis fruktansvärda autentiska skildringar från Auschwitz – det är samma sorts fullständigt konsekventa och oförblommerade realism det handlar om, men samtidigt tillför Elsa en annan dimension över det hela, en sorts metafysisk andlig distans med mycket intressanta själsinblickar för att inte säga uppenbarelser, men fastän långa avsnitt är nästan helt abstrakta förblir den mycket omfattande skildringen i all sin komplexitet fullständigt och skoningslöst realistisk. De kanske mest skakande skildringarna är de av den italienska bataljonen, som Mussolini för att behaga Hitler skickade mot Moskva och kom tillbaka 95% reducerad med inte många tår och fingrar kvar.

Här är ett skolexempel på hennes stil och realistiska clairvoyance – jag kan knappast kalla det något annat – i hennes analys av människans och hennes historias nuvarande situation: –

120

”I de högteknologiska länderna fortsätter den enorma tillväxten inom industrin som efter hand suger åt sig de bästa krafterna och koncentrerar all makt på sig. Maskinen förslavar människan i stället för att tjäna henne. Att arbeta för industrierna och att köpa deras produkter blir mänsklighetens viktigaste funktioner. Spridningen av vapen åtföljs av en spridning av förbrukningsvaror som av marknadstekniska skäl genast sjunker i värde (konsumtionssamhället). Syntetmaterialen (plasterna) som är främmande för det biologiska kretsloppet förvandlar jorden och havet till en upplagringsplats för icke nedbrytbart avfall.

Alltmer utbreder sig den industriella cancern i jordens alla länder. Den förgiftar jorden, vattnet och organismerna, angriper tätbebyggelsen, deformerar och fördärvar människorna, som är dömda till ett liv fastkedjade vid de löpande banden i sina fabriker. För att systematiskt manipulera massorna i industrins tjänst används massmedia (tidningar, veckopress, radio och television) för spridning av och propagerande för en mindervärdig, servil och förnedrande ”skräpkultur” som undergräver människornas omdöme och skaparförmåga, ifrågasätter meningen med tillvaron och utlöser sjukliga samhällsfenomen (våld, mentalsjukdomar, narkotikamissbruk)”. osv, skrivet före 1974.

Göran Westerlunds senaste bok ”Finland överlevde” är den sista och avslutande delen i Göran Westerlunds dokumentära trilogi om Finlands tre krig under andra världskriget och kanske den bästa av dem, fastän den är mera kortfattad och koncis än de båda tidigare, som uteslutande handlar om avgörande skeden i det så kallade ”Fortsättningskriget”. I ”Finland överlevde” har han fått med även hela Vinterkriget (under bara fyra fatala månader 30.11.1939 – mars 1940) i samma utförliga men samtidigt uttömmande format som hela det långa Fortsättningskriget (25.6.1941 – september 1944). Boken utgör en lysande resumé över alla de komplicerade skeendena både politiskt, militärt och mänskligt fundamentalt (i framför allt belysningen av grundläggande mänskliga förhållanden) och missar i stort sett inga väsentliga detaljer. Framställningen är genomgående objektiv (vilket framhäver dess dokumentära värde) och kompletteras dessutom med ett unikt autentiskt bildmaterial, som i stor utsträckning aldrig offentliggjorts förut.

Göran Westerlund var själv med vid de avgörande striderna utanför Viborg, som definitivt stäckte det massiva ryska anfallet (där Stalin hoppades kunna ockupera hela Finland inom tre veckor), vilket ger skildringen extra liv och djupa inblickar genom det personliga engagemanget.

Några intressanta fakta i boken bör framhållas extra, då de vanligen aldrig uppfattats utan alltför ofta lett till missförstånd, oklarheter och misstolkningar. Vinterkriget 1939 utlöstes genom att Stalin arrangerade ett angrepp på Ryssland inom Rysslands gränser, officiellt proklamerat genomfört av finnar, medan det var ryssar som gjorde det på Stalins order, alltså ett regelrätt spel för gallerierna och ett totalt militärt bedrägeri från Stalins sida, vilket han använde som ursäkt för att genomföra en total ockupation av Finland ”för dess befrielses skull”. Sådana bedrägerier må man inbilla sig att somliga kan låta sig luras av, men en kritisk historieskrivning måste döma dem hårt.

Det gick inte som Stalin hade tänkt sig, men fastän exempelvis Viborg, Finlands andra stad, aldrig togs av ryssarna i detta krig krävde Stalin dess avträdelse till Sovjetunionen i fredsvillkoren. Så fort Vinterkriget var över satte han omedelbart i gång med att förbereda nästa anfall – han vägrade erkänna sig besegrad, och av ett litet folk dessutom, som under 108 år låtit sig ockuperas av Ryssland. Finland var medvetet om Rysslands omfattande förberedelser för ett nytt bättre anfall och anpassade sig därefter.

Dess värre hade Finland inga andra vänner än Tyskland, Frankrike var besegrat och England långt borta, och Finland hade egentligen bara export till Sverige, det tyskockuperade Danmark och Tyskland. Stödet

121

från Tyskland i avvaktandet på nästa ryska anfall var alltså en ofrånkomlig oumbärlighet. Därför fanns det tyskar i Finland.

När Tyskland anföll Ryssland den 22 juni 1941 deklarerade sig Finland neutralt. När Ryssland då tog Tysklands angrepp som förevändning för att bomba femton orter i Finland med 500 bombplan var det nya krigstillståndet ett faktum, vilket kungjordes av Finlands statsminister den 25 juni 1941. Intetdera av krigen inleddes alltså av Finland, vilket få har fattat.

Göran Westerlunds bok är oumbärlig genom dess exakta uppgifter om krigens alla skeden, genom utförliga statistiska uppgifter om förluster i detalj om manskap, vapen, kanoner, stridsvagnar, flyg, krigsskepp, med mera. För framtida forskare i Finlands tre tvångskrig mot Sovjetunionen under andra världskriget torde alla hans tre böcker därom vara oumbärliga genom sina exakta uppgifter.

Den siste tempelriddaren ”The Last Templar” av Raymond Khoury (2005) är på sätt och vis ett komplement till Dan Browns ”Da Vinci-koden” som överträffar denna. Båda grundar sig på Baigent-Lincoln-Leighs epokgörande ”Holy Blood, Holy Grail” om Jesu eventuella blodlinje, men ”Den siste tempelriddaren” går djupare in i en konkret historisk verklighet och ställer svårare frågor, som verkligen sätter hela kristendomen på det hala.

Det förekommer två parallella handlingar i boken i olika historiska tidsrum. Den ena handlar om nutiden med den spektakulära inledningen om ett inbrott i the Metropolitan Museum där Vatikanen händelsevis ställt ut en del uråldriga skatter, där en tidig krypteringsmaskin blir föremål för inkräktares intresse. Detta är romanens deckardel med mord och biljakter och hårresande kapplöpningar om att hinna först fram i en nervpirrande tävling om en forskarupptäckt. Mera intressant är de historiska kapitlen om de sista tempelriddarnas öden, flera av dem brända på bål, andra torterade ihjäl, ett mycket melankoliskt kapitel som dess värre är sant och inte länder den katolska kyrkan till någon heder.

En professor råkar ut för att hans fru dör i missfall, efter att de vid rådfrågning av en katolsk präst fått det bestämda yrkandet på att abort till varje pris måste undvikas, även fast det hade räddat hennes liv.

Naturligtvis blir han outsägligt bitter på den katolska kyrkan och vill ingenting hellre än hämnas, – och råkar händelsevis finna en möjlighet till en genomgripande hämnd, genom ett testamente som de sista tempelriddarna lämnat efter sig som han kommer över.

Mot denne professor och hans korståg mot kyrkan uppträder Monsignore de Angelis, som är bokens skurk men ej särskilt trovärdig som sådan. Han tjänar både sin kyrka och CIA och är en fullkomligt kallblodig och okänslig mördare och som sådan en schablonmässig företrädare för den ökända påstått jesuitiska grundsatsen att ändamålet helgar alla medel. Ändamålet här för honom är att försvara kyrkan, och det att han här måste försvara den mot själva sanningen struntar han fullkomligt i.

Dessa två tar så småningom kål på varandra, men under dramats gång uppkommer en hel del intressanta frågeställningar och resonemang, som går betydligt djupare och förblir betydligt aktuellare än Dan Browns mera ytliga underhållningsspekulationer. Ett exempel: ”Kristendomen tjänade ett gott ändamål när man hittade på den. Den gav folk hopp, den gav dem ett socialt system till hjälp och stöd, den bidrog till att krossa tyranni. Den fyllde församlingens behov. Men vilka behov fyller den idag mer än att den hejdar medicinsk forskning och rättfärdigar krig och mord?”

122

Professor Vance har skäliga motiv och rationell anledning till sitt korståg mot kristendomen, medan ingenting kan rättfärdiga Monsignore de Angelis blinda mord och fanatism. Professorn företräder vetenskap och sanning, medan Vatikanen försvarar sig med att man inte kan frånta människorna deras illusioner, då de i de flesta fall inte skulle överleva att förlora dem.

Likväl skrevs denna bok en del år innan kyrkans omfattande och vidlyftiga pedofilhärvor kom i dagen. Med dem som extra argument hade troligen Raymond Khourys argumentering mot kyrkan blivit hårdare. Ett direkt resultat av de kyrkliga pedofilhärvornas blottläggande har varit ett globalt uppsving för en mera aggressiv opposition mot kyrkan med nästan samma svada som professor Vances, vilket är förklarligt, logiskt och naturligt, ty man kan knappast utsätta en människa för ett värre bedrägeri än att föra hennes själ bakom ljuset och bedra henne med religiös falskhet. Alla kyrkans offer för sexuella övergrepp måste hämna sig, för att inte tala om islams sharialagars offer och dess groteska kvinnoförtryck.

Raymond Khoury går inte så långt som till satanismen, men han berör tempelriddarnas kontakter med katarer och det faktum att både tempelriddare och påvar har anklagats och dödats för påstått sataniska tendenser i form av riter och hemliga ceremoniel. Bokens motto är betecknande: ”Den har varit till stor nytta för oss, den här myten om Kristus,” yttrat av Medicipåven Leo X cirka 1520.

Just satanismen har genom de kyrkliga pedofilhärvorna haft ett globalt uppsving under de senaste två åren nästan som en ny sekt men helt oorganiserad, baserad mest på Internet och snarast manifesterad som en ny upplysningsfilosofi med både djupt ockulta och vetenskapliga inriktningar i en demonstrativt oppositionell ställning mot de monoteistiska religionernas förtryck, hjärntvätt och missbruk. Det framstår mer och mer som en självklarhet, att kyrkan och kristendomen bara kan överleva vår nya svåra tid om den omformulerar sig totalt och en gång för alla tar avstånd från den dogmatiska intolerans som dess värre alltid varit dess dominerande drag ända sedan den etablerades som politisk statskyrka 300 år efter Kristus.

--Raymond Khoury är född katolik i Libanon, 52 år gammal, men bor i London, då han lämnade Libanon för att komma undan det traumatiska inbördeskriget. Han har skrivit fyra böcker, av vilka ”Den siste tempelriddaren” var den första. Vi har tidigare utförligt skrivit om den i nr 169. Efter de senaste årens utveckling fanns det anledning att läsa om den, och den höll mer än väl. Det är en bok som förblir aktuell och som man alltid bör ha tillgänglig vid behov.

Världens ondaste bok När Victor Marsden arbetade på översättningen till engelska av verket fann han det så extremt motbjudande, att han omöjligt kunde komma igenom mer än en sida om dagen. Det var så tungt, så ont, så genomsyrat av massiv illvilja, att det var med största nöd han kunde få arbetet avslutat: ”Det var omöjligt att arbeta med det mer än en timme åt gången där jag satt och översatte det på British Museum, då dess diaboliska anda helt enkelt gjorde mig sjuk.” Och det är inte långsökt att påstå, att arbetet tog hans liv, ty efter att ha gjort en rekreationsresa för att återvinna hälsan efter arbetet, dog han bara några dagar efter att ha återkommit hem.

Att arbetet är tungt och svårläst för att inte rent ut sagt säga outhärdligt som läsning har många senare även kommit fram till, och det är väl omöjligt att inte bli illa berörd av dess innehåll. Så starka var

123

reaktionerna mot det från början, när det först publicerades i Ryssland 1903, att det direkt ledde till de omfattande pogromer som satte facklan till revolutionsrörelserna 1905 med framför allt ohyggligheterna i Odessa som följd (”Pansarkryssaren Potemkin”). Att denna revolutionsvåg bara var fröet till vad som skulle komma 1917 var en självklarhet.

Det har inte hjälpt hur mycket man än har försökt bortförklara dokumentet, stämpla det som en skamlös förfalskning, påpekat hur författarna efterapat andra, och så vidare. Kvar står dess ohyggliga historiska betydelse. Det spelar ingen roll vem som har skrivit det eller vad avsikterna bakom det kan ha varit, om det är äkta eller falskt; problemet kvarstår, att dokumentet finns där med det innehåll som i sin svarta profetiska betydelse utan tvivel haft till följd alla 1900-talets värsta mänskliga katastrofer med den ryska revolutionen och nazismen som huvudpunkter.

Dess innehåll påstås i mycket vara ett plagiat på främst Eugene Sue, författare till mycket gotiska romaner under romantiken som ”Paris mysterier”, ”Den vandrande juden” och ”De sju dödssynderna”, men man får främst associationer till Macchiavellis ”Fursten”, som man kan säga att det utgör en dynamisk uppförstoring av, och till Dostojevskijs roman ”Onda andar”, där mycket mycket av Peter Verchovenskijs omänskligt cyniska resonemang går igen i protokollen.

Enligt de flesta teorier skulle ”Sions vises protokoll” ha fabricerats av den ryska hemliga polisen för att ge en ideologisk förevändning för genomförandet av pogromer i massiv skala, men ingenting är säkert. Lika många påstår än idag att protokollen är äkta och skrevs på fullt allvar som de som tvärsäkert hävdar att det är en infernalisk förfalskning. Problemet kvarstår, att det är omöjligt att utröna den verkliga författaren eller författarna.

Protokollen klargör fullständigt oförblommerat hur en världsrevolution skall genomföras med omänskliga medel genom att manipulera media och bankväsendet genom en total underminering av den politiska världsordningen för påtvingandet av en elitistisk diktatur som världsregering. Man känner också igen en hel del av Karl Marx resonemang i dessa konspirationer, en annan konsekvent diktaturförespråkare. Människovärdet reduceras till noll, slaveriet blir universellt, och terrorn blir medlet.

Det kusligt oförnekliga är, att den ryska revolutionen genomfördes exakt så som ”Sions vises protokoll” förespråkar, utan att Lenin och hans kamrater använde skriften som instruktionsbok. Därmed framstår protokollen som rent profetiska, och den ryska revolutionen blev deras manifestation i verkligheten.

All Hitlers antisemitism börjar med hans läsning av protokollen. Han blev så upprörd av att ta del av dem, att han fick den bestämda uppfattningen, att det bara var judar som låg bakom den ryska revolutionen och att därför judarna utgjorde den största faran för världen. Därmed inledde han sitt privata korståg mot judarna, som kom att störta hela världen in i det andra världskriget. Därmed kan den ryska revolutionen, nazismens uppkomst, andra världskriget och förintelsen härledas till det infamt profetiska ”Sions vises protokoll” som ursprunget till fyrtio års världstragedier.

Dess värre har dokumentet betydelse än idag. Framför allt Iran använder det som antiisraelisk propaganda, och det trycks i ständigt nya upplagor och sprids överallt i arabvärlden. Det är antisemitismens och antisionismens huvudmotivering, då de som vill kan peka på detta dokument och indignerat anföra det som bevis på den judiska världskonspirationens verklighet.

Dock är det bara fanatiker som kan ta det på allvar, och det är fanatikerna vi har att se upp med.

Dokumentet finns och har sin historiska betydelse, men det är inte att betrakta som mer än bara ett historiskt dokument. Vem som skrivit det och varför är irrelevant, dess roll är slutspelad, och det var illa nog att det alls från början blev taget av någon på allvar.

124

Stefan Zweigs dilemma (apropå George Prochniks nya biografi) Stefan Zweigs självmord under det andra världskrigets mörkaste skede i februari 1942 har diskuterats och ältats i det oändliga utan att man kommit till något annat resultat än att diskussionen fått ny näring och ytterligare breddats. Författaren bemödade sig själv om att bortförklara och förringa sitt självmord i betydelse och motivering så maximalt som möjligt, vilket han misslyckades med totalt, då han ändå var en av världens ledande, mest lästa och översatta författare. Det enda man kunnat göra med någon framgång i ärendet är att kartlägga omständigheterna.

Självmordet ägde rum en vecka efter Singapores fall och en månad efter Wannseekonferensen.

Singapores fall kände han väl till, medan det är ovisst om han kände till Wannseekonferensen, om dock det sista han skrev i livet var ”Schacknovellen”, som är hans enda direkta angrepp på nazismen.

I sin exil hade han prövat på att göra Thomas Mann sällskap i Amerika, där han dock inte kunde trivas, då han avskräcktes av dess hårdföra materialism och aggressiva framstegsdyrkan, i princip dess kapitalistiska ensidighet, där han inte kunde finna något utrymme för europeisk kulturkosmopolitik. Sina visioner av ett toleransens och humanitetens Europa kombinerad med sin pacifism såg han krossade, i synnerhet i Amerika, som han fann överträffa Tyskland i upphöjning av militarismen, (vilket även Einstein konstaterade efter atombombernas användning, när han sorgset konstaterade att USA nu var ett nytt och värre Nazi-Tyskland).

I sitt ställningstagande i föredragandet av frivillig död framför att leva i en värld han inte kunde acceptera var han samtidigt långt före sin tid – legio intellektuella har sedermera följt hans exempel. I sin artikel om denna nya Zweig-biografi sätter Ulf Eriksson fingret på den sjukaste punkten i sin analys av konfliktförhållandet mellan Zweigs kulturidealism och den nya världen i sitt citat av den tyska filosofen Carolin Emcke: ”Det är oroande att det främst är muslimska extremister eller antidemokratiska rörelser och populister som idag erbjuder ideella horisonter.” Alla de gamla dog med Stefan Zweig och världen före världskrigen och kunde med nöd överleva mest bara för att dränkas i materialismens allt överkörande självsvåld och kapitalismens skenande hänsynslöshet. Detta är dagens hårda värld, som idag domineras av den militanta islamismens expanderande terror, de kommunistiska diktaturerna som övergått i Putins skendemokrati med förföljelse av oppositionella representanter för kultur och mänskliga rättigheter i stället för, som det var under tsartiden, direkta terrorister och anarkister, och i det nya kapitalistiska Kina med enpartidiktaturen hårdare etablerad än någonsin genom medial hjärntvätt och undertryckande av all frihet, speciellt yttrandefriheten. Stefan Zweig hade varit lika vilsen i dagens värld som han var inför 1942 års galna krigsvärld.

Den stora indiankrönikan ”Bury My Heart at Wounded Knee” av Dee Brown är väl en av 1900-talets inte bara viktigaste utan även mest gripande och välskrivna böcker. Den beskriver hela indiantragedin från början till slut i en magnifikt behärskad och spartanskt koncentrerad form utan den minsta sentimentalitet eller överdrifter.

Den bara berättar rakt på sak precis hur det stora folkmordet gick till i stam efter stam genom massaker efter massaker. Den är på sätt och vis den idealiska dokumentären i sin fullständiga neutralitet och

125

saklighet, där det aldrig tas parti för någon utan där de indianska grymheterna skildras med precis samma rättframhet som alla de amerikanska övergreppen, som var konsekventa och kompromisslösa från och början och inte upphörde förrän efter ett trettioårigt utrotningskrig mot indianerna, beväpnade med pil och båge och slutligen massakrerade med kulsprutor och maskingevär. När den slutgiltiga och mest onödiga massakern av alla, där 250 indianer mördades för att de dansade för att hedra sina avlidna stamfränder och stupade kamrater sedan 30 år, de flesta kvinnor och barn, hade de återstående indianerna ingen chans att försvara sig utan bara mejades ner, och först då började den vite mannen inse vad han hade gjort. Ändå varnades amerikanerna redan under president Ulysses S. Grant och hans indianminister under 1870-talet för vad som höll på att hända. Ingenting gjordes för att stoppa folkmordet, som bara skenade iväg utan några tyglar alls, och där den ledande principen var en hög amerikansk militärs utlåtande, att ”den enda goda indianen är en död indian”. Detta var det egentliga första medvetna och planerade folkmordet, 50 år före turkarnas på armenierna under första världskriget, även om spanjorerna redan föregått med dåligt exempel i Latinamerika men utan avsiktligt planering – den sydamerikanska och karibiska folkutplåningen var inte politisk, utan det bara blev som det blev genom de barbariska kolonisatörernas hänsynslöshet. Den nordamerikanska folkutrotningen av Amerikas ursprungsbefolkning var politisk från början till slut och styrdes helt av ekonomiska intressen och började redan genom engelsmännen.

En lång rad av berömda och ökända personer passerar revy genom boken, man får till sin förvåning veta att en sådan indianvän som Kit Carson, som ändå levt med indianer under långa tider och var god vän med dem, även han deltog i utrotningskriget mot dem i Arizona då det gagnade hans ställning och förmögenhet. De enda presidenter som verkligen försökte göra något för indianerna var Andrew Jackson, Abraham Lincoln och Ulysses S. Grant, vars bästa vän var en indian som han gjorde till USA:s första indianminister när det dock redan var för sent, medan andra presidenter som Cleveland ansåg avrättningen av indianer som fullt berättigad även sedan den stora indiantragedin fullbordats efter massakern vid Wounded Knee.

Man lär även känna alla dessa indianhövdingar och deras stammar, och fastän alla dessa hjältar i princip gick samma tragedi till mötes genom ond bråd död som slutpunkten av en Golgatavandring av gatlopp mellan vita övergrepp, förräderier, brutna löften och lurendrejerier, så är varje individuellt öde olikt alla de andra. Indianerna framstår som individualister av högre resning än till och med presidenterna, och endast undantagsvis får man en ljusglimt av att åtminstone någon vit man emellanåt fattade detta, medan de flesta bara sköt och mördade för att helst slippa besväret att alls ställa några frågor eller komma till tals. En enda indianhövding lyckades någonsin få igenom sin rätt som människa till mänskliga rättigheter, medan en så berömd general som Sherman såg till att han blev det enda undantagsfallet – mänskliga rättigheter gällde för alla amerikaner men absolut inte för indianer.

Den värsta tragedin är väl den som drabbade de olika Cheyennestammarna, präriens stoltaste och största indianstam, som i stat efter stat drevs bort och utsattes for gatlopp och förföljelser tills alla deras hövdingar var döda (mördade) och endast patetiska spillror återstod inspärrade på nåder i fort eller döende i förvisningen till reservat i områden där ingen kunde försörja sig. Ändå var den vite mannens värsta brott mot indianerna ett brott mot naturen – för att komma åt indianerna, beröva dem deras levebröd och helt enkelt svälta ihjäl dem utrotade han systematiskt deras buffelhjordar över hela Amerika – under bara ett tiotal år dödades 3,5 miljoner bufflar medan av dessa indianerna endast hade slaktat 150,000 för att leva själva på deras kött och hudar. Den vite mannen likviderade hjordarna för att lämna

126

kadavren kvar på prärien att ruttna utan att de kunde komma till nytta för någon, bara för att beröva indianerna deras möjlighet att leva.

En sådan läsning på 350 sidor av massiv text av undantagslöst bara titaniska tragedier, där alla sympatiska hjältar och hyggliga personer konsekvent bara dödas ofta på det mest förnedrande och orättvisa sätt, den ena efter den andra, är naturligtvis ett svårartat arbete genom sin plågsamhet. Ändå förekommer det ljuspunkter. Den klarast lysande är väl Röda Molnets lysande bedrift att åtminstone för något tiotal år lyckas rädda sitt land från den vite mannens intrång genom klokhet, tålamod, förhandlingar och försynthet, en av de få hövdingar som dog en naturlig död av ålder. En annan är Geronimo, den sista apachehövdingen, som i det längsta lyckades hålla sig undan den vite mannens förföljelser och fick dö en gammal man år 1909. Kochise klarade sig också, men dessa få som klarade sig och överlevde fick måhända uppleva ett värre lidande genom sina besvikelser och genom att få se så många av sitt folk och sina stamfränder gå under, att livet måste ha tett sig mera orättvist och outhärdligt för dem än för dem som fick äran att få ljuta martyrdöden, som Sitting Bull, mördad genom misstag, och Crazy Horse, mördad genom förräderi som alltjämt ung, - vilket blev de flesta indianledares öde.

--Det gjordes en film på ”Bury My Heart at Wounded Knee” 2007 för TV av fransmanen Yves Simoneau, vilken dock inte alls följer Dee Browns bok men desto mera kompletterar den, då den tar upp öden som undgick Dee Brown och som uppdagats senare, främst indianen Charles Eastmans öde, som sattes i skola hos de vita för att han skulle få en civiliserad mans utbildning och som gick så långt han kunde för att i det längsta samarbeta med dem – Aidan Quinn spelar en senator som verkade längs samma linje, samarbete, samverkan och gemenskap över rasklyftorna, medan båda såg alla sina livsansträngningar fullständigt ödelagda genom den vite mannens hopplösa dumhet och grymhet. Efter Wounded Knee återgick Charles (egentligen Ohiyesa) till sitt indianliv och vägrade ha någonting mer att göra med den vite mannen.

--Som om allt detta inte var nog, så håller hela historien på att upprepas idag, åter igen genom politisk planering i akt och mening att eliminera ett helt folk och ta deras land. Denna gång är det emellertid inte amerikanerna utan kineserna, som från början ställt in sig på denna politik genom Maos uttryckliga befallning, och redan efter 10 år (1959) såg det ut som om tibetanerna och uighurerna, när en femtedel av deras folk likviderats, inte skulle ha någon chans att överleva den kinesiska ockupationen och utplundringen för att inte rent ut sagt säga den totala förstörelsen av deras land. Emellertid föreligger här en skillnad. Nordamerikas indianer hade ingen litteratur och inget skriftspråk, medan tibetanerna har en högt utvecklad och rikhaltig litteratur med ett eget skriftspråk utvecklat direkt från sanskrit, det äldsta av alla skriftspråk och kanske det högst utvecklade; och har väl ett folk en litteratur att förvalta så är det närmast omöjligt att utrota det. Likväl försökte kineserna, i förstörelsen av Tibets mer än 5600 kloster gjorde de sitt bästa för att bränna alla böcker, medan dock 40% kunde räddas till Dharamsala, där de åtnjuter ett maximalt beskydd i det berömda tibetanska biblioteket därstädes. Uighurerna å sin sida hade Koranen, och det har minsann alla invaderare i muslimska länder ständigt fått erfara, att det att ge sig på Koranen, bränna den, använda den som dasspapper (som ryssarna gjorde i Afghanistan) med mera, är inte något man gör utan att det får konsekvenser.

127

Raymond Khourys nya roman Författaren till ”Den siste tempelriddaren” har utgivit en ny roman som i mångt och mycket överträffar den oöverträffbara debuten. ”The Sanctuary” (på svenska ”Ormens tecken”) har som tema den gamla grekiska symbolen ouroforos, ormen som i en ring biter sig själv i svansen, som föranleder en lika omfattande djupdykning i gamla orientaliska mysterier och magiska traditioner som i ”Den siste tempelriddaren” och någon av Dan Browns romaner, men Raymond Khoury har den fördelen framför Dan Brown att han är äkta, han kommer själv från dessa gamla länder och har deras mystik i blodet, han är libanes och egentligen katolik men har redan i ”Den siste tempelriddaren” visat sin nyktra distans till den katolska kyrkans oförbätterliga oegentligheter. Genom att Khoury verkligen går in i historien och visar att han kan behärska historiska miljöer och skeenden i deras rätta perspektiv klarar han sig ifrån den ytlighet som tyvärr dominerar alla Dan Browns även mest effektiva och omfattande spekulationer.

Den drivande kraften bakom manövrerna i ”The Sanctuary” är den urgamla för att inte säga eviga drömmen om möjligheten till evig ungdom eller åtminstone evigt liv. En nyckelgestalt är den legendariska markisen St. Germain, som faktiskt förekommer i romanen, som redan under sin livstid av många ansågs besitta denna hemlighet, då han aldrig tycktes gå ur historien. I romanen har han verkligen kommit på ett sätt och en formel att förlänga sitt liv i nästan det oändliga, om dock dödligheten ändå måste förbli oundviklig. Naturligtvis vill fel sorts personer få tag på denna hemlighet för att själva kunna dra fördel av den och i ett fall tjäna pengar på den, och naturligtvis går det illa för alla dessa. Dock är romanen bättre och mera övertygande än ”Den sista tempelriddaren”, där den dominerande ärkeknölen, monsignore de Angelis, är för demoniserad för att vara övertygande, medan skeendet här är både mera realistiskt och mera rafflande i en spänning som oupphörligt tätnar. CIA-agenten Corben är en boren spelare som satsar högt, och man får en god inblick i hans motiveringar och den yrkeserfarenhet som driver honom till att ta risker, som måste gå för långt. Fastän romanen egentligen är science fiction är den lika fullt acceptabel som sådan som någon av Jules Vernes eller Conan Doyles romaner. Dess största förtjänst är dock de inblickar man får i landet Libanon och dess brydsamma historia under ständiga konflikter och inbördeskrig sedan urminnes tider, då egentligen alla alltid har slagits om det landet, erövrat det och lämnat det i ruiner över till nästa. Författaren växte själv upp och levde i dess tjugoåriga inbördeskrig och vet vad han talar om, vilket givit honom en erfarenhet och insikt i religiöst och politiskt orientaliskt liv, som väl ingen annan kan tävla med honom i, allra minst Dan Brown.

Mark Vonnegut: The Eden Express Detta är en fullständigt uppriktig och sanningsenlig verklighetsskildring av en ung mans äventyr under hippie-eran som en av dess mest typiska representanter. Hans far var den berömde författaren Kurt Vonnegut (”Slakthus 5” om sina upplevelser i Dresden den 13 februari 1945), vars kontroversiella berömmelse nådde sin kulmen ungefär när sonen Mark uppnådde mogen ålder och bestämde sig för att ta avstånd från ett inrutat liv för att i stället skapa en hippiekoloni på en landlott i British Columbia någonstans i vildmarken norr om Vancouver, dit man bara kunde fara med båt. Han hade en flicka med sig, som måste betraktas som medskyldig till vad som hände.

Allt började bra, de trodde sig ha funnit paradiset, och farmen artade sig väl. Det kunde inte se bättre ut, när två händelser ledde till krisen. Den ena var en fatal snedtripp: när Mark trodde sig ta en oskyldig

128

meskalintripp visade det sig vara LSD i stället, som han inte hade någon erfarenhet av. Snedtrippen medförde ett oacceptabelt tillstånd som han inte kunde ta sig ur, men denna kris späddes på genom att hans flicka reste till Kalifornien och bedrog honom med en annan. Hon bekände detta öppet för honom i ett brev, som dock lämnade honom i fullständig ovisshet: hon berättade varken om hon skulle komma tillbaka, om hon skulle fortsätta bedra honom med den andre, eller lämnade någon adress, där han kunde nå henne. Hon bedrog honom och lämnade honom hängande i luften i fullkomlig ovisshet och desorientering. Detta var så mycket värre då de verkligen hade nått höjdpunkter av lycka tillsammans.

Den outredbara krisen ledde till att han frivilligt sökte vård på ett mentalsjukhus. Så långt kan man inte tycka att han gjort fel på något sätt eller att han ens verkligen blivit sjuk, då alla orsaker varit naturliga och krisen helt förklarlig. Emellertid gjorde sjukhusvistelsen honom inte något gott, vilket tydligt indikeras av att han själv tog initiativet för att lämna det (mot doktorns önskan) och alltså mer eller mindre rymde. Relationsproblemen förblev olösta, han kunde inte ta sig ur sina depressioner och psykoser och måste genom sitt irrationella och ohanterliga beteende tas in en andra gång genom tvångsintyg. Den andra gången ledde till en tredje gång, men därmed hade han med tiden kunnat mogna sig ur krisen och kunde säga farväl till sin flicka och överge farmprojektet i British Columbia för att inleda ett nytt inrutat liv – han blev psykiater.

Boken är troligen den bästa skildring vi har av hippie-eran och dess eufori och baksidor. Språket är fantastiskt hela vägen, det är dynamiskt blomstrande och generöst kryddat med en sprudlande humor, så man kan bara njuta hela vägen, tills tvångsintagningen bryter den goda stämningen och det hela blir mer allvarligt. Det är dock aktningsvärt och imponerande hur fullständigt ärlig han är hela vägen och sticker ingenting under mattan utan berättar precis hur jävlig och psykotisk han var. Man kan inte ge någon orätt i hanteringen av hans fall, hans läkare gjorde så gott de kunde, och han var själv för ung för att kunna hantera sin egen omognad – han är inte mer än 26 när det hela utspelar sig. Det är en naken psykologisk mästarskildring där inga nyanser eller facetter av ett komplicerat psykologiskt problem saknas i ett djuplodande tillrättagående med sig själv där han är heroiskt skoningslös mot sig själv. Det var andra gången vi läste denna bok nu, och det var märkvärdigt hur mer än väl den höll att läsas om på nytt – och mera uppmärksamt.

Mario Puzos ”Omertà” Puzo följer i denna roman sitt pålitliga mönster i beskrivningen av samma maffialedare och deras karriärer som i nästan alla sina böcker, som hade en sådan utomordentlig framgång med sig genom ”Gudfadern”, att ämnet urartat till att bli nästan outslitligt och förblir lika populärt och attraktivt för den stora publiken idag som för 40 år sedan. Det spelar ingen roll hur vämjeliga och avskyvärda dessa gangsters är och vilka förskräckliga brott de begår i de ständiga utrotningskrigen mot varandra, där föreligger ändå någon sorts oemotståndlig magi över denna anda, som om den var själva kvintessensen av den tillfredsställelse som tyvärr besittandet av makt alltid tycks fylla människornas yttersta behov av välbefinnande, - vilket dock alltid förblir en bedräglig illusion, vilket de aldrig tycks lära sig, fastän de hela tiden utrotar varandra. ”Omertà” inleds med ett typiskt maffiamord, en hög gudfader blir mördad utan att någon kan begripa varför eller hur, och han råkar vara den mäktigaste av alla. Småningom kommer motiven fram: rivaliserande gudfäder var lystna efter hans banker och deras medel för att därmed kunna finansiera ett

129

tillgodoseende av hela världen med obegränsade kvantiteter och kvaliteter knark och därtill kunna smuggla och producera lätthanterliga kärnvapen. Emellertid har den avrättade bossen en arvinge, som vägrar sälja sin farbrors banker, då farbrodern utkrävde ett löfte av honom att inte göra det, och detta är vad omertà handlar om: hedern i att inte svika sina egna. Emellertid står han inför en överväldigande svårlöst ekvation, då han nästan bara har fiender överallt och inga vänner, då till och med hans kusiner försöker få honom till att vara de rivaliserande maffiagubbarna till lags och sälja. Han tar sig dock an uppgiften som det anstår en äkta sicilianare, och hur omöjlig ekvationens problematik än framstår i sina överväldigande dåliga odds, så klarar han biffen till slut – och har själv inte utfört ett enda mord utom det allra sista i självförsvar.

Naturligtvis är det intressant hur Mario Puzo går till väga för att lösa denna omöjliga ekvation, men hans metodik och logik är fullständigt vattentäta. Formellt är romanen ett mästerverk genom sin klarhet och fulländat konsekventa logik, och när man väl kommit till slutet har man absolut inga invändningar, fastän mönstret redan varit så uttjatat och välbekant så länge. Han har klarat det ännu en gång.

Romain Gary Han var tveklöst en av vår tids mest begåvade och mångsidiga författare, från det första ögonblick då jag först stiftade bekantskap med hans talang var jag och förblev en hängiven beundrare av honom, varför det var med största bestörtning jag läste om hans hustrus död och dess förfärliga omständigheter. Jag såg det som en nödvändighet att söka upp honom och göra för honom vad jag kunde, då jag instinktivt kände att han var i en kanske större nöd än vad någon människa kunde vara.

Hans hustru var nämligen inte vem som helst. Han hade haft den utomordentliga lyckan att få bli gift med sin tids kanske mest begåvade och vackra filmstjärna efter Audrey Hepburn, den betagande och intelligenta Jean Seberg, som gjorde sin debut i Otto Premingers undervärderade filmatisering av Jeanne d’Arc, en annan tapper kvinna vars öde nu efteråt verkade som att ha satt sin stämpel på Jean Seberg och hennes öde från början.

Jean Seberg var nämligen en mycket engagerad kvinna som tog parti för och emot allt vad hon ansåg rätt och orätt. Hon hade ingen tanke på att hänge sig åt konspirationer eller någon oamerikansk verksamhet, men hennes ställningstagande och engagemang för olika ibland kontroversiella organisationer för mänskliga rättigheter mot slutet av 60-talet, när hon dessutom stod på toppen av sin karriär och spelade mot Clint Eastwood i en västernmusikal, en genre som var totalt främmande för dem båda men som båda ändå klarade med glans, blev detta tydligen en alltför svårsmält och obegriplig soppa för FBI och CIA, som beslöt att ingripa och göra livet surt för Jean Seberg. Som alltid, när CIA eller FBI blandar sig i kvinnors angelägenheter, så blev det bara klumpigheter, klavertramp, missförstånd och pinsamma skandaler. Genom FBI:s och CIA:s förenade trakasserier och vägran att lämna Jean Seberg i fred hetsades hon till missfall och drevs till självmord. Och ingen hade kunnat älska henne mer än hennes make Romain Gary.

När jag fann honom ensam och sörjande i Paris i sin praktfulla lägenhet sittande i tryckande tystnad som ingenting verkade kunna bryta tror jag att jag aldrig hade mött en ensammare människa. Hans sorg var så total att det fanns ingen väg ut ur den, ingen möjlig tröst, vilket syntes på honom genast genom den gastkramande och universellt öronbedövande tystnad som hela hans väsen uttryckte. Dock försökte han ta vänligt emot mig, han var ju ändå en fulländad gentleman och kanske den mest höviska kavaljer som

130

Frankrike kunnat producera, fastän han var polack, vilket kanske bara ännu mera framhävde hans naturliga nobelhet, men samtidigt var han klart resignativ: ”Det var vänligt av er att söka upp mig, men jag förstår inte riktigt anledningen. Om ni är det minsta judisk själv så måste ni ju inse att det inte går att trösta mig på något sätt.” ”Jag har inte kommit för att försöka trösta er, även om jag kanske bättre än de flesta kan förstå något av vidden av er sorg. Jag har bara kommit för att demonstrera mitt deltagande. Jag har träffat många uppgivna judar i mina dagar, ett antal av dem slutade i självmord, och i samtliga dessa fall kunde detta ha undvikits om de bara haft någon att tala med. Jag har kommit för att erbjuda mina tjänster och erbjuda er den ringa hjälp som dock är bättre än ingenting genom att ställa upp som någon för er att tala med.” ”Det var hyggligt av er, men tror ni det hjälper? Jag är färdig. Jag borde inte ha överlevt det andra världskriget, i vilket världen gjorde det klart för oss att vi judar inte längre var önskvärda i världen.

Antisemitismen var inte bara en tysk företeelse, den förekom överallt och har alltid förekommit överallt, till och med här i Frankrike, men det är ni förstås fullkomligt medveten om. Men min hustru var inte judisk. Hon älskade mig, och jag älskade henne, och vi hade fått barn tillsammans om inte politiken blandat sig i hennes privatliv, och den politiken representerad av världens välgörare och stormakt USA är precis samma politik som förde Tyskland in i det andra världskriget: stormaktspolitik, paranoia och storhetsvansinne, missbruk av ansvar genom korruption och besatthet av den falska illusionen pengar och deras makt. Den sinnessjukdomen har alltid behärskat hela världen, och jag har fått nog av den, då den alltid har förföljt mig och mitt folk, som om vi var skyldiga till den, medan vi i själva verket alltid bara fått spela rollen av dess syndabock. Det är som om den religion som gav upphov till vår identitet och vår historia var den värsta förbannelse som någonsin drabbat världen, och som om vi alltid fått skulden för det. Jag vill inte befatta mig med den längre. Jag har fått nog av den. Varenda förnuftig jude som upplevt det andra världskriget och haft olyckan att överleva det måste därav dra den slutsatsen att begreppet Gud är enbart av ondo och något som man rent rationellt bara måste ta avstånd från och förkasta. Jag är den totala ateisten, och det har jag blivit genom min identitet som jude av Polen, det land och det folk i Europa som åtnjutit den värsta orättvisan och grymheten i historien och det helt utan orsak, bara för att vi från början stämplats av den gudomliga identiteten. Jag vill bara dö. Kan ni förstå det?” ”Ni är en av vår tids mest briljanta författare. Alla uppskattar er. Alla som är bekanta med fallet förkastar och avskyr det land som förföljde er hustru till döds. Ändå är det inte USA:s fel och ansvar utan dess ledande politikers och deras etablissemangs, alltså Nixonadministrationen. Dess brott mot er hustru är oförlåtligt, och det kommer jag alltid att framhålla och många med mig. Men ni har ännu mycket att leva för.” ”Försök inte. Jag kan inte leva vidare utan henne. Hon drar i mig. Jag kan inte leva vidare utan henne utan dåligt samvete. Jag kan inte finna mig i att jag ska leva och hon ska vara död. Hon var ju 24 år yngre än jag. Det stämmer inte. Det går inte. Det är outhärdligt. Som hennes man måste jag visa henne den solidariteten att jag måste göra henne sällskap, eftersom ingen annan i världen visade henne någon solidaritet. Kan ni förstå det?”

131

Ack, jag förstod honom alltför innerligt väl och började inse, att det var ingenting jag kunde göra för honom. Han måste följa sitt eget öde, och jag hade ingen rätt att ingripa.

I fall som Stefan Zweig är det mycket möjligt att hans självmord hade kunnat undvikas om han hade haft någon förstående person att tala med, vilket Erich Maria Remarque mycket riktigt påpekade. I fallet Arthur Koestler är det mera tveksamt om någonting hade kunnat hjälpa honom, då han ju faktiskt redan var döende. Men här såg jag alltför klart att det var ingenting jag kunde göra, hur frisk och skärpt och på toppen av sin personlighets utveckling Romain Gary än var. Han skulle aldrig kunna finna sig i att leva utan sin hustru efter att hon så orättvist tvingats i döden.

Jag ville inte lämna honom i hans totala uppgivenhet och ensamhet, men han sade stilla till mig utan att se på mig: ”Ni behöver inte stanna längre. Ni har gjort vad ni har kunnat men kan inte göra mera. Tack för att ni försökte. Ni kan gå nu.” Ändå försökte han, som om mitt besök ändå haft någon verkan. Han kämpade tappert, men det gick inte i längden. Jag hoppades i det längsta att han skulle klara det, men när slutligen nyheten kom om hans självmord, då han sköt sig på årsdagen av Jean Sebergs död, blev jag inte förvånad. Frågan är om han fick frid genom sitt beslut och modiga ställningstagande för henne att följa henne. Jag betvivlar tyvärr att självmord någonsin löst någon levandes problem. Det är vanligen en desperat flykt där den största risken är att det personliga problem man försökt fly från därmed bara förvärras.

132

Från årets bokmässa 2012 Årets bokmässa i Göteborg inleddes med en alarmsignal genom Litteraturutredningens slutrapporter från sitt uppdrag av regeringen att ta pulsen på hur det egentligen står till med läsandet, läskunnigheten, läsintresset och över huvud taget det skrivna ordets ställning i svenskars medvetanden. Det har visat sig att de statistiska kurvorna för alla dessa mätningar har gått ner så till den grad, att från att ha varit ett av världens mest läskunniga länder har Sverige sjunkit ner till nivån av en medelmåtta.

På uppdrag av regeringen har därav Litteraturutredningen även dragit slutsatser av hur detta kan avhjälpas. Den har därmed framlagt en mängd goda råd och förslag, men risken är att alla dessa blir resultatlösa, så länge man inte kommit till rätta med varför läskunnigheten och läsintresset i landet avtagit.

Detta måste betraktas som en fatal lucka i utredningen.

Naturligtvis har den digitala revolutionen genom Internet haft en avgörande betydelse.

Bokutgivningen har minskat lika mycket som utvecklingen på nätet har skenat så till den grad, att Kungliga Biblioteket, som haft till uppgift att ta den digitala litteraturutgivningen till vara, ligger två år efter och hinner inte ens med hälften. Följaktligen löper en ständigt allt större mängd digitala böcker och skrifter på nätet risken att försvinna spårlöst, då det är mycket lättare för en digital fil att försvinna än för en tryckt bok att förkomma. Naturligtvis demonstrerar därmed den tryckta boken sin högre överlevnadspotens medan den digitala boken, trots sin massiva expansion, snarare visat sig vara ett ständigt allt prekärare riskmoment.

Visserligen kan man hitta mer på Internet och följaktligen också läsa mera där än på bokbibliotek där böcker kan vara mera svårtillgängliga, om de finns tillgängliga alls, vilket också är ett växande problem och oroväckande brist i kulturförvaltningen, men läsning på nätet måste samtidigt, liksom skrivandet där, bli slarvigare, ytligare och mindre pålitligt. Man kan hitta vad som helst på Internet, men man kan mindre och mindre lita på vad man hittar, allt vad som står på Internet är inte helt sanningsenligt och det i mycket allvarligare grad än tryckta böckers bristande tillförlitlighet, och vad som står på Internet kan väldigt lätt försvinna, genom att någon helt enkelt plockar ner det eller det uppstår digitala tekniska problem. Det skrivna och tryckta ordet har alltså orättvist hamnat i bakvatten och förlorat i status, medan det betydligt mera vanskliga och flyktiga ordet på Internet har hamnat i en växande riskbubblas ställning som övervärderats och tillmätts en betydligt större vikt än vad dess bristande tillförlitlighet berättigat.

Litteraturutredningen står alltså inför många fler och större problem än vad den kommit till rätta med, då den egentligen inte kommit till rätta med någonting alls utan bara börjat skönja problemen.

Fredagen erbjöd de mest givande seminarierna med både Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg och den orientaliska politiska revolutionsproblematiken på programmet utom mycket annat. Emellertid blev seminariet om Dag Hammarskjöld en besvikelse, då tyvärr författaren Susan Williams, som givit upphov till den sensationella bok om Hammarskjöld som återuppväckt alla gamla obesvarade och obekväma frågor om hans mystiska ändalykt till nytt oroligare och mera pockande liv än någonsin, hade tvingats ge återbud på grund av andra trängande plikter. I hennes ställe uppträdde Lord Lea, som visserligen gjorde det bästa av saken men hade haft mycket litet tid på sig att förbereda sig – jag hamnade bredvid honom i pressrummet, där han omedelbart före seminariet febrilt var sysselsatt med att krampaktigt klippa och klistra dokument som behövdes för att han skulle klara sitt framförande. Detta blev bristfälligt av naturliga orsaker men dock nödtorftigt tillräckligt. De andra i seminariet, K.G.Hammar, Mats Svegfors och Marika Griehsel, gjorde så gott de kunde för att fylla tomrummen av alla de frågor som

133

problematiken ställde som inte kunde besvaras med annat än med spekulationer och mummel som inte ledde någon vart. Seminariet gav därför ingenting, utom när K.G.Hammar till slut läste några valda stycken ur Hammarskjölds ”Vägmärken”. Därmed ådagalades en annan problematik, som seminariet helt försummade.

Det var ju nämligen så när Hammarskjöld gick bort, att ingen hade någon aning om att han lämnade en skrift efter sig. När denna uppdagats och vederbörligen utgivits i bokform chockerades hela det svenska etablissemanget av att Hammarskjöld visade sig vara något så oerhört som metafysiskt funtad.

Något sådant hade ingen trott om honom. Han hade ju bara gällt för att vara diplomatässet och världspolitikern, som med realpolitisk klokhet kunde leda världen rätt, och inte alls någon mystisk flummare. Han föll därmed i det svenska intellektuella etablissemangets aktning betydligt, man fick ju inte vara något annat än rationell materialist, i synnerhet i en sådan ställning, medan ingen brydde sig om att försöka förstå vad Hammarskjölds filosofiska tankar egentligen handlade om. Det har ingen förstått ännu idag, utom ytterst enskilda individer, som undantagsvis bemödat sig om att försöka tränga igenom dessa avancerade metafysiska tankeodysséer. Detta är litteratur, och det om något borde ett Hammarskjöldseminarium handla om på en bokmässa.

I det faktum att de nya spekulationerna om av vem och varför eventuellt Hammarskjöld med våld tvingats från scenen knappast kunde leda någonstans, kunde man dock konstatera, att tidigare utredningar konsekvent verkade ignoreras, framför allt Gunnar Möllerstedts på 80-talet, som dock ganska entydigt kommit fram till, att ett annat plan, troligen katangesiska legoknektars, försökt preja och tvinga Hammarskjölds plan till kursändring och kanske landning, vilket tyvärr resulterat i svårigheter för piloten att rätt manövrera planet, som därför störtat. Man hade alltså troligen velat förhindra Hammarskjölds möte med Tshombe men icke avsett hans död, som alltså skulle ha varit en olyckshändelse dock vållad av andra som tills vidare alltid förblivit okända. Det är dessa man borde spåra i utredningen.

Bokmässans intressantaste seminarium handlade om Raoul Wallenberg och följde direkt på Hammarskjöld. Titeln på seminariet var ”Vem var Raoul Wallenberg?”, en fråga som minsann haft fog för sig ända sedan han försvann, medan två författare i år försökt besvara frågan, Bengt Jangfeldt genom att som ingen annan minutiöst kartlägga hela mannens liv fram till det ögonblick då han försvann, alltså hela hans bakgrund, familjehistoria och karriär fram till Budapest, det minst kartlagda området av hans liv hittills, samt Ingrid Carlberg, som skrivit en roman om vad som hände sedan, som ingen någonsin fått veta något om, och som alla därför skrivit så mycket om. Naturligtvis måste då hennes roman mest bara bestå av spekulationer och hypoteser, som alla andra om samma ämne, medan dock kulturjournalisten Maarja Talgre skickligt ledde in samtalet på den brännande punkten, det stora schabblet efter Wallenbergs försvinnande fram till hans påstådda död, då ingen i Sverige gjorde någonting. Genom att detta brännbara ämne skickligt fokuserades blev seminariet högeligen dramatiskt, och det var i motsats till alla andra omöjligt att somna till. Det var inte bara staten, regeringen och diplomatkåren som schabblade bort fallet med att inte göra någonting, utan till och med inom hans egen familj hade man kunnat göra så mycket mera än vad som gjordes, även om dessa i princip blev de enda drivande krafterna i den pinsamma livstidsutredning i motvind som Wallenbergfallet blev genom att det politiskt fuskades bort. Det var perioden januari 1945, då han försvann, till juli 1947, då han av de sovjetiska myndigheterna rapporterades som avliden, som någonting borde ha gjorts men ingenting gjordes, och den avgörande orsaken till detta var det svenska politiska etablissemangets handlingsförlamning i sin fullkomligt

134

handfallna undfallenhet mot Moskva i blind tro på allt vad Moskva sade. Det var ju även baltutlämningens tid, då utrikesminister Östen Undén angav tonen genom sitt insisterande på att ”det vore oförsynt att beteckna Sovjetunionen som någonting annat än en rättsstat” medan Stalin ännu var världens mest totalitära diktator. Ingen har någonsin vare sig anklagat eller ställt vare sig de sovjetiska myndigheterna eller det ansvariga svenska utrikesdepartementet från den tiden till svars för den levande begravningen av Raoul Wallenberg.

Här är det verkligen på sin plats att återinföra vår artikel från nr 61 om den senare forskningen i fallet Wallenberg. ”Tillförlitliga uppgifter om Raoul Wallenbergs vistelse i sovjetisk fångenskap: 1) Cell 123 i Ljubljanka från den 6.2.1945. Stalinregimen försöker bland annat genom tortyr få honom att erkänna att han spionerat för nazisternas räkning i Budapest i januari 1945, när han stannat kvar i Pest och det utan giltigt pass trots att ryssarna intagit den delen av staden. Raoul vidhåller att han endast stannat kvar för att fortsätta rädda judar, bland annat 7,000 från att förintas med Ghettot. Denna historia vägrar ryssarna tro på. Han döms till 25 års fängelse för spioneri fastän hans skuld inte kunnat bevisas.

Han dyker sedan under årens lopp alltid då och då upp i Ljubljanka på nytt.

2) Lefortovskajafängelset i Moskva i maj 1945.

3) Vladimir 20 mil nordost om Moskva, ett fängelse som Raoul ofta fick uppleva, första gången 1947, sedan 1949-51, 1952, 1953, – den 4 augusti 1954 i Block 2 (sjuk- och isoleringsavdelningen) meddelar Raoul på sin födelsedag genom knackningar till en medfånge att han varken får skriva brev eller mottaga några; åter 1955, 1956-59 och 1967.

4) Vorkuta vid Ishavet norr om Uralbergen 1948.

5) Khalmer Yu norr om Vorkuta 1948.

6) Butyrkafängelset i Moskva, ett specialfängelse för fångar som inte går att knäcka, med en omfattande sjukavdelning, kanske det fängelse Raoul vistats mest i. Här var han åtminstone 1949, 1951, 1962, 1965 och 1975.

7) Versjnje Uralsk i södra Ural nära Tjeljabinsk 1951-53.

8) Alexandrovskij Central vid Ural 1954-55.

9) Poima mellan Krasnojarsk och Irkutsk i Sibirien 1955, "mycket sjuk svensk på sjukhuset" med bekräftad identitet.

10) Professor Alexander Mjasnikovs uppseendeväckande uppgifter i januari 1961 om att Raoul skulle befinna sig på ett mentalsjukhus utanför Moskva "i ett mycket dåligt tillstånd". Professorn kallas upp till Chrusjtjov, som skäller ut honom efter besked, varefter professorn tydligt under fruktan dementerar sina uppgifter till doktor Nanna Svartz. Han dör i hjärtinfarkt 1965 efter att Chrusjtjov störtats och Leonid Bresjnev, kommissarie i Budapest efter kriget, tagit över makten. Professor Mjasnikov lär ha skrivit sina memoarer före sin död, som lär finnas någonstans i Samizdatvärlden.

11) Wrangels ö norr om Sibirien 1962.

12) Mordovia öster om Vladimir 1964 och 1971-73.

13) Zadivovo nära Irkutsk 1966 och 1967.

14) Irkutsk 1973 och 1974.

15) "Schvedskij 040812" vid en forskningsstation öster om Bajkalsjön i Sibirien för "icke-existerande" personer som officiellt dödförklarats men fortfarande lever, 1977.

135

16) Speciella psykiatriska sjukhuset i Blagovesjensk norr om Manchuriet nära Amur 1978. Han kan ha varit kvar där ännu 1980. Detta är den sista övertygande uppgiften om Raoul Wallenberg. Ovanstående uppgifter är i regel bekräftade eller trovärdiga genom andra detaljer. Obekräftade vittnesmål utan andra trovärdiga faktorer har här lämnats därhän.

Litteratur om Raoul Wallenberg: Denna är ganska omfattande, men några böcker skiljer sig i vederhäftighet, initiering och förståelse för fallet från mängden. Dessa är främst: 1) Österrikaren Rudolph Philipps klassiska bok från 1946, Raoul Wallenberg – diplomat, kämpe, samarit, den första viktiga boken i ämnet, som framför allt ger hela den ungerska bakgrunden bättre än någon annan bok.

2) Fredrik von Dardels, Raouls styvfars, bok från 1970, Raoul Wallenberg – fakta kring ett öde, en koncentrerad och personlig utfästelse, som uttrycker den bästa förståelsen och ger det bästa porträttet av Raoul som människa.

3) "Fallet Wallenberg" av den fransk-judiske Jacques Derogy från 1980, den mest fakta-späckade och en genom sitt breda internationella perspektiv imponerande bok med en nästan universell överskådlighet.

4) Eric Sjöquists andra bok i ämnet från 1981, "Diplomaten som försvann", som ger den bästa översikten över de olika vittnesmålen från Gulag-arkipelagen.

Dessa är väl de fyra tidigare viktigaste böckerna. Frederick Werbells och Thurston Clarkes roman från 1985, som låg till grund för TV-filmatiseringen med Richard Chamberlain, är mycket väl skriven och intressant men spekulativ. Den vill göra gällande att Raoul dog kring mitten av 60-talet "genom ett misstag" från hans övervakares sida. Detta är en helt ny teori som saknar stöd.

Journalisten Gunnar Möllerstedt i Göteborg bedrev under 70-talet en mycket intressant forskning i ämnet, som ledde till journalistik men inte till någon bok, förrän hans medarbetare Bernt Schiller skrev boken som kom ut 1991. Den är intressant genom sitt avslöjande av många nya fakta som kommit fram genom Glasnost-eran, framför allt belyser den den mycket viktiga faktorn Himmler och dennes försök att genom underhandlingarna om friköpandet av judar få kontakt med väst i desperata separatfredstrevningsförsök; men Bernt Schiller accepterar (liksom andra alltför kallt sakliga bedömare utan förståelse för Raouls personlighet) att han verkligen skulle ha dött i Ljubljanka den 17 juli 1947, den officiella ryska versionen, som offentliggjordes först 1957 och som fortfarande är den officiella.

Denna teori kan naturligtvis lika litet bortses ifrån som någon annan teori. Om Raoul Wallenberg verkligen dog i Ljubljanka 1947 är den viktigaste frågan hur. Han kan knappast ha dött av plötslig hjärtinfarkt, som den officiella versionen hävdar, då han hade starkt hjärta och 1947 endast var knappt 35 år gammal. Det finns två andra tänkbara alternativ: 1) misshandel eller tortyr som drevs för långt, eller 2) självmord. Båda alternativen skulle vara lika genanta för den sovjetiska överheten, som skulle ha haft alla skäl till att sopa igen alla spår efter vad som verkligen hände, vilket allt tyder på att de verkligen försökt göra, vare sig Raoul levde vidare eller inte. Ingenting i Wallenbergaffären är mera uppenbart än sådana sovjetiska ansträngningar.

Det är som om Raoul Wallenberg, skyldig till troligen den största personliga humanitära insatsen under det andra världskriget, osalig i åminnelse fortfarande skulle leva kvar någonstans i Gulag.

136

Seminariet om den arabiska våren var mycket intressant genom dess fyra deltagares helt olika utgångspunkter, Mohammad Fazlhashemi som professor i idéhistoria, Hinda Talal som kvinna, Misha Jaksic som ortodox präst och Cecilia Uddén som journalist. Det positiva var att dock alla fyra var överens om en försiktig optimism. Mycket hade gått fel efter de första smekmånadsyrorna, många fester hade urartat, mycket hade gått över styr, och många druckna hade vandrat i diket, men ingenting hade gått förlorat. På längre sikt såg det trots allt betydligt ljusare ut än vad det gjorde så länge diktaturerna höll på.

Intressantast var den ortodoxa prästens ädla hållning i en tolerans utan gränser, där han berättade om återuppbyggnaden av Albanien efter fyrtio års ateistisk diktatur, där det gällde att återställa både den ortodoxa kyrkan och Albaniens egentliga religion islam. Ortodoxa kristna i Serbien, Kossovo och Albanien hade inte tvekat med att hjälpa till att även återuppbygga moskéer, då religionens återupprättelse var allas gemensamma sak, vilken religion det än var.

Dessa var de viktigaste och intressantaste seminarierna, men lyckligtvis så beredde söndagen en slutkläm genom seminariet med Maj Sjöwall med anledning av nyutgivningen av de tio epokgörande polisdeckarna av paret Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Det var mycket upplysande att från hennes egen mun få höra vad egentligen deras avsikter och motiveringen till dessa kriminalromaner var. De planerade de tio romanerna från början, och meningen var att skildra hur den svenska socialdemokratin hade svikit arbetarrörelsen. Socialdemokratin begick egentligen bara ett enda misstag och det omedvetet, som kunde ha hänt vilket ledande parti som helst, nämligen att hamna i monopolställning och utnyttja detta inte bara till egen fördel utan framför allt till allmänt godtycke. Detta förstörde i realiteten den svenska demokratin och möjliggjorde en lång rad katastrofala misstag, främst inom kulturen genom till exempel rivningsraseriets hänsynslösa skövling av nästan alla svenska städers historiska miljöer (se följande debattartikel direkt från Facebook), ingreppet i skolväsendet genom tvångsinförd centralstyrning i socialistisk indoktrineringsriktning, samt bantningen av all finkultur genom stämplingen av den som överklass – med kanske den svikande läskunnigheten och analfabetiseringen som resultat.

I anslutning till Bokmässan: Skrotning ”Tack för ditt manus, men tyvärr passar det inte in i vår utgivning, och inte heller tror vi på dess försäljningsmöjligheter. Försök med ett annat förlag.”

Det är kontentan av det senaste refuseringsbeskedet från landets största förlag med de bästa resurserna. Om det förlaget menar sig sakna resurser för att kunna trycka verket, i detta fall vår 16-åriga utredning av Shakespearemysteriet, var finns då det förlag som har dem? Så har det låtit nu i 43 år: ”Försök med ett annat förlag. Vi vågar inte.” Det är bara feghet, ingenting annat. Innehåll, kvalitet, språkliga förtjänster, ingenting saknas utom säljbart våld och sex.

Man är därmed definitivt slutgiltigt nödgad att efter 43 år överge förlagsbranschens möjligheter och därmed alla utsikter till det anständiga levebröd som författare vi eftersträvat hela livet, vilken konsekvent stängda dörr från början berövat oss den ekonomiska möjligheten att någonsin bilda familj och även uteslutit oss från alla stipendier. Därmed är alla dörrar stängda för möjligheten att någonsin ta sig ur fattigdomsfällan, och man får fortsätta vända på slantarna för resten av livet. Det är bara att konstatera faktum. Mördande likgiltighet från etablissemanget är det enda man fått för ens romaner,

137

dramer, essayer, reseskildringar, diktsamlingar med mera, och den enda lisa från denna kroniska kulturmotståndsmentalitet man kan undfå är att vara bortrest så mycket som möjligt. Det blir att satsa på internet i stället desto mera och glömma förlagens snåla klumpighet och förlamade otymplighet där idealismen är bannlyst såsom osäljbar och den enda oumbärligheten är den falska säljbarhetens illusion genom den blinda tron på kapitalismens kryckor och prostitution. Vi skriver bara för att skriva meningsfullt och bra, vi struntar i förlagsbranschens hallickars begränsningar och lever i vårt skrivande för kärleken till litteraturen och sanningen och inte något annat. Må författarskapet fortsätta och förlagen klara sig utan oss i sin skygglappsförsedda feghet.

Bara en fråga: finns det någon annan rimlig förklaring till 43 års refuseringar av en produktionsspännvidd där ingenting saknas än att vi möjligen skulle vara svartlistade? Man kan peka på att Sverige saknar det system av bokagenter som andra länder har, som enkom har till uppgift att samordna författare och förläggare, och att man som René Coeckelberghs en gång sade bara kan leva i Stockholm som svensk skriftställare då man över allt annars måste sakna kontakter, i synnerhet om man från början är kroniskt fattig. Men ändå hade Sverige en lång och stolt tradition av att få fram goda författare från under samhället, varför någon sorts svartlistning framstår som den enda rimliga förklaringen. Man tycker ju att, om något, så borde förlagen vara intresserade av det exempel på mångsidig och stabilt kontinuerlig produktivitet inom alla genrer som detta författarskap står för sedan 43 år. I stället vägrar alla landets förlag konsekvent ta något ansvar för dess mest refuserade författare och ens erbjuda någon chans, medan myndigheter i stället försökt bruka tvångsmetoder för att få en att överge den kreativa verksamheten för dess oacceptabla olönsamhets skull. Vid ett tillfälle bad de dock om ursäkt sedan man hotat dem med självmord.

Vi bara konstaterar fakta. Har man alls någon rätt att klaga? Frågan är relevant då somliga alltid skall svara nej, och däri ligger det kontroversiella.

Författarens samtliga skrifter finns på www.fritenkaren.se För kompletterande artiklar om detta dilemma, gå till http://www.fritenkaren.se/intervjun-beskuren.pdf http://www.fritenkaren.se/biografakta.pdf I år går Svenska Akademins Nobelpris för litteratur till en investering i den kinesiska modellen. Som alltid vid tillfällen när årets litteraturnobelpris väcker kritik återuppväcktes den digra skaran av vissa författare som vägrades priset som en hord av obekväma spöken: Leo Tolstoj, Anton Tjechov, Henrik Ibsen, August Strindberg, Emile Zola, Jules Verne, Mark Twain, Jack London, Joseph Conrad, Karen Blixen, Stefan Zweig, Lion Feuchtwanger, Romain Gary, Rainer Maria Rilke, Erich Maria Remarque, Artur Koestler, H.G.Wells, George Orwell, Somerset Maugham, Robert Graves, Graham Greene, Aldous Huxley, Mika Waltari, för att bara nämna några självklart förtjänta världsförfattare som överlevt tiden.

Vad hände med Snillet och Smaken? Eller den av Nobel påbjudna Idealismen? Att Leo Tolstoj inte fick priset kan ursäktas med att han faktiskt öppet uttryckte att han inte ville ha det, Anton Tjechov dog vid bara 44 och Jack London vid 40, men det finns faktiskt inga ursäkter för nonchalerandet av alla de övriga och flera andra.

Inte ens Sverige kan alltid vara perfekt.

138

Revisionisterna ”Jag håller inte med dig, men intill döden försvarar jag din rätt att uttala din mening.”

- Voltaire Detta är ett mycket svårt ämne då det är så extremt kontroversiellt och känsligt, samtidigt som det är omöjligt att bortse ifrån, vilket de flesta helst är benägna att göra. Så det är lika bra att behandla det ordentligt med en gång.

Revisionisterna kallas ofta för ’förintelse-förnekarna’ (holocaust deniers) vilket är en stämpel som de själva tar avstånd från, då de ingalunda förnekar förintelsen, fastän denna benämning inte uppstod förrän 35 år efter dess historiska förekomst, och då genom en framgångsrik TV-serie med detta namn 1980 efter en roman av Gerald Green. Få har läst romanen, men alla har sett TV-serien, som innebar en rungande debut för både Meryl Streep och James Woods.

Revisionismen stack först upp sitt utmanande ifrågasättande av den officiella historiebeskrivningen efter det andra världskriget 1974 genom Robert Faurisson, född 1929, då han i en serie uppseendeväckande artiklar till Le Monde drog diverse etablerade historiska fakta om andra världskriget i tvivelsmål, bland annat Anne Franks dagboks autenticitet. Där började det. Naturligtvis väckte hans utmanande djärvhet att våga ifrågasätta nazismens försök till utrotning av judendomen ett universellt ramaskri av indignation, som dominerar debatten ännu idag, då Faurisson dess värre fick många uppföljare, som den ena efter den andra drog fram allt fler pinsamma frågetecken i dagen, av vilka många gjorde de utmanade auktoriteterna svarslösa.

Problemet är nämligen, att helt fel har dessa revisionister inte, medan de har blivit sanslöst hårt förföljda för sina åsikters skull. Till och med Noam Chomsky drogs upp till schavotten när han endast vågade försvara Faurissons och de andra revisionisternas rätt till att framföra sina åsikter och till att ha dem. För detta stämplades även Noam Chomsky som revisionist, vilket knappast gagnade antirevisionisternas hårdfört anförda sak, medan Noam Chomsky fick väldiga besvär med att göra det klart för allmänheten och få dem att förstå, att försvar för åsikts-, samvets- och yttrandefrihet är något helt annat än att förneka förintelsen.

Några av de andra väsentliga revisionisterna är Ernst Zündel och Jürgen Graf. Zündel, född 1939, är den mest imposanta och betydelsefulla genom de oändliga rättegångar som genomfördes för att gå till rätta med hans utsagor, teorier och förfäktanden, som han vägrade ge avkall på i egenskap av outtröttligt envis förkämpe för mänskliga rättigheter, enligt honom själv. Det var framför allt i Canada som hans fall drevs ända upp till Högsta Domstolen och resulterade i försök till avgöranden. Man försökte verkligen behandla ärendet sakligt. Detta var de så kallade Holocaust Trials, den ena i två månader 1985 och den andra i tre månader 1988, som resultat av hans kontroversiella publikation ”Var det verkligen sex miljoner som dog?” (Did Six Million Really Die?) För första gången undersöktes överlevare från förintelsen under ed och korsförhör och detta tillsammans med deras ifrågasättare. Zündel förklarades av juryn skyldig till ”publicering av falska nyheter” och dömdes till nio månaders fängelse, men fyra år senare fann Canadas högsta domstol att rättegångarna inte gått riktigt till och att hans dom var ett brott mot landets grundlag.

Detta var inte bara en seger för Zündel själv utan innebar en viktig vidimering av alla kanadensares medborgerliga rättigheter. Emellertid har varken han lämnats i fred efter det av andra främst judiska

139

grupper som är arga på honom och vill fortsätta få honom dömd, eller har han själv med sina kolleger (bl.a. David Irving, gaskammarexperten Fred Leuchter, Faurisson och ett flertal andra) upphört att fortsätta bringa förintelsen i tvivelsmål.

Jürgen Graf från Schweiz, född 1951, gick ännu svårare prövningar till mötes. Han studerade filologi vid universitetet i Basel och var lärare vid framstående skolor tills han under 90-talet började publicera böcker där han metodiskt bringade i dagen allt vad han fann att inte stämde med den påstådda förintelsen. Hans huvudargument är att själva det praktiska företaget att nästan industriellt mörda sex miljoner människor var en omöjlighet, i synnerhet med de medel som varit de påstådda, främst då Zyklon-B-gasen, som han menar att verkligen bara är ett avlusningsmedel som inte dödar. Han framhåller att den otillförlitlige Rudolf Höss är den enda som vittnat om operationernas detaljer och påstår, att han troligen gjorde detta efter att ha genomgått tortyr.

I sina böcker, som sålts och översatts över hela världen, drar han fram ett antal praktiska ifrågasättanden av förintelsens genomföring på rent rationella grunder, som genom klarhet och logik måste få läsarna att omvärdera hela skeendet. Han drogs inför rätta, då det är olagligt i tysktalande länder att förneka förintelsen, och dömdes till böter och 15 månaders fängelse, varefter han såg sig nödsakad att lämna Schweiz för att undgå vidare förföljelse och flyttade till Moskva, där han lever och verkar ännu idag mest som översättare. Detta var omkring 2000, och han har skrivit fyra böcker sedan dess, bland annat en om Treblinka och en om Majdanek.

Samtidigt är det många argument som dessa revisionister underlåtit att föra fram. Till exempel bör den stalinistiska propagandaverksamheten ordentligt undersökas. Stalins propagandaminister var den klart judiske Ilja Ehrenburg, som av Stalin personligen fick i uppgift att göra det största möjliga av avslöjandena av nazisternas fångläger i Polen när ryssarna blev de första som nådde fram till dessa och kunde se hur det såg ut där. Redan från början blåstes därmed nazisternas påstådda brott mot mänskligheten upp till maximal propagandaretorik, och de andra allierade, främst amerikanerna med sin fallenhet för dramatiseringar och överdrifter, föll villigt in i samma linje.

Detta föranleder oss att närmare undersöka andra källor till dessa företeelser. Den främsta av alla källor måste den extremt väl dokumenterade Wannseekonferensen anses vara, som så utförligt gjordes protokoll av (på Heydrichs egen befallning), att man i efterhand kunnat göra två filmer på den, en brittisk (med Kenneth Branagh som Heydrich) och en tysk, som väl överensstämmer med varandra. Vad Wannseekonferensen handlade om (i Wannsee utanför Berlin den 20 januari 1942) var ett delgivande av ’den slutgiltiga lösningen av judefrågan’ till det tredje rikets administrativa ledare framför allt inom det ockuperade Polen. Reinhard Heydrich var ordförande och redogjorde i detalj för hela planeringen i det omfångsrika inringandet av samtliga judar i hela Östeuropa inklusive det ockuperade Västryssland, inalles 11 miljoner människor, och hur dessa skulle samlas i arbetsläger främst i Polen. Inte ett ord sades under hela konferensen om vare sig förintelseläger eller gasen Zyklon B. Protester förekom dock. Det var främst ministerdirektören för rikskansliet Kritzinger som kom med bekymrade invändningar mot att så många tåg skulle användas till detta, som bättre skulle behövas för transporter och frakter till ostfronten, där läget började bli kritiskt. Emellertid kördes alla betänkligheter och möjliga invändningar mot ’den slutgiltiga lösningen’ över genom att Heydrich generöst bjöd hela konferensen på obegränsade mängder konjak, medan han själv inte drack en droppe. Därmed får man det intrycket, att projektet ’den slutgiltiga lösningen’ helt enkelt kuppades igenom, så att ingen återvändo blev möjlig, och bara några månader senare var Heydrich död i ett attentat.

140

I Wannseekonferensen saknas det alltså faktiskt belägg för förintelsens praktiska genomföring, medan uppsåtet dock är oförnekligt. Heydrich framhåller själv med stolthet att man då i januari 1942 redan lyckats döda 100,000 judar. Det framhålls även med stolthet att man fått över 500,000 till att emigrera, medan det stora problemet är 2,5 miljoner judar i Polen och hur alla dessa skall tas under behandling jämte 5 miljoner judar i Ryssland.

Siffran 6 miljoner offer framstår därmed som irrelevant. Det spelar ingen roll om det var en miljon eller sex miljoner som slutligen förintades, faktum är att något antal där emellan, troligen närmare 6 än 1, definitivt mördades och det hur omänskligt som helst, och även om man kan ha skäl till att ifrågasätta och diskutera siffrorna så kan man inte förneka att miljoner judar rent ut sagt mördades, det spelar ingen roll hur.

Faurissons ifrågasättande av Anne Franks dagboks äkthet ställer dessa revisionisters mentalitet i blixtbelysning. Hans argument för att dagboken måste vara förfalskad är, att den innehåller beskrivning av hur familjen dammsög i sitt gömställe, medan en dammsugare på den tiden måste ha vållat så mycket oväsen, att det måste ha hörts så att de omöjligen kan ha undgått upptäckt på ett tidigt stadium. Mot detta kan man ställa den troliga hypotesen, att de troligen bara dammsög när det säkert inte fanns tyskar eller möjliga informatörer i huset och troligen så sällan som möjligt. Hela denna argumentering är löjligt krass i sin småskurenhet och belyser det förhållandet, att dessa revisionister måste vara preciöser. De hakar upp sig vid detaljer och ser därför inte skogen för att de fastnar vid anblicken av några skumma löv. Därmed framstår de som ganska genomgående paktexemplar på inskränkt dumhet.

Naturligtvis är det viktigt att komma med historisk kritik och framlägga tvivel när skäl för sådana föreligger, och det är dumt att möta historisk kritik med förföljelse och rättsliga förfaranden, det är helt enkelt inte demokratiskt och mot de mänskliga rättigheterna till yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet och så vidare, men bara idioter kan dra hela det nazistiska försöket till förintelsen av judendomen i tvivelsmål bara för att några siffror inte stämmer.

PS. Churchill berör aldrig förintelsen i sitt sex volymers utförliga verk om andra världskriget.

Däremot deltar han inte i den ryska och amerikanska hämndpolitiken med dess sensationalisering av förintelsen bara för att trycka tyskarna djupare ner i skorna utan förkunnar tvärtom, att i och med att det andra världskriget är avslutat och Tyskland besegrat är alla gräl avslutade och bör lämnas därhän och Tyskland återupprättas som en nation bland nationerna och sträcker fram handen till full försoning.

Därmed är han noga med att inte heller förneka förintelsen – han var faktiskt medveten om dess tendenser redan på 30-talet och varnade för dem utan att hörsammas. I Tyskland, Österrike och Schweiz är det enligt lag förbjudet att på något sätt förneka förintelsen, och gemene man står för dess historiska faktum och har tagit ansvar för det, även om numera de flesta är födda efter världskrigets slut och därmed inte kan tillmätas någon skuld. Det motsatta gäller Turkiet, där förintelsen av armenierna under första kriget officiellt förnekas ännu idag – enligt turkisk historieskrivning har den aldrig ägt rum, fastän inrikesministern Enver Pashas dagorder därom finns bevarade svart på vitt än idag.

När det gäller Tysklands skuld är det framför allt Einsteins ord som står fast: ”Hitler framlade sina förintelseplaner mot judarna i klarskrift redan i sin bok Mein Kampf 1925, de kunde inte missförstås, och tyskarna omfattade kritiklöst programmet från början och röstade självmant fram nazisterna till makten.”

Han var själv tysk och hade arbetat i Berlin i nästan 20 år när nazisternas maktövertagande gjorde det omöjligt för honom att återvända till Tyskland under en resa till Amerika i februari 1933. Hans skrifter hörde till de första som brändes på de nazistiska bokbålen.

141

http://fcit.usf.edu/holocaust/resource/document/document.htm

Den grå vargen Författarna till denna bok, Simon Dustan och Gerrard Williams, säger från början: ”Vi ville inte att denna historia skulle vara sann.” Vad de har gjort är att i detalj undersöka alla uppgifter och spår, som tyder på att Adolf Hitler lyckades fly från Berlin den 28 april 1945 med Martin Bormanns hjälp, som själv följde efter fyra dagar senare.

Det är alltså ingen rolig läsning precis, allra minst som den är strikt dokumentär hela vägen – den lär även finnas som dokumentärfilm – och består egenligen mest av bara konkreta uppgifter. Emellertid bildar den nästan oöverskådliga samlingen av alla dessa uppgifter en historia som, hur belagd den än är, verkar lika otrolig som en roman av Jules Verne och lika fantastisk som science fiction.

Författarna skonar emellertid inte sina huvudpersoner. Tvärtom. De var extrema skurkar allihop, och de värsta av dem fick gå fria hela vägen. Författarna utmålar i detalj hela det fantastiska företaget, från början till slut lett av Martin Bormann, hur nazisterna utplundrade hela Europa på guld, konst, pengar, ädelstenar och allt som var värt pengar, för att när nöden så krävde kunna använda detta som lösen för att betala priset för en flykt till en fristad i Argentina.

Det var inte förrän efter Stalingrad, nederlaget i Afrika och Tunisiens fall samt Italiens kapitulation 1943 som det stod klart för Martin Bormann och vissa andra ledande nazister att Hitlers krig var förlorat.

Läget förvärrades genom att president Roosevelt kategoriskt krävde villkorslös kapitulation, som för honom var en icke förhandlingsbar fråga, vilket omöjliggjorde varje utsikt till separatfred, vilket var vad Stalin fruktade mest av allt, varför Roosevelt omedvetet spelade Stalin i händerna med att genom sin politik förlänga kriget in absurdum. Bland de som ändå försökte åvägabringa en separatfred var framför allt chefen för underrättelsetjänsten, amiral Canaris, som varit i Chile och Argentina under första världskriget och kände väl till Bariloche, då han rymt därifrån som krigsfånge. Det var hans kunskaper om södra Argentina som möjliggjorde Bormanns planer.

Först efter Roosevelts död kunde han äntligen förhandla med vissa amerikaner, som då var främst bröderna Allen Welsh Dulles, amerikanernas främsta spion i Europa under kriget, och John Foster Dulles, senare utrikesminister. Allen Welsh Dulles blev senare chef för CIA. Överenskommelsen var att alla de konstskatter som nazisterna lagt beslag på, och som de hotade med sprängning – alla förvaringsplatser var minerade – skulle räddas mot att en liten klick fick komma undan, nämligen Hitler, Eva Braun, deras två döttrar, deras hund, Bormann och några till.

Situationen komplicerades av att Hitler envisades med att vilja stanna kvar och gå under i Berlin. I sista ögonblicket gick han med på flyktplanen, lät sig smugglas ut genom hemliga tunnlar från sin bunker till Hohenzollerndamm där ett flygplan väntade på dem, förde dem först till en bas i Danmark, sedan till Francos Spanien i Reus utanför Barcelona, därifrån vidare till Kanarieöarna (Jandia på Fuerteventura) varifrån en ubåt tog dem till Argentina. Ytterligare några flygplansetapper förde dem till San Carlos de Bariloche vid Andernas ulöpare i Patagonien, som redan var något av en omfattande tysk koloni sedan föregående sekel. Resan tog allt som allt tre månader.

Där framlevde exdiktatorn, världens ondaste och rikaste man, sedan ett liv i ständigt tilltagande isolering och misär medan hans hälsa ständigt försämrades. Han fick Parkinson tämligen tidigt, attentatet den 20 juli 1944 märkte honom för livet då han aldrig blev av med träsplitter i framför allt ansiktet, efter

142

den dagen syntes han därför aldrig mera offentligt utom genom dubbelgångare, och det var dubbelgångare (både för honom och för Eva Braun) som hittades kremerade i bunkern efter den 30 april.

DNA-prov bevisar att de påstådda rester som presenterats som tillhörande liken av Hitler, Braun och Bormann inte var av dem.

Hans fru Eva Braun övergav honom sedermera i Argentina, så att han var fullständigt ensam de sista sju åren tills han dog den 13 februari 1962 nästan 73 år gammal, ungefär samma ålder som Stalin, på Dresdendagen. Även Bormann hade då för länge sedan övergett honom för att sköta sina egna affärer, vilka mest handlade om att med sin omätliga förmögenhet sätta Tyskland på fötter igen. Enligt det sista någon hört om honom levde han ännu 1980 som åttioåring i Paraguay. Hans son blev jesuitpräst.

--Det var peronismen i Argentina som gjorde det möjligt för tusentals nazister att finna sin tillflyktsort där. Juan Perón var en fascistdiktator men skolad av Mussolini och helt fri från all rasism – han hade ingenting alls emot att samarbeta med människor av judisk börd. Dessutom var han främst genom sin hustru Evita Perón en ledare för arbetarrörelsen, vilket gav honom Argentinas folk i sin hand, men, som Martin Bormann konstaterade, hon var mera begåvad än han, och när hon tog slut vid bara 33 års ålder genom livmodercancer gick det utför med Perón och peronismen. Hon var så fiffig att hon lyckades lura Martin Bormann på tre fjärdedelar av hans förmögenhet, som hon slösade bort på Argentinas välfärdssystem, men ändå var återstoden tillräckligt omfattande för att han skulle kunna vara primus motor i att sätta Tyskland på fötter igen. Juan Perón förföll till pedofili med en flicka som bara var 13, när han offentligt intervjuades om saken menade han att det var ingenting att bry sig om då han ”inte var vidskeplig”, han ådrog sig Vatikanens misshag genom att utvisa två präster, så att han blev bannlyst, men framför allt begick han klumpigheten att förstatliga utländska bolag, som skaffade honom USA och England till fiender. När revolutionen bröt ut 1955 som störtade honom blev nazisterna i Argentina utan skydd. Eichmann var oförsiktig nog att leva i Buenos Aires, men ingen annan åkte fast.

Min far fick tjänst i Argentina 1952 på uppdrag av Finland-Sydamerikalinjen, vi kom dit hela familjen efter Evitas omfattande begravning i juli som ett sekulärt nationalhelgon, och visst upplevde vi nazister i Buenos Aires, men aldrig att det anades någonstans i vår omgivning att Hitler förekom i Bariloche. Han besökte även Cordoba, som även vi besökte, och andra städer och platser, men det glunkades aldrig om att han med Martin Bormann, Heinrich ”Gestapo” Mueller, Josef Mengele och andra förekom i landet.

Bariloche var ett högt gouterat turistmål, som ett mindre Alpenparadies i Argentina, mors bästa vän Irene Bravo skickade vykort därifrån, men inte ens hennes man, som var politiker, kunde ana att Hitler bodde där i ett eget reservat bakom taggtråd sakta multnande ihjäl.

Litteratur: The Grey Wolf, av Simon Dunstan och Gerrard Williams.

Nazi in Exile, av Paul Manning (tillgänglig på nätet i pdf: http://spitfirelist.com/books/manning.pdf

Varför muslimer måste hata judar, av Nonie Darwish Nyligen sade Pirzada Muhammad Raza Saqib Mustafai, en religiös ledare i Pakistan: ”När judarna är utrotade skall fredens sol börja stråla över hela världen.” Samma sorts predikan förekommer rutinmässigt inte bara bland präster men även bland politiker i Iran, Saudi-Arabien, Egypten och annorstädes. Detta är

143

inte bara Ahmedinijad; det är en hjärtesak inom den islamska teologin att det bara kan bli världsfred när alla judar utrotats från världen. Men det är få i västerlandet som reagerar på denna retorik eller som bryr sig om att belysa denna förskräckliga mörka sida av islams besatthet av hat mot judarna.

Jag tror inte man behöver vara någon expert på mänskligt beteende eller på gruppmentalitet för att fatta den övertydliga patologin i islamistiskt judehat. Det är dags att uppmärksamma denna våldsbenägenhet mot det judiska folket. Det är vi skyldiga mänskligheten och sanningen.

Ingen sann muslim kan se att ett sådant hat är opassande eller oheligt för en världsreligion eller att islams trovärdighet befläckas av ett sådant hat. Det är förbjudet för varje muslim att gå så långt som till att analysera eller ifrågasätta ett sådant hat. Muslimer försvarar judehatet med att hävda att judarna förrådde Muhammed och därför förtjänar denna behandling. Även jag som muslim omfattade den ensidigt muslimska uppfattningen att detta var tillräckligt för att berättiga allt mördande, terror, lögner och propaganda av islamsistiska ledare mot judarna. För en normal muslim är det rutin och känns det normalt och till och med heligt att förbanna judar i moskéer.

Efter mycket tänkande, analyser, forskning och skriftställeri upptäckte jag att det islamistiska judehatet är en fundamental beståndsdel i det islamska trossystemet som det inte kan bli av med.

Judehatet är ett existentiellt problem i islam. Islam lever i skräck för judendomen, och islams fiende nummer ett är sanningen, som oavbrutet måste döljas till varje pris. Det spelar ingen roll hur många muslimska män, kvinnor och barn som dör när det gäller att rädda islams ansikte. En muslims främsta plikt är att skydda islams och Muhammeds rykte. Men varför måste en religion lägga en sådan belastning på sina bekännare? Här är skälet: När Muhammed inledde sin mission att sprida islam var hans mål att skapa en särskild arabisk religion med en arabisk profet, som främjade arabiska värderingar och dess kultur. Men för att nå denna legitimitet måste han länka sig till de två tidigare abrahamiska religionerna judendom och kristendom.

Han förväntade sig att de judiska stammar som levde i Arabien skulle erkänna honom som deras Messias och därigenom ge honom legitimitet hos araberna och särskilt då hos sin egen stam i Mekka, Quraish. Då hans egen stam hade förkastat och hånat honom behövde Muhammed judarnas uppbackning, som han kallade bokens folk. Judarnas konvertering till islam var därmed en viktig del i det scenario som Muhammed måste genomföra för att övertyga Mekkafolket att de hade gjort fel i att förkasta honom.

Därför valde Muhammed att emigrera till Medina, en stad som dominerades av judar och där araberna var få och marginella. Judarna tillät Muhammed att etablera sig. I början är Koranen full av öppningar till judarna, som beskrivs som ”ledning och ljus” (5:44) och ”ett rättfärdigt folk” (6:153-154) som ”stod över nationerna” (45:16). Men när judarna tillbakavisade hans inställsamhet och vägrade konvertera till islam flippade Muhammed ut. Koranen ändrade kurs från kärlek till hot och vidare till rent hat och förbannelser som en del av islam som det aldrig kan bli av med.

Inte nog med att judarna förkastade honom, men deras välstånd gjorde Muhammed extremt avundsjuk. De judiska araberna levde på ärlig och framgångsrik handel, men Muhammed förtjänade sitt levebröd på krig med att angripa karavaner och beslagta deras rikedomar och egendom. Detta såg inte bra ut för en man som ville etablera sig som Guds profet. Blotta förekomsten av judar var en förebråelse för Muhammed, vilket drev honom till en massaker på dem då han lät halshugga 600-900 judar av en stam och tog deras kvinnor och barn till slavar. Han utvalde den vackraste av dem till sin sexslav. Detta sanslösa slaktande av judar dokumenterades utförligt i muslimska böcker om Muhammeds liv, inte som något att skämmas för, utan som ett rättfärdigt handlingssätt mot onda människor.

144

Man behöver inte vara psykiatriker för att se det uppenbara: att Muhammed efter massakern han organiserade och tvingade sina män att genomföra för att etablera sin religion och befästa honom i hans makt var en ångestförföljd man. För att bekämpa sin ångest behövde han att alla omkring honom och även framtida generationer deltog i det kontinuerliga folkmordet mot judarna, det enda folk han inte kunde kontrollera. Ett oöverskådligt antal verser i Koranen uppmanar Muhammeds krigare att bekämpa, döda och förbanna muslimska krigare som inte ville bekämpa och döda judar. Koranen är full av löften av alla de slag om ljuvheter i paradiset till dem som följde Muhammeds mördarkommando och som deltog i fördömandet av dem som undanbad sig detta. Muslimer försäkras om att ingen skuld vidlåder deltagandet i detta föreskrivna folkmord då det var ”Allahs hand” som utförde det och ingen annan.

Muhammed kom aldrig över harmen över att ha blivit ratad av ”bokens folk” och gick till graven osalig över att det fortfarande fanns levande judar kvar. På sin dödsbädd förmanade han muslimerna att döda judar var de än kunde påträffas, vilket gjorde detta till en ”helig plikt” som ingen muslim kan undanbe sig. De muslimer som skrev sharialagen förstod hur extremt känslig Muhammed var för kritik, varför kritik mot Muhammed blev det allvarligaste brottet i hela islam som aldrig kan förlåtas ens om den brottslige ångrar sig. Muhammeds sista budord var inte att hans anhängare skulle sträva efter helighet, fred, godhet eller att behandla sin nästa som sig själva, utan i stället en befallning för muslimer att fortsätta döda och bedriva folkmord mot judarna. Att döda blev därmed en helig lydnadsplikt mot Muhammed och Allah själv.

Muhammed såg sig själv som ett offer för judarna, som muslimerna måste hämnas intill domedagen.

Med all den makt, rikedom och inflytande som de har över hela världen idag fortsätter de ändå att beteckna sig som offer. Sharia lagfäste även plikten för varje muslim att försvara Muhammeds ära och islam med sitt eget blod och tillät brott mot många av dess egna lagar om det var till försvar för islam och Muhammed. Sålunda går muslimerna med den heliga belastningen av plikten att försvara Muhammed med sitt eget blod, vilket berättigar dem till mord, lögn, svek, förtal och lurendrejeri.

Muhammed måste ha känt djup ruelse över vad han gjorde mot judarna, och därför måste det till ett mycket gott skäl för bortförklaringen av hans folkmord. Med att kommandera muslimerna till att fortsätta hans folkmord även efter hans död belastade han alla muslimer och själva islam med denna skam. Alla muslimer befalldes att följa Muhammeds exempel och förfölja judar var de än fanns. Hundra år efter Muhammeds död ockuperade araberna Jerusalem och byggde Al Aqsamoskén på det judiska templets ruiner, den heligaste av alla platser för judar. Muslimerna trodde de hade utplånat minnet av all judisk existens.

