Gotisk historia I by Christian Lanciai

Gotisk historia Volym 1, del 1-3 (10)

Gotisk historia av John Bede i reviderad översättning från engelskan av C. Lanciai.

Om "Gotisk historia" Varifrån kommer egentligen de rika mytiska sagoskatterna om de fornnordiska gudarna, det trojanska kriget, Nibelungarna, kung Arthur, Tristan, Hamlet och kung Lear? Kan alla Europas mytologier vara avlägset släkt med varandra och ha något samband? En nordirländsk lekmannaforskare vid namn John Bede har ägnat sitt liv åt problemet och framställt en häpnadsväckande "Gotisk historia" som han tillägnat sin beundrade vän Dag Stålsjö, som omkom i en älgolycka i höstas. "Gothic History" har på engelska en dubbelmening, och frågan är om den inte i svensk översättning borde kallas "Keltisk historia" i stället; men författaren har själv opponerat sig mot en sådan förändring av titeln hur keltisk han och hans krönika än är. Som kärv katolsk nordirländare från Londonderry är hans språk ganska hårt och dogmatiskt. Detta är det enda i hans annaler som vi tror att i någon mån kan väcka anstöt. Han lider av den typiska katolska nordirländska totala självsäkerheten, som ingenting kan rubba. I någon mån har vi tagit oss friheten att mildra tonen i vissa av hans utsagor, men för övrigt har vi försökt anpassa vår översättning efter hans ganska keltiskt arkaiska stil. Textens konkreta innehåll bör ej tas på allvar. Det är bara en teori och ingenting annat. Helt förkastlig är den inte, enbart genom sitt mänskliga innehåll. Hans teorier om verkligheten bakom sagorna kan lika litet bevisas som motbevisas, och därför är det klokast att bara ta dem för vad de är: teorier om verkligheten bakom sagorna. – översättaren.

Översikt över verket Hur mycket verket än kan kritiseras för sin naivitet och för den mycket störande högtravande bibliska puritanska chauvinismen (i början, som dock försvinner genom de många tragedierna på vägen,) så är verkets form imponerande oantastlig. Här är en liten översikt över vad som egentligen händer i "Gotisk historia". Prologen behandlar de antika grekiska och nordiska myterna, som den förklarar och förenar. Den första delen är sedan ett slags inledning med koncentration kring Odenmyterna och med inslag av Kalevala, vilka två olika mytområden också förenas med varandra. I andra delen inleds sedan verkets egentliga skeende med koncentration kring Saxo Grammaticus danska fornhistoria. Här framträder verkets centrala idé: identitetslösheten och den historiska okunskapens tragedi i samband med sagan om Rolf Krake. I tredje delen kulminerar detta tema i Arthursagan med Merlin som huvudperson. Fjärde delen är en jättelik parentes som återvänder till och utförligt behandlar de antika grekiska historiska myterna. I femte delen blir tragedin definitiv genom Tristan- och Volund-sagan, som avslutas med den siste keltiske konungens naturliga avrättning som resultat av hans fruktlösa fåfänga kamp för sin identitet mot sin egen identitetslöshet. En final behandlar sedan den välkända sagan om Nibelungen-ringen, som slutar på ett märkligt sätt i den irländska harpan ungefär vid samma tidpunkt där prologen fann sin början. Ringen är sluten. Det hela kan formmässigt betraktas som en gigantisk grekisk tragedi i fem akter med en prolog och en final, till karaktären egentligen utformad som en oerhört omfattande episk dikt. Det är kanske viktigt att ihågkomma att författaren John Bede hela tiden är en mycket from och god katolik, som förklaring till de ofta ganska stötande och främmande pietistiska tendenserna, som för en normal protestantisk nordbo rentav kan te sig som obegripliga. Det bör också framhållas, att den största delen av verket skrevs i Göteborg under varvskrisen på 70-talet.

Första delens innehåll: Tillägnan : Dag Stålsjö in memoriam. Prolog : Om vissa vid namn av Tor och Odin och deras släkt. Ingress : Om ärkebiskop Johannes Magnus

3 5 26

Första delen. 1. Magog 2. Sex generationer 3. Den förste konungen 4. Odd 5. Atle 6. Oden 7. Legenden om Oden 8. Den förste Karl 9. Från Björn till Humble 10. Humble 11. Skare och Grå 12. Ragnar

27 34 46 54 64 68 77 89 94 105 112 121

Appendix: Konungalängd och släkttavla

129

Dag Stålsjö in memoriam av John Bede. Man har bett mig dryfta ett ämne som kan och bör dryftas i oändlighet. Dag Stålsjö var ett geni, och det fick han fan för. Jag var med i Göteborgs universitetsaula när ett antal massivt vetenskapliga professorer hade samlat sig enkom för att avrätta honom. Det var rena mobbningen, och min vän Dag Stålsjö befann sig i ungefär samma belägenhet som den helige Sebastian. Ensam måste han svara på arga tillmälen och anklagelser från bland annat de skrikande professorerna Hans Villius och Lars Lönnroth, som verkade helt från sina sinnen, medan Dag Stålsjö lugnt besvarade den akademiska exekutionspatrullens mördande salvor med korta, sakliga svar. Man kan inte beteckna de nämnda vetenskapsmännen som särskilt representativa för det akademiska etablissemanget i nämnda prövningsstund. Mera representativ var väl i så fall Jörgen Weibull, som helt enkelt nonchalant vägrade att befatta sig med problemet: det enklaste, vanligaste, kallaste och grymmaste sättet för etablissemanget att munkavla och kväva allt nytänkande till döds. Exemplet är känt om den briljante litteraturstudenten, som inte kom in på litteratur-vetenskapen genom lottningssystemet men som föreslog sin professor att han ändå skulle genomföra sitt planerade litteraturhistoriska projekt. Professorn var positiv och kom

med all möjlig uppmuntran så länge studenten höll på. När projektet var färdigt efter fyra år sade professorn kallt till studenten, att hans arbete var värdelöst genom sin ovetenskaplighet, och att han skulle hålla arbetet för sig själv och inte tänka på någon publicering. Därmed påstod han motsatsen till allt vad han sagt under fyra års tid dittills, och studenten förblev utlottad ur systemet. Sådana attityder hedrar inte etablissemanget. Man skulle tycka att det vore en av etablerade professorers heligaste uppgifter att uppmuntra spirituella spekulanter som vågar komma med nya teorier och inte att trycka ner dem med att begrava dem levande från början i detta mobbningsmentalitetens förlovade hemland. Nu gör mitt arbete inte några som helst anspråk på att vara vetenskapligt eller ens trovärdigt. När jag själv kom bort ur den akademiska världen genom högskolereformen i mitten av 70-talet, som drog ett streck över allt vad man pluggat dittills och förklarade det värdelöst ur poängsynpunkt, ägnade jag mig i stället åt att ta vara på min moders sagor, som burits som en levande tradition genom hennes familj kanske ända från 400-talet. Vad jag skrivit är alltså inte teorier som jag hittat på själv utan helt enkelt en uråldrig keltisk sagotradition, som jag i viss mån bearbetat men icke förändrat en bokstav i sitt sakinnehåll. Vår familj är irländsk-nordisk och alltså keltisk-germansk med något judiskt inslag någonstans. Jag har tre modersmål, gaeliska, svenska och engelska, men detta arbete skrev jag på engelska. Jag har aldrig försökt publicera det, men jag tycker om idén att det nu skulle börja komma ut i svensk översättning i en underjordisk tidskrift. Då betydande karaktärsskillnader föreligger mellan engelska och svenska språket, (engelskan är mera flexibel, koncentrerad, nyansrik och poetisk medan svenskan är mera högtidlig, vidlyftig och episk,) ser jag med spänning fram emot den kommande översättningen. Själv tog det mig sju år att nedskriva hela rasket. Vi ska hoppas att översättaren inte får ett lika digert sjå. Något bör sägas om titeln "Gotisk historia". Min översättare har alldeles rätt i att det egentligen är keltisk historia det handlar om, historien om det folk som behärskade hela Europa fram till 400-talet för att sedan bara försvinna, och om deras hövdingar, den familj och släkt som höll samman kelterna tills de försvann. Min åsikt är att även germanerna och alla deras folk bara var kelter och ingenting annat eller att de åtminstone övertog en kultur och en folkmentalitet som från början var keltisk; och att således de germanska folken fick all sin moraliska kraft från de kelter som uppgick i dem. Emellertid vill jag ändå kalla mitt arbete för en "Gotisk historia", ty engelskans "Gothic" betyder även "skum, underlig, apokryfisk, dunkel, mystisk", och den delen av den engelska dubbelmeningen vill jag ogärna att går förlorad. Må min gotiska historia således förbli lika gotisk som de gotiska katedralerna och min landsman Brians gotiska symfoni, likaväl som den även må förbli blott en antydan till en rekonstruktion av ett dokument över de keltiska, gotiska och germanska hövdingslängderna från tider som inte lämnat något annat minne efter sig än mysterier och legender, i brist på vetenskapligt hållbara sådana. – författaren, februari 1992.

Gotisk historia en fornteori i fem delar jämte en prolog och final av John Bede (1975-82).

Prolog Om vissa vid namn av Tor och Odin och deras släkt. 1. Det var i Salomos 37-e regeringsår, då han avföll från Herren, som Josua, son till Elhadad, son till Nefer, son till Arel, son till Joel, son till Samuel, son till Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, son till Galad, son till Gus, son till Fatua, son till Alahu, son till Ferson, son till Gallum, son till Eleasar, som var yngre broder till Josua, Nuns son – som alltså Josua, en ättling till Josua, Nuns son och en efraimit, lämnade Israel för att söka sig ett nytt land, ty han var emot Salomos regering. Han var emot den därför att han visste att Salomo avfallit från Herren. Han lämnade Jerusalem, där han hade bott, med hela sin familj, sin unga hustru Mirjam och sina två små barn, Josef och Seos, 7 och 5 år gamla. Han färdades från Jerusalem till Galiléen och till hamnstaden Tyrus, där han gick ombord med de sina. Han var själv 33 år gammal. Och skeppet skulle till Kittims kuster, det okända fruktbara landet bortom havet. Resan tog två månader, och när de nådde land var det en bergig otillgänglig kust, och landet visade sig vara en ö. De som ville stannade kvar på ön, vars inre land var fruktbart och rikt, medan de andra fortsatte med emigrantskeppet mot fastlandet. De nådde dit efter 18 dagar. Men när skeppet nalkades kusten gick det på grund och förgicks, och mänskorna måste simma i land. Då omkom Josuas son Seos. Alla andra förgicks även. Endast Josua, hans hustru och hans son Josef kom levande i land. Men det land som de sedan tog i besittning var så rikt, så skönt, så grönt och vackert att Josua förlorade all besinning. Han sade: "Heliga land, du är skönare, vackrare och rikare än Kanaan!" Och han omfattade det med hela sin kärlek och grundade där på platsen sitt nya hem. Han odlade sin jord och byggde sig med tiden ett vackert palats. Han fick sju söner av vilka den äldste, Hyper, var en väldig seglare och sjöman. Han seglade en dag ut på havet och kom aldrig tillbaka. Den andre hette Uran. Han blev en väldig landresenär och upptäckare. Han reste runt om hela landet och utforskade alla dess delar. Den yngste av bröderna, som även han var en skicklig seglare och båtbyggare, hjälpte Uran att även utforska havet. Sålunda skaffade sig Uran inblick i en hel värld och slog sig slutligen ner på den ö som hans fader passerat på vägen till det nya landet. Av emigranterna som stannat kvar där återstod endast tre flickor, av vilka Uran tog en till sin hustru. Hyper anlände en dag till denna ö även, tog en av flickorna och for bort igen med

henne med sig. I ett gräl dödade sedermera Uran sin hunsade lillebror, som hade hjälpt honom med så mycket. De övriga fyra bröderna stannade kvar hos sin far och gifte sig aldrig. Och Josua med sina fyra trogna söner dog utan att lämna någon vidare avkomma. Men Uran levde gott i ett härligt palats och fick mängder av söner. Han var rik och betraktade sig som hela den nya världens herre. Och han fruktade och umgicks med Gud och tackade honom för allt gott som han åtnjöt. Han offrade väldiga offer och talade så till Herren: "Evig, härlig och underbar är du, Herre, som så välsignar mig, min familj och mitt land. Stor är du som vill göra det så stort, stark och väldigast av allt är du som vill göra detta rike starkt och väldigast av allt, och helig är du som så tänker helga hela den värld som jag regerar över. Jag tackar dig, Herre, för det underbara liv som du givit mig." Och Herren älskade och välsignade honom. Ty för varje dag övergav han Israel mer och mer för judarnas synders skull, samtidigt som han helgade, välsignade och älskade Urans övärld mer och mer. Bland Urans många söner var de tre så kallade kykloperna och de tre väldigt händiga giganterna Briare, Gyge och Kottu. Kykloperna hette Bront, Sterop och Arg. Alla dessa var trotsiga och upproriska och blev till mycket bekymmer för sin fader. Bland hans andra barn var Garam och de fjorton titanerna, som bestod av sju bröder och sju systrar: Hyperion, Atlas, Krios, Koios, Eurymedon, Okeanos, Kronos, och Theia, Foibe, Dione, Metis, Themis, Thetis och Rea. Även dessa var uppstudsiga och hätska mot sina gamla föräldrar. De var avundsjuka på sin faders glans och härlighet och ville beröva honom hans högmod och självbelåtenhet. Kykloperna blev till så mycket bekymmer för Uran att han till slut måste förvisa dem till Tartariet. Men detta gjorde bara situationen värre, för titanerna var dubbelt så hopplösa att tukta. De var så gränslöst gensträviga att de en dag gick in för att revoltera mot sin gamla pappa, och deras gamla mamma Gaia uppmuntrade dem därtill; för hon kunde inte förlåta sin man hans förvisning av hennes barn kykloperna. Hon gav den djärvaste av titanerna, den yngste brodern Kronos, en skära av flinta och sade till honom: "Gör din plikt och använd detta vapen rätt." Och en natt när deras fader Uran sov smög sig titanerna in till honom med Kronos i spetsen med skäran i höger hand. Uran hann knappt vakna innan han fann sig överfallen av sina fjorton vackraste barn. Och Kronos tog skäran, syskonen ryckte undan faderns täcke, och i nästa ögonblick kastrerade Kronos sin fader med skäran. "Nu är din tid ute som världens härskare!" skrek Kronos och de andra. "Ut med dig! Vi ska härska nu över ditt hus och din värld!" Och Uran måste lämna sitt hus och fly, förrådd, förkastad och fördriven av sin egen hustru och sina egna barn. Han levde därefter i djup misär i en torftig hydda vid en enslig havsvik, föraktad och glömd av alla. Men han profeterade och sade: "Aldrig skall Kronos och hans bröder med familjer och ättlingar få ro! Kronos barn skall revoltera mot honom liksom han gjorde uppror mot mig; och vilken familj

som än någonsin härskar över mitt hus skall den alltid förföljas av upprorsmän och blodiga rebelliska barn. Ingen skall någonsin regera över mitt hus utan att bli avsatt och skändligen skymfad. Amen." Och alla som hörde denna profetia blev väldigt rädda och särskilt Kronos. Efter att skäran och deras faders könsdelar slängts i havet var alla titanerna ense om att Kronos skulle styra över deras hus och värld. De skickade bud till kykloperna i Tartariet och bad dem komma tillbaka. Men en månad efter upproret nedkom moder Gaia med Urans sista barn. Hon ville inte ha dem, men de föddes ändå. Det var tre trillingsystrar som var vanskapta och förfärliga att skåda. De växte upp och var så länge de levde en ohygglig påminnelse om titanernas dåd mot deras ädle fader. De kallades erinnyerna eller furierna och fick namnen Allekto, Tisifone och Megaira.

2. Och Kronos blev allas härskare, och hans position blev stark och osårbar. Men två månader efter att kykloperna kommit tillbaka förvisade Kronos dem tillbaka till Tartariet tillsammans med de händiga giganterna, ty han fann dem för störande, vilda, råa och farliga. Och Kronos gifte sig med sin syster Rea. Men han trivdes inte på sin faders ö. Han ville bort från alla minnen och utvandrade sålunda med många av sina trogna till fastlandet, där han fann ett underbart vackert land fullt av ekar på nuvarande Peloponnesos västkust. Där slog han sig ned, men ingenting underbart i världen kunde få honom att glömma sitt kroniskt dåliga samvete och sin skräck för faderns förbannelse. För att undkomma den hemska profetian beslöt han att inget av hans barn skulle överleva honom, och han bjöd sin hustru att slakta, koka och steka varje nytt barn som hon födde, så skulle han själv äta upp dem och därmed vara på den säkra sidan. Men detta vansinne ville inte Rea lyda. Hon smugglade därför undan varje barn som hon födde och gav sin make i stället infödingarnas dödfödda barn att äta. Ett av Reas barn med den sinnessjuke och gudlöse Kronos, som kastrerat och fördrivit sin far, var gossen Seos. Han hade många syskon; Hestia, Demeter, Hera, Hades och Poseidon blev hans mest berömda. Seos föddes i Arkadien och smugglades därifrån till sin farfars ö Kreta, där han växte upp tillsammans med vännen Pan, senare även kallad Faun eller Fan. Denne Pan var visserligen ful som själve Sokrates, men det onda, dåliga och övermåttan fula rykte han senare fick var alltigenom orättvist och ett typiskt exempel på mänsklig fördom. Seos blev man bland herdarna på Kreta, och hans närmaste beskyddare blev hans faster Metis, en mycket klok kvinna, som berättade för honom hela deras släkts historia och ursprung och framför allt om Herren Gud Sebaot. Och efter att ha besökt sin gamle senile ömkansvärde stympade lallande farfar insåg han sitt livskall: han skulle hämnas på sin hemske förvridne far.

Som fullvuxen återvände han till Peloponnesos och sökte genom sin mor, som stod på hans sida, anställning hos sin intet ont anande far som munskänk. Och han blev sin fars munskänk. Samtidigt församlade han i tysthet sina syskon och förberedde den stora komplotten. Och när alla var redo förgiftade Seos sin far med att blanda ormgift i dennes bägare. Och Kronos, tyrannen, dog. Men så fort nyheten därom kom till den övriga familjens kännedom ansåg de att de måste hämnas. Alla Kronos syskon utom Rea, alla titanerna och deras familjer med Atlas i spetsen inledde en förbittrad fejd mot Seos och hans syskon, som dessa skulle ha dukat under i och förlorat, om de inte kallat kykloperna och giganterna till hjälp. Han reste själv till Tartariet och hämtade dem, och med dessa vilda bestars bistånd och förträffliga vapen kunde han endast segra. Titanerna hade ingen chans mot Seos och hans övermakt sedan. De gav upp och fick sålunda behålla livet. Men alla Kronos bröder utom Atlas förvisades från landet och kom aldrig mera tillbaka. Och så länge Seos levde var han sedan ensam härskare över Grekland. Han gifte sig med sin syster Hera och fick många barn, av vilka några var Apollon, som uppfann musiken, Hermes, som byggde vägar och kartlade världen, Athena, som blev känd för sin vishet, Artemis, känd för sin jungfrulighet och dygd, Hefaistos, den förste, störste, bäste och skickligaste av alla hantverkare, och de mindre dygdiga Afrodite, Dionysos och Ares. Och Seos byggde sig ett praktfullt palats i Olympia, där han sedan levde gott och lyckligt med hela sin sedermera världsberömda familj. Och han delade världen med sina bröder, så att Poseidon fick havet, han själv allt vad som fanns på jorden och Hades allt vad som fanns i jorden. Sålunda blev Hades den rikaste av dem, ty allt guld blev hans. Och Seos var gudfruktig som ingen annan. Han läste ständigt Lagen och andra heliga böcker och såg med välbehag sin son Apollons nit för att kunskap och bildning skulle komma så många som möjligt till del. Men mot sin hustru Hera var han inte alltid trogen. Tvärtom: han sågs ständigt i andra kvinnors sällskap, och han fick många barn utanför äktenskapet. Därför grälades det mycket mellan Hera och Seos. Bland de barnbarn han fick märks hans älsklingsson Apollons son Asklepios, som blev den förste och alla tiders störste läkare. Apollon blev för resten även den förste filosofen. Dock fick inte Seos och hans anhöriga leva i lugn och ro hela tiden. Det förekom uppror mot honom då och då. En gång revolterade giganterna mot honom, och en gång, då Hera och de andra verkligen blivit trötta på hans utsvävningar, dryghet och översitteri, försökte till och med dessa detronisera honom, men den gången kom hans gode händige farbror Briareus till hans hjälp, vilket var lyckligt, ty annars hade det blivit fullt inbördeskrig. Men hans mest gäckande konkurrent var hans kusin den synnerligen snillrike och sluge Prometheus, titanen Eurymedons son. Prometheus kunde genomskåda framtiden som ingen annan och var nästan en profet. Upprepade gånger lyckades han lura Seos, vilket förtretade denne mycket. Men Prometheus var inte intresserad

av världen och materiella värden, utan han sökte ständigt blott efter livets märkligheter. Han älskade mänskorna och gjorde allt han kunde för de ännu så okultiverade grekerna. Seos var sträng, hård, konservativ och kunde vara grym, medan Prometheus var hans raka motsats. Han var aldrig grym, alltid kärleksfull, alltid mjuk, vänlig, öppen och liberal, och han uppoffrade sig själv totalt för ringare människors välfärds skull. Därför blev han populärare bland folket än Seos, och detta misshagade Seos, som då började förfölja Prometheus; och för Prometheus skull pålade han folket tunga skatter, medan Prometheus försmäktade i Seos fängelse. Prometheus hade många vänner i Olympia som älskade honom. Framför alla andra stod Athena helt på hans sida, ty hon fann honom ädlare än sin mäktige bullersamme obehärskade fader. Prometheus intresserade sig väldigt mycket för Hypers barns avkomlingar. Hyper hade slagit sig ner i landet öster om Egeiska havet, i det land som sedan kallades Jonien. Hans äldste son hette Sefir, och dennes äldsta son hette Magnos. Magnos fick många söner, av vilka en hette Alexander. Alexander födde Minus, som födde Homeros, den förste skalden, som föddes på Apollons ö Delos. Hypers barn levde ett stilla och strävsamt, fattigt och harmoniskt, lugnt och harmlöst liv i allmänhet. De odlade sin jord och byggde sina hem och levde utan överdåd i olympiernas skugga. De följde med sin värld men deltog inte själva i dess växlingar och omstörtningar. Homeros, skalden, var den förste som gjorde människor till gudar. Han samlade sin tids hjältesagor och sällsamma berättelser och skrev ner dem på fin regelbunden vers, men i bakgrunden till hans dikter finns hela tiden olympierna, Hellas mäktigaste furstehus, som han förgudligade. I hans dikter är inte Asklepios, Apollon, Seos, Kronos, Uran och alla de andra människor, utan gudar. Han såg upp till Greklands makt, rikedom, ledning och tragedier som till något gudomligt. För honom var Gud allt och allt världsligt trådar och vävar spunna av Gud. För honom är allt gudomligt, allt sker i ett gudomligt ljus och skimmer, ingenting är gudlöst. Han måste ha varit en av de frommaste män som någonsin levat. Men Apollon, Seos son och en av hela världens mest älskade och avhållna människosöner genom tiderna, som även Gud älskade som den änglalika människa han var, födde Aristaios, som födde Praxifonos, som födde Xeofantes, som födde Plyfodoros, som födde Aristokrates, som födde Memnides, som födde Aristobulus, som födde Xeonymos, som födde Nearkides, som födde Plytides, vars sonsons son som bekant var Platon, den störste och mest efterföljda, betydande och lovvärda filosofen genom tiderna.

3. Men Homeros hade en bror som hette Kyrillos. Denne föraktade sin poetiske svärmiske broder och ansåg världens största skald vara en oduglig avgudadyrkare.

Kyrillos trivdes inte alls i den värld han levde i och ansåg den vara lika äcklig, gudlös och förtappad som Salomos Jerusalem; och han ansåg att den värld som hans bror Homeros bidrog med att skapa, Apollons, Artemis, Athenas, Hefaistos, Seos, Heras, Afrodites och Bakkos syndiga frossande värld, som gjorde människor till avgudar, att denna värld var en förkastlig och förgänglig avgudavärld. Han förbannade den på samma sätt som Salomo förbannade Jerusalem innan han dog. Och Kyrillos lämnade Jonien och flyttade norrut med sin familj. Han kom till Hellesponten och stannade vid staden Trojas ruiner. Dessa betryckte honom emellertid så djupt att han lämnade det vackra landet och begav sig över till Kersonnesos. Han följde Propontis hav tills han kom till Bosporen och där fann en så underbart vacker plats att han endast kunde stanna där. Denna plats låg vid en underbart vacker vik, som glänste lik guld i solljuset inför familjens åsyn. Viken gick som ett horn in i landet. Vid denna vik slog sig Kyrillos ned med sin familj, och där bosatte han sig för gott. Han hade tre barn, och under sitt återstående liv fick han ytterligare nio med sin kära hustru. Han försörjde sig med sina söner som jägare, pälshandlare, jordbrukare och köpman. Som köpman förtjänade han mest, ty han fann snart att hans läger var den mest idealiska handelspunkten vid den länk som förenade det Aegeiska och det Euxinska havet. Och han sade: "Det måste vara Gud som visat mig vägen hit till denna plats och ingen annan. Minst av allt är det min förtappade broder Homeros och hans avgudar, som jag fick upp i halsen och som jag ju bara kunde fly ifrån. Välsignad vare Gud därför, och lovad vare han i evighet! Och till hans ära skall denna plats vara helgad åt honom i evighet. O Gud, du har stigit ned och bosatt dig här hos oss på denna saliga plats. Dröj kvar här för evigt, o Gud, och se till att även mina efterkommande helgar denna plats för evigt. Förbannad vare envar som vågar vanhelga detta heliga ställe med våld, otukt och gudlöshet." Och han dog vid en hög ålder. Hans söner bodde kvar på stället och förkovrade sig utomordentligt väl, men Kyrillos sonsöner började bedriva otukt och hänge sig åt materialism och avgudadyrkan. Den yngste av dessa, som hette Konstantios, förblev dock Gud trogen, och när han var fullvuxen och gift lämnade han samhället och emigrerade norrut med sin familj. Han följde det Euxinska havets kust och färdades genom många länder. Han såg många folk och gick över många floder på sin sökan efter ett fridens rike där han kunde slå sig ned med Guds gillande. Han mötte ingen fientlighet från alla de främmande folks håll som han mötte, ty han var vänsäll och god och kunde komma väl överens med vem som helst. Men det som han sökte fann han icke. Han passerade den stora floden Ister med dess ändlösa träsk, bifloder och deltaarmar och kom efter många år till den flod som i framtiden skulle bli kallad Dnjepr. Denna flod följde han norrut. Efter ännu ett år kom han till en underbart vacker plats som han icke kunde motstå. På detta ställe förenades två vackra vida lugna himmelsblåa floder till den

stora flod han hade följt. Han byggde sig en gård, skaffade sig mycken boskap och trodde att han funnit lyckan. Men det var i skyternas rike, och skyterna var ett vilt och rått släkte som inte tyckte om främlingar och som hellre brukade våld än munhöggs. De handlade som de ville utan att bry sig om vad folk tyckte. En dag anföll dessa skyter hans gård, brände ner den och förde bort alla hans fem söner. Hans hustru omkom vid denna svåra olycka. Kvar hade han endast sin enda dotter. Då sade han: "Förbannat är detta land. Aldrig skall någon få leva i fred här. Må alla folk hata dessa skyter för evigt tills de icke mera är till, må tyranner för evigt plåga dem, och må de aldrig själva få kontrollera sitt land. Vad de har gjort mot mig skall andra folk för evigt göra mot dem, tills det folk tar hand om dem som Gud aldrig skall annat än välsigna. Men vart finns ett sådant folk? Finns det land som är värdigt att fostra Guds eviga söner?" Då hörde han Guds röst som sade: "Ja, det finns, och det finns många. Och jag skall föra dig till ett av dem och göra dig till mina söners ättefader." Då svimmade Konstantios. Men när han vaknade bröt han upp med sin dotter och följde floden mot norr. Men på den plats där hans gård legat och där han bott i sjutton år uppstod i framtiden den jungfruliga staden Kiev. Och Konstans frågade Gud en kväll, när han lägrade på ett berg och hade vid utsikt över floden och landet: "O Gud, mina fem söner har tagits ifrån mig och förts österut och har antagligen gått under, och hustru har jag ingen. Hur skall jag då få söner till att uppfylla vad du förväntar av mig?" Och Gud svarade: "Fråga icke utan tro." "Alltid samma svar," tänkte Konstans. "Men det är väl mitt eget fel som är så bigott." Och under ändlösa umbäranden färdades han vidare följande nordstjärnan, som alla stjärnor kretsar kring. Han hade lämnat floden bakom sig och levde eländigt med sin enda dotter som den smutsiga bedrövliga nomad han var. Och han förbannade landet han färdades genom och dess folk som berövat honom hans söner. Han klagade ofta och sade: "När jag hade det gott på min gård där de två stora floderna möttes var jag generös, öppen och nådig mot alla. Ingen fanns som jag icke hjälpte. Ingen fanns som icke tjänade på min existens. Men dessa som jag hjälpte och tjänade brände min gård, tog mina söner och dräpte min hustru som tack. Må de för evigt leva prövade som jag i jämmerligt evigt slaveri!" Och än idag kallas dessa folk i de trakterna för slaver. "Endast i egenskap av undertryckta slavar skall ni någonsin tjäna och vara till gagn för något levande väsen, ni som förintat en oskyldig Guds tjänares familj!" Och han grät och klagade högljutt i bittra stunder som ibland hotade honom till förståndet med gränslös förtvivlan. Men Gud dämpade hans vrede, och han trodde på Gud och på hans löfte om återupprättelse.

Men hans nästäldsta son som hette Isak hade av sina skytiska herrar under plågor och lidanden utan ände förts till de väldiga stäpperna i östern. Där hade han i ett läger bland andra fångar funnit en ung vacker kvinna vid namn Ida, som var av persisk härkomst men var född av en icke-persisk mor. Denna mor hade antingen varit fenikiska, grekinna eller judinna, möjligtvis något av alla tre. I sin fångenskaps hopplösa tröstlöshet tydde sig Isak till denna Ida, och de låg tillsammans. De fick ett barn, och för att befria denna son från en framtida träldom gav de barnet åt en tam stork, som flög iväg med det. Emedan man brukade göra så i Egypten med faderlösa barn som deras mödrar inte kunde ta hand om är det troligt att modern kom från Egypten. Och storken flög över många länder tills den landade hos en fattig nomad och hans dotter. Där lade storken barnet på marken och for vidare norrut. Och Konstans dotter fann barnet och bar det till sin fader. Och fadern såg på barnets finger en ring, som vittnade att barnet var av Efraims hus. Fem sådana ringar hade Konstans givit åt sina söner. Han igenkände ringen som sin egen och upptog barnet som sin sonson, prisande och lovande Gud i högan sky och utropande: "Mina söner lever ännu!" Och barnet fick namnet Ivar. Och Konstans profeterade över sitt barnbarn och sade: "Min son, du skall bliva en fader för många folk, såsom vår fader Abraham. Dina söner skall fruktas över hela världen, och ingen skall kunna stå dem emot. Din säd skall bli lika talrik som Abrahams och lika ädel, helig och oemotståndlig. Såsom Abrahams barn fått Östern som sitt rike, så skall dina barn bli herrar i Norr. Och ni skall vara Abrahams söner och Isaks bröder lika i evig tid. Amen. Lovad vare Gud som blott välsignar och aldrig förbannar! Lovad vare Gud som blott upphöjer och aldrig förnedrar! Lovad vare Gud som är allt och har allt i sin hand! Lovad vare Gud som endast skapar och aldrig låter något skapat falla!" Och de vandrade och vandrade. De gick över skogar och berg, över slätter och vildmarker, genom träsk, längs med sjöar, längs med floder och hav och genom ogenomträngliga urskogar, tills de kom till en sjö som var stor som ett hav. Då de följde dess kust såg de långt ute mitt i den en ensam grön ö som lyste och glänste i solen smaragdgrönt av fruktbarhet. Och den gamle Konstans sade till sin dotter: "Min dotter, den ön skall bli vårt hem." Och de byggde en båt och for över det väldiga vattnet tills de kom till ön. Och de fann ön ljuvlig och rik på allt slags liv. Det var en ö som man kunde leva, blomstra och föröka sig på. Det året de kom till denna ensliga ö långt ute i kanske världens största sjö var den lille gossen, Konstantins sonson, sju år gammal. Tre år senare dog Konstantios. Han hade då just byggt färdigt deras andra hus, som var en stor boda. Men hans dotter bodde kvar på ön och uppfostrade sin brorson mycket väl i hjärtat av all den frid som Guds fria natur kunde bjuda på under den tiden ute på Valamo. Och Ivar växte upp till en stor och stark, duktig och stilig man. Han var lång och kraftig, ljus och blåögd. Han kunde med sin yxa fälla en fullvuxen fura med två hugg, och han simmade med lätthet över till fastlandet på kort tid. Han skaffade

många trälar som han lärde upp till duktiga karlar. En av trälarna gav han åt sin moster till man. Konstantins dotter Gun tyckte om honom, ty han var mjuk och vänlig som hon själv. När de fått sitt första barn gav sig Ivar ut på resor. Och detta var hans resa: han for ut genom sjöns utlopp och följde denna flod till havet. Han följde sedan havets norra kust och kryssade i åratal i denna kusts av öar myllrande skärgård. Han följde detta örike, kom till vad som då ännu inte hette Åland och for över havet till det stora landet i väster, vars kust han följde söderut. Han rundade ett väldigt långsmalt lands södra udde och for sedan rakt ut i havet tills han kom till ett ännu större land. Han for runt detta land till dess östra kust och fortsatte sedan över havet tills han nådde fastlandet. Sedan följde han fastlandets kust först norrut och sedan österut tills han kom in i havets östligaste vik och där fann floden som ledde till hans hemös sjö. När han kom hem igen hade han varit borta i tre år. Sedan var han bofast på sin moders ö i hela sitt liv. Han skaffade sig en vacker fru i trälinnan Sara, med vilken han fick femton barn, varav sju var söner, den ena dugligare än den andra. Det var han själv som gav henne namnet Sara, ty han tyckte att hon liknade hans fader Abrahams syster. När han fått sina femton barn, när han nått höjden av sitt välstånd och sin lycka, kom Gud och hälsade på honom en afton, då han satt vid sin midsommarbrasa vid stranden. Hans hustru och barn hade då gått hem och lämnat åt honom att se till att brasan slocknade. Och Gud sade till honom: "Sju goda söner har du fått, men en åttonde skall du få, i jämförelse med vilken dina tidigare sju söner skall vara såsom intet. Ty de är visserligen dugliga och övermåttan duktiga och oövervinneliga, men din åttonde son, som du skall kalla Tor, skall överglänsa dem alla. Din väldigaste son Odin, som pratar med fåglar och tämjer de vildaste hästar, skall känna sig liten, din slugaste son Loke skall för första gången bedragas, och din son Frej, som redan älskat tusen kvinnor och är oöverträffbar i kärleken, skall av sin älsklingsfru överges för Tor. Ja, genom denna din åttonde son skall detta mitt ord gå i uppfyllelse: ett folk skall födas, som skall kuva alla andra folk, vars enskilda medlemmar skall behärska och styra över tusenden, som intet annat folk skall kunna kuva och som skall behärska världen, och jag skall kalla detta folk för mina söner. Salomo, Israels konung, tröttnade på mig och förkastade mig och föredrog sina hedniska kvinnor framför mig, fastän jag förbjudit Israels konungar att skaffa sig många hustrur, och därför har jag tröttnat på och förkastat mitt folk Israel. Men din förfader av Efraims hus, av Samuels och Josuas hus, han flydde från Israel då Salomo bröt med mig, och jag följde med honom. Jag har följt hans söner alltsedan dess, och jag skall fortsätta att följa hans söner. Ty Israels konungarike gick under, men Josefs och Efraims stam består. Ja, din son Tor skall jag göra till ättefader åt framtidens folk, de ljusa söner av Norden som mer än något annat folk skall utmärka sig genom kraft, skönhet och manlighet, och som jag skall älska så högt att de skall kallas mina söner. En oöverträffbar och oövervinnelig ras skall de vara, som skall komma alla hedningar

på skam, och som skall besegra alla som vågar resa sig mot min ordning, mitt heliga outsägliga namn, och som vågar kränka min heliga jungfruliga tjänarinna Naturens oskuld. Som tecken på er respekt för min vilja ålägger jag dig härmed och alla dina efterkommande att åt mig helga eken av alla träd. Där eken växer, där skall ni tänka på mig och minnas mitt löfte, och ni skall lämna eken i fred och låta den växa som tecken på att ni minns vad jag lovat er. Inga tempel är goda nog åt mig, men Naturen är det, och alla eklundar skall vara er helgedom åt mig." Och Ivar släckte sin midsommarbrasa, gick in till sin hustru, och hon blev havande och födde en son. Och denna son gav de namnet Tor. När Tors bröder växte upp gav de sig den ene efter den andra ut på långväga resor. De byggde ståtliga skepp och hade många trälar och tjänare med sig på sina färder. De reste alla längre och vidare omkring än deras far hade gjort. De for på de stora floderna i öster, de seglade ut på havet långt i norr och långt i söder, och de for ut genom ett sund västerut som ledde dem ut på ännu större hav. Och för många generationer framåt blev det skick och sed att resa ut och ta världen i besittning. Även Tor for ut när han var kommen upp i sina bästa ynglingaår. Han for först ut på floderna österut tills han kom till ett salthav långt borta, som folk sade att bara var en sjö. Sedan for han västerut ut på havet och gästade de flesta av havets kuster. Han for ock ut genom sundet längst i väster och följde sedan landet norrut. På denna färd fann han på ett ställe en underbart vacker plats där en majestätisk flod rann ut i havet. Han tänkte genast om detta ställe: "Här skall jag slå mig ner med min familj." Längst i norr kom han in i en stor djup vik, som också var en idealisk plats att grunda ett samhälle vid. Han for ut ur viken igen och följde sedan nuvarande Norges kust så långt norrut att stormarna, dimmorna och kylan till slut hindrade honom från att fara längre. Helst ville han fara ut över det väldiga stormiga västerhavet, som han antog att hörde samman med Atlas hav. Han ville se vad det var för länder och öar som eventuellt kunde ligga ute i detta hav och bara vänta på framtida generationer att bli befolkade av. Men hans män vägrade att följa honom ut på detta ingenmanshav, varför han motvilligt och surmulet vände om och for hem igen med sina tolv följeslagare. Han besökte den plats han utsett som sin framtida hemort på nytt på hemfärden och skulle aldrig glömma den, då det var något särskilt med dess lugna breda flod och de vilda höga kullarna med gyllene ängar emellan. När han kommit hem till sina föräldrar stannade han hos dem i sju år och arbetade för dem. Sedan fann han tiden vara mogen för att skaffa familj. En underbar flicka enleverade han som hette Asa, och med henne och tjugo trogna gossar lämnade han sina föräldrars ö och begav sig till det ställe han för så många år sedan svurit på att skulle bli hans hem. Han fann det och slog sig ned där. Han hade nära till havet, som han älskade, och han fick över tjugo barn med sin trogna hustru. Han byggde sitt hus vid

flodmynningens strand just där havet mötte floden och där nuvarande Långedrag ligger. En av hans söner hette Dan. Han flyttade som fullvuxen söderut och blev ättefader åt danskarna. En annan hette Vendel. Han flyttade österut och blev stamfar åt vandalerna. En tredje son hette Bard. Även han for som fullvuxen söderut och blev stamfar åt ett folk som kännetecknades av sina långa skägg och som kallades de Långa Barderna. En fjärde son hette Angel. Han var änglalik och skön och blev stamfar åt anglerna eller engelsmännen, som de heter idag. En femte son fick namnet Germanus. Han flyttade söderut på jakt efter varmare länder, då han var frusen av sig, fastän han var luden och en fruktansvärt stor och kraftig jätte, som blev ättefader åt germanerna i de stora skogarna omkring de höga bergen. Hans sjätte son hette Burgund och slog sig ner på nuvarande Bornholm. Han blev ättefader åt burgunderna. Hans sjunde son hette Goth. Han flyttade inåt landet och reste upp för älvar, då han tyckte om uppförsbackar och utmaningar, bröt vägar och fann stigar genom skogar kors och tvärs genom landet. Han var en sällsam stigfinnare. Efter honom har Götaland fått sitt namn. Han var icke en sämre sjöman och gav för alla tider sitt namn åt Gotland, som han kringseglade. Han blev fader åt goterna. En åttonde son var frisk som en ros och fick därför namnet Ros. Han fann sitt hem i nuvarande Roslagen, och det var hans söner och ättlingar som grundade Novgorod och det ryska riket. Han blev ättefader åt ryssarna. Bland hans övriga barn bör nämnas sonen Balder och dottern Svea. Dessa två syskon höll ständigt ihop. De var oskiljaktiga. Balder var en mjuk och blid person som i älsklighet, fromhet och dygd var utan motstycke i familjens och släktens historia. Och den som tyckte bäst om honom av alla var systern Svea. När de flyttade hemifrån gjorde de det tillsammans, och de fann åt sig sitt land vid nuvarande Mälarbygden. Systern Svea blev med tiden svearnas eller svenskarnas stammoder. Här emellan bör berättas om Ulv, en av Konstans söner och yngre broder till Isak. Ulv bortfördes långt österut av förfärliga vildar som bara gjorde honom ont. Någonstans öster om de berg som delar Europa och Asien från varandra kom han till ett läger där han fann nåd för en vacker hövdingadotter. Denna bländande sköna dotter greps av ömkan över honom och fattade kärlek till honom. Tillsammans flydde de ut på stäppen en natt till en annan stam där flickan hade andra släktingar. Dessa människor var toleranta och vänliga mot dem. Ulv fick stanna hos dem som en fri man och fick stäppens vackraste blomma, den vilda rövardottern, till äkta maka. Med tiden blev han välbärgad, betrodd av andra och till slut även hövding. Han fick tre söner som alla blev fäder till stora folk. Den första sonen var Hunn, stamfader för hunnerna. Den andre hette Finn och blev stamfader för finnarna. Den tredje drog norrut och blev fader till tunguserna och andra folk norr om Asien.

Finn hade många söner. Bland dem märktes Sam, som blev stamfader för lapparna eller samerna, och Virus, som blev stamfader åt virerna. Tors äldre bröder bosatte sig på olika håll i världen. Hans mest vördnadsvärde bror Odin slog sig ned längst in i Viken norr om Tors boplats, som också Tor besökt. Frej fann sitt hem vid en vacker åmynning i landet norr om den vik som ledde in till deras föräldrars sjö. Frej fick en vacker dotter som blev vitt berömd och prisad för sin skönhet. Frej gav hennes namn åt den å han hade byggt deras hem vid. Hennes namn var Aura. Loke blev aldrig bofast. Han levde ett kringflackande och utsvävande liv, fann aldrig någon egen fru utan nöjde sig bara med andras, och fann därför aldrig frid. Han var så länge han levde ett stort bekymmer för de stadgade bröderna, som med åren alltmera motvilligt tog emot honom som gäst, när han blivit utkastad från någon av de andra och därför måste söka någon annan att våldgästa under en längre tid, tills han blev utkastad igen. En gång utnyttjade han den älsklige och enkle Balders godtrogenhet på ett mycket skamligt, upprörande och skandalöst sätt, och det förlät honom familjen sedan aldrig. I fyrtioårsåldern försvann han ut på Nordhavet med sitt skepp och sina sista trogna följesmän och vilda kamrater från ungdomen och kom aldrig mer tillbaka. Ett rykte berättade efter många år att han lidit skeppsbrott vid nuvarande Irland, men ryktet kunde inte bekräftas.

4. När de flesta av Tors söner och döttrar var fullvuxna, och var och en stod i begrepp att draga ut till sitt land och grunda sitt rike, sammankallade Tor dem alla en sista gång till hemmet; och då de alla satt omkring det väldiga gästabudsbordet, med barn och morbröder, svågrar och släktingar, reste sig Tor och talade till dem alla. Och det var midsommarafton, och detta var vad han sade: "Mina söner, ni är nu redo att fara ut till främmande länder, att lämna ert hem och er familj för att finna och skapa nya. Lyckans barn är ni, ty hela världen står öppen för er. Ni är söner till världens ädlaste och bästa familj; till härskare och ordningsherrar är ni födda, och hela världen bara väntar på att ni ska ta hand om den, med alla dess skatter och trälar och hjordar av människor som är utan herdar. Välsignade är ni, och välsignade skall ni vara för evig tid med alla era barn och deras yttersta avkomlingar. Ni hör till Guds sannaste och trognaste stam, ty blott till att välsigna och berika världen har han danat er. Hela världen tillhör er. Alla folk som bor norr om semiterna, grekerna och latinarna skall vara givna i era händer. Alla länder som inte redan är semiternas, grekernas eller latinarnas skall tillhöra er. Även världen i väst bortom havet, som Platon kallar Atlantis, skall tillhöra er, och åtminstone de delar av den som inte latinarna hinner ta före er. England, allt land norr om Donau och öster om Rhen, ända till det Euxinska och det Kaspiska havet och vidare österut hur långt som helst,

alla dessa vilda obefolkade ociviliserade och orörda länder är era. Men minns alltid, att det inte är jag som ger er dem utan Gud. Så far ut och ta dem i besittning. Giv dem sedan i arv åt era barn, och låt dessa fara vidare ut som fullvuxna och ta nya länder i besittning. Världen är oändlig, och aldrig skall någon bli mätt på den, och aldrig skall ni förlora den, så länge det finns heliga eklundar kvar i den för oss att i andakt minnas och böja oss i för vår Gud på ödmjuka knän. Ja, det var vad jag hade att säga er, i Guds namn. Amen." Och han satte sig ned, och hela aftonen satt han tillsammans med hela sin väldiga familj, och alla åt de och drack de, och det var för dem alla den mest lyckliga och minnesvärda dagen i deras liv. Därefter for hans söner och döttrar ut en efter en och kom sedan sällan hem tillbaka. Och aldrig mer var Tors enorma familj i sin helhet församlad på en gång. Och bonden Tor fick rykte om sig att vara den bäste av människor. Ingen hade något emot honom, alla hyllade honom och prisade honom för hans goda humör, hans generositet och hans utmärkta handlag och perfekta sinne för det praktiska. Ingen var så jordfast som han, och likväl var han lika from och gudfruktig som Abraham, eller åtminstone som Isak. Han levde i hundrafyrtiotvå år, och när han dog var hans skägg och hår alltjämt röda som eld. Han förblev flitig och arbetsam ända in i det sista, och han dog en dag av hjärtslag helt plötsligt just när han höll på med att plöja upp sin åker på våren. Han var sin tids och sin världs mest namnkunniga man, och så gott var hans rykte, att det var levande och friskt ännu i många hundra år efter hans död. Men hans ättlingars ättlingar, som levde under den mörkaste medeltiden, förvanskade och förfalskade hans rykte. I sin okunnighet och vidskepelse, i sitt sedliga förfall och i det att de avföll och glömde bort sin Gud och eklundarnas helighet gjorde de Tor och hans bröder till avgudar, som de fantiserade ihop fabler om, som blott grundades på drömmar och falska påhitt. Detta lände enbart de hedningarna själva till skada, ty sådana sagor ledde till oenighet, inbördeskrig och oändliga blodiga tragiska släktfejder dem emellan. Kristendomen gjorde lyckligtvis slut på deras stora dårskap, men Tors minne återupprättades sedan aldrig mera, och hans lysande eldsjäls exempel var glömt och begravt under en otydbar runsten. Men den gode Balder, som var en av Tors yngre söner, och som blev fader för det folk som jämte svearna byggde gamla Uppsala och Stockholm och befolkade Mälarbygden – han var så god så att han en dag sade: "Nej, nu får det vara nog! Jag vill icke längre ha mina medmänniskor till trälar!" Och följande dag frigav han alla sina trälar och berövade sig själv därmed allt sitt överdåd och överflöd, all sin lyx och all sin prakt. Detta blev vida omtalat i världen. Somliga förstod honom och tyckte att han inte gjort något ont utan snarare tvärtom. Bland dessa var Ros, Frej och naturligtvis Svea. Andra tyckte att det som han gjort var en skandal. Den som tyckte det mest var Loke, för han var den mest giriga och egoistiska i hela släkten. Några år senare kom Loke och hälsade på honom. Balder erbjöd honom allt vad han kunde och förplägade honom väl, och Loke mådde gott hos honom. De

samtalade mycket, och Loke förebrådde Balder för vad han hade gjort. Hans farbror sade surmulet: "Du är inte värd att kallas en man. Du har gjort dig själv till en feg stackare och ynkrygg med att inte längre vilja regera över andra. Du hör inte längre hemma i vår familj av enbart dugliga män, om du inte ångrar dig och på nytt lägger dina slavar under oket." Men Balder ville inte ha ogjort det goda han ansåg sig ha gjort. Och Loke förstod att Balders vilja var starkare än hans egen, och han gick den natten bister och vred till sängs. Några nätter senare sov Loke föga. Han arbetade i stället. När gårdens folk sov smög sig Lokes män in i Balders bodor och plundrade dem på allt gott som Balder samlat under hela sin livstid. Balders skatter förde Loke i lönndom ombord på sina skepp. Därpå satte Loke eld på alla Balders hus. Innan han lämnade stranden och seglade iväg för alltid skrattade han rått och ropade inför vettskrämda åskådare: "Det är Balder själv som har förstört sitt liv och framtiden för hela sin familj!" Balder själv lyckades rädda sig, men hans hustru och sex av hans sju barn brann inne. Det sjunde, sonen Gunnar, var på utfärd hos farfar Tor. Detta var Lokes svek mot Balders gästfrihet, som sedan ingen frände någonsin förlät honom. Och Loke fick med tiden sitt straff genom att Gud lät honom så länge han levde irra omkring på haven som en osalig ande och aldrig mera åtnjuta någonting annat av det mänskliga livet än förödmjukelser. Men Balder sjönk ner i djup sorg och var förkrossad inför den vrede som drabbat hans hem och familj, hans livsverk, som nu blott var rykande ruiner. Gunnars återkomst från västkusten kunde inte trösta honom. En dag var Balder försvunnen. Han hade gett sig iväg mot de vilda skogarna i nordväst, mot de fjärran sägenomsusade dalarna, för att börja ett nytt liv där, fastän han redan var så gammal. Och än idag präglas dalkarlarnas bygder av en sällsam baldersk godhet och generositet. Men Gunnar stannade kvar och byggde åter upp sin faders gård. Och hans faster Svea såg i honom en ny Balder. Och fastän Balder var gammal och vithårig lyckades han börja ett nytt liv i sina dalar. Han fann en vacker flicka som hette Mora, och henne gifte han sig med. De bodde i en liten stuga vid en stor vacker sjö, och de fick flera barn. Och det var barnbarns barnbarn till Balder som långt senare gick över fjällen i nordväst och kom fram till det stora havet i väster. Vid stranden av en stor väl skyddad fjord byggde de vid en älvmynning de första hyddor som småningom växte till samhället Nidaros, och de kallade sig nordmän, för de antog att de var de mest nordliga männen i världen. Men Gunnar Baldersson var en fridsam man, i allt lik far sin. Han for aldrig långt ut till främmande länder utan trivdes bäst med att stanna hemma i frid och där förkovra sig. Han gjorde sig lika rik och mäktig som sin farfar Tor, men utan att bära hand på någon eller någonsin använda vapen. Vapen använde han endast när han tvingades försvara sig mot utbölingar och rövarhövdingar som med våld ville beröva

honom hans egendomar. Och i sin försvarskonst var han oöverträffbar. Aldrig kom någon som anföll honom undan med livet i behåll. Inte ens om en stor rövarskara på hundra personer ansatte honom överlevde någon av dessa. Han klarade sig alltid ensam. Aldrig bad han någon om hjälp. Aldrig heller nekade han någonsin någon sin hjälp. Sin största energi och omsorg lade han ner på de barn som han fick med sin hustru, som han gav sin älskade fasters namn åt. Ingen i hans tid var mera samvetsgrann i sin uppfostran och tuktan och härdning av sina barn än han. Han fick inte många barn, men de som han fick, och det av dem som överlevde, blev desto namnkunnigare. Han fick fyra söner. Den andre i ordningen kallade han Odin efter sin farfars bror. Odin var en enstöring som gärna gick för sig själv medan de andra var livaktiga och äventyrslystna, glada och festlystna pojkar. Odin älskade naturen och de vilda skogarna och försvann ofta från hemmet för att leva med björnar och vargar och örnar som enda sällskap i den ödsliga vildmarken, medan bröderna tidigt reste ut och hälsade på släktingar och kusiner var sådana än befann sig i världen. De struntade i sina förfäders ekplanteringar medan livets enda lockelse för dem var att ha roligt, medan Odin kunde försvinna ett halvår i de djupa skogarna för att sedan, när man letade efter honom, han skulle påträffas som en eremit fullständigt ovårdad och förvildad men ytterst filosofiskt begrundande livets bestående mysterium helt ensam mitt i en katedralliknande högtidlig eklund. Hans tre bröders vilda festande och resande blev allt mera våghalsigt. Efter att ha besökt den gamle förvildade Loke på Irland råkade de in i en svår höststorm utanför nuvarande Norges kust vid Lofoten, och där förliste och omkom de tre oskiljaktiga och glada käcka gossarna, som deras far så noga vinnlagt sig om att vårda och uppfostra på rätt sätt. Endast en tjänare och rorsman överlevde skeppsbrottet som kunde berätta om den svåra tragedin. Inför den nyheten blev Gunnar tillsluten och otillgänglig för alla som älskade honom, och han förblev så till sin död. Även den enstörige gossen Odin påverkades mycket djupt av den olyckliga tilldragelsen. Gunnar, gammal och grå, trött och sorgtyngd, lade nu all den energi han hade kvar på sin ende överlevande son. Han försökte styra Odins liv så att det skulle bli så idealiskt som möjligt. Han gav sin son till hustru den vackraste och mest bländande flicka som ryktet kände. Hon hette Frigga och var en perfekt kvinna utan ett spår av ondska eller självsvåld i sig. Hon var idel behag. Och Gunnar talade till sin son och sade: "Min son, när jag är död får du av mig det härligaste rike som någonsin funnits. Ingen i världen kommer att vara rikare än du, och ingen kommer att ha allting bättre. Hela ditt liv kommer att vara en enda paradisisk njutning, ty så mycket äger du att det inte kan ta slut på tre generationer även om man slösar. Du kommer att i frid och trygghet kunna skaffa dig hur många barn du vill och kunna ge ett kungarike åt var och en av dem och likväl ha nio tiondelar av dina rikedomar över. I lugn och ro kan du leva ett kärleksmättat liv, ty ingen oro kan rå på den makt som jag under Guds

beskydd byggt upp. Du kommer att kunna ägna ditt liv åt bara fritidssysselsättningar om du vill. Du kommer aldrig att behöva arbeta. Du kan tänka och filosofera hur mycket du vill och kunna samla åt dig ett liv fyllt av enbart ljuva minnen." Men allt vad Gunnar gjorde för sin son lämnade denne likgiltig. Odin var inte ett skvatt intresserad av allt livets goda, hur gott det än var. Han ville ut och brottas med livets onda. Medan hans gamle far ännu var i livet byggde och rustade han åt sig ett skepp och samlade omkring sig ett manskap på tjugo friska män. Väl rustad för allt for han så en dag ut i Mälaren och ut på öppna havet mot öster. Han for ut i de vilda omätliga österlanden. Han passerade Åland, for igenom Finlands skärgård, for upp för Nevan, ut på Ladoga och upp för de breda ryska floderna. Var han än landsteg vann han nya vänner varav många till vilket pris som helst ville följa honom. Sålunda växte ständigt hans sällskap. Av Frejs ättlingar fick han två skepp, och när han kom in i Nevan bestod hans lysande följe av 67 personer. Han for upp för Svir och ut på Onega och fortsatte längs floder in i vildmarken. Och allt land som han såg och genomreste utforskade han noggrant och kartlade han för framtida generationer som i hans namn skulle ta det i besittning. Ibland måste de bära sina skepp långa sträckor över land för att kunna fortsätta in i Österlandet. De seglade medströms ner för den väldiga floden Volga, och Gud talade till Odin och sade: "Ja, res vidare, Odin. Så länge du reser och ej gör dig bofast och bygger dig ett hem, nöjd, mätt och belåten med ditt verk och de skatter du samlat, så länge du fortsätter framåt skall din värld och ditt konungarike växa och tilltaga i samma takt. Så länge du reser vidare, så länge skall ditt rike utvecklas vidare." Trettio år allt som allt var Odin ute på resor. Han lärde sig Svarta havets och Kaspiska havets kuster utantill, han lärde sig Volgas, Dons, Dnjeprs och Donaus flöden lika noggrant som han lärt sig B'reshit (Genesis) och hela sin släkts historia, intet land norr om Donau och öster om Britannien var honom det minsta obekant, och vart han kom vinnlade han sig om vänner och nya undersåtar. Vart land som han gjorde sig känd i såg han till att för alltid skulle hylla honom som konung och oinskränkt härskare. Han fick aldrig en fiende så länge han levde, och var och en som någonsin såg honom älskade honom så som man älskar en mild och klok fader. Långt i fjärran östern byggde han åt sig en väldig borg, som blev hans högkvarter i öst. Efter hans död, då människorna förföll, gick fästningens namn förlorat, och ingen vet idag längre vad han kallade sin mäktiga borg. För enkelhetens skull har man kallat den Asiagård eller bara Asgård, ty den låg i Asien. Den låg vid en vacker biflod till den mäktiga sedermera så kallade Volgan, och denna biflod fick långt senare namnet Moskva av vildar som aldrig hört talas om Odin. Asgård blev österns mäktigaste fästning. Aldrig har dess like skådats. Aldrig har det funnits en större, präktigare, vackrare, ståtligare och heligare borg öster om Europa än Odins österlandsfäste Asgård.

Somliga har sagt att Asgård var Troja, att Tor var Hektor och att Odin var Odysseus, men de ljuger. De som säger så är hedningar som bara hittar på fabler. Från fästet Asgård lade Odin under sig mäktiga länder i alla väderstreck. Ett av hans framgångsrika företag var hans befrielse av hunnerna och finnarna ur hedningars förtryck. Ett väldigt slag stod vid Uralbergens fot på den plats där idag Jekaterinburg ligger. Kung Odins män var fyra hundra, och de var en mot fyrtio. Alla de sexton tusen vilda råa omänskliga hedningarna såg sin bane den dagen, så när som på en enda överlevande själ. Han var hedningarnas hövding, och han togs till fånga, och Odin gav honom åt de nu befriade hunnernas hövding. Hunnerhärskaren tog då sitt svärd och halshögg den hedningen. Så sågs även den siste överlevande av den hedniska rasen bada i sitt eget forsande blod. Hunnerna och finnarna var brinnande av tacksamhet mot sin befriare. Odin och de två befriade hövdingarna ingick fosterbrödraskap, och hunnerna och finnarna svor att tjäna Odin och hans intressen så länge deras stammar existerade. Och en tid senare visade Odin hunnerna och finnarna vägen till Europas fruktbara landskap och grönskande ängar och gyllene slätter, skogar och välsignade vildmarker, där storviltet aldrig tog slut. Ja, genom Odin lämnade Finns och Hunns ättlingar sitt svåra liv i öster och inledde i stället ett lättare, rikare och bekvämare liv i det av rikedomar överflödande västerlandet, där de bor än idag. Hunns ättlingar bor i Ungern och Finns i Finland, Estland och Lappland. Odin blev aldrig bofast på Asgårds borg, hur ofta han än var där. När hans rike nått världens yttersta gränser i öster var han nöjd och ordnade ett fruktansvärt gästabud för alla sina ståthållare och lydkungar i Asgård. Tusen människor var inbjudna, och det åts och dracks, festades och spyddes, sovs och älskades i tjugo dagar. Hjordar av oxar slaktades och åts upp, och ölet forsade och flöt i kaskader. Man säger att det var vid detta gästabud som både floden Volga och drycken vodka fick sina namn. Huruvida det var Volga som fick namn av vodka eller vodka som fick namn av Volga vet man inte, ty koordinationen vid gästabudet var inte den bästa. Aldrig förr eller senare har ett sådant gästabud skådats. Nio månader senare hade de männen som festade där fördubblats i antal. Efter den stora dunderfesten brann Asgård upp, och ingen vet hur. Det var österns mest lysande stad och fästning den ena dagen, världens största fackla den andra dagen, och ingenting utom smuts och ruiner den tredje. Men Odin byggde upp Asgård på nytt och lämnade den sedan med sin familj och ett hundratal av sina trognaste vänner. Han drog till nuvarande Tyskland och gjorde det till ännu ett av sina riken. Han blev aldrig bofast någonsin. Jämt ville han på nytt ut och finna nya världar åt sig. Aldrig var han nöjd, aldrig fick han frid, och aldrig blev han hemmastadd någonstans. Sitt väldiga rike kallade han Svitjod, ty när han kom ut i österlandet och uppfylldes av detta lands väldiga oändlighet och härliga storhet, frågade han där på stäppen en inföding vad detta världens största land hette, och infödingen svarade: "Scythia." Men Odin tyckte att han hörde Svitjod, som även var ett namn på hans hembygd, så därför passade det honom bra att kalla hela sitt rike vid det namnet.

Det sträckte sig från havet i väster till ingenmanslandet i öster, från havet i norr till Alperna, Rhen, Donau och perserriket i söder. Hela nuvarande Norden, Ryssland, Nordtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Polen och Rumänien ingick i Odins rike. Det var det största rike som någonsin funnits, Odin var ryktbar och helgad i alla dess landsändar, och överallt var man än färdades inom detta omätliga rike kände man sig lika hemma överallt genom den vördnad och vårdnad om skogen som rådde överallt och särskilt genom den speciella omvårdnaden om varje eklund, som var och en då ännu betraktades som helig och okränkbar. Sitt hem betraktade han som den gård i vilken han var uppvuxen och född, sin fader Gunnars gård, som han själv kallade Sigtuna. Han var där sällan; dock var han där mera än på någon annan av sina vistelseorter. Ett annat slott och bålverk hade han bland de numera danska öarna. På platsen för denna gård växte sedermera upp en stad som idag heter Odense. Trakten kring Lögen, nuvarande Mälaren, hans hemtrakt och barndomsbygd, älskade han mest av allt, och där dog han även. Han dog 182 år gammal, av Gud mer välsignad än någon annan samtida man, och mätt och rik på barn och barnbarn såsom få. Få män har levat ett så händelserikt, intensivt och välsignelsebringande liv som han. Han var en av alla älskad världsfader i fredstid, och i krigstid den förste riktige bärsärken. På ett slagfält kunde han stå ensam mot hundra man och nedgöra dem alla, och ingen var mera populär bland barn än han. Han kunde allt: kriga, jaga, bygga borgar, hus och båtar; han kunde smedens, bagarens, snickarens och silveroch guldsmedens yrke bättre än de flesta fackmän, och han kunde slöjda som ingen annan. Det var han som med sin primitiva ingenjörskonst skapade den i forntiden så berömda Grottekvarnen, och alla trodde att det var han som hade smitt svärdet Gram, som i hans tid kom fram, som liggande klöv ett fallande fjäderdun och skar genom sten och ståljärn utan att naggas i eggen; och man sade att det även var han som gjorde ringen av världens renaste ädlaste guld, som kunde föröka sig på sin ägares uppmaning. Genom att han själv både sjöng och kunde spela på harpa uppkom det under hans tid en oändlig diktning om honom själv, och bäst har denna diktning överlevt bland Finns söner, som tog hans minne med sig till Finland, där det konserverades och utbroderades väl ända tills Kalevala nedtecknades i modern tid. Mycket gott gjorde han som när tiderna och mänskorna blev onda blev till de flesta hedningars bane. Aldrig mötte han i krig sin överman, och aldrig fick han när det var fred någon fiende. Hans älsklingsvapen var den två meter långa yxan Strid, som skilde många skallar från många kroppar i många krig. Ingen utom han själv orkade lyfta den yxan från marken, och med den högg han lätt varje sten stor eller ofantlig till småflisor med ett enda hugg. Ringen, som han hade att göra med och som förökade sig själv på sin ägares uppmaning, var den klenod som sedermera blev kallad De Vises Sten, och som blev många hjältars bane. Fafner, Sigurd, Brynhild, Gunnar, Gudrun, många okunniga hedningar gick under genom deras oförmåga att handskas med ringens makt. Men

ringen och svärdet finns än idag och kommer alltid att finnas så länge minnet av Odin lever kvar i hans tacksamma undersåtars ättlingars hjärtan. Och Odin hade aldrig glömt att han var i rätt nedstigande led ättling till Samuel, Efraim, Josef, Israel och Abraham, och han var alltid Gud trogen varje dag av sitt liv. Hur mycket han än åstadkom tänkte han aldrig på annat än Gud. Hans dagliga älsklingsbön var denna: "O Gud, du som är överallt, varde ditt namn alltid helgat av alla. Sköt om ditt rike, och ske aldrig någon annans vilja utom din vilja. Amen." Den bönen hade han lärt sig i Jorsalaland, som han vid ett tillfälle besökte på en pilgrimsfärd. Han kunde ju aldrig hålla sig stilla, så när han en gång ville göra något annat än erövra okända världar, så begav han sig försiktigt i smyg in i den kända och besökte dess hjärta, strax innan romarna gjorde så att det slutade slå. Men när Odin var gammal och inte långt från döden slutade han att resa och erövra nya länder för sitt inflytande. Han drog sig tillbaka till sin faders gård och kände sig för första gången mätt och belåten. Han var nöjd med vad han åstadkommit, och han blev bofast och riktigt hemmastadd för första gången. Han sade: "Fullkomligt är mitt verk. Nu skall jag stanna hemma." Och då sade Gud till Odin: "Nu har du själv satt en gräns för din storhet, din makt och din härlighet. Sade jag inte, att om du någonsin bleve nöjd, bofast och hemmastadd någonstans, så skulle din utveckling upphöra? Nu har den upphört, ty du har funnit behag i dina händers verk, i verkligheten, i det som inte är av mig: det materiella, mänskliga och förgängliga. Från och med nu, Odin, skall ditt rike aldrig bliva större." Själv kallade han sig aldrig konung. Det var endast andra som hyllade honom och gav honom den titeln. För sig själv var han ingenting, en bondeson och en Guds tjänare, – ingenting annat. Hans enda hem någonsin blev den bygd hans far plöjt upp. När han vunnit hela världen vände han den ryggen och gick tillbaka till plogen som fött honom. Han var endast rik när han gav, endast festlig när han gav fester för andra och endast storslagen när han måste vara exemplarisk för andra. I det privata var hans liv alltid enkelt, torftigt och fattigt. Hans älsklingskappa var lappad och full med hål, och när han for till Jorsala var han mest lik en tiggare. "Jag är blott en människa," var hans sista ord i livet, och likväl blev han efter sin död som ingen annan dyrkad nästan som en gud, tillbedd i vidskepelse och offrad åt som ett beläte. Det var en ond tid som så litet förstod att hedra hans minne. Det var hedendomen som liksom ett tungt mörker övertäckte hela världen ända tills Jesus Kristus erövrade den vid medeltidens början. Odin hade mängder av söner. Han hade många hustrur och ännu fler söner. Den enda hustru dock som han alltid älskade och återvände till var Frigga, som blev mor till alla hans bästa söner. De var Sax, Kelt, Sarmat, Frank, Ir, Teuton, Gal, Belg och Fries. Åt var och en av sina söner gav Odin ett rike, och sålunda blev hans väldiga enade världsomspännande rike, som blott hölls samman genom hans överallt djupt

vördade personlighet, styckat i många små. Dock skulle vart och ett av alla dessa småriken vara nog så respektingivande för andra riken. Sax fick sitt rike i söder, och det blev kallat Saxland. Kelt nomadiserade under större delen av sitt liv, han var den av sönerna som var mest lik sin fader både till utseende och disposition, och han blev vida ryktbar och erkänd som herre i många länder. På de flesta håll betraktades han som Odins ende naturlige efterträdare. Han slog sig slutligen ner vid en flod som nu heter Loire, och hans familj blev en av de mest lysande av Odins söners. De utmärkte sig för all den goda smak, finare seder, bättre umgängesformer och framför allt för ett sinne för skönhet som nästan alla Kelts bröder saknade. Kelt betraktas än idag som de moderna kelternas egentliga stamfader. Sarmat fick hela östern som sitt rike. Han tjänade skyterna, och efter honom uppkom namnet Sarmatia, som sedermera blev Polen. Frank blev frankernas förfader. Ir slog sig ner på det avlägsna Irland och vinnlade sig om att kurera detta land från alla de oarter som Loke introducerat på ön. Han lyckades inte helt och hållet, och än idag kämpar hans efterkommande med samma sociala problem som blev hans dagliga sysselsättning från den dag då det blev hans rike. Det sägs att Loke var den förste som kom på konsten att destillera extra starka alkoholdrycker, och att han rentav introducerade Usquebaugh och blev den förste att missbruka det men icke den siste, då han lärde alla han kände samma konst. Ir var sedan den förste som försökte bekämpa detta missbruk och den förste som misslyckades därmed. Teuton levde ett vilt jägarliv i de sedermera teutoniska skogarna, och Gal blev fader åt gallerna. Dessa två var tvillingbröder och båda lika ohyggliga i oövervinnelig råstyrka. De nästan lika kraftiga men mera sociala Belg och Fries gav namn åt Belgien och Friesland. Ytterligare en av Odins söner hette Helve. Han älskade berg, och nuvarande Alperna blev hans land. Det kallas än idag för Helvetia. För de flesta av hans bröder och släktingar blev dock detta land så svårtillgängligt genom sina glaciärer och hemska berg att Helvetet för dem fick en helt annan innebörd, ungefär som Sibirien för oss. Den som fick överta Odins och hans faders gård vid Mälaren hette Njord. Han var den mest hemkäre, och ingen annan var hågad att ta över faderns gård. Därför blev Njord landets folks drott automatiskt. Han var bekväm av sig, lat och oföretagsam och stannade hemma i hela sitt liv. Dock uppskattades han av folket och blev nästan lika populär som far sin. Men redan i hans tid började nordfolkets moraliska nedgång, som mest berodde på det myckna överflödet av allt livets goda, som ohjälpligt skämde bort envar. Så länge Njord levde rådde fred och välstånd med försoffning och dekadens som följd. Inget uppfriskande krig sopade bort smuts och ondska så länge Njord levde, och mot slutet av sitt liv övergav han sina fäders Gud och lät människorna dyrka honom själv i stället. Så inleddes den mörkaste tiden i de germanska ländernas historia.

------------------------------------------------Nu följer några ord om skyterna. De var ett urgammalt hopplöst hedniskt och opålitligt aldrig underkuvat folk, som troligtvis var komna ur Magogs ätt, som var son till Jafet. Sarmat blev deras kung och härförare. De dyrkade honom, tillbad honom och ärade honom som en gud. Han övergav Gud liksom sin broder och deltog i skyternas alla dårskaper. Han tjänade skyterna med deras avgudar och gjorde dem ännu mera villfarna, onda och råa. Han blev för sin makts och sin gudlösa förförelsefulla vägs skull den av Odins söner som mest föraktades och avskyddes av sina bröder. Han trodde sig vara mer än en människa och vägrade att någonsin lägga bort sin titel. "Jag är konung," sade han, "och mitt folk är mina slavar." Han underkuvade alla österns folk med våld och omänsklighet, han dränkte sina undersåtars självständighet och fria vilja i blod och eld; skräck och terror hörde till ordningen för dagen inom hans välde, och dess värre följde flera av hans bröder hans onda exempel. De gick inte så långt som han, men även de blev högmodiga dårar som vägrade kalla sig människor och mänskliga, utan som i stället bara var konungar, maktgalna, grymma, obevekliga ägare till sina folk och all deras jord. Men låt oss äntligen ta oss en titt på skyternas ursprung. Noas söner var Sem, Ham och Jafet. Jafets söner var Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras. Javan blev fader för de folk som levde i Grekland innan det blev ett kulturland. Magog hade tre söner, och den yngste av dessa drog norrut. I motsats till sina bröder och kusiner förblev han Gud trogen. Han uppfostrade sina barn i Guds anda, och hans sonson var det som i tidernas begynnelse efter många irrfärder och äventyr hamnade i nuvarande Finland vid dess sydkust. Han hette Hanok och var exemplarisk i fromhet och gudfruktan. Få män har funnits som var frommare än han. För alla hans bröder och kusiner gick det inget vidare, men för honom gick allt bra genom Guds försyn. Han levde ett rikt liv och fick en övermåttan rik familj. Tjugo söner hade han, och de spred sig över en stor del av världen. Hans älsklingsson Sur fick en son Skut, och från honom härstammar skyterna. Skut var lika god och gudshängiven som sin farfar, och han blev fader åt ett stort folk, som blev känt för sin duglighet, tapperhet, tålighet och utomordentliga fromhet. Skyterna var ett gott folk ända tills de berusade av sin makt glömde Gud och blev hedningar, vilket hände fem århundraden före den fromme Konstans tid. Men ännu idag betraktar skyterna som sitt hemland de sälla jaktmarker som består av oändliga ogenomträngliga urskogar, vilka vimlar av stolta fornminnen, och i vilka trollkarlar, skalder och vandrande siare bor. Det landskapet kallas idag Karelen. Men Hanoks, Surs och Skuts hem låg i nuvarande Nyland vid den å som idag kallas Borgå å, och de av deras familjer som stannade kvar där förblev Gud trogna, och deras ättlingar är hängivna den rätta saken än idag.

Ingress Men enligt en gammal svensk tradition var Sveriges förste konung Jafets son Magog. Den traditionen upptecknades under den gyllene renässansens tid. Naturligtvis kan inte klentrogna vetenskapsmän acceptera en så underbar tanke, emedan den är alltför förträfflig för dem och emedan för dem allt måste bevisas enligt det petnoga pedanteriets lagar. Men för dem för vilka all världens och universums och Guds underbarhet inte är fullständigt oacceptabla kommer det att Magog som förste man blev gjord till herre och konung över Sverige att för alltid framstå som ett rent självklart och lysande faktum. O förträfflige Johannes Magnus! Ingen kan tänkas ta allt vad du berättar på fullständigt allvar, men om allt vad du skrivit är lögn är även Homeros och Vergilii dikter lögner liksom alla isländska sagor och hela Bibeln. Men då måste man vara allt bra gudlös, om man inbillar sig att allt vad Gud genom tankar och ord inspirerat i skrift till mänsklighetens fromma blott är falskhet. Må aldrig någon vara så gudlös, och må den som ändå vill vara det kallas en förbannad niding av alla. Förvisso kan allt ifrågasättas och bör allt vädras, dryftas, kritiseras och analyseras, men för det behöver inte allt förnekas. Det som säger sig vara sant men som inte kan bevisa sig vara sant kan icke förnekas och förkastas med någon rätt förrän det har bevisats vara falskt. Utan att vilja försvara eller imitera Johannes Magnus' exempel måste jag dock hävda det faktum, att ingenting av vad Johannes Magnus har skrivit har kunnat bevisas vara falskt. Driven i landsflykt i Tizians Venedig skrev han sin svenska historia på grundval av goternas, och därmed byggde han vidare på det nordiska nationella historietempel, som redan de isländska sagornas nedskrivare, den förträfflige Saxo Grammaticus av Danmark och den storartade Snorre Sturlason lagt grunden till. När jag på Universitetsbiblioteket i Göteborg för första gången kom i kontakt med dessa gamla krönikor, så slog det mig med häpnad hur väl de bekräftade alla min mors gamla keltiska sagor, och det utan att hon någonsin hade läst dessa gamla medeltida författare! När jag nu återger min mors gamla keltiska sagor så har jag ett visst stöd därför från just urgamla urvederhäftiga auktoriteter som Saxo Grammaticus, Snorre Sturlason och Johannes Magnus. Deras krönikor har jag låtit påverka mina och min mors, så att de här uppträder med en extra patina av modifikation. Summan av alla dessa uråldriga krönikor, legender och sagoliknande traditioner blir det oåterkalleliga faktum, att deras från vetenskapligt håll påstådda falskhet eller åtminstone opålitlighet förblir mera obevisligt än någonsin. Med dessa ord inleder jag på allvar min gotiska historia och börjar ordentligt ända ifrån grunden med berättelsen om Magog.

Första delen. 26

1. Magog Så talade Noas far Lemek då Noa föddes: "Se, Gud har givit oss vår förstfödde son. Hans hår är ljust, han ler mycket och skriker litet, han lockar oss till tårar med sin älsklighet. Till en tröst för oss är han given oss. I vårt tunga arbete på åkern, i vårt dagliga slit med sådd och skörd år ut och år in, i vårt livslånga tunga mödosamma lidande skall han vara en ljusglimt i vår existens och en tröst för våra plågsamma sorger. Därför skall han heta Noa. O Noa, jag ser i framtiden en syn. Mycket skall Gud låta ske i dina dagar till hela världens nesa och skam men till din upphöjelse och ära. Du skall bli Guds vän, och du skall föda tre söner, vilka skall dela världen mellan sig, och de skall besitta var och en sin världsdel intill tidernas ände. En av dem skall bliva ett sorgebarn för dig, men de andra två skall du vara välsignad genom, och de skall vara välsignade genom dig. Den äldre skall få östern till skänks och den yngre västern. Och detta profeterar jag om den yngre av dem, han som skall besitta västern. Sju söner skall han få, den ena vackrare, dugligare och ädlare än den andra. Dock skall en av dessa sju utmärka sig mera än alla de sex andra. Av din sons sju söner skall den andre och den fjärde visa sig särskilt dugliga, ty den förste skall föda tre söner som alla tre skall leva och dö i ringhet, fattigdom och obemärkthet. Den tredje skall Herren rycka bort från jorden vid ännu unga år, och den femte skall endast få en ganska obetydlig son. Tragedier skall möta de två yngsta, ty den förste skall gifta sig, få många barn och bli lycklig, men hela hans familj skall förlisa på havet under en resa i storm. Den andre skall inte gifta sig men ryckas bort från jorden vid unga år av en sjukdom. Men den andre och fjärde skall bliva stora och mäktiga. De skall bägge bli fäder för stora folk, och störst och mäktigast skall den förste bli, även om han länge skall leva i skuggan av den andre. Den förste skall göra sig till herre över många länder, och hans ättlingar skall härska över de samma länderna i evig tid. Ja, den förste skall han bliva, som gör sig till herre över andra människor." Allt detta talade Lemek om sin son Noa, om Noas söner Sem, Jafet och Ham, och om Jafets sju söner Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras. Men hans hustru hörde honom och tänkte i sitt stilla sinne: "Det är tur att den späde gossen inte hör och förstår honom, ty då skulle barnet knappast uppskatta så mycket förutspådda olyckor och besvärligheter för sina barn." Men det blev precis efter Lemeks ord, ty Jafet och hans familj fick efter syndafloden hela västvärlden på sin lott. Och Gomer födde tre obetydliga söner, Madai dog ung efter att ha vandrat i umgängelse med Gud i hela sitt unga liv och kanske alltför mycket, och han försvann i en sandstorm under en resa i öknen. Tubal fick en enda obetydlig son, och Tiras dog ung som sin son Madai men genom en sjukdom. Mesek förliste på havet med hela sin familj på en kort resa till Cypern. Javan däremot fick fyra duktiga söner, vilka med tiden blev förfäder åt de greker som redan fanns där innan Hellas blev ett kulturland. Men Magog blev störst bland alla sina bröder.