Muhammeds folkmord på Arabiens judar blev en mörk vanärans skamfläck på islams historia, och denna skam, avund och vrede fortsätter att verka genom muslimerna idag. I Muhammeds och muslimers ögon innebär själva existensen av det judiska folket, och än mera en judisk stat, en illegitimering av islam och får Muhammed att mera framstå som en massmördare än som en profet. För muslimer att sluta fred med judar och erkänna att judar är människor som har samma rättigheter som alla andra skulle ha en förödande effekt på hur muslimer ser på sin religion, sin historia och sin profets ageranden.

Islam har ett stort existentiellt problem. Utan att själva vilja det fann sig judarna i hjärtat av detta islamska dilemma. Islam måste rättfärdiga Muhammeds folkmord mot judarna. Muahmmed och islam hade två val: antingen att judarna var onda undermänniskor, apor, svin och fiender till Allah, en vanlig beskrivning än idag på judar i orientaliska moskéer, eller också var Muhammed en folkmordsbedrivande krigsherre som inte var värd att kallas Guds profet – ett val som skulle innebära slutet för islam.

145

Nu liksom då har islam valt det förra åskådningssättet och kungjort att blotta antydan av det senare måste straffas hårt. Om islam skall förlbi legitimt måste judarna förbli evigt onda fiender till islam. Det finns ingen tredje möjlighet som skulle kunna rädda islams kärna från kollaps: antingen var Muhammed ond, eller så är judarna onda. Varje försök till försoning, förlåtelse av judarna eller att leva i fred tillsammans med dem betraktas som förräderi mot islam. Hur kan muslimer förlåta judarna och sedan gå till sina moskéer för att läsa profetens befallningar att döda judar var de än kan påträffas? Det går inte ihop, om man skall förbli muslim.

Därför förblir och måste islams fiende nummer ett förbli sanningen. Om sanningen avslöjar islams oberättigade judehat har muslimerna bara kvar ett tomt skal av en religion, vars profet var en mördare, tjuv och krigsherre. Utan sitt judehat skulle islam implodera. översättning från engelskan.

Nonie Darwish är en egyptisk rättsaktivitist som skrivit flera böcker, grundat ”Araber för Israel” (Arabs for Israel), född 1949, växte upp i Gaza och är ordförande för ”Förenade exmuslimer” (Former Muslims United). Hennes far tjänade under Nasser i dennes underrättelsetjänst och mördades av Israel. Hon emigrerade till USA med sin man 1978, blev amerikansk medborgare och kristen. Sedan 11 september 2001 har hon varit mycket aktiv i den påföljande debatten. Hennes hemsida: http://nonie-darwish.blogspot.ca/ http://en.wikipedia.org/wiki/Nonie_Darwish David Ickes nya giv Han har under större delen av sitt liv varit ett tacksamt ämne för förlöjligande och utskrattningar, medan alla de som hånat honom alltid förr eller senare fått sätta skrattet i halsen, då det icke går att blunda för att hans inflytande över hela världen har varit och är ständigt växande i betydelse. Det handlar inte bara om hans i allmänhet befängda och överdrivna konspirationsteorier, låt oss glömma allt vad han sagt om utomjordiska reptiler, som från början tagit herraväldet över jorden och bland annat inspirerat till den spektakulära amerikanska science fiction-serien ”V”, och försöka hålla oss till det som åtminstone är på gränsen till seriöst.

Det handlar framför allt om hans försök till dissektion av frimurarna och illuminaterna och deras betydelse, vilket fört honom ut på farliga gungflyn av kontroversiella och känsliga områden, som resulterat i anklagelser mot honom för antisemitism och fascism. Nu är han fullständigt opolitisk och har alltid varit det, låt oss aldrig glömma att han började som fotbollsmålvakt, och att hans politiska karriär i ungdomen bara handlade om De Gröna, vars parti han faktiskt fick kicken från, när han flummade ut och kom på att han var en helare och hade uppenbarelser från ovan som tvingade honom till en sorts missionsverksamhet för hela mänskligheten… Nåväl, idag är han 61 år och har väl vuxit ifrån sina värsta fantasterier, medan hans oerhörda styrka ligger i hans outtröttliga föreläsningsnit – han kan hålla på och föreläsa åtta timmar i sträck och hålla en publik på flera tusen intresserad och entusiastisk hela vägen. Ett annat aktningsvärt drag hos honom är hans mod och oförskräckthet inför att i princip kunna tala och föreläsa om precis vilka ämnen som helst, och ju mera kontroversiella, desto bättre.

Naturligtvis måste man ta honom med sådana nypor salt som är rätt anpassade efter hans överväldigande halsbrytande teorier, men med åren har allt fler nödgats betrakta honom med tilltagande uppmärksamhet, då han aldrig ger sig utan bara växer.

146

Hans senaste giv är att starta en helt ny TV-kanal och massmedial verksamhet i konkurrens mot alla världens mediala etablissemang. För att kunna lansera detta nätverk började han samla in pengar, hans mål var 150,000 pund, och för att kunna starta sin TV-kanal behövde han ytterligare 150,000. I dessa dagar i medlet av juli har han lyckats med det omöjliga och nått fram till 300,000 pund, varför nu hans nya kulturkanal inte minst för ockulta intressen kommer att starta i november. Naturligtvis kommer vi att hårdbevaka denna verksamhet, som kan bli lika spännande som hela hans intellektuellt äventyrliga liv hittills.

Dan Browns rebusar Dan Browns nya roman ”Inferno” är hans bästa hittills, och äntligen börjar han bli mera realistisk. I alla de tidigare romanerna har han mest bara spekulerat och laborerat med möjligheter, som han utbroderat till fängslande mosaikmysterier, och samma gör han här, med den väsentliga skillnaden att han vågar tackla samtidens största problem: befolkningsexplosionen.

Romanen har inga skurkar, och lyckligtvis blir ingen mördad, även om det ser illa ut till en början, då upptakten är det intill tjatighet gamla vanliga paranoiascenariot, att den oskyldiga hjälten är förföljd av alla. På jakt efter sanningen och i försök att förstå vad han egentligen råkar ut för tar oss Dan Brown med på en fascinerande djupdykning in i Dante Alighieris mystiska visioner av helvetet, som romanens intressantaste person, vetenskapsmannen Bertrand Zobrist, som begår självmord, menar att håller på att manifesteras i verkligheten idag genom befolknings-explosionen med alla de andra globala kriserna i släptåg: miljökrisen, klimatkrisen, ekologins sammanbrott, med mera. Och denna snillrika vetenskapsman ger sig inte förrän han kommit fram till en lösning på problemet.

Naturligtvis tangerar detta science fiction, men möjligheterna finns där och är reella. I tidigare romaner har Dan Brown passionerat djupdykt in i Roms, Paris, frimurarnas och NASAs mysterier, medan han här går igenom hela Florens för att sluta i Konstantinopels Hagia Sofia och undervattensvärld, men vad som bär romanen och gör den högintressant är alla de vetenskapliga diskussionerna och frågeställningarna, som utmynnar i den svåraste frågan av alla: vad är rätt?

De båda världskrigen lämnade efter sig en sargad värld där allting gått fel under 30 år och som lämnade terrorbalansens nukleära skräcksamhälle efter sig, som alltjämt idag (Fukushima!) utgör vårt största hot. Befolkningsexplosionen kom i gång på allvar först under 1900-talet, och romanens argument är ovedersägligt, att den måste åtgärdas, för annars kollapsar naturen. Man kan inte stillatigande bara göra ingenting inför den ekologiska världskrisen och klimatförändringens accelererande katastrofer, för det är det dummaste man kan göra. Bertrand Zobrists lösning är genial, men frågan är om den kan genomföras. Dan Brown lämnar frågan öppen. Han presenterar fakta, föreslår lösningar, bollar dem hit och dit i alla tänkbara olika värderingar och prövningar och slutar med att alla måste samarbeta för att gemensamt komma fram till den optimala lösningen. Hur förskräckliga scenarion han än framställer med Dantes inferno som illustration menar han ändå nästan optimistiskt att allt kan lösas.

Från årets bokmässa 2013 Än en gång däran, som Evert Taube resolut sjunger när han kastar sig ut på den ultimata utmaningen i sin enda dryckesvisa, ännu en gång vågade vi ta upp kampen med den omöjliga bokmässan, som i år var

147

värre än någonsin med svårare utmaningar än någonsin. Det mesta kände man igen: den absurda trängseln, där alla antingen står eller går i vägen för varandra hela tiden, den ständigt mer förpestade luften, som ingen kan andas men som alla entusiastiskt torterar sig med ändå, som i ett slags demonstrativ rökning fast värre än tobak, det ständiga öronbedövande larmet och oväsendet, när alla i den jättelika mässhallen ständigt måste överrösta varandra för att alls göra sig hörda, vilket de inte lyckas göra ändå, då de vanligaste uttrycken och fraserna alltid förblir ”Va? Va sa du? En gång till! Jag hör inte!

Tala högre!” medan alla skriker och i synnerhet alla stackars uppläsare från olika stånd och montrar, vilkas mikrofoner ständigt måste skruvas upp högre, så att det till slut bara blir sådana ljud som inte är avsiktliga genom mikrofonernas tekniska konsistens, typ rundgång med tjut och annat sådant, som bara skrämmer slag på alla medan absolut ingenting hörs.

Men värst i år var ändå cykelvakterna. När mässan startar mobiliseras ett antal cykelvakter kring ingångarna, som har till uppgift att se till att cyklisterna inte parkerar sina cyklar i vägen för besökarna.

Detta gör de varje år ändå, ty det finns ingen annan cykelparkering, då mässan är kringränd av hårt trafikerade körbanor, då Svenska Mässan är olyckligt placerad just vid Korsvägen, Göteborgs värsta trafikmötesplats. I år hade jag dessutom cykelproblem med en efterhängsen punkteringsepidemi, som bara blev värre ju mer jag reparerade mina punkteringar, som förföljt mig ända sedan min bästa cykel blev stulen i juli. När jag anlände till mässan tog jag det för givet att jag skulle kunna placera min cykel var 200 andra placerat sina cyklar, men knappt hade jag stannat förrän en cykelvakt dök upp och körde bort mig. På jakt efter en annan obefintlig cykelparkering förlorade jag en halvtimme och missade jag ett seminarium, medan lika fullt de andra 200 cyklarna fick stå kvar, fastän cykelvakten försäkrade att de skulle bort. De stod där hela dagen.

När jag återkom på eftermiddagen försökte jag en annan väg och prövade baksidan av mässhallen, där det också stod 200 cyklar parkerade. Tror ni inte att samma cykelvakt dyker upp igen och försöker schasa iväg mig med påståendet att inga cyklar får stå där, fastän där redan står 200! Den här gången utbrast jag förtvivlad att jag var försenad genom punktering och omöjligt kunde finna en annan cykelparkering i tid för mitt seminarium och ignorerade honom. Han vidtog inga hårdare åtgärder, och jag slapp denna gång bli dragen inför rätta – tydligen då ändå 200 före mig begått samma förseelse och fick stå kvar. Den här cykelparkeringsplaneringen inför varje års återkommande bokmässa tycks liksom inte riktigt fungera.

Det första seminariet jag lyckades bevista från början till slut var säkerligen ett av hela årets viktigaste, då rubriken var ”Framtidens kulturpolitik” med fem deltagare i panelen, Stina Oscarson som chef för Radioteatern, Ingrid Elam från Göteborgs universitet, moderaten Gustaf Hoffstedt som ansvarig politiker, Pontus Hammarén som chef för Borås konstmuseum och expert på regional kulturpolitik och hur denna inte fungerar, socialdemokraten Gunilla Carlsson som ordförande för riksdagens kulturutskott samt Gabriel Byström, kulturchef vid Göteborgs-Posten och seminariets moderator, vilket han skötte med den äran och lät alla komma till tals och till sin fördel. Stina Oscarson lyckades frambringa spontana applåder från publiken genom sin mycket raka kritik mot den obefintliga kulturpolitiken, som är obefintlig då den prioriterar allt annat än kulturen, framför allt lönsamhet. Ingrid Elam sekunderade henne behjärtansvärt i detta i sitt framhållande av att det aldrig märks på en konstnärs slutliga produkter hur mycket hon har arbetat på dem, och att arbetet liksom ett isberg går tio gånger djupare än det synliga resultatet, och då meningsfullheten med arbetet är mycket viktigare för en konstnär än dess lönsamhet eller relevans i samhällsdebatten. Gustaf Hoffstedt försökte nästan desperat försvara det politiska etablissemanget med att det inte alls var så att politikerna prioriterade lönsamhet och social relevans framför kvalitet och

148

meningsfullhet medan han inte kunde försvara det faktum, att när den borgerliga regeringen fick makten 2006 visade det sig att det inte fanns någon kulturpolitik, vilket den regeringens första kulturminister blev ett levande exempel på, medan de flesta tycks mena att samtliga kulturministrar sedan dess uppvisat samma syndrom – de vet inte vad de skall göra och gör missar därför poängen genom missriktade prioriteringar. Gustaf Hoffstedt lovade att försöka undvika det misstaget och verkligen ha en kulturpolitik till hands efter nästa val – om alliansen vinner valet.

Mycket av årets bokmässa handlade om skola och utbildning, och vi missade samtliga sådana seminarier, liksom alla om årets tema Rumänien, då det fanns andra seminarier som vi inte ville missa. Ett av dessa var Alexandra Pascalidous fullständigt lysande exposé över den grekiska situationen genom sin bok Grekiskt krislexikon, där hon fyndigt går igenom hela alfabetet genom grekiska låneord, som finns i nästan alla språk, som då betecknar olika kristillstånd och sjukdomssymptom i samhället, från Apokalyps till Xaos, med allt vad som ryms där emellan. Grekland har ju på senare år tillspetsat i princip alla sociala krissituationer i hela världen, genom överväldigande massinvandring från Orientens inbördeskrigshärdar, en totalt havererad ekonomi som smittat av sig på och nästan sprängt hela Europa, en kataklysmatisk misär och fattigdom och allt annat därtill. Det var en njutning att lyssna till hennes flödande grekiska munvighet och färgstarka språk med både mycket humor och humör och med skildringar och bilder av Grekland och Balkan som man aldrig glömmer. Jag har alltid hört till hennes beundrare och följare.

Därmed hade den första bokmässedagens inledande damer angivit tonen för årets bokmässa, som i princip skulle förbli lika inspirerande hela vägen. Fredagen bjöd på bland andra William Blake, en överlevares unika dokumentation från Gulag, och Jörn Donner. Carl-Johan Malmberg hade skrivit en inspirerad bok om Englands store 1700-talsmystiker, en egensinnig grafiker och poet, som envisades med att göra sina böcker så esoteriska som möjligt, så att nästan ingen någonsin köpte dem, varför de bara finns i ytterst få exemplar. Först närmare 70 år efter hans död började han uppmärksammas, medan det är först under 1900-talet han fått sitt fulla erkännande som kanske 1700-talets största geni efter Goethe. Det är framför allt ockultister som uppmärksammat honom, så att han fått stor betydelse för sådana som Aleister Crowley och andra skumma mystiker och anses idag ha varit den under 1700-talet (efter Goethe) som varit bäst orienterad i sin samtid och dess vetande. Han bråddes mycket på Milton men gick längre än denne i sin radikalism, då han förkastade både kristendomen och vetenskapen fullkomligt, utom naturligtvis hela den politiska samtiden, medan den enda rörelse han tycks ha haft något tillfälligt intresse för synes ha varit Swedenborgianismen. Hans oändliga dikter förblir svårtillgängliga intill nästan oläslighet, medan hans konst aldrig upphört att fascinera de flesta. Överlevaren från Gulag hette Lev Mistjenko, som tyvärr inte själv kunde framträda under bokmässan, då han avled vid hög ålder för några år sedan, medan hans historia upptecknats av Orlando Figes, som under ett antal år sorgfälligt gått igenom det säkerligen mest unika dokumentärmaterial från Gulag som kunnat bevaras. Misjtjenko var en student i Moskva som 1935 träffade sin blivande käresta, de studerade tillsammans fysik vid universitetet och hörde till eliten, när kriget kom emellan 1941 och han kom i tysk fångenskap. Då han var högutbildad försökte tyskarna få honom till att arbeta för dem, vilket han vägrade, medan han ändå tvingades tjänstgöra för dem som översättare och tolk. Han befrias av amerikanerna, som blir intresserade av hans utbildning, men han vill tillbaka till Ryssland. När han slutligen återkommer till Moskva 1946 arresteras han som spion och får tio års straffarbete vid Petjora i nordligaste Ryssland. Hela tiden håller han kontakt med Svetlana, och de kommer på ett snillrikt system att kunna smuggla brev till varandra genom. Hon lyckas till och med smuggla in sig till honom i

149

fånglägret fyra gånger och får även till slut träffa honom officiellt medan han fortfarande är fången, innan han blir fri 1954. De gifter sig och får två barn, och de lever båda till hög ålder till för bara några år sedan.

Det unika med denna dokumentation är att den är helt intakt hela vägen och har bevarat båda brevskrivarnas samtliga brev. Vanligen brukar bara den ena partens korrespondens kunna bevaras, men här finns alltså båda sidorna av korrespondensen, ett överväldigande antal av mer än tusen brev, som resulterat i en sann historia och dokumentation för inte minst ryssar att kunna vara stolta över.

Jörn Donner har skrivit en mastodontbiografi över sig själv som han kallar Mammuten. Han är fortfarande underhållande vid 80 år, även om det mesta vid hans seminarium handlade om polemiken kring hans TV-program under 70-80-talen under mycket inmundigande av sprit och cigaretter. Det är som sådan de flesta minns honom.

Lördagen bjöd på bland andra Karen Blixen, Herman Lindqvist och E.T.A.Hoffmann. Ivo Holmqvist har skrivit en noggrann svensk dokumentation om henne, som han belyste på ett utomordentligt allomfattande sätt. Han försökte räta ut alla frågetecken kring hennes öden och äventyr, han belyste hennes nobelprisproblematik och hur det egentligen gick till när hon aldrig fick priset trots att hon var föreslagen i åratal, (Hemingway menade att hon borde ha fått det i stället för honom,) och hur det var med hennes naturliga berättartalang. Hon var en självklart lysande berätterska långt innan hon började skriva, och hennes personlighet var så speciell, att hon ännu under sin ålderdom trots sin livslånga svåra sjukdom hade samma utstrålning och magi med sig som en ung förförerska. Det var främst Eyvind Johnson och Artur Lundkvist som var emot henne i Svenska Akademin, den förre med sin utslagsröst mot henne i nobelomröstningen, och den senare som hennes främsta kritiker i Sverige för hennes aristokratiska fasoner. Beträffande hennes äktenskap blev hon egentligen gift med fel man, då det var brodern Blixen-Finecke hon egentligen var förälskad i, som inte var förälskad i henne, varför hon tog hans bror i stället, medan den ”riktige” dess värre förolyckades i en flygplansolycka. Hennes man Bror blev som bekant fatal för henne genom den sjukdom han gav henne. Ändå blev hon 78 år gammal.

Herman Lindqvist diskuterade tillsammans med Henrika Tandefelt adelns och svenskhetens ställning i Finland, den evigt aktuella och inflammerade ”språkfrågan” om svenskarnas diskutabla roll i Finlands historia. Herman Lindqvist har avslutat sin omfattande cykel om svensk historia med en bok om svenskheten i Finland som heter ”När Finland var Sverige” som han bekände att var den svåraste bok han skrivit. Den går bara fram till 1809, medan Henrika Tandefelts bok om adeln börjar där och skildrar vilka vägar och öden adeln tagit sig i Finland efter tvångsskilsmässan från Sverige. Herman tycks metodiskt ha ägnat sig åt att en gång för alla skingra alla frågetecken och avliva alla myter och fördomar i svenskhetens roll i Finland, som han menar att är lika aktuell idag som den var på 1100-talet. Han belyste bland annat att samtliga adliga familjer i Finland bär svenska namn utom tre, som är förfinskningar av svenska namn, medan Henrika belyste, att i princip alla adelsfamiljer i Finland idag är tvåspråkiga. Jag köpte Lindqvists bok, hans 57-e, och ämnar läsa den med stort intresse.

Bengt Liljegren och Svante Nordin har samtidigt båda kommit ut med de första böckerna om Winston Churchill på svenska som skrivits i princip sedan kriget. Man fick en fascinerande inblick i denna omfattande världspolitiska personlighet, hans motiveringar och specialbegåvningar, hans omöjlighet och särskilda kvalifikationer, hans dubbelhet i vissa frågor och hans komplexitet, och det var inte alltid dessa båda herrar var överens. Den ena påstod exempelvis att Churchill gjort sig skyldig till rasistiska uttalanden, medan den andre hävdade att det var det sista han var, och båda verkade bevisa sig ha rätt.

Churchill var en paradoxal personlighet i sin politiska överlägsenhet och klarsyn, vars katastrofer var lika omfattande som hans hjältedåd. Man tänker då främst på det utomordentliga fiaskot vid Dardanellerna i

150

första världskriget, som kostade honom hans marinministerportfölj, en plan som var rätt tänkt och hade kunnat fungera men slog fullständigt fel, och hans definitiva räddande av England och Europa under det mest kritiska skeendet av andra världskriget. Hans huvuddrivkraft, som alltid höll honom uppe och i främsta linjen, tycks dock ha varit en klar rättsuppfattning och djup humanism resulterande i en grundmurad integritet av pliktmedvetenhet och heder.

Det bästa seminariet handlade dock om något helt annat, nämligen den fantastiske E.T.A.Hoffmann, som Kjell Espmark skrivit en bok om. Detta visade sig helt oförmodat bli bokmässans mest lysande seminarium, då han fick emot sig Horace Engdahl, som råkade vara en Hoffmannexpert. Att lyssna till dessa båda herrars dissekerande av denna fantastiska och outrannsakliga personlighet var som att ta del av en thrillerkomedi som hela tiden skruvade upp sig, då de formligen tävlade med sina kunskaper i detta formidabla ämne, som båda hade utomordentligt djupa insikter i. Hoffmann var ju inte bara en fantastisk gestalt utan snarare ett utflippat universalgeni, som inte bara skrev bisarra historier som hela tiden överträffar varandra i saltomortalartad fantasi, utan som även var en bitande satiriker, hovrättsråd, kapellmästare, kompositör och mycket annat. Det var som musiker och kompositör han menade sig göra sina viktigaste insatser, och han skrev faktiskt en opera, som skulle ha blivit hans mästerverk och kronan på hans livsgärning. Vad hände? Operan sattes upp och spelades, men på tredje dagen brann operan ner, och därmed gick alla möjligheter till nya uppsättningar av hans ”Undine” förlorade. Några år senare slog Carl Maria Weber igenom med ”Friskytten”, och därmed hade Hoffmann ingenting mer att komma med på operascenen när det gäller innovationer. Liksom kapellmästaren Kreisler i Hoffmanns skildringar blev Hoffmann som kompositör aldrig mer än något av en misslyckad parodi på sig själv, ett misskänt geni som aldrig kom till skott, genialisk som kreativ innovatör men hopplöst självdestruktiv, ett förryckt experiment som aldrig blev till något ordentligt, medan många ändå menar, att en hel del som Hoffmann skrev är bättre och mera levande och fascinerande än något av Goethe. Det var bara det, att Goethe skrev på ett ordentligt språk, medan Hoffmann aldrig kunde bli ordentlig.

Kommentar. Utmärkande för årets bokmässa var den påfallande mängden seminarier om skola och utbildning, bibliotek och digital utveckling. Personligheterna har fått träda tillbaka för allmännyttan. Det var inga direkta stjärnor som uppträdde i år och inga spektakulära jippon, utan tonen var mera lågmäld och inriktad på väsentligheter.

Att det pågår en utveckling i handhavandet av Göteborgs bokmässa och hur denna sköts är en intressant process att försöka urskilja, då den ingalunda är entydig eller tydlig alls. Man har kommit långt ifrån 80-talets idealism, när Bokmässan lanserades som en öppen mässa för alla utan inträdestvångskostnader och då verkligen var öppen för alla. Kommersialismen tog över och gjorde om bokmässan till ett affärsjippo för de ledande förlagen, vilken utveckling besvarades med bitter kritik från alla håll utom förlagens. Att bokmässan fortfarande huvudsakligen är kommersiell kan man inte sticka under mattan med och är fortfarande dess största aber, även om man särskilt i år försökt tona ned kommersialismen en aning just genom att inrikta huvudsatsningarna på skola och utbildning.

Emellertid är detta ett problem som inte bara bokmässan belastas med, utan hela bokbranschen lider därav. Böcker är dyra och därför reserverade för dem som har pengar, alltså överklassen, ett fult ord som dock måste användas i detta kapitalistiska sammanhang.

Först på senare år har förlagsvärldens exklusiva och snobbistiska kapitalism utmanats genom den digitala utvecklingen, som i huvudsak är gratis, vilket lett till den med åren allt tydligare tendensen, att bokförlagen håller på att konkurreras ut av den digitala gratislitteraturen. Till denna verklighet har

151

bokförlagen mycket svårt för att anpassa sig, om de kan göra det alls. Boken kommer alltid att finnas kvar och behövas, men dess efterfrågan är i ständigt minskande, och bokförlagen vrider sig i pinsamhet över detta obekväma förhållande, som de krampaktigt försöker att inte låtsas om, liksom klimatförändringsförnekarna gömmer sina strutshuvuden i sanden för att slippa befatta sig med problematiken.

För första gången någonsin bjöd Bertil Falck inte de pressackrediterade på whisky vid avslutningspresskonferensen, och inte heller höll han något tal, som han alltid gjort tidigare. Även detta är ett symptom på utvecklingen som kan tolkas på olika sätt men som framför allt verkar understryka tendensen att tona ned den kapitalistiska kommersialismens översitteri och dominans när det gäller litteratur. Man kommer inte ifrån att alla världslitteraturens mest odödliga författare, som Homeros, de grekiska tragöderna, Cicero, Dante, de elisabetanska dramatikerna, Milton, Schiller och Goethe, Voltaire och Rousseau, Pusjkin, Byron, Shelley och Keats, syskonen Brontë och Dostojevskij, Runeberg och Tegnér, Schopenhauer och Nietzsche hade helt andra motiveringar för sitt skrivande än bara krass materialism.

Ingen av dem skulle få något publicerat idag under tidens rådande lag om att endast säljbarhet duger.

Några lästa böcker: Mario Puzos sista roman Han arbetade på den hela livet, det är hans enda historiska roman från förfluten tid och utan tvekan hans mest intressanta. Han skrev inte mer än ett tiotal böcker, då han arbetade på var och en av dessa i det oändliga. Därför blev den sista aldrig färdig, fastän han började på den långt före ”Gudfadern”. Han måste skriva för att försörja sig, det lyckades inte förrän genom den tredje romanen (”Gudfadern”), och när han i de följande romanerna då och då körde fast (vilket hände hela tiden) återvände han till ”Familjen” för inspiration och tillfogade nya pusselbitar till det stora pusslet, som sedan hans efterlevande (Carol Gino) först fick lägga färdigt. ”Familjen” är historien om påven Alexander VI (Borgia eller Borja) och hans familj om fyra barn, där den tredje sonen mördade den andra, vilket den första fick skulden för. Likväl överlevde den tredje sina båda äldre bröder, som ändå gjorde mycket mer bemärkta karriärer (som gonfaloniere eller överbefälhavare för påvens då synnerliga militärmakt) medan dock systern Lucrezia, nummer två av barnen, blev den mest ryktbara.

Alexander VI var renässanspåven framom alla andra, katalonier, uppkomling och fullständigt skrupelfri, maktfullkomlig som ingen annan påve, med ambitionen att omvandla påvedömet till en ärftlig dynasti för sin egen familjs vidkommande, medan hans mest betydande världshistoriska insats var att dela upp världen mellan Spanien och Portugal med att dra gränsen mellan dem i den 100-e longituden, så att allt okartlagt land väster därom gavs till Spanien och öster därom till Portugal – vilket i praktiken innebar, att Portugal fick allt land omkring den Indiska oceanen plus Brasilien, medan Spanien fick ta hand om resten av Amerika och Stilla oceanen.

Den mest fascinerande personligheten i denna familjekrönikas verklighetssaga är emellertid den äldste sonen Cesare Borgia, som fadern ville att skulle efterträda honom som påve, och hans smärtsamma förhållande till sin syster Lucrezia. Både Alexander och Cesare trodde att han var oäkta son till kardinalen della Rovere, senare den formidable påven Julius II (som kommenderade Michelangelo att måla det Sixtinska kapellets tak), rival om Alexanders älskarinna Vanozza, varför Cesare inte upplevde någon betydande blodskam när han lägrade sin syster, vilket skedde med påvens deras faders samtycke. Först

152

långt senare framkom det både till Alexanders och Cesares häpnad att han faktiskt var Alexanders son, lika äkta som hans syster och bröder.

Cesare Borgia förkastade kyrkan, gjorde uppror mot religionen och blev i stället militär politiker med ambitionen att förena det hopplöst splittrade Italien. Han höll på att lyckas, när Alexander plötsligt dog 72 år gammal och allting ställdes på huvudet genom den nye påven Julius II, Alexanders livs ärkefiende, då Alexander berövat honom hans älskarinna och fått fyra barn med henne. Cesare Borgia blev förebilden för Macchiavellis ”Fursten”, som i mångt och mycket idealiserar Cesare, något som Macchiavelli senare tog tillbaka, då Cesare liksom alla andra misslyckades med att leva upp till ett politiskt ideal.

Mario Puzo var själv motsatsen till allt vad han skrev om: en stillsam, obemärkt, enkel och godmodig man, rolig och sanningskär, rättfram och en mycket god vän. Alla hans romaner bär stämpeln av hans mycket enkla men kristallklara stil, där familjesamhörigheten alltid är den röda tråden. Hans bästa bok utom ”Familjen” är i mitt tycke ”Sicilianaren”, hans andra historiska roman men i nutid, en annan fullständigt sann historia om den ryktbare sicilianske ”banditen” Salvatore Giuliano, som ville göra Sicilien självständigt från Italien, och hans öde. Alla hans böcker uppvisar en förkrossande vederhäftig sakkunskap med överväldigande övertygande psykologi. ”Familjen”, liksom ”Gudfadern” och ”Sicilianaren”, har filmats men för TV i tio delar av ingen mindre än irländaren Neil Jordan och med Jeremy Irons i den påvliga huvudrollen. Denna filmversion utvecklar ämnet ytterligare och är kanske Neil Jordans bästa produktion.

Litterära filmer Två filmer måste uppmärksammas här för sin skönhets skull. Love Letters från 1945 var då en stor publikframgång som nästan helt blivit bortglömd med decennierna, fastän det är en film som håller för alla tider. Det är framför allt Ayn Rands manus som gör filmen med sin lysande dialog hela vägen i en spännande intrig som oavlåtligt stegras – logiken är milt sagt imponerande.

Det är historien om den återvändande soldaten efter kriget som hotar bli alkoholist av grämelse, ett vanligt tema på 40-talet då det var så vanligt förekommande i verkligheten och ett socialt problem i alla länder som varit med i kriget, men en av hans förlorade kamrater i kriget hade en fästmö, som denne inte själv kunde skriva brev till. Han använde sig därför av vår huvudperson (Joseph Cotten) till att skriva breven, då han var en bra brevskrivare. Som sagt, kamraten var borta, och Joseph Cotten kommer förgrämd hem och finner ingen mening i tillvaron, tills han får höra talas om kamratens fästmö, som bor i närheten, som han alltså skrivit brev till i kamratens namn utan att känna henne. Nu får han möjlighet att lära känna henne (Jennifer Jones, tredje gången Oscarsnominerad under lika många år), men hon lider av minnesförlust efter mordet på sin man, som alltså var den förlorade kamraten.

Detta är upprinnelsen till ett psykologiskt kriminaldrama som är sällsynt väl fångat av William Dieterle (som några år senare gjorde den lika unika Portrait of Jennie, en konstfilm återigen med Jennifer Jones och Joseph Cotten,) och med mycket verkningsfull musik av Victor Young. Filmen är både en skönhetsupplevelse och ett fantastiskt kriminaldrama. Vad hände egentligen? Enda vittnet till mordet var Jennifer Jones, som fälldes för mordet trots fullständig minnesförlust men kom undan med ett år på mentalsjkukhus. Även birollerna är väl gestaltade, Gladys Cooper gör Jennifer Jones fostermor Beatrice, och Ann Richards gör en viktig roll som den diplomatiska Dilly Carson, som vet allt men kan säga så litet

153

som möjligt. Till detta kommer en halsbrytande underskön miljö ute i den mest idylliska tänkbara engelska landsbygden.

Den andra skönhetsfilmen är även den framför allt litterär, då den direkt är gjord på ett litterärt mästerverk: Thornton Wilders roman The Bridge of San Luis Rey från 1929, som filmatiserats ett antal gånger, och varje försök till filmatisering har berömligen försökt och lyckats leva upp till romanens höga litterära stil. Den senaste versionen är från 2005 med bara de yppersta tänkbara skådespelare i huvudrollerna: Gabriel Byrne som broder Juniper, Robert De Niro som inkvisitorn, Harvey Keitel som Onkel Pio, Geraldine Chaplin som abbedissan, F. Murray Abraham som vicekungen av Peru och framför allt Kathy Bates som markisinnan, den egentliga huvudpersonen.

Den komplicerade handlingen är i all korthet den, att ett sällskap färdas i Anderna mellan Lima och Cuzco 1714, varvid fem personer förolyckas genom att en bro ger vika. En som skulle ha följt med dem råkar bli kvar vid broändan, broder Juniper, som måste ställa sig frågan: Varför de och inte jag? Och han börjar forska i vad de fem kan ha haft gemensamt för att försöka förstå varför de måste dö genom att finna någon sorts metafysiskt sammanhang. Resultatet av hans forskning blir en bok, som han ställs till svars för inför inkvisitionen.

Romanen är relativt liten, bara 200 sidror, men den är exempellöst koncentrerad och innehåller så mycket, så att varje detalj blir viktig. Samma fenomen uppstår i filmen. Man måste följa med den mycket uppmärksamt för att inte missa någon detalj, som gör att man missar sammanhanget. Det är ett fantastiskt ödesnät som omfattar dessa fem personer, och som håller två huvudpersoner utanför olyckan, den ena för att hon minst av alla förtjänade att överleva, och den andra kanske bara för att han skulle kunna berätta historien…

Regissören är irländskan Mary McGuckian, som genom sin kvinnliga finkänslighet lyckats känna in romanen ordentligt och därigenom kunnat förmedla dess unika nästan filigranutarbetade finess. Musiken av Lalo Schifrin gör sitt till och förhöjer ytterligare dess karaktär av översinnlig skönhet, men det är en svår film som ställer höga krav på publiken och som förtjänar att ses flera gånger.

Emellertid har denna film inte rönt någon universell uppskattning. Tvärtom. I Amerika har den ratats av en tämligen enig kritikerkår, där endast något undantagsfall nedlåtit sig till att ge den ett medelmåttigt beröm. Här ser vi omedelbart i öppen dager den problematik som ligger i överföringen från ett litterärt verk till film. Det är helt enkelt ett översättningsarbete, och som i alla översättningsarbeten gäller den regeln, att det är eftersträvansvärt att överträffa originalet. Få filmer har lyckats med detta, om dock dessa finns.

Beträffande ”Bron över San Luis Rey” är denna problematik extra tillspetsad, då romanen är så utsökt fint skriven nästan som ren filosofi hela vägen. I 2005 års filmversion bemödade man sig verkligen om att leva upp till den litterära förlagans finstilthet, men i denna process gick de cineastiska tekniska kvaliteterna förlorade. I stället för en film blev det ett Velazquezgalleri.

Låt oss se på några andra avancerade försök till att omsätta litterära mästerverk ur världslitteraturen till film. Dostojevskijs ”Brott och straff” har filmatiserats ett antal gånger med extremt olika resultat, då ju denna roman faktiskt inbjuder till extremt personliga uppfattningar, men ingen av de fyra filmatiseringarna nämnda här nedan är direkt misslyckad. Som är fallet med de flesta bästa romaner är det nästan omöjligt att göra en dålig film av dem.

Josef von Sternbergs filmatisering 1935 med Peter Lorre i huvudrollen, en fullständigt annan typ än romanhjälten, lyckas ändå leva upp till romanens extrema känslor och är en upplevelse genom sin väl

154

genomförda subjektivitet. Hampe Faustmanns svenska version från 1945 med honom själv i huvudrollen är väl den minst lyckade filmatiseringen, då den störs av en viss högtidlighet, som det inte finns ett spår av i romanen. Faustmann har gjort en personlig egotripp av sin film.

Många anser att den bästa filmatiseringen är den ryska från 1970, som följer romanen utomordentligt noga och är 3,5 timmar lång. Det har aldrig gjorts en bättre Raskolnikov på film – han stämmer exakt med romanens personlighet, och även hans bostad är som hämtad direkt ur romanen. Man kan knappast göra en mera romantrogen version. Dock lider denna film av en viss stelhet, den är något för pedantisk, den är nästan naket steril, och den fullständiga frånvaron av all musik utom speciella ljudeffekter ger den en ganska ödslig prägel.

Den engelska versionen från 2002 är kanske därför den intressantaste. Det är en internationell samproduktion som filmats på plats i Sankt Petersburg, och man får se nästan hela staden, då kameran följer Raskolnikov överallt på hans promenader, så som de beskrivs i boken. Även den ryska versionen var filmad i Petersburg (dåvarande Leningrad), men ändå fick man inte se mer än begränsade gatstumpar. I den engelska versionen riktigt gottar man sig i att ta ut svängarna i den vackra staden.

Raskolnikov är inte här lika romantrogen utan mera kortväxt och en mindre personlighet spelad av John Simm, medan dock skådespeleriet är ypperligt hos alla parter hela vägen. I den ryska versionen är det speciellt Sonja och Katerina som utmärker sig utom Raskolnikov själv, men i den engelska är det polisinspektören (Ian McDiarmid) som nästan stjäl hela föreställningen med sin underfundiga godmodighet och knipsluga humor. I den ryska versionen är han mera formell, men här är han fullständigt levande, liksom alla de andra skådespelarna. Fastän de alla är brittiska är de fullständigt övertygande som ryssar, om dock det engelska även skiner igenom överallt. Även musiken (av Adrian Johnston) här är helt tillfredställande, det är den mest levande Raskolnikovfilmen, och det att den i motsats till de tre tidigare är i färg och stolt förevisar hela Petersburg, Nordens vackraste stad, gör den ändå till den mest tacknämliga av dessa filmatiseringar av ”Brott och straff”. Framför allt gäller här för alla fyra, att en så god roman är det omöjligt att göra en dålig film av.

Om vi då går vidare i inventeringen av klassiska romanfilmer snubblar vi över Hemingways ”Farväl till vapnen”. Denna finns i två versioner. Den ena är den klassiska av Frank Borzage från 1932 med Gary Cooper och Helen Hayes, den tidens största snyftare, och frågan är om inte sentimentaliteten är något överdriven här. Åtminstone har denna version inte stått sig väl med tiden. Det var väl därför man satsade på en nyfilmatisering 1957 med Rock Hudson och Jennifer Jones, en ambitiös färgfilm i Cinemascope med nästan lika imponerande krigsscener som ”Borta med vinden”. Även denna film skrotades av kritikerna som en bedrövlig och pretentiös pekoral, men i motsats till den tidigare versionen har den stått sig bättre med tiden. Det är faktiskt en upplevelse att se den idag. Vad som låg den i fatet 1957 var att det första världskrigets verklighet var nästan bortglömd som helt undanskymd av det andra världskrigets mycket mera drastiska verklighet, så att ingen längre kom ihåg vad det första världskriget egentligen hade handlat om. I det världskriget var pacifismen en betydande fråga, då många i alla länder sattes i fängelse för vapenvägran och till och med kunde arkebuseras, medan denna problematik nästan var helt frånvarande från det andra världskriget. I denna film gestaltas just denna problematik av ingen mindre än Vittorio de Sica som den officer som arkebuseras för att han inte längre vill vara med om kriget, och hans karaktär är nästan filmens viktigaste och absolut den intressantaste, då Vittorio de Sica gör den så bra – nästan hans enda seriösa roll på film. Man har kombinerat två av romanens karaktärer i hans person, både läkaren och överstelöjtnanten, och detta har filmen vunnit på. Även för övrigt är det en vacker film, fotot

155

är utsökt, musiken gör sitt till, så den bör absolut hänföras till den kategori filmer som legat bortglömda som skamligt undervärderade.

På tal om Frank Borzage har han varit mycket aktuell under sommarens visningar i Göran Bjelkendals privata filmstudio, då ett antal av hans filmer kommit på tapeten. En av dem är en annan typisk filmromanklassiker, som gått igen i flera versioner. Ferenc Molnar skrev sitt drama ”Liliom” i seklets begynnelse, en märklig historia om en helt vanlig man som försörjer sig som karuselldrivare, blir gift men förlorar sitt arbete, kommer i dåligt sällskap och förolyckas just som hans unga hustru börjat vänta sitt första barn. Han lämnar alltså ett oavslutat liv bakom sig och blir följaktligen ”hängande i luften”. Till varje pris vill han återvända till sin familj för att åtminstone få se sin dotter. Denna bön uppfylls när dottern vuxit upp till flicka, så att han får besöka familjen som spöke och göra sig synlig för dem efter eget skön.

Denna pjäs väckte ett stort intresse på sin tid, så att till och med Puccini ville göra opera av den, vilket dock författaren inte ville att hans skådespel skulle förnedras till. Men efter hans död dök filmproducenterna på den, och fyra år efter Frank Borzages film gjorde Fritz Lang en ännu bättre film av den. Inte nog med det. Efter succén med ”Oklahoma” ville Oscar Hammerstein och Richard Rodgers göra en musikal av den, vilket projekt genomfördes 1945 – det blev deras andra stora musikal och succé, och den har i vissa sammanhang till och med röstats fram som århundradets bästa musikal. Tio år senare gjordes den till film, och det är inget fel på filmen heller. Men känner man till handlingen och originalet i någon mån kan man smått förstå författarens motvilja mot att få den musikaliserad. I Rodgers & Hammersteins musikal ”Karusell” drunknar storyns sinnrikhet och filosofiska finkänslighet i kaskader av balett och operett. Och handlingen, som i originalet äger rum i Budapest, har naturligtvis flyttats till Amerikas New England.

Frank Borzage visade ett påfallande intresse för europeiska angelägenheter, vilket flera av hans senare filmer utvisar. ”Tre kamrater” är en filmatisering av Erich Maria Remarques tredje roman ”Kamrater”, om tre soldater som efter det första världskriget fortsätter att hålla ihop, i synnerhet som de fastnar för en mycket speciell kvinna (utsökt spelad av Margaret Sullavan i kanske hennes bästa roll), vars sjukdomskris (lungtuberkulos, vad annars?) förenar dem med hennes öde. Det är en mycket gripande film och en alldeles särdeles lyckad filmatisering av Remarques roman, så att den kanske kan hänföras till kategorin av filmer som överträffat romanen.

Han gjorde också filmen ”Mortal Storm” 1940, en insiktsfull skildring av hur Hitlers maktövertagande 1933 drabbar vanliga människor. Filmens handling sträcker sig inte över mer än några månader, då det fortfarande är vinter när filmen slutar (som börjar vid Hitlers maktövertagande 30 januari 1933) men har liksom ändå lyckats komprimera in hela 30-talets utveckling i detta drama, som är synnerligen effektivt berättat och skildrat, inte minst genom de imponerande panoramascenerna från Alperna i slutet under skidjakten. Detta är något av en idealisk film, då den rymmer allt: dramatisk teater, aktuell problematik, gripande människoöden, action och spänning, politik och humanism samt den erforderliga kärlekshistorien, utom att denna film är brännande aktuell idag med sina frågeställningar, när vi har hamnat i ett nytt politiskt landskap och världsläge med nynazism och högerextremism som försökt börja göra sig gällande överallt för första gången efter andra världskriget.

156

Till sist i denna kavalkad av litterära filmer får man inte glömma en av de mest litterära klassikerna av alla som film, nämligen John Fords filmatisering av Richard Llewellyns ”Jag minns min gröna dal” från 1941. Även här kan man undra om inte filmen står sig bättre än boken. Den är så full av levande ömhet och mänsklighet, den är lika dramatisk som en Dickensfilm, skådespelarna är så överväldigande äkta, och hela filmen präglas av en djup innerlighet.

Det är ett Walesiskt gruvsamhälle som skildras ur ett barns ögon. Hans föräldrar skildras med en kärleksfullhet nästan utan motstycke på film, det är en stor familj som upplever många och djupa kriser, det uppstår naturkatastrofer och strejkkonflikter, medan Walter Pidgeon som läkaren och hans tragiska kärleksförhållande till Maureen O’Hara utgör en extra röd tråd i handlingen. Detta måste vara en av John Fords bästa filmer, som gjordes när han nådde höjden av sin prestationsförmåga som regissör, och det är en film som man alltid kan se om med lika stor behållning som första gången, då den är outslitlig.

John Irvings bok om Owen Meany Detta är en stor och intagande roman om vår egen tid från 1953 till 1987 med Vietnamkriget och amerikansk politik från Kennedy till Reagan i focus. Det är en sällsam ödessaga som berättas, som är alltför övertygande i all sin rörande detaljrikedom för att kunna vara något annat än sann hela vägen igenom, om en sällsynt funtad pojke med extraordinär begåvning, fastän han nästan är en freak: bara 1,52 lång och med en röst som hela livet igenom förblir gäll som ett barns. Men han är en personlighet som gör intryck på alla som kommer i kontakt med honom, han genomskådar mänskorna och politiken bättre än någon annan, och han är profetisk och vet från början exakt vilket datum han skall dö.

Det är genom hans mycket levande personlighet och genom författarens genomträngande belysning av den amerikanska bluffpolitiken från Vietnam till Nicaragua som romanen är så synnerligen läsvärd trots sin dryga längd och omständliga komposition. Formmässigt och som mänsklig och politisk dokumentation är den ett mästerverk, och det är fullkomligt överväldigande otroligt hur bitarna faller på plats i slutet. Ingen läsare kan förbli oberörd efter avslutad läsning av denna bok, ”En bön för Owen Meany”.

Barack Obamas andra bok Han skrev den när han blivit senator 2005, och den är i många avseenden ett mognare och intressantare arbete än den första, som mest lyfts fram av ren ungdomlig entusiasm och social idealism, typisk för en knoppande politiker. I den andra boken The Audacity of Hope har han redan någon erfarenhet och de värsta kampåren bakom sig och kan se framåt med någon realistisk klarhet. Den är mera njutbar än den första, då den framför allt bärs fram av ett mycket angenämt språk och behaglig stil, som gör att man ogärna lägger den ifrån sig förrän man fullbordat den. Särskilt intressanta är de båda kapitlen mot slutet (7 och 8) om hur han betraktar rasfrågan och världen utanför Amerika. Som uppväxt i tre så olika länder som Kenya, Indonesien och Hawaii har han ett unikt perspektiv på världen utan motsvarighet hos någon tidigare president, dessutom är han delvis färgad, vilket ger honom ett lika unikt och nyktert perspektiv på raskomplexet, så inom dessa båda områden, rasfrågan och utrikespolitiken, vet han vad han talar om. Det kunde man knappast säga om någon annan amerikansk president efter Kennedy.

Vad han inte berör med ett enda ord är hans nästan handikappade utgångsläge med en muslimsk och färgad farfar och med nästan inga beröringspunkter med det geografiska USA, där han nästan överlag

157

bland republikaner betraktas inte bara som en främling utan som en inkräktare. Detta bekymrar honom inte alls, utan han har sina mål klara och följer dem spikrakt, hans idealism är hans vägledning som visar honom vilket rakt spår han har att följa och som med sin klarhet har den fördelen med sig att han knappast kan köra vilse eller spåra ur eller få motorstopp. Han vet vad som är rätt, han är noga med att ta vara på den medvetenheten och är inte okritisk mot USA och dess många misstag sedan Kennedys död hur mycket han än älskar sitt Amerika, vilken kärlek är helt spontan och ärlig och hans starkaste drivfjäder. Det är bara att fortsätta önska honom lycka till med den förhoppningen, att han liksom Jimmy Carter efter sin ämbetstid fortsätter att vara lika aktiv som tidigare och inte som George W. Bush bara blir efter som en intetsägande föredetting.

Klimatkrisen 97% av världens vetenskapsmän accepterar att klimatkrisen är ett faktum. De flesta som stödjer de 3% som inte gör det är politiker i ansvarsfulla positioner, som använder sig av sitt inflytande för att blockera alla försök till motverkan av klimatkrisen med den motiveringen, att de anser att den inte existerar – till exempel röstade den amerikanska senaten med en rösts övervikt för att klimatkrisen inte existerade. Detta är inte det enda problemet.

Faktum är att dessa inte saknar argument. Faktum är det största problemet inte är världsföroreningen utan att solen för närvarande befinner sig närmare jorden än vad den gjort på många hundra, kanske tusen år, vilket resulterat i att stratosfären blivit uppvärmd med två grader Celsius, utan att jordens föroreningar haft något med detta att göra. Som en vetenskapsman sade, den som man måste vidtala är inte alla jordens misslyckade politiker utan solen, som dess värre inte har någon talan, då den inte kan hjälpa att den bara måste skina och stråla hela tiden.

Människan är alltså inte ensam skyldig till klimatkrisen, vilket inte fritar henne från skuld och ansvar.

Faktum är att hon förorenat hela jorden med sina avfallsprodukter, förgiftat atmosfären, fyllt oceanerna med flytande gegga i form av plastskräp, gjort diverse miljonstäder och tiomiljonstäder nästintill obeboeliga och faktiskt gjort sitt bästa för att försöka utrota alla vilda djur på jorden – att så många arter av både flora och fauna dött ut under bara de senaste två hundra åren är helt och hållet enbart människans eget fel, vilket haft till följd att alla jordens ekosystem rubbats och hotats till livet, vilka ändå samtliga är oumbärliga för livets existens på jorden.

Hur har då människan lyckats bli så fullständigt misslyckad genom sin totala ansvarslöshet för sin egen omgivning och den natur som hon ändå måste leva på? Här måste ligga ett grundläggande fel någonstans, och det närmaste vi kan komma till en förklaring av människans omdömes snedtändning från början kan vi faktiskt se i klartext i själva Bibeln i dess allra första kapitel: (Genesis 1:27-28) ”Gud skapade människan till sin avbild. Som man och kvinna skapade han dem.

Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” Han stannar inte vid detta utan ger dem även alla markens grödor och frukter att utnyttja som mat utan gränser.

Det har visat sig i vår olyckliga tid att naturen tyvärr har sina gränser och att den snart inte tål mycket mer av människans hejdlösa rovdrift. Från början fick alltså människan carte blanche av själva Gud till att sätta sig över naturen och göra med den precis vad hon ville. Hennes enda överman och auktoritet var

158

Gud själv, men vem satte upp denna auktoritet? Den som skrev Bibeln. Och vem gjorde detta om inte människan?

Det är denna absoluta auktoritet som alltså bär ansvaret för människans ansvarslöshet och härjningar över hela jorden till dess ofrånkomliga fördärv, men denna uppfunna auktoritet är tagen ur luften och saknar all reell grund. Det är bara en idé som alltså satts upp från början för människan att därmed kunna sätta sig själv över hela naturen och andra människor. Detta är monoteismens idé, som resulterat i judendomen, kristendomen och islam, som sedan dess alltid bråkat med varandra och gör det fortfarande, i vår tid värre än någonsin, då de har värre vapen än någonsin men ändå insisterar på sina ursprungliga avrättningsmetoder genom halshuggning, stympning, hängning, stening med andra liknande så brutala och primitiva metoder som möjligt, och detta praktiserar de i den enda sanna gudens namn, han, som ursprungligen gav dem rätt att sätta sig över naturen och över andra människor för att kontrollera dem.

Där har vi det grundläggande felet, roten till världens största religion monoteismen, som egentligen bara var en bluff och chimär från början, som visserligen förde världen och mänsklighetens utveckling framåt i viss mån men inte längre än till renässansen, och islam inte längre än till 1300-talet. Det är denna överspelade vidskepelse som världen främst äntligen måste växa ifrån, så att människan fattar att hon måste ta ansvar och foga sig efter naturens direktiv. Man har aldrig kunnat ge naturen direktiv, och när man har försökt manipulera henne har det vanligen misslyckats om inte haft förödande konsekvenser.

Klimatkrisen är ett faktum, människan måste göra vad hon kan för att åtgärda den om hon alls vill överleva, och för att överleva måste hon se till så att naturen överlever med alla dess ekosystem. Att solen värmer upp stratosfären är ingen ursäkt för att människan skulle ha rätt att ignorera klimatkrisen. Hon måste göra vad hon kan för att inte gå under och har inte något annat val.

I Naomi Kleins utomordentligt genomgripande arbete ”Det här förändrar allt – kapitalismen kontra kapitalet” skyller hon människans ignorans och ansvarslöshet främst på kapitalismen och dess kortsiktighet: ”Klimatförändringen spränger den ideologiska grund som den nutida konservatismen vilar på. Ett trossystem som förtalar kollektiva handlingar och förklarar krig mot alla inskränkningar för företag och mot allt offentligt går helt enkelt inte ihop med ett problem som kräver kollektiv handling i en aldrig tidigare skådad omfattning och en drastisk inskränkning av de marknadskrafter som till stora delar bär ansvaret för att ha åstadkommit och fördjupat krisen.”

Andra menar att den största boven är den skenande befolkningsexplosionen. Världens två största religiösa samfund är den katolska kyrkan och islam, och båda förbjuder barnbegränsning och abort – islam till och med anbefaller månggifte och barnalstring. Båda har som enda grund den blinda övertron på monoteismen som den mest oantastliga av auktoriteter – ansvarslöshet som etablerad politisk masshysteri.

Naomi Klein: ”This Changes Everything: Capitalism vs. The Climate”, Simon & Schuster, Canada 2014.

På svenska: ”Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet”, Ordfront, Stockholm 2015

Sektboken

159

Ämnet är oöverskådligt, men Clas Svahn gör det bästa av saken, om man nu alls kan göra något gott av saken, vilket kan diskuteras: ”Finns det då något positivt med att ha varit med?” ”Nej, absolut ingenting.”

Han går metodiskt igenom alla de olika sektkategorierna, från politiska och rasistiska sekter med världsomstörtande ambitioner till de mest förryckta och befängda kristna och andliga sekter, där för det mesta Bibeln tycks ha utlöst allt det sämsta hos människan.

Frimurarna tar priset bland de etablerade sekterna, vars förflutna är höljt i dunkel och vars hemligheter förblir i princip outgrundliga. Tempelriddarna tas naturligtvis upp till behandling, även om denna blir bristfällig, då egentligen ingen någonsin vetat någonting om dem, då de tog med sig alla sina intressantaste hemligheter då de alla brändes på bål för påstått kätteri, för att franske kungen ville åt deras legendariska rikedomar för att finansiera sina krig, medan han varken kom åt dessa eller det någonsin kunde utrönas om de haft några rikedomar – de finansierade ju korstågen och katedralerna genom tiggeri.

Han går också igenom Aleister Crowleys Ordo Templi Orientis, som är verksamt än idag, och försöker få någon fason på Rosencreutzarnas flummerier utan att lyckas, och tar även upp Prieuré de Sion till behandling, berömt genom Dan Browns ”Da Vinci-koden”, som verkar vara rena bluffen från början till slut, medan Dan Browns hävdande av att boken grundar sig på fakta bara utlöst oändliga rättsprocesser utan att någon kommit fram till något.

Han belyser Ku Klux Klan och Maffian och deras verksamheter, och där har han ordentligt med fakta att hålla sig till, då deras kriminella verksamheter milt sagt lämnat övertydliga blodspår i historien medan få av dess många skurkar någonsin åkt fast – Al Capone, en av de värsta, åkte slutligen in på elva år för en obetydlig skattelapsus, medan alla hans mord och svindlerier var närmast astronomiska i omfattning. Så är det med maffian ännu idag. När någon åker fast är det för en fluglort i träcksyndafloden.

Han kan inte mer än skissera de olika politiska sekterna, som väsentligt korrumperat Amerika, och som faktiskt betänkligt manipulerat med världsordningen efter eget behag, som de ökända Bilderbergarna, Skull and Bones (Bush-klanen, oljemaffian, Rumsfeld, Cheney, ’krigsgalenskaparna’) och framför allt Bohemian Cave, som egentligen aldrig någon fått veta något om.

Men värst av alla är dock de kristna och bibliska sekterna. Där slås man av hur faktiskt den ena ständigt överträffar den andra i förryckthet, absurditet och hänryckt galenskap. Alla tycks de frossa i odlandet av så extremt vansinne som möjligt, den ena värre än den andra, Jehovas Vittnen, Livets Ord, Soltemplarorden, Knutby, alla är de identiska med varandra i sin avancerade mentalitet i åsidosättandet av alla mänskliga hänsyn för att göra alla medlemmar till mentala slavar för ledarens extremt egoistiska intressen, som vanligtvis är att göra pengar. Sektledare som Moon, Räel och allt vad de heter är mångmiljardärer – och skattefria.

Hur definierar man en sekt? Den är svårdefinierad, men de har alla det gemensamt, att de är styrda diktatoriskt, och ledaren får ej ifrågasättas och tål ingen kritik. Det är egentligen bara det som gör alla sekter farliga.

Därmed finns det många rörelser som inte alls är religiösa men som ändå fungerar som sekter.

Världens värsta sekt kunde därmed Kinas kommunistiska parti kallas, som kräver absolut lydnad och lojalitet av alla sina medlemmar och där det är förbjudet att lämna partiet. Världens värsta religiösa sekt är utan tvekan islam, där illojalitet och konvertering till en annan religion är belagt med dödsstraff. Även katolska kyrkan är egentligen en sekt, där ledaren till och med upphöjt påvens ofelbarhet till dogm – först under den senaste påven har detta börjat ifrågasättas av påven själv. Sovjets kommunistparti var lika

160

mycket en sekt som det kinesiska och var det som började den politiska sekterismen genom krav på absolut underkastelse och enpartivälde. Även den tyska nationalsocialismen var en sekt med en absolut ofelbar politisk ledare som ej fick ifrågasättas, och det exemplet om något påvisar väl hur en sekt bara kan leda till sin egen undergång genom sitt eget korkade väsen.

Flest och värst sekter har dock Bibeln givit upphov till genom sitt grundläggande krav på en stipulerad gudomlighets allmakt och ofelbarhet. Islam och katolicismen är bara två yttringar, men frågan är om inte judendomen gick fel från början genom att acceptera en sådan fullständigt teoretisk och därför dubiös auktoritet, i synnerhet som denna med tiden visade sig föga ordhållig.

Litteratur: Sekter & hemliga sällskap i Sverige och världen, av Clas Svahn.

Eftertanke. Hur kommer det sig då att sådana massor flockar sig till sådana suspekta flumrörelser?

Världssekter som islam och katolska kyrkan har alltid levt på att hålla massorna i okunnighet genom ensidig hjärntvättspropaganda, och i vår tid är detta värre än någonsin, då även den sekulära världen helt domineras av vinklad information genom media, som ingen slipper någonstans. I enlighet därmed avtrubbas det individuella och självständiga tänkandet, och en viktig barometer är utbildningsstandarden. Ju högre utrbildningsstandard med läskunnighet, läsförståelse, bokkonsumtion, allmänbildning och kunskaper som värdemätare, desto högre medvetenhet och både andlig och fysisk hälsa. Men under de senaste 100 åren har dessa nivåer oavbrutet sjunkit i takt med den accelererande mediala hjärntvätten, så att sekter som dessa (med nazismen, kommunismen och islam som förskräckande exempel) kunnat expandera och härja obehindrat.

Herman Lindqvists bok om Finlands svenska historia Författaren har själv sagt, att av alla hans 57 böcker är denna den svåraste han har skrivit, då ämnet är så känsligt idag och framför allt så infamt förträngt. Han berättar i princip Sveriges och Finlands gemensamma historia från hedenhös till 1809, mer än tusen år med början från då båda var ingenting, och försöker på vägen få med alla väsentliga detaljer med tonvikt på samhällslivets utveckling och förändringar. Han håller en nykter distans hela vägen, vilket är nödvändigt om allt viktigt skall rymmas med, och går därmed ingenstans på djupet med någonting. Herman Lindqvist är först och främst en journalist ända ut i fingerspetsarna, varför huvudsaken för honom är att hålla sig till sanningen, vilket utesluter alla spekulationer och försök till fördjupningar. Således går han inte det minsta in på sådana stora problemkomplex som gåtfulla personligheter som drottning Christina, den heliga Birgitta, Kristian Tyrann och Karl XII utgör, utan de får bara svepa förbi som alla de andra. I gengäld så får man genom denna bok en synnerligen värdefull översikt över den outplånliga svensk-finska samhörighetens historia.

Det mest värdefulla med denna översikt är kanske dock åskådliggörandet av den svenska ”stormaktens” tragedi. Herman Lindqvist ger inte någon skulden för detta, inte ens Karl XII, medan det dock klart framgår vad det var som gick fel. Beträffande Karl XII:s involvering i dramat nöjer sig Herman med att bara framhålla det faktum, att den överlägsna segern vid Narva 1700 fick kungen att farligt underskatta ryssarna och därtill bli för självsäker. Han nämner aldrig med ett ord det som alla finländare alltid framhållit i sammanhanget, nämligen att Sverige (med start av Karl XII) begick misstaget att grovt försumma Finland och underskatta dess betydelse, vilket startade en utveckling av ständigt tilltagande försummelse, vilket obönhörligt och helt naturligt måste leda till Sveriges förlust av Finland. Detta

161

framgår dock tydligt av sammanhanget. Några ljuspunkter i den långa gradvisa undergången finns, främst Arvid Horn och Gustav III, men den hundraåriga tragedin 1709-1809 förblir dock överväldigande förfärlig. Inte konstigt att den måste fresta till förträngning. Grovt talat kan man säga, att Sverige helt enkelt slarvade bort Finland under drygt 100 år, främst genom dålig stridsmoral gentemot ryssen i alla krig efter 1709, vilket dock bör ses mot bakgrunden av 1709 års totala katastrof, en katastrof som dock kunde ha undvikits genom försvarskrigspolitik i stället för anfallskrigspolitik.

Dock har historien alltid fortsatt, Sverige och Finland står kanske närmare varandra idag än vad de någonsin gjort, och boken manar till efterföljd. Vågar man hoppas på en fortsättning av Herman, om Sveriges och Finlands affärer och fortsatta samarbete efter 1809?

Journalisten Lennart Hyland var en utmärkt underhållare och sportreferent, men när han inbjöd sina gäster till sin TV-hörna var det egentligen inte alls för att komma åt dem utan mest bara för att visa upp dem och få dem att bidra till underhållningen. När en ordentligt världserfaren journalist fick äran att ställa upp vid hans sida i underhållningen hade han sin stora chans att få ett äss att spela ut i sin kortlek, som han tappade bort med att i vanlig ordning ständigt avbryta sina gäster, aldrig låta dem få tala till punkt och dränka dem i sin egen dominans. Då var Lasse Holmqvist tusen gånger bättre på att få fram sina gästers personligheter och göra dem rättvisa.

Dock väckte denna journalist med sin ukrainska och internationella bakgrund ett synnerligt intresse hos mig att få veta mera. Som är fallet med de flesta journalister led hans skrifter av en ytlighetsbriljans som aldrig gick på djupet och som bara uppvisade den ljugande fasaden av verkligheten, vilket är realismens nackdel. Realismen missar alltid själen, då verkligheten alltid bara bedrar oss. Det var på denna punkt jag önskade pressa honom, då ändå det lilla han uppvisat i TV vittnat om en verklighetskännedom bortom verkligheten.

Jag fick mitt tillfälle ett år senare 1967, då en ny sorts revolution verkade omskaka världen som både han och jag visade ett starkt intresse för. Det var faktiskt vid deltagandet i en demonstration vi möttes, och det visade sig att han deltog i den av samma anledning som jag: ren nyfikenhet som observatör. Vi fann varandra i demonstrationståget och fortsatte vårt gemensamma upptåg efteråt på ett kafé. ”Med er oerhörda världsvana verkar ni ändå tämligen oberörd av allt vad ni fått uppleva, som om allt vatten ni fått på er bara runnit av er som på en gås.” ”Det är det som är journalistik. Man får aldrig gå i affekt. Man måste ständigt engagera sig till maximum men aldrig bli besatt av sitt engagemang. Man måste klart skärskåda och belysa alla sidor men aldrig välja sida själv. Den konsekventa neutraliteten är ett måste. Man får aldrig bli jävig.” ”Är det därför också ni aldrig åkt fast för något fruntimmer?” ”Vad menar ni?” ”Ni har ju ändå haft intressanta kontakter med några av vår tids mest spektakulära damer, som till exempel Isadora Duncan, den där kinesiska sjörövardrottningen och Lady Jaguar.”

Han log. ”Ni har tydligen läst på. Isadora Duncan kom jag aldrig nära, medan jag i stället kom alltför nära hennes manager, vilket jag bittert fick ångra, då han var den förste som förstörde mitt liv. Sedan hände det alltför ofta igen, men då var det vanligen mitt eget fel genom egna självförvållade experiment.

Men det är genom riktiga skeppsbrott man lär sig stå på egna ben och gå på vattnet. Jag har aldrig ångrat

162

mina misstag utan tvärtom njutit av deras fördelar genom de lärdomar de alltid inneburit. Det samma gäller mina damer. Jag har älskat dem alla men aktat mig noga för att på något sätt utnyttja dem eller dra någon annan fördel av dem annat än rent upplevelsemässigt.” ”Betyder det att det sexuella blivit av sekundär betydelse?” ”Det sexuella är en privatsak. Det finns bara ett propert sätt att sköta det sexuella livet, och det är att hålla det privat och hemligt. Men du har rätt. För mig har det inte bara varit sekundärt utan närmast oviktigt. Sex är egentligen bara i vägen för bestående relationer. Vänskapen är grunden och den enda grund som håller. Allt annat är oviktigt. För att slå vakt om vänskapen har jag i regel bortsett från det andra. Upplevelsen av relationens odling genom harmonisk kontakt under ömsesidig respekt är det som ger någonting. Min bror Harry var likadan. Därför var vi så goda vänner och passade vi varandra så bra och inspirerade varandra till ömsesidiga stordåd.” ”Ni blev båda framstående affärsmän, men blev inte konsten lidande av det? Jag menar, han var ju egentligen bara konstnär men fastnade i affärsvärldens karusell som gjorde honom till fånge i sin egen karriär, och du tvingades mest skriva för pengar vad andra krävde att du skulle skriva om.” ”Det är riktigt. Han drevs av karriären till att arbeta ihjäl sig, och jag blev inte fri till att skriva vad jag ville förrän jag blev pensionerad. Men det var lika bra det. Det är först över de 60 man blir mogen om ens då. Jag talar av egen erfarenhet. Det blev inte roligt att skriva förrän man var över pensioneringens tröskel och kunde se tillbaka på det vilda liv man levt med alla dess krumsprång och saltomortaler ofta med benbrott och långa rehabiliteringar som resultat med distans och kunna genomskåda sig själv med ett skratt. Det var väl också därför jag aldrig blev någon familjeman. Egot är bara i vägen om man skaffar sig ett sådant. Om man skaffar sig familj måste man stå för den och för sitt ansvar för den och tvingas då till ett ställningstagande som familjefar som man aldrig slipper och som för alltid måste göra en jävig för familjen. Jag var född för fri för att kunna gå på en sådan fälla. Samtidigt som äventyret för mig alltid var en flykt till verkligheten var det en flykt från verkligheten som hela tiden tvingade mig vidare och längre ut på mina resor för min kärleks skull till verkligheten. Därigenom fastnade jag aldrig i den.” ”Finns det något som du ångrat?” ”Nej. Jag har varit för mycket i farten för att kunna hinna ångra något som jag inte har gjort.” ”Du växte upp som ett ensamt barn med handikappade föräldrar. Kan det ha haft betydelse för din passionerade fallenhet för att ge dig i kast med äventyret?” ”Det var därför min mor skaffade mig en lillebror. Den familjen var på obestånd genom deras fars förtidiga död, och han hade bara två små syskon, den yngsta mer än tio år yngre. Den äldre systern kunde inte ta hand om dem alla, så min mor såg till att kusin Harry hamnade hos oss och blev min lillebror. Jag hade aldrig kunnat få någon bättre äkta broder. Vi var som skapta för varandra. När han rymde från skolan och försvann upp till Lappland för att leva ett vilt liv i vildmarken svor jag att göra det samma en dag, och när jag gjorde det blev det min första karriär. Den blev så fatal, hur lysande mina djuraffärer med Carl Hagenbeck i Hamburg än var, att min faster skickade mig i exil till Amerika. Där blev jag sedan tills jag blev fri som pensionär.” ”Hur ser du på Amerika?” ”Europas straffkoloni. Under 1800-talet var Australien den brittiska straffkolonin, vart alla oönskade och obotligt kriminella element skickades, och så var det med Amerika för hela Europa från 1500-talet framåt. Alla de värsta spanjorerna besatte Sydamerika, och alla Englands värstingar lade beslag på Nordamerika och inbjöd alla Europas värstingar att komma över, vilket de gjorde. De har aldrig upphört att slåss och bråka med varandra, och om de inte alla bär en pistol i hölstret har de den gömd inom

163

räckhåll eller åtminstone hemma. De är inte kloka, har aldrig varit det och kan aldrig bli det. De är allesammans rovgiriga kapitalistsvin, men det är i alla fall bättre än att vara kommunistsvin eller något annat svin åt diktaturer.” ”Är du då anarkist?” ”Nej, liberalist. Friheten framför allt. Därför har jag alltid hyllat alla som eftersträvat friheten med vilka medel som helst, och för dem som gjort det med olagliga medel har det i regel varit i undvikande av förtryck och social orättvisa. Det har jag fullständig sympati för och respekterar jag.” ”Är det därför du visat ett så stort intresse för pirater, smugglare, bordellverksamhet, bi- och transsexualitet, och så vidare?” ”De två damer du redan nämnt var de två mest respektabla damer jag någonsin känt. Den ena var piratdrottning i sydkinesiska sjön med många liv på sitt samvete, men mot Kina, vilken regering landet än har, och det har bara haft förtryckarregimer sedan den förste kejsaren med självdöende slavarbetskraft byggde den kinesiska muren och brände alla kinesiska böcker, är det alltid fullkomligt berättigat att sätta sig till motvärn med vilka medel som helst. Den andra gick redan i tidigt 50-tal i bräschen för kvinnors frigörelse från manligt förtryck och det i den muslimska världen med att starta en rörelse för utbildning av bordellmammor för hela världen. Vad är mer berättigat än att med vilka medel som helst bjuda islam med dess kvinnoförtryck spetsen?” ”Men dina smugglare har mest smugglat vapen och narkotika. Är det berättigat?” ”Skulden ligger hos efterfrågan och de som konsumerar narkotika och vapen. Inget ont om narkotika, som läkemedel är det oundgängligt, och det är bara missbruket som är betänkligt. Att kriminalisera all narkotika för att somliga missbrukar det är vansinnigt. Missbruket är en sjukdom och bör som sådan tas under behandling bäst genom terapi. Att nyttja narkotika som tillfälligt avstressningsmedel är enbart hälsosamt och betydligt mindre farligt än att nyttja alkohol och nikotin. Därför intresserar denna nya hippierörelse mig, som du också visat intresse för, som med uppbackning genom narkotiska medel vill göra en hälsosam världsrevolution mot allt vad krig, våld och förtryck heter. Jag sympatiserar med den fullständigt. Då kommer vi in på vapenfrågan. Där är problemet. Det är världens största affär. Så länge vapen efterfrågas blir det aldrig fred i världen, och då ser jag narkotikarörelsen främst genom cannabis och LSD samt kärleksindustrin genom sunt utbildade bordellmammor som genom Lady Jaguars försorg som i alla fall ett behjärtansvärt försök till att motverka mänsklighetens våldsfixering.”

164

Lady Jaguar, journalistens eget fotografi från tidigt 50-tal. ”Har du aldrig saknat att du inte haft familj?” ”Jag är en man av världen, och min familj är världen. Kan man ha en större familj?” ”Saknar du din bror Harry?” ”Naturligtvis, och mer än en bror, fastän han egentligen bara var en avlägsen släkting. Men jag har fortfarande god kontakt med hans syster Ingeborg. Hennes man Carl är en annan själsfrände, en eldsjäl som ställde upp i inbördeskriget och råkade få sin kusin Gadolin mördad när det borde ha varit han, och de har i sin tur en god familj bestående av lika självsvåldiga oförbätterligheter som jag själv och Harry. Även om vi självförnekande livsdyrkare, som offrar förnuftet och privata intressen för blotta livsbejakandet, inte bemödar oss och belastar oss med att skaffa egna barn finns det alltid efterföljare.” ”Tack, Aleko Lilius. Ett nöje att göra er bekantskap.”

165

”Jag hoppas vi träffas igen. För resten, ni måste vara journalist. Vilken tidning arbetar ni för?”

--Aleko Lilius, som växte upp med tre modersmål: svenska, ryska och finska, blev omsider journalist i Amerika med omöjliga uppdrag som specialitet. Han förekom i Hylands hörna 1966. Harry Röneholm ägnar i sin självbiografiska bok Maailman markkinoilta (”Från världsmarknaden”) 19 sidor åt sin delvisa uppväxttid med Aleko, som ägnar nästan lika mycket åt Harry i sin självbiografi ”Ett herrans liv”. Harry Röneholm var min mormor Ingeborg Westerbergs fyra år äldre bror. Aleko Lilius blev 87 år gammal, och mina morföräldrar sörjde honom djupt och gick båda bort strax efter honom.

Hans 17 böcker är i regel festläsning från början till slut, både intressanta och spännande, rörande och dundrande roliga.

Till minne av Ulf Söderhielm Det var tyvärr en omfattande skara av gamla goda vänner som vandrade vidare förra året, och bara under maj-juni omfattade förlusterna sex omistliga vänner. Naturligtvis kunde inte ens Fritänkaren hålla takten med sådana våldsamma bräscher i ens liv, och att ge dem alla en nekrolog i Fritänkaren översteg vår förmåga. Sorgen och saknaden måste alltid få ta ut sin rätt genom sitt hårdsmälta sorgearbete under nästan krampaktig tystnad.

Emellertid var naturligtvis några förluster ännu värre än alla andra. Jon van Leuven var en av dessa, som gick bort alldeles för tidigt och alldeles för plötsligt, varför värken krävde omedelbart utslag i minst två minnesartiklar. Likväl var Ulf Söderhielm en ännu svårare förlust.

Vi visste att han hade drabbats först av slag och sedan av sjukdom, men då inga vidare nyheter om hans hälsa nådde oss efter vårt sista möte sommaren 2011 hoppades vi att inga nyheter skulle vara goda nyheter. Tyvärr knäcktes dock till slut den goda nyhetens tystnad av motsatsen.

Han var särskilt omistlig genom att han inte bara var en god vän, hörde till Fritänkarens allra första prenumeranter, alltid var uppmuntrande och konstruktiv och efter Berndt Lindholm (guldsmeden i Borgå, som avled nyårsafton 1989) min bästa vän i Finland, utan dessutom betydande som moralisk kollega i egenskap av rationell och rätteligen samhällskritisk naturfilosof – men framför allt för att han var en representant för den finlandssvenska litteraturen i egenskap av poet.

Historien om vårt kollegieskap går tillbaka till 1970, när vi besökte Sandöstugan ute i havsbandet, jag och min far Aurelio, och spekulerade vilt i olika planer på att återta stugan och fortsätta Sandöbolagets traditioner, ett konstnärskollektiv under målaren Lennart Segerstråles ledning som under 40 år arrenderat Sandöskärgården och byggt stugan vid dess östra udde men 1963 blivit uppsagda, och kom fram till stugan inför havet och till vår häpnad fann den bebodd! Det visade sig att Gråbonden Johansson (öarnas ägare) hyrt ut stugan till en viss bibliotekarie från Lovisa vid namn Lilli Söderhjelm, tidigare gift med Martin Söderhjelm, ättling till professor Alma Söderhjelm (Finlands första kvinnliga professor), vars yngre släkting Tomas Söderhjelm jag kände sedan skoltiden i Göteborg. Världen är liten, och ingen värld är mindre än den finlandssvenska världen, som dock har en underlig förmåga att ständigt slå dess medlemmar med häpnad med att sträcka sig över hela världen.

Lilli Söderhjelm blev bästa vän med mina morföräldrar, vars generation hon tillhörde, och höll ut på somrarna ute på Sandö i den ensliga lilla stugan långt in på 80-talet, tills hon inte längre orkade simma efter sin eka, när och om denna slet sig under en storm. Jag träffade dock hennes son Ulf och hans familj på Sandö redan 1979, hans tre barn var ännu små på den tiden, men det blev genast tradition att vi

166

träffades varje sommar, vanligen genom att jag kom cyklandes till Pernå. Därigenom kom vårt kollegieskap att sträcka sig över 33 år.

Så här skrev hans äldsta dotter vid hans bortgång: ”Igår kväll gick min fader fridfullt ur tiden vid 78 års ålder. Det var han som – efter att ha stött på Krishnahängivna på gatan – gav mig en biljett till en fri lunch på Govindas och uppmuntrade mig att pröva ut detta. Då han trodde det var en vanlig vegetarisk restaurang kunde han inte ana, att detta besök skulle bli min introduktion till Krishnamedvetandet, ett besök som förändrade mitt liv för alltid. Under större delen av min ungdom hade jag sökt efter en djupare mening med livet och dess högsta sanning – och nu visste jag att jag hade funnit den! Fyra månader senare blev jag heltidsmedlem i Krishnarörelsen.

Kära Uffe, (det var så han ville bli kallad,) jag vet att jag gjorde dig besviken med att inte avsluta mina studier, med att flytta utomlands och med att inte göra den världsliga framgång i livet som du hade önskat mig. Jag var ditt äldsta barn, du var mycket stolt över mig och hade många förhoppningar om att jag skulle bli något stort. Men du skall veta, att min högsta lycka har jag funnit i Krishnamedvetandet.

Du var aldrig särskilt intresserad av religion, men du erkände ändå Gud som universell makt, och under dina sista år ställde du några intresserade frågor om sjungandet av Hare Krishna-mantrat.

Det var du som bad min mor att sluta röka, för annars skulle du inte gifta dig med henne. Det var du som efter att en gång ha sett en kalv slaktas upphörde att äta kött och övertygade resten av din familj att bli vegetarianer. Du lärde oss barn att inte ens döda en spindel. Det var du som gick med i djurskyddsorganisationerna och fick även mig intresserad därav. Det var du som ville överge stadslivet och flytta ut på landet när du bara var nio år gammal, och lärde oss att lyckan består i ett enkelt naturligt liv i omgivningar av djur och vacker natur långt bort från konsumtionssamhällets galenskap i de stora städerna.

Med dig delade jag intresset för astronomi och liv på andra planeter, och vi brukade gå på bio för att se rymdfilmer. (När jag kom i kontakt med Hare Krishna-rörelsen fascinerades jag av Vedaskrifternas detaljerade kunskap om liv i yttre rymden, vilket ytterligare övertygade mig om att jag nått källorna till den högsta kunskapen.)

Du var en känslig drömmare, ibland tyst och lynnig och ibland munter och pratsam. I dina dikter har du vackert fångat känslor och stämningar, medan i dina essayer du kritiserade det moderna samhällets urspårning. Ditt sinne för humor var enastående, och du brukade berätta för oss hur vi kunde gå igenom livets svårigheter med att se livet som en tecknad film…

Kära Uffe, fastän jag nu har levt utomlands i nästan tjugofyra år och knappast sett dig mer än en gång om året sedan dess, så saknar jag dig mycket. Jag önskar jag hade kunnat krama dig en sista gång för att säga farväl. Vi var mycket lika på många sätt, och fastän du aldrig helt accepterade mitt liv som Krishnahängiven, så hade jag känslan av att du förstod mig. Som du en gång skrev i ett brev: ”Jag förstår dig mer än du tror.”

Tack, kära fader Uffe för allting; må Krishna ta hand om dig och skydda dig på dina vidare vandringar.”

167

Som Marina nämner övertygades Uffe redan som barn av sundheten och nödvändigheten i ett naturnära liv. Ensam med sin mor Lilli vurmade han särskilt för 40- och 50-talets svenska och finska allmogefilmer, typ ”Driver dagg, faller regn” (som han skämtsamt kallade ”Driver dragg faller dräng”) och såg bondelivet som ett ideal. Han försökte förverkliga detta så gott han kunde som vuxen, och även om han aldrig blev bonde själv höll han sig alltid så nära naturen som möjligt, och den naturliga miljön för honom blev den östnyländska skärgården, då somrarna till en början tillbringades på Rågskär utanför Sibbo skärgård, förlusten av vilket paradis blev ett oläkligt sår, tills möjligheten kom för Lilli att hyra stugan på Sandö utanför Pellinge. Sedan blev Sandö under ett tjugotal år och mera den naturliga kultplatsen för hela familjen för det intima umgänget med naturen.

Dock måste Uffe acceptera anställningar för att försörja familjen, och denna nödvändiga bindning till samhället ljöt olja på hans lågor av förakt för allt som var sjukt i samhället, där han menade att priset togs av det groteska och världsomfattande medicinmissbruket. Med åren gisslade han samhället allt hårdare med sina bitande sarkasmer, och detta ständiga hån togs inte alltid väl emot av samhällets medlemmar.

Det är detta hans essayer handlar om, som främst motiveras av hans tilltagande frustrering över den tilltagande miljöförstörelsen genomförd av en allt mer likgiltig, okunnig och ansvarslös mänsklighet, som om han ensam brydde sig. Nu var han inte ensam, han hade mig och flera andra, men vi som nyktra individualister var tämligen få och i underläge mot världens massiva självförstörelse, där det första och främsta offret var det heligaste av allt, den fria naturen.

Här är nu några av hans dikter som exempel på hans inställning till livet: ”Så vill jag alltid ha det skutas dunk silhuett och laternpunkt sommaren blekaste skymning runt glasverandan med hett te fylld av eterns sentimentalaste kör med tiotals ejderhonor häckande runtomkring

168

lika tidsomedvetet troget varma som min långnosta hundvän bredvid mig havet vitlugnt och kallt omkring sommargästtomma ön Intrigerande med mor mot morgondagens krasshet och vintern inkapslad i otrolighet midsommarängens hektiska ljuvhet andlöst fångad i blådagerns famn likt gryningens dagg i spindelnät eller trollsländas dans i hisnande livsdag Här vill jag dricka skogskällans vatten tills jungfrumariehand så plötsligt står där självklart inlemmad i högsommaren” ”Ströva hemåt från hygget i skogens nysnö läska dig med frusna lingon inunder tjattriga sidensvansflockar eller trummande hackspetten lek med din hund på sviktfria ängsbeten innan svettnaden kyler sök dig indörrs till bak av potatislimpa utanför violdager över backens gulgräs emot glansigt segmentfrusna viken Förnim lagårdens urmjölkade ro byt hotfulla mörkrets frusna kvid mot brasans trevna flammande ligg med rena tänder och lyss till nattvinden som tilltar i din vaksamma lycka” Och från senare år: ”En gång trodde jag jag var kung

169

en gång trodde jag jag var evigt ung att havet låg öppet och smultronen blommade just för mig Mina gamla äppelträd mitt gamla hus min linjerena terräng alla utsikts- och simställen stackars små liljor som borde ha varit så många fler vindskupan med känsla av skydd mot stormar och havsregn och världen med doft av regnväder gammal lektyr Allt är snart bortrivet urplockat Bitar rivs nu ur mig ty jag måste bjuda farväl min säng står här bäddad för allra sista gången Under sin rosenbuske sover min gamla hund Omfamna er kan jag ej jag säger: må väl Ovanför verandan kvittrar svalorna förväntansfullt men jag hyser ingen förväntan mer detta är en ond dröm som gastkramar mig helt Här slutar en saga som bara var min” Här är Marinas översättning av en dikt ur samlingen ”Motljus”, som hon översatte för sina internationella vänner på facebook. Den har inget namn men kan kallas som den börjar: ”Gråt nu inte”. ”Don’t cry now: we’ll meet on other planets and all the fun and beauty we have experienced will remain but in other dimensions our adventure just continues Listen: also of this moment of this very second I am making an impression

170

in our eternity what we call time no longer exists and we have something to always return to beyond here and now beyond myriads of light years In the all-embracing guard and final mercy of the cosmic primeval ocean The code of which is called love Några svenska satiriker ”Lelle Printers” (Hans Dahlman) ”Lexikon för supervalåret 2014” är en humoristisk satir över hela det svenska samhället som framtvingar många oemotståndliga och hjärtliga skratt men ger samtidigt en trist bild av dagens fusksamhälle med dess erbarmliga renons på ryggrad. Roligast är väl det omfattande kapitlet med alla alkoholinstanser, medan definitionen på Gladpack väl tar priset – norska för kondom.

Ju mindre sagt om valet, desto bättre, vågar vi skriva nu innan valet är över, för hur det än går lär det knappast bli bättre utan bara sämre, i takt med den övriga försämringen i resten av världen. Sverige är tyvärr inget undantag, hur bra det än är och även om det skulle vara bäst i världen, vilket somliga inte helt utan fog menar. Problemen är oöverskådliga, och att bara skoja bort dem, ironisera och driva med samhällssjukdomarna och -bristerna är knappast något effektivt sätt att åtgärda dem.

Tage Danielsson har närmast helgonstatus i svenskt kulturliv, och ingen har väl någonsin vågat ifrågasätta honom. Det är kanske äntligen dags att syna honom närmare.

I förordet till sitt ”Paket” hävdar Danielsson att ”vi lever i TV-åldern” och jämför Nordisk Familjebok med Gösta Knutsson, Runeberg med Putte Kock och Martin Luther med Carl-Gunnar Hammarlund till de förstnämndas nackdel och menar i princip att den klassiska kulturen med dess bildningsideal är överspelad och utmanövrerad av TV-underhållningens överlägset lättillgängligare skval.

Inget ont om Tage Danielsson – han är en utsökt ordkonstnär, men frågan är om inte just hans tidsbundenhet är hans begränsning. Vem läser ”Pelle Svanslös” idag, vem vet vem Putte Kock var, och nämns Carl-Gunnar Hammarlund, som på 60-talet så framgångsrikt dominerade svensk television, över huvud taget idag?

Tage Danielsson inledde sin skriftutgivning 1963 med ”Bok” samma år som Olof Palme blev skolminister och inledde skrotningen av den svenska studentexamen, ett projekt som kröntes med framgång 1967 när i princip skolan var omvandlad från utbildningsinstitution till slussning av nivellerade medelmåttor in i det socialistiska folkhemmet. Man måste då fråga sig, om skolan vann på att allt som hade med ”andlig odling” ströks ur studieplanerna, att Runeberg spårlöst försvann med nästan hela den svenska litteraturhistorien ur undervisningen, att Shakespeare ströks ur de obligatoriska universitetskurserna i engelska, att religion och historia sattes på undantag med allmän historielöshet i

171

samhället som följd, och så vidare. Svaret måste vara nej – allt som ströks ur folkbildningen var en oersättlig förlust.

Tage Danielsson red på denna utveckling som profet för just förtarvligandet och förenklandet av kulturen genom främst radio och TV, som utmärkte det svenska samhället under 60-talet och ledde till narkomansamhället med dess förslappning och marginalisering av oliktänkande med deras kroniska utanförskap till följd i protest mot den mediala hjärntvättens passivisering och fördumning av samhället.

Tage Danielsson i all ära, han förblir en underbar tillgång genom sitt ordkonstnärskap och sin filosofi och träffade ofta mitt i prick, men det samhälle som han gjorde sig till talesman för måste betecknas som ett intellektuellt fiasko.

I rättvisans namn bör det framhållas att det inte gick bättre för resten av världen. 1963 sköts Kennedy, Vietnamkriget trappades upp, de stora studentrevolterna spred sig som en löpeld över världen, och Kina inledde den tioåriga fullständigt katastrofala Kulturrevolutionen, som många över hela världen anslöt sig till, med kanske särskilt svåra följder för just Sverige – se hur det gick för Ingmar Bergman och Alf Sjöberg, våra två största regissörer, som utmobbades i samklang med vad som närmast bör beskrivas som 60-70-talens allmänna kulturförintelse.

Här är en typisk Tage Danielsson-dikt och en av hans bästa, (som dock visade sig vara av Bosse Parnevik): ”En kommer hit för att fly från nöden, en kommer hit för att undgå döden.

En kom hit, av terror tvungen, en kom hit för att gifta sig med kungen.

Dom är tyskar, iranier, greker och turkar, mest är dom snälla, andra är skurkar.

En del är ärliga, andra skumma, en del är genier, andra är dumma.

Mest är dom fredliga, andra vill slåss, med andra ord dom är som oss!

En del söker lugnet i stället för bråket, det enda vi svenskar kan bättre – är språket.

Det sägs att vi stammar från Adam och Eva, som inte var svenskar – men ja må dom leva!”

Gun Lanciai som kulturpersonlighet Hon var först och främst en skapande konstnär men hade många strängar på sin lyra. Hennes första intresse var egentligen teatern, hon älskade att uppträda och spela teater och gjorde det faktiskt till och med vid ett tillfälle på spanska och hade skådespelaryrket i sikte som ett möjligt yrkesalternativ, men då hon naturligt hade så kreativa händer, hon gjorde sin första stora skulptur redan som 12 år, en sittande faun i halv naturlig storlek, föll det sig naturligt att hon blev skulptris. Emellertid spelade hon också piano ledigt a prima vista, hon ackompagnerade som flicka sin far i Schuberts sånger, men då hennes lillfingrar var förkrympta till följd av nöd- och näringsbriståren under det finska inbördeskriget innan hon föddes

172

kunde hon inte fortsätta som pianist, vilket för henne reducerade musiken till hennes livs stora olyckliga kärlek. Hon omgav sig alltid med musik, ett betydande antal av hennes skulpturer föreställer antingen musiker eller (som några av hennes bästa) dansande par, och hade i regel alltid radion eller skivspelaren på med klassisk musik. Redan som barn förundrades jag över att hon kunde stå ut med de skrikande damerna på radion, som kunde hålla på i timmar – jag hade inte fattat det här med opera då ännu.

Det blev också musiken som sammanförde henne med sin man. Hon hade ett antal kavaljerer som uppvaktade henne när hon gick på konstskolan Ateneum i Helsingfors på skulpturlinjen, men Aurelio var den enda musikern av dem, som inte bara spelade tre instrument, piano, gitarr och kontrabas, utan som dessutom var en utmärkt sångare. Under deras förlovningstid arrangerade han framför allt Birger Sjöberg i duetter, som de sjöng tillsammans till hans gitarrackompagnemang.

Det var Vinterkriget som avbröt hennes bana på Ateneum och kom henne att i stället satsa på familjeliv, men när vi bodde i Argentina kunde hennes skulptörshänder inte längre hålla sig stilla, utan hon måste till varje pris få något kreativt att göra. Hon bad då sin bästa väninna, Irene Bravo i San Isidro i Buenos Aires, att hitta en argentinsk lärare åt henne, som kunde lära henne att arbeta i gips. De gick igenom tio lärare, som bara fick Gun att skaka på huvudet, men den sista var Esdras Gianella, som i år skall fylla 97 år, en skulptör som framför allt ägnade sig åt indianer. Så fort Gun kom in i hans studio kände hon att hon kommit rätt, och när den lille skulptören så småningom infann sig bad hon honom genast att få bli hans elev. ”Med en sådan entusiasm, varför inte?” svarade han, och därmed började Gun arbeta i gips, en verksamhet som hon sedan obrutet höll på med i 60 år. Sin sista skulptur fullbordade hon så sent som i vinter inför sin sista utställning, som ägde rum nu i Hilleröd, Danmark, inte långt från hennes sista hem, bara en vecka före sin sorti.

Hennes repertoar av skulpturer omfattar framför allt ”dobsar”, barntrollskulpturer i terracotta, hon har säkert spritt ett hundratal sådana runtom i olika hem i världen, men även beställda porträtt, somliga gjutna i brons, medan hennes specialitet med början från 60-talet blev att kläda ståltråd i gips i framför allt de omtalade musiker- och dansörskulpturerna, som blev hennes älsklingsämne. Talrika skulpturer gick även förlorade genom självkritikens hårda räfst, hon kunde ha skulpturer stående hos sig i åratal för att sedan upptäcka något fel hos dem som hon inte kunde förlika sig vid, varvid den skulpturen skoningslöst kasserades. Två porträtt av min äldsta bror Marcus, ett stående och en byst, gick förlorade på det sättet, samt ett porträtt av den beundrade och bildsköne Boris Pasternak, som ingen annan såg något fel på utom hon själv, bland tyvärr flera andra skulpturer, som ändå var betydligt bättre än det stora flertal av i synnerhet modern konst som tyvärr skonas.

Det var där hennes största problem låg: den moderna konsten. En kollega till henne bedömde hennes konst som naiv i sin figurativa enkelhet åt nästan det simplistiska hållet, medan Gun själv talade med beundran och respekt om sin abstrakta kollega, fastän hon inte förstod hennes konst men ändå förstod, att hon var en stor konstnär. Det var dock den moderna konsten som utlöste den stora krisen i hennes liv, som till fullo delades av hennes bästa väninna Bergljot Brandt, som också var figurativ konstnär men mycket skygg som sådan, mycket just på grund av den moderna konstens överväldigande dominans. De besökte 1966 en utställning tillsammans av ”multikonst”, där de utställda konstverken skulle massproduceras. Det var uteslutande ensidigt abstrakt konst, där till exempel skulpturen av en korv beskrevs av sin skapare som ”det vackraste ögonblicket i hans liv”. Gun och Bergljot kom ut från utställningen fullständigt beklämda och kunde inte säga ett ord till varandra på länge. Till slut frågade Gun: ”Erfor du samma tillintetgörelse som jag?” Bergljot nickade sakta utan ett ord vidare.

173

Det var denna moderna fullständigt intetsägande nonsenskonst som på den tiden tilläts dominera så totalt, att riktiga konstnärer, som verkligen kunde sitt hantverk, fullkomligt åsidosattes, kördes över och ignorerades, som om de inte fanns och som om de var värdelösa, medan massproducenterna av skrotkonst gjorde sig förmögenheter på kommunala beställningar. För Gun och för Bergljot innebar detta en förintande nedvärdering av deras konstideal, där skönheten och det kommunicerande inre livet var det viktigaste.

Vad som fick Gun att komma över denna kris var bekantskapen med den scientologiska filosofin, som inträdde i vårt hem genom Tore Hedström, min systers tidigare kavaljer, ett datorgeni på Chalmers, på en av våra öppet-hus tillställningar den första maj 1967. Det förändrade hennes liv. Här fann hon en filosof som vidimerade hennes konstideal, och i denna filosof fann hon sedan sin starkaste moraliska uppbackning och inspiration för resten av sitt liv, vars skapande därigenom tog fart ordentligt. Hon förblev oförstående och alienerad inför den moderna konsten och kände sig alltid vilsen när hon deltog i utställningar tillsammans med andra, där då de andra var övervägande abstrakta, men hon hade i alla fall återfunnit kraften att skapa själv och självständigt och det ordentligt.

Hur skall då hennes konst beskrivas? Den är klassiskt enkel och renodlad. Den kommunicerar direkt, vem som helst kan omedelbart förstå de attityder, stämningar och figurer den vill uttrycka, den är därigenom konsekvent realistisk men ändå klassikt förfinad genom en enkel idealisering av allt hon ville uttrycka. Detta kommer bäst till uttryck i hennes musikskulpturer, medan hennes barntroll, ”dobsar” aldrig förfelar sin verkan att väcka ömhet. Till detta kommer dessutom hennes experimenterande med andra konstformer.

Till dessa hör främst hennes applikationer, stora sydda tavlor, som vanligen uttrycker någon scen.

Den största och kanske grannaste är väl den av kung Salomo, som skildrar Kiplings ”Fjärilen som stampade”, som kanske också är hennes bästa exempel på denna konstart. Hon började med dem i mitten på 60-talet, det var ett beställningsverk från Canada av en faun, hon trodde då det var ett undantagsarbete, men lyckligtvis tog hon senare upp genren på allvar.

Bland sina talrika utställningar var väl den första i Canada den mest äventyrliga. Pappa hade då slutat arbeta och kunde hjälpa henne med organiserandet av transporten, resan och andra formella besvärligheter. Detta var hösten 1972, och i utställningen ingick hennes gipsreliefer som illustrationer till en dikt av Bertolt Brecht som hon fäst sig vid, ”Ett barnkorståg”, som handlar om flyktingbarn i Polen under kriget som försöker finna vägen till Bilgoraj. Bland besökarna förekom en ensam äldre kvinna, som fastnade för en av relieferna och inte kunde slita sig ifrån den. Hon bara stod där, tills till slut Gun gick fram till henne och frågade: ”Vad är det? Kan jag hjälpa er?” Kvinnan vände sig fullständigt överväldigad av sin rörelse mot Gun och sade: ”Jag var en av dem.” Det visade sig, att det förekommit ett antal sådana ”barnkorståg” i Polen under kriget, och själv hade hon kommit undan med livet i behåll genom att ta sig genom hela Ryssland över till Canada, och där var hon nu i Ottawa på Guns utställning och upplevde alltsammans om igen. Gun blev själv så tagen av denna upplevelse, att hon lämnade alla relieferna kvar i Ottawa till någon judisk stiftelse där.

En annan väsentlig utställning som ej bör förglömmas var den stora samutställningen med flera figurativa konstnärer på Kronhusgatan 1970. Det var på den utställningen hon först lancerade sina gipsmusiker och sitt första valsande par, som väckte Tord Baeckströms uppmärksamhet i Handelstidningen. Genom att det var privata lokaler kunde utställningen pågå i flera månader, och det var också där min musik för första gången introducerades offentligt, som hon sedan använde som

174

bakgrundsmusik till flera av sina utställningar och som också blev musiken till den film som gjordes av hennes favoritfotograf Anders Jirås för utbildningssyfte på skolorna, i vilken hon demonstrerade hur man gör en skulptur av ståltråd och gips. Denna utställning var framför allt en demonstration mot det då pågående rivningsraseriet i Göteborg, Kronhusgatan låg ju i Östra Nordstan där allting skulle rivas och även slutligen revs trots alla maratondemonstrationer och debattartiklar. Bangatan 24 blev en annan sådan avant-garde-lokal för kulturella initiativ, där hon även gav kurser, tills även det huset revs. Där hade vi till och med en liten scen, där bland andra Lars G. Berg brukade excellera med sina soloframträdanden med framför allt diktläsningar.

Hennes stora teaterintresse har nämnts, hon älskade goda historier och ju mänskligare desto bättre, alla hennes favoritböcker var stora prosaförfattare, främst inom 1800-talslitteraturen som Brontës, Tolstoj och Selma Lagerlöf, och själv var hon en lysande berätterska, som kunde hålla vilken publik som helst fängslad hur länge som helst. Hon höll sig ibland inte strikt till sanningen, ibland fick man korrigera henne, då historien som sådan var viktigare för henne än alla detaljers exakthet, men hon var aldrig någon mytoman, om hon dock kanske var alltför föga kritisk mot andra medan hon var alltför hård mot sig själv.

Däremot hävdade hon själv att hon inte förstod poesi. Detta hade med hennes problem med den moderna konsten att göra: hon kunde lika litet förstå modern abstrakt poesi och delade helt sin mormor Murres mening, att dikt utan rim och/eller reson saknade mening, medan hon älskade riktiga diktare som Runeberg och Fröding och även själv kunde uttrycka sig i dikt. Till dem som hon ställde sig oförstående inför hörde både Edith Södergran och framför allt Gunnar Björling (som Ulf Söderhielm var lärjunge till); och även Solveig von Schoultz, född Segerstråle, yngsta syster till Lennart Segerstråle, som var en av hennes fars bästa vänner, fann hon något krystad och tillgjord i sin modernism. Ändå var de mycket nära vänner under nästan hela sin vuxna tid. Solveig fick henne intresserad av det ockulta, Solveig studerade ju mycket ingående både den tibetanska och egyptiska dödsboken och gick djupt in i Carl Gustav Jungs värld, vilket kanske blev grunden för Guns senare mycket omfattande religiösa intresse, som i princip omfattade alla religioner – en annan av hennes bästa vänner var Bertil Persson i den anglikanska kyrkan, som råkade vara född på samma dag som hon (Martin Luther), om han dock var något decennium yngre.

175

Guns och Aurelios bröllopsfoto april 1942. De förlovade sig mellan de båda krig som Sovjetunionen påtvingade Finland, och genom att Aurelio inte var finsk medborgare utan italiensk, behövde han inte göra krigstjänst, han fick gå brovakt i stället, varför de kunde gifta sig. Detta måste ske dubbelt då Gun var protestant och Aurelio katolik, varför två olika kyrkor i Helsingfors togs i anspråk. Hon konverterade 20 år senare till katolicismen och lämnade aldrig denna kyrka, men föredrog vid sin bortgång kremation utan grav och ceremonier. Född i Borgå 1920, flyttade hon 1952 med familjen till Buenos Aires, 1955 till Göteborg, 1977 till Stockholm och ett dussin år efter Aurelios bortgång till mina bröder i Danmark, men liksom vi alla återvände hon alltid till Finland och kunde även vistas där under sin sista sommar.

Solveig och Gun brukade träffas regelbundet och skriva ett brev till varandra om året, men deras vänskap började redan efter kriget, när Solveig såg till att Gun fick uppdraget att illustrera den

176

finlandssvenska läseboken ”Vi på Solgård” som förblev den gängse läseboken i Finland för lågstadiet i nästan 20 år. Deras vänskap berikades ytterligare när Solveig sedermera gifte sig med dirigenten Erik Bergman, som var en nära vän till Aurelio, och som tog dem med på körresor. Till dessa resor hörde även den legendariska vistelsen på Island 1969, där Gun engagerades av textilkonstnärinnan Sigrun Jonsdottir för att lära islänningarna skulptera under två veckor, vilket de lärde sig med besked. Denna resa sammanföll med Aurelios 60-årsdag, varför han också kom dit, och när han anlände till flygfältet och Gun tog emot honom väckte hon sensation med att omfamna honom offentligt. Det gav till och med förstasidesbilder i lokalpressen med rubriker som: ”Så här tar finländskor emot sina män!” såsom ett manande exempel till islänningarna, som tydligen inte hade för vana att kramas offentligt.

Det var nu bara några anekdoter för att illustrera Guns sociala magnetism och utomordentliga förmåga att inverka positivt på sin omgivning, vilket alla som kände henne kan vittna om. ”Vita brevis – ars longa”, som det heter, ”livet är kort, men konsten består”, och hennes konst lär bara bli mera uppskattad ju längre den består.

Rent personligt har man helt enkelt förlorat den konkreta kontakten med sin bästa vän, vilket naturligtvis är en oersättlig förlust. Det enda man kan göra åt saken är att åtminstone hålla fast vid den själsliga kontakten.

Gun var alltid mån om att ’hänga med’ och försökte sig under sina sista år till och med på facebook och finns väl kvar där fortfarande, även om hon till slut gav upp då det var för krångligt och gick för snabbt.

Det hade varit intressant om hon fått ta del av den digitala konstens landvinningar. Den kan ju åstadkomma vad som helst och är både realistisk och fantasybetonad med mycket drakar och mytologi, gefundenes fressen för Gun, som älskade drakar och själv gjorde sådana, med mycket influenser från Tolkien och Harry Potter. Vår kollega Laila Roth laborerar mycket med dessa bilder både på Facebook och Flickr och har talrika sensationella album att uppvisa av både dramatisk och romantisk karaktär. Gun tyckte om Lailas artiklar i Fritänkaren och var intresserad av henne men kom tyvärr aldrig åt hennes bilder. Den världen hade passat Gun perfekt och blir kanske hennes nästa skönhetsvärld att ta i besittning.

Varje morgon efter morgonkaffet när jag sätter mig ner i min soffa för att samla mig inför att sätta mig vid pianot har jag hennes ögon rakt på mig, genom att hennes byst står på pianot. Denna skulptur gjordes av hennes studiekamrat på Ateneum Christian Sibelius, tonsättarens brorson, som var den siste på svärdslinjen av den familjen och som stupade i kriget. Bysten finns i två kopior, en behöll Gun själv, och den andra blev hos hennes föräldrar, som jag fick överta efter deras bortgång. Den är i högsta grad levande och har fångat henne precis när hon var som fullmognast och vackrast, och när jag möter hennes blick, som nästan ser rakt genom mig, känner jag hennes närvaro och kan jag bara skratta åt att det har slumpat sig så, att jag ändå alltid kommer att ha henne med mig.

Britta McNeill in memoriam Under det gångna året har vår familj upplevt den oersättliga förlusten av alla de kvarvarande i den äldsta generationen, de från 20-talet, först Donnie McNeill, 92 år gammal, sedan vår mor och därefter vår moster, fru Donnie McNeill, född Sigbritt Westerberg men av alla känd som Britta.

Hon var sjukgymnast och valde därigenom samma yrke som sin moster Julia Röneholm, som arbetade som sjukgymnast tills hon var 87 år gammal. Dessa Röneholmare var ett sällsamt släkte. De var tre syskon, Harry Röneholm var äldst, konstnär och arkitekt, som skulle ha tagit hand om familjen när fadern

177

plötsligt dog för tidigt men som i egenskap av slarvig konstnär överlämnade denna plikt åt sin lillasyster Ingeborg, vår mormor, som var lika begåvad men känsligast i familjen. Det var hon som fick ta hand om lillasystern Julia, alltid kallad Lullan, och esomoftast även hjälpa sin äldre och enda bror på traven. Denne blev dock med åren mycket framgångsrik genom hårt arbete och slutade som chef för Finska Mässan i Helsingfors. Mässhallen ett stycke från Riksdagshuset är hans skapelse, men han fick aldrig någo rast eller ro för att stadga sig ordentligt och dog för tidigt vid 59 år genom att arbeta ihjäl sig. Han gifte sig visserligen till slut men nöjde sig med en adoptivdotter som bidrag till familjen.

Ingeborg och Harry var alltid mycket nära vänner, medan Lullan var sju år yngre än Ingeborg, och eftersom Ingeborg alltid fick ta hand om henne resulterade detta i ett egendomligt förhållande dem emellan. Ingeborg blev lyckligt gift medan Lullan sökte sig utomlands som sjuksköterska och fann sig till rätta i Belgien, där hon tillbringade ett antal år för vidare utbildning som fysioterapeut och trodde sig finna sin framtid. Emellertid kom andra världskriget emellan. Hon hade en mycket god vän, en pilot, som omkom, och hon var alltid mycket hemlighetsfull om detta sitt livs enda förhållande, som torde ha inneburit hennes livs högsta lycka och förhoppningar, som totalt grusades av kriget. Under detta ville hon ingenting hellre än att göra en insats, men den patrull som hon tjänstgjorde vid kom aldrig till fronten och fick aldrig göra någon nytta, då de enda order de fick var den samma som den franska och belgiska arméns: bara reträtt hela tiden.

Men vi går händelserna i förväg och är inte klara med Harry Röneholm ännu. De tre syskonen hade en kusin som hette Allan Röneholm, som var familjens miljonär. Även han var en briljant intellektuell begåvning, han hade sitt sommarställe ute på Villinge utanför Helsingfors, som under somrarna blev ryktbart för sina revyfestivaler, som skrevs och sattes upp av Harry och Allan Röneholm. Några prov på dessa spirituella revyer finns fortfarande bevarade. Ungkarlen och mångbegåvningen Allan Röneholm, alltid högt beundrad av Lullan, råkade illa ut genom kraschen 1929 och hämtade sig aldrig.

En annan parallellbegåvning till dessa vitterleksidkande herrar var en annan kusin Aleko Lillius (1890-1977, hans mor var född Starck,) som därtill var äventyrare och producerade ett antal spännande böcker om sina eskapader utomlands, med titlar som ”Bland synderskor och smugglare i Tanger”, ”Äventyr bland kinesiska pirater” och annat sådant – han lär ha varit den enda vita man som någonsin seglat med dessa beryktade kinesiska pirater i sydkinesiska sjön. Han gjorde karriär som journalist och blev stjärnreporter för The American Weekly med framför allt resereportage som sin specialitet från främst sina resor i Marocko, Kina och Mexico och skrev 17 böcker. Titeln på hans självbiografi är ”Ett herrans liv”.

När kriget tvingade hem Lullan från Belgien nästan ruinerad nödgades hon starta från början i Finland och öppnade en egen praktik, Sanatio, som hon drev ända till 1974, då hon var 73 år. Det var i hennes tjänst som Britta trädde in för att följa samma bana, men Britta var som sin mor och syskon känslig och sårbar, medan Lullan skaffat sig ett skal av hårdare virke. Hennes kommando blev för tufft för Britta, som i stället sökte sig utomlands och fick en möjlighet i England. Där träffade hon Donnie, en fullblodshögländare som varit flygare under kriget, tidvis tjänstgjort på Yttre Hebriderna, (han var med vid den händelse som skildrats av Compton Mackenzie i romanen och filmen ”Massor av whisky”,) och även haft bittra erfarenheter efter kriget av det nya Israel under krisåren som såg Hotel King David sprängas och greve Folke Bernadotte mördas av Sternligan (Menachem Begin) och andra extremgrupper.

Hans erfarenheter av kriget bestämde honom för att aldrig sätta barn till den värld han måste leva i.

Andra gången han var ute och dansade med Britta friade han till henne, hon tackade ja och var införstådd med hans villkor.

178

De arbetade hårt i England där de bodde i Maidenhead, som också såg deras bröllop, men det var svårt att leva i England under efterkrigsåren. De ville ha något bättre och sökte sig till Canada. Dit kom även vår morbror Leif kallad Gutti, som omsider etablerade sig som skeppsbyggnadsingenjör i Sorel nära Montreal, medan Britta och Donnie byggde sig sitt första hus i Vancouver. Det skulle komma att bli ett antal.

Det var framför allt sporten som förenade dem. De seglade tillsammans, skidade tillsammans, dök tillsammans och campade tillsammans under långa bilsafaris med deras husbil Primrose, medan Donnie arbetade som ingenjör med bland annat omfattande uppdrag i Jamaica, och Britta gjorde en kraftinsats för fysioterapins utveckling i Canada både i västra och östra delarna av landet. De flyttade under 70-talet till Ottawa, hade även ett hus i Florida för vintersäsongen och deltog i 5o5-segeltävlingar över hela världen, bland annat Marstrand och Bermuda. Den öppna 5o5-segelbåten har sitt namn av att den är fem meter och fem centimeter lång och en idealisk kappseglingsbåt, som kan komma upp i höga hastigheter. Det krävs två för att manövrera den genom styrning och fördelning av kroppsvikten – allt hänger på snabbheten i reaktionerna.

Vi upplevde henne och Donnie som familjens friskaste fläktar, överlägset sportiga, alltid i farten och samtidigt djupt kultiverade – de läste jämt. Britta engagerade sig också gärna i inhemska politiska frågor och publicerade ofta debattinlägg. Samtidigt var hon en stor samlare som fotograf, filatelist, diskofil och flitig brevskrivare utom broderikonstnär. Under sina sista år funderade hon över hur hon skulle få över sina samlingar av korrespondens, musik, frimärken och foton till oss eller Finland, vilket förblev en olöst fråga, då både Donnies sista sjukdomskris efter ett fall och hennes egen blev långvariga och svårbemästrade.

De var i Finland sista gången 2002 under den bejublade utställningen på Sarfsalö i Oddas lilla torp, då Britta ställde ut sin konst tillsammans med Gun och verk av Ingeborg, vars konst var imponerande ryamattor i alla storlekar utmärkta av en fulländad precision i både den matematiska och estetiska kompositionen. Sedermera har ju Hermans, som torpet tillhörde, övergått i mecenaten Poju Zabludowicz’ ägo, som slagit på stort för konsten över hela Sarfsalö och även äger gallerier utomlands, om dock Oddas fortfarande är självständigt i sin ursprungliga ägo av mina morföräldrars vänner från Lahtis familjen Björk.

Vi försökte intressera Britta för att komma tillbaka till Finland, i synnerhet efter Donnies bortgång.

Hon ville gärna, men det var för sent. De sista åren umgicks vi mest per telefon, hon brukade ringa Gun varje vecka och ha långa samtal med henne, då hon kunde ringa gratis, och under hösten hade jag långa intressanta samtal med henne om vår familjs öden och resor – vi är ju tämligen spridda över hela världen, och ett ständigt återkommande dilemma tycks vara svårigheten att få oss att komma hem igen innan det är för sent.

Utdrag ur Den officiella nekrologen, skriven av min bror Michael.

Britta (Ruth Sigbritt Ingeborg) McNeill född Westerberg, avled i sömnen den 22 februari 2014 i Kelowna, Canada. Hon hade lidit av cancer som upptäcktes våren 2013 och fick behandling men tyvärr för sent.

179

Britta föddes i Borgå 1926. Hon tog studentexamen och utbildade sig till fysioterapeut.

Under 50-talet utvandrade hon med sin man Donald till Canada där hon blev en drivande kraft i utvecklingen av fysioterapin i Canada, med tiden ansvarig för fysioterapiavdelningar i olika sjukhus både i östra och västra Canada.

Vid sidan av sitt professionella liv var hon en ivrig seglare och deltog med sin man i 5o5 tävlingar under många år. Hon var även broderikonstnär och deltog med sina arbeten i utställningar.

Trädgårdsodling idkade hon även med förkärlek, utom sina sporter dykning, skidåkning och fiske.

Som pojke beundrade jag min moster Britta väldigt mycket. Jag upplevde att hon var den djärve av oss, som vågade flytta till ett nytt land långt borta – till en avlägsen front. När hon besökte oss i Sverige eller Finland under somrarna var hon alltid sin generations största entusiast, full av liv och med en djärv aptit för allt och vad som helst, verkade det som. Hon var en frisk fläkt i vår gamla värld här i Europa.

Som exempel kom hon och Donnie på besök hos oss och vår gård under 90-talet och hade bara tänkt stanna en eftermiddag men blev kvar i tre dagar – och hjälpte oss bygga ett stall!

Tillsammans med många andra kommer jag att sakna vår leende moster med den spröda rösten.

Michael Lanciai, systerson

Krigslärdomen Herrskapet Pauls lilla men dubbla självbiografi handlar nästan uteslutande om bådas mycket olika erfarenheter av Vinterkriget och Fortsättningskriget i Finland, den ena som född tillräckligt före kriget för att kunna ha minnen därifrån, och den andra som krigsbarn i Sverige. De har vinnlagt sig om att poängtera den oerhörda lärdom som krigsåren innebar för alla som tvingades uppleva och genomleva kriget, då det på sitt sätt innebar den strängaste tänkbara fostran och utbildning i överlevandets svåra konst, genom att man för att alls klara fasorna helt enkelt tvingades focusera på den positiva sidan av saken – det faktum att kriget fick dess utsatta offer att bättre samarbeta, hjälpa varandra och uppskatta varandra än i fredstid, en hård fostran som satte djupa spår och vilken lärdom bar riklig frukt genom åtminstone de två första årtiondena efter kriget, som var en oerhörd glanstid och uppblomstringstid för hela västvärlden – ända tills Kennedymordet och Vietnamkriget kom och förstörde den universellt goda stämningen av konstruktivitet.

Som Kristina Paul skriver: ”Eftersom barndomen anses så viktig för en människas utveckling tror jag att vi båda hade en fantastisk tur. Vi fick uppleva den så kallade vinterkrigsandan, när alla hjälpte alla och man var ödmjukt tacksam för allt man fick. Vi vet nu att det innebar stora uppoffringar för våra föräldrar och andra vuxna, men kanske just vi, deras kära barn och vänner, gav dem ett mål att sträva mot, en orsak att kämpa, framåtanda som det i dagens värld talas så mycket om. Men idag är det ganska sällan som vi kämpar för någon annan. Idag tänker vi bara på oss själva och de närmaste som kan vara till någon betydelse för vår egen nytta eller längtan i livet.”

Men alla de som upplevde kriget, och i viss mån även många som tog intryck av de äldres erfarenheter av kriget, bar denna anda vidare, förstod att ta vara på den och förvalta den och, framför allt, inte glömma bort den utan snarare odla dess ovärderliga lärdom. Tyvärr blev dessa som förstod sig på denna skolning allt färre med åren och fann sig allt ensammare mot en allt snålare motvind av ignorans, då världen i gemen tyvärr snarare ville glömma och förtränga det andra världskrigets ohyggligheter än

180

bemöda sig om att ta vara på dess enda positiva frukter, vikten av att ta vara på varandra och odla positiviteten, konstruktiviteten och det ovärderliga människovärde som vi dock sista slutligen egentligen alla bär med oss från födseln.

Litteratur: ”Född 1938 och Renholm” av Kristina Paul, och ”Om och kring krigsåren” av Ove Paul – i en volym, Opus Liberum, Helsingfors 2011.

Dickes värld Det var en hel värld som öppnade sig när man ställdes inför förevisningen av detta långa gränslöst innehållsrika liv, som inte bara inbegrep en stor del av Finlands och Norges historia utan även hela Göteborgs kulturliv under drygt 70 år.

Själva avskedssammankomsten ägde rum i den vackra Hedlundssalen intill Dickes sista vilohem, en sal som rymde allt och ett hundratal personer genom sin nästan katedralliknande karaktär med läktare och alla faciliteter för filmvisning och föreläsning. Avsikten var att försöka ge ett intryck av vad för ett liv Dicke egentligen hade levat och vad och vem människan egentligen var. Detta var ett omöjligt göra då detta liv rymde så mycket, redan barndomen var ju tämligen brokig med födsel och uppväxt på olika orter med olika föräldrar inllusive fosterföräldrar, medan den huvudsakliga familjebakgrunden ändå torde ha varit norsk med en grundläggande stomme i den Björnsonska familjen, (Björnstjerne Björnson och Rikard Nordraak hörde till släktingarna,) medan Dickes huvudsakliga liv efter en annan grundläggande diplomatisk karriär och ordentlig skolutbildning i Finland dock var som en centralgestalt i Göteborgs kulturliv med betoning på de kulturella och personliga kontakterna med Finland och Norge.

Denna färgstarkt brokiga bakgrund medförde naturligtvis gedigna språkkunskaper i diverse språk, varför Dicke genom hela livet så länge ögonen höll förblev en ivrig läsare – det Thulinska biblioteket liksom hela våningen har för mig alltid förblivit en av de mest fascinerande och kulturspäckade hemmen i Göteborg – det hänger ju faktiskt en Tintorettofresk på väggen, även om den är illa medfaren genom extremt hårdhänt restaurering – och man kan gå omkring länge där och bara njuta av de bestående kulturvibrationerna.

Dicke var ju jämnårig med min mor, och de var egentligen personlighetssystrar – mycket olika men fundamentalt lika som personligheter. Båda hade ju upplevat kriget från dess värsta sidor och överlevt genom dess extrema lärdom till att desto bättre ta vara på livet, och det var detta drag de ägde så påfallande gemensamt. När Gun gifte sig efter Vinterkriget släppte hon alla sina planer på karriär och konstnärsdrömmar för att helt inrikta sig bara på familjen, och Dicke omfattade samma koncentration på det fundamentalt mänskliga. Detta blev dock som något av en språngbräda för dem båda, då de från det utgångsläget kunde expandera i alla mänskliga riktningar. Gun kunde ju med åren åter ta sig an sitt konstnärsskap, som sedan aldrig upphörde att utvecklas, medan Dicke gjorde samma sak i humanismens värld, i synnerhet när det gällde litteratur och musik.

Naturligtvis hörde musiken hemma vid hennes minnessammankomst, och det bjöds på kammarmusik med cello och piano och naturligtvis Sibelius utom mycket annat, tyvärr missade jag första delen av minnesstunden, men fick ändå vara med om något av det mest väsentliga. Den var nämligen planerad att pågå från klockan 14 till 18 men förlängdes med en extra timme, vilket var den viktigaste

181

timmen, då Ingrid höll sitt anförande och kompletterade allt vad som redan hade sagts. Till det redan sagda hörde framför allt Helen Dreijers, också en medsyster till våra mödrar, belysande av Dickes omfattande verksamhet för Finlands sak, främst under och efter kriget, då ju både Nanu Dreijer och Dicke hörde till de avgörande och bestående grundpelarna i Svensk-Finska Föreningen i Göteborg under många Herrans år om inte alla.

Denna förening bildades efter Vinterkriget för att ge Finland draghjälp i dess prövningar och blev en sådan succé att den efter kriget aldrig kunde upphöra fastän kriget var slut för länge sen. Den överlevde ända fram till slutet på seklet och hade då överlevt sig själv i mer än 50 år, men ändå förekom det ännu då krafter som motsatte sig dess skrotning. Det var framför allt jag, Dicke och Jan Rosengren, som ju var gift med Tepu (Terttu) Rosengren, föreningens sista ordförande. Det hette då att dess föreningsliv ändå skulle fortsätta på mera privat bog, men så blev aldrig fallet, vilket Dicke aldrig upphörde att uttala sin besvikelse över.

Dickes och min vänskap kom helt att höra till hennes sista årtionden men var alltid lika hjärtlig, och vi hade alltid roligt med varandra. Lasse var den som intresserade sig mest för Fritänkaren mest på grund av dess språk, men efter Lasses bortgång vidmakthöll Dicke samma intresse, vilket fortsatte även efter att hon inte längre kunde läsa. Det var väl detta som var hennes enda stora sorg – hon hade läst och mycket under hela livet, och plötsligt räckte inte synen till längre, och inte heller försök till läsapparater hjälpte, men hon förblev glad och harmonisk ändå. Hennes utbyte av Fritänkaren fortsatte ändå genom att jag alltid läste alla artiklar med anknytning till Finland högt för henne.

Detta fortsatte även på hennes sista vilohem, men sista gången var även hörseln så på tillbakagång, att jag måste luta mig tätt till hennes öra för att hon skulle förstå allt, men detta gjorde hon, och hon kom alltid med relevanta kommentarer. Hon poängterade särskilt hur viktigt det var att bära lärdomen från krigsåren i Finland med dess erfarenheter vidare till efterkommande generationer för dess väsenliga insikt i de mest grundläggande mänskliga värderingarna i uppskattningen av hur ovärderligt varje människoliv var, en insikt som världen varit på väg bort från ända sedan dess.

Fastän hon inte kunde läsa längre hängde hon ändå fast vid livet med allt annat gott det kunde erbjuda, främst musik och familjen, men hon läste även latin på gamla dagar, även om det mest bara var muntligt. Precis som Lasse hade hon en sund distans till allt vad döden hette, Lasse såg ju till att hans ateistiska begravning blev så trevlig som möjligt med så mycket musik och vin som möjligt, och Dickes avsked hölls till och med långt borta från varje kyrka. Det skulle vara en rolig begravning, och det blev det med besked, med idel underbara minnen som underhållning, god mat med mycket vin och bästa tänkbara sällskap, den legendariska Madame Hèlène Axel-Nilssons dotter uppträdde med en lång historia om Dickes franska kapitel som en annan uppfriskande fläkt från en epok som inte får glömmas, (docent Göran Axel-Nilsson var ju i många år intendent för Röhsska muséet, och även Gun liksom Dicke läste franska för Madame,) och det blev svårt att slita sig från allt detta. Till slut krävde dock plikten sin rätt, och vi måste avbryta samvaron – för att fortsätta en annan gång.

Till slut en liten dikt, som Dicke hade mycket roligt åt: Glöm min begravning Kom inte till min begravning för jag kommer inte att vara där.

182

Jag blir försenad som vanligt och dyker väl upp när festen är över och alla har gått hem.

Jag har väl då glömt bort mig nån annanstans och försummat att somna in i kistan för att slockna någon annanstans glömsk av tiden som vanligt, så att jag missar alla mötena med vännerna omkring kistan, som alla då har kommit dit förgäves.

Så det är ingen idé någon kommer på min begravning, för jag har kilat vidare och fått något att göra som tvingat mig som vanligt till brådstörtat uppbrott.

Ni får ursäkta mig, men jag kommer inte att ha tid att ens vara med på min egen begravning, för som alltid kommer jag i god tid att ha gått bort.

Farbror Lasses ateistiska begravning återgavs i Fritänkaren nr. 66, maj 1998, under rubriken ”En rolig begravning”. ”Man måste inte tro på Gud för att vara en god människa. På sätt och vis är den traditionella gudsuppfattningen överspelad. Man kan vara andlig utan att vara religiös. Det är inte nödvändigt att gå i kyrkan och ge kollekt – för många kan naturen tjänstgöra som kyrka. Många av historiens bästa andar trodde inte på Gud, medan många av historiens värsta nidingsdåd utfördes i hans namn.”

– Påven Franciskus.

En ursäkt När jag var nio år gammal bestämde jag mig för att bli författare och började faktiskt omedelbart skriva, men det var först som 18-åring jag första gången vågade skicka in något till ett förlag, då jag satte den kritiska tröskeln högt. Som finlandssvensk hade jag det i ådrorna att språkvård var något viktigt som man inte fick fuska eller kompromissa med. Mina föräldrars familjer var båda språkligt belastade, min farmor i Åbo talade flytande svenska, finska, ryska, franska, tyska och italienska, då hon var gift med en italienare, och min far vinnlade sig om att behärska såväl svenska, finska, tyska, engelska och spanska som italienska. En av mina morföräldrars bästa vänner var Tito Colliander, de publicerade på 20-talet i Borgå en tidskrift på svenska som hette 'Excelsior', och en av min mors bästa vänner var Solveig von Schoultz. Hon var mycket beläst och hörde helt hemma i den stora romantiska 1800-talslitteraturen med favoriter som Tolstoj och Dostojevskij, systrarna Brontë och James Hilton, som också var en av min fars älsklingsförfattare.

Efter den första refuseringen av novellen ”Legenden om ön bortom dimmorna”, som fortfarande finns intakt i original tillgänglig på nätet liksom alla mina skrifter, dröjde det nio år innan jag försökte igen och då med ordentliga romaner. Sedan dess har Bonniers, Brombergs och Norstedts med flera

183

refuserat mig i 35 år utan kommentarer. När förlagen började förstöra mina insända manuskript utan att ens meddela mig deras refusering gav jag i princip upp för att i stället satsa på nätet, som onekligen har vissa fördelar, framför allt ekonomiska, då man där både kan publicera gratis och läsaren kan ladda ner böcker gratis. Ändå har jag ibland fortsatt skicka in manus till förlag, då en riktig bok ändå alltid väger tyngre och är att föredra, varvid refuseringarna utan kommentarer har fortsatt.

Förgäves har man efterlyst just dessa önskvärda kommentarer för kritik och vägledning. Endast muntligt har man ibland fått några antydningar om lektörernas uttalanden i mycket svävande ordalag om att ”språket är för ordrikt” (Är ordrikedom i litteratur en nackdel?), att jag använder ord som inte förekommer längre (Är icke alla ord värda att bevaras?), att läsningen varit 'överkurs' och andra sådana indikationer om att jag skriver för svårt. Det var detta jag ville be om ursäkt för.

Min höga finlandssvenska språkvårdströskels disciplin har tydligen medfört att även läsaren måste lägga in en högre växel inför upptagningen av mina skrifter. Detta kan förefalla jobbigt, men jag måste insistera på att inget arbete är mera stimulerande än läsning. Jag har försökt hålla mig till den standarden att aldrig berätta något om jag inte har en bra och innehållsrik historia att berätta. Språket är egentligen sekundärt och bara ett instrument. Det enda viktiga är det mänskliga och den andliga meningen. Därmed är jag ingen förkunnare eller predikant, lärare eller någonting sådant utan bara en romantisk realist, som främst försökt eftersträva en balanserad kombination av realism och idealism. Ursäkta mig om vägen dit har varit svår och medfört språkliga komplikationer i form av otymplighet, utsvävningar, svårsmälthet och andra utmaningar, men jag är bara en ärlig konstnär som måste medge att han kan vara svår ibland. http://www.fritenkaren.se http://issuu.com/lanciai Ove: Christian, som du givetvis vet själv behöver man inte mera idag förlag för att ge ut böcker. Som du säger, en fysisk bok har alltid sin givna tyngd, och framför allt väger den enligt min mening mer än allt det som försvinner, glöms eller aldrig blir läst på nätet. Det som man med egen utgivning saknar, är den sakkunskap som borde finnas att tillgå på etablerade förlag, men som åtminstone här i Svenskfinland finns i alldeles för liten utsträckning för att kunna svara mot behovet. Det resulterar i schablonmässiga refuseringar, om du inte redan har ett namn, och det namnet behöver inte finnas på litteraturens område, bara det finns. Och det är jobbigt att skaffa det. Ordrikedomen, hör till de mesta älskade avvärjningsvapnen, sannolikt ofta befogat, men om man övervinner det i praktiken, och får en läsekrets och hyggliga recensioner, så märker man att det argumentet försvinner också när det gäller de första böckerna, för verklighetens språk är inte alltid avskalat (litteraturrecensenter har en förkärlek för 'avskalat' språk, helt oberoende av vad man skildrar). Du med ditt stora nätverk borde ha alla möjligheter att nå en stor läsekrets, men det är klart att det kräver ekonomiska bidrag, och där vet jag inte riktigt i vilken ända du borde börja, dvs var du kunde räkna med ekonomiskt stöd. En ekonomisk risk som annars tas av förlaget, måste man vid egen utgivning stå för själv, och här kan vi ibland räkna med Svenska kulturfonden, men eftersom du inte i praktiken är verksam här, så vet jag inte hur du ser på det och de på dig. Lätt är det inte, men betydligt lättare än när vi började, t.ex. finns ju billiga tryckerier att tillgå i Estland.

Walborg: Som finlandssvensk blir jag ledsen att höra vilka obildade rikssvenskar som sitter och läser manus på förlagen. Jag har som Du alltid vårdat min finlandssvenska och blivit lärd så hemma och i skolan och vår identitet är starkt kopplad just till det finlandssvenska språket, som av bildade

184

rikssvenskar brukar uppskattas mycket. Har Du varit i kontakt med finlandssvenska förlag som fortfarande publicerar böcker på svenska?

Svar: Tack, Walborg. De saknar resurser. Senast jag skickade in ett arbete till Schildts hamnade det i Valvet. Det är ett annat sätt för förlagen att både slippa göra sig skyldiga till refuseringar och våga satsa på en utgivning – levande begravning tills vidare.

Förlagskrisdebatten ”Nej, Christian, det är inte acceptabelt. Förlagen har visserligen rätt att refusera dig hur mycket de vill, men man refuserar inte en författare som behärskar alla genrer i 45 år. Det måste framstå som självklart för alla utom för sådana fackidioter som bara tänker på pengar. Det är nästan som ett brott mot allt vad förlagsetik heter och mot själva meningen med förlagsverksamheten, om den motverkar tryckfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet med att förkväva nytänkande och nyskapande, eller hur? Det skrivna ordet är heligt och desto heligare ju mera det betonas av kvalitet och seriös kreativitet, och du skriver ju bara för litteraturens skull (kanske också för upplysning och kulturspridning) och har aldrig skrivit för pengar eller levebröd. Din Maja har alldeles rätt. I Finland hade du blivit publicerad från början, för där känner alla som skriver varandra. Sverige har ingen ursäkt för att motarbeta eller sätta kultur på undantag och allra minst de rika förlagen. Att det är ett litet land med en liten publik är ingen ursäkt. Desto viktigare är det bara då att ta hand om det som är utöver det vanliga. Att kränka det för den egenskapens skull är barbariskt.”

- JBW För att ytterligare bidra till situationens komplicerade natur genom fortsatta förklaringar hör det till saken, att man som bosatt i Göteborg är marginaliserad från början då egentligen bara stockholmare har någon chans att komma fram på Sveriges utmärglade och svältfödda kulturfront – ”Sverige har ingen kultur”, enligt landets statsminister. Det sade redan René Coeckelberghs till mig på 80-talet, att det fanns bara en möjlighet för kulturarbetare att komma fram i Sverige, och det var i Stockholm. Förlagsbranschen i synnerhet är hopplöst monopoliserad, så att några få rika förlag bestämmer allt och kontrollerar hela marknaden. Vad som inte ryms in i deras inskränkta ramar kan inte få någon plats alls – monopol är aldrig bra och måste i synnerhet i kultursammanhang ha en förlamande och förtvinande verkan, vilket vi kan se hur tydligt som helst hos förlagen, som bara skär ner hela tiden – ”Alla debutanter är uteslutna”, enligt en förläggare. Minst av allt har förlagen då någon minsta undanskymda nisch för vad som är ”utöver det vanliga”. Till och med i Italien sade en författarinna till mig, att om Dante, den mest kvalitativa av alla, skrev idag skulle ingen publicera honom. Så länge marknaden och politiken styr förlagsvärlden finns där inget utrymme för kvalitet och idealism och litteraturen måste fortsätta gå sin makabra krympande kräftgång med våld och sex som det enda som säkert säljer – ju vulgärare och billigare, desto bättre.

Årets fiasko på Bokmässan (2014) – den autentiska dialogen

185

mässan. Tack för din ansökan. Då trycket är hårt på våra ackrediteringar måste vi sålla bland de vi godkänner, och vi anser i nuläget att publikationen du skriver för har något för liten räckvidd. Som vanligt får du som journalist självklart kvittera ut en gratis entrébiljett i presscentret mot uppvisande av presslegitimation, på det viset kan du komma hit ändå. frtnk (21.9) Ert negativa besked är svårt att acceptera, då Fritänkaren sedan 1995 hört till Bokmässans mest noggranna och följsamma bevakare. Den har överlevt i 22 år utan statligt eller kommunalt stöd, dess prenumerantkrets har alltid varit stabil, och dess nätprenumeranter har alltid ökat. Dess räckvidd kan ni inte yttra er om, då ingen vet hur många som läser dess artiklar på nätet, där den i princip når ut till alla som öppen ideell gratistidskrift för kultur främst genom litteratur, musik och filmer. Eller menar ni att dess kulturfocus begränsar dess räckvidd? Betyder det att även andra kulturtidskrifter utesluts från Bokmässan? Har då Bokmässan i första hand inte längre med kultur att göra? Ert ställningstagande måste leda till den frågan. Jag ber om omprövning av ert ställningstagande. mässan. På tidskrift.nu står det att Fritänkaren är nedlagd sedan 2009 med hänvisning till http://www.fritenkaren.se. Där finns i sin tur en hänvisning till en blogg. Vi ackrediterar endast journalister som kommer på uppdrag för en redaktion och inte bloggare. Men som sagt är du välkommen att kvittera ut en entrébiljett mot uppvisande av presslegitimation. frtnk. Har omgående tagit kontakt med tidskrift.nu angående detta problem. Mitt mail: "På tidskrift.nu står det tydligen att Fritänkaren är nedlagd sedan 2009. Hur är det möjligt? Den har aldrig lagts ner, och detta falska besked har lett till att jag nekats ackreditering till Bokmässan i år. Hur har denna falska uppgift kunnat publiceras utan min vetskap eller utan att jag informerats? FRITÄNKAREN HAR ALDRIG VARIT NERLAGD PÅ 22 ÅR! Jag ber om korrigering och helst utredning av vad som kan ha hänt.

MVH, Christian Lanciai, redaktör för Fritänkaren sedan 1992, hittills 228 nummer, där alla finns på nätet utom de allra senaste."

Då detta tydligen handlar om ett misstag ber jag än en gång om omprövning. Det är dock förvånande att ni trott mera på en lös uppgift på tidskrift.nu:s blogg än på en faktisk PDF som jag skickat er. frtnk. (senare samma dag) Sidan på tidskrift.nu är nu uppdaterad. Man har tydligen försökt få tag i mig för uppdatering när jag varit bortrest, varför det uppstått strul som man glömt att åtgärda. Hoppas det ordnar sig nu. mässan. Då trycket är hårt på våra ackrediteringar är det fortfarande så att vi får hålla i tyglarna lite med hur många vi ger ut. Om vi ger dig fyra entrébiljetter och några enstaka seminariebiljetter, blir det bra? frtnk. För första gången någonsin har Fritänkaren vägrats ackreditering till Bokmässan. Anledningen var till en början en grundlös blogguppgift om att Fritänkaren varit nerlagd sedan 2009, men det hjälpte inte att bevisa dess obrutet kontinuerliga verksamhet sedan 22 år. Vårt huvudsakliga intresse i Bokmässan har alltid varit seminarierna, och vad har Bokmässan att vinna på att bli en seminariebesökare och -rapportör mindre? Ingenting utom dålig reklam. Enligt uppgift tillgriper de ansvariga vilken anledning som helst för att vägra ackrediteringar. Klen tröst att som motvilligt nedlåtande kompensation få en gratisbiljett till ett valfritt seminarium. Dålig stil och reklam för Bokmässan.

186

Christiaan. Sorgligt! Sverige är inte längre vad det varit. Jag har emigrerat till Madeira som du vet.

Belinda. Oj vad synd! Men alla under 30 går ju in gratis ändå!

Laila. Beklagar. frtnk. Det lutar åt att jag bojkottar Bokmässan i år, utom för det enda seminariet.

Laila. Kanske det är ett misstag. Du råkat alltid ut för Kafkasituationer. frtnk. Inget misstag. Njugghet, snobbism och ingen god vilja.

Marika. Tyvärr är det ett signum även för en hel del annan göteborgsk etablerad kulturell verksamhet... suck. Tråkigt Christian!

Andriette. Låter riktigt dumt att neka ackreditering till en så aktiv person som du är i det skrivna ordet. frtnk. Ja, det kan vara bara dumhet. Frågan är hur man skall tackla den. Man kan ju inte bara låta sig bli överkörd hela tiden. "Mot dumheten strider själva gudarna förgäves." – Euripides och Friedrich von Schiller. frtnk (söndag) Årets fiasko på Bokmässan: Det sket sig från början, då sista ansökningsdagen för pressackreditering var den 11 september, och jag kom hem från Indien den 12-e, som var en fredag. Först på måndagen kunde jag gå till Svenska Mässan för att ordna med ackrediteringen, vars ansökan insändes den 16-e. Det tog en vecka för presscentret att besvara den negativt med ifrågasättandet av Fritänkarens existens till följd av en grundlös blogguppgift. Ändå hade ett nummer i PDF inskickats med förra årets detaljerade dokumentation av bland annat nio seminarier i referat, men de ansvariga var helt enkelt stressade, och fastän Fritänkarens existens kunde bevisas och vidimeras av Tidskrift.nu fick jag nöja mig med några inträdesbiljetter och ett valfritt seminarium. Just seminarierna har varit det enda jag brukat tränga mig in i det svåruthärdliga myllret på Bokmässan för, och under 12 års tid har dessa noggrant bevakats och dokumenterats i Fritänkaren. Utan tillgång till mer än ett seminarium slocknade motivationen och bojkotten blev total ehuru ofrivillig och oavsiktlig.

Samtidigt råkade 20-årsminnet av Estoniakatastrofen inträffa, vilket uppmärksammades föga på Bokmässan, om dock Estonian Publishers’ Association var där med en monter. Ändå har det skrivits en rad böcker i ämnet, utredningarna har aldrig tagit slut efter katastrofen, då varje utredning lett till nya utredningar och krav på nya utredningar, då egentligen väl ingen fartygskatastrof råkat ut för så hård kritik för sina bristfälliga utredningar som denna. Det har till och med gjorts en film producerad av Jutta Rabe, advokat Henning Witte som representant för de anhöriga till offren för katastrofen har presenterat alla de fakta i fallet som ensidigt indikerar att det inte enbart var en olycka, vilka fakta ytterligare har understrukits av Sven Anér med vetenskapliga fakta i en annan bok, men det är som om blotta aningen av något som ’konspirationsteori’ omedelbart skulle resultera i total allergi hos både allmänhet och ansvariga mot att vilja höra något enda ytterligare ord om saken. Fallet har begravts levande, förträngts, tigits ihjäl och avsiktligt släppts mellan stolarna för att helst förbli liggande där. Enda resultatet av att detta kapitel aldrig fått fullbordas är att det bara blivit mera besvärande och pockande hela tiden, precis som Kennedymordet och andra notoriska skumraskhärvor, den senaste om vad som egentligen hände 11 september 2001.

(Problemet med Estonia, liksom med mordet på Olof Palme, är att allt som luktade illa från början sopades under mattan. Sedan dess har man haft ständigt växande problem med att detta obehag i stället för att försvinna bara tilltagit i sin infekterade omfattning. Det brukar gå så med förträngningar. Det är dags att gräva upp liken och äntligen ta reda på varför de begravdes levande.)

Laila. Varför blev det aldrig någon brottsundersökning, då hålet i skrovet uteslöt allt annat än en

187

sabotageexplosion? svar: Det blev i stället en haverikommisssion som inte just kom fram till något annat resultat än att Estonia sjönk.

Apropå Palmemordet gjordes det 1996 en tysk-fransk film med egen utredning om saken, som aldrig har visats i Sverige men desto mer på hela kontinenten. http://www.youtube.com/watch?v=87LEs7LbhOQ Det blev alltså ingen bokmässa i år att dokumentera och referera, medan det noterades att vi inte var ensamma om att bojkotta den, medan ett antal andra helt demonstrativt gjorde detta, både förläggare, bokaffärer, läsare och kunder.

På tal om det litterära etablissemangets ”njugghet, snobbism och brist på god vilja” har vi ju själva faktiskt aldrig rönt något annat från det hållet än 45 år av refuseringar, så det är lika bra att fortsätta ta avstånd från hela saken och i stället koncentrera sig på ett snart återvändande till de betydligt friare bergen i Himalaya med både större och djupare utsikter och insikter.

Till bokens lov, pris och ära En slogan i den nya digitala tiden har velat göra gällande, att ”boken är död – PDF-n lever”. Ändå har boken visat sig oumbärlig. Den är okomplicerad, den är bekväm, det uppstår inte tekniska problem med den, den går inte sönder så lätt, den är inte känslig i motsats till bokplattans överkänslighet, och så vidare.

PDF-n å andra sidan är viktlös, bokplattan är snillrik med sina många finesser, bara i den kan man inkludera ett helt bibliotek, och så vidare. Båda har sina försvarare och fördelar. De kompletterar varandra, och framför allt, den ena utesluter inte den andra.

Dock är boken i fara. Det har gått utför med bokbranschen sedan decennier, allt eftersom folkbildningen minskat i den nya hjärntvättsåldern med media allt mera styrande våra liv, och den digitala revolutionen, ehuru enbart positiv på kommunikationens område, har gjort elementära färdigheter som räkning, skrivkunnighet och läskunnighet mindre oumbärliga.

Därför ville jag gärna slå ett slag för boken. Mina arbeten har oftast refuserats med ursäkten ”vi tror inte på det”, ”det är inte trovärdigt”, då jag som realistisk romantiker helst velat dokumentera livet i dess mest fantastiska former, ty livet är fantastiskt, jag har mest velat ta vara på just dess fantastiska aspekter, och ju mera fantastiskt och otroligt det ibland verkar vara, desto sannare brukar det vara samtidigt.

Låt boken leva, och låt livet leva i dess mest fantastiska och otroliga former i boken, och man skall finna att egentligen är ingen bok bara ”förbannad lögn och dikt” (Goethe).

Noterat från Bokmässan (2015) “Utkastad, berusad, jagad, osynlig. Kanske framstår jag som beklämmande trilsk och trumpen, men jag var inte på Bokmässan i Göteborg. Jag vägrar. Men jag har full förståelse för alla de tiotusentals som med förväntningar och nyfikenhet, vilken väckts av sena kvällars glupande läslust, reser dit för att då vara en del av ”årets bokfest”. Det kan vara en inspirerande och roligt.

Men jag har fått nog. Jag har varit där fjorton gånger. Jag har gjort det mesta som man kan göra på Bokmässan. Jag har blivit utkastad och bortkörd av högsta mässledningen då jag stod och sålde vår

188

satirtidning EGGET där vissa av deras skumma affärer avslöjades. Jag har framträtt på stora scenen med bland annat Maria Wine. Jag har sålt böcker vid de små och undanskymda båsen. Jag har suttit och inför publik samtalat med författare i de fräsiga förlagens montrar. Jag har intervjuat jag vet ärligt talat inte hur många författare – från stora och mer sällsynta elefanter som Norman Mailer och Hugo Claus till våra egna mer vanligt förekommande författare.

Jag har blivit asberusad i baren på Hotell Park Avenue och haft svårt att hitta handtaget på taxibilen som skulle köra mig till mitt eget favorithotell Eggers, där jag ofta brukade dela frukostbord med den legendariske Björn Nilsson på Expressen. Jag har stått och ältat dagens begivenheter och gårdagarnas litterära hjältar och skruvat skvallerskruven ytterligare några varv tills ölen surnat och klockorna vissnat och såväl Nils Schwartz som Anders Paulrud tuppat av i vars ett ensligt hörn i den täta cigarrettröken.

Jag har med en viss ansats till vämjelse sett hur Göran Tunström och Ernst Brunner suttit – likt två egotrippade och testosteronstinna tuppar – och klängt på Eva Bonnier längst upp i Hotell Gothias skybar med sorgsen utsikt över ett dött Liseberg där karusellerna stannat för året Jag har varit på mässan som en närmast osynlig författare med egna böcker. Jag har varit där och – bokstavligen – blivit jagad av kvällspressens envetna murvlar då jag skulle skriva Barbro ”Lill-Babs” Svenssons memoarer.

Jag har varit på pressnatta och deltagit i en räkfrossa som sannerligen var värd namnet frossa då Anderz Harning gick lös på många av de havets frukter som låg uppdukade på de dignande borden och vinet flödade som i ett gammalt och dekadent romerskt bad.

Men nu är det inte så att jag tror mig ha sett och hört allt och därför drar mig undan och vägrar åka.

Anledningen är en annan. De senaste gångerna jag var där hade något förändrats i själva atmosfären.

Bokmässan hade förvandlats från att ha varit en spontan bokfest – där det oväntade och knepigt konstiga kunde inträffa runt hörnet på nästa monter – till att bli ett kommersiellt väloljat och genomorganiserat maskineri. Bok som bok, vara som vara, författare som författare. Allt är utbytbart. Allt går att sälja. När jag lämnade Bokmässan de senaste två tre gångerna var jag nedslagen, kände hur en allt större sorgsenhet vällde över mig.

Glädjen över boken, det lockande och levande i läsandets magi, var försvunnen och ersatt av en enögd krämartanke att inbundna varor skulle säljas till varje pris, helst så högt som möjligt. De kunde lika gärna ha sålt schampo eller tvål. Och då vill inte jag vara med.” – C.E. från Lund Göteborgs Skrivarsällskap brukade vara med på Bokmässan med en monter årligen sedan 90-talet men har de senaste åren nödgats avstå på grund av de skenande kostnaderna. När jag läste upp denna artikel under fredagens cafékväll instämde många med stämningen och erinrade om att samma syndrom drabbat den årliga Filmfestivalen i Göteborg – skenande priser, sämre stämning, mindre mänsklighet, och naturligtvis som resultat de minskande publiksiffrorna. I år minskade besöksstatistiken för Bokmässan med 3000 personer.

I tio år följde jag troget bokmässan och rapporterade noggrant från dess mest intressanta seminarier under alla dess fyra dagar – för att plötsligt förra året vägras ackreditering med anledning av att min "tidskrift var för liten" fastän den når en obegränsad publik på nätet. Exkluderingen upprepades i år men denna gång utan angiven anledning. Följaktligen kan jag bara skita i Bokmässan, då den är diskriminerande. Den har helt enkelt urartat genom ihjälkommersialisering, medan dess karaktär mer och mer urartat samtidigt till etablerad snobbism. Låt oss aldrig glömma, att såväl inträdet som alla seminarierna brukade vara gratis. Sista gången Bertil Falck bjöd på whisky vid den avslutande

189

presskonferensen var 2012: ett tydligt symptom på att dess.ursprungliga karaktär av generös och universell humanistik försvunnit och kvävts av kommersialismens atrofiering. Ändå uttrycker Bokmässan det specifikt, att endast sådana journalister och tidningar kan få ackreditering som har för avsikt att skriva om Bokmässan : “För att underlätta ditt arbete är vi noga med att endast ackreditera dem som har uppdrag att bevaka mässan av en redaktion för en framtida publicering.” Denna bevakning och publicering har Fritänkaren troget och sorgfälligt ägnat sig åt under tio års tid men fick ändå plötsligt ingen ackreditering längre.

Förra året ifrågasattes till och med dess existens, varvid ingen praktisk bevisning hjälpte. Detta tyder på en tilltagande byråkratisering och på att ackrediteringar tydligen utfärdas godtyckligt utan hänsyn till historik och kvalitet – endast det etablerat kommersiella är gångbart medan resten, framför allt idealism, körs över och ignoreras. Kan man se detta även som ett utslag av fruktan för nätets med dess lavinartat tilltagande gratiskrafter alltmer överväldigande konkurrens? De minskande publiksiffrorna understryker tendensen.

Ove: Gå till högmässan i stället.

Svar: Till vilken Högmässa som helst är i alla fall inte endast de penningstinna välkomna.

Hur det nu var kom jag iväg till Bokmässan till slut i sista minuten – mest på uppdrag av en god vän, som lämnat en bok åt mig i en monter – vilket dock gav mig möjlighet att delta i den avslutande presskonferensen, som var ytterst intressant. Som tema för nästa år presenterades den alltid lika aktuella Yttrandefriheten/Tryckfriheten, som senast var tema för Bokmässan for tio år sedan. Den ungerska författarinnan Erika Lipcsey Andersson belyste i sitt tacktal för Ungerns framträdande roll i årets bokmässa, att yttrande- och tryckfriheten kan undertryckas även av en sådan sak som att man som författare tvingas ta politisk ställning, en fråga som hon föreslog för ventilering under nästa bokmässa.

Avslutningsvis bjöds det på vinprovning, vilket höjde stämningen betydligt. Det var bara röda viner men i stigande grader, och ett av dem var Kekfrankos, som jag ju redan hade enbart positiva erfarenheter av från den stora resan med Göteborgs Skrivarsällskap till Ungern 1996. Då hade vi på en zigenarmarknad bjudits på smakfulla hellitrar av luftat vitt Kekfrankos, och källarmästarn på Bokmässan Gussi var förvånad över att han inte kände till denna vita version av vinet. Det skulle han prova i Ungern nästa gång.

Det märkliga fallet Viktor Gunnarsson Viktor Åke Lennart Gunnarsson var 33-åringen som var den första som anhölls som misstänkt för mordet på Olof Palme för knappt 30 år sedan. Han anhölls nio dagar efter mordet men släpptes efter ett dygn för att därpå anhållas på nytt som skäligen misstänkt för delaktighet i mordet genom ett antal vittnens utsagor. Den 19 mars häktades han för ”på sannolika skäl delaktig i mordet som gärningsman” enligt chefsåklagare K.G.Svensson, som väckte åtal. Emellertid gav honom ett vittne kallad ’Djalo’ alibi, och han släpptes fri trots vilda protester från mordutredarna. Man fortsatte ändå bevaka honom, men den 16 maj avfärdades han från förundersökningen medan mordutredarna i stället koncentrerade sig på fallet Christer Pettersson, som bara hade ett vittne emot sig: Lisbet Palme, medan Gunnarsson haft ett

190

överensstämmande antal. Man fortsatte ändå spana på Viktor Gunnarsson, som även utsattes för telefonavlyssning ända fram till den 2 augusti 1989, då Christer Pettersson dömdes för mordet vid tingsrätten. Först då avskrevs Viktor Gunnarsson helt från mordutredningen, men då hade han redan utsatts för förföljelse och mordhot under en längre tid och tvingats flytta runt i Sverige. Fastän han var avskriven förblev han en jagad man.

Vid hovrätten frikändes Christer Pettersson, och högsta domstolen beviljade ingen resning i fallet.

Därmed var man tillbaka där man hade börjat.

På grund av förföljelserna nödgades Viktor Gunnarsson lämna Sverige och flyttade 1991 till Amerika, North Carolina. Där hittades han mördad den 7 januari 1994.

Mordet föranledde en del frågetecken. Han hade legat död i tre dygn i snön 50 kilometer från sitt hem och påträffades naken skjuten i huvudet med två skott, ett framifrån och ett bakifrån. Allt talade för en regelrätt avrättning. En ring och ett armbandsur var allt han bar på sig.

Det kan ha varit ett svartsjukemord, då Gunnarsson var en ökänd fruntimmerskarl som brukade lägra andras fruar. Vid tillfället hade han haft två älskarinnor, båda gifta, den ena med en polis.

Polismannen i fråga, en viss L.G.Underwood, utpekades för mordet och dömdes skyldig men har hela tiden nekat. Allt tyder på ett justitiemord i detta fall. Den andre äkte mannen, en viss Brandon Shelton, bekände i efterhand att det var han och en homosexuell kompanjon, en viss Michael Blackwelder, som den sista tiden sammanbott med Gunnarsson, som avrättat honom. Ändå finns där frågetecken, främst angående Gunnarssons sydafrikanska kontakter där den mest anmärkningsvärda var ingen mindre än Craig Williamson, som hela tiden förblivit misstänkt som möjlig huvudman i den konspiration mot Olof Palme som kostade hans liv, och som även var i Stockholm vid tillfället.

Emellertid avslöjade Brandon Shelton vid ett förhör hos polisen den 25 juli 1995 att Gunnarsson faktiskt för honom bekänt mordet på Olof Palme. Han skall ha skrutit om mordet på premiärministern, smugit sig på honom bakifrån och skjutit honom i ryggen och vidare berättat att han nödgats lämna Sverige på grund av komplikationer efter mordet. Brandon Sheltons vittnesbörd med sin egen bekännelse av mordet på Gunnarsson förefaller trovärdigt, då han var nykter vid tillfället.

Emellertid efterlämnade Viktor Gunnarsson ett unikt eget vittnesmål genom den bok som han själv skrev om sina upplevelser av dramatiken kring Palmemordet och som refuserades av Bonniers. Denna bok eller ”manifest”, som han själv kallade det, har publicerats på nätet för ett år sedan och finns där tillgängligt och utgör en fascinerande läsning främst som tidsdokument, då Gunnarsson tydligt inte var vem som helst utan en stor världsresenär med utomordentlig språkbegåvning och vidare var välbekant med extremister över hela världen. Som karta över ett klart överbegåvat geni, misskänt och förföljt från början genom framför allt tidig och kontinuerlig mobbning i skolan, en total outsider men med desto större och klarare intellektuell överlägsenhet, öppnar detta manifest porten till en helt ny undersökning av utomordentligt psykologiskt intresse.

Till de många intressanta kapitel om detta dramatiska liv hör hans indiska kapitel, då han vistades länge i Indien, och vi har en annan vittnesbörd från en viss Rana Chaudhury, en indier, från 9 september 1996, vari denne bekräftar att Gunnarsson inte bara brukat skryta om hur han kommit undan mordet på Olof Palme genom brist på bevis utan hur han önskade mörda även Amerikas president genom att skjuta honom bakifrån och snart sagt varje politisk ledare i världen. Han led av det för mobbade barn så typiska syndromet ett blint hat mot all överhet och maktmyndighet i världen.

Hans hjälte var emellertid John F. Kennedy. Den svåra mobbning han utsattes för i skolan mest för sin begåvnings skull och sin stora fantasi tvingade familjen att flytta från byn – redan där började förföljelsen.

191

Hans första yrke var som lärare, då han var så synnerligen språkbegåvad, och hans främsta intressen var språk och politik. Han blev emellertid aldrig behörig och gav sig snart ut på oändliga resor, till Marocko, Kenya, Senegal, Västsahara, Sydafrika, Polen, Sovjetunionen, Japan, Mexico, Israel, Libanon, Indien med Pakistan (8 månader, hans längsta utlandsvistelse utanför Europa), Sri Lanka, Spanien, Frankrike och Västtyskland (under ett helt år) utom flera resor till USA. Han skall ha använt sig av flera namn och troligen även flera pass ( – han förlorade ett i Sovjetunionen), medan en obesvarad fråga är hur han finansierade alla dessa resor. Han synes alltid ha haft gott om pengar men sällan några inkomster. Han ville göra karriär i Hollywood och gifte sig och flyttade dit, men hans fru var rädd för honom och skilde sig, och hans filmdrömmar omkom i det skeppsbrottet. Han behärskade både engelska och spanska flytande. I Indien, där han vistades 1982-83, umgicks han mest med landsflyktiga iranier, som hävdade att Palme sålde vapen till Khomeiniregimen. Intressantast för vår undersökning är dock hans sydafrikanska kopplingar.

Den sydafrikanska militära säkerhetstjänsten hade hjälp av en svensk klick kallad ”Uppsalagruppen” med vilken Gunnarsson hade täta förbindelser. En annan grupp var The International University Exchange Fund inom SIDA som var mycket verksam med att överföra pengar till sydafrikanska studenter och ANC, men den redan nämnde Craig Williamson förekom här som såg till att dessa pengar i stället hamnade på den sydafrikanska säkerhetspolisens konton, och det var inga små pengar det handlade om.

Att Williamson var i Sverige vid tiden för Palmemordet har aldrig kunnat bevisas, men ett antal vittnen bekräftar det. Han utpekades av den sydafrikanske polisöversten Paul de Kock som organisatören av mordet på Palme, och det framgår som självklart, att ingenstans fanns det tydligare motiv till ett oskadliggörande av Palme än i Sydafrika, vars apartheidregim Palme öppet bekämpade. Dock höll knappast Craig Williamson själv i mordvapnet.

En annan sida av Gunnarsson är hans religiösa engagemang. Han var aktivt partisk för Israel och hatade alla dess fiender, främst PLO, som ju Palmeregeringen vänslades med, vilket väckte Gunnarssons gränslösa avsky. Till Israels fiender räknade han också Sovjetunionen, och han ansåg att den svenska regeringen gick helt i Sovjetunionens ledband i blind naivitet och att Olof Palme avsiktligt blundade för ubåtskränkningarna. Hans far var en framstående person inom en av de stora frikyrkorna, och han hade även kontakt med scientologerna. Han ansåg att det svenska samhället var hopplöst i upplösning och förfall främst genom dess avkristning.

Kan då denna person ha varit Olof Palmes mördare? Hans självbiografiska manifest med alla dess labyrintiska utvikningar, överkorsningar, oläsliga partier och allmänna karaktär av obalanserad förryckthet har dock en struktur och utgör i sin helhet en genialisk komposition. Större delen av verket handlar om allt utom Palmemordet medan han först så småningom kommer in på denna kärnfråga och då belägrar den som en fästning med en ytterst systematisk strategi i en klar avsikt att skingra alla tvivel på hans oskuld, men denna kraftfulla, omständliga och eftertryckliga ansträngning att försöka få honom utesluten från varje misstanke kan bara bekräfta misstanken. Han var motsatsen till Christer Pettersson, detta sociala vrak av en människa, ett monster av föraktlighet och självförnedring utan vilja till att bli något bättre, då Gunnarsson i stället hade astronomiska visioner och planer, han var född till något stort, han skulle göra en insats i världen, befria den från alla dess förtryckare och diktatorer (av vilka Olof Palme tydligen var en i hans ögon), han skulle göra världskarriär i Hollywood, han besökte alla hörn av världen i dess vildaste avkrokar, umgicks med alla tänkbara extremister i politisk exil och var även till naturen alltför dynamisk med benägenhet till våld och impulsivitet – just en sådan man hade mycket väl och med överlagt mod kunnat skjuta Olof Palme bakifrån som symbolen för allt i världen han hatade.

192

Han var definitivt en dubbelsidig människa i ett slags överlagd och medveten schizofreni, där han i sitt manifest uppträder som advokat för den andra delen av sin personlighet, mördaren, psykopaten, den extreme anarkisten, och naturligtvis har han rätt till en advokat, i synnerhet som han aldrig fick någon.

Henning Sjöström, som anlitades för hans försvar vid åtalet, behövde aldrig uppträda då fallet plötsligt avskrevs på grund av ett alibi som först långt senare framstod som felaktigt. Christer Pettersson hade bara ett vittne emot sig och frikändes av högre instans. Gunnarsson hade ett antal vittnen emot sig, hans alibi sprack – det kan inte ha varit någon annan.

Emellertid kan man inte döma honom. Hans öde hann upp honom i Amerika, och han mördades där av män av hans egen sort, på något sätt har en högre rättvisa skipats än vad dödliga är förmögna till, och även om han verkligen mördade Olof Palme kan jag inte döma honom skyldig, då han redan är död, och då man inte kommer ifrån att hans våldsamma död och intressanta liv om något åtminstone gör honom förtjänt av en advokat.

Med tack till författaren Anders Leopold, som tagit sig an uppgiften att göra fallet Viktor Gunnarsson överskådligt, främst genom redigeringen och publiceringen av Viktor Gunnarssons postuma manifest.

Börje Wingren, förhörsledaren som satt med Victor Gunnarsson i 30 timmar, avliden 2009: ”Jag var hundraprocentigt säker på att han var skyldig när han släpptes, och jag är tusen procent säker idag (2006). Däremot är jag inte säker på att Gunnarsson själv verkligen är död. Han identifierades på en klocka och en ring i USA, och blev han mördad så var det i alla fall inte polismannen Underwood som gjorde det.

Jag märkte direkt att han ljög som en häst och slingrade sig – en psykopat som gömde sig bakom religiös mantel.”

Victor Gunnarsson blev alltså officiellt mördad i USA, något som Börje Wingren inte trodde på, eftersom identifikationen endast skedde med hjälp av ett armbandsur. Den som hittades död och som påstods vara Victor Gunnarsson hade nämligen Gunnarssons klocka på sig. Det framkommer ingenstans att identifikationen på något sätt granskades, ifrågasattes eller utfördes med någon vetenskaplig slutgiltighet.

Per Persson: ”Nej, det var inte han som sköt. Om han sköt var han inte ensam. Alla som tror på en ensam galning är ute och cyklar.”

Anders Leopold, som samarbetade med Börje Wingren och övertog och fortsatte dennes forskningar i ämnet: ”Helt rätt, Per, han var inte en ensam galning. Här har du mitt scenario som styrks på flera viktiga punkter: han drogs villigt in i det sydafrikanska kommandot, och meningen var sannolikt att han skulle

193

bli en scapegoat som fick skulden, det hände ju också. Ett av de två proffsen som följde efter Palme tillsammans med Gunnarsson skulle skjuta. Gunnarsson skickades över på andra sidan Sveavägen då Palme oväntat gick hem "åt fel håll" och korsade gatan. Scenariot förändrades tvärt och han kom i läge.

Hans medverkan har inte ifrågasatts av utredarna, men de trodde inte han var kapabel att skjuta. Det de inte gjorde i utredningen var att ta del av hans galna manifest – som jag förfogat över i snart 30 år och 1988 kopierade och sände över till Palmegruppen och publicerade först 2015 – och ställa detta mot vittnesmålen och de faktiska omständigheterna. Det är den kombinationen jag gjort, vilken visar att Gunnarsson var tillräckligt galen, hade ett inneboende hat mot Palme och socialdemokraterna, såg sig som en befriare och hjälte när "förrädaren" Palme nu skulle stoppas i sina försök att leda Sovjetkommunismen in i Västeuropa, för att genomföra det han för flera vittnen berättat: mörda Palme.

Dessutom har han i USA för två vittnen erkänt att han sköt Sveriges premiärminister. Jo, han hade både modet och styrkan att i verkligheten uppträda som sin idol Clint Eastwood och på grund av omständigheterna bli Palmes baneman. Mitt material är inte gissningar och spekulationer i särskilt hög grad. Jag har varit ytterst noga med att lämna över fakta – bl.a. de viktigaste vittnesmålen från mordplatsen och timmarna efter mordet där signalement och annat pekar ut Gunnarsson – till läsaren för ett slutligt ställningstagande, kanske som en sorts jurymedlem: skyldig eller inte skyldig?”

Det märkligaste är kanske, om nu Gunnarsson verkligen var skyldig, vilket allt tycks tyda på genom utrensningen av alla andra möjligheter medan endast en blir kvar, att polisen fakiskt tog hand om honom och förhörde honom under 30 timmar och var nästintill spiksäkra på sin sak, när han släpptes genom posören Hans Holmérs försorg som i stället satsade på kurdspåret och Christer Pettersson. När Christer Pettersson frikänts några år senare och Palmespanarna fann sig returnerade till ruta ett, hade Gunnarsson tillåtits försvinna ur sikte…

Världens bästa böcker och filmer En kollega utbad sig ett förslag till två tio-i-topp-listor över världens bästa filmer och författare. Så här löd svaret efter en månads betänketid: Filmer: 1. Vertigo (Hitchcock) 2. Lysande utsikter (David Lean 1946) 3. De röda skorna (Powell-Pressburger) 4. La strada (Fellini) 5. En natt att leva (Carol Reed 1947) 6. Cykeltjuven (Vittorio de Sica) 7. Leoparden (Visconti) 8. Lawrence av Arabien (David Lean) 9. Ballad om en soldat (Sovjet 1958) 10. Citizen Kane (Orson Welles) Litteratur:

194

1. Bibeln 2. Homeros 3. Dante 4. Aiskylos, Sofokles och Euripides 5. "Shakespeare" 6. Victor Hugo 7. Charles Dickens 8. Dostojevskij 9. Leo Tolstoj 10. Stefan Zweig Placeringen av Dostojevskij före Tolstoj försvarades med uppfattningen att Dostojevskij var den större konstnären. Man har även ifrågasatt detroniseringen av Citizen Kane, men många kritiker är överens om dess övervärdering, och i all sin storhet kan Orson Welles ibland vara ganska okänslig och avskräckande cynisk. En annan har önskat en tio-i-topp-lista på enskilda böcker hellre än på författare. En sådan blir betydligt svårare att försöka iordningsställa, så det får vänta så länge.

Senaste tillägg: Nya Carl XII-studier Det mest intressanta och värdefulla med Olof P. Bergs lilla men tungt vägande bok ”Carl XII och enväldet” är det nya perspektiv han betraktar hela det historiska skeendet genom. Mig veterligen har ingen annan gjort en sådan grundlig granskning av denne konungs livsgärning från en annan synvinkel än den svenska sedan Voltaire. Resultatet är en häpnadsväckande ögonöppnare, då man inte kan beslå författaren med någon felaktighet någonstans och då denna konsekvent sakliga och militärt professionella helhetssyn på konungen och hans handlingssätt utgör en svidande men rättvis kritik. Redan från början stod det här klart att detta måste vara ett omistligt bidrag till litteraturen om Carl XII genom sin värdefulla komplettering av den annars gängse patriotiska bilden, som alltid tenderat att vara ensidigt subjektiv.

Denna läsning gav oss anledning att närmare granska ett annat arbete om konungen från 1974-76 kallad ”Segern och nederlaget”, vars ambition var att försöka uppfatta och skärskåda det Stora Nordiska krigets våldsamma skeende ur dess egen tids synvinkel. Dock fann vi ingenting utom vissa detaljer värt att klandra eller ifrågasätta heller i denna text, som inte ens krävde några ingrepp. Däremot skrev vi en kommentar, som lyder så här: ”Det finns mycket att anmärka på i detta diktverk, som i sin subjektiva prägel gör sig skyldigt till både sakfel och lögner. Konungen var exempelvis icke närvarande vid Patkuls avrättning, och Peter den Store hade 0 skepp i sin flotta vid Stora Ofredens utbrott. Det mesta prat som läggs i konungens mun är fullständigt utan belägg och taget ur luften, och man måste hålla sig kritisk mot den nästan kliniska frånvaron av varje uns av kritik och invändning mot hans missgrepp och misstag i kriget, där slutvitsordet med hänvisning till resultatet måste bli en fullständig inkompetensförklaring av honom som

195

statsman, strateg och hjälte, som Olof P. Berg mycket riktigt påpekar. Emellertid är detta bara en sida av saken.

Vad diktverket tydligen försöker få fram är konungens personlighet som fantast och religiös filosof, vilket är en definitiv sida av konungen som få biografer försökt sig på att genomtränga. Som företalet antyder kan sanningen mycket väl ha varit sådan som diktverket försökt formulera, med konungen som en extremt pietistiskt självmedveten ensling alltför medveten om sin roll som boren enväldig konung av Guds nåde, som gradvis kommer alltmera på kant med och utanför en verklighet på glid bort från en teologisk världsåskådning till en mera krasst opportunistisk och antiidealistisk sådan. Alla konungens resonemang i dikten kan ha varit hans egna, och en del av hans tragedi är just att så mycket av hans liv och möjligheter gick förlorat och begravdes levande i katastroferna och nederlagen – en mera pragmatisk och realpolitisk värld körde över den individuella suveränitetens rättviseideal.

Detta är problematiken med Carl XII, det finns så många olika infallsvinklar på hans universella tragiska drama, och varje författare som behandlat honom har funnit sin egen infallsvinkel och förstått honom på sitt eget sätt. Ensidighet, rättvisa, slutgiltighet och korrekthet i tolkningen är en omöjlighet, då aspekterna på dramat, hans personlighet, hans fall och den politiska komplexiteten är så oerhört mångfaldiga. Diktaren har här försökt se honom från konungens tid med hans egen världsåskådning och genomfört en skildring ur det utgångsläget och lyckats, i synnerhet formmässigt, då formuleringen av dramat som en episk tragedi av globalt omfång med en ansenlig rikedom av spektra, personligheter och öden och med märklig betoning av krigets realism och ständigt tilltagande brutalisering måste anses som anmärkningsvärt omfattande. Han kommer undan med alla sina spekulationer och innovationer genom att kategorisera det som ett diktverk.” http://www.fritenkaren.se/seger.pdf Inför Bokmässan 2016 En författares dilemma – Om nätpublicering Var det då mitt eget fel att jag bara dög till att skriva? Och om jag nu en gång hade den förutsättningen, det intresset och den passionen, skulle jag då ha förträngt den och dödat den? Kunde jag med denna naturliga fallenhet för att skriva och göra bruk av ordet (mest för att formulera och förmedla berättelser av mänskligt intresse) låta bli att flitigt bruka pennan, och hur skulle jag någonsin kunna sluta därmed när jag en gång hade börjat? Kreativitet kräver kontinuitet genom sin inre naturlag och naturkraft, så det var bara att fortsätta. Denna kreativitet hade emellertid en avigsida – jag var aldrig intresserad av att tjäna pengar, ett ting som jag bara kunde betrakta som ett nödvändigt ont som det gällde att ha så litet med som möjligt att göra, så jag var aldrig slängd för att tjäna pengar på vad jag skrev. Kanske det var också därför som förlagen alltid ratade mig – de såg att jag inte skrev för pengar, jag satte ribbban för högt, var för noggrann med min språkbehandling och gjorde det därmed genom min självkritik så svårt för mig själv som möjligt.

Men en förläggare (René Coeckelberghs) menade att jag med min smala väg dock förr eller senare måste komma ut på den stora litteraturscenen, i synnerhet som jag aldrig kunde sluta skriva och min produktion ständigt blev rikare. Eller menar ni att jag skrev alla dessa romaner och dikter, noveller och reseskildringar, dramer och essayer, artiklar och historiska verk förgäves? Måste de då försvinna i byrålådans okända och anonyma mörkers intighet? Hade jag aldrig rätt att hoppas på någonting annat?

196

Det kan jag inte acceptera. Därför publicerar jag mig själv på nätet gratis för att åtminstone göra mina arbeten allmänt tillgängliga. Om någon av the happy few då upptäcker något av dem och börjar rota i produktionen så nöjer jag mig med det, medan alla de stora förlag och teatrar som i 47 år nu konsekvent ratat och refuserat mig kan titta i stjärnorna efter någon möjlighet att någonsin kunna tjäna pengar på mig.

Från årets Bokmässa Aldrig var kluvenheten så framträdande på Bokmässan som i år. Tidigare har denna kluvenhet mest handlat om den berättigade kritiken mot Bokmässans för varje år tilltagande kommersialism, som tenderat att undanskymma dess verkliga syfte, med det ökända kännetecknet att bara de som hade mest pengar och gjorde mest väsen av sig kunde märkas och framträda, undanskymmande kvalitet och seriositet, men i år handlade kluvenheten om helt andra saker samtidigt som den var starkare än någonsin.

Det har ju hänt en del i svensk politik sedan det senaste valet som inte varit så okontroversiellt. Det har handlat om det för svenska förhållanden ovanligt radikala partiet Sverigedemokraterna och deras kritiska inställning till regeringens i mångas ögon alltför liberala invandringspolitik, som föranlett en förvånande hög grad av väljarkåren att rösta på Sverigedemokraterna som det enda parti som vågat vända sig mot detta. Resultatet av det senaste valet blev att Sverigedemokraterna intog en nyckelposition i svensk politik, vilket ytterligare underströks genom att inget av de andra partierna ville ha något med Sverigedemokraterna att göra. Detta endast förvärrade situationen, medan rent parlamentariskt borde man ha förhandlat med Sverigedemokraterna eftersom ändå en sjundedel av väljarkåren röstat fram detta parti. I stället för att prata med dem demoniserade man dem och stämplade dem som rasistiska och högerextrema. Det blev en svag minoritetsregering som vacklade sig fram på en ostadig kurs och som hela tiden nödgades genomföra mer och mer av just Sverigedemokraternas politiska program då migrations-problematiken genom den tillåtna massimmigrationen från problematiska länder visade sig vara mera svårhanterlig än någon kunnat ana. Stämpeln av Sverigedemokraterna som rasistiska och högerextrema hjälpte ingen att komma till rätta med situationen utan gjorde den bara mera pinsam genom den alltmer hårt pockande nödvändigheten att kompromissa med en oönskad och oangenäm verklighet.

Till årets nya utställare på Bokmässan hörde tidningen Nya Tider, som stämplats som allierad med Sverigedemokraterna och följaktligen även stämplats som rasistisk och högerextrem. Dess deltagande i Bokmässan föranledde protester så att ett antal utställare hotade att inte delta om Nya Tider fick vara med. Nu råkade Bokmässans tema för året vara yttrandefrihet, och även om Bokmässan preliminärt var emot Nya Tiders deltagande i utställningen och faktiskt försökte portförbjuda dem rimmade detta illa med årets tema. Man fick tänka om, Nya Tider fick vara med, varpå protesterna fortsatte. De har inte ens slutat efter Bokmässan, utan ett hundratal författare fortsätter att hota med att inte vara med på nästa års Bokmässa om tidningen Nya Tider får vara med.

Naturligtvis är det fel att blanda in politik i Bokmässan, som ju skall vara en uteslutande humanistisk manifestation även om det under åren mer och mer gått under kapitalistiska förtecken. Vid granskning av tidningen Nya Tider har vi inte funnit annat än att den är mer eller mindre en tidning som alla andra, även om den djärvs anföra mera kontroversiella artiklar än vissa andra tidningar. Att demonisera den för

197

dess sympatiseringars skull och försöka få den stämplad med diskrediterande etiketter förefaller både onödigt och dumt, då alla dessa försök i praktiken bara tjänat till ett växande intresse och tillströmning av läsare för tidningen.

Det mest störande med dess framträdande på Bokmässan var den onödiga och mycket obehagliga politiska demonstrationen utanför Bokmässan av ett högerextremt politiskt parti. Detta mycket olämpliga och störande inslag hade dock ingenting med Nya Tider att göra utan genomfördes självsvåldigt på partiets eget initiativ och främjade ingens intresse utan gav bara vatten på kvarnen åt den vänsterpolitiska agitationen mot Nya Tider. Dess redaktör tog avstånd från det partiet redan för fyra år sedan.

Därmed kan man lämna det politiska kapitlet åt sidan och avsluta det med vad man i allmänhet kan säga om all politik i humanistiska sammanhang, nämligen, att ju mindre sagt därom, desto bättre.

Redan det första seminariet som jag bevistade handlade om kluvenhet. Nina Burton har på Bonniers kommit ut med en bok om Erasmus av Rotterdam som alltid förblir aktuell genom sin journalistiska livsgärning som inledare av reformationen genom sina bibelöversättningar för folket och därefter som tragiskt fallerande medlare mellan den katolska kyrkan och protestantismen, som gjorde dem båda till hans fiender. Martin Luther försökte till varje pris få honom att ta parti för protestantismens sak, medan den katolska kyrkan till varje pris försökte få honom bunden till Vatikanen. Han vägrade binda sig vid någondera utan insisterade på att få vara fri och självständig som framför allt det fria ordets försvarare, varpå hans skrifter förbjöds av den katolska kyrkan och Martin Luther brännmärkte honom som kättare.

Han om någon som den förste självständige journalisten kan för alla tider framstå som en den fria ordets och yttrandefrihetens försvarare i synnerhet genom sin genom alla lägen bevarade suveräna integritet.

Kluvenheten gick igen som tema i seminariet om Sverigefinnar och Finlandssvenskar med Henrik Meinander, Maria Wetterstrand och Jarmo Leinio i belysandet i problematiken med att ha en fot i båda länderna men därmed samtidigt inte vara fast förankrad i något av dem, att ha två identiteter utan att någon är definitiv. Detta medför ju både nackdelar och fördelar. Dels har man distans till båda länderna och kan bilda sig en ganska högt utvecklad objektivism både politiskt, etniskt och kulturellt, men samtidigt är det svårt att därför skapa sig en verklig identitet. Det framhölls därmed med rätta hur både Sverigefinnar i Sverige och Finlandssvenskar i Finland är delvis osynliga, som om de förde en sorts skuggtillvaro i ett kulturellt och etniskt limbo utan full behörighet i någondera. Maria Wetterstrand är ju gift med en finne, bor delvis i Finland och behärskar båda språken, Sveriges politik har sällan lidit en så svår förlust som när hon måste avstå från vidare medverkan i Miljöpartiets ledning, och hon kan verkligen betecknas som ett exempel på hur denna kluvenhet kan appliceras konstruktivt. Även Hans Ruin är ju egentligen hemmahörande i Finland fast han talar ren rikssvenska, bor och arbetar i Sverige, och tillsammans med Henrik Berggren belyste han det stora verket ”Historiens hemvist” i tre volymer som nu föreligger fullbordat, som försöker komma till rätta med det eviga problemet att försöka bena ut sanningen i historieskrivandet, en problematik som blivit mer akut under de senaste åren just genom politiska radikaliseringar världen över, främst genom högerrörelserna och deras försök till historieförfalskning och mytkonstruktioner. Varken Putin eller Trump nämndes som exempel men var ändå självklara, medan däremot Ulla Manns, som skulle ha deltagit i seminariet, demonstrativt uteblev i protest mot Nya Tiders medverkan i Bokmässan. Det hade varit värdefullt att få höra hennes synpunkter just för detta ställningstagandes skull, det hade gjort hennes närvaro desto mera angelägen, medan hon i stället valde att vara frånvarande. Hans Ruins framställning var däremot helt briljant, och det var en stor

198

intellektuell njutning att få höra honom lägga ut texterna för historieskrivningens och historiegranskningens problematik. Han belyste bland annat det fenomenet, att samtidigt som upplysningstiden satte en klar gräns mellan levande och död historia uppstod vampyrmyterna.

Dessförinnan hade förfluten historia alltid förblivit levande i det pågående, avlidna historiska gestalter ansågs förbli närvarande i historien, men när dessa hänvisades till avslutade kapitel inleddes vampyrlitteraturen främst genom diktarkretsarna kring Byron och Goethe.

Arenan presenterade en debatt om skillnaden mellan rikssvensk och finlandssvensk litteratur med Horace Engdahl, Pia Forssell och Mats Malm. Genom att Finland under drygt hundra år var en del av det ryska imperiet när det var som högst utvecklat och framstående under de sista fem tsarerna kunde det därigenom tillgodogöra sig ett kulturellt inflytande som Sverige helt gick miste om. I Finland är ännu idag både den protestantiska och den ortodoxa kyrkan statskyrkor, och det ortodoxa, i förlängningen bysantinska inflytandet i Finland har berikat Finland med en kosmopolitisk nästan universalism som man i Sverige i regel aldrig haft en aning om. Därigenom kunde exempelvis Runeberg skriva en episk dikt som Nadjesjda i anslutning till Pusjkin. Genom det hårda trycket från den dominerande finskheten har även den svenska litteraturen i Finland tvingats till en högre grad av språkvård än vad som någonsin varit nödvändigt i Sverige, vilket även föranlett vissa skillnader i kvalitet, samtidigt som det sporrat den svenska litterära aktivismen i Finland. Inget folk i världen lär ha haft en så stor procenthalt poeter som finlandssvenskarna, om dock Island konkurrerar med Finland som världens mest bokläsande nation, och poetfrekvensen även är imponerande i Sverige. Även Herman Lindqvist påvisade någon kluvenhet i Sveriges konungahus under Wasarnas tid genom splittringen under Sigismunds tid, vilken Lindqvist framhöll som den enda avvikande av Wasarne genom sin fridsamhet och extremt höga kulturstandard – han var den enda av Wasarne som aldrig förlorade behärskningen, medan alla de andra hade ett fruktansvärt temperament ofta med förödande konsekvenser för deras omgivning. Till och med den blide Johan III kunde kasta hammare på sina hovmän och slå sönder sina möbler i rent raseri. Som alltid var Herman Lindqvists föreläsning utomordentligt givande och briljant.