Magog var rastlös som ingen annan. Han plågades av ständig oro, längtan ut och bort från hemmet och härden och av en obotlig och omättlig äventyrslusta. Han ville se, upptäcka och finna nya världar och ständigt fly bort från allt som han redan kände. Med sin familj vandrade han eller reste han från den ena orten till den andra, från hav till hav, från land till land och från världsdel till världsdel. Från de armeniska bergen, där Noas ark fastnade, begav han sig västerut mot kusten. Det är troligt att han en längre tid bodde på den plats där idag staden Batum ligger. Han flyttade sedan längs kusten ständigt längre norrut och västerut. Han kände väl till Krim, som han under ett skede ensam kringseglade. Med tiden kom han med sin familj, som då omfattade fem medlemmar, in i Medelhavets östligaste havs nordligaste vik, där han påträffade mynningen av en flod, som vackert och stilla flöt majestätiskt och grant och blänkande såsom Nilen. Denna flod gav Magog sin äldsta dotters namn, som var det barn han älskade mest. Hon hette Tanais. Han drog med sin familj upp för denna flod. Han drog in i det land som då ännu inte hette Skytien. Många hem byggde han, men så fort han fått ett färdigt och fullkomnat övergav han det och bröt upp med sin familj för att börja om på nytt längre norrut. Han trivdes med svalare klimat, han tyckte om att härda sig mot mörker och kyla, ty han avskydde att behöva svettas av kraftlöshet inför solens utmattande värme. Hans son Sem var lika ivrig att se sig om i världen som han var, och det var denne son som en dag på sina ensliga strövtåg öster om floden upptäckte Volga, som då givetvis ännu inte hette så. Denna nya flod var vida bredare, större och mäktigare än Tanais. Inför sonens nyhet bröt Magog upp med sin familj, sina tjänare och all sin egendom, och de kom till den flods strand som idag heter Volga, och de förvånades väldeliga inför flodens väldiga skönhet. Den floden följde de sedan i många år norrut. Många år senare, då Magog i tre år bott vid stranden av en vacker biflod till den stora floden, nalkades en främling hans tält. Han var just då ensam hemma med sin hustru och tjänare, och han bjöd främlingen in under sitt tak och förplägade honom väl. Denne främling var obeskrivligt ljus och skön med långt hår som en ängel, men Magog förstod icke att han var en ängel. Till slut frågade Magog: "Varifrån är du?" Främlingen svarade: "Jag är från ett land i väster som är rikast av alla länder. Där ligger guld öppet i dagen på många berg, där är floderna tjocka av fisk och laxar, haven som omger landet är som en gröt tjockt av fiskstim som gör havet vitt som silver av även sälar, uttrar, fåglar och valar. I det landets skogar trängs hjortar, älgar, rådjur, vildsvin och renar, och landets himmel förmörkas av vildfågelflockar. Från det landet kommer jag." "Säg, var ligger ett sådant underbart land?" Främlingen sade: "Jag skall visa dig." "Skall du då slå följe med oss?" Främlingen svarade blott: "Följ mig, Magog, så skall jag leda dig till det rike i vilket du och dina efterkommande skall härska i evighet." Därmed försvann främlingen.

Då förstod Magog att Gud hade uppenbarat sig för honom. Förfärad över att främlingen icke längre var hos honom steg han ut ur sitt tält och ropade inför stjärnhimlens anlete: "O Gud, varför är du ej längre kvar hos mig?" Han tänkte dock därpå att Gud säkert icke skulle lämna honom länge ensam och övergiven, utan att Gud säkert skulle återvända till honom en vacker dag. Av den anledningen flyttade han inte från floden, hur kalla vintrarna än var där, utan han stannade tålmodigt kvar och bidade Guds återkomst. Tre månader senare kom främlingen åter till Magogs boplats. Precis liksom förra gången kom han klädd i en enkel brun ullkappa med kapuschong, som han lyfte tillbaka när han mötte Magog och blottade sitt långa gyllene hår. Magog tog vänligt emot honom liksom förra gången och var mycket gästfri. När de ätit tillsammans berättade främlingen för Magog en historia. Han berättade om en man som kom hem till sin hemstad efter att länge ha varit ute i världen och gjort mycket märkvärdiga storverk. Han hade bland annat botat sjuka, gjort sinnessjuka klara i huvudet, uppväckt döda från den eviga sömnen, givit hungriga och törstiga stenar att äta och sand att dricka, som i de hungrandes händer blev till fiskar, bröd, vin och vatten. Han hade talat vänligt med syndare, avfällingar, hedningar, utlänningar, galningar, brottslingar och utstötta fredlösa. Han hade med sina välgärningar gjort sig till sitt folks mest älskade människa, och när han red in i sin hemstad hyllade honom alla som herre. Och främlingen berättade, att han red in i sin stad på en åsna, enkelt klädd i ljusa kläder, ren och fager som människa och lysande som personlighet. Folk hade vid hans ankomst hyllat honom med palmkvistar och brett ut mantlar och kappor framför hans åsnas väg. En större glädje hade aldrig någonsin någonstans skådats än den dagen i den staden, som var hela världens hjärta, då mannen hyllades av alla människorna i hans hemstad såsom herre, och han välkomnades och hälsades hjärtligen som mästare och hjälte av alla. Alla var honom underdåniga den dagen med glädje och gamman. Han stannade sedan i staden, och med tiden blev hans vistelse där obekväm för de som ansåg honom som gäst och som ansåg sig själva vara folkets enda ledare. Dessa ledare var präster, soldater, hövitsmän och andra män med höga titlar, medan herren som kommit till staden inte hade några titlar alls utan blott var en människa. De som tyckte att hans närvaro i staden var pinsam ville därför ha bort honom. De tänkte inte på att Gud kommit med honom till staden, utan de tänkte blott på den outhärdliga eld och smärta som Guds närvaro ingav dem. Därför ville de ha bort mannen, som intet ont hade gjort någonsin, och som hette Jesus. Jesus hade bland sina närmaste vänner en som liksom Jesus fiender inte kunde tåla Jesus personlighet. Denne vän beslöt sig för att förråda sin herre och välgörare. Han hette Judas, och han ledde översteprästernas soldater till den trädgård i vilken Jesus brukade bedja med sina vänner, och Judas gav Jesus i Jesu fienders våld. Därefter ångrade sig Judas bittert och gick bort och hängde sig.

Men Jesus var nu i deras våld som inte kunde tåla hans personlighet. I en skenrättegång utan anklagelser och utan försvar dömdes Jesus skyldig till inget brott alls, varpå han fördes bort och piskades, torterades och förödmjukades på alla tänkbara sätt för att slutligen ledas hän mot döden. En av hans närmaste vänner, som försökt söka upp honom i hans prekära situation, förnekade honom och flydde när han tillfrågades om han kände den pinade dödsdömde. Vännen ångrade sig dock bittert efteråt att han visat sig svag och sörjde och grät för resten av sitt liv. Och Jesus, den älskade mästaren, mannen som begått det oförlåtliga brottet att visa sig bättre än alla andra män, spikades offentligt till händer och fötter fast på ett kors, som restes inför allas åsyn. Hans moder och den enda av hans många vänner som inte övergivit honom vakade och sörjde vid korset tills han dog. Världens ädlaste människa, som alla hyllat som herre med glädje och yra, dog som en brottsling och som hela världens värsta usling. Men den vän som förblivit honom trogen ända fram till detta nesliga slut levde sedan i hundra år och förblev herrens minne trogen så länge han levde." Sådan var den historia som främlingen berättade för Magog. Och Magog frågade: "När hände detta? Det måste ha varit för ganska länge sedan, ty alla städer och samhällen utplånades ju genom syndafloden." Främlingen svarade: "Det hände för mycket länge sedan, och det händer idag, och det skall komma att hända i en mycket avlägsen framtid. Det händer för evigt. Vad jag nu har berättat är ett exempel på Guds ödmjukhet och förkärlek för människan. Ingen har någonsin varit så nära Gud som den man vars historia jag just har berättat. Genom att så fullständigt krossa och tillintetgöra och förödmjuka mannen Jesus, som var av jordens godaste släkt, gjorde Gud honom till alla människors störste herre. Och en likadan herre över alla människor behagar det kanske Gud att göra dig till." Därmed drog främlingen upp sin kapuschong och försvann för andra gången. Då tänkte Magog: "Hur kunde jag tro att denne främling var förmer än en människa? Under sitt första besök gav han mig förvisso Guds ord, men nu den andra gången talade han enbart människoord." Och han bröt upp med sin familj från platsen som låg vid en krök av en biflod till den flod som idag kallas Oka. Och han vandrade västerut, ty aldrig skulle han glömma vad den märkvärdige främlingen sagt under sitt första besök hos honom. Över vad främlingen sagt under sitt andra besök visste inte Magog om han skulle gråta eller känna sig förbannad. Och han bad till Gud och sade: "O Gud, vad är meningen med hela världen om sådant kan hända i den? Varför vill du göra mig till herre över andra om den högste av alla jordiska herrars lott är sådan? Hur kan jag vidare leva efter att ha hört en sådan berättelse och fått inblick i en så fruktansvärd bottenlös avgrund? Du har uppskakat och upprört mig för resten av mitt liv. Aldrig kommer jag att hämta mig från den chock din berättelse berett mig. Men vill du göra mig till herre och härskare över andra, så var så god. Ske din vilja. Varje människa är till blott för att göra dig till lags."

Då svarade Gud: "Du måste inte tro, Magog, på vad min ängel berättat för dig. Blott om du själv vill, om berättelsen behagar dig, om du hellre håller dig till det som synes än till det som inte syns, blott om berättelsen är dig till gagn, behöver du acceptera den. Ingen måste tro på Jesus Kristus. Det räcker om man tror på mig, jag, den ende som är Gud. Se stjärnan framför dig. Den skall leda dig till ditt land i vilket jag skall göra dig och din familj till herrar för evigt." Och Magog såg i skyn plötsligt en stjärna tändas, fastän det var mitt på dagen. "Följ den stjärnan, och du följer mig. Den skall leda dig till ditt hem, där du skall förkovra dig och bli den förste i en ätt, som skall härska över stora delar av världen för evigt." "Måste jag?" flämtade Magog. "Nej, bara så länge du själv vill," kom det tryggt till svar. Och från den dagen följde han stjärnan, när han reste, natt och dag och morgon och kväll, ty den lyste ständigt för hans ögon, även om aldrig någon annan såg den. Och han drog västerut med sina sju söner och sina tre döttrar, sin goda älskade hustru och allt vad han ägde, tjänare, boskap och mycket gods. En dag mot slutet av sin medelålder kom han till en lugn och vacker flod, som glänste blått i solens sken, och som flöt västerut. Det var den flod som idag mynnar ut vid Riga. Och Gud sade till Magog: "Det hav till vilket denna flod rinner skall vara ditt hav. Alla dess stränder och kuster, öar och länder skall tillhöra dig och dina barn." Långt senare kom Magog fram till det havet. Men den dagen försvann stjärnan och kom icke tillbaka. Magog tänkte: "Gud återvänder säkert till mig någon dag." Och han slog sig till ro vid nuvarande Östersjöns strand med alla de sina i förbidan på ledstjärnans återkomst. Varje dag gick han ner till stranden från sitt läger och gick av och an på sanden, vare sig det var oväder, storm, kallt eller regnigt. Och han ropade ofta: "O Gud, när skall du återvända till mig? När skall du åter ta mig vid handen och leda mig vidare, såsom du så länge redan har gjort?" En dag när Magog gick ner till stranden som vanligt var det en stor storm. Himlen var svart, vågorna var höga och vilda, och molnen flög över himlen. Blixtar upplyste havet, och eld lågade i skyn. Det dundrade och skakade i världen. Ur denna storm talade Gud till Magog. Han sade: "Allt land öster och väster om detta hav giver jag dig, o min son Magog. Du och dina barn skall blöda för det, dö för det, gråta blod och lida intill döden för det. Ni skall få svettas blod och försvara det i evighet mot anklagare och åklagare. För evigt skall ni nödgas slåss med svärd för ert land, aldrig skall ni få ro och vila för Kains barn, för de ignorantas hat och för de okunnigas avundsjuka. Frid skall aldrig någonsin unnas er av någon. Men alla era motgångar, olyckor och lidanden skall stärka er i anden, så att ni aldrig förlorar er ställning, er kraft, er dygd och er skönhet. För varje prövning som drabbar din familj skall den bli mäktigare, för varje tragedi skall den bli större och rikare, och för varje katastrof skall den triumfera med ära och glans. Aldrig skall jag överge dig, och tecknet därpå är att varje hinder som jag skall

ställa i din väg skall jag låta dig överkomma. Otaliga skall dina hinder vara men lika otaliga dina framgångar. Och du skall veta, att varje hinder som jag uppställer på din och på dina efterkommandes väg är en kärleksgåva från mig. På stranden på andra sidan havet skall du finna ditt hem. Jag skall leda dig dit. Följ mig!" Då rämnade himmelen, och på den blåa himmel som öppnade sig visade sig åter den sällsamma stjärnan. Den lyste nu starkare än någonsin, men till Magogs förvåning visade den honom vägen inåt landet. Han tvekade dock icke att följa den och att bryta upp med sin familj och sin älskade hustru, som nu väntade sitt elfte barn. Vägen gick genom Livlands djungler till nuvarande sjön Peipus och därifrån längs floden Narova till kusten. Sedan visade stjärnan dem västerut längs kusten ända till den plats där Reval idag ligger. Därpå visade stjärnan vägen mot norr över havet. Magog byggde med sina söner en husbåt så stor i sina proportioner att den var jämförbar med Noaks ark. Med den styrde han med hjälp av den underbaraste friskaste sydvästbris norrut över havet med alla sina anhöriga och tillhörigheter, och han nådde land vid nuvarande Porkkala udd. Sedan svängde vinden, och stjärnan vandrade åt väster. Magog styrde sin husbåt genom skärgården via Hangö udd, Nagu och Åland, och han blev innerligt fäst vid detta öland, så otillgängligt och så förtrollande. Han ville stanna och smeka var röd klippa han for förbi och låta sanden sila mellan fingrarna och tårna på varje mjölmjuk och gnistrande vit sandstrand. Hans son Aur bad att få stanna i detta land med hustru och barn och ägodelar, och fadern lät honom det men inte utan argumentering. Aur bosatte sig på den plats där idag staden Ekenäs ligger. Ledd av stjärnan fortsatte Magog in i öriket. Efter en lång färd över öppet hav skymdes åter horisonten av öar, och när Magog med sin klumpiga husbåt seglade in bland dessa öar började de snart bli allt tätare. Därav drog Magog den slutsatsen att han närmade sig land. Men över den tätnande skärgården i väster började samtidigt mörka moln dyka upp och flocka sig. Allt tätare blev skärgården, och allt mörkare blev himlen. Snart bröt ovädret ut. Hällregn öste ner, men likväl förblev stjärnan lysande under molnen. Sjön blev mycket orolig och farlig. Vågorna vräkte sig utan lag hur de ville, och vinden var ytterst ombytlig. Det var en hård fruktansvärd vind, som den ena sekunden ej blåste alls och den nästa vräkte sig över den läckande husbåten med all sin kraft. Magogs hustru sade: "Förbannade storm! Ett vidunderligt odjur är du! Naturen är ond som drabbar oss så hårt! Förbannade vare alla vädrets makter! Vi kommer att förlisa och gå under och drunkna som Noaks kattor!" Då sade Magog: "Tyst, kvinna! Behärska dig! Fly aldrig ut i vrede mot naturen vad den än gör! Den är ju Guds högra hand och försynens eget vapen, och hennes namn som Guds tjänarinna är Guds egen kraft! Det är han som vill pröva oss. Uthärda prövningen utan protester, genomlid ondskan och överlev den, visa att du

är starkare än den genom att behärska dig och ödmjuka dig och stå ut med det outhärdliga!" Men Magogs hustru skrek till honom tillbaka genom stormen: "Stormen, mörkret och våldet gör mig förtvivlad! Jag hatar allt som är ont, mörkt och hårt! Varför har du fört mig hit! Vi kommer att förgås!" Stormen nådde nu sin kulmen. Alltjämt vandrade stjärnan framför dem, men den var nu röd. I rasande fart drev stormen och vinden dem framåt, och Magog måste koncentrera all sin uppmärksamhet på att skickligt manövrera sin otympliga husbåt mellan holmarna. Han bad oupphörligt till Gud att han åtminstone skulle rädda dem från att gå på grund, medan han slingrade sig om sin stora styråra och hackade tänder och frös i panik. Holmarna blev tätare och tätare, och sunden blev smalare och smalare. De nådde det allra smalaste sundet just när stormen nådde sin absoluta höjdpunkt. En väldig blixt bländade de arma mänskorna, och en öronbedövande skräckinjagande skräll med knallar och explosioner samt ett förfärligt brakande följde på blixten. Magogs hustru skrek ut sitt hjärtskärande ve. Magog tappade för ett ögonblick kontrollen över framfarten av ren förskräckelse. I nästa ögonblick gick den väldiga farkosten på grund. Genast steg vattnet, och husbåten måste överges. Med frenesi ledde Magog sin familjs räddning. En ö var i närheten som de lyckades vada i land på. Men Magogs hustru greps av en strömvirvel som förde henne ut och dränkte henne. Även alla Magogs ägodelar gick förlorade jämte de flesta av hans djur. Hans yngsta son drunknade även och en av hans döttrar. Av djuren klarade sig endast några hästar, några åsnor och någon boskap. Alla kameler gick förlorade. Och Magog sade: "Naken har jag kastats upp på det land som Gud ville ge mig. Utblottad, frusen, uthungrad, ruinerad och naken har detta lands herre nu kommit hem jämte hela sin nakna och medellösa familj, som han måste försörja. O Gud, jag tackar dig för att du har lett mig så här långt! Lovad vare alla mänskliga människors Gud i evighet!" Och han böjde knä på stranden i regnet och tillbad Gud i ödmjuk förtröstan fastän han samtidigt både huttrade och grät. Ett enda tecken var honom positivt i detta ögonblick: det fanns ekar på stranden. Tacksam för detta heliga tecken kysste han den jord som han nu visste att var hans. Med tiden repade han sig från skeppsbrottet och kunde åter börja känna sig på den säkra sidan av livet. Men han hade ännu inte nått slutmålet. Stjärnan manade honom fortfarande vidare, och han drog därför vidare norrut längs kusten. Men vid den ö där han hade förlist samlades med tiden mer och mer trävirke från hans väl timrade men hopplöst havererade husbåt. Ön blev märkbart större genom den mängd av stockar som samlades där. Dock är det troligen inte därför som den holmen många tusen år senare blev kallad Stockholmen. Han följde stranden mot norr och kom slutligen in i den väldiga mångarmade havsfjordens innersta och nordligaste vik. Det var en stilla dag han kom dit. Sjön

glänste som en spegel, och endast vita svanar krusade dess ljusa glittrande yta. Frid och ro härskade i denna innersta sötvattenshavsvik. Och stjärnan stod då precis mitt i himmelen rakt ovanför Magogs huvud, och då han tittade upp mot den för att spörja den om dess egentliga väsen sade Gud till honom: "Här är ditt hem. Här skall jag äntligen låta dig få vila och andas ut. På denna plats skall en stad växa upp. Den skall aldrig bli stor, utan den skall alltid förbli idyllisk och vacker i anspråkslös litenhet, ty allt stort är fult och allt litet är gott. Men hur liten din stad än skall vara skall den bli ett hjärta för en stor del av världen. Från ingenstans skall det komma så mycket konungar som från dig." Därmed försvann stjärnan, ty den föll, men icke mot jorden utan uppåt himmelen; och Magog ryckte på axlarna inför det ofattbara och började genast med sina söner att ta i tu med arbetet på sitt hem, deras framtida huvudgård. Och Magog levde ännu i hundra år innan han dog. Sina sista hundra år levde han i lugn och ro, i frid och i ljus. Han umgicks med Gud så länge han levde, ty särskilt mycket annat sällskap hade han inte; och hela hans gestalt omstrålades alltid av en viss ljus fridsamhet. Hans hår och skägg var vitt som den renaste snö, och hans ögon var klarblå som sommarhimlen i det nordliga land han hade kommit till. Han lyste av kärlek till livet, till Gud och till allt levande liv i naturen så länge han levde.

2. Sex generationer Sex av hans söner överlevde honom. De hette Sem, Göte, Aur, Tor, Gert och Ove. Aur bodde sedan gammalt i nuvarande Finland, och han fick tretton söner med sin övermåttan fagra hustru. Hans älsklingsson var Hanok, som fick tjugo söner. Hanoks älsklingsson Sur födde bland andra Skut, som blev ättefader åt skyterna. Sem blev den som övertog faderns gård. Magog hade givit honom namnet efter sin farbror, som han mycket älskade. Ingen hade varit så fäst vid Noaks son Sem som hans lille brorson Magog. Men somliga kallade Sem för Sven. Sem eller Sven levde hela sitt liv i frid och ro. Han arbetade i hela sitt liv hemma på gården, och under hans vård blomstrade och tillväxte den. En längre resa företog han ner till Magogs husbåts haveriplats, där han byggde monument och gravvårdar över sin mor, sin lillebror och sin lillasyster, som alla dött där under den förfärliga ovädersnatten. Och han skrev nederst på monumentet dessa ord: "Var och en av Magogs hus som reser här förbi fatte det som sin plikt att vårda och bevara detta monument och befria det från ogräs." Och monumentet står kvar än idag, fast idag är det blivet en hel stad. Så noggrant och ömt vårdar svensken sina minnesmärken att de till slut blir till föremål för hela världens beundran. Sven gifte sig aldrig. Därför tog Göte över gården när han dog. Sven dog som han levde i stillhet och frid. Han hade arbetat i hela sitt liv, och hans sista ord var: "Jag är nöjd med mitt arbete. Må det blott även behaga Gud."

Och hans bröder Göte och Ove begravde honom på gården. Tor och Gert hade då för länge sedan lämnat gården för att i stället bege sig ut i de vilda skogarna och djupa vildmarkerna. Där jagade de och levde de samman med naturen ett vilt och hårt liv. De kom aldrig tillbaka till gården utan försvann i de vilda skogarna och bergen. Möjligen bildade Gert familj långt söderut och blev där fader för ett nytt folk, men det är det ingen som vet. Göte var en mycket skicklig jordbrukare. Han var lika nitisk och arbetsam som bror sin. Han fördubblade mängden och storleken av sina åkrar, och han vårdade dem lika ömt som hans hustru skötte om deras fruktträdgård. Så duktiga lantbrukare var de, att avkastningen blott från de fält Sven brukat var dubbelt så stor som den varit på Svens tid. Sven hade med nöd lyckats försörja familjen, men Göte dränkte familjen i överflöd. Göte var ock den förste någonsin som började sköta om skogen. Han fick många barn med sin underbara hustru, och det ena barnet var godare och gladare än det andra. Hans äldsta son fick namnet Stig. Han hade åtta andra söner, av vilka den ena var märkligare än den andra. Tre av dem hade en naturlig böjelse för havet. De hette Atle, Basker och Björn. Deras livs stora passion var att bygga båtar och segla. De for ofta ut på havet tillsammans, och den ena resan blev längre än den andra. De var så duktiga sjömän att de med Guds hjälp for ut ur Öresund. Den första av dem som gjorde det var Atle. När han kom ut på det stora stormiga västerhavet betogs han så starkt av dess skönhet och väldighet att han sade: "Gud vare mitt vittne! Jag svär att jag skall besegra detta hav och fara över det till dess motsatta strand!" Och så väldig var Atle som sjöman, att han for ensam ända till England. Han landsteg på den ö som idag kallas Holy Island, och där byggde han ett altare åt Gud, dock utan att offra någonting därpå. På en senare resa med Basker och Björn seglade han runt hela England från den åt Gud helgade ön söderut runt sydkusten och in i Irländska sjön, där de stötte på Irland. Långt senare for de även söderut längs Irlands kust, och när de rundade dess sydvästra spets och såg kusten svänga norrut utbrast Atle: "Jag har ännu inte sett mitt havs västra strand!" Sålunda for Atle många år senare med en välutrustad farkost och med hustru och barn med sig över Atlanten. Hans hustru var lika resglad och havskär som han själv. Och de landsteg i det land som då ännu inte kallades Vinland på en lång ö som gick ut från kusten. Och så mycket tyckte de om det land som Gud visat dem till att de stannade där utan att någonsin mer återvända hem till familjen. Och Atle mådde gott med sin hustru och födde många barn, som födde ännu fler barn. Innan dess hade Basker seglat söderut från de två då ännu inte brittiska öarna, och med tiden fann han det land som idag kallas Iberien. Han bosatte sig i Asturien med familj och barn, och där bodde han för resten av sitt liv. Från honom räknar de romantiska baskerna sitt ursprung. Den tappre Viriathus, som levde flera tusen år senare, var i rakt nedstigande led en ättling till den käcke Basker.

Även Björn gav sig ut på mycket vådliga färder. Han var den störste våghalsen av de tre och for helst norrut. Det sägs att Bjarmaland har sitt land efter honom. Efter en resa norrut från Englands kust kom han dock aldrig tillbaka. Höststormarna, mörkret, fasan och kylan tog honom i sitt hägn och avskilde den ensamme seglaren för evigt från människornas värld. När den älskade Göte var död var ingen av hans söner villiga att överta gården. Hela familjen vände sig till Götes bror Ove, gårdens trogne dräng, som aldrig syntes och alltid arbetade, och bad honom att leda hushållet. Ove accepterade utan att göra något väsen av sig. Han tog denna nya börda på sig som vilken vardagssyssla som helst. Sålunda blev den gode Ove den stora familjens nya överhuvud. Men den tystlåtne godtrogne Ove blev kär i sin brorsdotter Signe. Signe var redan trolovad, och Ove var ogift. Ove kunde inte lida sin böjelse, som växte för var dag. Hans kärlek frätte sönder honom inifrån, och för att inte störta sin brorsdotter och hela familjen i olycka med sin förbjudna kärlek, och för att denna kärlek inte skulle komma till utlopp, flydde den stackars Ove en dag hemifrån. Han påträffades död i vildmarken fullkomligt stelfrusen, ty det var vinter. Han hade lagt sig ute på skaren, låtit snöflingorna sakta dansa ner på honom, och under fridfullt betraktande av de eviga stjärnorna som blänkte i universums mörker hade han låtit kölden och vintern besegra sin passion. Ove var den första självmördaren. Han sörjdes i många år av familjen, ty han hade aldrig gjort någon fluga något för när. Han hade varit en ytterligt beskedlig person. Aldrig hade han varit annat än snäll och hänsynsfull, trägen och trogen och arbetsam och undergiven alla. Men Gud sade till familjen: "Ni skall inte begrava Ove och inte visa honom heder och ära. Ingen självmördare skall någonsin äras och hedras, ty den som tar sig själv av daga är icke min avbild. Jag är den som är, och varje människa som är är min avbild, och jag älskar honom. Men den som inte längre vill vara utan gör sig själv till ingenting med att begå självmord, han har sagt nej till mig, han har förkastat sig själv och sin Gud, han har förkastat mig. Hur god och förträfflig en självmördare än må vara skall han blott betraktas som det han själv har gjort sig till: som ingenting. Ni må sörja honom om ni vill. Sorg gör människan endast varm och god, men begrava honom och därmed visa honom ära skall ni icke." Och Ove förblev obegravd, och himmelens kråkor och rovfåglar åt upp honom med markens vargar och odjur. Detta förhållande vållade svåra betänkligheter och undertryckt prat inom familjen. Den som sade minst var Signe, som inte sade någonting. Hon hade inte vetat något om Oves böjelse för henne, ty han hade aldrig talat om den, men hon tänkte i sitt stilla sinne: "Gud säger så till oss bara för att skona oss, ty endast han vet hela sanningen." Och i sitt hjärta ärade hon Oves minne mest av alla. En natt när ingen såg det samlade hon resterna av hans kvarglömda kropp och begravde dem i en grav som endast hon kände till. Ingen ställde några frågor. Nu blev Götes äldste son Stig herre på gården. Han utförde sitt värv väl, ty han var mycket arbetsam. Han var en kraftfull och viljestark herre som visste vad han ville och som alltid fick alla att göra som han ville. Det mesta gjorde han dock själv.

Hans allt var dock hans kära hustru Siv. Hon var hans drivfjäder i allt. Allt gott som han gjorde gjorde han blott för hennes skull, för att hon skulle bli glad, och för att hon aldrig skulle upphöra att veta att han älskade henne. De fick tjugo barn tillsammans. Hur är det möjligt för en man med en enda hustru? Det kan man fråga sig, men för Gud är allting möjligt, och det var enbart Gud som gav Stig hans familjelycka. Stigs största och vackraste arbete var byggandet av en ny gård längre söderut på en underbart vacker plats vid en skön lugn vik av det komplicerade fjordsystem som bildade den då ännu icke så kallade Mälaren. Viken vid vilken Stig byggde den nya gården var snarast som en lagun. Där var alltid lä, och det var svanars älsklingshem. Och svanarna misstyckte ej att Stig kom och gjorde dem sällskap med sin älskliga hustru. Att på samma ställe där Stigs gård kom till med tiden staden Sigtuna framväxte har dock med all säkerhet ingenting med Stigs namn att göra. Han byggde även en väg mellan sin nya gård och sin faders gård. Denna väg var den första väg som byggdes i världen. Karavanvägar i Österlandet fanns förvisso sedan många hundra år tillbaka, men dessa bröts ej genom skog och mark och var ej jämna och fina. Stig var den förste som verkligen byggde och lade en vacker gata. Han fick därmed stor hjälp av sin son Erik, som han älskade så högt att han kallade vägen Eriksgatan. Senare tiders eriksgator har dock ingenting med denna första Eriksgata att göra. Så lyckligt var Stigs och Sivs äktenskap, att när Siv blev gammal och dog, så kunde inte Stig fortsätta leva, så han lade sig ner och dog han också. Hans sista ord var: "När en människa har en kvinna som är så god att han älskar henne så totalt att han med henne älskar hela världen och tänker att den är endast god och icke ond; då älskar Gud den människan." Erik var den mest trofasta vakaren vid faderns dödsbädd, och han hade av sin fader fått en mycket omsorgsfull uppfostran. Praktiskt taget hela livet hade Erik varit tillsammans med sin fader och lärt av honom alla dennes dygder och goda drag: sunt förnuft, en aldrig sinande lust efter praktiskt arbete, en osårbar rättskaffenhet, en stark vilja som alltid överträffade allt motstånd, och framför allt en gudaktighet som genomfördes med ett nit utan motstycke. Gud nåde den som på Stigs tid sade något ogudaktigt om någonting! I sin ungdom var Erik mycket hos sina släktingar i nuvarande Finland. Han tillbragte flera år hos dem och var mycket fäst vid dem. Han lärde sig även en hel del av dem. Det var bland annat hos dem han lärde sig sin stora yrkesskicklighet som snickare. I Finland upplevde han också sin första stora kärlek. Det var en stormig historia. Flickan hette Märta, och vid ett tillfälle for de ut på en lång seglats ensamma tillsammans. Det var ofta dåligt väder, och de råkade även ut för storm. De kom dock helskinnade och lyckligt tillbaka. Erik blev med tiden en riktig fruntimmerskarl. Många flickor lyckliggjorde han med sin kärlek. Hans far tyckte inte alls om detta och motverkade med all sin makt

sonens farliga ungdomsutsvävningar. Och Erik bättrade sig snart och gifte sig, och många blev hans barn, av vilka den gamle Stig fick uppleva de flesta. Dock upphörde Erik aldrig med att ha älskarinnor i smyg vid sidan av sin hustru Agna, som han älskade mest. När fadern var död och Erik blev herre på gården blev dessa älskarinnor rikligen tillgodosedda och upphöjda. Som familjens överhuvud var Erik ännu bättre än sin fader. Gården och byn, som vuxit upp inom den, var aldrig i bättre ordning, och Eriks styrande hand var än fastare än hans faders. Samtidigt var Erik mjukare och vänligare i sitt väsen. Hans fader hade ofta varit hård, men Erik var mera överseende, tolerant och reserverad, dock utan att det minsta styra släkten med lösare hand. Han liksom fick allting att fungera och gå bra men utan våld och ansträngning. Därtill var han som ung en övermåttan skön och fager man. Han var ljus såsom solen och grann såsom den mest romantiska solnedgång. Det låg i hans väsen en oemotståndlig tjuskraft som blev legendarisk. Ej heller glömde han någonsin sina religiösa plikter. Hans kraft som människa var oerhörd, men han brukade den alltid med mildhet. Men när Erik var gammal så dog hans hulda hustru. Hans sorg var oerhörd. Ingenting kunde dra upp honom ur den bittra saknad och bottenlösa sorg som hans tillbedda hustrus frånfälle ingav honom. Han sågs aldrig mera munter men alltid tragiskt sorgbunden och tillsluten. Sitt silvervita hår och sitt snögnistrande långa skägg hindrade inte att han i sin djupaste smärta började längta ut i världen igen. Han längtade bort från sitt minnesrika hem som ständigt höll hans bittra saknad levande. Han påminde sig sina ljuva ungdomsäventyr i landet i öster, och dit var det som hans längtan manade honom. Han ville återse de öar, de fjärdar, de länder och vatten bland vilka han upplevt en sådan ljus och skimrande ungdom. Han ville i stället för sina tragiska minnen finna tröst i att påminna sig goda och trevliga. Därför reste han över till Finland. Hans resa blev vådlig, och hans hälsa sviktade. Stormar och oväder gjorde allt för att sinka hans resa. Vilken annan orkeslös gubbe som helst hade dukat under för en sådan resas strapatser, men Erik återsåg sina släktingar, bekanta och anhöriga i gamla heliga Österland, som han kallade landet i fråga. Och där dog Erik gammal men lycklig. Hans sista ord var hans sista vilja: att hans mest älskade släkting och dennes familj skulle ta över hans fäders gård. Detta var en mycket märklig önskan, som endast kunde leda till tvister och stridigheter mellan Eriks familj och hans älsklingskusin Helges familj. Dock kom Helge och hans familj ridderligt överens om att avstå från Eriks sista erbjudande och lät utan ånger och motvillighet Eriks söner ta över Eriks fäders gård. Dock blev Helges fagra dotterdotter Ylva gift med den av Eriks söner som blev herre på Eriks gård. Han hette Ulf. Ulf och Ylva var mycket lyckliga. Ett älskligare par har sällan setts under solen. Ulf var sin fader lik men ännu vackrare och grannare. Hans vackra ljusa hår var som guld då det glänste i solen, och själv var han såsom en gudagestalt. Hans ögon var blåa som skyn när den är som klarast, och hans kropp var välskapt, och alla partier därav var fulländade.

Han var strålande vit och röd, härlig framför hela mänskligheten. Hans huvud var finare än finaste guld, och hans lockar var som palmträdets vajande grenar eller som tårpilens hängande gyllene höstgrenar då vinden sakta bringar dem i rörelse. Hans ögon var som duvor tillsammans vid deras baddamm – som duvor, som bada sig i mjölk och sitta invid bräddfull rand. Hans kinder var som välluktrika blomsterängar och som skrin med doftande kryddor. Hans läppar var röda liljor, och de doftade av flytande myrra. Hans händer var tenar av guld, besatta med krysoliter. Hans midja var formad av elfenben och övertäckt med safirer. Hans ben var pelare av vitaste marmor, vilande på fotstycken av finaste guld. Att se honom var som att se ett vackert solbelyst ljuvligt vitglänsande ståtligt fjäll inför den friska vinden; härlig var han såsom en fullvuxen ceder. Hans mun var idel sötma, hela hans väsen var ljuvlighet. Sådan var Ylvas man för henne. Sådan var hennes vän, hennes älskade, för henne. Och han byggde åt henne ett underbart vackert lustslott, ty fadern hade noggrant sett till att han fick den underbara snickarkonsten i arv. Och Ulf blev en än ädlare snickare än sin fader, ty lusthuset blev världens första underverk. Världen beror av hantverkare, och Ulf var sin tids yppersta. Så fullt av snickarglädje, sköna utsirningar och snidverk, pittoreska krusiduller och bladverk och finesser var Ulfs träslott, att aldrig senare har någon snickarglädje överträffat Ulfs. Han arbetade på huset i tio år, och han byggde det på den ö där många år tidigare hans farfars farfar hade strandat med sin husbåt och sin familj. Han byggde det på den ön därför att det var den vackraste ön i hela skärgården. Ulf och Ylva seglade ofta ut på fjärdarna och reste ofta till släktingar runt omkring på slätten. En vinter var det särskilt mycket snö. Ulf och Ylva hade firat en övermåttan lycklig och god midvinter hos Ulfs bror Folke, som var hans älsklingsbror. Och Ylva var i slutet av åttonde månaden. När de färdades hemåt i sin släde dragen av renar, glada och lyckliga och saliggjorda av det härliga midvintergästabudet hos släktingarna, blev vädret sämre. Snön slutade att glittra och gnistra som silver i den värmande solen, stillheten avbröts av en begynnande blåst, och solen gick i moln. Ulf satte upp farten en aning för att komma fortare hem. Snart var hela himlen mulen och mörk, och de hade ännu halva vägen kvar till hemgården. Ingen av dem trodde dock att vädret skulle bli direkt farligt. Vinden tilltog. Just när Ulf började bli orolig och glömde sitt uppsluppna goda humör hördes i fjärran ett främmande, isande, skrämmande okänt ljud, som hörde naturkrafterna till. Det var en tromb som kom från land. Först efter en stund och efter att ha spejat länge efter det olycksbådande ljudets härkomst upptäckte Ulf faran. Det var något helt nytt för både Ulf och Ylva. De visste ej vad de skulle göra. De bara satt och tittade på tromben som kom allt närmare. Snart varseblev Ulf dock, att där tromben drog fram över slätten, där rycktes buskar och träd upp ur marken och försvann. Faran blev alltmer uppenbar för Ulf, och han satte åter släden i gång.

Men tornadon ryckte ändå allt närmare dem. Ulf såg det och började gripas av panik. Släden rörde sig som en snigel även vid full fart jämfört med trombens ständigt framstormande anlopp. Den förföljde dem och skulle lätt hinna upp dem, som en människa lätt hinner upp en snigel. Nu greps Ulf av panik. Hundra meter ifrån dem rasade nu den fruktansvärda virvelstormen, som sög upp stenar, klippor och träd som dammkorn. Ulf släppte tömmarna och rusade med Ylva ut ur släden. Tornadon vrålade omkring dem. Ett stycke från släden kastade sig Ulf raklång och platt ner i snön, och Ylva gjorde det samma. Tio meter ifrån dem tjöt och ylade tornadon. Den störtade emot dem. Den rusade tjutande omkring dem. Den rörde dem inte men cirklade omkring dem, som om den tvekade om den skulle ta dem eller inte. Runt, runt omkring dem for den. Så störtade den sig över dem men rörde inte Ulf. Endast Ylva greps av den, och hon sögs med våld upp i luften. Ulf hörde hennes skrik och skrek själv med. En sekund, och Ylva föll ner mot jorden igen och föll illa, tungt och hårt. Ulf lyfte upp henne ur snön. Hon var medvetslös. Släden var oskadd, och han lade henne i den. Tromben var över. Ulf kunde köra hem, men något inom Ylva hade dött, och denna olycka, detta missfall, denna hemska upplevelse kostade Ylva förståndet. Hon talade inte därefter så länge hon levde annat än sådant som varken kunde återges eller förstås. Hon svamlade ibland bland annat om att Folke var en trollkarl som ville ha Ulfs gård och som därför skickat stormen på dem. Det ansågs bringa olycka att höra på henne, och Ulf kunde aldrig göra henne med barn igen. Likväl förblev han henne trogen så länge han levde. Han skötte om henne, tog hand om henne, vårdade henne, lämnade henne aldrig, gav henne mat alla dagar och gick aldrig in till någon annan kvinna. Hon dog vid en mycket hög ålder utan att någonsin ha fått tillbaka sitt sinne efter olyckan, och Ulf sörjde henne djupt, och han upphörde aldrig med att sörja henne så länge han levde. Han gifte aldrig om sig och dog barnlös. Hans älsklingsbror Folke övertog gården efter honom. Folke var en stor djurtämjare. Intet djur fanns som han inte kunde få tamt inför sig. En ren kunde han få tam på en trekvart, en älg på en timme och en vildoxe på två timmar. Han sågs ibland ridande på en ren, ibland på en älg, ibland på en hjort och ibland på en buffel. Sina barn lärde han att rida på vargar och vildsvin. Han samlade stora boskapshjordar av renar, älgar, hjortar, rådjur, vildoxar och hästar, och dessa hjordar blev så stora och rika att han på boskap var världens rikaste man. Och han fick sina renhjordar och andra boskapsflockar att trivas och föröka sig i stor skala. Hans älsklingsdjur var dock hästen. Han var den förste i världen som lärde sig att rida ordentligt, och han kunde till och med galoppera. Han uppfann även sadeln och stigbygeln. Han var ock en skicklig smed. Och Gud älskade Folke. Det var på den tiden Gud uppfyllde jorden med hästar, och somliga säger att det var till Folkes ära han gjorde det. Ty intet djur var Folke så kärt som hästen, och Gud hade behag till denna djurkärlek. Även skogarnas vildaste best björnen kunde Folke tämja som ingen annan. Folke lärde känna björnens personlighet, och ett möte mellan honom och en björn resulterade alltid i att han och björnen blev goda vänner. Ibland kunde björnar

rentav omfamna Folke av ren kärlek, och ibland grät en björn av kärlek till den gode människovännen. Vad björnar särskilt älskade var när Folke kliade dem på ryggen med exempelvis en kratta. Björnar kan ju lika litet klia sig på ryggen som mänskor. Vargar blev i Folkes vård lika tama och trogna som hundar, och lodjur aktade sig noga för att komma nära Folkes och hans förfäders gård. Lodjuret fruktade Folke lika mycket som bladlusen fruktar nyckelpigan, ty väl lyckades Folke aldrig tämja lodjuret, Europas tiger, men han lyckades tukta det och skrämma bort det för alltid från människors umgänge. Folkes renhjordar uppgick till tre tusen djur. Han hade ett tusen älgar och fem hundra tama hjortar. Sju hundra var hans hästar och två tusen hans svin. Gud förbjöd icke Magogs söner att äta svinkött, ty i kalla Norden var det ingen risk därmed. Tio tusen var Folkes oxar, tjurar och kor, och åtta tusen hans getter och får. Han hade därtill även tama bävrar, tama vargar, tama björnar och vildhöns, änder och gäss i otalig myckenhet. Men, som sagt, mest bekymrade han sig om sina hästar, som var de ståtligaste och friskaste hästarna i världen. Och med sina utomordentliga djurrikedomar försörjde han hela sin stora släkt. Andra lät han bruka jorden och skaffa säd och bröd. Ju äldre han blev, desto vidare blev även hans resor. Ständigt gav han sig ut på nytt för att finna nya djurarter, nya naturfenomen och nya landskap. Han var lika hemma i fjällen som ute på havet, och lika bra klarade han sig ensam ute på hedarna som inne i de täta oframkomliga urskogarna. Ingen djungel var dock för tät för honom, ty han tog sig fram i naturen på vilddjurs vis. Icke heller försummade han sin familj och sin kära älskade hustru Hilda. Han älskade henne så ömt och aktade henne så väl att han hellre reste bort ut i vildmarken än skämde bort henne och sig själv på moralens bekostnad, och så att han aldrig kränkte henne utan endast kände henne då kärleken själv så ville. Hans ålder blev 313 år, och hans hustrus ålder blev 312. Hon var några år äldre än han var, och därför var han änkling under sina sista tre år. Mot slutet av sitt sista levnadsår gav han sig ut på sin sista resa. Han ville besöka de högsta fjällen och där lära känna de vildaste järvarna och de mäktigaste örnarna. Han kom även fram och upp till vad som senare blev kallat Jotunheimen, men där dog han på okänd ort. Dock är det känt att han under sitt livs sista veckor ivrigt umgicks med kungsörnar och fjällens vildaste järvar, och somliga tror att dessa vilddjur reste över honom ett gravkummel och att de än idag en viss dag varje år omkring midsommar samlas omkring detta kummel, som endast de vet var det finns, och sörjer där över deras store väns hädangång i ett helt dygn. Därefter skingras åter igen Jotunheimens järvar och björnar och vargar och örnar, och i de dagarna förmörkas Jotunheimens himmel av flyktande rovfåglar. Somliga säger även att till och med renar och myskoxar brukar draga till kung Folkes grav den dagen vid midsommar då han dog, rik, mätt och belåten mitt bland sina bästa vänner djuren och mitt i sitt käraste hem den ödsligaste och mest fridfulla vildmarken i Norden. Folke hade många söner. Tyvärr var de flesta av dem ivriga att överta den nu övermåttan rika och mäktiga gården. Folke gav den åt den av sina söner som han

ansåg vara godast och dugligast. Han hette Dag. Han var ljus och fager och skön såsom dagen och var även Folkes förstfödde. Dags bröder, som också gärna velat få ansvaret över gården, hette Natt, Gryning och Skymning. Dag hade fått sitt namn emedan han på alla sätt visat sig vara en enbart god människa. Natt hade fötts med ett fel i ryggraden, och han blev med tiden både puckelryggig och småväxt som en dvärg. Dessutom brydde han sig aldrig om religionens andliga förpliktelser och moraliska bud utan odlade blott ondska i sitt kalla stenhårda grämelsefyllda alltid sörjande hjärta. Gryning blev däremot ett nytt hopp för fadern, ty Gryning artade sig väl och älskade, följde och beundrade sin broder Dag. Men sonen Skymning, slutligen, vållade fadern mycken sorg. Han var en odygdig slyngel som skämdes bort av sin mor, som fäste sig vid honom för att han så mycket liknade hennes egen älskade mor. Han blev en oregerlig och onyttig odåga, och därtill var han sin faders sista son. Efter Skymning födde Hilda inga fler söner. Många andra barn födde Folke och Hilda, men endast Dag, Natt, Gryning och Skymning kom att spela någon viktig roll för gården. Knappt hade den gamle vise Folke gått hädan och Dag börjat göra mycket som var gott och nytt för gården, förrän Natt och Skymning började smida onda planer. Gryning var mest ute i vildmarkerna och jagade och strövade. Därför märkte han intet ont, men Dag blev ganska irriterad över att Skymning, som dock var helt arbetsduglig, hjälpte till så litet med arbetet. Helst hade Dag velat ha Natt och Skymning borta från gården och endast Gryning ständigt vid sin sida. Men Natt och Skymning började sätta sina planer i verket. En dag gav de genom en tjänare Gryning falskt besked om att Dag önskade att Gryning skulle fara ut på ett viktigt ärende upp i bergen. Den beskedlige intet ont anande Gryning gav sig genast åstad för att hämta vad den just då bortreste brodern genom en tjänare uttryckt sin önskan om. Men på vägen till bergen lurade Natt och Skymning. De fångade Gryning på vägen och dödade honom. Sedan de begravt honom väl så att ingen mer kunde hitta honom red de hem igen. Dag kom strax därpå hem igen, och ju längre tiden led, desto mer började han undra var Gryning höll hus. Ett helt år gick utan att Gryning kom tillbaka. Man började anse honom som förlorad. Dag blev därefter förälskad och hade redan börjat planera sitt giftermål, när plötsligt en dag hans två bröder revolterade mot honom och drev honom bort från gården. De försökte döda honom, men han lyckades undfly. I och med brödernas onda våldsamma revolution förstod Dag vad de gjort med hans broder. Han hade anat det, men först nu visste han det. Den som planlagt allt och givit upphov till allt det onda var Natt. Han blev nu också den egentliga herren på gården, fastän han inte arbetade. En lång ond natt började för Magogs barn, ty gården förföll, Folkes djurhjordar minskades genom vanskötsel och epidemier, och Guds vrede gjorde att skörden slog fel. Folket arbetade dåligt, Natt och Skymning drev dem hårt och var omilda mot alla, det blev vinter mitt i sommaren, och alla ville ha bort Natt och Skymning, men ingen vågade

med våld göra någonting, ty alla var de för goda och fruktade Gud. Endast Natt och Skymning var onda. Men folket hoppades på Dags återkomst. Natt fruktade för Dags återkomst. Han skickade ständigt ut män för att söka och döda den flydda brodern, men de fann honom aldrig. Dag var försvunnen, och Natt försökte utsprida rykten om att Dag var död. Somliga trodde att Dag var död och andra inte. Den gudlöse Natt var den som införde trolldom i människornas sinnen. Han utförde besvärjelser, framkallade onda andar, och det sades om honom att han kunde sätta i gång stormar och orkaner. Så länge Natt satt på gården var vädret dåligt, mörkt och kallt, och alla trodde att det var Natt som med flit gjorde det sådant med sin trolldom. Man sade också om honom att han umgicks mer med de döda än med de levande. Bara det att skördarna slog fel år efter år kunde man inte tro att var hans fel. En dag dog Skymning på gården. Han föll ut för en trappa och bröt nacken av sig. Men den som skuffat honom ut för trappan var Natt. Men det visste ytterst få, och de som visste det teg om det, ty de fruktade Natt, vars regemente nu var hårdare och hemskare än någonsin. Under tiden var Dag i landsflykt. Dock lämnade han aldrig landet. Han levde bland djur under klar himmel, som hans far hade gjort och lärt honom, eller han levde som fattig tjänare hos fattiga avlägsna okända släktingar. En tid bodde han i en kåta hos en familj som inte längre talade riktigt samma språk som folket gjorde hemma. Han tänkte ofta på att bege sig över havet österut till nuvarande Finland, men det blev aldrig av. Under tiden vandrade trolldomsraseriet som en pest över landet. Överallt fruktade man Natts trolldom och besvärjelser, hans makt och onda andar, hans spejare och osynliga tjänare, och överallt började man bruka trolldom för att undgå den skräck som behärskade landet genom Natt. Man offrade säd, bröd, mat, dryck och till slut även levande djur. En natt offrade någon en människa för att blidka mörkrets och nattens makt. Därefter offrades ännu en och ännu en. Spädbarn begynte offras. Och då Natt hörde vad som tilldrog sig i riket genom hans exempel log han förnöjt och skrattade där han satt som herre över den allt mer förfallande gården. Även Dag började idka trolldom men på sitt eget sätt. Han gjorde det med Guds bistånd och hjälp. Han samlade vargar och björnar omkring sig, och med Guds hjälp skickade han dessa att anfalla och dräpa envar som trodde på ondskan och som tjänade den med att utgjuta blod såsom offer. Vargarna anföll gårdar och plundrade dem, björnar gick in i byar och rev omkull hus, och var och en som idkade vidskeplig trolldom bets ihjäl. Örnar och storkar rövade bort barn och räddade dem från att offras och förtäras av sina föräldrar. Råttor, sorkar, bävrar och andra gnagare gnagde sönder gudlösa människors hus. Hjortar och älgar och renar i stora hjordar trampade ner trädgårdar och bygder. Lodjur hoppade på gudlösa offer för vidskepelsen och rev ihjäl dem. Och av någon anledning blev vädret alldeles ohyggligt förskräckligt: förfärliga stormar förhärjade bygderna, bitande vintrar gjorde att tusenden frös ihjäl, och vattnet steg och översvämmade åkrarna. Dag hade nämligen bett till Gud på sina

bara knän att Natts onda manipulerande med vädret skulle komma över Natts eget huvud. Och Natt började faktiskt bli förskräckt över allt det fasliga som hände i landet. Han hade förlorat kontrollen över vädret. Han hade varit nöjd med att ha det dåligt, men det att det ständigt blev ännu sämre oroade honom. Även ormarna gick till attack mot gudlösheten, och särskilt rik på ormar var den en gång så rika hemgården. Där kryllade det av stora feta huggormar, och varje dag dog det fler och fler av Natts tjänare av ormbett som de vanligen fått i sina sängar om natten, så att de sedan svullnat upp om dagen och spruckit som varfyllda ballonger. En natt, då månen ej synats på tre månader, då vintern och frosten hållit i sig i tio månader, då vindar pinat och stormar regnat och haglat i tretton månader, hade Natt fått nog. Han kunde aldrig mera sova, och han störtade ofta omkring i natten raglande på panisk flykt från inbillade eller verkliga monster. Denna yttersta natt störtade den lille fule puckelryggige dvärgen ut på gården i ett anfall av total sinnesförvirring. Genast överfölls han av kajor, kråkor, korpar, rovfåglar och andra asätare, som grundligt hackade ut ögonen på honom. Sedan lät de honom gå. Blodig irrade han ut till skogs, där han mötte sina båda bröders vålnader. Gryning sade till honom: "Natt, Natt, nu är ditt liv förvandlat till evig natt!" Och Skymning sade: "Rätt åt dig! Ingen har någonsin lett dig utom du själv! Följ nu din väg, såsom du själv har stakat ut den, av din egen fria gudlösa vilja!" Och Natt stapplade framåt och gick emot trän, snubblade över rötter, störtade ut för stup och ramlade i bäckar och åar, gråtande, snyftande, men ångrande intet och fortfarande likgiltig. Då gick solen upp, och Dag mötte honom, som genom en av sina tjänare, en björn, fått veta vad som hade hänt på gården. Och solen glänste och värmde, och frosten och skaren smälte, som skurit så många goda djur i fötterna, och våren begynte vakna. Men Natt såg intet ljus och kände ingen värme. Dock kände han Dags närvaro och sade: "Min bror, ta hand om mig!" Men Dag svarade: "Såsom du har tagit hand om dina bröder, vår faders gård och vår Gud, så skall vi taga hand om dig." Och i detsamma slank två svarta hemska stora feta huggormar upp för Natts ben och in i hans kläder, och de tömde sitt gift i honom, och han dog. Och se – när han dog låg endast kläderna kvar på marken. Själv hade han inifrån ruttnat bort och uppätits av maskar för länge sedan. Och Dag intog nu sin faders gård efter en tjugoårig landsflykt. Hela sitt återstående liv arbetade han på att få den i skick igen. Han gifte sig aldrig, ty han nedlade all sin energi på att hans folk åter skulle må bra och på att gården åter skulle bli lika fin och stor och härlig som hans fader lämnat den. Och den blev lika fin igen och finare. Den blev rikare och större än den någonsin varit förut. På Dags tid fördubblades gårdens folk i antal från det år han kom tillbaka till det år då han dog. Han blev 415 år gammal. Han upphörde aldrig med att sörja sin faders söners tragedi, och hans stora sorg däröver var ännu en av anledningarna varför han aldrig

gifte sig. Han skonade inte och sparade inte en tum av sig själv och sina krafter för att få gården på fötter igen, och genom detta lyckades han. När han gick hädan var gården ännu rikare och fagrare än på Folkes tid. Gryning hade strax före sin död gift sig, och nio månader efter Grynings död nedkom hans änka med en son. Detta barn adopterade Dag. Han upptog det som sitt eget, och det blev en frisk och stark gosse. Han fick heta Gunnar. Gunnar var en fullmogen man när hans farbror Dag dog och han fick hela ansvaret på gården på sig. Han var oerhört prisad redan som ung för sin skönhet, sitt granna ljusa yttre, sin mångsidighet och allsidiga duglighet. Ingen kunde bygga ett hus så snabbt och så väl som han. Det fanns i hela stammen ingen så skicklig smed som han. Hans uthållighet var fantastisk. Han kunde arbeta med vad som helst hur länge som helst utan att vila, och han kunde sova hur litet som helst, sade de som stod honom nära och kände honom väl. Han gifte sig, och hans hustru var den fagraste mön i hela stammen. Hon hette Elin och födde åt honom på tjugo år ett och tjugo barn. Hon födde trettio barn åt honom allt som allt. Gunnar var den förste på Magogs gård som hedrades med en titel av sitt folk. Han blev kallad hövding av sitt folk på grund av att de kände så stor tacksamhet mot honom. Ty ingen hjälpsammare, raskare, vänligare, redigare, bättre och mera avhållen medmänniska fanns i landet än Gunnar. Gunnar ivrade mest av allt för utveckling och utvidgning av landet och bygden. Han var själv den yppersta bland stigfinnare, och många gjorde han till sina lärjungar i den konsten. Han bröt vägar och arbetade utan någon självförskoning på att varje familj skulle få bo och leva bra i ett eget hus. Han ville att alla skulle ha det lika bra som han själv och ännu bättre, och det fanns flera som även fick det bättre än han själv. Han byggde skepp och gav i uppdrag åt dessa små segelbåtar att fara längs med kusterna och ta reda på vad som låg bortom dem. Riktigt våghalsiga översjälvsäkra seglare och fiskare sände han ut söderut i havet. En del kom tillbaka och påstod att de funnit det land som idag heter Gotland. Mest av allt älskade han frid och därnäst arbete. Ingen kunde någonsin vålla honom ofrid, ty själv vållade han ständigt alla andra ofrid med sin eviga arbetsiver. Hans naturfromhet var även betydande som hans farbrors och farfars hade varit. Han kunde sitta i timtal och lyssna till en näktergal uppe i ett äppelträd. Själv dödade han aldrig något djur utom tama husdjur och boskap, och det värsta han visste var när någon dödade ett djur av annan anledning än för att överleva. Han förbjöd det strängeligen för dem som han hade något inflytande över. Sitt folks väl var hans livs första och sista idé. Han kunde göra vad som helst för vem som helst, blott icke för en främling. Han hjälpte visserligen också främlingar, men han kunde inte göra vad som helst för dem förrän de lärt sig hans bygds språk. Och närhelst någon sade något berömmande eller gott om honom till honom svarade han alltid:

"Prisa icke mig, utan prisa Gud. Honom allenast tillkommer alla människors tack, lov, pris och ära." Hur många arbeten han än kunde, och det ena kunde han alltid bättre än det andra, så var hans älsklingsarbete alltid att gå vid plogen. Att plöja jorden med två duktiga oxar, att lägga nya ängar under plogen och rensa jorden från stenar och klippor och buskar och stubbar, det var hans livs första och sista fröjd, hans största behag och lust, hans alltid ständiga och aldrig svalnande glädje. Alltid när han plöjde sade han att "den heliga elden brann i honom", och att "stövlarna levde på hans fötter och drog honom med sig". Han var aldrig så glad som när han plöjde en ny åker. Han drog sig för att anfalla skogarna och göra åkermark av dem. "En skog är en helig plats. Det är där de rikaste och nyttigaste villebråden finns. Gör man åker av skogen försvinner vilddjuren. En sådan affär tjänar man ingenting på. Vad man vinner i mark förlorar man i vilt. Nej, så länge det finns ängar och hedar är det dem vi först och främst ska odla." På den tiden fanns det trappar och tranor, storkar och hägrar i Mälarbygden. De var Gunnars älsklingsfåglar, och de var som tama på Gunnars gård. När barnen var riktigt små fick de rida på tranor och storkar som lät sig ridas. Alla sina söner gjorde han först och främst till skickliga ryttare. De fick börja lära sig rida vid sju år senast. De som ville fick börja tidigare, och många ville det. Så lämnar vi den lyckliga familjen. Må den aldrig råka illa ut, må aldrig någon bli ond på Gunnar eller på någon av hans efterkommande, må de alltid få förkovra sig hemma på sin gård. Måtte de aldrig få uppleva ett uppror, måtte aldrig folket vända sig mot någon av Gunnars hus, måtte de aldrig bli förföljda eller någon av dem fördriven eller mördad. Måtte folket aldrig drivet av olycka sätta eld på Magogs gård, och måtte aldrig någon av hans efterträdare dö nesligt. Så bad folket dagligen under Gunnars tid, ty de glömde aldrig den natt som de tidigare hade fått gå igenom.

3. Den förste konungen När Gunnar var gammal och grå talade han till sin son Lennart, som skulle överta gården, och sade: "Älska bara Gud, min son. När du älskar en mänska så kom alltid ihåg att älska Gud ännu mera. Endast så kan du behålla henne. Älska, men kränk icke, och älska bara när kärleken själv så vill. Bruka aldrig våld av kärlek, och forcera aldrig kärleken, ty det är den största hädelsen. Lev bara för heligheten och renheten i din kärlek, som är Gud." Och Lennart övertog gården och försökte bli lika duktig som sin far. Men Lennart var klokare, finare och känsligare än andra människor. I sin faders hägn hade han levat i trygghet och skydd, men nu var han ensam. Han försökte få kontakt med människor, men så säregen var Lennart att vad han än sade så fick han

andra att känna sig underlägsna. Utan att vilja det själv så utlöste han avund hos alla andra. Han var så fin och god att ingen förstod honom. Han var dessutom mer teoretisk än praktisk, vilket inte gjorde hans ställning säkrare. Han älskade mest av allt att få filosofera i fred, och till arbete dög han inte. Bara för att han var så egen och svår började vänner och bröder och släktingar att flytta bort från gården. Han hade aldrig gjort något ont, och ändå fick han alla emot sig. Vad han än sade så utlöste det ovilja och vändes det emot honom. Saken var den att Lennart stod intellektuellt över alla andra, men det var bara han själv som var medveten om det. Alla andra vägrade acceptera det. Därför fick han aldrig någon framgång hos kvinnor. De tyckte att han var en tafatt och dum träbock. Han led naturligtvis mest själv av att han var som han var, men han var född sådan, och han kunde ingenting göra åt saken. Det här är en sådan historia som ingen tror på. En afton när alla var trötta på att ha vad de kallade en imbecill odugling till hövding föreslog en som druckit för mycket öl eller hembränt att de skulle bränna honom inne tillsammans med hela hans förbannade gård. Och de gjorde det. Ett trettiotal kvinnor och män gick med facklor till Magogs gård och brände upp den för Lennarts världsfrånvändhets skull. Lennart var den aftonen ensam hemma, vilket han hade varit under de senaste tre åren. Han brann inne och försökte inte fly. Han hade inte ens kunnat klara sig om han hade velat. Kanske han visste detta och därför valde att stanna hemma. Hela Magogs gård brann ner. Efter dådet skämdes befolkningen, och de beslöt den natten att aldrig mera dricka mer än vad som var bra för dem. Efter den tiden upphörde all okontrollerad hembränning i de trakterna. Nu stod Magogs folk där ensamt och övergivet utan hövding och utan annat än nesa och elände. Men Lennarts bror Rolf steg upp och talade till mänskorna. Han var arg och talade som till en hop av odygdiga små barn. Och han tog hand om dem och byggde åter upp Magogs gård. Men Rolf undrade sedan varför detta hänt och började grubbla däröver. En präst som hette Metothim kom till honom och gav honom svaret: "Denna olycka har drabbat Magogs hus för att den aldrig skall hända igen. Det har nu hänt en gång för alla, och därför skall det aldrig hända mer. Vi var alla skyldiga till olyckan, vi har alla oss själva att skylla, och till och med du själv ansåg din bror svag och inkompetent och hade dåligt tålamod med hans långsamhet och tröghet. Se norrskenet!" Och Rolf såg vad han aldrig hade sett förut. Metothim förklarade fenomenets mening: "Så länge norrskenet flammar i Norden, så länge skall vår Gud bevara Nordens hövdingar från vidare olyckor såsom denna." Och Rolf var nöjd med det svaret och gick in och sov, ty det var sent. Och prästen Metothim fick stanna hos honom på Magogs gård så länge han ville. Metothim stannade i sju dagar och drog sedan bort men återkom efter två veckor och stannade sedan hos Rolf och förrättade gudstjänst hos honom så länge han levde. Men Rolf kunde inte bli fri från minnet av Lennarts förfärliga öde. "Hur kunde någonting sådant ske? Hur kunde våra egna släktingar och vänner bränna ner vår

gård som var världens finaste och flera hundra år gammal?" frågade han sig ständigt. Det var våldet i det hela som förfasade honom mer än något annat, ty det var helt väsensfrämmande för hela hans natur. Även om han haft sina nedsättande tankar om Lennart hade han aldrig kunnat tänka sig att gripa till handling och helt förlora den moraliska kontrollen, inte ens under rusets inflytande. En dag träffade han ett ögonvittne till branden, som berättade att han hade hört Lennart tala till mordbrännarna innan han hade dött. Så hade Lennart talat: "Ni dödar er själva med att döda mig. Om ni dödar mig så kommer ni alla att dö med mig. Ni vet inte vad ni gör." Detta hade han talat ut genom ett fönster, och många hade hört det, men ingen hade lyssnat till hans ord utom ögonvittnet, som nu stod inför Rolf. Härav blev Rolf ännu mera upprörd. Han började nu att förfölja dem som hade varit med vid mordbranden. Han skaffade sig ett gäng tolv duktiga vänner som han utbildade till sina handgångna stridsmän. Det var kanske världens första armé, och den var mycket effektiv i all sin litenhet. Med dem inledde han nu en skoningslös jakt på alla som deltagit i mordet på Lennart. Massakrerna blev förfärliga. Det enda som de skyldiga kunde göra till sitt försvar var att bevara minnet av övergreppen som en vittnesbörd inför framtiden mot Rolfs minne. Tolv hus brändes upp, och i två av dem brann enstaka eller hela familjer inne. Andra släpades ut till skogs där de stektes levande. Andra blev halshuggna. Andra kastrerades, stympades eller sönderslets lem för lem. En bands naken fast i en del av skogen där det fanns gott om varg och björn. En annan bands efter en häst i fötterna och släpades över stock och sten tills han var död. En annan blev berövad öron, ögon, tunga, läppar, händer och fötter. En bands fast och hängdes upp på trä där örnarna fick slita kött ur honom. På en annan öppnade man ryggen och slet ut lungorna och inälvorna. Flera bands ihop i buntar och slängdes i floden. Några blev ihjälpryglade. I en djup grop samlade man huggormar, och i gropen kastades några av offren bundna till händer och fötter. När de var döda var det lätt att begrava dem. Några fängslades och fick svälta ihjäl. Till några inlåsta som höll på att förgås av svält kastade man in en av deras nyss avrättade kamrater, och de åt upp honom rå. Sedan fick de svälta ihjäl på riktigt. Men det värsta straffet fick huvudanstiftaren bland hembrännarna. Han bands vid en påle i ett fängelse, och framför hans ögon tog man livet av hans enda barn på det grymmaste tänkbara vis med att först slita ut barnets ögon, sedan tungan och därefter skära loss könsorganen. Sedan lämnades det döende barnet framför brottslingens fötter tills denne blev tokig. Därefter tog man livet av båda av ren barmhärtighet. Rolfs hämnd var fruktansvärd, och det verkade som om han aldrig kunde få nog. Folket kunde inte försvara sig mot honom och hans män, ty de hade ingen erfarenhet av den sortens grymheter tidigare. Men det fanns de som sade att det var prästen Metothim som hela tiden underblåste Rolfs fortsatta hämndbegär. Åtminstone var det tack vare denna präst som Rolf aldrig kunde bli av med det plågsamma minnet av broderns olycka. Till slut sade prästen till Rolf:

"Endast ett sätt finns för dig att bli av med minnet av olyckan. Älska din broder Lennart sådan han var, och lär alla andra att älska honom på samma sätt. Om ni nu och allt framgent behandlar honom som ni borde ha behandlat honom medan han levde så skall ni få frid för honom, och han skall upphöra att kräva mera blod från andra sidan graven. Ingen av er är ansvarig för dessa sanslösa massakrer som pågår utan att någon vill det, utan det är Lennart från andra sidan graven som kräver dem. Älska och vörda hans minne, visa honom respekt och ära, prisa och upphöj honom, och han skall förlåta er, ty han var en konung." Så talade Metothim, och Rolf gjorde som Metothim hade sagt och lärde alla att göra efter honom. Sålunda återupprättades Lennart som personlighet. Men det fanns de som sade: "Han är inte död," och "jag såg honom i skogen." Många sade sig ha sett honom, och många var de som trodde att han inte alls var död. Det uppkom en populär historia om att han hade räddat sig ut genom ett fönster och nu levde ett fritt liv för sig själv ute i skogen. Att kvarlevorna efter hans kropp hittades bland Magogs hus ruiner övertygade inte någon om att han var död. Men Rolf fortfor ändå att plågas av Lennarts minne. Han kunde inte tro på Lennart och ge sig hän åt att ära hans minne helhjärtat, för han kunde lika litet förlåta Lennart för hans ensidighet och kortsynthet som hans vänner och släktingar för deras vansinnesdåd. Han blev så svårmodig inför dessa problem att han försummade sina plikter, glömde sin familj och sitt arbete och till slut en dag gav sig av hemifrån. Hans sista ord till någon människa innan han gav sig av var: "Jag går ut att söka ensamheten för att däri åtminstone kanske återfinna Gud, som vi har förlorat." Och ingen människa såg honom någonsin igen, för han kom aldrig mer tillbaka. Sålunda lämnade Rolf sin hustru och sina nio barn. Den äldsta sonen hette Jon, och av sin kloka moder uppfostrades han strängt i den tron att Gud var allt och människan ingenting. Jon fick lära sig av livet att det värsta av allt var en människa som ansåg sig vara någonting. "Du, Jon, liksom alla människor, är ingenting. Och genom att du är född till hövding över ett stort folk är du i högre grad än andra ingenting. Ingen är så låg, ingen står lägre än du, du är minst av alla, varje människa i hela världen är förmer än du, fastän varje människa är ingenting. Kom alltid ihåg att du ingenting är. För den som glömmer att han ingenting är finns det inget hopp, och han drar många med sig i fördärvet. Han är en blind ledare som leder andra vilse, en förryckt galning som dör och som leder många andra in i döden om han inte i tid inser att han ingenting är. Endast Gud är någonting. Allt som är är Gud. Allt som inte är Gud är ingenting, och människan är inte Gud." Så förmanade Jons moder Agda sin son, och så länge hon levde höll hon honom ständigt medveten om vilken nolla han var. Och Jon förstod att hans mor var den visaste kvinnan på jorden, och han uppskattade henne väldigt för detta. "Se den lilla grodan i vassen," sade hon. "Se sparvarna och mössen, de små sorkarna och de flitiga bina, se de lortiga svinen och de dräglande vargarna – var och en av dessa är av större vikt än du. Glöm aldrig att du är till för att vara varje litet bis,

varje fjärils och trollsländas, varje blomblads och kattunges tjänare. Betänk alltid att varje löv, varje nyckelpiga, varje grässtrå och varje grodpingla är förmer än du. En näckros, en liten löja, en hungrig liten ful svalunge, en folkilsken grävling, en blind stackars mullvad, en dum och slö hasselmus, en rumphuggen ödla, ingen är så liten att han inte står över dig. En sädesärlas lillfingernagel är mera värd än du. En fjärilsantenn, ett romkorn i bäcken och varje människas minsta tunnaste hårstrå är värt all världens guld och du är inte värd nånting. Du är värd bråkdelen av bladlusens spillning, om ens det. En ärta, ett solrosfrö, en vindruvskärna, ett äppelskaft, ett ekollon, ett tallbarr, skogens minsta bär, träskets bottenslam, ett löst strå i ett fågelbo, den minsta förgätmigejen, i förhållande till dig är allt ovärderligt, och i förhållande till vad som helst som är levande är du värdelösare än en fluglort, ty även en fluglort ger näring åt naturen." "Gör inte jag det då?" "Jo, men sådant skall du inte tänka på. Tänk blott på de förtjänster som andra gör och ignorera dina egna. Se någonting gott hos varje fä i naturen, men se aldrig något gott hos dig själv." Sådant tutade Agda i honom dag ut och dag in, och han blev med tiden en mycket klok och duktig karl. Han älskade alla, och alla älskade honom. Han gifte sig aldrig men ägnade sitt liv åt att åter få gården i ett sådant skick som den varit i på Folkes tid och ännu bättre. Men medan hans liv gick åt till ständigt konstruktivt arbete närdes i hans hjärta en längtan. Han började längta tillbaka till det land där hans förfäder ursprungligen hört hemma och kommit ifrån. Han ville se hur det var i världens vagga, hans fader Noaks land, det gamla vackra hemlighetsfulla landet i öster som var hela mänsklighetens hemland. Han ville träffa och lära känna de mänskor som levde där nu. En sådan längtan grep honom först när han lärde känna sin familjs historia, och sedan besjälade den honom mer och mer ju äldre han blev. Men aldrig kom han iväg på sina drömmars resa, på sitt livs utflykt och företag, som han aldrig upphörde att tänka med allvar på. På sina gamla dagar fick han sin brorson Lars att uppfostra, som skulle överta gården. Ofta satt han tillsammans med den unge Lars på verandan i aftonsolen och lärde honom allt som var gott. Särskilt ofta talade han med Lars om deras ursprungsland, det röda landet i öster, människans urhem, deras stamfader Noaks land. Och han sade: "Dit har jag längtat i hela mitt liv, men aldrig har det blivit av för mig att resa dit. Jag har arbetat för hårt och för mycket. Hela mitt liv har gått åt till gården och till att få den i bättre skick än på Folkes tid. Min längtan har fått koka inom mig otillfredsställd i alla dessa år, och nu är jag redan för gammal för att kunna orka med en sådan resa. Men för dig, Lars, ligger livet öppet. Du behöver inte arbeta som jag på att göra någonting av ingenting. För dig ligger allting färdigt serverat. Din gård sköter nu sig själv och behöver bara underhållas. Du behöver inte som jag lägga ner hela ditt liv på att skapa den. Du kan resa till det heliga landet. Gör det, Lars! Jag vill

oändligt gärna att du gör det, så får i alla fall min brorson se vad jag drömt om i hela mitt liv." "Men," genmälde Lars, "om Gud släppte lös Syndafloden över den delen av världen så kan det väl inte ha varit mycket med det landet." "Med tanke på våra olyckor, min brorson, så är det kanske just med tanke på Guds renande förmåga genom katastrofer som Syndafloden som du har en desto angelägnare mission för vår egen skull till den delen av världen." Och gamle Jon fortfor att berätta om det heliga landet, hur man reste dit och om deras förfäder som levat där: Adam, Eva, Abel, Set, Enok och Noak. Och Jon undrade även mycket hur det månde ha gått med Sem och hans familj. Sålunda, med gamle Jons hjälp och understöd, gav sig den unge tjugosexårige Lars ut med en karavan mot öster. Han seglade över havet och kom till ön Åland, som då ännu inte hette Åland. På grund av storm stannade han på ön i sju dagar, och under tiden blev han förälskad i en ung mö som hette Inga. Han kände henne, och när vädret tillät att han fortsatte lämnade han henne havande. Och den son hon födde nio månader senare gav hon namnet Alan, som blev stamfar åt alanerna, efter vilka Åland fick sitt namn. Ön har även kallats Atland eller Atlantis. I nuvarande Finland hälsade han på släktingar vid Aura å och i omnejderna. Hans resa fördröjdes av hans besök i Finland ett helt år, ty så fäst blev han vid de kära mänskorna och det fagra landet. Han tänkte till och med: "Så här fint är det inte hemma." Han blev till och med förälskad i en ung mö som hette Saga, och så het och öm och innerlig blev deras kärlekssaga att de gifte sig. De levde ihop i sju månader, under oupphörliga välsignelser och vänskapsbetygelser från släktingar och vänner, i stor nåd hos alla, synnerligen älskade, avhållna och ärade av alla, innan Lars, eller Lasse, som han ibland kallades, såg sig nödsakad att fortsätta sin resa. "Mitt samvete bjuder mig att fortsätta," sade han, "och det samvetet kan bara plikten tysta." Och han fortsatte till sjöss österut efter att högtidligt ha lovat Saga och vännerna att någon gång återkomma. Under sin vistelse i Finland slogs han dock av hur mycket fattigare detta land var än hans hemland. En gammal fiskare klargjorde saken för honom: "Ju längre österut du kommer, desto fattigare skall du finna världen, liksom om du färdas västerut världen bara blir rikare och rikare." Oändlig var resan från Finland till Noaks land långt i sydöst. Han reste via Neva, Ilmen och Dnjepr, följde Svarta Havets västra strand och tågade sedan längs Asiens västkust och sydkust. När han passerat Taurus och passet vid Issos och den heliga södern äntligen bredde ut sig inför hans ögon suckade han och tänkte: "I sanning, ingenting utom det här var värt de besvär och strapatser jag har gått igenom." Ty det röda landet betog honom med sin skönhet, och han hörde Guds röst som sade: "Detta är det heliga fruktbara land som jag lovat åt Abraham och hans barn till evig tid."