Den extremaste kluvenheten påvisades emellertid genom Staffan Lindbergs bok om Olof Palmes mördare. Man vet ju ännu inte idag vem han var eller är. ”Nätterna på Mon Chéri” handlar om Viktor Gunnarsson och är en fingerad skildring av honom själv under ett annat namn. Han var 33-åringen som intogs för förhör om mordet i upprepade omgångar och stämplades i princip som ”mördaren som kom undan” i många människors medvetanden, vilket han fick lida för under resten av sitt liv – man vet inte om han verkligen mördades under mystiska omständigheter i USA 1993 eller om det var ett fingerat mord för att underlätta för honom att leva vidare under hemlig identitet. Andra var tvärsäkra på att det var Christer Pettersson, och den kluvenheten i Palmeutredningen lär förbli konstant i ännu många år framöver.

Det definitiva seminariet under årets bokmässa var däremot den syriske poeten Adonis absoluta ställningstagande mot islam. Han skrädde inte orden utan presenterade i princip en kompromisslös avrättning av islam som inkompatibelt med någon form av demokrati. I islam har kvinnan inga

199

rättigheter, hon är till för att tjänstgöra som ”åker” för mannen att plöja genom, kvinnor får inte köra bil i de ledande arabländerna, i Iran får de inte ens cykla, och så vidare.

Upplevelsen av honom var som att plötsligt ställas inför ett viktigt historiskt ögonblick. Han är 86 år gammal men verkar 20 år yngre, hans ögon strålade av godhet och klarhet, man älskade honom genast, och hans bok ”Våld och islam” är än så länge den enda vi hunnit läsa av dem vi köpte på bokmässan.

Den tar radikalt avstånd från islam och avrättar i princip inte bara islam utan hela monoteismen.

Endast Kristus accepterar han då han betecknar honom som en poet. Han är helt sekulär, gick i landsflykt från Syrien redan vid 26 års ålder, lever i Paris men har även bott i Amerika och Schweiz men alltid konsekvent skrivit på bara arabiska, aldrig franska, har aldrig känt sig i exil utom då han besökt hemlandet Syrien, (han kommer från Latakia,) och ger ett omisskännligt intryckav fri världsmedborgare.

Det är poesin som gett honom friheten, och han är utan tvekan världens ledande poet på arabiska. Hans bok är ytterst värdefull genom de insikter den ger i den arabiska intellektualismen, som alltid ställt sig oppositionell mot islam, samtidigt som han är väl förtrogen med den västerländska. Hans huvudsakliga invändning mot islam är att den förnekar det kvinnliga all rätt till egenvärde och mänsklighet medan han menar att endast det kvinnliga kan göra människan mänsklig. Islam är därför omänskligt, och han menar i princip att islam redan är ett avslutat kapitel – det har ingenting att göra i världen och historien mera, då den bara ägnar sig åt självdestruktivitet. Den har bara funnits i knappt 1500 år, vilket är historiskt sett en mycket kort tid, och har sedan Bagdads fall för 750 år sedan fullständigt atrofierats till en stagnerad absurditet.

Vi bevistade båda hans seminarier. Cecilia Uddén ledde det första men pratade minst, medan Adonis själv hade så mycket väsentligt att säga att hans tolk fick svårt att klämma in sina lika viktiga översättningar. Hans bok ”Våld och islam” är skriven i dialogform mellan honom och hans översättare psykologen Houria Abdelouahed från Marocko vid Diderot-universitet i Paris och är helt enkelt ett uttömmande intellektuellt samtal om motsatsförhållandet mellan islam och poesi eller om man så vill, mellan politik och poesi. Hon var med på seminarierna och hade mycket viktigt att säga hon också. I tjugo år har han varit nobelpriskandidat i litteratur, och för varje år har han blivit mer aktuell som sådan.

Hans viktigaste budskap vid seminarierna var dock helt politiskt. Han uttryckte sin stora besvikelse över västvärlden, som i stället för att understödja demokratirörelserna i Tunisien, Libyen, Irak och Syrien stödde Saudi-Arabien och Qatar för oljans och gasledningarnas skull genom de ledande regimerna i väst, enkannerligen USA, EU och England, vilket han betecknade som ett världspolitiskt svek av länder som gäller för att vara demokratiska mot den arabiska vårens försök till demokratisk revolution, som just därigenom misslyckades.

Göran Michanek in memoriam Han betydde oerhört mycket för mig fastän jag aldrig hade honom som lärare. Det var han som introducerade mig i Christopher Marlowe-frågan i Shakespeare-debatten, och han tröttnade aldrig på att förse mig med nytt material i frågan.

Vi träffades första gången genom prästerna Sven Enander och Kjell Burman, tidigare präst i Masthuggskyrkan, som var den förste som ville upplåta Svenska Kyrkan åt hemlösa och uteliggare, vilket på 80-talet väckte ett ramaskri. Sedan dess har mycket hänt som gett honom rätt med besked.

200

Genom vårt gemensamma intresse i Shakespearefrågan blev jag helt förtrogen med Göran, och vårt samarbete kom att pågå i 18 år. Senast i sommar resulterade detta i en ny artikel i ämnet, ett utdrag ur en av hans pjäser, där tre lätta damer diskuterar just Marlowe. Han var outtröttligt verksam litterärt och som forskare, och frågan är vad det kommer att bli av all hans oöverskådliga kvarlåtenskap. Han var främst marinbiolog med alger som specialitet, och man hittar lätt hans artiklar om havet på nätet.

Det var som änkling vi lärde känna honom, men han hade varit gift med Gulli Michanek, som vi skrev denna artikel om i juni 1998: “Hon var dotter till diktaren Erik Lundström och utmärkte sig tidigt som en brådmogen naturbegåvning – redan vid 14 år fick hon formfulländade episka dikter publicerade i tidskrifter. Hon utkom tidigt med flera diktsamlingar som väckte sensation och gjorde kritikerna utom sig av extas, så att de gärna jämförde henne med Hjalmar Gullberg och Stagnelius. Efter fyra diktsamlingar utkom hon med en vågad roman i slutet på 50-talet om homosexuella gamla mästare, en för den tiden mycket avantgardistisk roman – och så tystnade hon och förblev tyst i 28 år. Denna långa, gåtfulla tystnad är kanske det märkligaste i hela hennes liv. Men det visade sig sedermera, att hon aldrig frångått poesin. Efter 28 år utkom hon med nya dikter och översättningar av Seifert – och så plötsligt var hon borta.

Hennes diktning utmärks av en konsekvent formfulländning – rim och metrik saknas aldrig, och ej heller ett intressant tankeinnehåll i dikterna, som alltid är både tänkvärda, välljudande och ytterst vackert skrivna. Hon för direkt tankarna till Hjalmar Gullberg som en unik kvinnlig klassicist i vårt land i senare delen av vårt århundrade – hon är nästan ensam därom.

Därtill var denna lilla späda varelse en outtröttlig forskare, vars hela liv egentligen rörde sig enbart på det intellektuella planet. Det blev med tiden nästan som en fanatism – hon upphörde nästan helt med att äta till slut och levde långa tider på bara frukt och cigaretter. Sina sista år ägnade hon en ständigt allt intensivare forskning åt Giordano Bruno, en gestalt som hon nästan blev som besatt av – det är lätt hänt med Giordano Bruno – och som hon gjorde sig till en unik expert på.

Plötsligt mitt i hennes pågående arbete om honom gick hon bort och det egentligen helt utan anledning. Inte ens läkarna kunde förklara hennes död. Hon skickade ut Göran att köpa cigaretter åt henne, det var mitt på dagen, och när han kom tillbaka satt hon död i telefonluren – hon hade precis lyft den för att ringa ett samtal när hennes liv tvärt avbröts.

Men vi har kvar hennes diktning, som minsann är värd att tas vara på. Som diktare är hon en unik solstråle i tidens barbari av etablerad okultur, och det ljuset är det vår plikt att se till att aldrig slocknar.”

– Vilket även kan sägas om Göran som intellektuellt ljus, outtröttlig forskare och envist uthållig inspiratör – han blev 92 år. Då eftermälet än så länge ter sig oöverskådligt lär det bli mer om både honom och om Bokmässan, allt eftersom vi utforskar all den intressanta litteratur som innebar skörden därav.

Stefan Torssell: ”M/S Estonia – svenska statens haveri” Stefan Torssells ytterst intressanta och välskrivna bok om Estonia är helt fri från konspirationsteorier och dokumenterar bara allt som kan dokumenteras i fallet med alla dess ständigt fortgående katastrofturer, på en konkret grund av 20 års samlande av fakta. Det är en utomordentligt givande bok, tryckfelsfri och stilistiskt uppfriskande och njutbar inte minst genom en mycket underfundig humor och hälsosam distans hela vägen. Stefan Torssell är själv sjökapten och har följt med i alla katastrofens ständigt mer havererande turer ända sedan den natten i september för 22 år sedan, och boken ger ett

201

mycket vederhäftigt intryck genom en konsekvent och expertismässig sakkunnighet – han vet vad han talar om. Det har knappast någon som talat om M/S Estonia gjort förut.

"Berättelsen om Estonia handlar inte bara om 852 människors död, utan är också en tidsdokumentation om Sverige."

Joan Grants romaner om sina tidigare liv Joan Grant var 30 år när hon kom ut med sin första roman 1937, som slog världen med häpnad. Det var den berömda Winged Pharaoh, som i Frans G. Bengtssons översättning på svenska kom att heta ”Jag var Egyptens drottning”. Det är en roman och ingenting annat, men den är skriven i jag-form precis som om huvudpersonen upplevde allt vad hon upplever i den första dynastins Egypten som om det hände just nu. Den är med andra ord fullkomligt övertygande som skildring av det äldsta (och mest okända) Egypten, i motsats till till exempel Mika Waltaris ”Sinuhe Egypten” åtta år senare, som så påtagligt är en ren fabrikation och romantiserad fabulering kring de omvälvningar som markerade Farao Ekhnatons korta men intensiva och revolutionerande regeringstid. Mika Waltari skrev bara historiska romaner, men Joan Grants romaner är inte bara romaner utan i första hand bildningsromaner – man lär sig mycket av varje bok hon skrev, och hon skrev långt ifrån bara om Egypten. Hennes första roman är egentligen bara en portal och inledning, medan hennes senare romaner, visserligen svårare, i jämförelse är betydligt mera intressanta och djupgående. I jämförelse med dem är Winged Pharaoh ytlig.

Betecknande för hennes romaner är deras djupa insiktsfullhet och intimitet med de ämnen hon diskuterar, i synnerhet antik ockultism och forntida hedniska religioner. Egyptologin är bara en av dem.

Till hennes andra egyptiska romaner hör Lord of the Horizon också om det förhistoriska Egypten, där huvudintrigen rör en avliden mumifierad person som inte kan lämna sin kropp och vars begravning därför måste göras om så att den fångna anden kan befrias från mumien. En annan är ”Nilens gåva” (And so Moses Was Born) som beskriver omständigheterna kring Moses födelse: Enligt denna roman var utsättandet i en sävbåt på Nilen ett arrangemang tillrättalagt för att Faraos dotter skulle kunna adoptera honom som den mera exklusiva person han var, medan han i själva verket var Faraos son med en hebreisk kvinna.

Naturligtvis kan ingen av hennes hypoteser och teorier bevisas, de saknar fullkomligt all underbyggnad och källkritik men förblir lika litet omöjliga att motbevisa, i synnerhet då de ändå för det mesta framstår som plausibla.

En av hennes intressantaste romaner är Return to Elysium som behandlar Grekland efter perserkrigen och presenterar personer som Euripides, Epikuros, Praxiteles, Asklepios och andra liknande berömdheter men bara med henne själv som kvinna. Alla dessa karaktärer har antagit sina namn och grundat sin egen koloni ute på en grekisk ö kallad Elysium för att komma undan det politiskt infekterade Athen på glid mot inbördeskrig. En annan roman behandlar de förhistoriska kelterna och deras kulturvärld.

Hon erkände det inte själv från början men med tiden, att hennes romaner i själva verket var hågkomster av hennes tidigare liv. Även detta kan ju aldrig bevisas men lika litet motbevisas, och när man läser dem framstår de ändå som mycket mer övertygande och konkreta i sitt återskapande av förgångna kulturvärldar än till exempel Mika Waltaris massiva fabuleringar grundade visserligen på historiska fakta men vidlyftigt hängivna åt egna fantasier och spekulationer.

202

Kulturförtrycket En av president Trumps första åtgärder var att strypa kulturen med att dra in alla kulturbidrag, som om den lilla kultur som Amerika trots allt har haft var för mycket.

Dess värre har den politiska tendensen varit den samma under hela 1900-talet från och med det första världskriget. För politiker att angripa kulturen är ingenting nytt. Före det första världskriget var kulturen helig och saknade aldrig sponsorer och beskydd främst genom alla Europas kungliga familjer utan undantag. I och med att de flesta kungliga och samtliga kejserliga familjer skrotades lämnades kulturen vind för våg och blev en lönsamhetsfråga: den kunde bara sponsras om den var bevisligen lönsam.

Därmed slogs i princip all seriös kultur ut, som inte var akademisk, och det akademiska etablissemanget med universiteten blev i princip kulturens enda chans till trygghet och överlevnad.

Franz Kafka är väl det tydligaste symptomet: fullkomligt vilsen och förlorad i en materialistisk öken av egoism och girighet, opportunism och politisk hänsynslöshet, där inte ens rättvisan mera har någon chans, då den dränks i byråkrati om den vågar försöka hävda sig och försvara en rätt som gjorts till en skrattretande anakronism för översittarna att köra över. Ett annat typexempel är Hans Falladas roman ”Hur skall det gå för Pinnebergs?” eller ”Was nun, kleiner Mann?” som inte bara handlar om nazismen.

När jag som barn bestämde mig för att ägna mitt liv åt kulturen var ungefär den första reaktionen från omvärlden: ”Räkna med bråk.” Kulturen var ute, det var förbjudet att läsa böcker i sängen då man måste sova, när de politiska vänsterrörelserna rev i gång mot slutet av 60-talet brännmärktes kulturen definitivt som något nästan kriminellt genom den stämpel av borgerlighet all så kallad ”finkultur” plötsligt fick; om man inte var vänsterradikal var man reaktionär och ett högerspöke, och kulturrevolutionen i Kina tilläts härja även utanför Kina genom alla världens anhängare till den förödande kommunistiska negativismen och destruktiviteten. I själva Kina bannlystes allt som hade med religion, filosofi och kultur att göra, i Tibet förstördes 6246 kloster och tempel av kinesiska rödgardister (alla utom 13), och överallt i Kina drogs lärare inför rätta för att vanligen avrättas offentligt genom lynchning.

När jag i Sverige började treva mig fram som kompositör fick jag veta att det bästa jag kunde vänta mig var att få bli ett socialfall. Det fanns ingen lärare i komposition i Sverige som kunde hjälpa mig till rätta med att komma åt kompositionskonsten av klassisk musik enligt de gamla mästarna som fanns innan musiken tvingades bli genomgående disharmonisk, och alla vet att jag som författare sedan 47 år konsekvent bara bemötts med refuseringar, på senare år även förstörelse av insända manuskript. Ändå är det kulturen och ingenting annat som fört mänskligheten framåt och räddat den. När kulturen satts på undantag och förföljts har det alltid lett till mörka tider av barbari, oordning och förtryck, som när kristendomen i och med romarrikets nedgång och fall införde som sitt program att förinta den antika kulturen med dess fria konster, filosofier och vetenskaper. Det tog tusen år innan någon kunde göra ett realistiskt porträtt igen.

Man har alltid fått höra, att konstnärer skall tvingas lida, så att de skall nödgas bli bättre. Man har aldrig fått höra förslaget, att en konstnär kanske hade kunnat bli ännu bättre om han sluppit få lida – som till exempel om Dostojevskij hade fått slippa sitta fyra år i fängelse i Sibirien, om Rembrandt hade fått slippa dras inför rätta för sina skulder och offentligen ruineras, om Dante inte tvingats i livstids exil på nitton år, om Benvenuto Cellini inte hade kastats i fängelse på åratal av påven för sin olydnad, och alla

203

andra exempel på meningslös häxförföljelse, som bränningen av humanisterna Jan Hus och Giordano Bruno på bål, med det som resultat att kulturella insatser eliminerats utan att de fått någon chans.

Dock finns det trots allt ljuspunkter till och med inom politiken. När Winston Churchill under andra världskriget anmodades skära ner på utgifterna för kultur för krigskostnadernas skull, svarade han: ”Men vad har vi då att kämpa för?”

Tyvärr har få politiker sedan det första världskriget haft åtminstone en sådan tillstymmelse till sunt förnuft.

En femtioårig vänskap Redan när jag första gången träffade honom i juni 1966 älskade jag honom. Det var första gången jag kom till Italien, och fastän vi med familjen tillbringade åtskilliga dagar både i Florens och Rom utom många andra prominenta ställen som Siena och Sorrento trivdes jag bäst i Verona, där jag från början kände mig mest hemma. Under vår vistelse där var vi ständigt bjudna ut av våra släktingar till olika middagar på olika restauranger vanligen utanför Verona, och flera av dem var med min fars kusins familj, där jag åldersmässigt passade bra ihop mitt mellan deras båda barn. Min far hade varit sin kusins första kärlek när han första gången besökte Italien på 30-talet, men hon hade sedermera gift sig med Achille. Jag blev omedelbart bästa vän med deras några år yngre dotter, som förblivit ogift hela livet.

Det var ju ett relativt kort besök på bara några dagar som inte tjänade till mer än att bekanta sig med Verona och släktingarna där, men tre år senare, när mina föräldrar reste till Italien och stannade till i Verona, medförde därifrån min far en personlig hälsning till mig från Achille med en inbjudan att komma och bo där hos dem när jag ville.

Denna inbjudan kunde jag inte infria förrän 1973, när jag första gången reste till Italien på egen hand för främst musikaliska (gregorianska) studier i klostret Camaldoli ovanför Arezzo i Toscana. På återvägen därifrån stannade jag till i Verona ordentligt, och den vistelsen har förblivit min längsta där någonsin, om den dock bara var på nio dagar.

Under den vistelsen gav mig Achille hela Verona. Vi bevistade en Aida-föreställning på arenan, vi upplevde en Shakespeare-föreställning på amfiteatern (’Antonius och Kleopatra’), vi besökte många kyrkor, och han tog mig med upp i bergen. Det var framför allt kyrkan San Zeno han var noga med att inviga mig i, som då var världsbekant från inledningsscenerna till Zeffirellis filmatisering av ’Romeo och Julia’ från 1968, alltjämt den kanske bästa filmatiseringen av detta drama, som inleds just vid trappan upp till San Zeno.

Mitt nästa besök i Verona blev inte förrän 1980 i samband med en resa till Wien, och därefter dröjde det till 1986 innan jag kunde besöka Verona på nytt. Då klagade Achille på mig och bad uttryckligen att jag inte skulle låta det gå sex-sju år mellan varven.

Det var väl två år därefter som han äntligen kunde komma upp till Sverige och besöka mina föräldrar i Stockholm med Ida, fars kusin, för att därefter fara över med dem till Finland, då jag inte kunde följa med, vilket i stället min bror gjorde. Det blev en stor upplevelse för Achille, och han talade därefter alltid varmt om Finland. Han ville gärna komma tillbaka, men det förblev bara en önskedröm, då Ida inte var lika entusiastisk.

1989 kunde jag äntligen på nytt tillbringa ordentligt med tid i Verona och även träffa min andra småkusin Paolo och hans familj, som jag aldrig fått träffa tidigare. Det var min första resa med Inter Rail,

204

och därmed inleddes mina regelbundna besök i Verona. Från 1991 blev det två besök årligen vår och höst, och det var då Achille gick i pension vid 70 år. Det var då vi började komma nära varandra.

1993 avled min far, vilket våra släktingar i Verona tog mycket hårt, då han med åren blivit alltmer frekvent som besökare i Verona. Hans önskedröm ända sedan 1966 hade ju varit att skaffa sig ett hus vid Lago di Garda, vilket familjens utveckling omintetgjorde, men under sin tilltagande ålder blev han alltmer italiensk, och mina föräldrars guldbröllopsresa till Italien i april 1992 blev hans sista.

När jag då efter hans begravning stannade till extra i Verona var det väl som Achille och jag verkligen fann varandra. Han bekräftade själv att vi passade bra tillsammans. Vi hade ju nästan alla våra främsta intressen gemensamt. Den våren hade jag redan börjat planera för min första Tibetresa, och själv hade han alltid drömt om en sådan möjlighet. En hel hylla i hans bibliotek var upptagen av tibetologisk litteratur främst av Fosco Maraini och Giuseppe Tucci, en av de främsta tibetologerna, som mellan 1928 och 1948 gjorde frekventa expeditioner till Tibet, Ladakh och Spiti och skapade det orientaliska institutet i Neapel, ett av världens främsta, och han var kanske den enda västerländska tibetologen som alltid var välkommen in till Tibet – när han begav sig dit öppnades alltid alla dörrar för honom. Achille kom aldrig dit, men jag kunde i viss mån resa dit i hans ställe.

Ett annat stort intresse vi hade gemensamt var teatern. Han var mycket intresserad av mina Shakespeare-forskningar, och när jag en gång i Verona ville forska i spåren av engelska besökare i Verona (av vilka en måste ha varit författaren till dramerna – flera av dramerna förråder ju intim kännedom om Italien och till och med om vattenvägarna mellan Verona och Milano, som man bara kan ha förvärvat på ort och ställe,) hjälpte han mig in till de äldsta universitetsarkiven. Tyvärr gav denna forskning intet resultat. De engelska besökarna i Verona mot slutet av 1500-talet hade varit ett antal, men ingen kunde direkt bindas till Shakespeare, Marlowe eller någon annan i de kretsarna.

Formellt var han aldrig mer än en lärare i fysik vid det tekniska institutet i Verona, men hans bildning var universell, och han var politiskt ytterst medveten. Han hyllade EU långt innan det var en verklighet, och han han försåg sin bil med EU-flaggan långt innan någon annan visste att en sådan flagga fanns. Han var en varm Israel-vän, och när jag blev organist i synagogan hyllade han varmt detta mitt engagemang i judarnas sak. Han var god vän med rabbinen i Verona, som han gärna bjöd hem på middag hos sig, medan den israeliska politiken under 2010-talet gjorde honom bittert besviken på Israel.

Hans teaterintresse hade i princip varit medfött. Han var visserligen uppfödd på en bondgård utanför Verona, han kallade sig själv alltid en ’contadino’ (bonde) och omhuldade varmt alla sina erfarenheter och kunskaper från sunt bondeliv, men under sin ungdom blev han passionerat engagerad i teatern och kunde gå på bio från morgon till kväll. Han hade Goldonis samlade verk, den mest produktive av alla pjäsförfattare efter Lope de Vega, och han missade aldrig en långfilm på TV. Hans intellektuella kapacitet var därmed i princip obegränsad, han kastade sig hela tiden ut på nya projekt och engagerade sig i nya saker, men efter pensioneringen blev hans största passion införskaffandet av huset i Castagnè ovanför Verona med dess lilla trädgård, (hans barndomshems bondgård låg i dalen mellan Verona och Castagnè,) och dess iordningsställande, vilket var ett heltidsarbete som tog år i anspråk.

Hans sista projekt var kanske hans intressantaste. Han ansåg att människans utan jämförelse viktigaste verksamhet var kommunikation, och han begynte utveckla en särskild lära och filosofi om väsentligheten av detta ämne. Här ett utdrag från min resa 2009: ”Hans stora akademiska vetenskapligt-filosofiska projekt handlade om kommunikationen, hur man skall få den att fungera i alla lägen, hur alla måste lära sig att göra sig begripliga, om klarhetens

205

nödvändighet och hur den ständigt behöver renodlas, och hur egentligen all civilisation bara beror av hur kommunikationen fungerar och dess kvalitet.

En av punkterna i hans program för effektiviserad kommunikation var nödvändigheten för lärare att applicera ett språk som studenterna kunde förstå. Kommunikation måste alltid vara dualistisk för att fungera med framförande och gensvar. Utan gensvar dör kommunikationen.”

Men åldern började ta ut sin rätt, och från 2013 upphörde han att gå ut. Han fick lägga sitt projekt på hyllan, där det väntar på att få återupptagas av någon annan.

Nu har han alltså gått bort 96 år gammal. Han var jämnårig med min mor och hade i många år en bild av henne på sitt skrivbord – de förstod varandra och stod varandra nära, och dessa två var väl de två människor i mitt liv som också stått mig närmast i intresse och sin passion för bildning och kultur. Pappa var mera affärsman, det hade han gemensamt med sin kusin, Achilles hustru, som var den som skötte vår veronesiska familjs ekonomi och ordning och fick allting att gå ihop, medan Achille, liksom Gun, var mera andligt utsvävande. Han föreslog en gång apropå mina resor att vi skulle fara till Japan tillsammans, han ville gärna bjuda mig på en sådan resa, men det var tyvärr alltför orealistiskt.

Till alla hans andra intressen måste bifogas hans djupa insikt och ständiga forskningar i fornhistoria och arkeologi, ingenting intresserade honom mera än människans ursprung och rötter, medan han samtidigt var den högst utvecklade vinkännaren jag någonsin känt, en kunskap som han utvecklade till en avancerad konst.

Min bästa vän sedan 50 år är borta, och ändå känns han mera levande än någonsin. Att han kapat förtöjningarna och rest vidare liksom bara bekräftar att vår vänskap och förbindelse består, och gör den mera definitiv.

Vanligen minns man bara det bästa och mest positiva av en människa när han har lämnat in, men i detta fall lämnade han faktiskt enbart goda och ljuva minnen efter sig – det förekom aldrig något annat än glädje och varm positivitet i allt vad vi hade med varandra att göra. Som jag skrev till min syster, han var en person som man bara kunde älska, och jag tror att alla som kände honom kände samma sak.

Två sociala romaner ”SoL 1:1” är beteckningen på Socialtjänstlagen nr. 1, portalparagrafen som reglerar och dirigerar samhällets förhållande till medborgaren, och är titeln på den första romanen. Den andra heter ”Socialarbetaren”. Båda handlar om samma sak och skildrar ungefär samma miljöer och problem men med helt olika perspektiv och temperament. Båda är dokumentära till karaktären, och båda bearbetar den ohyggliga verkligheten med en poetisk inställning. Båda är praktuppvisningar i våld, droger och sex, självmord och ond bråd död är vanligt förekommande och en del av vardagen, som dessutom förgylls av spyor, snedtrippar, katastrofala kärleksaffärer, psykoser och sammanbrott.

Det märkliga med dessa båda romaner i jämförelse är, att fastän de behandlar samma sociala verklighet i hela sitt ständigt alltmer hopplösa mörker, är de så påtagligt olika. Det är också 30 år mellan dem, den ena från 1985, den andra från 2016, vilket samtidigt även gör likheten mellan dem desto mera slående. ”SoL 1:1” dokumenterar sin verklighet subjektivt som den upplevs så nära inpå som man kan komma rakt av, man umgås med den konstant dagligen oupphörligt, det är nästan som en dagbok, medan ”Socialarbetaren” är en mera komplicerad roman där huvudpersonen först uppträder gradvis efter hand genom de brottsliga spår han lämnar efter sig, så att romanen blir som en omfattande demaskering av en synnerligen olycklig samhällsmedborgare vars enda slutgiltiga räddning blir den definitiva flykten

206

från verkligheten. Den är mera omfattande och innehåller flera karaktärer och öden som dokumenteras inklusive en polis och advokat och är svåröverskådlig i sin detaljerade utförlighet, medan ”SoL 1:1” är mera rakt på sak och konsekvent skildrar allting som det är och upplevs direkt.

Det är ju ingen angenäm verklighet som skildras, snarare är det motsatsen, det vill säga verklighetens värsta baksidor under ett ständigt pågående och oupphörligt mera urartande soptunnegrävande i en avgrunds bottenlöshet, och frågan är om läsningen av dem är meningsfull eller om den bara måste ge avsmak. Hur oangenäm läsningen av dessa båda parallella romaner än kan vara så ger de åtminstone en insikt i en del av verkligheten som de flesta av naturliga skäl inte vill veta något av och därför går miste om. ”SoL 1:1” finns utgiven i bokform och kan beställas i bokhandeln eller rekvireras från förlaget Venaröd. ”Socialarbetaren” finns tillgänglig på nätet i PDF: https://issuu.com/lanciai/docs/socialarbetaren

Ur den svenska vänsterkrönikan Vänsterpartiets partiledare C-H Hermansson avled nyligen. "CH gjorde marxismen och socialismen relevant i den tid han levde i", skrev nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt i sitt minnesord. Vid en minneshögtid över Josef Stalin i Medborgarhuset i Stockholm den 9 mars 1953 höll Hermansson tal: "Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

"Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” Pierre Schori, en greve i den socialdemokratiska adeln, sade detta 1986 om Kubas dåvarande president Fidel Castro.

Om Fidel Castro var för stor för Kuba så var Olof Palme för stor för Sverige. Tillsammans var de så stora att världen knappt räckte till. Logiskt då att de i sin gemensamma storhet uttalade sig i en kommuniké i Havanna om Röda khmerernas maktövertagande i Kambodja 1975: “En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde.”

“Samtidigt är det uppenbart att det största hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna i Venezuela kommer från de delar av oppositionen som bl.a. genom militärkuppen 2002 visat att man inte tvekar att ta till odemokratiska medel för att avsätta den folkvalda regeringen.” Det skrev Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde i en riksdagsmotion från hösten 2013. Då hade Amnesty

207

International i tre års tid varnat för att journalister, människorättsaktivister och oppositionella förföljdes – av Chavezregimen. ”Vi tvekar alltså inte att kritisera Sovjetunionen. Men låt mig slå fast att vi eftersträvar goda relationer med detta land. Vi sysslar inte med anti-sovjetism.” Olof Palme förklarade partilinjen österut i ett tal vid Socialdemokraternas partikongress 1984. Kommunistregeringen i Tjeckoslovakien hade Palme förvisso träffande kallat för ”diktaturens kreatur” som ”den överväldigande majoriteten av dess folk hatar och föraktar”. Vad ryssar, balter, polacker och övriga ansåg om sina kommunistregimer i Sovjetunionen var Palme mindre intresserad av. Små diktaturer kan kritiseras, stora får man tolerera. Vi sysslar inte med anti-sovjetism.

Därmed har ingenting sagts om den kinesiska kulturrevolutionens alla tacksamma och nitiska beundrare och efterföljare i framför allt Frankrike och Sverige. Ingmar Bergman hörde till dem som råkade illa ut med svensk films grand old man Alf Sjöberg: “Kina och Sverige var de enda länder i världen där regimen uppmuntrat folket att vända sig mot och likvidera sin egen kultur genom att först och främst få eleverna att vända sig mot sina lärare.”

Kulturlikvidering? Vad annat har kulturmarxismen någonsin ägnat sig åt?

75 år sedan Det var med stor smärta jag beslöt mig för att uppsöka honom för att meddela honom om vad jag fått veta om Wannseekonferensen, som bådade ett oöverskådligt ont för hela Europa, men när jag träffade honom insåg jag att jag aldrig skulle kunna berätta det för honom. Han var alldeles tillräckligt deprimerad redan, och det syntes på honom. Singapore hade just fallit, och han såg hela den civiliserade världen som förlorad.

Han tog emellertid emot mig som om vi inte hade skiljts senare än igår och verkade nästan ta det för givet att just jag kom på besök i dessa hans svåraste dagar, men han chockerade mig med att nästan genast inviga mig i sina självmordsplaner.

Jag var nog den enda han pratade med om saken. Självmördare brukar ju aldrig genomföra sina självmordsplaner om de avslöjar dem, och jag lättades dock av att han gav mig ett sådant förtroende. Jag trodde det betydde att han inte skulle genomföra det. Men han var otålig. Han kunde inte vänta. Ändå försökte jag övertala honom om att låta bli. Jag sade rent ut till honom: ”Även om läget är hopplöst så är det ju aldrig allvarligt. Kriget måste vända. Det kan ju inte bara fortsätta så här. Tyskarna har ingen chans i längden.” ”Men de har redan förstört mitt liv och många andras och förgiftat hela världen. Den blir sig aldrig lik mer.” ”Men ni får inte ge upp. Det är det sista man får göra.” ”Jag har inte gett upp, men jag kan inte vänta längre. Friederike klagade alltid på att jag var så otålig.

Här är jag bunden vid det världsliga och materiella, min hyresvärd plågar mig med hot om uppsägning, judar kan inte ens få visum längre här i Brasilien, gränserna dras hela tiden hårdare åt om oss som ett nät, som en tvångströja, så att en desperat utväg nästan är det enda kvar för oss att göra.” ”Friederike har avslöjat för mig att ni en gång ville begå självmord med henne, vilket hon vägrade för sina döttrars skull. Sedan dess har hon alltid varit orolig för er suicidala läggning.”

208

”Jag vet. Den var medfödd. Jag har umgåtts med döden hela livet och har aldrig varit rädd för den.

Om jag nu tar steget fullt ut är jag inte mer än konsekvent och gör det bara för att jag inte har något annat val. Jag kan inte göra något mera härifrån. Jag har skrivit vad jag kan skriva för civilisationen och mot vad som hotar den, och mera kan jag inte göra. Men om jag går över till den andra sidan är jag fri från det materiella och dödliga och kan ägna mig åt större mera obegränsade krafter.” ”Det låter mystiskt. ”Det är inte det ringaste mystiskt. Det är bara realistiskt. Kroppen binder mig till det dödligt materiella och hindrar min frihet. Jag behöver fullständig andlig frihet för att kunna agera. Jag kan inte tillgodogöra mig denna utom genom döden, och om jag inte ens kan det genom döden är det lika bra jag stiger av tåget i alla fall.” ”Jag hoppas ni inte menar allvar. Det att ni så sakligt kan prata om saken ger mig hopp om att ni inte kommer att genomföra den. Uttalade självmördare begår sällan självmord. Endast de som inte inviger någon i sina planer lyckas vanligen genomföra dem och tar då alla med chockerande överraskning.” ”Jag är glad att jag kunnat tala ut om saken med er. Ingenting är ännu bestämt. Det är inte säkert att Lotte vill följa med mig. Men nu vet ni hur jag tänker.” ”Tack för ert förtroende.” ”Tack för att ni kan lyssna. Det är mera värt än att kunna prata. Det kan ingen politiker. De bara pratar och dränker världen i sina falska illusioner om makt och storhet medan endast de som verkligen kan lyssna kan förstå dem och genomskåda dem och förinta dem som de fåfänga bedrägerier de alla är.

Endast sanningen överlever och består genom sin eviga och fundamentala mänsklighet, medan allt som har med makt att göra är omänskligt.”

Det var hans sista ord till mig. Jag lämnade Petropolis samma dag, och bara några dagar senare fick jag till min bestörtning och till allas utomordentliga häpnad och chock veta om hans självmord med sin hustru. Jag hade verkligen inte väntat mig att han skulle göra det och ingen annan heller. Det var den totala överraskningen för hela världen.

Det gav mig anledning till en oändlighet av eftertanke. Jag tänkte tillbaka på alla de möten vi haft, då vi alltid kunnat diskutera hemligheter som vi knappast kunnat inviga någon annan i. Det fanns ingen under hans tid som jag kunde vara mera förtrolig med. Han hade insikter som ingen annan, och han tog det alltid som en självklarhet att han kunde diskutera vad som helst med mig.

209

Efter hans död skrev Erich Maria Remarque långt senare i sin sista roman, att allt vad Stefan Zweig hade behövt var någon att tala med under sina sista dagar, så hade han aldrig sökt sig en så desperat utväg. Jag är inte så säker på den saken. Han hade mig att tala med, och han var fullkomligt nykter och saklig och hade kommit fram till sina slutsatser och sin föresats kliniskt intellektuellt. Han fann sig sönderkvävd som intellektualist av den tid som tvingat världen till ett världskrig för mycket, och självmordet såg han som sin sista och enda möjlighet till en personlig protest. Han ville helt enkelt inte vara med längre och måste uppresa sig med hela sitt väsen mot en tid som drunknade i en universell apokalyps av politisk urspårning.

Vi får aldrig veta om hans självmord verkligen gav honom möjlighet till metafysiska resurser att göra upp med det nazistiska problemet på allvar, men faktum är att kriget vände det året, först vid El Alamein i Egypten och sedan i Stalingrad.

Utan tvivel hade krigslyckan inte vänt desto mindre även om han stannat i livet, men som han skrev i sitt avskedsbrev till sina vänner, han kunde inte vänta.

Stefan Zweig: Farväl till Europa Detta är en mycket melankolisk film, men om ambitionen var att ge en så korrekt och sanningsenlig bild som möjligt av Stefan Zweigs landsflyktsproblem, så har den lyckats mer än väl. Filmens karaktär är så nära det dokumentära som en spelfilm kan komma, den är nästan alltför realistisk i sitt återgivande av författarens vardagssituationer med sina vänner och sin familj, och de inledande scenerna i Sydamerika, främst från Pen-konferensen i Buenos Aires 1936, ger en klar bild av Stefan Zweigs svåra situation och hans vägran att över huvud taget ta någon politisk ställning. Det var kanske hans livs tragedi, han ville hålla det fritt från världslighet och ideologier, men mot slutet fann han sig nödsakad att försaka sin idealism för att slutligen ta ställning mot nazismen i sin självbiografiska ”Världen av igår” och hans sista arbete, novellen ”Schack”. Det kan betraktas som en personlig moralisk bankrutt i uppgivandet av en humanistiskt idealistisk syn på mänskligheten, och han begick sitt självmord omedelbart efter att ha avslutat novellen. Den återfanns efter hans död.

Naturligtvis kan en film som denna inte återge hela sanningen utan endast nödtorftiga glimtar därav, men glimtarna är utförliga och tillräckligt uttrycksfulla för att ge en god inblick i hela situationen. I själva verket övervägde han självmord långt tidigare i karriären, han till och med frågade sin första fru Friederike om hon ville göra honom sällskap, men hon hade sina två döttrar från ett tidigare äktenskap att leva för, medan hans andra fru, som var kroniskt sjuk i svår astma, inte hade några sådana band.

Det är en outsägligt vacker film för sin osminkade återgivning av en melankoli som är svår att föreställa sig och som inte mer än antyds men ändå lyckas ge en mycket övertygande tolkning av Stefan Zweigs och andra exiltyskars och –österrikares mycket komplexa och tragiska fall – de räknas alla upp vid konferensen i Buenos Aires, och listan är lång. Inte ens Goethe var tillåten under nazisttiden, enligt filmen.

210

Stefan Zweigs kanske närmaste vän var nobelpristagaren Romain Rolland, som fick nobelpriset för sin pacifism under första världskriget, under vilken kampanj Stefan Zweig var hans högra hand, och som såg Stefan Zweig som den som av alla tyska författare kom närmast Goethe. Filmen får premiär nu i augusti.

Letnanydilemmat Samizdatlitteraturen under Sovjettiden kom till genom nödtvång, då det var det enda sättet att publicera sig under någon kommunistregim. Så kom till exempel de flesta av Solsjenitsyns romaner till, handskrivna på maskin, stencilerade och kopierade, tills han till slut till och med måste smuggla ut sina manus ur landet när han blev utvisad. Även Pasternaks ”Doktor Zjivago” kunde bara publiceras i utlandet genom utsmuggling.

Sådant var förhållandet i Sovjet och hela Östeuropa ända fram till 1989, när det äntligen började lätta och locket på tryckkokaren lyftes av för att lämna plats åt äntlig kulturell frihet, vilket har inneburit ett rejält lyft för hela Östeuropa (icke Ryssland under Putin) med till och med en före detta förföljd diktare, Vaclav Havel, som president för Tjeckien. Emellertid förekommer exakt samma förtryck fortfarande i hela västvärlden, fastän den kallar sig demokratisk, under dock helt andra och mera subtila och nästan omärkliga former, då man i västvärlden dess värre i allmänhet vant sig vid det.

Det är naturligtvis medietrycket som avses med massiv daglig hjärntvätt överallt genom främst kroniskt reklaminfekterad television (vilket redan Chaplin och Hitchcock ondgjorde sig över) men även genom den dominerande vulgariteten i den populärmusik som tillåts skvala nästan överallt på alla offentliga ställen, främst krogar, restauranger och varuhus med vanligen öronbedövande volym som förintar varje möjlighet till mänsklig konversation och som den frekventerande allmänheten redan är så allmänt avtrubbad genom att den inte reagerar – utom individuellt.

Problemet är att seriös kultur inte har en chans mot den massiva mediehjärntvätten och det bedövande skvalmusikoväsendet, och fastän ungdomar tidigt får hörselproblem genom sitt frivilliga utsättande för jordbävnings-dunka-dunk på rockkonserter och genom hörlurar, så bara struntar de i det och fortsätter plåga sig själva och bara höjer volymen om deras öron strejkar.

Vad har till exempel en enkel stråkkvartettensemble för chans mot detta överväldigande ljudbarbari? Ändå är till exempel en enkel stråkkvartett av Haydn minst hundra gånger mera musik än ett vrålande rockmusikband på lika många personer med maximal högtalarförstärkning bara för att dölja att allt det lilla musikaliska som kan ha förekommit i deras kompositioner fullkomligt dränkts i slagverksraseriutbrott och oväsen.

Och vad har utsökta små dikter för chans att komma igenom i medievärldens massiva syndafloder av kiosklitteratur, såpoperor med skrattkörer för att förleda tittarna till skratt, TV-serier som tvingar publiken till fjättring vid TV-stolarna vecka efter vecka i oändlighet helst, tidningar utan annat innehåll än bara ytlighet och annonser, medan samtidigt hela bokförlagsvärlden är fullständigt renons på all idealism och bara publicerar säker lönsamhet?

Man kan också dra in konsten. Vad har seriösa målare och skulptörer för chans med sin yrkesskicklighetsprecision när hela marknaden domineras av den abstrakta konstens obegriplighet, som lever på att åskådarna inte begriper den och känner sig dumma därför, medan i själva verket den ingenting är att begripa, då den är fullständigt innehållslös; och nästan bara sådan skulpturkonst beställs som är monstruös i sin pretentiösa absurditet, som till exempel Raoul Wallenberg-monumentet i Stockholm, som faktiskt mest av allt bara liknar bajs.

211

Yrkesskickligheten begravs i fusk och dilettantism, kvaliteten dränks och körs över av vulgaritet, idealismen mördas av girighetens lönsamhet, och all verklig smak sätts på undantag som överspelad av den kommersiella trendigheten.

Vi i Letnany har inte haft något annat val än att som enda möjlighet till utgivning av ideellt strävande litteratur enbart satsa på gratis publicering på nätet. Man kan dock se detta som det idealiska och framför allt det mest demokratiska sättet till publicering, då vem som helst kan ladda ner, sprida vidare, läsa och utforska privat gratis hemma i oändlighet natt och dag och helt utan vinstintressen, reklam, propaganda eller beroende av hänsyn till andra eller politik. Det är helt enkelt den raka konsekvensen av den demokratiska offentlighetsprincipen.

Författaren utan illusioner.

Jag var alltid välkommen hos honom, och han tog alltid väl emot mig. Vi hade alltid mycket spirituella samtal tillsammans och njöt ömsesidigt av att få avrätta världen. Han hade ju en gång för alla tagit avsked av den och det demonstrativt med den uttryckliga titeln ”Farväl till alltihop” och mer än någon annan sagt ifrån att han inte ville ha något med den aktuella världen att göra. För hans del hade den själv helt på egen hand förstört sig själv på eget politiskt initiativ genom det första världskriget, och det fanns ingen väg tillbaka – det var kört för världen, och det var med nöd och näppe som han själv undkom den universella förstörelsen.

Just genom att han så resolut distansierat sig från all dess världslighet hade han ändå klarat sig så bra och en av de få i den så kallade ”förlorade generationen” som kommit undan fullfjädrad. Det kunde man minsann inte säga om många, då de flesta för livet blivit invalidiserade om inte fysiskt så dock märkta för livet genom det första världskrigets universella självförvållade självmordstrauma.

Vi älskade också att prata om gemensamma bekanta, till exempel hans själsbroder T.E.Lawrence som han var en av de få att kunna förstå och vars berömmelse och legendbildning han faktiskt bidrog till genom sitt försök att få världen att förstå honom genom sin bok om honom, en bok skriven av en vän om en vän. Men han var en av de få som han kunde tala uteslutande uppskattande om. Nästan alla andra av hans samtida kunde han raljera hejdlöst om och i deras frånvaro ha roligt på deras bekostnad.

En av den var Churchill. Han upphörde aldrig att ha roligt åt Gallipolifiaskot. ”Det var en lysande plan, till det yttre verkade den närmast idiotsäker, ingenting kunde gå fel, det måste bli ett av världskrigets mest avgörande slag och definitivt slå ut Turkiet och kanske rentav ställa henne till Greklands förfogande, men precis allt gick fel. Ingenting blev som han hade tänkt sig. Det sket sig på några små detaljer, vissa generaler slarvade med synkroniseringen av sina ur, och så var de massivt mobiliserade nyrekryterade soldaterna från Australien och Nya Zeeland fullständigt gröna och visste ingenting om krig. Churchill själv hade egentligen aldrig varit med om ett riktigt slag eller någon större krigsmanöver själv utan egentligen bara skärmytslingar ute i bushen i Sydafrika, i motsats till Kitchener, som var den som visste något om krig. Jag vet inte vem som råkade värre ut, Churchill eller Kitchener. Kanske det var Churchill, för han nödgades överleva sitt livs värsta offentliga superdiarré, medan Kitchener ju faktiskt dukade under genom en olyckshändelse.” ”Menar du att Churchill var misslyckad från början?” ”Egentligen var han faktiskt det i viss mån. Han hade sina utmärkta förtjänster och unika politiska egenskaper, politiskt var han alla sina kollegers överman och kunde rätt sköta dem alla utom Stalin, som

212

han aldrig begrep, som aldrig släppte honom in på sig och som därför kunde lura honom, men inte i längden.” ”Gandhi då?” ”Gandhi var ett kapitel för sig. Inte heller Gandhi kunde han begripa sig på, och det var tragiskt, ty Gandhi hade egentligen ingenting emot Churchill, men han var ett strå vassare än Churchill när det gällde andliga insikter, och det var något som Churchill aldrig kunde tolerera politiskt. Man kan faktiskt säga att Gandhi var den enda som någonsin besegrade Churchill, och han gjorde det enbart med andliga medel. Och det kunde Churchill aldrig acceptera eller förlåta Gandhi. Han menade att det var Gandhi och Gandhi enbart som förstörde det brittiska imperiet.” ”Gjorde han det?” ”Inte avsiktligt. Märk väl, att Gandhi i det längsta inte ville att Indien skulle bryta sig ut ur imperiet.

Från början var hans enda åstundan att Indien bara skulle få full autonomi men inom imperiet. Det var den där rackaren Subhas Chandra Bose, den radikala självständighetsivraren som gjorde gemensam sak med Hitler och Japan, som tvingade Gandhi in på kursen mot full självständighet – mot sin vilja, han hade onda aningar om vart det kunde leda till, och så ledde det ju också åt helvete genom den där Djinna, som krävde ännu en helt ny stats självständighet, det absurda Pakistan, som genom islam aldrig kan bli en fullt demokratisk stat, vilket dock Gandhi lyckades göra åtminstone Indien till. Men det gick ju ändå åt helvete genom delningen och Punjabkrisen med bara massakrer i åratal utan ände…” ”Hur upplevde du Churchills valnederlag 1945?”

Han skrattade. ”Rena skrattfesten. Rätt åt honom. Han var färdig och hade gjort sitt och vägrade inse det själv. Då sade väljarna till honom: ’Hör du gubbe, ta semester, vad?’ Men den semestern hade han åtminstone vettet att utnyttja på rätt sätt – han skrev alla de där böckerna, som han fick nobelpris för. Själv har jag aldrig orkat läsa dem. Det är för vidlyftiga tegelstenar.” ”Dina egna tegelstenar då?” ”Tala inte om dem. Men är de verkligen tegelstenar? Jag tror inte det. De är skrivna utan pretentioner och egentligen bara i följd av mina egna ideal och historiska intressen. Vanligen är de mera underhållande än seriösa. Ändå förföll jag aldrig till sådant rent pajaseri som George Bernard Shaw. Med all sin briljanta intelligens och skarpa samhällsiakttagelse blev han egentligen aldrig mer än en ytlig narr. Han skojar bort allting och vänder de mest väsentliga samhällsdiskussioner genom en handvändning till betydelselösa trivialiteter, som om hela han bara var ett skämt och ingenting mer, men så var han ju också socialist som ung. Förfaller man till socialism har man gjort bankrutt som seriös tänkare från början.” ”H.G.Wells då?” ”En småborgare och viktigpetter, som till och med inför George Bernard Shaw bara lyckas understryka sin egen litenhet. Han hade fel i allt. Hans science fiction-historier är fullständigt artificiella intellektuella laboratoriekonstruktioner, som misslyckade experiment, hans framtidsvisioner är lika befängda och missvisande, medan bara hans mera realistiska romaner kommer att hålla, som till exempel den underbara ’Herr Pollys historia’, som nog är en förtäckt självbiografi.” ”Finns det inte någon av dina samtida engelska författare som du kan beundra, utom T.E.Lawrence?” ”Thomas Lawrence var ingen författare och ännu mindre någon stilist än jag, vilket märks när man vet, att jag hjälpte honom skriva alla hans böcker, som ju inte är många. Jo, det finns faktiskt en, den enda jag vet som betraktade det första världskriget på ett liknande sätt som jag, han som skrev ’Slumpens skördar’, ’Riddare utan rustning’ och ’Att alltid minnas’.” ”James Hilton?”

213

”Ja, men till skillnad från mig var han en gentleman. I motsats till mig, som fördömde hela världen och kasserade det brittiska imperiet och allt vad det gick för genom det första världskrigets universella självdestruktivitet, så tog han vara på erfarenheterna och gjorde något av dem. ’Slumpens skördar’ är en underbar roman om ett obotligt krigstrauma som vänds till godo mot alla odds, och ’Riddare utan rustning’ är den bästa analys av den ryska revolutionen som har skrivits, som långt före någon annan avslöjar den bolsjevikiska kommunismens bestialiska verklighet – han lät sig aldrig luras av socialismen som fjanten Bernard Shaw, den egotrippade Sartre, den fåfänge Brecht, den narraktige Bertrand Russell, Leo Tolstoj i sin senilitets ålderdom, och många andra.” ”Hur ser du på Hitler, som försökte besegra den bolsjevikiska socialismen med sin nationalsocialism?” ”Det säger ju sig självt. Socialism som socialism. Den var dödfödd från början. Jag ser hela nittonhundratalet som ett parallellfall till situationen i det romerska imperiet under dess sönderfall i det tredje århundradet, när imperiet omvandlades från en universell upplyst despotism till en ständigt mer urartande militärdiktatur. Efter Marcus Aurelius blev det bara misslyckade diktatorer och korrupta förtryckare, som överträffade varandra i lömska intriger och grymhet. Det samma inträffade i Europa efter drottning Viktoria, tsar Nikolaj II och kejsar Franz Josef av Österrike – Mussolini, Hitler, Franco, Lenin, Stalin, Mao – bara extremkorrumperade extremhänsynslösa massmördare allesammans, som bara klamrade sig fast vid makten med hjälp av att ständigt överträffa sig själva och alla andra i grymhet – tills de själva åkte dit för sina egna gärningars lön med sitt rykte för alltid fördärvat av sanningen om dem själva. Efter det andra världskriget tycktes det värsta vara över, men diktatorerna har aldrig upphört att sticka upp ändå. Vi blir aldrig av med dem med mindre än att vi mördar dem lika tveklöst som de mördar alla andra.” ”Så du menar att historien och den vändning den har tagit under 1900-talet är hopplös?” ”Ja, den är hopplös, men det har den alltid varit, och för det är läget egentligen inte så allvarligt. Vad säger hinduerna om alla invasioner och hemsökelser som drabbat dem, den muslimska förintelsen under mogulerna som mördade hundratals miljoner och utrotade buddhismen från Indien, britternas herravälde under 300 år, och så vidare? De rycker på axlarna och säger: ’Ännu en bok i bokhyllan.’

Alla dessa världsterrorister, nationsförintare, extrema massmördare, som Napoleon, Hitler, Mao, Djingis Khan, Attila, Stalin och Muhammed lämnar ingenting bestående efter sig utom det som är negativt. De kommer med sin förödelse och försvinner. Men det som består är böckerna som skrivs om dem och som avrättar dem för evigt. Det är det som indiern menar, när han avfärdar en världserövrare som ’en ny bok i bokhyllan’. Det bara denna bok som består av dem. Tänk om de i stället varit konstruktiva och faktiskt bemödat sig om att berika bokhyllan med en god bok i stället för uppgörelser?

Se vad Homeros åstadkom med sina två dikter! En hel civilisation, och den mest lysande som någonsin funnits och som ännu idag utgör grunden för hela den västerländska civilisationen! Se vad Vedaböckernas författare åstadkom! En civilisation som består intakt ännu idag med hela Vedalitteraturen precisionsmässigt bevarad och den oöverskådliga rika hinduistiska och buddhistiska kulturen över hela Asien! Där har du de verkliga skaparna av historien, som bara är anspråkslösa diktare, samlare av legender, poeter och deras efterföljare genom bibliotekarier och kulturvårdare. All politik är värdelös mot sådant.” ”Vilken anser du själv att är din bästa bok?” ”Det tror jag inte du kan gissa.” ”De är alla bra, men några av de tyngre är ju ’Greve Belisarius’, ’Kung Jesus’ och Claudiusromanerna.”

214

”Ingen av dem. Min bästa och viktigaste bok är ingen litterär bok. Det är min samling av de grekiska myterna. Det är den bästa sammanfattning av dem som någonsin gjorts. Den är som Edward Gibbons sammanfattning av romarriket i ’Romarrikets nedgång och fall’ men i stället i kartläggning av de grekiska myterna i encyklopedisk omfattning men samtidigt i precisionsmässig koncentration. Vem som helst som forskar i den grekiska mytologin kan finna vad som helst som han söker efter i min bok. Den grekiska mytologin är som ett universum för sig, en kreativ värld som fick blomstra och skapa hela den klassiska Antiken under några århundraden för att sopas under mattan och stampas ihjäl av de etablerade monoteisterna – ingen har gjort större skada än de i världshistorien. Höghellenismen med alla dess diktare, vetenskapsmän, astronomer, matematiker och filosofer fick bara andas fritt under två hundra år, från Marathon till Alexander den Stores död – sedan kom militärdiktatorerna och Rom och förkvävde all andlig frihet.” ”Är då mytologisk och polyteistisk frihet att föredra framför monoteistisk världsordning?” ”Din fråga besvarar sig själv. Tänk på vad vi talat om. Se på resultatet. Vad åstadkom Vedadiktarna och Homeros? Vad åstadkom Muhammed och inkvisitionen, Martin Luther och 30-åriga kriget? Jämför resultaten, och svaret på frågan är självklart. Vad är bättre – skapelse eller destruktion? Frihet eller förtryck? Främjande uppmuntran eller kontroll?”

Jag återger bara en del av ett av våra många samtal. Jag får återkomma senare till andra diskussioner.

Robert Graves, 1895-1985.

Bokrecension: Vid ljudet av dina steg, av Sophia Eklund.

Detta är en annorlunda och på många sätt fascinerande och unik roman genom sin insikt i de förhållanden som den skildrar, nämligen levnadsvillkoren och livsomständigheterna för kanske Europas mest utsatta folkgrupper, nämligen Östeuropas flyktingar, romer och judar. Det är alldeles vanliga människor som skildras med alla sina brister, svagheter och fel, och ej sällan ser de sig nödtvungna till kriminella alternativ för att överleva.

215

Samtidigt är det befriande att läsa denna roman då den är kliniskt fri från tryckfel, den flyter obehindrat fram hela tiden i sin mycket enkla vardagliga stil, det finns ingenting att haka upp sig på, varför den är synnerligen lättläst.

Att den då samtidigt kan förefalla ytlig och trivial är inte något aber utan bara understryker dess mycket autentiska och genuina karaktär av nästan dokumentär insikt i Europas trasigaste människors öden och levnadsvillkor.

Bokmässan under belägring (2017) Redan veckan innan manifesterades tydliga varningssignaler, då en politisk demonstration fick förekomma utan tillstånd och utan att polisen ingrep.

Lördagens demonstration den 30 september hade förvarnats och fått tillstånd, men genom överklaganden från Bokmässan och den judiska församlingen, då demonstrationen planerats att gå förbi synagogan mitt under judarnas största helg, avkortades demonstrationsvägen som av polisen förbjöds passera synagogan och Bokmässan. Tyvärr hjälpte inte detta.

Demonstranterna valde nämligen att trotsa polisens direktiv och försökte ändå ta sig fram till Bokmässan längs en annan väg. Emellertid var polisen på sin vakt och hindrade detta. Resultatet blev förstoppning i hela staden.

Detta var fatalt för Bokmässan, då besökare hindrades från att komma fram. Halva staden var blockerad, det förekom säkerhetsspärrar överallt, och om även vissa besökare kom fram hindrades de inne i Bokmässan av nya säkerhetsvakter och rigorös bagagekontroll, då varje väska måste genomsökas innan dess ägare kunde tillåtas inträda. Följden blev att många missade sina seminarier, som är punktliga och inte medger insläpp efter starten, och att ännu fler stannade hemma. Lördagen skulle ha blivit den största besökardagen. Bortfallet blev 35%.

Något sådant har aldrig hänt förut. Man måste då fråga sig vad som var meningen med denna demonstration. Varför ville de så nödvändigt tåga förbi Bokmässan? Det är ju föga troligt att det var enkom för att störa och sabotera Bokmässan, vilket blev resultatet, då en politisk rörelse demonstrerar med politiska ändamål, och Bokmässan är inte politisk. De hade ingenting att vinna på att störa Bokmässan. Tvärtom, kunde detta endast leda till dålig PR för dem själva samt till alla bokmässebesökares ilska över demonstranternas tilltag. Det var alltså troligen bara ren dumhet och omdömeslöshet från demonstranternas sida.

Och vad är väl meningen med demonstrationer egentligen i dessa dagar? Har det inte blivit ganska otidsenligt med demonstrationer i vår moderna tid med sociala media som mer och mer tar över dominansen över folks ideologiska aktiviteter? Och är det inte ganska löjligt idag att gå med fanor och delta i massrörelser och gapa och skrika med tomma schablonfraser bara för att göra oväsen och blockera vardagstrafiken på gator och torg? Man kan förstå demonstrationer när de organiseras för någon förföljd folkgrupp eller mot något politiskt övergrepp, men i detta fall var det bara ett dåraktigt och meningslöst slag i luften som bara blev suicidalt, då det måste vända alla vanliga människors ilska mot dem själva. De hade inte kunnat göra någon sämre reklam för sig själva, Likväl genomförde Bokmässan inne i lokalerna sitt vanliga program med monteraktiviteter och många mycket intressanta och givande seminarier. Det första jag upplevde var Ingmar Karlssons mycket

216

koncentrerade redogörelse för kurdernas historia sedan hundra år. Detta är ingen lätt uppgift, då knappast något folks historia är så problematisk i modern tid som just kurdernas, då de i princip blivit bekrigade i samtliga länder som de sedan urminnes tider bebor. Bara armeniernas historia är svårare. Ändå har de aldrig varit något underlägset folk, den geografiska yta de bebor är lika stor om inte större än Frankrike, de har alltid varit framstående och okuvliga som krigare, vilket inte minst deras damer bevisade i kriget mot ISIS, och självaste Saladin, som erövrade Jerusalem från korsriddarna och hade duster med Rikard Lejonhjärta, var kurd och kanske den mest framstående ledare som kalifatet någonsin haft. Ändå har kurderna aldrig fått ha ett eget land, och nu efter folkomröstningen, som nästan unisont var för självständighet från Irak, smider Turkiet och Ìrak lömska planer på att gemensamt sabotera den självständigheten, Kort sagt, kurderna har aldrig haft det lätt, och situationen kompliceras ytterligare genom att de alltid även bekrigat varandra genom stamkrig, precis som Skottlands klaner aldrig kunnat enas men nästan hellre bekrigat varandra än engelsmännen.

Ingmar Karlsson hann inte belysa hela den omåttligt komplicerade situationen utan hann bara i hast belysa situationen för kurderna i Syrien och delvis i norra Irak. Iran och Turkiet hanns inte med, medan turkarna i modern tid varit det främsta problemet för kurderna och förblir så i synnerhet nu när ISIS nästan är ur leken. Hans boks titel är återgivandet av det bistra faktum, att kurderna har Inga vänner utom bergen.

Nina Burtons intressanta seminarium om Gutenberg och Google tillsammans med Andreas Ekström, Thomas Götselius och Alf Linderman krockade tyvärr med seminariet om den kompletta nyöversättningen av Krig och fred av Barbara Lönnqvist, den första kompletta översättningen av denna gigantiska historiska roman på svenska. Gutenbergseminariet handlade nästan mest om Luther och den betydelse boktryckarkonsten fick för spridningen av hans revolution och framför allt för journalistiken ledd av Erasmus av Rotterdam, men det seminariet höll Nina Burton redan förra året – detta var som en direkt fortsättning därav.

Bara för att vi missade Tolstojseminariet kan vi inte lämna honom därhän. Han hade mycket egna åsikter om historia och gick hårt åt sin samtids historiker i romanen, vilka han kritiserar utgående från sin ganska subjektiva ryska synvinkel. Hela romanen är ju som en hämnd på Napoleon, han gör allt för att nedvärdera denne ändå betydande historiska personlighet och i synnerhet hans egenskaper som fältherre, hela del 14 av romanen ägnas en omfattande personlighetsavrättning av Napoleon, och då måste man oortodoxt nog också ifrågasätta Leo Tolstojs tillförlitlighet som historiker. En så betydande incident som övergången av floden Berezina vid återtåget, som var en katastrof för fransmännen, då bron sköts sönder och kollapsade medan fransmännen kom i panik och skulle över alla på en gång, vilket bara förvärrade katastrofen, medan samtidigt kosackerna hänsynslöst anföll och slaktade från alla håll, snubblar Tolstoj över som om han avsiktligt ville blunda för den – en sådan tragedi för fransmännen innebar hänryckt skadeglädje och mördarglädje för ryssarna, vilket knappast hedrade dem.

Det finns mycket hos Tolstoj man kan och bör kritiskt granska i sömmarna, och under den postsovjetiska tiden har även kritiken mot Tolstoj kommit i gång i Ryssland. Vad man framför allt har funnit skäl att kritisera hos honom är hans samröre och sympatier för de revolutionära rörelserna före revolutionen – för Lenin var Tolstoj en hjälte. Att betrakta honom som en revolutionens profet med ideologiskt och moraliskt ansvar för hur illa det gick för Ryssland genom revolutionen är väl att gå väl långt, men opartisk var han inte.

217

En helt annan sorts soldat och fältherre var Baron Mannerheim, som Herman Lindqvist skrivit en bok om, som om det inte räckte med alla de tegelstenar i ämnet som redan producerats, främst av Stig Jägerskiöld (8 tegelstenar) och Jörn Donner, ökänd för sina mammutar i bokform. Men det är aldrig någon risk för att man somnar på Herman Lindqvists föreläsningar. Han är alltid spirituell, humoristisk, intensiv och saklig och håller sig konsekvent till ämnet, och allt vad han säger är intressant. Titeln på hans seminarium var Mannerheim bakom masken, och bokens titel är Mannerheim, marsken, masken. Lyckades han då komma åt Mannerheim bakom masken? Det har aldrig någon lyckats göra och Herman kanske minst av alla, åtminstone inte under seminariet. Då var Jörn Donners försök härom året betydligt mera inträngande och lyckades faktiskt i någon mån penetrera Mannerheims egentliga personlighet, men Jörn Donner är ju själv finlandssvensk och har det här med frihets/inbördeskriget och dess problematik i ryggmärgen, då hans egen pappa deltog däri. Emellertid var Herman Lindqvists föreläsning som alltid utomordentligt underhållande och givande, och Johanna Koljonen som utfrågerska bidrog därtill. Särskilt angenämt var det att få höra Herman Lindqvist faktiskt tala ren finlandssvenska, han är ju därifrån och slår lätt över från det ena till det andra, precis som Lill Lindfors.

Finland var ju temat för årets Bokmässa, så det gällde att pliktskyldigast delta i så många seminarier därom som möjligt. Jörn Donner höll ett litet seminarium om sin senaste bok om Finland, som faktiskt är liten, och han hade inte mycket gott att säga om sitt eget land, i synnerhet inte i jämförelse med Sverige.

Han beklagade Finlands tendens till självisolering mest på grund av majoritetsspråkets begränsningar – finskan har ju bara hårda konsonanter (utom V i stället för F) och inga sje-ljud, varför det är så extremt svårt för finnar att lära sig utländska språk. Mest kritisk verkar Jörn Donner dock vara mot Finlands mycket återhållsamma flyktingpolitik, medan han betraktar Sverige som ett föregångsland. Även problematiken om Sannfinländarnas inhopp och kuppmakeri i politiken togs upp, men Jörn Donner tog saken ganska lugnt. Han var däremot nöjd med uppsplittringen av deras parti i somras.

Mera tillspetsad blev diskussionen om Finland i det stora seminariet om frihets/inbördeskriget med utom Jörn Donner även Sture Lindholm, Sirpa Kähkönen, Anna Lindholm och Ulrika Knutson som moderator.

De fyra deltagarna representerade fyra helt olika utgångspunkter i synen på detta traumatiska krig, som därigenom belystes från egentligen alla tänkbara håll, både rött och vitt, svenskt och finskt. Ännu hundra år senare slipper man inte detta trauma i Finland, om dock den försoningspolitik som republikens förste president K.J.Ståhlberg ledde och genomförde redan på 20-talet blev avgörande för åtminstone förbindandet av djupare sår än vad som någonsin kan helas ordentligt, och ärren kan aldrig försvinna utan måste fortsätta besvära för alltid.

Bokmässans andra tema var Bildning, och denna fråga diskuterades och ältades i det oändliga utan att man egentligen kunde komma någon vart utom bort från ämnet. Den diskuterades även i Göteborgs Skrivarsällskaps cafékväll på fredagen under Bokmässan, och frågan är inte så lätt, i synnerhet som det alltid finns människor som envisas med att betrakta bildning som elitistiskt och ett utmärkande drag för överklassen, vilket ju är helt fel: vilken arbetare som helst kan ju bli hur bildad som helst, vilket inte minst Arbetarnas Bildningsförbund ABF bevisat som landets största studiecirkelsorganisation ända sedan 1912.

Det mest tänkvärda, intressanta och övertygande försöket till att definiera begreppet presenterades av Gunnar D. Hansson, som försökte få det till något av en upptäcktsfärd för utvecklandet av ens eget medvetande om sin egen kunskaps otillräcklighet, vilket ju kommer ganska nära Sokrates berömda

218

slutsats, att ju mera han lärde sig, desto mera förstod han att han inte kunde. Kort sagt betyder detta ungefär i princip, att bildning helt enkelt är personlig utveckling.

Slutligen ett citat av professor emeritus Lars Lönnroth, som ganska precis summerade den kris som drabbade Bokmässan. ”När bokmässan nu är över kan följande konstateras: 1) nazisternas demonstration blev ett fiasko, 2) De våldsamma motdemonstranternas aktiviteter blev ett fiasko, 3) Den vänsteristiska bojkotten mot bokmässan blev också ett fiasko – inte ens den ytterligt vänstersinnade Åsa Linderborg stödde denna löjliga bojkott. Däremot blev inte bokmässan själv ett fiasko utan ganska framgångsrik, rolig och livaktig, trots att tyvärr färre människor vågade sig dit, så att färre böcker blev sålda och seminariepubliken inte så stor som vanligt. Störst framgång hade Göteborgspolisen och det fria ordets vänner. Tack vare dem kan vi hoppas på en jättesuccé för bokmässan 2018.”

Efter Bokmässan tillkom ett helt fristående seminarium på ett helt annat ställe i Utrikespolitiska Institutets regi, som presenterade journalisten Anders Mård, finlandssvensk, som bott i Sankt Petersburg under hela sitt vuxnaste liv och bor där alltjämt med rysk hustru och fyra barn, och som föreläste under rubriken ”Finland och Sverige i NATO”. Han gav en hel del inside information om Ryssland, som han själv skrivit en aktuell bok om, men bilden han gav av Ryssland var inte rolig utan snarare depressiv. Bara en sådan sak skriker om underutvecklingen i Ryssland, som att BNP i Ryssland är 7500 Euro per skalle, medan den i Finland som jämförelse är 40,000 Euro. Samtidigt satsar Ryssland hårt på militären, 17% av budgeten går till utgifter för ”statens säkerhet” medan ingen vet eller får veta vad dessa pengar egentligen går till, medan den utgiften nu är den största någonsin för det Heliga ändamålet. Ryssarna själva menar att Ryssland omöjligt kan ha gjort sig skyldigt till oegentligheter som inblandning i det amerikanska presidentvalet, morden på Anna Politkovskaja och Alexander Litvinenko eller att ockupationen av Krim kan ha varit fel. Det är inte förbjudet att kritisera staten och presidenten i Ryssland, men det går bara inte att göra det. Oppositionen har tystats, den har gett upp då den förstått att det politiska etablissemanget, som bara blir trögare och omöjligare hela tiden genom byråkrati och korruption, och ägnar sig i stället åt frivilligorganisationer, humanitär verksamhet och den lilla frihet på Internet som finns. Därmed är oppositionen inte tystad, utan när den tystas brukar den bli desto intensivare underjordiskt i stället.

Jag frågade honom hur det var med den svenska församlingen i Sankt Petersburg, där har ju alltid funnits en betydande svensk och finsk koloni med egen protestantisk församlingskyrka, som fortfarande fungerar, men församlingen har krympt betydligt under detta århundrade. Som mest hade den cirka 5000 medlemmar för ett tiotal år sedan, det fanns då cirka 500 finländska företag i Petersburg, men de flesta har lämnat under Putins senare ämbetsperiod. Det finns idag cirka 1000 finländare i Petersburg och kanske något hundratal svenskar. Den svenska och finländska kolonin har ersatts med ”Nordiska klubben”, som försökt samla alla nordbor i Petersburg under samma paraply. Ändå är Putin knappast farlig för säkerheten i Norden, medan han kan bli farlig om Finland går in i NATO. Han kan Finland, han känner Finland och lärde sig mycket om Finland under sina år som viceguvernör i Petersburg och har haft mycket med Finland att göra, och Finland har mycket god status i Ryssland. Den enda reella faran för Finland från Ryssland vore om det kom någon värre och ersatte Putin. Ännu en intressant avslutning på Bokmässan presenterades genom efterspelet på Valand, då en Bellmansafton genomfördes med den utomordentligt kunniga Jennie Nell som anförare i belysningen av

219

kopplingen mellan Bellman och Jean Jacques Rousseau. Denne var nämligen mycket musikalisk och skrev även operor, vilka gick runt i Europa och även kom till Sverige, varvid Bellman, som det musikaliska geni han var, tog fasta på flera melodier ur operan Spåmannen med några Fredmans epistlar som resultat.

Bellmanssällskapet PB:s sångkör deltog och berikade tillställningen, liksom även trubaduren Martin Bagge, vår kanske främste Bellmantolkare idag, med åtföljande sångarsittning efteråt i bästa Bellmansstil.

Katoliken På tal om Robert Graves på Mallorca brukade jag även besöka Graham Greene i Antibes. Han var en betydligt mera knepig och sammansatt personlighet än den mycket öppne Robert Graves, som inte hade några hemligheter. Hos Graham Greene var det störande elementet hans mycket komplicerade katolicism, och det var detta vi brukade komma ihop oss om, då jag aldrig kunde låta bli att provocera och utmana honom för detta.

Visserligen var ju hans tre mest framstående romaner under 40-talet uttalat katolska, ”Makten och härligheten”, ”Slutet på historien” och ”Hjärtpunkten”, och ingen kan förneka deras bestående kvalitet som nästan obligatoriska klassiker, i synnerhet ”Hjärtpunkten”, den kanske mest inträngande och ärliga självmordsstudie som skrivits, men de är alla tre ohjälpligt katolskt tendentiösa, vilket jag hade svårt att förlåta honom, då han för övrigt klart kunde betecknas som en av Englands och hela sin samtids mest mänskliga författare.

Att han hade problem med spriten ibland var dock ett försonande drag, och vi brukade alltid kompensera vår stridbara samvaro med groggar som aldrig tog slut, vilket underlättade debatten. Han skämdes inte för att ha varit periodare, i synnerhet under de outhärdliga åren i Afrika, som var hans livs hårdaste och bästa skola – därav ”Hjärtpunkten”. Samtidigt var han jämte Stefan Zweig en av sin tids mest beresta författare, han var ju under långa tider utrikeskorrespondent och tröttnade aldrig på att kritiskt utforska nya länder och förhållanden i synnerhet i groteska diktaturer. Därav kom ju hans i mitt tycke allra bästa roman, ”Komedianterna” från Haiti, som han skrev när han själv äntligen kunde beteckna sig själv som något mogen.

Våra kritiska samtal om hans katolicism, som jag betecknade som en verklighetsflykt, kunde dock ta allvarliga vändningar ibland men utan att han någonsin förlorade behärskningen eller kände sig sårad.

Därför vågade jag alltid fortsätta. ”Men även du kan ju inte låta bli att vara kritisk mot din egen religion ibland. I hur många romaner uttrycker du inte ditt nästan sarkastiska förakt för alla dessa fromma katoliker som ägnar sig åt sin altartjänst av ren slentrian, som en hjärntvätt de accepterat och genom vanans makt inte längre kan avstå från.” ”Men vad vill du göra? Vill du avskaffa katolicismen? Vad skall vi ha i stället? Hur många framstående tänkare och även ateister har inte kommit fram till att Gud ändå är nödvändig? Både Voltaire och Dostojevskij kom ju fram till, att om Gud inte fanns så skulle han ändå behöva uppfinnas.” ”Så du kan gå med på att han faktiskt skulle kunna vara en uppfinning?” ”Det har jag inte sagt, men han är nödvändig. Världens gång måste ha ett nav för att kunna hålla i gång, och det yttersta navet är Guds existens. Världsordningen och det mänskliga livet kan inte klara sig utan dess existens. Och den katolska kyrkan med Jesus som exempel är ändå det bästa och mest mänskliga försöket till vidmakthållandet av Gud.” ”Så du underkänner både protestantismen, judendomen och islam?”

220

”Det har jag inte sagt, men de kommer inte lika långt i odlandet av det mänskliga. Judendomen stannade i växten och kom av sig från början genom den politiska krisen under Jeremias tid, islam tog till våld från början och har aldrig upphört därmed och behandlar kvinnorna som boskap, och protestantismen i all sin heroiska revolution mot den katolska kyrkans missbruk befläckade även den sig från början genom att ge anledning till mer än hundra år av religionskrig, som var Europas blodigaste någonsin, för att inte tala om alla de inbördeskrig som ingick. Protestantismen hade rätt men spårade ur från början, precis som själva kristendomen.” ”Så du medger att den var urspårad från början?” ”I högsta grad. Den slog över i intolerans. Den skulle aldrig ha exkommunicerat Origenes som kättare.

Den skulle aldrig ha blivit statsreligion. Den skulle aldrig ha blivit politisk och gjort anspråk på ofelbarhet. Dante har rätt som placerar nästan alla sina påvar i helvetet.” ”Men om katolicismen är så anfrätt av missbruk från början, den är ju som gjord för främjandet av pedofili, borde man då inte förkasta den och åtminstone ta avstånd från den?” ”Vill du då offra den? Vill du då försaka all dess litteratur och alla dess tempel och katedraler med deras oöverträffbara konstskatter åt förgängelsen och utan att ersätta dess traditioner med någonting?

Vad vill du ha i stället? Finns det någonting bättre? Vill du som somliga moderna tänkare, som till exempel äventyraren Aleister Crowley, ersätta Gud med Satan? Kan ett sådant alternativ vara bättre?”

Han hade mig där. Naturligtvis kunde jag inte gå så långt.

Han fortsatte: ”Det enda goda och attraktiva med sådana moderna radikala läror, som teosofin, satanismen, alla frikyrkorna och den nyuppvaknande gamla hedendomen är att de medför nyhetens behag, de är spännande, de lockar ungdomen, de inbjuder till intressanta experiment, som Aldous Huxley med sitt experimenterande med droger och LSD, de lockar till nya upptäckter, men så blir de nya lärorna etablerade och lika korrupta i sina förstelnade organisationer som alla andra gamla kyrkor, och då kommer man ändå fram till att de gamla och helst de äldsta och mest ursprungliga lärorna var bäst. Jag håller med om allt vad du säger om katolicismen och dess avarter och svagheter, men jag håller den ändå som det mest mänskliga alternativet bland andliga möjligheter.”

Och med var sin grogg var vi fullkomligt överens om att vi aldrig kunde enas.

Emigranten Han gjorde ett ganska anspråkslöst intryck, då han inte alls hade något imponerande yttre: han var varken snygg och trevlig som Anton Tjechov, respektingivande intelligent som Dostojevskij, dominerande överlägsen som Leo Tolstoj eller förnämt fin som Ivan Turgenjev utan egentligen ganska alldaglig i sitt städade enkla yttre med ett alltid välansat skägg, medan endast ögonens alltid då och då uppflammande intensitet påvisade något av hans oerhörda intellekt.

Jag träffade honom aldrig i Ryssland så länge han var kvar där, då han faktiskt aldrig väckte min uppmärksamhet, förrän hans rykte började spridas över Europa genom att hans romansviter blev mer och mer översatta. Sedan hörde han till den ledande eliten av de högt utbildade och framstående ryska emigranter som mer eller mindre tvingades lämna Ryssland efter revolutionen med hot om att annars, som så många andra, bli avrättade, eller råka ännu värre ut, som till exempel Osip Mandelstam.

221

Det är möjligt att han själv faktiskt hade kunnat råka ut för livsfara om han stannat kvar, då han ändå hade extremt mycket politiska kontakter, var verksam politiskt och framför allt var så mystiskt djupt rotad i hela det ryska väsendet, något som bolsjevikerna var livrädda för och absolut inte kunde tolerera.

De införde ju ateismen som obligatorisk dogm för hela Ryssland och förbjöd varje tendens till mystisk eller andlig strävan som något samhällsfarligt och mentalsjukt, som måste utrotas.

De som stannade kvar gick och gömde sig och begränsade sig till sina specialområden, som Alexander Gretjaninov med sin specialinriktade musik och Alexander Glazunov, som flydde undan de sociala hoten ner i vodkaflaskan och gömde sig bakom sin orkester, som han ändå hade etablerat sig med.

Rachmaninov hade också kunnat stanna kvar, och han försökte verkligen, men han fann det omöjligt att samarbeta med bolsjevikerna och flydde med de andra emigranterna till Paris och Amerika över Finland och Göteborg, där min gamle vän Svante Grauers med sitt centrala antikvariat utgjorde ett nyckelhål till frihet och fristad för bland annat sin egen hustru, en rysk prinsessa, Rachmaninov och andra ryska emigranter.

De flesta stannade dock i Paris, där de utgjorde en betydande koloni med medlemmar ur tsarfamiljen som ledande profiler. Det var där jag träffade honom, men i motsats till de flesta andra melankoliska emigranterna där var han inte alls nedgången och försjunken i flaskan utan fortsatte arbeta envist och outtröttligt med sina alltid omfattande och ytterst ambitiösa litterära projekt. En gång hade jag turen att få träffa honom tillsammans med Stefan Zweig, varvid de livligt diskuterade Dostojevskij och Tolstoj.

Dimitrij hade ju träffat dem båda, han kände dem och förstod dem, och kunde därför skriva den bästa biografi som skrivits om dem tillsammans. Det var en dubbelbiografi där han genomgående jämförde dem med varandra helt sakligt med den tendensen att Dostojevskij hade ganska klara företräden när det gällde kvaliteter. Dimitrij var en nästan lika god genomskådande psykolog som hans båda föregångare och omfattade därtill även Dostojevskijs speciella sinne för mystik, vilket Tolstoj saknade, varför han kunde förstå Dostojevskij bättre än vad Tolstoj kunde göra.

Fastän han arbetade så hårt och därmed förträngde sin bottenlösa saknad av sitt hemland i outsäglig sorg över dess öde var han dock, som alla ryska emigranter från den tiden, märkt och brännmärkt av den oersättliga förlusten. När de förlorade sitt Ryssland berövades många av dem sin själ genom bolsjevikernas politiska våldtäkt, och många av dem gick under och kunde inte överleva detta.

Detta märktes tydligast hos honom när vi talade om Dimitrij Majakovskij. Han var ju en galjonsfigur för det nya Ryssland, och den landsflyktige Dimitrij kunde inte förstå hans omåttliga popularitet. ”Mannen är ju helt absurd och omöjlig att ta på allvar, en skrävlande buse som skryter med den fulaste poesi som någonsin skrivits i Ryssland, han lovprisar brutaliteten och vulgariteten och höjer alla bolsjevismens vidrigaste karaktärsdrag till skyarna, dess råhet, dess grymhet, dess omänsklighet, dess hänsynslösa och vettlösa övermod och dess kulturmarxistiska civilisationsfientliga anarkism och destruktivitet. Jag ser ingenting gott eller konstruktivt alls i denna barbar till poet. Och honom höjer denna nya Sovjetunion till skyarna, medan de driver oss uppbyggliga andar ut ur landet och låtsas som om vi aldrig hade existerat. De våldtar och mördar själva grundstenen i den mänskliga civilisationen, nämligen individualismen, som om denna till varje pris måste utrotas ur människornas medvetanden.

När Leon Trotskij kom i onåd och småningom uteslöts från det sovjetiska samhället utplånades hans bild från alla fotografier. Han begravdes levande av den etablerade historieförfalskningen. Ändå var det han som hade gjort den ryska revolutionen över huvud taget möjlig, genom att ta rätt initiativ i rätt ögonblick.

Visserligen är detta en trend över hela världen, men Ryssland har tagit ledningen i denna barbarisering och förråelse av all kultur och intellektualism och vill med våld genomföra denna

222

kulturvåldtäkt i hela världen. De vet inte vad de gör. Det verkar närmast som om det inte fanns något hopp mer för världen. Bildkonsten är helt förstörd av modernism som ersätter konstens figurativa mening med förvriden modernism i abstrakt sjuklighet, och riktiga kompositörer som Rachmaninov och Sibelius har slutat komponera då den klassiska musiken inte längre har någon talan i en värld av oväsen som dränks av skval och vulgär schlagermusik och atonal musik som påyrkad forcerad ersättning för den tonala musiken, som om atonal musik någonsin kunde bli musik, medan en sådan envis klassiker som Richard Strauss blir förvisad och isolerad för gott i kulturkarantän för att han samarbetar med Stefan Zweig. Allt detta är följden av världshistoriens största misstag det stora världskriget, som gav bolsjevikerna i Ryssland möjlighet att lägga beslag på och våldta världens största och bästa rike i akt och mening att göra samma sak med hela världen.

Men döm mig rätt. Jag hatar inte Ryssland. Tvärtom. Ingen kan älska Ryssland mer än jag och mina bröder och systrar i förskingringen. Men jag anser att Ryssland har blivit våldtaget och beslagtaget av främlingar och omänskliga förtryckare. Jag var den första som avslöjade och kritiserade tsardömet, de var inte Guds bästa barn de heller och så långt ifrån en idealisk regim man kan komma, men jämfört med dagens terrorregim i Sovjetunionen framstår tsarerna, och särskilt de fem sista inklusive Katarina den Stora, som rena änglar och den kommunistiska diktaturen som uteslutande omänskligt vidriga banditer och folkmördare. Naturligtvis gråter vi alla blod över Rysslands öde.” ”Är det därför ni har tagit parti för Hitler?”

Det var detta som var kruxet med Dimitrij och därför som han förlorat något av sin nimbus och fallit i onåd inför världens intelligentsia. Han såg nazismen och Hitler som den enda möjligheten för mänskligheten att få bukt med den sovjetiska kommunismens banditvälde och terrordiktatur. ”Jag har inte tagit parti för Hitler. Jag har alltid varit politiskt aktiv men bara religiöst och mystiskt.” ”Förklara vad ni menar. Många menar att just detta är kruxet med ert författarskap, att ni ständigt svävar ut i det mystiska och flummiga och därför blir svårbegriplig och omöjlig att få något grepp om, då det inte blir något konkret kvar när era böckers realistiska innehåll fullständigt körs över och dränks i syndafloder av spekulerande mysticism.” ”Men det är just genom mysticismen jag liksom Dostojevskij alltid kunnat vara på det klara med vad som verkligen händer i världsordningen och fått rätt i våra slutsatser. Jag tror inte på någon diktator eller diktatur, jag anser att de alla är dömda att misslyckas, men de flesta av dem hade ändå ursprungligen ett gott initiativ att komma med och lyckades därför erövra makten. Men makten korrumperar alltid, den är till sitt innersta väsen självdestruktiv, när den får tillgång till pengar och etablerad möjlighet till obegränsat godtycke förgås den genom cancern av dess naturligt inneboende och ofrånkomliga övermod.

Makt måste leda till övermod, och övermod blir alltid sin egen dödgrävare. Det är som en naturlag. Jag trodde på Mussolini och hyllade hans initiativ, så länge han ännu inte nådde den absoluta makten i sitt land, han gjorde faktiskt mycket gott för Italien och hyllades av de flesta över hela Europa, men när han fick absolut makt blev han besutten i sin självgodhet och etablerade materialistiska säkerhet och gick förlorad. Jag hoppades då på Hitler i stället, han kom senare och hade mycket värre problem än Italien att brottas med efter världskrigets katastrof och den ekonomiska undergången och gränslösa misären, och han lyckades faktiskt avhjälpa alla dessa problem, och han var till och med villig att ta på sig den största uppgiften och problemet av alla, nämligen att åtgärda det ryska missförhållandet och hotet mot världen genom den kommunistiska diktaturen. Han ville aldrig krig, medan han samtidigt hela tiden visste att det var oundvikligt, om han skulle klara av bolsjevismen. Han tog på sig plikten till detta korståg och måste misslyckas och gå under med hela Tyskland i det tappra försöket. Det stod skrivet i självklar eldskrift i

223

ödet och stjärnorna. Jag övergav honom när han startade det nya världskriget, fram till dess hade jag stött den nationalsocialistiska ideologin och dess faktiska heroiska reformer och framsteg, men ingen vettig människa kan någonsin understödja våld i någon form. Där gick också gränsen för Dostojevskij. Han ansåg benägenheten till våld vara inseglet på människans bestående och obotliga dumhet och hopplöshet som självdestruktivt monster.”

Så ungefär talade han till mig när vi träffades i Paris efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen sommaren 1941, då han blivit ombedd av nazisterna att göra ett radioframträdande om sin syn på saken.

Det gjorde han aldrig, varpå nazisterna med sin högt utvecklade propagandaapparat fuskade ihop ett radioprogram i hans namn, men de flesta förstod genast att det inte var Dimitrij Meresjkovskij som talade.

Hans stora insats i litteraturen var hans första trilogi ”Krist och Antikrist”, där den första delen handlade om Julianus Avfällingen, den andra delen om Leonardo da Vinci och den tredje delen, ”Antikrist”, om tsarväldet och Peter den Store. Den anser jag fortfarande vara det bästa och mest realistiska han har skrivit, en svidande uppgörelse med tsardömet och ett förintande avslöjande av tsar Peters monstruöst grymma personlighet. Sedan skrev han det verk som hyllats mest internationellt, hans stora jämförande dubbelbiografi över Dostojevskij och Tolstoj, som varmt beundrades av Stefan Zweig.

Den andra trilogin ”Vilddjurets rike” var en fortsatt uppgörelse med den ryska regimen och behandlade mordet på tsar Pavel I, Alexander I and dekabristerna. Den tredje trilogin var mera specialinriktat mystisk och handlade om antiken, Tutankhamon, Ekhnaton, ”Gudarnas födelse” och Messias och sådant och nådde väl aldrig någon riktig förståelse. Han nominerades nio gånger till

224

nobelpriset i litteratur, men det var hans mera lättillgängliga och jordnära bästa vän och kollega Ivan Bunin som fick det 1933.

Men under sin glans dagar betraktades han som Dostojevskijs och Tolstojs direkta efterföljare och arvtagare, och det fanns väl ingen annan som kunde tänkas komma i fråga om en sådan kvalitet, förrän Pasternak kom ut med ”Doktor Zjivago” långt senare – även Pasternak hade som barn lärt känna Tolstoj.

Därtill var Meresjkovskij gift med Rysslands kanske mest litterärt berömda dam, Zinaida Gippius, som visserligen bedrog honom, liksom även Victor Hugos fru gjorde med sin berömde make – det sägs att de bästa äkta männen är de som blir bedragna av sina fruar – men deras äktenskap höll hela vägen, de förblev gifta i 50 år, och han dog 75 år gammal i december 1941 i Paris på sin post skrivande vid sitt skrivbord. De sista ord han skrev är det på sin plats att citera i detta sammanhang: ”Jag är en mask, inte en människa, förtalad och föraktad av människor (Ps. 21:7). Men larven begraver och spinner in sig i en puppa bara för att sedan bryta sig ut som en skinande vit och solskenslysande, återuppstånden fjäril.” (fri översättning)

Övervintraren ”Varför har ni sökt upp mig?” ”Det kanske kan intressera er att veta att jag kände både Himmler och hans massör och amiral Canaris.” ”Det är inget svar på min fråga.” ”Jag vill försöka förstå er och liknande ledande mäns ställning, varför ni aldrig övergav det Tredje Riket och dess ideologi. Ni var ju långt ifrån ensam – i Norge höll den gamle nobelpristagaren i litteratur Knut Hamsun envist fast den nationalsocialistiska ideologin, liksom även den ledande geografen i Sverige Sven Hedin, som var ledamot av den Svenska Akademin.” ”Det är inte mig ni då vill försöka förstå utan historien.” ”Så kan man kanske uttrycka det.” ”Min vän, jag förstår den inte själv. Den är i själva verket mitt största problem. Jag grubblar över det dagligen och kan inte förlika mig med dess irrationella absurditet och orättvisa. Det gläder mig att ni i alla fall vill försöka se problemet sakligt och döma mig opartiskt ur mera historiskt perspektiv än personligt.

Alla andra fördömer mig i princip i hela den kulturella västvärlden. Jag är för alltid stämplad som en gammal oförbätterlig nazist.” ”Är det en orättvis stämpel?” ”Nej, rent sakligt är den korrekt. Jag gick självmant med i partiet precis som Herbert von Karajan och det på ett tidigt stadium med ungefär samma motiv som hans – det var nödvändigt för karriären, och vi såg bara det positiva med nationalsocialismen, det faktum att Hitler ville och lyckades rädda Tyskland.

Det gick bra så länge det gick bra, och när han tillgrep fel metoder i och med inledandet av det andra världskriget var det för sent för oss att träda tillbaka.

Andra som stannade kvar var aldrig ens nazister, som Richard Strauss och Wilhelm Furtwängler, och fick ändå sina liv delvis förstörda efter kriget för sin trohets skull. Och var då alla de som flydde och övergav Tyskland och dess öde verkligen så mycket bättre? Jag har full förståelse för alla dem som tvingades till det, Einstein till exempel, han var ju faktiskt jude och det uttalat fastän han varit helt sekulariserad från början, men Thomas Mann och hans familj var inte judar, han hade till och med gjort sig skyldig till nationalistiskt skriftställeri efter det första världskriget, och många andra som lämnade

225

Tyskland under de tolv Ragnaröksåren gjorde det för karriärens skull för att i Amerika tjäna mera pengar än vad de någonsin kunde göra i Tyskland.” ”Håller ni då Stefan Zweig för en fanflykting?” ”Intressant att ni tar upp det fallet. Han var ett särfall, men medge att han var feg som gav upp. Det hade han inte behövt göra. Hade han uthärdat 1942, som var krigets höjdpunkt och vändpunkt och det svåraste krisåret, hade han innan årets slut kunnat förstå att de allierade måste segra, och han hade efter kriget som en av motståndsmännen kunnat skörda dubbelt större framgångar och ära än vad han redan gjort internationellt. Min uppfattning är att han begick självmord för att han upplevde sig själv vara slut som författare. Många författare har inte kunnat acceptera att deras musa tystnat och att de tappat lusten och inspirationen till att skriva mera. Se på Hemingway, som det kanske mest typiska exemplet, men det finns talrika andra.

Naturligtvis redovisade Stefan Zweig berättigade och rationella skäl för att lämna in, men ett självmord kan aldrig ursäktas eller försvaras. Ett självmord är lika mycket ett mord som ett vanligt mord, det är ett brott mot livet, det är en ansvarsflykt, alla som lever delar samma ansvar för allt levande som finns, och att överge det är ett brott mot naturen. Jag medger att min ståndpunkt är kontroversiell, och man kommer att diskutera frågan så länge mänskligheten finns då det alltid kommer att finnas självmördare med lika olika motiv som individerna är olika, men jag kan i princip aldrig försvara det under några som helst omständigheter.” ”Var det av samma principfasthet ni höll fast vid ert medlemskap i det nationalsocialistiska partiet och aldrig gav avkall på er trohet därtill?” ”Mitt stora misstag var att acceptera den där professuren. Det skulle jag aldrig ha gjort. Att jag anslöt mig till partiet hade med den karriären att göra. Hade jag aldrig gjort det hade jag aldrig fått den professuren. Tiderna var sådana. Herbert von Karajan hade heller aldrig blivit den världsdirigent han blev om han inte hoppat på partitåget från början. Det etablerade honom, och då alla musiker är omistliga kunde ingenting hindra hans karriär därefter. Min professur blev ju inte så långvarig, och ni ställer er väl lika frågande som alla andra till att jag ändå förblev partiet trogen. Det var inte så mycket trohet som konsekvens. Jag beslöt att ta konsekvenserna av mitt handlingssätt. Jag hade tagit parti för Tysklands sak mot världen, och jag ansåg inte att jag kunde svika mig själv med att gå tillbaka på det ställningstagandet.

Ja, jag förblev partiet trogen, därför att det var det partiet som ledde Tyskland, och jag ville inte svika Tyskland. Världen hade svikit Tyskland genom den förnedrande Versaillesfreden, som förödmjukade Tyskland till att gå på knäna i fjorton år; om det första världskriget var det sista hederliga gentlemannakriget, som många fransmän och engelsmän menar, så var det Versaillesfreden som för alltid berövade allt vad krig heter all heder. Före det kriget var det brukligt att en segrare räckte en besegrad broder en hand och hjälpte upp honom, men efter det kriget gjorde Frankrike och England under Lloyd George allt för att till varje pris sparka ner den svårt invalidiserade och knäckta förloraren i diket och tvinga honom att stanna där. Naturligtvis måste detta resultera i någon sorts invändning och reaktion från den besegrades sida.” ”Men var det verkligen nödvändigt för Hitler att mera ösa sin vrede över judarna än över fransmännen och engelsmännen?” ”Naturligtvis inte. Det var hans svaga punkt. Han var ingen diplomat. Hade han haft det ringaste diplomatiskt-politiska vett hade han aldrig angripit Polen men försökt åstadkomma kompromisser. Visst var det riktigt att polackerna förföljde de tyskar som levde inom deras gränser, men det fanns ju ändå ett Nationernas Förbund, missförhållanden hade kunnat behandlas internationellt, det fanns trots allt kloka

226

och konstruktiva diplomater att tillgå i världen, men Hitler var för passionerad och otålig och trodde att han kunde gå bröstgänges tillväga hur långt som helst bara för att han till en början inte mötte något motstånd. Men när han angrep Polen hade han inte längre det tyska folket med sig, för de mindes det förra världskriget och de prövningar de redan en gång tvingats gå igenom mot sin vilja.” ”Men hur kunde ni hålla fast vid nationalsocialismen efter att den besegrats och avslöjats med hela sin bestialiska grymhet?” ”Hitler begick många misstag, under hela kriget begick han nästan bara taktiska misstag, hela kriget var ett enda stort taktiskt misstag, men han såg alltid Sovjetbolsjevismen som sin huvudfiende, han såg det som sitt öde att det var den han måste ta upp kampen med, han såg vad de gjorde med Ryssland efter revolutionen 1917 när alla bättre människor rensades ut så bestialiskt som möjligt, där hade minsann alla intellektuella skäl att överge Ryssland som våldtagits av monstruösa barbarer, och vi vet inte hur det hade gått om han inte angripit Polen. Det är mycket möjligt att Stalin ändå vällt in över Europa med sin terrordiktatur och att Tyskland då haft ett sämre försvarsutgångsläge. Det får vi aldrig veta.

Och hade då Stalin rätt att beslagta halva Europa och halva Tyskland? Hade de rätt att upprätta en järnridå genom hela kontinenten som avskärmade alla östeuropeiska folk från den värld som ändå förblev demokratisk och fri? Hade ryssarna rätt att bygga en mur genom hela Berlin och hindra berlinare från att träffa och umgås med varandra? Hade de rätt att mura in halva Europa och Tyskland?” ”Man måste se det mot den tiden. Det var terrorbalansens tid. Amerika hade använt kärnvapen i krig och utmanade kommunismen lika hårt som nazismen gjort. Hade inte Östblocket rätt att vidta åtgärder till självförsvar?” ”Ja, där låg det ondaste onda. När Amerika använt kärnvapen mot Japan helt i onödan konstaterade Einstein att Amerika gjort sig till en fortsättning till Nazi-Tyskland. Oppenheimer och många andra vetenskapsmän behäftade med sunt förnuft motsatte sig att kärnvapen användes i krig, det var aldrig meningen, i synnerhet inte efter att Tyskland redan besegrats i maj, och då Japan i princip redan var besegrat och lika sönderbombat som Tyskland, men ändå genomdrev militärledningen och president Truman bombningen av Hiroshima OCH Nagasaki, vilket fick Amerika att spåra ur precis när det ändå hade möjlighet att vända sin seger till en seger för hela världen genom humanitet och fredsverksamhet. I stället gjorde de tvärtom.

Man kan skylla det på att kommunismen faktiskt utgjorde ett världshot, Stalin hade på sitt program att genomföra en bolsjevikisk världsrevolution som skulle etablera proletariatets diktatur överallt, men alla dessa politiker som led av relevant kommunistskräck såg inte hur absurd och sårbar kommunismen var. De såg inte att det var, för att tala med moderna termer, en papperstiger som inte kunde hålla i längden. Politiker begår alltid det misstaget. De har ingen distans till sig själva, de tar politiken på allvar, de låter sig skenas iväg med den, de ser inte att allt bara är vansinne och i bästa fall bara fåfänga, de har inte vettet att hoppa av i tid och ta sitt förnuft till fånga. De flesta politiker som alltid förblir politiker och avgår orubbade i etablerad ställning går vanligen under i andlig utarmning, de har inte sina själar kvar, de har offrat sitt förnuft på fåfängans altare, och allt som återstår för dem är senilitet och andligt mörker.

I jämförelse då med sådana som slutade som patetiska mänskliga vrak av andlig bankrutt och själsmörker, som både Stalin och Eisenhower och många andra, framstår ändå Hitler och hans anhang som något av martyrer. Han hade inte helt fel. Han fick tyvärr rätt i att bolsjevismen inte var något annat än en omänsklig monsterterror. Hans stora fel var att skära alla judar över en kam och att starta det andra världskriget, det kan ingen någonsin försvara honom för, då det kostade halva Europas ödeläggelse med fyra gånger fler offer än under det första världskriget, men vi som stödde honom och förblev honom

227

trogna, som Herbert von Karajan, den norska nobelpristagare du nämnde, Knut Hamsun, och Sveriges store Asienresenär Sven Hedin, kanske också den store svenske regissören Ingmar Bergman bland många andra, kan aldrig hållas medansvariga för hans brott och misstag. Ingen av oss deltog ändå i kriget, och vem som helst kan satsa på fel häst. Det är inte mer än mänskligt. Den felaktiga häst som jag satsade på och som drog ner mig i den universella nationalsocialistiska tragedin var karriären. Jag skulle aldrig ha åtrått den där professuren, men det misstaget lärde mig åtminstone den läxan som filosof att över huvud taget allt karriärtänkande bara är förkastlig dårskap.”

Han levde ett ganska undanskymt liv under det ständiga trycket av att vara allmänt stämplad och betraktad som en gammal oförbätterlig nazist. När han dog 86 år gammal 1976 lämnade han hundra volymer opublicerade skrifter efter sig – han slutade i alla fall aldrig att arbeta.

Hur gick det för emigranterna?

När Tsarryssland gick under genom den ryska revolutionen var detta en mycket värre katastrof för många fler människor än vad till exempel upplösningen av det tyska och österrikiska kejsardömet var, då den ryska revolutionen slog hårdast mot den ryska kulturen och hela den intellektuella del av befolkningen som hade någon utbildning. I Österrike och Tyskland blev inte dessa förföljda utan kunde tvärtom känna sig friare och arbeta mera kreativt än tidigare, medan i Ryssland många tvingades välja mellan exil och undergång. Många kunde inte välja exil utan bragtes till undergång.

Typexemplet är Osip Mandelstam. Han var polsk jude född i Warszawa 1891, som då tillhörde Ryssland, och utbildade sig i Tyskland för att sedan flytta till Moskva. Förföljelserna mot honom inleddes 1933 efter att han läst upp en dikt om Stalin. Fastän han senare publicerade flera dikter till Stalins lov, pris och ära anklagades han för kontrarevolutionära stämplingar och skickades till Sibirien, där han dog i ett fångläger nära Vladivostok av svält och hunger 47 år gammal. Hans sista budskap därifrån var ett brev till sin hustru där han bad henne skicka honom varma kläder. När hon skickade honom varma kläder kom de aldrig fram. Det var han som kom med det berömda citatet: ”Bara i Ryssland värderas poesin så högt att folk blir mördade för den. Finns det någon annanstans i världen där det är så vanligt att folk blir mördade för sin poesi?”

Det är nästan bara tack vare hans hustru Nadjesjda som hans poesi har överlevt. När han skickades till Sibirien lärde hon sig allt han skrivit utantill för säkerhets skull, då hotet var överhängande att allt han skrivit och publicerat skulle förstöras och utplånas.

228

Han hade en tid ihop det med Anna Akhmatova, som var två år äldre och av aristokratisk härkomst.

När oktoberrevolutionen bröt ut hade hon kunnat följa många av sina vänners och kollegers exempel att fly utomlands men valde att stanna kvar. Hennes första man Nikolaj Gumilev blev skjuten av Trotskijs rödgardister för påstådd monarkistisk sammansvärjning. Maxim Gorkij försökte utverka nåd för honom och andra, de var 61 i den rullan, och Lenin benådade dem faktiskt, men då hade de redan blivit skjutna.

1925 förbjöds hennes poesi, och fram till 1939 hankade hon sig fram med svårighet på översättningar, kritik och essayer medan hon officiellt var förklarad död. När efter mordet på Kirov 1934 Stalinrättegångarna inleddes vidtog en massflykt av intellektuella från Ryssland, och Anna berättade, att varje gång hon följde någon god vän till tåget som skulle emigrera, mötte hon hundratals andra vänner som skulle med samma tåg ut ur landet. Hon var stämplad som en säkerhetsrisk och var buggad i sitt hem, vilket inte kom fram förrän 1990. Hennes son dömdes till tio år i Sibirien, men hon överlevde och klarade sig genom hela denna 25-åriga Stalinvinter med ett nödrop under ständig förföljelse, hon beskrevs bland annat officiellt som ”till hälften hora, till hälften nunna”, och det var inte förrän under Chrusjtjovs tid hon började betraktas som en människa och litterärt tas till nåder igen. Hon blev 76 år gammal.

Två av hennes poetkolleger, Vladimir Majakovskij och Sergej Jesenin, begick båda självmord, den senare vid bara 30 år 1925. Han var en äventyrare och vildbasare som gifte sig med Isadora Duncan och

229

följde med henne till Amerika, som han lärde sig hata: ”Amerika är en stinkhög där inte bara konsten mördas utan med den alla mänsklighetens högsta strävanden.” Tillbaka i Ryssland utsattes han för ständiga trakasserier av myndigheterna men gifte sig 1925 med Leo Tolstojs sondotter Sofia Andrejevna Tolstoja. Sin sista dikt skrev han på ett hotellrum i Petersburg i december med sitt eget blod, då det inte fanns bläck i hotellet. Sedan hängde han sig. Även Vladimir Majakovskij var väl berest i västvärlden men var från början en helhjärtad bolsjevik fastän hans familj var adlig. Inom den nya regimen beskrev han en kometkarriär som Sovjetunionens högst uppburna poet men kom slutligen i onåd hos Stalin (som alla andra) och sköt sig 37-årig 1930.

En annan som begick självmord var Marina Tsvjetajeva, den kanske mest begåvade i detta sällskap, dotter till en konstprofessor och konsertpianist, och hon tyckte inte om revolutionen och slöt sig till emigranterna. Hon bodde med sin familj i Berlin och Prag innan de flyttade till Paris 1925, där hon bodde till 1939. Fascismen väckte hennes fasa, och vid krigsutbrottet fann hon Europa till och med mera hotfullt än vad Sovjetunionen varit för henne. Därför flyttade hon tillbaka till Moskva 1939 och fann sig ha hoppat från stekpannan in i elden. Alla dörrar där var stängda för henne liksom för alla återvändande emigranter, och hennes man och son arresterades för spioneri. I augusti 1941 hängde hon sig med förklaringen i ett brev till sin son, att det var ett mindre ont än att fortsätta leva.

Av alla dessa som stannade kvar eller återvände var det alltså bara Anna Akhamatova som klarade sig och det med ett nödrop, samt Boris Pasternak, som aldrig själv kunde förstå varför stalinismen lämnade honom i fred. Dock gick han ständigt för säkerhets skull med ett piller cyankalium i fickan, om han skulle nödgas ge sig av med kort varsel. När han förärades nobelpriset förbjöds han av partiet att mottaga det, och Chrusjtjov medgav själv att han hade kunnat hjälpa Pasternak men gjorde det inte.

Alexander Solsjenitsyn väckte sensation med sin korta roman ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” under 50-talets töväder efter Stalin om en vardag i ett sibiriskt fångläger baserat på egna upplevelser men måste även han fortsättningsvis skriva och publicera underjordiskt, och efter sin skildring av Gulag-arkipelagen, ett monumentalt dokumentärt verk i fem delar, utvisades han från Sovjetunionen 1974 för att dock återvända efter dess fall 1994.

Hur var det då med komponisterna? Även bland dem stannade somliga kvar medan andra gick i exil antingen för alltid eller för att återvända senare. Liksom Stravinskij gjorde Prokofiev succé utomlands, han lämnade Ryssland vid revolutionen med Sovjetunionens kulturministers välsignelse och gjorde väl ifrån sig främst i Paris, men depressionen medförde komplikationer, han fick det svårt att klara sig som kompositör under kristiden och började därför söka sig tillbaka till Sovjetunionen och återvände definitivt 1936. Där mötte han så småningom samma svårigheter som Sjostakovitj och Khatjaturian: påhopp från myndigheterna med anklagelser för formalism och annat sådant. Han var gift med en spanjorska, och kollegan Andrés Segovia kunde aldrig förlåta honom att han återvände till Sovjetunionen. Han dog samma dag som Stalin.

Sergej Rachmaninov försökte stanna i Ryssland efter revolutionen och samarbeta med den nya regimen men fann detta i längden omöjligt. Han emigrerade för att aldrig återvända, liksom Jascha Heifetz, Vaslav Nijinskij, Leonid Mjassine, Anna Pavlova, Mikhail Fokin, Dimitrij Meresjkovskij, nio gånger nominerad till nobelpriset, Ivan Bunin, som fick det, och många andra. De klarade sig alla bättre än de som stannade kvar, där poeterna var de som fick det svårast.

En annan av dem var Josef Brodskij, född 1940 av en judisk rabbinfamilj i Leningrad, som började skriva poesi redan vid 18 år men fördömdes 1963 för antisovjetism och dömdes till fem års straffarbete vid Vita Havet. Genom ingripanden från främst Anna Akhamatova och Sjostakovitj fick han komma tillbaka

230

till Leningrad redan efter 15 månader men skickades ut ur landet 1972 och fick aldrig komma tillbaka mera under kommunistregimen. Han fick ett nytt liv i New York och nobelpriset 1987, och efter kommunistregimens fall inbjöds han att komma tillbaka, men han valde att aldrig mer komma tillbaka. På en journalists fråga om han kände sig som ryss eller amerikan svarade han: ”Jag är judisk, en rysk poet, en engelsk essayist – och, naturligtvis, en amerikansk medborgare.” Han dog vid blott 56 år 1996 i New York.

Hur var det då med Maxim Gorkij, egentligen Petjkov? Enligt Solsjenitsyn mördades han av bolsjevikerna 1936 efter att ha suttit två år i husarrest, och en av anklagelserna vid en av Stalinrättegångarna 1938 var just mot NKVD-medlemmar för att ha genomfört mordet på Gorkij. Ändå hade han varit Sovjetunionens mest firade och mest lästa författare, men han hade alltid kämpat för tryckfrihet och pressfrihet, för det nödgades han gå i exil redan under tsaren, som dock benådade honom 1913, så att han kunde återvända till Ryssland. Ändå tillbringade han en andra period i exil i Italien under 20-talet, tills Stalin övertalade honom att komma tillbaka, vilket då var en stor propagandaframgång för bolsjevikerna. Sovjetdiplomaten Igor Gouzenko, som arbetade vid den sovjetiska ambassaden i Ottawa, Canada, och som hoppade av efter kriget 1945 och förde med sig material som avslöjade hela stalinismen och dess internationella spionverksamhet, skrev en omfattande roman 1954 som hette ”En titans fall” och som just i detalj redogjorde för mordet på Gorkij – under ett annat namn i romanen. Han skrev två böcker, den första ”Detta var mitt val” var hans egen historia om sitt avhopp, medan den andra är hans skildring av 30-talet och är mera ingående i kartläggningen av den stalinistiska mentaliteten. Det är ingen högt stående litteratur, han är snarast en litterär amatör, men ämnet är viktigt och intressant. Solsjenitsyn skulle harpa vidare på samma tråd.

Gorkij nominerades fem gånger för nobelpriset och kom därmed som god tvåa efter Meresjkovskij som rysk kandidat, som nominerades nio gånger. Inte heller Leo Tolstoj fick det, fastän det rentav organiserades en folkrörelse för att han skulle få det när det instiftades, han hade ändå skrivit två av världens största romaner, och därmed hamnar han i samma sällskap som Henrik Ibsen, Strindberg, Mark Twain, Émile Zola, Jules Verne, Conan Doyle, Henry James, Thomas Hardy, Joseph Conrad, H.G.Wells, James Hilton, Graham Greene, Robert Graves, Nevil Shute, Stefan Zweig, Karen Blixen bland andra världsförfattare som på samma sätt försummades av Svenska Akademin, som i stället förlänade denna världens högsta litterära belöning åt författare som Pontoppidan, Mommsen, Prudhomme, Echegaray, Eucken, Heyse, Gjellerup, Spitteler, Benavente, Reymont, Saint-John Perse, Seferis, Samuel Agnon bland många andra som bara är akademiskt ihågkomna om ens det, medan dock även sådana som Bob Dylan och Mikhail Sjolochov fick det, vilken från början anklagades för att ha plagierat en annan ukrainsk författares verk, vilka anklagelser upprepades och vidmakthölls av Solsjenitsyn. Emellertid har många undersökningar av saken gjorts men nästan enbart i sovjetisk regi, som samtliga bekräftat Sjolochovs författarskap till romanen. Naturligtvis skrev han ”Stilla flyter Don” i sin helhet, men anklagelsen är att han stal idén från sin kollega. Hans nobeltal när han fick priset 1965 utmärktes främst av lovprisningar av det sovjetiska kommunistpartiet. Han hävdade bland annat däri att han var den första ryss som fått det litterära nobelpriset, som om Ivan Bunin och Pasternak inte alls räknades. Samtidigt dömdes författarna Jurij Daniel och Andrej Sinjavskij till fem respektive sju års straffarbete i Sibirien för antisovjetisk verksamhet genom sin ordbehandling.

Här hamnar vi på ett sidospår, men det är lika bra att klara av den saken samtidigt, eftersom vinterns debatt om Svenska Akademin medfört andra infallsvinklar på Akademiens arbete. Framför allt har det anförts att framstående svenska författare och stilister som Sven Stolpe, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård,

231

Frans G. Bengtsson och även andra betydande svenska litteratörer samman med Strindberg aldrig unnades en fot in i Akademien, medan samtidigt dess val av mottagare för det litterära nobelpriset ej alltid tycks ha motiverats av enbart litterära kvaliteter. Särskilt iögonfallande är då den negativa hållningen till världsförfattare som Tolstoj och Meresjkovskij och valet av en sådan partisk sovjetist som Sjolochov.

Detta för strålkastarljuset vidare till andra märkliga företeelser i den svenska hållningen till Sovjetunionen. När Finland kämpade för att frigöra sig från bolsjevikerna medan Lenin försåg de röda i Finland med vapen för att med våld kunna tillgodogöra sig diktatorisk makt över landet, vädjade Mannerheim och andra förgäves om hjälp från Sverige, som vägrade engagera sig politiskt i frågan i solidaritet med Rysslands socialister, medan det i stället försökte tillskansa sig Åland.

Samma problematik uppstod under Vinterkriget, när Mannerheim återigen förgäves vädjade om hjälp från Sverige, som vägrade engagera sig, medan det inte kunde hindra tusentals frivilliga från att ställa upp. Och så har vi Raoul Wallenberg-affären. Så länge Olof Palme var i politiken vägrade han göra något åt saken. Under baltutlämningens tid efter kriget hävdade utrikesminister Östen Undén, att det vore otillständigt att betrakta Sovjetunionen som något annat än en rättsstat. Det var den officiella socialdemokratiska hållningen i Sverige under hela det kalla kriget. Ända sedan Karl XII:s tid har den svenska hållningen mot Finland dominerats av feghet och svekfullhet, fastän Finland var en organisk del av Sverige i 650 år. Karl XII prisgav Finland åt Ryssland genom strategisk felbedömning i det stora nordiska kriget för 300 år sedan, och sedan dess har slappheten i dess övergivande av Finland fortsatt.

Hur är det då i Ryssland idag? Förföljs fortfarande poeter? Vi vet inte. Däremot förföljs journalister.

Anna Politkovskaja sköts ihjäl med två skott, ett i huvudet, i hissen till sitt hem på Putins födelsedag 2006 av lejda ligister som när de ställdes inför rätta skrattade ut rätten. Avhopparen Alexander Litvinenko förgiftades med polonium i London, ett radioaktivt ämne som bara är farligt om man får det i sig, vilket han fick genom att någon bjöd honom på te. Efteråt konstaterades det att polonium fanns spritt över hela hans hotell och till och med i tvättstugan. Bara att handskas med polonium och komma över det är förknippat med otroliga miljonkostnader. Dessa två är bara två politiska mord, de flesta på journalister, ur högen under Putins tid som ledare i Ryssland. Naturligtvis har Putin konsekvent förnekat allt ansvar i saken, liksom Stalin gjorde det om Wallenberg. Det är ingenting nytt. Så går det till i Ryssland – ingen är ansvarig för den etablerade brottsligheten. Stalin var naturligtvis fullkomligt omedveten om det politiska mordet på hans landsflyktige ärkerival Leon Trotskij i Mexico 1940. Putin har även försökt förbjuda visningen av Adrzjej Wajdas film ”Katyn” om röda arméns massaker på 6000 polska officerare i Katynskogen efter Sovjets delning av Polen med Nazi-Tyskland, och han är själen i kampanjen för en återupprättelse av Stalin. Han har ställt upp för omval till president nu under våren, medan huvudmotståndaren förbjudits kandidera.

Vad är det då som driver de ryska makthavarna till denna ständiga omänskliga förföljelse av fullständigt oskyldiga människor som bara som sitt enda försvarsvapen mot övervåld och övergrepp har pennan och ordet? Det är just det som skrämmer makthavarna. Alexander Pusjkin satte fingret på den sjuka punkten redan i sitt skådespel ”Boris Godunov”. För att nå makten som tsar undanröjer Boris ett barn som är den lagliga tronföljaren, detta gör han allt för att utplåna spåret av, men brottet har noterats och lagrats i minnet hos dem som skriver Rysslands historia, i detta fall munken Pimen, som noggrant dokumenterar vad han vet, väl medveten om att han inte kan göra något åt saken, medan han samtidigt vet, att sanningen är viktigast och övervinner allt. Det är i detta kloster upproret mot Boris Godunov föds.

232

Det är denna sanning som alla maktfullkomliga härskare och diktatorer är livrädda för, ty de vet, att det är den enda fiende de aldrig kan nå och aldrig kan göra något åt, utom att begrava den levande, vilket de krampaktigt alltid försöker, som när nazisterna försökte utplåna alla spår av verksamheten i deras koncentrationsläger, men det lyckas aldrig. Sanningen överlever alltid och kommer alltid fram, och om den undantagsvis skulle lyckas kunna begravas levande till evig tystnad återkommer den ändå som ödet och karma och dess ofrånkomliga konsekvenser. Man skapar alltid sitt eget öde, som man bäddar får man ligga, och gör man det på brottets väg slår brottet alltid tillbaka. Det är det som alla världens skurkar, envåldshärskare, krigsanstiftare och diktatorer aldrig kan lära sig.

Faustgåtan Egentligen är Goethes Faust inte så märkvärdigt, i synnerhet inte när man beaktar att han stal hela dramat från en annan. Han fick ambitionen att skriva dramat som ung när han såg det framföras i en dockteater. Denna dockteaterföreställning gjorde ett sådant intryck på honom att han sedan arbetade på sitt Faustdrama under hela resten av sitt liv.

Goethes berömmelse vilar främst på hans ungdomsroman ”Den unge Werthers lidanden” som han skrev helt ung i tjugoårsåldern som terapi för en olycklig kärleksupplevelse – han kunde inte få den han älskade, som gifte sig med en annan, och därför begår den arme Werther självmord, han skjuter sig; och romanen gjorde ett sådant intryck på hela Europa att den utlöste en självmordsepidemi – unga män klädde ut sig som Werther och sköt sig, och deras antal lär ha varit omkring 2000. Efter det blev Goethe betydligt försiktigare i vad han skrev och lät i stället Schiller ta över scenen, och det är egentligen bara Wertherromanen och Faust som Goethe är känd för idag, medan huvuderkännandet för hans betydande litterära storhet nästan helt vilar på hans lyrik – som poet var han ledare för hela sin poetiska samtid, och poesikonsten har väl aldrig nått högre internationell status än under hans tid.

Pjäsen som Goethe apade, övertog och gjorde om var ”Doktor Faustus” av Christopher Marlowe. Som original är den i vissa avseenden intressantare än Goethes version. Hos Goethe belönas Faust för alla sina brott med paradiset, men hos Marlowe störtas han obevekligt ner i helvetet – det är en metafysisk, ockult och teologisk tragedi. Det är egentligen den enda religiösa produktionen i hela den elisabetanska Shakespeareskolan, och Marlowe fick stipendium av ärkebiskopen i Canterbury för att studera teologi i Cambridge, då han var ett så lysande studentämne, men i Cambridge förfördes han av Sir Walter Raleigh och the school of night och föll för teatern, och så gick det som det gick. ”Doktor Faustus” sätts framför allt i samband med John Dee, drottning Elisabeths astrolog, rådgivare och ockulta orakel, som hon rådfrågade i allt, och som blev något av en förgrundsgestalt för hela det elisabetanska litterära fritänkarkotteriet. Han förföljdes aldrig och levde till en för den tiden mycket hög ålder, och ”Doktor Faustus” är det litterära verk som mest röjer hans inflytande.

Christopher Marlowe är den egentliga skaparen av det elisabetanska dramat främst genom ”Tamburlaine the Great” i två omfattande delar, som även introducerar the theatre of cruelty – vid ett tillfälle förolyckades en medlem av publiken under en föreställning då någon i dramat sköt fel. Andra grymma tragedier i dess efterföljd blev ”Juden på Malta”, där huvudpersonen till slut kokas levande, ”Massakern i Paris” om Bartolomeinatten i Paris där 6000 protestanter mördades, och ”Edvard II”, hans mest lysande pjäs, där den kungliga huvudpersonen mördas genom att penetreras bakvägen med en glödgad eldgaffel – så gick det även till i verkligheten.

233

Marlowe tjänstgjorde även som hemlig agent vid Sir Francis Walsinghams underrättelsetjänst, därför var han väl informerad om hugenotternas läge i Paris – pjäsen bär autentisk prägel. Som politisk agent skaffade han sig även fiender, och i maj 1593 angavs han inför drottningens högsta råd för ateism, homosexualitet och allt det värsta man kunde anges för på den tiden, en angivelse som måste medföra hängning, som hans vän och skolkamrat John Penry råkade ut för i samma månad för sin predikan mot biskoparnas övervåld. Om Marlowe ville klara sig måste han försvinna, varför han troligen gjorde just det under sken av ett krogbråk utan vittnen, varvid han officiellt förklarades död, medan alla omständigheter kring detta dödsfall omgavs av en ogenomtränglig skumhet av mystik. Puritanerna, som sedermera blev den elisabetanska teaterns undergång, jublade dock skadeglatt över att han fått sina gärningar lön – de köpte utan vidare konceptet, så de fienderna slapp han.

Utom Sir Walter Raleigh hade han även andra vänner så högt man kunde komma på den tiden i drottningens omedelbara närhet, till exempel Walsinghams, och underrättelsetjänsten övertogs sedan av bröderna Bacon.

Detta ger en liten skiss av förgrunden till Shakespearemysteriet. William Shakespeare själv hade ingen utbildning, de autentiska dokument som bevisar hans verksamhet som affärsman är uteslutande intetsägande affärsdokument, som ensidigt vittnar om att hans enda intresse var pengar – han dog som en av Englands förmögnaste män, och en del av förmögenheten hade han gjort på att hamstra malt under nödtider när det var förbjudet att undanhålla denna bristvara – han skaffade sig hemligen lokalt monopol på det. Samtliga i hans familj var analfabeter, och han efterlämnade inte en enda bok.

Earlen av Oxford hörde till en tidigare generation, var kusin med Francis Bacon och en av drottning Elisabeths favoriter, skrev egna pjäser och hade ett eget teatersällskap och är definitivt en av förgrundsgestalterna till det elisabetanska dramat. Hans svärson var den sjätte earlen av Derby, William Stanley, som också skrev pjäser och hade ett eget teatersällskap och som många högt stående akademiska auktoriteter, främst i Frankrike, menar att måste ha varit den verklige Shakespearediktaren. Han var katolik och kan ha varit Marlowes beskyddare då hans bror, lord Strange, alias Ferdinando Stanley, producerat Marlowes pjäser men blev giftmördad 1594. Troligen framfördes ”En midsommarnattsdröm” första gången vid William Stanleys bröllop 1595 med earlen av Oxfords dotter. Omedelbart efter William Stanleys död 81 år gammal 1642 stängde puritanerna alla teatrar i England.

Pusslet är stort, och dessa var bara några pusselbitar. De flesta har Fritänkaren presenterat redan tidigare ett antal gånger, men det finns alltid nya läsare.

Är litteraturen död?

Man frågar sig oroligt när man studerar symptomen. Svenska Akademin omkommer genom inre gräl. Den ena ledamoten efter den andra lämnar sitt uppdrag i protest mot andra ledamöters initiativ, där me too-rörelsens avslöjanden även uppdagat oegentligheter inom Akademiens verksamheter utanför den litterära, medan ansvariga ledamöter ändå vågat sitta kvar i hopp om att varbölden skulle gå ner medan den i stället exploderade, och nu har vi världens främsta litterära akademi efter den franska, där dock det svenska Nobelpriset som världens högsta litterära utmärkelse får till och med dess franska förebild att blekna i jämförelse, imploderat med avgångar bortom allt hopp om rehabilitering inom en snar framtid, som reducerat Akademien till ej längre någon beslutsmässig förening, då endast tio ledamöter är kvar av aderton, varför inga nya ledamöter kan inväljas, vilket naturligtvis riskerar själva nobelpriset, som dock

234

redan tidigare skämt ut sig internationellt med att tilldelas författare som Bob Dylan (?) medan exempelvis en Milan Kundera ännu lever. Värre exempel har förekommit tidigare.

Samtidigt är läget hopplöst på förlagsmarknaden. Sedan 1970 har bokförlagen varit i utdöende, i synnerhet i Sverige, då det ena förlaget efter det andra tvingats lägga ner eller låta sig uppslukas av Bonniers, då utgivning av ny litteratur inte längre lönat sig. Lönsamhetsprincipen och konkurrensen har slagit ut förlagen. Dödsstöten kom i och med den digitala revolutionen genom Internet, då plötsligt vem som helst kunde publicera sig gratis, då Internet var gratis, medan inget bokförlag var gratis. Dessutom var Internet öppet och tillgängligt för vem som helst, så att någon som publicerade sig på Internet faktiskt därmed gjorde sig tillgänglig för hela världens publik. Bokförlagen hade ingen chans. Ändå är den tryckta boken en nödvändighet. Alla föredrar en konkret bok i handen att vända blad i framför självplågeriet att nödgas stirra in i en datorskärm som dessutom har en viss elektronisk strålning, som inte är hälsosam. En bok kan man lugnt somna i länstolen med utan bestående skador, men det är inte hälsosamt att somna framför en strålande datorskärm.

Därför fortsätter naturligtvis författare att i första hand försöka publicera sig i bokform genom konventionella förlag. Tyvärr kan de inte uppmuntras i detta. Förlagen svarar i regel aldrig på insända manus utan lägger dem åt sidan om de inte skrotas genast för att omsider förgås i dokumentstrimlaren eller den digitala papperskorgen utan att författaren som offrat liv och blod för sitt alster någonsin får veta något om sitt barns öde. Förlagen inte ens beklagar sorgen.

Andra författare satsar då på att självpublicera sig. Det finns alltfler förlag för självpublicering, som ivrigt lockar frustrerade och refuserade författare att publicera sig själva på etablerade världsförlag för självpublicering. Kruxet är att författaren måste själv betala kostnaderna. Visst, hans bok blir publicerad, den får ett ISBN-nummer och blir tillgänglig för vem som helst att ladda ner den eller få den hemskickad i tryckt form, men när författaren väl är insnärjd i sin självpubliceringsprocess framkommer det, att förlaget inte ansvarar för bokens marknadsföring – sådant måste författaren ombesörja själv. Vidare kräver förlaget inte bara betalt för att göra boken tillgänglig i tryckt form, den erbjuder även marknadsföringstjänster, annonsering i internationella tidningar, presentation vid internationella bokmässor och till och med omvandling till audiobok (så att någon annan läser upp hela boken i en podcast) som allt naturligtvis kostar mera pengar, som författaren själv får betala. Till slut har han ruinerat sig på att betala för sin egen bok, och i bästa fall har den sålts i något hundratal exemplar, och han drar sig lemlästad för livet ur kriget för att eventuellt fortsätta publicera sina alster på förlag för självpublicering.

Detta innebär i praktiken en förintelse för 98% av all kvalitetslitteratur, i synnerhet poesi och seriös skönlitteratur. Förlagen gör i stället vinster på kiosklitteratur, skräplitteratur, blodiga thrillers, science fiction, våld och sex. Det är sådant som säljer.

Kort sagt, litteraturen och boken drunknar i den kapitalistiska profitgirigheten, som utesluter allt seriöst för att hellre prostituera ordet för pengar, i princip faktiskt tyvärr för att överleva. Denna kapitalistiska överkörning av kvalitet, kultur och seriositet innebär att vi idag inte har författare som Tolstoj och Dostojevskij, Dickens och Hugo, Goethe och Schiller, Selma Lagerlöf och Karen Blixen, för om de finns är de levande begravda och kan bara bedriva sin verksamhet underjordiskt.

Som klen tröst för den Svenska Akademins haveri, där ledamöterna nu krympts ner från 18 till 10, har det startats en Finlandssvensk Akademi av litterärt initierade finlandssvenskar på initiativ från Sarfsalö, vilken redan räknar 30 medlemmar – den Franska Akademin har 40. Efter 1809 har Sverige uteslutit det svenska Finland från medverkan i Stockholmsakademien trots viktiga diktare som Runeberg,

235

Topelius, Edith Södergran, Eirik Hornborg, Jarl Hemmer och andra och trots Finlands rikliga bidragande till den svenska litteraturen. Flera litterära svenskar är i själva verket ursprungligen finlandssvenskar, som Herman Lindqvist, Yrjö Hirn och Hans Ruin, varför de skulle ha en självskriven plats i den Finlandssvenska Akademin. Det faktum har påtalats att den svenskspråkiga litteraturen bara frambringat en nationalskald, och det är Johan Ludvig Runeberg.

Finlands enda universalgeni Gustaf Matsson (1873-1914) blev aldrig mycket känd utanför Finlands gränser, fastän han behärskade ett flertal av Europas språk, men i Finland har han alltid förblivit kärt ihågkommen och uppskattad, och hans böcker är roande än idag för sin humor och snillrikhet.

Guss Mattsson var son till sjökapten Gustav Edvard Mattsson från Åbo, som var befälhavare på skeppet ”Hoppet” av Åbo vid sonens födelse. Hans mor var Amelie (Mia) Brunström från Newcastle, men som hade rötter både i Nykarleby och på Irland. När de gifte sig var Amelie bara 19 år gammal och hon beskrivs som en mycket begåvad, temperamentsfull och vacker kvinna. Guss Mattsson hann dessvärre inte lära känna sin mor, eftersom hon blev sjuk och avled några månader efter hans födelse.

Därför har han inte heller några syskon eftersom han var parets första barn. Sina första levnadsår spenderade han med sina morföräldrar i Newcastle, medan hans far var ute till sjöss och arbetade. När fadern fick jobb på ett skepp som seglade mellan Lübeck och Åbo bosatte de sig i Lübeck och den unge Guss togs om hand av sin faster Maria, som blev en mycket viktig person i hans liv och hon var också den person som stod honom närmast. När Guss var sju år gammal flyttade han tillsammans med sin far till Åbo där familjen sedan bosatte sig i och med att fadern fått jobb där.

Vid nio års ålder började Guss Mattsson i Åbo svenska klassiska lyceum och det visade sig snabbt att han var begåvad. 1891 gick han ut skolan med toppbetyg. Han fortsatte sina studier i Helsingfors där han började studera arkitektur vid Polytekniska institutet i Helsingfors, men bytte småningom linje till kemi på grund av ett nyväckt intresse för naturvetenskaper. Samtidigt började han också gå kurser vi Helsingfors universitet och läste bland annat matematik, mineralogi och geologi. Mattsson utdimitterades som diplomingenjör från Polytekniska institutet i Helsingfors. Men han valde då att fortsätta sina vetenskapliga studier vid Helsingfors universitet. Han fungerade som lärare i kemi vid Polytekniska institutet från 1899, där han sedan undervisade resten av sitt liv, och var docent i kemi vid Helsingfors universitet från 1906.

Förutom sin vetenskapliga begåvning hade Guss Mattsson många andra intressen och beskrivs ofta som mångkunnig och talangfull. Han var en duktig tecknare och duktig på att spela piano, tack vare undervisning han fått sedan han var liten. Han fungerade under en tid som Akademiska sångföreningens dirigent och också som nationskurator.

Trots att han inte hade så stort intresse för politiskt arbete i praktiken blev han uppställd som kandidat av den ungsvenska gruppen och blev vald som representant till lantdagen. Han deltog i lantdagarna 1904–05 och 1905–06 som representant i borgarståndet för Kaskö stad. Vid den senare arbetade han för en järnväg till Kaskö och Sydösterbotten och fick sin vilja igenom. Järnvägen till Kaskö började byggas.

Mattssons viktigaste kemiska arbete var avhandlingen Pyrenets konstitution och genesis (1905).

Publicistiken drog honom emellertid under hans senare år alltmer från vetenskapen. Han var 1907 med

236

om att uppsätta tidskriften ”Argus” (senare ”Nya Argus”). Från 1911 ägnade han sig huvudsakligen åt den av honom uppsatta tidningen ”Dagens Tidning”, vars huvudredaktör han var, tills den 1914 av ekonomiska skäl måste sammanslås med ”Nya Pressen” till ”Dagens Press”, i vars redaktion han då inträdde. I dessa organ publicerade han populärvetenskapliga artiklar, allmänt politiska uppsatser, särskilt utrikespolitiska översikter, och kåserier.

Det är dessa kåserier som Guss Mattsson är mest känd för. Sammanlagt skrev han c:a 900 stycken mellan åren 1911 och 1914. Samtliga börjar med orden ”I dag” och handlar om något aktuellt ämne. Han hade en mycket god förmåga att fånga ögonblick ur det dagliga livet och kunde skriva om vad som helst.

Innehållet i kåserierna var också mycket tidsenligt och han spekulerade ofta om tekniska innovationer och vetenskapliga framsteg. Ofta är miljön Helsingfors och han skildrar detaljerat sin hemstad och förändringar i den. Ett annat vanligt ämne som han skämtade om i sina kåserier var kvinnorollen. Hela sitt liv talade han för allmän rösträtt för kvinnor, men kunde ändå skämta om kvinnors okunnighet och olämplighet för intellektuell verksamhet. Mattsson hade ändå en modern inriktning i sitt skrivande. Hans utbildning i naturvetenskap gjorde så att han kunde reflektera över nya uppfinningar och också se de dåliga sidorna för olika nya innovationer. I och med att han även följde med utländsk journalistik och ibland vistades i Tyskland och Schweiz hade han också koll på den europeiska politiken.

Ibland skrev han sina kåserier under pseudonym och den mest kända är Ung-Hans.

Som publicist tillhörde han Nordens främsta. Hans mångsidiga kulturella intressen och gedigna såväl naturvetenskapliga som humanistiska bildning förenades med stor konstnärligt stilistisk begåvning och sällsynt rik humor. Han utgav i bokform reseskildringarna En sommarfärd till de lyckliga öarna (1907) och En herre for till Zanzibar (1914). Hans Valda skrifter utgavs med början 1915 i elva band.

Trots hans aktiva arbete inom journalistiken och som författare räknades han under sin tid inte som en viktig person inom litteraturen. Hans efterkommande är ändå av annan åsikt och han framhålls numera också i litterära sammanhang Han har också blivit en central gestalt i det finländska kulturlivet från sin samtid och en viktig person för den finlandssvenska, men också den nordiska, journalistikens historia.

1906 insjuknade Guss Mattsson i lungtuberkulos. Han vistades en längre tid på ett sanatorium, men hade inte tålamod att vila och återvände i förtid tillbaka till sina arbetsuppgifter i Helsingfors. Förutom på rastlösheten berodde detta också på hans ekonomiska situation. Han fortsatte sitt arbete, men på grund av fortsatt vacklande hälsa ansåg läkarna att han borde dra ner på arbetstakten. 1910 försämrades hans hälsa åter och han måste läggas in på sanatorium igen. Sju månader senare återvände han hem, men även denna gång skulle läkarna ha velat ha honom kvar längre. Han drabbades även av struptuberkulos och 1913 var han tidvis så hes att han var tvungen att anställa vikarier till sina föreläsningar för att hans röst inte höll. När utgivningen av ”Dagens tidning” avslutades led han ofta av feber och heshet. Hans hälsa försämrades hela tiden, men han fortsatte att skriva sina kåserier ända fram till sin död. I november 1914 avled han 41 år gammal.

Ett stilprov på hans kåserikonst (5.5.1912): (Finland hörde tillsammans med Nya Zeeland till de första länder i världen som gav kvinnan rösträtt, vilket skedde redan 1904. I Sverige liksom i England fick kvinnan rösträtt först efter första världskriget.) ”Sedermera en notis som bör intressera vida kretsar i vårt land.

Selma Lagerlöf har gift sig.

237

Det skedde i största hemlighet, men har numera i alla fall läckt ut, tack vare den eleganta parisertidskriften ”Femina”. I dess senaste häfte ingår nämligen ett vackert porträtt av författarinnan, och under detsamma läsas: M:me Selma Lagerbof Lauréate du prix Nobel, vient d'obtenir le droit de vote pour les femmes en Suède.

Vad tycks?

Av notisen framgår således att 1) Selma Lagerlöf är gift, 2) hennes man heter Lagerbof, 3) Sveriges kvinnor ha rösträtt, 4) Selma har förskaffat dem denna.

Det påpekades, när hon i sina flickedagar besökte Finland, att hon var europeiskt känd. Säkert anade ingen, knappast ens hon själv, att hon var så känd.

Litet illtyckta måste de många vännerna här dock med skäl känna sig över att ej ha fått sända ens så mycket som ett telegram.

Men till Sveriges kvinnor kunna vi i alla fall när som helst telegrafera. De ha nått målet. Selma har arrangerat om saken. Bra kvinns hjälper sig självt. Brave Femina aussi...”

238

En finlandssvensk äventyrares skiftesrika liv Waldemar Becker, född 1840, internationellt även känd som Becker-Bey, var en finländsk soldat, politiker och äventyrare verksam i ett flertal länder och kontinenter både som stridande soldat och som politiskt aktiv skribent med ett tiotal språk i bagaget. Hans mor var född Reuterskiöld, efter militär utbildning och kort tjänstgöring i Sankt Petersburg begav han sig till Afrika och kämpade där för Spanien i Marocko, varefter han återvände för tjänstgöring i Grodno husarregemente i Petersburg men lämnade av personliga skäl och begav sig till Mexico. De personliga skälen var en rysk officers hustru som han rymde med till Finland och Sverige och därefter till New York, varför han stämplades som desertör.

I Mexico tjänstgjorde han i kejsar Maximilians armé mot den republikanska armén under den legitime presidenten Benito Juarez. Han togs till fånga redan i början av kriget men frigavs i utbyte mot andra fångar. Mot slutet av kriget togs han på nytt till fånga och dömdes till döden men benådades. Efter fem år i Mexico återvände han till Europa.

I Mexico hade han gift sig och blivit katolik. I Europa slog han sig ner i Paris och fördjupade sin katolicism så att han begav sig till Rom och tog tjänst i påvens egen schweiziska livvakt, varifrån han dock begärde avsked efter bara ett halvår för att kämpa tillsammans med grekerna mot turkarna. I den grekiska armén tjänstgjorde han som rådgivare för den grekiska regeringen. När denna inte lydde hans rådgivning återvände han till Paris för att backa upp konservativa kretsar i Spanien under Don Carlos genom främst tidningsartiklar och pamfletter.

1871 tog han tjänst i den egyptiska armén för att åter kämpa mot turkarna. Då det inte var vidare framgångsrikt gick han i tjänst hos greve Ignatiev i det serbiska militärhögkvarteret på rekommendation av den ryska ambassadören i Konstantinopel, för att i Serbien reformera den serbiska armén. Samtidigt pressade han den serbiska regeringen till att förklara Turkiet krig. Han utnämndes till stabschef i det serbiska militärhögkvarteret men nödgades avgå efter en kontrovers med den serbiske kungen. Efter det ville inte heller den ryska armén ha något mer med honom att göra. Han återvände då till Grekland för att delta i formandet av ett balkanskt förbund mot Turkiet, vilka planer föll när Ryssland inledde fredssamtal.

239

Han återvände då till Paris där hans vänner skaffade honom en position som politisk journalist i tidskriften L'Estafette. Han skrev samtidigt i ett antal andra tidningar och även egna böcker. Detta väckte litterärt intresse, men störst uppmärksamhet väckte hans artikel 1880 ”Det oberoende och neutrala Finland” (La Finlande indépendante et neutre), där han förutsade att Rysslands kommande förtryck av Finland skulle leda till att finländarna grep till vapen och måste lösgöra sig från Ryssland för att göra sig helt oberoende med garanterad neutralitet av de andra stormakterna. Åren som följde på denna artikel blev svåra, och han livnärde sig nödtorftigt på sin journalistik i Frankrike och Spanien i synnerhet som expert på de balkanska frågorna.

Finlandsfrågan blev dock hans viktigaste under de sista åren, i synnerhet när hans förutsägelser slog in och det ryska förtrycket blev ett problem för Finland. Han skrev då under pseudonymen Ilmarinen.

Han var intelligent, mångspråkig och en lysande konversatör och klubbmänniska men utan den flexibilitet och anpassningsförmåga som hans stridbara engagemang hade behövt. Han levde sina sista år i Neapel och dog där 66 år gammal år 1907. Hans första äktenskap var med en mexikanska 1866, och 1889 gifte han sig med änkan till en grekisk bankir, Angelia Komnenos. Hon avled 1929 i Berlin, varefter bådas aska fördes till Finland för att begravas där. Även hon hade sin skiftesrika saga. Hennes föräldrar var med om Khiosmassakern 1822, varefter de lämnade Grekland för gott, och deras dotter fick en helt kosmopolitisk uppfostran. Hon föddes 1840 i Konstantinopel, hennes första man dog när de levde på Korfu, och hennes andra man blev Waldemar Becker, som hon mest levde med i Neapel. De hade en dotter Alexandra vars ättlingar lever än idag, huvudsakligen i England. Komnenos är för övrigt namnet på den bysantinska dynasti (från Medeltiden) som har det bästa ryktet för eftervärlden.

Hans böcker torde finnas tillgängliga i universitetsbibliotek, huvudsakligen på franska, ”La Russie, son passé, son présent”, av Ilmarinen (1906), och ”L'Albanie et les Albanais” av Colonel Waldemar Becker (1880).

Erik Becker har skrivit en biografi 1968: ”Becker-Bei, Finnish soldier and politician”.

Djurälskaren A. Säg nu som det är. Ni har ju ert på det torra. Hur var det egentligen med ert samarbete med nazismen?

K. Hur många gånger har jag inte fått den frågan av näsvisa journalister, som bara varit ute för att sensationalisera och brännmärka min karriär?

A. Jag är bara intresserad av sanningen.

K. Så säga de alla. Vad är sanning? Inte ens Jesus kunde besvara den frågan när Pilatus ställde den till honom. Den är alltid relativ. Nazismen var något som drabbade Tyskland och Österrike. Därför drabbade den även mig. Ingen som hade ett arbete i dessa länder kom undan problematiken. Det gällde att fly eller fortsätta arbeta. De som kände ansvar fortsatte arbeta och stannade kvar.

A. Men ni försökte upprepade gånger bortförklara och till och med förneka att ni faktiskt arbetade för nazismen.

K. Min käre vän, gör er inte dummare eller enfaldigare än vad ni redan är. Ni måste ju vara något så när medveten om situationen på 30-talet och vad nazismen innebar för oss alla till en början. När de genomförde Anschluss och inkorporerade Österrike med Tyskland var det ingen vanlig österrikare som kunde tänka sig att nazismen hade fula baksidor. Tyskarna välkomnade Hitler som en frälsare 1933, som

240

räddade dem från 20-talets totala ekonomiska misär och förnedring och innebar ett hejdundrande lyft för hela Tyskland och upp till högsta rangordning bland nationer igen, och genom de under som Hitler genomfört i Tyskland var det ingen i Österrike som kunde tro något annat än gott om honom och hans parti, utom de som redan hade flytt och som i god tid genomskådat nationalsocialismen. Jag kunde fortsätta mitt arbete ostört, det märktes ingen förändring, varför jag inte hade någon anledning i världen att åstadkomma någon förändring själv. Det var först långt senare när jag stationerad i Posen blev åsyna vittne till fångtransporterna av oskyldiga människor bara för att de var judar som jag började få kväljningar och anledning att bittert ångra att jag accepterat att arbeta för dem. Jag hade ingen aning om den sanningen tidigare. Men när jag väl blivit medveten därom märkte tyskarna genast att jag blivit opålitlig, och då skickade de mig som läkare till den ryska fronten.

A. Men ni var fortfarande i deras tjänst, och det var de två följande åren ni försökt skyla över och förneka.

K. Jag var i princip i exil redan då. När jag hävdade att min fångenskap inletts 1942 menade jag det symboliskt, jag var ofrivillig fånge i nazismens tjänst, även om jag blev ryssarnas fånge först 1944.

Formellt var jag inte fånge förrän 1944, men virtuellt var jag fånge redan hos nazisterna.

A. Ändå har ni även försvarat nazisterna.

K. Har inte själva djävulen rätt till en försvarsadvokat? Faktum är, att nazisternas idéer var inte enbart dumma och omänskliga. Det låg en hel del sundhet i att återuppväcka gamla hedniska religioner som legat slumrande ända sedan de förföljdes till döds genom kristendomens tvångsinförande, det var inte oberättigat att påtala kristendomens övergrepp mot mänskligheten genom årtusenden och med det som argument ifrågasätta kristendomens existensberättigande eller åtminstone dess trovärdighet, nazisternas bekostade expeditioner till Tibet och mot Antarktis var ingenting annat än sponsrade forskningsresor i vetenskapligt syfte…

A. Men rasbiologin? Rasismen? Nationalismens hybris?

K. Hybris är alltid hybris, och så fort den går för långt måste den straffa sig, vilket den gjorde med besked i Tysklands fall, då dess oursäktliga hybris var ett faktum redan i och med inledandet av andra världskriget i anfallet mot Polen – vi i Österrike hade aldrig accepterat Anschluss om vi vetat eller anat att Hitler ämnade starta krig. Det var det sista någon österrikare ville ha, och säkert även det sista någon hederlig tysk ville ha. Stackars Hitler. Jag har aldrig förstått varför konstakademin i Wien ratade honom.

Han var ingen dålig konstnär fastän han var antimodernist. Hade de accepterat honom som konstnär hade världen sluppit många olyckor. Jag medger att rasismen var ful, men faktum är att Europa hade levat enligt dess accepterande sedan renässansen, när kolonialismen inleddes. Ingen engelsman, fransman, portugis, spanjor eller holländare som kom till Amerika eller Indien eller Afrika eller Fjärran Östern kunde betrakta indianerna, afrikanerna, asiaterna eller något färgat folk som annat än underlägsna i utveckling och utbildning. Medan européerna navigerade och korsade världshaven hade aldrig någon afrikan någonsin kommit på tanken att konstruera någon mer avancerad farkost än en kanot eller flotte.

Det var en naturlig slutsats att de vita var hopplöst överlägsna. Vad nazismen gjorde var att omsätta denna naturliga uppfattning och omvandla den till vetenskaplig dogmatik, och därmed blev det fult och omänskligt.

A. Ändå har ni själv alltid accepterat och förespråkat eugenik och rasförädling.

K. Strikt ur naturlig synpunkt. Mitt intresse har alltid varit att främja mänskligheten och allt naturligt liv.

Därför har jag alltid vänt mig emot vad som varit osunt för den naturliga utvecklingen. Ingenting har varit mera osunt för människan än hennes fjärmande från naturen genom industrialisering och urbanisering, redan Leo Tolstoj påtalade det självklara i, att ju mer människan avlägsnade sig från

241

naturen, desto sjukare måste hon bli, och i och med befolkningsexplosionen har mänskligheten lagt grunden för sin egen urspårning och kanske undergång. Det är helt enkelt mänsklighetens värsta brott genom tiderna och helt självdestruktivt. Kortsiktigheten har alltid varit människans fördärv. När människan blev egoist, stakade ut gränser, byggde murar, tog till våld mot medmänniskor, startade krig och började agera enligt principen ändamålet helgar medlen, när kapitalismens egoism gavs företräde för rättvisa och hänsyn, då blev människan värre än något djur.

A. Den röda tråden i ert liv har alltid varit er kärlek för djuren. Vad väckte denna kärlek från början?

K. Den fanns alltid där. Den var obotlig från början. Det insåg mina föräldrar genast och låt mig hållas med hur vidlyftiga menagerier som helst. Men vad som verkligen väckte min insikt i vad naturen och dess varelser kunde lära oss var en roman. Det var en svensk sagoberätterska som skildrade en elak pojkes förvandling till en liten pyssling och hur han togs om hand av en flock vildgäss. Han följde med dessa vildgäss på en oändlig resa under ständiga möten med andra väsen i naturen, björnar, älgar, sälar och andra, som han ständigt lärde sig av och småningom blev en hederlig människa genom denna naturliga utbildning. Jag tror hon hette Selma Lagerlöf. Det öppnade mina ögon för naturens visdom och möjligheter till utveckling och utbildning. Jag började lära mig av djuren, och det har jag hållit på med sedan dess.

A. Missförstå mig rätt, käre doktor, jag ville inte alls sätta dit er, men jag ville bara känna er på pulsen och förstå er bättre. Ingen har anklagat er för ert samröre med nazismen under krigsåren, som ni ju faktiskt tvingades till av omständigheterna, liksom Furtwängler och andra som anklagats för medbrottslighet med politiken…

K. Där har vi skurken. Det är politiken som fördärvar världen och mänskligheten. Om man har ett kall och något att arbeta för som man vet att är konstruktivt måste man till varje pris sky politiken med alla medel. Politik är makt, och makten korrumperar alltid. Om man bara håller sig fri politiskt kan man samarbeta med vem som helst och klara vilka konflikter som helst med bara vanlig tålmodig diplomati och bevara sina händer rena. Men ansluter man sig till något politiskt eller någon rörelse är man förlorad, för då har man sålt sin själ till någon annan än sig själv. Det får man inte göra, om man själv har något värdefullt att leva för. 1900-talet har varit massrörelsernas tid, massorna har anslutit sig till rörelser som socialismen, kommunismen, nationalsocialismen, fascismen och andra sekter och besinningslöst följt med strömmen ner i undergången som i lämmeltåg. Ren självbevarelseinstinkt bör naturligt hålla en ifrån sådana dödsfällor, men dess värre har större delen av mänskligheten fastnat i sådana fällor. Då är djuren klokare, ty där är det den naturliga självbevarelseinstinkten och endast den som leder till överlevnad.

242

Konrad S. Lorenz (1903-89) var utbildad läkare men världsledande som zoolog och den egentliga grundaren av ethologi, läran om djurens beteenden. Hans mest kända bok är ”Kung Salomos ring” 1949.

Han var god vän med Sir Julian Huxley och tilldelades nobelpriset 1973 och gav det året ut sin kanske intressantaste bok, ”Den civiliserade människans åtta dödssynder”, där den största av dödssynderna skulle vara befolkningsexplosionen. ”Alla vinster och fördelar som människan vunnit genom sin ständigt fördjupade förståelse och kunskap om naturvärlden, alla hans teknologiska, kemiska och medicinska framsteg, tenderar i stället (för att främja människan) att främja människans undergång.” Hans sista insats var att främja De Gröna i Österrike 1984 och försöka medverka till att ett kraftverksbygge vid Donau stoppades som skulle ha inneburit omfattande miljöförstöring.

Den företagsamme Aleko Lilius (1890-1977) Han skrev 17 böcker som alla torde vara lättillgängliga på alla välorganiserade universitetsbibliotek, men den roligaste är den första delen av hans självbiografi, "Ett herrans liv" (1957), om den första och mest tumultartade delen av hans liv. Innehållet i hans böcker har ofta ifrågasatts som bristande i trovärdighet, men han håller sig i regel till sanningen om dock stilistiskt och journalistiskt kryddad, och de mest halsbrytande äventyr han skildrar är faktiskt fullständigt sanna och har kunnat bekräftas, inte minst genom hans egna fotografier.

Men han var inte enbart journalist, resenär och författare. Ett av hans första företag, efter att han misslyckats vid Polyteknikum i Helsingfors och vid Svenska Teaterns elevskola, var att exportera och leverera djur till och från Hagenbecks djurpark i Hamburg, till vilken djurpark han även företog sig att försöka leverera renar från Lappland. Ehuru renföreställningen i Hamburg 1910 var en världssensation slog experimentet inte väl ut, då renarna var svårhanterliga och fick panik av alla strålkastarna och den

243

öronbedövande manègemusiken. Den berörda cirkusen var Cirkus Schumann, och den direktören ville aldrig mera se en ren på sin cirkus.

Han var även flygpionjär och hörde till de första som anordnade flyguppvisningar i Finland. Även detta blev ett fiasko, då det berörda flygplanet inte lyckades lyfta. Man försökte om och om igen, varje försök blev ett misslyckande, publiken måste varje gång få pengarna tillbaka, så det blev en dyr historia.

Till slut lyckades man få flygplanet upp i luften 50 meter, så man räddade äran men gjorde bankrutt.

Då Aleko visat sig så konsekvent äventyrlig beslöt familjen att skicka honom i landsflykt till Amerika för att ha honom på säkert avstånd. Där inledde han sina många äventyrliga resor som han noggrant dokumenterade skriftligt och som fotograf. Han prövade sin lycka som guldgrävare och jägare i Kanada i Jack Londons efterföljd, och reportagen ledde till att han blev anställd vid Dagens Tidning i Helsingfors med Guss Matsson som redaktör. Dessa båda passade bra ihop, och samarbetet var fruktbart och givande för båda, om dock tidningen tyvärr omsider måste läggas ner genom bankrutt. Aleko Lilius var aldrig rädd för att göra bankrutt och gjorde det ständigt om och om igen genom sina hämningslösa och modiga satsningar.

Han gjorde lysande affärer i Lappland genom övervakandet av timmerflottningen och försäljning av stockar till Ryssland, vilket gav honom en förmögenhet. Han blev även bankir som VD för Privatbanken i Helsingfors och ägare till några isbrytare och järnvägen i Nykarleby. 1916 hörde han till Finlands högsta skattebetalare vid endast 26 års ålder. Genom sin omfattande affärsverksamhet öppnades en filial i Sankt Petersburg (då Petrograd), och för sina insatser blev han 1917 utsedd till vicekonsul för Persien i Helsingfors. Även om hans diplomatstatus skyddade honom under den röda terrorn råkade han ohjälpligt in i ekonomiska komplikationer genom sina vidlyftigheter och måste göra konkurs. För säkerhets skull lämnade han landet.

244

Han försökte sig även på filminspelningar, och hans intressantaste experiment i den riktningen blev en planering av att filma Kalevala med musik av Sibelius. Sibelius var med på noterna, men det kom aldrig längre än till gemytliga diskussioner i full samklang på Kämp, då Sibelius och Aleko Lilius förstod varandra.

Sin exil i Amerika utnyttjade han till nya resor och äventyr, främst i Mexico, och blev krigskorrespondent för några tidskrifter, vilket förde honom till Filippinerna, Kina och Marocko, där han bodde ett antal år under 50-talet, innan han äntligen återvände till Helsingfors 1958 för att stanna där under fortsatt utgivning av nya böcker och även måleri, då han även alltid varit intresserad av oljemålning.

Det var bara några glimtar ur hans omfattande verksamhet. Allt finns bevarat i hans sjutton böcker.

Min mormor var lika mycket kusin med honom som Harry Röneholm (en framträdande kusin i ”Ett herrans liv”) och vistades vissa somrar ute på deras egendom. På den tiden, berättade min mormor, var hans mor (född Starck) ständigt missnöjd med Aleko för att han var så lat: ”Aleko är så latt, Aleko är så latt!” ( - hennes modersmål var ryska). Då var alltså familjens bekymmer för honom begränsade till sorgen över hans lättja.

Från årets bokmässa Det gick lugnt till i år. Emellertid föregicks bokmässan av två kapitel av aktuell natur. Många fick ju inte vara med på årets bokmässa till följd de stökiga turbulenserna förra året med politiska demonstrationer och kravaller omfattande slagsmål på öppen gata med poliser och hästar och allmänt ursinne, framför allt tidningen ”Nya Tider”, som därför satsade på en alternativ bokmässa tillsammans med andra utmönstrade deltagare, såsom konstnären Lars Vilks och skribenten Katerina Janouch. Denna alternativa bokmässa skulle hållas i ett tält på Heden, men i sista stund drog polisen in tillståndet, och den alternativa bokmässan inhiberades. Som skäl anfördes att idrottsevenemangen på Heden hade förtur, då de anmält sig tidigare och de skulle bli störda av de nödvändiga säkerhetsanordningarna omkring en alternativ bokmässa med eventuellt nytt politiskt demonstrativt stök som förra året. Fotboll fick gå före litteraturen. Hade den alternativa bokmässan varit tidigare ute med sin planering och anmälan hade det tydligen inte varit några problem.

Nu var det ju synd att den stora bokmässan fick klara sig utan vad som tvivelsutan hade varit nyttig konkurrens, i synnerhet som den stora bokmässan tydligare än någonsin manifesterade sig som en bokmarknad för kommersialism.

Den andra incidenten som föranledde mycket diskussion under bokmässan var den så kallade Pargasincidenten, när det visade sig att ryssar sedan många år tillbaka tillhandlat sig strategisk mark i Åbo skärgård i nyckelpositioner vid viktiga farleder och där till och med byggt en helikopterplattform utom vägar ända ner till vattnet, vilket resulterat i politiska åtgärder från Finlands regerings sida, och de ansvariga ställdes efter Bokmässan inför rätta framför allt för penningtvätt i samband med liknande affärer i Estland, som Danske Bank råkat illa ut för, men det är en annan historia utan bäring på bokmässan.

Av en slump råkade mina första seminarier handla om Ryssland. Det var journalisten Mikhail Zygar som berättade om Putin och Sergej Lebedev som berättade om Varlam Sjalamov.

245

Mikhail Zygars seminarium gick av stapeln på torsdagsmorgonen i en av de största föreläsningssalarna K1 och blev tyvärr något av en besvikelse. Han talade en grov amerikanska som ofta var otydlig, den var värre än Stefan Löfvens svenska, han inte bara snubblade på orden, hade dålig artikulation, stakade sig och var otydlig, utan han verkade illa förberedd och kunde rentav försjunka i tystnad, när han inte visste vad han skulle säga. Även hans intervjuare Sharon Jama verkade något pinsamt berörd inför hans dåliga framförande, medan hon själv var alldeles utmärkt och ställde mycket kloka och relevanta frågor för att hålla seminariet i gång, medan många i publiken somnade.

Det var ett av Bokmässans första seminarier, och man får förmoda att Mikhail Zygar som ordentlig ryss festat om kvällen innan, som många deltagare i Bokmässan alltid gör kvällen före öppnandet, och kanske därför som god traditionell ryss tagit sig ett ordentligt antal glas – med ofrånkomliga verkningar dagen efter.

Vad hade han då att berätta om Putin som vi inte redan visste? Egentligen ingenting. Visst hade han utomordentliga inblickar i dagens Ryssland och dess problem, och han bekräftade att Putin inte var mer än en koloss på lerfötter som levde på sina Potemkinkulisser, framför allt den gängse illusionen om att Ryssland utan honom vore förlorat; och visst står han för mycket av Rysslands enhet och stabilitet idag efter alla bråken med tjetjenerna, men om han är en så god ledare, varför måste han då förfölja och mörda frispråkiga journalister (Anna Politkovskaja) och avhoppare (Alexander Litvinenko bland många andra, lömskt avrättade utomlands enligt Stalins höga föredöme i avrättningen av Trotskij i Mexico 1940, en Sovjetledare som Putin gjort sitt bästa för att återupprätta, förneka alla brott av och undertrycka all dokumentation av sanningen om) i ett krampaktigt försök att värna om Rysslands stabilitet genom att återinföra en repressiv förlamande diktatur? Mikhail Zygar har också skrivit ett antal andra böcker, bland annat om den intressanta demokratiska utvecklingen 1905-17 kulminerande med februarirevolutionen och tsarens abdikation till förmån för Rysslands första etablerade demokratiska regering, vilken behjärtansvärda utveckling fullkomligt omintetgjordes genom bolsjevikrevolutionen i november samma år under Lenin, som tvångsinförde en ny diktatur värre än alla tidigare och tvingade Ryssland bakåt i tiden nästan till medeltida barbari under oöverskådlig framtid med ett ohyggligt slaveri i straffarbetsläger av alla som bara misstänktes ha något emot det som grund för sitt idealsamhälle. Men allt detta visste vi redan. Mikhail Zygar är en ung man i karriären endast 37 år gammal och verkar trevlig, så det är bara att önska honom allt gott och lycka till och hoppas att han mognar och blir bättre.

Intressantare var då Sergej Lebedevs seminarium om Varlam Sjalamov i en betydligt mindre konferenslokal. Lebedev har haft Sjalamov som sin vägledare genom livet och fängslades av hans förbjudna böcker redan som barn, då hans föräldrar ställde undan dessa kontroversiella skrifter och rekommenderade all läsning utom den. Naturligtvis blev då ingen läsning attraktivare.

Sjalamov var från början en rättrogen kommunist, men då hans synpunkter på regimen efter Trotskijs avlägsnande vågade vara sympatiska med Trotskij blev han naturligtvis omhändertagen och skickad till Gulag, men inte till vilken Gulag som helst. Han fick pröva på olika fångläger men hamnade till slut längst bort i nordost i Kolyma bortom Wrangels ö, där Wallenberg lär ha suttit. Han arresterades 1937, hans strafftid förlängdes till 17 år, till hans läger fanns det inga vägar, det var omöjligt att fly därifrån, och det kunde nästan bara nås med helikopter, och omständigheterna var de värsta tänkbara: det ingick till exempel i rutinerna att grovarbeta utomhus i 60 graders kyla. Naturligtvis tog detta på hälsan, och han höll på att stryka med. En läkare räddade hans liv efter 11 år, som såg till att han inte mera behövde arbeta utomhus. Efter Stalins död 1954 frigavs han.

246

Det som han har skrivit om Gulag anses litterärt överträffa Solsjenitsyn. Dennes bästa bok i ämnet är alltjämt den lilla korta ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”, och det är den stilen Sjalamov kommer närmast.

Han lider av fotografiskt minne, men det blev hans enda hämnd: han svor att aldrig glömma något av vad han hade upplevt på den kallaste bottnen av Dantes helvete som oskyldigt dömd straffarbetare för icke politiskt helt korrekta åsikters skull, och det är vad som imponerar i hans böcker: han minns varje detalj exakt ännu decennier efteråt. Å andra sidan är hans böcker i motsats till Solsjenitsyn fullständigt fria från bitterhet. Solsjenitsyn osar av aggressivt hat i det oändliga genom hela ”Gulag-arkipelagens” fem volymer med en näve ständigt knuten och skakad mot skyn i oförsonlig hämndlysten vrede, han lågar obotligt av harm, men ingenting sådant finns hos Sjalamov, som bara stilla men noggrant observerar.

Sergej Lebedev som hans sentida lärjunge framstod som oerhört sympatisk och ödmjuk och gjorde ett mycket bättre intryck än Mikhail Zygar. Det är mycket Lebedevs förtjänst att Sjalamov äntligen börjat komma till rätta i ljuset som internationellt erkänd som en av Rysslands främsta författare under 1900talet.

Frågan är om inte lördagens finlandssvenska poetiska seminarium var årets intressantaste eller åtminstone mest givande. De medverkande var fem till antalet. De skulle ha varit sex, men tyvärr uteblev Claes Andersson. Jonas Ellerström var moderator och den som pratade mest, medan den unga dikterskan Matilda Södergran sade minst men verkade sitta inne med mest poesi. De övriga var Anna MöllerSibelius som expert på Claes Andersson, Lars Huldén och Gösta Ågren, Fredrik Hertzberg som skrivit en biografi om Gunnar Björling, samt Per Stam som redaktör för Henry Parlands dikter. Diskussionen var livlig och handlade mycket om jämförelser mellan rikssvensk och finlandssvensk lyrisk diktning, varur det framgick en tämligen tydlig tendens, nämligen, att medan den finlandssvenska poesin utmärks av individualism, är den rikssvenska poesin mera flytande med strömmen.

Så här beskrevs seminariet i programmet: ”Poesitraditionen på svenska i Finland är lång och livskraftig. Modernismen utgör guldåldern med Edith Södergran, Elmer Diktonius, Gunnar Björling och Henry Parland i spetsen. Nya urval, samlade skrifter och studier om dem utkommer ständigt. Också senare finlandssvenska poeter har stått i framkant vad gäller språklig lekfullhet och originalitet.

Bollplanket har alltid varit traditionen, framför allt modernismen, men samtidigt också poesin i Sverige.

Skiljer sig poesin mellan de två länderna och i så fall hur? Och vad är det som gör att det ständigt dyker upp nya, strålande poeter i det svenska Finland?”

Rubriken var ”Finland – den svenska lyrikens Eldorado?” Ämnet kan diskuteras i det oändliga. Ett dominerande ämne var modernisternas intensiva bekämpning av traditionalisterna, i vilken diskussion Fredrik Hertzberg framhöll det märkliga men faktiska, att Gunnar Björling, ”värstingen” bland modernisterna, som till och med Edith Södergranlärjungen Hagar Olsson (klasskamrat med min morfar) skriftligen hävdade att ”måste ha en skruv lös”, faktiskt respekterade och vördade diktarna och traditionerna från Runeberg och Topelius. Tre diktare som inte nämndes alls var Arvid Mörne, Runar Schildt och Jarl Hemmer, vilket jag påpekade, då särskilt just Jarl Hemmer, som skrev det första stora verseposet efter Runeberg och Topelius, tämligen hänsynslöst angreps av modernisterna för sin traditionalism. Men intressantast var som sagt jämförelsen med det rikssvenska poetiska klimatet.

I Sverige hamnade i princip alla de ledande 1900-talspoeterna i samma fåra, som det aldrig var något problem med, de respekterades och fick skriva vad de ville, och de var alla mer eller mindre ganska lika varandra i konventionell acceptabilitet. Det förekom egentligen aldrig några ”värstingar” efter Strindberg.

247

I Finland däremot gick stormvågorna höga i både aktion och reaktion, Edith Södergran väckte på sin tid överväldigande fördömanden, och Gunnar Björling skall vi inte tala om. I motsats till hans poetiska extremism framstod han själv som människa som den mest sympatiska man kunde tänka sig – en av hans lärjungar var min gode vän poeten och agronomen Ulf Söderhielm i Pernå, som gick bort 78 år gammal för sex år sedan, som alltid talade varmt om Björling som framför allt ”hygglig”.

Individualisterna i Finland har egentligen aldrig varit rädda för att ta ut svängarna maximalt åt olika extrema håll, medan man i Sverige helst hållit sig till en någorlunda konventionell trygghet i en och samma fåra som också alla andra hållit sig till. De som mest brutit sig ut från konvenansen och skiljt sig från mängden är väl Karin Boye och Frans G. Bengtsson, den senare lysande även som poet, vilket de flesta har glömt.

Seminariet manar till efterföljd. Mycket blev sagt, men ännu mer blev osagt.

Det stora problemet med seminarierna i år blev, liksom alla år, att många förträffliga seminarier inföll på samma tidpunkt, så att krockar blev oundvikliga, och man måste missa lika många som man fick uppleva – om inte fler. Bland annat missade jag ett viktigt Topelius-seminarium, Herman Lindqvists seminarium om Bernadotterna, seminariet om Ljudboksrevolutionen, Theodor Kallifatides och diskussionen om digitala böcker och framtidens böckers utseende. Jag diskuterade detta problem med personalen, och det framkom att det faktiskt fanns en lösning. I år samarbetade Bokmässan med Utbildningsradion, som spelade in 90 av seminarierna, som med tiden blir tillgängliga på nätet på UR.play – men inte ännu.

Internationalisten I filmen ”Casablanca” förekommer det en viss biroll i form av en viss Victor Laszlo, en ädel man på flykt undan nazismen som en av dess främsta motståndare. Han har inte gett upp fastän nazisterna har bränt alla hans böcker, och han är gift med Ingrid Bergman, som råkar ut för Humphrey Bogart i Casablanca, en före detta älskare, som dock offrar sig för Ingrid Bergman och hennes man, som kommer undan Gestapo.

Han fanns i verkligheten och spelas i filmen av Paul Henreid, som själv var en österrikisk aristokrat liksom sin roll, en greve som gift sig morganatiskt och förskjutits av sin egen familj men som ändå envist förblev den med tiden kanske mest avgörande motståndaren och bekämparen av nazismen, ty det var hans idealism och ideologi som slutligen segrade och inte nazismen.

Han förde en ganska obskyr tillvaro då han levde nästan bara för sina ideal. Jag diskuterade honom en gång med Stefan Zweig, som yttrade om honom, att om det fanns någon som motsvarade alla Zweigs ideal, så var det den mannen. Ändå var han bara till hälften europé, men han var den som introducerade och genomförde idén om ett enat Europa.

Han såg inte ens europeisk ut utan hade ett nästan utomjordiskt utseende, då hans mor var japanska.

Han tvingades lämna Österrike inför Anschluss 1938, flydde till Tjeckoslovakien, blev Tjeckoslovakisk medborgare och försökte finna gehör för sin paneuropeiska politiska idealism hos Tamas Masaryk och Eduard Benes, men då tyskarna ryckte närmare inpå Tjeckoslovakien måste han fly igen till Frankrike, blev fransk medborgare, och måste sedan fly vidare undan kriget till Amerika, men han blev aldrig amerikansk medborgare, i motsats till många andra tyskar och österrikare i exil.

248

Jag fick träffa honom efter kriget, jag kom ihåg Stefan Zweigs höga beundrande ord om honom, han räknade ju även både Thomas och Heinrich Mann, Sigmund Freud, Lion Feuchtwanger och Albert Einstein till sina efterföljare och samarbetade med Aristide Briand, Charles de Gaulle, Churchill, Dollfuss och Schuschnigg, så jag vinnlade mig verkligen om att komma honom in på livet. Dock hade han inte rätt i alla sina fantasterier.

Redan på 20-talet, när han först kom ut med sin ”Pan-Europa” och startade sin tidskrift, som höll på ända till 1933, avfärdades han i de flesta politiska läger som en fantast om inte en galning. Dock fick han sitt högsta vitsord av ingen mindre än Adolf Hitler. Det fanns ingen man som Hitler hatade så gränslöst som den pan-europeiske idealisten, det fanns ingen som Hitler förolämpade så grovt, hans hånfulla invektiv mot honom slog alla rekord i hans utfall mot politiska motståndare, han betraktade den österrikiske greven som ”en tiggarbastard från rännstenen” och upphörde aldrig att med alla medel släpa hans namn i smutsen, och ingenting lände greven, som själv avstått från sina titlar, mera till hans heder.

Så som Hitler bar sig åt och som det gick för honom måste det att vara hatad av Hitler betraktas som det högsta tänkbara politiska vitsord.

Vad denne man hade som Hitler saknade var tålamod. Hitler ville ha allt genast och genomföra allt på en gång och skenade iväg med sig själv, men den morganatiske greven skyndade så långsamt som möjligt, var utomordentligt noggrann med att hålla sig till demokratiska spelregler och deras etikett och tog mycket försiktigt endast ett steg i sänder men behöll i stället alltid sina positioner, medan Hitler förlorade alla sina med dunder och brak och brydde sig inte om att rädda det minsta som räddas kunde. I slaget vid Stalingrad stod det klart att slaget var förlorat redan i oktober, gång på gång bad fältmarskalk Paulus Hitler om lov att få strategiskt dra sig tillbaka och uppge staden, Hitler vägrade konsekvent, med förlusten av 600,000 tyska människoliv som slutresultat, när staden ändå till slut måste uppges, och det var bara början till förlorandet av kriget, som redan då i praktiken var förlorat, vilket Hitler vägrade acceptera intill slutet, så att han drog med sig en hel värld och särskilt Tyskland i sin egen vansinniga undergång.

Men vår man överlevde, och 1950 såg han början till sitt livsverks framgång, i och med att grunden lades till vad som senare blev EEC, vilket ledde till EU. Grundplåten var förbundet mellan Västtyskland och Frankrike, och det var bara det första steget. Churchill och Jean Monnet hjälpte honom, och det var egentligen dessa tre som skapade det nya Europa understödda av banker som Rothschild och Warburg.

Vad som slog mig som bisarrt med denne man var att han hyllade judarna och Israel fastän han inte hade ett uns judiskt påbrå själv. Därför var jag nyfiken på att känna honom närmare på pulsen i etniska frågor. Hur såg han på världens befolknings framtida gestaltning, när klassamhället var utplånat med våld, och kapitalism stod mot kommunism? Han menade att allt måste jämna ut sig och var mycket lugn. ”Det finns ingenting att oroa sig för. Allt jämnar ut sig och ordnar sig med tiden. Alla prövningar är till godo. Den fruktansvärda prövning som judarna utsatts för genom det tredje rikets förödande världsfiasko kan bara tjäna till deras egen förädling. Har de inte äntligen efter 2000 år fått en ny egen stat?

Och så som dess skapare härdats genom Warszawaghettot och förföljelserna måste det bli något av en mönsterstat för hela världen att se upp till och följa som ett föregångsexempel. Inget folk har ju en större rasblandning att uppvisa. Judarna är inget eget folk, de är ett blandfolk och egentligen alla européer, där alla Europas folk ingår från Spanien till Ryssland. Staten Israel har alla utsikter till att kunna bli ett kosmopolitiskt centrum för hela världen.

Och aristokratin är inte utdöd. Tvärtom. Även den har enbart prövats genom härdning, alla de gamla familjerna lever kvar och desto mera effektivt och intensivt genom sitt tvång att gå under jorden. Ett en

249

gång ädelt mänskligt blod kan aldrig urvattnas eller degenerera, utan så länge det bara lever vidare måste det alltid återkomma och återuppstå.” ”Men ni pläderar för en global rasblandning och för den kaukasiska rasens uppgående i ett negroasiatiskt världsblandfolk. Hur realistiskt är det? Tror ni verkligen att Europas folk kan acceptera det, att de kan avstå från sina länders historia och skrota allt vad nationalistisk stolthet heter i form av lokala minnen och traditioner?”

Han blev betänksam. Jag hade honom. ”Jag kan inte blicka hur långt in i framtiden som helst. Jag förespråkade ett enat Europa samtidigt som Hitler gjorde sitt första kuppförsök, historien har visat att han misslyckades medan jag fick rätt, men det behöver inte betyda att jag alltid måste få rätt. Låt oss koncentrera oss på Europa och först få i gång en pan-europeisk federation med utplånandet av åtminstone alla politiska gränser. Naturligtvis är ingenting värdefullare för historien och för varje enskilt lands historia än dess egna minnen, som naturligtvis måste värnas och bevaras och föras vidare åt framtida generationer. Jag är ingen etnolog eller ideolog. Jag ägnar mig åt politisk filosofi, så låt mig få förbli begränsad av politiska verkligheter. Inom dem har jag kommit så här långt, vi är nu definitivt på väg mot ett enat Europa där alla dess nationer samarbetar med varandra utan risk för nya krig, och jag är medveten om att det måste komma andra utmaningar i framtiden som vi idag inte kan ha den blekaste aning om. Jag har inte många år kvar att leva, jag är nöjd med mitt livsverk så långt som jag med tillfredsställelse kan konstatera att jag har haft rätt hela vägen och därför huvudsakligen varit enbart framgångsrik i längden, men jag har varit försiktig. Det vill jag fortsätta med. Låt också Europa förbli försiktigt och aldrig glömma det andra världskrigets fruktansvärda men luttrande och lärorika prövningar. Inga lektioner är större och viktigare än vad historien lär oss, och därför är kanske historien det viktigaste av allt att hämta lärdom av, då allting ständigt går igen och de hårdaste läxorna ständigt måste upprepa sig, i synnerhet om vi inte lärt oss eller glömt de gamla. Det sade ju också min gode vän och kollega Stefan Zweig, att det enda man egentligen lär sig något av i livet är sitt eget öde, och det gäller för hela världen. Genom de båda världskrigen har Europa fått ett gemensamt öde, som mer än någonting annat har förenat Europa, mot vilket skeende alla mina egna ansträngningar framstår som ett narrspel.”

Han dog 77 år gammal 1972 och avlöstes från sin post som Pan-Europas ordförande, som han hållit sedan 20-talet, av Otto von Habsburg, den siste österrikiske kejsarens son, som skötte den ledningen till slutet av seklet, och då var EU redan en fullkomnad realitet som fungerade.

Sedan dess fortsätter ständigt mycket att hända, men det kan vara viktigt att framhålla vad som kanske var den viktigaste faktorn i Richard von Coudenhove-Kalergis livsgärning, nämligen att han var en boren internationalist. Hans far, en österrikisk diplomat, behärskade 16 språk och var genom hela livet på resande fot, och sonen var inte mycket sämre. Det sägs, att ingen utbildning är bättre än resor, ingenting lär man sig mer av när det gäller insikter i den mänskliga naturen och förståelse för världens oändliga spektrum av öden och kunskaper, där varje kunskap i oändlig variationsrikedom i alla dess former är mänskligt ovärderlig.

Kultursamhället – Idealismens pris ”Mitt liv har alltid har gått i idealismens tecken. Exakt varför vet jag ej, men jag antar att jag är mera känslig än vad folk är mest, och därför – lika litet som jag själv velat göra orätt – försökt med bästa förmåga göra vad jag ansett vara rätt själv. Kunskapen om vad som är rätt är kunskapen nummer ett. Den

250

kunskapen hör till själen och samvetet och får man inte undanhålla när man en gång har den. Det borde vara naturligt för varje människa, men ett av mänsklighetens största mysterier är väl frågan varför den bara är självklar för så ytterst få. Därför blir den i stället för ett naturligt arv en sällsynt idealism. Men idealismen är hänsynslös. Har man en gång slagit in på den vägen bär det sedan iväg med ständigt ökande fart, tills man slutligen har en känsla av att man nästan lättar från jordytan.”

– Morbror Leif Ingmar Westerberg, våren 1957.

Tunga klockors dånande sång genom tigande rymder går.

Gåtornas natt sin välvning slår över tonernas sökaregång.

Malmen, som ropar och kvider i jättelikt ve, ger stämma och tal åt seklernas tunga kval inför gåtan för alla tider, som ingen gav tydning och svar.

Stilla, stumma drogo tysta vänner ur kretsen bort – livets färger, som logo underbart, gåtfullt, men kort blektes, slocknade,dogo. Över värv, som de ryktat över glädje, vänskap och sång, mödor och ve som flyktat natten föll, tung och lång, natten, som drömmarna lyktat.

Och ur dunklet, som tigande överskyggar och famnar allt, lyfter sig, ödsligt stigande, vissheten, obevekligt och kallt. Ödeshavens väldiga flödens djupa oändlighet tungt oss når: Är det väl gravens, är det väl dödens verklighet blott, som till sist består?

Ju högre vi fatta livet,

251

ju längre in vi blicka i dess djupögda hemlighet, dess vidare öppna sig dolda djup av mening, av under, av ande, av skönhet och danande kraft.

I bävan förnimmer min själ hur fjärran, där tanken svindlar trött, de tändas, stora och stilla, evighetens stjärnor.

En hög melodi förklingar: Men, en gång ur skapandets vånda född, den lever alltjämt i det dolda sitt oförstörbara liv och väntar blott handen och rösten, som kommer den åter att stiga med än större och rikare klang.

Skulle de melodier, som den Evige själv har spelat, själars hemlighetsfulla liv, väl vara förgängligare?

Skulle den djupaste längtan som brände i bävan min själ, skulle den dömts att slockna i Intets isiga natt?

Nej, ringen klockor och slungen en jublande sång i rymden ut, mot vidder förutan gräns och slut mitt hjärtas förvissning sjungen.

Oändlige i höjden!

Du Livets evige Herre!

Den själ, Du mig gav, är en låga – väl svag och skälvande för vädrens fläktar – men en låga dock av Din egen eld.

Döden, din tjänare, släcker den ej, men bär den i varsamma händer genom oändliga djup att förenas med sitt Ursprung.

252

Så sökom ej våra döda i förgängelsens boning, i mörker och mull, men i klarhet och glans, när skyarna glöda i rymd, som skälver av sånger full.

Texten är en minnesfestkantat av August Lindh, vilken tonsatts av Tobias Wilhelmi 1938 för manskör, orkester, tenor och baryton, som framförs varje år av Göteborgs PB-kör, vanligen i Vasakyrkan som en högtidlig Requiemmässa tillsammans med andra kör- och orkesterverk, som Wagners Pilgrimskör ur ”Tannhäuser”, Glucks ”De saligas ängder” ur ”Orfeus”, (det brukade vara Händels ”Ombra mai fu”), Schuberts Sanctus och några psalmer, men det är kantaten som är höjdpunkten och avslutningen. Den har alltid varit omdiskuterad, och det har alltid funnits de som velat vara utan den. En av dem som envist pläderade för dess skrotning som ett pekoral var min framlidne vän och lärare Gunnar Andréasson, själv lärjunge till doktor Anny Halfen (i förra numret) och en envis opponent mot ordens regissör och körens vice ordförande, den mångkunnige Bengt Nordström. I Stockholm har man i sällskapet valt att vara utan den och sjunger i stället Cherubinis Requiem, som må vara en kvalitativt bättre komposition men inte lika effektiv, då den helt saknar den romantiska innerlighet som besjälar Tobias Wilhelmis komposition, som träffsäkert funnit den rätta tonen i den dikten för att kunna göra den rättvisa.

Gunnar Andréasson nämndes i parentationen jämte andra gamla vänner som gått bort under året, som Jan-Eric Ring, en sångarbroder från tiden i Akademiska Kören, och Holger Freiholz, som gick bort alldeles för tidigt utan att ha slarvat. En som dock inte nämndes var Thomas Rosendal, en utomordentlig musiker som var med i kören i ett femtal år som den idealiska ackompanjatören och pianisten, som tyvärr rökte alldeles för mycket. Han råkade ut för en obotlig hjärnsjukdom som långsamt åt upp hjärnan för honom, vilket han var mycket medveten om och lämnade kören innan sjukdomen inkräktat på hans musik, och gjorde det då med ett vemodigt men innerligt och uppriktigt leende, accepterande sitt öde som vändandet av ett notblad.

En annan musiker dök upp till vår minnesfestkantat men utanför programmet. Det var en legendarisk jazzmusiker som var på rymmen från torken. Han har brukat rymma därifrån för att hänge sig åt nya perioder, men han är lika glad för det. När han är på rymmen klarar han sig utan pengar och utan bostad och säger glatt att det går alldeles utmärkt. Han är som fyllot i Joseph Roths sista roman från 1939, ”Legenden om den helige drinkaren”: Han klarar sig helt magiskt utan bekymmer som genom en skyddsängels beskyddande magi.