Och den unge mannen undrade: "Vem är Abraham?" Han började fråga sig fram genom landet, ty språket där var lätt att lära sig. Så frågade han: "Vem är den rikaste, mäktigaste, mest betydande och högst uppsatte mannen i landet, och var kan jag träffa honom?" Och han fick till svar av de som visste: "Det måste vara Abraham som bor i Hebron." Och han fick reda på vägen till Hebron och begav sig dit. Det var på den tiden Abraham bodde vid Mamres terebintlund vid Hebron. Och när Abraham fick se främlingen från Norden komma med stort bagage, tjänare, ressällskap och lastdjur och med stora skänker åt Abraham, så sade Abraham: "Hell dig, främling, fader åt många folk! Har du något namn?" "Ja." "Glöm det. Hädanefter skall ditt namn vara Konung, och alla mäktiga herrar på jorden skall uppkalla sig efter dig, ty du är världsalltets förste Konung, och den siste skall aldrig komma. Även min stams framtida mäktiga medlemmar skall kalla sig konungar efter dig, men de skall vara större än du och din ätt. Jag kysser dig, o Konung från Norden, som ett tecken på andligt brödraskap till evig tid. Min kusin och broder, välkommen till mig!" Så hälsade Abraham Lars Konung från Norden. Sådant var fader Abrahams mottagande av den helt okände gästen, som Abraham genom Guds försyn dock hade väntat sedan länge. Inte hade den gamle Jon förgäves längtat till Sems och Hebers land. Och Abraham gav sin gäst sin dotter Maja till hustru, och Lars Konung älskade henne. Han stannade hos Abraham i sex månader och hjälpte honom i alla hans arbeten och var hans tjänare. Och Lars Konung älskade sin hustru Abrahams dotter Maja som aldrig någon älskat en kvinna förr. Dock lydde han Abrahams önskan att han inte skulle gå in till henne förrän han skiljts från Abraham. I alla de sex månader han levde hos Abraham avhöll han sig från att gå in till henne, men det endast förstorade hans kärlek. Han sade till henne: "Varje sekund av varje dag som går ser jag ditt ansikte framför mig, min älskade Maja. Jag går inte under solen och under himmelens vita moln och blåa sky utan att ha din bild framför mig, jag går ej ut om natten och skådar stjärnorna och njuter av vindens fläkt i mitt ansikte utan att ha ditt ansikte framför ögonen; till och med när jag arbetar och vattnar Abrahams dammiga kameler tänker jag mera på dig än på mitt arbete. Intet arbete upptar mig så som du gör. Jag ser dig ständigt i allt vad jag gör: när jag lägger mig om natten, när jag stiger upp, när jag äter, överallt och i allas ansikten ser jag blott dig. Du är en Guds ängel som jag älskar. Hur ljuvligt är det icke att ha någon att prata med! Hur underbart sagolikt och otroligt är det inte att ha någon som man kan dela sitt liv med, som man kan inviga i alla sina tankar och idéer, som man kan anförtro allt, och som är ett med en själv. Hur gudomligt är det inte att ha ett ständigt sällskap, som man kan lita på och dela allt med! Hur himmelskt är det inte att inte vara ensam! Men endast Gud gör vår kärlek möjlig. Endast genom vår Herres nåd lever vår kärlek, och endast så länge den blomstrar inom hans ram kan den fortsätta att blomstra. Ingenting får någonsin komma mellan

mig och Gud, för då slår jag bakut, och då är ingenting i hela världen längre tryggt och säkert. O Gud, hjälp mig att älska min hustru, Abrahams dotter, men endast så att jag aldrig kränker henne. Lär mig att älska utan att kränka och att endast älska när kärleken själv så vill! Må jag aldrig gå in till en kvinna när kärleken ej själv så vill. O Maja, vårt första barn skall vi kalla Rolf efter min olycklige salige farfar, om det blir en son. Om det blir en dotter skall vi kalla henne Laila efter min kloka gamla mormor. Ditt hår är mörkt men ändå inte så mörkt att det är frånstötande. Även dina ögon är mörka, men inte för mörka, och ljuset som lyser i dem är ljusare än det ljus som lyser i andras ljusare ögon. Du är mörk, men likväl gör ditt andliga ljus dig mycket ljusare och klarare och renare än andra. Aldrig ser du slarvig ut. Alltid går du väl klädd. Du är höjden av behag, du är den kvinnliga skönhetens fulländning. Vad jag älskar dig när du går tyst för dig själv och arbetar ödmjukt! Då älskar jag dig allra mest. O Maja, min älskade jungfru, vad vi är lyckliga!" Så sade Lars Konung till sin hustru, Abrahams dotter, och han menade varje ord, och varje ord var sant, och Maja visste det och hade svårt för att dölja sin glädje. När de sex månaderna var passerade och det var dags för Abraham och Lars Konung att lämna varandra, sade Abraham till sin svärson: "Glöm aldrig Gud, min son, och låt aldrig dina efterkommande glömma Honom. Hur litet Han än uppenbarar sig för er skall Han aldrig överge er, hur mörkt det än kan komma att se ut. Dagar skall komma i en avlägsen framtid då alla Jafets barn skall avfalla från Herren och löpa efter veka fåfänga avgudar, men även då skall Gud uppenbara sig i den form som man minst skulle vänta sig. Dagar skall komma, då Gud skall uppenbara sig i alla former utom igenkännliga sådana, och endast de värsta bedragarna skall våga nämna Gud vid namn, och de skall vålla stor förödelse. Så tag dig i akt, Konung, och bevara mina ord för efterkommande släkten, så att de är väl beredda på allt vad som skall hända, och så att åtminstone de aldrig överger de Guds vägar som är världens svåraste." Därvid omfamnade Abraham sin älskade svärson, och hans öga var fuktigt. Och Lars Konung skildes från sin fader Abraham och skulle aldrig mer se honom eller glömma honom. Han färdades hela den långa vägen tillbaka till sitt eget hav, och resan tog tre år i anspråk. Under de tre åren födde konungens hustru Maja två söner, Rolf och Odd. Och aldrig har en hustru prisats och lovats och älskats som Lars Konung älskade, lovade och prisade sin egen. Så sade han: "Min älskades ögon är diamanter som skjuter blixtar in i mitt innersta. Hon lyser upp min själs djupaste innersta mörker, och hennes skönhet är sådan att inga konstgjorda medel kan förhöja den. Hon lyser som stjärnan i natten, och hennes själ är så jungfrulig, hennes jungfrudom är så okränkbar i hennes själ, att ingen barnsbörd kan förminska den. Hon är ett sagolikt förtrollande slott, men så bräckligt i sin skönhet, att blott en snörvling kan ruinera alltsammans. Den som går in till henne går aldrig ut igen, och den som sett henne en gång ser sedan aldrig mer någon annan. Gör vad du vill med mig, min sköraste käraste hustru, och hjälp mig, o Gud, att alltid vara ödmjuk inför hennes högre väsen."

Men när Lars Konung kom tillbaka ut på sitt eget hav så stannade han i Finland. Hans gamle farbror Jon levde ännu på deras fäders gård på andra sidan havet, men Lars Konung ville inte ha den. Han ville leva fattig och fri utan prakt och flärd hos sina älskade vänner i Finland. Han återfann sina hustrur Saga och Inga, och han återupptog dem i sin familj. Dock blev de för honom blott såsom bihustrur, ty Maja, Abrahams dotter, var hans enda fullkomliga kärlek. De andra bleknade inför hennes glans. Med Maja delade Lars Konung allt, och ingen lärde känna Lars Konung så nära och intimt som den oförgängligt älskvärda Maja. Gamle Jon kom en gång resande över havet för att tala sin brorson till rätta, men hans predikningar åstadkom bara att Lars blev ännu fastare i sin föresats. Lars Konung såg aldrig sin farbroders anrika släktgård igen, och gamle Jon återvände hem med sorgmättat sinne. Han hade hela sitt liv satsat på sin brorsons resa till Abraham. Nu hade resan ägt rum, men nu ville Lars Konung inte komma hem igen.

4. Odd Men när den förste konungens son Odd växte upp i nuvarande Finland började han med åren visa ett allt starkare intresse för familjegården bortom havet i väster. En dag rymde han hemifrån och seglade över havet in i den väldiga fjorden och upp till sina fäders sal. Och den gamle Jon, som alltjämt levde, tog emot honom som en efterlängtad förlorad son. Hela landet uppfylldes av glädje när Jon mottog sin brors sonson, och ett festligt gille hölls som varade i en vecka. Hela landet hälsade den sextonårige Odd välkommen. Och när den gamle Jon äntligen dog, efter att ha levat längre än någon av sina samtida, så övertog Odd entusiastiskt gården. Odd var just den rätte mannen att sköta Jons, Gunnars och Folkes arv. Han började sitt arbete på sina förfäders gamla sägenomspunna gård även med sin fader Lars Konungs välsignelse, som medelst en förtrogen budbärare och gammal trotjänare lät Odd väl veta att han var Konung nummer två. Vid denna tid dog Odds farfar Olav hemma på sin gård norr om landets huvudgård. På den tid då Odd var herre i byn fanns det tjugo hus i byn och trettio familjegårdar i byns närhet. Odd visade från början ett starkt och brinnande intresse för allt. Han var storväxt och mycket kraftig. Inget arbete fanns som han inte kunde utföra snabbare än någon annan, och svårare praktiska uppgifter som andra gick bet på gick han aldrig bet på. Hans omåttliga praktiska arbetskapacitet gjorde att somliga höll honom för en klumpig och tölpig kluns, och med flickor hade han aldrig någon framgång. Ålänningar är ännu idag ofta skapta i samma kraftiga men något fyrkantiga form som Odd var. Likväl gifte han sig i sitt tjugosjätte år med en ung dam Erna, som han råkat bli omåttligt förälskad i. Han var lika grov och hopplöst drastisk i sin kärlek som i allt vad han gjorde. Han sjöng minsann ut för sin hustru med allt vad han tänkte och höll ingenting för sig själv. Han lät sin hustru väl veta hur han ville ha det med sitt liv med henne. Så for han hänsynslöst ut mot henne och sade:

"Om någonting kommer mellan Gud och mig så slår jag bakut, och då är ingenting i hela världen tryggt eller säkert för mig. Ni kvinnor vill bara isolera era män och ha dem för er själva, men sådant tål jag inte. Min är hela världen, och ve dig om du hindrar mig från att umgås med en enda själ däri. För min frihet kan jag offra och undvara vad som helst av det jag äger inklusive dig, och den friheten måste du få låta mig ha i fred, lika mycket som jag låter dig ha samma frihet. Ingen av oss får någonsin hindra den andra från att göra vad hans samvete fordrar, vad det än är. Är det förstått?" Och lilla Erna kunde bara finna sig i sin makes alla krav och önskningar. Och de älskade varandra gott, och Erna fick deras första barn, en liten son som fick heta Karl. "Ty en Karl skall han bli, om jag så själv skall dra upp bröstkorgen och tänja ut musklerna på honom," var Odds resolution. Ett år gick, och den unga familjen var lycklig. Odd dyrkade och tillbad sin unga väna maka, sin 'blå jungfru', som han kallade henne, den intagande förtjusande lilla trägna och mjuka flickan Erna. Men efter ett år fattade Odd antipati för henne. Han ville bli fri från sin kärlek, han ville slå sig lös, han ville bort från det mörker och den smuts som han såg i sitt äktenskap. Och hans hustru var klok nog att låta honom fara. För att återfinna sin frihet, sin ungdoms renhet, naturen och Gud, och för att åter fatta världens, tingens och naturens ordning, gav han sig ut på resa. "Jag vill lida," sade han, och lida skulle han få. Han for med sitt älsklingsskepp som bar hans moders namn och fyrtio goda kamrater ut ur den stora vittutgrenade fjord som hans hemby låg vid. Han for ut ur sundet och kom ut i havet, och han och hans kamrater ställde resan söderut. De följde den vackra lummiga gröna rika kusten med dess ymnighet av öar och rikedom på allt naturens goda. Älgar, björnar, hjortar, vildsvin och rådjur vimlade det av på alla större öar. Här var naturen herre över allt och icke kvinnan. Sålunda följde Odd och hans män kusten söderut. De rundade det väldiga ofattbart vidsträckta och rika skogklädda djuröverbefolkade landets ostspets och senare även dess sydspets. Men här var landskapet annorlunda. Här var inga trolska täta ekskogar utan vida gyllene glänsande solbadande ängar så långt blicken kunde nå. Enstaka träd motstod den pinande hårda varma vinden här och var, men i övrigt bestod hela landet blott av ängar. Här dog Odds gode trogne vän Skane efter att ha överfallits av ett lodjur och ett vildsvin samtidigt, som dök upp under en jakt på en av de mer snåriga åsarna. Han blödde ihjäl sedan de hungriga rovdjuren satt i sig hans inälvor, och Odd gav till Skanes minne hela landet namnet Skaneland. Senare har namnet förvrängts till Skandia, Skåne och Skandinavien. Odd fortsatte efter sin väns frånfälle sin intressanta resa. Han fortsatte följa den leende kusten, som nu gick mot norr. Han passerade sundet mellan sitt land och ett annat land i väster som då ännu inte hade något namn. Och han tänkte:

"Är jag galen som överger hem och familj för att offra mina vänner och kanske gå under själv i ett våghalsigt onödigt äventyr? Ja, jag kanske är galen, men den som aldrig varit galen har aldrig älskat, och endast kärleken är gudomlig här i livet." En dag några veckor senare lade Odd och hans vänner till djupt inne i en vik av landet som visade sig vara en flodmynning. Vädret var dåligt, kusten var karg och ödslig, havet var vilt och hårt, och vinden var bitande kall. Det var en bister kust. Men när de seglade in i flodmynningen betogs Odd av ånger och hemlängtan. Han tänkte: "Denna breda lugna flod kommer från öster. Följer man den kanske man till slut kommer fram till vår hemfjord? Kanske den bildar en farbar vattenled tvärs genom landet?" Och han ville fortsätta upp för floden, komma fram till det sjölandskap som hans hem låg vid, återfinna sin lilla hustru, be henne om förlåtelse och börja om från början. Eller skulle han fara hem till henne bara för att be henne komma med honom på hans resa? Ingen av hans tankar och planer omsattes i verkligheten. Han diskuterade med sina vänner hur de skulle göra, och de beslöt att fortsätta norrut längs kusten. Innan de lämnade platsen sade dock Odd: "Här skall jag grunda en ny liten välmående by, om jag någonsin kommer tillbaka." Och de avseglade. De följde den karga ödsliga stormpinta salta gråa vilda kusten mot norr, och de hade ständigt dåligt väder. Men Odd sjöng mot stormarna och till naturens ära, och med skägget fullt av saltskorpa ropade han till naturen: "Detta är livet! Så här skall man leva under ständigt lidande och evig oro och kamp för livet med obotlig ångest utan gränser! Då kommer man närmast sanningen och livet!" Odd gjorde sig älskad av sina män under färden. Han stod alltid till rors i alla väder, och ingen kunde uppoffra sig för allas bästa som han. I en svår storm tvekade han inte inför att riskera sitt eget liv för att rädda en annans. Och han älskade havet, det vida, sköna, vilda, omåttliga, hänsynslösa, underbara vackra eviga havet, som så generöst bjöd på alla livets färger och skiftningar. Han sjöng ofta: "Må havet ständigt öppna sig mot allt större och vidare nya hav och oceaner!" Ingen kunde så jublande njuta av att med vinden som ett gissel i ansiktet kryssa fram över stormande böljor och genom frätande fradgande skum. Omsider kom de in i havets nordligaste vik. Den var djup och lugn och behaglig. De stannade där och vilade upp sig. Där fanns gott om oxar, renar, älgar, hjortar, vildsvin och andra delikata villebråd. Skogarna var täta och rika och stora, och Odd kunde inte låta bli att se platsen som idealisk för en liten by. Det var den mest skyddade av vikar, och därtill var den så naturskön som få andra han sett. När de ätit sig mätta och kraftiga och friska och glada och hurtiga, så att de åter längtade ut på havet och kände sig hågade att fortsätta den livsfarliga äventyrliga resan, gav de sig iväg. De seglade ut ur viken och började följa kusten västerut. Den blev allt mera ödslig och bergig och ogästvänlig ju längre västerut de kom, samtidigt som havet blev allt hätskare, hårdare, hemskare och svårare i takt med att dess ursinne blev allt vildare.

Och Odd tänkte: "Vad lever vi för egentligen? Vi lever för framtiden, för våra barn och efterkommande, för att de skall få det bättre än vi har det. Vi arbetar för att framtidens barn skall dra nytta av vårt arbete. Vi samlar ihop rikedomar för att framtidens barn skall få slösa bort dem. Vi lever nitiskt för vårt arbete och avstår från livets goda för att våra barn skall slippa arbeta och få ut allt livets goda och därmed glömma all moral och gudsfruktan. Vi strävar för att våra barn skall nå vad vi strävat efter, så att de därigenom glömmer och upphör att sträva vidare. Ack, hur fåfängt är icke allt mänskligt liv! Men naturen älskar jag. Naturen är min kärlek, och jag skall alltid förbli henne trogen. Och så länge det finns sådana som jag som älskar naturen som jag, så går nog allting ihop till slut ändå." Men många tragedier väntade den käre Odd. En av hans vänner, den gode Melker, krossades mot havsklippor när en förfärlig våg sköljde honom över bord. En annan vän räddade en gång fartyget och alla ombordvarande med att simmande bogsera det genom ett av virvlar och strömmar behärskat livsfarligt sund, men han omkom själv på kuppen. Två andra dog av alla umbärandena och ansträngningarna som varje dag krävde var mans yttersta krafter. Alla var undernärda och ständigt frusna, och ingen fick eller kunde någonsin sova ut. Och för var dag blev kusten allt vildare, havet allt stormigare och hårdare och vädret allt sämre och kallare. Men männen härdade ut. Ännu en av Odds vänner dog av trötthet när de efter en fruktansvärd storm fann lä i den nuvarande Hardangerfjordens fruktträdsgrönskande vikar. Och Odd tänkte: "Ack, skall alla mina kamrater dö och jag ensam överleva? Då hade det varit bättre att stanna hemma från början." Men han skämdes över att tänka så, och ännu mera blygdes han när han kom på sig själv med att längta hem och önska sig vara återförenad med sin kära orättvist behandlade hustru. Han hatade sig själv då han tänkte på sin hustru och såg sig själv genom hennes ögon som en hänsynslös egoist och grym familjefar. Han ville inte vara mänsklig. Han ville vara som Gud var och icke som kvinnor var. Och med sina män fortsatte han resan norrut så fort stormen minskat med hälften. Och han tänkte: "Livet är inte bara kärlek. Det är även arbete, lidande, kamp, krig och hat. Ibland är livet bara kärlek, men bara ibland." Några veckor senare råkade de ut för en ny storm, som var svårare än alla stormar hittills. Odd beordrade alla att binda fast sig på sina platser vid båten. Alla gjorde det, men likväl rycktes två bort av de våldsamma översvallande böljorna. Stormen var ohyggligt svår, men svårast av allt var det att en fruktansvärd havsström grep tag i deras farkost och drog den med sig i svindlande fart in mot land, där svarta klippor och branta bergöar väntade på att få krossa dem. De drogs in i en gigantisk tjutande kokande havsvirvel, och de var alla förvissade om, att detta skulle ingen av dem överleva. Endast Odd vågade trots allt förtrösta på högre makter. Och de klarade sig som genom ett under. Plötsligt var de ute ur havsströmmen, och de hade klarat sig från alla grund, klippor och skrovliga sandpappershällar. Strömmen hade fört dem med sig genom den mest fruktansvärt

klippiga av alla skärgårdar, men inte en enda klippa hade skrapat en enda av skeppets bräder. Efter detta äventyr gick de i land där de jagade och åt. Och Odd talade till sina män och sade: "Det är det största av alla äventyr vi är ute på. Om vi skall kunna genomföra det måste vi försaka varje tanke på hem, familj, hustru, barn, trygghet och lycka. Efter oss skall andra segla i dessa livsfarliga vatten. Efter oss skall andra komma till dessa länder, som vi nu upptäcker, och bosätta sig i dem. Vi är de första att utforska dessa nya fjärran kuster. Vi är de som banar väg för våra efterkommande, våra barn, barnbarn och barnbarns barn. Vi seglar längs denna riskfyllda väg för att andra lättare skall kunna segla här efter oss. Vi är de som upptäcker detta land, tar det i besittning och gör det till våra familjers och vårt folks egendom. Och vi skall segla vidare och ständigt finna nya länder för våra barn att flytta ut till och ta i besittning. Ingen fröjd är större än ägandets fröjd. Ju längre vi seglar, ju mera land vi upptäcker, desto nöjdare skall vi bli efteråt. Så låt oss fortsätta ända tills kusten åter vänder söderut och leder oss hem till vårt hemland. Ty världen är en isolerad ö, omsluten på alla sidor av det eviga ändlösa havet, som är den mest levande av alla företeelser. Det är denna ö vi är i färd med att segla runt." Och hans ord uppskattades och efterföljdes, och ingen var ovillig till att fortsätta färden. Innan de på nytt gav sig ut till havs ordnade de dock med en högtidlig gudstjänst, fastän det inte växte ekar där i landet. Och allt detta ägde rum på den plats som en avlägsen framtid skulle giva namnet Nidaros. Omsider kom de till en ö i vilken de tog i land. Den var grön och fruktbar och rik på allt som männen kunde behöva. De gick i land på ön och lämnade en person kvar att vakta fartyget medan de utforskade landet. När de kom tillbaka efter ett strövtåg på en halv dag såg de inte sitt skepp mera. Det var borta. Kamraten som de lämnat kvar att vakta skeppet låg död på stranden. Han verkade ha gått en fruktansvärd död till mötes. Han hade inget ansikte, och hans kropp var nästan av på mitten. Men var var skeppet? I nästa ögonblick såg de förklaringen till katastrofen. En fruktansvärd avskyvärd jätteorm, tjock som den största av ekstubbar och längre än något skepp, dök upp bland strandklipporna och gick till anfall mot männen. Det var tydligt att denna drake dödat kamraten som vaktat deras skepp. Odd ville genast gå till motangrepp på ormen, men hans män höll honom kvar. "Vi vill icke förlora dig," sade de. "Du är för värdefull. Utan dig kommer vi aldrig hem." Och i stället gick tre andra till angrepp mot ormen. De slöks hela. Deras svärd brast som stickor mot ormens pansarfjäll. Då slet sig Odd och gick ensam till angrepp mot vidundret. "Åt Gud skall jag offra denna torsk!" ropade han medan han tveklöst gick inpå ormens eldsprutande gap. Och ormen svarade honom: "Tar du mig för en torsk?" "Ja," ropade Odd, "och i kväll skall jag steka dig över ett glödkol och svälja dig hel i en enda munsbit som en sill, ty värre än en sill är du inte." "Har du då inte sett hur jag har slukat tre av dina kamrater i ett enda nafs?"

"Jo, och jag skall återkräva dem av dig!" Därmed fattade Odd en väldig sten två tredjedelar så stor som han själv och slungade den med väldig kraft in i ormens skräckinjagande etterstinkande gap. Draken stängde genast munnen och blev röd som en kräfta, ty stenen hade instinktivt svalts men inte kommit ner genom ormens hals. Den fastnade i hans svalg, och han kunde inte få den loss, för den hade satt sig på tvären. Han blev kokröd och kämpade förtvivlat efter andan. Hans svans, som låg ute i havet, rörde upp väldiga virvlar i dödskampen. Några sista ryckningar, och ormen var stendöd. Den hade kvävts av stenen, som han hade satt i halsen, och som ännu satt fast i hans strupe. Därefter måste männen bygga ett nytt skepp, ty det förra hade sjöormen slagit sönder. De hittade snart vrakgods på stranden. Ormen hade dödat den ende som vaktat skeppet och sedan dragit ut med skeppet i havet. Där hade ormen lekt med det tills det gått sönder. Sedan hade ormen återvänt till stranden lagom för att möta sin baneman. Det tog tre månader för dem att bygga ett nytt skepp. Lyckligtvis fanns det gott om träd på ön. Annars hade de aldrig kommit därifrån. Först efter tre månader kunde de sålunda fortsätta sin resa. Men efter kampen med draken kände sig Odd mer än någonsin som en människa. "Jag är bara en människa, och aldrig kommer någon människa att vara mer än en människa. Jag är mänsklig och ingenting annat, och det är kanske lika bra det." Så tänkte han efter sin strid med draken, den trettio meter långa strandormen. Sex månader efter att de lämnat det nuvarande fiskrika Lofoten kom de till ett land där allting andades skräck. Det var ett livlöst öde land som en unken tystnad låg tryckande över. Och i luften låg en otäck stank. De kunde inte låta bli att utforska landet. Allt var stilla. Så långt de kunde se bestod landet av endast ändlösa tröstlösa hedar. Odds män ville fortsätta, men Odd sade: "Detta land har en hemlighet som är till för att upptäckas!" Och de stannade. Men de fann ingenting i landet. Allt var stilla och öde. De såg en och annan svart korp komma flygande, men annars fanns där intet levande väsen. Just när de hade beslutat sig för att lämna landet och fortsätta, påträffade de dock en gammal förfallen hydda. Där bodde en mycket gammal kvinna. Men hon var en häxa. Hur hade hon kommit dit? Hon svarade att hon var landets väkterska. Männen fascinerades av henne, inte för att de inte sett en kvinna på så länge, utan hon fängslade dem med att berätta fantastiska sagor och berättelser från gamla tider. Hon gav Odd alldeles rätt i att landet gömde en hemlighet, och själv kände hon hemligheten, men hon vägrade att avslöja den. Då ville Odd och hans män tvinga ur henne den hemligheten. Då sade hon: "Tre dagsresor härifrån rakt mot norr ligger den stad som ingenting kan hindra er från att luska reda på, men när ni funnit den skall många av er dö, och ni skall bittert ångra er nyfikenhet." Männen satte genast iväg mot denna stad. Ingenting kunde hämma deras farliga nyfikenhet. Ingen brydde sig ens om att försöka.

De kom till staden. Platsen var kall och frusen. Staden spred en vedervärdig stank. Den var omgiven av höga palissader, och överallt utanför palissaderna stod spjut i marken med döda människohuvuden spetsade på deras fria ändor. Männen gick in i staden. Över stadsporten hängde följande tydliga anslag: "Var och en som här träder in må gå ut igen utan att ha vidrört något föremål i Dödens Stad." "Dödens Stad!" utropade en av männen som hette Kaj. "Då är detta den sägenomspunna ökända platsen, som så få människor sett att ingen vill tro på dess existens." "Vad vet du, Kaj, om detta ställe?" "Jag har hört berättas att detta är jättarnas dödsrike. Hit kastar Gud alla mot honom upproriska jättar, giganter, titaner och halvgudar. Guds söner, som Gud själv utrotat, finns här. Här finns även alla de barn som änglar avlat med människor. Ön kommer gradvis att frysa in och täckas av is, som kommer att utplåna alla spår av de döda jättarnas existens. Nu får vi se om sägnen talat sanning." Och mycket riktigt. Staden var full av döda jättar. De voro alla sittandes. De satt längs med gatorna i höga troner. Somliga var dubbelvikta, medan andra var genomborrade av vapen eller störar som ännu stack ut. Många såg ädla, gamla och vördnadsbjudande ut. De flesta var omkring fem meter långa. Det fanns stora skatter i staden. Där fanns oerhört mycket guld och ädla stenar. Några män gav sig till att ta för sig av skatterna, men de förfrös genast och dog. Så fort de rörde vid det dyrbara vackra förvandlades de till djupfrysta lik. Tre av männen omkom på detta sätt. Därefter aktade sig de övriga från att följa deras exempel. De lämnade skräckens stad, och många av dem spydde ordentligt när de kom utanför platsen. Och Odd sade: "Vi kan vara tacksamma för att någon av oss ännu lever." De ställde färden tillbaka mot kusten över de ändlösa fuktiga ödsliga hedarna. Men nu lägrade sig över hela landet en dimma, som gjorde att de inte kunde se solen. Och de gick vilse i dimman. De tappade bort sig, och de tappade bort varandra. Efter sju dagar påträffade Odd och hans kamrater lik efter sina egna vilsegångna kamrater. De hade alltså gått i cirkel. Och hela tiden låg i luften denna outhärdliga stank som av förruttnelse. Flera höll på att bli galna bara av detta. Tjugo dagar efter att de lämnat Dödens Stad kom de äntligen fram till kusten. De följde den söderut och kom slutligen fram till skeppet. Men de som frivilligt stannat kvar och vaktat skeppet såg bara tretton komma tillbaka av de tjugotre som tre veckor tidigare gått ifrån dem. De uppsökte på nytt den gamla kvinnan, landets väkterska. Hon skrattade åt dem när de kom tillbaka och ropade till dem: "Säg nu inte att jag inte varnade er! Ni ser ut som våta kattor med svansen mellan benen allihop! Var glada för att någon av er lever!"

"Det är just vad vi är," sade Odd surmulet. "Men säg nu att det fortsättningsvis kommer att gå bra för oss, att vi har det värsta bakom oss, eller jag sprättar upp brösten på dig." "Det kallar jag utpressning," menade väkterskan. "Det är det också. Men jag menar allvar." Hon såg att han menade allvar. Då sade hon: "Se solen!" Och i det samma sprang solen fram genom molnen. "Nu kommer våren och sommaren. Segla iväg så fort ni kan och ta vara på detta väder, medan det varar." Odd menade att hon bara ville slippa dem, men det råkade vara ömsesidigt. "Vi ska följa ditt råd. Är det du som satt upp skylten?" "Nej, det satte andra besökare upp före er, som upptäckte vad som hände när de ville plocka med sig skatter härifrån. Detta är världens rikaste ö, men skatterna tillhör ingen! Och ingen får förvalta dem utom jag!" "Vem var här före oss?" "Det får du aldrig veta, på det att din resa trots allt må lyckas." Med detta svar lät Odd sig nöjas och lämnade henne utan ett ord vidare. Nu fortsattes resan. De seglade över ett lugnt och vackert hav. Det var dessutom varmt så att de kunde bada. På den tiden var detta hav nämligen ännu icke fruset. Det var en ljuvlig seglats. Männen hade en mjuk slör, och hela dagarna befann sig någon av männen simmande framför eller omkring fartyget. Odd var en mycket skicklig simmare. På en del små öar träffade de sjölejon, grisslor och alkor, pelikaner, sälar och valrossar bland andra djur. Dessutom hade de ideligen sällskap av valar, tumlare och delfiner. Odd älskade valrossarna och säldjuren. Han älskade att leka med dem i vattnet, tumla om med dem i de små mjuka vågorna och dyka med dem ner till havets botten. Ofta fick männen rida korta avstånd på delfinernas och tumlarnas ryggar, och en gång åtog sig till och med sjutton delfiner att bogsera männens skepp en kortare sträcka. Mest av allt älskade Odd valrossarna, och de blev även varmt fästa vid honom. Så fortgick den härliga resan. I det paradisiska vädret som aldrig ville ta slut vågade Odd erkänna vad han tänkt under deras svåraste dagar i vinterstormarna långt i väster. "Jag såg mig själv ensam klara mig i land som skeppsbruten. Jag såg för mig hur jag nesligt fick kämpa mig hungrande fram genom ändlösa ödemarker till vårt hemhav, och jag föreställde mig hur jag kom hem till min hustru utblottad, naken och mera död än levande med ingenting kvar i mig utom skammen och nederlaget. Nu slipper vi sådana tribulationer. I härlighet och glans skall vi nu genomföra vår seglats och komma hem som hjältar." Då genmälte en av männen: "Men vår resa är inte slut ännu." Den dagen kom emellertid då sjömännen fick till sin skildringsomöjliga fröjd uppleva hur kusten svängde av söderut. De rundade en udde bakom vilken landet

tog slut. Okontrollerbara av glädje följde de kusten och kom in i ännu varmare och vackrare, livligare och sällsammare hav. Vad båtar det att beskriva alla deras vidare äventyr, alla de länder och öar de upptäckte, alla de år av lidanden och ansträngningar med små belöningar emellan som de genomlevde? En dag emellertid kom de längst in i en stor djup vik, och vid den viken låg en stor stad. Den stadens namn var Ur. Odd hade en karta över dessa mer civiliserade länder som hans far Lars en gång ritat upp. Med hjälp av denna karta kunde Odd fastslå att han inte längre var så hemskt långt hemifrån. I staden råkade just då en förnäm man uppehålla sig som hette Ismael. Han var oäkta son till Odds fars beskyddare Abraham, och Odd sökte upp den förnäme stormannen. De träffades, talades vid, åt tillsammans och blev mycket goda vänner. Faktum är, att den store Ismael i hela sitt liv aldrig kunnat dra jämnt med folk, och att Odd blev den fruktade Ismaels livs första verkliga vän. I tre år stannade Odd och hans tolv överlevande kamrater hos Ismael. En av vännerna hade spårlöst försvunnit under en simtur i det stora havet bland valrossar och sälar längst i norr, och två hade dött av strapatserna. De överlevande trivdes utomordentligt väl hos Ismael i Ur och åt sig mätta alla dagar. Var och en fick sig en hustru, och åt Odd gav Ismael som hustru sin egen käraste, vackraste och yngsta dotter. Hon var så fager att inte ens månen var mera förtrollande om natten än vad hon var. Efter de tre åren lämnade nordborna Ur, samtidigt som Ismael gjorde det för att dra norrut med sina karavaner. Odd och hans kamrater seglade söderut ut ur viken och följde sedan kusten västerut. Avskedet mellan Odd och hans svärfar blev inte så tårdrypande som man hade kunnat tro. Så nära stod de varandra att de kunde skiljas utan att gråta. Dock torkade efteråt både Ismael och Odd var sin tår ur ögat när ingen såg. Ismael hade helst sett att nordborna hade följt med hans karavaner norrut. Han hade försökt övertala dem med att det skulle innebära en mycket närmare och bekvämare väg hem för dem än över det outhärdliga havets nyckfulla vidder, som när som helst kunde öppna sig för dem som en grav utan återvändo och utan namn. Men Odd och hans kamrater kunde inte överge sitt skepp. Det hade sin egen personlighet, och de kunde aldrig mera svika henne, efter allt som de hade gått igenom tillsammans redan. Odd och hans vänner seglade därmed in i Röda Havet. När det tog slut bar de skeppet över sanden till nuvarande Medelhavet, ty så hade Ismael instruerat dem att göra. Avståndet var då ännu inte så långt mellan de båda haven. De följde sedan Egyptens kust till det ställe som grekerna senare skulle kalla Herakles Stoder, och därifrån följde de kusten norrut. Efter ytterligare många svåra outhärdliga strapatser, efter dånande stormar i Biscaya och än värre tyfoner i Nordsjön under vilka de nästan omkom, drevs de av vinden i land på ett ställe som de kände igen. Det var en bred älvmynning med karga stränder och gråa tröstlösa klippor och skär överallt. Det var den plats som Odd hade

besökt förut och om vilken han hade sagt: "Här skall jag grunda en by, om jag någonsin kommer tillbaka." Nu var han kommen tillbaka. Solen glänste gyllene i väster. Floden skimrade i guld, kopparrött, smaragdgrönt och lila. Det var en underbart vacker afton. Vinden var kall, men den kändes föga. Och nu betogs Odd av en skriande hemlängtan. Han hade hållit den inom kontroll under hela resan, men nu brast fördämningen för hans hemkärlek, och han blev galen av hemlängtan. Skeppet ankrade på södra stranden av floden. Det var ett utomordentligt vackert landskap. Gröna skogar, bulliga kullar, romantiska berg och fridfulla dalar och sjöar karaktäriserade orten. Och de stannade på platsen i fem dagar för att ta igen sig. I stormen på Nordhavet hade tre män och fem kvinnor tagits av havet. Ismaels dotter hade klarat sig och ibland till och med fått stå vid rodret. Hon var nu havande och i nionde månaden. Tredje dagen i land födde hon sitt och Odds barn – en son. Fem av männen bad Odd att få stanna kvar på platsen och grunda en koloni där. Odd lät dem göra det. Han endast gladdes av prospektet att de med Guds hjälp skulle skapa hans by. Men till Odds förvåning så ville Ismaels dotter även bli kvar där. Hon ville det till och med starkare än någon av de andra. Hon ville stanna där med sin son. Hon skulle bli en utmärkt ledande kraft i byggandet av människoboningarna. Mellan fyra ögon sade hon till Odd: "Jag ser att du längtar hem till din ursprungliga hustru på din fädernegård. Jag ser att du redan bekymrar dig för hur det ska gå att förlika din förra hustru med mig. Låt mig därför stanna här och bygga byn. Far du hem till din hustru och lev lyckligt med henne. När du behöver kan du resa hit och besöka mig. Jag är bara din bihustru." Och Odd fann sig i den kloka kvinnans förslag. Sålunda grundades den första orten på den plats där Göteborg nu ligger av en Abrahams dotter. Ensam med sina fem trognaste män och deras semitiska hustrur reste Odd upp för floden. Han tänkte ta reda på om han haft rätt i sin misstanke att den kunde leda hem till hans vidsträckta hemsjö. Ibland stötte de på katarakter som de måste forsla båten förbi till lands. Omsider kom de till ett stort hav, som var stilla, oändligt rent och klart och ljuvt att gunga på. Odd kunde inte låta bli att utbrista: "Detta är världens vackraste hav!" De följde dess kustlinje till havets östra strand där de seglade upp för en ny flod. De fick bära sin väderbitna farkost förbi många forsar och fall och genom många mil av skog och mark och trassla in sig och ut sig ur många snår innan de träffade på en segelbar flod som flöt österut. Därefter seglade de lugnt genom de ena sjön efter den andra tills de en dag äntligen otroligt nog på något märkvärdigt sätt kom hem. De anlände till hembyns brygga nattetid och vågade icke väcka byn utan sov över i båten. Nästa morgon påträffades skeppet och hjältarna sovande av byns befolkning. Dessa vågade icke gissa vem gästerna var. Vad kunde de väl tro att det var för ett trashankssällskap med långa skägg och slitna ansikten och lösa fruntimmer som kommit och lagt till vid deras brygga! Men alla visste det innerst inne. Erna, åldrad men ännu sig själv, blev hysterisk av glädje, rusade ombord, väckte de sovande och

omslöt den yrvakne Odd. Alltjämt yrvaken fördes han, drogs han och bars han i land av folket tillsammans med de övriga. Och så började en fest som aldrig tog slut. Trettiotre år hade gått sedan Odd lämnat hemmet. Världen var trettiotre år äldre, men det var märkvärdigt hur allt var sig likt. Gamla mänskor hade dött, och alla barn och ungdomar var nya och okända. Och de barn som Odd älskat och lekt med var nu fullvuxna mänskor i sin bästa ålder. För övrigt var allt sig likt. Odds och hans hjältars vänner och jämnåriga hade inte förändrats ett dugg liksom Odd själv och hela hans gäng. Ingen var saligare än Erna. Odd dolde inte sitt andra giftermål, och Erna förlät honom allt. Hon hade lika litet emot honom idag som hon haft för trettiotre år sedan, när han varit mycket värre. Hon frågade honom bara: "Fann du vad du sökte?" Och han svarade: "Jo, jag fann dig." Och hon var så salig och lycklig att alla var lyckliga med henne. Odd Konung levde sedan i 73 år. Tre gånger besökte han Aida, Ismaels dotter, vid älvmynningen på landets västkust, och tredje gången var Erna med. Erna var mycket blyg tillsammans med Aida, och de blev aldrig du med varandra. Erna födde sex barn åt Odd, och Ismaels dotter födde tre. Odds älsklingsson var hans första son med Erna, som han kallade Atle efter en av sina käraste vänner på den långa resan. Denne vän hade dött efter att ha stått till rors fjorton dygn i rytande gisslande hageloch snöstorm. Endast han hade varit Odds överman i att klara av ett skepp i storm, och han hade räddat Odds och hans sista mäns liv med att offra sitt eget. Och Atle övertog gården när hans gamle fader Odd dog. Odd var då lam och reumatisk, och han dog efter att i åratal ha tappert kämpat emot ständigt växande smärtor, såsom han kämpat mot havet och dess stormar, den mest obetvingliga av alla världar. Och Atle blev den tredje som även fick tillnamnet Konung. Dock tyckte han att Konung Atle lät bättre än Atle Konung, varför han kallade sig det förra.

5. Atle Atle hette egentligen Karl, men efter sin hemkomst hade Odd konsekvent kallat honom Atle efter sin käraste sjöman, och det hade sedan hela landet gjort. En sak som Atle aldrig glömde var minnet av sin fader. Han mindes alltid sin gamle faders sista år, gamlingens ständiga längtan tillbaka till ungdomen och hans ständiga klagande ånger över att han inte stannat borta när han väl varit borta. Ofta hade Odd klagande yttrat så att hans son hade hört det: "Varför vände jag någonsin hem? Varför fortsatte jag inte ut och bort och vidare fjärran från allting? Varför lät jag mig komma tillbaka hem till min hustru för att där bindas och fjättras vid egendom, plikter och outhärdlig välfärd? Varför fortsatte jag inte bort och ut när jag ändå var på väg?"

Atle var en stark gosse. Han kunde fälla vem som helst i brottning. Han var en bättre skytt än någon annan i landet. Han kunde med sin pilbåge träffa en ilande svala på ett stenkasts avstånd med solen i ögonen. Yxan hanterade han utan att ens känna dess tyngd, och han kunde kasta spjut längre än någon annan. Dessutom var han fager att se på. Han bar alltid långt hår som föll långt ner över axlarna, ty för honom var det naturligt. På hans tid började ett flertal rika och mäktiga bönder ifrågasätta Atles auktoritet och hans gårds rang som den första och främsta. Somliga började tycka att de själva var lika goda som Atle och att deras gårdar var lika goda som Atles. Detta tyckte inte Atle om, ty han anade att folket skulle splittras om hans gård inte längre ansågs som centrum för all bebyggelse. Men utvecklingen fortgick, och de som ansåg sig lika goda som Atle blev allt fler och mer storordiga i sina åsikter. Den oundvikliga dag kom då ett gräl mellan Atle och en bonde ledde till öppet våld. De kom i strid med varandra, och Atle dödade sin motståndare egentligen utan att vilja det själv. Det bara blev så. Därefter blev de bönder som var emot Atle allt hätskare mot honom och alltmer sammanhållna sinsemellan. Atle var klok nog att nu samla ihop de vänner han kunde lita på och förbereda dem för strid. Han visade dem hur de skulle göra om de invecklades i kamp, och han lärde dem som inte kunde att hantera vapen. "Detta är ej ett roligt göra," sade han, "men vi måste vara säkra på att vara de starkare." En dag mördades en av Atles vänner nesligt och lömskt i skogen, när han var där för att hugga ved. Det ärelösa dådet blev känt, och alla fruktade för vad som komma skulle. Litet senare brann en av de mest egensinniga böndernas gård upp. Det var tydligt att branden hade anlagts. Folket blev nu allt tydligare splittrat i två partier: ett för Atle och ett emot honom. De flesta hederliga och godtrogna fäderna höll sig dock utanför leken och ville varken stå på den enas sida eller den andres. Strider blev nu allt vanligare. Ofta såg man här och där en död storman ligga på någon äng eller i något dike. Flera av Atles vänner blev dödade, och även flera av de rikaste och mäktigaste bönderna gick åt. Atle befäste sin gård, lät utföra tillbyggnader och gjorde den så stor, härlig och iögonfallande att den ej längre var en gård bland gårdar utan sannerligen en herrgård bland enkelt folks torftiga bondgårdar. Märkligast av alla Atles tillbyggnader var en stor sal i vilken han ämnade ta emot folk som kom till honom för att be om råd eller i andra ärenden. Så väldig, ståtlig och högtidlig var denna välbyggda vackert välvda och skickligt konstruerade sal, att den snart blev kallad Uppsalen. Många gick dit bara för att titta på den och försöka fatta hur den egentligen hade byggts. Allt fler ställde sig nu på Atles sida, och allt färre stödde dem som ville gå egna vägar. De egensinniga hade snart ingen chans längre att driva sin vilja igenom. En dag bad Atle dem i ett offentligt påbud, att de antingen fick lov att stå ut med Atle

eller också flytta bort från trakten till främmande ort. En del av de egensinniga stannade, medan andra gav sig av. Men de som minst av alla ville foga sig i att Atle var bäst var hans kusiner och halvsyskon i fjärran västern vid flodmynningen, Aidas barn. När Atle en gång reste dit med sin utomordentligt sköna hustru Frida blev han där behandlad som en simpel gäst. Hans halvsyskon var stolta över att härstamma direkt från det fjärran varma Österlandet, och de såg på Atle som på en som inte var av deras slag. Då röt Atle och ropade: "Jag är er herre, liksom jag är hela min släkts och mitt folks överhuvud! Gud skall döma mellan mig och er!" Och han reste därifrån i vredesmod, medan hans halvbröder bara skrattade åt honom. Tre år senare kom han tillbaka med en expedition. Femtio av hans vänner var med honom, och han bjöd dem att förstöra Aidas barns gårdar och ägodelar. Och med eld och vapen förstörde Atles kunniga och skickliga män allt vad Aida och hennes barn under femtio år hade byggt upp. Atle tyckte inte om att behöva vara sådan, men han måste bevisa och demonstrera för sina bröder och systrar och släktingar att de hade en herre som ledde dem och förenade dem. Atle dyrkade kraften och fastheten och sammanhållning mellan mänskor. Han ville inte att en del av hans folk skulle gå åt ett håll och en annan del åt ett annat. Till varje pris ville han undvika det etniska skräckfenomenet Babels Torn i den värld som han ansåg att han ensam hade rätten att härska över. Han ville att hans folk skulle förbli hans folk. Och Aidas barn fogade sig i hans vilja. De ville inte ha fler sådana konflikter och böjde sig för hans hänsynslöshet, kraft och fasthet och lovade att inte mera behandla honom illa i fortsättningen. Uppsalen blev känd och berömd av alla. Från långt fjärran liggande länder och landskap och kuster kom avlägsna ättlingar för att se den sägenomspunna salen, och deras förväntningar av dess sevärdhet uppfylldes. Med tiden blev det självklart för alla att Uppsalen var centrum och samlingspunkt för hela den kalla nordiska världen. Den som inte hade sett Uppsalen ansågs som lika otolererbart okunnig som den som inte visste något om Noak eller Magog. Atles senare år blev en mera lycklig och lugn tid. Konungen åtnjöt uppskattning i alla landsändar, och under hans tid mådde alla gott och väl. Och Atles underbara hustru blev vida beryktad för sin sagolika skönhet. Hon var ljus och klar såsom solen, och kvinnorna såg upp till henne som männen såg upp till Atle. Hon var förtjusande. Dock var Atle enligt folks mening ofta hård och kall mot henne. Sanningen var dock att han älskade världen om dagen och henne om natten. Hon födde honom sju barn av vilka fem var pojkar. Han intresserade sig mest för att lära dem bågskytte och sporter och att uppfostra dem till kraftkarlar som han själv. En av dem var dock inte alls intresserad av hård träning. Han ville bara ägna sig åt fridfullt umgänge med naturen och, vilket var hans största intresse, hans faders familjs historia. Denna pojke hette Oden. Han älskade sin fars och mors berättelser om deras förfäder, om Noak och Magog och om deras naturdyrkande religion och ekens betydelse. Han var över huvud taget mycket tillgiven sina föräldrar. Han ville hellre lära sig saker av dem än leka med sina kamrater, och Atle blev snart på det klara

med att Oden och ingen annan skulle få ärva den goda gården. Oden var också mycket fager att skåda. Han liknade sin ljusa mor mer än sin stränge far. Atles kärlek till sin hustru förblev oförminskad så länge de levde. Han älskade henne varje natt med en passion som var som en storm som inget motstånd kunde göra någonting emot. Men varje dag var hon glömd och förskjuten, som om hon inte existerade för honom längre, tills natten ånyo kom och satte punkt för hans eviga arbete. Atle älskade sin hustru om natten för att han då, som han sade, slapp se henne, medan han om dagen bara hade förakt till övers för henne, vilket han dock dolde väl, så att han aldrig lät det komma över henne. Sålunda levde de ytterst lyckliga så länge de levde. Atle dog före sin tjugo år yngre hustru, som överlevde honom med tio år. Men så länge Atle levde förblev han hatisk och misstänksam mot varje storbonde som visade något tecken på egensinne. Han glömde aldrig den upproriskhet och blindhet hos inbilska herremän som nästan störtat hela folket och hans familjs världsordning i olycka och som nästan gjort slut på alla traditioner. Han glömde aldrig den ondska som hans ungdoms motståndare väckt hos alla, och han upphörde aldrig med att vara på sin vakt mot sådana som undvek honom och dolde vad de tänkte. Han sade: "Förbannade är de maktlystna godsherrar som utsuger andra, som utnyttjar naturen mer än nödvändigt och därmed skadar henne, som bränner skogar för att utvinna åkerjord i stället för att uppodla de ängar, slätter och hedar som redan finns i oändlighet. Förbannade är de som lever mera för privat nöje än för det allmänna bästa, som sätter sina egna intressen framför landets välfärd och som blundar för den stora enhetliga världen för att fastna i sina egna små världar i stället. Vår familjs överhuvud har tillsatts som Konung över denna värld för att leda den, och ve dem som inte följer honom, ty de inser inte sitt eget bästa." Oden glömde aldrig sin fars outsläckliga hat för all gensträvighet och egensinnig egoism. Han beslöt att gå helt andra livsvägar och om möjligt helt motsatta livsvägar. Oden ville hellre tjäna, hjälpa och uppmuntra sina medmänniskor än sätta sig över dem. Dock blev Atle aldrig någonsin mindre älskad av flertalet mänskor för sin fasthets skull. Snarare blev det tvärtom: det tåliga och väl härdade folket endast uppskattade hårda tag och tillrättavisningar. De flesta tyckte det var bra att vissa utbölingar sattes på plats, även om det var förödmjukande för alla. Atles hår blev aldrig vitt. Mot slutet av hans levnad grånade det en aning, men de grå håren blev aldrig fler än de brunsvarta. Han förblev märkvärdigt ungdomlig och spänstig nästan hela sin levnad och led inte alls av sin fars besvärliga och nedbrytande reumatiska krämpor. Till slut dog dock även den granne, ståtlige och ojämförlige Atle, och hans sista ord var: "Mitt folk, förlåt mig om jag har varit för hård." Det var som om han insåg att hans hårda tag hade lämnat farligt nedtryckta spänningar efter sig som skulle leda till svåra bekymmer för framtiden och framför allt för Oden.

6. Oden När Atle var död fann sig Oden plötsligt ensam i världen. Hans far hade alltid stått bakom honom och hållit all mänsklig illvilja på avstånd från honom, men nu när hans obändige och osårbare fader var död brakade plötsligt hela helvetet löst. Alla hans fyra bröder hade alltid varit avundsjuka på honom, föraktat honom och missförstått honom, och nu kom plötsligt hela deras primitiva och oförnuftiga ondska i öppen dager. Odens enda säkra hamn för stormen var hans mor Frida. Hon försvarade honom mot hans hätska bröder och gav de fyra vilda odågorna många hälsosamma avhyvlingar. Men pojkarna svor då att hämnas. Hela deras handlingssätt utgick från den åsikt de hade att det var orätt att en som var svag, oduglig i kamp och gräl, fnoskig och lekfull, ensam drömmare och människoskygg latmask, som de allt ansåg Oden vara, skulle få ärva gården och inte de, som allesammans var kampglada duktiga arbetare och kraftkarlar och lika hårdföra och starka som sin fader. De kunde inte begripa att en likgiltig drömmare skulle få företräde framför dem, som var de bästa karlarna i världen. Och de uppfattade Odens upphöjelse som en fruktansvärd förolämpning och orättvisa mot dem själva. De beslöt att göra något åt saken. Men de både älskade, vördade och fruktade sin mor, som stod på odräglingen Odens sida. Men den oförrätt de lidit kände inga gränser och fruktade ingen lag. Deras harm skingrade alla deras betänkligheter. De beslöt att göra det ogörliga, och de gjorde det. De mördade sin egen moder. En natt när hon sov smög de sig in till henne och kvävde henne med en dyna. De gjorde det alla fyra tillsammans på ett sätt som uteslöt alla risker, så att en höll fast hennes ben, två höll fast var sin arm, medan den fjärde begagnade dynan. Fastän hon vaknade så kunde hon därmed inte kämpa sig fri. Sålunda mördade de fyra bröderna sin egen moder med berått mod och ångrade det inte. Oden fick dagen därpå veta det av en ung dräng som alltid visste allt vad som försiggick på hela gården. Drängen var Odens vän, och Oden litade fullt och fast på honom. Drängen rådde Oden att fly, ty eljest skulle antagligen bröderna ta honom av daga också. Likväl kunde Oden inte tro på det timade förrän han sett sin moders lik. Drängen förde honom till moderns sängkammare där allting skvallrade om brödernas tilltag. Och Oden måste tro det otroliga, acceptera det oacceptabla och fly för sitt liv från gård och hem. Han fick snart av goda vänner veta att bröderna sökt efter honom och anställt jakt på honom. De hade varit arga över att han försvunnit. Till vildmarkerna måste Oden fly och lämna sitt fädernearv, sin rika egendom, sin härliga framtid och sin ära åt bröderna. Världens härligaste hem besattes av fyra vilda sällar som inte visste skillnaden mellan rätt och fel och som av den anledningen mördat sin moder. Och Oden kunde ingenting göra åt saken. Men han beslöt att se tiden an med jämnmod och tålamod och hoppas på rättvisa från den som råder över allt och även över alla onda mänskors öden.

Men bröderna jagade honom. De satte en av deras fader Atles rikaste gårdar som pris för Odens huvud, och de tvingade ständigt ut patruller av allmogen att rida ut och jaga honom. De tog de flesta av deras duktige faders gamla kämpar och dessa kämpars söner i sin tjänst och lovade dem rika belöningar och stora förmåner och slösade bort väldiga rikedomar i sold åt män som utan att fråga ville lyda vilka befallningar som helst. Snart red dessa hemska patruller överallt runt i landet och gjorde vad de ville. De bröt sig in hos bönder, skändade deras hustrur och döttrar, plundrade och brände deras gårdar och frossade i sitt högmod utan hämningar. De blev ett gissel för hela landet. De följde alla de fyra högmodiga brödernas exempel och klädde sig i svart med svarta mantlar och svarta masker som dolde deras ansikten och gjorde att de alla såg likadana ut. Överallt plundrade de och red de och spred skräck bland det goda folket. Vanligen anfördes dessa svarta rövarband av någon av bröderna. De bedrev sin ständiga jakt på Oden med grymhet och skoningslöshet mot alla, ty de trodde att det enda som kunde hota deras herravälde var om Oden förblev vid liv, varför de till varje pris ville se honom död. För att Oden skulle kunna överleva klädde han ut sig till vallpojke. Han rakade noggrant sitt skägg varje dag, och sådant var hans fagra ansikte, så lyste hans oskuld i hans anlete, så oförstörd såg han ut trots sina lidanden, att han utan skägg såg ut som en femton års yngling fastän han var över trettio. Och Oden flydde till den enda hamn där han kanske kunde finna något annat än död och undergång. Han flydde västerut mot skogarna, de orörda vildmarkerna, det eviga ingenmanslandet, björnarnas och vargarnas, örnarnas och kungsälgarnas eviga rike, där tallarna och granarna i evig frid bildade de orörda ogenomträngliga skogarna med sina individuella torn och tinnar, kupoler och taggiga spetsiga gröna förbjudande murar mot människor. Hit trängde Oden. Han slogs med vargar och järvar och lodjur om dagliga födan och brottades var dag med slagbjörnar om deras honung. Han kämpade var dag med vilddjuren och blev ett av vilddjuren själv i sin kamp för att överleva. Han drog över skogar och berg, över vatten och forsar och for över sjöar på timmerstockar. Vart vatten han måste gå över och genom var kallt och närapå fruset. Han paddlade likväl sig på de enklaste stockar med händerna över vart stelnande vatten, var frysande sjö, hur stor den än var. Men havet han kom till, som plötsligt en dag utan ände i norr bredde ut sig, drog han sig för att gå över. Han gick hellre runt, ty dess södra strand var ganska nära. Ett väldigt och himmelskt skönt berg krönte grå horisonten i söder, långt bortom sjöns sydliga strand. Och han gick runt den himmelska sjön, som var blåare än själva himlen. Vid stranden i söder var snövita flockar av svanar, så rena och vita som änglar. Och sjön nästan kokade över av sjudande fiskliv. Hans mål var den ort långt i väster där hans fränka, hans farfars andra exotiska hustru, fortfarande levde om än mycket gammal. Åtminstone hoppades han att hon alltjämt var vid liv, ty alltsedan barndomen hade han ständigt hört talas om henne och fängslats av hennes ovanliga väsen. Hon var ju den helige Abrahams sons egen dotter.

Skall vi beskriva hela sanningen eller endast den bättre delen av sanningen? Skall vi gå in på alla de fasor som mötte honom på flykten från sitt älskade hem? I början av sin flykt höll han ofta på att fångas av sina bröder. En gång överraskades han av sina bröders svartklädda hejdukar, men de kände inte igen honom i hans förklädnad. De lät honom dock inte slippa undan, fastän de inte visste vem han var. De uppehöll honom med prat, de drev gyckel med honom, och slutligen började de misshandla honom, som de tyckte själva, av sportsliga skäl. De sparkade honom, red över honom, stack sina spjut genom honom och red sedan skrattande iväg, alltjämt ovetande om vem vallgossen hade varit. De hade förmodat att han vetat något om flyktingen och därför ej lämnat vallgossen utan att först ha försäkrat sig om att han ej skulle klara sig för att förmå giva någon en varning. Men hade de vetat vem de hade misshandlat hade de noggrant förvissat sig om att han var död innan de lämnat honom och inte lämnat honom bara döende. Vargarna kom och slickade hans sår där han låg halvdöd och medvetslös. Vargarna visade honom den barmhärtighet som inte mänskorna visade. De bar honom till deras håla och värmde honom hos sig. En gammal vargmamma sov alltid vid hans sargade kropp och värmde den och slickade den med sin renaste ömhet. Han tillbringade tre månader hos vargarna innan han var frisk nog att fortsätta sin färd. Han var då fullärd i vargarnas seder och livsspråk och kunde utan vidare tala med dem. Längre söderut mötte han sedermera andra vargar av ett annat och hungrigare slag som inte var lika tillmötesgående, och som han måste kämpa mot för det dagliga brödets skull. Dock tog han aldrig någonsin livet av en varg utan nöjde sig med att ge dem stryk, som ifrågasatte hans existens. Somliga björnar kunde han umgås med, andra inte. Dem som han kom överens med sov han ofta över hos vid deras sida i värmen av deras välgörande päls. En gång skickade han ett bud till sina bröder. Han skickade en gosse med följande talade budskap: "Jag avstår från alla mina rättigheter. Jag vill er inget illa. Ni får allt vad jag skulle ha haft. Blott lämna mig i fred." Brödernas svar till detta budskap var att försöka tvinga pojken att leda dem till Oden, och när det misslyckades pinade de och torterade de honom ihjäl. Sedan anställde de en ännu intensivare och hårdare skallgång på Oden. Alla som visste något om Oden och hade haft något med honom att göra torterades ihjäl. Således hade Oden ingenstans att ta vägen. Det enda han kunde göra var att lägga sitt liv i naturens hand och ge sig åt den hårda jungfruliga våldsamma vildmarken. I hopp om att kunna få syn på sitt mål, det stora havet i väster, steg han upp på det skyhöga berget långt söder om branta och väldiga sjöhavet. Men från toppen av berget såg han icke havet mera än tidigare. Han såg bara skogar och berg, evig vildmark och ödsliga vidder, som tycktes än mer svårframkomliga än alla dem som han redan besegrat och klarat sig genom och över. Men medan han stod där på toppen av berget så anfölls han plötsligt av en väldig kungsörn, som var både större och grannare än någon han hade någonsin sett. Den anföll honom aggressivt och hänsynslöst. Den klöste honom med sina klor, rev

sönder hans skinnkläder och hackade honom utan förskoning överallt där den bevingade ståtliga varelsen kom åt. Den unge Oden sargades svårt. Han hade mycket svårt att försvara sig mot den flaxande skriande harpyan som var större än han själv, men omsider lyckades han dra sin kniv, vilken han stötte i örnens högra vinge så djupt att bladet gick tvärs igenom. Då skriade örnen och högg mot Odens ansikte. Den högg ett fult djupt sår i vänstra kinden, och i nästa ögonblick hade den hackat ut den unge mannens vänstra öga. Då slutade Oden försvara sig. Örnen hackade honom lätt här och där innan även den lämnade den blödande mannen i fred. Därpå kretsade den runt ovanför Oden ett tag, som om den tvekade över vad den skulle göra. Så landade den plötsligt bredvid Oden och satt där så lugnt som om ingenting hade hänt. Oden var arg och ledsen och höll sig för sin blödande tomma ögonhåla. Han var för arg för att göra fågeln något illa. "Du hackade ut mitt öga, din usling!" sade han sorgset förnärmad. Då talade fågeln och sade: "Det är inte någon tillfällighet. Vi kommer att mötas igen." Därpå lyfte den ståtliga örnen plötsligt och flög sin kos. Över berg utan slut, över eviga kullar, genom dal efter dal, i ett ständigt vildare och mer oländigt landskap, färdades Oden. En natt, då han för en gångs skull träffat på en fin grotta och där gjort sitt nattläger, tyckte han sig i drömmen se sin mor. Men han var inte säker på att det var en dröm. Denna syn såg han tydligt i natten: Hans älskade avlidna mor kom i självlysande gestalt in till honom i grottan och sade: "Min son, gå ej till Aida!" "Men varför?" svarade Oden, men modern bara upprepade: "Gå ej till din fränka Aida." Och därmed försvann hon. Och morgonen efteråt visste inte Oden om han varit vaken eller drömt. Dock var han ordentligt uppskrämd. Han frös och var kall, vilket han inte brukade vara. Ändå beslöt han att fortsätta färdas mot målet. Han kom fram till bygden vid havet vid älvmynningen en sen kall och ruskig dag. Han var alldeles slut, och hans skinnkläder var i trasor. Han var svullen och blödde och var mer än ihjälsvulten. Krälande tog han sig fram den sista sträckan. Han var mer en mask än en människa. Men Aida levde ännu och var vid bättre mod än någonsin. Uppskakad men glad tog hon genast hand om sin makes sonson och arvtagare och gjorde allt för honom. "Allt mitt är ditt," sade hon. "Stanna hos oss så länge du vill. Ju längre du stannar, desto bättre." Och Oden var helt överväldigad av all den vänlighet som alla visade honom på denna stormpinta och ödsliga regniga ort. Aida, som kunde allt, undersökte noga hans fördärvade öga men kunde inte ge honom ett nytt. Allt kunde hon göra för honom utom detta. Han fick lov att förbli enögd för resten av sitt liv. När Oden berättat för den gamla goda kvinnan om allt som han upplevt, sade hon: "Låt inte dina prövningar gå dig till sinnes. Lidandet är en lögn, makten är en lögn, allt är lögn, utom det som icke är. Strunta i dina bröder och deras ondska, ty de

tror på verkligheten, på makten, på blodet, på våldet och inte på något annat än det som är reellt, och därför är de och allt vad de gör utan någon som helst betydelse. Endast drömmar är verkliga, blott vindens sus i naturen är sanning, endast friden är verklighet, endast allt det som icke är av denna människornas dödsdömda värld är av någon vikt och betydelse. Lyssna hellre till naturen än till människor, Oden. Sträva aldrig efter makt, men sök dig alltid bort från den. Strunta i världen och ägna dig blott åt det som icke är av denna världen. Allt är lögn som är ont, som gör ont, som ger smärta, som bringar lidande och kval, sorg och jämmer, och endast motsatsen till allt sådant negativt är verkligt och evigt. Lev endast för din kärlek, och strunta i andras hat. Så länge du gör det har du alltid rätt, Oden, även fast hela världen skulle säga annorlunda. Lita aldrig på någon annan än dig själv, ty så länge du lever kommer ingen att ha mera rätt än du, så länge du föredrar kärleken framför makten. Så länge du lever är ingen bättre än du, klokare, godare eller visare, ty så länge du förblir fördriven av människorna med orätt är Gud i dig, Oden, så länge du lever." I tre långa underbara år stannade Oden hos den gamla och trygga Aida. Hon lärde honom allt vad hon visste, hela sin familjs historia och även hela hans fars familjs historia, så som hon kände till den. Och Oden mådde bra vid älvmynningen så länge han stannade där hos Ismaels dotter. Men under de tre åren nådde budskapet om Odens vistelse i väster hans bröders öron. De skickade genast ut ett gäng på hundra ryttare för att fånga och dräpa Oden och Aida och hela hennes folk. Emellertid varnades den gamla kvinnan i god tid och bjöd genast Oden att ge sig av. Han förstod situationens allvar och flydde norrut till de karga otillgängliga öarna. Under tiden nådde Odens bröders män Aidas gård, men den gamla modern lät sig inte tas levande. Hon gjorde motstånd, förskansade sig väl och försvarades duktigt av alla de sina. De onda angriparna belägrade gården och beslöt att hungra ut den. Det var bara en tidsfråga hur länge Aida och hennes folk skulle kunna hålla ut. Några lyckades fly genom att hoppa i älven och klara sig undan angriparnas pilregn. Allt fler och fler flydde och övergav Aida på hennes egen uppmaning. Till slut hade hon bara tjugo trogna svältande kvar. Hon talade till dem och sade: "De av er som överlever mig måste hämnas mig. För varje droppe av mitt dyrbara blod som här måste bli ett med jorden måste ni utgjuta tio människolivs! Det blir er plikt, ni som överlever, att utrota våra fiender till sista man. Ni tjugo som är kvar befaller jag härmed att göra ett utfall mot belägrarna, bryta er igenom deras bålverk och fly. Det är den enda chans som finns att någon av oss alls ska kunna överleva. Må de av er som klarar sig igenom överleva länge nog för att ta kål på varenda våldsman i detta land." "Ni själv då, frun?" dristade sig en av männen till att fråga. "Jag blir kvar här i mitt hem intill slutet. Skynda er nu!" Och de tjugo fann sig nödsakade att våga flykten, ty av erfarenhet visste de alla, att vad Aida sade och befallde i längden alltid var det rätta. Och de bröt sig igenom angriparnas linjer, och sexton av de tjugo undkom med livet i behåll. Samtidigt satte

den gamla Aida eld på sitt hem. Så noga hade hon planerat branden, att hela gården snart brann som fnöske utan att någon kunde släcka elden. Och hon hade ordnat det så att eldsvådan gjorde det omöjligt för henne att rädda sig, och ingen annan kunde rädda henne heller. Så brände hon sig själv inne med hela sin gård och allt vad hon hade levat och strävat för. Så begick hon ett lågande självmord hellre än att falla i angriparnas händer och gå under på ett än hemskare sätt genom deras tortyr och behandlingsmetoder. Och hennes fiender stod paralyserade, förskräckta och rådvilla och kunde ingenting göra för att rädda den gamla kvinnan. Så dog Ismaels stolta dotter i Norden. De sexton flyende överlevande dolde sig i skogen och började bedriva försiktig krigföring mot fienderna. De följde de svarta onda männen vart de gick, och varje natt tog de sig till fiendens läger och dräpte en eller ett par eller flera av dem. Det blev en konstant nattlig hemsökelse, och Odens bröders hejdukar kunde inte skydda sig mot dessa nattens tysta mördare. Varje natt blev de skräckslagna mardrömsförföljda onda männens antal ytterligare reducerat. Och endast en av dem alla kom levande hem tillbaka till Odens bröder vid Uppsalen och kunde där för dem berätta allt vad som hade timat. En av Odens onda bröder hette Leif. Han var den vackraste av bröderna och den av dem alla som mest liknade deras far Atle. När han hört hela historien om expeditionen västerut förstod han omedelbart att det var ute med dem alla. Och från den dagen gjorde han allt för att själv så split mellan sina bröder, skaffa dem ovänner och motståndare, uppvigla folket emot dem och på alla sätt i hemlighet verka för Odens sak. Och Leif, som alltid varit populär och älskad av folket fastän han gick med de onda bröderna, blev det nu ännu mera. Och i väster ryktades det om att alla förberedde sig på att störta Odens bröders tyranni för att i stället återupprätta Oden. Ju längre västerut man kom, sades det, desto starkare var Odens sak. Men Oden själv var inte den som ville spilla någons blod. Han levde längst ute vid havet vid en öde mardrömsstrand, där det ständigt blåste och stormade. Ingen visste att han var där på den enda plats i världen där ingen fiende kunde nå honom eller finna honom, utom hans tre allra förtrognaste. Två av dem var hos honom på ön, den tredje var på väg till honom med budet om Aidas, hans välgörarinnas död. När nyheten nådde honom greps han av gränslös förtvivlan. "Min moder! Min moder!" klagade han hjärtskärande. "Min egen moder mördas av mina allra närmaste, och när jag finner en ny moder som blir mig ännu kärare, förlorar jag henne med och på ett ännu grymmare sätt! Ack, min moder, min enda moder, min enda riktiga moder, och min enda andra moder!" Och han tyngdes den dagen av djup sorg och förblev tyngd av den så länge han levde. Från den dagen sörjde han oupphörligt över sitt livs katastrofer. Djupt betungad av sorger var han från den dagen och allt framgent, och på den dagen tyckte hans tre förtrogna att han blev trettio år äldre. Och från den dagen klippte han aldrig mer hår eller skägg, som på den dagen började vitna och sedan vitnade alltmer hastigt. Genom förlusten av sitt ena öga hade han blivit oigenkännlig för sina fiender, men när han nu så hastigt åldrades och vitnade hade inte heller en enda av hans

bröder mer kunnat känna igen honom. "Ack, min moder!" klagade han alltid när han var ensam, och ensamheten blev från den dagen hans käraste sällskap. Han kunde klara sig ensam på ön, och han såg gärna att alla hans tre förtrogna var upptagna med uppgifter på fastlandet. Ibland kom någon av dem ut till hans mardrömsö och inrapporterade läget i landet. Allt tydligare blev det att de flesta av alla människor ville ha bort Odens bröder och Oden in i stället. Men Oden ville inte bli konung. "Jag tänker aldrig gifta mig och skaffa mig familj, och jag vill aldrig ha några ägodelar." "Men tänk då på er stora släkt och ert trogna folk! Tänker ni överge dem alla och allt livets goda för att leva på svältkost här ute helt allena och under en evigt mulen och stormig himmel?" frågade hans vän. "Lämna mig i fred!" svarade Oden. "Jag vill ingenting ha med makten att göra!" Och han var obeveklig. Emellertid såg allt ut att lyckas för Odens broder Leif. Folket var med honom, och han var med folket och för Oden och ville avstå från gården till Odens förmån. Det kunde dock inte undvikas att Leifs bröder med tiden fick veta om Leifs svek mot dem. För sent försökte Leif fly och ge sig av från gården. Han infångades av sina bröder vid grinden, och de stack genast ut ögonen på honom. Sedan uttänkte de det långsammaste, grymmaste och plågsammaste sättet att mörda honom på. De lät honom undergå alla deras snillrikt uttänkta tortyrmedel innan han dog, och det värsta av dem var det sista, när de inför hans ihjälplågade kropp tog in hans lille son Karl att bevittna den slutliga tortyren. Och de sade till den späde sonen: "Se så din far får lida för hans bror Odens skull, som beslagit honom så med trolldom att ingenting längre kan rädda honom!" Pojken blev då hysterisk och rusade mot sin döende fader, men hans farbröder infångade honom, och fastän de för att råda bukt med hans hysteri både bakband honom och munkavlade honom inför faderns närvaro, som skrek vilt och ropade: "Vad tar ni er till med min son!" måste de föra ut den lille Karl då pilten var så helt från sina sinnen att de trodde han skulle gå åt. Efter detta bröt Leifs sista motstånd samman. Det enda han ännu kunde göra i livet var att lura dem en sista gång. Just när de skulle genomföra hans definitiva likviderande på det mest förödmjukande och kränkande sätt visade det sig att han redan hade dött: han hade själv lyckats lämna sin kropp innan hans bröder lyckats genomföra den yttersta kränkningen. När Leif var död tog de förargade hans kropp, red in i byn med den och kastade den nakna döda kroppen åt byns hundar. Sedan inledde de en massaker på alla mänskor de kom åt. "Alla måste dö," sade de sinsemellan. "Endast vi är präktiga nog till att få leva i denna världen. Alla människor måste dö utom vi." Och sålunda begynte en massflykt av alla bygdens många mänskor. De flydde åt alla väderstreck, åt norr, väster, söder och över havet åt öster. Efter tre år nådde nyheten om allt detta den åldrande Oden. Då sade han: "Nu är måttet rågat!" Och han började sejda. "Kom, ormar och myror, kom stickande getingar och steklar, kom giftiga larver och paddor! Ryck ut, ni vargar och björnar, mina vänner, och alla ni järvar och rävar, vampyrer och fladdermöss, råttor och

vesslor, lodjur och vildkattor! Ryck ut, drag ut från er vildmark, ur era hålor och grottor, fram ur er underjord, och översvämma min hemgård och Uppsalen! Smyg er alla dit och dräp och förgör alla mina förbannade levande bröder och alla deras tjänare och hantlangare!" Och se! Ormar och ödlor, paddor och råttor, lekattor och alla världens vilddjur samlades i massor och drog alla mot Uppsalen. Alla dök de upp på Odens familjs hemgård samtidigt, och de översållade allt. De stang Odens bröder, de frossade i deras kött, de åt upp dem till sista märgfnas, och ingen enda av alla de onda slapp undan. Varenda en av Odens bröder och deras vänner snokade ormarna och råttorna reda på och åt upp dem med hull och hår. Och när ingenting mer fanns kvar av det förfärliga skräckregementet drog de alla bort från gården igen och försvann till skogs samma väg som de kommit. Och inte en skelettdel låg kvar i bygden som vittnade om att där någonsin existerat någon ond människa. Samtidigt lät Oden övertala sig av sina närmaste till att återvända till sitt fädernearv. Han lämnade sin ensliga mareldsö, de klippor i havet som varit hans fängelse och hem nu i sju år; och när han gick ombord på skeppet som skulle föra honom åter till fastlandet sade han: "Farväl, mardrömsland och mareldsstränder!" Han reste först till Aidas nerbrunna gård, som hennes ättlingar redan hunnit bygga upp på nytt i ännu finare skick än förut. Han knäföll vid Aidas grav och grät där länge och ville inte resa sig på tre dygn. Sedan bjöd han ömt farväl åt alla de goda och leende mänskorna där, som alla var Odds och Aidas avkomlingar. Och för Oden var de alla som bröder. Han färdades sedan på ett vackert draksmyckat fartyg med tjugo man upp för den forsande älven. Förbi de värsta katarakterna måste de bära fartyget. Omsider kom de ut på ett stilla leende blått och fagert hav. Ett vänare vatten hade Oden aldrig sett. Och de färdades österut över den. Mitt i den ändlösa sjön stack en väldig halvö ut från land söderifrån. Oden bad att få gå i land där och bedja. Han gick ensam upp för halvöns högsta berg och sjönk där på knä och bad till Gud. Då förmörkades himlen av ett par svarta mäktiga fågelvingar. De cirklade runt Oden och sänkte sig ner mot honom. Oden kände igen fågeln som gjort honom enögd. "Kommer du för att ta även mitt andra öga nu?" frågade Oden örnen. "Nej," svarade örnen. "Jag kommer blott för att varna dig. Den dag du tar hand om ditt fädernearv och gör dig själv till konung som dina fäder, från den dagen skall evig olycka vila över dig, din familj och hela ditt folk och alla som talar samma tungomål som du. Detta är den enda varning du får. Bliv aldrig konung!" "Men någon måste vara konung över detta folk och detta land." "Din gode bror Leif har efterlämnat en son, som är den enda överlevande medlemmen av alla dina bröders många och stora familjer." "Vad heter han?" "Han heter Karl, ty redan vid födseln såg han ut som en riktig Karl. Gör honom till konung i stället för dig själv. Han skall bli den förste i en lång härlig rad av

duktiga käcka Karlar som bara skall ge heder och ära åt konungatiteln. Men akta dig och akta ditt folk och ditt rike för att se som konung den enögde Oden." Och därpå flög örnen sin kos. Oden stannade ännu länge på kullens topp och tänkte över framtiden innan han åter steg ned till de sina i båten och fortsatte färden. Han reste till häst över ändlösa skogar och vidder och färdades över oändliga vatten och sjöar till skepps, och till slut kom han fram till sitt hem. Alla människor prisade, jublade, lovade och var utom sig av lycka och glädje när han kom till synes. De kantade den väg han red fram längs på sin svarta märr, och de hurrade alla och var utomordentligt glada. Det var bara Oden själv som ej var glad. Den gamle mannen i sin trasiga klädsel, sin dystra slokhatt, sitt långa gråvita hår och sitt långa gråvita skägg, som han inte kapat på många år, såg enbart sorgsen ut. Men plötsligt när han red där fram så syntes han höja på huvudet. Han blickade upp emot solen, och där sågs en fågel komma flygande. Det var en väldig mäktig grann kungsörn, och den kretsade där uppe och släppte inte Oden med blicken. Så började den närma sig, och när den var inom hörhåll började den ropa, och endast Oden förstod dess ord. Han klev av hästen, betraktade oavbrutet örnen och lyssnade. Och örnens budskap var: "Bliv konung, Oden! Bliv konung för en dag, men icke längre! Och se till ditt testamente!" Och därefter flög kungsörnen bort. Oden var förbryllad. Vad menade örnen? Då kom en man fram och ropade: "Död åt brodermördaren!" Men mannen tystades genast ner och kördes bort, och alla mänskorna ropade: "Leve vår konung, vår fridsfader!" Och den dagen såg han åter sitt hem och den fagra Uppsalen, och han tog allting i besittning. Och han mottog titeln Konung, allt enligt fågelns ord, den kungligaste av alla rovfåglar. Han träffade även den lille tolvårige Karl, som fick sitta i hans knä. Och han sade inför alla närvarande i Uppsalen: "Denne skall bli konung efter mig. Honom allena tillkommer allt vad jag äger och har efter min död." Han kunde dock inte glömma mannen som kallat honom brodermördare. Men han var en brodermördare, och han tänkte: "Ack, om ändå de dödat mig i stället för jag dem!" Och han grät bittert. Hans närmaste vän var den trogne Rutger. Rutger allenast kände till alla Odens hemligheter, och endast Rutger kände till den allra hemligaste av dem. Detta var runorna. Oden hade uppfunnit dem under de många långa trista åren på marstrandsön och skaffat sig så stor färdighet i dem och utvecklat dem så långt att han till och med upptecknat de viktiga händelserna i hela sin familjs historia. När han suttit och gråtit över sitt och sina bröders öde en hel afton och en halv natt, anade han vad örnen menat med sina ord om 'konung för en dag' och 'testamentet'. Han hade råkat örnen tre gånger och skulle aldrig råka den mer. När morgonljuset sakta började spridas över den östliga sommarhimmeln kallade Oden till sig Rutger och sade:

"Se, här är mitt livs arbete, mina runor. Endast du känner till deras hemlighet. Bliv Karls målsman och invig honom i dem." Rutger var förvånad och förstod inte meningen men såg tårar komma fram från Odens öga och hörde Odens darrande röst: "Det var allt, Rutger. Godnatt." Och Rutger drog sig tillbaka. Den enögde Oden drog sig även han tillbaka och satte sig i sin faders stol. Där somnade han och sov några timmar innan tuppen ropade kuckeliku. Då steg han upp och gick ut. Han gick och hälsade på alla människor som bodde där i Uppsala by. Han mottogs varmt överallt, och alla älskade honom. Det hade gått nästan ett helt dygn sedan han blev konung. Då rusade en mörk man fram med en kniv och högg den i Odens rygg, och mannen skrek: "Död åt brodermördaren!" Oden föll omkull. Mannen ryckte ut kniven och begravde den på nytt i Odens hjärta. Sedan kom folk och tog hand om mannen. Oden levde ännu när Rutger och lille Karl kom fram till honom. Oden smekte lille Karls kind. Så sade han med en vandrande blick på alla omkring sig: "Allt är lidande." Så dog han i Rutgers armar, sin trognaste tjänares famn. Just då nådde solen sitt högsta läge på himmelen. Oden hade arbetat hela morgonen. Han hade varit kung i en dag. Och ingen såg örnen som svävade högt uppe i himmelen och som efter Odens bortgång skriande flög bort och försvann emot öster.