Det finns många sådana musiker. Tänk på alla gatumusikanter utan bostad. Egentligen är alla musiker som gatumusikanter: de lever bara för att göra musik medan det får gå som det går, och vanligen går det inte utan dikesdjupdykningar.

Det är tyvärr inte alltför ovanligt att musiker kommer på dekis. Procenthalten som blir socialfall är ett tabubelagt område, då samhället är så kulturfientligt som det är i bristen på förståelse för vikten av kultur.

En ung lovande kompositör som hörde sig för hur han skulle kunna utveckla och utbilda sig som sådan fick beskedet från Musikhögskolan att han kunde vänta sig att få bli ett socialfall.

Tyvärr är Göteborgs katolska kyrka ett skolexempel på kulturmisshandel. Organist där från dess invigning 1939 till det Andra Vatikankonciliet var tjecken Frans Zak, som även var musikdirektör för Stadsteaterns musik. Han brukade använda mässor av Schubert, Bruckner och Gruber till högtiderna, men det Andra Vatikankonciliet sanktionerade skrotningen av latinet som gudsjänstspråk, den katolska

253

kyrkans modersmål, och det var ju inget fel i att börja använda folkspråk i gudstjänsterna, men att ta bort latinet från musiken helt och hållet ödelade musiken. Frans Zak fick direktivet att sluta använda sina romantiska gamla mässor, och då rök både orkester och kör och han själv i en hjärtattack som resultat av upprördheten över kulturskändningen, som det har berättats. 15 år senare försökte en annan organist återupprätta latinet i musiken, som inte använts i gudstjänsten där på 14 år, för musikens skull, varpå han blev avskedad och utkastad. Frans Zaks kyrkoherde hade dessutom bidragit till kulturskändningen i kyrkan med att kalka över en stor del av kyrkans fresker, som förblivit vitkalkade sedan dess.

Kyrkoherden som avskedade en organist, som spelade på gudstjänster på sju olika språk för 800 i månaden, slutade själv ett halvår senare som präst, fastnade för kjoltyg och bytte namn – det blev den kyrkans historias största skandal. Organisten fortsatte som organist i judiska församlingen, där han efter fem år slutade självmant när en ny rabbin ville ha bort orgelmusiken ur gudstjänsten. Men allt detta har vi tidigare berättat om i Fritänkaren.

En svunnen vy från gamla Masthugget, Klamparegatan innan hela den miljön förintades.

254

Ett annat kapitel är arkitekturen. Den kulturskändningen drabbade i stort sett alla städer i hela Sverige men främst Göteborg och Stockholm. I huvudstaden revs i stort sett hela centrum för att bereda plats för skyskrapor och Sergels Torg, kallat Plattan, som därefter blivit landets kriminella huvudskådeplats för främst droghandel – Olof Palme sköts i närheten. Göteborg dominerades på 50-talet av ett stort antal stadsdelar med enbart trähusbebyggelse, såsom Olskroken, Masthugget, Annedal, Haga och Landala, stadsdelar lika pittoreska som Stockholms Söder, som alla jämnades med marken för att ersättas med bruna eller gråa höghusbetonglådor. Först i vårt årtionde 50 år för sent har det startats ett Europaomfattande arkitektuppror mot denna förfulning, sterilisering och dehumanisering av framför allt storstäderna. Det värsta arkitektoniska nidingsdådet var rivningen av Arkaden 1972, stadens enda privatägda gata, med Nordens främsta musikaffär Waidele och med ett av stadens stoltaste byggnadsverk med två torn, som ersattes med en inbyggd betonggalleria. Även hela Västra Nordstaden revs för att ersättas med moderna kontorsbyggnader och överbyggda gågator, där man även kan vistas under tak nattetid på gatan, vilket resulterat i att även denna stadsdel blivit ett berömt kriminellt forum med rykte över hela Europa. Det verkade som om de kommunala och politiska myndigheterna agerade som de gjorde som om Sverige, bara för att det skonats av det andra världskriget, bara därför som en sorts bestraffning måste få alla sina städer förstörda ändå.

I det längsta försökte man få de stadsterroriserande byggnadsherrarna med korrupta kommunalpampar bakom ryggen att åtminstone skona den unika stadsdelen Haga med dess låga trähusbebyggelse av ytterst pittoresk karaktär över hela stadsdelen, och man lyckades så långt, att ett antal hus faktiskt slogs vakt om av länsantikvarien med uttryckliga anslag som ”Kulturminnen” varmed de skyltades. Ändå revs även många av dessa hus.

Ett annat exempel på skövling var uppgivandet av Virhamn i svensk-Finland genom den egna familjen. Det var inte bara det idealiska sommarstället för rekreation och kraftåterhämtning utan därtill ett kulturhem som berikats genom 93 år i familjens ägo av minnen och samlingar, som den övriga familjen likviderade för pengar. Ofta är det i de bästa familjer som de värsta saker händer. Varför skulle den egna familjen vara bättre än alla andra? Ofta är det dock vad de flesta familjer inbillar sig vara.

Man erinrar sig Churchills ord, när han under andra världskrigets svåraste skede anmodades skrota kulturunderstöd på grund av deras kostsamhet, då kriget var så dyrt och behövde prioriteras. Han genmälde: ”Vad har vi då att slåss för?” och vägrade kulturnedskärningarna – och vann kriget.

Kort sagt, kultur, som väl närmast koncentrerat kan definieras som andlig odling, är det enda som ger bestående liv och mening åt en civilisation.

Tänk vilken turistattraktion det gamla Masthugget hade varit idag, om det lämnats i fred med sin utomordentligt idylliska miljö med de små gatorna och husen över bergknallarna och de branta backarna!

I stället revs allting helt sonika ned för att ersättas med stereotypa betongbunkrar i sex våningar som alla såg exakt likadana ut – det är hopplöst att hitta i denna stadsdel sedan dess, då alla hus är likadana.

Och nu vill man repetera rivningsraseriet från 60-80-talet med att gräva upp halva staden för att bygga Västlänken och skyskrapor och överlämna staden åt ett 15-årigt kaos av förstörelse.

Här har vi bara tagit fram några exempel ur högen på kulturfientlighetens resultat. Några av de värsta återstår.

Enligt det senaste beskedet från ett bokförlag är det följande som gäller: För att få en bok publicerad måste man först själv bekosta en utgivning. Det är i princip den enda möjligheten till litterär publicering över huvud taget idag. Men det är inte allt. Sedan måste man själv ombesörja marknadsföringen. Om då den bok du utgivit på eget förlag för egna kostnader visar sig sälja bra, så kan något etablerat förlag

255

eventuellt bli intresserat. Men det är förlagens huvudprincip: om säljbarheten inte är garanterad i förväg kan det inte bli tal om någon publicering i bokform.

Hur många poeter och romanförfattare har råd eller möjlighet att ägna sig åt marknadsföring? Om de gör det måste det ju ta kål på både inspiration och produktivitet. Erfarenheten säger, att om författaren blir bra på försäljning och marknadsföring försvinner hans musa, medan om inspirationen och produktiviteten håller i sig blir det knappast någon försäljning av. Kort sagt, det lönar sig inte i vilket fall.

Under alla de år jag klappat på stängda dörrar hos förlag som litterär tiggare har aldrig någon öppnat dörren, och kontakten, när den har förekommit, har alltid varit ensidig från författarens sida. Aldrig har något förlag tagit kontakt med författaren. Svar på brev, som inte längre förekommit i detta sekel, var dessförinnan alltid negativa och avskräckande.

Enda utvägen och möjligheten för kreativ kultur att överleva med bibehållen självständighet har alltså visat sig vara att begränsa sig inom ett magert och resignerat eremitliv i underjorden, där man åtminstone kunde få vara i fred. Ett experiment genomfördes förra året med att publicera ett kvalitativt diktverk utomlands på engelska. Vad hände? Det kostade skjortan, tjugo års sparade fonder gick till kostnaderna, medan förlaget inte ens kunde bjuda på marknadsföring, förlusterna blev överväldigande, men de räknades inte som förluster. Skatteverket och Pensionsmyndigheten såg bara vinsten av de slaktade fonderna, krävde 18,000 i restskatt, medan Pensionsmyndigheten sänkte pensionen med 20%, resulterande i massiv byråkratisk pappersexercis. För att man tröttnade på svenska förlags totala likgiltighet och gav ut ett diktverk på egen hand blev man alltså straffad.

Men man har ju blivit bestraffad tidigare. 1981 genomfördes en skönstaxering av en individ för att han konsekvent levt under existensminimum under alla år med det argumentet, att så litet kunde man inte leva på. Ändå hade han överlevt och straffades för att han levt så billigt – fastän han fick rätt efter många år i Regeringsrätten måste han ändå betala en restskatt för att han bekräftats i taxeringsdomstolen att ha levt under existensminimum.

I Sverige blir man alltså bestraffad för att man alls tjänar pengar, hur litet det än är, och är man då en självständig kreativ kulturidkare måste det bli extremt litet om man alls skall kunna överleva som sådan.

Med ett sådant kapitalistiskt inskränkt bestraffningssystem även för ideell verksamhet – jag känner flera konstnärer som blev straffbeskattade för att de fick ett skattefritt konstnärsstipendium – måste man ju tillgodogöra sig en viss skräck i det här landet för att alls tjäna pengar. Alltså har jag aldrig tjänat mera än för att åtminstone kunna överleva. Och är man då hänvisad till endast två möjligheter: osynligt ensligt och magert liv i ett slags underjordisk kronisk och resignerad exil, eller självmord.

Som jämförelse kan man åberopa hur kulturarbetare har det i Tyskland, där en sådan i genomsnitt har tio gånger högre kulturbidrag än en lika kvalificerad i Sverige. I Tyskland är det första en politiker talar om kultur. I Sverige är det sista en politiker talar om kultur.

Kina företer ett helt annat sätt att bekämpa kulturen. Det var ju främst den Mao ville utrota genom sin tioåriga kulturrevolution från 1966 till sin död, vilket han nästan lyckades med och vilket alla världens socialistiska samhällen med entusiasm tog efter i upphöjelsen av honom till profet och beundransvärd idol, fastän han rent statistiskt var historiens värsta massmördare med sin närmaste föregångare Stalin som nummer två, men idag är metodiken annorlunda.

En dokumentärfilm från 2014 berättar om Kinas organindustri. Mot slutet av 90-talet idkade omkring 70 miljoner kineser ett filosofiskt meditationssystem benämnt Falun Gong. Det var en sorts universalism i nära anslutning till Tao (Lao-Tse) och koncentrerade sig främst på inre harmoni, medmänsklighet,

256

medkänsla, medlidande, fred och annat sådant – i princip ingenting annat än det kristna kärleksbudskapet. Av någon anledning började det regerande kinesiska kommunistpartiet betrakta denna meditationsrörelse som ett hot – dess ideologi passade ju inte in i kommunismens ideologiska ateism och materialism, där all andlighet är förbjuden. Så regimen började systematiskt förfölja rörelsen, den brännmärktes som en kult av ondo, dess praktiserare frihetsberövades och sattes i fängelse eller på mentalsjukhus för att i bästa fall sluta i koncentrationsläger, och från 2006 började det sippra ut information om hur lätt det var i Kina att snabbt få en organtransplantation. Överallt i världen annars får man vänta i veckor eller månader om inte år på nya njurar, ny lever eller nytt hjärta, men i Kina kunde det ordnas nästan direkt. Ändå var donatorerna där inte mera allmänna än i resten av världen, och organen som transplanterades var färska och levande – de kom alltså från levande personer.

Filmen heter ”Human Harvest”, och det är vad den handlar om. Icke önskvärda personer omhändertas och isoleras för utnyttjande av deras livsviktiga organ för politiskt korrekta människor som behöver nya organ. Det är inte bara Falun Gong-utövare. Det är även minoriteter som tibetaner och uigurer från Öst-Turkestan – Kina har ju ända sedan ockupationen av dessa länder 1950 metodiskt och systematiskt arbetat för att ersätta deras befolkningar med Han-kineser. Organindustrin kan ses som ett led i denna utveckling.

När detta blev känt i västvärlden tog nästan samtliga länder genast avstånd från verksamheten och förbjöd sina medborgare att resa till Kina för att köpa sig en effektiv organtransplantation. Ändå har verksamheten fortsatt i Kina. Enligt den senaste statistiken genomförs mellan sextio och hundra tusen organtransplantationer årligen. När man betänker att en patient som blir av med sin lever, sitt hjärta eller sina njurar knappast kan överleva detta blir statistiken hårresande. När man dessutom betänker, att i princip endast en organtransplantation av tio lyckas, så att det behövs upp till tio kroppar för att organet skall fungera i en främmande kropp, tiofaldigas statistiken.

Vanligen är sjukhusen där dessa operationer äger rum kombinerade sjukhus och koncentrationsläger, där koncentrationslägret är i källaren medan sjukhuset utåt sett bara är ett oklanderligt sjukhus.

Naturligtvis förnekas hela verksamheten officiellt av staten och alla myndigheter, då det ju är en så lönsam marknad och industri, som en mänsklig köttkvarn. Samtidigt är en miljon uigurer (den muslimska inhemska befolkningen i Öst-Turkestan, kallat av Kina ”Sinkiang”, ”den nya provinsen”,) internerade i koncentrationsläger i väntan på skörd av deras organ.

Man erinrar sig filmen ”Alien 2” där alienmonstren samlar på levande människokroppar för att utnyttja dem som värdar för sina yngel, enligt samma princip som praktiseras av parasitsteklar.

Här är alltså andligt inriktade människor som aktivt vill praktisera meditation, filosofi och människokärlek reducerade till materiella kroppsresurser för skördandet av livsviktiga organ. Mänsklig idealism straffas med så djup förnedring som möjligt för att leda till döden i fullständig obemärkthet – alla dessa utnyttjade och förbrukade kroppar bara försvinner.

Verksamhetsberättelse 2018 Verksamheten har som alltid varit ganska jämnt fördelad mellan musik och litteratur, och båda har aldrig upphört att erbjuda svårare utmaningar, musiken genom ständigt mera svåröverbryggliga handikapp, och litteraturen genom oavbrutna motgångar.

257

Den lättaste delen av musikverksamheten har varit körverksamheten, som tyvärr mer och mer fått stryka på foten på grund av tidsbrist – en arbetsnarkoman hinner inte med mer än att bara arbeta.

Pianoverksamheten har tilltagit i takt med nödvändigheten att trappa upp övningarna för att motverka händernas tilltagande brist på flexibilitet, ett ålderstecken, som framför allt visar sig i det förbryllande problemet med det faktum att händerna krymper, liksom hela kroppen – på tio år har jag tappat två centimeter, och händerna (fingrarna) får svårare och svårare att klara oktaven. Därmed försämras även tonträffsäkerheten – jag kan aldrig mera spela utan fel och därför aldrig mera spela offentligt. Likväl övar jag icke desto mindre varje dag nästan två timmar, det blir alltid litet Beethoven, Schubert, Schumann och Chopin varje dag utom även egna kompositioner, som måste hållas vid liv då det bara är jag som kan spela dem. Man kan aldrig spela bra under stress, och man kan bara spela bra om man är utvilad.

Däremot har jag inte mera kunnat komponera en ton sedan förlusten av vårt hem i Finland, som alltid utgjorde huvudorten för den kreativa inspirationen, en kraftkälla som alltid brukade förnyas varje år. Ej heller har efter den förlusten det blivit tal om några nya större resor – den (hittills) sista resan till Himalaya var redan organiserad och betald innan den chockartade katastrofen inträffade. Ej heller har det sedan dess gjorts några nya musikinspelningar.

För er som aldrig hört min musik eller vet något om den, kan den närmast beskrivas som uteslutande kammarmusik – för piano, liksom Beethovens pianosonater. Jag föredrar piano framför flygel, därför att man kan nyansera mera på piano. Det beror på sordinen. På en flygel fungerar sordinen så att hamrarna träffar två strängar i stället för tre, men på ett piano fungerar den så att hamrarna kommer närmare strängarna, så att anslaget blir mjukare, och man kan därigenom med sordinen nyansera anslaget även med foten utom med fingrarna. Min princip är att aldrig släppa sordinen.

En av mina bästa vänner menade att min musik mest erinrar om Schumann, och när en annan god vän sade samma sak tog jag det som den högsta tänkbara komplimang då Schumann var den människans favoritkompositör. Chopin har betytt mest för mig, men jag trivs bäst och spelar helst Beethoven, ("Beethovens musik skapar en dynamisk atmosfär av psykologisk och moralisk motivation. Beethovens höga musikstil är psykologiskt uppbygglig och hjälper dig i din strävan att genomföra förpliktelser trots alla svårigheter, samtidigt som den representerar en kulturell rörelse av nästan universellt dynamisk karaktär som trotsar all beskrivning. Om du uppfattar och förstår Beethovens kulturella mission kan du bara segra utan nederlag – den övervinner allt.") medan Schubert är den jag älskar mest. Bland andra kompositörer tyckte jag alltid bättre om Händel än om Bach, då jag alltid upplevat Händel som frisk och ljus, glad och upplivande i sin musik, det hörs i den att han lärde upp sig i Italien, medan Bach för mig är mera grå – det hörs att han aldrig var i Italien. Jag har aldrig kunnat uppskatta den moderna musiken. De fem största under1900-talet har man ofta menat att var Schönberg, Hindemith, Bartok, Sjostakovitj och Stravinskij. Jag har aldrig funnit att någon av dem låtit bra utom i undantagsfall, och det är för mig kriteriet på musik, liksom det var Duke Ellingtons – ”om det låter bra, så är det bra; om det inte låter bra så är det inte bra.” Schönberg var underbar i sin ungdom innan han förföll till atonal musik, som inte är någon musik, och de ungerska folkmelodier som ungrare tycker om Bartok för har jag aldrig kunnat urskilja, antagligen för att jag aldrig blivit bekant med till dem. Hindemith och Stravinskij är båda utomordentligt skickliga rent tekniskt som kompositörer (av det slag som Schubert kallade ”Musicus Mecanicus”,) men det viktigaste fattas – skönheten, harmonin, melodin. Jag var aldrig polyfont begåvad medan jag alltid favoriserade melodin – all min musik är egentligen bara melodier med ackompanjemang, och det är melodierna man skall lyssna efter, inte ackompanjemanget, som bara är den harmoniska och dynamiska bakgrunden. Richard Strauss låter bra, men den polyfona ornamentiken och skickligheten

258

verkar mest bara tjänstgöra som otillräckligt substitut för saknaden av melodik. Han kör med högt utvecklad tematik, men ett tema är inte det samma som en melodi. Däremot har jag alltid älskat Sibelius och Puccini, och man hör ofta citat från dem hos mig. Det moderna stycke som kanske haft den största betydelsen av alla (moderna stycken) för min musik är dock Hekel Tavares’ ”Pianokonsert i brasiliansk form” från efter kriget, samt Warszawakonserten. Ibland har jag beskyllts för att brås på Rachmaninov, men det är fel. Jag älskar Rachmaninov, men det är bara hans andra pianokonsert och andra symfoni som är melodiska i hans överornamenterade musik, som alltid verkar lida av överarbetning intill förkonstling. Även den litterära verksamheten har snarare tilltagit än hämmats av alla motgångarna. Publiceringen av två diktvolymer på engelska utomlands förra året var på gott och ont – tjugo års besparingar som jag gärna satsat på bevarandet av det finländska familjehemmet gick i stället åt till denna publicering med ekonomiskt katastrofala resultat, som belysts tidigare. Det kan dock även ses som en satsning på framtiden i form av en konkret produkt som kan ge oändlig avkastning med tiden. Dock kan det inte bli tal om fler ekonomiska satsningar på självpublicering, då den första knappt har överlevts.

Därmed kommer vi in på Fritänkaren och dess framtid. Dess verksamhet som papperstidning har ständigt saboterats av postväsendet, numera det illa beryktade PostNord, som för varje år höjt priserna samtidigt som dess service försämrats genom att tjänster och möjligheter dragits in. Jag delar fullständigt samma mening med alla dem som menar att det var ett katastrofalt misstag att privatisera posten, SJ, Televerket och Elverket. Genom PostNords genom åren allt värre sabotage har Fritänkaren ständigt gått med värre förlust, och även om vi aldrig vill upphöra med papperstidningen sker en ständig nedtrappning samtidigt som den digitala verksamheten tilltagit.

Vi har aldrig tagit betalt för den digitala Fritänkaren och ämnar aldrig göra det. Därmed följer vi samma princip som Facebook, Wordpress och YouTube: Internet skall vara gratis, och fy för alla internetsidor som tar betalt bara för att vara tillgängliga. Det är utpressning, ocker och prostitution. På våra hemsidor är alla arbeten gratis, från romaner och noveller, essaysamlingar och dramer, mastodontluntor och historiska tegelstenar, debattsamlingar och filmrecensioner till alla våra musikuppläggningar och diktuppläsningar i podcasts på YouTube, även tillgängliga på Wordpress, som utgör Internätets utan jämförelse största publiceringsforum. På senare tid har vi även börjat lägga upp arbeten på Academia.edu, som når den akademiska världen över hela jordklotet.

Det är alltså där som den huvudsakliga kraften för vår målinriktning läggs in, minst av allt för att tjäna pengar, absolut ingen ansträngning för marknadsföring, ej heller reklam eller påträngande pådyvling, utan egentligen bara kreativitet med direkt tillgänglighet möjliggjord för vem som helst.

Dietrich Fischer-Dieskau om Nietzsche och Wagner Denna tyska barytonsångare (1925-2012) var genom sin varma inlevelse och sin dramatiska gestaltningsförmåga utan tvekan en av vår tids allra främsta. Han har även verkat som dirigent och författare, och endast genom ett långt aktivt liv inom musiken kan man väl gå till rätta med ett sådant ämne som vänskapen och fiendskapen mellan Richard Wagner och Friedrich Nietzsche.

Det är få som vet att Nietzsche började som musiker. Han komponerade själv, och de tre han satte högst var Händel, Beethoven och Schumann, tills han kom i kontakt med Wagner.

Han var 31 år yngre än Wagner, men ändå blev deras vänskap ytterst hjärtlig och nära till att börja med. Först med åren började Nietzsche finna mer och mer hos Wagner att ta avstånd från, men

259

brytningen blir total först efter 10 år i samband med invigningen av operan i Bayreuth 1876.

Det som Nietzsche inte kan förlåta Wagner är hans prostitution. Nietzsche menar att Wagner säljer sig för pengar åt massorna, åt sin hustru Cosimas fanatiska antisemitism, åt kulten om sig själv baserad på lögner, och åt den billiga och låga smakriktning som leder musiken ner i förfall, dekadens och undergång.

Nietzsche menar att Wagner har svikit det enda rätta idealet, som är skönheten, och han har fullkomligt rätt.

Wagner å sin sida kunde aldrig förlåta Nietzsche hans "svek och förräderi", brände till att börja med alla ovärderliga brev han fått av Nietzsche 1878 och förklarade sedan för Nietzsches läkare, att anledningen till Nietzsches skrala hälsa och ständiga huvudvärk var dennes omåttliga ovana att masturbera. När Nietzsche fick veta detta av sin läkare förbättrade detta knappast förhållandet mellan Nietzsche och Wagner.

Det sista som Nietzsche författar är en uppgörelse med Wagnerkulten kallad "Fallet Wagner" där han konsekvent avslöjar hela Wagnerbluffen tolv år efter brytningen. Vänskapen med Wagner hade emellertid gått så djupt in i Nietzsches själ att skrivandet av denna bok kostar Nietzsche förståndet. Efter dess utgivning är han i alla fall en sinnessjuk man för resten av sitt liv – de elva år han som 44-åring har kvar att leva.

Dietrich Fischer-Dieskau framhåller Wagners judiska börd som något otvivelaktigt, fastän Wagner själv förnekade och förträngde det. Vad som kanske upprörde Nietzsche allra mest var att Wagner offentligt och skriftligt förnekade detta och alltså medvetet inför hela världen ljög och det av helt egoistisk egennytta. Bara en sådan sak som att Wagner i sitt familjevapen satte in en gam är om något en övertydlig indikation. Varför i all världen sätter man frivilligt in en gam i sitt familjevapen, om man inte som tysk känner att man avlats av en far med namnet Geyer? Även Cosimas antisemitism har sin naturliga förklaring. Hennes hatade styvmor, prinsessan Caroline Sayn-Wittgenstein, det stora hindret mellan Franz Liszt och hans barn med Marie d'Agoult, var av delvis judisk börd.

Att även Nietzsches syster Elisabeth gifte sig med en antisemit bidrog till Nietzsches tragik och sorg.

Nietzsche tog i samma utsträckning som Goethe och Schopenhauer avstånd från tysk nationalism medan han i stället företrädde tyskhetens internationellt inriktade humanism. Med en klarsynt profets öppna ögon såg Nietzsche till sin obeskrivliga sorg hela den tyska världen ledd av sådana självbedragare som Wagner börja gå åt helvete.

Nietzsche slutade som musiker 1881 vid 37 år mest på grund av sin ständigt försämrade syn. Efter brytningen med Wagner blev hans älsklingsopera Bizets "Carmen", som han aldrig tröttnade på att se nya föreställningar av. Dietrich Fischer-Dieskaus bok är ovärderlig genom sina musikaliska och filosofiska inblickar i den tyska intellektuella utvecklingen på 1800-talet; men han menar att Wagner och Nietzsche var sin tids två briljantaste begåvningar. Vi är av annan mening, då vi hellre håller oss till de båda helnyktra bönderna Leo Tolstoj och Giuseppe Verdi.

Bortom gott och ont (1979) – Liliana Cavanis film om Nietzsche Filmen kan ses eller åtminstone tolkas som ett karaktärsmord eller en andlig obduktion av Nietzsche, men Liliana Cavanis avsikter var säkert något annat. Hon ville komma åt hemlighetsfullheten med Nietzsches stora kärlek och det sällsamma ménage à trois som den kom att leda till, och hon försöker berätta historien

260

sanningsenligt, även om den förlorar sig i sexuella frosserier som utvikningar och avvikningar från ämnet.

Filmen hade kunnat vara hur vacker som helst och är det bitvis, men tyvärr är Erland Josephson inte rätt skådespelare för Nietzsche. Han är för grå och helt utan temperament, medan Nietzsches temperament i det närmaste var vulkaniskt till nästan självförintande grad. Erland Josephson får honom att framstå som blekt sentimental till fjollighet, vilket inte är övertygande.

Däremot är Robert Powell mycket bra som hans närmaste vän, läkaren Paul Rée, som han delar Lou Salome med. Nietzsche friade till henne tre gånger men fick nej varje gång, tills hon till slut gick med på att ha honom som älskare om han samtidigt tolererade Paul Rée som hennes älskare. De försökte, och det gick till en början, men naturligtvis kunde det inte hålla. Det var naturligtvis främst Nietzsches sjukdom som kom emellan, men till denna kris bidrog även hans familjeförhållanden.

Den bästa skådespelaren i filmen som gör den bästa rollen är Virna Lisi som Nietzsches syster Elisabeth, som inte kan tåla Lou Salome – för att hon är delvis judinna. Det hjälper inte att hon är sekulär, men Elisabeth är fanatiskt antisemitisk, och hon kastar ut sin bror med Lou Salome för hennes skull – och tar honom åter till nåder igen först när han helt brutit med Salome och bara har sjukdomen kvar av sitt liv.

Då lägger hon helt beslag på Nietzsche, vill bestämma över hans böcker och hans åsikter och sköta om hans ansikte utåt och får honom att framstå som lika antisemitisk som hon själv, vilket han aldrig var. I själva verket kunde han aldrig förlåta sin syster för hennes delaktighet i splittringen från Lou Salome.

Han blev bara 55 år, men hans gode vän läkaren Paul Rée, även han av judisk börd, slutade illa han också vid bara 52 års ålder, men dödsorsaken var naturlig. Det vara bara något år efter Nietzsches död som han omkom i en olycka under vandring i Alperna.

Så visst föreligger här en ytterst intressant och hemlighetsfull ödeshistoria mellan dessa tre, som man kunde ha gjort mycket av på film, vilket Liliana Cavani med ambitiöst mod försökt, men hon har bara nått halvvägs, och filmen är egentligen bara en skiss, ett försök att åtminstone fånga något av en skymt av de innerliga förhållandena. Dock anses filmen vara hennes mest inflytelserika, hon gjorde den makalösa scenografin själv, och även musiken är alltigenom mer än lyckad. Hon fyllde nyligen 85 och filmar fortfarande, liksom den nästan jämnåriga Agnès Varda.

Det nya Marlowe-Shakespeare-projektet Ett försök till summering av Fritänkarens 22-åriga försök till utrannsakning av mysteriet om Shakespearedramatikens upphov och ursprung.

Enligt etablissemanget föreligger det inget mysterium. Det finns ingen anledning att ifrågasätta att Shakespearedramatiken inte kan ha skrivits av någon annan än Shakespeare, eftersom den utgavs i hans namn. Emellertid utgavs den tryckta standardupplagan av denna dramatik först sex år efter hans bortgång och nio år efter att han lämnat teatern för gott, och denna tryckta standardversion, The First Folio, bestod nästan till hälften av dramer som aldrig utgivits tidigare, en del aldrig spelats tidigare, och en del av dramerna som faktiskt tryckts tidigare (i dålig Quarto-upplaga) förelåg i slutupplagan i förändrad eller rentav mycket förändrad form, främst Hamlet och Othello. Någon måste alltså ha bearbetat och berikat dramerna efter den officiella diktarens död och det i väsentligt hög grad.

De inblandade aktörerna i dramat om Shakespeares dramer är i huvudsak de följande:

261

Earlen av Oxford, 1550-1604, en erkänd pionjär inom den elisabetanska teatern, som ledde ett eget teatersällskap och själv skrev pjäser, bland annat en tidig förlaga till Romeo och Julia, men ingenting av hans egen dramatik har bevarats.

Hans svärson William Stanley, 1561-1642, den sjätte earlen av Derby, som också ledde ett eget teatersällskap och var katolikernas ledare med lika stor arvsrätt till tronen som Mary Stuart, och huvudsakligen verksam i Lancashire i norra England – han ägde hela ön Man. Hans äldre bror Ferdinando Stanley, den femte earlen av Derby, 1559-1594, känd som Lord Strange, som också ledde och ägde ett teatersällskap och producerade Marlowes pjäser. Han giftmördades av katolikerna för att han vägrade ställa upp som deras kandidat till tronen, vilket motiverade hans yngre bror till extrem försiktighet i det offentliga. Även denne avstod från alla anspråk på tronen för att hellre ägna sig åt teatern. Han hade problem i äktenskapet med sin hustru, Oxfords dotter, som bedrog honom och nästan ruinerade honom.

Christopher Marlowe, den egentliga skaparen av det elisabetanska dramat och av the theatre of cruelty, som kallades så för att det kunde gå vilt till på hans teaterföreställningar – vid ett tillfälle omkom en medlem i publiken genom rent om dock oavsiktligt våld. Den första av dessa pjäser var Tamburlaine the Great, som spelades 1588, men nästan alla hans pjäser var nästan lika grymma – i Edward II mördas kungen med en eldgaffel som han spetsas med genom ändan. Marlowe föddes två månader före Shakespeare och omkom officiellt genom ett krogslagsmål 30 maj 1593, som vi återkommer till här nedan.

Shakespeares namn dyker upp efter detta datum som författare till dikten Venus och Adonis, som dock redan tidigare legat färdigt för tryck och som påvisar klara likheter med Marlowes dikt Hero och Leander, som om ”båda diktarna kunnat den andras dikt utantill” enligt biografen John Bakeless.

Han var gift i Stratford med en sex år äldre dam, som han nödgats gifta sig med efter att ha gjort henne gravid, var son till en skinnhandlare och fick inte mer än en elementär utbildning, inte ens motsvarande vår realexamen. Han var dock en skicklig affärsman och dog som en av Englands förmögnaste borgare, medan hans barn av allt att döma var analfabeter och han inte lämnade en enda bok efter sig eller något dokument alls med anknytning till dramatiken. När den sista Shakespeareproduktionen Henrik VIII 1613 vid premiären ledde till olyckan att hela hans teater brann ner lämnade han teatern för alltid. Han dog utan att det väckte några som helst minnestal, minnesskrifter eller någon uppmärksamhet, medan jämnåriga avlidna kolleger till honom hedrats med processioner och högtidliga eftermälen.

Samlingsupplagan av de verk som går under hans namn utgavs av Ben Jonson med andra av hans teaterkolleger, troligen under överinseende av Francis Bacon, vars sekreterare Jonson var, bekostad av sönerna till Mary Sidney, änkan efter den första stora elisabetanska diktaren Sir Philip Sidney, som inbjudit Giordano Bruno till England och som tyvärr stupade i strid alltför ung 32 år gammal 1586. Hans änka förde hans verk och verksamhet vidare och tjänade med sitt hem som ett slags parnass om inte rentav hov för de elisabetanska diktarna. Sir Philip Sidney var den första av dessa som insisterade på att förhålla sig anonym i sin diktning, vilket exempel nästan alla de andra följde, i synnerhet Sir Walter Raleigh, Marlowes främsta läromästare. Den första egentligen som började utge sig under sitt eget namn var Ben Jonson.

Marlowe föddes i Canterbury och upptäcktes tidigt i katedralskolan för sin begåvning och skickades för vidare utbildning på ett stipendium till Cambridge, där han snart kom i kontakt med den tidens ledande fritänkare, framför allt Sir Walter Raleigh, den främsta elisabetanen, den enda som ännu behöll drottning Elisabets gunst vid hennes död. Meningen var att Marlowe skulle utbildas till teolog, men han

262

kom teologin fullständigt på skam, utmanade kyrkan, predikade ateism och fann sin röst i teatern. Han fann en konkurrent i Thomas Kyd, som skrev den epokgörande Spanska tragedin med en pjäs i pjäsen som final, och de samarbetade troligen åtminstone även på Arden av Feversham, ett realistiskt drama taget ur verkligheten i Marlowes eget grannskap, ett sensationellt mord som resulterade i ett antal hängningar.

Han samarbetade även med John Penry, en annan fritänkare som utmanade och hotade hela den etablerade kyrkan och därför ådrog sig förföljelse. De hade varit skolkamrater, men i maj 1593 åkte han fast, dömdes och blev hängd. Samtidigt blev Marlowe angiven av en medarbetare vid namn Richard Baines inför drottningen och hennes högsta råd för ”ateism, homosexualitet och falskmynteri” bland mycket annat. Han var då en etablerad dramatiker under Ferdinando Stanleys beskydd, som producerade hans pjäser, och hans och William Stanleys far satt i drottningens högsta råd. Då båda levde mest för teatern torde de ha haft allt intresse av att Marlowes försattes i säkerhet.

Han arresterades och förhördes men befalldes att hålla sig i London, troligen i väntan på slutgiltig rättegång och avrättning som sin kollega John Penry, som avrättades 29 maj. Dagen därpå inträffar den så kallade Deptfordincidenten, där Marlowe uppges ha dräpts i ett bråk om en lunchnota av tre av hans välgörares anställda. Liket smusslades snabbt ner i en okänd grav, och drottningens egen undersökningsdomare skrev protokollet om hur allting gått till, där ingenting verkar övertygande och ingenting stämmer. Därmed var Marlowe officiellt och lagligt bekräftad som död, och protokollet försvann för att inte återfinnas förrän efter drygt 300 år.

Sedan börjar den enastående Shakespeareproduktionen.

Vi håller det för sannolikt att Marlowe räddades undan den engelska inkvisitionen genom sina höga beskyddares tillskyndan, kanske genom drottningen själv, och därigenom kunde fortsätta utveckla den engelska dramatiken under affärsmannen William Shakespeares varumärke.

Vårt nya Marlowe-Shakespeare-projekt handlar om åskådliggörandet av exakt hur det med hög grad av sannolikhet kan ha gått till. Den som utlöste detta intresse var Carl O. Nordling, som genom sin bok ”Hamlets hemlighet” 1995 utgår från en föreställning av en tidig version av Hamletpjäsen den 13 juni 1585 efter invigningen av Kronborgs slott i Helsingör för kung Fredrik II, varvid det under gästabudet avfyrades kanoner ”vid uttömmandet av varje skål”. Skådespelarna var en trupp på sju personer från England, vi vet inte exakt vilka utom några av dem, men William Stanley kan ha varit en av dem och till och med Christopher Marlowe, som då redan var anställd av Sir Francis Walsingham i underrättelsetjänsten med uppdrag till kontinenten. Sedan dess har debatten rasat genom Fritänkaren genom alla åren, de två dramerna om ”Komplotten” skrevs omkring sekelskiftet och håller nu på att översättas till engelska – The Plot finns redan tillgänglig. Samtidigt har även andra Marlowedramer bearbetats på svenska i versioner som också skall bli tillgängliga på engelska, främst den Spanska tragedin, Arden av Feversham, Juden på Malta och Massakern i Paris om Barolomeinatten.

Läraren ”Du får ursäkta mig, men jag är väldigt trött.”

Det hade han minsann anledning att vara, och det var inte mycket kvar av honom, fastän han ännu var under 70, men ändå framstod han för mig som samma lärare som han varit i sin krafts dagar, då hela världen lyssnade till honom, läste honom och studerade honom, fastän så många förkastade honom och gjorde allt för att utesluta honom ur samhället. Det lyckades nästan den sista gången han utsattes för

263

totalsabotage mot hela sin verksamhet och livsverk, när myndigheterna metodiskt gick in för att till varje pris knäcka honom utan att döda honom. De lyckades bara knäcka honom fysiskt, medan ingenting kunde knäcka hans framhärdande i sin livsuppgift. Många auktoriteter, diktaturer och myndigheter har misslyckats med exakt samma sak och bara själva lidit men av företaget genom bestående vanrykte och förakt, medan deras offer nästan alltid lyckades överleva desto starkare i anden, fastän de vanligen helst hade velat dö.

Han hade alltid pläderat för martyrskapet och faktiskt själv försökt offra sig för saken när hans egen far drogs inför rätta och mördades, han ville göra samma sak själv, men hans mor gömde undan hans kläder, och han kunde inte med att gå ut i staden naken. Hans mor räddade hans liv genom list.

Men förlusten av hans far var i själva verket nästan som förlusten av sitt eget liv, ty hans far lärde honom allt och gav honom den utomordentliga grunden för hela hans lärdom. Han lärde sig sin fars böcker utantill, han kopierade dem och skrev av dem, och när hans far mördades och inte längre kunde försörja familjen var hans bibliotek det enda han gav i arv efter sig åt den äldste sonen, som ensam som tonåring måste försörja hela familjen med åtta yngre syskon. Men han gick i land med uppgiften, och det var kännemärket för hans liv: han genomförde alltid vad han företog sig, hur omöjligt det än var, och hur mycket förståndigare det än hade varit att inte vara så hårdnackat envis.

Men han blev den kanske bäste lärare världen någonsin haft, åtminstone dittills. Han studerade allting utomordentligt noga och lärde sig hela världslitteraturen så långt den då hade hunnit, och hans kunskaper var allomfattande för den tiden. Han kände, umgicks med, influerade och uppfostrade och undervisade sin tids ledande andar och blev privatlärare för sin tids ädlaste och mest lovande kejsare, tills denne blev mördad. Tyvärr brukade på den tiden alla dugliga och goda politiker mördas, medan deras mördare eller de som stod bakom girighetsmakten blev de som sedan hanterade makten destruktivt till större skada än nytta för världen, och dess värre har världen aldrig mycket förändrats på den punkten sedan dess.

Till och med i hans egna led förekom och förhärskade denna prestigestrid, girighetsfanatism och maktlystnad, som korrumperade ihjäl vad som hade kunnat rädda världen genom idealism och som faktiskt började bra, det var därför han åtog sig att bli en ledare för denna utveckling, som dock fördärvades av kortsynta egenintressen och prestigeavundsjuka.

Han hölls i torteringsfängelset i flera år medan hans kropp sakta men säkert misshandlades ihjäl, och enda orsaken till detta oändliga rådbråkande av en oskyldig människa var bara fåfäng dumhet och hans framhärdande i att hålla på sin fredliga filosofiska verksamhet, ty det var bara filosofisk verksamhet och ingenting annat. ”Orkar ni samtala?” frågade jag försiktigt. ”Ja, min son,” svarade han i ett försök till skämtsamhet, ”om du inte ställer för dumma frågor.” ”Dess värre kan jag inte låta bli att vara nyfiken.” ”Var nyfiken då.” ”Hur förföll det sig egentligen med er självkastrering?”

Då log han, och fastän det inte hördes så kunde jag se att han skrattade, men skrattet var dämpat till tysthet av hans tillstånd. ”Min vän,” sade han, ”det var det löjligaste kapitlet i mitt liv. Alla mina vederdelomän ville till varje pris få mig till en självsnöpare, men lika litet som jag kunde göra våld på någon annan kunde jag göra våld på mig själv. Det är sant, att jag ivrade efter att bli av med den sexuella anfäktelsen; medan alla andra i min ålder gick och spred vildhavre och skaffade sig könssjukdomar och råkade i kläm och bråk med

264

rivaler och prostituerade, så var jag inte ett dugg intresserad av sex. Jag tyckte det var fult och motbjudande. Jag tyckte inte det var äckligt, som vissa andra asexuella asketer fann det, men framför allt tyckte jag det var så dumt och onödigt, och jag var inte alls intresserad av att göra barn eller bilda egen familj. Jag hade själv varit tvungen att försörja min mor och åtta yngre syskon, den familjen räckte till och blev över, den rymde flera familjer bara i sig, så jag fann det mycket viktigare att ägna mig åt vad jag ville, nämligen lärdom, kunskap och undervisning. Jag fann den nya upplysningen vara som klippt och skuren för mig, det var bara den jag hade att ägna mig åt och ingenting annat.

Det är sant att jag laborerade med möjligheten att befria mig från de besvärliga spratt som könsorganen ständigt spelade mig. Ju mindre kroppsliga anfäktelser jag kunde besväras av, desto bättre, därför blev jag från början en sådan konsekvent renlevnadsman och asket – jag har faktiskt aldrig druckit vin sedan ungdomen och inte ätit kött heller. Men det gick aldrig så långt som till onaturliga fysiska ingrepp på min kropp för den sakens skull. Jag lärde mig att ignorera och avstå från det sexuella, och det var allt. Det var bara en fråga om disciplin, som för min del var naturlig.” ”Det var väl främst er överordnade som anklagade och häcklade er för att ni gjort er till eunuck. Vad hade han emot er egentligen?” ”Det undrade jag också.” ”Vad kunde någon ha emot er? Det har alltid förbryllat mig. Kan ni förklara saken? Ni gjorde ju aldrig något fel.” ”Jag har alltid själv undrat över varför han alltid valde att hårt motarbeta mig. Det var ju så min första exil framtvingades.” ”Samtidigt var han ju inkonsekvent, för sedan befallde han ju er att komma tillbaka, och i hela denna kontrovers var ni bara lydig och foglig, slog aldrig tillbaka, besvarade aldrig några stridsskrifter och fann er i stämplingen av er som heretiker utan rätt, utan att argumentera emot den.” ”Ja, jag återvände på hans befallning, vilket medförde att han tog mig till nåder igen, men bara personligt. Officiellt förblev brännmärkningen av mig som heretiker rådande, och jag tror att jag alltid kommer att kallas heretiker.” ”Men varför? Ingen har ju varit trognare er lära än ni.” ”Det är det som är tragedin. De förstår inte vad de gör. Min vän, du kanske kan förstå det. Min heresi består i att jag anknöt till de traditioner som fanns innan vår upplysning inträdde i världshistorien. Jag kunde alla de gamla filosoferna, stödde mig på dem och lärde av dem. Alla dessa vill de nya auktoriteterna förkasta och brännmärka som kätterska, och eftersom jag omhuldat dessa filosofiska traditioner måste jag också vara heretiker. Allt jag egentligen velat med min så kallade heresi har varit att slå vakt om vårt kulturarv, som de nya auktoriteterna vill ersätta med intoleranta dogmer, som inte medger undantag, vilket är en självdestruktiv självbegränsning, vilket de inte inser. Skall vi då förkasta en hel vacker civilisation bara för att den fanns före Kristus? Skall vi då avstå från Platon och Sokrates och alla de andra, skall vi brännmärka Pythagoras som kättare för att han trodde på reinkarnation, vilket alltid många i hela världen gjort och gör fortfarande, till exempel druserna, skall vi då lägga ner alla teaterföreställningar på alla världens vackraste teatrar för att Euripides, Sofokles och Aiskhylos skrivit känsliga saker som inte passar in i det kristna moraltvånget? Skall då kyrkan nödgas bli en lika blind auktoritär intolerans och våldspolitisk makt som de fanatiska romerska kejsarnas? Detta är tragedin, att vår kristna kyrka förts in i en auktoritär och dogmatisk återvändsgränd.” ”Jag har aldrig förstått vad de romerska kejsarna kunnat ha emot kristendomen. Till och med en så upplyst kejsare som Marcus Aurelius tillät ju förföljelser mot de kristna.”

265

”Tragedin börjar egentligen med honom. Före honom hade det romerska kejsarämbetet i fyra generationer gått i arv från en duglig kejsare, med början från Trajanus, till en annan lika duglig, som kejsaren själv utsett och adopterat. Både Hadrianus, Antoninus Pius och Marcus Aurelius adopterades till makten av sin företrädare. Av någon anledning fann aldrig Marcus Aurelius någon lämplig efterträdare att adoptera, medan han i motsats till sina företrädare hade en egen son.” ”Den misslyckades Commodus.” ”Jag tror att han inte såg något annat val, när han inte fann någon annan tillräckligt duglig, än att låta Commodus ärva honom, som inledde världens historias mest framstående rikes långsamma undergång genom att slösa bort sitt arv och ansvar, varför han mördades, liksom Caligula, Nero och Domitianus.

Sedan dess har många kejsare blivit mördade, medan riket blivit lidande och fortsatt förfalla.” ”Till exempel er plågoande Decius. Varför förföljde han er egentligen?” ”Det var så dumt och fullkomligt oresonligt. Han inledde kanske den värsta förföljelsen av de kristna hittills bara av den anledningen, att vi vägrade erkänna honom som gud. Det var helt enkelt bara teologisk svartsjuka. Vi skulle inga andra gudar hava utom honom.” ”Det har börjat kallas kejsarvansinne. Caligula, Nero och Domitianus led av samma sinnessjukdom – makten steg dem åt huvudet.” ”Och det samma håller på att hända med hela den kristna kyrkan – min biskop Demetrius i Alexandria vägrade prästviga mig för att han såg mig som ett hot mot hans egen ställning som biskop.” ”Jag har alltid undrat varför ni inte fick bli präst redan i Alexandria.” ”Det var här i Caesarea i min första landsflykt jag äntligen blev prästvigd. Efter det kanske biskop Demetrius i någon mån insåg sitt misstag att jaga bort mig och visa mig en sådan njugghet, så att han befallde mig att komma tillbaka. Men han höll fast vid sitt fördömande av mig som kättare.” ”Ändå har ingen kristen varit så trogen den Heliga Skrift som ni. Ingen har studerat den noggrannare och kommenterat den noggrannare och med större noggrannhet jämfört alla olika tillgängliga manuskript.” ”Det var mitt älsklingsarbete och stommen i mitt livsverk.” ”Och för det blev ni bannlyst som kättare. Vad kan det väl bli av en sådan kristen kyrka?” ”Frågan är befogad och fyller mig med oro. Jag har grubblat så mycket på den att jag nästan frestats att komma till den slutsatsen att själva grunden till avarten i själva verket ligger i själva idén om Gud.” ”Vad menar ni?” ”Jag menar, att redan i Gamla Testamentet används Gud som en obestridlig auktoritet som bestämmer allt och innehar oinskränkt makt, med vilken auktoritet Lagen blir bindande för hebréerna.

Kristus vände sig emot detta så långt han kunde, och därför kunde kristendomen bli en upplysningsreligion av tolerans och kärlek, men genom de olika rivaliserande partibildningarna inom kristendomen tenderar dess olika ledare till ständigt förvärrad polarisering med hävdandet av egna åsikter och tolkningar av Skriften som gällande framför andras. Det var upprinnelsen till biskop Demetrius animositet mot mig: han ansåg att jag hotade hans uppfattningar, som måste ha högre gällande kraft än mina. Han drev sin fanatism till bannlysning av mig, och detta håller nu på att sättas i system av allt fler lokala ledare i kyrkan.” ”Menar ni att man borde avstå från Gud, för att det som begrepp kan missbrukas?” ”Naturligtvis är Gud även som filosofiskt begrepp oantastligt, ingen idé kan avrättas, men om namnet och begreppet används som auktoritet är risken för missbruk oundviklig. Jag kan inte tvivla på Gud, men ingenting är mera tvivelaktigt än människan. Den Heliga Skrift skrevs trots allt av dödliga

266

händer, och redan flera av dess författare använde gudsbegreppet som medel till auktoritetsbetoning och –förhävning. Tyvärr, min vän, ser jag det mer och mer som en nödvändighet att din slutsats är riktig. Man måste avstå från en personlig Gud för att nå sanningens Gud, som jag är mer och mer benägen att närmast definiera som panteistisk, och panteismen som det enda rationella gudsbegreppet. Därför är jag lyst i bann av min egen kyrka, som jag levt för hela livet, och tyvärr måste jag bedöma kyrkan som mera mänsklig än gudomlig, då även den endast leds av människor. Om de då bemyndigar sig med gudomlig auktoritet blir de endast ändå mera felbara, otillräckliga och otillförlitliga som blott dödliga människor.

Risken för missbruk av religionen och gudsbegreppet frestar mig till att dra den slutsatsen, att all religion egentligen bara borde ha hållit sig till ren filosofi.” ”Hur kommer det att sluta?” ”Det kan bara sluta med förskräckelse. Kristendomens frestelse till dogmatik kan bara leda till korruption av kristendomen, som med åren under denna utveckling kommer att bli alltmera oigenkännlig. Till slut förkvävs hela världen av en ständigt förvärrad inskränkthet genom alltmer utvecklad dogmatik, som i sin tur skall omvandla kyrkoledarna till omänskliga monster av fanatiska översittare.

Förstår du nu varför jag är så trött?”

Så talade Origenes till mig under sina sista dagar, och han dog strax efteråt 69 år gammal, helt förstörd av kejsar Decius tvååriga tortyr av honom, vilken han ändå överlevde, medan kejsar Decius själv blev mördad.

Han var för mig den enda riktiga kyrkofadern. Eusebius, Hieronymus, Augustinus och Thomas av Aquino i all ära, men Origenes var den enda universella kyrkoläraren, den enda som inte förkastade den historia och det kulturarv som vuxit fram före Kristus, utan som ville förvalta den och bygga vidare på den í stället för att förstöra den, medan som bekant de följande seklerna av kristen dominans lät hela Antiken förstöras med den förödande monoteistiska ultrasekten islam som det definitiva dråpslaget, vars förödelses styggelse pågår ännu idag.

Origenes, kallad Adamantus, ”den obändige”, levde 184-253, hans far var professor i litteratur och filosofi och högt uppsatt i Alexandria samt öppet praktiserande kristen, varför han drabbades av kejsar Septimius

267

Severus förföljelse, som befallde att alla kristna romerska medborgare måste avrättas. Origenes far avrättades genom halshuggning år 202 när pojken var sexton år gammal, vilket lämnade familjen utblottad, då alla faderns tillgångar konfiskerades. Efter biskop Demetrius bannlysning av honom i Alexandria flyttade han till Caesarea, som blev huvudorten för hans verksamhet. Till hans närmaste lärjungar hörde bland andra Julia Avita Mamaea, moder till blivande kejsaren Alexander Severus, som var kristen och mördades efter bara några år. Han var en av alla tiders mest flitiga skribenter, han lär ha författat upp till cirka 6000 arbeten, de flesta förlorade.

Så här lyder (i utdrag) en ögonvittnesskildring av honom som lärare: ”Det var som en gnista som träffade det innersta av våra själar, som satte den i brand och fick den att explodera i eld inom oss…. Jag hade bara en sak i livet kvar att värdesätta och eftersträva efter att ha hört honom, och det var filosofin, och denne gudomlige man som var min filosofiske mästare.”

Den siste tempelriddarens testamente Den 19 mars 1314 bränns Jacques de Molay på bål i Paris för kätteri tillsammans med Geoffrey de Charney, de sista ledande krafterna för Tempelriddarna. Samma år dör både kung Filip IV and påven Clemens V. Samma år utkämpas slaget vid Banockburn i Skottland där Robert Bruce segrar över Edward I och Skottland vinner sin självständighet. Därefter finner överlevande tempelherrar sin tillflykt i Skottland och bygger så småningom Rosslynkapellet, som är en miniatyr av Herodes tempel i Jerusalem. Vad hade då Tempelherrarna för band med templet i Jerusalem, som förstörts 1250 år tidigare? Om utredningen av detta förhållande och vad som hände med Tempelherrarnas sista styrande mästare handlar en bok av Christopher Knight och Robert Lomas, som heter The Second Messiah.

De sista tempelherrarna mördades bara för att kungen behövde och ville komma åt ordens rikedomar. Det fanns ingen annan anledning utom girighet. Kätteriet togs bara som ursäkt, och likvideringen av Tempelherrarna genomfördes med den katolska inkvisitionen som instrument.

Visserligen förnekade Tempelherrarna att Jesus var Guds Son, de förnekade hans gudomlighet och betraktade honom bara som en profetmartyr, precis som även judarna gjorde, och kyrkan såg det som sin skyldighet att med vilka medel som helst ta dem ur denna villfarelse. Därför genomförde kyrkan även det grymma korståget mot katarerna i södra Frankrike, vilka också omfattade Tempelherrarnas uppfattningar, som de stödde på äldre traditioner än den romerska kyrkan, nämligen den första kristna församlingen i Jerusalem ledd av Jesu broder Jakob, en församling som utrotades genom kriget mot Jerusalem år 70, varefter den romerska församlingen tog sin egentliga början.

Jakob stod i opposition mot Petrus och Paulus, den första kristna församlingen i Jerusalem var helt judisk och brydde sig inte alls om att omvända hedningarna, medan Paulus sedan skapade en annan kristendom än Jesus och Jakobs, som förklarade Jesus vara Guds Son och följaktligen gudomlig, till vilken religion han framgångsrikt började omvända den hedna världen, vilket resulterade i den romerskkatolska kyrkan, som helt bortsett från Jakob och gjort Petrus och Paulus till centralapostlar i kulten.

Under det första korståget 1099 grävde Tempelherrarna i ruinerna efter templet och fann tillräckliga kvarlevor av den första kristna församlingen i Jerusalem för att därpå försöka bygga en mera ursprunglig kristen församling än den romerska. Deras orden blev utomordentligt mäktig och inflytelserik, de finansierade korstågen och de omfattande överväldigande katedralbyggena i hela Europa och bildade i princip en helt annan församling än den romersk-katolska, som de hånade och föraktade som oortodox.

268

Detta kunde påven och kyrkan naturligtvis inte tolerera i längden, och när de fick tillfälle slog de till och hårt, så att Tempelherrarnas orden i princip utrotades och bara kunde överleva genom underjordiska kanaler, som småningom gav upphov till Frimurarna och Rosenkorsarna bland andra sådana hemliga andliga sällskap.

Emellertid blev därigenom Jacques de Molay martyr med de andra som offrades i den förintelsen, och hans avrättning föregicks sju år tidigare av omfattande inkvisitionsprocesser, varunder Jacques de Molay faktiskt korsfästes men överlevde. Man ville tvinga honom att underkasta sig kyrkan och frånsäga sig sitt kätteri, men han vägrade och gick bara med på att bekänna ordens synder. Denna tortyr och dess metoder undersöks utförligt i boken, i synnerhet själva korsfästelsen, som bara var en tortyrmetod och ägde rum bakom lyckta dörrar inomhus. Efter korsfästelsen lades han i en svepning som bevarades av familjen de Charney och småningom blev ryktbar som svepningen i Turin, då de Molays levande kropp lämnade avtryck efter sig i svepningen. Kyrkan menade att svepningen i själva verket bar avtryck av Jesu kropp, men den har daterats till tiden för Jacques de Molays martyrium, och boken praktiskt taget bevisar att svepningen är hans. Den dyrkades från början som en helig relik, och fastän många visste att den bar avtryck av de Molay och inte av Jesus vördades den och blev ett kultföremål av samma rang som om Jesus själv legat i den och lämnat sin avbild efter sig. Därav bokens titel, The Second Messiah. Boken kan betraktas som ett led i serien som inleddes med ”Holy Blood Holy Grail” 1982 av Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln om länken mellan den äldsta kristna församlingen i Jerusalem, merovingerna och Tempelriddarna inklusive Frimurarna, som följdes av ytterligare två böcker i ämnet och inspirerade Dan Brown till bestsellern ”Da Vinci-koden”

269

Hur lyckades man hjärntvätta ett helt folk?

(Utdrag ur en aktuell debattartikel, kraftigt nedskuren) ”Vi offrar vår kultur och det kan vi göra eftersom godhetsknarkande svenskar förtjust klappar händerna och inte vet till sig av lycka när vi gör det. Vi stänger av våra kyrkklockor samtidigt som vi startar upp böneutrop från minareter i allt fler städer. Vi normaliserar kvinnoförtryck genom att försvara kvinnoförnedrande klädsel. Vi sätter upp stora skyltar som ska välkomna människor till städer i form av kvinnor med hijab (Gävle). Vi normaliserar barnäktenskap och pedofiler. Vi visar med önskvärd tydlighet att våldtäkter numera är helt normalt och något vi ska vänja oss vid, eftersom förundersökningar läggs ner, eller alternativt låga eller inga straff alls döms ut, men dock stora summor i skadestånd till våldtäktsmännen, vilket gör att allt fler inte ens anmäler våldtäkt, som i sin tur gör att statistiken ser bra ut för dem som försvarar allt det här.

Svenska Kyrkan gör allt för att nedmontera sig själv i sitt godhetsknarkande missbruk, genom att bekosta moskéer och försvara böneutrop. I sin iver att vara toleranta och hänsynsfulla mot andra förstår de inte att den dagen kommer när andra inte kommer att vara toleranta och hänsynsfulla mot dem. De bygger sin egen undergång, och inte bara sin egen utan hela svenska folkets undergång. Detta medför att

270

vakna svenskar nu flyr svenska kyrkan, vilket ytterligare bidrar med nedmontering av svensk kultur och värderingar.

Om man inte längre ställer upp på att skatten man betalar in på surt förvärvade lönepengar, går till mördare och terrorister istället för till det som var tänkt från början, trygghet i form av sjukvård, skolor, rättsväsende, en trygg ålderdom och allt det där, vad gör man då?

För en normalbegåvad är det lätt att se att vår vilja att hjälpa dem som från början flydde krig och förföljelse inte längre handlar om det. Det handlar om något helt annat, men vad? Där försvinner logiken.

Vad handlar det om? Varför gör vi så här? Hur lyckades man hjärntvätta ett helt folk till att bli dumma marionetter som tror att de har rätt värdegrund? Hur lyckades man få vissa att bli så dumma att de säljer ut sig själva och sitt land till mördare och terrorister? Det de inte förstår är att snart kan de själva vara på flykt från krig och förföljelse, lemlästning, våldtäkter, tortyr, terror och mord. Bilbränder och no-go-zoner kommer att sprida sig och riskera att drabba hela landet.”

“Marie” Kommentarer. "Marie" tycks vara en rädd människa som inte vågar gå utanför sin fyrkant eftersom allt utanför denna är no-go-zoner. Rädda människor kallar det okända skrämmande, så det får stå för "Maria".

Hon borde försöka råda bot på sina fobier, kanske genom att sätta sin fot på prov i en no-go-zon, till att börja med ett steg och sedan två.

Svar. Kan hon göra det utan risk för våldtäkt? Vi får aldrig glömma Elin Krantz.

Replik. Sverige ska med andra ord slänga ut alla invandrare för att några begår fruktansvärda brott? Ska Sverige slänga ut alla svenskar för att några begår fruktansvärda brott? Jag förstår inte resonemanget – då är hela Sverige en no-go-zon (vilket ju inte finns annat än i huvudet för vissa).

Svar. Sveriges enda misstag var att släppa in vilka invandrare som helst urskiljningslöst. I Finland var man noga med att inte släppa in vem som helst. Resultatet av Sveriges misstag är att det uppkom no-gozoner över huvud taget.

Replik. Uppmärksammar du brott begångna av finnar lika mycket? Sverige har hjälpt väldigt många människor i svåra livssituationer till skillnad från många andra länder. Hur ska man veta i förväg om alla människor?

Svar. Ja, Sverige har hjälpt väldigt många och tagit väl hand om dem – i överfulla häkten.

Mannen som visste för mycket Ur en pjäs ( – vi kan inte återge hela pjäsen här. Den heter ”Tanger” då den utspelar sig i ett ruffigt hotell i Tanger.) ”Båda världskrigen var historiens största och mest katastrofala misstag, efter det första hade situationen i någon mån kunnat bärgas, men president Wilson kördes över av sina egna i Amerika, och därför blev Nationernas Förbund aldrig den globala övermakt som det hade behövt bli för att säkerställa världsfreden. I stället ledde det första världskriget till det andra, och nu är vi där med ett resultat av hela världsordningen förvandlad till spöket av en ruin, medan de dårar som nu har hand om den redan satt i gång med att accelerera dess skenande åt helvete. Amerika borde aldrig ha använt atombomberna i krig.

Detta misstag har satt hela världsordningens alla möjligheter ur spel. Det var inte meningen heller att de skulle användas, de kom till genom skrämsel för att man trodde att Tyskland höll på att tillverka dem, i

271

och med att det stod klart att Tyskland var utom all fara på den punkten borde man ha lagt ner Manhattanprojektet, men i stället drev generalerna på det och framtvingade atombombernas användning mot alla de ansvariga vetenskapsmännens uttryckliga inrådan och vilja. Därför blev sedan Oppenheimer stämplad som en säkerhetsrisk av militarismen. Atombombens praktiska användning kunde bara leda till att även andra makter måste känna sig tvungna till att skaffa atomvapen, och så var en besinningslös kapplöpning i gång om att bli den främsta terrornationen. Till och med England deltog, vilket jag öppet vågade fördöma. Jag anbefallde att England i stället skulle ta initiativet för att gå i täten i fördömandet av all militär användning av kärnkraft, och då blev jag svartlistad av mina egna. För att bli av med mig skickade man mig till Wien för att ta reda på vad ryssarna höll på med när de höljde in hela Östeuropa i Stalins diktatur. Jag såg genast att ryssarna inte skulle ge sig i att skaffa sig atombomben själva till vilket pris som helst, och ingenting kunde stoppa dem. Jag försåg dem inte med atomhemligheter, men jag förstod att de inte kunde hållas utanför. Så kom det här med judarna, förintelsen och koncentrationslägren och Israel. Man gav dem Israel bara för att slippa dem, och hela den statsbildningen var ett bedrägeri som bara kunde leda till evig konflikt med araberna. Till och med de ortodoxa judarna i Israel fördömde den israeliska staten. Den forcerades fram genom terrorism, Sternligan sprängde hotell King David och mördade diplomaten Folke Bernadotte, för att han visste för mycket om oegentligheterna bakom statsbildningen, vars ledare, som David Ben Gurion och Menachem Begin var hänsynslösa opportunister för vilka ändamålet helgade vilka medel som helst. Jag visste för mycket om Stalins planer på ett världsherravälde, om den stora israeliska bluffen, om Trumanregimens förljugenhet och om Englands smutsiga spel för att till varje pris hålla sig kvar vid makten som världsimperium, så att alla hade intresse av att bli av med mig. Jag försökte försvinna men kommer inte att lyckas förrän när jag äntligen blir avrättad för att jag genomskådat hela världsordningsbluffen, varför man inbillar sig att jag ensam kunde hota den med att syna dess bluff. Den bluffen kommer att synas ändå, och den världsordningen kommer inte att bli bättre för det. Jag känner alltför väl till alla dödliga svagheter hos alla parter, varför alla parter har alla skäl i världen till att få mig oskadliggjord, bara för att eliminera möjligheten att den andra parten skulle få tag i mig.”

Ur ett brev: ”Jag beklagar, broder, men jag kan inte ge dig carte blanche. Du har ingen rätt att undanhålla bevismaterial, i synnerhet inte som materialet redan är offentligt och tillgängligt för vem som helst i både bokform och som video på nätet. The cat is already out of the bag. Jag förstår din tvekan, frågan hade inte kunnat vara mera känslig, men bästa sättet att bidra till politisk ruttenhet är att tiga inför den. Politikerna har all möda i världen, och har alltid haft det, med att undanröja och undansnilla sanningen, men de kan aldrig komma undan med den i längden, sopor under mattan börjar alltid stinka och märkas, man kan aldrig utplåna alla spår efter politiska brott, mordet på den sista tsarfamiljen är det mest flagranta exemplet: Efter kropparnas förstörelse försökte man göra sig av med benen med att dumpa dem i en avvecklad och bortglömd gruva, men benen kom fram med tiden och kunde till och med DNA-analyseras för ofelbar identifikation. Du har ingen rätt att sticka under stol med vad du vet. Liksom författaren såg det som sin skyldighet att offentliggöra sina forskningsresultat bör alla som får del av materialet ha samma skyldighet att föra det vidare.”

– JBW

272

Materialet i fråga är en bok med titeln ”En oväntad vändning” av Claes Hedberg, som presenterar resultatet av 18,000 timmars forskning (vilket motsvarar 2 år) och som av sakkunniga bedömts som den mest vederhäftiga förundersökningen hittills i fallet. Claes Hedberg presenterar dessutom materialet i en video på YouTube, då ett föredrag han höll på Rotary i Göteborg förra året filmades. Det är 45 minuter långt efter att ha klippts och redigerats, så allt material finns inte med där men torde finnas med i boken, som han utgivit på eget förlag till en kostnad av 640,000 kronor. Boken och hans insats är därmed fullt jämförbar med Stefan Torssells bok om Estonia för några år sedan, som väl är den mest uttömmande och kvalificerade läsningen som finns att tillgå om den katastrofen. Så viktiga böcker accepteras inte av Bonniers och Norstedts, utan författarna måste själva bekosta deras utgivning med egna medel. Claes Hedbergs bok handlar dock bara om ett offer, och inte ens han dog, medan många oskyldiga som ofrivilligt inblandades i affären fick sätta livet till.

1985 gjorde Andrej Tarkovskij sin sista film, som heter ”Offret”. I den filmen förekommer det två förbryllande scener som verkar helt ovidkommande. Scenen föreställer platsen vid Tunnelgatan där Olof Palme mördades följande år, och kameran focuserar på exakt det ställe där skotten föll. Scenen visar ingenting utom ett oidentifierbart allmänt kaos med fladdrande saker som virvlar omkring. Andrej Tarkovskij dog efter att ha fullbordat filmen men månader innan incidenten vid Tunnelgatan inträffade.

Han måste ha vetat någonting om saken i förväg.

Kameror var färdigt uppriggade vid Tunnelgatan före incidenten, som för att vara beredda att uppfånga vad som kunde hända. Ställningarna kanske rentav fanns kvar sedan Andrej Tarkovskijs filmning av scenen. Han kunde naturligtvis inte känna till incidenten i förväg, men en som både var förtrogen med Tarkovskij, hans film och Olof Palme och som var svensk films huvudman var Harry Schein, som producerade och regisserade både det ena och det andra.

Efter valet 1985 märktes det allt tydligare bland statsministerns närmaste medarbetare, vänner och anhöriga att allt inte stod rätt till med honom. Han märkte det även själv. Han lät undersöka sig, och det framkom att han bar på en då mycket ovanlig och obotlig immunbristsjukdom.

Det stod klart för alla att han inte kunde fortsätta som statsminister med en sådan sjukdom som bara måste förvärras. Något måste göras, och vid en privat konferens ute på Carl Lidboms villa på Korsika gjordes upp en plan. Olof Palme skulle få rädda partiet, landet och etablissemanget med att få bli martyr.

Hans död skulle fingeras och han själv räddas från nesa och vanära ut ur landet för att under fullständig sekretess i lugn och ro få försvinna i frid på ett av Rothschilds många slott i Frankrike. Palme och Rothschild hade tidigare haft mycket med varandra att göra sedan långt tillbaka.

De hade alla resurser till sitt förfogande: helikoptrar, polismakten, allt planerades in i minsta detalj så att ingenting skulle kunna gå snett, precis som vid inspelningen av en film, men här fick det bara bli en tagning, där allt måste klaffa, då det dessutom var inför öppen ridå. Den skådespelare som skulle få spela Olof Palmes roll som lik, vilket skulle bli hans livs roll, även om den aldrig fick spela någon roll och ännu mindre synas, var en av Sveriges bästa skådespelare, ganska porträttlik och i samma ålder.

Detta är bara en kort skymt av bokens utomordentligt vidlyftiga innehåll där varje detalj tycks stämma. Claes Hedberg har samlat pusselbitar i 30 år och till slut äntligen fått till stånd ett pussel som inte kan missförstås, även om många bitar ännu fattas. Många av dessa felande pusselbitar kommer aldrig att hittas, då de består av förlorade liv, många av dem till följd av att de visste för mycket.

Uppgifterna har inte dementerats av någon ännu levande som var med.

Claes Hedberg: ”En oväntad vändning”,

273

på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=NmuiApBVklU

Självplågaren Det kom som en fullständig överraskning, och han hade minst av alla väntat sig det själv. Det var inte alls någon självklarhet, det fanns flera andra som hade övertydlig förtur, och han fick inte veta det själv förrän han ohjälpligt var på väg till sin installation. Han hade trott att han blivit kallad till staden bara för ett vanligt samtal, någon diskussion eller överläggning.

Jag såg genast faran i hans utkorelse. Han var för känslig, för spröd, för klen och alldeles för god för en sådan utsatthet. Hur djärv och frispråkig han än var hade han inga försvarsmekanismer, utan när han fick en order så lydde han bara utan en tillstymmelse till något ifrågasättande eller tvivel på sakens lämplighet. ”Vad tycker du om det?” frågade jag honom. ”Jag måste acceptera det. Jag har inget val.” ”Hade du inte kunnat avböja?” ”Det gör man inte i vår kyrka.”

Där låg problemet. Han hade ingen egen fri vilja eller förnekade den, precis som Augustinus gjorde samtidigt. Han förnekade sig själv och sin rätt till en egen integritet och ett eget samvete för att fullkomligt uppge sig själv för kyrkan, precis som Origenes hade gjort.

Den ställning han fått var världens mest utsatta och prekära. Som ärkebiskop av Konstantinopel, världens största och ledande stad, var hans ansvar för den odelade kyrkan större än någon senare påves.

Han ägde att leda världskyrkan med sitt samvete, sin ärlighet, sin frispråkighet och sin kompromisslöshet med vad han kände att var rätt, och måste rent naturligt få alla världens ledande krafter inom politiken emot sig. Det var främst den mäktiga kejsarinnan Eudoxia, men runt henne flockades alla världens besuttna och avundsamma biskopar och ärkebiskopar, som var en hel maffia mot en ensam ärlig person, som minst av allt var någon politiker.

Jag försökte hjälpa honom och råda honom att avstå från att utmana den politiska maktöverheten, men han var nu en gång sådan, precis som Origenes, en envis asket som motsatte sig all lyx i världen och ansåg all materialism, som samlandet av pengar och egendomar, som fördärvlig. Naturligtvis hade han rätt, men alla de som var rika och ville behålla sin politiska makt och sin besuttenhet genom korruption och mutor och rävspel måste betrakta honom som ett hot och göra vad som helst för att bli av med honom.

De försökte flera gånger. De skickade honom i exil allt längre bort från Konstantinopel varje gång, och slutligen till rena barbarbygder bortom Armeniens vildaste bergstrakter, där han bara måste försmäkta, vilket han gjorde.

Jag frågade honom en gång: ”Är det verkligen värt det?” ”Vad då?”

274

”Ditt trots mot världsligheten, ditt förkastande av den materiella lyxen och välståndet, din förföljelse av ett världsligt sätt att leva, för den kristna andlighetens, askesens och fattigdomens skull? Vore det inte klokare och mera diplomatiskt att lämna de besuttna och politikerna i fred?” ”Jo,” erkände han, ”men om jag gjorde det vore jag inte längre kristen. Mitt kall i livet är att få vara konsekvent.”

Redan som ung i Antiokia, då en av världens största städer tillsammans med Alexandria och Rom utom Konstantinopel, hade han kunnat göra vilken framgångsrik karriär som helst inom juridiken, men han avstod från alla världens lockelser, förkastade den och blev en asketisk munk på livstid för sin egen själsfrids skull.

Det är märkligt att konstatera, att båda den ortodoxa kyrkans främsta kyrkofäder och helgon, Origenes och Johannes Chrysostomos, blev exkommunicerade av sin egen kyrka, liksom Baruch Spinoza blev det av sin egen församling i toleransens högborg Amsterdam under 1600-talet.

I antikens Athen förekom ett politiskt bannlysningssystem genom ostracismen, men den som då blev landsförvist genom demokratisk omröstning, vilket bland andra drabbade Aristides, den främste av athenare före Perikles, blev då bara desto mera ärad och respekterad för att ha blivit bannlyst.

Jag lutar åt den uppfattningen, att alla de som blev bannlysta eller rentav avrättade av den kristna kyrkan var alla den kyrkans främsta helgon.

Den gamle fenikiern Han var libanes född 1883, men kom till Amerika redan som barn, efter att hans far gjort bankrutt och dragits inför rätta för förskingring, vilket föranledde modern att med sina tre barn emigrera till Amerika, men han återkom senare till sina rötter i Libanon, som han aldrig släppte. Den dubbla förankringen i Libanon och Amerika gjorde honom naturligt tvåspråkig, och vid 30 år debuterade han på engelska. Hans första stora framgång var The Prophet 1923, som har blivit en bestående klassiker som alltjämt ofta citeras – som poet är han den tredje bästsäljande någonsin efter Shakespeare och Lao-Tse, och han är översatt till 108 språk. The Prophet och det mesta av hans poetiska diktning är stilmässigt närmast jämförbar med Salomos Höga Visa, det handlar mest om kärlek men bärs fram genom en harmonisk metafysik av poesi och skönhet, som dessutom illustreras av hans egna konstverk, mest akvareller, som alla föreställer nakna människor – hans huvudintresse var den mänskliga själen, och om det är något som besjälar alla hans böcker så är det en ljuv och harmonisk andlighet som tar sig uttryck i enkel men lättillgänglig poesi som går rätt till hjärtat och blir kvar där – han har blivit en livsföljeslagare för miljoner människor över hela världen. Ändå är hans andra senare böcker intressantare och framför allt djupare. Den enda som i någon mån kunde kritiseras för att inte helt hålla hans utsökta nivå är hans allra första, The Madman, där han ännu inte har funnit den rätta stilen och harmonin. Den kanske finaste är Sand and Foam, som bara består av epigram – här är han som mest koncentrerad och renodlad. Men alla hans böcker är utsökta och blir bara intressantare ju mera han renodlar sin konst. Han blir alltmer romantisk med åren, vissa av hans böcker består av korta noveller som kan vara oändligt gripande, till exempel historien om Martha i den sjunde boken Nymphs of the Valley, och en historia som The Cry of the Graves i den elfte boken Spirits Rebellious måste röra vilken läsare som helst i djupet av hans hjärta till tårar. Den tolfte och sista boken, The Broken Wings, utgörs enbart av självbiografiska tragiska kärleksberättelser, som utkom postumt liksom flera av

275

hans senare böcker. De är alla små och begränsade till i regel mindre än 100 sidor. Han hade ett antal kärleksförbindelser men gifte sig aldrig, och det är ovisst om någon av hans relationer någonsin ledde till könsligt umgänge – hans skrifter tyder på uteslutande renodlad platonism, med utrymme för desto mer djupa och innerliga vänskapsförbindelser.

Hans vän Auguste Rodin jämförde hans konst med William Blake, och om det är någon som Khalil Gibran liknar och står på jämnhöjd med så är det just William Blake, även om Blakes konst är mera avancerad, stiliserad och specialiserad, medan Gibrans konstverk aldrig lämnar stadiet av skisser. Men det mesta av Blakes poesi är hopplöst diffus och svårbegriplig, medan Gibrans poesi alltid är omedelbar.

Det är en sällsam blandning av utsökt harmoni, skönhet, ljuv poesi och nästan universell metafysik, ty för honom går alla religioner lika bra. Han rör sig både inom den grekiska mytologin, han hyllar Apollon, Sokrates, Ishtar och Astarte och återupplivar och aktualiserar därmed även de gamla fenikiernas positiva hedendom med mest kvinnliga gudar, han är djupt kristen, hans familj var kristna marroniter, den korsfäste återkommer ständigt i hans funderingar, och han har heller ingenting emot islam, medan han i den mest tycks ha omfattat sufismen och Bahai. Han är en innerligt romantisk poet med en imponerande metafysisk universalism som sin andliga grund, och i en av sina dikter säger han att han föddes för 7000 år sedan och menar sig alltså vara lika gammal som civilisationen och sin egen libanesiska födelsestad. Alla världs- och livsåskådningar passar in hos honom, han är inte främmande för någon, han är hemma överallt från Egypten och Babylon till Grekland, Libanon och Amerika och umgås lika mycket med Sokrates och Jesus som Apollon och Ishtar, sufister, hinduister och teosofer, och denna universella tidlöshet verkar helt naturlig hos honom som den enklaste tänkbara självklarhet.

Han dog bara 48 år gammal 1931 av tuberkulos, som han tyvärr ådragit sig genom omfattande alkoholmissbruk. Han hade redan i sin ungdom förlorat både sin mor och sina systrar, som bara dog ifrån

276

honom, men han blev inte alkoholist förrän efter den lavinartade framgången med The Prophet, vilket inte i någon grad reducerar hans storhet som konstnär. Han är även hyllad över hela arabvärlden, om dock betraktad som en rebell, men hans allmänmänskliga humanism gör honom till en universell världsmedborgare, och han ville inte begränsa sig till någonting annat.

Insändare --”För att belysa det hela ännu tydligare ska jag ta skolan som exempel. Där är vi ju överens om den svenska katastrofen även om du trodde det var Palme som orsakat den. Vi behöver dock gå djupare och se på vilka principer som är bärande i skola och samhälle. … Jämför vi nu Sveriges skolsystem med Finlands, som du säkert vet mer än jag om, finner man att båda länderna hade relativt likartade skolor fram till början av 1960-talet. Visst fanns det begränsningar i dessa system, men de baserades dock på närmare hundra års erfarenheter. Genom Stellan Arvidssons utredning, som låg till grund för den svenska enhetsskolan, punkterades vår gamla skola. Istället infördes ett kommunistiskt system som liknade Östtysklands. Och därefter har läroplanerna och betygsystemet ersatt varandra i snabb följd med känt kaos som resultat. Finland har varit betydligt klokare och även kunnat följa den svenska katastrofen. De har i stort sett behållit det gamla systemet och gjort smärre justeringar. Följden efter drygt 50 år är att Finland anses ha världens bästa skola, medan Sverige troligen har världens sämsta. Ännu tydligare visas skillnaderna i de båda länderna av att det i Finland är lika svårt att komma in på lärarutbildningar som till läkare, medan det som bekant i Sverige är omöjligt att fylla utbildningarna till lärare. Jag har själv i många år utbildat blivande lärare, och jag kan garantera att dessa studenter ytterst sällan blir några bra lärare. De saknar i allmänhet det rätta intresset för ämnena och även mycket annat.”

– K.L ”Det är nu i juni 40 år sedan vi första gången träffades, samtidigt som det är 30-årsminnet av massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking, vilket föranleder mig till några reflektioner, inte minst i anslutning till dina senaste skriverier.

Det var omkring 11,000 oskyldiga människor som kördes över av Kinas kommunistiska regims tanks den där dagen i juni för att de ville ha mera demokrati i landet. I jämförelse med denna blodiga massaker, som efteråt tvättades rent så att inget minne därav skulle kunna bevaras, som om det aldrig hade inträffat, framstår den legendariska massakern på de 11,000 jungfrurna i Köln under den äldre medeltiden enligt legenden om den heliga Ursula som ett dåligt skämt, då det var en ren propagandakonstruktion för att främja kristendomen, medan de tallösa offren på den Himmelska Fridens Torg var blodigt och exempellöst allvar. Det finns inget minnesmonument efter detta massmord, inget av de tallösa offren har hedrats med något monument, medan de alla var hjältar som dog som martyrer för ingenting annat än naturliga mänskliga rättigheter, i likhet med den femtedel av alla tibetaner som sedan 1950 offrats av den kinesiska kommunistiska ockupationsmakten.

Inget land i Europa var mera följsamt i sin hundaktiga lojalitet mot Maos kulturrevolution och terrordiktatur än Sverige, där Kinas exempel följdes i upprättandet av radikala politiska vänsterpartier, som gick in för att rasera hela kultur-Sverige, medan landets ledande socialist var Olof Palme, som du anger att då var skolminister med förödande konsekvenser för skolan, varför du hoppade av skolan och

277

det socialistiska samhället. Det gjorde du rätt i, och jag vet många som gjorde samma sak av samma oavvisliga nödtvång till protest.

En som gjort samma sak i modern tid är den unga Greta Thunberg, och det förvånar mig att du inte tagit upp något dryftande av det fenomenet. Hon har hånats och förlöjligats på nätet in absurdum och beskrivits som en efterbliven handikappad lättmanipulerad marionett för globalistiska intressen, och då kommer vi in på klimatdiskussionen. Den har bortförklarats med att koldioxid inte alls värmer atmosfären, att smältande isberg inte alls höjer havsnivån, att hela klimat-alarmismen är en bluff för att skrämma mänskligheten in i globalismen och en överstatlig världsregering ledd av Rockefeller, Soros och Rothschild och andra sådana påstådda världsmanipulatorer, men det är att sopa alla problem under mattan. Problemen består i fakta som ingen kan förneka, som att glaciärer smälter i accelererande takt över hela världen, vilket redan påvisades av Al Gore inför presidentvalet 2000, som han förlorade mot George Bush Jr genom fusk, att den mesta is som smälter världen över inte vilar på havet utan befinner sig på land, främst i bergskedjorna, Grönland och Antarktis, du har själv under många år sett hur glaciärerna i Himalaya dragit sig längre tillbaka för varje år, att rekordhöga temperaturer överträffar sig själva varje år på olika håll i världen, att naturkatastroferna duggar allt tätare till följd av klimatförändringen, att skogsbränder ständigt blir mer omfattande och förödande, och så vidare. Det spelar ingen roll om detta beror på solen, koldioxid eller människans framfart, faktum är att det försiggår, och att människan ensam kan göra något åt saken. Att då bortförklara klimatkrisen med att allt är bluff, att koldioxid inte påverkar atmosfären, att klimatförändringar inträffat förut för miljoner år sedan, att hela klimatdiskussionen är ett påfund manipulerat av globalistiska politiska strävanden, är grov ansvarslöshet typisk för den ignoranta människan. Med samma rätt som klimatförnekarna menar att klimatkrisen är ett påfund av globalistiska ekonomiska manipulativa politiska intressen, kan man påstå, att de som förnekar klimatförändringen har olje-oligarkerna bakom ryggen, typ Bush, Dick Cheney och Trump, som vill fortsätta använda fossila bränslen ”så länge de lönar sig”.

Fler och fler håller på att förlora sin tro på människans förmåga att rädda miljön. Föroreningen av städer och natur verkar ha gått för långt för att kunna avhjälpas. Uppfattningen att vi befinner oss i fritt fall mot självförintelse blir allt mera allmän. Även om vi kunde slå på bromsen och förändra vår livsföring verkar den redan skedda skadan ohjälplig. Vår generation lever i en brutaliserad värld med djuren uppfödda med antibiotika, grönsakerna dränkta i växtgifter, dricksvatten fullt av mikroorganismer och luften mättad med skadliga partiklar. Vi har redan förlorat tallösa växtarter och djurarter. Vildmark verkar bara kunna bevaras genom inhägnade nationalparker, där den mänskliga närvaron är strängt reglerad. Ekosystemen kan snart bara överleva genom vetenskapligt forcerad konstgjord andning. Jorden med sina en gång obegränsade resurser verkar nu vara en permanent sjuk patient som ständigt kräver mera intensivvård.

Vi fortsätter ändå att med blandade känslor odla det ödsliga landskap vi kollektivt skapat åt oss själva som vår egen värld. Å ena sidan blir vi betryckta när vi ser nya improviserade soptippar vid sidan av vägen eller när fisken försvinner från förorenade hav. Å andra sidan insisterar vi på en ständigt mera hårdnackad förträngning, förnekelse och förskjutning av problemen, som om de hörde till en annan verklighet som vi inte var delaktiga i.

Mot allt detta vänder sig en ensam liten människa i form av en skolflicka, som tänker själv och drar sina slutsatser och beslutar sig för att göra vad hon kan själv, nämligen det minsta, som är att personligen protestera. Beslutsamt utmanar hon hela världsordningen med dess inkompetenta overksamma korrupta likgiltiga bekvämlighetspolitik. Det är ett personligt initiativ som inga motargument har något att sätta

278

emot, som att hon är omogen, lider av Aspberger eller andra syndrom, är otillräknelig genom sin minderårighet, ett personligt väl övertänkt integritetsfullt initiativ kan aldrig bara köras över utan att de som försöker, vanärar sig själva.

Det är den politiska regerande förljugenheten över hela världen som är monstret i detta sammanhang. Det är inte bara kommunist-Kina som behärskas av ett etablerat politiskt etablissemangs tyranni förankrat i förljugenhet, det är inte bara diktaturerna som Iran, Erdogan och Putin, utan exempelvis Amerika har ända sedan Vietnamkrigets accelerering under Johnson varit världens ledande terroriststat, vilket Noam Chomsky påpekade redan då. Palme lärde sig mycket i Amerika, han importerade sina skolreformsidéer därifrån, han blev mycket mäktig som socialdemokratisk statsminister och försäkrade sig om hela världens bestående uppmärksamhet – och försvann bakvägen, som författaren Lars Gustafsson förutspått, en exilsvensk i Frankrike, som tillsammans med ”hedersjuden” Per Ahlmark hörde till de få som genomskådade Palme och tog avstånd från allt vad han gick för. Jag förstår att du bara kunde hantera de senaste rönen om hans avsked med stor försiktighet, och visst är det ett känsligt fall, hans sjukdom gjorde honom som patient immun mot tillvitelser och oantastlig som sådan, men faktum är att utredarna under ledning av Hans Holmér och Ebbe Carlsson lurat det svenska folket på miljarder genom bluffmakeri. Det faktum, som du säger, att ingen som var med har dementerat Claes Hedbergs rön, är ett övertydligt indicium.

Jag förstår att du som svensk pensionär i en känslig sits i konflikt med skattemyndigheterna inte kan ta i med den kraft som behövs i denna gyttjiga härva och lämnar därför liksom du frågan att utvecklas som den vill i framtiden, men fler och fler kommer att få veta sanningen, i synnerhet utomlands, där jag som helt befriad från alla band till Sverige har en klarare utsiktspunkt och ett friare läge.

Jag förstår att du aldrig satsat på din utländska bokutgivning om du varit medveten om de skatteproblem saken skulle medföra, och det ursäktar dig. Men att över huvud taget publicera sig för pengar är att prostituera sig, för att tala med Theodor Kallifatides. Att då dessutom betala för att publicera sig är ännu värre. Inte ens en prostituerad betalar för att få prostituera sig. Risken är att denna operation inte blir mer än ett misslyckat experiment, som man i bästa fall kan lära sig något av, men saken kan ännu trots allt ta en gynnsam riktning.

Det svenska skattesystemet är dock ökänt sedan gammalt inte minst internationellt, genom alla de som tvingats bli utlandssvenskar genom skattetryckets oresonlighet, till exempel den store Ingmar Bergman på sin tid. Justitia är blind och skall vara det i strävandet efter ojävighet, men orättvisan är ännu blindare och dessutom helt okänslig och i vår tid nästan helt automatiserad i sin oresonlighet, vilket gör den till en ibland skenande robotiserad grottekvarn. Du var ju utsatt för den under hela 80-talet. Var det inte Ernst Rolf, sin tids främsta svenska artist, som begick självmord till följd av taxering intill förintelse?

Jag blev glad åt din artikel om Origenes, den var fullt rekommendabel, medan Johannes Chrysostomos aldrig blev bannlyst. Han gjorde sig politiskt obekväm inför den politiska ledningen i Konstantinopel, som därför förföljde och fördrev honom, men kyrkan har aldrig svikit honom. Hans ortodoxa liturgi är den förnämsta i någon kristen kyrka, och hans slutord till Herrens bön, ”ty riket är ditt och makten och härligheten”, har förblivit oskiljaktigt från den bönen ända sedan han tillförde tillägget. ” – J.B.W (4.6.2019) Överklagandet

279

”Ni förstår inte. Enligt ert resonemang skall jag alltså beskattas för mina utgifter och för att jag gått med minus. Det är samma sorts resonemang som när jag 1981 blev skönstaxerad för att jag haft inkomster under existensminimum. Då hette det, att ”en skönstaxering aktualiseras genom att det överskott som enligt deklarationen finns kvar för att bestrida levnadskostnaderna understiger existensminimum.”

Skönstaxeringen ledde in i en tioårig process upp till högsta instans som slutade med att jag 1991 förtidspensionerades efter att jag nödgats lämna min anställning som kyrkorganist (med 1500 kronor i månaden före skatt) till följd av magsår. I detta fall har jag begärt avdrag för påvisade utgifter för ett arbete helt utan inkomster – jag förklarade i en tidigare skrivelse att bokutgivningen i England hittills inte gett mig ett öre i inkomster, vilket den fortfarande inte har gjort. I er förra skrivelse antydde ni misstanken eller antagandet, att utgivningen av min tidskrift ”Fritänkaren” måste ha gett mig extra inkomster som jag borde ha deklarerat. Jag har påvisat att denna tidskrift alltid bara gått med förlust.

Enligt det senaste kan ”avdrag endast medges när det finns en motsvarande skattepliktig inkomst som motiverar avdraget. Du har inte tagit upp någon skattepliktig inkomst från bokutgivningen.”

Anledningen till detta är att det inte förekommit någon inkomst därav alls, utan enbart utgifter. Vidare: ”Om utgiften inte är nödvändig för att utföra arbetet, är den inte en utgift för att få eller behålla inkomster.” Även om det inte förekom några inkomster var utgiften nödvändig för att utföra arbetet.

Förra året drabbades jag i september av nedsatt bostadsbidrag (med 44%, så att jag bara hade 1800 i månaden att leva på efter hyran) till följd av beskattningen av dessa utgifter, som Skatteverket räknade som vinst. Det tog fem månader innan Pensionsmyndigheten insåg att det var orimligt att räkna förluster som vinst och ändrade sitt beslut. Måste jag då gå igenom allt detta igen ett år till? Betänk att jag är en gammal man och fattigpensionär – min pension är den lägsta möjliga i Sverige. ”Eftersom du inte tagit upp någon annan skattepliktig inkomst som har samband med de utgifter du redovisat, kan utgifterna inte ingå i beräkningen av avdrag för övriga utgifter.” Det har inte funnits någon annan skattepliktig inkomst att ta upp. För dessa 100% utgifter och 0 inkomster skall jag alltså beskattas just för att det inte funnits inkomster. Det är ologiskt, orimligt och omänskligt.