7. Legenden om Oden Men det finns de som påstår att Oden inte alls dog, utan att han tillfrisknade, och när han tillfrisknat helt gav han allt över åt pilten Karl och hans målsman och lämnade sitt hem och färdades österut över havet tillsammans med trettio präktiga män. De tog i land vid Aurs å och hamn i den mest välmående bygden av österlandet, det fina, gröna leende välkomnande landet. Här fann Oden genast många vänner, och så översvallande togs han emot av var och en att han började tro på lyckan. Han blev till och med förälskad i en ung flicka som hette Anni, men hon sade till honom: "Hur kan du med gott samvete gå här och ha roligt när du övergivit ditt hemland och folk, din familj och hela ditt kungliga ansvar?" Och kort därpå insjuknade hon och dog. Förkrossad av sorg lämnade Oden Aurs lyckliga välmående bygd och drog med hälften av sina vänner norrut längs kusten. Omsider fann han högt under polstjärnan det om vintern av norrskenet belysta öde land som tilltalade hans ensliga natur. Det var ett kargt och ödsligt mycket glest befolkat land. Det var en fullkomlig ödemark. "Här vill jag bo," sade Oden, och hans

vänner följde honom i land, och de bosatte sig där i landet; och var och en byggde sin gård i sitt hörn av det kalla varghemsökta men renrika slättlandet. Och här slog sig Oden till ro i norrskenslandet vid det stormiga havet under den grå och tunga himmelen, de ljusa sommarnätternas land, de karga moarna, de tröstlösa folktomma vildmarkerna. Och här fullkomnade han sin konst, de magiska runorna. Han odlade sitt språk och sjöng ofta för sig själv, ty han hade ej någon annan att sjunga för, och hans närmsta granne bodde två mil ifrån honom. Det var smeden Ilmar, som följt honom från Uppsalahemmet. Och han sjöng alltmera och uppfann rytmen, som han skapade sina verser till. Och en dag konstruerade han världens första harpa, som han med tiden stämde och gjorde allt skönklangfullare. Och han började odla och plantera, så och plöja på de ödsliga fälten, de trädlösa slättmarkerna, de flacka hedarna. Han planterade träd och sådde säd, han planterade björkar och alar och enar och granar och ståtliga furor och hägg och syrenbuskar, ekar och rönnar och sälgar. Men stoltast var han över sina ekar. Men varifrån fick han då fröna att så med? Han hade inga frön att så med. Han behövde inte några frön, ty han ägde ordets makt. Han hade fått denna makt att medelst ord blott skapa. Han behövde bara säga: "Må ekar växa här och där," med sitt hjärta, och de växte här och där och producerade själva sina frön. Detta var Odens runors hemlighetsfulla makt, att blotta viljan bakom dem skapade liv. Och som han lärt sig från barndomen, så högg han inte ner alla träd när han svedjade, utan bara alla utom några. Högg han ned nittionio träd så sparade han det hundrade, så att himlens fåglar kunde ha någonstans att sitta, så att de kunde ta sin tillflykt någonstans när de flög upp från plöjda marken, så att göken skulle ha någon plats att gala ifrån till fältenas, omgivningens och hans odlingsverks välsignelse. Och han fick även sina grannar till att odla och så, röja och plantera, och så förflöt tio fridfulla år. En av hans vänner hette Geir. Han hade bosatt sig högst upp i norden i ännu mörkare och dystrare trakter än Oden. Geir hade en son som hette Jocke. Denne Jocke var oerhört framåt och duktig i allt vad han gjorde. Han var dessutom hopplöst övermodig. Han leddes vid allt hans föräldrar och närmaste talade om Oden och den gamles storhet och förträfflighet. Han greps av avund och avsky för denne gamle Oden, som tycktes vara allt för dessa mänskor, som en oomkullrunkelig auktoritet. Och han beslöt sig för att uppsöka den gamle Oden och utmana honom och bevisa för Oden själv att Oden blott var en människa som alla andra. I tre dagar färdades Jocke i sin rissla mot Odens gård. Men just då råkade den gamle själv vara ute och åka, och Jocke såg honom. Med full fart styrde Jocke rätt på honom. Oden ropade: "Vad tar du dig till, pojke!" men det var för sent. Med ett brak kolliderade de bägge utmärkta slädarna, och de trasslade in sig i varandra, och allt for över ända. När Oden klev upp ur den djupa snön och ruskade av sig frågade han barskt: "Vad är väl du för en vettvilling som kör som en byfåne!" "Jag är Geirs son Jocke, och jag är här för att visa att jag är lika god man som du."

"Du är måhända en lika god man som jag, men du är icke en konung!" tänkte Oden men sade det icke. I stället sade han: "Om du är en lika god man som jag, så sätt i gång och sejda! Mät dina krafter med mina! Sjung, pojke, skapa ord, och visa vad din skaparkraft duger till! Sedan skall du få se på min!" Och den unge intet ont anande Jocke begynte att skalda och kväda och sjunga och berätta som ingen annan. Oden hörde tålmodigt på, och när Jocke var slut och inte kunde mer sade Oden: "Var det allt? Hör nu på mig!" Och Oden började skalda och kväda, rimma och sjunga, berätta och besvärja, sejda och predika som ingen annan. Och av hans mäktiga ord började Jockes släde skjuta skott och bli till kvistar och grenar och buskar och ungbjörkar. Jockes häst blev till en ek och hans hund till en enbuske. Och själv började Jocke sjunka ned i jorden. Så stor makt hade Oden med sitt tankeord över naturen. Och Jocke blev skrämd och skrek: "Hjälp!" och bad Oden sluta. Men Oden slutade först när uppkomlingen Jocke var sjunken till hakan i marken. Ynglingen bad då bevekande för sitt liv, men den förtörnade Oden sade barskt: "Ditt liv är mitt. Vill du ha det tillbaka så får du ge mig någonting i gengäld. Vad vill du ge?" Och Jocke erbjöd allt vad han hade, från det minsta till det största och dyrbaraste, men ingenting av allt detta behagade Oden, som redan hade allt. Till slut erbjöd Jocke i ren desperation sin oskuldsfulla syster Aina. En kvinna var det enda Oden saknade. Så köpte Jocke sitt liv till priset av sin enda systers jungfrudom. Världens fagraste och renaste mö blev på detta sätt trolovad med en gammal tandlös skröplig illaluktande gubbstut. Och Jocke skulle ångra det för resten av sitt liv. Men Jockes föräldrar var belåtna. Men Aina ville inte bli gift. Hon började gråta när hon fick veta att hon var förlovad, och ingenting kunde sedan någonsin trösta henne. Hon ville inte lämna hemmet, den trygga härden, de goda föräldrarna, den gode brodern och barndomskammaren. Men ingenting kunde mildra hennes öde. Då gick hon ut från hemmet och vandrade över myrar och skogar, över åsar och mossar, genom moras och över ändlösa tröstlösa hedar, tills hon nådde fram till det stormiga nordhavets strand. Där klädde hon av sig så att endast hennes långa linljusa hår skylde hennes vita kropp när hon gick och simmade ut i det iskalla vattnet. När hon hunnit riktigt långt ut ångrade hon sitt uppsåt och ville vända tillbaka, men det var för sent. Hon domnade sakta ihjäl och sjönk och var ej mera till i denna världen. Men hennes ande dröjde levande kvar i vattnet. Och haren, som sett det från stranden, skuttade in i landet till Geirs gård och berättade den tragiska nyheten. Då var där sorg och tandagnisslan, men mest betryckt av alla blev den gamle Oden. Han satte sig vid havets strand och sökte dränka sina sorger i havsbränningarnas stora vrålande och dånande musik, som allena förmådde överrösta hans frustande gubbgråt.

Men när havet frös till rustade sig Oden till en ny resa ännu längre norrut. Han ville träffa mänskorna som bodde längst i norr för att släcka sin sorg i deras glada sällskap. Och han färdades över isen i sin släde med sina renar förspända. Men Jocke vill hämnas sin systers död. Han lagar sig en fruktansvärd båge och går med den på jakt. Han lurar överallt där Oden kan tänkas synas, men ingen gubbe finns någonstans. Detta lindrar knappast Jockes outsägliga raseri. Vid havets strand får han slutligen syn på gubben långt där ute i sin släde. Och han spänner sin båge, siktar med all sin sorg, desperation och förtvivlan, och skjuter. Och han träffar. Pilen går igenom den första av Odens renar och går sedan in i den andras hjärta. Båda stupar på fläcken, och Oden trillar handlöst ut på isen. Där är han nu mitt på det frusna havet. Han börjar vandra mot land, men det är lång väg. Och med de fruktansvärda februaristormarna kommer våren och islossningen, och Oden måste kämpa för sitt liv bland de stormiga vågorna. I fjorton dagar simmade han och kastades han omkring och naggades han av hårda isflak innan han uttröttad nådde stranden, naken och medvetslös. När han åter vaknade stapplade han frusen omkring och visste ej var han var. Till slut fann han mänskor. Det var unga pigor och jungfrur. De drev gäck med honom men tog hand om honom. Han hade kommit rätt. Han var i den yttersta norden, hos människorna under polstjärnan. Endast dödens svarta älv, Muonios bleka vatten, låg ännu längre norrut. Han var hos fru Lovisa, hans döde vän Abels änka, och hon var inte välvilligt stämd mot någon människa. Hon hade inga söner utan endast döttrar, ty inga gossebarn hade hon låtit växa upp i sin familj. Hos denna ragata och hennes förtjusande döttrar vistades nu Oden på nåd och onåd. Och denna käring lockade Oden och erbjöd honom den fagraste av sina döttrar, och Oden, den klentrogne, föll för frestelsen. Men han skulle endast få den fagra på villkoret att han åt damerna skulle förfärdiga den undergörande maskinen Sampo, som skulle onödiggöra allt grovarbete för dem. Men ingen kunde göra en sådan sak utom mästersmeden Ilmar, Odens närmaste vän. Därför lovade Oden att senare återkomma tillsammans med Ilmar och den färdiga maskinen. Och den gamla haggan gav honom häst och släde, och han färdades åter hem till de sina, den långa vägen över eviga vildmarker och ändlösa moar. Jocke hade varit glad ända sedan han skjutit Oden, som han trodde. Han hade skrattat högt när han fått sin hämnd utkrävd, och han skrattade och gladdes alla dagar därefter. Men när han fick höra att Oden alltjämt levde och var hemma igen mulnade han betänkligt och var åter den dystre och lömske unge mannen som törstade efter blod. Och han kände Lovisa och folket där uppe högst under polstjärnan. Men Ilmar var inte samarbetsvillig. Han ville inte smida Sampo, den undergörande grottekvarnen. Då lurade Oden honom med sig upp på en höjd, och så sejdade han i gång en virvelstorm, som virvlade med sig den arme Ilmar ända upp till satkäringen Lovisas gård. Och hon satte honom genast i arbete på den underbara grottekvarnen, som skulle se till att det alltid fanns bröd och mjöl åt Lovisas folk. Och Ilmar arbetade duktigt och ihärdigt och lade ner hela sin kraft och

uppfinningsförmåga, sedan han fått skåda den fagra mö, som skulle bli lönen för hans möda. Och grottekvarnen blev färdig, och den överträffade alla Lovisas förväntningar. Den malde varje morgon tre mjöllårar, en för förtäring, en till att säljas, och en till reserv. Men när arbetet var fullbordat och Ilmar bad om flickan, var flickan inte villig. Hon ville inte ha den fumlige, klumpige och lortige smeden, den grove fulingen som aldrig var ren. Och Ilmar måste lämna Lovisas gård utan betalning, utan lön, utan hustru och med svansen mellan benen. En dag mötte den mörke och ont ruvande Jocke Oden på vägen men den här gången utan sin farliga pilbåge. Och Jocke frågade: "Varför flydde du egentligen från ditt hem och ditt kungarike, du gamle skröplige gubbe?" "Jag flydde därför att mitt rike var fullt av upprorsmän, och jag blev trött på dem. Men upprorsmän slipper jag aldrig så länge jag lever, ty har jag icke här i denna orörda jungfruliga vildmark, i denna fjärran vrå av världen, funnit en ny upprorsman i dig?" "Jo, men vet, gubbe, att de som du kallar upprorsmän är dig endast till båtnad. De utmanar dig, men de störtar dig aldrig. Märker du ej, gubbstut, hur du på grund av mina utmaningar, fällor och rackartyg bara har blivit starkare och säkrare? Aldrig berömdes du mer av dina vänner än när du blev ensam ute på havets is just när våren och islossningen började komma och du hamnade i plurret och fick kämpa för ditt liv. Bara för att stärka din ställning reser sig de unga mot dig. Vet det, du gamla tandlöse orkeslöse olycksfödde gubbe." Och därefter vände Jocke sig förtrytsamt därifrån och gick bort ur den gamles åsyn och störde sedan aldrig mer den gamle i hans strävsamma liv. En av Odens vänner hette Bore. Han dog och efterlämnade en änka och ett enda barn, en son. Denne son hette Lennart. Han var frisk och käck och ljus såsom solen. Han bodde hos sin mor i deras gård längst ute vid i havet i en vik i skuggan av en fager udde. Lennart var en havets son och åt fisk i hela sitt liv allra mest. Men han var även en oförbätterlig kvinnokarl. Jämt for han ut och dansade och festade med kvinnor, med alla traktens fagra döttrar. Men vackrast av alla jungfrurna där på orten var den jänta som hade det fagraste och rikaste och längsta håret. Hon hette Katla. Alla friade till henne, men hon sade nej till alla. Lennart for för att fria till henne. Burdust åkte han in på Katlas rika hemgård, körde sönder staketet och slirade omkull, varvid alla jäntor där skrattade ut honom och flinade åt honom. Men Lennart var vid gott mod och frågade om han kunde tjäna de sköna, och det kunde han visst. Och så blev han herde åt deras hästar och kor, men bara om dagarna. Om nätterna lekte han med de fagra flickorna, och varje natt fann han en ny jänta åt sig. Till slut hade han bara Katla kvar som han ännu inte sällskapat med. Fåfängt jagade han henne och giljade han till henne, ty hon ville inte ha honom. Hon ville inte ha en slarver till äkta man. Och Lennart nötte ut hundra

stövlar och hundra åror under sina friarjakter på Katla. Till slut tröttnade han på besväret och enleverade henne. Hon var mycket ledsen och klagade högljutt. Men Lennart lyckades övertala henne till att tolerera honom trots allt, och de kom småningom överens. Och Lennart svor efter hennes önskan att aldrig ge sig ut i härnad eller ut på resor för gagns skull, och hon svor efter hans önskan att aldrig gå på bydans med andra karlar. Så svor de varandra trohet. Men Katla kunde inte trivas i Lennarts hus, hans tarvliga kyffe, hans skraltiga kåk, hans ruckliga svälthärbärge. Då, en kväll när Lennart var ute och fiskade, passade hon på och gick ut och roade sig med andra. Hon gick på bydans medan han arbetade. Så bröt hon sitt heligaste löfte. Men Lennart fick veta det och blev mäkta vred. Och han övergav henne och hemmet och red ut på en resa för gagns skull. Förgäves försökte hans gamla hulda moder stoppa honom. Hon anade att hans resa ej skulle slå väl ut. Ingen känner sina söner bättre än mödrarna, de evigt oroade våndarna, som alltid är obotliga självplågare för sina barns skull. Och Lennart red iväg, fastän Katla ångrade sig innerligt och med uppriktigt blödande hjärta. Hon älskade honom. Kvar av honom hade hon endast en kam, som han lovat att skulle drypa blod om något hände honom. Och han red mot norr och kom till den hiskliga häxan Lovisas by, det förfärliga käringskrället, det otäcka stycket, med sina många fagra döttrar, som genom hennes tvångstukt alla var jungfrur. Hos henne tog han in och kände sig genast som hemma bland de fagra jungfrurna. Och han bad den onda gammelgumman: "Låt mig få din fagraste dotter!" "Inte förrän du fällt den hiskliga kungsrenen, polstjärnans son, den största av alla renar, vit som snö, som når ända upp till himlen." "Ett så ädelt djur vill jag inte dräpa." "Det är inte ädelt. Det för med sig död och förbannelse för alla som ser honom." "Och honom vill du skicka mig i klorna på?" "Då får du heller inte min dotter." Och Lennart gav sig motvilligt ut på renjakt. Ingen skidade bättre än han. Han snidade själv sina skidor av den segaste stoltaste björken i skogen och satte av. Och snart fann han spår av renens väldiga klövar och inledde jakten. I ursinnig fart galopperade renen bort men väl synlig hela tiden, så att Lennart skulle följa efter. I än ursinnigare fart satte Lennart efter på sina lätta glatta skidor, och han hann upp renen och hoppade upp på konungsdjurets rygg och red honom sedan till den elaka Lovisas gård. Där visade han den tama snörenen för alla och bjöd djuret att lägga sig ner. Alla förfasade sig, men Lennart sade: "Se, jag har bemästrat själva döden åt er. Ge mig nu din dotter." "Är du från vettet, din galenpanna, som hämtar döden in i huset! Aldrig får du någon dotter av mig! Du skulle ju döda honom, inte tämja honom!" Ett vackrare djur fanns inte. "Käringskrälle," sade Lennart, "du stinker av ynklig vidskepelse. Det här är bara ett fritt och vackert djur, ingenting annat." Och han bjöd

snörenen att resa sig och försvinna, och renen rusade gladeligen bort mot de fria vidderna i norr. "Aldrig mer skall den renen bringa er död, om ni bara lämnar den i fred," sade Lennart. "Ger du mig din dotter nu?" Men Lovisa ville inte ge bort sin dotter till en man, och som hon var full av list svarade hon: "Inte förrän du skjutit den svarta svanen som simmar på Månälvens mörka vatten!" Och Lennart red iväg för att utföra det omöjliga. Men satkäringen Lovisa viskade till en trotjänare: "Rid till Månälvens bleckblåa vatten, till stranden där den svarta svanen dväljes, och avvakta den unge snorvalpens ankomst. När han kommer så skjut honom med en förgiftad pil i ryggen. Stycka sedan hans lik och vräk bitarna i floden." "Skall ske," sade trotjänaren och red iväg och kom via en genväg till den svarta svanens strand före Lennart. Där satte han sig på lur. En dag efter den onde tjänaren anlände Lennart till floden. Hittills hade han haft tur och lycka i allt som han företagit sig. Men den onde fienden tog ur sitt koger en svart pil, svart såsom pesten, med pilspetsens hullingar insmorda i huggormsgift, och spände denna onda fatala pil på sin båge, som var den samma båge som Jocke hade gjort en gång för att döda Oden och givit ifrån sig åt Lovisas folk. Och mördaren spände bågen, siktade noga mot hjärtat, och släppte pilen. Den ven iväg och träffade den unge gyllenblonde Lennart i ryggen och rakt in i hjärtat. Han föll huvudstupa och dog omedelbart, utan att han ens hunnit se sin mördare. Och tjänaren kom fram och klöv Lennarts kropp. Delarna därav klöv han på nytt och på nytt, och sedan vräkte han de blodiga resterna i strömmen. Sedan återvände han till sin onda husmor och förkunnade att arbetet var utfört. Som bevis uppvisade han ett av Lennarts blåa ögon. Den hemska Lovisa blev utom sig av glädje och dansade runt och skrockade som en riktig häxa och lovade en riklig belöning, som tjänaren dock aldrig fick. Men då började Lennarts oroliga hustrus kam drypa av blod. Hon visade den för makens moder. Genast visste de vad som timat. Och Lennarts arma moder ger sig ensam ut i ödemarken för att söka sin döda sons lik. Efter många långa vandringar kom hon till den stygga Lovisas rika gård. Hon frågade Lovisa om sin son, men det onda käringkräket sade: "Jag vet intet om honom." "Du ljuger!" utbrast den fromma modern och tvingade Lovisa att berätta sanningen. Då sade Lovisa att Lennart gett sig iväg för att skjuta Månälvens svarta svan. "En sådan svan finns ju inte!" "Jo, den finns, och den är dödens egen svan." Förtvivlad gav sig Lennarts moder ut för att följa döde sonens spår. Hon kom efter outsägliga strapatser till den stilla dödsfloden och såg den svarta svanen där på vattnet. Hon frågade svanen: "Ack, hulda fågel, besvara en olycklig moders ängsliga förfrågan: har du sett min son, den vackre gyllenhårige unge mannen? Ack, svara!"

Men dödens svarta svan var tyst såsom graven och teg såsom döden själv alltid tiger. Och den simmade bort från den arma moderns närhet. Förtvivlad finkammade modern alla flodens stränder och strandstenar och grund och fann till slut vid en liten fors en död vit arm ligga ruttnande, och strax därpå fann hon en ensam död högerhand. "O ve!" ropte modern och kastade sig på den kalla frostbitna marken och låg där avsvimmad länge som vore hon död. När hon vaknade värkte det hårt i hela hennes klena kropp. Men hon gav inte upp. Hon gjorde sig en väldig kratta av trädens grenar och började finkamma flodens vatten. Snart fick hon upp flera av gossens styckade lemmar: hans fötter, hans lår, andra armen, en del av bysten, en hand, ett halvt ansikte, och till slut saknades blott ögongloberna och det förgiftade hjärtat. Hur skulle hon få honom levande igen? Solens strålar var icke nog, biets honung var ej tillräckligt, hjortronens sötma var för klen, och alla jordens salvor dög ej därtill. Och förtvivlad låg hon där hos den döde sonen och grät och sörjde bittert över hans orättvisa död. Han hade varit alla människors älskling. Oden själv hade lekt med honom och fostrat honom. Den gamle hade lärt honom runorna, och han hade kunnat använda deras makt. Men förbi var det nu med den arme hjälten, den folkkäre spjuvern, som gjort trettiosju ungmör med barn och tagit nästan lika många jungfrudomar. Utan att upphöra gråter den barnlösa modern över sitt enda barns kropp, och tårarna rinner över den döde. De rinner i hans ögon och söker sig in i den ruttnande kroppens gångar och vindlingar och kanaler, och se! Av tårarna uppkommer ett nytt par strålande himmelsblåa ögon, och på det ställe där Lennarts mördare ryckt hjärtat ur kroppen och kastat det åt korpen, som ätit upp det och därav blivit vis, samlas alla moderns ymniga tårar och komprimeras och blir till en klump, som snart börjar pumpa det stelnade blodet. Ynglingen vaknar och frågar sin moder: "Vad har hänt?" Och det sista han minns är en smärta av pilen i ryggen som bränt till i hans innersta. Och modern, så lugn och så öm som vore han nyfödd, berättar det oerhörda fasliga bedrägeriet som han blivit offer för. Och hon hjälper honom att resa sig upp, och hon gör åt honom torftiga kläder, och sedan färdas de tillsammans hemåt. Så räddades Odens älskling, hans mest avhållna fosterson, från den digra och tysta döden, det enda i livet som tiger och därför det enda i livet som är hemskt. Under tiden hade den arme besvikne Ilmar kommit tillbaka från polstjärnans land, och han beklagade sig nu inför Oden. Och den gamle sade med kraft: "Hade de en gång lovat dig en hustru så skall de även ge dig en hustru. Nu far vi dit tillsammans." Och de byggde tillsammans ett präktigt skepp, varvid Oden en dag högg sig så olyckligt i benet med yxan att hans blod fyllde tre småbåtar. Men såret förbands och blev helt, och därefter seglade de iväg till den avskyvärda otäckans avlägsna ensliga gård. Och efter många procedurer och ceremonier fick Ilmar i alla fall till slut trots allt sin efterlängtade välförtjänta brud, fastän bruden inte var villig. Hon ville inte lämna hemmet och förlora sin oskuld, sin jungfrudom och sin barndoms trygga vrå, och ej

heller ville häxan Lovisa skiljas från henne, men Oden genomdrev sin vilja och äktenskapet blev till, till fröjd för männen och till sorg för kvinnorna. Och belåten kunde Ilmar fara hem med sin älskade hustru under trofast beskydd av den gamle långskäggige Oden. Under tiden bodde Lennart hemma och var lika svår på kvinnor och gamman som alltid. Han fick en dag veta att det skulle bli ett nytt bröllop inåt landet. Han struntade i att han inte var bjuden och for dit på bröllopet. Gladeligen klampade han in i bröllopsstugan, satte sig i finaste stolen så klumpigt att den brakade ihop till brasved, varpå han flyttade sig till bästa bänken, själva högsätet, som också knakade, sviktade och brakade men ej gick sönder. Där satt han sedan och väntade sig bli serverad av finaste ölet, skinkan och brödet. "Varför bjuds det ingenting här?" ropade han när han inte fick någonting. Då bar någon åt honom en stinkande kväljande brygd som kryllade av maskar och ormar och ödlor och paddor och tvestjärtar och slemmiga larver. Innan han drack ur bägaren tog han fram sin metkrok och metade i den. När han fångat upp varje larv, varje mask, varje tvestjärt, varje stinkpadda, varje orm, varje ödla och varje tusenfoting med sin oemotståndliga metkrok och oskadliggjort alla äckeldjuren drack han ur pokalen till bottnen med god lust. Sedan ropade han: "Hit med mera öl!" Men nu blev husfadern vred av självbjudne gästens otillständiga uppförande. Han trollade fram en stor smutsig vattenpöl på golvet och skrek: "Här har du vatten att dricka!" Lennart svarade: "Jag är inte den som slafsar vatten ur små sumpar," och trollade fram en törstig tjur på golvet som genast drack upp allt vattnet ur pölen. Då trollar äldsta sonen i huset fram en jättelik uthungrad varg, som genast gör slut på oxen och äter upp honom. Då skaffar Lennart fram en vacker fet hare som löper förbi ulvens nos. Då trollar sonen i huset fram en hund som ger sig på haren. Då frambringar Lennart en ekorre som hoppar upp i taket till hundens förtrytelse. Då kommer från husmodern en mård som vill äta upp ekorren. Men Lennart skapar en räv som äter upp mården. Husfadern frambringar en höna som räven sätter efter. Från Lennart kommer en hök som nappar åt sig hönan och sliter sönder den. Då ropar husfadern: "Ge dig av, trollkarl! Ut ur mitt hus!" "Mig skrämmer du inte," sade Lennart. "Då får jag jaga ut dig!" sade husfadern och tog till svärdet. "Försöka duger," svarade Lennart och tog fram sitt i självförsvar. Och så var striden i full gång. Snart blev husfadern ett huvud kortare. Huvudet rullade med kraft längs med golvet ända tills väggen hejdade dess framfart. Då sade Lennart: "Nu kan festen börja, för nu är vi av med bråkmakaren. Ge mig vatten att tvätta av mig blodet i!"

Men nu reser sig alla emot honom, och han måste fly för livet. Nu har han fiender överallt och ingenstans att ta vägen. Han måste bege sig ur landet. Över havet mot sydost seglade han tills han kom till ett folk på andra sidan havet som inte kände honom. Hos dem levde han lyckligt. Han låg med nya töser varje dag och gick på nya fester varje dag. Till slut fanns det bara en piga i hela det landet som han inte känt. När han varit borta från hemmet i tre år reste han tillbaka dit. Men när han kom tillbaka hem fann han sin gård nedbrunnen och alla sina ägor förstörda, och ensam långt ut i skogen helt isolerad levde hans stackars gamla mor i ett eländigt kyffe, en dragig koja, en kall jordkula. Hans hustru var död. Hans fiender hade förstört all hans egendom, dödat hans hustru och fördrivit hans moder. Men han byggde upp allting igen. Men knappt hade han gjort sin gård och sitt jordbruk grönskande igen och alla de sina lyckliga igen, så gav han sig igen ut på havet på nya äventyr. Men Ilmars hustru dog. En dräng hos Ilmar kränkte henne och flydde sedan, och så hårt kränkte han henne att hon dog därav – han var för grov för henne. Så dog Ilmars unga fagra älskade lyckliga hustru. Hon hade just börjat trivas hos sin vänlige och hårt arbetande make. Så gränslöst sörjde Ilmar sin hustru att han försökte göra en avbild av henne i guld, men denna skulptur, hur vacker den än var, kunde inte ge honom den minsta tröst. Då satte han sig i sin pulka och for på nytt upp till trollgumman Lovisas gård för att skaffa sig en ny hustru. "Vad har hänt med den förra?" sporde Lovisa. "Hon dog." "Ack, jag arma moder! Aldrig skulle jag ha släppt henne ifrån mig! Och aldrig skall du finna en ny hustru bland mina döttrar!" Men Ilmar var nu trött på att käftas med den gamla hysteriska skatan, som alltid bara sade nej. Han bröt sig in i stugan och tog en av flickorna med våld. Sedan bar det av hemåt igen. Men hans nya flicka, som var mera ovillig än alla de tidigare, gav honom enbart bekymmer. Då blev han så led vid henne att han förvandlade henne till en havstrut, som han jagade ut ur sin stuga. Och den arma truten flaxade skriande ängsligt ut mot havet, sörjande och klagande över sitt bittra ofrivilliga öde. Och även Ilmar blev dystrare till sinnes än någonsin. Då sade Oden till honom: "Eftersom Lovisas döttrar endast blivit dig till sorg och bekymmer, kom, låt oss fara dit och hämta tillbaka din underbara grottekvarn!" Och det var Ilmar med på. Och de for. De gick ombord på sitt största skepp tillsammans med många duktiga hjälpkarlar för att ta havsvägen till polstjärnans land. På vägen träffade de på den unge friske Lennart, som blev med i deras gäng. Och de for till det gamla missfostret Lovisas avlägsna ensliga gård. De kom fram och bad häxan att få tillbaka grottekvarnen. Det ville hon naturligtvis inte. Hon skrattade ut dem. Därför fick de ta den med våld. Och käringen skrek efter dem: "Ve er! Den kvarnen kommer aldrig att kunna arbeta utom

här hos oss! Ni vet inte vad ni tar er till! Förbannelse över er och över alla som rör kvarnen!" Men de tog den lika fullt och lastade den ombord på sitt fartyg och avreste. Nu var måttet rågat för den gamla kvinnan. Hon sejdade fram alla oväder över havsseglarna. Först fick hon en dimma att sänka sig över hela havet, sedan lät hon alla stormar blåsa fram. Men Oden var en större trollkarl än Lovisa och seglade ej vilse och gick ej i kvav trots dimman och stormarna. Ilmar var rädd men icke Oden, som hela tiden stod och arbetade tungt vid styråran. Och den händige Lennart skodde hela skutans för med mycket effektiva skvättbord. Men Lovisa förvandlade sig nu till ett vidrigt monster. Hon gjorde sig nu äntligen till sitt eget rätta jag och visade tydligt sina rätta färger. En stor vidrig svart slemmig drake gjorde hon sig till, och på sin rygg samlade hon alla sina blodiga grymma mördarbetjänter. Hon var större än hela skogen. "Ha-ha!" kraxade hon. "Nu ska vi dränka Oden och hans hjältar och sänka den underbara grottekvarnen i havets djup för evigt!" Och hon lyfte från jorden och flög över havet med fladdermusvingar som förmörkade hela horisonten och anföll mycket plötsligt och med häftighet den gamle vid rodret och alla hans män, just som de börjat skymta sin hemkust. Hennes klor är som liar, hennes ögon är som kittlar fulla med blod, hennes mun är som helvetets käftar, och vingarna skymmer bort solen och förmörkar all himmelen. När han såg henne komma i drakhamn tänkte Oden: "Nu är hon vred," och beslöt att försöka stifta fred med henne. Han ropade till henne: "Låt oss dela kvarnen och dess underbara produkter jämnt mellan oss!" Men häxan svarade: "Aldrig! Antingen skall jag ha allt eller också skall ingen ha någonting!" Och hon gick till angrepp och skrek till sina hundra härmän: "Dränk dem! Sänk dem! Förstör kvarnen så att ingen får någon glädje av den! Mörda de elaka männen!" Men Oden var en större trollkarl än Lovisa. Med digra sejdeord drog han fram sitt tunga svärd och högg strax av klorna och fötterna på gumman. När hon famlade och inte kunde få fotfäste mer på skeppet högg Oden även av hennes ena svarta vinge. Ett djärvare och kraftigare svärdshugg har aldrig presterats. Då dråsade hon i vattnet, och plasket blev stort. Men med sin friska vinge drog hon i en sista förtvivlad kraftansträngning med sig hela kvarnen över bord. Så gick den underbara grottekvarnen förlorad, den finaste skapelse som världen sett, den mest undergörande maskin, den mest strålande uppfinning som någonsin glatt en människoande. Ty det var den enda maskinen i världens historia som inte behövde bränsle, kraft eller energi, som gick helt av sig själv och aldrig kunde stanna, och som hela tiden producerade utan att fordra någon sorts tillförsel. Det var världens första och enda perpetuum mobile som nu sjönk i havets djup. Ilmar hade gjort den av kärlek till en flicka, och nu hade han ej mer någon flicka att älska. Lovisas alla män drunknade, men själv förvandlade hon sig till en svärta och flög och simmade tillbaka hem till sin fattiga sorgegård, där hon nu nästan inte hade någon enda jungfrulig dotter kvar att skydda mot den onda manliga omvärlden.

Och Oden och hans män återvände hem utan kvarnen och utan kraft till att göra någon ny likadan kvarn. Hemligheten med dess konstruktion gick förlorad med kvarnen. Och den elaka häxan sejdade och skapade och spred mässling och spetälska, gikt och smittkoppor, feber och kräfta, missväxt och frost, tjäle och slagregn, hagel och kulblixtar, röta och pest, krig och blodshämnd, ålderdomskrämpor och förbistring bland mänskor, svält och smuts och ohyra över hela världen, loppor och kackerlackor, råttor och giftiga stinkpaddor, hajar och brännmaneter, som hämnd för sina döttrar och stölden av grottekvarnen. Och djävulsälgarna manade hon fram att ödelägga alla byar och gårdar och bygder, att löpa vilt fram över hela landet. Fattiga torftiga kåtor och torp, där mödrar levde och slet ont och ammade sina nyfödda barn, sparkade älgarna omkull och trampade sönder som spånor. Men det hände sig vid den tiden att en ung jungfru, som alltid varit mån om sin dygd och som aldrig haft något umgänge med män, blev havande och födde ett barn. Jungfruns namn var Maria. Alla som kände henne kunde inte förstå hur hon kunde ha fått detta barn, och alla som inte kände henne körde iväg henne och försköt henne i tron att hon var en otuktig sköka. När Oden fick höra om händelsen sade han: "Det är klart att hon är en sköka. Kvinnor kan inte få barn av sig själva. Eftersom hon inte har någon man är hon en sköka. Må hon och barnet gå under i denna onda värld genom de brott som barnet har avlats i." Men faktum är att denna kvinna verkligen fått barnet helt av sig själv utan någon mans befruktning. Och pilten växte upp och kunde prata redan innan han fyllt ett år. Och vad pysen sade fick alla att tappa andan. "Oden är en trollkarl. Hur många unga kvinnors liv har han inte på sitt samvete? Vem skaffade Ilmar hans hustrur om inte Oden? Vem berövade den goda kvinnan Lovisa alla hennes döttrar om inte Oden? Kvinnan är oundgänglig i världen, ty endast kvinnan kan föda och fostra barn och hålla människosläktet levande. Ned med den fula onda och otäcka gubben Oden!" Och gossens tal kom till allas kännedom. Oden visste att pojken hade fel men orkade inte försvara sig. Han gick från sin gård ut i vildmarken och ner mot havet och sade: "Mitt enda brott är att jag älskat Gud mera än kvinnan." Och han rustade sitt fartyg, gick ombord på sitt skepp, tog sin älsklingsharpa med sig, som var världens genom tiderna allra finaste instrument, och kastade loss, ännu en gång flyende från sina upprorsmän, den mot honom själv upproriska ande som i andra personers skepnader alltid tycktes förfölja honom. Och han kom aldrig mer tillbaka till det landet, som han själv skapat och odlat upp och gjort bördigt och rikt, det ödsliga avlägsna land som någon långt senare gav namnet Kalevala. Men just de kuster och ängder som Oden enligt dessa sagor bebott och uppodlat kallades redan långt tidigare för Österbotten. Men är dessa sagor om Oden i österled sanna? Mycket tyder på att de inte är det, ty Oden var en enögd man, och i alla sagor om hans verksamhet i öster nämns aldrig

en gång hans enögdhet, vilket alltid var hans mest iögonfallande igenkänningsmärke. Andra sagor och legender om honom påstår att han nog dog för knivhugget av en av hans bröders överlevande sympatisörer, men att han aldrig fick frid och ro i graven. Ända till tusen år efter Kristi födelse skall han enligt dessa myter ha strövat omkring på jorden, mest i form av en enögd gammal tiggare men även i andra mångahanda former. Han skall ha ridit omkring på en fantastisk häst med åtta fötter som skall ha hetat Slejpner, ständigt åtföljd av de två trogna korpar, som under hans flykt undan sina bröder försett honom med mat vintertid, och som han givit namnen Hugg-in och Mun-in åt. Men de som berättat sådana fantastiska historier om honom och om hans bravader och märkliga ingripanden i mänskligt liv såsom den evigt vandrande rastlöse fredlöse vålnaden, har även gjort honom till avgud och dyrkat honom och till och med offrat blodsoffer åt honom. Därför bör sådana historier inte läggas den ringaste vikt vid, och man bör heller inte sätta någon tilltro till dem. Troligast är att Oden dog av de hugg hans mördare gav honom och att därmed hans saga är all. Allt övrigt är legender. Och därmed avslutas Odens saga.

8. Den förste Karl Nu är att förtälja tragedin om den förste kung Karl. Han var inte alls orättrådig, dum eller ond; nej, det var inga fel alls på hans andliga egenskaper. Han hade bara otur. Han var i själva verket gränslöst begåvad. Han var stark som en oxe, och det var ingenting han inte kunde uträtta. Men han var en hopplöst obändig ande, en fruktansvärt stursk och egensinnad natur, en omöjlig människa, och på grund av sina omätliga krafter och sina mycket sällsamma själsgåvor en hopplöst ensam person, som ingen någonsin förstod. Redan tidigt tog han reda på allt om sin far och sina farbröder. Som mycket ung visste han redan allt om sin farfars söners olyckliga strider och deras tragedi. Och redan som mycket liten fick Rutger, hans förmyndare, besvär med honom. Rutger visste aldrig riktigt hur han skulle handskas med den självsvåldige gossen, vars temperament var som en levande vulkans. Oden hade noga instruerat honom i att lära gossen de hemlighetsfulla runorna, men sådant ville gossen inte veta av. Hans livs enda intresse blev, från den dag han fick veta om sin fars öde, att på något vis hämnas sin far. Och eftersom Rutger varit på Odens sida mot hans far och farbröder drog han tyvärr den slutsatsen att den han hade att hämnas på var Rutger. Och den arme Rutger blev snart tvungen att ge upp sin uppfostran av den hopplöse pojken. "Den odågan blir bara värre för varje dag!" utbrast han, och tyvärr var det så. När Rutger en dag fick veta, att Karl önskade hämnas sin fars död på honom, förlorade han allt tålamod. "Han har med avsikt missförstått vår historia, för att han

vill tolka den på sitt eget sätt som han själv tycker. Han ser en sorts egoistisk njutning i att odla missförstånd för att med dem kunna odla fördomar till stöd för sin egoism. Hans uppsåt är enbart ont, och på onda människor biter ingenting gott." Och han fattade avsky och skräck för sin myndling som han plötsligt måste betrakta som hopplöst farlig. För att bli av med honom lät han stänga in honom i en tunna, och denna tunna lät han sedan kasta i strömmen. Men när tre dagar gått ångrade han bittert sitt tilltag och skickade män att söka tunnan längs med strömmen. Männen fann den, och Karl hade tagit sig ur den och satt och red på den med skicklig balans i det gungande vågsvallet. Männen tog med sig Karl hem, och Rutger tog emot honom som en förlorad son. Han lovade sig själv att aldrig mer göra Karl något för när. Men eftersom Karl inte alls visade något intresse för allt vad Rutger kunde lära honom, satte Rutger honom till praktiskt nyttigt grovarbete. Först fick han sköta om Rutgers minsta barn. Men Karl var för hårdhänt med barnet. Han krossade barnets hand och skadade dess ena öga, och därefter slår han ihjäl barnet, allt helt oavsiktligt. För att ingen skulle märka vad han ställt till med brände han upp barnets tomma vagga. Men naturligtvis fick alla veta hur Karls syskonvård hade misslyckats. Då skickades Karl bort från hemmet med en yxa att hugga ved. Karl högg ned fem vackra träd, men sedan tröttnade han. Han lät de fem träden ligga som de var och satte sig på en stubbe och började filosofera. Ej heller till vedhuggare dög han alls. Gärdsgårdar var han bra på att bygga, men han byggde dem på tok för höga och utan någon springa eller plats för grindar. Och när man försökte bryta en öppning för en grind var gärdsgården så väl byggd att det nästan inte alls gick. Han sattes till att tröska, men då tröskade han rågen så noggrant att allt bara blev stoft. Då fick han bli herde. Därtill behövdes i alla fall ingen muskelkraft. Men Rutger hade en hustru som ville jäklas med Karl och hämnas för det lilla spädbarnets död. När han skulle gå ut med sin boskapshjord bakade hon bröd åt honom, men i brödet gömde hon en stor hård sten, så att det mesta av brödet bara var sten. Rutger hade befallt henne att vara vänlig mot Karl, men hon kunde inte vara det helhjärtat. Och när hon givit honom matsäckskorgen sade hon: "Se till att du inte börjar äta förrän korna kommit fram till ängen och börjat beta." Och det enkla budet kunde Karl lyda. Han gick ut med sin förmyndares kor, men i sitt hjärta kände han sig kränkt och illa behandlad. Han sade: "Att jag, som kan bräcka tio vilda arga tjurars skallar på en gång, skall behöva vakta loja kor och ha tråkigt och äta uselt barkbröd, medan folket där hemma äter vetebullar och dricker härligt gyllene mjöd!" Och han tog fram sitt bröd och bet i det. Men därvid förlorade han tre tänder, ty brödet hade en kärna, och den kärnan var en sten, och stenens volym var större än brödets. "Min matmor behagar skämta! Men jag skall hämnas mina tre krossade tänder!" Och argare än någonsin förr drev han alla korna bort från ängen och ut på kärret där de alla gick ner sig och råmade ömkligt och förtvivlat när de omkom. De

som inte drunknade utan bara fastnade åts upp av ulvar och björnar som Karl manade fram. Och dessa björnar och vargar samlade han sedan i en hjord och drev denna hjord hem i stället för korna. Så manade han de dreglande vilddjuren: "Slit min husmor i slamsor! Lämna intet kött kvar på hennes ben!" Och vilddjuren överföll stugan där Rutgers hustru vistades och rev ihjäl henne och åt upp henne. Och Karl gjorde sig en präktig lur, ett vackert horn, av den största tjurens långa huvudhorn. Sedan tog han en av gårdens hästar och red iväg, muntert trumpetande i det gälla dånande bölande hornet, så att det hördes över nejderna. Och Rutger kom hem, fann resterna av sin döda hustru och hörde gälla lurlåten i skogen. Och han sade: "Lik en svala utan bo, lik en mås och stormfågel över det vilda ödsliga havet, lik en kungsfågel i kungsörnars sällskap, lik en utstött spetälsk fredlös främling vare Karl för all framtid, och må vem som helst vara fri att döda honom utan straff, för det nidingsdåd han har begått mot sin egen målsmans familj." Och Rutger sörjde bittert över sin trogna älskade hustrus död och grät utan att kunna dämma sina tårars flöden. Nu red Karl för att söka reda på sin syster. Han ägde en syster som fötts före honom och som var ett år äldre än han. Han hade aldrig sett henne förut. Han visste blott att hon fanns på en gård någonstans norrut. Hon var nu den enda han kunde ty sig till i världen, ty alla andra jagade honom bort och ville bara döda honom. Därför red han till henne. Hon hade med sin mor flytt under farbrödernas strider i motsats till Karl, som aldrig lämnat sin hemby kring Uppsala. Och efter många månaders sökande kom han till den gård som hon levde vid. Men hon var icke där. För flere år sedan hade hon lämnat gården och aldrig kommit tillbaka. Ingen visste var hon fanns. Många hade sökt efter henne, men ingen hade funnit henne eller ens ett spår av henne. Men Karl fick bo hos de mänskor som hyst och uppfostrat hans syster. Han blev som en son för dem, och eftersom deras gård var så fjärran och avlägsen och isolerad kunde han leva där i frid och i fred. Men han fick arbeta för sitt uppehälle. Han fick gå ut och fiska i älven, men båten rodde han sönder. Han rodde sönder årtullarna, och bänken han satt på brast, och båten välte när han föll bakåt. Och inte heller kunde han handskas med nät. Han trasslade antingen till dem till en härva som ingen kunde trassla ut, eller så fick han sönder dem totalt. Allt vad han gjorde gick på tok. Men hans fosterföräldrar översåg med hans burdusa och vårdslösa sätt, som berodde på alltför starka kroppskrafter, och han fick fortsätta bo i fred på deras gård. En dag skickades han ut på ett ärende till en gård österut vid havet. Sådana lätta uppgifter kunde han klara, ty de fordrade inte hans krafter. När han nästan kommit fram till målet möter han på vägen en ensam vacker mö. Han erbjuder henne skjuts i sin släde, men hon avböjer, fastän hon rider ensam och det snöar i hennes ansikte, medan han färdas bekvämt och varmt. Hans blod rusar upp, då han aldrig kunnat tåla nej som ett svar, och genom en obetvinglig impuls tar han henne med våld. Det

är hans livs första kärlek, och som nybörjare brukar förfar han klumpigt, hänsynslöst, grovt och gör mera skada än kärlek. Ändå blev flickan fäst vid honom och stannade hos honom, då han genom sin tafatthet väckte hennes sympati, så att hon nästan fick moderskänslor för honom. De kom tillsammans fram till gården, där Karl uträttade sitt ärende. Sedan begav de sig tillsammans därifrån, och Karl började nästan betrakta henne som kanske sitt livs räddning från hopplöshet. På vägen hem började de utfråga varandra närmare om deras härkomst. Karl berättade att han var konung Odens broder Leifs son. Då blev flickan utom sig av fasa. Karl blev förskräckt. "Varför blir du vit såsom döden, min älskling?" Och flickan stammade fram den övermåttan fasansfulla sanningen: "Jag är Leifs, din faders dotter. Och du, min egen broder, har skändat mig." Utom sig av fasa blev Karl som förstenad. Och hans syster Marta hoppade ut ur släden och flydde till fots och till skogs. Han förmådde ej genast förfölja henne. Till slut rusade han dock upp för att följa efter henne, men hon hade långt försprång. "Vänta, min syster! Låt oss besinna oss och ej göra något värre än vi redan gjort!" Men orden stockade sig i hans flämtande hals. Hon kom till stranden av en strid flod och hoppade huvudstupa ner i vattnet. Där sjönk hon i det iskalla vattnet som en sten när hennes pälsar vattenfylldes, och hon drunknade innan Karl kunde göra något åt saken. Han fann bara hennes våta pälsmössa i vattenbrynet. Så tog hon sitt eget liv för att slippa leva med sin outhärdliga skam. Och Karl föll omkull på den öde stranden och grät sig fördärvad. Många månader senare kom han till sina fosterföräldrars gård men utan hästar och släde och utan något resultat av affärsresan. Han bekände allt för sina fosterföräldrar. De rådde honom att fara över havet österut och där börja ett nytt liv bland nya människor som inte visste vem han var men som ändå talade samma språk som han själv. Men Karl sade nej därtill. "Jag vill åter rida till min förmyndares gård, till farbror Rutger, som jag ännu har en sak otalad med. Jag har ännu inte hämnats på honom för min fars död." "Men icke har väl Rutger mördat din fader?" invände hans goda fosterföräldrar. "Det var väl Oden som dödade Leif samman med hans bröder, och Oden är död." "Ja, men Rutger var Odens vän, och Rutger lever än." Och ingenting kunde stoppa Karl. Han red ut på sitt livs sista och största galenskap. Ack, ingenting är vådligare än okunnighetens konsekvenser! Här ser man nu det fatala i att Karl aldrig fick reda på sanningen av sin förmyndare Rutger, av ren tjurskallighet och vägran att lära sig något. Karl ville alltid enbart följa sig själv och sina impulser och aldrig någon annan som visste bättre än han själv. Ty han vägrade acceptera att någon kunde veta bättre än han själv. Men hans fosterföräldrar och deras barn, som alla höll av honom, försökte förtvivlat avhålla honom från sitt livs sista misslyckade företag, men det var omöjligt. Inga logiska argument hjälpte, ty Karl förstod inte logik. Han förstod bara känslans befallningar. Han red iväg under det att han stötte hårt i sin sjungande

praktfulla lur, sitt kraftiga horn, som dånade triumferande över nejderna. Det var det enda han kunde: att blåsa dådkraftigt i sin bölande basun. Han stannade hos en duktig smed på vägen och fick sig smitt ett ordentligt svärd. Medan han var där och väntade på att svärdet skulle bli färdigt nådde honom digra nyheter. Hela hans fosterfamiljs gård där uppe i norr hade överfallits av ett pack av alltjämt levande och verkande anhängare till hans far Leifs hårdhänta bröder, och alla gårdens mänskor hade dödats och ätits upp av dessa förvildade banditer. Hela hans fosterfamilj hade mördats. Lyckligtvis hade man dock fått fast mördarna och mördat dem med. Och Karl utbrast: "Det är straffet för dråpet på Rutgers hustru! Vilddjur skickade jag på henne för ett elakt skämts skull, och Gud har därför skickat vilddjur på de mina. Gud är rättvis i sin grymhet." Och svärdet blev färdigt, och han fortsatte sin färd. Snart nådde han Rutgers gård. Han nådde den mitt i natten och smög sig fram till den. Han lagade eld och tände eld på den, och varje människa som sedan kom störtande ut ur de brännande förgiftande flammorna stötte han skoningslöst ned. Där föll Rutgers nya hustru, hans yngsta dotter, hans näst äldsta dotter, hans äldsta dotter, hans yngsta son och hans äldsta son. Rutger själv kom aldrig ut. När elden slocknat och allting brunnit ned fann Karl Rutgers döda kropp på morgonsidan bland den svarta bråten. Hans ogudaktiga meningslösa saklösa vanvettiga hämnd var fullbordad. Sedan red Karl till skogs. Allt folk sökte honom och ville dräpa honom. Alla hade sett branden från byn, fast byn var avlägsen. Karl flydde tillbaka till sina fosterföräldrars gård, där allt var sorg, död, jämmer och ruiner. Karl drog sitt svärd och betraktade det länge. Han såg hela sitt livs ruiner framför sig. Allt var bara ruiner för honom. Han satte svärdets handtag mot jorden och spetsen mot sitt bröst. Så drev han det genom sig. Så sonade han sitt livs alla dårskaper och allt sitt eget måttlösa oförstånd genom att själv göra slut på deras obändiga högmodiga övermåttan egensinniga upphov och morbida källa. Endast ett barn av Rutger hade överlevt: hans älsklingsson Björn, den mellersta sonen. Han hade varit ute vid havet hos en släkting när Karl utrotat hans familj. Denne Björn, femton vintrar gammal, hade fått all den fina uppfostran som varit ämnad för Karl men som Karl stött ifrån sig. Han hade intresserat sig för och noga lärt allt om Odens runor. Till honom och till honom allenast ställde alla nu sitt enda hopp för Uppsalas traditioners framtid. Den dag olycksbudet om hans familjs innebränning nådde Björn förvandlades hans liv från glädje till sorg, från lycka till olycka, från ungdomsskratt till åldrandets kalla och bittra tårar, som förr eller senare fryser till is inne i ögonen. Han sågs aldrig mera le från den dagen. Men han bar prövningarna som en man, och han tillkännagav öppet: "Eftersom ni vill ha mig till konung är det Gud som vill det, ty ni är folket, och folket är Gud. Vare jag alltså konung, och bäre jag den bördan som ödet pålagt mig med jämnmod trots allt och utan att svikta."

Och så blev han av alla erkänd som den ende rätte ägaren till Odens gård och Uppsala, ty Rutger var son till Adolf som var son till Sten som var son till Odd konung. Och Sten hade varit Atles näst äldsta broder, och Adolf hade varit Stens äldste son. Oden hade alltså varit Rutgers faders kusin. Således var Björn Odens kusins sonson. Det första Björn uträttade var att få Karls döda kropp eftersänd och begravd bland de övriga konungarna och hjältarna utanför Uppsala by. Björn hade alltid tyckt om Karl och varit som en bror för honom. När alla andra hade visat Karl ovänlighet hade Björn visat honom vänlighet. Och så talade Björn vid Karls lik: "Ack, frände! Intet ont fanns i ditt hjärta, men dina farbröders ondska satte en outrotlig stämpel på ditt hjärta i din barndom, när de förhärjade riket och sådde skräck i alla människors hjärtan. Du var ett olyckligt barn av den olyckligaste av alla tider. De stormar som rasade och härjade här i bygden i din tidigaste barndom lärde dig noggrannare än andra, emedan du med din begåvning var mera mottaglig än andra, att inte lita på någon levande människa utan blott på dig själv. De grymheter du erfor under din barndom, som när du själv fick åse hur din fader pinades ihjäl, lärde dig att alla mänskor var onda, och därför kunde aldrig en god människa nå dig och så bättre säd i dig; ty du antog att i den värld som mördat din fader det ingen mänska fanns som var god. Sålunda växte du, ädla ståtliga fura, upp ute på den ödsliga heden i stället för hos de andra i skogen. Hopplöst isolerad blev du från början, och ingen kunde någonsin bryta denna din tragiska isolering, ty ingen var som du. Du var den ypperste av hjältar. Endast en som var dig lik och lika mänskligt överlägsen som du kunde ha kommit till rätta med dig och fått dig att förstå de rätta sammanhangen, men ingen din like fanns. Min far var för klen för dig, och alla andra var än klenare. Ack, aldrig mera skall denna välsignade jord få se en ny Karl, den störste av alla karlar, alla människors överlägsne överman, alla hjältars överhjälte. Och aldrig skall jag eller mina efterkommande någonsin glömma eller vanhedra ditt övermåttan tragiska men vackra minne. Du levde som den mest misskände av alla, men må det bli min första plikt att se till att framtiden aldrig skall kränka dig som din samtid med missförstånd." Så talade Björn, och därefter lades Karls döda kropp i den heliga gravjorden. Så slutar Karls saga. Men många Karlar, lika präktiga och ibland till och med än präktigare, skulle Uppsala få se efter honom.

9. Från Björn till Humble Och Björn sörjde mera över Karl än över hela sin utrotade familj. Men mer än han sörjde över Karl sörjde han över hela Atles utplånade ätt. Däröver sörjde han som Atle själv skulle ha sörjt. Ty var inte Atle den mest lysande av alla landets regenter? Hade inte han varit den mest arbetsamma, dugliga och mest älskade av alla? Han om någon hade förtjänat en evig familj att fortsätta hans verk. Det var ju han som byggt den magnifika Uppsalen och givit Uppsala dess namn. Men

utrotningen av hans familj hade varit en naturlig följd och utveckling, och ända sedan dess har varje duglig envåldshärskare i historien rönt samma öde som Atle. Såsom Atles hus utplånades från jorden, så utplånades även Salomos lysande hov, Roms lysande kejsarhus och den ryska tsarätten Romanov från jorden. Det hjälpte inte vad de än gjorde som var gott. Som konung blev Björn synnerligen god. Han gifte sig med den vackra Linda från skärgården, och tillsammans fick de barn på barn. Men när han fött fyra söner och gjort mycket gott för sitt land och byggt upp mycket som varit förfallet och återställt det mesta som under striderna mellan Oden och hans bröder ruinerats, ville han inte vara kung längre. "Jag är trött på all ofrid, allt jäkt och ståhej, all stress och alla plikter. Jag är trött och sjuk och längtar efter frid." Och så resignerade Björn och trädde tillbaka och flyttade bort från Uppsala. Han medgav att han lämnade mycket ogjort, men han sade: "Må den fullborda vad jag lämnat ogjort som därtill är bättre lämpad än jag." Och så lämnade han gården. Han delade inte med någon sin verkliga hemlighet: att han var bittert besviken på sitt eget folk, som så gärna glömde sin egen historia, som offrade vilka värden som helst bara för att få roa sig, som odlade fördomar hellre än kunskap, som struntade i runorna och deras disciplin, och som hellre hängav sig åt besvärjelser, trolldom, vidskepelse och svart magi än den enda religion som gav människan en identitet. Han flyttade ut i skärgården med sin hustru till sin hustrus familj och levde där med dem för resten av sitt liv. Han tillbringade sitt liv efter resignationen med att vidareutveckla Odens runor. Tidigare hade man endast ristat dem, men han uppfann ett nytt tunt och fint material av trä som han klottrade runor på med smuts. Likaledes inledde han bruket att skriva dem på linne och andra tyger. Först skrev han ner sin frände Karls sorgliga historia, på det att den skulle bevaras oförvanskad åt eftervärlden och att alla missförstånd om hans öde skulle elimineras. Han upphörde aldrig att sörja över Karls sorgliga öde, hans tragiska motspänstighet mot allt vad kunskap hette. Sedan skrev han Odens historia av samma skäl och därefter hela sin familjs historia ända sedan Noaks dagar. Men den historien blev han aldrig färdig med. Han planerade att engagera skrivare som kunde kopiera allt vad han skrev, så att skrifterna skulle förefinnas i flera exemplar, men så långt kom han aldrig. Bara en bok blev skriven, och den blev inte färdig. Han dog åttioåttaårig. Han hade hela sitt liv haft lysande planer och idéer, men han hade alltid haft svårt för att förverkliga dem. Ty hans livs största bekymmer hade varit hans lättja. Han tyckte bättre om mat och kvinnor än om arbete, och det sinkade de flesta av hans planer. Han hade tänkt skicka några skepp till sin ättefader Noaks hemland, för att från det fjärran heliga österlandet skaffa några lämpliga präster att vidmakthålla Uppsalas anrika religiösa traditioner med, men det blev ingenting av med det. Det hade varit hans största plan och älsklingsplan, i synnerhet emedan han ansett att det skulle vara enda möjligheten att hindra folket från att sjunka ner i total vidskepelse och primitiv hedendom.

När han resignerade fick hans äldste son Göte överta gården. Men ännu en sak är att säga om Björn. När han flyttat ut till skärgården med sin hustru födde hon åt honom en son som hade så rosiga härliga kinder att de gav honom namnet Ros. Han blev sedermera en stor hövding där över öarna norrut, och han grundade nästan ett eget rike som han gav egna personliga sjölagar åt. Och Ros släkte blev ett kraftigt råbarkat sjöfararfolk, och i hans hemskärgård råder Roslagen ännu idag. Göte, som var född i årets andra måne, och som hade fötts med segerhuva, var en kvinnohatare. För honom representerade kvinnan allt ont i livet, som måste leda till moraliskt fördärv, oordning, undergång och hopplöshet. Hans förakt för allt vad kvinnor hette var gränslöst, och samtidigt var han en handlingens man utan motstycke. Men han var rationell och inte grym. Än fanns det mänskor kvar i landet som fullt och fast trodde att Oden varit ond och haft orätt och att hans bröder haft rätt. Ännu red det omkring här och var svarta maskerade rövare och banditer, mördare och parasiter, som ännu var kvar från Odens bröders onda blodiga dagar. På alla dessa lät nu Göte anställa en skoningslös jakt. Han var fast besluten att utrota allt ont, all förvillelse och all brottslighet ur landet, och så energisk och effektiv var han att han verkade kunna lyckas. Överallt jagades och infångades laglösa fridstörare som halshöggs vid närmaste stubbe. I alla de fall där nidingarnas nidingsdåd var självklara behövdes det ingen rannsakning, men för att missbruk ej skulle kunna ske eller misstag begås instiftade Göte ett slags domstol där han själv dömde alla. Alla svarta bovar måste föras fram till honom, så att han själv fick tala med dem så att de fick en chans att visa att de var oskyldiga om de var det. Alla som hjälpte till med att jaga och infånga skurkarna fick av Göte en frikostig belöning i början, men med tiden frångick han den proceduren emedan den visade sig onödig. Hans anda inspirerade landet så att de flesta hjälpte till med utrotningen av de onda minnena utan att kräva belöning. Det blev till en sorts korståg i det egna landet. Och en dag var landet fritt från brottslingar. Göte hade lyckats med det omöjliga: den totala friden var återställd och utan att det hade kostat speciellt mycket. Dock fanns det i landet nu en sådan mängd människor att landet inte räckte till. Allt oftare kom Göte på folk med att bränna ner ovärderliga och heliga ekskogar. Detta problem gick honom mycket djupt till sinnes. Så kom han på lösningen: "Ut till havs!" kungjorde han. "Kusterna sträcker ju sig i oändlighet både åt norr och åt söder! Far ut i havet och befolka ännu icke befolkade kuster!" Och för detta pläderade Göte synnerligen mycket. Och många lydde hans råd, packade sig iväg från de trånga hemmen och det eviga kivandet med grannarna och sökte sig nya fält att odla vid nya kuster. Utvandrarna seglade mest söderut och började bryta sig ny mark ända så långt ner som vid nuvarande Bråviken. Och med tiden blev utflyttning allt populärare. Snart kunde de som inte velat skilja sig från sina anfäders gårdar äntligen andas igen och leva i fred för sina grannar. Näst kvinnor avskydde Göte allra mest feta personer. Med åren blev han allt strängare mot fetknoppar. Feta kvinnor föraktade han så totalt att han helt ignorerade att de fanns, men så snart han såg en fet karl på sin väg klev han ner från

sin höga häst och satte tjockisen i arbete och exercis. Han hade ett helt lag av dubbelhakegubbar arbetande på sina åkrar, som han inte återgav friheten, förrän de såg ut som människor igen och kunde arbeta normalt utan att flåsa. Man kan säga, att under Götes tid blev det kriminellt att vara fet. Många tyckte att Göte var hård och despotisk, men åt det skrattade han bara och sade: "Om ni inte tycker om mig så döda mig bara, som ni dödade vår fader Oden! Men vet, att ju hårdare ni opponerar er mot den som tagit på sig att leda er rätt, desto värre herrar skall det komma efter honom, som får förtryckare som jag att framstå som milda helgon i jämförelse. Så tag vara på när ni en gång har en kung som heter duga i stället för att självdestruktivt planera ert intressanta kungahus undergång." Men de flesta kunde uppskatta Götes hårdföra käckhet och ville inte förlora honom eller ha någon annan. När han var över de femtio realiserade han äntligen sin fader Björns älsklingsprojekt: att skicka ett sällskap till den helige Abrahams folk i Österlandet. Han valde ut en grupp på tolv personer, av vilka en var hans älsklingsbrorson Fred och de andra elva ytterst nära förtrogna och släktingar; och han gav dem ytterst noggranna anvisningar om hur de skulle färdas. De skulle färdas till havs samma väg som Odd tagit när han färdats från Ismaels land hemåt: de skulle följa alla kuster söderut tills en öppning åt öster mellan två stora klippor visade sig, och därifrån skulle de följa sundets södra kust österut ända tills de kom fram till Egyptens land. Där skulle de stanna och fråga sig för innan de fortsatte österut. Egyptens land skulle lätt kännas igen på den stora flod som gav det rika landet allt dess liv. Och sällskapet for iväg. Outtröttligt och ständigt bekymrad bad Göte att de skulle komma fram och därefter även tillbaka med ett lämpligt antal medlemmar av det heliga prästerskapet som kunde visa Götes folk den rätta vägen. Ty ända sedan Atles död hade folket varit förvirrat och dels längtat efter gårdagens förlorade kontakt med det heliga landet och dels strävat nedåt mot barbari och analfabetism. Tro ej att det bara var de utvalda tolv som for iväg. Nej, de hade i sin tur utsett ett tjog män att hjälpa dem under resan och göra färden dräglig. De tjugo extra var starka rediga gossar, av vilka ingen följde med motvilligt. Tre månader tog det för dem att komma fram till Aidas barns ort. Det var inte någon stor och rik, bördig och välmående ort som Uppsala var, men mänskorna var desto mera hjärtegoda. Och de gav resenärerna noggranna instruktioner om hur de skulle fara rätt över havet för att nå den kontinents nordspets som de sedan skulle följa ända till det stora sundet, medan de fick vila ut och äta sig mätta. Ty fastän Aidas barn var fattiga såg de till att alla främlingar som besökte dem fick äta sig mätta och må så väl som möjligt, det vill säga mycket bättre än de själva. Och efter en vila på femton dagar skildes Uppsalasällskapet från Aidas släkt med tårar och saknad och vemod. Tre år tog resan från Aidas barns ort till det stora sundet som bildade nyckelhålet nellan två omätliga hav. När de äntligen kom in i sundet för en stilla varsam vind under klarblåa skyar sökte de sig i land och klev upp på en magnifik klippa öster om

vilken det nya än blåare och varmare havet bredde ut sig. Klippan var sundets drottning. Den höjde sig som en enorm massiv vaktpost vid den stora alltid öppna porten. Uppe på klippan hade de en regelrätt gudstjänst under vilken de offrade ett lamm som tackoffer för den lyckligt passerade första och svåraste delen av resan. De hade haft stormar mest hela vägen, men det nya havet tycktes vida fridsammare. När de varit uppe på berget från morgonen till middagen gick de ner igen, fann lättfångat vilt som de slaktade och åt och stannade ännu i land över natten. Morgonen därpå fortsatte de färden. Efter fyra månader kom de fram till den stora floden och det gröna landet Egypten. Invånarna där i landet tog väl hand om nordborna, vilkas ankomst blev en stor sensation i hela Egypten, emedan egyptierna aldrig förr hört talas om de trakter och hav som nordborna kom från, ty egyptierna hade aldrig varit kloka nog att lära sig vad hebréerna, fenikierna och Kittim kunnat lära dem. Och Fred och hans män fördes inför Farao, Egyptens evige odödlige gudomlige konung, under stor pomp och ståt och omständiga ceremonier. Med svårighet kunde de förstå varandra, men när Farao fattat att Fred och hans män kommit för att söka Abrahams barn blev Farao mycket förskräckt. "Det folket har förorsakat de värsta olyckor Egypten någonsin varit med om!" utropade han. "Vad vill ni dem?" Fred förklarade att de gärna ville träffa Abrahams barns präster, ty dessa ville gärna Freds konung där hemma ha kontakt med. Då sade Farao: "Jag ska tala om för dig vad detta heliga folk och deras präst Moses har ställt till med här i landet. De bodde här och ville ut härifrån hem till sitt eget land, men vi ville ogärna skiljas från dem, emedan de var oss till så stor nytta. Men när vi ville hålla dem kvar förvandlade de först vår oundgängliga vattenflod till en flod av blod, och allt sötvatten i hela landet blev till blod. Ni kan föreställa er vilken katastrof det blev för oss! Alla fiskar och vattendjur dog, och en förfärlig stank bredde ut sig i hela landet. Det var bara blod, blod överallt! Det till och med regnade blod! Allt blev rött och hiskligt. Endast några djur trivdes bra i det ruttna blodet, och det var myggorna, flugorna, gräshopporna och paddorna, och dessa förökades så starkt över hela landet, att luften var tjock av dem, och var man gick trampade man ihjäl tjocka äckliga paddor, som låg och ruttnade överallt. Det var absolut fasansfullt! Skulle man till att äta kröp det paddor ur maten. Alla matförråd och sädesupplag infekterades av insekter, skalbaggar, gräshoppor och paddor. Det var mer än förfärligt. Och himlen förmörkades av flugsvärmar, och varenda människa nästan åts upp eller dracks upp levande till sista blodsdroppen av förfärligt stora och äckliga myggor. När man slog ihjäl dem blev det stora äckliga klibbiga stinkande låskor av blod. Och med allt detta elände kom naturligtvis pesten. Nästan var och varannan människa fick stora svarta bölder och dog, och där låg det ruttnande lik överallt bland alla döda ruttnande paddor. Nästan all vår boskap strök med. Och gräshopporna åt upp allt grönt i hela landet, och därefter började de även äta våra kläder och till sist oss själva. De anföll mänskorna i tjocka svarta moln av svärmar som inte tycktes bry sig om vad de anföll och åt bara de fick sluka allt som kom i deras väg levande. Det var stora feta glupska

gräsliga gräshoppor, som monster, stora som råttor. Och råttorna och iglarna skall vi inte tala om. Allt detta och mycket mer därtill åstadkom hebréerna bara för att vi inte ville skiljas från dem." "Men hur kan väl ett folk åstadkomma sådana naturkatastrofer av egen vilja?" "Fråga inte mig. Men deras ledare Moses tog på sig ansvaret för varenda landsplåga som drabbade Egypten." "Menar ni att han förutsade dessa landsplågor som om han själv ville att de skulle ske?" "Ja, och han blev inte ett dugg förvånad när de skedde, inte ens när alla våra förstfödda barn dog knall och fall på en enda natt." "Det låter ju inte klokt. Var är de nu?" frågade Fred. "Någonstans i öknen. Det var dit de av någon anledning ville." "Vad skulle de göra där?" "Jag har inte den blekaste aning." Och Fred och hans män gav sig ut i öknen för att söka och finna Abrahams barn, mycket förbryllade över vad de fått veta av Farao om vad de ställt till med och mycket tagna av Faraos bestörtning över deras handlingssätt och hans bekymmer över Israels kanske för alltid förlorade barn. Men åren gick, och hemma i Uppsala blev Göte allt äldre. Han hade ständigt spejare på vakt längs med kusterna och till och med några tjänare hos Aidas barn på den fjärran västkusten, som hade befallning att genast rapportera till honom så fort Freds skepp syntes till. Ofta for han även själv ut till havet för att ängsligt speja efter sjöfararna som aldrig kom hem. Hans innerligaste önskan var att de skulle komma tillbaka förrän han dog, men den önskan skulle inte bli uppfylld. Trots sin aversion mot kvinnor hade han i alla fall gift sig av pliktmedvetenhet endast för att sätta åtminstone några barn till världen som kunde ta över gården och föra den vidare. Han dog nu och gav riket i arv åt sin son Sigge, som mycket noga hade uppfostrats av fadern, och som var väl bevandrad i Odens runor och Björns skrifter. Sigge var en son efter sin faders hjärta och oförmögen till något ont eller något snedsteg. Men han var mycket blyg av försagdhet gentemot sin fader. Få var de mänskor han någonsin talade till, och utan sin hustru Malla hade han inte varit mycket till konung. Men hans kärlek för Malla uppvägde alla hans övriga mänskliga ihåligheter. Efter ofattbara mödor och tribulationer fann Fred och hans män Abrahams barn ute i öknen. De fann dem lägrade vid ett väldigt vackert imponerande berg som sades heta Sinai. Och Fred kom inför Moses och knäböjde inför Israels barns ledare och sade: "Var hälsad, du Guds närmaste folks fader och tillsyningsman." Och Moses lade sina händer på Freds huvud och svarade: "Var välsignad, du ödmjuke vandrare. Varifrån kommer du?" Och Fred berättade sin historia och framlade sitt ärende. Moses blev både förvånad och glad därvid. "Men hur i all sin dar kommer det sig att ni kan uttrycka er på hebreiska?"

Detta var Freds trumfkort. Han förklarade sitt hemlands runor för Moses och berättade att i kunskapen om runorna ingick även kunskap i hebreiska, som trots allt lyckats nedärvas från förfäderna genom många släktled. Fred berättade allt om sina förfäders tidigare kontakt med Abrahams barn. Ju mer Moses hörde, desto mer förvånad blev han. Till slut hade han inget annat val än att gå fram till Fred och säga: "Fred säger du dig heta, men från och med idag skall ditt namn vara Fredrik, ty rik på fred skall du vara i alla dina livsdagar." Och Moses och Fred, (förlåt, Fredrik,) blev mycket goda vänner och trivdes gott med varandra. Och Freds män blev på samma sätt mycket goda vänner med hebréerna. Flera av de ogifta fick sig utmärkta hustrur av Abrahams barn. Moses och Fredriks fäder hade ju en hel del gemensamt, för sjutton! Hade inte Fredriks folks förste konung varit Abrahams egen svärson? Och Fredrik blev förmäld med en nära anförvant i Moses familj, som hette Gerda. Och Moses sade till dem vid deras äktenskaps ingående: "Och de söner som ni får, Fredrik och Gerda, skall bli ditt folks prästerskap för evig tid. De skall noga se till att du och ditt folk aldrig skiljs från den rätta vägen. Gerda har fått noggranna instruktioner av mig och Aron om hur hon skall uppfostra sina söner, så överlämna allt åt henne. Hon skall nog ta vara på ditt folk, skall du se, och hon skall bli den första i en lång rad av nordiska prästinnor, så kallade nornor. Var välsignad, min son Fredrik, och min dotter, och det förbund som ni sluter med varandra, och därmed det förbund som nu förnyas mellan mitt folk och ditt folk, som alltid skall ha samma Gud. Gå i frid, och var fredrik för alltid, Fredrik, med hela ditt folk." Så sade Moses, och så slöts Fredriks och Gerdas äktenskap. Och ej långt därefter skildes Moses och Fredrik enligt Moses egen vilja, ty han menade att så var Guds vilja. "Vi går mot en lång tid av förfärliga lidanden och umbäranden, Fredrik. Rädda dig och de dina från vårt öde medans tid är." Fredrik försökte protestera, men det var lönlöst. Moses sade: "Se till att Herrens vrede ej drabbar er som den kommer att drabba oss. Återvänd till Egypten. Det är Guds önskan. Hälsa vår broder Farao, och framför vår ursäkt för vårt oartiga och hårdhänta sätt att bjuda dem farväl. Han vet nog vad jag menar." Och Fredrik antog att Moses menade affären vid Röda Havet och lovade framföra alla Moses ord, hans ursäkter och beklaganden av de försämrade relationerna, till Farao. Så skildes de åt. Fredrik återvände till Egypten, och Moses bröt upp från Sinai för att leda sitt folk norrut. Och från den dag Fredrik och hans män skildes från Moses och Israels barn fick Moses problem med Israels barn. Moses hade inte berättat något för Fredrik om kontroversen kring guldkalven och dess oreparerbara skandaler, varför Fredrik varit lyckligt okunnig om detta problem. När han skildes från Moses fick Moses den svåra uppgiften att på egen hand försöka lösa detta problem med sitt folk, ett problem som visade sig svårare än problemet med Farao.

100

Fredrik fann lättare vägen tillbaka till Egypten än han funnit den färdväg vara som han följt i sökandet efter Israels barn i öknen. Och än en gång kom han inför Farao, som tog väl emot honom, och han framförde ödmjukt till Farao alla Moses ord och förbindliga ursäkter. Farao skrattade och sade: "Det trodde jag nog, att sådana problem som vi hade med Israels barn, så måste min broder Moses också få problem med dem. För vår del har vi löst problemet. Vi har helt enkelt glömt Israels barn. För oss och vår historia har de aldrig existerat." "Men," invände då Fredrik, "om ni förtränger sanningen och historien om en stor politisk kontrovers i stället för att lära er något av erfarenheten, hur tror ni då att er historia skall kunna bestå?" "Det blir framtidens och mina efterträdares problem," sade Farao och skrattade lättvindigt åt saken. "Vi i vårt land tror, att om vi förtränger den historiska verkligheten och sanningen om vårt förflutna, så måste följden bli en för hela landet och folket fatal identitetslöshet, som bara kan leda till undergång." Men Farao ville inte dískutera saken vidare. Han hade en gång för alla fått nog av Israels barn. Men Farao blev Fredriks och nordmännens bäste vän som på allt sätt hjälpte dem med förberedelserna för hemresan. Han gav till och med Fredrik tre stora eskortfartyg som skulle följa honom ända till havets slut vid den stora Atlasklippan längst i väster, till det stora sund som bildade mynningen till det stora hav som enligt egyptiernas och alla österlänningars tro omflöt hela världen och som även Röda Havet var en vik av. Och så kom den dagen, då Fredrik med alla sina följeslagare skildes från Farao. Fredriks skepp och de två eskortskeppen lade ut från den västligaste mynningen av floden och styrde ut till havs för friska nordostliga vindar. Det var en idealisk dag för att segla. Aldrig hade havet varit blåare. De fyra fartygen följde kusten västerut ända tills den väldiga klippa siktades som bildade det stora sundets norra kustspets. Där lämnade de tre eskortskeppen nordmännen och önskade dem en lika god fortsättning av resan som början hade varit. Innan Fredrik skildes från dem gav han dem sitt folks sjökort över de nordliga haven med alla stora öar och land. Egyptierna ville gärna följa med dem norrut för att upptäcka och skärskåda dessa främmande länder, men det var fel årstid, och de saknade fullmakt och mandat från Farao. "En annan gång," sade de och började segla tillbaka. Nordmännen visste alltför väl, att på andra sidan sundet väntade och lurade de eviga stormarnas gråa vilda ödsliga hav. Fredrik kallade det nuvarande Medelhavet för Blåa Havet och den nuvarande Atlanten för Gråa Havet, även om gråheten började först ganska mycket längre norrut. Efter fem år kom de hem. Fredriks starka hustru Gerda, som kunde uthärda allting som en hel karl, hade under resan fött honom en son och två döttrar. De kom till Aidas barns ort, som tyvärr höll på att avfolkas, och styrde sedan upp för floden. Bud nådde gamle Sigge om deras ankomst när de seglade på nuvarande Mälaren. Han skickade genast ut en välkomsteskader, som mötte de återvändande

101

äventyrarna mitt på den största av Mälarens fjärdar. Och Sigge var själv med och var överlycklig. Han anförde själva välkomsteskadern. Han lät ro över sig till Fredrik och steg själv först ombord på Fredriks skepp och föll på knä för sin bror Fredrik och sade: "Var hälsad, kung Fred!" Fredrik blev närmast förskräckt, drog sig tillbaka och frågade: "Vad menar du, kusin?" "Jag och min hustru är barnlösa. När jag är död blir du den som bäst kan ta vara på fädernearvet." "Jag kan inte bli konung." "Vad menar du?" frågade Sigge i sin tur och reste sig upp. "Jag är redan präst. En präst kan inte bli konung." Sigge betraktade Fredrik. Fredriks ansikte strålade med en nästan bländande glans. Sigge kunde inte betrakta honom länge. Det var alltför tydligt att Fredrik stått i kontakt med Moses. Sigge levde icke länge till. Ingen hade älskat en hustru så ömt, innerligt och troget som Sigge hade älskat sin Malla, och han kunde inte förstå varför de inte fått ett endaste barn. Sigges barnlöshet var hans enda sorg, och det sägs att det var av den sorgen han dog. Han dog fem vårar efter Fredriks återkomst. Allt ärvde Fredrik. Men han sade: "Aldrig blir jag konung. Jag är en utkorad präst, och en sådan bör alltid sky all makt såsom pesten. Aldrig skall jag kallas konung. Aldrig skall någon kalla mig konung. Jag skall sköta om arvet men aldrig mottaga någon titel, heder eller ära därför. Jag är till för att fostra ett släkte av Guds egna personliga präster och ej för att härska och bruka makt och lysa av övermod och fåfänga som en konung. Mitt folks ödmjukaste tjänare skall jag vara så länge jag lever men aldrig något mera." Och med de orden flyttade Fredrik in i sina fäders gård och tog den i besittning. Och Fredrik fick med sin hustru Gerda över tjugo söner och lika många döttrar, och inte ett enda av dessa barn strök med i barndomens svåra år. Sönerna blev alla stora duktiga kraftfulla vackra härliga män, och döttrarna blev alla sin moders like: sköna daggfriska underbara pålitliga kloka varmblodiga vackra ljuva och moderliga kvinnor, som aldrig klagade på något. Under Fredriks tid försiggick en utomordentlig utvandring av folket till främmande länder. Skepp efter skepp seglade ut från Mälaren, världens djupaste fjord, och kom aldrig mer tillbaka. De for ut på Östersjön och landsteg på Gotland, i Estland, på Ösel och Dagö, i Kurland och vid havets sydstrands vackra flodmynningar. Många av Fredriks söner ledde dessa emigrationer och såg till att kolonierna längs de främmande kusterna blomstrade och förkovrade sig. Den störste av Fredriks söner var Kasper, som förde en samling nybyggare till nuvarande floden Weichsels mynning och grundade en synnerligen framgångsrik koloni där. Och Kasper blev anfader åt det största och präktigaste släkte av hjältar som någonsin funnits. Mera därom i framtiden.

102

Även Fredrik själv for gärna ut och besåg de nya bygderna på andra sidan havet. Han tillbragte en hel sommar i Estland och två år på Ösel och Dagö. Ständigt försökte de gamle övertala honom att taga upp den traditionella titeln av konung, men han vägrade styvnackat. "Jag blev gjord till präst och inte till konung. Likaså skall mina barn bli präster efter mig, och aldrig någonsin skall någon ättling av mig, Moses fredrike lärjunge, kallas någonting annat än präst, vare sig hon är man eller kvinna. Aldrig skall någon i min familj bli konung." "Men kan du ha hjärta att låta den kungliga traditionen gå under?" sporde herrarna, men på detta svarade Fredrik undvikande och oklart. Och många var de som inte kunde tycka om Fredriks vägran att bli konung. Många var de som fattade agg till honom för den sakens skull. Och de var ej få, som önskade att hans dagar snabbt skulle ta slut, så att de kunde få en konung igen. När Fredrik var gammal beslöt han sig för att fara och hälsa på sin son Kasper i Vendland. Många avrådde honom från att fara. "Ni är alltför gammal för en sådan resa. Tänk på er hälsa," bad honom hans vänner, men han svarade: "Den som tänker på sin hälsa är vigd åt döden. Ju mer man tänker på sin hälsa, desto snabbare dör man. Jag är väl inte gammal? Se på mig! Jag kan rida, jag kan simma, jag kan springa, hoppa, vaka och motstå vilka strapatser som helst. Jag är bara två hundra år. Det är väl ingen ålder? Noak blev nio hundra. Jag kommer att leva i minst två hundra år till. Tjohej! Nu far jag iväg vad ni än säger. Jag har inte sett min älsklingsson Kasper på sjuttio år." Och iväg seglade han. Ingen vet vad som hände hans skepp efter att det seglat ut i havet från Mälaren. Ingen vet något om vad som blev hans och hans trettio följeslagares öde. Man vet blott att skeppet aldrig kom fram till Vendland och att det aldrig någonsin sågs av någon sedan det lämnat hemmets kust bakom sig. Det bara försvann. Var det stormar eller sjöodjur, grundstötning eller någon annan olycka som gjorde att skeppet gick under med man och allt utan att någon klarade sig? Ingen vet. Ingen kommer någonsin att få veta något om hur Fredrik slutade. Men så fort det stod klart att han var spårlöst försvunnen korade de gamle i Uppsala raskt åt sig en konung. De gav gården och riket och allt åt Fredriks kusin och kung Sigges yngste broder Ulf, som alltjämt levde. Och Ulf hade ingenting emot att bli konung. Han blev det gladeligen och skötte sig väl. Ulf var en godmodig och genompräktig människa. Allmänt så fruktades det att Fredriks familj skulle protestera mot valet av Ulf till konung, men en sådan fruktan visade sig helt sakna grund. Fredriks i Uppsala kvarvarande söner var bara glada åt att slippa bli konungar. De ville endast vara präster i fred med sina skrifter och opåverkade av världsliga skeenden. Och Ulf gjorde alla Fredriks söner som ej flyttat ut till sina bästa vänner. Han upphöjde ingen så mycket som han upphöjde Fredrikssönerna. Och han var den som fick dem att, för andras fägring och nytta och

103

ej blott för deras egen, fira gudstjänster i vilka vem som helst fick delta. Och själv deltog Ulf i alla de av honom instiftade Fredrikssönernas offentliga gudstjänster. Ulfs hustru hette Mara – ett förvånande namn på en hustru som säkert var världens varmast älskade kvinna. Ulf dyrkade och avgudade henne. Han älskade henne utan förbehåll, besinningslöst och mer än sig själv. Hon födde en ny son åt honom varje år, och aldrig har det funnits en pappa som varit stoltare över sina söner. De tjocka och knubbiga pojkarna var så lustiga som små trinda grodor, där de sprattlade och tumlade om varandra på barnkammargolvet. De var så omåttligt lekfulla, pigga och glada, och alla var de blåögda. Alla fick stora himmelsblå tefatsögon, om man får ta till en sådan liknelse. Ulf brydde sig inte alls om ifall han fick pojkar eller flickor, men faktum är att hans hustru födde honom konstant enbart pojkar, och alla var de lika enormt klarögda och blåögda. Deras skinande blå ögon konkurrerade nästan ut själva himmelen. Men plötsligt kom det mörka svarta stormar mitt i våren och ödelade hela byar. Och därefter följde en olidlig sommarhetta som fick alla människor att storkna. Men det värsta kom sist. Plötsligt började människor dö av en främmande sjukdom. De fick svarta fläckar på kroppen och därefter stora svarta bölder, som sprack och stank. Och den svarta sjukdomen grep omkring sig, och fler och fler dog. Ulfs hustru Mara dog. Hans äldste son dog. Hans yngste son dog. Alla hans mellansöner utom en dog. Denne lät Ulf föra ut till havs bort till öarna i öster där han fick leva och växa upp isolerad från den sjuka världen. Och Humble, som Ulfs sista son hette, kom så att tillbringa hela sin barndom på ön Kökar. Först när sjukdomen var över och ingen mer dog av den lät Ulf hämta honom tillbaka. Och Ulf var bruten av sorg. En tredjedel av allt folket hade strukit med, och sex av hans sju söner, två tredjedelar av hans familj. Och han tillbringade resten av sitt liv i Guds hus, som Fredrikssönerna hade byggt, med att evinnerligen klaga och ödmjuka sig genom böner. Och han var aldrig lycklig igen. Det sägs att Humble, eller Humbel, som han också kallades, fick sitt namn för att han skulle bli vad namnet betydde, nämligen ödmjuk. Ty humbel betydde ödmjuk på den tiden, som det alltjämt gör i engelskan idag. Och Humble blev verkligen en synnerligen ödmjuk och god mänska. Ju äldre Ulf blev, desto mer drog han sig tillbaka, desto mer drog han sig in i sin sorg, desto mer drog han sig till sina böner och bort från mänskor, och desto mer fick Humble att göra på gården. Och fadern sade aldrig ett glatt ord till sin son utan endast sorgesamma. "Ack, min son, inga glädjeämnen finns i livet, men endast sorg och elände, ve och misär. Allt dör, allt går sönder, allt försvinner, förgås och utplånas. Allt blir tjuvars, brottslingars och mördares byten, och den värste och störste av brottslingar, tjuvar och mördare är döden, men honom kan ingen avrätta. Ack, det finns inget liv efter döden! Och det är min enda tröst: att i och med döden är mina sorger förbi. Ack, min son! Allt som är gott förstörs av ondska, all kunskap förgöres av okunnighet, smärtan dödar all glädje, vinster går alltid förlorade, kärleken allenast överlever allt, men den är också det plågsammaste av allt. Världen, livet, naturen, ja, allt regeras och

104

behärskas av ondska, och allt som är gott tar den allting regerande ondskan kål på. Ingen talan, ingen makt, ingen lycka, ingen glädje finns för den gode utan endast sorger och bedrövelser utan ände." Och Ulf gick in i Guds hus och dog, femtiosju vintrar gammal. Och Humble tog ensam över gården.

10. Humble Humble gifte sig med sin ungdoms kärlek den klarögda blåögda Klara, hans livs ljuva ängel, hans glädje och åstundan och hans livs hela mening. De gifte sig i Guds hus, och de älskade varandra som inget annat förälskat par. Dock vilade alltid över Humbles anlete en djup sorgbundenhet, en ständig melankoli, ett aldrig lyftande vemod. Han log sällan och skrattade aldrig. Dock älskade han sin hustru mer än någon man någonsin älskat en kvinna. De fick sitt första barn – en son. De fick sitt andra barn – en son. Deras tredje barn var likaledes en son. Och alla tre hade de ärvt farfadern Ulfs himmelsblåa och moderns stjärnklara ljuvliga ögon. De tre pojkarnas ögonpar var som vårliga leende klarblåa fjällsjöar. Humble älskade sina pojkar över allt annat på jorden. De fick heta Dan, Ängel och Nore. Ängel, även kallad Angel, var den vackraste av de tre och den som Humble älskade varmast och ömmast. Och Humble byggde Valhallen. Det var en mäktig skapelse. Den var ännu större och mer mirakulös än Uppsalen, som alltjämt stod kvar och fyllde sin funktion. Och Humble sade till sin älsklingsson Angel: "Här, min son, i denna Valhall, skall Nordens alla framtida konungar bli valda av folket. Ingen skall mot sin vilja och mot folkets vilja och mot någons vilja koras till konung mer. Här i detta hus, som jag arbetat på och med Guds hjälp skapat under fem långa år, skall alla framtidens nordiska konungar väljas av folkets och allas vilja och icke av ödet eller av någon enskild individs vilja. Detta är frihetens hus, min son. Aldrig skall någonsin någon bli konung mot någons vilja och till allas olycka. Ty där en är emot, där det finns en enda röst som säger nej, där det finns någon enda som misstycker, där någon inte är med, där är inte heller Gud med. Om den sista minsta och obetydligaste människan säger nej betyder det att Gud säger nej, och ve den som gör något mot den gudomliga viljan." Och Valhallen blev världsberömd, och alla kom för att beskåda den. Den var blå, och en väldig kupol välvde sig över taket, och den hade två höga vackra smäckra torn. Men allt var av trä. Humble födde ytterligare söner och döttrar, men med tiden började han längta bort hemifrån och ut till havs, som så många i hans ätteträd tidigare hade gjort. Och en dag sade han till sin älskade dyrkade hustru Klara: "Min hustru, allt giver jag dig. All makt, alla våra ägor och åkrar, alla våra hus, allt vad vi äger och har giver jag åt dig. Förvalta det väl medan jag är ute och reser, ty jag måste ut och resa. Annars skulle jag dö. Jag vill återse min barndoms ö och alla

105

våra fäders kolonier, och när jag kommer tillbaka vill jag se att du har förblivit den goda hustru som du alltid hittills har varit. Förvalta vad jag ger dig väl, och jag skall älska dig lika mycket när jag kommer tillbaka som jag gjort hittills, om inte till och med mera. Sköt om vårt land, kvinna!" Och Klaras bästa väninnor var Gerdas döttrar. Och Humble gav sig ut till havs, och hans tre förstfödda söner följde honom samman med många andra män. Fadern med sina tre söner och fyrtio följeslagare seglade ut till havs på tre fagra välbyggda stolta smäckra och osänkbara skepp. De seglade österut, men häftiga stormar anföll dem, och de drevs söderut till nuvarande Gotland. Och Humble sade: "Låt oss följa Guds vindar!" Och de fortsatte söderut sedan de tillbragt en tid på den ljuvliga ön, alla sanna goters och götars ursprungsland, den änglalika ängrika oängsliga enkla fagra ön mitt i Östersjön. Och Humble var glad över att vara till sjöss. När vinden slet i hans vita skägg och tufsade till och stänkte med salt hans blonda rika rufsiga hår, sade han förnöjt: "Detta är livet, mina pojkar. Vad är ett hem? Jo, en plats att fara bort från, en ort att längta ut från, en trygghetens håla där man ej lär sig annat än att önska sig bort därifrån. Och därför är hemmet ett bra ställe. Det hem där barn fostras som ej längtar ut i vida världen är det något fel på. Hembygden, hemlandet, fädernesjorden, fostertäppan är till för att barnen skall lämna det, sönerna skall överge det och lära sig älska det där de dväljes i främmande länder. Ty den kan blott älska sitt hem som ej är hemma. Ja, hemmet är till för att lämnas, ty lämnade man det ej skulle folket i hembygden förökas och bli allt flere och få det trångt, och det är icke meningen. Ju flere kockar, desto sämre soppa. Likadant är det med hemmet: ju fler bybor, desto sämre blir byn. Ty förändringen är livets högsta onda. När ett folk blir fler och fler förändras det och förlorar det sin grundkaraktär, sin primitiva gudomliga enhetsinstinkt, och det är aldrig bra. Om en by blir för stor är den byn snart förstörd. Nej, må allt för evinnerlig tid förbli vid det gamla och vid det äldsta ursprungliga goda. Och enda sättet att bevara det primitiva sköna gudomliga utgångsläget är att se till att hembyn aldrig förändras, aldrig blir större, aldrig blir tät, trång, stor och besvärlig. Och därför är det ädlaste en människa kan fostras till det, att han lär sig att längta ut och bege sig ut och skapa ett lika fagert hem som hans ursprungliga utomlands i främmande länder. Ve den som förändrar och förstorar sin hemby så att den ej mer är hans barndoms trygga drömlekplats! Ve den som stannar hemma i stället för att fara ut och skapa nya hem annorstädes! Ty i sitt eget hem kan man ej skapa något nytt. Vad nytt är kan man endast skapa där det tidigare ingenting finnes." Och hemma i Uppsala uppfostrade Klara sin makes kvarvarande söner, av vilka den äldste var Göte. Hon talade till honom och sade: "Om din fader aldrig kommer tillbaka är det du, Göte, som måste överta gården." Och Göte var icke helt ovillig därtill.

106

På Humbles tre fartyg styrde Humble själv det största, hans son Dan det andra och hans son Nore det tredje. Hans älsklingsson Ängel, den gyllenrödhårige keruben, var hos honom på det största av skeppen. Men knappt hade de lämnat Östersjöns största och fagraste ö bakom sig förrän nya dunderstormar överföll dem med rysligt våld och tvingade dem helt ur kurs. Stormen rasade i fem dagar, och ännu den sjätte dagen var vindarna fruktansvärt hårda och drev dem norrut. De tre fartygen hade dock av sina tre ytterst skickliga kaptener lyckats hållas ihop utan att skingras. Och när det värsta var över sade Humble lugnt: "Låt oss vända våra segel efter Herrens vindar." Och så fortfor de att segla norrut. De kom till nuvarande Finland, dåvarande Österland. Där mottogs de varmt av ytterst avlägsna släktingar, som behandlade dem som kusiner, söner, fäder och bröder. Och i det landet kom Humble och hans söner att förbli i tre år, under vilka både Dan, Angel och Nore gifte sig med landets tre fagraste döttrar. Humble blev mycket fäst vid det gröna landet. Han tänkte: "En fager natur är detta landet, hon är grön och okränkbar som en himmelsk jungfru. Det är en helig örtagård, inomlands skyddad och omgärdad av ogenomträngliga eviga barrskogar, och mot havets eventuella färdmän skyddad av en farlig och säker vall av skär, öar, rev, grund, sandbankar, holmar och en villande labyrint av fjärdar, vikar och uddsystem. Ingen kan hitta rätt i denna skärgård utom vårt eget folk. Och inomlands är den sällsamma örtagården sprängd av tusende sjöar och floder, och sjöarna sträcker ut sig över hela landet och är översållade av tusende öar och villande vikar och sund, näs och labyrinter, precis som skärgården. Detta land är vattnenas, öarnas, sjöarnas och de eviga heliga skogarnas land mera än något annat land." Humble lärde ordentligt känna och utforska landet. Han for på dess älvar, styrde ut på dess sjöar och kryssade i den gröna och klippiga vindpinta fjärdrika ytterst varierande farliga skärgården, som var uvars och hökars, falkars och vråkars, havsörnars och fiskgjusars paradis mer än något annat land. Han lärde att älska det, dyrka det och gråta vid åsynen och vid minnet av dess oändligt varierande och underbara överväldigande sköna sommarlandskap. Tillsammans med sin son Ängel for han även till sin barndoms ö, det ödsliga vindpinta men lövskogsbeklädda havslandet. Och han sade till sin son: "Se solen, min son, det stora ljuset på himmelen som lyser om dagen, och se månen, det lilla ljuset som lyser om natten! Se nattens blänkande fridfulla stjärnor, se den ljusblå dagshimlen och den mörkblå natthimlen! Allting har Gud skapat, alltings evinnerliga envåldshärskare. Himlen är hans med allt vad den innehåller och frambringar, och jorden har han givit åt oss människor. Men lika liten som Adam var mot den värld och de naturrikedomar Gud gav honom, lika liten skall hela mänskligheten vara i evighet mot naturen." Men det blev storm där på ön medan de var där, och just då råkade Humble ligga sjuk. Angel gick ut för att rädda båtarna, men då såg han en vagn komma upp ur havet dragen av den uslaste hästkrake. Och vagnen gnisslade och var så förfallen

107

att den knappast höll ihop. Och det satt en man på vagnen som piskade på hästen, och denne man var hemskare än döden. Angel gav upp ett skri, som fadern hörde inne i sin koja. Trots febern steg han upp och gick ut för att rädda sin son. Så sjuk var fadern att han såg det usla åket, det usla öket och den skräckinjagande körkarlen. Och körkarlen bar den döde Angel upp i sin vagn och körde tillbaka ner för klipporna ut i havet. Humble sjönk på knä på de kalla klipporna i den hårda stormen med sjukdomen brännande i sina ådror och var fullkomligt förkrossad. Han kunde inte tro på vad han hade sett: den hemska grinande körkarlen i sin kåpa utan ögon i sina ögonhålor, den gnisslande vagnen som fått det att isa i hans tänder av kyla och skräck, och körkarlens kalla omhändertagande av den helt livlöse Angel, som han måste ha dödat på något sätt, om inte blixten slagit ned honom. Just för att allt hade varit så extremt konkret verkligt var det så ofattbart och otroligt. Men Gud talade till honom ur stormvinden och sade: "Du skall en dag återfinna din son levande, för din stora kärleks skull." Och Humble tyckte att en gammal man kom till hans sida och reste honom upp och sade: "Din son har rest bort, men han kommer tillbaka. Gå nu in i din koja tillbaka och se till att du blir frisk. Ty om du inte blir frisk kommer du aldrig att få återse din son." Och Humble sansade sig och tänkte: "Kanske Angel och jag verkligen bara skiljts åt för en liten tid." Och han stapplade tillbaka in till sin koja med febern bultande i sina tinningar och med huvudet dånande av sprängande huvudvärk och försökte ta det lugnt, tills han efter några veckor var frisk igen. Men så snart han var frisk igen upphörde han aldrig att grubbla över frågan: "Var skall jag få återse min älskade son?" Men för den dödens körkarls skull, som redan då for omkring i världen och hämtade upp alla dödas själar, och som Humble i sin feber hade sett, blev havslandet därefter kallat Körkarlsön; för det var där som denne dödens körkarl för första gången visade sig för en dödlig. När Humble och hans två återstående söner lämnade Finland och Österland åtföljdes de av ett femtiotal vänner som ville slå följe med dem. Sålunda var det en flotta på fem skepp som lämnade Finland, fastän dit ankommit endast tre. De seglade söderut för friska vindar. Ånyo seglade de förbi Östersjöns största och märkligaste ö, och de fortsatte söderut. De landade hos Kaspers folk och stannade där en tid. Sedan seglade de längs sydkontinentens kust ända tills de kom till en väldig övärld. I det landet förälskade sig Dan. Han ville stanna där, men Humble yrkade på att de skulle styra norrut. Ty Humble var gammal och ville träffa Aidas barns ättlingar innan han dog. Han tålde ingen motsträvighet. Och Dan följde med motvilligt. Utanför den stormiga västkusten överfölls eskadern av en diger stormby. Skeppen drevs in mot de farliga skären, och det såg illa ut. Fyra av skeppen förmådde med sina yppersta krafter hålla ut från land, men det femte vräktes in mot

108

klipporna och havererade. Där omkom tjugo raska karlar. De fyra broderskeppen kunde ingenting göra i den fasansfulla stormen för att rädda de skeppsbrutna, som spårlöst försvann i det rasanda fradgande skummet; men Dan skyllde mycket av olyckan på Humbles tilltagande halsstarrighet och menade, att det varit dumt att segla norrut i en riskabel årstid. Fyra dagar därefter kom flottan fram till den stora älvmynningen. De hälsades hjärtligen välkomna där av folket, och snart begynte det festas. Men Nore hade ingen lust att stanna på platsen. En natt smög han sig i väg med sina män och kastade loss med sitt skepp. Nästa morgon var Nore och tjugotre friska män försvunna. Gamle Humble vill ge sig ut till att leta efter de försvunna. Han var mycket förargad över sin sons tilltag och kunde icke förstå det. Dan försökte då förklara för honom att Nore inte velat följa med Humble längre. "Vad menar du?" frågade Humble plötsligt vred. "Han vill inte lyda dig längre." Då gick Humble i taket. "Vad! Vägrar han lyda mig? Hur understår han sig!" Gubbens obehärskade okontrollerade vrede gjorde att Dan ställde sig fullkomligt kall mot honom. "Nore gjorde rätt som övergav dig, gamle ålderstigne gubbe, och jag tänker nu göra sammanlunda." Detta mildrade knappast Humbles sinnestillstånd. "Vad! Hur vågar du! Min egen son! Hur understår du dig?" utföll Humble förtörnad och vred, och det blev nästan allmänt slagsmål, för Humble gick ännu längre och kommenderade sina män att hindra Dan från att fara, med våld om så behövdes; men de flesta männen gick då över till Dan och ville hellre följa honom än Humble. De menade att Dan hade rätt i att tänka om Humble att han var en tröttsam gammal man som inte längre var vid sina sinnens fulla bruk. Då utbrast Humble högeligen förtörnad: "Är jag icke en konung? Är jag icke mina söners herre? Är det icke jag som lett er över haven ända hit? Vem har givit er alla era underbara äventyr på vägen hit utom jag? Aldrig att Angel någonsin skulle ha vågat trotsa min vilja! Jag bär allas era öden i min hand. Jag råder över era liv och själar, ty jag är sjömännens yppersta konung. Jag behärskar haven och kommenderar vågorna. Sluta upp att tramsa nu och gör som jag bjuder och befaller er: övergiv icke er konung!" Men Dan begynte då skratta åt honom, och alla hans vänner följde hans exempel. Fyra femtedelar av Humbles män skrattade ut honom. Endast de som följt honom från österns vilda skärgårdar, sjövärldar och vildmarker skrattade icke. Och Dan ropade: "Vad är väl en konung? Vad är han väl mer än en människa? Och vad är en människa värd? En människa är ingenting värd mot naturen, har du själv sagt. Konungen, som endast är en människa, är således heller ingenting värd. Vad har hänt med all din berömda ödmjukhet, konung Humble, som tror att du kan kommendera naturen? Du skämmer ut dig, dumme farsgubbe, du gör en narr av dig själv, du gör dig löjligare än en dåre med ditt erbarmliga tal. Du ser ju själv att majoriteten ger tusan i dig och skrattar ut dig som den fåne du är. Du som var den

109

ödmjukaste av furstar har urartat och med åldern blivit den fåfängaste och stolligaste av menlösa tyranner. Är det chocken över förlusten av din gullgosse Angel som stigit dig åt huvudet? Du tjatar ju bara om honom hela tiden fastän han är död, som om du älskade honom mera som död än någon annan som levande. Här skiljs våra vägar, gubbstrutt. Nu far jag till det öland jag fann i söder, och där blir jag en större man och herre än vad du var. Jag har fått nog av dig och dina later. Farväl, stolliga gubbjäkel!" Och Dan gav sig iväg med två av de tre fartygen. Humble och hans män var alltför få för att kunna hindra dem. Till avsked ropade Dan: "Jag lämnar kvar åt dig det minsta och sämsta och fulaste av skeppen. Egentligen borde jag taga med mig även det, men dess plankor är ruttna. Åt den ruttne det ruttna! Likaså kan jag blott avstå de svagsintaste av männen. Åt den svagsinte de svagsinta! Farväl, din gamle fåntratt, din dumme galning, din skröpliga tok!" Och Dan for iväg och försvann bortom horisonten, medan Humble bittert bevakade hans försvinnande armada från den gråblåsta klippstranden. "Ack, värld! Ack, familj! Ack, vänner, ack, mina barn, och ack, mina egenhändigt byggda skepp! Allt sviker mig! Angel skulle aldrig ha svikit mig om han hade levat. Men var är han nu? Någon sade mig att jag skulle få återse honom. Skall jag som en dåre segla omkring på haven och söka min döde son? Ja, det skall jag, ty jag har ingenting annat att göra. Jag kan ej återvända till mitt hem och min hustru med den skam som Dan och Nore, mina söner, fläckat familjens ära och ättens helighet med." Och den gamle kung Humble seglade ut över haven mot väster. Säga vad man vill om hans högmod och sätt, men sjömanskonsten behärskade han fortfarande. I tjugo år irrade han omkring på haven utan att finna sin döde son. Den ena efter den andre av hans medhjälpare dog ifrån honom. Hans hår blev vitt, och hans långa skägg blev vitt. En gång kom han till det rike som Dan funnit och vunnit åt sig utan att veta att Dan var där. Dan kallade sig då själv för konung. Han levde i ära och glans, i pomp och ståt och väldig rikedom. Humble kom inför honom, åldrad, utsliten, bedrövlig, utfattig och ömkansvärd som en sluskig tiggare och bad om mat och logi hos sin son och om tillstånd att få reparera sitt fartyg hos honom, men Dan sade: "Kör ut den dåren, som reser land och rike runt och skämmer ut sin familj och alla sina anhöriga med att söka efter en som är för länge sedan död! Här har inte galningar någonting att göra, ty här härskar förnuftet!" Och Humble blev bryskt utkörd och bortjagad ur landet av sin egen son. En gång kom han till en djup fager vik som skar djupt in i landet, vid vars ända en liten by låg som mådde gott. Humble tänkte: "Här kanske jag och mina sju trogna kan få vila upp oss litet." Och han sökte upp byns härskare. Denne var till hans stora förvåning Nore själv, som kallade sig konung Nore av Nores rike! Men Nore hade blivit högfärdig och vägrade att tala vid den gamle Humble. "Vad är det för en tiggare som önskar tala vid mig?" frågade han en storman bredvid sig och vägrade att ens se åt sin far.

110

"Nore, min son! Känner du inte igen mig! Jag är din egen far! Vi har inte setts på många år! Tänk att du också har kommit så upp dig i världen att du blivit kung över ett helt rike!" "Vem tror tiggaren att han är?" fortsatte Nore att säga till stormannen. "Min far försvann på haven som en annan galning i vanvettig sökan efter en förlorad son, som alla vet att är död. Kör ut honom! Han är en bedragare! Inte ens min galne far skulle komma inför mig med hål på kläderna!" Och Nore körde ut honom genom sina stormän, precis som hans broder Dan hade gjort. Ty även Nore visste att hans far blivit så hopplöst galen att det var bäst att inte ha någonting med honom att göra, då allt mellanhavande med en sådan dåre bara kunde medföra vanära och obehagligheter. Alla visste ju att hans far blivit tokig och flackade omkring på haven för att söka efter ett lik eller ett spöke. Gamle Humble fick hos sin son Nore ingen viloplats för sitt gamla trötta huvud, ty Nore tyckte inte om snyltgäster. En dag kom Humble till ett nytt land. Han seglade längs med kusten och fann en stor flodmynning som han seglade in i. Och där vid floden låg en liten fager blomstrande fridfull by. Humble tänkte: "Bäst att vända, för fridens skull, så att vi slipper vidare pinsamma möten med det onda människosläktet." Och skeppet vände, men se! Från stranden lade ett annat skepp ut som snart seglade ifatt Humbles och ropade: "Stanna! Vår konung vill träffa er, främlingar!" Och Humble såg sig tvungen att vända tillbaka till byn, och han beredde sig på det värsta: nya vanliga normala förödmjukelser och hån av hans alltför pittoreska person. Han och hans män leddes inför kungen. Gamla och skröpliga voro de alla, som ett egendomligt sällskap av lastgamla tiggare från ett dårhushospital. Och Humble trodde faktiskt att de skulle tas om hand och sättas bakom lås och bom för den allmänna säkerhetens skull. Ty Dan och Nore, tänkte Humble, måste ha spridit ut över världen att deras far var tokig och gjorde alla haven osäkra. Men denne nye kung och hans hov var helt okända för Humble och hans män. "Vad är nu detta för en kung?" undrade Humble som började bli blind, och han gnuggade fåfängt sina skumma ögon. "O, om jag blott kunde se hans anletsdrag!" Och konungen hälsade honom och sade: "Välkommen, fader!" Och Humble svimmade, ty han igenkände plötsligt sin son Angel. Och Angel lät kläda honom i praktskrud och iordningställa ett hejdundrande gästabud till den gamles ära; och Humble blev så överväldigad att han grät så mycket att han fick tillbaka hela sin syn. Och han kysste och välsignade Angel och gav honom alla välsignelser i världen. Och Humble stannade hos honom till sin död. Angel hade slagits sönder mot klipporna i stormen på Körkarlsö då han försökt rädda båtarna, men havets sjöjungfrur hade förbarmat sig över den unge ädlingen och fört honom till det land där allt dött blir liv. Och från det landet, änglarnas land,

111

hade han fått fara tillbaka till den mänskliga världen med ett fartyg och trettio kamrater. Och sjöjungfrur hade ledsagat skeppet ända till det land som ännu idag kallas England. Där hade sjöjungfrurna stigit upp på land och blivit kvinnor åt Angels män, ty de kunde inte skiljas från sin älskade skyddsling Angel. Sjöjungfrur kan bara gå upp på land och bli till jordiska kvinnor om de gör det av kärlek till dödliga män, det kostar dem deras odödlighet och oändliga lidanden och smärtor som dödliga kvinnor, men i stället blir de då desto vackrare som kvinnor. Och så blev Angel engelsmännens förste konung, och på grund av sjöjungfrurnas ursprung är engelsmännen än idag förtjusta i havet. Därigenom förblir även deras kvinnor ofta världens vackraste, varför hela deras folk smittats av samma skönhet. Men i alla nordiska urkunder kallas Angel för Ängel, medan han i alla danska och latinska skrifter kallas Angel, ty de språken har inte bokstaven Ä. Det är kanske överflödigt att säga, att efter Nore uppkallades det rike som idag kallas Norge, och Nore var norrmännens förste konung. Dans land blev kallat Danmark, och Dan var faktiskt Danmarks förste konung.

11. Skare och Grå Och Humble dog i Ängels land, i England, och begravdes under stor ära och utomordentliga hedersbetygelser. Och hans fjärde son Göte i Uppsala hade då redan övertagit gården. Men Göte var en misantrop. Han ville ingen människa gott. Han var övermåttan självisk och blev snart en gruvlig tyrann. Allt vad han gjorde skulle vara till hans fördel och till ingen annans. Han gifte sig blott för sin egen skull, för att någon skulle laga mat åt honom och städa hans hus. Han behandlade sin fru som en slav och ett husdjur. Han skaffade sig barn blott för att makten skulle stanna inom hans familj. Det första han gjorde var att leja en ond vän till att sätta eld på Valhallen. Och när Valhallen stod i ljusan låga så att ingen kunde få bukt med branden stod han i sin dörröppning och ropade: "Friheten är här! Nu brinner allt tyrannaverk! Nu åker förtrycket ner i graven!" Och Göte var den förste kung som tvingade folket att betala skatt. Han lejde tjuvar, brottslingar och mördare och satte av dem ihop en här som brände de människors gårdar som inte ville betala skatt. Och skräcken besatte riket, och alla fruktade för sina liv. Tryggheten var förlorad. Göte regerade sitt rike med våld, skräck och tvång. Alla sörjde i tysthet över Valhallens brand. På den svartbrända marken började gräs och buskar växa, och Göte förbjöd att de rensades bort. Hans avsikt var att Valhallen aldrig mer skulle återuppbyggas. Han lät i stället bygga ett nytt hus åt sig och sin familj. Det var ett stenhus. Av stenar byggdes en väldig borg i två våningar, och dess murar var gråa och kalla, och inomhus var borgen kall och ödslig. Göte tvingade sitt folk att bygga borgen, och han tvingade sin familj att sedan leva där. Och i den samlade han allt sitt guld och silver.

112

Götes livsmoral var följande: "Jag allena är stark. Jag allena duger något till. Alla andra är dumma korkade loppor. Jag allena kan sköta något. Alla andra är värdelösa; endast jag är av något värde, ty som konung är jag gudomlig." Så tänkte Göte. Och faktum är, att Göte var inte någon oduglig person. En strängare hand än hans hade inte gjort sig kännbar i landet sedan Atles dagar. Alla vuxna män måste underkasta sig Götes regemente med att betala honom skatt. Göte skickade till och med ut skepp att beskatta kusterna och kolonierna, och skeppen lydde. Till nuvarande Estland och Livland och till Kaspers barns land sände Göte ut skepp som återkom med digra skatter. Men av någon anledning lämnade Göte Finland, det väna Österland, i fred. Göte var även mycket bildligt intresserad. Han forskade noga i de gamla skrifterna, ingen visste mer än han om sin familjs historia, och ingen präst eller druid eller bard var så kunnig i runorna som han. Och sin enorma kunskap brukade han såväl till gott som till ont: han brukade gärna trolldom, förföljde motspänstiga egensinniga envisa motståndsmän med mardrömmar, vansinne, demoner och spöken och drev dem till döds därmed. Ofta förhäxade han trästubbar och trästockar och gav dem en själ och fick dem till att gå och mörda hans fiender. Samtidigt var han inte helt oförmögen till kärlek, men han älskade endast de döda. Mest av allt älskade han sin förfader Folke och sin föregångare Odd, de som mest av alla i släkten älskat naturen. Det sägs, att det var Göte den tredje som förvandlade alla uvar, ugglor, hökar, falkar, örnar, vråkar, fiskgjusar, glador, vargar, vildsvin, järvar, björnar och lodjur till onda mänskofientliga vilddjur. Före Göte sägs de ha varit tama. Men Göte sökte deras umgänge och satte ont i deras sinnen, och sedan dess har de varit människans oförsonligaste och bittraste dödsfiender. Men de goda mänskorna säger att djur endast varit onda mot onda människor någonsin, och däri har de troligen rätt. Göte blev världens rikaste människa. I strängaste tukt ledde han sitt rike och sitt folk, och han var ej hårdare mot det än vad det kunde uthärda. Han var fruktad i början, därefter hatad, men mot sin ålderdom blev han allt mera älskad, fastän han ingalunda släppte på tygeln utan tvärtom åtstramade den allt mera. I sitt livs sista dagar flydde Göte hemifrån. Han flydde en natt när ingen märkte det, och jakten på honom togs genast upp följande morgon. Icke skulle konungen så där utan vidare få smita från sina plikter. Ut i vildmarken hade han flytt, och där påträffades han död. Nordens dittills mäktigaste kung var död. Endast från två håll hade han alltid förvägrats skatt, och det var från kung Dan och kung Nore. Av alla mänskor han sökt lägga under sin häl hade endast dessa två framgångsrikt stått honom emot, liksom de även lyckats trotsa sin far den gamle kung Humble. Och Götes skepp hämtade rikedomar åt Uppsala från alla bygder runt hela Östersjön. Från nuvarande Rügen till floden Narvas utlopp, från Ule älv till Karelen, från Kvarken till Bohuslän, alla dessa kuster hemsöktes av Götes skepp; och hur tyrannisk, sträng och självsvåldig Göte än varit fanns ingen i hela världen som inte

113

älskade honom i hans sista dagar. Och i snön där man fann honom död stod det skrivet i snön: "Jag allena är Gud, den allsmäktige Herren." Hade Göte skrivit det själv, eller hade Gud skrivit det själv? Om Göte hade skrivit det, hade han då menat det bokstavligt under inflytandet av ett storhetsvansinne, eller hade Guds ord kommit till honom? Det frågades och undrades mycket efter hans död om vad Göte egentligen menade med dessa ord, och om det verkligen var han själv som hade skrivit dem. Det spekulerades till och med i att han eventuellt hade mördats av någon präst i Fredriks efterföljd, som jagat ut Göte hemifrån och mördat honom av ren hämnd för hans girighet, som bland annat utplundrat hela prästerskapet; men någon lösning av mysteriet nådde man aldrig. Hans son Sigtrygg tog över gården. Men Sigtrygg hade en bror som hette Skare. Skare var en berest man, och han hade nästan helt och hållet vuxit upp hos Aidas ättlingar på landets västkust. Dessa hade uppfostrat honom, och han hade aldrig riktigt hunnit bli påverkad av sin girige mäktige skräckinjagande far. När Sigtrygg försökte fortsätta som hans fader börjat vände sig Skare däremot. Och då blev det inbördeskrig. Nu delade sig folket i två partier – ett för Sigtrygg och ett för Skare. Alla som ogillat Götes barska regemente slöt sig till Skare, och alla som var Götes minne trogna höll sig till Sigtrygg. Men den arme Sigtrygg var dess värre en oduglig person. Så hårt hade han uppfostrats av sin otäcke fader, i sådan skräck hade han i hela sitt liv levt för sin fader, så totalt hade Göte dominerat och rått över Sigtrygg, att Sigtrygg hade ingen egen själ. Allt hos honom var en futtig skugga av hans fader. Han försökte vara som sin fader, men ingen människa kan ha någon framgång i att efterapa en annan mänskas personlighet. Sigtrygg försökte göra allt vad hans fader hade gjort men misslyckades i allt vad han gjorde. Götes väldiga skeppsflotta lydde inte längre Uppsalas konung utan leddes av mindre mäns händer. Allt fler av Sigtryggs folk lämnade Sigtrygg i sticket. Och Sigtryggs enda tröst var faderns guld. Skare hade i stället framgång och lycka i allt vad han företog sig. Han var käck, omtyckt av alla, grann och populär, och han kunde befalla och få något gjort. Han var sig själv i motsats till Sigtrygg som var en annan. Fler och fler skepp lyckades Skare vinna för sina syften. Han tycktes få hela Götes flotta i sin hand. Till slut tågade han in i Uppsala. Ingen gjorde något motstånd, och Sigtrygg var försvunnen. Sigtrygg påträffades sedermera i sin faders skattkammare. Där hade han låst in sig själv i ett försök att låsa ute yttervärlden. Där satt han och lekte med Götes guld och jollrade som ett barn och vältrade sig i silvret. Han var vansinnig. Skare, som nu av alla hyllades såsom konung, ville inte bo i Uppsala. Han gav sin faders gård och alla familjens rikedomar åt den nu harmlöse Sigtrygg och lät honom bo kvar där han bodde. Skare for att bygga sig ett nytt säte i västerled. Han grundlade byn Skara, och det blev hans högkvarter. Där levde han måttligt utan överdåd som landets konung, medan den galne Sigtrygg fick frossa bäst han ville på rikedomarna i Uppsala.

114

Sigtrygg blev till slut dödad då han i ett anfall av sinnessjukdom började gå och dräpa män i sin egen by. "Så här gjorde min fader, så här skall även jag göra, ty så har min fader befallt," gormade Sigtrygg där han gick fram längs med gatan med en väldig yxa och högg av skallar till höger och vänster. Åtta man rådde till slut på honom och dödade honom med hans egen blodiga yxa. Så slutade Sigtryggs onda och bedrövliga dagar. Men Skare bodde kvar i Skara och ville inte flytta till Uppsala fastän Sigtrygg var död. Och Uppsalamännen ville inte vara utan Uppsalakonung. Till svar på deras missnöje sade Skare då: "Vill ni ha en Uppsalakonung så gör er en Uppsalakonung. Jag kan gott vara utan den överflödiga och fåfänga titeln." Och då gjorde Uppsalamännen Skares yngre broder Svipdag till konung i Uppsala och till herre över Atles och Odens traditionsrika gård. Men Svipdag, som blott var tjugofyra år gammal och ogift, visade sig vara en bög. I hemlighet bögade han många och köpte vänner åt sig för sin faders guld. Hans bögeri framkallade en sådan avsky i landet, i synnerhet som han ansträngde sig för att göra unga gossar till bögar genom systematisk våldtäkt, att hans hus en dag stormades och han drogs ut med våld. Folket misshandlade honom på Uppsala torg å det skändligaste. De piskade honom halvdöd, och sedan spikade de upp honom på en påle, efter gudsmannen och hebréen Moses recept. Där fick han hänga naken i tre dagar, varunder alla bespottade, hånade och skymfade honom. På tredje dagen lagade de ett bål under pålen, där han hängde naken i händerna med benen dinglande ovanför marken, och tände på. Och så slutade Svipdags regering. Därefter vallfärdade alla Uppsalas äldste till Skara och uppsökte Skare och bad honom återtaga konungavärdigheten. "Du är den enda i din familj som duger till konung. Snälla rara Skare, bliv vår konung, så att vi får ordning i landet och på folket och åter kan få kontakt med våra fränder på andra sidan havet i fjärran länder." "Jag skall bli er konung om jag får stanna i Skara." "Du får stanna i Skara om du besöker oss i Uppsala vart annat år och är där och arbetar för oss i tre månader." "Nåväl, för er skull, för min familjs, mitt folks, traditionens och rikets skull går jag med på ert villkor." Och så blev Skare åter konung över Norden. Men det var ej alltid han lyckades infria de gamles villkor. Ibland dröjde det tre år mellan hans besök i Uppsala, men då fick han i stället stanna där desto längre, och om han inte gjorde det frivilligt tvingades han till det. Men då tog det nästa gång fyra år innan han återkom till Uppsala, och så höll det på och fortsatte. Och faktum är att han styrde bättre i Skara än i Uppsala, för vilket Skaraborna i all tid står honom i djup tacksamhetsskuld. Det bör ännu sägas om den förfärlige Svipdag, att hans grav skändades så förfärligt efter hans död, och förblev skändad och skändades ständigt vidare utan att det upphördes därmed, att till slut, för att ge den döde ro, man fick gräva upp honom och slänga hans stoft i havet och utplåna minnet av hans gravplats. Så totalt

115

utrotades Svipdags minne ur historien att intet minne lämnades kvar av honom i världen. Och rätt var det. Därom var alla eniga utan undantag. I söder blomstrade Dans nya bygd. När Dan var död blev hans son Lothar hövding för danskarna, och Lothar var det som byggde den första underbara gården i Lund. Han kallade sin gård Lund, och det namnet lever än. Danskarna tyckte mer om att i lugn och ro bruka jorden än att fara ut på havet, och hos ingen var detta drag mera märkbart än just hos Lothar. Han blev sin tids och sin världs främste, störste, kunnigaste och skickligaste jordbrukare. Men så ägde han också världens bästa jord, det vill säga åkerjord. Och på hans stugas tak byggde en vit ädel stork sitt bo. Och då kom Lothar på idén att ta storken som symbol för sitt folk och sin bygd. Han lät sin fru sy en fana med storken på, och det blev sedan hans familjs vapen och kännemärke. Således blev storken upphovet till all världens heraldik. Men tyvärr skulle Lothars bidrag till kulturhistorien bli kortlivat, ty redan hans barnbarn övergav och utrotade storktecknet i den åsikten att allt sådant var barnsligheter och dårskap. Men så länge Lothar levde byggde den trofasta storken på hans tak. Och folket såg detta som en Guds välsignelse, och alla storkar har alltsedan den dagen fört tur och lycka med sig. Lothar var ej den siste som åtnjöt den lycka som storken förde med sig, om dock hans tid var den fredligaste fridfullaste och lyckligaste i Danmarks historia. Men omsider blev stormännen i Uppsala missnöjda med Skares allt längre och drygare frånvaro från landets ursprungliga hem. De tröttnade på Skares allt större brott mot överenskommelsen, och de orkade inte längre hålla på att tredskas med honom. Och Skare var lika trött på dem. Han var ledare än någonsin på allt vad Uppsala hette. Till slut, för att få en lösning på problemet, föreslog Skare att de skulle göra hans yngre bror Asmund till konung och pröva att ha honom som stabil furste i Uppsala. "Den storätaren!" utbrast stormännen. "Det blir aldrig något av honom." "Hur vet ni det, när ni aldrig satt honom på prov?" Och för att få ett slut på problemen med Skare följde Uppsalaborna hans råd; och så blev Asmund, Götes fjärde son, konung. Asmund var en förskräcklig njutningsmänska. Han var väl gift och hade många barn, och dessutom hade han älskarinnor över hela trakten i alla byar. Men svårast var han på mat. Han åt som en jätte och ville ständigt pröva ny sorts mat. När han funnit en ny maträtt som han tyckte om kunde han kalasa på den i en eller en och en halv månad, men om han då inte fick en ny ännu oprövad maträtt att gå över till så rykte någons huvud. Han var en fruktansvärd kraftkarl som inte bara åt utan även gjorde av med all den energi han proppade i sig. Han kunde sitta en hel dag vid matbordet och dricka emellan och ligga där emellan med någon kvinna och dagen därefter sitta i sadeln hela dagen och jaga vildsvin eller ge sig ut i vattnet och simma till Stockholmarna eller Sigtuna. Han var fruktansvärt överdådig och kunde vräka omkull en fullvuxen ek och rycka upp den med rötterna. Slog han näven i bordet så var det sedan ingenting kvar av det bordet.

116

Men den dagen kom då maträtterna tog slut. En dag kunde ingen mer hitta på någon ny maträtt åt honom. Han kom då i den förfärligaste kris och vånda. I yttersta desperation befallde han att några av hans egna otaliga barn skulle slaktas och serveras honom, ty det vore en ny oprövad maträtt, som ju var vad han med yttersta nöd behövde. Han hade ett fyrtiotal barn med olika mödrar, gifta och ogifta, så två pojkars försvinnande märktes inte så mycket, men ändå uppfylldes de som skulle utföra dådet av den största skräck och fasa. Ingen hade ju någonsin i fredstid ätit upp en människa förr. Men av fruktan för Asmund mördades de två utsedda barnen i alla fall, och det var de ofullkomligaste av alla hans barn, och han åt upp dem med god aptit och sade att de smakade gott. Men skulle nu denna rätt fortsätta att serveras honom? Uppsalingarna greps inför denna nyhet av nästan lika stor avsky för Asmund som de känt för Svipdag. De beslöt att Asmund skulle avrättas omedelbart, ty en sådan frossare fick bara inte tillåtas att fortsätta ledas av sin leda passion. Men att dräpa Asmund var ej en lätt sak. Man försökte först blanda gift åt honom, men det hade ingen verkan. Femtio män gick till storms mot honom, men han besegrade dem alla och förgjorde dem. Han kunde krossa en människoskalle mellan sina händer som en tomat. Till slut hjälptes hela folket åt med att bränna honom inne, och det lyckades. Men i den brasan brann mycket fin ädel urgammal egendom och många ovärderliga minnen ned. Men man var tvungen att offra vad som helst för anständighetens upprätthållandes skull. Det har sagts att Asmunds sista ord då han brändes inne var: "Nu är det kokta fläsket stekt!" som han skall ha ropat högt så att det överröstade det jättelika bålets rytande flammor, men en sådan saga är det osäkert om man skall tro på eller icke. Det gick dock icke att bränna inne Asmund förutan att först ha omtöcknat honom ordentligt med flera tunnor öl av den bästa sorten, som man tämligen ovilligt men nödtvunget offrade för den goda sakens skull. Och Asmund var en för stollig och godhjärtad person för att kunna tro att någon mera skulle försöka göra honom något illa sedan han fått bukt och befriat sig från alla de femtio anstormarna, varför han ingalunda var på sin vakt när ölet bjöds och bålet lagades som brände honom inne. Ännu en gång sändes bud till Skare i Skara. Den här gången var Uppsala stormän beslutna att giva Skare konungatiteln och låta honom behålla den var han än föredrog att uppehålla sig. För stormännen hade Gud klart och tydligt visat, att så länge Skare levde var det endast han som dög till konung. För att riktigt försona sig med honom och visa att alla förflutna schismer var glömda, döda och begravda, hade stormännen genom byns mästersmed låtit gjuta en vacker present. Det var världens första konungakrona, enkelt smidd av järn, men dekorerad å det praktfullaste med guld och ädla stenar. Den var ytterst opraktisk som huvudbonad, men den hade en desto viktigare andlig mening: den innebar folkets givande åt konungen ännu mera makt än han tidigare haft. Med denna vackra krona färdades Uppsala stormäns budbärare den oändligt långa och svåra vägen genom ogenomträngliga urskogar och oöverkomliga sjöar och floder till

117

Skares boning, den i jämförelse med Uppsala ytterst primitiva Skara gård, där blott ett trettiotal människor bodde. I Uppsala by bodde vid denna tid kanske två tusen. Men Skare fanns inte i Skara. När tjänarna nådde fram till målet fanns där ingen konung att kröna. De väntade i sex månader på hans återkomst, men han återkom ej. Snopna gav sig budbärarna tillbaka till Uppsala och berättade om deras färds stora besvikelse. Då såg sig Uppsala stormän nödsakade till att i stället utse Skares siste och yngste bror Ove till konung. Så blev Ove II konung i Uppsala. Men kronan gömdes i fall Skare en dag skulle komma till rätta. Stormännen tog Gud till vittne när de svor, att om Skare nångonsin kom till Uppsala igen så skulle han allena bli konung över hela riket för resten av sina livsdagar. Och alla hoppades på Skares återkomst, ty Ove var en vekling och en fruntimmerskarl. Varför lämnade Skare sitt egenhändigt byggda hem? Därför att han var trött på familjen, den enfaldiga hustrun och den monotona och trista tryggheten. Hemmets lyx och överflöd stod honom upp i halsen. Därför gav han sig en dag hemifrån åtföljd blott av sina två närmaste trotjänare. Han red till havet i norr och färdades sedan den oändliga vägen längs med dess kust västerut och längs med dess stora utflödesflod söderut tills han kom till havet och till Aidas barns gårdar. Han mottogs där mycket hjärtligt, ty den ortens barn tog redan då hjärtligt emot alla främlingar, svarta såväl som vita, bruna såväl som gula och röda. Snart blev det känt vem han var, och han inbjöds då genast till hövdingens gård såsom dennes personlige gäst så länge han ville stanna. Aidas barns hövding hette vid denna tid Göte, och han var en stor hövding, om ock icke lika stor som Göte III hade varit. Hans gård var stor och kallades Göteborg, om ock den inte var lika stor som Göte III:s borg i Uppsala. Floden som bred och grann rann ut i havet kallades Göta Älv efter honom. Han ägde tretton skepp, och han stod i kontakt både med Nores ättlingar i norr, Dans ättlingar i söder och kung Angel i väster, som alltjämt levde. Och Skare levde där hos Göte en tid men vägrade bo i Götes borg. Han byggde själv en liten stuga åt sig nära Göteborg, där han bodde. Stugan var uppe på ett berg där det växte mycket skog. Det är omöjligt att säga exakt var stugan stod, men det kan inte ha varit långt från var Drottning Kristinas Jaktslott idag står. Gården Göteborg låg på den vackraste platsen i hela nejden. På dess grund vilar idag västkustens vackraste kyrka: Kristine kyrka. Hövdingen Götes livs tragedi var att han inga söner hade. Varje barn han födde var en dotter. Den äldsta dottern hette Gul, ty hon var så gyllene fager som solen själv. Den andra dottern var ännu vackrare. Hon var så svart att hon var blå, och Blå var hennes namn. Men den tredje dottern var ännu fagrare. Hon var så vit och ren och fin och ljus och bländande som snön i solskenet, och hennes namn var Vit. Men den fjärde dottern var den fagraste av alla. Hon hette Grön, ty hon hade sällsamma turkosgröna förtrollande ögon. Men den femte dottern föddes ful. Hon föddes två månader för tidigt och blev ett sjukligt barn. Hon fick heta Grå. Den äldsta dottern och alla Grås systrar blev alla gifta med landets bästa herrar.

118

Men Grå överlevde alla sina sjukdomar, och snart blev det tydligt att hon skulle bli vackrare än alla sina systrar. Ingen har någonsin haft så vackert, rikt, långt och tilldragande oemotståndligt skönt hår som Grå. Och Göte älskade henne mest av alla sina döttrar. På den tiden var Gram kung i Lund i Dans rike i söder. Han var en oregerlig vildbasare och drog sig inte för nånting. Han var omåttligt äventyrslysten, och intet företag var dumdristigt nog för honom. Han seglade i flera år kring på haven och besökte först kung Nores son Svipdag i den norra Viken och sedan kung Angel och sist hövdingen Göte. Och Gram fick där se Grå. Han hade aldrig sett ett ljuvligare kvinnligt väsen. Han blev galen vid åsynen av henne. Han brydde sig ej om formaliteter utan stack en natt plötsligt till havs efter att ha rövat bort henne från hennes sängkammare i hennes faders borg. Morgonen därpå upptäcktes det att Grå och kung Gram och hans skepp var borta. Göte blev förbittrad av sorg. Skare erbjöd sig att fara och hämta henne tillbaka. Göte sade: "Om han frågat mig om hennes hand hade jag villigt givit henne åt honom som maka. Men efter detta hans vansinniga dåd är jag tvungen att fordra henne tillbaka." Och han gav Skare fyra skepp till att förfölja Gram med. Men Gram hade stort försprång och var en mycket skicklig seglare, medan Skare ej var lika skicklig. Men under de veckor till havs som följde lärde sig Skare allt han ännu inte visste om segling. Och en dag överraskade Skares flotta Gram och hans skepp när detta låg för ankar i den nordligaste viken av en lång storslagen bukt, som böljade åt söder. Grams skepp låg strax vid en flodmynning för att därifrån hämta färskvatten. I Grams fångenskap var den vackra Grå. Men Gram hatade henne. Han hade gripits av avsky för henne så snart han rövat bort henne, och han hade inte ens rört henne. Kanske var det hennes far Götes myckna trolldomskonst som verkat och som förhindrat att de tu blev ett. Han avskydde henne nu lika våldsamt som han älskat henne när han fört bort henne. Han kallade henne häxa och bespottade henne, den vackraste varelsen i Norden. Men så snart Skares fyra skepp blev synliga, det ena efter det andra, blev det liv i skällan. De få män som fortfarande var i land lämnades åt sitt öde. Gram lät hissa segel, och alla män befalldes till årorna. "Ro för livet!" skrek Gram. Och med rasande fart for Grams skepp ut ur viken, för att försöka hinna ut ur den innan Skare kom in i den. Gram spände sin båge. Alla de som ej behövdes vid årorna spände även sina. Grams skepp kom allt närmare Skares första skepp. Nu doppades alla danskarnas preparerade pilspetsar i eld. Grams skepp passerade nätt och jämnt Skares skepps för. Då avlossades de brinnande pilarna. Somliga missade, andra träffade skeppet och släcktes, men några nådde sitt mål och satte eld på seglet. Snart var det första av de fyra fiendeseglen bara svarta hängande trasor. Men Skares andra skepp, som Skare själv ledde, såg ut att kunna skära danskens kurs. Danemännen rodde så svetten lackade och hjärtat hamrade ur led. De saktade

119

inte farten trots att det var omöjligt att komma förbi. Bang! Där slet Grams skepp av fören på Skares skepp. Skeppet började snabbt att sjunka, och endast hälften av Skares män kunde simma. Nu låg havet öppet för Gram, och han flydde vidare söderut. Men de män som han lämnat kvar i land vid Nissans utlopp, och som ej heller Skares män hittade, fogade sig efter omständigheterna och grundade Halmstad. Ty de hade en kvinna hos sig, som hette Hallgerd, och efter henne har Halland fått sitt namn, om man vill tro på sägnerna. Skares återstående fartyg fiskade upp honom, och båten utan segel roddes av dess besättning hem mot norr. Sålunda fortsattes jakten av endast två fartyg. Men nu lurade Gram på sina förföljare. Nu visste han att de fanns, och han hade beslutat att förgöra dem till vilket pris som helst. Han gäckades nu med dem och seglade aldrig utom synhåll för dem. Gram var egendomligt danad. Han kunde hålla sig vaken i veckor i sträck utan att sova mer än några minuter om dygnet. Han kunde se i mörkret som en katt, och för honom var ingenting omöjligt, främmande eller så att det aldrig kom på fråga. Han drog sig inte för någonting och skydde inga medel när han hade ett mål i sikte. En natt när Skares uttröttade manskap sov, en del ombord och en del i land, smög sig Gram ombord med sju man och överrumplade de sovande. Skares män vräktes över bord eller dräptes, och så blev Gram ett skepp rikare och Skare ett skepp fattigare. Och nu ansatte Gram Skare och hans män på deras enda skepp natt och dag. Danskarna satte eld på seglena, eld på skrovet, eld på skaringarna och bröt sönder Skares åror. Ständigt nya räder och attacker dag och natt gjorde att Skare och hans män ständigt blev mer och mer illa däran, tills deras moståndskraft bröts. Gram lade då på med full fart och seglade på Skares sista fartyg så att det bräcktes. Simmande måste Skare och hans sista överlevande medföljare ta sig i land. Skare ropade: "Simma ni i land och vänta på mig där." Och själv simmade han till Grams eget fartyg, där Grå var fängslad. Han hängde i skeppets bord tills mörkret kom. När alla sov smög han sig ombord. Han fann snart Grå. Hon låg munkavlad och bakbunden till händer och fötter. Skare befriade henne tyst men effektivt, och tillsammans simmade de sedan i land, ty Grå var mycket simkunnig och menade sig behöva röra på lemmarna efter sin pärs. Åtta män väntade Skare i land. Skare gav befallning om att de genast skulle börja bege sig norrut längs kusten bort från Grams och hans mäns närhet. Men när Gram märkte att Grå var borta blev han rasande. "Varje buske i hela landet skall finkammas! Vi far ej tillbaka till Lund utan Grå!" Och den hopplösa jakten på Skares överlevande följe började. Skare hade klarat sig om inte en av de åtta hade svikit honom. Han smög sig bort från sina trasiga landsmän en natt och sökte upp de förföljande danskarna. På så sätt kunde danskarna inleda slutjakten.

120

Men Skare, som alla andra, älskade Grå. Han dyrkade henne, och hon besvarade hans känslor, och deras sju följeslagare tyckte de var ett vackert par. Och så blev Grå där i den vilda skogen bland de fattiga flyktingarna av en landsflyktig konung berövad sin oskuld, och hon sade inte nej därtill. Men Gram var inpå dem. Det blev allt tydligare att en sista ojämn avgörande strid om Grå måste äga rum. Skare och hans män fann en mäktig klippa vid havets strand. Där beslöt de att hålla stånd och kämpa mot Grås bortrövare tills de inte kunde kämpa mera. Och Skare bjöd Grå: "Fly, fly, flicka lilla, och skaffa dig ett så stort försprång som möjligt medan vi kämpar här mot dina fiender. Med Guds hjälp skall du klara dig och rädda vårt barn." Och Grå insåg att det var bäst för alla om hon flydde. Och Gram kom och angrep Skare. I tre dagar höll Skares män stånd på klippan, men den fjärde dagen stupade de tre sista av Skares medhjälpare och slutligen Skare själv. Men Skare visste att Grå var räddad. När sedan Gram upptäckte att Grå icke fanns där hos den stupade Skare blev han svart av förtrytelse. Han blev så arg att han gick lös mot sina egna män och slog ner fem-sex stycken av dem så att tre dog och två blev invalider för livet. Men när raseriet var över sade han: "Må alla naturens onda makter ta den förbannade häxan och trollpackan!" Och han gick ombord på sitt skepp och seglade iväg söderut hem till Lund, mörk och dyster i hågen. Ty detta äventyr hade kostat honom alla hans bästa män och hans närmaste vänner. Grå vandrade genom ändlösa vildmarker och kom slutligen fram till den plats där Hallgerd bodde med de män som strandsatts där med henne. De tog väl hand om Grå och var vänliga och fromma mot henne. Hon stannade hos dem tills hon fött en liten son som fick heta Ragnar.

12. Ragnar Hallgerd var ett ampert fruntimmer. Hon hann med att föda drygt trettio barn under sin livstid, och då hon födde det sista var hon över sextio. Det har sagts om henne, att varenda man hon någonsin såg i sitt liv blev far åt minst ett av hennes barn. Så länge Ragnar var liten var Grå icke hågad att lämna Hallgerd. Grå stannade hos Hallgerd ända tills Ragnar var tretton år gammal. När han var så gammal begav sig hans mor med honom till den plats där Skare fallit. Och där låg då alltjämt de åtta kämparna, uppätna av kråkorna och med sina vita skelett renputsade av korparna. Och Grå begrov de stupade männens ben och byggde med sin sons hjälp en liten minnesstod, ett två manslängder högt minnesröse. Sedan återvände mor och son till vännerna norrut. Hemma i Lund fann Gram ingen ro. Han var led vid alla och vred på alla. Han hade svårt för att komma över vad han kallade sitt livs enda misslyckade företag,

121

som var bortrövandet av Grå. Och han förbannade Grå och alla kvinnor dag och natt högt så att himlarna hörde det. Och nu började han ett liv som var dubbelt, ja, tredubbelt vildare och hårdare än vad det hade varit. Han kunde inte finna ro hemma, så han seglade ånyo ut. Och han blev en sjörövare. Varje skepp som kom inom synhåll för honom och som inte redan tillhörde honom, anföll han och kapade han. Och dessa främmande skepps besättningar lät han skoningslöst halshugga allesammans, utom fåtaliga enstaka sjömän här och där som alltför tydligt var av samma råa virke och vilda sinne som han. Och han seglade kring på hela nuvarande Östersjön och samlade åt sig en allt större flotta på andras och särskilt på Uppsalas bekostnad. För honom var ingenting heligt. Han brände och plundrade hänsynslöst bygder vid kusterna och älskade att kränka fruntimmer så att de aldrig glömde det. Han gjorde till och med påhälsningar uppe vid Mälarens mynning och försökte en gång anfalla hövdingen Götes fäste i väst. Men Göte motstod och slog tillbaka det anfallet. Till slut dog Gram genom förräderi. Det var en av Kaspers ättlingar som lyckades komma Gram så nära och så högt i gunst att han en dag utan svårighet kunde skära av halsen på Gram och till och med komma helbrägda undan med brottet. Och Grams död innebar slutet på Grams råmannavälde. Men en av Grams söner hette Harding eller Hårding, och han var inte mildare än sin fader. Och efter Gram blev Hårding kung i Lund över Dans rike. Och Hårding var den förfärligaste förtryckare och människoplågare som någonsin funnits. Hans fader hade tuktat mänskligheten med ris, men Hårding gjorde det med skorpiongissel. Vid den tiden hände det, att en vandrande präst av Fredriks ätt kom till Grås och Ragnars lilla bosättning. Prästen hette Adolf, och han hade gjort det till sitt livsarbete att färdas runt längs alla kuster och föra mänskorna närmare Gud. Varje bygd längs med kusten mellan Uppsala och Hallgerds by hade den helige Adolf besökt och välsignat. Men i Hårdings land hade han blivit misshandlad. Han träffade nu Grå och dennas son Ragnar. Han bad Grå berätta sin historia, och den historian intresserade mycket herr Adolf. Och han sade, när Grå berättat allt: "Vet du, att sedan tjugo år tillbaka har din fader Göte sänt ut män åt alla väderstreck att leta rätt på dig och finna dig? Ännu har ingen funnit dig, och ännu har din far inte givit upp hoppet. Och vet du, att din son Ragnar är den enda som kan rädda ditt folk, ditt rike och din värld och frälsa världen från Hårdings barbari? Och vet du hur stor Hårdings grymhet och hänsynslöshet är? Han vill utrota tre fjärdedelar av mänskligheten, ty han tycker det finns för mycket människor som kan göra honom makten stridig. Alla din faders och gamle kung Götes skepp har han lagt beslag på. Han har idag herraväldet på alla hav bakom sundet i söder. Hans livs största nöje är att avrätta människor. Det är det enda han kan finna behag i. Kvinnor binder han i koppel och lägger han under oket och låter han dra plogen och skördetröskan. Han tycker mer om att misshandla och döda kvinnor än om att dräpa män. Han bränner människor långsamt, han låter prygla dem ihjäl, han murar in dem i murar och fängelser och begraver dem levande, han binder dem nakna och hårt och slänger ut dem i skogen där ulvar och björnar och lokattor sliter sönder dem

122

och äter upp dem, han bränner gårdar och innebränner familjer, han steker barn tillsammans med deras mödrar, otaliga äro de brott som han förövat mot mänskligheten. När jag lämnade Uppsala hade det just blivit känt att han ämnade steka kung Ove långsamt ihjäl och själv göra sig till konung där. Förmodligen är Hårding idag Uppsalas konung, om ingen lyckats mörda honom, vilket knappast är troligt, ty ingen utstrålar skräck såsom han. Ragnars fader är Skare. I Uppsala ligger en konungakrona gömd, ämnad åt Skare när han kommer till Uppsala. Men Skare är död. Således är nu din son Ragnar arvsberättigad till allt vad som tillkom kung Skare. Men stormännen i Uppsala kommer aldrig att utan vidare göra Ragnar till konung. Detta är den uppgift som åligger Ragnar: att dräpa kung Hårding. När Ragnar har dräpt Hårding skall Norden åter vara förenad och hava en gudfruktig kung. Det är Herrens egna ord." Men Grå invände: "Försök inte. Allt vad du säger är dina egna ord, och du har själv ensam ansvaret för dem och för att jag måste tro på dem." "Jag lovar att allt vad jag säger är sant. Jag är känd för att aldrig kunna fara med någon form av falskhet. Vårt folk har världens mest lysande förutsättningar som det troligen mest välskapta och klarsynta av alla folk näst efter semiterna, och därför är det så ytterst viktigt att du, Ragnar, visar dig värdigt ditt folk med att befria världen från Hårdings djävulska avgudastyre. Visa världen, Ragnar, att Gud alltjämt existerar och inte har glömt den!" Och med hjälp av Adolf själv byggdes ett litet skepp. Med det styrde Adolf, Grå och Ragnar ensamma norrut mot Göteborg. Ragnar blev under denna resa en fullfjädrad sjöman, och han älskade havet, det evigt nya. Och de anlände trots stormar och motvind och hagel och snöbyar fram till Göteborg innan havet stelnade. Och efter en tjugotvåårig skilsmässa återsåg gamle hövdingen Göte sin försvunna förlorade älsklingsdotter. Och hon berättade allt vad hon genomlidit. Och hon presenterade för honom sin och konung Skares son Ragnar, och Göte slöt den vackra dottersonen, som var modern så välsignat lik, till sitt hjärta, trots alla fördomar och trots att Skare utan gudomlig tillåtelse kränkt Grå. Men Skare hade sonat detta med sitt liv. Och Grå stannade hos sin fader så länge gamle hövdingen Göte levde. Och när han var död blev hon den som regerade i Göteborg. Och hon regerade där lika bra om inte ännu bättre än sin fader. Men Ragnar valde ut tjugo män och gav sig på ett skepp upp för floden. Efter en lång och svår oändlig resa nådde de Uppsala om natten. Men Uppsala var icke mer Uppsala. Tre fjärdedelar av alla hus, gårdar och bostäder var brunna, fördärvade och ruinerade. Överallt låg det obegravda lik. Överallt sågs galgar i vilka ruttnande lik hängde och slängde i vinden. Det var lika många kvinnor som män, men mest var det barn, som inte vägde så mycket. Och ingen levande människa syntes. Uppsalen och konungafädernas gård stod kvar men som tomma skal, bebodda blott av damm, råttor och spindelväv. Och Ragnar sjönk ner på sitt ena knä och sade med en tår i sitt öga:

123

"O Gud! Jag svär att återuppbygga denna din heliga plats så att den blir heligare och finare än den någonsin varit förut!" Och han fortsatte vandringen. Adolf, som följt med honom från Göteborg, var lika förkrossad av Uppsalas anblick som Ragnar själv om ej mera. Det sägs att Adolf kastade sig på marken och bad hela natten igenom där på den kalla jorden medan Ragnar och hans män vakade och fastade. Utanför Uppsala träffade de på en gammal eremit. Denne kunde berätta allt som hänt. "När Hårding kom hit bjöds inget motstånd, ty så förslappad, trög och loj var Ove att alla mänskor sjunkit ned till ett tillstånd av total likgiltighet. Och Hårding infångade Ove och lekte med honom i tre veckor som katten med råttan innan Ove dog, misshandlad av Hårding å det nesligaste. Och därefter plundrade Hårding Uppsala och alla bygder i landet. Ingenting finns kvar av gamle kung Götes skatter utom de som man hann gräva ned i vildmarken. Men var dessa skatter finns nedgrävda vet ingen, ty de som utförde arbetet fick alla tungorna avskurna och massakrerades sedan av Hårding, ty Hårding visste vad de hade gjort, och ingenting kunde få dem att tala om det. Och Hårding lastade Götes skepp med Götes skatter och seglade ut för att återvända till Lund och berika Lund med rövade skatter som han nästan utrotat ett folk för att komma över. Men ute på havet sjönk alla de skattlastade skeppen, ty innan de lämnat denna ort hade de av gamle konung Götes barns trogna undersåtar iordningställts för färden, så att de snart nog sprang läck ute bland hårdare vågor. Sålunda blev Hårding helt utan byte från Uppsala. Men för detta tog Hårding en fruktansvärd hämnd, och spåren av den hämnden har ni alltför tydligt redan fått skåda. Ingen levande människa lämnades kvar av Hårding i Uppsala." "Var är Hårding idag?" frågade Adolf. "I Lund. Där sitter han nu omgärdad av en svart ogenomtränglig skräckmur av hat, grymhet och dåligt samvete, som ingen kan tränga igenom. Muren är bara luft och tankar, men ingen kan forcera den ändå." "Jo, en kan det." "Vem då?" "Denne. Han är konung Skares ende son, och han skall frälsa världen från Hårding och åter ge heder och ära åt konunganamnet." "Må han då förgöra Hårding och bli konung." "Men vad gör Hårding i Lund? Vad sysslar han för ögonblicket med?" "Hans senaste påbud är att alla världens människor skall komma till honom i Lund. Och de som inte kommer frivilligt skall han tvinga att komma." "Och varför skall alla komma till Lund?" "Därför att där väljer han ut de ondaste, svartaste och djävligaste av dem och tar dessa i sin tjänst. Och alla de övriga, män, kvinnor och barn, dödar han. Ungefär en femtedel tar han i sin tjänst, och ungefär fyra femtedelar dödar han." "Kom, Ragnar, låt oss skynda! Till Danmark!"

124

Och med Adolf och ett tiotal män styrde Ragnar åter ut på havet. Det var utanför nuvarande Öland som de överraskades av Hårdings eget skepp och Hårding själv. Adolf lyckades fly, men av Ragnars män dödades sju, och Ragnar själv misshandlades nästan till döds, innan Hårding släppte honom och lät honom löpa i land på Öland, utan att han visste något om vem Ragnar var. Den ljuse vackre Ragnar klarade sig endast därigenom att han lyckades spela efterbliven slöfock, och Hårding fick aldrig veta att han varit det kapade skeppets kapten. När Hårding försvunnit bakom horisonten gjorde Ragnar en minnesvärd bragd: han simmade från Öland till fastlandet och tog sig i land där Kalmar idag ligger. Och vattnet var kallt, ty det var mitt i hösten. Naken klev han upp på Smålands kust och skaffade sig genast nya kläder med att uppspåra och döda en björn med en vanlig sten. Först när han tagit björnpälsen på sig tillät han sig att sova. Han visste att han skulle nå Dans rike om han blott följde kusten. Så utförde han det mödosamma företaget att ta sig till fots längs med kusten från Kalmars udde till Malmö bukt. Falsterboudden gick han dock icke runt. Försiktigt nalkades han Lund. Han fattade snart att Hårding var hemma. Utan att tveka gick han rakt in till Hårding i sin björnpäls och sade: "Jag är kung Skares enfödde son. Jag anklagar dig för att ha farit illa fram med mitt och mitt folks rike. Du har genom makalösa våldshandlingar förverkat din rätt att få leva som människa bland människor. All världens spillda blod skriar och ropar högt efter ditt. Tar du död på dig själv eller skall jag göra det?" "Ingen skall göra det!" ropade Hårding till svar och reste sig från tronen. "Där tar du fel," sade Ragnar och gick lös på sin fiende. Hårding ropade: "Ingen skall komma till min hjälp mot denne vettvilling, ty jag skall kväsa denna lilla loppan själv!" Men Ragnar var starkare än en gigantbjörn, och fastän Hårding var större och kraftigare till växten kunde Hårding inte få bukt med honom. Och avsiktligt använde inte Ragnar alla sina krafter när de brottades. Därigenom förlorade inte Hårding hoppet om att kunna klå honom. Men när rätta stunden kom och Ragnar hade Hårding fast i ett stadigt grepp om halsen med ena armen, slet Ragnar med andra handen upp Hårdings bälte och snodde detta om Hårdings tjocka hals. Och Ragnar nedlade Hårding på golvet och ströp honom inför Hårdings hela folkförsamlings blickar. Och när Hårding var död klappade Ragnar smutsen och dammet av händerna och gick lugnt därifrån. Han hade icke en skråma, fastän Hårding vid ett tillfälle fegt dragit fram en lönnkniv. Och någon ropade: "Hell Ragnar, Nordens konung!" Och alla stämde i, ty alla hade hatat Hårding lika mycket som de fruktat honom. Men Ragnar fick syn på en beskedlig liten pilt som såg god och oskyldig ut och frågade denne: "Vem är du?" "Jag är Frode, Hardings son." Och Ragnar ropade: "Hell Frode, Danmarks konung!"

125

Och så blev Hårdings son Frode konung i Lund, och han blev vida bättre än sin fader, och det hade Ragnar sett i Frodes ögon och väsen att Frode skulle bli. Och Frode var bästa vän med Ragnar så länge Ragnar levde. Men Ragnar for ut till havs och hade nu blott ett begär och ett syfte: att återfinna prästen Adolf, som hade blivit som en far för honom. Och han sökte med sina män längs med alla kuster på västra sidan Österhavet men fann den gamle ingenstans. De for runt hela Öland utan att finna ett spår. De var färdiga att ge upp, när de äntligen en dag efter sex års sökan fann honom på nuvarande ön Hanö, där den fromme fadern byggt åt sig ett kapell. Han hade byggt sig en båt på Öland men ej kommit längre än till Hanö, där båten sjunkit, och han hade inte idats bygga en ny båt utan hellre ägnat sig åt umgänget med Gud, byggandet av kapellet och skrivandet av sin tids historia på Odens runor. Denna skrift hade han präntat ner på björknäver och andhudar. Återföreningen mellan Adolf och hans skyddsling var ett kärt spektakel. Och Adolf följde villigt med tillbaka till Uppsala. Där hade det redan smått börjat repareras och återuppbyggas i hopp om den nye konungens återkomst. Och konungen kom tillbaka, och med honom var Adolf och gamle kung Götes tre mest legendariska och sägenomspunna skepp. Och ännu fanns det i Uppsala några kvar som visste var Skares krona var gömd och förvarad. Nu tarvades inte mera bevis för Ragnars rättighet till världens stoltaste härligaste underbaraste arv. Ragnar kröntes i Uppsalen av Adolf, och från den dagen blev kung Atles Uppsal en vördad och ytterst helighållen helgedom. Och Ragnar höll sina löften, ty han återuppbyggde hela Uppsala, som det hade varit, och byggde lika många skepp som ingått i kung Götes oförgätliga flotta. Först när allt detta var fullbordat och återupprättat började Ragnar tänka på att skaffa sig hustru och barn. Världens näst vackraste kvinna, ty den vackraste var alltjämt Grå, var vid denna tid Frodes syster Svanevit. Till Frode seglade därför Ragnar med en ståtlig flotta på fem skepp och friade till Svanevit. Och Svanevit fick han genast. Och Ragnar och Frode förnyade där sitt förbund och sin eviga allians. Från Lund seglade sedan Ragnar norrut och presenterade sin hustru för sin moder. De stannade i Göteborg i tre månader och seglade sedan tillbaka söderut. Vid den tiden höll Frode på att flytta. Han ville inte vara herre i den gård där hans fader Hårding gjort sig skyldig till sådana evigt oförsonliga illgärningar. Det sades att den grymme herren där vid Lund hade avrättat tio tusen personer, och att Lunds å varit starkt röd av blod i tre år. Plågad av medvetandet om faderns gärningar for därför Frode att grunda ett nytt hem åt sig. Detta fann han på nuvarande norra Själland, och där vid landets fagraste vik byggde Frode och hans män åt sig ett läger. Denna plats blev sedan känd som Lägret eller, som det uttalas på danskt vis, som Lejre. Och det blev en skön by, och det dejliga Lejre blev världsberömt. Men Frodes och hans fäders gård Lund blev ej övergiven. Frode inbjöd präster från Uppsala att komma och slå sig ner där och göra den vackra orten till en helig plats för religion och vitterhet. Idén var Ragnars, och det var då de två nära vännerna

126

träffades för tredje gången, på Ragnars återresa från Göteborg, som han föreslog Frode den vackra idén. Och än idag är Lund en av Nordens heligaste och mest lärdomsomhuldande platser. Sedan återvände Ragnar till Uppsala med sin högt älskade hustru. Och de fick många barn tillsammans. Och Ragnar utvecklade med stor fart sin flotta, så att den blev än större än vad Götes hade varit. Vid denna tid anlände tre skepp från Grå i Göteborg med hälsningen att Ragnar fick dessa skepp som present från sin mor emedan hennes flotta nu var så stor och rik att inte ens hennes fars flotta varit lika stor. Men Ragnar svarade på denna present med att skicka tillbaka de tre skeppen och tre skepp därtill med hälsningen: "Jag har större överflöd än du, mor. Håll till godo." Och Grås skepp behärskade fullständigt hela Nordhavet och Nores rike och Ängels land och Frodes rike, och Ragnars skepp behärskade hela Östra Havet. Och varje ny vår sände Ragnar och Grå storslagna presenter till varandra för att hålla kontakten. Och den helige Adolf for ner till Lund och hjälpte alla de unga prästerna där. Han var tio år i Lund och ledde där byggandet av flera nya kapell. Sedan for han tillbaka till Uppsala. Men efter tre år återvände han till Lund och stannade sedan där tills han dog. Han byggde där Nordens första skola och påbörjade uppförandet av en helgedom som blev nästan lika stor och vacker som självaste den nu mycket förstorade, påbyggda och förlängda Uppsalen, som Atle påbörjat. Och Adolf gästade ibland Frode i Lägret, och de två kom mycket väl överens. När Ragnars äldste son Gudbrand fyllde tjugo skickade Ragnar ut honom på resa till Israels land. Helst hade Ragnar farit själv, men han kunde inte släppa sitt väldes tyglar. Därför fick Gudbrand resa, ty Ragnar ville nödvändigt ha kontakt med det land varifrån Gud utsänt hans förfäder. Med Gudbrand följde femtio män och Ragnars två största skepp, och de skulle ta vägen över Skutien, ty det var troligen den säkraste och lugnaste vägen. Men Gudbrands resa blev icke en bekväm resa. Vid Borysthenes forsar överfölls han och hans kamrater av vilda ryttare, och där stupade tjugo av hans män, och det ena av fartygen måste lämnas åt sitt öde. På det Euxinska havet drabbades Gudbrand av fasliga stormar. Där omkom ytterligare tio av hans män. Men de värsta stormarna kom över honom på det Egeiska havet. Där led han skeppsbrott, och där förlorade han tre kamrater till. På ön de lyckats ta sig i land på måste de bygga sig ett nytt skepp för att fortsätta färden. Men stormarna tycktes en gång för alla ha beslutat sig för att göra Gudbrand sällskap ända fram. Det var nära att de förlist med det nya skeppet vid Cypern, och efter Cypern angrep dem en tyfon som varade i sju dagar. Flera man omkom och spolades över bord. Till slut var besättningen för liten för att kunna behärska skeppets rörelser. Då tilltog tyfonen och blev som allra värst. Och skeppet slungades in mot kusten, och rodret gick av, och skeppet krossades till flisor mot de vassa och taggiga klipporna, omkring vilka skummet yrde, jäste, kokade, fräste och rasade. Gudbrand kämpade för livet bland klipporna, men en våg, som var större än alla

127

övriga, slungade honom handlöst mot land. Och när vågen drog sig tillbaka låg han på en sandstrand. Med sina sista krafter kröp han upp på den tills han var utom räckhåll för havet. Sedan förlorade han medvetandet. Han var halvdöd och mer än halvnaken. Och han var den enda överlevande av alla som seglat med "Gryning" och "Välfärd" från Uppsala. Hur han tog sig från kusten in i landet till hjärtat av Kanaans land, trakterna kring Gibeon och Betel, är en lång historia. Mesta delen av vägen vandrade han. Ibland fick han lift, och en gång fick han medfölja en karavan ett stycke. Till slut kom han utmärglad, utsvulten, mager och arm fram till Rama där han sökte upp den man som var domare i Israel, och som alla hebréer hänvisat honom till. Och Gudbrand kom inför domaren och föll ner på knä inför honom och hälsade och sade: "Välsignad vare du, Efraims son, Israels ljus, Guds mest avhållne tjänare!" Och Samuel svarade: "Den välsignelsen komme över ditt eget huvud. Res dig upp och säg mig: vem är du?" Och Gudbrand berättade, och Samuel förvånades. När Gudbrand berättat allt om sig själv, sitt land och sin familj och sitt folks samband med Noak, Abraham och Moses, sade Samuel: "Varje gång någon från ert land kommit hit har det varit en välsignelse för vårt folk. Stanna hos mig och var min gäst så länge du vill. Vi har mycket att tala om med varandra." Och Gudbrand stannade i Rama såsom Samuels gäst i sex månader. Det var ingen ände på alla de historier de hade att berätta för varandra.