Jag vidhåller, att skrivandet är en livsnödvändighet som mitt huvudsakliga arbete, utan vilket mitt liv ingenting är värt. Jag bekänner, att jag aldrig borde ha fallit till föga för det utländska bokförlagets frestelse till bokutgivning, men jag hade ingen aning om att det skulle leda till problem med Taxeringsoch Pensionsmyndigheter. Hade jag vetat något därom hade jag aldrig gjort det, och banken borde ha varnat och upplyst mig, vilket den inte gjorde.

Jag beklagar situationen men måste begära omprövning av ert beslut att inte medge avdrag för vad mitt arbete har kostat mig.

Jag svarar gärna på frågor. etc.”

I min senaste rapport till förlaget i England har jag skrivit, att ”denna konflikt med taxerings- och pensionsmyndigheter, som nu malt på i mer än ett år, har nästan dödat mig som poet. Det är som en instruktionsbok om ”hur man tar kål på en poet”.

Enligt det senaste beskedet från myndigheten skall jag betala 36,000 i kvarskatt för sålda fonder för finansieringen av utgivningen av de samlade dikterna på engelska i England, senast den 12 september.

Det är detta som överklagats.

280

Svenskt kulturförtryck – resignation som överlevnad Det är svårt att skriva om detta, men dokumentation är en plikt i synnerhet för en författare, som alltid måste hålla sig à jour med sanningen, som i längden aldrig kan hållas tillbaka eller tystas ner.

Många har liknande erfarenheter i synnerhet inom skapande yrken, och många förfaller till bitterhet, vilket dock är en fallgropsfälla som är både onödig och undviklig.

Redan när jag som barn bestämde mig för att bli författare blev jag varnad för yrkets riskabla osäkerhet genom främst mördande konkurrens, vilket bara befäste mig i min föresats. När jag tog upp musiken dessutom hade jag ingen aning om att den skulle bli mitt huvudsakliga levebröd och räddning ur alla svåra situationer.

Många läkare är även praktiserande och skickliga amtörmusiker, och utan musiken som tillgång skulle många av dem aldrig ha kunnat stå ut i längden med sitt yrke. Musiken är inte bara inspirerande utan kanske framför allt den mest välgörande av terapier, då den i sitt grundväsen är helt andlig och alltid har en befriande och välgörande verkan på själen.

Mina refuseringar som författare började 1969 samtidigt som jag på allvar började komponera. Även musiken erbjöd motgångar och besvikelser, i synnerhet som jag inte kunde finna någon kompositörsutbildning, då dem jag kontaktade inom ett etablerat konservatorium menade att jag knappast kunde vänta mig mer än att bli ett socialfall. Därmed var jag hänvisad till konsekvent självutbildning.

När jag 1977 fick tjänsten som organist i Göteborgs katolska kyrka efter att ha assisterat min föregångare Eric Wreding i fyra år innebar det en enorm personlig expansion som musiker. Min månadslön var till en början 600 kronor i månaden, den höjdes till 800 (alltid före skatt) 1978, men till den sommaren avskedades jag på grått papper då jag inte kunnat ge avkall på mina krav på latinets oundgänglighet i katolsk kyrkomusik, som i princip varit begravet levande i den kyrkan sedan det Andra Vatikankonciliet.

1981 fick jag tjänsten som organist i Göteborgs synagoga, som hade anrika musikaliska traditioner sedan Smetanas dagar, då deras första organist Josef Wolf Czapek var landsman och god vän med Smetana och samtidigt organist i katolska kyrkan, vilket innebar ett nytt lyft för musikalisk expansion. Jag älskade den judiska liturgiska musiken, och jag hade den stora glädjen att få samarbeta med kantor Laszlo Pasztor, som omhuldade chassidistiska traditioner med främst musik av Joshua Weiser, under två år, innan han tyvärr sökte sig utomlands och fick tjänst i Berlin. Han var besviken på Göteborgs judiska församling för att dess medlemmar mest bara var affärsmän och helt saknade sinne för vikten av omhuldandet av musikaliska traditioner. När han lämnade mig ensam som förvaltare av dessa traditioner fick jag erfara samma sak. Min lön där var till en början 2000 i kvartalet, med nöd lyckades jag under åren få den höjd till 1500 i månaden (alltid före skatt) medan den under gällande normer borde ha varit minst 2000, medan helt andra omständigheter ledde till att jag måste begära avsked efter nästan 5 år.

Vad som hände var att jag blev skönstaxerad för att jag tjänat för litet, då taxerings-myndigheterna tydligen menade att fattigdom var omöjligt i Sverige och därför måste vara fiffel, vilket det inte var i mitt fall. Skönstaxeringen förde till högsta instans och innebar min ekonomiska ruin 1984, varför jag för första gången tvingades till Socialen. Bekymren ledde till magsår, och när synagogan vägrade ytterligare höja min lön blev avskedet ofrånkomligt. Detta var 1986.

Under tiden fortgick refuseringarna. Förlagen svarade alltid enhanda formellt och upprepade vanligen sina automatiska formuleringar, medan jag dock alltid fick manusen tillbaka. Sedan 2000-talet

281

har jag inte längre fått dem tillbaka, svar uteblir, och man får aldrig veta vad som händer med alla dessa manus som bara försvinner, troligen i dokumentstrimlaren.

Någon gång har jag fått höra att min finlandssvenska är för svår, jag skriver för koncentrerat och för ordrikt, jag är inte politiskt korrekt och håller mig till otidsenliga ideal och standarder, som om jag levde på 1800-talet och höll mig till Dostojevskij, Tolstoj och Victor Hugo som föredömen, jag passade inte in i ramen för svensk litterär praxis, medan man aldrig kommit med någon kritik. Min huvudsakliga inriktning har alltid varit på berättelser och dramatik utan flum.

Ett försök att bryta mig ut ur denna onda cirkel var att på rekommendation av en god vän söka mig till Göteborgs Universitet och där föreslå ett omfattande litteraturhistoriskt projekt. Jag bemöttes med entusiasm och utlovades muntligen publicering med tiden, men när projektet i princip var fullbordat efter fyra år 1988 togs alla givna ord tillbaka. Projektet fick sälla sig till alla mina andra refuserade skrifter i byrålådan. http://www.fritenkaren.se/essayer-titelsida.html När det stod mer eller mindre klart från början att jag aldrig skulle tillerkännas någon utkomst för min litterära produktion hur fortlöpande den än alltid var, och allra minst genom något etablerat förlag, var det bara för mig att resignera, och med denna resignation som filosofi har den ändå alltid kunnat fortsätta obehindrat. Dock måste jag lära mig att leva utan pengar. Det var lätt, för jag hade alltid små utgifter, jag föll aldrig för rökning eller dryckenskap eller andra stimulantia, och även mina kulinariska anspråk var alltid små – under hela 70-talet levde jag mest på bröd. Detta måste dock ha väckt myndigheternas misstänksamhet, då jag ständigt blivit påhoppad med omotiverade ekonomiska krav.

Det värsta inträffade när jag beslöt att bryta den onda cirkeln av ständiga refuseringar och själv bekosta en utgivning av mina engelska dikter på ett engelskt förlag. Jag hade fått förslag från brittiskt håll under sex år, men nu ansåg jag att jag hade råd efter att ha samlat på 20 års besparingar i fonder.

Dikterna är mycket varierande, de flesta är rena kärleksdikter, men det förekommer även mycket filosofi, musikhistoria och geografiska dikter med karakterisering av olika länder och mentaliteter. Men kärleken är det alltid dominerande temat, och sålunda skildras i musiken också de flesta kompositörernas olika kärleksförhållanden.

För detta företag blev jag emellertid grymt bestraffad av taxeringsmyndigheten, som bara såg de förtjänster jag gjort på att sälja fonderna för att bekosta bokutgivningen utan att beakta utgifterna, vilket resulterade i katastrofala restskatter på drygt 60,000 kronor medan jag levde på landets lägsta möjliga pension på ungefär 100,000 i året. Dessutom måste Pensionsmyndigheten följa skatteverkets siffror och skar ner min pension med en fjärdedel med att beröva mig bostadsbidraget, vilket lämnade mig 1800 i månaden att leva på efter hyra och skatt.

Säkert finns det oräkneliga andra i Sverige som råkat ut för mer eller mindre samma sak, det är ett utslag av socialism eller kulturmarxism, men det viktiga här är att detta faktiskt händer en individ, som är helt utlämnad åt myndigheternas blinda godtycke. Det kan hända vem som helst. Detta är dessutom en skapande konstnär, en produktiv författare och diktare och en kompositör av uteslutande tonal och melodiös musik i Schuberts, Schumanns, Chopins och Brahms efterföljd, en kulturarbetare som mest bara arbetat ideellt hela sitt liv och som därför får fan för det.

Svar till ett amerikanskt förlag som erbjuder marknadsföring av min bok mot en viss betalning: “Tack för ert erbjudande och för uppskattningen av värdet av mitt arbete.

282

Tyvärr kan jag inte acceptera det, då min ekonomi är i oordning och jag inte kan satsa någonting mera ekonomiskt på bokutgivning. Publiceringen av October Harvest kostade mig det mesta av mitt fondsparande sedan 20 år och försatte mig i flerårig djupgående konflikt med det svenska skatteverket och pensionsmyndigheten, då de krävde skatt för avvecklingen av mina fonder, vilket även fick pensionsmyndigheten att reducera min pension – problemen är ännu inte lösta. Min enda möjlighet till vidare publicering är därför gratispublicering på webben, exempelvis WordPress, där de flesta av mina arbeten redan finns tillgängliga.

Med vänliga hälsningar, etc.” https://issuu.com/lanciai/docs/lanciaienglishpoemsvolume_ii

Tidlösa röster från Gammalsvenskby – en studie i överlevnad Gammalsvenskbys befolkning kom ursprungligen från Dagö i dagens Estland, som till 1721 var en del av Sverige. Under den ryska kejsarinnan Katarina II tvångsförflyttades en del av den svenska befolkningen på ön i augusti 1781. Med löften om bördigt land omflyttades de till Nya Ryssland i det som idag är södra Ukraina, där det forna Krimkhanatets område användes som kolonimark. Vissa källor säger att migrationen var ett tvång, andra pekar på det faktum att fattiga och förtryckta bönder gavs något som måste ses som ett generöst erbjudande vid tidpunkten. Faktum är, att den politiska omvälvningen från att som svenskatalande ha hört direkt under Sverige, plötsligt underställas en rysk politisk överhöghet och ren diktatur efter den stora ofredens tjugoåriga krigselände, mer eller mindre tvingade denna svenska befolkning att acceptera tvångsförflyttningen till södra Ukraina.

Slutresultatet kom att bli katastrofalt. Många av de omkring 1000 byborna dog under marschen till sitt nya hem. När de anlände fann de inte några spår av de hus som hade utlovats att skulle stå klara för dem. De som överlevde vandringen höll sedan på att duka under eftersom de var ovana jordbrukare. På Dagö hade de flesta varit fiskare. Under det första året i Nya Ryssland kom många av byborna att mista sina liv. Enligt kyrkböckerna var enbart 135 personer vid liv i mars 1783. Ändå överlevde de och lyckades långsamt men säkert förkovra sig, medan deras kulturella arv med framför allt det svenska språket blev huvudmotivationen till att kämpa på.

De tre byarna Schlangendorf, Mülhausendorf och Klosterdorf grundades några år senare av tyska kolonister nära Gammalsvenskby. I dag ingår alla dessa byar i byn Zmijevka. Som en följd av detta kom svenskarna att bli en minoritet i området, och många av prästerna och lärarna som tjänstgjorde i området var tysktalande. Detta, tillsammans med den växande bristen på odlingsbar mark, ledde till att kontakterna mellan Gammalsvenskby och de tyska byarna ibland var ganska ansträngda.

Trots att kontakten med Sverige var nästan obefintlig under ett århundrade kom befolkningen i Gammalsvenskby att upprätthålla sina traditioner och sin lutherska tro. De hade även kvar sin gamla östsvenska dialekt. I slutet av 1800-talet återupprättades vissa band med Sverige. Man samlade ihop betydande summor pengar både i Sverige och Finland för att bygga en ny svensk kyrka, som sedan kunde invigas den 1 maj 1885. Kyrkan kostade 15,000 rubel, varav 6000 insamlades i Sverige genom prins Carl. Svenska besökare kom att bli mer och mer vanliga, och vissa bybor kom även att prenumerera på svenska tidningar.

I och med det första världskrigets utbrott kom kommunikationskanalerna återigen att brytas. En omfattande hungersnöd utbröt, och en första svensk expedition under ledning av Wilhelm Sarwe

283

medförde 1922 förnödenheter från Sverige. Efter den ryska revolutionen bad de svenska kolonisatörerna om rätt att få lämna Sovjetunionen och slå sig ner i Sverige, där deras fall hade tagits upp av en nationell rörelse, som stöddes av ärkebiskop Nathan Söderblom. Söderblom bad Wilhelm Sarwe att leda en ny expedition för att hämta de svenskbybor som önskade resa till Sverige.

Den 1 augusti 1929 anlände 881 bybor till Sverige, vilka åren 1929–1930 inkvarterades i Jönköping i de kaserner som tillhört Jönköpings regemente.

Kasernerna som kom att bli Sveriges första flyktingförläggning hade blivit lediga 1928 efter att regementet avvecklats året innan. Enbart en handfull valde att stanna kvar i Gammalsvenskby. (1927 bodde det sammanlagt 895 personer, som var ättlingar till estlandssvenskarna, i byn.) Av de som lämnade Gammalsvenskby valde senare omkring 100 personer att flytta vidare från Sverige till Kanada, ett land dit tidigare emigranter från Gammalsvenskby hade åkt. De flesta av dem slog sig ner i Manitoba. Några återvände senare till Sverige.

Majoriteten av de bybor som kom att stanna i Sverige slog sig ner på Gotland. Ättlingarna till dem har i dag ett museum om estlandssvenskarnas historia i gotländska Roma. Trots sin gemensamma bakgrund tilläts de inte att stanna i ett sammanhängande samhälle. De ansågs vara immigranter i ett land som genomgick en allvarlig ekonomisk kris och möttes ibland med fientlighet av lokalbefolkningen. Snart började vissa av byborna tala om att återvända till Sovjetunionen. Detta understöddes aktivt av Sveriges kommunistiska parti, och de första familjerna återvände före årsskiftet 1929-1930. 26 familjer återvände till Ukrainska SSR, och 1957 lyckades ett femtiotal svenskbybor ta sig åter till Sverige.

Sammanlagt valde omkring 250 bybor att återvända till Sovjetunionen. Tillsammans med medlemmar från det svenska kommunistpartiet, som sänts dit av Komintern, grundade de ett kollektivjordbruk som kallades för Svedkompartija - Sveriges Kommunistiska Parti.

Livet i Sovjetunionen skulle dock komma att bli hårt. Hungern 1932–1933 gav upphov till förslaget att man skulle återvända till Sverige, där vissa bybor skrev på en lista att de ville lämna landet. Detta ledde till att 20 personer arresterades av den hemliga polisen GPU. Fem av dem sattes i fängelse. Flera bybor dödades i Stalins utrensningar under de följande åren.

När andra världskriget bröt ut och Tyskland anföll Sovjetunionen kom Ukrainska SSR att invaderas.

De tyska soldaterna som marscherade in i byn den 25 augusti 1941 välkomnades till en början som befriare. När den tyska armén 1943 var tvungen att dra sig tillbaka kom svenskarna att evakueras tillsammans med tyskarna i området. Många hamnade i Krotoschyn i Warthegau i det ockuperade Polen, och nästan 150 togs av sovjetiska myndigheter vid krigets slut och sändes till arbetsläger, så kallade gulager. De tilläts dock att återvända till Ukrainska SSR 1947. Andra lyckades ta sig till Sverige eller direkt tillbaka till Gammalsvenskby.

Efter Sovjetunionens fall har kontakterna med Sverige återupprättats. I dag har byn 150–200 invånare av svenskt ursprung. Endast några av dem talar ännu i dag flytande svenska. Visst ekonomiskt stöd har getts av Svenska kyrkan och av Gotlands kommun. Gotland skrev den 15 april 2001 ett vänortsavtal med byn. 1996 grundades Chumak, ett svenskägt företag som producerar matolja, ketchup och livsmedelskonserver, i den närbelägna staden Kachovka. 2008 var svenska kungaparet på officiellt besök i Gammalsvenskby.

Det visade sig plötsligt genom forskningar att vi hade släktingar med rötter i Gammalsvenskby. En viss Peter Andersson Westerberg (från Västerås, född omkring 1760-62) hade som soldat i Gustav III:s krig mot Ryssland 1788-90 blivit tillfångatagen och efter freden inte tillåtits återvända till Sverige men däremot till Gammalsvenskby, där han blev bosatt och bildade familj. Hans ättlingar hörde troligen till

284

dem som med tyskarna evakuerades vid den tyska reträtten från Ukraina 1943 och lever idag i Tyskland under namnet Wagner, ett lika vanligt namn i Tyskland som Tjajkovskij är i Ryssland.

Pia Hellertz: ”Att leka Gud” Sverige har en lång och förnämlig tradition av äldre vittra damer som bara blir skarpare och klokare ju äldre de blir. Selma Lagerlöf är typexemplet som följts av bland andra Astrid Lindgren, och i våra dagar har vi några ovanligt slipade kvinnor i täten för ett nytt uppvaknande Sverige, som gradvis mer och mer inser att verkligheten alltid överträffar de flestas uppfattningar av den och framför allt vad man redan tror sig veta om den: fler och fler blir medvetna om att de ingenting vet, och det är första steget mot att bli medveten om det. De ledande damerna är framför allt Ingrid Björkman (92), docent och litteraturvetare med ett liv i Afrika bakom sig, och Pia Hellertz. Hon har skrivit ett antal böcker, och ”Att leka Gud” är bara en av dem men en mycket lämplig introduktion till hennes ytterst omfattande och grundliga orientering i dagens oroväckande värld där ingenting längre stämmer.

Hon tar upp alla världens problem och behandlar dem grundligt ett efter ett och kommer med relevanta synpunkter men tar i regel aldrig definitiv ställning. Hon bara observerar, konstaterar, belyser, försöker se alla sidor av saken och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Hela boken är sådan.

Kapitelrubrikerna är sådana som ”De värsta hoten mot mänskligheten”, ”Historien om den globala uppvärmningen”, ”Climategate”, ”Befolkningshotet”, ”Vädermanipulering i ett historiskt perspektiv”, ”Genengineering”, ”Chemtrails – i vems intresse?”, ”Transhumanism” och andra hyperaktuella ämnen, som hon visar en imponerande inblick och framför allt en grundläggande och omfattande orientering i, som kan tjäna som välbehövlig upplysning för de flesta, då majoriteten tyvärr inte har den blekaste aning om vad som pågår och som ändå alla borde vara berörda av. Hon är en trogen lärjunge till framför allt Martinus men hyllar även James Lovelock och omfattar helt dennes Gaiateorier om världen som en organisk enhet som mera effektivt än Gud styr och balanserar den naturliga världsordningen, där naturen i sin enkla och grundläggande självklarhet är den högsta ordningen som styr allt liv.

Hon kommer under sin resa genom alla världens eländen och problem fram till många ställningstaganden och synpunkter men avslutar det hela med en lika omfattande brasklapp, där hon helt frankt medger att hon kan ha haft fel i alla sina slutsatser och lovar i så fall att vara den första att göra en offentlig avbön och be om ursäkt för att ha förvillat läsarna. Hon är alltså en skeptiker mot sig själv och behäftad med en mycket sund distans och självkritik mot sina egna kunskaper och spekulationer, vilket medför den fördelen, att man knappast kan ha ett mera öppet och mottagligt sinne.

Till hennes tidigare boktitlar hör: ”Provocerande pedagogik” (1979) ”Personlig Utveckling genom Mental Träning” (2002) ”Paradigmskifte på gång” (2012) ”Mitt första möte med en manipulativ sekt” (2012) ”Den mentala träningens historia” (2015) Undertiteln till ”Att leka Gud” (2015) är

285

”Om klimatdebatten, geoengineering och en ny världsordning” http://www.piahellertz.com/

Rembrandtsyndromet När Rembrandt dömdes till bankrutt förlorade han allt och mer än halva sitt liv. Han förlorade i princip allt han ägde och sitt hem, och kunde bara till nöds fortsätta arbeta i en betydligt torftigare bostad, där han aldrig mer kunde känna sig fri och oberoende. Han blev nästan helt isolerad, gick bara ut när han måste och kände ständigt konkursens skam över sig så att han skämdes för att visa sig för folk och blev folkskygg och rädd för sina medmänniskor men fortsatte att arbeta – det var allt han hade kvar. Situationen är liknande för alla bankruttörer. Henrik Ibsens far gjorde också bankrutt, det påverkade Henrik Ibsens hela liv negativt, och han har skrivit ett drama om traumat (”John Gabriel Borkman”, hans näst sista pjäs). Donald Trump har gjort fem konkurser men skäms inte för det.

Fallet César Birotteau, en roman av Balzac.

Romanen är sällsynt gripande genom att huvudpersonen blir så överväldigande stor i sin litenhet. Han är en enkel hederlig och godtrogen småborgare som säljer parfymer och tror gott om alla människor, och allt går honom väl tills han får den olycksaliga idén att han skall ställa till med en fest för alla sina vänner. Han har ju också fått hederslegionen av Ludvig XVIII vilket ju förpliktar honom till en smula pomp och ståt. Hans väl regisserade bal kostar honom en förmögenhet, efter balen kommer alla de inbjudna vännerna med räkningarna, vilka ruinerar honom, emedan han varit alltför generös. En svår stöld som en av hans egna anställda begått hos honom före balen har han till och med efterskänkt före balen utan att ana vad som skulle komma efter balen.

Likväl blir César Birotteau icke en misantrop som Timon. Tvärtom. Romanen kan kallas för en godtrogenhetens tragedi: ju hårdare César Birotteau drabbas av sina ”vänners” snikenhet, desto blindare blir han för deras ondska, och desto mer anklagar han endast sig själv. Vännerna vänder detta till sin egen förmån och uppmuntrar honom i hans självanklagelser och tar det som en ursäkt för att överskyla sina tillstymmelser till dåliga samveten med att anklaga honom själva. Denna cynism är fruktansvärd: det är värre att vara dum än att vara brottslig, och penningmakaren är bara vänlig så länge han kan utnyttja den han är vänlig emot.

Kulmen på den tragiska och onödiga konkursen nås när den småaktiga nöthandlerskan gumman Madou får kännedom om konkursen, blir hysterisk och går för att egenhändigt plundra Birotteaus hus för att få ut något av sina pengar. Hon skriker ”fördömda pack” så att det hörs över hela gatan och har redan inlett plundringen när César Birotteau stillsamt svarar henne: ”Låt det där vara, ingenting här är mitt, allt tillhör mina fordringsägare. Jag förfogar endast över min egen person, och om ni vill ta den och sätta mig i fängelse, så ger jag er mitt hedersord” (en tår föll från hans ögon) ”att jag skall invänta era exekutionsbetjänter….”

286

Aldrig har en konkurs skildrats så universellt tragiskt som den görs i César Birotteaus fall. Men Balzac går längre. Han nöjer sig inte med att bara åstadkomma en fulländad tragedi. Han tar också en sublim hämnd på alla Birotteaus förföljare.

Boken har en tredje avslutande del som heter ”Césars triumf”, och det är denna del som gör denna roman till ett av de oöverträffade mästerverken i världslitteraturen. Det visar sig, att när Birotteaus konkurs är total och ingen mera kan göra honom mera illa, så framstår alla de betänkliga omständigheterna i hans konkurs, hans fall synas, och med ens blir det klart för alla att bankruttören är den enda hederliga mannen i Paris och att alla hans vederdelomän varit hyenor som ätit upp honom levande. Den ruinerade har ruinerats emedan han ensam var hederlig i affärsvärlden. Det ena bedrägeriet mot honom efter det andra rullas upp, och det hela slutar med att hans återupprättelse blir fullständig. Till hans ära ordnar hans anhöriga en ny liten bal. När han kommer till balen och äntligen till fullo förstår att hans heder till fullo har segrat över den totala tragedin blir detta för mycket för hans goda hjärta. Efter så mycket sorger blir den minsta lycka den sinnesrörelse som får hans hjärta att brista.

Birotteau är en man som oroar sig, och denna egenskap utnyttjar hans fiender till att oroa honom och pina honom ihjäl, och han är dum som går på det. Han är både dum och enfaldig i sin naiva och ensidiga godtrogenhet, som gör honom inkapabel till att genomskåda sämre hjärtan än hans eget. Det är en psykologiskt mästerlig skildring utan like av hur en god man måste reagera som utsätts för en ondska som han själv är oförmögen till: i stället för att slå tillbaka gör han saken värre för sig själv med att endast grubbla över vad han kan ha gjort för fel. En liten mans konkurs har Balzac gjort till ett Shakespeareskt drama på 400 sidor, och det tog 25 dagar för honom att åstadkomma det. För ett sådant storverk måste man förlåta Balzac alla hans svagheter, hur stora de än är. Ty i denna roman är Balzac större i sin ödmjukhet än vad han någonsin är i sin storhet. (ur Essayerna, del 3) http://www.fritenkaren.se/essayer3.pdf

Sir Walter Scotts stora bankrutt Hans ruin börjar egentligen redan i och med att han inköper Abbotsford så tidigt som 1811.

Redan då är hans affärskompanjoners solvens allvarligt krisartad och betänklig, och endast ”Waverleys” utomordentliga framgång berättigar en bibehållen optimism. Scott gör själv inte situationen bättre genom att han ständigt tigger sina kompanjoner om förskott på ännu oskrivna romaner för att finansiera byggandet av sitt sagolika slott, och man frågar sig oroligt hur en så sund själ som Scott kunde vara så blind för herrarna Ballantynes och Constables definitiva instabilitet. Det finns bara en förklaring: Scott var ingen affärsman.

När ”Redgauntlet” skrivs når Scotts karriärs hausse sin kulmen. Abbotsford blir färdigt 1824 och invigs med en hejdundrande fest, och Scott är väl tillfreds med sina författararvoden på 10,000 pund om året förutom sin lön som domare på 1600 pund om året. Men när ”Woodstock” skrivs krossas den ständigt växande springfloden av välgång mot den alltför reella verklighetens skarpa klippstrand.

Den store hasardspelaren Scott har under 14 år ständigt tagit ut vinster i förskott för att öka insatserna på nästa spel viss om dess vinster, och vinsterna har hela tiden infunnit sig, varför Scott ständigt ökat insatserna och därför även ökat förskottslånen. Ballongen måste förr eller senare

287

spricka. Ingen spelare kan vinna i all oändlighet. Kring årsskiftet 1825-26 faller herrarna Constable och Ballantyne och drar Scott med sig i fallet som deras delägare med skulder på 130,000 pund, en oerhörd summa på den tiden, som väl ungefär skulle motsvara en bankrutt som Ivar Kreugers i våra dagar.

Liksom bomben i romanen ”Woodstock”, som sprängs av misstag och blott lösgör en sten ur stenborgen, dock kommer ett helt torn att rasa som stått i 500 år, så behövs det icke mer än ett nålstick för att hela Scotts ofantligt uppblåsta ekonomiska ballong på en sekund skall förvandlas till en färdig trasa.

Påfrestningarna blir för mycket för Scotts franska hustru, som dör några månader senare efter ett nästan 30-årigt lyckligt äktenskap med barn och allt.

Den stora bankrutten, en av det århundradets värsta, och hustruns bortgång som direkt följd, är det enda stora och uppseendeväckande som någonsin händer i Scotts liv. Denna katastrof, som skulle ha knäckt en Goethe, som knäcktes av mindre, lämnar dock Scott lika fullkomligt oberörd som om han var en vaktpost utanför Buckingham Palace. Man vill hjälpa honom, han erbjuds en check på 30,000 pund som han avvisar, emedan han vill klara skulden själv. Och det enda han gör är att han sätter sig ner och börjar skriva.

Alla respekterar hans ärlighet, ingen tvivlar på att han med sin penna med åren kan skriva ihop till täckandet av skulderna, och han beviljas därför full kredit. Han får bo kvar på Abbotsford och behöver inte ändra på sin livsföring. Så det enda egentligen som konkursen för med sig som en förändring är att hans hittills väl dolda anonymitet som författare ej längre kan bevaras intakt.

Genom att konkursen är offentlig blir hans namn offentligt i förlagets affärer, och hans inkognito som författare avslöjas i februari 1827. Samtidigt misslyckas operationerna på den leversjuke Beethoven varvid dennes nära förestående död blir oundviklig.

288

Scotts lysande liv i obemärkthet har efter en tolvårig författarbana utan motstycke förvandlats till en offentlig tragedi som under de återstående fem åren ständigt skall bli allt tristare och mera ödslig.

Men han fortsätter att skriva, som den gamle besegrade soldaten som av dummaste envishet blott beslutar sig för att stupa på sin post.

Och det arbete han närmast presterar är kanske hans märkligaste och åtminstone hans mest omfattande. Det är den gigantiska biografin över Napoleon, en dokumentär skildring som i sin saklighet knappast tilltalar en läsare av förströelselitteratur men som i sin realism, detaljrikedom och utförlighet saknar motstycke.

--Det är den totala ekonomiska katastrofen av 1826 som direkt slungar ut Scott på det stora arbetet om den störste frihetskämpen av alla, den mest inför ödets hårdhet behärskade av alla och den ensammaste av alla. I Napoleons exempel finner Scott tröst och styrka i hans oberördhet inför motgången och i hans lugna accepterande av ödets dom. Inom loppet av två år föds den romantiska erans tre största giganter: Napoleon 1769, Beethoven 1770 och Walter Scott nio månader senare samma dag som Napoleon 1771. Det har sagts att Goethe ensam överlevde alla de romantiska pionjärerna Byron, Keats, Shelley, Beethoven, Schubert, Hoffmann med flera, men Scott överlevde Goethe med ett halvår, den poet som han hade inlett sin karriär med att tacksamt översätta. Ossian betydde lika mycket för Goethe som för Napoleon, som mera uppskattade varandra än vad deras samtid uppskattade dem, och de var inte ensamma om sitt svärmeri, som delades av en hel värld, för Ossian, vars egentliga inkarnation var den siste barden Walter Scott, den dittills störste idealisten inom litteraturen. (ur Essayerna, del 3) http://www.fritenkaren.se/essayer3.pdf Som post scriptum till korandet av Scott till sin tids varmaste idealist kan vi även nämna något om hans religion, om han hade någon. Han skrev faktiskt två religiösa uppbyggelseessayer vid ett tillfälle utan att ämna dem för publicering. Av dessa är den andra av intresse. I en reflektion över den första psaltarpsalmen försvarar han den naturliga fromheten mot hyckleriet, den kalla cynismen och varje tänkbar form av förakt och hån mot allt vad religion heter. Scott hade många likheter med Tolstoj men blev aldrig en religiös förkunnare som denne och undanbad sig alla anspråk på att mena sig veta något om religion. Desto ömmare var hans känsla för allt heligt inom alla religioner, och han tålde icke något nedsättande uttalande om något religiöst som någon därom okunnig gjorde sig skyldig till.

Han lyckades med åren skriva sig ut ur den ofantliga ekonomiska krisen, men det kostade hans liv. Han helt enkelt arbetade ihjäl sig och dog endast 61-årig med dock det mest oerhörda litterära storverket efter sig efter Shakespeare, och han har i princip sedan dess förblivit erkänd som Storbritanniens största diktare efter Shakespeare. Han skapade den historiska romanen, före det skrev han ett betydande antal episka historiska dikter, och han slutade aldrig arbeta men dog på sin post med den äran med århundradets kanske största bankrutt avklarad genom outtröttligt flitigt arbete.

Barabbas (Pär Lagerkvist, Alf Sjöberg 1953) Problemet med att vara oförmögen till någon tro

289

Nobelpristagaren Pär Lagerkvist spekulerar i banditen och mördaren Barabbas karaktär och öde, som genom folkets vilja kom undan medan Jesus korsfästes i hans ställe. Det är en mörk historia. Efter sin frigivning återgår han till sitt laglösa banditliv bland tjuvar, mördare, prostituerade och andra kriminella rötägg men upphinns av rättvisan som skickar honom till slavtjänst i koppargruvorna på Cypern, där han får en medfånge som är kristen. Barabbas försöker förstå hans kristendom men misslyckas snöpligt och hopplöst med att tillgodogöra sig någon tro men blir ändå formellt en kristen. När hans medfånge straffas och blir korsfäst för sin tro blir Barabbas frigiven igen för att han bekänner sig vara otroende. Han bara kan inte tro, och det är hans livs öde och ständiga problem.

Man skulle kunna beteckna historien som en ateists evangelium, för inte ens i slutet, när han har hjälpt till med att sticka Rom i brand och korsfästs som kristen för det brottet, kan han erkänna Kristus eller Gud eller någon gud över huvud taget. Han dör som han levt i hopplöst mörker.

Naturligtvis är det ett vanskligt projekt att göra en film på en så depressiv historia, och ändå gjordes det några år senare en film till på samma bok med Anthony Quinn i huvudrollen, vilket inte gjorde saken bättre. Denna film är dock bättre, den är i svart-vitt med ett utsökt foto hela vägen av Sven Nykvist, och en mängd scener är verkligen imponerande genom raffinerad scenografi och dramatisk kvalitet – Alf Sjöberg var framför allt dramaturg och (vilket Ingmar Bergman erkänner i sin självbiografi) en bättre regissör än han själv. Den dramatiska kvaliteten dominerar alla hans filmer.

Här använder han sig av magnifika skådespelare för att levandegöra en ganska morbid historia – och lyckas, genom att den storslagna visuella fantasin gör nästan varje scen till ett drama i sig.

Sekvenserna från det heliga landet är den mest intressanta (tidigare) delen av filmen, medan handlingen sedan blir något mera förvirrad i Rom, medan Nils Strandmark dock är helt övertygande som Petrus. Ulf Palme som Barabbas är den ledande aktören, som man saknar så fort han inte längre förekommer i bilden.

Filmens största förtjänst är den fantastiska ofta expressionistiska scenografin med högsta tänkbara dramatiska kvalitet, medan man kan komma med många invändningar mot det litterära verkets spekulativa irrfärder, som dock mycket väl kan vara Pär Lagerkvists yppersta roman.

Doktor Faust (1967) Den definitiva filmatiseringen av Marlowes ursprungliga Faustdrama Goethe gjorde sin behandling av ämnet till sitt livs stora diktverk, men han fick allt från Marlowe, då han inspirerades därtill av en dockteaterföreställning av Marlowes pjäs i förenklad form, en ganska skum pjäs av väldigt mycket besvärjelser och abrakadabra bestående av vilda spekulationer i vidskepelserna om den så kallade djävulen och hans anhang med massor av demoner och allt som hör den ockulta demonologin till. I sin tur var Marlowe huvudsakligen inspirerad av John Dee, drottning Elisabets astrolog och konsulterad av många av den tidens ledande män, och Marlowe liksom Bacon kan ha haft nära kontakt med honom. Marlowes pjäs och Goethes är dock två ytterst olika skapelser, då Marlowe gör en tragedi av det hela medan Goethe spekulerar i försoning och upprättelse av till och med den yttersta syndfullheten. Båda förevisar den sköna Helena av Troja, men Marlowe fäster större vikt vid relationen mellan henne och Faust som ett ouppnåeligt ideal, fastän det är för hennes skull han säljer sin själ till djävulen, medan Goethe rentav gifter sig med

290

henne och får en son med henne, men den historien svävar bort i ingenting, medan Marlowes Helena gör ett djupare intryck genom Fausts idealistiska uppfattning av henne. Hon spelas här av Elizabeth Taylor och det till fulländning, fastän hon inte är blond utan mörk. Richard Burton är Faustus och leder hela skådespelet, som egentligen bara består av hans monologer i ett oändligt kammarspel, vilket han genomför till fulländning. Marlowe hade varit nöjd med denna behandling av hans ytterst koncentrerade monospel, då den lämnar ingenting övrigt att önska. Många andra har använt sig av Goethes version men då vanligen bara den första delen, som han skrev som ung man och som är tragedin om den älskade Margareta, en ungmö som förförs och fördärvas av Faust med besked, vilket gör tragedin. Hans andra del av dramat är en parafras på Marlowe, medan Marlowes pjäs är betydligt mera dramatisk och intressant i sin omfattande ockultism. Detta är inte någon stor film, det är omöjligt att göra en storfilm av ett kammarspel, men det är en lysande föreställning och ett behjärtansvärt försök att göra så mycket som möjligt av en strängt komprimerad komposition, vilket det lyckas med i högsta grad, med en underbar kreativ fantasi som understundom för tankarna till de bästa momenten i Michael Powells och Emeric Pressburgers produktioner.

Goethes Faust Då vi nu kommit över filmatiseringen av Marlowes ”Faust” och behandlat den efter förtjänst, och då det tydligen inte blir något Valborgsfirande i år faller det sig nästan naturligt att även ta Goethes Faust under närmare behandling, som han ägnade sig åt att överarbeta så länge han levde. Det innebär att han får finna sig i att vi jämför hans version med den tidigare versionen av Christopher Marlowe, eftersom det var en föreställning av denna pjäs på en marionetteater som fängslade Goethe för ämnet.

Marlowes doktor Johannes Faust är en direkt tragisk person. Han lider, som alla Marlowes centralgestalter, av en övermänsklig ambition, som i det här fallet inriktar sig på att bemästra all kunskap inklusive svart magi. Han finner inte religionen tillräcklig och åkallar därför Satan. Men hela satanismen i Marlowes pjäs är sedan ingenting annat än ett satyrspel, galghumor och buskis. I centrum står hela tiden Fausts mänskliga tragik, ty så fort han första gången åkallat Satan får han dåligt samvete och söker han återfinna Gud. Ständigt tar sig hans ånger allt starkare uttryck, men han slipper inte Satan, sitt brott, den ondska han allierat sig med. Till slut är timmen slagen för honom, och han höjer hela sitt väsen till en bön om förlåtelse. Men han vet att han är fördömd och att ingenting kan rädda honom. Ändå åkallar han Guds barmhärtighet, hans midnattstimme slår, han dör, och ondskans makter djävlarna för honom ner i helvetet.

Det är ett gåtfullt drama som aldrig har upphört att förbrylla alla tiders litteraturstudenter. Vad är Satan och helvetet i Marlowes version? Det är den timliga värld som doktor Faust lever i, och hans brott består i att han utnyttjar världen till sin fördel. Han skaffar sig ställning, makt och ära, han blir rik och respekterad – det är vad djävulen, Satan och helvetet står för. Ty jorden är människans helvete, helvetet är vad hon föds till, hon slipper det inte så länge hon lever, och hon kanske inte ens slipper det när hon dör. Hade Faust hållit sig till religionen och sina studier hade han klarat sig ifrån

291

denna världens helvete, men Faust nöjde sig inte med det goda och Gud. Han ville även ha makt, pengar och ära, därför ägnade han sig åt världen och dess fåfänga, och det blev hans visdoms och hans salighets fall. Och det hjälper inte hur han hatar världen och hur han ångrar att han befattat sig med den – han slipper den ändå inte. Han dör stor i världens ögon, och det är hans helvete.

Låt oss nu se hur Goethe behandlar detta tema.

Tragedins första del.

Det är få diktverk i historien som börjar så storslaget som Goethes "Faust". Prologen i himmelen, då Mefistofeles anhåller Gud om att få fresta Faust, är en underbar parafras på Gamla Testamentets Jobssagas inledning, och den gamle av all sin lärdom uttråkade Faust med sin långa inledningsmonolog är rena Predikarens Salomo i högre majestät än någonsin. Det är intressant att alla monologer i denna första del hålles av Faust medan han ändå som karaktär kommer i skymundan både för Mefistofeles och Margareta.

Dramats storslagna inledning når sin klimax när Faust möter Mefistofeles. Det är den bittert besvikne kverulanten som möter den evigt ungdomliga skojaren, och det är Mefistofeles' gestalt som skänker hela Faustdramat mera liv än något av Goethes andra diktverk, därför att Mefistofeles är den enda av alla Goethes skapelser som har humor. När Mefistofeles i prologen säger till Gud: "Mitt patos skulle du ha skrattat åt, om du inte hade vant dig av med att skratta”, visar Goethe redan här, att hans huvudavsikt med hela detta drama är att driva med livet och allt vad däri är inklusive Gud. Genom Mefistofeles kommer Goethes grundinställning till livet till ett ärligare uttryck än i något av hans andra verk.

Den gamle Faust är som sagt en alltigenom bitter människa. Dygden tråkar ut honom, han har så mycket kunskap att han vet att det mesta av den är självbedrägeri, han är lika led vid världen och livet som Hamlet, han konstaterar bittert att endast den okunnige någonsin kan vara lycklig och ämnar just tömma giftbägaren när han hör tonerna från katedralens påskgudstjänst. Detta väcker barndomsminnen till liv hos honom. Han har inte en tanke på Gud eller kristendom, utan blott det att han minns sin barndoms okunnighet får honom att lägga giftbägaren åt sidan, och han skulle ge vad som helst för att få vara så ursprungligt okunnig på nytt.

Djävulen hör hans bön och presenterar sig i Mefistofeles' gestalt. Det underbara i mötet mellan Faust och Mefistofeles är, att Goethe här helt övertygande konfronterar den överlägsne, distansierade universalvise och oantastlige världsdoktorn med hans motsats, som är honom jämlik: den infernaliske spjuvern och upptågsmakaren. Den överciviliserade människan ställs mot civilisationens främste fiende den destruktive skurken, och de förstår varandra och finner varandra och kommer väl överens. Goethe har här redan överträffat de två mänskliga motpolerna Don Quixote och Sancho Panza med de två övermänskliga motpolerna den allvise perfektionisten och den omänskligt onde, som han lyckas harmoniera med varandra lika fullkomligt som Cervantes sina ytterligheter. Men en väsentlig skillnad föreligger. Åtminstone i första delen av Don Quixote är Cervantes båda karaktärer definitivt hyggliga och konstruktiva, medan Goethes åtminstone i första delen av Faust är definitivt destruktiva. Aldrig i världslitteraturen har en djärvare och gruvligare hädelse uttalats än då Faust därtill eggad av Mefistofeles förbannar livet och allt dess goda, allt som människor kan leva för och allt som kan ha någon mening i livet. För Faust är det uttryckligen likgiltigt om hela världen förgås. Han struntar

292

bokstavligen i civilisationen, sedan han har levt för den i hela sitt liv. Och därmed är han från början ondskans och Mefistofeles' slav, vilket är ett faktum som kommer att bli mycket svårt för honom att krångla sig ur. Dock är han så säker på att han till slut skall slippa djävulen trots allt, (i sin dårskap inbillar han sig att djävulen aldrig skulle kunna lura honom medan han i själva verket redan är lurad: Mefistofeles har lockat fram de värsta sidorna av honom och redan fått honom att helt göra bort sig,) att han vågar skriva det berömda kontraktet med honom och övermodigt lova honom: "Om jag någonsin blir tillfreds med livet, så är jag din." Men Mefistofeles är redan säker på att Faust i själva verket är förlorad och aldrig kan komma ifrån fördömelsen, och däri resonerar Mefistofeles mera mänskligt, klart och logiskt än Faust själv, som arrogant vågar mena, att han nog skall kunna identifiera sig med den dödsdömda mänskligheten och ändå komma undan när denna förgås. Fausts högsta hybris får sitt utlopp när han översätter Nya Testamentets ord "I begynnelsen var Ordet" till tyska med "Im Amfang var die Tat!" ("I begynnelsen var det handling!") Så kan endast en tysk tolka, förändra och manipulera med Bibeln.

Mefistofeles' ondska gör inte alls så dåligt intryck som Fausts totala förnekelse av alla livets värden. När Mefistofeles gycklar med studenten och genomskådar alla vetenskapers futtighet och särskilt juridikens orättvisa så gisslar han dock samhället och allt vad det går för med en viss humor.

Han har rätt att avrätta samhället emedan han dock är Hin Onde, och genom att han är godmodig, glad och humoristisk behöver man inte ta honom på allvar; medan Fausts fördömelse är värre därför att han är människa själv, därför att han gör det på fullt allvar och därför att han konsekvent saknar humor. Följaktligen är Fausts gestalt smått outhärdlig alltigenom medan Mefistofeles faktiskt är mänskligare och mera tilltalande: en sådan djävul skulle vi gärna umgås med ibland, medan den omoraliske Faust inte riktigt är värdig hans sällskap.

Det omänskliga i Faust når en viss frånstötande höjdpunkt i scenen Häxans Kök, där apor lättvindigt leker med jordklotet "som har klang av glas, går lätt i kras, är bara skal av ler varav blott en skärva kan fördärva." Vem är Goethe att han så lättsinnigt kan sätta sig till doms över hela världen och skära den godtyckligt hel och hållen över en kam? Världen må för evigt vara hur fördärvad som helst, men det är inte konstruktivt att bortse från att det även för evigt verkar goda krafter inom den.

Denna scen förekommer inte i hans första version av Faust. Nästan lika osmaklig och onödig är frossandet i skildringen av en häxsabbat på Blocksberg, som endast har existensberättigande genom Fausts inre visioner av Margaretas kommande öde.

Margareta är den enda ljuspunkten i Fausts första del. Hon är en alltigenom ofördärvad människa som Faust och Mefistofeles ägnar sig åt att metodiskt fördärva varvid den yttersta djuriska mänskliga cynismen dissekeras på ett mästerligt sätt. Margaretaepisoden är ett drama i dramat och så mästerligt skrivet att det når upp till den högsta Shakespeareska nivån. Skildringen av Margaretas oskuld är så betagande att hon rätteligen tillhör samma illustra samling som Beatrice, Romeos Julia, Lady Macbeth, Anna Karenina, Madame Bovary med flera: de av skalder förevigade och idealiserade hjältinnorna, som onekligen förevigats just genom att deras skalder har älskat dem så mycket. Hon är den första personen i Faust som Goethe hittat på själv: alla de andra finns färdiga hos Marlowe.

Hur gripande är icke hennes utveckling! Hon kan för sig själv bara förklara Fausts djärva fräckhet med att han måste vara bra ädel, hon anar ingen oråd förrän första gången hon finner ett juvelskrin i skåpet, då hon genast i guldet ser stundande fördärv; hon anar icke det minsta vilken samvetslös egoist till förförare Faust är utan ser bara det bästa hos honom så länge hon lever; och inte ens när han till slut skrotar henne i fängelset vill hon skiljas från hans själ. Hennes totala aningslöshet

293

om hans totala ruttenhet får sitt uttryck när hon minst av allt kan fatta hur han, en sådan ädling, kan finna behag i en så enkel flicka som hon.

Här firar också Goethes poesi triumfer. Man kommer inte ifrån att han är en fulländad ordkonstnär och som sådan vida överlägsen Schiller. Schiller har större dramatisk förmåga och en högre moralisk resning, medan Goethe är den mer begåvade som inte alltid använder sin begåvning väl. Men ibland gör han det, som när han definierar kärleken: "att, själ i själ, förnimma en salighet, som måste vara evig," och när han definierar Gud: "Jag vet ej namn där för. Känsla är allt! Namn är rök och dön, som omtöcknar himmelsk glans." I episoden med Margareta, när Faust totalt går upp i sin tillfälliga kärlek, skönjer man för första gången att det egentligen trots allt skulle kunna finnas hopp för honom.

Tragedin beseglas genom Margaretas broder Valentins uppdykande på scenen. Han drar blankt för att hämnas sin systers förlorade ära, och när han slaktad av Faust och Mefistofeles dör i Margaretas armar utslungar han så förintande ord mot sin fallna syster att hon sedan inte kan annat än gå under. När folk samlas omkring honom pekar han ut henne för dem som hora, som om det inte räckte med Fausts redan totala manliga brutalitet. Men Valentin dör av förtvivlan för sin syster, ty det är hennes förlust av sin ära som drivit dödens svärd genom honom.

Varför dödar hon sedan sitt barn med Faust? Det finns ingen logisk anledning till detta, och man har spekulerat mycket i vad Goethe egentligen kan ha menat med detta drastiska barnamord. Men det troliga är att Goethe så kunnat sätta sig in i det kvinnliga sättet att tänka att han låtit Margareta handla omedvetet. Hon säger aldrig ett ont ord mot Faust för allt det onda han gör henne, men omedvetet tar hon livet av deras barn, icke för att barnet skall slippa växa upp i olycka och vanära, och icke för att hämnas på Faust, utan för att straffa sig själv; ty hon som barnets moder måste själv lida mest vid barnets död, och det är barnets död som dömer henne själv till döden genom hängning.

Genom att så totalt straffa sig själv för affären med Faust tar hon på sig hela Fausts brottslighet, medan han själv klarar sig undan den synbarligen helt smärtfritt. Han gör aldrig någonting för att sona sin skuld i Margaretas öde medan hon lider allt och själv fördubblar sitt lidande – för att hon är oskyldig.

Därigenom har Goethe uppenbarat för oss den nya fruktansvärda universella sanningen, att skulden aldrig lider för oskulden medan oskulden alltid lider för skulden, hur totalt orättvist det än är.

Tragedins andra del.

Liksom den första delen är även den andra skriven på världens vackraste tyska språk, men det är också det enda de två delarna har gemensamt. Faust och Mefistofeles är fortfarande huvudpersonerna, men de har föga kontakt med varandra, och även i allt annat är den andra delen som ett helt annat diktverk än den första. Den överväldigande dramatiken är borta, den skarpa psykologin och realismen är borta, den sprudlande humorn är borta, och till och med satanismen och tragiken är borta. Tragedins andra del kan icke längre kallas för en tragedi, ty helhetsintrycket av den är för de flesta att dess funktion är att sätta plåster på såren efter första delens chocker. Ty faktum är att andra delen slutar lyckligt och därför måste betecknas som en komedi åtminstone formellt.

Vad har vi då i stället för allt det som uppfyllde oss i första delen och som vi här genast saknar?

Det är frågan.

294

Andra delen har egentligen ingen påtaglig handling, ty den handling som förekommer glider liksom ständigt undan utan att någonsin bli verklig, liksom drömmar. Den ena drömmen glider över i den andra utan skarvar, och det mest beundransvärda med andra delen är kanske just dess underbara kontinuitet. Även om man förstår mindre av andra delen är den mera lättläst än den första, och det är nog så man skall läsa den. I första delen gör man klokt i att begrunda varje liten enskild detalj i dialogerna, men i andra delen skall man nog bara följa med i drömspelet utan att försöka analysera det, ty annars vaknar man ur drömmen, som dock är vacker och behaglig.

Samtidigt är andra delen det mest klassiska som Goethe skrivit. Den är höjdpunkten i tysk litterär klassicism. En homerisk bredd och lyftning är förnimbar här för första gången i litteraturhistorien efter Homeros. Till form, till innehåll, till känsla och ton är allting musikaliskt och poetiskt fulländat från början till slut, och denna klassiska renhet når sin höjdpunkt i tredje akten, som är som ett litet antikt grekiskt drama för sig mitt i den tyska gotiken. Man har ofta påtalat Goethes renässans-ande: ingen har som han lyckats införa antikens kulturideal i den tysktalande delen av världen. Han är på sätt och vis renässansens sista företrädare och förespråkare under vars tid den även når sin yttersta blomstring genom den klassiska arkeologins genombrott i världen, Roms återuppblomstring som huvudstad för alla Europas konstnärer och skalder och inte minst genom Greklands frigörelse från turkarna. I denna tredje akt och Valborgsmässonatten som föregår den uppfyller Goethe alla de klassiska löften som han redan gav i "Ifigenia på Tauris". Även Goethe som vetenskapsman kommer en aning till synes i andra akten, där Fausts assistent Wagner icke längre ägnar sig åt alkemi utan har kommit så långt i sin experimentella forskning att han faktiskt i sin 1500-talsmiljö med den primitivaste utrustning lyckas med att frambringa ett provrörsbarn. Homunculus är visserligen inte ett provrörsbarn i vår tids vetenskapliga bemärkelse, men som idé är han utan tvekan redan en förutsägelse av vad Aldous Huxley sedan närmare preciserade och som i vår tid har slagit in med hittills okända sociala problem som resultat.

Den röda tråden i andra delen är Fausts ständiga jagande vidare efter det fullkomliga ögonblicket. Margareta har han glömt men ej sin libido, sinnligheten är ständigt påtaglig genom nästan hela andra delen och mera så än i första, även om den där är mera direkt. Inte ens den vackraste av alla kvinnor Helena tillfredsställer den intellektuelle rucklaren, och när kärleken inte ger honom vad han åtrår vänder han sin håg till kriget och andra maskulina kraftansträngningar.

Han går slutligen in för att genom att bygga dammar erövra odlingsbar mark från havet. Femte akten skildrar den kinkiga episoden med Filemon och Baucis. De är ett gammalt strävsamt par som bor i en hydda vid havet, men deras hus stör Fausts utsikt. Han vill ha bort dem, ty han äger landet.

Men de vill inte flytta, ty de har bott där i hela sitt liv. Han erbjuder dem vad som är bättre, men de tackar nej. Då tvångsevakuerar han dem, men de gör motstånd. De bärs ut med våld från huset, och gamla och svaga som de är tål de inte chocken utan dör, samtidigt som genom en olyckshändelse deras gamla hem dessutom börjar brinna. Faust ångrar visserligen sitt tilltag men är ändå nöjd med att få kunna bygga ett eget utsiktstorn där i stället.

Jämte hyddan har även ett kapell där intill retat honom med sin klockringning, och det brinner också ned. Hur skall man förstå detta barbari mitt i en så oantastlig dikt? Goethe levde under revolutionstidevarvet, då fransmännen kastade katolska kyrkan över ända för att främja materialismen i stället, och även Goethe bidrog till denna utveckling inom vetenskapen. Han var aldrig mer triumferande än när utvecklingsläran öppet började diskuteras, ty han visste att det skulle vara början till slutet för den teologiska världsåskådningen, och han är den förste som rent ut (i "Dikt

295

och sanning") vågar vägra att acceptera den kristna ekvationen att ett är lika med tre. Skövlandet av de gamlas trivsamma hydda och kapellet kan således symbolisera de revolutionära samhällsomstörtningar som Goethe hyllade, (han vågade till och med i motsats till Beethoven öppet beundra kejsar Napoleon,) men som han som gammal i sitt Faustdrama måste medge att hade gått för hårt fram.

Han genomför sitt dikande, och i arbetet för flertalet människors materiella välstånd finner han äntligen sitt livs tillfredsställelse. Då dör han, och Mefistofeles blir äntligen sig själv igen och bereder sig på att slunga Fausts själ ner i helvetet.

Då inträffar det synnerligen egendomliga att änglar kommer ner från himmelen och hämtar Faust upp dit. Mefistofeles blir lurad på konfekten. Och med vilken rätt?

Faust har direkt eller indirekt orsakat ett antal människors onaturliga död: Margareta, hennes bror Valentin, hennes barn, kanske även hennes och Valentins föräldrar, samt dessutom det gamla förnöjsamma paret Filemon och Baucis och den gäst de hade hos sig när Fausts hantlangare kom och brände ner huset för dem. Är det då rättvist att låta Faust så direkt utan vidare komma in i himmelen?

Goethes omoraliska omänsklighet har ofta påtalats, han hade inte bara sina begränsningar utan även sina dåliga sidor, man behöver inte gå långt för att påvisa dem: Friederike Brion är det oftast anförda exemplet, (förebilden till Margareta); men även Schuberts kompositioner av Goethes dikter, som han själv som svårt sjuk skickade till sin beundrade Goethe, rönte aldrig något svar, Goethe tålde ett antal idag glömda kompositörer hur mycket som helst men icke Beethoven, vars Missa Solemnis han nekade att hjälpa till med offentliggörandet av, och när denne sin tids störste diktares ende son August dog fällde han det känslolösa yttrandet: "Jag visste att han bara var en människa." Det var visserligen ett citat av Xenofon, men det var ändå väl känslolöst för att vara en faders dödsruna över sin ende son.

Goethe var visserligen protestant, och enligt Martin Luther finns inte Skärselden utan endast antingen Himmel eller Helvete. Naturligtvis kunde inte den så outtröttligt strävande Faust förpassas till helvetet, men till himlen är det nog inte så lätt att komma om man har ett antal människoliv på sitt samvete, och särskilt inte om man som Faust inte säger ett ord som antyder att han känns vid sin skuld och sitt dåliga samvete.

Vem var då slutligen den riktige Faust, som ställt till med så mycket huvudbry för så stora diktare som Marlowe, Goethe och Thomas Mann och för alla deras läsare? Marlowe gör honom till en kunskapshungrig forskare som för sin ambitions skull orättvist förpassas till helvetet, och Goethe gör honom till en omänsklig streber som för sin hänsynslöshets skull belönas med paradiset. Men den verklige Faust var nog ingen av dessa.

Den verklige Johann Faust blev inte mer än omkring 50 år gammal. Han började som teolog men avbröt sina studier för att bli känd som en tysk motsvarighet till Lionardo da Vinci: en skum sanningssökare, en som visste för mycket, en som föredrog att hålla sina kunskaper i hemlighet för sig själv hellre än att riskera bli bränd som kättare, kort sagt, en sökare. Han var kanske en pionjär inom vetenskapen, ty sådana ansågs på 1500-talet vara allra skummast och farligast, och endast sådana blev så legendariska att de blev föremål för folksagor. Och Fausts förbund med djävulen är bara en folksaga – ingenting annat.

296

Göteborgs Skrivarsällskaps årsmöte 2020 Utomordentligt årsmöte genomfördes den 28 februari med Göteborgs Skrivarsällskap med många intressanta diskussioner. Bland annat kom Bellman och Birger Sjöberg på tapeten med deras Ulla Winblad och Frida, vilkas existens alltid förblivit lika gåtfulla. Förvisso fanns de i verkligheten, men hade Bellman verkligen något reellt relationsmässigt samröre med Ulla Winblad, och älskade Birger Sjöberg Frida på något annat sätt än på avstånd? Man påminner sig då också Johan Anders Wadman och dennes gåtfulla förhållande till Hildur i hans lilla vrå bland bergen – fanns hon över huvud taget i verkligheten? På samma sätt förhöll sig Dante till sin Beatrice, som han aldrig hade något förhållande med men desto mera outsägligt dyrkade på avstånd. Här är alltså tre litterära damer odödliggjorda genom dyrkande diktare, medan man egentligen inte vet någonting alls om dessa förevigade damer, som tydligen mest älskades i sina skalders fantasier i ett slags extrem andligplatonisk kärlek, som aldrig bar ett spår av erotik.

Sällskapets aktiviteter och brist på aktiviteter kom också på tal och ifrågasattes – fastän sällskapet har en hemsida på facebook skrivs det väldigt litet på denna hemsida av medlemmarna, som verkar ha någon sorts skräck för att skryta om sig själva, medan alla faktiskt är produktiva – här kan man verkligen prata om falsk blygsamhet. Det faktum att sällskapet under 2019 förlorat två av sina mest kreativa och innovativa förmågor, Jan Khouback och Ingemar Hermansson, borde inte leda till någon depression för sällskapet utan snarare genom sorgens kraft inspirera till krafttag i fortsatt diktning och nyskapande.

Konkurs genom historien - bli slav, bli avrättad eller gå i landsflykt?

Ordet konkurs kommer från det latinska orden ”Concurro”, som betyder springa och ordet ”con”, som betyder med. Bilden som målas upp i det inre är hur ett antal fordringsägare springer tillsammans för att på något sätt få betalt för sina fordringar. Ett annat ord som är förknippat med ”konkurs” är förstås ”bankrutt”, som kommer av italienskans ”banco rotto”, vilket syftar på en bänk vid vilken bankirerna satt när de växlade pengar. ”Banco rotto” betyder att bänken är sönderslagen.

Att gå i konkurs – när man inte längre kan betala sina skulder – är i vår tid en ganska skonsam process. Genom användningen av aktiebolag är det bolaget som äger problemen. Privatpersonerna som äger bolaget klarar sig ofta relativt helskinnade ur krisen.

Annat var det förr. Om vi går tillbaka till antikens Grekland så fanns inget som motsvarade konkurs. Tog pengarna slut fick man istället bli slav hos den man var skyldig pengar. Det fanns dock fördelar för den som blev slav på detta sätt: ägaren fick inte misshandla eller döda sådana slavar, och friheten fick man åter när man arbetat av sin skuld – en form av skuldsanering. Värre var det för hans eventuella tjänare, som alla fick träda i evig tjänst hos fordringsägaren och utan ersättning.

Den judiska kulturen hade en betydligt mer skonsam attityd till den stackare som stod på näsan i affärer. Enligt Femte Moseboken i Bibeln fordrades att fordringsägare skulle avskriva sina skulder automatiskt vart sjunde år. Verkligen en form av tidig skuldsanering, men man kan ju tänka sig vilken fart det måste ha blivit på skuldindrivarna när det återstod några månader på det sjätte året!

297

Det sjunde året kallades för ett ”jubelår”, och ser man det ur den skuldsattes synvinkel kan man ju verkligen förstå denna benämning.

Inom Islam säger Koranen att den som hamnar i dåliga affärer ska få tid på sig att betala sina skulder och en chans att invänta bättre tider.

Djingis Khan var själv en handlingens man och ansåg att alla skulle få en chans att förbättra sig.

Så det var tillåtet att göra konkurs inte bara en, utan två gånger. Men om man orsakade en tredje konkurs så fick man betala de nya skulderna med döden. Inga långdragna domstolsprocesser där inte. Även en stat kan ju råka hamna i konkurs, något som Filip II av Spanien fick uppleva inte bara en utan fyra gånger och dessutom med ganska korta mellanrum mellan 1557 och 1596. Med tanke på att Spanien var världens främsta stormakt med bland annat enorma silvertillgångar i Sydamerika vid den här tiden, så säger de många statsbankrutterna något om hur uselt man skötte sina finanser.

Englands kung Henrik VIII stod för en reform som till viss del lever kvar i vår tid genom sin ”Statute of Bankrupts”. När konkursen var ett faktum tog staten ett grepp om den olycksaliges tillgångar och auktionerade ut dem. Tillgångarna fördelades sedan lika (Pari Passu) mellan alla fordringsägarna. Detta skyddade givetvis inte den som gjorde konkurs men skapade någon form av rättvisa mellan de som låg ute med tillgångar. Synen på den som gjorde konkurs var, att det handlade om en ”förbrytare”, och ett huvudsyfte med konkursen var att förhindra att densamme flydde ur landet.

Vänder man så blicken till vårt kära fosterland, så kan man konstatera, att konkurs var ett ganska vanligt fenomen i 1700-talets Stockholm. Vår store viskompositör Carl Michael Bellman skrev flera sånger i ämnet och gick för egen maskin i personlig konkurs inte mindre än tre gånger (vilket alltså skulle ha förlänat den stackars visdiktaren dödsstraffet under Djingis Kahns dagar – vi kan alltså se att situationen för den som får ett rejält ebb i kassan förbättras kontinuerligt).

298

Bilden: Carl Michael Bellman gick i personlig konkurs inte mindre än tre gånger under sin levnadsbana.

1766 presenterades en ny konkurslagstiftning i Sverige som innebar, att den konkursade inte behövde fly landet längre. Och man kan förstå att den nya lagen infördes, när man läser de gamla arkiven som berättar att bara i Stockholm, som på den tiden hade 70,000 invånare, skedde en konkurs om dagen.

Det var dock lika skamfullt som tidigare att göra konkurs. I de bevarade konkursförklaringarna, som var ett brev där den drabbade själv fick förklara hur han hamnat i sådant trångmål, finns de som menar att livet inte längre är värt att levas. Och ända fram till relativt nyligen höll den inställningen i sig – att göra konkurs är skamligt och något som kan påverka hela livet och framtiden.

Så är det som tur är inte längre. Vi har ju lyckligtvis lämnat stora delar av ”skamsamhället” bakom oss. De flesta människor har stor förståelse för att alla affärsverksamheter inte fungerar i långa loppet och att de som står bakom ett konkursbolag inte skiljer sig från de flesta andra strävsamma och goda människor. (från RSM) Skitförlagen Förlagen behövs och är oundgängliga, och det är vad de lever på. Böcker kommer alltid att behövas i inbunden form, då de flesta människor fortfarande hellre läser böcker de kan bläddra i och utan skärm, som bara är ansträngande för ögonen – det är ju direkt ohälsosamt att sitta framför en strålande skärm oavbrutet i mer än 45 minuter. Alltså är pappersboken oundgänglig.

Men problemet är att bokförlagen från början varit beroende av pengar. Det kostar pengar att ge ut böcker och att trycka dem och distribuera dem, och därför blev det tyvärr från början en

299

diskriminerande affärsverksamhet – vad som inte var säljbart måste ratas och skrotas. Därför är förlagen tvungna att refusera 98-99% av allt material de erbjuds och ofta ville publicera, så att förlagens verksamhet rent objektivt sett egentligen mest handlar om en ständigt tilltagande utrensning genom nästintill 100-procentiga refuseringar. Detta har varit bokbranschens och tryckfrihetens mardröm och belastning ända sedan Gutenbergs dagar. Därför förblev så många framstående författare aldrig publicerade och ännu fler publicerade bara i ytterst begränsad utsträckning.

Den digitala revolutionen med Internet har delvis löst problemet. Internet möjliggör framför allt gratis publicering och kan utnyttja tryckfriheten i högre grad än vad någonsin förlagsbranschen kunde göra.

Har därmed pappersförlagen gjorts överflödiga? Nej, de blir aldrig överflödiga, de kommer alltid att behövas, men risken är att deras funktion i framtiden blir mer och mer museal – tryckta böcker kommer alltid att behövas, men mer och mer blir det så att endast sådana böcker trycks som är nödvändiga av praktiska skäl. Redan på 70-talet var det ett antal förlag som sade ifrån att de hädanefter bara kunde ge ut fackböcker. Risken är att hela förlags- och bokbranschen mer och mer blir idiotiserad, alltså begränsad till fackidioti. Den blir akademiserad, universiteten kommer alltid att behöva trycka doktorsavhandlingar, och andra exklusiva områden kommer alltid att behöva sina manualer och specialböcker, så att bokbranschen blir mer och mer exklusiv, medan fler och fler läsare finner sig nödsakade till att ge efter för digitalismen och övergå till skärmläsning och kindles. De är praktiska, det kommer man inte ifrån, man kan bära med sig ett helt bibliotek i en liten dosa, och denna utveckling är ofrånkomlig. Förlagen blir aldrig utrangerade, de kommer alltid att förbli oundgängliga, men i ständigt tilltagande begränsning, medan vi dessvärre måste anpassa oss mer och mer till den digitala större intellektuella rörelsefriheten.

300

Gamla Klamparegatan före rivningarna

Cui Bono – Vem gagnar det?

Föreläsning på Villa del Parc den 10 augusti 2020 När vi kom hit 1955 stod Sverige på höjden av sin utveckling som välfärdssamhälle. Det var det perfekta samhället med en välmående varvsindustri i Göteborg som var en av de ledande i världen och gjorde Göteborg och Sverige till en av de fem främsta i världen i skeppsbyggnad, och det var Göteborg vi kom till, som då var den idealiska sjöfartsstaden med direkta kontakter över hela världen genom närheten till havet, i motsats till Stockholm, som mera var som en insjöhamn. Sverige hade klarat sig (liksom Schweiz) skadeslöst genom kriget med hela sin industri och samhällsbyggnad intakta, så efter kriget var det bara för Sverige att sälja vad som helst och generöst dela med sig av sin industririkedom, medan alla andra länder i Europa låg utslagna i ruiner, så Sverige hade ett stort

301

tomrum i världen att fylla och gjorde det med den äran, vilket underblåste dess makalösa välfärd och gjorde det till ett av världens (vid sidan av Schweiz) mest välbärgade samhällen.

Vad gick på tok? Det är en lång historia. Brytpunkten kan sägas ha inträffat 1963, det år då Olof Palme blev ecklesiastikminister (skolminister) och president Kennedy mördades i Amerika.

Olof Palme hade varit i Amerika i slutet på 40-talet och där hänförts av beundran inför de amerikanska skolreformerna utan att genomskåda deras avigsidor och risken av deras äventyrliga experiment. Nackdelen med de amerikanska skolreformerna, som visade sig först med åren, var att i princip hela undervisnings- och utbildningssystemet berövades marken under fötterna genom den så kallade radikala demokratiseringen av skolsystemet, som skulle ge alla elever lika möjligheter och rättigheter till utbildning utan att ta hänsyn till att somliga var annorlunda och mera begåvade än andra. Den radikala förändringen av det amerikanska skolsystemet ledde till en bestående försämring av hela utbildningsväsendet och en sänkning av dess standard. Ändå var Olof Palme inriktad på att göra samma sak i Sverige.

Han fick chansen när han blev skolminister och gick hänsynslöst in för att genomföra operationen utan att bry sig om vad som slaktades och bortrationaliserades i överkörningar och blinda avskaffanden. Det började med enhetsskolan, så att alla skolor skulle följa samma studieplan, så att realskolan och flickskolan avskaffades. Nästa steg blev att avskaffa studentexamen. Det säger sig självt att minskade krav på slutbetyg i gymnasiet måste innebära sänkt utbildningsstandard.

Genom det nya gymnasiet skulle alla gymnasieelever helt enkelt automatiskt slussas vidare till högskolorna utan speciella betygskrav eller prövningar för att komma över tröskeln till universitetet, så att tröskeln till universitetet inte längre fanns, genom att studentexamen avskaffats. Först så småningom kom man på det klara med att det ändå behövdes någon sorts studentexamen, och den återinfördes, men den nya studentexamen var ingenting mot den rigorösa som en gång hade funnits.

Mordet på Kennedy var ett fasansfullt trauma för hela världen, vars efterverkningar den lider av ännu idag efter 56 år. Den mest ödesdigra konsekvensen av mordet var Vietnamkrigets hänsynslösa och skenande upptrappning. President Kennedy hade velat avsluta Amerikas involvering i Vietnamn innan denna gick över styr, medan president Johnson i stället uppmuntrade och göt olja på elden för dess skenande vansinne, vilket framför allt var självdestruktivt, då det inverkade fatalt menligt på Amerikas anseende i världen. Amerika framstod inte längre som hjälten som frälst Europa i andra världskriget utan som en barbarisk buse som förde krig mot kvinnor och barn och urskillningslöst bombade sönder ett asiatiskt mindre land bland annat med miljöförstörande napalmbomber och kemiska vapen som Agent Orange, vilket var extremt omänskligt. Därmed förlorade USA ansiktet inför världen och har aldrig lyckats återvinna det.

Detta underblåste proteströrelserna i hela världen och bidrog till den skenande vänstervågen genom radikal extrem kommunism, som hade som grund Kinas diktator Mao Zedongs program för förintelse av all kultur utom den maoistiska. Över hela Kina förstördes tempel och brändes böcker och drogs vem som helst inför rätta för reaktionär kulturinställning, vilket framför allt det ockuperade Tibet blev lidande genom, där rödgardisterna förstörde alla tempel och kloster de kom åt, 6246 av 6259 möjliga, utom att de brände 60% av all tibetansk litteratur (i handskrifter) och mördade en femtedel av hela befolkningen, däribland 450,000 munkar och nunnor. Många av klostren bombades till grus, särskilt om traktens civila befolkning sökt sin tillflykt i klostren till skydd för terrorbombningarna.

302

Ingmar Bergman skrev, att det bara var i Kina och Sverige som elever vände sig mot sina egna lärare, trakasserade och förföljde dem, vilket Ingmar Bergman och Alf Sjöberg, Sveriges ledande filmregissörer, själva fick erfara. Det var huvudsakligen Sverige och Frankrike som hyllade och följde Kinas radikala vänsterrevolutionära destruktivism.

1969 blev Olof Palme statsminister. En annan fråga som borde ventileras här är Raoul Wallenbergaffären. Raoul Wallenberg var en filantrop som under kriget hjältemodigt ägnat sig åt att rädda tiotusentals ungerska judar från att skickas av Eichmann till koncentrationsläger, men i januari 1945 blev han gripen av ryska myndigheter i Budapest och förd till Ryssland, där han försvann. Det finns en hel litteratur om detta. I Sverige gjorde man så litet som möjligt för att få klarhet i hans fall och få honom tillbaka, då man var rädd för att stöta sig med ryssarna – ”Det vore oförsynt att betrakta Sovjetunionen som något annat än en rättsstat”, som utrikesminister Östen Undén framhöll i samband med baltutlämningen efter kriget. Olof Palme som statsminister vidmakthöll samma linje – ingenting gjordes i Raoul Wallenbergfrågan, utom att man fortsatte tiga ihjäl den.

1973 utbröt den så kallade oljekrisen, som hade förödande konsekvenser för hela världen, och i Sverige drabbades varvsindustrin, som framför allt Göteborg var beroende av. Regeringen insisterade hårdnackat på att hålla varvsindustrin vid liv genom konstgjord andning, så att mera kapital oupphörligt pumpades in i en industri i fritt fall, och en god vän till mig, som arbetade för Koppartrans och var väl insatt i förhållandena, sade, att om regeringen i stället hade gett varje varvsarbetare en miljon kronor, så hade detta varit en bättre affär än att, som skedde, forcerat hålla varvsindustrin vid liv genom konstgjord andning.

Till denna utveckling åt fel håll av hela samhället måste man även tillfoga rivningarna, som fick härja fritt i nästan alla Sveriges städer, med förintelse av nästan alla dess städers gamla centrala delar, till oersättlig förlust av ovärderliga gamla stadsdelar av pittoresk och arkitektoniskt värdefull bebyggelse, där det första som strök med var Stockholms centrum omkring Klara. I stället för gamla vackra hus uppfördes sterila och stereotypa betonglådor, som alla såg likadana ut. I Göteborg var det de gamla trähusstadsdelarna Annedal, Masthugget, Olskroken, Landala och Haga som strök med utom hela den centrala Östra Nordstan, med både de arkitektoniskt unika och ovärderliga Arkaden, stadens enda privata gata, och Grand Hotell intill. Först när turen kom till Haga, Göteborgs äldsta förstad, började man äntligen reagera. Fram till dess var det ingen som gjorde någonting för att stoppa eller ens komma med invändningar mot den omfattande urbana miljö- och kulturförintelsen.

Man drog sig inte ens för att riva kulturminnesförklarade hus i Haga.

Hur kunde man göra detta? Hur kunde man låta det ske? I stort sett alla Sveriges städer drabbades av denna arkitektoniska och miljömässiga förintelse. Upprinnelsen till denna omfattande svenska självdestruktivitet kan spåras till Olof Palmes hänförelse under sent 40-tal inför de amerikanska stormarknaderna, där man kunde köra med sin bil direkt till stormarknaden och in i dess garage och sedan handla och kunna placera masskörden av varor direkt i bilen och köra direkt hem med dem i det idealiska realiserade futuristiska samhället. Han och andra socialdemokrater ville genomföra det samma i Sverige och gjorde det, allt för att underblåsa den sanslösa, hysteriska, måttlösa och ansvarslösa konsumtionen. Därav uppkom alla dessa Domus och parkeringshusbetong-komplex i alla svenska städers centrum medan de gamla anrika idylliska stadsdelar som var i vägen fick rivas. Vad som förbisågs i denna efterapning av den amerikanska modellen var att Amerika hade en kort historia och ingen kultur, medan Sveriges historia och kultur var betydligt äldre och mera anrik och hade hunnit etablera aktningsvärda traditioner. Dessa kördes helt enkelt

303

sonika över och ihjäl av bulldozerpolitiken för främjandet av likriktning, nivellering och fyrkantig betongarkitektur.

Den ståtliga Arkaden vid Göteborgs enda privata gata i centrum innan den revs Det blev regeringsskifte 1976 efter oljekrisåren, och något av det första som Olof Palme lovade efter sitt nederlag var, att som Socialdemokraternas ledare ”ge den nya regeringen ett helvete”.

80-talet bjöd på nytt gryende hopp för hela världen genom framför allt Mikhail Gorbatjovs uppgång som Sovjetunionens ledare med den ljusnande perestrojkapolitiken och den påföljande kärnvapennedrustningen i samråd med president Ronald Reagan. Detta ledde omsider vidare till hela Warszawapaktens fall och järnridåns raserande 1989, som inleddes med Berlinmurens rivning efter 28 år som symbol för omänsklig terror. Tyvärr fick inte Gorbatjov vara kvar vid makten, i ett kuppförsök avlägsnades han av gamla Sovjetstötar och kunde aldrig återkomma till sin tidigare ställning, utan avlöstes av den mindre begåvade Boris Jeltsin, som tyvärr fick Rysslands demokratisering att spåra ur, vilket ledde vidare till Putinepoken med dess politiska förföljelser och mord och försök till återupprättelse av Stalin utom andra antidemokratiska reaktioner och åtgärder för att tysta sanning och opposition.

1986 inträffade mordet på Olof Palme på öppen gata, som fortfarande inte har blivit löst efter 34 år, medan de plausibla lösningar som framkommit har tigits ihjäl, medan deras talesmän hänsynslöst har förföljts och tvingats till tystnad, till exempel Claes Hedberg, vars förklaring till Palmemordet är den vettigaste hittills medan dess känslighet gjort att den desto hårdare förträngts i samma antidemokratiska auktoritära tendens som alltid varit förhärskande i Ryssland.

1994 inträffade Estoniakatastrofen, som på samma sätt undertrycktes och sopades under mattan för undvikande av att sanningen kom fram. Stefan Torssell, sjökapten och durkdriven veteran på området, har noggrant utrett alla sammanhang och omständigheter och presenterat resultaten i sin

304

bok om Estonia, som framför allt belyser motiven och ansträngningarna till förträngandet. Estonia var inte bara en färja utan framför allt ett smuggelfartyg belastat med både narkotika och utsmugglade före detta sovjetiska kärnvapen, varför det fanns all anledning för somliga att spränga fartyget. Boken avslöjar hela sanningen så gott som men har vägrats publicering av något större förlag, precis som Claes Hedbergs bok.

Den stora finanskrisen dessförinnan var Sverige helt oskyldigt till. Det var andras spekulationer som ledde till den svenska kronans fall, som aldrig har återhämtat sig, och huvudaktören i denna världssvindel lär ha varit mångmiljardären George Soros, som lika litet som Henry Kissinger åkt fast för sina brott mot mänskligheten.

2015 inträffade den svåra flyktingkrisen, när Sverige generöst öppnade sina gränser för alla afrikaner och muslimer som hade anledning att överge sina egna länder, nästan bara män, med åtföljande mass- och gängvåldtäkter över hela Europa och den jihadistiska terrorrörelsen grundad på islamsk fundamentalism, som inte är något annat än religiöst krig i globalt syfte att tvångsinföra islam över hela världen. Det var statsminister Fredrik Reinfeldt som under sin andra period fick för sig ambitionen att göra Sverige till en ”humanitär stormakt” och därför öppnade alla dammar för syndafloden av afrikanska och muslimska invasioner utan att betänka konsekvenserna – det är tyvärr betecknande för svensk politik, att det aldrig görs konsekvensanalyser, utan man bara tutar och kör på.

Därmed begås det många misstag, men sådana är till för att man ska dra lärdom av dem. Första steget mot att lära sig av misstagen är att inse dem och erkänna dem. Om man inte erkänner när man har haft fel, så kan man aldrig gottgöra det eller bli bättre. I denna artikel har de huvudsakliga misstagen anförts som begåtts i svensk politik under de senaste 65 åren med inbjudan till självrannsakning som ett första steg till att försöka reparera dem.

Sir Roger Scruton (1944-2020) Det kanske avgörande momentet i Roger Scrutons liv kan ha varit när han i Paris 1968 upplevde de vilda studentkravallerna där. ”Vad jag såg var en mobb av självsvåldiga medelklasshuliganer utan någon självkontroll alls. När jag frågade mina vänner vad avsikten var och vad de ville åstadkomma var det enda svar jag fick en massa oredigt och löjligt marxistsvammel. Detta väckte min avsky, och jag tänkte att det måste finnas en väg tillbaka för att bevara och försvara den västerländska civilisationen mot ett sådant lössläppt barbari. Det var då jag blev konservativ. Jag visste att jag hellre ville slå vakt om och bevara tidlösa värden och deras manifesteringar än att angripa och förstöra dem.”

Det var samma grundinställning som motiverade konsthistorikern Kenneth Clark, även han i Cambridge, att frambringa den epokgörande TV-serien ”Civilisation” i tretton entimmesavsnitt om den västerländska civilisationens historia, sedermera även redigerad och utgiven som bok, där han presenterade flertalet av dess stoltaste minnen och ännu levande monument, från de gotiska katedralerna till den praktfulla renässanskonsten och -arkitekturen och den banbrytande upplysningstiden, som hyllade förnuft och rationalism som motvikt till vidskepelse, inkvisition, förtryck och våld.

Han studerade juridik och blev färdig jurist men praktiserade aldrig utan blev i stället lärare i filosofi. Hans främsta insats blev att underblåsa den underjordiska litteraturen i Östeuropa, framför

305

allt Samizdat-litteraturen i Tjeckoslovaken, genom bland annat omfattande boksmuggling, och han fick en hög utmärkelse senare för detta av president Vaclav Havel (1998).

Han var även musikaliskt verksam och tog stark ställning mot den moderna musiken, framför allt den högtalarförstärkta slagverksdominerade pop- och rockmusiken, som han menade att var direkt skadlig som audiell miljöförstöring som ingen kunde må bra av.

Religiöst var han anglikan och en anhängare av Immanuel Kant och tog avstånd från moderna abstrakta filosofer som Rainer Maria Rilke, T.S.Eliot och Arnold Schönberg, som han menade att visserligen eftersträvade det andliga men bara privat och för sin egen skull, medan de därigenom isolerade sig från universalismen, så att de aldrig kunde nå ut till allmänheten.

Dödstrippen ”Jag var tjugo när det första världskriget bröt ut och nödgades följa med i hur en värld som var vacker och god söndersmulades genom galna politikers bärsärkarraseri för ingenting. Ett skott i Sarajevo sköt all världens vett åt helvete och gjorde hela världen galen, men det hade aldrig behövt hända om inte världen låtit sig drivas från vettet. Ingen politiker, ingen kejsare, ingen världsfilosof, ingen ledande personlighet någonstans verkade ens reagera utan bara fann sig i vad de resignerade inför som något av det ofrånkomliga. Tyske kejsaren skyllde på sina generaler, det gjorde även tsaren på sina, medan Österrike, som var den som hade kunnat avvärja kriget i tid, gav Serbien skulden, som bara var ett oskyldigt Balkanland, och startade krig med ursäkten att Serbien hade startat det.

Det var som när Sovjetunionen angrep Finland, både första och andra gången, skyllandes på motiveringen att det var det lilla vintriga försvarslösa Finland, världens yngsta demokrati, som hade börjat det. Nej, politiker är alltid galna och har alltid varit det, och det är därför de blir politiker. Det är makten och girigheten som berusar dem och gör dem besatta av storhetsvansinne från början, och så har det alltid varit. Därför är det enda vettiga och korrekta politiska ställningstagandet någonsin att helt enkelt ta avstånd från allt politik över huvud taget.

306

Och denna sköna nya värld av ruiner, denna värld av les beaux restes, som minsann inte var så vackra utan mest bara avskräckande, måste man leva i, mogna i, göra karriär i och tvinga sig till ett liv i. Man måste som tänkande människa vara fullkomligt ovillig från början. Är det då att förundra sig över att jag blev en så cynisk och omänsklig författare? Jag helt enkelt kunde inte ha någon medkänsla för människorna – jag fann dem vedervärdiga och omöjliga som monster. De hade förstört sin egen värld och fortsatte förstöra den med att föröka sig som råttor och förtära den genom utrotning av allt levande liv och förgifta den med sina avfallsprodukter. För mig hade människan blivit till något mycket värre än en ren skadeinsekt och nästan värre än alla världens gräshoppssvärmar.

Därför har jag kommit fram till mitt beslut, inte på grund av min dödliga sjukdom, utan mitt beslut är helt sakligt humanistiskt. Felet med mig var att jag var för intelligent för mitt eget bästa, och det måste jag ta konsekvenserna av. Jag genomskådade världen och såg vart den var på väg och försökte utläsa vad konsekvenserna av dess sjuka utveckling kunde bli, och jag hoppas innerligt att både mina och George Orwells omänskliga framtidsvisioner inte slår in utan bara blir lika absurda hypoteser som H.G.Wells omänskliga science fiction-spekulationer, men vi får se, det vill säga, den som lever får se, jag ämnar inte göra det.” ”Menar ni att ni är inställd på självmord?” ”Ja. Jag anser att det är det enda förnuftiga.” ”Det var därför jag ville träffa er. Jag fick veta om er dödliga sjukdom och ville därför ta chansen att höra era synpunkter på världen och historien innan det var för sent.” ”Vad vill ni veta?” ”Det finns ju ett antal berömda författare som begått självmord i vårt århundrade, framför allt Stefan Zweig och Ernest Hemingway.” ”Stefan Zweig gav upp inför de hopplösa utsikterna av kriget från Brasiliens horisont när Singapore fallit för japanerna och hade en hustru som var villig att följa honom. Ernest Hemingway hade fått sin hjärna kvaddad av sina psykiatriker efter att han nedlåtit sig till att bli inlagd på Mayokliniken och där genom elchocker förlorat så mycket av sitt minne att han inte kunde arbeta längre. Han ville helt enkelt inte vara med längre när han inte längre kunde arbeta. Då hade Stefan Zweig mer att leva för, då han faktiskt förutsåg att kriget skulle komma att vända, och hans självmord kan därför ges en viss profetisk och mystisk innebörd, medan Hemingway minst av allt var någon mystiker. Med mig föreligger det helt andra premisser. Jag är dödligt sjuk i strupcancer och kan inte kureras, utan besvären och plågorna kommer oavlåtligt att bara förvärras så länge jag envisas med att krampaktigt hålla fast vid livet, som de flesta gör och vilket är helt naturligt. Då vill jag hellre avsluta mitt liv på ett sätt som kan ge mig någonting, och därmed aktualiseras också för mig de mystiska aspekterna på Stefan Zweigs död.” ”Vad har ni för planer?” ”Euthanasi på ett så intressant och spännande sätt som möjligt.” ”Vad tänker ni på?” ”Vi är ju maktlösa inför verkligheten. Det är bara att konstatera. Inte alla politiker är maktlösa inför verkligheten, men de har då nästan alltid missbrukat sin makt och sitt inflytande till att förvärra den. Man är nästan böjd för att konstatera att det är så ödet fungerar.

Men om man då inte kan göra annat än resignera inför verkligheten kan man åtminstone göra det på ett så givande sätt som möjligt. De flesta som finner verklighetsflykt en nödvändighet sätter

307

flykten i system genom alkoholism eller droger, och ni känner ju till att jag själv också experimenterat med meskalin. Jag har inte haft någon anledning att fördöma, ångra eller ta avstånd från sådana experiment. Själen är trots allt mera intressant och spännande än kroppen, och om man då genom exotiska hjälpmetoder kan få bättre insikt och kontakt med själen än rent fysiskt med kroppen, så kan det inte uteslutas att detta kunde vara uppbyggligt. Det har alltid funnits initierade människor som kunnat uppleva sig själva utanför kroppen och då fått helt andra insikter i livet än rent fysiskt. Kan man då dessutom få distans till sig själv är det ännu mera lovvärt, då de flesta är sjukligt överupptagna av sig själva. Det är inget fel på självdistans, utan det är enbart positivt och hälsosamt – ingenting kunde vara mera själsligt hälsosamt. Det var i en sådan strävan jag prövade meskalin, och självaste doktor Sigmund Freud var ju inne på liknande experiment.

Under kriget lyckades en läkare i Schweiz framställa en ny drog mot schizofreni som han prövade på sig själv först av allt och som gav honom utomordentliga vinningar. Det var oavsiktligt, denna drog, som är helt syntetisk, råkade komma till genom ett misstag, men den har sedan dess framgångsrikt fortsatt att prövas terapeutiskt inom psykiatrin. Den är effektivare än meskalin, den bjuder på utomordentliga trippar, man kan få överväldigande insikter i sitt eget undermedvetna, om man dock måste handskas ytterst försiktigt med den, då vissa läkare betecknar dess verkningar som en atombomb i hjärnan. Den vill jag pröva innan jag dör och helst dö under flykten i en sådan tripp.” ”Vad är det för en drog?” ”Den går under beteckningen LSD, och jag har vidtagit noggranna förberedelser för dess begående. Min hustru är med på saken och kommer att distribuera den intravenöst i två omgångar, och har jag tur kommer jag aldrig att vakna igen efter den andra.”

308

”Ni ämnar alltså begå överlagt självmord med en dödlig drog som medel. Är det inte ändå en smula fegt att sålunda uppge det ansvar man ändå har som levande människa, då vi väl alla delar ansvaret för allt liv med att över huvud taget leva?” ”Min vän, jag är 69 år och döende i en plågsam cancer, som ingenting annat kan rädda mig ifrån.

Vill ni missunna mig nöjet att försöka fira min avresa?”

Det var den 22 november 1963 som han genomförde trippen med sin hustrus assistans, och det gick som han hade hoppats: han kunde aldrig komma tillbaka och berätta om sina upplevelser.

Det märkvärdigaste var dock emellertid att samtidigt sköts president Kennedy, och samma dag avled även C.S.Lewis, den kristne populäre författaren bakom de barnsliga Narniaromanerna, mycket naivare än Tolkien som låg många hästlängder före både litterärt, i kunskap och i fantasi.

Naturligtvis kan dessa tre dödsfall samma dag inte på något sätt sättas i samband med varandra, men Aldous Huxley hade ju faktiskt talat om de mystiska aspekterna på Stefan Zweigs självmord, som ägde rum precis före strömkantringen i det andra världskriget, varför sådana mystiska aspekter på Aldous Huxleys och president Kennedys bortfall samma dag inte heller kan bortförklaras som helt irrelevanta.

Återblick på de fyra Trump-åren (Jamie Sheffield, 29 mars) Någon frågade, “Varför tycker vissa engelsmän inte om Trump?”

Nate White, en uttalad och klipsk engelsk författare, skrev följande svar: “Några saker rinner mig då i sinnet.

Trump saknar vissa egenskaper som britterna traditionellt sätter värde på.

Exempelvis har han inget hyfs, ingen charm, ingen fason, ingen trovärdighet, ingen medkänsla, ingen kvickhet, ingen värme, ingen klokhet, ingen finhet, ingen känslighet, ingen självdistans, ingen ödmjukhet, ingen heder och inget behag, allt kvaliteter som underligt nog hans föregångare Barack Obama var rikligt utrustad med.

Så för oss får denna starka kontrast Trumps begränsningar att pinsamt framstå som ganska bjärt.