Slut på första delen.

128

Appendix: Konungalängd och släkttavla Konungarna:

Släkttavla:

Magog Sem (Sven) Göte Ove Stig Erik Ulf Folke Dag Gunnar Lennart Rolf Jon (Lars Konung) Odd Atle Oden Karl Björn Göte II Sigge Fredrik Ulf II Humble Göte III Sigtrygg Skare Svipdag Asmund Ove II Hårding Ragnar (Gudbrand) Adils Rolf Driva Göte IV Rurik Hamlet Harald Arthur (Tristan) (Volund) (Vilgot Jarl) --------------(Sigfrid)

Noa Jafet Magog Göte Stig Erik Folke Gryning Gunnar Rolf Olav Lars Odd Sten Adolf Rutger Björn Göte Ulf Humble Göte Skare Ragnar Gudbrand Helge Rolf Skur Göte IV Horvendel Hamlet Harald Arthur Tristan Volund Vilgot ------------Sigfrid

Bibliska samtida:

Abraham Isak Jakob Juda, Efraim

Aminadab Naheson Boas Jessai David Salomo

------------Jesus

129

Den grekiska grenen: Josua Uran Kronos Eurymedon Seos Prometheus Apollon Sefir Aristaios Magnos Praxifonos Alexander Xeofantes Minos Plyfodoros Homeros Kyrillos Aristokrates -------Memnides Konstantios Aristobalos Isak Xeonymus Ivar Nearkides Tor Plytides Balder --------Gunnar --------Odin Platon

Gotisk Historia av John Bede.

Andra delen

Andra delens innehåll:

Förord till andra delen 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9.

Gudbrand Helge Rolfs uppgång Rolfs fall Göte IV Rurik och Horvendel Hamlets dårskap Hamlets upprättelse Kung Hamlet

1 2 9 16 32 46 55 59 80 102

Förord till andra delen Originalet till John Bede's "Gotisk historia" del 2 är skrivet på svenska. Emellertid har även denna svenska fått "översättas" då den är full av oegentligheter, ex. "stridde" i stället för stred, "västrare" i stället för västligare, och annat sådant. John Bede's svenska är ett ålderdomligt arkaiskt språk, vars särprägel vi dock inte velat ändra på utan hellre funnit det värt att slå pietetens vakt vid, då dess naiva charm är så ypperligt passande till diktningens ämne.

Det märkligaste med denna andra del är emellertid rent språkligt dess versmått. Från att ha skrivit första delen på engelska på prosa hoppar John Bede tvärt över till rena daktyler på svenska – jag har inte kunnat finna en enda lapsus i hela den andra delen i denna beundransvärt och otroligt konsekventa versrytm. Därmed kan man kanske säga att John Bede uppfunnit och introducerat ett nytt episkt versmått. Därmed kan verket bara jämföras med andra stora episka dikter, främst Homeros. Två långa avsnitt i andra delen tilldrar sig läsarens särskilda intresse. Det första är Rolfsagan, som inleds med det nästan grekiska dramat om drottning Ylva. Det andra är Hamletsagan. Mellan dessa två föreligger en märklig grekisk parentes, som bland andra har Homeros själv att uppvisa, där författaren handskas helt fritt med tidsdimensionen – en resenär träffar först Jeremias i Jerusalem och därefter Homeros på Kios, som om de skulle ha levt samtidigt, vilket är omöjligt. Denna anakronism kan kanske ses som en markering av författaren att en diktare har rätt att vara tidlös, – eller som en försmak till den senare fjärde delens stora grekiska mytologiska scenario. Hamletsagan följer liksom Rolfsagan Saxo snarare än Shakespeare. Shakespeares pjäs är en tragedi medan Saxos original är en komedi. John Bede har tagit fasta på både Hamlets tragiska dilemma och den seger som Saxo förlänade honom i motsats till Shakespeare. Resultatet bör kanske ses som ett fantastiskt och värdefullt komplement till Shakespeares från Saxo förvanskade men dock dramatiskt oöverträffbara version. Emellertid är John Bede's version kryddad med en extra näve cayenne-peppar, som varken återfinns hos Saxo eller Shakespeare. Detta är John Bede's mycket speciella, kontroversiella och nästan farliga kvinnosyn, som även kryddar Rolfsagan (drottning Skuld) och skymtar i andra sammanhang. Hamlets uppgörelse med sin moder enligt John Bede måste betecknas som något som varken Saxo eller Shakespeare hade vågat drömma om. Och detta är bara ledande pusselbitar i det stora drama om kärlek, som egentligen hela "Gotisk historia" bara är. Verkets andra del, liksom den första, skrevs helt och hållet i Göteborg troligen under året 1975. Red. C. Lanciai, 7 juli 1997.

Andra delen. 1. Gudbrand En av de historier Samuel berättade för Gudbrand var denna: "Ursäktar du mig, käre Gudbrand, om jag den berättar på vers? Jakobs förstfödde son med sin enda högt älskade hustru, den väna och milda fru Rakel, var Josef, och Josef var den som fick förstfödslorätten, ty han var sin far Jakobs enda egentliga hustrus först framfödde son. Josef hade två söner: Manasse och Efraim. Efraim var yngst, men dock fick denne förstfödslorätten, ty Herren Gud ville det så. Och det här är historien om Efraim. När han blev stor blev han köpman. Han blev snart Egyptens mest mäktiga och framgångsrika och ledande köpman. Och han var en stor pionjär, ty han idkade handel på havet. Han seglade själv i ett trettiotal år, och han skaffade sig en omätlig och fruktansvärd makt. Största delen av den tidens fartyg var ägda av honom. Han blev såsom köpman så mäktig, att hans handelsrike var riktigt ett väldigt imperium. Och han begynte att grundlägga städer och skapa i främmande länder små blomstrande stadskolonier. Han grundlade städerna Tyrus och Sidon, och de båda städerna voro så länge han levde fullständigt beroende av honom. Cypern och till och med Kreta besökte han även och grundlade små kolonier däri. Han fick även en son som han gjorde till sin egen partner och enda affärskompanjon. Och den sonen var hans favoritson och älskling. Han hette så mycket som Fenix. Och Fenix blev stamfar för det folk som kallas fenikierna. Det var på Efraims initiativ som ock den kolonin längst i fjärran i väster blev grundad som kallas Kartago. Och Efraims sista ord var, när han gammal och döende talade till alla sina församlade söner: "O söner! Ni är mer välsignade än alla min faders söner var. Er är all världen. Er giver jag den, ty jag äger den själv. Varje stad, varje hamn vid var kust i all världen behärskas och ägs av mig själv. Men dig, Fenix, min älsklingsson, ger jag de vackraste smyckena av mina städer. Det är fagra Tyrus och signade Sidon. De skall en dag småningom bli hela världens mest mäktiga, rika och storslagna städer. Och du, min son Beria, du den mest duktiga, fromma, gudfruktiga av mina söner, du skall bliva fader åt Israels ryggmärg, åt världens mest sega och rediga, härdade, ljusa, pålitliga folk. När de övriga av Israels stammar går under skall du bliva kvar. Du skall bli världens stomme, dess eviga ordningsmakt, dess oupphörlige räddare och dess mest lysande hövding. O söner! Ni utgör det sanna, det eviga, det enda riktiga Israel. Ni är dess hjärta, dess kropp och dess själ, och ni skall aldrig bli övergivna och ej heller överge Herren. Ni endast av samtliga stammar och folk skall trots allt utan krus förbli Herren Gud trogna i evighet. En spillra av mänskligheten skall alltid förbli Herrens barn, och den spillran är ni, mina älskade världsövermäktiga söner, som aldrig skall kullkastas, avsättas eller besegras." Så dog gamle Efraim, och aldrig har en man varit så rik vid sin död i förhållande till hela övriga världen, och aldrig har någon man dött mera lycklig och säll och med ett mera hedervärt, verksamhetsfyllt liv bakom sig. Och Fenix blev efter hans död

den som ivrigast fortsatte faderns otroligt vitala och aktiva verksamhet såsom en köpman och handelsman på alla vatten men även till lands. Men därmed är ej allt sagt om Efraim. Sent på sin ålderdom hade han en ytterst sällsam vision. Ja, han såg genom en uppenbarelse ett land långt bortom all världen, ett land som bestod av mest öar och halvöar, sjöar och berg, och det landet var vilt, kallt och ödsligt. Men till detta land tyckte han att han såg sina söner och ättlingar komma och bygga sitt bo i. Och vid denna framtidsvision utbrast Efraim: "Ack, skall då hela den övriga världen förgås genom sin egen dårskap, så att detta vildmarksland i fjärran endast blir kvar såsom hamn där mitt släkte kan fortsätta vara lojala mot gudfruktigheten trots allt? Ack du öde! O sorgliga värld! Ve var mänska som fruktar att vara sig själv och som vägrar att komma vid sanningen! Ve den som sviker sin plikt och förnuftet! Självuppoffringen är det enda som kan rädda människosläktet i längden, men de är blott få som kan offra sig rätt för det liv som är evigt, och som endast finns i vår farliga hemska allsvåldige och själsförtärande Gud." Ja, så talade Efraim inför sin syn av att endast det vildaste, mest otillgängliga, kalla och ödsliga landet till slut sorgligt återstod såsom det enda land där den gudomliga rättfärdigheten trots allt kunde få existera i fred och trots allt rädda den genom egen förskyllan förtappade hopplöst dåraktiga kortsiktiga mänskligheten från dess självdestruktivitets egoistiska självsvåld och gudlöshet." Sådan var Samuels berättelse om salig Efraim. Mest av vad Gudbrand berättade fängslades Samuel av konungasagorna. "Varför har ni ej en konung i Israel?" frågade Gudbrand, och Samuel svarade: "Vi är för ödmjuka inför vår Herre och Gud. Vi vill icke förhäva oss, ty såsom framgår av dina berättelser måste en kung föra olycka med sig, ty kunglighet leder till högmod. Men den dagen Herren är med på att vi skaffar Israel en konung, den dagen skall Israel hava en konung, och Israels konung skall leva i evighet och vara den allra största mest mäktiga i hela världen för evigt." Och Samuel anade icke hur sant hans ord var. Och när Gudbrand begynte att längta till hemmet igen efter sex oförglömliga månader hos gamle Samuel, gav honom Samuel som avskedspresent en av hans egna döttrar till hustru. Han fick välja vilken han ville. Då utvalde Gudbrand en underbar mö som bar namnet Oluva, ty hon var av samtliga Samuels döttrar den flicka som mest var i Gudbrands högt krävande tycke och smak. Och den ifrån all ondska helt frie och fullkomligt gode profeten och domaren Samuel vigde dem bägge och gav dem med tårar sin avskedsvälsignelse. Varför med tårar? Måhända såg Samuel något av alla de framtida prövningar som skulle drabba det unga förtjusande paret. Och de båda ungdomarna bad sin fader och svärfar adjö, och de red bort från Rama på åsnor. Vid kusten låg ett fint fenikiskt starkt fartyg och väntade på dem som skulle beledsaga dem hem till Norden. Det fartyget hade beställts och väl anordnats av deras heliga älskade fader, ty Samuel hade minsann hållit sig informerad och kunnig om sina välsignade släktingars, Fenix barns, iver att resa och upptäcka

främmande länder. Och Samuel hade haft rätt i sin höga förmodan att Tyrus fenikier högst gärna med Gudbrand som lots kunde tänka sig segla till helt obekanta och främmande nya exotiska länder och hav. Och med käcka Oluva gick Gudbrand ombord på fenikiernas skepp där det låg i byn Jaffas osäkra och utsatta hamn. Och med friska sydostvindar fylldes vart segel, och skeppet sköt fart. Nu skall vi till att måla Oluvas porträtt. Hon var inte en skönhet, ty hon var för kraftig och manhaftig för att benämnas som skön. Hon var även mer manlig än kvinnlig till själen och sinnet. Hon slogs som en karl, hon var kraftig som Herkules, och alla män som kom henne för nära fick skäl nog att frukta att umgås med henne som med en förfärligt riskabel och oövervinnelig hövding och kämpe. Och för hennes manlighet just hade Gudbrand valt ut henne, ty mest av allt skydde han och föraktade han veklig kvinnlighet. Och den bastanta Oluva bar aldrig på sig något smycke och ordnade aldrig sitt hår, som var långt, rikt och härligt och tjockt. Och hon älskade Gudbrand och blev under resan snart havande med honom. Barnet hon födde var en stor och präktig grann pojke som gavs namnet Helge, ty åt Herren Gud var föräldrarna eniga om att högt helga den lille. Han föddes på havet strax utanför farliga stormiga klippiga kusten av heliga gamla oändligt välsignade vackra Britannien, alltså det land som ursprungligen var britters land, och som ännu idag bär som franskt namn Bretagne. Och han föddes just som en grov storm blåste som allra hårdast och när svåra situationen var som allra värst och mest kritisk. Men när han var född, så begynte den våldsamma stormen bedarra, och faran var över. Och fartyget fortsatte norrut längs Angels lands sällsamma vackra gudomliga himmelska ljuvliga kust. Men det blev sämre väder, och kallare blev det också, ty det var nästan midvinter; och de vid köld ytterst ovana stackars fenikierna började oroas av att det mörka klimatet blev ständigt mer hotfullt och skrämmande. Men när de sedan kom ut på det ödsliga fiskrika vilda totalt obarmhärtiga rasande gråa ohyggliga Nordhavet började alla bli rädda och frukta för slutet på resan. Det hörde ju inte till praxis att man mitt i vintern begav sig till sjöss ut på Nordsjön. Men Gudbrand försäkrade dem om att det inte var någon fara, att allt var som det skulle vara. Men de blev nu pressade hårt och förföljda av fasliga digra ohyggliga stormar, och flera av de aldrig vid kyla vana fenikierna togs grymt av havet, gick åt och gick under. Men när de kom så långt mot norr att de började påträffa is blev det droppen som bräddade sydmännens tålamods bägare och fick den att flöda över. De sade till Gudbrand: "Vi vänder! Vi vill icke längre på detta ohyggliga fasornas hav! Vi vill ej förolyckas totalt allihopa!" Förgäves försökte den vädjande Gudbrand att omvända dem, men de var fast beslutna. De ville ej längre ut på ett förtrollat och skrämmande främmande hav som till råga på allt var så skumt att det stelnade. De vände om, trots all Gudbrands försäkran om att bättre lugnare farvatten snart nog var nära. De strandsatte Gudbrand, hans son och hans hustru på en enslig ö som de träffade på, och så vred blev Oluva för detta att hon reste upp en förfärlig förintande storm över havet som

drabbade fega fenikierna. Och Gudbrand och hans familj kunde se från den strand som de stod på hur arma fenikiernas skepp havererade och hur fenikierna alla gick under i denna den hårdaste stormen. Och vrakspillror kantade kusten tillsammans med uppsvullna stackars fenikiers lik. Gudbrand sade: "Det här hade ej hänt om de icke hade ilandsatt och svikit och fegt övergivit oss." Och ej en enda fenikier klarade sig. Gudbrand började bygga en ny båt, ty de måste bort ifrån ensliga ön. Men på ön födde tappra Oluva en ny son åt Gudbrand. Han kallades Thuiskon, ty detta namn hade burits av den enda vän som de haft bland fenikierna och som ock varit den ende som motsatt sig svikandet av dem. Och Thuiskon var lika präktig och kraftig och stark såsom Helge. Och moder Oluva, hon ammade bägge. Omsider blev Gudbrands båt färdig, och i liten bräcklig tunn farkost for tvåbarnsfamiljen djärvt ut på det stormiga vildsinta hårdhänta ödsliga havet. Till avsked av ön sade Gudbrand: "Du heliga, rika, välsignade ö, som för oss varit hem i ett halvår! Vi skall aldrig glömma dig, och minnet av dina skogar och kuster, det vare i evighet helgat." Och ännu idag kallas ön av all världen för Helgoland, och kanske finns än idag till och med Gudbrands hydda och lilla kapell kvar på ensliga ödsliga gästfria holmen. De for för barmhärtiga västliga vindar runt det, som idag heter Skagen men som då var namnlöst, och följde därefter det frejdiga Danmark, ty vinden var ostlig, och Gudbrands båt kunde ej kryssa. De hade ju annars förstås gett sig in till den rika och frejdstora byn Göteborg, där måhända hans farmor fortfarande levde och styrde. Men vindarna tvingade den stackars utsatta prövade lilla familjen att hålla sig till havets ostkust. Och dessutom var de nog tvungna att hålla sig nära till land för de små arma barnens skull, som måste matas och vårdas beständigt. Det var en mörk höstafton som de kom fram till det välsituerade lägret vid Lejre. Där lyste i konungens hus ljus i fönstrena, och rök steg mjukt upp ur hålet i taket. Och Gudbrand med hustrun och kärnfriska pojkarna rodde till stranden, ty vinden var död; och där lade de till och steg under djup andaktsfull tystnad i land, ty de hade nu äntligen nått en trygg hamn efter år av ohyggliga irrfärder och outhärdliga ändlösa digra strapatser. De knackade på vid den kungliga porten. De blev genast insläppta. Där satt kung Frode i högsätet framme vid flammande värmande brasan, med släktingar, söner och döttrar, sin hustru och tjänare kring sig. De trasiga härjade fattiga stackars nyanlända frågades vilka de var. En av konungens söner skrek: "Här vill vi icke ha några förbannade fräcka och näsvisa tiggare! Ut med dem!" Men Frode stillade den sonens vrede och sade: "Vi måste först noga få höra vad de har för ärende. Tala, o främling! Vem är du, och varför är du här med hustru och barn, om den kraftiga jätten bredvid dig nu verkligen är mor och kvinna!" Och Gudbrand föll ödmjukt på knä, och så rörd var den stålhårde mannen med hjärtat av järn att hans ögon var fulla av tårar. Han sade:

"Ack, konung, förlåt och ursäkta oss att vi här inkräktar, stör och besvärar dig så sent om aftonen, men vi är långväga resande, och vi har lidit och prövats oändligt och oerhört svårt. Jag är Gudbrand, kung Ragnars i Uppsalas son. I ett tiotal år har jag varit på resa i fjärran och avlägsna länder och kommer nu åter, helt utblottad och utan några resurser, tillbaka med barn och familj." Gudbrand hade ej talat till slut förrän Frode stått upp och gått fram till den knäböjde och med oändligt from kärlek varmt omfamnat honom och rest honom upp. Frode sade; "Välkommen, min son! Här är mat, dryck och värme och trygghet och sängplats för er för så länge ni önskar att glädja oss med att förbli här hos mig i mitt hus. Men berätta nu allt som ni upplevat! Börja nu genast berätta om Israel!" Ty såsom Ragnars i Uppsala närmaste trognaste vän visste Frode alltsammans om Gudbrands planerade resa till Israel och om hans avfärd och om hans långvariga frånvaro. Frode var även bekant med kung Ragnars förfärliga oro och saknad av sonen, mer än någon annan man var; och den gamle och ståtlige varme kung Frode var glad övermåttan för vännen kung Ragnars skull. Samtidigt tänkte han dock: "Jag bör akta mig för att högt fröjdas i förtid, ty ännu är Gudbrand ej hemma." Och Gudbrand och hustrun Oluva, som han även kallade Ylva och Olga och Helga, blev där hos kung Frode en tid, och de åt sig helt friska och sov sig helt sunda igen; och de två redan tultande pojkarna började växa med rasande fart. Men för var dag blev Gudbrand allt hemlängtanssjukare. Han kunde ej dröja längre med att fara hemåt. Och icke en dag efter att havets is spruckit upp och gjort havet på nytt åter farbart for Gudbrand iväg med familjen på ett av sin faders skepp, utan han for just på den samma dagen. Så ivrig och längtansfull var han. Och vinden var gynnsam, och färden gick raskt, trots att havet var fullt av besvärande bromsande isflak. Och Gudbrand berättade för sin Oluva om allt vad som väntade hemma hos fadern. Han målade noggrant för henne i ord varje bild av vart föremål och varje plats och var mänska och släkting där hemma. Med sanningskär noggrannhet kunde han i långa timmar beskriva den anrika Uppsalen, hamnen och kung Götes flotta, som Ragnar grant återuppbyggt. Han beskrev varje ö, varje strand, varje hus, och mest av alltihopa förskönade han deras framtida hus, hem och borg, såsom han ville ha det och glädja sin fru med att ordna det. Och för Oluva blev detta av Gudbrand beskrivna gudomliga hem världens finaste vackraste ljuvaste mest paradisiska slott. Och hon längtade varmt hem till Uppsala, trånande hett även hon, och var full av de största förväntningar inför den snara och äntliga hemkomsten, och det mest spännande ansåg hon att skulle bli första mötet med fadern kung Ragnar. Men utanför Öland blev de överraskade av en ny rasande storm, som snart tvingade dem helt ur kurs. De drevs, blåstes och tvingades österut. Gudbrand stod ständigt vid rodret och höll skeppet flytande. Men stormen blev bara värre och värre. Den ville ej minska och lugna sig. Gudbrand var dock optimistisk och kunde ej tro annat än att den snart måste tröttna och låta sig stillas. Men svåra orkanen höll i sig och stillnade inte. Den höll på i sex långa dagar, och under den sjunde blev den allra hårdast och värst. Ständigt höll tappre Gudbrand vid rodret. Han sov ej och åt ej, ty

han visste blott alltför väl, att om han släppte rodret ett ögonblick var skeppet dömt och förlorat. Hans händer förfrös och frös fast vid det viktiga rodret, som skeppet och alla dess människors liv endast hängde på och helt berodde av, och Gudbrand släppte det ej. Men ett isflak, hårt slungat av vågorna mot skeppets skrov, slog ett hål i dess sida, och vatten begynte att starkt strömma in. Detta isflak var icke egentligen endast ett isflak men snarare ett riktigt isberg. Men då sköt en blixt genom molnen som för resenärerna blottade österut en hög men tydlig barriär, som var land. Gudbrand ropade: "Land! Vi är räddade!" fastän han visste, att de flesta skulle bli krossade mot kustens klippor. Dock ropade han triumferande glatt optimistiskt, som den goda härliga öppna och ljusa och helt positiva själ som han förblev intill slutet. I nästa sekund kom en väldig gigantvåg som fullständigt dränkte och sopade bort hela aktern av båten, och när aktern åter blev synlig för Ylva och barnen var Gudbrand och rodret helt borta. Där ute i mörkret och fasorna någonstans i havets iskalla grymhet låg Gudbrand och kämpade sin sista kamp. Ylva blickade utan ett ord slött och matt ut i mörkret. Men skeppet höll nu på att sjunka. De rediga sjömännen tvingade seglet att hålla så att de drev rakt emot kusten, ty det var den endaste möjliga räddning för dem som alls fanns. Och de drev emot kusten, och skeppet slogs sönder mot klipporna. Två av de rediga sjömännen grep var sin pojke, ty Ylva var alltför apatisk för att kunna alls göra något för någon. Hon fick söka rädda sitt eget liv om hon det ville. Och sjömännen tog sig i land, och de båda små pojkarna räddades bägge. Oluva tog sig även oskadd i land, men hon talade intet och svarade ej på en endaste fråga och tycktes ej mer kännas vid sina söner. Sju övriga sjömän kom helbrägda upp på vått land, men de karlar som saknades och aldrig återfanns var utom Gudbrand ett dussin. Så drunknade Gudbrand i Östersjön efter en resa på sammanlagt tretton oändliga år, och av vilka ett helt år, det svåraste, han seglat med fru och barn i en liten trång öppen och handsnickrad segelbåt från landet Helgoland till fagra Lejre, i motvind och eviga stormar. Och Ylva kom aldrig i hela sitt liv över sorgen, den svåra förlusten av älskade maken. Hon talade icke ett ord under minst tvenne år, och när hon slutligt talade verkade hon ha förlorat sitt minne totalt. Överlevande sjömännen byggde ett nytt skepp och seglade åter tillbaka till Lejre med Gudbrands två pojkar. Men utanför Östersjöns sydkust, när de låg för ankar, försvann plötsligt Ylva från skeppet. Hon hade i månskenet kastat sig ner i det iskalla vattnet och simmat i land, och de sjömän som var kvar ombord sökte henne den följande dagen och avreste nästa. Så blev Ylva uppslukad av hårda ödet. Men ännu är hon icke ute ur sagan. Hon kommer tillbaka. Men en katastrof kommer sällan allena. När en diger olycka drabbar en del utav världen blir vanligen hela olyckliga världen hårt drabbad av liknande andra förskräckliga olyckor. I fagra signade Lejre var sedan en lång tid tillbaka en del av kung Frodes högt älskade söner ont fientligt inställda mot gode fadern. De var alltför bortskämda, och deras bortskämdhet hade med årens lopp lärt dem att hata sin fader och avundas dennes ofattbara makt. De blev lystna på konungariket. En dag därför brände de konungen inne och med honom några av de av hans söner som var honom

trogna. Och därefter gjorde sig Halvdan, den ledande boven bland sönerna, till Danmarks konung. Men detta förfärliga fadermord ledde till inbördeskrig i Dans förr fagra fridfulla rike. Där stupade härar i blod, där blev gårdar och byar och heliga hem fasligt skändade och ruinerade och gudlöst nedbrända till smuts och aska. Där uppsattes huvuden på vassa pålar, där sparkades lik ner i blodröda bäckarna; ofriden, döden och ondskefull laglöshet spreds snart i hela det ändlösa förr så skönt blomstrande riket. När Gudbrands kamrater kom åter till Lejre med Gudbrands två söner var därför allt fullständigt katastrofalt helt förändrat från dag till mörk natt och från ordning till kaos, från liv till bråd död och från lycka till olycka, från frid och fröjd till ohyggligt elände, från fromhet till gudlöshet. Gudbrands kamrater förstod att det enda hopp som fanns för framtiden var Gudbrands söner. Om de växte upp skulle de sedan omhändertaga och rädda det fallna olyckliga riket. Och barnen blev lämnade åt en from grå gammal man som ock hade från Frodes bål räddat hans älsklingssons son pilten Ros. Och så fick lille Helge och Thuiskon växa tillsammans upp med pilten Ros, och den gamle och grå fosterfadern lät de initierade veta, att Helge och Thuiskon var Ros' två bröder, som liksom Ros själv blivit räddade undan från döden.

2. Helge Och Helge var äldre än Ros, men den ljuse och fagre Ros var ett år äldre än Thuiskon. Thuiskon, vars namn var konstigt att uttala, kallades oftast för Tusk eller Tysk. Han blev tidigt olycklig i Lejre och rymde som tolvåring från fosterhemmet. Han var ännu starkare, mera bastant och mer präktig än både sin broder och fosterbror. Han rymde söderut och blev med tiden sin tids främste och nog mest mäktiga man. Han blev förfader åt alla tusker och tyskar. I gamla och anrika Uppsala väntade Ragnar sin son. Ett svagt rykte kom till honom att Gudbrand kommit till Lejre, men Grå, gamla mäktiga frun i det grå Göteborg, sände bud om att där ännu ej någon Gudbrand hörts av, och det var ju naturligt att han skulle anlända till Göteborg före Lägret. Och snart blev den olycka känd som hårt drabbat kung Frode, och alla blev gripna av fasa. Från Lejre kom inga fler nyheter om sonen Gudbrand, och Ragnar begynte att tvivla på att sonen verkligen varit där. Och med lugnt tålamod och värdigt saktmod beredde sig Ragnar på att vänta ännu ett par år på älskade dyrkade sonens hett åtrådda återkomst. Vad Ragnar längtade efter den dag då hans son skulle komma tillbaka och noggrant förtälja om Israel! Men ingen son kom, och tjugonde året på Gudbrands berömda och sällsporda avfärd begynte. Och Ragnar, med oändligt tålamod, tänkte och sade: "Han skall ännu komma tillbaka. Han skall allt förtälja om Israel för mig, om Abrahams barn och om Moses högtheliga barn. Och hans son skall som han såsom fullvuxen fara till Israel, och även hans son skall göra det. Aldrig skall vi tappa goda kontakten med Guds eget ursprung och vårt."

Men då kom det till Uppsala en av de sjömän som varit med Gudbrand då Gudbrand förlorat sitt liv i det rasande havet. Men denne, som varit sin herres förtrogne och som visste allt om den härlige Gudbrands otroliga öden och äventyr och om hans möten och samtal med Samuel, nådde ej store kung Ragnar i tid, ty på natten till den dag, som sjömannen vikit för att tala om allt för Uppsalakonungen, blev kungen mördad av sin enda oäkta son, boven Adils. Och denne förbannade usling herr Adils tillvällade sig all kung Ragnars omätliga makt, och han lät alla motståndare till hans sak gudlöst mördas och avrättas. Det var en kupp. En bandit tog all makten i Uppsala. Mannen som kände till sanningen om Gudbrands öde höll inne då med allt han visste. Han sökte dock upp några heliga präster och invigde dessa i sanningen och i historien om Gudbrand, och dessa högt lärda och heliga män skrev med stor pietet ner vartenda av sjömannens ord. Så bevarades sanningen på pergament till en väntande avlägsen framtid. Och Adils var den allra sniknaste mänska som någonsin levat. Hans religion och hans gud var det skimrande guldet. Han härskade i gamla Uppsala järnhårt med våld och tortyr och med terror och trolldom. Ty han var en trollkarl som ej drog sig för vilka helvetesdåd, brott och synder som helst. Och han införde ett gudlöst spionsystem: han hade lejda och mutade spioner och hejdukar i alla bygder. De kändes igen på de dödssvarta kläder de jämt voro klädda i. Och Ragnars få överlevande söner, som lyckades undgå blod-Adils förföljelser, flydde till Finland och stannade där i de vilda oländiga och otillgängliga blå ödemarkerna och vilda öarna i ivrig väntan och avvaktan på rätta stunden att återupprätta det fallna befläckade Uppsalas ära. Nu är att förtälja om Gudbrands olyckliga änka Oluva. Hon hade förlorat sitt minne totalt. Hon var fullständigt själsdöd från skeppsbrottets stund till den stund då hon kastade sig ner i vattnet i kanske ett självmordsförsök som kom av sig, då hon genast kom sig och simmade bort. När hon kom upp ur vattnet var hon pigg och fullständigt återställd och kry och vaken igen, men det enda hon mindes av hela sitt liv var det namn som var hennes: Oluva. Allt annat var glömt. Hennes fader och make och barn hade hon icke alls någon aning om längre. Hon tog sig i land på den skogiga kusten och mötte snart människor. De var rätt vilda och ville begagna sig av henne, men hon försvarade sig och besegrade dem allihopa. Då bad de den sällsynta kraftkvinnan att bli en ledare för dem. Hon misstyckte ej, och så blev hon en drottning för detta lösdrivande rövarband. Och detta rövarband mötte snart andra ohyfsade rövarband, och under Ylvas förträffliga ledning besegrades dessa, och så blev kung Ylva allt mer och mer mäktig och hövding för en alltmer växande rikare skara och för ett allt mer mäktigt folk. Dessa rövarband som hon först ledde var avlägsna avkomlingar av den sällsporde Kasper. Och brava Oluva blev mer och mer mäktig och ryktbar. Hon fick sig sin största triumf när hon intog den sydliga kustens mest blomstrande starka och fruktade fästning och by, som en gång grundats av själve Kasper vid den fagra mynning av den flod som denna dag bär namnet Weichsel. Och vendernas starkaste fäste föll för drottning Ylva, och från och med den dagen var hon av samtliga erkänd som allt

landets och hela kustens och samtliga flodbygders drottning. Och landet hon härskade över blev senare kallat och känt såsom Saxland. Och drottning Oluva var världens mest åtrådda och attraktiva och älskade kvinna, men aldrig tog hon sig en man. Alla friare som sökte upp henne mördade hon eller gav hon en så förödmjukande och grov behandling att de aldrig glömde det och heller aldrig kom åter tillbaka för att göra flera försök. Hon var dyrkad och älskad, avgudad och tillbedd av alla, och hon var den första egentliga härskaren på kontinenten. Hon styrde med järnfast och stålhärdad hand. Hon var rättvis och hård och ej grym utom då det var nödvändigt. Och hennes rykte blev spritt över haven till Lejre och Uppsala. Hon var en oövervinnelig kvinna, ej hatad av någon, så rättvis och klarsynt som Uppsalas främsta förnämaste konung var någonsin, och så beprisad och dyrkad av världen som aldrig en kvinna väl någonsin var. Men sin kyskhet höll hon lika hårt fast vid som vid den religion som hon snart lärde känna av präster från Lund och från Uppsala. Från den dag hon hörde Guds namn bli yttrat förstod hon vem Gud var, och hon förblev sedan sin religion trogen i alla sina olyckliga livsdagar. Ty hennes olyckor hade allenast begynt. Hennes värsta oblidaste öden låg ännu framför henne, hur god och rättvis och oskyldig hon än nu var.

Och i Lejre blev Helge med sin fagre fosterbror Ros väl uppfostrade till ytterst ädla och dugliga, manliga, präktiga och friska karlar, och de fick ej någonsin veta att de ej var köttsliga bröder. De levde som bröder och var mot varandra som bröder, och om någon sagt att de icke var köttsliga bröder så hade de dräpt honom. De växte upp i obskyr isolering, och först när de var gamla nog att ta hämnd på Ros faders och farfaders mördare trädde de ut i offentliga livet och samlade de folk omkring sig. Och såsom den falske kung Halvdan bränt inne sin fader, så brände en natt Ros och Helge upp huset som Halvdan låg snarkande i. Onde Halvdan var en usel frossare som endast ätit och druckit och sovit och legat med fruntimmer, egna och andras, i hela sitt liv, så han mötte den död han förtjänade, den usle evigt förbannade djävulsbastarden! Och Helge och Ros blev av alla högt hyllade som landets frälsare

och återställare av gamla ordningen och som befriare. Men tvenne konungar på samma tron gick ej an. Nu var Helge, som sin glömde fader, en herre som älskade havet, men Ros var en man som helst höll sig på landbacken. Och därför delade de goda bröderna makten så mellan sig, att Ros blev konung i Lejre, all jords, alla bönders och landsbygders härskare, medan den härlige Helge fick väldet på samtliga hav, alla skepp, alla kuster, all handel och sjöfart, som Ros inte alls hade något intresse av. Sålunda delade bröderna makten, och därmed förblev de de goda och ytterst förtroliga bröder de varit alltsedan sin barndom. Men ingen av dem hade ens någon aning om att de egentligen inte var bröder och knappast ens släkt med varandra. Och härliga kvinnan, furstinnan och världshärskarinnan fru Grå dog i byn Göteborg nio år efter Ragnars ohyggliga ytterst orättvisa död. Efter henne förföll Göteborg såsom sjömakt, och Helge blev efter fru Grå västra havens behärskare. Han reste vitt kring i världen och kom en dag till drottning Ylvas by vid Wislas mynning. Med en gång han såg henne blev han obotligt oändligt förälskad i den stora kvinnan, trots att hon var minst tjugo år äldre än vad han själv var. Och somliga märkte, att i drottning Ylvas grå ögon uppflammade blixtar när hon först såg Helge. Men blixtarna var icke blixtar av kärlek men blixtar av oro och fruktan. Ty när hon såg Helge, så anade hon instinktivt att de ögon han gav henne varslade om stora olyckor. Men så bedårad och galen var Helge av kärlek till manliga kvinnan Oluva att han i sin galenskap tog sig det före att fria till henne. Han bad henne öppet offentligt inför allas vidöppna ögon att hon skulle låta sig vigas vid honom som hustru och drottning, på det att två riken mer väl skulle fara förenade till blott ett enda. Så okunnig var han, så blind och så intuitionslös, så okunnig och utan instinkt, att han, utan att vara medveten om det, offentligen friade till sin helt egna och köttsliga moder. Och många som såg denna stund skrek i himmelens sky av pur glädje och instämde i Helges till synes goda förslag och uppmanade drottningen att äntligen bli en kvinna och uppge sin fåfänga löjliga kyskhet. Men drottning Oluva steg upp ifrån bordet så röd såsom oxblod av vrede och talade med en tordönstämma så: "Fräcka karlar! Ni kräk! Ni förbannade lättsinnesdårar, förblindade stinkande svin, som försakar allt gott och precis vad som helst endast för att få ha litet roligt på andras bekostnad, ni djävlar och kreatur, apor och skunkar, ni vidriga monster, vampyrer och sumpråttor, usla fördömda kloakdjur! Ve varje person som idag här nu instämt i Helges förbannade skamliga vidriga smutsiga usla förslag! Må förbannelse drabba vart huvud, var själ och var ätt av var man som här hyllat den skändliges djuriska dårfrieri, och må han själv få sona sitt brott mot naturen med eviga kval! Vet, ni alla förbannade karlar, att den dag jag inlåter mig med en karl är all världen förlorad, då skall evig olycka vara all världens behärskare, då skall blott lidande, ondska, förfall, svek och vansinne, oordning, kaos och laglöshet vara vår skändliga jords hårda gissel och vartenda folks svinaherde! Förbannelse över var karl som är så ytterst galen och digert förmäten att han vågar fria till mig! Icke passar oskyldiga kärleken samman med hatet? Om det är av kärlek, kung Helge, som du nu har friat till mig, vet i så fall att mitt namn är Hatet! Farväl!"

Och fru Ylva gick rasande kokande bort ifrån festen som lagats till Helges högt hyllade ära, och alla förvånades över att Ylva ej handlade med friarn Helge som med andra friare. Varför blev Helge ej insmord i tjära och piskad ihjäl eller insmord med honung och upphängd i eken som föda åt getingar, humlor och bin såsom många otaliga friare förut? Men Ylva lät dödstysta folket som avskedsord höra en sista förbannelse: "Ni arma stackare vet ingenting! Ni är blinda för olyckan, blå tragedin, svarta digra förbannelsen som denna dag svävar över vart enda runt människohuvud, och som även skall falla ner och hårt drabba all världen, om någonsin jag bliver kränkt av en friare." Och porten stängdes bakom henne med en högt dånande smäll, ty så vred var den kraftfulla drottningen, det ampra envisa och obönhörliga styrkefruntimret. Men ack, av allt detta var Helges högt lågande kärlek blott som av en blåsbälg mer livad och given blott mer energi och mer bränsle. Och han, den olycklige kungen, beslöt där på stunden, att om det så kostade livet den högburna drottningen skulle bli hans. Han var ej mindre kraftig än hon. Och den natten, när all världen sov, smög han till Ylvas fönster och klättrade in. Hon låg oroligt drömmande mardrömmar, och icke vaknade hon förrän han redan låg där bredvid henne. Och hon utropade då: "Ack, så blev drömmen verklighet! Olycklige! Om det bliver ett barn utav detta, så skall det olyckliga barnet bli din egen död!" Och han hade där sitt livs mest sälla och härliga natt, och han sade när värvet var fullbordat: "Duger jag fortfarande ej till make åt dig?" Men hon svarade inte, ty hon var förkrossad, tillintetgjord, slagen och mera förgjord utav ödet än av konung Helge. Hon ropade blott: "Ge dig av!" Och först då blev han rädd och förstod att hon menade allvar och undrade vad som egentligen hindrade dem att bli vänner. Men Helge var dåraktig nog att förbli i Oluvas blå rika och blomstrande by. Och på dagen blev han äntligt infångad av fruns betjänter, och insmord i tjära och instängd i tunna som spikades fast och ombordförd på sitt eget skepp såsom straff för att han var nog fräck att bli kvar där i byn och att våga att dröja med avfärden. När tunnan fördes ombord på hans skepp sändes bud från Oluva som löd: "Detta är för att påskynda avfärden för dig, o vettlöse Helge!" Men följande vinter så födde Oluva ett flickebarn, och lilla flickan var så väldigt näpen och söt att ej ens ampra drottning Oluva förmådde att motstå den lillas behag. Hon blev fäst vid den ytterst bedårande flickan och kallade henne sitt lidandes sorgbarn. Men kunskapen om hur det tillgått när flickan blev avlad fördystrade drottningens sinne och vägde mer tungt i Oluvas själ än hennes kärlek för dottern. Hon skildes från dottern och skickade henne att fostras bland bönder långt borta från drottningens by. Och där växte den ljuvliga flickan upp och blev till jungfru. Hon

kallades Yrsa och vaktade får mest och boskap, men alla var eniga om att ett fagrare flickebarn inte fanns på hela jorden. Och olyckan ville att Helge, som aldrig glömt Ylva och som aldrig gift sig, kom dit med sitt skepp till den skogrika kusten och tog där i land. Unga Yrsa var nyfiken på vackra främmande skeppet och närmade sig skeppets ankarplats. Och där blev hon överraskad av Helge som frågade: "Vem är du, skönaste fagraste ungmö?" "En bonddotter som heter Yrsa," besvarade Yrsa den främmandes fråga, ty hon visste ej vem som var hennes mor eller far. Och så kär blev kung Helge i flickan, trots att hon var tjugo år yngre än honom, att han förde henne ombord på sitt skepp och for bort. Och han gjorde sin Yrsa till sin egen drottning och älskade henne än mer än han älskat fru Ylva. Och Yrsa var även fullkomligt och gränslöst och fulländat lycklig med Helge. De fick snart en son, och han gavs namnet Rolf. Men en dag på sin ålderdom fick drottning Ylva, den ståtliga kontinentalhärskarinnan och landsmodern, reda på att Yrsa var Helges drottning. Hon ropade då: "Ack, så har det som till varje pris jag mest sökte att hindra till slut ändå hänt! Ack, min dotter är min egen endaste kränkares hustru!" Men lyckligt ovetande om hela sanningen var hon. Hon visste ej vem hon själv var och vem Helge var. För att förhindra att saken blev värre for hon nu till Lejre när Helge var borta i England och tog med sig Yrsa till sydkusten och till Oluvas högt blomstrande by. Yrsa var mycket olycklig och en dag flydde hon. Men skeppet hon flydde bort med blev oturligt nog snart nog kapat av en av kung Adils förfärliga kapare, och den till köpman förklädda mön Yrsa blev tagen till fånga. Hon fördes som byte till Uppsala, och där blev hon demaskerad. Hon fördes till onde kung Adils som strax blev så intagen av henne att han strax tvingade henne att bli hans gemål och hans drottning. Så blev Yrsa Uppsala drottning. Och Adils fick reda på snart vem hon var, att hon var Helges maka, och däröver yvdes han gränslöst och blev ännu stoltare över att ha henne såsom sin drottning. Och Adils gav sina mest djävulska hejdukar nu en ny order: att store kung Helge, de ändlösa västhavens härskare, skulle förgöras och mördas. Ty boven kung Adils var rädd att kung Helge en dag skulle ta drottning Yrsa tillbaka. Och något år senare föll Helge offer för lönnmord. Så slutade kungen av haven, den kung som var mäktigast i hela Norden, lömskt, nesligt och ärelöst mördad av gudlösa fega förbannade lönnmördare i tyrannen kung Adils demoniska tjänst. Och kung Ros, den högt älskade kungen i Lejre som man sade var världens vackraste man, dog i strid emot den siste levande mördaren av konung Frode och Ros' egen fader. Den nidingen hade med våld tagit makten i England, och Ros' enda tröst i det slaget mot Harald, som farbrodern hette, var att Harald själv blivit slagen, besegrad och dödad i striden. Och Ros hade ljust vackert gyllene hår som föll långt ner på ryggen. Han kallades världsalltets fagraste man. Nu var Helges son Rolf, unge pojken, den ende rättmätige kungen i Lejre, till lands och till sjöss. Och han kröntes och hyllades av hela folket, och samtliga

hoppades att han var den som en dag skulle störta den onde demonen kung Adils i Uppsala. Vid denna tid fick den mäktiga drottningen Ylva av Saxland en dag utav präster från Uppsala veta historien och sanningen om konung Ragnars son Gudbrand. Hon fick veta sanningen helt av en slump, ty hon var alltid ivrig att forska i sanningen, och goda heliga prästerna anade icke att hon just var Gudbrands olyckliga änka. Men när hon fick veta historien gick genast ohyggliga minnet totalt upp för henne; men så välbehärskad var drottningen, att hon ej visade den minsta främmande min när hon sade, när prästerna slutat: "Och Gudbrands osaliga änka, som efter sin makes död legat med sin egen son och som ordnat att den fagra dotter hon födde med honom blev hans egen drottning som han födde barn med, och som sedan gjort Helge olycklig med att beröva den arme hans hustru och ge henne gudlöst i stället till Adils, den grymmaste mannen i världen, som olycklig hustru, och därmed åvägabragt Helges, sin egen sons, nesliga ytterst olyckliga död, den förfärliga arma förtappade kvinnan är jag, höga heliga herrar. Här ser ni framför er kung Ragnars sons änka, den helige Samuels dotter, kung Helges mor, maka och mördare, Yrsas mor, svärmoder och onda genius, och konung Rolfs avskyvärda och brottsliga, nesliga och ärelösa och fullständigt vidriga farmoder." Prästerna flydde förfärade, men drottning Ylva steg genast ombord på ett skepp, som hon seglade till Rolf i Lejre med. Och för sin sonson och dotterson Rolf gjorde hon en bekännelse av alltihopa. Hon manade honom ock att till sitt yttersta motverka och söka störta den onde kung Adils, ty han, Rolf, allena var ensam berättigad till fagra heliga Uppsalas konungasäte. Kung Adils var endast en uppkomling och en förbrytare. "Gör det för Yrsas, din mors, skull, ty hennes olyckliga livs sista glädje är du. Fräls vår värld från kung Adils, Rolf!" slutade farmodern. Och sedan lämnade hon danska riket och Lejre och for åter ut på det ödsliga havet. Vart for hon? Hon tänkte ett ögonblick fara tillbaka till Israel havsvägen att söka bot hos sin fader, om han ännu levde. Hon tänkte ock på att bege sig långt ut på det ödsliga stormiga Nordhavet och låta vågorna, stormarna, kylan och isen besegra och döda och dränka och göra ett slut på den endast till sorg födda Samuels dotter. Men ingen av de båda vägarna följde hon. Hon for tillbaka till öster, till sin egen by, till sitt eget rätt kära och mot henne trogna och vänliga rike. Hon for nu tillbaka till sitt eget folk som hon var drottning över och hälsades där med mer entusiastiska hyllningar och större ärebetygelser än vad hon någonsin erfarit förr, ty folk hade lärt känna nu sin drottnings öde. Och vem kom till henne nu om icke hennes son Thuiskon! Och hon förordnade honom till arvinge och efterträdare. De två tillsammans, den judiska modern och konungasonen, frambragte och skapade nu det ursprungliga första ordentliga tysklandet, som efter Thuiskons förstfödde son, lille Saxo, benämndes och kallades Saxland med tiden. Och Sachsen, det saxiska folket och landet, består än idag.

Och fru Ylvas, den ädla Oluvas, den härliga drottningens ålderdom blev mycket lugn och behaglig för henne. Hon umgicks med Gud tills hon dog åttiofyra år gammal. Men nu skall vi tala om Rolf och hans kämpar och deras ohyggliga kamp emot Adils den onde och grymme och svarte, den fruktade trollkarlen som var tyrann och fatal usurpator i anrika fromma och heliga Uppsala.

3. Rolfs uppgång I Norge var kung en ädel och grå gammal man som var kallad kung Ring. Han var först gift med Rosa den röda, och med henne fick han en son som han kallade Björn. Men den älskliga Rosa den röda fick missfall ett par år därefter och avled i samband därmed, och då gifte kung Ring om sig med en skön dotter till samernas hövding, och hon hette Vit. Men hon var mycket bortskämd och fåfäng, och därtill var hon mycket kunnig i trolldom. Hon hade ej alls några skrupler och ej något samvete, och såsom styvmor åt Björn var hon minst av allt hälsosam. Ty hon var oförskämd nog att bli kär i sin styvson, som en usel Potifars hustru. Och Björn var en fager ung man. Han var brunhårig, lång, stark och kraftig och ädel, men han hade sin egen käresta: bonddottern Vera, en fattig och enkel och oförställd lantlolla. Henne var Björn intresserad av mera än någonting annat; och trollpackan drottningen Vit såg de vackra ungdomarna samman och skummade av harm och ilska och sjöd utav vrede. Hur Vit hon än var var hon mer svartsjuk än någon annan. En dag släppte hon loss totalt och bekände och blottade sin usla kärlek för Björn och bad Björn icke avvisa hennes olyckliga kärlek. Men Björn ville icke bedraga sin fader och sade: "Jag vore då hellre ett ylande hungrande jagat förföljt uselt vilddjur i skogen än människa, om jag som människa tvangs att bedraga min fader." Då tappade Vit all besinning och smällde till Björn i hans ansikte med en hård handske och skrek: "Ske din vilja! Ja, vare det såsom du sagt! Bliv till odjur! Men vet, att ej ens såsom odjur skall du slippa undan! Som en stor och rasande Björn skall du leva på din faders boskap och får! Vill du ej ta hans hustru skall du då i stället ta hans rikedomar och dagliga bröd från hans mun!" Och den ytterst förfärade Björn sprang förskräckt ut ur huset, och ute i skogen förvandlades han till en björn, en stor fruktansvärd slagbjörn. Och alla blev rädda för denna förfärliga björn, utom Vera, Björns enkla och fattiga älskade. Och björnen åstadkom väldig förödelse bland kungens boskap och får. Men hans gode son Björn var försvunnen och sågs aldrig mera. Men Vera var nyfiken på den mot henne så sorgset och olyckligt blickande slagbjörnen, och en kväll följde hon med stor försiktighet efter den väldiga björnen, då björnen gick hem efter avslutat skrovmål. Och björnen försvann i en grotta, och Vera gick tyst fram och kikade in. Och vem såg hon där inne? Sin älskade Björn! Han var slagbjörn om dagen och mänska om natten, och där satt han nu i sin grotta helt

naken och grät som ett barn över livets och sin orättvisa och sitt outhärdliga öde. Han grät i sin ensamhet med en hjärtslitande ömklighet. Vera gick då fram beslutsamt, sköt all mänsklig fruktan åt sidan och tröstade honom, och han lät sig tröstas, om än han lät henne förstå att ej hon ens i all sin jungfruliga renhet på något sätt kunde befria sin Björn från hans öde. Och de var tillsammans där inne till gryningen, och sedan tillbragte de varje natt fromt tillsammans. Men varje dag när solen åter gick upp blev den fagre och älsklige Björn tragiskt sorgligt förvandlad till livsfarlig slagbjörn. Och Björn blev allt mera bekymrad och sorgsen för varje ny natt, ty han visste att hans fader konungen snart skulle anställa jakt på den onda fördärvliga plundrande björnen och att hans liv då skulle vara till ända. Och den dagen kom. Björnen jagades i trenne dagar av hundra personer och två hundra hundar förrän den blev fälld. Drottning Vit var då skadeglad som konung Köld. Och hon lät koka björnköttet och bjuda ut det åt alla som hållit av Björn. Även Vera blev bjuden på köttet, men hon ville icke alls äta därav. Men då tvingade drottningen Vera att äta det. Vera försökte att tugga och äta men utan att svälja, men två bitar blev ändå svalda, tyvärr. Resten lyckades flickan diskret spotta ut när ej någon var nära och såg det. Och en liten tid gick, och Vera blev havande. Trillingar födde hon, men de två första var vanskapta. Endast den tredje var felfri. Den första var till hälften älg: han bar älgben och klövar och hade ej således knän. Och den andre fick tassar i stället för fötter, och Vera förstod att de felen på barnen berodde på de bitar kött av sin make hon svalt mot sin vilja. Det älgbenta barnet blev uppkallat Älgfrode. Andra pojkbytingen, stackars tassfotade pojken, blev nämnd Torer Hundtass. Det tredje helt lyckade barnet blev uppkallat Bödvar. Till själen var de alla tre dock så friska och goda, förträffliga, sunda och flinka som deras far Björn hade varit. De var även starka som jättar och dugliga tidigt som de värsta kraftkarlar. Älgfrode kunde snart ingen besegra i närkamp. Och Älgfrode och Torer Hundtass drog hemifrån. Älgfrode blev till en skoggångsman. Ej fanns i världen en hårdare och mera fruktad bandit. Han blev mäktig och hövding för talrika skaror av rövare. Aldrig blev han övervunnen. Hans bror Torer Hundtass blev småningom den förste kungen på Gotland. Han blev den mest mäktige havskungen på hela Östersjön. Ej heller han mötte någonsin någon besegrare. Bödvar blott stannade hemma. Han fick tidigt veta historien om faderns öde och häxan fru Vits onda svartkonst. Han blev då så vredgad att han gick till Vit utan att kunna stoppas. Han gick raka vägen till drottningens sängkammare. Där satt kvinnan och kammade sig. Bödvar gick fram till henne, drog ner över huvudet på henne en smutsig säck så hon ej kunde skrika, och därefter ströp han den onda med sina två egnaste baraste händer. När folket fick veta det pustade allt folket ut, ty fru Vit hade varit en avskyvärd häxa för alla. Men kungen, den gamle kung Ring, blev så upprörd att han fick ett hjärtslag och dog. Han var gammal och långt över nittio. Samtliga hyllade Bödvar till kung nu. Så blev Bödvar konung av Norge.

Men Bödvar var väl initierad i allt vad som hänt uti Lejre och Uppsala, och han var, såsom de flesta av den tidens rättrogna, fullt på det klara med att usurpatorn kung Adils, den svarte tyrannen, den onde förtramparen av Nordens ära och heliga religionstradition, måste bort med det snaraste, störtas och dräpas. Och Bödvar for därför till Rolf uti Lejre och sade: "Mitt land och mitt folk står på din sida till ditt förfogande nu och för alltid." Och store kung Rolf sade: "Välkommen hit till min tjänst! Jag behöver förvisso allt stöd jag kan få mot kung Adils' för världen livsfarliga trolldom." Bland ljuse kung Rolfs andra kämpar var de trenne ljusa och duktiga bröderna Svipdag och Rejgad och Vidstark, som flytt från kung Adils ohyggliga skräckregemente i Uppsala. De kunde minsann berätta om vilka förfärliga fasor och orgier som firades där. Höge Svipdag var enögd men såg bättre med enda ögat än kungsörnens allt genomträngande blickar från skyn. Ingen var mera väl underkunnig om Adils ohyggliga fega och hjärtlösa smutskaraktär. Adils var dessförutom en ful man, vars näsa var lång, vass och krokig och knölig som en krokig trädgren. Så kallades han även av elakt folk för kung Böldgren, som man kan förstå att ej mycket behagade Adils. Det folkliga baktalet av honom gjorde den mäktige endast mer girig, pervers, grym och misstänksam. Han var helt kolsvart i håret och skägget och mörk som en död till sin uppsyn. Han hade en puckel på ryggen och haltade även. Hans tänder var svarta, hans händer var kalla som is, och de kändes som slemmiga svampar. Han led därtill av en besvärande fotsvett, och alla som kom i hans närhet blev pinsamt berörda av hur han omedvetet stank. Aldrig log han men grinade blott det mest vidriga äckliga och onaturliga av alla leenden. Och hans olyckliga hustru fru Yrsa behandlade han som ett djur. Hon var förr världens gladaste och mest förtjusande flicka, men som Adils hustru var hon aldrig glad, ständigt sorgbunden, ensam och ytterst beklagansvärd. Allt hennes hopp var kung Rolf, hennes son. Och kung Adils bevakade henne som en stackars fängelsefånge. Hon fick aldrig gå utom synhåll för kungen. Men vem hade Adils lärt all sin förfärliga trolldom av? Av sin förskräckliga moder, fru Skuld, en ovanligt förskräcklig och fasansfull kvinna. Hur hade väl hon lyckats komma i sällskap med Ragnar och med honom lyckats få barn? Icke alltid var hennes namn Skuld. Såsom jungfru var hennes namn Oskuld. När Ragnars högt älskade hustru gick bort var han tröstlös och mötte så Oskuld. Berusad av gravölet sökte han dränka sin sorg i den unga frun Oskulds behag, men han ångrade sig efter akten och sade: "Ej någonsin mer skall jag vara min älskade avlidna otrogen!" Och han förbannade Oskuld, och hon blev en utstött förföljd hatad sköka för folket. Men hon svor att hämnas. Och från denna tid var hon Skuld och ej längre fru Oskuld. Hon lärde sig allt om ond trolldom, och hon var det som bragte sin son kung Adils till makten. Det var även hon och ej Adils som styrde kung Adils. Allt ont som kung Adils gav upphov till kom ifrån henne. Men ytterst få visste, om någon, hur

mäktig hon var. Alla mänskor uppviglade Rolf emot Adils, men Rolf var en rättskaffens saktmodig mild man som blott ville frid. Och han sade: "Kung Adils är dömd att gå under i sin egen ondska. Han faller tids nog. Jag vill ej offra fartyg och människoliv för att påskynda något som ändå en dag måste ske. Och dessutom är jag inte alls intresserad av Uppsala konungarike. Jag har ju mitt Lejre, och jag råder över all sjöfart som far mellan England och Uppsala. Må jag i friden förkovras och icke i striden gå under. Den narren kung Adils! Må han vara narr tills han dör. Han skall ändå ej någonsin få några avkomlingar." Och han sände till Adils ett bud som så löd: "Käre Adils! Jag vill dig ej någonting ont. Om du ej heller vill din kollega kung Rolf något ont, så må vi bägge lämna varandra i fred och ej störa varandras affärer och riken. Må vi vara vänner. Men ett vill jag ha som är ditt. Jag har ett krav att ställa. Med orätt har du tagit min mor ifrån min far Helge och gjort henne olycklig med att med våld tvinga henne till äktenskap med dig. Hon vill icke ha dig, och du håller henne med orätt som fånge i Uppsala. Släpp henne fri och låt henne få resa tillbaka till hemmet i Lejre. Om hon ej är här vintern efter den kommande skall jag själv komma och med all rätt ta henne från dig." När Adils fick budet, så skrattade han, och han sade med hån: "Må han komma. Vi skall ta emot honom vänligt. En krake är han som vill frid mer än strid. Han är feg som ej vågar att kriga med mig och beröva mig den kungatitel som han är berättigad till helt allena. En stackare är konung Rolf som ej vågar att störta mig från den högheliga tron jag besitter med orätt." Och därefter började många att kalla kung Rolf för Rolf Krake. Men Rolf sade till dessa skällsord: "Kung Adils skall en dag få se vad den kraken han talar om går för." Och Yrsa blev ej sänd till Lejre. När Rolf väntat i trenne år var det dags, tyckte han, att bege sig till Uppsala. När trogna folket fick höra att konungen äntligen nu skulle draga mot Adils, så flockades de i oändliga massor till Lejre. Från Norge, från England och från Göteborg och från Tyskland kom tallösa skaror som ville med Rolf dra till strids mot kung Adils, den skurken. Men Rolf steg högt upp på en sten, och han talade till de församlade skarorna så: "Ädla bröder! Jag vill icke strid, endast frid! Ej skall någonsin jag föra mitt folk i krig. Aldrig skall någon säga om Rolf att han spillt någon oskyldig väns ovärderliga blod. Kära bröder, om ni kommit hit för att söka och delta i strider och sådant så har ni helt visst kommit fel, ty här skall inget gudlöst barbariskt rått hända. Vänd åter till Tyskland och Norge och England och Götes borg om ni är stridslystna och vill se blod, ty det skall ni ej någonsin se där jag, Samuels dotterson, är." Och det rusiga folket for ut i hejdundrande hyllningar. En sådan konung! Det var mig en riktig rejäl och hejdundrande konung! Han brås minsann verkligen på ädle far sin kung Helge! Men Rolf vände sig nu till sin gode vän gamle Åke från Lund, som var Lunds högsta överstepräst. Och Rolf frågade helige Åke:

"Vad säger du, Åke? Hur många skall jag taga med mig till Uppsala?" Och Åke svarade: "Gör som din förfader Gideon. Låt alla vända tillbaka som har fru och barn, som har plikter i hemlandet, och som är äldre än fyrtio år. Bjud så de återstående på ett stort gästabud. Giv dem att dricka där vatten och mjöd. De som föredrar vatten och ej dricker mjöd, endast dem skall du föra till Uppsala." Och konung Rolf gjorde allt vad hans älsklingspräst sagt inkognito. Och de alla som hade fruar, familjer och viktiga plikter i hemlandet och de som var alltför gamla var sammanlagt ett tusen fem hundra män, och de skildes från Rolf med stor saknad och ledsnad och ovilja. "Ack, huru gärna for vi icke med konung Rolf för att detronisera den onde kung Adils!" beklagade männen sig när de for hemåt. Och vid kungens gästabud föredrog de allra flesta det skummande mjödet framför enkla vattnet. Så lämnade två hundra kraftkarlar till med stor saknad och sorg konung Rolf. Endast trettioåtta förträffliga härliga gossar var kvar nu. Och Rolf sporde Åke: "Skall jag taga med alla dessa? Är de icke onödigt många?" Och ärlige helige hedersprelaten, den vite långskäggige Åke, gav Rolf då det svaret: "Välj ut av dem tolv och drag med dessa tolv upp till Uppsala." Rolf var belåten med rådet. Så valde han ut av de trettioåtta kung Bödvar av Norge och dennes vän Hjalte, de trenne förträffliga bröderna Svipdag och Rejgad och Vidstark, som kände till Uppsala, och därtill sju som var lika förträffliga som de fem första, i alla fall nästan åtminstone. De andra sexton for dock icke hem utan stannade i vackra Lejre. De svor att ej lämna det heliga kungslägret förrän kung Rolf var tillbaka. Och om han ej alls kom tillbaka så svor de att hämnas rejält och med ränta. Men Rolf log och sade: "Var icke bekymrade. Inom ett år är jag hemma igen, och ej någon skall saknas av dessa de mina trotjänarna tolv." Och ett par dagar senare steg Rolf ombord på ett anspråkslöst litet men gott lätthanterligt och smidigt snabbt seglande skepp med de tolv. Även Åke for med, ty han gav icke med sig förrän Rolf gav vika och lät honom medfölja. Rolf ville icke riskera en helig mans liv, men han kunde ej motstå sin fromme väns böner. Och fartyget kastade loss, och så seglade de fjorton männen till Uppsala. Men långa resan blev stormig och svår. De drevs ända till Gotland av ytterst försmädliga stormvindar, men på den ön levde Bödvars bror Torer med tassarna, och just då var även Älgfrode där på besök. De tre bröderna återförenades hjärtligt, och Rolf och hans män mådde väl där så länge de stannade och tog igen sig hos mäktige sjökungen Hundtass. Och av Torer Hundtass fick Rolf en högst dyrbar och sällsam och underbar gåva. Det var en grann pilgrimsfalk, som hade de egenskaperna, att den besegrade lätt alla hökar och vråkar och glador och ugglor och falkar i strid, men den var även den allra visaste fågeln i världen. Och Hundtass förkunnade: "När ni far ut ifrån detta land, släpp fågeln lös då. Den skall leda er raka vägen till Uppsala. Den skall ej någonsin svika er, liksom ej heller vår Gud på er resa skall

överge er förrän ni åter är komna hem till det heliga Lejre. Tag vara på falken och följ henne väl, ty ej finns det i världen en mer sällsam fågel." Och Rolf och hans män reste vidare ut på det stormiga blåa och salta välsignade havet och lät falken visa dem vägen mot norr, där kung Adils i skräck satt och väntade på dem. Och med dem från Bödvars brors örike följde ock Älgfrode, Nordens mest laglösa man men ock den mest sympatiska av alla laglösa män. Konung Bödvar var Rolfs allra närmaste vän och hans enda fullkomligt förtrogne. Och Bödvar försporde en dag: "Tror du verkligen, Rolf, att vi kommer tillbaka till Danmark?" "Förvisso," var Rolfs klara svar. "Men jag fruktar att därmed vårt samröre med konung Adils ej kommer att vara förbi. Ja, jag fruktar att Adils beständigt skall vara vår fiende, död såsom levande." "Säges det icke, att utanför sin mörka borg har han på palissaden uppspetsade på varje påle ett avsågat fiendehuvud, så att där är huvud vid huvud all vägen runt om? Och ger han icke sina kumpaner halvruttnade mördades huvuden som hans män får spela fotboll med?" "Jo, Bödvar, så lyder ryktet, och ingenting tyder på att det är osant." Och den ädla falken ledsagade Rolf och hans kämpar. Igenom den av öar myllrande skärgården lotsade falken dem. Ej kom de på något grund, inga bankar, helt utan fadäser kom de in till fastlandet, ty så klokt lotsade falken dem. Den ledde in dem till slut i en skyddad och vacker helt okänd dold vik, som ej någonsin använts förut. Konung Rolf förstod väl falkens mening. "Här skall aldrig Adils ofreda och upptäcka vårt lilla skepp. Här skall vi i all hemlighet ligga tills vi med mor Yrsa kan fara tillbaka till Danmark." Så talade Rolf, och hans kämpar dök ner i det djupa kristallklara vattnet och simmade hurtigt i land med svärd, spjut, brynjor, sköldar och allt. Rolf bad Åke bli kvar vid det dyrbara skeppet och vakta det medan de övriga gick och besökte kung Adils. Och Älgfrode erbjöd sig att stanna med gamle Åke och hålla den helige sällskap. Han tilläts därtill. Och så vandrade Rolf och hans tolv män åstad, medan Åke och Älgfrode vaktade skeppet och gömde det väl bakom grönska, dock så att det snabbt när som helst kunde flinkt lätta ankar igen. Platsen där Rolf ilandsteg är strax vid den ort som idag kallas Lidingö. Därifrån hittade Rolf och hans män lätt till Uppsala, vägledda av den gudomliga falken i skyn. Men den sällsamma rovfågeln ledde dem först till en gård, där de togs ytterst vänligt emot, ty den gårdens folk var Adils fiender, tyst och i hemlighet. Gårdens folk fattade genast vem gästerna var, ty en av gårdens människor hade en gång varit nere i Lejre. Kung Rolf blev igenkänd och alla hans kämpar. Men gårdsfolket sade: "Vi skall hålla tyst om er ankomst, ty den bådar endast för oss något gott, ty vi hatar kung Adils, bastarden, den gudlöse trollkarlen, som lortar ner hela landet med sin vederstyggliga trolldom, sin gräsliga perversitet, sina äckliga laster och sitt diaboliska våld."

Och det vänliga gårdsfolket gav dem tolv härliga hästar och ännu en trettonde som var den grannaste och den mest präktiga, vilken var avsedd för Rolf. Men kung Rolf sade till vännen Svipdag: "Kom hit, käre broder! Du känner ju landet och Adils i Uppsala. Rid du den hästen, så skall jag bli en bland de övriga, så att ej Adils igenkänner mig. Ty jag känner att jag nog bör vara försiktig och väl på min vakt mot en kung som mest umgås med ormar och svin. Ty hans käraste husdjur är en yster galt, eller hur? Ett stort svin och en ring är hans gudar, och bägge bär de namnet Sveagris. Vi skall nu blott vara tretton normala okungliga män som besöker kung Adils i fred för att höra om han icke ändå vill släppa fru Yrsa." Och efter en frikostig kunglig betalning till tacksamma gårdsfolket gav sig de tretton okungliga männen iväg. Det var afton, och de kom till Uppsala fram först vid midnatt. Men månen var uppe och sken såsom klarast, ty den var just då såsom fullast, och vädret var gott. Och de tretton red fram till den mörka och dystra ont varslande skräckborgen, där konung Adils regerade, med tappre enögde Svipdag i spetsen. Och Svipdag lät höra sin röst vid den massiva borgporten: "Adils! Släpp in oss! Vi kommer från din frände Rolf uti Lejre! Jag vet nog att du icke sover så här dags! Låt upp för oss långväga gäster!" Men intet svar hördes, – blott dödstystnad. Svipdag hov åter upp sin gälla röst: "Är du död, Adils, eftersom du ej vill svara? Vad trycker du för? Är du feg eller rädd för oss? Kom nu och öppna! Vi är helt ofarliga." Efter en ny ändlös stund av ond tryckande tystnad så hördes från borgen en röst. Den var tunn, och den lät ganska mjäkig och bräkande. Krypande var den av lism, och så otäck att allting i omgivningen tycktes genast förvandlas till is, köld och död. Och den skimrande månen gick genast, då Adils' röst hördes, i moln. Och så talade rösten: "Är det min son Svipdag? Välkommen tillbaka till Uppsala, min tappre kämpe, som svek mig och övergav mig. Säg, vad vill du mig nu?" Svipdag svarade genast: "Du lovade mig en gång fri lejd för mig och tolv följesmän. Här är jag nu för att tala med dig å din frände kung Rolfs vägnar och för att se om du skall hålla fast vid ditt löfte till mig eller ej." "Kommer Rolf icke själv som han lovade?" sporde kung Adils. Det svarades: "Vad kommer det väl dig vid om han själv är med oss eller inte?" "Han kan endast få drottning Yrsa om han kommer själv." Och då ropade Rolf: "Han är här själv, kung Adils, att hämta sin moder, som han heligt lovat." Men Adils såg ej vem av männen som ropade detta i mörkret där utanför porten. Han lät dock nu porten bli öppnad för gästerna, och tretton ryttare red genast in. Adils kom ner på gården till dem med en fackla. Han haltade, och klart i skenet av facklan urskildes och skönjdes hans fasliga puckel. Så hälsade Svipdag: "Var var du när vi kom till porten? Satt du med ditt guld i din källares hålor som vanligt?"

Men Adils besvarade icke den frågan och tycktes ej alls ens ha hört den. Han frågade: "Vem utav er är kung Rolf?" Och han synade samtliga tretton ansiktena noggrant med facklan. Men Svipdag föll ej ur sin roll: "Det får du tids nog veta imorgon, om du blott vill ge oss en sängplats för natten, ty vi är helt dödströtta och har ej sovit ordentligt alltsedan vi lämnade Lejre, (om man endast undantar Gotland)." "Är min broder Rolf en så feg kung att han ej vill ge sig till känna?" ljöd Adils ohyggliga isande röst klart och skarpt, och han fortfor att syna de objudna gästerna. Då sade Rolf: "Nej, så feg är han icke. Här är jag, min broder, i anspråkslöshet klädd som simpel och fattig landstrykande kämpe. Blott ett enda ärende har jag, och det är att hämta min mor. Ger du henne nu genast skall vi sedan omedelbart ge oss vidare och icke störa dig längre och inkräkta mer på din gästfrihet." "Icke så bråttom, kusin," sade Adils och grinade avskyvärt äckligt. "Vi är ju befryndade fränder och bröder, som du själv ju kallat oss. Ej skall ni fara från mig, konung Adils den gästfrie, utan att ha fått i er ett ordentligt mål mat." Och han fortsatte mera förtroligt: "Jag har länge väntat dig, Rolf. Jag har ej velat sända dig Yrsa blott därför att jag ville träffa dig och överantvarda henne åt dig, du den störste av kungar, personligen." "Tro honom ej!" ropte Svipdag. "Han har ingen heder i kroppen, blott falskhet och svek och ond vilja!" Kung Adils sköt en mycket mörk blick på Svipdag och fortfor, grymt grinande alltjämt mot Rolf: "Vill ni ej komma in på en kvällsvard nu genast? Ni är säkert hungriga. Allt är väl förberett för er. Mört kött är på bordet, och skummande mjöd, som blott väntar på er. Sedan skall jag själv visa er till ert bekväma för er enkom uppbyggda nattkvarter. Kom nu! All mat står på bordet!" Kung Rolf trodde icke ett ord av vad nidingen sade. Han följde dock med in i borgen, och tolv goda vännerna följde med misstänksamt mutter. Ej någon var rädd, men de var på sin vakt och var stund förberedda på det allra värsta, ty så hade Rolf alltid lärt dem och uppfostrat dem till att vara och särskilt hos en sådan misstänkt figur som kung Adils. Kung Adils gick ut i en väldig och underbar matsal och satte sig med gott exempel i högsätet. Salen var självaste Uppsalen, som Adils omvandlat från heligt tempel till orgielokal. Rolfs män vägrade sätta sig. "Sätt er och ät!" bjöd den listige Adils, men Rolf sade: "Var som helst annars, men icke i denna högheliga Uppsal." Kung Adils blev vred, och han sade förbittrad av ilska helt tyst för sig själv: "De förbannade rävarna! Om de blott satt sig så hade jag snabbt varit av med dem alla! Må sakerna dock ha sin gång lika väl." Plötsligt stormade in i den skumt föga upplysta salen blodtörstiga krigare från alla håll, och de anföll kung Rolf och hans tolv tappra kämpar. De angripande var

minst femtio stycken. Det blev en ohygglig och mördande blodig och allvarlig strid där mitt inne i Uppsalen. Adils satt tyst och såg på medan Rolfsmännen kämpade för sina liv. Blodet strittade, forsade, flöt i ohyggliga strömmar, och huvuden rullade, armar och armstumpar flög hit och dit, och snart badade golvet i blödande lik. Ej en enda av Rolfs män var sårade. Adils såg snart att hans egna män skulle bli dödade till sista man, om han ej gick emellan. Han ropade högt med en hes sprucken skrikande röst: "Vad är detta, o Uppsala män? Varför bryter ni hemfriden, och varför anfaller ni mina gäster och vänner så våldsamt och ohyfsat? Att ni ej skäms, era vildhjärnor, att storma in på det sättet och störa vårt fridfulla samkväm!" Och lika totalt överraskande som alla krigarna inträtt försvann de. Men på golvet runtom i salen låg trettio lik av kung Adils betalade, lejda och mutade mördare. Dessa blev städade undan, men Rolf sade nu till kung Adils: "Behandlar du långväga gäster, som blott önskar endräkt och frid och försoning, på det sättet, Adils? Var dessa män ej komna genom befallning av dig, av vem var de väl skickade då, envåldshärskare Adils, du Uppsalas allenarådande herre? Har du ej förklaring att ge oss, så ber vi att genast få dra oss tillbaka till det för oss lovade nattlägret. Sedan må vi tala mera i morgon. Och hör detta, Adils! I morgon vill jag ha min moder, och om jag ej får henne levande i mina händer i morgon skall här hända värre ting än dessa trettio Adilsmäns död. Visa oss nu till den plats där vi kan få sova." Kung Adils var slagen, förkrossad och visste ej vad han härnäst skulle säga. Så kallade han på en tjänare Vögg, och den tjänaren fick föra Rolf och hans män till det hus där de skulle få sova och vila. Och de trötta tretton utmattade herrarna gick där i huset till vila. De klädde ej av sig, och sov, såsom Rolf rått dem, på sina vapen. En vakt skulle hållas. Det var ytterst nödvändigt. Bödvar, den ädlaste, erbjöd sig att hålla vakt första hälften av natten, och Rolf själv beslöt hålla vakt för den senare hälften. Så talade Rolf till sin älsklingsvän Bödvar strax innan han somnade: "Bödvar, jag tror att kung Adils ej alls är så ond innerst inne. Om han fötts normal utan puckel och ej fått en häxa till moder så hade han säkert behållt sin fru Yrsa, ty då hade hon mäktat med att fördra honom." "Har Adils moder?" "Vem har ej en moder?" "Jag trodde att Adils, om någon, fötts utan en moder, och att han därför var så ond." "Ack, kung Adils har en alltför moderlig moder." Mer hörde ej Bödvar om modern till Adils, men Rolf tänkte innan han somnade: "Moder, mor Yrsa, om jag ej får se dig i morgon blir jag helt visst galen." Så somnade konungen, medan hans älskade Bödvar höll vakt över kungen och kungens beskäftiga kämpar, Rolfs trognaste vänner och bröder. Men Bödvar höll just på att somna från vakten när plötsligt ett fruktansvärt skriande oväsen hördes, som omedelbart väckte upp allihopa. En av Rolfs förträffliga kämpar gav upp ett förbittrat och vredgat förbannande rop. Ett förskräckligt och

fruktansvärt flåsande, grymtande, gurglande och gutturalt ilsket fräsande hördes. Blott Svipdag, vars öga var bättre än alla de andras tillsammans, såg tydligt i mörkret vad som var å färde och ropade: "Det är kung Adils galt Sveagris som han släppt in till oss för att förgöra oss, och galten har redan slitit av benet på Dargar!" Och Svipdag flög genast på galten, det tjutande svinet, med svärdet i hand, men det trollsvinet kunde ej skadas av svärd. Konung Rolf gjorde i största hast upp en eld, och han manade männen att skaffa sig facklor. Nu lyckades Bödvar att sticka ut odjurets ögon, ett efter det andra. Den gastande besten var helt desperat. Den var stor som en oxe och hade ohyggliga betar, och redan så hade den tuggat ihjäl arme Dargar när Svipdag fått besten att tänka på annat. Nu anfölls den av elva eldar på en gång. Den kände blott svedan, ty någon av hans egna matoffer hade förstört bägge ögonen för honom. Det brände till i hans dräglande tryne. Han vrålade och sprang omkring. Tjutet väckte upp nejden. Han skrek och han tjöt och han ylade omåttligt värre än tusentals vanliga stuckna torterade grisar tillsammans. Omsider blev han vräkt omkull, och då stack Bödvar sitt svärd i magen på odjuret. Svärdet begravdes i buken, och dödsgalten slutade illvråla och låta som hela helvetet samtidigt. Galten begynte i stället att rossla och gurgla och rycka, ty den hårda dödskampen hade den nu att gå genom; men den var ej mindre ohygglig och gräslig med alla dess spyor och rinnande blodkorvar och andra stinkande vätskor i hela det drabbade rummet, men småningom blev det förskräckliga odjuret alldeles stilla. Den gräsliga Sveagris var nu helt död. Värsta odjuret i hela riket, kung Adils avgudade husdjur, som så många tjugotal människor offrats till av konung Adils, var död. Striden hade ej alls varit långvarig, och ännu återstod mycket av natten. Men Dargar, den äldste av kämparna, den barske långe mörkröstade lugne och sansade älskade brodern, var döende. "Somna ej," sade han. "Vaken, o bröder!" Och döende kämpen begynte att yra. "Ack, Rolf! Om du ändå ej någonsin kommit till Uppsala! Tag dig i akt för fru Yrsa, ty hon är en häxa som Adils! Ja, Yrsa är i maskopi med kung Adils. Ack, återvänd utan din moder till Lejre! Hon skall endast vålla dig kval och omätliga lidanden och ond bråd död." Efter dessa tungt vägande ord föll den härliges huvud tillbaka, och ögonen upphörde röra sig. Mannen var död, ädle Dargar var död, store härlige älskade kämpen var död, mördad av konung Adils, berövad och avhuggen sina två ben av ett lömskt gräsligt mammutsvin, av deras värds eget älskade monster och avgud till husdjur. Så slutade Dargar. De övriga vände sig nu till kung Rolf med rätt osäkra frågande blickar. "Vad skall göras härnäst?" löd någon mans frågande stämma ur mörkret. Rolf svarade: "Adils är vaken. Han sover ej i denna natt. Han är rädd att hans gäster skall ta hans guld från honom. Må även vi vara vakna och vaka med Adils i väntan på det nästa brott som han strax skall begå mot oss. Släck alla ljus, och må envar som sedan har modet att insomna skylla sig själv."

Alla ljus släcktes genast. Och kungen befallde med viskande röst: "Må vi vara så tysta som vore vi döda." Och alla var dödstysta, som om de alla höll andan av spänning. Och timmarna gick. Ingen somnade. Alla satt uppe och väntade på värdens nästa ont menade rackartyg. Snart hördes prassel i knutarna. I männens näsor förnams en ond stickande lukt som blev tjockare. Prasslandet, knäppandet, rasslandet tilltog. Och sanningen blev genast klar för de vakande: konungen tänkte försöka att bränna dem inne. I blockhusets samtliga knutar, längs med alla väggar, brann eldar, som ständigt brann högre och högre. Och röken där inne blev tjockare och ständigt tjockare. Porten var låst och igenbommad utifrån. Det fanns ej alls någon utgång. Men Romund, som starkast var av alla kämparna, ryckte ur golvet en bjälke. Med denna som bräcka begynte de tolv att försöka forcera den troligen svagaste av husets väggar. Det dånade tungt när den väldiga bräckan hårt användes mot tjocka väggen. På trettonde taget så brast väggens stockar. Ett tretal fullbordande stötar till, och hela väggen brast sönder och rasade samman. Och genom och över de skyhöga flammorna rusade alla de tolv för att nedgöra dem som så gudlöst och hederslöst önskat att bränna dem inne. Där var då ett hundratal av Adils män som gav näring åt eldarna. Många sprang genast fegt bort när de tilltänkta offren kom stormande ut ur det brinnande helvetet, men minst ett sextiotal bjöd det rasande dussinet stången. Men de tappra tolv vek ej bakåt ett steg. Såsom riktiga män kunde de blott gå framåt, vad som än låg framför dem. Blodströmmar flöt, och där föll lik vid lik, och där låg hög vid hög och i huller om buller förbannade mutade mördares kroppar. Så ymnigt flöt blodet att det nästan utsläckte dånande brasan, som nu nådde högt över Uppsalens torn. Men blott en man brann inne i bålet som tillretts för tretton, och den arme karlen var död redan när elden tändes, som ämnad var som allas mördare. Den arme döde som ej kunde räddas var Dargar, men aldrig har någonsin ett större likbål för en man blott flammat med grannare storslagenhet emot höjden. Och Rolfs elva män med han själv mitt i spetsen och hjärtat av striden slog konungens lejda förrädare alla i deras förbannade vidriga blod ned till marken. Ej någon kom undan förutom de få som var kloka och klara i huvudet nog till att fly och ej kämpa mot Uppsalas ende rättmätige konung. Och när alla Adils betalda mordbrännare nesligt låg döda, fegt hade försvunnit, rymt paniskt till skogs eller bitit i gräset, så gick solen äntligen upp. Onda natten med alla dess fasor och äventyr var äntligt över. Och solen belyste en fruktansvärd scen: där låg blödande lemlästat grinande huvudlöst lik invid lik, hemska, stela, groteska, förvridna och svarta och blåa och smutsiga, liggande i eget med andras blandade levrat och smutsfärgat blod. Det var som i en slaktbutik men mycket värre och dessutom utomhus mitt i naturen. Nu stannade icke kung Rolf och hans män för att titta och filosofera. De fortsatte in till kung Adils' av ondska behärskade inpyrda borg och bröt upp alla portar och ingångar. De ville ha kunganidingen Adils personligen och ingen annan. Då blev konung Adils förskräckt, när han såg att hans samtliga mordplaner misslyckats. Längs med en lönngång sprang han till sin moder fru Skuld och bad henne om skydd. Men hon sade:

"Din ynkrygg! Du kräk, som jag i hela livet fått ångra att jag en gång födde! Ett vämjeligt kreatur är du som minst utav alla förtjänar att skyddas! Men kryp ner i kistan där, och håll dig stilla tills Rolfs och hans mäns högst rättmätiga vrede och stridsraseri upphört att skrämma dig ifrån vettet. Kryp ej fram ur kistan förrän konung Rolf och hans män lugnat ner sig." Och vettskrämde materialisten kung Adils, som blott hyste tilltro till guld och till svin, lydde blint moderns för honom nesliga råd. Och där låg han i kistan i timmar i sträck, blek och skakad. Kung Rolf sökte genom den mörka och dystra mångkamrade borgen och fann ej kung Adils. Han fann dock sin instängda moder. Hon rusade genast emot honom och ställde frågan: "Du är min son Rolf, eller hur?" Och kung Rolf gav till svar ett svagt stammande ja och föll skälvande ner av ren rörelse på sina knän. Men hans knän hade ej än rört golvet förrän drottning Yrsa omfamnade honom och dränkte hans gyllene huvud i tårar och kyssar. Kung Rolf förblev ödmjukt på knä, och han blundade med ena armen runt moderns välsignade sköte. Så återförenades moder och son med varandra, de två fagra mänskorna som ej fått råka varandra på minst tjugofem långa år. "Vad du liknar min älskade Helge! Fast ditt hår är ännu mer gyllene," utbrast den av glädje tårögda modern. "Min näststörsta tröst efter Helge var alltid att han fick dö okunnig om att han gjort sig till fader med både sin moder och dotter. Min största tröst var alltid du, konung Rolf, Nordens, Uppsalas och hela världens mest hyllade konung." "O mor, tala endast för Norden. I Samuels heliga land kan det mycket väl finnas en konung som är mycket större än jag. Men till fakta och sanning, o moder! Var är konung Adils?" Det visste ej Yrsa. "Han tycks vara bortsprungen. Så mycket bättre. En dålig man flyr ej förgäves." Men drottningen genmälde: "Han kommer snart nog tillbaka, och då ej med hundra man blott men med tusen och dessutom med häxan Skulds alla trolldomsförbannelser. Och mot en sådan armé är ej tolv man tillräckligt. Du måste nu snarast bege dig från Uppsala, Rolf." "Och du skall komma med mig till Lejre, min moder." "Om Herren så vill. Icke annars. Men du är nu Uppsalas konung, o Rolf, ty kung Adils har svikit sin tron, som står ledig i tronsalen. Gå ner och intag den! Sitt där en stund tills jag kommer tillbaka." Och konungen lydde sin moder, väl medveten om att hon tänkte ut någonting gott. Där satt kungen av Uppsala nu på den heliga Uppsalatronen. Snart kom drottning Yrsa tillbaka, och i hennes följe var fem fromma präster, av vilka den äldste var Uppsalas överstepräst. Och av denne blev Rolf smord och krönt och insvuren som konung. "Må du vara konung nu med all din ätt i all evighet, i Herren Guds evigt levande heliga världsalltsbehärskande härliga namn, som är Världsordningens Upprätthållare evinnerligen."

Så talade översteprästen i det att han lade på Rolfs fagra gyllene huvud den åt konung Skare först avsedda heliga kronan och som endast Rolfs farfars fader kung Ragnar tills vidare burit. Och översteprästen var god nog att tillägga: "Tag kronan med dig till Lejre, ty där konung Rolf är och där hans familj är, där skall även Uppsalas heliga konungakrona förvaras." Och allt detta hände i Uppsalen som därigenom nu åter blev helgad. Och översteprästen välsignade Rolf i Guds namn mer än någonsin förr han välsignat en människa. Därefter steg konung Rolf upp från tronen och sade: "Vi skall nu bereda oss på en snabb återfärd, ty här har vi icke mera att göra. Låt oss återvända till skeppet. O män! Gör er klara!" Och Rolf och hans elva förtrogna begynte att laga sig genast i ordning. Fru Yrsa försvann men kom rätt snart tillbaka och sade: "Kung Adils har flytt ut i bygden och samlar nu månghundrahövdad mörk stridsgalen skara att dräpa kung Rolf och hans män med. Se här, konung Rolf! Här är ett väldigt horn med kung Adils förnämaste dyrgripar, som jag lagt vantarna på i hans frånvaro." "Men, mor, du har inga vantar." "Jag vet, käre son. Det är endast ett talesätt som vi här brukar i landet, ett fånigt och löjligt och onyttigt talesätt. Och sådant kallar vi humor. Men bland dessa ringar, klenoder och dyrgripar finns även Sveagris, massiva armringen, som Adils dyrkar och håller mer kär än sitt land och sin hustru." "Säg, varifrån kommer det namnet, det sällsamma Sveagris?" "Svea var Adils' mor Skulds gamla moder, en trollpacka av allra värsta och ruttnaste slaget. Hon gav Adils ringen och grisen, och ringen var grisens ursprungligen. Men Adils tog loss den kostbara guldringen ur svinets tryne och satte den själv på sin arm. Och förbannelsen som skulle drabba den som skilde ringen från grisen har drabbat kung Adils nu, ty stora svinet är dött, och dess ring har nu du, och kung Adils är vanärad. Men, min oändligt högt älskade son, du är tvungen att nu ge dig av härifrån, innan Adils belägrar dig med den armé som med säkerhet skall bli din bane." "O moder, du talar som om du ej ämnade medfölja. Tyder jag dina ord rätt, o min moder?" "Min son, jag skall stanna i Uppsala tills konung Adils är död." "Vad skall detta betyda?" "Hör på, o min son! Jag behövs här i Uppsala. Adils' förskräckliga dagar är räknade. Ej skall han länge bli kvar här i Uppsala. Endera dagen är hans tid förbi och han själv död och uppäten av himlens korpar och kråkor och kajor och skator och råkor. Men när han är död skall allt omedelbart bli till kaos och elände och ännu hemskare mörker än under hans livstid. Om jag ej är här på min post när han dör skall det vara förbi med det heliga härliga och underbara gudfruktiga Uppsala. Rolf, jag behövs här. Tro ej nu att du har rest hit helt förgäves. Du skall ännu komma att uträtta mer gott än du redan gjort. Och jag har nått mitt mål, och vår Herre och Gud har nått sitt: du är kung nu i Uppsala och skall förbli så tills döden berövar dig

kroppen, och det fastän du aldrig mera skall återse Uppsala. Helige son! Mitt livs endaste ljus! Du min gyllene telning! Farväl nu, och om Adils dör snart och jag kan få bukt med hans moder, så skall vi trots allt åter en gång få skåda varandra." Och sonen tog modern i famn, och hans moder grät tysta men ymniga tårar. Rolf sade: "Jag kom hit att rädda dig, mor, men jag blygs nu däröver, ty det har nu visat sig att ingen har rätt att rädda dig undan ditt öde. Och ingen har någon rätt att rädda någon förutom den räddningsbehövande själv. Ty hon kan det allena, och ej någon annan, om blott Gud är med henne. Gud vare med dig, min moder, tills Uppsala äntligen en dag är frälst från allt ont och allt smutsigt." Och Rolf och hans tolv män steg åter till häst. De var tolv nu, ty Dargars plats hade nu ersatts av Vögg, Adils' tjänare, som visat Yrsa var konungens skatter låg gömda, och som alltid hatat kung Adils. Det gyllene hornet med Adilska skatterna hade av konungens moder fru Ursula anförtrotts åt tappre Rejgad, ty han, tyckte Yrsa, var fagrast bland konungens män. Och från borgen kom nu Torer Hundtass' falk flygande. Den hade öppnat var fågelbur i hela Adils' förbannade borg och befriat var falk och var hök och var örn och var vråk och var glada i borgen. De hade med tacksamhet flugit till skogs. Falken svepte förbi konung Rolf så att den nästan snuddade vid höge Rolfs högra axel och strävade sedan oändligt och skönt, majestätiskt och stolt suveränt emot glänsande bländande strålande dagshimlen, som var så blå att ej stormarnas Medelhav någonsin varit mer blått. Och Rolf ropade: "Följom vår vägvisare!" Och de tretton red fram i galopp. Och vid borgporten stod drottning Yrsa och vinkade åt deras ryggar. Men innan de var helt försvunna, så vände sig Rolf i sin sadel och vinkade tydligt tillbaka. Och så red de bort och försvann ifrån Uppsala. De hade ej ridit bort en sekund alltför tidigt, ty knappt var de borta ur Ursulas åsyn, så kom där kung Adils med tusentals män, röd som blodet och elden av ilska, till dystra och gräsliga borgen. Han frågade Ursula: "Var är den nidingen Rolf?" "Du är kommen för sent, konung Adils, ty han är försvunnen." Då svor konung Adils. Dock såg han det dammoln som Rolf och hans män lämnat efter sig. Och Adils sade: "De är icke alls långt framför oss! Låt oss hinna fatt dem!" Och Adils steg åter till häst, och han red bort i spetsen för sin myckna härskara i ett tjockt kvävande dammoln. Han skonade icke sin häst, och hans karlar var tvungna att ej heller alls skona sina för att hänga med. Och där Rolf red med sin lilla skara i lugn och mild takt hörde han och hans män plötsligt hovtramp av ej blott ett hundratal men av ett tusental hästar. De vände sig om, och där såg de i fjärran kung Adils och hans stora anhang som hotande moln spränga fram. Och då ropade Rolf rådigt till vännen Rejgad: "Giv över det gyllene hornet åt mig!"

Rejgad lydde. Och kungen begynte att taga ur hornet den ena klenoden och guldsmycket efter det andra och släppa dem ned på den mark de flög över på sådana ställen där guldet klart syntes. Och såsom han tänkt blev snart dyra juvelerna upptäckta av de förföljande, där de red fram i Rolfs spår, och de stoppade hästarna och satte av för att samla och gräla om smyckena. Hela kung Adils' armé kom fullständigt i upplösning, ty det förledande guld som Rolf strödde på vägen i farten var så väldigt mycket och fagert och dyrbart. Och Adils' män började kivas och slåss med varandra om skatterna. Ringar gick av när det uppstod hård dragkamp om dem, och den ena drog svärd mot de andra för att bliva kvitt konkurrenter om guldet. Och Adils var aldrig mer maktlös. Förgäves försökte han rycka upp männen ur den stora svaghet som han alltid omhuldat och varit offer för själv. Han gick lös på dem, högg dem med sitt eget svärd, och han ropade: "Skitar och svin! Skall ni, världens till antalet största armé, låta tretton män undkomma? Låter ni er så lätt, två tusen starka till tänderna väpnade herrar, besegras av tretton fegt flyende krakar? Förbannade oduglingar!" Och han högg ner till höger och vänster ett femtiotal av sina egna i rent raseri. Han gav upp dock till slut, och han var så fulländat och helt desperat att han red efter Rolf mol allena. En del satte upp och försökte att vara sin skräckkonung trogna, men de blev snart efter, ty Adils red fram som en dånande åsklik och blixtsnabb tornado och brydde sig ej om att vänta på dem som var med honom. Men nu fanns endast en enda ring kvar av de många som glänst i det gyllene hornet, och den enda ringen var Sveagris. Gyllene hornet var för länge sedan ivägkastat. Nu såg kung Rolf hur kung Adils kom stormande fram, hest och ursinnigt ropande: "Stanna, din flyende krake, du djävul som påstod att du kom med frid och med fred! Hälften av mina män ligger döda och blödande bara för din skull! Vad flyr du för, krake, din fegis och harrumpa? Stanna och slåss som en karl man mot man! Må den bäste av oss två få Uppsala!" Rolf ropte genast tillbaka: "Nu talar du äntligen, Adils, som en annan man! Förr har du endast väst som ett krypande kräldjur." Och med dessa ord lät han Sveagris sväva i luften och rulla ett stycke på marken. Den lade sig mitt på den kalaste delen av marken och lyste där grannt som en värmande leende och saliggörande sol. Det var Adils personliga helt egna avgud. Kung Adils såg tydligt att ringen ej var någon annan än Sveagris. Han glömde bort Rolf totalt, och han böjde sig ner över hästryggen för att beskåda den kostbara ringen och se att det verkligen var den han trodde. Kung Rolf hade fortsatt av farten att rida åt fanders, men nu märkte han att kung Adils stod stilla och tagits till fånga av Sveagris. Då vände kung Rolf sin häst och red tyst rätt mot Adils, som sänkt ner sitt spjut emot marken för att trä uppå det den skinande ringen. Men ringen var motsträvig och ville ej komma upp på det Adilska spjutet. Och Adils blev vred, och han fumlade tålamodslöst bara värre och värre.

Då var gyllenhårige Rolf över honom med ens. Lejres konung kom farande fram som ett jehu, och Adils, den gnidaren, fattade ej vad som hände förrän det var hänt. Konung Rolf hade huggit sin moders förbannade make i rumpan. Och svärdet sjöng högt, när det svepte och högg arme Uppsalakonungen mitt uti skinkan. Och Rolf kommenterade anfallet: "Nu har jag rumphuggit Uppsalas uslaste stjärtmes, så att han ej mera kan fisa och skita ner Norden!" Och Adils var slagen av häpnad och mäkta förvånad, tills hugget i skinkorna började kännas och ge honom smärta, och tills hans trots allt röda blod ymnigt började rinna ur kroppen på honom. Kung Rolfs män, som ej blivit efter sin konung ett steg, och ej heller framför för den delen, brast ut i ett skallande klingande gapskratt. De kunde ej annat. Blott konungen skrattade inte. Och Adils såg sig mycket surt och förnärmat omkring, som ett grymt förorättat förföljt litet argt kuvat småbarn, och tog sig för stjärten och, skrämd av sin blodförlust, började rida ifrån dem, med bakdelen forsande av illrött blod. Och kung Rolfs herrar fortsatte skratta med ohämmad hjärtlighet, ty så ohjälpligt beklagansvärd, ömklig och ynklig och löjlig var Adils med sin snöpligt avhuggna ända. Rolfs hugg hade gått ända in till skelettet. Det hade ju varit så lätt som att hugga en köttbit på slaktbänken, ty Adils hade ju varit så böjd, att hans kroppsställning inbjudit till detta ypperliga smarta hugg. Konung Rolf hade ej kunnat motstå den blott alltför lockande frestelsen. Sveagris blev kvar på marken där liggande, ty Rolf gav sju i den tingesten, och Adils fick aldrig upp den på spjutet och fann sig nödsakad att överge den om han ej ville blöda ihjäl. Konung Rolf red nu lugnt vägen vidare, följande falken tillbaka till kusten, där skeppet låg ostört och väntade på dem. "Var är drottning Yrsa?" var Åkes primära oroade fråga. "Hon kommer med tiden. Låt oss kasta loss nu och börja vår hemfärd." Och Åke och Älgfrode lydde, och snart var de femton personerna åter på havet det blåa. Och Rolf och hans män fick berätta alltsammans för Åke och Älgfrode, om Dargars död och om hur unge Vögg blivit en av de tolv i den mördades ställe. Och Adils gick trots allt i land med att ta sig tillbaka till Uppsala, men där damp han ner i backen från hästryggen och var helt borta och medvetslös. Och ingen fanns som var mäktig att hejda det ymniga blodflödet. Konungen, Adils bastarden, slog aldrig på nytt åter upp sina ögon. Han dog efter tre dagars sanslöshet av sin ohejdbara blodförlust, vanärad mera än någon kung någonsin blivit förut, och föraktad och hatad och skrattad åt av hela världen, med ett enda osaligt undantag: hans moder Skuld. Hon allena var oglad åt Adils' försmädliga död. Och hon tog obönhörligt all makten i Uppsala när Adils upphört att styra och leva. Hon blev mycket värre och hemskare än Adils själv någonsin hade varit. Fru Skulds första åtgärd var att spärra in drottning Yrsa i en underjordisk och fruktansvärd håla. Där murades Ursula in, och blott genom ett hål föga större än handen fick hon föga tillräcklig mat varje dag. Intet ljus, ingen människa mer fick hon se, ty Skuld ansåg att Yrsa var medskyldig till Adils' död. Och fru Skuld såg med noggrannhet till att ej någon fick veta vad hon gjort med Yrsa, ty Skuld ville icke att Rolf skulle komma till

Uppsala ännu en gång. Alla som hade något att göra med Yrsa blev tystade genom mörk död genom gift, som personligen blandades av häxan Skuld.

4. Rolfs fall Men fru Ursula var icke den som gav upp. Hon förblev oböjd levande under de allra mest vidriga av alla omständigheter, ty hon hade hoppet fortfarande kvar, som hon ej kunde mista så länge hon än var vid liv. Och fru Skulds politik var: "Har Adils gjort oket för tungt för sitt folk skall jag göra det tyngre, och har han bestraffat och tuktat det packet med ris skall jag tukta det med skorpiongissel, och därmed basta!" Och hon var ej den som tog något tillbaka. Hon bröt ej vad hon hade lovat, tyvärr. Hennes första och sista mål var att få hämnd på kung Rolf för sin sons ärefattiga död. Men hon talade tyst om vad hon skulle göra och planlade tyst sina nidiska planer. Men när konung Rolf på frisk rullande våg styrde ut på det storslagna fria oändliga havet, så tyckte han sig höra någon som manade honom: "Följ falken, kung Rolf! Jag är med dig så länge din pilgrimsfalk följer dig. Så länge du följer falkens spår över din himmel skall du ständigt leva i växande härlighet som Nordens konung. Som örnen var Odens livs reskamrat, så skall den falk som kung Hundtass begåvade dig med på samma sätt alltid bestämma och leda ditt öde." Och rösten kom liksom från falkens håll, men icke talade falken, ty den ej ens såg åt dem, tycktes det. Men vem det än var som talat, så var Rolf besluten att alltid ha någon mans öga på falken och aldrig på minsta sätt avvika från falkens tydliga viktiga ödesbestämmande ledande kurs. Ty Rolf visste nu att falken alltid med ofelbarhet skulle ledsaga honom och hans män i riktning mot det rätta ödet. Han släppte därför falken fri, lät den lyfta på gyllene vingar mot skyn, och de följde den fria högt flygande falken allt längre och vidare ut på det stormiga havet. Då ropte Rolfs rorsman, den härlige Harald: "O konung! Den konstiga falken far mot solens uppgång och ej mot dess middagshöjd. Den styr mot öster i stället för hemåt mot söder." "Vi skall ändå följa den," sade kung Rolf, och så gjorde de. De kom till Finland, till bygderna där, till den av stormar härjade ödsliga kusten, till stormmolnens land, till det land där tre årstider utgörs av vinter och endast en enda av vår, höst och sommar. De kom fram till Aurs å och till fagra byn där, som kallades Åbo, ty vid vackra ån hade mången man funnit sig ett kojsigt bo. Och där träffade Rolf och hans kämpar Rolfs farfars fars bröders familjer och avkomlingar, och Rolf trivdes hos dem mycket väl. Han blev kär där i en ljuvlig jungfru som kallades Nanna och som var av hans eget konungahus, och de gifte sig. Och alla herrar i Finland svor trohet till Rolf, och de hyllade honom som konung och svor, att om någonting drabbade Rolf skulle de alla hämnas. De lovade att när som helst vid hans ord draga med honom ut i

rättfärdiga rättvisa strider mot ondska och nidingsverk. Och med stor saknad steg Rolf åter ärehöljd och ytterst hyllad och älskad av alla ombord på sitt skepp för att åter bege sig till havs för att följa sitt öde. Han hade då varit i Åbo i tre ljuva härliga och oförglömliga månader. Nanna for givetvis med honom. Avskedet var mycket gripande, innerligt, hjärtligt och vemodigt, ty icke lämnade konungen gärna sitt trogna och älskade Österland, det som idag heter Finland, den trognaste av alla mödrar, det hårdaste och det mest härdade av Nordens länder med kanske just därför dess ädlaste människor. Men falken kunde ej hållas tillbaka, och skilsmässan kunde ej uppskjutas. Ute till havs mötte Rolfs skepp ett fartyg från väster. De seglade nära varandra, som sällan på den tiden mötande skepp hade vanan att göra, för att icke falla ur vinden, ta vinden från mötande skeppet, och för att ej komma i sjöstrid. Den risken var stor, om de möttes till sjöss, och det låg ju i bådas intresse att hellre snabbt komma till målet än dräpas och drunkna på vägen. Och Rolfs män hov upp sina röster och sporde de mötande vilka de var. "Själva är vi kung Rolf och hans män." "Vilken lycka!" sjöng männen från motsatta fartyget. "Er just har vi stora viktiga budskap att bringa. Vi är ifrån Uppsala, och vårt skepp är Torer Hundtass tillhörigt. Så hör våra nyheter: Adils är död, ty han dog av det nesliga lindriga och oförargliga sår som kung Rolf rättvist gav honom såsom ett nidingens grälla igenkänningsmärke. Ty värre och svårare och mera livsfarligt än ödets tecken på Kains mörka panna var icke det jack som kung Rolf gav kung Adils; och vem som helst med annan konstitution än kung Adils har aldrig sports duka så nesligen under för så liten skada." Men Rolf ropte: "Ack, icke ville jag någonsin min broder Adils fördärv, död och ändalykt! Ve mig! Jag har tagit livet av en brodermänniska!" "Sörj icke, konung! All världen är glad över att Adils lyckligt är död. Men hör vidare våra ej vidare fröjdfulla nyheter. Skuld, Adils moder, har nu tagit makten i Uppsala, och hon församlar nu den största här av vidunder, förrädare, djävlar och mördare som någonsin blivit skådad. Hon ämnar att utrota dig, konung Rolf, och var mänska som känner ditt namn, och hon ämnar att utplåna Lejre." "Ack, ve! Aldrig önskade jag dräpa Adils! För det brottets skull vill den arma olyckliga modern nu hämnas på mig! Men vad vet du om Yrsa, kung Adils' av honom ej någonsin vidrörda maka?" "Hon är helt försvunnen från jorden. Ej någon vet alls vart hon har tagit vägen. Hon är spårlöst borta från Uppsala." "Mänska, vad är det du säger? Du gör mig förtvivlad! Det som du här säger betyder blott en enda sak: att fru Skuld har min mor i sitt våld. Ack, ohyggliga öde! Förbannade kvinnor, som hämnas på harmlösa kvinnor för männens brotts skull! O, ohyggliga mardröm, som världspolitiken grymt innebär, giver och är! Vi skall genast till Uppsala att åter frälsa dess drottning fru Yrsa, min moder. O falk, flyg till Uppsala! Innerligt ber jag dig därom!"

Och han släppte upp sin begåvade falk mot den klarblåa skyn. Falken tvekade, men sedan föll den av söderut och ej i riktning mot Uppsala. Åke kom med detta råd till sin älskade konung, kung Rolf: "Res tillbaka till Lejre, och samla där en väldig flotta. Församla från all världens länder de trogna och villiga tjänare som du i all världens hörn överallt i oändligt tal äger. Drag sedan mot Uppsala med denna flotta och krossa fru Skuld och befria din moder. Så tror jag är Herren Guds vilja." "Jag följer dig, Åke, jag följer dig, falk, och jag följer min Herre och Gud." Och Rolf styrde mot söder mot hemmet i Lejre, men drömde var natt onda grå ångestmättade drömmar om fängslade lidande plågade ensamma illa behandlade modern. Han seglade utmed den farliga kusten, och var han fann tecken på människoverksamhet tog han i land och tillfrågade folket om det ville draga med honom mot Uppsala. Ingen besvarade någonsin någonstans frågan med nej. Men vid nutidens Kalmar steg Älgfrode av kungens skepp, för att draga på egen hand vidare. Men käcke Älgfrode lovade att göra allt för kung Rolf när så pliktkänslan fordrade och det gavs tillfälle. Älgfrode var kungens svurne vän för hela livet. Och Rolf for längs kusten och seglade ut genom Sundet och upp till den livliga byn Göteborg. Även denna by lovade undantagslöst att ge Rolf fullt och fast stöd i kampen mot Uppsalas sköka. Han seglade även till England och därifrån åter till Norge och därifrån hem till det dejliga Lejre. Han var mycket kort tid i Lejre, dock. Flottan som följde kung Rolf nu bestod av ett hundratal skepp med två tusen beprövade kampglada män. Och han seglade efter en månad från Lejre och följde den stormiga Östersjöns sydkust. Och från alla orter och byar slog nya skepp och nya bärsärkar följe med honom. Och falken var med Rolf och satt mest på Rolfs högra axel i frid, såsom tecken från ovan på att Rolf var fri att allena bestämma sin färd. Och nu närmade sig denna flotta på ett hundra femtio skepp sitt primära mål: den stora fjorden i hjärtat av vilken byn Uppsala låg. Och de ett hundra femtio skeppen gled in i den smala passagen och seglade djärvt in i Mälaren utan att störas. Det var märkligt tyst längs med stränderna. Då höjde falken sig högt från kung Rolfs breda axlar. Den steg upp mot skyn högt i riktning mot den nu uppgående solen. "Den lämnar oss! Falken styr bort från oss mot det håll varifrån vi styrt vår färd! Se! Den flyger mot öster, mot havet, mot vinden! Vi kan icke överge fälttåget nu!" ropte männen, och stor oro uppstod bland alla som såg falkens flykt. Konung Rolf sade: "Vi måste följa vår lyckofalk." "Sundet är digert blockerat, och vägen till sundet också, av vår egen omätliga flotta! Och ej kan vi vända och styra mot vinden!" "Men vi får ej överge falken!" "Välj, konung, emellan din falk och din moder." Och Rolfsmännen lyckades att övertala sin konung att fortsätta, nu när de ändå var redan så nära.

"Vi skall nog besegra fru Skuld på en timme. Och sedan kan vi genast segla iväg och snart finna din falk." Men kung Rolf och kung Bödvar och Svipdag och alla hans närmaste få allra käraste vänner var fyllda av osäkerhet, ängslig oro och ondaste aningar. Men ända fram till byn Uppsala seglade skeppen. En del tog i land utmed kusten och stormade fram emot hjärtat av Norden till fots. Och de tre tusen männen kom fram till byn Uppsala och fann den öde och tom. Ingen själ fanns i byn. Allt var dött, övergivet och öde. Rolf gick in i borgen. Ej heller fanns där någon människa. Slutligen träffades på en eländig och gammal grå präst, som försökt leva undangömd. Och prästen bragtes i dagen och sade till Rolf: "Konung Rolf, aldrig borde du ha kommit hit. Drottning Skuld drar emot dig med hela naturen." "Vad menas med hela naturen, och var är min moder, den enda rättmätiga Uppsaladrottningen?" utbrast kung Rolf med ett bristande tålamod. "Ingen vet var drottning Ursula finns. Och med hela naturen så menar jag just precis hela naturen och till och med annat därtill." "Vi skall ej lämna Uppsala förrän fru Yrsa har kommit till rätta," löd Rolfs ord, men prästmannen genmälde genast: "Din moder fru Yrsa skall icke alls komma till rätta, kung Rolf, förrän du blivit hämnad. Blott död, konung Rolf, väntar dig här i Uppsala gravgård. Du skulle ha avstått från att komma en gång för mycket. Du skulle ha fortsatt till främmande länder, till friheten, den fria vildmarken, de fria vidderna, där det allena ej finns några fiender." Och prästen tilläts att dra sig tillbaka. Men Rolf gav den ordern till samtliga: "Sök! Sök i varje buskage, varje skog, varje träddunge och varje hus och vart berg, tills vi finner fru Yrsa!" Och Rolf och hans män övergav icke Uppsala, utan de stannade kvar, ty Rolf svor att ej lämna den byn förrän drottningen Ursula, Yrsa hans mor, blivit funnen, vid liv eller död. Och all hösten gick, och sedan började vintern, som började tidigt det året. Och norrskenet flammade, och hårda snöstormar rasade, och djupa snödrivor täckte all världen och dränkte, begravde och gömde vart hus i ett tjockt vitt kallt täcke och lager av kvävande snö. Och fortfarande fanns ej i världen ett spår av fru Skuld eller av någon ursprunglig Uppsalabo. Allt var dött, och Rolf tänkte: "Ack, varför tog jag konung Adils av daga? Han var ändå Uppsalas konung, en Guds egen smorde! Jag är kung av Lejre och icke av Uppsala." Och konung Rolf sade till konung Bödvar: "Min vän, jag är icke förtjust i din vän unge Hjalte, din fosterbror. Sannerligen är jag en aning rädd för att han är den man som skall störta oss alla i onda fördärvet och tragiskt förråda oss, med eller utan sin egen personliga vilja." Och midvinternatten var kommen, och konungen firade midvintern med sina vänner. Han talade:

"Vi, mina vänner, är världens mest lysande följe. Vi är ljuva högmodet, heligt och ridderligt ljust härligt bländande övermod, all världens allra förmätnaste stolthet. Vi är gudar lika. Ibland tror jag att vi är älskade så högt av Gud, att vi utgör hans drömmar, hans sinne, hans tankar, hans ljusa och vilda långhåriga älsklingar, orakade och barbariska men ack så manligt sympatiska. Vi är den stolthet som icke förgås, och den ordning, den makt och det överdåd som aldrig kan duka under. Vi är ofelbara, perfekta och goda, vi har aldrig gjort fel och kan icke göra det, vad vi än gör är det rätt, ty Gud älskar oss. Vi är de enda i världen som är och som har fria andar, och därför är vi världens herrar, och vårt fagra släkte skall även förbli så i evighet. Allt är oändligt, och allting är öppet för oss. Icke finns det för oss något ovetbart, någon för helig förborgad dold kunskap, det finns ingen gräns för vårt vett, vårt förstånd, vårt förnuft och vår makt. Vi är evinnerligen oinskränkta. Kort sagt: vår är hela världen, och vi är allsmäktiga. Säger vi: 'Värld, snurra runt!' så begynner den att snurra runt. Om vi säger: 'O värld, var ej rund eller platt eller av form behgränsad,' så är den oss lydig och upphör den vara finit. Vi har Gud i vårt hjärta och i våra själar, och Gud tar sig uttryck i makten. Vad är Herrens namn? Han har många, bland vilka märks Makten och Ordningen. Vi är helt oomkullrunkliga. Må vi så vara med hela vårt släkte i evighet. Må vi nu äta och dricka oss mätta och nöjda." Och Rolfs lycka hade visst varit total, om han ej saknat makan fru Nanna och sina två flickebarn Driva och Skur, och sin moder fru Yrsa, och framför allt den oumbärliga falken, som Rolf mest av allt ängsligt önskade att satt som vanligt på hans högra axel. Men medan hans män och han själv satt och åt satt den unge och redige Vögg i ett torn och höll utkik, ty vakten var i detta ögonblick hans. Och han såg då i fjärran ett långsamt annalkande sken, som snart visade sig vara ljuset från facklor. Där nalkades Uppsalaborgen från samtliga väderstreck ett ändlöst människohav. Vögg slog genast alarm. Alla klädde sig i sina vapen och krigarmunderingar. Rolfs män var sju hundra starka och rediga präktiga karlar, ty alla hans mångtusen övriga karlar var ute på färder och jakter och ute i riket på Rolfs egen order att finna fru Skuld och fru Yrsa och i alla fall något spår av dem. Hur många var då angriparna som kom i skenet av facklor om natten? Minst fyra-fem tusen. Rolf sade, där han stod i fönstret och blickade ut mot de kommande Skuldmännen: "Så är då äntligen slutet och sanningens ögonblick här. Nu skall allting bli avgjort." Han stod där i gluggen rätt länge, betänksam och tankfull, med skimrande Uppsalakonungakronan på huvudet på sina gyllene lockar. Hans huvud var gyllne och gult såsom lenaste honung. Och Rolf kommenderade: "Alle man på sina platser! Här stundar vårt livs största strid!" Och var man ställde upp sig vid dörrarna, vid palissadportarna och vid gluggar och fönster. Men var var kung Bödvar, kung Rolfs högra hand, älsklingskämpe och starkaste stöd? Han var spårlöst försvunnen. Ej någon såg någonstans röken av honom. Men Rolf tänkte lugnt:

"Han gör säkert sitt bästa och yppersta var han än gör det och hur han än gör det." Men Hjalte, kung Bödvars nervöse otålige spinkige vän, som kung Bödvar av dygd blott och ädel barmhärtighet hjälpt och förbarmat sig över, var upprörd och blev alltmer ängslig för att hans beskyddare, sköld, värn, omistliga stöd och den endaste ryggrad han hade i denna stund uteblev. Rolf ropte ut till de ständigt annalkande männen: "Fru Skuld, är du där? Var har du gömt min moder?" En hemsk gammal kvinnoröst svarade efter en stund: "Där du aldrig skall finna min sons usla mörderska, dumme kung Rolf! Vad gör du här i Uppsala? Du har blott kommit hit, skall världen säga, för att möta onödig och alltför tidig men rättmätig död. Kom och slåss, du din konungamördare! Slåss mot din död! Låt oss se om du även kan rumphugga honom, som du fegt grymt rumphögg en oskyldig och en försvarslös feg klen stackars loppa. Här har du din fiende, Rolf! Du besegrade Adils, men aldrig din fiende!" "Nog nu med käringsnack!" yttrade Rolf, och han sade till alla de sina: "Låt oss nu gå ut och bekämpa vår fiende, vem hon än är." Och de stormade ut emot Skulds digra mammutarmé. De dök ut ur den mörklagda borgen som vesslor och mårdar och lekatter ur sina gömslen och anföll så raskt och så djärvt och så frimodigt och effektivt, att den mångtusenhövdade ilsket angripande skaran förvånades, häpnade och inte mer kunde fortsätta att avancera. De tvingades bakåt i stället. Och aldrig har Rolf och hans män kämpat friskare, tapprare, med större dådkraft och hurtighet, med bättre ordning och redlighet. Tusenden och åter tusenden mejades ner medan endast ett tiotal stupade av konung Rolfs minst förhärdade kämpar. Då ropade Skuld med ett tjutande skri som med faslig ohygglighet skallade i hela nattsvarta mulnande midvintergrå universum: "O Rolf, vet att det är Naturen du kämpar emot!" Och strax hördes därpå de mest fasliga och skräckinjagande isande ytterst ohyggliga grymtanden, fräsanden, gurglanden, rytanden, vrålanden, tjutanden, bölanden, ylanden, skrianden, morranden, gläfsanden, och konung Rolf och hans kämpar fick åse hur varje person, som fru Skulds här bestod av, förvandlades icke snabbt och icke långsamt till de mest ohyggliga avgrundsdjur, monster och skräcködlor. Där var amfibier och kräldjur, eldsprutande drakar och piggsvin vars piggar avlossades mot konung Rolf och hans män såsom pilar, och var pigg var giftig och dödade genast. Där krälade ormar så tjocka som uppsvullna hästbukar och tio manslängder långa, som svärd icke bet på och som glupskt och hastigt uppslukade dussin och dussin av Rolfs få hårt kämpande män. Där var stora gigantiska pansarbeklädda osårbara mördande skräckkrokodiler, och slemmiga äckliga monster som såg ut att vara av klibbig gelé, och de gick bara fram mot Rolfs män, och var man som kom i någon minsta kontakt med det slemmiga odjuret slukades av djurets kropp, varpå djuret blev större till storleken. Allt tycktes vara förlorat för Rolf och hans män, men de kämpade på utan att vika ett enda steg.

Men emot alla dessa förskräckliga monster uppträdde då plötsligt en jättelik björn, svart till pälsen, så stor och så jättelik som tio vanliga björnar. I spetsen för Rolf och hans män gick den fram, och den trampade noggrant ihjäl alla ormar och bröt flinkt av nackarna på alla skrymmande monster, och de värsta otäcka slemmiga vattniga hemska gelédjuren åt björnen opp, eller drack han opp som en kopp vatten, snabbt, smärtfritt och raskt. Och kung Rolf och hans män avancerade och bröt igenom omringande massan av tjutande odjur och började åter få ledningen i hårda striden mot oöverskådliga Skuldövermakten. Och björnen stred ständigt vid Rolfs högra sida och lämnade icke Rolfs sida ett grand eller ett enda ögonblick. Björnen var vikten som fick stridens våg att utfalla till konungens förmån. Så länge som björnen var där, var den än månde komma ifrån, vad det än kunde vara för björn, gick det bra. Men den föga sensible tvärtom ganska trångsynte Hjalte blev alltmer förbannad och vred för att Bödvar var borta från striden. "Den uslingen sover! Den fegisen gömmer sig!" tänkte den helt fantasilöse Hjalte. Till slut blev han så arg och ilsken på Bödvar att han gav sig bort ifrån striden för att röna ut vad den lathunden var fräck nog att våga fägna sig med i den sanningens kritiska ödesstund som nu höll på. Och i Uppsalas borgs mörka sovsal, i det allra mörkaste hörnet av salen, fann Hjalte sin skändlige skamlöse välgörare passivt sittande stilla och görande intet. Han satt där med ögonen slutna som om han höll på med att sova. Burdust väckte Hjalte kung Bödvar och ropade: "Sitter du här, din förbannade nolla, och gör ingenting medan vi offrar blod, liv och lemmar för vår konung Rolf!" Bödvar svarade genast, i det att han öppnade ögonen: "Varför, o Hjalte, var du tvungen att rubba mina och konungens cirklar? Jag sov ej. Jag var icke lat, utan jag koncentrerade mig. Vi har icke med mänskor och människokrafter och svärd, spjut och yxor att göra den här gången, utan med trolldom, med omänsklighet och med lömsk onaturlighet. Du ville för en gångs skull komma på mig med att icke göra min plikt, men du har nu i stället med klumpighet hindrat och stoppat mig i det allvarliga utförandet av min yttersta plikt. Du har stört mina tankar med att tvinga på mig en onyttig och föga användbar verklighet. Vet, att en tanke i ensamhet och isolerad frid uttänkt är mer värd än all världens värden, ty en enda tanke kan upphäva världsalltet och allt av ondo som finns i det. Du har förskingrat min tanke och därmed kung Rolfs, ditt och mitt och de samtliga våras omistliga liv, ty förutan en hemlig dold tanke i smyg har ej godheten någon mer kraft emot ondskan." Men Hjalte förstod ej ett ord av vad Bödvar försökte att säga, och ville ej heller för den delen fatta det minsta. Han tvingade Bödvar att följa med ut, och den nu hopplöst ur drömmen bragte kung Bödvar fick finna sig i att ej mera ha något som helst annat val. När de gick ut i striden så var björnen borta från konungens sida, och den sågs ej mera så länge som slagsmålet varade. Skulds alla odjur förgjorde igen utan hämningar det ena dussinet efter det andra av Rolfs trogna allt färre och underlägsnare skara. Rolfs levande män reducerades till fyra hundra, till tre hundra

och snart till ett hundra femtio, men samtidigt stupade odjur på odjur av Skulds stora här, som starkt blev reducerad till tre tusen och till ett tusen fem hundra. Där stupade Hjalte den tvehågsne efter att ha slagit femtio fiender. Starulf, svårt blödande ur minst ett hundratal sår, och med armen ur led och ett ben nästan avhugget, stupade ej förrän han fyllt sin plikt och dräpt jämnt hundra fiender. Vött dog med sitt svärd skönt färgat av ett hundra trettio fienders hjärteblod. Haklang, dock, kom upp till ett hundra fyrtiofyra förrn han själv ej orkade mera och blödde ihjäl, med minst två hundra hugg i sin bål och sin byst. Men fru Skulds trolldom varade icke i evighet heller. Och Skulds krafter sinade, ty diger trolldom är fruktansvärt ansträngande. Hennes odjur begynte, det ena kort efter det andra, att åter förvandlas tillbaka till vanliga krigande män. Mörkret var tjockt och ogenomträngligt. Rolf ropade: "Orkar vi blott hålla ut intill gryningens första begynnande ljus skall vi segra!" Och Hardevil, den unge ljuse och fagre, fick banehugg efter att ha muntert dräpt hundrasextiotre svåra fiender. Nu var Rolfs kämpar blott åttiosju, och de slaktades alltjämt med skoningslös faslig effektivitet av de dock ständigt mera försvinnande odjuren och Skulds soldater. Men häxans soldater blev ständigt allt flera. De tycktes ej dö. För var Skuldman som dog tycktes två nya uppstå. Kung Rolf och hans män förde en mycket ojämn kamp mot både levande stridsmän och döda. De levande kunde ej dö eller dog endast för att få nytt liv och fortsätta kämpa med dubbla förintande krafter. Då svävade över den bloddränkta stridsplatsen en fasaväckande ande som ropade: "Jag är kung Ragnar, din förfader, Rolf, som är kommen att hjälpa dig mot de förbannade häxkrafter som önskar utrota ditt och mitt släkte. Förbannad är kvinnan i evighet! Hon endast har åstadkommit det onda som nu färgar världen i rött. Ve, ve, ve över kvinnan i evighet! Skulden är hennes för samtliga brott som i tiderna någonsin blivit begångna! Ty när hon passerat sin ålder för käringskap och icke längre kan få några barn vet hon ej längre av sig av desperation över sitt flydda moderliv och blir då ansvarslös, farlig och galen av djurisk förtvivlan och skuld. Mannen är utan skuld i all evighet, ty all svart synd kommer endast från kvinnan, det monstret, den draken, det djuret, den endast dödsbringande parasiterande svarta vampyren! Det finns ingen kvinna som ej är en djävulens häxa! Det finns ingen kvinna i världen som god eller rättfärdig är, ty hon låter sig ledas allenast av lustar och nycker och själviskhet till den naive och godtrogne mannens fördärv!" Och kung Ragnar blev väl känd igen av de få gamla grå veteraner som tidigt i ungdomen sett honom. Rolf och hans män gav strax upp ett triumfskri och gick med förnyade krafter mot den överväldigande övermakten. Så ropade Rolf: "Låt oss söka fru Skuld! Endast henne behöver vi dräpa för att vinna seger! O Bödvar! O Vögg! O min Svipdag och Rejgad och Vidstark! Vi måste få tag i fru Skuld, ty om vi endast får tag i henne och tar hennes liv så är därmed vår endaste farliga fiende, trolldomen, slagen!" Och med ännu mera fördubblade krafter gick Rolf och hans femtiotvå ännu levande vänner till anfall. Men hjältarna stred emot döda och icke mot levande, mot

blåa vålnader och ej mot mänskor. Och Skulds döda kämpande lik kunde mottaga hugg efter hugg in i hjärtat förutan att falla, förutan att tröttas, förutan att anställa skada och slåss desto mindre. Fru Skulds män gick på obönhörligt förutan att dö eller falla, ty de var ej män utan själlösa kalla maskiner som svärdshugg ej bet på. Där stupade Romund den Hårde, en av konung Rolfs allra yppersta kämpar. Han föll för ett banehugg av sitt två hundrade offer, som med sina yttersta krafter drev svärdet i hjärtat på Romund, så att hjärtat slutade slå. Men nu var alla drottningens monster och odjur försvunna. Det var bara män nu som motstod kung Rolf, och på så sätt blev striden mer jämn. Och Rolf ropade: "Än kan vi vinna!" De var nu blott trettiotre mot tre hundra och fyrtio, frånräknat alla fru Skulds genom trolldom upprätthållna kämpande lik. Men där stupade Asmund den flyhänte, Rolfs bäste kämpe näst efter sin Bödvar och Svipdag och Rejgad och Vidstark. Där föll även Vidstark, fegt omringad, avskild från vännerna, och med sin pulsåder och många senor för länge se'n avslitna. Men Asmund hade fällt två hundra tretton, och Vidstark två hundra och sexton. Men mörkret blev ständigt allt tätare, kylan allt strängare, och nu begynte det snöa. Men snön kunde ej med sin vithet betäcka den av blod grällt färgade snön, ty det spilldes beständigt blott mer blod, som dränkte och färgade även den nyfallna snön. Men det var ingen vind, varför snön mycket långsamt och stillsamt mjukt dalade ned i stor frid som en märklig kontrast mot den hätska och våldsamma grymma bataljen. Men delar av kampplatsen, som inte användes mera, blev snart översnöade. Där blev de hårt deformerade och massakrerade liken betäckta och den röda snön åter vit. Men nu stupade Rejgad. Han ropade som sitt livs sista små ord: "Konung Rolf, o, förlåt mig, att jag inte längre kan bistå, försvara och skydda dig!" Sedan höggs hans huvud av av en fiende. Rolf sade: "Min allra fagraste broder och vän! Det är jag, Rolf, som borde be dig om förlåtelse för att ej lyckats ha fört denna svåra batalj till ett mer lyckligt slut för oss alla." Nu återstod tolv män blott av konung Rolfs stora här. Det var två hundra levande mot dem och ett tusen döda. Från alla håll ansattes de. De omringades helt, och fru Skulds män försökte att avskilja dem från varandra, men de höll beundransvärt stånd och lät sig icke säras. Där stupade Astolf den Grymme och Ulf den Förskräcklige. Även den yngsta av alla Rolfs män, pojken Harald från England, gick under och stupade efter att ha dräpt två hundra och trettio fiender. Morgonen nalkades, men icke ljusnade himmelen. "Morgon, o ljuvaste gryning, var är du?" ljöd Rolfs höga klagorop när han såg Svipdag med avhuggna ben bli grymt huggen ihjäl av ett tjugotal svärd. Svipdag hade dräpt två hundra femtio personer. "O Bödvar, vi blir alltmer ensamma!" ropade Rolf. Bödvar svarade: "Men icke har vi nu längre så många emot oss som när striden började."

Rolf lät ett klingande rungande skratt ifrån hjärtat bli svaret på den goda tanken. Just då fick kung Bödvar ett hugg över ansiktet så att hans näsa och ansikte och vänstra öga förstördes. Han vrålade vilt och drap inom ett ögonblick tjugo försmädliga fiender. Rasande kämpade han som en galen och vrålande Kungstiger. Men där bredvid honom stupade Edvard och Rutger den Digre och Bard ifrån Norge, hans fosterbror. Rutger och Bard blödde plågsamt ihjäl omfamnande varandra. Och Bard hade skickat i döden två hundra och sextio fiender. Slutstriden stundade nu. Det var fem man mot hundra, och striden var hårdare nu än den någonsin varit. Kung Rolf och kung Bödvar stred sida vid sida och skickade Skulds män i döden i dussintal och åter dussintal. Det var omöjligt för Skulds män och trollkonster att komma åt de två kungarna. Snart fälldes Vurmbrand den Väldige dock, efter att ha fällt och givit två hundra sjuttio man deras bane. Den storslagne Gröt-Oskar även blev skild från de övriga av Skuldens övermakt och stacks ihjäl snart av fyrtio yxor och svärd. Endast Bödvar och Vögg var nu kvar jämte Rolf, och de slogdes fortfarande med bibehållet och obrutet mod och med föga förminskad aggressivitetsenergi. De var oomkullrunkeliga. De stod fast såsom klippor i marken och lät ingen enda man någonsin nå dem. Men själva så nådde de alla som kom inom synhåll och lät ingen enda av dessa få klara sig undan med livet. Så kämpade dessa tre härliga karlar allena i trekant omringade helt och med ryggarna tryggt mot varandra i två hela timmar. Men slutligen nåddes den dödströtte sviktande Vögg av ett fegt långt förgiftat vasst spjut, som en feg niding lyckades driva in i Vöggs mest känsliga delar: det svaga parti som är skapat allenast för kvinnornas skull. Ännu kämpade Vögg en god stund trots olidliga smärtor. Han kämpade tills han var död. Men hans död hade kostat tre hundra och aderton män deras liv. Bödvar ropade plötsligt: "Jag törstar! Jag brinner i halsen! Finns det inget vatten i världen?" Då kastade någon rakt under hans kämpagestalt en stor brinnande fackla med orden: "Ja, brinn bara opp, du!" Och kläderna fattade eld, men ej fruktade Bödvar för elden. Han visste att han icke på något sätt kunde släcka den, varför han blott lät den brinna. Han passade i stället på att dra fördel av elden och började våldsamt fördubbla sitt stridsraseri. Han gick fram bland Skulds män som en fackla och dräpte tre dussin personer på endast en kvart. Men den svidande elden grep tag i hans hår, och hans enda kvarvarande öga förstördes av frätande elden, som brann i hans ögonhår. Han var nu blind men spred död utan misskund och utan att falla fortfarande. Men han var skild nu från konungen och måste även försvara sin rygg. Det var endast en tidsfråga hur länge ännu han skulle förmå orka hålla sig uppe. Han kämpade som allra tapprast när slutet kom. Ett digert yxhugg högg av båda händerna på honom när som bäst han ilsket med bägge händerna svingade svärdet och svepte av fienders skallar. Men mannen som givit det träffande yxhugget föll för det flygande svärdet, när det med dess livs sista krafter fullbordade hugget som handlöse ägaren påbörjat. En annan yxa begravdes i skallen på Bödvar, och därmed var hans liv förbi. Men han hade

dräpt tre hundra femtio personer. Där kämpade mot konung Rolf endast trettiosju galna kämpar. Skuld ropade ständigt på nytt och på nytt, som hon ropat med tjatighet under all striden: "Min son, eder herre kung Adils, har ej blivit hämnad förrän Rolf är död!" Men Rolf motstod allena sin övermakt lika fast och lika lätt som han motstått den med sina vänner omkring sig. Han kämpade tyst, sammanbitet och lugnt, som en väldig naturkraft som ej mänsklig kraft kan rå på. Det var omöjligt för någon kämpe att komma inpå honom. Då syntes plötsligt en öppning i himlen i öster. Där skymtade en liten spricka i molnen, och genom den sprickan sågs en liten ljusglimt. Och sprickan blev större. "O, äntligen, ljus! Var välsignad och välkommen!" ropade Rolf och gick löst ännu hårdare. Endast ett dussin förvånansvärt envisa karlar stred ännu emot honom. Av alla Skulds spökerier var intet mot det, tänkte Rolf, att hon tydligen lyckades få sina män till att tro på sin sak och därför ej ge upp förrän den siste rättrogne även var fallen. Men han var nu trött, och han blödde ur fem hundra djupa allvarliga sår. Men den ljusnande sprickan i himlen i öster blev större och större. Så kom där en fågel. Den var mycket ensam. Det var en skön rovfågel. När den gav till ett gällt skri blev Rolf varse den och kunde han genast känna igen den. Han yttrade: "Kommer du åter till mig, vackra pilgrimsfalk, fastän jag övergav dig?" Och han fick ett nytt hugg i sin sida som skar sönder hans ena njure. Han fortfor att kämpa och dödade ytterligare fem män. Men så fick han ett nytt hugg som gick genom den redan trasiga brynjan och skar upp hans mage. Hans inälvor började att rinna ut. Ändå lyckades han dräpa tre karlar till. Men hans liv var förbi, och de fyra som återstod slutade slå honom. Rolf stod med tarmarna ute och vacklade. Svärdet föll ut ur hans hand. Och han sade till de sista fyra som än var hans fiender: "Om ni är män, så se till att fru Skuld får betala sin skuld med sitt liv. Ty hon endast är skulden till allt blod som utgjutits här denna natt." Och han vacklade fram till fru Skulds svarta tält, och han ropade: "Var är min moder!" Skuld svarade inte. Hon sade till de fyra männen: "Vad väntar ni på? Skall ni ej ge mig hämnd för min son? Då får jag ta den själv." Och hon drog fram ett svärd, och hon stack konung Rolf så att svärdet gick tvärs genom kroppen. Men konungen föll inte. Han sade lugnt: "All din trolldom, o Skuld, är ej nog för att kuva en vanlig normal enkel människa." I samma ögonblick hördes det höga trumpeter, basuner och lurar i fjärran och trampet av tusentals hästar med ryttare. I samma ögonblick föll Rolf omkull. Han var död. Han föll bakåt på rygg, och mot klarnande himmelen log han. Där kom nu anstormande tusentals män över slätten. Skuld blev mycket rädd och bestört. Den kvartett som var hos henne tittade på henne. Två av dem hade fått banesår. Den tredje kallades Hjalmar. Det var han som givit kung Rolf digra hugget i magen. Den fjärde var rädd inför den nu annalkande hären och sade till Skuld: "Låt oss fly, goda drottning! Vad väntar vi på nu när hämnden är utkrävd?"

"På domen, o fegis och usling och stackare!" talade Hjalmar. "O Skuld, du har segrat och fått ut din hämnd, men vad ser dina ögon i fjärran? En ny konung Rolf med en ny skara kämpar! Och nu har du två man blott som kan försvara dig – nej, endast en, ty jag tänker ej fortsätta leva. Det finns ingen sorg som är större, det finns ingen bittrare saknad, det finns inget hemskare tomrum och ej värre mörker än det som en orättvist av daga tagen god kung lämnar efter sig. Jag lät mig ledas och hypnotiseras av dig, drottning Skuld, men din skuld och ditt dåd och det brott som du fått mig att gudlöst begå har nu äntligen väckt mig ur mardrömmen. Jag kan ej leva med delar av din skuld på skuldrorna. Skuld är det enda i livet som ingen man och inte ens någon Gud någonsin orkat bära." Med dessa ord drog arme Hjalmar sitt svärd och drev in det i sin egen buk. Och han dog nästan genast, ty han visste väl hur det var effektivast att döda sig själv. Även de två som mycket svårt sårats till döds överlät sig åt eviga sömnen. Blott Skuld och den fjärde var kvar. Men Skuld flydde ej. Den arme vettskrämde mannen begynte att springa sin kos, ty han tröttnade på att försöka få fruntimret med sig. Han övergav henne och rände iväg, och han snubblade och skrek i himmelens sky, ty han var helt från vettet. Skuld var nu helt ensam bland alla de döda. Hon stod lika stilla som ett ensamt dött gammalt träd på den ödsliga heden och såg mot de hastigt annalkande trupperna. Såg hon vad det var för folk? Såg hon att det var Bödvars och Älgfrodes bror Torer Hundtrass, och att käre Älgfrode red vid den gotländske konungens sida? Vi vet icke vad kvinnan såg. Men hon visste att ryttarna kom för att bistå kung Rolf. Och hon tänkte och sade: "Me'ns tid är, må jag vandra hädan, på det att jag må slippa skammen och vanäran att bli bestraffad för mina försyndelser genom föraktliga främlingars händer. Jag var blott en kvinna. Fru Skuld var trots allt även hon blott en mänska. Därtill var jag mor, och jag hade en son som, hurdan han än var, ändå älskades av mig, och detta berättigar hela mitt liv och försvarar mig för evigheten. Jag var aldrig helrutten ända igenom från tårna till hårstråna. Må Skuld med sin död för sin egen hand sona sina försyndelser och helt betala sin skuld och befrias ifrån den och vinna försoning med livet." Och Skuld stötte sitt eget svärd i sitt bröst och sitt hjärta och dog. Och kung Hundtass och Älgfrode och deras närmaste män hann ej fram förrän alla låg döda på platsen, och förrän den ende som klarat sig undan med livet försvunnit totalt ifrån bygden, högt skriande ett djuriskt språk som ej någon förstod. Denne galning blev någon tid senare fängslad och insatt bakom lås och bom, där han sedan förblev tills han dog, utan att någon människa någonsin anade vem mannen var. Han var det sista och enda levande vittnet till slaget vid Uppsala. Hundtass och Älgfrode städade stridsplatsen. Samtliga okända män blev begravda i en enda massgrav. Det var hälften av Nordens samtliga män. De som kunde identifieras blev alla begravda med stor pietet, varje hjälte för sig, och kung Rolf fick sin viloplats i deras mitt.

Och man räknade sammanlagt till elva tusen i strid fallna män, medan samtidigt en person saknades påtagligt och synnerligen: var fanns drottning Yrsa, vars riktiga namn varit Ursula? Hon var försvunnen och skulle förbli så. Man kunde allenast förmoda att hon även offrats som alla de andra för Skuld som martyr, och ur detta framsprang sedermera den tyska legenden om Ursula och hennes oskyldiga elva tusen martyrer. Mot blånande mörknande norrskensbeslöjade spökliga himlen flög ensamme klarögde och melankoliske sorgbundne grå pilgrimsfalken för att icke mer vända åter till jorden. Hans uppgift var fullbordad. Han var det som, när Rolf icke följt ut den tillbaka till havet, rest långt bort till Gotland och uppsökt sin herre från fordom, kung Hundtass. Och han hade lyckats att få Torer Hundtass att fatta att Rolf var i fara. Då hade kung Hundtass raskt samlat en flotta och följt snabba falken till Uppsala. Så hade Rolf icke övergetts eller hans män fastän de övergivit den vägledning de fått från ovan. Att falken for bort ut till havs ifrån Mälaren och att Rolf låtit sig frestas att ej följa efter den var en väsentlig och högst viktig orsak och anledning till att mångtusende män icke stannade hos Rolf i Uppsala. Ty falkens och kungens skilsmässa verkade på den försynta och tysta finkänsliga majoriteten i högsta grad och synnerligen demoraliserande och deprimerande, ty alla kände väl till vad som var mellan falken och Rolf. Nu blev Driva och Skur, Rolfs två döttrar, regenter i Lejre och Uppsala. Driva blev drottning i Uppsala och Skur i Lejre. Och Driva bedrev ytterst ivriga och trägna forskningar efter sin farmoder Yrsa för att finna reda på hurdant Rolfs mors öde

blivit. Hon forskade ständigt och hade så länge hon levde män stadda i arbete på att ta reda på saken. Men ingenstans fann man ett spår. Aldrig någonsin fick någon veta vad som blivit av drottning Yrsa. Kung Helges högt älskade dotters och makas slut är okänt ännu idag. Blott legenden består. Låt oss nu ställa frågan: Om Rolf och hans samtliga män föll i slaget vid Uppsala, och om fru Skulds alla män bet i gräset och hon själv gick åt, och blott en ytterst vansinnig och obegriplig arm galning kom att överleva den digra bataljen; hur vet man då hur slaget tillgick? Hur kan någon då ha förmått sanningsenligt ha upptecknat allt vad som hände i striden? Den frågan är med högst väl grundade skäl vettigt ställd. Svaret är: man vet inte inte hur Saxo och andra har fått sina uppgifter, men man vet säkert att de alla visste. Det finns inget ovetbart, och allt vad människan vet föreligger tillgängligt och skrivet. Om man känner till hur Rolf dog och hur slaget gick till genom något slag av tradition eller genom trots allt överlevande vittnen vet man inget om. Man vet blott att man vet. Som en präst formulerade saken: Gud själv uppenbarar för mänskan i sin stora godhet och nåd allt vad Gud finner gott för sin avbild att veta. En annan berättigad fråga: Det har med stor omsorg förtäljts med exakthet hur många som varje Rolfs man slog ihjäl, men det har icke nämnts vilket antal Rolf själv slog ihjäl. Hur stort antal slog kungen ihjäl? – Kungen var aldrig skrytsam. Kung Rolf var en ödmjuk person som ej önskade att vara bättre än sina kamrater. Men i den så heliga sanningens namn skall dock medges att Rolf dräpte mer än fem hundra grå fiender. Hur många mer än fem hundra skall dock icke avslöjas, ty kung Rolf själv hade tigit om saken, av anspråkslöshet och av blygsamhet och kunglig ödmjukhet. Skryt är det värsta en sann konung och en sann kristen man vet. Drottning Driva i Uppsala inledde en ny epok. Under hennes tid återinflyttade tusentals mänskor till Uppsala, och byn blev åter en glad munter levande ort. Åter upptogs stor handel med främmande kuster och bygder, ja, drottningen återupprättade fullständigt Uppsalas härliga heliga namn. Och från Östersjöns samtliga kuster for friare, fagra beundrare och drottningsdyrkare till gamla Uppsala för att få skåda den härliga drottningen och söka vinna den ljusa jungfruliga kvinnan till hustru. Ja, till och med Thuiskons son kom som friare till hennes hem, men han liksom varenda ung man hade ej någon framgång. Ty Driva förkunnade: "Aldrig skall jag låta gifta mig. Som okränkt oskuld skall jag leva hela mitt liv och regera med Guds hjälp allena och helt utan någon mans hjälp utom vanliga tjänares och undersåtars." Och hon höll sitt ord, och hon gjorde ånyo sitt Uppsala till Nordens största mest viktiga ort och dess allra mest mäktiga stad. Norr om Troja fanns ej någon stad mera mäktig än Uppsala, det gamla guldrika skimrande gyllene härliga Uppsala. I hennes tid så begynte av praktiska skäl skeppen stanna vid Mälarens öppning och ej segla ända till målet. Från Sundet lät Driva i stället med omsorg och noggrannhet bygga en väg, som rakt ledde till Uppsala. Och denna väg blev var dag flitigt använd av tusende vagnar och hästar. Och Driva var mer karl än kvinna, i själen åtminstone, ty hon drog gärna i fält. När pirater ofredade hennes skepp ute till havs for hon ut och

förföljde piraterna tills de, varenda en sate, var oskadliggjorda. Hon var inte rädd för en människa och allra minst för en karl. Hon blev rikaste kvinnan i världen med tiden. Men hennes osvikliga lycka och framgång och tur, som hon köpt av Vår Herre till priset av äktenskap, barn, lust, familj och passioner, gav henne med tiden en fruktansvärd och deprimerande leda. En dag var hon trött på alltsammans. Hon sade: "Jag giver nu över allt åt mina systerbarn nere i Lejre. Må de ärva Rolf och hans Uppsala. Själv far jag nu ut i världen för att se på främmande länder och stifta bekantskap med främmande folk." Och det fanns ingen som kunde få henne att ta tillbaka sitt ord. Hon gick den nästa dagen till sjöss, klädd som man, med ett tjugotal trogna pålitliga kämpar som sällskap. Hon tog inget med sig förutom en bok som berättade sanningen om hennes släktes historia. Förgäves bad hennes mest hängivna tjänare, när hon for ut till sitt skepp: "Men ert folk! Tänk då på edert folk, kära drottning!" Hon svarade: "Vilket folk då? Det finns icke i världen ett folk som en mänska kan lita på, tro på och hålla sig till utan att bli besviken. Det finns ingen mänska som pålitlig är eller som man kan lita på. Trofasthet är blott en lögn. Ingen mänska är trofast i längden. Var människa är en fullfjädrad och trolös total egoist. Icke finns det en mänska som värd är att någon uppoffrar sig för henne. En blott är trofast, stabil och värd kärlek i världen, och det är ej alls någon människa utan blott Skaparen av all naturen och allt mänskligt liv, som allenast är av något värde historiskt i det som består trots all mänsklig destruktivitet." Och den högdragna jungfrun och drottningen Driva for bort och kom aldrig tillbaka till Uppsala. Hon stod på höjden av sin stora makt när hon for, och hon tog ingenting av den med sig men lämnade den kvar i Uppsala orubbad orörd intakt åt den okända alltid så mystiska framtiden. Hon gav sin framtid full frihet att bruka den efter behag som den ville. Och samtidigt som hon steg värdigt ombord på sitt skepp vid nuvarande Stockholm och avreste, lämnade Josua, Efraims son, med sitt släkte för alltid det Israel som övergivit sin Gud.