Dessutom tycker vi om att skratta. Och även om Trump kan framstå som ganska löjeväckande har han aldrig sagt något riktigt roligt, kvickt eller ens vagt roande, inte en enda gång, någonsin.

Jag säger inte detta retoriskt utan fullständigt uppriktigt: inte en enda gång, någonsin.

Och detta faktum är särskilt störande för den brittiska känsligheten, då det att sakna humor för oss nästan är omänskligt.

Men med Trump är det ett faktum. Han tycks inte ens förstå vad ett skämt är – hans uppfattning av ett skämt är en krass kommentar, en obegåvad förolämpning, en grym tanklöshet. Trump är ett troll. Och som alla troll är han aldrig rolig och skrattar aldrig; han bara kraxar eller hånar.

Och skrämmande nog, så uttalar han sig inte bara i grova, smaklösa förolämpningar, utan han tänker på det sättet. Hans sinne är en algoritm av småaktig fördomsfullhet och simpel elakhet. Det förekommer aldrig någon underliggande ironi, komplexitet, nyansering eller något djup. Allt är bara på ytan.

309

Somliga amerikaner kan uppfatta detta som uppfriskande påstridigt, medan vi upplever det som tomhet och själlöshet. Och vi brukar traditionellt ta parti för David mot Goljat. Alla våra hjältar är käcka strykpojkar, som Robin Hood, Dick Whittington och Oliver Twist.

Trump är varken käck eller någon strykpojke (underdog). Han är precis motsatsen. Han är inte ens någon bortskämd goddagspilt eller någon girig bekvämlighetsfetknopp. Han är mera som en fet snigel, ett privilegierat monster.

Och värst av allt, han är det mest oförlåtliga av allt för engelsmän, nämligen en översittare – utom när han är tillsammans med andra översittare; då skiftar han om till en kumpan.

Det föreligger oskrivna lagar och regler i detta sammanhang, Queensberrys iakttagande av grundläggande anständighet, och han bryter mot dem alla. Han slår ner, vilket en gentleman aldrig skulle göra, och varje slag han ger riktas under bältet. Han är särskilt förtjust i att sparka de sårbara och försvarslösa – och han sparkar på dem när de ligger.

Så det faktum att en väsentlig minoritet, kanske en tredjedel av amerikanerna, ser på vad han gör, lyssnar till vad han säger och sedan tänker, ”Ja, det är rätt man för mig,” vållar någon förvirring och inget litet obehag för engelsmännen, emedan – Amerikaner borde vara trevligare än de själva och vanligen är det, och – Man måste inte vara särskilt skarpsinnig för att märka någons brister.

Denna sista punkt är vad som särskilt förbryllar och oroar engelsmän och även många andra, då hans brister verkar ganska självklara.

Det är trots allt omöjligt att läsa en enda av hans twittrar eller höra honom uttala en mening eller två utan att finna sig stående vid en djup avgrund. Han gör sin ofärdighet till en färdighet, han är en Picasso av småaktighet och en Shakespeare av skitprat. Han begår fel även i sina fel, då han brister även i sina brister, och så vidare.

Det vet gudarna att det alltid funnits dumma människor i världen och gott om elakt folk också, men sällan har dumheten varit så elak och elakheten så dum. Han får Nixon att framstå som tillförlitlig och George W. Bush att framstå som klyftig. Om Frankenstein skulle få för sig att göra ett monster genom samlandet av enbart mänskliga brister, så skulle han göra en Trump. Och en ångerfull Frankenstein skulle sedan slita sig i håret och skrika ut i ångest: ”Min Gud, vad är det jag har gjort!”

Om det gjordes en TV-såpa om att vara ett fån, så skulle Trump vara given som exempel.”

Steve Jobs testamente År 2011 dog Steve Jobs vid 56 års ålder av bukspottkörtelcancer och lämnade efter sig en förmögenhet på 7 miljarder dollar. Här är några av hans sista ord... ”Jag nådde toppen inom affärsvärlden, och i andras ögon framstod mitt liv som höjden av framgång. Men utanför arbetet fann jag föga glädje. Rikedomen framstod till slut bara som faktum i livet som jag vant mig vid. När jag nu ligger i sängen, sjuk och döende och minns hela mitt liv, inser jag att allt erkännande och all rikedom jag har bara är meningslöst inför den överhängande döden.

310

Genom mörkret betraktar jag de gröna lamporna från maskinerna som vidmakthåller mitt liv och lyssnar till deras mekaniska hummanden och surranden. Jag känner hur dödens guds anda ständigt rycker närmare…

Nu vet jag, att när vi har samlat tillräckligt mycket för att det ska räcka för resten av livet, så borde vi ägna oss åt annat som inte har något med rikedom att göra, som borde vara viktigare, som relationer, kanske konst, kanske en dröm från yngre dagar... Att oavbrutet bara jaga mera tillgångar kan bara förvanska en person till vridenhet, som mig själv. Gud gav oss förmågan att förnimma kärleken i envars hjärta och inte bara tillgångarnas falska illusioner. Jag kan inte ta med mig all den rikedom jag vunnit i livet. Vad jag kan ta med mig är de minnen som kärleken har givit mig. Detta är den verkliga rikedomen som kommer att följa med dig, vara kvar hos dig och ge dig kraft och ljus till att vilja fortsätta. Kärleken kan resa tusen mil på nolltid, och livet har ingen begränsning. Bege dig vart du vill, och uppnå vilka höjder du vill. Allt finns tillgängligt i ditt hjärta och ligger i dina händer.

Vilken är världens dyraste säng? Sjuksängen. Jag har pengar att anställa allt det bästa för allt vad jag behöver, men jag kan inte anlita någon för att överta eller dela min sjukdom. För pengar kan man få alla materiella möjligheter, men det finns en sak man inte kan köpa, och det är själva livet. När en människa bärs in till operationssalen inser han att han har en bok kvar att läsa, som han först måste få läsa färdigt, och det är boken om ett hälsosamt liv. I vad för livssituation vi än befinner oss för ögonblicket, så måste vi med tiden se det ögonblick komma när ridån går ner.

Sann lycka kommer inte av det materiella. Den kommer från den tillgivenhet som våra nära och kära ger oss. Utbilda inte dina barn till att bli rika. Utbilda dem till att vara lyckliga. Så när de växer upp vet de vad som är värdefullt och inte bara priset. Ät din mat som medicin, för annars får du äta medicin som mat.

Om du vill köra fort, gå ensam! Men om du vill gå långt, gå med.

Omhulda kärleken till de dina och din familj, älska din hustru och din nästa, älska alla dina vänner, och ta hand om dig själv med att omhulda andra…”

Hans sista ord finns översatta till hur många språk som helst i hur många versioner som helst. Detta är bara ännu ett utdrag…

Kulturföraktet Vad är så föraktligt med kulturen?

Vad är så föraktligt med latin och grekiska?

Varför är det så föraktligt med historisk kunskap?

Varför ville Skolverket ta bort all bibelkunskap och all kunskap om Antiken ur vår läroplan?

Vad är så föraktligt med all bildning utom att den inte bär sig?

Skall då humanisten skrotas för att hänvisas till socialen eller rännstenen och hans fattigdom befästas och legitimeras, erkänd som korrekt och riktig,

311

för att han ej är det minsta praktiskt samhällsnyttig eller lönsam? Är då den kapitalistiska och ekonomiska aspekten det allena giltiga kriteriet på vad som är gott och nyttigt?

Har då skönhet, ädelhet, god smak och kreativitet ej någon talan?

Skall de bara köras över, skrotas och föraktas som parasitism?

Då föredrar man barbariet framför civilisationen, då låter man brutaliteten våldta skönheten och sanningen, då kör man över humanismen och all mänsklig medkänsla med robotmässig maskinell okänslighet och hänsynslöshet; så legitimerar ignoransen sig mot kunskapen i kortsynt tanklöst blint komplex av mindervärdighet och gör man den uppbyggliga, bevarande och skapande kulturen till martyrer.

Själsmord Strindbergs och dagens dilemma Apropå artikeln om ”själamord” i Göteborgs-Posten av Ulf Karl Olov Nilsson den 28.11.

1887 skrev Strindberg en liten text med titeln ”själamord” som handlade om olika sätt att bli galen genom. Förutom en allmän varning för ”normalförnuft” och ”genomsnittsmänniskor” verkade Strindberg mena, att ensamhet är förödande, eftersom då människan saknar en verklighet att pröva sig mot med risk för skenande fantasi. ”Att stå ensam med sin åsikt är lika farligt som att ha fiender överallt, att vara underkuvad eller fängslad. Av brist på en måttstock av oförmåga att bedöma sitt eget jags relativa storhet, uppstår då sedermera lätt antingen överskattning-storhetsvansinne eller underskattning-mikromani.”

Ett annat mer utstuderat sätt att mörda någon själsligt, menade Strindberg, vore att hindra människans kreativitet att ta sig uttryck. Ett exempel som ges är hur en teaterdirektör lurar en skådespelare som han hatar att skriva på ett tioårskontrakt bara för att ge honom undermåliga roller och sedan inga alls. Liknande trick, påpekade Strindberg, kunde tidnings- och förlagsvärlden använda sig av genom att köpa en skribents texter men sedan aldrig publicera dem. ”En inflytelserik politisk skribent förpliktar sig genom kontrakt att endast skriva i den eller den tidningen. Han skriver, får betalt, kvitterar, och hans manuskript göms in en byrålåda tills alltsammans väl är över.

Detta är ett fullt lagligt mord.”

Vi bör då fråga oss om inte vi befinner oss i ett slags strukturellt mass-självmord? Den permitterade får förvisso betalt men finner sina tjänster obrukbara; restaurangerna lagar mat som ingen äter, litteraturseminarier, poesiuppläsningar, musiker och teatrar strömmar för fullt rakt ut i ett internet-mörker som kanske eller inte är folktomt. Spelfärdiga föreställningar, tryckfärdiga manus, debatter och föreläsningar skjuts på en diffus framtid om vilken det enda man vågar säga är att den lätt blir extremt trång. Strindberg igen: ”Som bekant verkar ingenting så ödeläggande på tankemekanismen som svikna förhoppningar, och en högt utvecklad form av denna tortyr han

312

framkalla vanvett. Man lovar och lovar, skjuter upp och skjuter upp tills offret tycks vanmäktigt, och när livsandarna hotar att alldeles tyna bort upplivar man den döende med ett nytt löfte, som strax efteråt brytes, och så allt framgent tills blott en skugga av kreatören och hans skaparkraft återstår.”

I samband med detta måste det vansinne belysas som dominerat hela Coronakrisen från början tills vidare. Gamla människor isoleras och beläggs med besöksförbud, så att ingen får träffa dem och de aldrig får komma ut, och ingenting kan väl vara mindre hälsosamt än en sådan omänsklighet.

Tvärtom är ingenting mera hälsosamt än att komma ut och röra på sig, andas frisk luft i fri natur, träffa människor, kunna umgås och framför allt vara mänsklig på alla sätt som man själv kan känna att är bäst för en själv. Men vidskepelsen har tagit över, samhället har blivit ett skrocksamhälle där skrocken är skräcken för det okända, ingen förstår coronaviruset, och om det är något man vet om virus så är det ju att det är luftburet. Därför vill man hindra folk från att andas frisk luft, och i stället stänger man in dem och isolerar man ihjäl dem. Den taktiken applicerade kineserna från början när de låste in virusmisstänkta människor och spikade för alla utgångar så att ingen skulle komma ut eller in, medan man ignorerade det självklara faktum, att de sålunda inmurade kunde dö i sin påtvingade isolering där inne, om de inte rentav måste göra det. På flera olika sätt verkar Coronakrisen ha slagit upp dörrarna för oanade nya möjligheter till omänsklighet.

Det fria ordet Ordet föddes fritt och har rätt till obegränsad frihet, vilket i själva verket är dess viktigaste existensvillkor. När ordet beläggs med tvång, när det utsätts för censur, när det tvingas till betalning och till prostitution, när det krävs betalning för, när författare bara skriver för pengar är ordet inte längre fritt utan anfrätt och nertyngt av osjälvständighetens bojor och måste det bli lidande och förlora sin övertygande kraft, ärlighet och hederlighet. Fritänkaren har aldrig skrivits för pengar, och dess digitala upplaga har alltid varit gratis och skall så förbli. Den invändningen har anförts, att om något är gratis vill ingen köpa det och vill ingen ha det, medan ju dyrare något är, desto större blir dess attraktionskraft. Ju högre pris på prostitutionen, desto rikare kunder. Inget förlag ville någonsin publicera något av vad denna penna skrivit, och den enda refuseringsmotivation som någonsin mottagits var, att ”detta är inte säljbart”. Det visade sig, när två diktsamlingar publicerades på egen kostnad, att det enda det förlaget var intresserat av var att mjölka fram mera pengar, och när dessa tog slut avbröt förlaget kontakten. Innehållsmässig och litterär kvalitet betydde alltså ingenting, medan det enda som betydde något var möjligheten till profit. Är det då så konstigt att den skrivande pennan blivit höggradigt allergisk mot allt vad pengar heter genom ett ständigt tilltagande, berättigat och faktiskt genom erfarenhet påtvingat förakt för penningförvärvandets själviska och materialistiska krasshet?

Alla skrifter skapade genom denna penna finns tillgängliga gratis på nätet; då förlagen alltid skitit i oss kan vi inte annat än skita i förlagen, medan gratispubliceringen kanske med tiden kan lära den förtjänstberoende krassa etablerade förlagsverksamheten något. Vår tids kriterium för litteratur är tydligen säljbarhet, i synnerhet i vårt land med världens högsta litterära pris.

Obehagliga Coronafakta

313

Över 80% av alla döda i Covid19 i Sverige är över 70 år. De har kanske avlidit med C-19 men absolut inte av C-19. De har i snitt haft 3-5 allvarliga åkommor vid frånfället.

Under de sista fem åren 2015-19 avled i stort sett lika många per år i influensa som under 2020 ’av’ C-19.

PCR-testet är 89-94% otillförlitligt. Skaparen av testet har själv sagt att det inte är färdigutvecklat.

Flera obducenter har i Europa och Sverige obducerat hundratals påstådda fall av C-19 och ej kunnat påvisa C-19 över huvud taget.

8000 döda i Sverige av 10 miljoner är bara 0,8 promille. Dubbelt så många dör till exempel av tobak varje år, cirka 12-14ooo. Av de snart 300,000 som fått C-19 i Sverige (3%) har 292,000 tillfrisknat.

Tar man bort alla multisjuka +70-åringar blir antalet påstått avlidna av C-19 bara en tiondels promille av Sveriges tio miljoner.

I Portugal har högsta domstolen fastslagit att man inte kan ställa en Covid-19 diagnos på grundval av ett positivt PCR-test. I senaten i Berlin pågår sedan länge en diskussion om att förbjuda PCR-testet helt och hållet. Årligen avlider i Sverige sedan början av 90-talet c:a 90,000 personer, 250 per dag, 7500 i månaden av olika sjukdomar, främst hjärt- och kärlsjukdomar.

Under de senaste fem åren tillhör 70-80% av alla influensor familjen Corona. Covid-20 finns redan.

Uppgifterna är från SCB, FHM, Socialstyrelsen och andra sidor på nätet som är lätta att finna.

Några lästa böcker Claes Hedbergs bok ”En oväntad vändning” på 576 sidor 2017 om Palmemordet är bländande i sin klartext. Han går igenom allt, minut för minut, alla agerande, exakt vad de gjorde när och var och är noga med att få med varenda detalj, vilket ställer läsaren frågande: ”Tänker han aldrig komma fram till mordet?” Först efter fyra femtedelar av boken griper sig författaren an med det verkliga konkreta skeendet i kapitel 67 (av 83) och återger, liksom genom hela boken, alltsammans fullständigt sakligt, som i en fullständigt öppen, ärlig och hänsynslös dokumentär. Hela boken består konsekvent egentligen bara av nakna fakta.

Den är lika omtumlande avslöjande som Stefan Torssells bok om Estonia 2016 (400 sidor) men inte lika spirituell och humoristisk. Medan Torsells bok är en njutning att läsa alltigenom i alla sina chockerande avslöjanden, är Hedbergs bok lika torr och saklig alltigenom som en vetenskaplig obduktionsavhandling.

Egentligen handlar båda böckerna om samma sak: den politiska inkompetensen i hanterandet av en kris som drabbar hela landet, där i båda fallen man i stället för att applicera demokratisk öppenhet i resolut ansvarstagande för situationen, man sveper in allting i dimridåer i ett krampaktigt försök att sopa allting under mattan, tills vidare. Men i båda fallen måste ju de ansvariga politikerna ha insett att sanningen om faktiska skeenden och förhållanden inte i längden går att dölja.

Redan i nr 174 av Fritänkaren (våren 2019) presenterades Claes Hedbergs rön: ”Materialet i fråga är en bok med titeln ”En oväntad vändning” av Claes Hedberg, som presenterar resultatet av 18,000 timmars forskning (vilket motsvarar 2 år) och som av sakkunniga bedömts som

314

den mest vederhäftiga förundersökningen hittills i fallet. Claes Hedberg presenterar dessutom materialet i en video på YouTube, då ett föredrag han höll på Rotary i Göteborg förra året filmades.

Det är 45 minuter långt efter att ha klippts och redigerats, så allt material finns inte med där men torde finnas med i boken, som han utgivit på eget förlag till en kostnad av 640,000 kronor. Boken och hans insats är därmed fullt jämförbar med Stefan Torssells bok om Estonia för några år sedan, som väl är den mest uttömmande och kvalificerade läsningen som finns att tillgå om den katastrofen. Så viktiga böcker accepteras inte av Bonniers och Norstedts, utan författarna måste själva bekosta deras utgivning med egna medel. Claes Hedbergs bok handlar dock bara om ett offer, och inte ens han dog, medan många oskyldiga som ofrivilligt inblandades i affären fick sätta livet till.

1985 gjorde Andrej Tarkovskij sin sista film, som heter ”Offret”. I den filmen förekommer det två förbryllande scener som verkar helt ovidkommande. Scenen föreställer platsen vid Tunnelgatan där Olof Palme mördades följande år, och kameran focuserar på exakt det ställe där skotten föll. Scenen visar ingenting utom ett oidentifierbart allmänt kaos med fladdrande saker som virvlar omkring.

Andrej Tarkovskij dog efter att ha fullbordat filmen men månader innan incidenten vid Tunnelgatan inträffade. Han måste ha vetat någonting om saken i förväg.

Kameror var färdigt uppriggade vid Tunnelgatan före incidenten, som för att vara beredda att uppfånga vad som kunde hända. Ställningarna kanske rentav fanns kvar sedan Andrej Tarkovskijs filmning av scenen. Han kunde naturligtvis inte känna till incidenten i förväg, men en som både var förtrogen med Tarkovskij, hans film och Olof Palme och som var svensk films huvudman var Harry Schein, som producerade och regisserade både det ena och det andra.

Efter valet 1985 märktes det allt tydligare bland statsministerns närmaste medarbetare, vänner och anhöriga att allt inte stod rätt till med honom. Han märkte det även själv. Han lät undersöka sig, och det framkom att han bar på en då mycket ovanlig och obotlig immunbristsjukdom.

Det stod klart för alla att han inte kunde fortsätta som statsminister med en sådan sjukdom som bara måste förvärras. Något måste göras, och vid en privat konferens ute på Carl Lidboms villa på Korsika gjordes upp en plan. Olof Palme skulle få rädda partiet, landet och etablissemanget med att få bli martyr. Hans död skulle fingeras och han själv räddas från nesa och vanära ut ur landet för att under fullständig sekretess i lugn och ro få försvinna i frid på ett av Rothschilds många slott i Frankrike. Palme och Rothschild hade tidigare haft mycket med varandra att göra sedan långt tillbaka.

De hade alla resurser till sitt förfogande: helikoptrar, polismakten, allt planerades in i minsta detalj så att ingenting skulle kunna gå snett, precis som vid inspelningen av en film, men här fick det bara bli en tagning, där allt måste klaffa, då det dessutom var inför öppen ridå. Den skådespelare som skulle få spela Olof Palmes roll som lik, vilket skulle bli hans livs roll, även om den aldrig fick spela någon roll och ännu mindre synas, var en av Sveriges bästa skådespelare, ganska porträttlik och i samma ålder.

Detta är bara en kort skymt av bokens utomordentligt vidlyftiga innehåll där varje detalj tycks stämma. Claes Hedberg har samlat pusselbitar i 30 år och till slut äntligen fått till stånd ett pussel som inte kan missförstås, även om många bitar ännu fattas. Många av dessa felande pusselbitar kommer aldrig att hittas, då de består av förlorade liv, många av dem till följd av att de visste för mycket.

Uppgifterna har inte dementerats av någon ännu levande som var med.

Claes Hedberg: ”En oväntad vändning”, på YouTube:

315

https://www.youtube.com/watch?v=NmuiApBVklU 25 år efter Estoniakatastrofen slog en dykare larm om hål i skrovet, som inte gick att dölja och som tarvade närmare undersökning. Hål i skrovet uppdagades redan vid de första dykningarna, som filmades, och redan Sven Anér påtalade det märkliga i att förekomsten av denna faktiska skada i skrovet bara hade ignorerats av den officiella haverikommissionen. 6 år efter haveriet genomfördes privata dykningar, som svenska myndigheter gjorde allt för att störa och sabotera, där dykare på nytt konstaterade och filmade hål i skrovet och fick med sig fragment av skrovets kanter runt hålet, som senare vetenskapligt undersöktes, varvid det vetenskapligt genom brittiska och tyska experter kunde bevisas att hålet uppstått genom en sprängning. Allt detta stod klart vetenskapligt bevisat redan för tjugo år sedan, medan först nu myndigheterna behagar (kanske) gå med på en närmare undersökning av hålet. Som Donald Sutherland sade i Jutta Rabes film om Estonia om svenskarna: ”Vilka amatörer!”

I båda fallen, Estonia och Palmemordet, handlar det om överlagd mörkläggning av sanningen, i fallet Estonia för att skydda etablerade politiker och undvika diplomatiska problem, och i Palmefallet för att rädda det regerande politiska partiets ansikte. ”Hellstorm” av Thomas Goodrich (2010, 378 sidor) är kanske vår tids mest upprörande och uppskakande bok. 75 år efter kriget avslöjar den alla de omänskliga grymheter som begicks mot de besegrade tyskarna. Den går noggrant igenom alla omständigheter kring eldstormen i Hamburg i juli 1942, som inte var planerad, samt förintelsen av Dresden 14 februari 1945, som var planerad, inspirerad av det oväntat överväldigande resultatet av den oavsiktliga eldstormen i Hamburg, vilket gav ”Bomber” Harris idén till att genomföra en ännu mer omfattande eldstorm över Dresden, vilken eldstorm alltså inte var något annat än överlagt mord på kanske 600,000 civila. Och det var bara början.

Som exempel på de därpå följande förhärjningarna av den tyska befolkningen, genomförd gemensamt av de allierade, främst ryssar, amerikaner, engelsmän och fransmän, uttalade polackerna vissa betänkligheter inför fördrivandet av fem miljoner tyskar från Schlesien, där de hade levat i 700 år, vilket land nu Polen skulle överta, vilka betänkligheter fick svaret: ”Bry er inte om fem eller fler miljoner tyskar. Stalin kommer att ta hand om dem. Ni kommer inte att ha några som helst bekymmer med dem: de kommer att upphöra att existera.”

Bokens senkomna kompletterande fakta om andra världskriget är viktiga. Den behandlar inte Förintelsen, då den helt koncentrerar sig på att skildra och dokumentera de tyska civila krigsoffrens lidanden, men de båda folkmorden har vissa gemensamma nämnare. Liksom en av de hemska sanningarna om Auschwitz är att antalet offer aldrig kan preciseras utan bara uppskattas ungefärligen, vilket både polska och judiska historiker är överens om, (”One of the sad truths about Auschwitz, Polish and Jewish historians agree, is that the exact number of victims will never be known,”) kan heller aldrig de civila offren för sådana eldstormar som över Hamburg och Dresden närmare preciseras i antal. Eldstormarna och förintelserna genom bombningar av tyska städer var dock mindre i jämförelse med amerikanernas terrorbombning av de japanska städerna – Hiroshima och Nagasaki var bara två av dem, och ej heller de oskyldiga offren för dessa kan uppskattas annat än ungefärligen.

316

Ingenting kan ursäkta någonting av vad Hitler åstadkom, medan det dock finns förmildrande omständigheter när det gäller det tyska folket, som gick på honom. Det andra världskriget var en följd av det första världskriget och framför allt av Versaillesfreden 1919 och dess groteska förödmjukelse av de besegrade, främst Tyskland, medan Österrike bar sin politiska förintelse bättre.

Medan Hitler kom i maktställning i januari 1933 befann sig Einstein i Amerika och fann det omöjligt att kunna återvända hem. Hela världsjudendomen förklarade Hitler-Tyskland krig redan då. https://en.wikipedia.org/wiki/1933_anti-Nazi_boycott Einstein deklarerade att Hitler redan i sin bok 1925 förklarat sitt program för förintelsen av allt judiskt, och han menade (Einstein) att det vore oursäktligt för någon att följa en sådan ledare, då denne från början klargjort så omänskliga föresatser. Men de som läste boken i Tyskland på den tiden var inte många, och de flesta såg bara att Hitler faktiskt fick ordning på landet, vände misären till välstånd, skaffade alla arbete, räddade ekonomin, och så vidare. Alla som liksom Einstein genomskådade Hitler lämnade Tyskland frivilligt.

Hitlers främsta åstundan var dock att besegra bolsjevikerna, vilket han såg som sin korstågsmässiga mission i världen. Många föll även för detta.

Enligt miltärhistorikern Viktor Suvorov planerade Stalin redan på 30-talet att besätta åtminstone östra Europa. Redan 1936 förelåg en fullständig plan för detta, som Berlin var väl medveten om, varför allt strategiskt tänkande i startandet av kriget gick ut på den definitiva uppgörelsen med Sovjet. Enda möjligheten att komma åt Sovjet var genom Polen, och allt agerande gick ut på att förekomma Sovjet. Suvorov flydde till England 1987 och skrev där sin bok "Icebreaker: Who Started the Second World War?" Den är mycket kontroversiell och har väckt mycket kritik men har mig veterligen inte vederlagts. https://en.wikipedia.org/wiki/Icebreaker_(Suvorov) https://en.wikipedia.org/wiki/Soviet_offensive_plans_controversy För övrigt anser jag att det mest infama av alla sätt att föra krig på är att mörda civila genom att bomba städer, vilket är den yttersta höjden av feghet. Vi trodde att mänskligheten kanske vuxit ifrån sådant genom det andra världskrigets oerhörda excesser i omänsklighet, men redan i Vietnamkriget såg vi det upprepas igen och sedan i alltför många andra krig ända fram till våra dagar, som om människans omänsklighet var obotlig.

Mot Tysklands helvetesstormar över judar och civila kan man ställa Stalins dödsläger (med en miljon offer om året enligt Solsjenitsyn) och de hundratals miljoner offren för Maos diktatur i Kina som jämförelse.

Dan Browns senaste roman ”Begynnelse” (”Origin” 2017, 520 sidor), den femte romanen om Robert Langdon, är framför allt ett intressant tankeexperiment. Frågan är om det är helt lyckat. En briljant forskare, tidigare elev till Langdon, har gjort en sensationell vetenskaplig upptäckt, som i ett slag skulle omintetgöra grunden för alla världsreligioner. Upptäckten verkar handla om livets verkliga uppkomst, vilken skulle upphäva alla skapelsemyter som nonsens. Då han är medveten om sin upptäckts sensationella sprängkraft vill han först inviga ledarna för världens tre monoteistiska religioner, islam, judendomen och katolska kyrkan, i sin upptäckt, vilket han gör, varpå de tre religiösa världsledarna blir mycket störda och upprörda och helst ser att upptäckten inte offentliggörs. Han ämnar ändå offentliggöra denna inför hela världens datorskärmar, men just när han skall göra det från en offentlig estrad blir han skjuten till döds.

317

Dan Brown, född 1964 Frågan är vad han skulle ha offentliggjort. Hela romanen bygger sedan upp mot avslöjandet av denna hemlighet med sådan arkitektonisk omsorgsfullhet och teatralisk metodik, att när sedan avslöjandet kommer, det blir nästan en västgötaklimax. Boken erkänner det inte, men denna ”vetenskapliga upptäckt” är inte helt övertygande.

En av huvudrollerna i romanen innehas av en dator, ”Winston”, som hela tiden pratar och agerar som en levande människa. Ändå är det bara en dator. Den detalj som boken missar är den mänskliga identiteten och medvetandet. Detta kan aldrig reproduceras av en dator. En maskin är en maskin och död som sådan, hur snillrikt utvecklad en dator än kan vara. Författaren antyder att en döende mänsklighet med tiden kan komma att bli ersatt av Artificiell Intelligens, att tekniken mer och mer övertar all mänsklig aktivitet i världen, och att detta kan leda till att datorerna får mera att säga till om än själva människan. ”Cogito, ergo sum”, menade René Decartes för 400 år sedan och definierade därmed människans identitet som självständigt tänkande människa. Denna tänkande medvetande förmåga kan aldrig övertas eller rekonstrueras i en dator. Detta är romanens kontroversiella svaghetspunkt.

Dan Browns böcker är alltid utomordentligt givande, genom att han alltid vet vad han talar om.

Hans bildning är utomordentligt omfattande, han är egentligen lärare, och egentligen är alla hans romaner ren undervisning förklädda till thrillers.

Man får inte veta vad forskaren Edmond Kirschs allra sista ord eller testamente var innan han blev skjuten på estraden, men det skulle kunna ha varit något i stil med: ”Den enda hädelsen och den enda synden är ignorans. Allt ont kommer av okunskap, och i den mån religionerna ägnar sig åt förträngning av kunskap, upplysning och bildning är alla religioner vilseledande åt fanders, då kunskap är det enda riktigt heliga.” ”The only sin is ignorance.” – Christopher Marlowe, Doctor Faustus

318

1800-talets märkligaste roman.

När Dostojevskij skriver "Brott och straff" är han 45 år gammal. Han är redan medelålders och är på väg i åldrandets utförsbacke och har ett alldeles ovanligt stormigt liv bakom sig som hade knäckt vilken annan författare som helst. Men Dostojevskijs avgörande styrka är just vad som lyfter fram honom över alla sina kolleger: han har den synnerligen ovanliga förmågan att använda allt ont som drabbar honom till godo. När han inleder arbetet på "Brott och straff" har han inte bara sina nio år i Sibirien bakom sig, utan dessutom har hans första hustru dött ifrån honom, och dessutom har han förlorat sitt starkaste moraliska stöd och sin bäste medarbetare genom sin litterärt likasinnade broder Michails förtidiga bortgång.

"Brott och straff" är hans tredje stora steg ut mot den stora kriminologiska mystiken. Det första var den av Bjelinskij så gränslöst missförstådda novellen "Värdinnan", och det andra var romanen "De förtrampade". Men som kriminalroman är "Brott och straff" alla kriminalromaners yttersta motsats i det att den kriminologiska upprullningen sker så att säga från galen ända: i stället för att läsaren skall få gissa vem mördaren är så inleds romanen med att mördaren begår mordet, och man får i detalj följa med i hur han begår det. Han begår det på ett sådant sätt att inga misstankar kan riktas mot honom och på så förbryllande vis att det måste bli dömt till att bli ett kriminologiskt ouppklarat mysterium för alla tider. Till det outrannsakliga i brottet kommer dessutom det att en oskyldig bekänner sig skyldig till det. Likväl får läsaren från början exakt veta vem och hur och varför detta absurda brott begås.

Till de kriminologiska sällsamheterna kommer dessutom det, att kriminalchefen Porfirij Petrovitj, den fryntlige förhörsledaren, sannolikt är den ende i sitt slag i världslitteraturen. Han vet genast vem som är mördaren efter att ha träffat Raskolnikov första gången, och fastän han saknar bevis är han säkrare på saken än han hade varit med alla bevis i världen, blott emedan Raskolnikov skrivit en tidningsartikel som indirekt avslöjar motivet. Samtalen mellan Raskolnikov och Porfirij Petrovitj är romanens psykologiska höjdpunkter: här har Raskolnikov den ende i romanen som förstår honom och som står på samma nivå som han. Det märkliga med deras umgänge är att åklagaren respekterar Raskolnikov, han kan mycket väl arrestera Raskolnikov om han vill och vara säker på att Raskolnikov förr eller senare skall erkänna, men av ren respekt för brottslingen gör han det inte. Denna respekt för brottslingen är romanens stora avgrundsdjupa huvudtema.

Frågeställningen i romanen är utan tvekan Dostojevskijs livs viktigaste. Här uppträder för första gången övermänniskotanken i litterär skrift och i kanske dess allra mest fundamentala renhet.

Raskolnikov jämför sig med Napoleon, som tågade över miljontals lik utan att bekymra sig därom emedan han ansåg sig ha rätt att vara den han var. För att pröva denna attityd till mänskligheten och ta reda på om den kan vara befogad beslutar sig Raskolnikov för ett experiment: han skall undanröja en fullständigt vedervärdig mänska som bara suger blod ur sina medmänskor, en vidrig ockrerska.

Om han kan göra detta med gott samvete och om mordet blir prisat av mänskligheten, vilket det rimligtvis borde bli, så menar Raskolnikov att den mot sina medmänskor fullkomligt hänsynslöse övermänniskan har ett existensberättigande. Detta resonemang är det yttersta ursprunget till hela Nietzsches filosofi och hela den nationalsocialistiska eran med världskrig och folkmord i släptåg. I Raskolnikovs övertygelse ligger fröet till både en Kaiser Wilhelm II, en Hitler, en Stalin och en Mao Zedong, och den är kusligt besläktad med en Muhammeds monomaniska fanatism, som innebar slutet för en hel kulturvärld.

319

Vad som räddar Dostojevskij och Raskolnikov från slika fällor är den mänskliga faktorn. Det försvarliga mordet blir ett fullständigt fiasko i det att procenterskans betydligt menlösare syster råkar komma och störa just som brottet begås, varför mördaren måste mörda den stackars systern också.

Därmed åskådliggöres hela vidden av den monomaniska fanatismens dilemma: för att kunna förverkliga sig måste oskyldiga offras. Man kan inte bruka våld mot de därav förtjänta utan att även oskyldiga måste bli drabbade. Därmed faller från början Raskolnikovs hela fulländade teoretiska och idealistiska tankekonstruktion platt till marken. Experimentet blir dödfött, och de återstående fyra akterna av skådespelet blir ideologens tragedi.

Raskolnikovs personlighet är vad som ger denna roman dess överväldigande resning. Från det att hans experiment så totalt har misslyckats är han en mycket tragisk person. Från att ha varit en hänryckt idealist blir han en förkrossande skuldmedveten brottsling som fullständigt vilsen i tillvaron inte vet hur han ska bära sig åt för att få sin rättvisa dom. Skökan Sonja och självmördaren Svidrigajlov visar honom vägen. I och med att han ödmjukar sig för den prostituerade börjar han äntligen känna fast mark under fötterna, och i och med att Svidrigajlov självmant tar på sig den hårdaste tänkbara bot för alla sina mord och skändningar av minderåriga får Raskolnikov mod att göra det samma. Svidrigajlov är den andre i romanen utom Porfirij Petrovitj som visar sig stå på samma nivå som Raskolnikov.

Dostojevskij själv då? Vem är han i denna roman? Är han den avgrundsdjupt grubblande och dystre Raskolnikov med sin så fruktansvärt överväldigande tragiska personlighet, denne 1800-talets Hamlet, en släkting till Ibsens Brand, som dock har ett så ännu omätligare avgrundsdjup av mänsklighet och pathos att uppvisa? Eller är han den flinande vidrige vällustingen Svidrigajlov som förgås i mardrömmarna av sina egna skuldkomplex? Eller är han den trygge omhändertagaren Rasumichin, som ser till att allting får ett under omständigheterna trots allt så gott slut som möjligt?

Eller är han den mänsklige åklagaren Porfirij Petrovitj som genomskådar alla och som kan manipulera med människor precis som han vill? Nej, ingen av dessa fyra kan vara Dostojevskij själv.

De är bara uttryck för hans omätliga människokännedom.

Emellertid har de flesta av Dostojevskijs romaner en så att säga signatur som icke vore så iögonfallande om den inte just ständigt upprepades, och denna, liksom Hitchcocks figurerande som statist i sina filmer, ständigt återkommande signatur är världslitteraturens hemskaste mardröm. Det är bilden av den vuxne mannen som skändar den minderåriga flickan. I "Brott och straff" uppträder denna signatur för första gången ohöljd i grällaste skamlöshet, och på något sätt är hela denna roman den första gång då författaren fullständigt öppnar sitt hjärta. Vi får blicka ner i förfärliga avgrunder, mänsklighetens människovärde och existensberättigande ifrågasättes, och vi får komma in i den vidrigaste av alla människors, barnaskändarens, egen föreställningsvärld.

Vi måste här spekulera litet. Lägg till dessa avgrunder några andra märkvärdigheter i Dostojevskijs levnad: han skrattade i fängelset efter att ha arresterats utan vettig anledning 1849 och blott kunde ha döden eller Sibirien att se fram emot, han anklagade aldrig någon för sina nio oförtjänta år i Sibirien, tvärtom förblev han alltid tsardömets främsta moraliska stöttepelare, och han var aldrig någonsin bitter över det bittra faktum att han förlorat nio av sina bästa år i Sibirien och därtill sin hälsa. Addera detta till de rysliga avgrunderna i "Brott och straff". Vad får vi? Summan blir en sällsam teori, som måste formuleras.

Antag att han själv någon gång före april 1849 gjorde sig skyldig till någon form av barnaförförelse. Till stöd för detta antagande kan anföras, att han, enligt honom själv, efter Sibirien

320

kände en viss tillfredsställelse över att Sibirien åtminstone befriat honom från hans onaturliga lustar, plus den tiofaldigt återkommande barnaskändningssignaturen i hans romaner, plus den vän till honom (Strakhov) som efter hans död inför Tolstoj skvallrade om att han skrutit över att ha skändat en minderårig flicka i en bastu. Det är bara tre indicier – inga bevis.

Antag då att denna barnaskändning gav honom sådana avgrunder av skuldkänslor, någonting annat skulle då ha varit onaturligt, att han upplevde arresteringen 1849 och de nio åren i Sibirien som ett försynens straff för hans osedlighet. Det ensamt skulle förklara hans märkvärdiga brist på känslor av harm mot de ryska myndigheternas begravande av honom levande i tio år. Endast i en liten passage i "Idioten" riktar han någonsin någon tillstymmelse till bitterhet mot de makter som låtit honom lida, men den passagen handlar bara om låtsasarkebuseringen i december 1849. Om de nio åren i Sibirien – aldrig någon anklagelse eller bitterhet mot någon. Ändå är även denna ständigt återkommande barnaskändningssignatur bara en grotesk, ett blottande av en svaghet och inte Dostojevskij själv. Det är ändå i Raskolnikovs personlighet som vi i denna roman måste söka och finna Dostojevskij själv.

I själva verket är "Brott och straff" den slutgiltiga produkten av de nio åren i Sibirien, det underbara beviset på Dostojevskijs gyllene förmåga att använda sig av sina svåraste prövningar till enbart vinst och seger för sig själv. "Brott och straff" är framför allt det yttersta medlidandets roman.

Vi har här även familjen Marmeladov med den försupne erbarmlige tjänstemannen som går under med sin lungsiktiga förpinta hustru, vilkas dotter den prostituerade Sonja är, som Raskolnikov böjer sig i stoftet för. Men romanens yttersta medlidande är ej förknippat med någon medlem av den förtvivlade familjen Marmeladov. Det yttersta medlidandet här är med Raskolnikov själv.

Vem är då Raskolnikov? Han är mördaren. Han är brottslingen vars innersta själshemligheter i detalj utrannsakas av Dostojevskij. Han är summan av alla de brottslingar Dostojevskij tvingats att dagligen leva tillsammans med under fyra år. Han är den första fullmogna frukten av ett författarskap vars påtvingade extremt fördjupade mänskokunskap kanske gör det till världslitteraturens mest unika. Faktum är att Dostojevskij med sin omåttligt fördjupade mänskokännedom skapade en ny människa som sedan dess har dominerat världslitteraturen. Efter Dostojevskij är Stefan Zweig den ende som ytterligare kunnat berika det mänskliga hos människan.

Dostojevskij är besläktad med Ibsen i det att det till exempel i "Brott och straff" inte går att avlägsna en enda replik utan att dramat i sin helhet blir lidande, men Dostojevskij går omåttligt mycket längre än Ibsen. Ibsen ställer allting på sin spets, men Dostojevskij skuffar konsekvent sina mänskor över branten. Det har han råd med, ty efter sina nio år i Sibirien har han ingenting mer att förlora...

Märkligt är, att "Brand" och "Brott och straff", dessa 1800-talets båda mest överväldigande integritetstragedier, utkommer samtidigt år 1866.

Efter denna roman ägnar sig Dostojevskij åt roulettespel och spelar bort alla sina pengar. Han gifter sig på nytt med en 25 år yngre fru av delvis skandinaviskt blod såsom han själv, (Dostojevskijs förfäder är vender ursprungligen från Norden, och hans frus mor är finlandssvenska,) och han inleder en fyraårig utlandsvistelse. I Tyskland skriver han "Idioten" och "De besatta" samt de mindre romanerna "Spelaren" (om roulettespel, en underhållningsroman,) och "Den evige äkta mannen", en svartsjukebagatell.

Men i och med "Brott och straff" är höjdpunkten i Dostojevskijs liv och produktion ohjälpligt passerad. Visserligen är furst Mysjkin i "Idioten" hans mest betagande romangestalt, varför Dostojevskij själv satte denna roman högst av sina romaner, och visserligen är Nastasia Filippovna

321

hans mest underbara kvinnogestalt och dramat mellan de tre inklusive Rogosjin hans starkaste drama, men för övrigt lider denna roman tyvärr av en svulstighet som svämmar över alla bräddar i det att utvikningarna från ämnet ständigt drabbas av extra utvikningar från ämnet.

Vissa experter framhåller "Idioten" jämte "De besatta" som Dostojevskijs främsta romaner, och visserligen är de kanske de mest virtuost och flyhänt skrivna, men ämnet i "De besatta" måste betraktas som tvivelaktigt. Visserligen kan man se denna terroristsaga som en profetia om den kommande bolsjevikiska revolutionen, men hur kan man så vidlyftigt och seriöst ägna sig åt att skildra sådana enbart vidriga mänskor? Den enda intressanta figuren i hela romanen är den hemlighetsfulle grubblaren Nikolaj Stavrogin, som i denna roman är den som visar sig ha ägnat sig åt den Dostojevskijska obligatoriska barnaskändningen; men även han slocknar i intet när han slutligen visar sig vara nedrig nog till att kunna begå självmord genom hängning och det utan någon annan anledning än att han är lika äcklad av hela romanens ämne som säkert Dostojevskij själv var vid det laget.

Så har vi slutligen hans sista serena period som framför allt domineras av "Bröderna Karamasov", hans största och mest formfulländade roman. Som tekniskt mästerverk höjer den sig skyhögt över hela 1800-talslitteraturen för övrigt: den är så genialiskt komponerad, att hela den 1000-sidiga handlingen, som omspänner så många kontrasterande fullständiga människoliv, endast tilldrar sig under några få veckor för att inte säga dagar. Till ett nu på 1000 sidor har Dostojevskij koncentrerat ett helt universum av människoöden, som vart och ett är ett universum för sig. Något liknande har aldrig någon annan lyckats prestera med ett så formfulländat och variationsrikt resultat. Naturligtvis är även detta, liksom "De besatta" och "Idioten", en kriminalroman och den högst utvecklade av dem alla. Ändå är även denna gigantiska final i 1800-talets skickligaste författares produktion underlägsen den hälften så korta "Brott och straff". Varför?

Det är inte det, att "Brott och straff" är så mycket mer intensiv och laddad och "Bröderna Karamasov" så mycket tyngre och tråkigare skriven. Det är inte heller det, att "Brott och straff" är så oändligt mycket djupare, vilket kompenseras av att "Bröderna Karamasov" är så mycket rikare. Nej, vad som drar ner Dostojevskijs produktion från och med "Spelaren" i jämförelse med "Brott och

322

straff" är, att den distans som Dostojevskij ännu har i "Brott och straff" går sedan mer och mer förlorad ju äldre han blir.

Denna brist på distans yttrar sig i olika svagheter. Den första är det förödande roulettespelet, som visserligen är spännande men enbart dumt. Andra svagheter är den chauvinism och panslavism som han allt mer ägnar sig åt förkunnandet av ju äldre han blir: han predikar bland annat sådana absurda saker som att ryssarna är Guds utvalda folk och att ryssarna skall flytta fram sina gränser till hjärtat av Tyskland. Även om det tyvärr senare verkar slå in så får man som seriös skönlitterär författare inte predika sådana enbart politiska och fanatiska saker.

Men framför allt yttrar sig bristen på distans i hans förhållande till sina egna romanfigurer.

Redan i "Idioten" märks det hur Dostojevskij favoriserar sin furst Mysjkin och låter alla de andra (utom Nastasia Filippovna) leva i skuggan, i "De besatta" är det nästan kusligt att följa med Nikolaj Stavrogins självupptagenhet som måste vara författarens egen, i "Ynglingen" går författaren så helt upp i sin yngling att man måste fråga sig varför han är så fixerad vid ynglingar, och i "Bröderna Karamasov" är det nästan pinsamt att gång på gång få läsa om hur författaren älskar sin Aljosja.

Denna brist på distans är "Brott och straff" helt fri ifrån. Den är suveränt hållen alltigenom, Raskolnikov är Raskolnikov och inte Dostojevskij, och alla de andra gestalterna är karaktärer på samma scen som Raskolnikov. Ingen är speciellt utvald, ingen är omstrålad av något favoriserande nådeljus, och den sällsamme Svidrigajlov får till och med fria händer till att direkt motarbeta huvudpersonen. Varken furst Mysjkin, Nikolaj Stavrogin eller Aljosja Karamasov tillåts ha några direkta fiender i de senare romanerna, och detta är inte naturligt. Var finns det en människa som inte har en fiende?

Därmed har vi trots allt riktat någon kritik mot Dostojevskij i hopp om att alla hans obestridliga eviga förtjänster endast desto klarare må framgå därur.

Fallet Jesus Försök till utredning.

Det finns knappast något svårare ämne att utreda, då det fullkomligt har begravts i spekulationer, fantasier och mytbildning, som från början skenade iväg bortom alla rimliga gränser.

Vi skall emellertid här försöka hålla oss till fakta eller åtminstone utgå därifrån, då vissa fakta i ärendet faktiskt inte går att förneka.

Evangelisterna Matteus och Lukas presenterar båda en utförlig släkttavla, som, ehuru de skiljer sig i detaljer, båda är överens om att han i direkt nedstigande led var ättling till kung David av Israel och Jerusalem. Då väsentligt mycket i hans personkult binder honom vid detta släktskap såsom ’Davids son’ och därför rättmätig arvinge till titeln ’judarnas konung av Jerusalem’, kan detta släktskap bara vara bindande och övertygande om han verkligen var en äkta son till Marias man Josef. Därmed faller rent vetenskapligt alla spekulationer om ’Guds enfödde son’, Marie bebådelse av ärkeängeln Gabriel och Jesu gudomliga ursprung platt till marken. Även jungfrufödseln, även om sådant faktiskt kan förekomma, saknar i princip all trovärdighet.

Den största svårigheten i att försöka utreda hur det egentligen förhöll sig med Jesu liv och verksamhet ligger i det faktum, att han aldrig själv skrev ner någonting, och allt det som omsider

323

skrevs ner kom till långt efter hans bortgång, tidigast tre decennier i efterhand. Därför måste alla evangelier vara fullkomligt renons på vederhäftighet, då man så långt efter hans bortgång bara kunnat lita på hörsägen. Faktum är att något bevis på något som står i evangelierna aldrig har kunnat presenteras.

Till dessa svårigheter kommer en massa andra. Det skrevs otaliga evangelier, som alla skildrade en mer eller mindre subjektiv uppfattning av ärendet, och de var så många och så inbördes motsägelsefulla att en rensning bland dem var ofrånkomlig. Den stora rensningen var klar vid kyrkomötet i Nicaea år 325 (nästan 300 år efter händelserna) varvid endast fyra evangelier framstod som acceptabla, de fyra längsta och mest utförliga, som dock även de inbördes skilde sig i detaljer och subjektiva uppfattningar. Det mest tillförlitliga av dessa har i allmänhet Lukas evangelium ansetts vara, där författaren, en läkare, själv i inledningen hävdar att han tagit reda på allt om saken från början, och alltså faktiskt bedrivit en viss forskning i ämnet, och hans källor är ’ögonvittnen som var med från första stund’, och det finns fullgoda skäl att anta att det främsta av dessa ögonvittnen var ämnets egen moder Maria.

Hans evangelium är dessutom det enda som är skrivet av en bildad person, det är det enda litterära evangeliet, han har både stil och distans till ämnet, och framför allt är hans språk gott, medan alla de andra, främst Matteus och Markus, framstår som mycket ovana vid att alls handskas med det skrivna ordet.

När dessa fyra evangelier etablerades som kanoniska, medan alla andra hänvisades till ansamlingen av apokryfer, så lämnades dock inte ens dessa fyra helt intakta som de var. Även ur dem rensades det ut ett och annat, och av det utrensade materialet är det särskilt aktningsvärt att finna, att Markusevangeliet, det äldsta av dem, hade en annan version av episoden med Lazarus uppväckande från de döda, vilken alternativa version uteslöts. Därmed måste man tyvärr konstatera, att i redigeringen av de slutgiltiga versionerna av evangelierna gjorde man partiska ingrepp i källskrifterna genom censur och tendentiösa förbehåll.

Samtidigt etablerades kristendomen som statskyrka och blev därmed politisk. Det var det sista som Jesus själv hade velat, som det verkar av allt som upptecknats av vad han skulle ha sagt. Genom att den blev politisk blev det fritt fram för politiska intressen att manipulera med den nya religionen efter eget skön. Detta resulterade nästan omgående i kättarförföljelser, bannlysningar och en etablerad skoningslös intolerans, som gjorde att den kristna världskyrkan ständigt avlägsnade sig från sin ursprungliga mening och äkthet, Vad var det då som Markusevangeliet berättade som Johannesevangeliet förträngde? Enligt Markusevangeliet var Lazarusepisoden närmast ett experiment och en generalrepetition inför Jesu egen förestående död och uppståndelse. Lazarus gick själv med på experimentet, han var en av Jesu trognaste lärjungar och vänner, och var medveten om riskerna med att låta sig levande begravas och framstå som död under en ansenlig tid för att sedan återbördas till livet, där den största risken var att han faktiskt skulle dö på riktigt under den pågående skendöden. Emellertid kunde han återbördas till livet, därmed hade experimentet lyckats, och man kunde med gott mod och hopp satsa på att genomföra det förskräckliga projektet med Jesu lidande och död med en därefter följande återuppväckelse från de döda med goda chanser att lyckas över all förväntan.

Var ett sådant projekt nödvändigt? Det torde Jesus själv ha grubblat över ända in i sin sista stund på korset. Mycket av det som återgivits tyder på hans eget tvivel, som när han led ångest i Getsemane

324

örtagård och faktiskt bad om möjligheten att få slippa undan, och när han förtvivlat på korset utropade: ”Min Gud, varför har du övergivit mig?”

Men alltsammans handlade om att uppfylla profetior. Jesus var ett intellektuellt snille som redan som tolvårig, när han stannade kvar i templet i Jerusalem efter att hans föräldrar gett sig åstad hemåt, undervisade och samtalade med de lärdaste fariséerna och prästerna i templet, som om han var självklar som en av dem. Alla judar kände till Messiasprofetiorna på den tiden, Messias var väntad sedan gammalt, och framför allt ägnade man denna dröm vidimerad av alla profetior det stora hoppet om att därigenom äntligen slippa det tyranniska förtrycket av främst de romerska främlingarna och militärerna. Militärdiktatur har aldrig varit populärt hos något folk och var det kanske allra minst bland israelerna. Messiasprofetiorna var mångahanda men tydligast hos profeterna Jesaja och Daniel. Daniels bok var mycket populär och allmänt välkänd bland judarna på den tiden.

Jesus torde tidigt ha mognat inför sin möjlighet att ta på sig uppgiften som Messias. Han hade rätt börd, och han kunde lagen och profeterna utantill och kunde nästan alltför tidigt umgås med lärde och fariséer som deras jämlike. Vänskapen med Nikodemus tyder på hur intimt hans samröre var med den lärda nomenklaturen i Israel. Men att förverkliga alla de väsentliga Messiasprofetiorna skulle bli en närmast övermänsklig uppgift.

Det heliga landet med dess geografiska begränsning, militärdiktaturens ständiga närvaro, de mossiga skriftlärde med deras inskränkthet som helt bundna vid gamla förordningar och traditioner, var för trångt för honom. Han behövde bredda sina vyer genom en högre utbildning.

Därför sökte han sig av allt att döma utomlands. I sin bok ”Jesus Lived in India” (1983) med undertiteln His Unknown Life Before and After the Crucifixion (”Jesus levde i Indien – hans okända liv före och efter korsfästelsen”) försöker Holger Kersten bearbeta alla frågetecken, där den kanske största frågan som alltid har ställts är: Vad gjorde Jesus under alla sina okända år, från 13 till 29 år? Holger Kersten menar att han företog en mångårig bildningsresa österut, att han vistades hos zoroastrianerna i Persien och lärde sig en hel del av dem och att han sedan fortsatte till Indien, där han inte fann mycket att hämta i hinduismen men desto mera i buddhismen, då han vistades länge i Sarnath norr om Benares, ett buddhistiskt lärdomssäte, och där tillgodogjorde sig mycket av buddhismen. Det har alltid framgått som övertydligt, att buddhismen och kristendomen har många gemensamma nämnare, kanske framför allt den gyllene regeln, att allt vad du önskar att andra gjorde mot dig, skall du även göra mot dem.

Holger Kersten från Magdeburg är inte ensam om sin uppfattning om Jesu vistelse i Indien och hans buddhistiska influenser. Vintern 1887 nådde den ryske historikern och forskaren Alexej Notovitj Himalaya och reste in i Kashmir. Därifrån fortsatte han till Ladakh, och i klostret Spituk en mil från Leh hörde han talas om buddhistiska traditioner om Jesu verksamhet i Indien. Ämnet fängslade honom, och han reste vidare till Leh och därifrån till Hemis, Ladakhs största kloster, där han fick bekräftelse på att det fanns ett buddhistiskt evangelium. Ett fall från hästen i vilket han bröt benet tvingade honom att stanna kvar i klostret en längre tid, och under den tiden fick han ta del av detta evangelium. Han översatte det och publicerade det när han kom tillbaka till sinnevärlden, där naturligtvis denna publikation på franska i Paris, liksom Ernest Renans ’kätterska’ skrifter (som ”Jesu liv” 1863) bemöttes med massiv intolerans med ursinniga anklagelser om bluff, falskhet, lögn, bedrägeri, fantasier och så vidare, och praktiskt taget bannlystes och förbjöds som oacceptabel och förkastlig. Något sådant fick inte lov att förekomma enligt etablissemanget. Även Holger Kerstens

325

bok har blivit utfnyst av etablissemanget, ehuru den blivit mycket läst och spridd och översatt till ett flertal språk.

Han återger sin översättning av hela det buddhistiska evangeliet, som vi inte kan återge här, ehuru det egentligen inte är särskilt vidlyftigt, men det är viktigt att kontentan återges.

Han reste alltså efter det rysk-turkiska kriget över Rawalpindi upp till Kashmir och vidare till Ladakh. Då han där råkade ut för fysiska problem som benbrott och tandvärk måste han tillbringa en konvalescenstid i Ladakhs största kloster Hemis, där munkar berättade för honom om ett buddhistiskt evangelium som där fanns i manuskript. Han blev nyfiken och bad dem läsa upp det för honom och översätta det, varvid han noggrant noterade hela översättningen.

När han återvände till Europa ville han offentliggöra denna sensationella buddhistiska version av evangeliet, som han menade att förklarade många dunkelheter. Han vände sig först till en metropolit i Kiev, som dock avrådde från publicering, då han menade att detta endast skulle komma Notovitj till skada. Varför? frågade Notovitj. Det vägrade metropoliten att svara på.

Ett år senare reste han till Rom med sitt manuskript och fick samma mottagande där: "Vad tjänar det till att trycka detta? Ingen skulle bry sig om det, och ni skulle bara få en massa fiender. Men om ni behöver pengar kan vi köpa det av er..." Notovitj vägrade och reste till Frankrike. Även kardinal Rotelli i Paris avrådde honom. Till slut kom han i kontakt med Ernest Renan genom Jules Simon. Renan föreslog honom att anförtro manuskriptet i sina händer, så skulle han framlägga det för Franska Akademin. Ehuru detta anbud var ytterst lockande föredrog Notovitj att slutligen utge sina anteckningar på eget bevåg och eget förlag.

Resultatet är hans "Reseskildring från Kashmir och Ladakh", en liten lättläst bok på 150 sidor, där 40 sidor utgöres av det av honom funna och översatta buddhistiska evangeliet samt 35 sidor av hans egna kommentarer därtill.

Detta tibetanska evangelium har han delat upp i 14 kapitel på inalles 244 verser. Efter en lång inledning (3 kapitel, 36 verser,) som bland annat behandlar Moses kommer man fram till Jesu födelse, som följs av historien om hans 16 år långa Indienvistelse från hans 13-e till hans 29-e levnadsår. Hans resa till "Sind" ( = Indien) beskrives utförligt, han vandrade genom de fem flodernas land och Rajputana, där han studerade jainismen, och begav sig sedan till Orissa (vid ostkusten) för att därpå bege sig upp till Benares. Han studerade Vedalitteraturen men tog med tiden avstånd från brahminerna (hinduismen), och han förnekade att Gud någonsin kunde ta sin boning i någon människa eller synlig varelse: "Den evige domaren, den eviga anden utgör världsalltets enda odelbara själ, som ensam skapat, upprätthåller och upplivar allt." Redan här började han predika och fick redan här emot sig fiender, som ville döda honom. Under sex år därefter studerade han buddhismen bland annat i Nepal, och han fann aldrig något skäl till att ta avstånd från denna lära.

På vägen tillbaka till Israel kom han även i konflikt med zoroastrianerna i Persien, men dessa ville inte döda honom utan nöjde sig med att utvisa honom.

Så kom han då i sitt 29-e levnadsår tillbaka till sitt eget hemland och folk efter 16 års bortavaro (först efter halva evangeliet). Israel synes ha kommit väl ihåg vem han var och tagit emot honom som en tröstare under Roms förtryck, men "ståthållaren i Jerusalem, Pilatus, befallde då att man skulle gripa predikanten Issa, att man skulle föra honom till staden och ställa honom inför domarna, men för att inte reta befolkningen ålade han prästerna och de skriftlärde att döma honom i templet." När han kommer till Jerusalem tillfrågas han vad han menar egentligen, och han svarar då bland annat: "Vad angår Moselagen har jag bemödat mig om att återupprätta den i människors hjärtan, och jag

326

säger er, att ni är okunniga om dess verkliga innehåll, ty det är inte hämnd utan försoning som den förkunnar, men man har förvrängt andan av dessa lagar."

Prästerna berättade att de inte funnit något ont hos Jesus och därför låtit honom gå, varvid "Pilatus råkade i häftig vrede" och sedan ständigt hade sina spioner ute för att bevaka allt vad Jesus sade och gjorde.

I kapitel 12:10-21 utbreder sig Jesus om kvinnan och hennes roll i ordalag som saknar motstycke i något annat evangelium. "Var kvinnan undergiven. Hennes kärlek förädlar mannen, uppmjukar hans hårdnade hjärta, kuvar vilddjuret och förvandlar det till ett lamm," säger han bland annat. Detta långa vackra avsnitt är fullkomligt unikt i hela den kristna litteraturen och finns bara i detta evangelium av en okänd författare, som har fler direkta citat av Jesus än både Mattheus och Thomasevangeliet medan endast Johannes uppvisar något liknande.

I tre år lät man Jesus predika, "men ståthållaren Pilatus förskräcktes över folkets alltför stora kärlek till Issa" och gav slutligen soldaterna order att gripa honom. Den passionshistoria som sedan skildras skiljer sig helt från alla andra evangeliers. Han torterades för att tvingas till bekännelser, men han hade ingenting att bekänna. Till påskhögtiden försökte prästerna förmå Pilatus till att frige en fånge, men Pilatus vägrade. De bad honom då att Issa skulle bli dömd eller lössläppt före högtiden, och det gick Pilatus med på. Men två rövare skulle dömas samtidigt.

Vad som sedan följer är en "monkey trial", en apdomstol, där Pilatus använder allt vad de anklagade säger mot dem själva, så att det slutar med att alla tre döms till döden: ingen blir frigiven.

Domarna och prästerna protesterar, men ingenting hjälper mot den romerska övermakten. Slutligen tvår prästerna sina händer – icke Pilatus.

Tre dagar efter Jesu begravning skickar Pilatus soldater att hämta Jesu kropp och begrava den på ett annat ställe, då han fruktade för en folkuppresning, då så många gick och grät vid Jesu grav. Här följer detta evangeliums mest häpnadsväckande vändning. Då alltså Pilatus givit order till sina soldater att nattetid hämta Jesu kropp och begrava den på ett annat hemligt ställe för att undvika att judarna gjorde bönerna vid hans grav till en folkrörelse, och då denna order åtlyddes till punkt och pricka, fann judarna givetvis följande morgon den riktiga graven tom. Genast spred sig ryktet att Jesus hade uppstått från de döda, ett rykte som verkligen gav näring åt den folkrörelse Pilatus hade försökt kväva, ett rykte som Paulus gjorde till dogm och som blev en av hörnstenarna för den kristna kyrkan, ett rykte som ingen någonsin kunnat råda bot på, då ju på Pilatus egen befallning den nya grav som Jesus lades i för alltid skulle vara okänd.

Vad vi har här är kanske den mest unika av alla källskrifter om Jesu levnad och livsöde. Det finns ingenting personligt i skriften och ingenting tendentiöst, utan allting är lika sakligt och enkelt som i Markus- och Thomasevangelierna; och det mest anmärkningsvärda av allt: det utger sig för att vara tillkommet "tre eller fyra år efter Jesu död", alltså omkring 30 år före de tidigaste andra evangelierna.

När Nikolaj Notovitj efter sina forskningsresor i Ladakh utgav det på franska slog alla hans avrådares profetior in: han fick fiender överallt och stämplades som bedragare av etablissemanget. Ändå är detta evangelium fullständigt harmlöst och berättar bara troskyldigt hur det kan gå till när en ärlig människa missuppfattas som subversiv av paranoida myndigheter, varvid den ärliga människans framhärdande ärlighet bara blir som olja på övermaktens fruktan och faran inför att bli genomskådade och bli ställda till svars för sina missgärningar.

327

Om detta evangelium har någon tendens över huvud taget är det, att varken Judas eller översteprästerna nämns vid namn och att en enda person gives hela ansvaret för mordet på Jesus: Pontius Pilatus, den romerska militärdiktaturens representant i Israel.

Naturligtvis väckte boken en viss sensation och översattes till ett antal språk. Den utgavs på ryska och franska 1894 men hann bli översatt till engelska, tyska, spanska, italienska och svenska innan reaktionära krafter började försöka tysta ner den, främst Vatikanen förstås, och bringa den i vanrykte.

Andra resenärer reste upp till Ladakh för att forska i saken, men munkarna ville inte blotta denna handskrift för vem som helst, och naturligtvis hävdade dessa resenärer, som aldrig fått se den, att den inte existerade utan var ett falsarium uppfunnet av Notovitj själv, som hävdade att hans fantasi inte var förmögen till att uppfinna sådant.

Dess värre hamnade även andra resenärer i Ladakh av mera öppet sinne och mera seriös disposition, som inte bara var ute i mytavrättningsärenden, som kunde vidimera att detta buddhistiska evangelium fanns och inte bara i Ladakh. Den första av dessa var en indier, Swami Abhadananda från Calcutta, född 1866 som Kaliprand Chandra, som var en orientalisk skolastiker som studerat även i London och USA. Han reste enkannerligen till Ladakh för att kunna avslöja Notovitjs bluff en gång för alla och kom till Ladakh 1922 och kunde där inte annat än verifiera att Notovitjs redogörelse dess värre inte var ett falsarium.

Näste resenär som ställdes inför samma ovedersäglighet var den berömde arkeologen, diktaren och konstnären Nikolaj Roerich, som ledde en expedition omkring i de mest bergiga och otillgängliga delarna av Centralasien 1924-28 omfattande även Ladakh. Han var född i Petersburg 1874, hans hustru Helena Roerich var en av förgrundsgestalterna inom teosofin och nära släkt både med kompositören Modest Mussorgskij och generalen Kutuzov, Napoleons besegrare, han försökte samarbeta med bolsjevikerna efter 1917 men såg sig inte ha något annat val än att gå i exil liksom de flesta av alla de andra ryska intellektualisterna, och hans expedition finansierades och organiserades från Amerika. Även han bekräftade att det faktiskt fanns inte bara ett buddhistiskt evangelium utan ett flertal källskrifter som bekräftade samma sak. Hans ord väger tungt, han var en över hela världen högt respekterad arkeologisk vetenskapsman, hela hans familj var av samma vetenskapliga sort, hans son Georg behärskade alla tibetanska dialekter och var honom till stor hjälp i arbetet, som ingen senare kunde vederlägga.

Listan över senare uppföljare är lång och tenderar att tätna med åren. Madame Caspari kom till Ladakh 1939, en annan professor från Schweiz, snubblade över Hemisevangeliet liksom Notovitj av en ren händelse; doktor Robert S. Rawicz, professor i antropologi, kom till Ladakh 1975 och fick för första gången höra talas om detta evangelium, Edward F. Noack vid Royal Geographical Society i London är en annan som vittnat om dess förekomst, och Holger Kerstens bok ”Jesus Lived in India” 1983 har utvecklat ämnet till nya omfångsrika vidder med synnerligen tänkvärda nya teorier och spekulationer.

Hela detta material från Notovitj till Edward S. Noack finns exponerat i Elizabeth Clare Prophet’s utmärkta bok ”The Lost Years of Jesus” 1984 som översatts till otaliga språk. Hon bara presenterar materialet, hela Notovitjs reseskildring är inkluderad med det buddhistiska evangeliets alla 17 kapitel liksom material av alla de andra, och hon överlåter åt läsaren att själv ta ställning. De flesta tycks dock vara överens om att detta kan man inte bara sopa under mattan.

Den tydligaste fingervisningen av alla är dock de påtagliga parallellerna mellan buddhism och kristendom. Det finns så mycket buddhism i vad Jesus predikar att han med största sannolikhet

328

måste ha studerat och lärt sig av buddhismen, vilket han bara kan ha gjort i Indien. Det 1945 i Egypten återfunna gnostiska Thomasevangeliet och det buddhistisk-tibetanska evangeliet är även så pass lika varandra framför allt i sin påfallande feminism, fastän de författats i olika världsdelar, att de måste båda anses vara tillförlitliga som direkta kopior av original och urkunder.

Medicinskt utlåtande om Jesus 1928.

"När de därefter kom till Jesus och såg honom redan vara död, slog de icke sönder hans ben; men en av krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut, och strax kom därifrån ut blod och vatten.

Och den som har sett detta, han har vittnat därom, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning."

– ur Johannes evangelium, kapitel 19:33-35 I sin bok "Dog Jesus på korset?" besvarar doktor Hugo Toll sin fråga entydigt med nej. Som 70årig läkare med ett långt livs erfarenheter och forskningar bakom sig kan hans nej inte avfärdas utan vidare, i synnerhet som han kommer med ett ansenligt material som underlag för sin slutsats. Att han samtidigt så djupt låter sig gripas av sitt ämne och han inspireras till ansenliga utsvävningar därifrån må tillskrivas hans mänskliga natur, vilket enbart länder denna till heder och beröm, då därigenom hans bok framstår som både sympatisk och uppbygglig och desto mera läsvärd.

Här är några prov på doktor Tolls aktningsvärda analyser: "Romarna synas redan tidigt och med förkärlek ha upptagit denna barbariska strafform. Det var ju ett nervretande skådespel den tidens politiker hade att bjuda pöbelmassorna, vilka därvid fick sina primitiva hämnd- och grymhetsinstinkter mättade. Ty proceduren gick framför allt ut på att långsamt pina, icke i första rummet att döda, ehuru detta naturligtvis till slut så gott som alltid blev resultatet och självfallet också var meningen. Därnäst var avsikten med detta straff att draga den högsta tänkbara vanära över den straffade och döde.

Straffet och tillvägagångssättet var som sagt ämnade att bereda den dömde en kvalfull och i all synnerhet en långsam död. Man torde knappast kunna göra sig en föreställning om de fysiska och själsliga kvalen vid detta protraherade dödssätt. Antikens författare, vilka annars ej är så blödhjärtade, reagera ofta däremot. Cicero kallar det för ett "det grymmaste och vederstyggligaste straff"...." och så går doktor Toll igenom alla Antikens författares varandras överträffande beskrivningar av korsfästelsens fasansfullhet (sid 23 f).

"Rövarna, vilka korsfästes jämte Jesus, levde ännu mot kvällen, och man måste klubba ihjäl dem.

'De korsfästes ben krossades för att påskynda döden eller till och med för att hindra dem från att återvända till livet, såsom verkligen någon gång inträffade' (S.A.Fries, Jesu lif, sid. 344). Och när Josef från Arimatea infann sig hos Pilatus och omtalade att Jesus redan vore död, trodde denne det icke (Mark. 15:44), utan tillkallade hövitsmännen och frågade om så verkligen vore. Pilatus hade säkerligen erfarenhet i dylika saker. Anatomiskt och kirurgiskt sett, överhuvud taget från medicinsk synpunkt finnes heller intet, som nödvändiggör dödens inträde vid korsfästning inom, låt oss säga, de första tjugofyra timmarna, icke ens gör den sannolik. Döden kan vid skador uppstå genom förblödning, infektion, direkt förstörelse av livsviktiga organ, förut omtalad chock eller genom samverkan av flera av dessa moment. Blödning i någon nämnvärd mängd torde knappt kunnat komma i fråga, även om spikarna skulle ha träffat handens största kärlbågar, vilka i alla fall äro relativt små. En spik, som sårar kärlet och blir kvarsittande, tamponerar på samma gång såret och

329

orsakar koagulation av blodet, alltså blodstillning. Spänningen och sträckningen samt händernas uppåtriktade läge måste också göra sitt till för att hindra allvarlig blödning. Och sannolikheten för att en genomborrande spik skulle träffa någon av de större artärerna är för övrigt icke stor.

Inga livsviktiga organ beröras heller direkt vid korsfästningen. Infektionen, som man ju även kunde tänka på, utvecklar sig först långsamt och kan knappt döda förrän efter flera dagar. Och intet, inom kort ovillkorligt dödande ingrepp gjordes enligt evangelierna eller den kända traditionen på Jesus. Då han nu, som vi tro oss strax skola kunna även på annat sätt visa vara sannolikt, icke heller var död, ligger det närmast till hands – och det återstår knappt något annat än – att antaga ett vanmaktsanfall övergående i ett djupt och långvarigt dödliknande medvetslöshetstillstånd." (sid. 39 f) Men här är hans starkaste argument: "Och strax kom därifrån ut blod. Jesus hade således, så vitt man kan förstå, ännu hängande kvar på korset och ansedd död, blivit stucken med ett spjut, en lansspets, och därifrån utgick(!)strax blod.

Han blödde! Detta är, såsom läsaren kanske redan anar, för mig som läkare en mycket viktig punkt i denna studie av passionshistorien. Ty om blodet rann, visar det väl, att Jesus icke var död. Detta är, som alla borde veta, ovedersägligt. Om något av det hela är ett underverk, så är det väl detta, att denna lilla episod skulle inträffa, att en okynnig och klåfingrig soldat (se nedan) sticker till Jesus med sin lansspets och att Johannes så troskyldigt och enkelt förtäljer händelsen med dess par små bifenomen, blodet och vattnet, dymedelst möjliggörande i alla fall för en sen eftervärld att veta, att Jesus nu icke var död.

Varje anatom, patolog eller läkare vet, att sticker eller skär man i en död, i ett lik, så blöder det icke. Hjärtat har stannat, dess kraft är slut. Och något blodtryck existerar icke längre. Artärernas och kapillärernas sista kontraktion har tömt blodet in i de djupliggande, utvidgade, slappa, stora venerna.

Blodtrycket är lika med noll. Arterer och kapillärer stå tomma. Det kan icke blöda. Hos en, som blott är kollaberad eller i vanmakt, rör sig däremot hjärtat och det övriga kärlsystemet något om än svagt.

Sårar man en sådan, så blöder det, ehuru kanske obetydligt. Blödningen stannar lätt, då blodtrycket är ringa. Vid djupaste vanmakt upphör all blödning, innan ännu livet flytt. Men blödning bevisar, att liv ännu finnes." (sid. 44f) "Någon motsvarighet till att 'sticka upp' sidan på en korsfäst lär icke förekomma i litteraturen. Att det skulle ha varit i lagen anbefallt för att förvissa sig om delinkventens död, innan han återlämnades till sina anhöriga, känna vi ej. Det gjordes tydligen inte heller med rövarna. Nej, denna episod inträffade alldeles extra helt utom programmet, om något sådant fanns. Som vi redan nämnt, var i motsats till den annars stränga romerska ordningen och disciplinen korsfästningen mer eller mindre överlämnad åt exekutorernas godtycke. När i och med domen den olyckliges öde en gång var avgjort, tillspillogavs han på nåd och onåd åt deras gyckel, hån, grymhet och – okynne. De tycktes kunna tillåta sig vad som helst.

Nu är det tid att vi igen erinra oss, att Jesus tidigt på morgonen blivit gisslad (Joh. 19:1). Detta var ingen lek. Erfarenheten lär, att en starkare retning på huden av såväl termisk, kemisk som mekanisk art har benägenhet att framkalla ödem och blåsbildning. Det bildas ett vattenaktigt (seröst) exsudat, vilket genomdränker huden och upplyfter den eller dess yttersta lager i större eller mindre blåsor.

Dessa kunna sedermera konfluera till stundom väldiga, mer eller mindre spända eller nedhängande sådana. Stora brännblåsor äro allmänt kända, sådana efter terpentin, senapssprit, spansk fluga likaså.

En våldsam mekanisk retning vid en svår gissling torde likaväl kunna framkalla detsamma eller något liknande, fastän vår humana tid inte har erfarenhet därav just vid prygling. Från krigs- och

330

olycksfallskirurgin känna vi det emellertid väl. Det går där under namn av Epanchements traumatiques de sériosité, Décollement de la peau. Genom tangentiellt våld (brutala gisselslag kunna tänkas verka så) 'kan det hända att huden drages med (i våldets riktning) och tänjes utan att brista, men att detta i stället blir fallet med underliggande bindväv, varigenom en subkutan ficka uppstår, som snart fylles med blod eller lymfa. Dylika decollementer äro varje kirurg bekanta. Det bildas stora skvalpande säckar, lätt igenkännliga på den slappa fluktuationsförnimmelse de giva. De större lymfautgjutningar, som härvid förekomma, vika i allmänhet ej för enbar, även upprepad punktion. I den förantiseptiska tiden ledde decollementerna genom infektion ej sällan till svårartade phlegmonen.' (Cit. från Gunnar Nilson, Sjökrigets kirurgi, 1913, sid. 148.) Se också Wullstein und Wilms," etc, här citerar författaren åter ett antal lärda källor mest på tyska, " – ren, klar, vattenaktig lymfa således. Gångna tiders hårdhänta krigs- och fängelsedisciplin var nog också bekant med allt dylikt. I svenska bibelöversättningar från gamla tider, som således låg närmare den reella erfarenheten av saken, heter det, att Jesus 'hudflängdes'. Med alla dylika svullnader, blåsor eller 'vatten'-säckar är det en särskild egendomlighet: de ha alltid en specifik benägenhet att reta klåfingrigheten både hos lärd och lekt. Läkekonsten har därför alltid anledning att, av fruktan för infektion, varna just mot stickande och petande på dem. Det är ju högst antagligt, att under dagens lopp å Jesu sida bildat sig ett betydligt ödem eller några sådana större eller mindre blåsor. En av krigsmännen ser det, då han går förbi. Helt naturligt retar det också hans klåfingrighet och ungdomliga okynne. Han sticker till litet vårdslöst, sårar också därvid Jesus i själva huden eller något djupare. Och så förstå vi det hela: blod och vatten." (sid. 50-52; författarens kursiveringar.)

Redan kyrkofadern Origenes på 200-talet påpekade, att lik inte kan blöda, som senare stämplades som kättare.

Dessa är författarens viktigaste bidrag till belysning av fallet. Men han går sedan längre. Han belyser olika möjligheter till "Uppståndelsens" iscensättning och utesluter inte den möjligheten att Jesus själv kan ha vaknat upp i graven och själv rullat undan stenen, ehuru det förefaller mera troligt att esséer, unga män i skinande vita kläder, kom och gjorde det. Doktor Tolls analyser av Jesu framträdanden efter uppståndelsen är sedan ytterst elementära och allmänmänskliga, i det att han bl.a. poängterar att Jesus upprepade gånger uppsökte lärjungarna enkom för att få mat, ex. Lukas 24:41-43: "Han sade till dem: "Har ni här något att äta?"

Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; och han tog det och åt därav i deras åsyn."

Så beter sig knappast gengångare eller förklarade eterkroppar.

I slutet av boken spekulerar han i vart Jesus sedan kan ha tagit vägen. Han belyser den indiska teorin men tar inte ställning: "I Orienten finns ett icke obetydligt religionssamfund, som är byggt på tron, att Jesus överlevde korsfästelsen, vandrade österut mot Indien och slutligen, för att där förkunna sitt evangelium, nu med namnet Izza, hamnade i Srinagar, "lyckostaden", solstaden, i den måleriska Kashmirdalen på båda sidor om floden Jhelum, forntidens Hydaspes, där Alexander måste vända. Där skulle han ha levt länge och dött vid 120 års ålder samt blivit begraven. Hans grav skall vara bekant där, ehuru den oriktigt tillskrivits en profet Yuzasof."

Dock citerar han en bok med det sällsamma namnet "En bok utan namn":

331

"Är det då icke en vacker legend, att Mästaren fick fortsätta sina vandringar mot Östern, där alla vägar slingra sig samman och varda till en? De vise från Österlandet hade ju färdats till Betlehem, då han föddes. Nu gick han själv till dem. Du vill, att han skulle hava slutat på korset och att hans stämma sålunda släckts. Var det då icke bättre, att han omsider nådde till en vidare umgängelse? De stora karavanstråken följde han, alltjämt spridande sin lära och alltjämt samlande trogna omkring sig.

Till stammarna i förskingringen sökte han sig, och de anammade honom. I den snabba Tigris har han tvått sina fötter, och hans blick har vilat på den tröga Eufrat. Över Kashmirs barrskogsklädda berg, utmed stränderna av dess klara källsjöar har hans stig gått fram, och hans stämma har ljudit under Ganderbals platanlundar. Om aftonen, vid lägereldarna upplät han sin mun och talade till de trötta männen, som rastade, sedan deras kameler avlastats och släppts på bete. På morgonen var den tillfälliga kretsen bruten, och resenärerna delgav folket i nya nejder vad de hört av främlingens mun.

– Så verkade han. Så vart han åldrig och krokig och vit. Förnekelsen och förföljelsen låg allt längre bakom honom. De första lärjungarna som han samlat vid Gennesarets fjärran stränder voro för länge sedan döda, och Paulus, hedningarnas apostel, spred hans evangelium bland romare och greker. Själv talade han till en ny tid och till nya folkslag."

Författaren nöjer sig med kommentaren: "Så alldeles gripen ur luften är kanske dock inte heller denna skaldiska fantasi...."

Ur kapitel 13 av det gnostiska "Esséer-evangeliet": "3. Men en oändlig folkskara följde honom i hälarna. Bland dessa var då en gammal gumma som i tolv år lidit svårt av kärlkramp. Hon hade i sin höga ålder haft mycket svårt för att följa med Jesus och ständigt blivit tillbakaträngd av andra. Men nu hade hon sin chans, när Jesus stod stilla och mycket nära henne, och hon tänkte: "Om jag blott får röra vid hörntofsen av hans mantel så blir jag frisk." Och hon lyckades snudda vid den.

4. Men Jesus vände sig genast om och frågade: "Vem rörde mig?" Då sade Petrus till honom: "Hela folket tränger sig inpå dig, och så frågar du: 'Vem rörde mig?'"

5. Men kvinnan som rört vid hans mantels hörntofs och därvid genast blivit frisk bävade och sjönk på knä för Jesus och sade: "Herre, vredgas icke på mig, det var jag." Och hon berättade varför hon rört vid honom, och Jesus sade: "Din tro har hjälpt dig. Gå i frid, arma änka." Och gumman stod upp och gick och var mycket frisk.

6. Men Jesus sade: "Det är icke gott, att man går i vägen för äldre kvinnor och tar deras plats för att själv få komma i första rummet. Den som icke vördar sin moder, den heligaste varelsen näst Gud, är ovärdig namnet son.

7. Hör då vad jag säger er: Vörda kvinnan, ty hon är världens moder, och hela den gudomliga skapelsens sanning vilar hos henne.

8. Hon är grunden till allt gott och skönt, liksom hon också är livets och dödens frö. Av henne beror mannens hela tillvaro, ty hon är hans moraliska och naturliga stöd i hans arbeten.

9. Hon framföder er under plågor, hon vakar i sitt anletes svett över er tillväxt, och ända till hennes död förorsakar ni henne livlig ångest. Välsigna och tillbed henne, ty hon är er enda vän och ert enda beskydd på jorden.

332

10. Vörda och försvara henne. Genom att handla så förvärvar ni hennes kärlek och hennes hjärta, och ni blir behagliga för Gud. Därigenom blir er många fel eftergivna.

11. På samma sätt, älska era hustrur och vörda dem, ty de skall bli mödrar och senare ett helt folks mormödrar.

12. Var kvinnan undergiven. Hennes kärlek förädlar mannen, uppmjukar hans hårdnade hjärta, kuvar vilddjuret inom honom och förvandlar det till ett lamm.

13. Kvinnan och modern, denna ovärderliga skatt som Gud har givit er, är världens skönaste prydnad, och av dem skall födas allt som skall bebo världen.

14. Liksom härskarornas Gud, som fordom skilde ljuset från mörkret och landet från vattnet, äger kvinnan den gudomliga förmågan att skilja mannens goda avsikter från de onda tankarna.

15. Därför säger jag er: Näst Gud bör era bästa tankar tillhöra kvinnorna och makorna, emedan kvinnan är för er det gudomliga tempel, där ni lättast uppnår den fullkomliga lyckan.

16. Hämta i detta tempel er moraliska styrka. Där skall ni glömma era bedrövelser och era motgångar, där skall ni återhämta förlorade krafter, som är er nödvändiga för att kunna hjälpa er nästa.

17. Utsätt henne inte för förödmjukelse, ty därigenom förödmjukar ni er själva och förlorar kärlekens sinne, som är det viktigaste ni äger i livet.

18. Beskydda er hustru, på det att hon må beskydda er och hela er familj. Allt vad ni gör för er moder, er hustru, för en änka eller en annan kvinna i bedrövelse, det gör ni för Gud." ---" En teologs svar till Alvar Ellegård (1994) I sin bok "Myten om Jesus" hävdar Alvar Ellegård, professor i engelska språket, med tvärsäkerhet att allt vad som står i Nya Testamentet bara är "förbannad lögn och dikt" (för att citera Goethe) då Jesus från Nasaret aldrig har existerat, och denna hypotes menar han sig styrka med en överväldigande bevisflod av imponerande lärdom. Visserligen är hans bok intressant och innehåller den mycket av information och sanning, men han missar det väsentligaste, nämligen Jesu mänsklighet, och därmed missar han allt.

Hans bok med dess hypoteser och revolutionerande teorier är ingenting unikt. Det är på modet idag till och med i teologiska kretsar att spekulera i möjligheten att Jesus kanske aldrig fanns. Men skulle då verkligen allt vad Paulus, Markus, Matteus, Lukas och Johannes bland många andra lärjungar från den tiden vittnat om bara vara påhittat? Det påstår tvärsäkert Alvar Ellegård. Min primära synpunkt på detta som teolog är att professor Ellegård bör hålla sig till sin professur i engelska och inte applicera vetenskapligt materialistiskt tänkande på teologi.

Vad han gör i sin bok är att han plockar sönder hela Nya Testamentet i alla dess beståndsdelar, som man plockar i sär en maskin. När han sedan analyserar alla dessa sönderplockade detaljer kan han omöjligt få ihop det till en fungerande maskin. Det är som att påstå att en klocka inte går när man väl har plockat i sär den.

Man kommer dock inte ifrån att mycket i Nya Testamentet är dubiöst, men detta faktiska förhållande har Ellegård använt som språngbräda för att driva saken för långt i motsatt riktning. Man kan beröva Jesus hans gudomlighet, men man kan inte beröva honom hans mänsklighet.

När Jesus gråter över den döde Lazarus – är hans tårar bara dikt? När han räddar livet på en prostituerad med att be den av hennes potentiella mördare att kasta den första stenen på henne som

333

är utan skuld – är hans praktiska visdom och humanitära insats bara dikt? När Petrus i färd med ett fiskafänge ute på Gennesarets sjö plötsligt får veta att Jesus står på stranden och han av ren iver ger sig ner i vattnet för att snabbare komma i land – är hans rent mänskliga reaktion bara lögnaktig dikt? Är Petri hela personlighet en ren uppfinning? Hans impulsivitet, som konsekvent utmärker hans personlighet, hans bittra ånger när han inför tuppens galande inser att han förnekat sin mästare tre gånger och hans förtvivlade tårar över detta – diktar man sådant? Och Judas, hans invändning mot slöseriet av dyra pengar på den olja som skökan smörjer Jesu fötter med, hans märkliga demonstration att kyssa sin mästare när han (medvetet eller omedvetet) förråder honom och hans totala förtvivlan med självmord när han tar på sig ansvaret för Jesu tragedi – diktar man sådant?

Och Bergspredikan? Jesu långa kärleksmättade och ytterst vemodiga avskedstal vid den sista nattvarden och hans upprörda kamp med sina egna känslor? Hans egen förtvivlan på korset med sitt yttersta nödrop: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!"? Det intima samtalet med Nikodemus? Den lame mannen som på grund av trängseln i Kapernaum firas ner för Jesu fötter från taket av sina vänner? Kan man bara förneka allt sådant och stryka ett streck över det och med tvärsäkerhet påstå att det aldrig kan ha förekommit, bara för att det saknas konkreta bevis för att Jesus verkligen levde och verkade enligt evangelierna? Nej, Alvar Ellegård, det kan man inte med mindre än att man förnekar Jesu mänsklighet, och då förnekar man även sin egen mänsklighet.

Jag står för mitt uttalande att man kan beröva Jesus hans gudomlighet, och jag styrker det med min uppfattning, att om Jesus var gudomlig är alla människor lika gudomliga. Att Jesus ensam skulle ha varit gudomlig är en med seklerna alltmera ohållbar dogm. Men ingen kan ta ifrån Jesus hans mänsklighet, inte ens Alvar Ellegård.

Låt oss slutligen återvända till Jesu egen fråga: Var det värt det? Var det någon mening med hans mission? Vad var då hans mission? Låt oss här låta honom själv besvara frågan. Han gav faktiskt en förklaring som finns klart uttryckt i evangelietexten, där han själv förklarar det hela för några klentrogna lärjungar som tydligen inte fattat någonting: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

Lukas evangelium, kapitel 24: 25-27, den berömda episoden om de två lärjungarna på vägen till Emmaus.

Det framgår inte vilka dessa två lärjungar var som först inte kände igen honom, utom att den ene hette Kleopas, men det troligaste är att den andre var Lukas själv. Då ingen av dem själv hade träffat Jesus kan man förstå att de inte först insåg vem deras medföljare var, men de förstod det ju sedan.

Det verkar alltså som om Jesus självmant tog på sig uppgiften att göra sig själv till Messias, en kommande och väntad frälsare för Israel som ständigt förekommit i skrifterna som en önskedröm omhuldad av profeterna, och att han alltså tog på sig uppgiften att förverkliga alla profetiorna om Messias för att göra sig själv trovärdig som Messias. Faktum är att det finns en judisk sekt i Israel som erkänner honom som Messias, så kallade messianska judar. Då kommer vi till frågan: Lyckades han med sin uppgift?

Faktum är att hans verksamhet resulterade i den största av de stora världsreligionerna, och hans dominerande kärleksbudskap har alltid gått hem överallt. Även om mycket gick fel så måste man ändå erkänna att hans mission kröntes med framgång. Hans livsgärning är den märkligaste i

334

världshistorien, vilket gör honom till den mest fascinerande människa som någonsin levat, och fastän han lämnade ingenting efter sig är det ett livsverk som fortsätter att växa och påverka hela världen och nästan alla människor. Även om han inte var en gud eller någon Guds Son har han som människa förtjänat alla tempel som rests till hans ära och all vördnad och helgd som någonsin ägnats honom.

Listan uppdaterad En god vän efterfrågade en lista på vad jag ansåg vara världens bästa böcker och filmer. Här är listan: 1. Vertigo (Hitchcock 1958) 2. Lysande utsikter (David Lean 1946) 3. De röda skorna (Powell-Pressburger 1948) 4. La strada (Fellini 1953) 5. Odd Man Out (“En natt att leva”, Carol Reed 1947) 6. Cykeltjuven (egentligen ‘Cykeltjuvar’, Vittorio de Sica 1948) 7. Brev från en okänd kvinna (Max Ophüls 1948) 8. Leoparden (Visconti 1965) 9. Lawrence av Arabien (David Lean 1962) 10. Ballad om en soldat (Sovjet 1958) 11. Citizen Kane (‘En sensation’, Orson Welles 1941) 12. Rififi (Jules Dassin 1955) 13. Orpheus (Jean Cocteau 1950) Litteratur: 1. Bibeln 2. Homeros 3. Dante 4. Aiskylos, Sofokles och Euripides 5. "Shakespeare" 6. Victor Hugo 7. Charles Dickens 8. Dostojevskij 9. Tolstoj 10. Stefan Zweig 11. Goethe 12. Robert Louis Stevenson Det har anförts invändningar mot att jag placerat Dostojevskij före Tolstoj, men jag har alltid funnit Dostojevskij vara den större konstnären av de två.

335

Detroniseringen av “Citizen Kane” som tidernas bästa film är allmänt accepterad idag, medan få skulle sätta den så lågt som på denna lista. Jag hade dock alltid det emot Orson Welles att han var en cyniker.

Senaste uppdatering 14.3.2021

336