5. Göte IV Driva reste långt över det stormiga havet. Omsider besökte hon det land som Balte en gång varit kung över. Balte var Kaspers sons sonson, och hans rike hade brett ut sig från floderna Narva till Njemen. En stor resenär, en stor byggare och bygdeodlare och en stor kämpe och härskare hade kung Balte i forntiden varit, och sin egen huvudhamn hade han haft på ön Ösel, där Arensburg ligger idag. Och hon färdades sedan till Wenden, som då enkelt kallades Sydlandet bara. Den härliga drottningen Ylva, den helige domaren Samuels dotter, var död, men än levde det rike som hon skapat, grundat och byggt. Kaspers rike, som Ylva pånyttfött och

återupprättat, var rikt, skönt och livligt. Där fanns mycket folk. Detta rike omfattade kusten från Njemen till Oder plus stränderna utmed den flod som idag heter Weichsel. Och folket där talade samma språk som Driva talat i Uppsala, ty i vår fjällhöga Nord har ej någonsin byggts något Babelstorn. Därifrån reste hon västerut och var en tid gäst hos Thuiskons hov, som var praktfullt och storslaget. Thuiskons rike omfattade landet från Oder till Danmark. Han var dock en fridsam person som helst brukade jorden och jagade i fjärran eviga ändlösa skogar. Hon stiftade även bekantskap med Amales folk amelungarna där de huserade väster om Elbe. Kung Amale var Kaspers sonson och således fader till Balte. Han var en rätt säregen människa som icke trivdes i Sydlandet utan drog västerut och fann ett nytt hem i de gröna trakter där Bremen idag är beläget. Men dessa rätt märkliga människor, som efter Amale fick såsom namn amelungar, var så ytterst rotlösa och föga hemkära att de en tid efter Drivas tid seglade ut för att ej slå sig ned förrän i fjärran Spanien. Dock stannade en liten grupp amelungar trots allt kvar vid den gråa frisiska kusten. Och inte ens deras språk var föga olikt det nordiska språket i Uppsala, fastän de var så långt borta och så isolerade. Från dessa Amales söner fick ock Almerugien sitt namn, som först koloniserades av amelungar. Och från amelungarnas land reste Driva tillbaka till Wenden till lands. Och hon seglade upp för ån Weichsel för att träffa det folk vars namn var gepiderna. Dessa var nordmän också, och de härstammade från kung Gefvar, en relativt okänd person, en av Amales bröder. Gepiderna var ett besynnerligt bergsfolk och skogsfolk och slättfolk. De kände ej havet. De hade sitt rike vid denna tid omkring den trakt där idag staden Lemberg är vackert belägen. Gepiderna kunde ock Driva med lätthet förstå och helt utan den ringaste svårighet samtala med. Deras språk var ej mera avlägset från Uppsalanordiskan än Finlandssvenskan är från mjuka rikssvenskan den dag som är. Från gepidernas rike for Driva till geternas och massageternas, som låg vid floderna Donau och Dnjestr och omkring där emellan. Ja, geterna är ju, som alla vet, endast en omskrivning av ordet göterna, som ock skrivs goterna. Geterna i det nutida Rumänien var det folk som lade grunden till Thrakien, känt landskap under Antiken. Och geterna kallade sitt stora rike Kimmerien. De expanderade österut även och ej endast söderut. Krim är ett namn som ursprungligen är en förkortning av det fagra namnet Kimmerien. Konungen över det götiska rike som sträckte sig ända från Kaukasus längs norra kusten och ner till Bosporen var Fjölner den Store, som ännu var ung när den ödmjuka drottningen Driva kom dit på besök. Han behandlade henne som Salomo drottningen av fjärran Saba, och Fjölner blev till och med, ganska förståeligt, kär i den nordiska jungfrun. De kom mycket väl överens, och den mansklädda härliga fattiga drottningen trivdes förträffligt hos sin fjärran släkting den mäktige konungen Fjölner. Först när granne Fjölner blev aningen närgången och när han började påvisa tecken till djärvhet så lämnade Driva det rika välmående landet. Hon flydde i hemlighet, ty hon var ej intresserad av ett blödigt sentimentalt och patetiskt och alltför intimt och personligt och rörande avsked. Hon red ut på

stäpperna västerut med endast trettio kvinnor som följe, som älskade henne och var lika sturska som hon. Och så kär blev hon i de oändliga vilda och ödsliga stäpperna att hon beslöt att hon där skulle stanna för resten av livet. Ty vidderna där var så fria och stora och ödsliga och så oändliga i sin omätliga vildhet att de var som skapta för henne. Och hon var den kvinna som grundade där amazonernas rike. Blott en enda lag var där gällande: att ingen man där fick synas. Den kvinna som ville ha barn fick bege sig tillbaka till göternas rike och ej komma åter. Blott jungfrur var tillåtna i Drivas rike. Så var det från början åtminstone. De blev snart världens mest snabba och skickliga ryttare, och när det drog sig till krig var de oövervinneliga. De var klädda som karlar men bar längre utslaget hår än vad kvinnor i allmänhet bär. Deras främsta mest viktiga vapen var pilbågen, som de sköt träffsäkert med även i den mest vilda galopp. Det har sagts att kosackerna till någon del är avkomlingar till amazonerna, de okränkbara och stridbara kvinnorna. Geterna spred sig så småningom även till Asien och till Turkiet. De var en tid härskare över var kust omkring det Svarta Havet. De spred sig till Kaspiska Havet, och de flesta folk som idag bor i Kaukasus kommer ursprungligen av dessa geter och av massageterna, av Gog och Magog. En götisk kung bildade ett väldigt rike som sträckte sig från Svarta Havet till Kaspiska Havet och söderut ända till Eufrat. Allt bergsland och kurdernas land och Armenien var denne märklige konungs oändliga mäktiga rike. Hans namn var kung Perseus, och han blev anfader åt det i evighet härliga persiska folket, och från honom räknar man början på Persiens konungar. Göternas största mest mäktiga stad uti Asien var det berömda och sällsporda Troja, som ock kallas Ilion. Därifrån skickade göterna flottor som snart nog behärskade de flesta hamnar omkring Medelhavet. Det allra berömdaste av Trojagöternas äventyr var deras sällsamma erövring av gamla rika Egypten. På den tiden var kung Sesostris Egyptiens farao, och Troja-göterna var sedan herrar i landet tills gräsliga onda assyrierna kom som barbarer. Det var under göternas tid i Egypten som Thotmes den Store och drottningen Hatchepsut och konung Ekhnaton gav det egyptiska riket dess allra storslagnaste storhetstid. Hatchepsut hette egentligen Hagar och Ekhnatons namn var egentligen Enok. Och farao Thotmes egentliga namn var naturligtvis Thomas. De var alla tvättäkta och genuina förträffliga nordmän och kvinnor, vars språk icke skilde sig mer ifrån Uppsalanordiskan än dagens danska från svenskan. Det var även geter från Troja som började bygga de två fagra städerna Halikarnassos och Efesos. Och alla dorer, akajer, aioler och jonier som kom ifrån norr invaderande Grekland var ingenting annat än göter och geter, gepider och blå massageter och allt vad man önskar att kalla de ljusa och välväxta nordmännen, som av de folk som de blev dominerande över blev kallade dugliga ytterst gudfruktiga halvgudar, hjältar och gudar, – om de icke helt skämde ut sig, som Zeus och hans extravaganta familj. Drottning Driva, som vi redan sett, skildes aldrig från sydasiatiska eviga ändlösa stäpperna utan förblev där i sitt vida vilda och ändlösa rike tills döden förvandlade henne till stoft. Men hon hade en dotter, som blev amazondrottning efter sin moder,

och den flickans namn var Marpessa. Men hur hade jungfrun, den härliga drottningen Driva, som aldrig känts av någon man, lyckats föda ett barn? Vi ska genast besvara den frågan med en annan fråga: hur blev väl Maria, den heliga jungfrun som födde Guds son, Herren Jesus, befruktad? Maria blev dräktig på samma sätt som jungfru Driva. För Gud är ej någonting någonsin omöjligt, vilket har alltid bevisats av alla omöjliga verklighetsskeenden och fenomen. Och den flickan Marpessa var tidigt begiven på att resa ut för att skåda den övriga världen. Hon blev mycket omsorgsfullt uppfostrad av modern Driva och visste som ung redan allt om all världen och sitt folks historia. Hon reste till Israel så snart hon kunde. Där var allt förfallet och sorgbundet. Ingen glad människa träffade hon i det hårt olycksdrabbade landet. På de fallna störtade uppbrända sotiga dystra ohyggliga nakna ruinerna av det fördärvade skändade heliga arma Jerusalem fann hon en jämmerlig gråtande rynkig förtvivlad beklämd gammal man som satt såsom en galning och klagade, klagade och endast klagade. Sorgligt han kved genom tårarna: "Ve, ve, förbannelse, olycka, elände, ve, ve, förbannelse, olycka! Ack så ohyggligt!" Så satt han och jämrade sig, den olycklige åldringen. Flickan gick fram till den arme och sporde: "Vem är du?" "Jag är Jeremias, två konungars svärfader. Israels olycka är jag. Ja, jag är den man som ont vållade Israels olycka. Jag kunde ej hålla tätt. Jag var icke förmögen att tiga. Jag höll icke tyst. Jag beaktade icke och lät icke Israels fred och dess ljusa frid vara i fred. Jag är den onde en gång så mäktige man som fördärvade Israel. Jag gjorde det fruktansvärda och ej någon annan." "Ack, sörj ej, du arme för hårt olycksdrabbade gubbe! Förvisso skall Israel upprättas åter! Förvisso skall Israel än en gång höja sig och göra sin makt till världens förnämsta och främsta. Förvisso skall Israels barn åter bli hela världens civilisations arkitekter och bärare! Gud är ej död, Jeremias. Han är bara nyckfull. Seså, torka tårarna och blicka hän emot framtiden, ty där finns Israel kvar välbehållet i evighet, hur än det jämt vilseledande nuet må tyckas!" "Du tröstar mig, dotter!" Och flickan Marpessa från Norden och herr Jeremias den Sorglige skildes och såg icke mera varandra. Nu seglade jungfrun Marpessa från Tyrus till Kittim. Där träffade hon högst märkvärdiga mänskor, men den mest märkvärdige var en besynnerlig man på ön Kios som skrev ner historier och sagor och långa berättelser, sanna och osanna. Denne man, som levde väl och var lycklig, var minst lika ivrig att klaga som herr Jeremias i Israel varit. Så klagade mannen, som kallades Homeros: "Ack, allt är hopplöst åt pipan! Det finns inget hållbart i världen! Allt motsäger allt, inget stämmer, allt är anarki och ett enda stort grötigt opåtagligt kaos! Det finns ingen sanning, det finns ingen verklighet och ingen tillitsfull riktig historia som man kan tro på. Allt är bara dikt, fantasier och sagor, ren galenskap och lösa grundlösa ord! Det finns inte en punkt i all världen om vilken man säkert kan säga: 'Det här är sant, hållbart och säkert och tryggt. Detta håller för alltid. Det här är stabilt och helt

pålitligt. Detta är sanning.' Det finns inget sådant i allt universum! Blott Gud kan man hålla sig till, men ej se, icke få lära känna, ej fatta och aldrig begripa." "Har du även hört om det heliga Israels fall?" sporde flickan. "Ja, varför tror du att jag är så oändligt och ytterligt olycklig? Israels undergång har totalt vänt upp och ner på all världen för evigt. Ja, hopplöst evinnerligen är allt lyckligt förlorat. Ej kan illusioner mer någonsin leva. Ej kan någon mer med gott samvete hänge sig åt ljuv och skön ignorans och skönt lockande lögnaktig paradisliknande materialism. Ty vårt Israels fall visar en gång för alla att i denna värld är ej någonting säkert och pålitligt. Allt är blott lögner och dikt och helt verklighetsfrämmande galna vansinniga påhitt och streck. Allt är skämt. Allt är gäckande blå illusioner som bittert förgås. Ingenting i all världen är fast och konkret. Allt är ande och luft – flyktig formlös försvinnande luft. Allt är ånga och rök och blå dimma. En hägring är världen som dårarna dumt i all evighet kryper och krälar och släpar sig efter med hängande tunga och i evig gränslös förtvivlande desperation." "Men du tycks leva gott här, o skald. Du har ett fint palats och god mat på ditt bord och rättrogna och flitiga tjänare som passar upp på dig. Ja, käre diktare, du lever här som en konung i praktfull bekväm isolering, och ingenting fattas dig." "Ja, jag är konung. Jag är kung Odysseus på Ithaka, som jag just skriver en bok om. Odysseus saga är min egen biografi. Jag är ingen. Jag är Odysseus och lika olycklig som han. Om du lever i framtiden skall du få läsa min bok, men ej någon får läsa den förrän dess arme författare lyckligt är död. Men, min flicka, du som verkar vara en vis och förnuftig person, säg mig, hur skall man lösa problemet?" "Säg, vilket problem?" "Jo, problemet att tiden är tidlös, att det icke finns någon tid, att det finns ingen fast punkt i tillvaron, att allt är kaos och oreda blott? Säg, hur skall man få ordning på oredan? Finns det en väg ut ur kaos? Om det inte finns någon sanning, om allting är lögn, hur skall man då väl kunna få alls någon rätsida på existensen?" "Jag vet endast ett svar. Om allting motsäger sig självt, om historien bara är lögner, om inget är påtagligt i universum, om ingenting stämmer, om allting är fel, så låt i Herrens namn allting vara! Låt tiden förbliva ur led, låt historiens lögner få leva, låt kaos och oordning och livets trassel få vara i fred, försök ej reda ut något, och om ej någonting stämmer – låt bli att försöka få något att stämma! Om samtliga cirklar är rubbade, rubba ej rubbade cirklarna! Låt allt få vara hur fel allt än är! Mänska, låt alla motsägelser få motsäga sig själva! Om inget är påtagligt, tag icke på något! Om allt är lögner, försök inte införa sanningar. En sak blott kan du dock göra åt allt detta kaos, åt oordningen och åt motsägelsen, åt den eviga inkonsekvensen och åt allt som råddigt, opåtagligt, trassligt och sanningslöst är, och åt allt som ej stämmer: du kan göra följande: Bidrag till oredan! Gör allting galet än värre! Förbluffa motsägelserna med än värre motsägelser! Ljug ännu mera och dikta än mer fabulösa försmädliga sagor att övertriumfa de fasliga lögnerna med! Komplicera allt värre! Förvärra allt trassel! Ja, rådda till världens oordnade rubbade cirklar än mera! Ja, rubba allt som allaredan är rubbat, så att alla mänskor blir rubbade! Gör denna situation ännu mera besynnerlig. Det är mitt råd. Strunta i alla motsägelser – kom med nya motsägelser i

deras ställe! Ja, strunta i tiden, om det inte finns någon tid. Det är bättre att ljuga än att tala den sanning som icke finns. Ingen har motsagt mera och värre än Gud. Ingen är mera full utav motsägelser än vår Gud. Så följ muntert hans höga exempel och motsäg all världen och strunta i ordningen. Ju mera oordning, dess bättre är det. Om det ej finns något förnuft – var lugnt galen. Var ej rädd för att vara inkonsekvent – det finns inget i tillvaron, inget i världen, ja, inget i allt universum som är konsekvent. Allt är fel, allt har fel – var ej rädd för att själv vara fel och ha fel. Allt är Gud – det är ordet som tillåter allt och som rättfärdiggör och som ursäktar allt. Allt är tillåtet, ty allt är Gud. Var ej rädd för att bryta mot någon reglering och lag, ty det finns inga regler och lagar. Ty allting är Gud, och han är icke av denna världen." Det rådet gav flickan Marpessa åt Homeros, och efter den resan reste Marpessa tillbaka till sitt eget land, till de vilda oändliga stäppernas land. Och hon var allra fagrast av samtliga kvinnor, och hennes förtjusande härliga mörkbruna hår nådde ända ner till hennes knäveck. Hon klädde sig aldrig som kvinna dock, utan var alltid i rustning och mantel och bar alltid vapen. Och fagra Marpessa som sann amazonkvinna inlät sig aldrig med någon djärv närgången man men var alltid strängt kysk och bevarade i hela livet sin oskuld. Och i hennes tid var det som amazonernas välde var störst och mest mäktigt. Från alla angränsande länder kom härliga kvinnor och anslöt sig till drottningjungfrun Marpessa, den strålande och okränkbara och oövervinneliga fagra jäntan, som vackrast och kunnigast, klokast och rättvisast, tapprast och skönast var i hela världen. När hon dog blev Lampeda drottning, och drottningen efter fru Lampeda hette ånyo Marpessa. Och efter den andra Marpessa så blev Orithyia den Mörka de blå amazonernas drottning. Hon slogdes mot perserna och var den store kung Kyros besegrare. Och efter henne blev ung Antiope de fagra och härliga jungfrurnas drottning, och hon var god vän med kung Theseus eller Theseus i den unga staden Athen. Ja, Antiope och kung Theseus blev till och med kära och grundligt förälskade. Men aldrig gifte de sig, fast Antiope födde ett barn åt kung Theseus, och denne pojk blev Hippolytos. Från denna tid var dock ej amazonerna längre så absolut kyska som de varit förut. Och efter Antiope blev ädla Pentasilea sitt jungfrufolks drottning. Hon deltog i kriget vid Troja och slogdes förstås på trojanernas sida. Hon älskade Hektor och var Hektors fästmö, tills Hektor blev gift med den ädla saktmodiga frun Andromakhe, som Pentasilea höll själv mycket av. Det var faktiskt mön Pentasilea som fick Hektor gift med sin fru Andromakhe, ty själv ville Pentasilea bevara sin mödom. En annan högt stående kvinna där bland amazonerna var jungfrun Auge, som kämpen Herakles blev kär i och gjorde med barn. Deras son var den härlige Leif, som med utmärkelse stred vid Troja för Troja, och Leif fick till hustru kung Priamos yngsta och frommaste syster. De fick sonen kung Eurifilus som klarade sig, liksom kung Aeneas, ifrån digra hemska massakern på allt vad trojanskt hette, som Agamemnon med sällskap lät anställa när staden slutligen föll. Men låt oss vända åter nu till gamla Uppsala, till den egentliga nordlandshistorien. Efter att Rolfs dotter Driva begivit sig bort ifrån Uppsala blev

hennes systerson konung där, och denne kungs namn var Göte. När han först fick veta att han skulle ärva den mäktiga Uppsalatronen, så bad han: "O Gud! Hjälp mig att aldrig älska! Låt mig aldrig älska, på det att jag ej heller någonsin må börja hata. Bevara mig, Herre, från all mänsklig kärlek, ty den endast leder till fall och besvär och problem, tragedier och sorger och undergång för blinda människosläktet. O Gud! Låt mig aldrig få fläckas av kärleken, på det att min fulla kraft må stå landet och folket till tjänst och ej någonsin svika dem." Så bad kung Göte till Herren när han fick besked om att han skulle krönas till konung i Uppsala. Och konung Göte var ung, grann och duglig och präktig och ståtlig. Det fanns inte mycket som han inte visste och kunde. Han reste till havs upp till Uppsala och blev där krönt med stor glans, pomp och ståt. Han såg mäktig och respektingivande ut där han, två meter lång och med rak rygg och högburet huvud i självaste Uppsalen mottog insignierna av högsta heliga översteprästerna. Kung var han från tån till lillfingret ända från början. Han svor vid Guds namn när han tillträdde sitt höga ämbete: "Uppsalas makt skall i min tid bli större och härligare än den någonsin förut har varit. Det svär jag vid Gud." Och han kastade sig genast in i de svåraste tyngsta och mest övermäktiga av alla uppgifter, som i oändliga rader med brådskande otålighet fanns och väntade på honom. Flottan var hans ifrån början mest starka och största intresse. Han svor att bli större och än mera mäktig än Göte den tredje, den störste av Uppsalas konungar hittills. På alla hav åt alla väderstreck skickade konungen ut sina skepp, för att de skulle inhämta skatter åt honom. Ty, som han själv sade och svor: "Hela världen skall jag göra skattskyldig åt konung Göte i Uppsala. Ja, hela världen skall åt mig betala sin skatt." Och om någon ej ville så tuktades denna och tvingades att punga ut med den fordrade skatten. Med tacksamhet, villighet och största välvilja kom snart till Uppsala skatt ifrån samtliga kustbygder söderut och även norrut, och därefter från karga Åland och därefter från alla stammar i Finland. Ock Estland betalade skatt med stor villighet, men fjärran Letland krumbuktade sig. När den mäktige Uppsalakonungens skepp kom tillbaka helt tomma från Letland, så blev konung Göte förargad. Han sporde: "Vill det landet ej hylla mig som sin överste konung och herre?" Och svaret var nej. Då slog Göte sin näve i bordet och sade med kraft: "Ingen säger till konungen nej utan att ta tillbaka det! Ve den som avvisar konungens krav! Jag är konung! Jag är världens furste och härskare. Ingen har rätt att bestrida min ställning och motstå den. Vem är den mänska som vågar att sätta sig över mig? Vem är den mänska som motsätter sig Herrens konung? En jubelidiot är den dåren. Ja, dårar är alla som avvisar tidernas utvalde konung. Vansinniga galningar är de minsann allihopa. Mitt fartyg! Jag skall resa ut. Jag skall kuva och tukta och kväsa och aga var galning i världen, så att alla hedniska galningar sedan är tysta. Ja, frid är den utvalde konungens språk. Jag skall kuva dem alla med frid och

så ställa till med hela världen så att den behagar mig. Herren är med mig! Med Guds hjälp skall jag få all världen att villigt betala rund skatt till dess rådande konung." Och Göte drog ut med en flotta för att kuva Letland. Där blev ett smått krig, som snart slutade med att allt Letland blev troget kung Göte och började åt store mäktige fursten betala sin skatt. Kungen fordrade även av Danmark en kontinuerlig rutinmässig skatt som var dryg, och av Norge och av Göteborg och av England och av alla länder vid Östersjöns sydkust. Av Tyskland och Venden, av geterna och amelungarna och av gepiderna fick konung Göte fet skatt, och enorma omätliga skatter församlades, inflöt och lagrades i rika gyllene Uppsala. Tiondedelen av allt kungen fick gav den mäktige härskaren åt prästerskapet, åt templet, åt kyrkan, åt den ytterst viktiga andliga odlingen. Ty konung Göte var bottenlöst djupt religiös, ty han älskade Gud utan hämningar och utan rädsla och skräck för de gudlösa materialisterna och gudsbespottarna. Fruktan var det allra sista han hade, och hade han någon så var det för Gud endast och aldrig för någon annan. Hans hustru och drottning var Svea den fagra och hulda, en avlägsen släkting till honom, en ättling till Gudbrands kusiner i Finland. I Finland så mötte han henne, i Finland blev de två förälskade, kungen och flickan, men hemma i Uppsala först blev de gifta. Och konungen sade: "Vad är jag väl utan min hustru? Ett namn blott, ett namn utan klang, och en titel helt utan substans. Endast kvinnan ger mannen hans styrka och kraft och hans mod och hans auktoritet. En man utan en kvinna är svagare än den mest svaga och ensamma kvinna. Blott när de två parterna samgår och blir till ett kött så blir mannen en krafttalang. Endast den köttsliga kärleken är sport god nog för en riktig rejäl man. En man utan hustru är död, och en kung utan drottning är föga mer än en förfallen och ineffektiv fågelskrämma. Ja, kvinnan blott gör livet härligt och värt och förnämligt att leva. Blott när mannen har en god hustru att giva sitt allt åt, och blott när han ger henne allt, kommer mannen till sin fulla rätt. Gud är kärlek." Så talade konungen om sin bedårande hustru, och de fick tillsammans en lysande skara av barn. Och kung Göte av Uppsala återuppbyggde den härliga Valhallen, som legat glömd i ruiner alltsedan kung Göte den tredje förstört den. Nu återuppbyggde kung Göte den fjärde den i större prakt, glans och skönhet än själve kung Humble ursprungligen givit den. Och store konungen kungjorde: "Detta palats har nu byggts för att folket i framtiden skall ha en evärdlig rätt att regera tillsammans med konungen. Folket skall välja åt sig genom majoritetsval en representant för vart tusende huvud. För varje helt tusental mänskor skall en folkets representant ha sitt tillträde till denna Valhall. Och denna församling av representanter skall ha denna rätt: Inget som deras konung bestämmer skall träda i kraft förrän Valhallen godkänt det. Valhallarepresentanterna skall vara konungens samvete: de skall ha evärdlig rätt att förbjuda och neka till konungens påbud. Om Valhallen säger ett nej skall det nejet ha konungslig kraft. Aldrig skall någon någonsin krönas till Uppsalas konung som folket i Valhallen icke har godkänt."

Så talade konungen, och hans förhoppningar var att på detta sätt landet i evighet så länge Valhallen varade skulle bli styrt med försiktighet, vishet, förnuft, lugn och sans. Och kung Göte, den store och härlige mannen, den präktige hövdingen, älskade så till den grad sin förtjusande hustru att han efter henne begynte att kalla sitt rike för Svea. Han sade till henne: "Min ängel! Dig älskar jag mer än allt annat på jorden. Min vän och mitt stöd, du är allt för mig. Allt vad jag älskar i livet är du en förkroppsligad inkarnation av. Ja, du är mitt rike, mitt folk, våra bygder, den eviga nordiska ostörda vildmarken, älgarnas ändlösa mossar och vargarnas ändlösa hedar. Du, Svea, är allt. Du är allt som jag älskar på jorden. Och därför skall jag kalla allt här i världen som jag är förtjust i för Svea. Vårt rike, vårt land, vårt välsignade älskade heliga fosterland, skall från idag heta Svea. Ja, Svea är namnet som passar på landet som älskas så innerligt och kanske mest i vår värld, ty ej något konkret mänskligt väsen i världen är högre mer innerligt älskat än Svea. Jag älskar dig, kvinna, min hustru, min Svea, som är allt mitt Svea, ja, allt det högheliga Svea jag älskar i världen." Och småningom blev detta namn på vårt land populärt, känt och brukat. Snart blev Svearike det av alla erkända använda namnet på vårt kalla nordiska skogsrike, och än idag kallas bygderna kring gamla Uppsala och vida Mälaren för kära Svealand. Och namnet Sverige, som allmännast brukas idag, är, som alla ju vet, ett förvridet och folkligt kärt slangnamn för det mer ursprungliga och mera äkta och det mera gammaldags välklingande Svearike, som dock, när det ej skrivs i dikt, har betoning på Svea. Kung Göte for några år senare ut på en expedition till sin frände kung Reinhold i England. Han hade ej någonsin varit där förr, och kung Reinhold var hans allra trognaste skattebetalare. Kungen for därför till England för att göra artig visit och besöka sin älskade ädle och högst välberyktade frände för att lära känna och stifta bekantskap med karlen. Och Göte blev mycket förälskad i landet han kom till. Han blev konung Reinholds högst uppskattade bäste vän och hans välgörare, ty kung Göte grep djupt in i vännens lands styrelse och gjorde sitt för att uppfostra England och höja dess andliga odling till Uppsalas standard. Och så mycket fann konung Göte att göra i England att årena gick. Allra mest fascinerad var Göte i England av vädret, som var lika skiftande, spännande, omväxlande och dramatiskt som en nordisk saga. Men Göte var gammal. Hans snövita skägg nådde ner till hans bälte och längre, och i sitt hårt drivna och ivriga hängivna arbete, vari han aldrig förskonade eller tog hänsyn till eller var god mot sig själv, ådrog han sig en sjukdom en dag som ej ville kureras. Han blev långsamt sämre men slutade ej att arbeta för det. Han slog våldsamt ihjäl varje karl som försökte att hålla kvar honom i sängen. Hans livs sista företag var ock hans största. Det blev aldrig färdigt. Det blev endast påbörjat, men detta tempel till allas Guds ära, som konungen inledde byggandet av, vittnar ännu idag om den härliga plan som kung Göte försökte att utföra. Allt var precist, allting utlades, uttänktes, specificerades och blev med oändlig omsorg och noggrannhet utfört perfekt, tills det ytterst gigantiska arbetet avbröts

med konungens, eldsjälens, initiativtagarens alltför tidiga död. Endast grunden blev färdig. Det härliga arbetet, uträknat i allra minsta detalj, blev i levande livet, i tröga praktiken, i grå verkligheten, skisserad och antydd allenast. Guds tempel i Wiltshire i Englands avlägsnare västliga delar fick endast skelettet i någon mån fullbordat. Salomos tempel blev fullbordat men även utplånat. Templet i Norden blev aldrig förfärdigat men står fortfarande kvar, som ett himlarnas eviga tecken till jorden och dess allra blygaste och anspråkslösaste och allra mest fjärran boende mänskor. Och konungen avled i sin bäste vän konung Reynolds välsignade armar. Och Göte begrovs vid sin förfaders sida, vid sidan av gamle kung Humble. Så slutade Uppsalas allra mest älskade härskare i ett vilt fjärran och avlägset av stormar härjat grått land. Och det tog nästan två år för budet om konungens död att nå Uppsala. Där var prins Rurik den närmaste arvingen till Sveas tron, ty han var Götes äldste och mognaste son. Göte var den mest älskade och den mest avhållna av alla konungar. Vid sin för tidiga död hade han inga fiender i hela världen. Han hade blott goda uppriktiga vänner. Han gick bort och kom ej tillbaka och lämnade efter sig ett aldrig uppfyllbart tomrum. Ja, saknaden efter kung Göte tog aldrig i evighet slut. Han var en av de främsta och allra förnämsta av goternas, göternas, geternas fäder.

6. Rurik och Horvendel I Valhallen godkändes Rurik som Uppsalas konung. Kung Rurik var eldig och ivrig, en handlingens man och en lejonvig eldsjäl i allt vad han företog sig. Ja, han var något av en livslevande mänsklig tornado. Han hade två bröder. Den äldre var Horvendel, en mycket lugn, klarsynt, fridsam och pålitlig människa som Rurik älskade. Rurik och Horvendel kom mycket väl överens sinsemellan i allt vad de företog sig. Aldrig grälade de. De var de allra bästa av bröder. Den unge kung Rurik fann snart att hans fars oerhörda ofattliga väldiga havsrike nog var för stort för en ung man som han. Därför bad han sin broder om hjälp. Ädle Horvendel sade ej nej. Rurik gav honom då svåra uppgiften att sköta om västra delen av riket. Själv kunde han lättare då sköta östra. Så delades riket emellan dem, dock så att Horvendel alltid var sin unge bror underordnad. Kung Horvendel byggde en by och en borg åt sig vid Öresund på den plats där idag Helsingör ligger. Därifrån styrde han samtliga kustländer väster om Skåne. Ja, Norge och Danmark och byn Göteborg löd nu under den duglige Horvendel, som nog egentligen var bättre karl än sin broder kung Rurik, som härskade över allt hav och allt land som låg öster om Skåne. Och de bägge bröderna höll god kontakt med varandra. Men Horvendels lillebror, den tredje brodern, var Fingal. Han var en mörk liten och ful parasit, som led av svåra sjukdomen makttörst. Han led av att ej få regera

med Rurik och Horvendel. Han ville bli lika mäktig som de, och han svor vid sig själv ock att bli det på ett eller annat obroderligt sätt. Rurik gifte sig med en skön jungfru Johanna och fick med sin käraste hustru snart barn efter barn. Men de fick bara döttrar. Den vackraste, ljusaste, gladaste mildaste vänaste av dem var Gertrud, som Rurik var dårad av och ömt varmt dyrkade. Horvendel vid ett besök hos sin broder blev även förtjusad av Gertrud, och Rurik gav villigt sitt allra mest älskade barn åt sin allra mest älskade broder. Den ädle och långe högpannade Horvendel var bara tretton år äldre än Gertrud och såg mycket yngre ut än vad han var, varför Gertrud ej någonsin kunde förstå varför somliga såg ett problem i den osynliga åldersskillnaden mellan dem. Gertrud var mycket förälskad i Horvendel. Således blev icke kärleken mellan dem ensidig. Nej, ty hon dyrkade honom precis lika mycket, som han med allt hjärta besinningslöst dyrkade henne. De fick snart en son, och den sonen gav de namnet Hamlet. Och för varje år blev den ljuvliga Gertruds beryktade skönhet blott större och större. Hon blev bara vackrare, fagrare för varje år som hon mognade. Fingal, den mörke, som ofta var hos sin bror Horvendel, blev även han snart förhäxad av hennes beprisade av alla länder besjungna omtalade skönhet. Han greps snart, förutom sin maktlystnad, även av lystnad till henne. Och Horvendel var mer än Rurik sin store och härlige fader kung Götes rakryggade avbild och like. När kungen i Norge, kung Kol, sökte avfalla från regementet i Uppsala, drog hertig Horvendel ut med en flotta i härnad mot Norge. Det blev många svåra långvariga strider, men Horvendel gav inte upp utan stred med de envisa norrmännen i deras skogar och på deras fjäll och i klyftor och dälder varhelst de behagade samlas och föra sitt otäcka ilskna gerillakrig, tills Norge kuvades och landets män underkastade sig, vilket skedde när kungen själv stupat i envig med Horvendel själv. Detta fälttåg blev vida beryktat och omtalat, prisat, besjunget och lovordat, och efter detta blev Horvendel Nordens mest älskade hjälte. Kung Rurik stod långt efter Horvendels stora popularitet. Konung Rurik tog dock icke illa upp alls. Men det gjorde i stället den snikne och girige Fingal, som blev ännu mörkare i sin ont bådande dolska och osköna uppsyn, ju ljusare Horvendels rykte och ädla gestalt stadigt blev. När prins Hamlet var tretton år gammal så reste hans far och hans mor upp till Rurik i Uppsala. Det blev ett kärt återseende. Både för Rurik och Horvendel var det, fast ingen alls anade det, deras livs sista lyckliga dagar. De var bättre bröder än någonsin, och Rurik sade en midsommarkväll vid en ståtlig bankett till och med till sin broder: "O Horvendel, du borde ha fått bli kung här i Uppsala och icke jag. Det var fars enda misstag." Då rodnade Horvendel, som var en blygsam och anspråkslös mänska, som aldrig blev rörd och som ingen man någonsin lyckades med att genera, förutom hans broder kung Rurik. Blott Rurik kom någonsin åt store Horvendels hjärta och innersta väsen. Och blott några dagar på den ljusa strålande midsommarfesten, så sade kung Rurik till bror sin: "Du har ju en son. Själv har jag endast döttrar. Din son skall få ärva vårt heliga Uppsalas tron, ingen annan." Och Horvendel blev ännu mera generad.

Han rodnade som en tomat. Ja, han rodnade såsom en morgon. Ty Horvendel gav hellre ära åt andra än upplevde att andra gav ära åt honom själv. Ty han ville ej ha något med världslig ära att göra. Dock böjde han sig för sin brors goda vilja. "Vad anser du om vår bror Fingal?" var Rurik en gång klok och vis nog att fråga. "Han hjälper mig flitigt och väl och gör ingenting ont. Han är duglig och skötsam. Ja, ingenting finner jag att säga om vår frånstötande bror annat än vad som positivt är." "Jag är glad att han visar sig vara en bättre man än alla tror." Endast en genomskådade någonsin Fingal, och det var hans brorson prins Hamlet, som just denna sommar var lämnad allena med farbrodern i fjärran Danmark. Blott Hamlet var klok nog att aldrig i livet tro gott om den okände gåtfulle tyste suspekte figuren och fifflaren Fingal. Men sommaren led mot sitt slut, och det blev tid för Horvendel och hans fru Gertrud att skiljas från Rurik och drottning Johanna. Men Rurik frambar till sin broder en bön: "Käre broder, far icke tillbaka till Danmark. Jag mår icke väl i min själ. Ja, jag fruktar att vi aldrig efter vår skilsmässa nu skall få träffas igen. Jag är full, bror, av ondaste aningar. Far icke ännu tillbaka till Danmark." "Min broder, man skall aldrig säga om mig att jag fruktade något och ej heller att jag var feg. Om jag lydde din bön, som blott fruktan har mörkt inspirerat, så vore jag feg, och då vore jag smittad av fruktan. Det skall aldrig ske. Nej, min broder, låt oss se till plikterna och ej till känslorna. Plikterna kallar mig åter till Danmark. Farväl." "O, min broder, jag borde ej säga det, men något säger mig att nästa gång du ser Danmark så skall du ej mera se någonting sedan, att ditt återvändande till ditt av egen hand uppförda hem snabbt skall bliva din bane och min och vår Nords stora olycka. Far icke hem." "Jag far hem. Jag har även en son där som väntar mig. Håll icke kvar mig, o Rurik." Och Horvendel lämnade Uppsala och for tillbaka till Danmark med sin egen Gertrud. Han lät sig dock icke bli påverkad, nedslagen eller betänksam till följd av sin broders profetiska ord. Och han kom lyckligt hem med sin hustru till sundet. Och Fingal, hans hjälpsamme bror, hade styrt allting väl under Horvendels frånvaro. Men av en anledning som icke Horvendel kunde förstå undvek Hamlet sin farbroder Fingal konstant obevekligt. Och Horvendel bannade sin unge son, och han sade: "Jag antar att ditt fräcka uppträdande mot din farbroder bottnar i misstänksamhet. Ack, min son, icke anade jag att du var såpass usel att du kunde döma en människa efter hans utseende och ej efter hans verk och förtjänster och praktiska nyttiga faktiska göromål och uppenbara och tydliga duglighet." "Fader, jag har icke gjort farbror Fingal det ringaste ont. Jag har alltid blott lämnat den mannen i fred." "Men du umgås ej med honom som med oss andra, och han klagar själv inför din egen fader däröver." Nu teg unge Hamlet till svar. Fadern fortsatte: "Ack, om jag visste vad som skiljer dig från oss andra! Vi kan alla umgås med Fingal. Blott du älskar ej landets bästa mest nyttiga man."

"Efter dig." "Käre Hamlet, jag vill icke vara besvärlig och hård emot dig, ty jag älskar dig högt, och det vet du att så gör vi alla, ty du är vårt hopp och din farbroder Ruriks och Uppsalas enda rättmätiga arvinge. Vi hoppas alla det mesta av dig. Gör oss icke besvikna, och tvinga mig ej att behandla dig under din värdighet." Fadern gick bort, och prins Hamlet gick avsides i egna tankar. Han sade: "Min fader, du är alltför god. Du tror bara det bästa om alla och ser ej att en i ditt liv tänker bruka din godhet emot dig och dra egen nytta därav, till din egen och allt landets skada. Men om jag omtalade detta så skulle du vägra att tro mig och inspärra mig bakom galler som straff för styggt och illasinnat förtal, och du skulle ej gömma mitt ord för all världen, och jag skulle gälla för att vara galen. Av den trista orsaken tiger jag med vad jag vet, tills jag tvingas att tala och handla av ödets jämt oifrånkomliga fasligt godtyckliga ingripanden." Några veckor därefter dog härlige Horvendel. Han blev en morgon, som var varm och solskensrik, funnen i sin egen trädgård, till synes i sömn, men när man sökte väcka den älskade herren så fann man ej liv i hans kropp. Hans olyckliga plötsliga död blev för landet en högst ovälkommen fatal katastrof och för alla ett gränslöst mysterium. Dock kunde ej något tecken till våld eller dödshjälp bli funnet, och därför så antog man att rikt rödskäggige ståtlige två meter långe av alla högt avhållne mannen fått slag eller dött av naturliga skäl på ett sätt eller annat. Och sorgen var stor och bestörtningen ytterst ofantlig och gränslös i samtliga bygder; och vart budet spreds spreds ock sorgen, så att den snabbt växte och blev hållen i hela världen. Men den som mest sörjde var Rurik i Uppsala. "Ack, min bror Horvendel, var det ej just det jag anade och kände på mig och till och med varnade dig för! Du ville ej lyssna och tro mig! Nu ligger du där, död minst fyrtio år alltför tidigt! Och skulden är min, ty om du blivit konung i Uppsala hade det här inte hänt! Du var bättre än jag och mer ädel och duglig. Ack, ve mig som tog åt mig kronan i stället för att ge den åt min långt mera förtjänte bror Horvendel!" Och Rurik sjönk in i djup kronisk obotlig sorg, och han tappade lusten för allt. "Ack, hur svårt är det icke att leva när sorgen har erövrat världen, när sorgen regerar, förtrycker och trampar ner livet i dödens allt kvävande träsk! Ingen lust har jag mera för något, jag har ingen lust mer att älska min hustru ens, ej lust att arbeta, leva och verka för världen, ej lust till det minsta och allra betydelselösaste ens!" Och i Uppsala började missbruk av makten att uppträda, ty Ruriks hustru Johanna försökte att tillvälla sig makens släppta och sjunkande makt. Ja, hon blev alltmer mäktig, men hon kunde icke regera. Allt missköttes, svart korruption åt upp allt som förr flutit, fungerat och endast gått väl. Rurik vaknade en dag och upptäckte vart hans beskäftiga och ampra hustru nu ledde hans rike. Han såg hur hon förde hans fäderneärvda förtrollade rike åt helvete. Han sökte att återtaga sitt ansvar och sin goda styrelse, men då var hans hustru fräck nog att bjuda sin egen man motstånd. Hon sade: "Du har, Rurik, en gång för alla försakat ditt rike. Tro ej att du kan ta tillbaka din bortslängda kaka."

Men Rurik var ej den som lät sig förhånas och retas och smädas i ro. Som den eldsjäl han var tog han en diger fruktansvärd hämnd på sin hustru för att hon avspisade honom och ej lät sin husbonde få som han ville. Till straff för den käringens övermod tog han en natt med ett gäng goda vänner och satte i brand hennes hus, där hon låg sött och sov. Hon brann inne, och med henne brann fyra av hennes döttrar och dessutom dussinet tjänare och tjänarinnor. Det var inte meningen, det var en olycka, som Rurik sedan beklagade mycket, och han ville sedan som bot ej mer återta makten. Men hans höga rådsherrar ansåg det nödvändigt att övertala kung Rurik att återta styret: "Ni endast har rätt kompetens att regera i landet. Ej någon behöver få veta att branden var anlagd. Ni sörjer den själv som en olycka, och såsom sådan är den officiell. Glöm bort drottningen och hennes övermods öde, och låt oss med hela vårt folk och med er sörja de stackars flickornas och deras tjänares död, bara ni tar tillbaka ert ansvar." Så fick Rurik hämnd på sin hustru, för att hon misshagat sin make. Han fick genom sina rådlistiga rådsherrars sluga förmåga att manipulera sin konung tillbaka all makt nu, men trivdes ej längre i Uppsala. Efter ett år drog han ut på ett skepp med ett trettiotal män för att söka åt sig nya länder. Han lämnade all makt åt den enda av sina döttrar som överlevt branden, den vackra fru Gudrun. Men åt prästerskapet i Uppsala lämnade Rurik det budet, att om en dag någonsin Hamlet, hans älskade Horvendels son, kom till Uppsala, skulle blott han ha all rätt till det heliga Uppsalas tron. Rurik reste till Österland, till öde folktomma okända vildmarken som ingen skådat förut. Vid en stor och vid sjö byggde han upp en ny gård och ett nytt gott hem åt sig att börja skapa ett nytt bättre liv åt sig vid, ty vad han mest behövde av allt var en ny start i livet. Och gården bär ännu idag namnet Nygård vid Ilmens välsignade fridfulla fiskrika vatten. Och Rurik kom aldrig tillbaka till Uppsala, hemmet som sorgerna jagat den lysande konungen bort från.

7. Hamlets dårskap I Horvendels borg långt i fjärran sydväst i det anrika Danmark satt Fingal nu vid maktens roder. Han kallade sig utan rätt konung Fingal och härskade godtyckligt över allt land och var kust som hans ädre bror Horvendel haft och behärskat, regerat, hanterat och omskött på vist sätt. Men Fingal regerade allt utom vist. Han var girig och festade helst och gav ej någon akt på sitt rykte. Han gifte sig med stackars Gertrud, hans egen brors änka och hans egen brorsdotter. Hon hade ej något val, ty han tvingade henne till giftermål med honom, han kunde ej lämna henne i fred, och han söp henne full för att få henne efter sin vilja, och hon var ju bara en svag bräcklig kvinna, som dessutom var helt förintad, försvagad och slagen av sorg efter Horvendel. Men den som tog både Horvendels plötsliga död och den arma olyckliga Gertruds olyckliga giftermål hårdast av alla var den unge kronprinsen Hamlet, som dessutom blivit berövad sin tron.

Visserligen svor Fingal och sade: "Du, Hamlet, blir kung efter mig," men det lät icke alls övertygande, varken för Horvendels son eller för någon annan. Och Hamlet, nu femton år gammal, blev allt mera dyster och grunnande. Han isolerade sig mer och mer och satt ofta i timmar i ensamhet och endast grubblade. Han var besviken på allt, på sin moder väl mest men ock på hela livet och världen. Och Fingal var han såsom alltid blott hågad att avsky och hata och undvika så mycket som det var möjligt. Ty Hamlet var intuitivt Fingals svurne och evige och oförsonlige motståndare. Hamlet var ock den ende som den falske konungen fruktade. "Hur mycket vet han? Vet han månne allt? Ack, han måste bli undanröjd! Han är mitt gnagande samvete, och jag får ej ha ett samvete!" Så skrek den elake Fingals ohyggliga eviga tankar till honom, dag ut och dag in, natt och morgon och afton, i evig förfärlig och fasansfull pinande oro. Prins Hamlet var lika okunnig som samtliga andra om orsaken till hans far Horvendels död, men han misstänkte farbrodern starkt. Dessa misstankar sökte han kväva, emellertid, ty icke önskade han tänka sådant om farbrodern som han ej visste var sant. Det fanns trots allt en möjlighet att hans mörkrynkiga farbror var oskyldig och utan skuld, ty han hade ej någonsin öppet gjort någonting ont. Men så började det på den sorgtyngda borgen att spöka. Om natten kom en reslig gyllene hög storväxt och genomsynlig självlysande stridsklädd gestalt ut ur skyn som från ingenstans, alltid totalt överraskande, och han gled fram genom luften och visade sig för de skräckslagna vakterna. De kunde tydligt urskilja och skåda hans anletsdrag, som var så dystra och sorgsna, beklämmande, tragiska, lidande och outsägligt bedrövade att de som såg in i skepnadens ögon förstenades och frös till is in i själen av skräck och av fasa. Och alla som såg denna vålnad igenkände den som den döde och älskade riksföreståndaren Horvendels. Men ingen som fick bevittna den sällsamma vålnadens nattliga vandringar vågade utsprida ryktet och nyheten därom. De få som fått se olycksaliga spöket teg noggrant om saken som namnlösa gravstenar. Endast en enda blev invigd av vakterna i spökeriernas faktum, och den ende mannen var Hamlet, en sexton år gammal begåvad och ädel och avhållen pojke som började visa sin första mustasch. Hamlet följde med vakterna för att få klarhet i saken och dess eventuella betydelse, vakade med dem om natten, och råkade hjälmprydda spöket med gyllene dunkelt självlysande svärdet vid sidan. Ja, just i den rustning med svärd, hjälm och allt som den härlige Horvendel gravlagts i uppträdde han i ock nu efter döden. Och Hamlet tilltalade spöket, och vålnaden svarade med att befalla den skräckslagne pojken att följa med spöket och tala med plågade fadern i enrum. Och vålnaden ledde prins Hamlet till ödsliga strandklippor, och där vid brusande vågsvallet upplät den döde sin röst. Och han sade: "Min son, jag är här för att vittna om sanningen. Ty när de levande ej känner till den så måste de döda upplysa dem om den. Ty sanningen måste få leva. Den dag som den dör, då skall människosläktet dö ut på en timme. Så lyssna, min son!" Och den döde berättade hur hans bror Fingal försiktigt och slugt och förutan ett spår dolskt förgiftat sin broder, sin bättre mer ädle rättframmare och mera duglige äldre

mer mänsklige och mera kunnige broder. Så blev Hamlets misstankar alla besannade. Vålnaden slutade: "Endast, min son, för att vittna om sanningen har jag nu åter besökt denna levande värld. Om du önskar att hämnas min död blir det din sak allena, och ingenting har jag att göra med vad som än händer i följd av den sanning jag här har berättat för dig." Och den sorgsamma vålnaden vandrade hän över havet. Han ropade spökligt: "Farväl, o min son, världens konung!" Och spöket försvann. Unge prinsen gick långsamt tillbaka till borgen, mer upprörd och mera förtvivlad, mer sjunken i tankar och mera fundersam och inåtvänd, mer deprimerad och skakad än någonsin förut. Han ropade till gråa himmelen och gråa fradgande havet: "O fader! Giv åter min fader, o värld, som berövat mig honom, till skada och men för dig själv allra mest!" Och den pinande höstvinden for i hans hår och slog hagel och saltskum i ansiktet på honom, men han blott fortfor att ropa: "Giv åter min fader, förbannade värld!" Och där stod han och ropade, skriande högt, tills folk fann honom som kom från slottet. Så upprörd, förstörd och svårt uppsliten fann de prins Hamlet att de trodde han blivit galen. Men han var ej galen. Han visste blott nu att hans farbroder ämnade mörda, förgifta och avliva honom som han redan avlivat Horvendel. Hamlet var ensam i världen, fördömd till att leva ett fängelseliv hos sin faders och sin egen framtida mördare. Hamlet var icke alls vansinnig. Han endast kände till sanningen om sitt och farbroderns och döde faderns ohyggliga åt döden förutbestämda och vigda förskräckliga liv. Hamlet låstes av konungen in i sin kammare. Kungen var säker på att unge Hamlet var galen och ville ej löpa den risken att galningen ställde till ofog i borgen. Han ville ock skona sin hustru fru Gertrud och så väl som möjligt bespara den prövade kvinnan fler och värre lidanden i form av åsynen av hennes galne förryckte son Hamlet, den hopplöst vanvettige och sinnessjuke blå dåren. Och unge prins Hamlet hov upp sin hjärtskärande röst i sitt rum, och han ropade: "Ve er, ni kvinnor, ni lättsinnets nyckernas godtyckets enväldets eviga onda profeter! Från er kommer allt ont i världen! Blott odjur och monster är ni, som ej skonar den lidande prövade mannen men ständigt blott ökar hans lidanden, prövningar och tunga bördor med att ständigt göra vad som är det sämsta för honom och i allting handla emot mannens vilja! Ett avskum är ni, ni är Guds egen mänsklighets avföring, ni är det som leder mänskan till nidingsdåd; ni utgör upprinnelsen till all ondska, ty ert sanna namn är Passionen, det Ruttnande Köttet, Förklemande Lust, Fult Begär, Egoism och Fatal Gudlös Fåfänglighet. Ni är all skönhets, gudomlighets, dygds, all fromhets och all världens rättfärdighets största fiende. Ni kommer världen och folket och lyckan och rättfärdigheten och gudaktigheten och rätten och all harmoni och all renhet och ljuset och kyskheten och allt som gott är i evighet evinnerligen på fall. Ni är fallgropen, fällan och helveteshålet och rävsaxen för mänskligheten. Det finns inga bovar och skurkar och onda banditer på jorden som icke är kvinnor. Välsignad är mannen, den härlige kungen, den ädle och älskade fadern i evighet! Amen. Förbannad är kvinnan, den

barnövergivande modern, den omgifta änkan, den trolösa makan, den skändliga skökan, den kvinnliga och generella omanliga smutsiga rinnande snuskhummern i evig evighet och ännu längre! O mor! Varför gifte du om dig med den som... men tygla dig, hjärta! Bekänn ej att du ej är galet och sjukt såsom hela den usla förbannade kvinnliga kvinnoförledda mörkt hopplösa världen, där allt leds åt helvete evinnerligen av maktgalna evinnerligen förryckta och sinnesförvirrade djuriska belätet kvinnan. Vad månne det ordet betyda, det namn som är kvinnan? Jo, kvinna betyder Demon, Satan, Djävulen, Lucifer. Det är vad det ordet kvinna egentligen står för och döljer bakom en sirenfasad av fagra kläder, långt hår, sköna lockar och färger och oljor och smeter i ansiktet, som hela världen är vansinnig nog att i evighet bränna sig själv på till döds. Kvinnan är enda helveteselden i världsuniversum, och den som är dåraktig nog att beröra den elden går under, går under, går under." Men drottningen, Hamlets mor Gertrud, blev upprörd av Fingals behandling av Hamlet. Hon sade: "Släpp ut honom genast! Han har aldrig gjort någon loppa för när! Om han någonsin gör något ont emot någon, så må du väl få spärra in honom, min stackars arme olycklige vettlöse sinnesförvirrade av sinnessjukdomen hårt slagne pojke, men du skall få se att han, hur galen han än må vara, är harmlösare än ett spädbarn." Så talade modern av uppriktighet, och den falske kung Fingal lät Hamlet bli fri. Och fru Gertrud fick rätt. Hamlet var lika menlös som ett nyfött lamm, och hur tokiga upptåg han än kunde utföra tog aldrig någonsin någon därav någon skada förutom den arme prins Hamlet, vettvillingen själv. Detta fröjdade Fingal, som hoppades tyst för sig själv att hans brorson, som var enda levande mänskan han fruktade, snart skulle göra sig av med sig själv. En dag kom Hamlets ende vän Hubert tillbaka till Danmark från vidsträckta resor i Tyskland. Han var Hamlets barndomsvän och fosterbroder, ty de hade haft samma amma som små. Hubert fattade genast att Hamlet ej alls var så tokig som samtliga trodde, men att mycket hänt som förvandlat prins Hamlet ofantligt var tydligt och klart, och snart fick Hubert veta alltsammans, och de sista små pusselbitarna fick han från Hamlet personligen. Ett blott fick Hubert ej någonsin veta: vad vålnaden talat och grymt uppenbarat för Hamlet. En del fick han veta, men långt ifrån allt. Efter dessa historier var trogne Hubert mer trogen, lojal och försvuren och pålitlig för unge Hamlet än någonsin. Dock kunde Hamlets hårt tyngande olyckor aldrig helt släppa sin press och sitt grepp om den arme prins Hamlet, så att han mot Hubert ock kunde ibland fara ut: "Vad bryr jag mig om riket och folket och världen? Vad är Ruriks krona och titel och ära för mig? Vad är Uppsalas rikedom, överflöd och stora makt? Vad är samtliga långskepp i världen för mig? Bara luft! Jag är fullständigt likgiltig för allting levande. Vad har väl jag för en glädje av att bli en stor mäktig konung, en ärorik överrik härskare, när alla människor i hela världen och utanför ändå är lika fullt evinnerligen och hopplöst fördärvade, onda och usla?" Och de som det hörde vid sidan av Hubert förkunnade: "Ack, han blir endast mer galen för var dag som går!"

Hamlet hade en annan ung barndomsvän också. Det var unga flickan Ofelia. Hon hade älskats av Hamlet, och de hade varit det vackraste paret i landet, tills Hamlet förändrades och blev beryktad som galen. Då ändrades även hans sätt mot Ofelia. Men sköna ljusa Ofelia var trogen sin Hamlet och älskade honom hur olycklig än hans förryckthet och vansinne gjorde den arma hårt prövade älskliga snöfagra flickan. Hon älskade honom trots allt, och hon anade att hennes prins innerst inne ock älskade henne fortfarande. Men kungen Fingal var missnöjd och orolig. Hamlet var ej, tycktes det, hågad att begå självmord. Och konungen undrade oroligt och oupphörligt: "Vad vet han? Hur vansinnig är han? Är han riktigt sjuk eller spelar han bara? Vet han om mitt brott eller är han så ovetande som han syns och tycks vara? Jag måste få reda på saken. Jag måste få veta vad Horvendels son vet. Om han är en klipsk fan så måste jag fånga hans själ i en fälla så att jag får skåda hans verkliga avsikter. Jag måste veta med säkerhet om det är nödvändigt att han blir oskadliggjord eller ej. Och mitt lockbete skall bli Ofelia." Stackars Ofelias fader var konungens rådsherre Patrik. Han trodde ej Fingal om någonting ont men var trogen sin herre i allt. Genom Patrik så ordnade konungen att Hamlet ofta fick träffa Ofelia i enrum, men aldrig så att icke kungen och rådsherren smyghörde allt vad de sade. Här är ett av Hamlets olyckliga samtal med stackars Ofelia: "En gång så älskade jag dig, Ofelia." "Du känner åtminstone åter igen mig." "Vem är du, olyckliga kvinna?" "Du sade ju nyss själv mitt namn!" "Är det Signe? Beata? Pernilla? Nej, Dagny är du ju förstås! Eller Dagmar?" "Ack, känner du då ej igen mig?" "Jo, visst gör jag det! Jag var kär i dig en gång i tiden. Jag älskade dig som jag älskade samtliga kvinnor. Men samtliga kvinnor bedrog mig." "Hur gjorde de då?" "De begravde mig levande och glömde bort mig och gifte sig sedan med min egen mördare." "Ack, hur förlorad och bortkommen är icke denna förmörkade en gång så granna gudomliga själ!" "Slösa bort dina böner på dem som behöver dem bättre än jag!" "Är du då icke ömkansvärd?" "Ingen är ömkansvärd på hela jorden förutom den dåre som någonsin känner svagt medlidande och medömkan med någon." "Ack, Herre, förbarma dig!" "Han är ej den som förbarmar sig. Har du ej sett vad han gjorde med sin allra närmaste trognaste tjänare Horvendel? Såg du ej Horvendel grina i graven, förvriden för evigt i ett kritvitt påtvingat grin?" "Du vet ej vad du säger!"

"Ack, om det blott vore så lyckligt! Om blott jag var lik alla mänskor i världen som aldrig i evighet vet vad de säger och än mindre vet vad de gör!" "Du är hård, o min Hamlet! Du gör mig så illa! Du hänsynslös, skoningslös är!" "Skulle jag icke göra åt världen vad världen behagar att göra åt mig?" "Du är giftig som ormen!" "Och du är hysterisk som en stucken sugga. Det duger ni till blott, o kvinnor! Att bli helt hysteriska är nog för evigt det enda ni kan och det enda ni någonsin kommer att kunna!" "Du utfaller orättvist omänskligt grymt mot det kvinnliga könet i grova generaliseringar helt utan sak! Och det gör du mot mig, som ej någonsin gjort dig det ringaste illa! Hur kommer det sig? Är det då något fel på mig?" "Nej, utom att du är kvinna. Och kvinnan har ej mer än två obetydliga fel: allt hon säger, och allt vad hon gör." "Ack, du friade till mig en gång, o min Hamlet. Har du till och med glömt bort det?" "Är vi då inte gifta?" "För två långa månader sedan beslöts det att vi skulle gifta oss, men sedan kom din ohyggliga dårskap emellan." "Säg hellre: all världens ohyggliga dårskap. Och säll och välsignad och salig är jag som blev räddad från denna ohyggliga dårskap som världen har gjort till sin lag." "O min Hamlet!" "Jag är icke din eller någons, och allra minst är jag min egen!" "Så fruktansvärt sorgligt ohyggligt förskräckligt beklagansvärt sant!" "Skall du nu bli hysterisk igen? Det är bäst att jag går innan jag gör dig illa." "Du har redan gjort mig och alla de dina mer illa än någon kan någonsin göra!" "Försöker du väcka mitt samvete? Väck hellre någons som sover. Ja, väck hellre någons som tynger." "Vems då?" "Dens som mördade min egen fader och våldförde sig på min moder och tog henne från mig och kastade fruntimmerssläktet i sin fulla helhet i lorten för evigt. Jag talar om Guds eget samvete. Kvinna, försök väcka det, om du kan, ty om det väcks skall saker snart hända i världen som skall ställa saker på rätt köl igen. Väck det samvete som ingen vet var det sover! Nu går jag, ty jag vill ej omtala mera för dig, ty det är inte hälsosamt för någon mänska att veta för mycket. Blott jag, stackars Hamlet allen, har fått veta för mycket, och det har berövat och avskilt mig från denna världen. Var glad, o min tös, att du är ignorant. Ingen börda är tyngre än kunskap. Nu går jag. Farväl." Och han gick. Kvar stod lilla Ofelia och hennes fader och konungen, alla tre ytterst förbryllade och ingen vetande alls vad de nu skulle tänka om saken och anta och tro. Hamlet flydde ur slottet och sprang över dynerna med deras flygande sand till den vindpinta vrålande dånande svallande havsstranden. Hubert fick se honom och

ropte kronprinsen an. Hamlet svarade, och Hubert nalkades honom och kom till hans sida. "Hur skall detta sluta, min Hubert? Skall jag eller konungen först barka hädan? På tusende sätt söker han luska ut vad jag vet, och en dag skall han veta det, och då är jag dödens man, ty han skyr ej att mörda och ser till att han kommer undan med brottet. Om jag gjorde först slut på honom, så vore det onda ur världen, men jag vill ej döda. Jag vill icke mörda ens honom, hur usel och vämjelig, äcklig och grym han än är. Jag är ej villig alls till god rättmätig blodshämnd. Jag är den mer svage och klene och blödige av oss. Blott ett kan jag göra: försvara mig till bistra slutet. Och mitt allra bästa försvarsverk är mitt oantastliga vansinne. Därför, min vän, spelar kronprinsen dåre i väntan på ödets befriande ingripande. Kungen lämnar mig icke i fred förrän han själv får ro i sin grav, ty så länge han lever så lämnar ej hans eget samvete honom i fred. Den som uthärdar bäst av oss klarar sig. Uthärda är livets eviga lösen. Den endast som uthärdar livet förtjänar det. Men där är folk ifrån slottet med kungen i spetsen. Se upp!" "Min son Hamlet, hur mår du? Vi är alltid ytterst oroliga för dig." "Så han hycklar, ljuger och spelar teater! Jag skall spela bättre teater än honom! – Jag mår bara väl, tack, min farbroder. Jag sitter just och beundrar det härliga överflöd av malet mjöl som här råder på stranden." "Var ser du det mjölet?" "Du trampar själv i det." "Aha! Det är sanden du menar!" Och konungen brast ut i nedlåtande överseende skratt med sin småvänligt fjäskande Patrik och hela sitt övriga följe. "Men skulle ej så mycket mjöl som här finns ha behövt jättelika gigantiska kvarnar? Vem tror du har malt detta mjöl? Om nu detta är mjöl, var är kvarnen som malt det?" "O farbroder, ser du ej kvarnen? Den breder ju ut sig framför dig från söder till norr! Det är sant nog den största mest praktfulla kvarn som väl någonsin kunnat förse mänskligheten med mjöl." Patrik sade till konungen: "Han menar havet. Om han är förvirrad så är han det dock både med metodik och med klar konsekvens, som minsann nästan är filosofisk." Men konungen fortfor: "Kan du även frambringa ätligt gott bröd av det här rika mjölet?" "Jag har ingen bakugn stor nog. Annars skulle jag kunna det." "Hur stor bör bakugnen vara?" "Så stor som din borg. Låt mig fylla din tronsal med ved och din kammare med detta mjöl väl och omsorgsfullt knådat och så sätta eld på alltsammans, så blir världen mätt sedan på den gudomliga spis som så följer." "Du vill bränna upp din far Horvendels slott?" "Min far Horvendels slott kan ej brinna. Blott ditt slott kan brinna. Kung Horvendel är ju i himmelen." "Var skall vi bo då, om du vill förstöra vårt hus?" "Ni får bo evigt kvar bland ruinerna eller försöka få rum i kung Horvendels slott."

"Jag förstår inte alls vad du dillar och tramsar om. Kom nu, min Hamlet! Följ med oss på utflykt!" "Jag kommer så gärna." Han sade till Hubert: "Nu gillrar han följande fälla. Kom med, käre Hubert." Men konungen sade: "Förbli här vid borgen, o Hubert." Då viskade Hubert till Hamlet: "Var aktsam och mycket försiktig." Och följet avlägsnade sig med prins Hamlet. När Hamlet nu betslade hästen så satte han betslet på svansen i stället för i hästens mun. Och han satte sig upp bak-och-fram på sin sadel. Och hästen red genast iväg med prins Hamlet hårt tyglande svansen och baken, och alla som såg det var tvungna att vika sig dubbla av gapskratt. "Se där vilken kniv som står upp där ur sanden vid stranden!" försökte rådgivaren Patrik att gycklas med Hamlet i det att han pekade på stäven av ett förlist gammalt skepp. Hamlet svarade: "Ja, en så lång kniv har nog en gång använts till skärandet av oerhört stora skinkor, förrän den blev rostig och lämnades här." Plötsligt sprang det en varg över vägen. Förträfflige Patrik förkunnade: "Se, vilken söt liten näktergal!" "Ja, och just sådana borde det finnas i massor av kring kungens slott, så att han av skönt sjungande dylika stämmor blev vaggad i ro och fick vila från sömnlöshetsmardrömmar." Vid detta svar blev dock konungens ansikte tydligt förmörkat. Han frågade Patrik: "Är allting väl förberett?" "Ja, allt är redo," var rådsherrens svar. De klev av sina hästar och började vandra. Prins Hamlet gick ensam i egna förmörkade drömmar. Han brydde sig ej om den sköna naturen omkring sig. Han tänkte: "All världen är tyngd och förmörkad och sjuk av grå saknad och melankoli efter far min, kung Horvendel, och den mest sjuka förgrämda av alla är jag. Varför kan jag ej döda min farbror? Då vore all världens bekymmer ur världen. Men jag kan ej utgjuta blod. Hellre spelar jag då svag teater och satsar mitt liv på hasard. Ty det enda som återstår för en som misslyckats i genomförandet av sitt livs roll är ett ärbart och hederligt självmord. Ty när all ens heder och ära förspillts i en dålig livsrollsprestation är ett självmord det sista och enda som mänskan kan göra för att ge sitt namn glans och rykte och heder och ära trots allt. Ty blott döden kan tvätta bort allt ont och fult här i världen." Blott Gertrud och vackra Ofelia satt ännu till häst, och de två vackra kvinnornas hästar var ledda av svenner, som vankade lugnt. Hamlet sporde Ofelia: "Varför medföljde ni kvinnor på denna här utfärden? Säg mig, hur vågade du dig med mig ut på utflykt och vandringsfärd efter vårt gräl? Är du ej övertygad som samtliga andra att jag är en livsfarlig dåre?" "O Hamlet, jag ber dig med innerlighet: börja ej om på nytt!" "Ja, ni tål ingenting, ni erbarmliga kvinnor. Ni tål inte ens att man talar till er. Minst av allt tål ni sanningen. Se på min mor där, en kvinna som hatar sitt barn så totalt att hon öppet med nödvändighet måste visa för världen och samtliga mänskor sitt hat och sin avsky för sin ende son. Blott som barn var hon honom bevågen. Men att han upphörde att vara ett barn, att han blev stor och otäck som vanliga karlar och

började leva sitt eget liv och tänka själv – det har hon aldrig kunnat förlåta sitt hatade barn." "Varför tror du hon hatar dig?" "Hon har ju gift sig med den allra yttersta motsatsen till allt vad hennes son är." "Och vad ont finns väl däri? Du har ju förklarat dig galen. Har hon då förlovat och gift sig med vettet, förståndet och visheten?" Plötsligt så hördes förfärliga vilda ohyggliga skrik, och det lilla försvarslösa sällskapet fann sig med ens överfallet och omringat av mörka fredlösa hemska maskerade män, som blott kunde ha ont i sitt sinne. Ja, riktigt. De var usla bovar och rövare, ty de gick plundrande fram och berövade alla allt dyrbart. Det ruskiga rånöverfallet gick snabbt dock, men när onda rövarna skingrades åter, så tog de fru Gertrud och även Ofelia och deras hästar fräckt med sig. Och jungfrun och drottningen ropade när de blev bortförda: "Hamlet! O Hamlet! Befria oss! Rädda oss!" Kungen och alla de övriga rörde ej en enda lem. När banditerna var helt försvunna tog Hamlet till orda och sade: "Ni fega bastarder och svin! Lata yrvakna höns och mollusker! Ni tölpar och veliga oduglingar! Ni försoffade sömniga veklingar! Här blir två av landets finaste damer bortrövade och ni rör inte en lilltå! Vad är ni för ena? Vad är det för pack som regerar vårt Danmark?" Då öppnade kungen sin mun: "Käre Hamlet, nu talar du äntligen åter som en vanlig karl. Vart tog hela din dårskap, ditt vansinne och din förryckthet nu vägen? Nog visste jag väl att du aldrig var galen på riktigt." Men kronprinsen avbröt sin konung och fortsatte: "Ni, tappra knektar och kraftkarlar, ni blå manhaftiga mäktiga fogdar och ponduspompösa och pampiga lands-, havs- och himmelsbetvingande världsherrar, för era näsor blir drottningen bortrövad, och ni står handfallna, lama som kråkskrämmor och blott ser på! Ha ha ha! Jag har aldrig väl sett något mera otroligt och löjligt! Men låt bara drottningen och fagra jungfrun Ofelia bli hackmat och köttfärs av laglösa våldsmännen! Låt dem ta kål på de fruntimren! Låt dem gå åt, bara! Väck med de slynorna bara! Det är lika gott att de for, så är vi sedan av med dem! Vad tror ni rånarna gör med de fjantiga kvinnorna? Om ni ej vet så vet jag det. De styckar dem, och sedan steker de dem sakteligen på spett. Det är vad varje man borde göra med sin egen kvinna. Då smakar hon bäst." Hamlet babblade på, men herr Patrik lät konungen höra sin viskande mening: "Vår plan har slått fel. Hamlet är lika galen fortfarande." Konungen sade: "Jag hoppades överfall på de två käraste kvinnorna i Hamlets liv skulle locka min farlige brorson att visa sitt verkliga jag, men med skicklighet har han behärskat sig och icke visat sin själ, eller också är han, såsom du tror, i sanning berövad allt vett och förstånd. Låt oss vända tillbaka." Och sällskapet vände tillbaka till slottet med kungen och Patrik i spetsen. Och under all vägen till slottet så talade Hamlet till sällskapet hånfullt och vansinnigt, gycklande, skämtande, tvetydigt, oklart och hänsynslöst våldsamt raljerande. Konungen sände från slottet ut karlar att finna ut

rövarna och hämta åter fru Gertrud och flickan Ofelia. Och karlarna kom en dag senare med drottning Gertrud och jungfru Ofelia tillbaka. De två arma kvinnorna var i gott skick och helt oskadda, men de var båda förtörnade på konung Fingal för dennes misslyckade praktiska skämt. Och prins Hamlet fick snart veta allt om att allt varit endast ett svek och försök att få honom på fall. "Jaså, de lägger ut sluga fällor för mig! Må jag svara dem på samma sätt!" Och han samlade ett litet sällskap omkring sig av folk ifrån orten och lärde dem uppföra en liten pjäs. Sedan gick han till konungen ödmjukt och sade: "Jag har hittat på en ny lek. Jag har lärt några folk ifrån orten att uppträda enligt ett mönster, så att deras uppträdande blir tillsammans ett helt och så bildar en saga. Får jag visa upp dessa människors härliga konst, som de själva mest har all förtjänst av?" "Så gärna, min Hamlet," förkunnade kungen. "Det låter ju rätt intressant." Och han tillade avsides: "Skall han nu äntligen visa sig själv och bekänna sin färg? Han tycks vaken och redlig och klarsynt och vettig med ens." Och han tillade högt: "Det skall bli intressant att få skåda ditt spel, käre Hamlet." "Ej mitt utan spelarnas. Jag har blott uppmuntrat dem." Och den aftonen kom, då det sällsamma spelet var ämnat att spelas. Där samlades kungen och drottningen och hela hovet med hovmannen Patrik och hans ljusa älskliga dotter Ofelia. Hamlet var där även liksom hans trognaste och mest lojale vän Hubert. De satte sig ner, och historiens första teaterpjäs började inledas. Hamlet tog plats vid Ofelias sköte. Han satt där så att han med tydlighet kunde beskåda sin farbroders ansikte. Han hade även bett Hubert att noggrant ha blicken på Fingal, (dock så att ej Fingal blev störd därav,) så att ej någon av Horvendels brors reaktioner försummades åsynen av. Hamlet sade till jungfru Ofelia: "Du tar väl ej illa upp för att jag sätter mig hos dig i stället för hos min förbannade moder?" "Jag tar icke illa upp alls. Men benämn ej din moder förbannad." "Och varför ej det?" "Ve den son som förbannar sin mor utan orsak!" "Och har icke jag orsak nog att förbanna min moder? Hon är det ju som gjort mig galen!" "Ack, Hamlet, du är icke galen!" "Är jag icke galen? Det kan diskuteras. Ofelia, giv akt på min farbror. Är han icke lik ett fett välgött och svinaktigt svin?" "Hamlet, spela ej över." "Är han icke läskig och äcklig? Har han ej en kungskobras slemmiga uppsyn? Är han icke svart som en neger i anletet av sina laster och synder och brott, frosserier och helvetestrolldom? Det sägs att det smutsiga släktet i Afrika har fått sin svärta av alla de synder de vältrat sig i som vår världs mest erotiska folk. Synden är alltid svart. Den som är utan synd är i allmänhet ljus, vit och ren såsom du." "Så du kan ännu komplimentera mig." "Om! Du är fager som solen, så bländande som själva månen, så himmelsuppfyllande som själva stjärnan, så vän som skorpionen, så skön som den

blänkande härliga svanvita rena och vänliga herr krokodilen, och lika gudomlig som gamen, som ivrigt och snällt hjälper till när det börjar bli dags för hans offer att dö. Min Pandora! Jag avgudar dig!" "Jag vet ej om jag skall våga ta dig på allvar. Du talar så ytterst förryckt och besynnerligt, tvetydigt, oklart och dunkelt." "Jag älskar dig nog, min Ofelia. Tag här denna ring som ett tecken därpå. Låt ej någon man någonsin se den, ej ens din bror Lars eller din gamle fader. Jag lovar dig hemligt: när jag en dag blir krönt som konung blir du Danmarks och Nordens, min och all världens bejublade älskade drottning. Men förrn jag blir konung så skall vi ej tala om denna sak mera, ty situationen just nu är betänklig och allvarsam för att ej säga rätt kritisk. Ty jag och den nidingen där, farbror Fingal, befinner oss i blodigt krig med varandra. Så länge han lever kan jag icke älska dig öppet, ty i politik har ej kärleken alls någon talan. Ty maktspelet om politiken är det som är längst bort från kärleken av allting i denna värld. Politiken är döden, i motsats till kärleken, som är det samma som livet. Och kärleken har ingen makt. Den har aldrig i evighet haft någon makt. Endast hatet och döden har makt. Därför har inte kärleken något att göra i spelet emellan kung Fingal den stygge och mig. Förrän maktspelet om politiken är över kan vi icke älska varandra. Men efteråt, lovar jag, skall vi dess mera i evighet älska varandra." "Säg, Hamlet, vad pratar ni om, du och jungfru Ofelia?" frågade Patrik. "Vi pratar om vädret. Vi pratar blott munväder. Med andra ord: för att komma till saken: för att säga sanningen: vi pratar skit." Patrik drog sig förfärad tillbaka. Och drottningen sade till konungen: "Är dessa ungdomar inte ett utomordentligt förtjusande par?" Kungen svarade: "Jo, men det ryggar ej mitt ytterst fasta beslut." "Ack, sänd icke min son till det gråa barbariska England, min make!" "Jo, han skall till England, ty han är en dåre och som sådan farlig för omgivningen. En tids vistelse i fjärran främmande länder skall kanske ge honom förnuftet tillbaka. Det är, o min Gertrud, för allas vårt bästa. I England har de mycket kvalificerade sjukhus med nya speciella kliniker för just så ovanliga svåra fall som vår son Hamlets." "De skall kanske blott göra honom mer skada än nytta." "Jag lovar dig: han kan där få den behandling som krävs. Om han där blir besvärlig så kan han hanteras." "Ofelia kommer ej att kunna bära det." "Käringtrams! Fruntimmerspladder! En kvinna som icke kan bära vad mannen kan bära är ej mycket värd. Om Ofelia är värd vår son Hamlet så tål hon att uthärda en liten skilsmässa från honom på en kort tid." "Du är fjärran, kung Fingal, från kunskapen om hur en sann kvinnas hjärta fungerar." Nu började pjäsen. Den var mycket tyst. Intet talades. Miner och gester blott antydde handlingen i skådespelet. Det var en skön och härlig konung som älskade sin hulda maka. Och konungen hade en broder som var mycket vänlig emot dem.

Men när icke drottningen såg det förgiftade brodern den härlige konungen, som därvid dog. När kung Fingal fick se detta blev hans naturligt förmörkade ansikte än mer förmörkat. Men ingen beaktade detta förutom prins Hamlet och Hubert. Dock sade kung Fingal till Hamlet: "Jag hoppas, min son, att du ej förevisar oss något som ej är moraliskt." "Min far, jag kan lova dig, att vi har aldrig sett någonting mera moraliskt." Och handlingen i tysta sorgspelet fortsatte. Drottningen sörjde förskräckligt den härlige konungens död, men den avlidnes bror gjorde sitt allra yttersta för att ge lindring och tröst åt den fagra. Det slutade med att den listige mördaren friade till likets änka och att hon omsider därtill gav sitt bifall. Så slutade spelet med att sluge mördaren vann offrets änka till hustru och därtill all makten och äran som varit hans broders. Nu kom en prolog och förklarade att hela stycket på nytt skulle spelas men nu med repliker. Så började spelet på nytt med den samma förfärliga sagan, men nu ännu hemskare därför att orden och långsamma tempot förstärkte det ruskiga. När åter mordscenen inleddes, rusade Fingal med ens upp från tronen och ropade: "Ljus! Ge mig ljus! Jag står ej mera ut med det här tjocka vidriga mörkret!" Och från sina sinnen sprang konungen ut och försvann. Vad som följde var kaos, bestörtning och kalabalik. Hamlet drog sig till Hubert och sade: "Så var denna enkla teaterpjäs sann då trots allt! Har du någonsin sett en mer skräckslagen konung? Har du sett en man mera likblek och med sämre samvete? Ej ens en brottsling på avrättningsplatsen har jag sett som räddare varit än denne föraktlige låtsaskung, vars hela liv blott är fusk." "Men nu vet han att du känner till vad han gjort, och han tänker förgöra dig." "Vi får väl se vem som först förgör vem." Nu kom hovmannen Patrik till Hamlet och sade: "Din mor önskar omedelbart att få tala med dig i sitt rum." Hamlet svarade: "Har jag en mor? Det var nyheter det, får jag säga!" Då svarade Patrik: "Har ej varje mänska en moder?" "Förvisso, jag trodde att jag blivit född utan moder." "Och vem skulle då väl ha fött dig?" "Ett fruktträd. En värpande höna. Ett lik, som när solen belyst det kläckt mig ur det ruttnande köttet i stället för maskar." "Bege er nu upp till er moder. Hon väntar." "Jag går, käre havsfiskförsäljare." "Är jag en havsfiskförsäljare?" "Nej, du är endast en fiskare." "Icke är jag någon sådan, min prins." "Då kan jag endast önska att du dock åtminstone är lika ärlig som fattige trägne och kämpande fiskaren." "Ärlig? Är fiskare ärliga?"

"Ärlig, o gubbe, är i denna värld endast en man på trettio tusen." "Ja, det är nog sant." "Ty om solen flinkt kläcker fram maskar ur likgiltiga och fromt liknöjda lik – säg, o herre, ni har väl en dotter?" "Förvisso." "Se till att hon ej går i solen, ty solen kan nå henne, vidbränna henne och kläcka fram människomaskar ur hennes bedrövliga liknöjda kött. Men det sägs att befruktning är blott en välsignelse – dock ej en sådan befruktning som er liksom kolika dotter kan drabbas av." "Kolik?" "Ja, lider hon ej av kolik?" "Jag förstår inte alls vad ni säger. Vad talar ni om?" "Vad jag talar? Jag talar blott ord, ord och ord, sån't som människor talar i onödan." "Skynda er nu till er moder som väntar." "Jag hastar." Och Hamlet gick bort. Men kung Fingal satt avsides i ett mörkt hörn av en avsides skum gammal kammare. Där satt han nedböjd, bedrövad och ödmjukt försänkt i djup bön och i samtal med Gud. Ty hans dåliga samvete pressade honom till vanvett och ångest. "O Gud, vad skall jag ta mig till? Denne Hamlet, min brorson, vet allt om mitt brott. Hamlet måste ur vägen förrän han får folket och rådsmännen med sig. Han måste förgöras, jag måste ta kål på min brorson, liksom jag tog kål på hans fader. Ack, det ena brottet framföder det andra; har en gång en man fläckat ner sig med gudlöshet finns sedan ej någon ände och ej någon botten på hans alltmer accelererande bana: hans fall ner i avgrundens alltmera mörknande djup. Jag är hopplöst förlorad, ty jag har försakat min Gud för att vinna en drottning, ett rike och ära och makt. Må den fortsätta spelet som kastat sig in i det. Må leken fortsätta tills Herren äntligen upplöser spänningen med fagra dödens befrielse. Må jag då fortsätta kämpa med ondska för vad jag förvärvat med ondska. Min Hamlet, som jag trodde oskyldig, okunnig och barnsligt harmlös, men som nu har visat sig mer underkunnig om vår politiks underjordiska lönngångar än någon i vår regering, skall skickas till England. Och världen skall tro att han skickas dit för att bli frisk; men i England skall jag styra om att han spårlöst skall tagas av daga. Ett brev skall jag skicka till engelske konungen, och det skall kanske bli äntliga slutet för Hamlet, mitt samvete, och kanske även förhoppningsvis det sista brottet som jag skall behöva begå. Ty mitt samvete måste tas kål på. Så länge det lever så måste jag fortsätta med att försöka att nedtysta det medelst brott. Men egentligen vill jag ej alls vara ond. Ja, egentligen är jag en god vänlig man innerst inne. Men jag har med tiden alltmer blivit ett ömkligt offer för ondskan. Vad är väl då ondska? Jag vet icke vad ondska är, och det är mitt problem." Medan konungen så satt och tänkte kom Hamlet förbi just det rummet och såg kungen i det. Han stannade. Konungen såg honom ej, ty han var vänd mot väggen. Och av en impuls drog prins Hamlet sitt svärd, och han tänkte:

"Där sitter ju konungen, ensam i mörka skymundan och klart mol allena. Nu skulle jag lätt kunna avfärda honom och frälsa vårt rike och rättfärdigt hämnas min fader och låta skön rättvisa högt triumfera! Men vad gör den nidingen? Sitter han ödmjukt och ber? Är han verkligen ångerfull? Ej kan jag döda en sådan. Han kan trots allt än bli en god man; den ondaste niding kan plötsligt bli god, och min farbroders kroppsställning nu tyder faktiskt på att än ett under kan ske. Skall jag döda min farbror precis just när han håller på att bli gudfruktig, ädel och god såsom konung trots allt? Nej, det vore för tragiskt. Jag skall aldrig dumt stå i vägen för eventuella försoningar." Och Hamlet smög sig tyst vidare utan att farbrodern hade förmärkt honom. Men Fingal suckade högt, och han yttrade högt, efter att unge Hamlet försvunnit: "Jag ber, jag försöker att nå Herren Gud, men blott ord utan tankar blir allt vad jag lyckas prestera. Jag har försökt döda mitt samvete men endast lyckats att döda min linje med Gud, medan samvetet plågar mig värre än någonsin. Nej, jag är hopplöst förlorad. Jag kan aldrig någonsin åter bli god, förrän på andra sidan om graven, ty jag har med makten som segel begivit mig alltför långt bort ut på havet från stranden för att kunna mer finna vägen tillbaka. Om blott unge Hamlet kom hit och tog livet av kungen förrän dennes ondska tar livet av Danmark!" Och konungen stapplade suckande uttröttad utschasad stönande tyngd intill döden av skriande samvetesskräckföreställningar. Han mötte Patrik i trappan. Och hovmannen sade: "Din brorson har gått till sin moder. Jag går att i smyg höra allt vad de talar om. Sedan skall jag rapportera till dig. Jag skall gömma mig väl." "Det är bra," sade kungen och släpade sig ömkligt vidare medan han suckade under sitt tröttaste tungsinne. Patrik gick genom en lönntrappa upp till fru Gertruds privatrum. Fruns son hade ännu ej kommit. Han sade: "Jag gömmer mig här bakom förhänget för att bevaka prins Hamlet och vakta att han ej gör er något illa." Och drottningen svarade: "Han är min son. Han skall ej vara aggressiv mot egen moder." "Var icke för säker på det. Jag är rädd att hans vansinne tilltar allt mera med tiden." Han trädde tillbaka och gömde sig, ty unge Hamlet blev tydligt nu hörd uti trappan. Han trädde energiskt och raskt in i rummet och sade: "Vad vill du, min moder?" "Min son, du har upprört din fader och konung." "Min mor, du har upprört min fader och konung." "O Hamlet, jag orkar ej höra på dumheter nu. Säg mig nu: varför bär du dig så ytterst dumt åt?" "Och varför bär du dig så ytterst fördärvligt åt?" "Talar man så till sin moder?" "Och handlar man så mot sin make och konung?" "Du stinger mig såsom en orm!" "Men jag har inget gift. Den som stinger med gift är du själv."

"Har du glömt vem jag är?" "Nej, tyvärr har jag ej lyckats glömma att du ej är hustru till din egen make men till hans beklaglige make. Tyvärr har jag ej lyckats glömma att du är den kvinna som fött mig." "Säg, varför är du så förryckt, hätsk och hetsig? Och varför tilltalar du din egen moder så hårt?" "För att hon ej förstår varför Hamlet tilltalar sin moder så hårt. För att hon icke vet vad hon gör. För att hon icke känner den man som hon gift sig med. Därför att hon är en stackars förstockad och dåraktig toka, som icke ens ser vad som händer omkring henne! Har ni ej sett ormens huggtand, skorpiontaggen, getingens giftiga gadd? Har hon ej sett i ögonen det falska getingskorpionhuggormsmonster som hon låtit sluka sin make och sett hans grällt gulsvarta röv och hans slemmiga ormsvans, som stinger blott för att fördärva och mörda? Är hon så förbannat döv, stockblind och död i sin hjärna att hon icke ser den förbannade mördare, mänskoförgörare, konungadråpare, som hon var natt i tolv månader legat till sängs med?" Nu blev drottning Gertrud fullkomligt betagen och likblek av fasa. Hon stammade: "Käraste son, jag förstår icke alls vad du talar om." Och hon sjönk baklänges sittande ner på sin säng. Men den trogne och Fingallojale förträfflige hovnarren Patrik begynte att fatta att Hamlet var hemskt illasinnad mot konungen Fingal. Han tänkte: "Om denne svårt rasande prins fritt får härja tar han död på alla i slottet, på kungen, på mig, och på sin egen moder. Skall jag rådligt kalla på hjälp? Nej, ännu har han icke gjort skada. Han har endast syndat i ord. Han må fortsätta tala, och jag må tills vidare fortsätta lyssna." Men Hamlets längst innersta ande och känslor var väckta. Hans årslånga bitterhet, undertryckt utan att ännu ha fått något hälsosamt utlopp, och alla hans bittraste känslor mot modern, kom nu ut på en gång. Han gick mot sin moder, som satt helt förfärad på sängen, och sade: "Förbannade moder! Förbannade kvinna! Din häxa, din kossa, ragata och skräcködla! Din gamla usla blodsugande äckliga gamla vampyr! Om blott varje son talade så till sin moder, och varje man talade så till sin hustru! Det skulle blott göra det galna perversa förhatliga apsläktet som kallas fruntimmer gott! Finns det i denna värld någon gift man som ej blivit smittad av hustruns förfärliga fruntimmersgalenskap och blivit slav under fruntimrets skändliga vilja och skökoförtryck? Det finns intet gott i någon kvinna. Allt vad kvinnan är, vill och gör är förbannat. Det fanns ingen orm uti paradislustgården utom den fnaskiga kvinnan." "O son! Ha förbarmande med mig! Jag har ju i smärta och kval utan ände och gränslösa mödor och i ändlös kärlek dock givit dig livet!" "Du gav mig mitt liv, men min far tog du livet av!" "Skona mig, älskade son! Du tar livet av mig! Jag är endast en värnlös och harmlös eländig och olycklig kvinna!" "Jag skall icke skona dig förrän du skådat dig själv i din hela förskräckliga hopplösa mörkt omedvetna och fruktansvärt tragiska livssituation! Icke förr än du

sett hela sanningen slutar jag att bombardera dig med mina muntliga giftdolkar, som dock gör nytta allenast, som allt ont i världen!" "Ack, döda mig, son, om du vill, men gör det då nu genast! Se! Här är det modersbröst som gav dig di, mjölk och liv!" Och hon visade bröstet. "Beröva det livet som gav dig ditt liv!" "Var ej fånig, förbannade kvinna, och visa ej din nakna skamlösa skändlighet ohöljd i hela dess avskyvärdhet! Ty då visar jag dig blott vad värre är: Guds hela eviga nakna förbannelse av kvinnosläktet! Det finns ingen mor som ej lärt sina söner att hata allt vad kvinnor heter, med sitt usla dåliga svarta exempel. Det finns ingen mor, och det finns inga av kvinnor sorgligt fördärvade och korrumperade fäder, som kan fostra barn. Endast barnen kan uppfostra fäderna. Ty för vart år som en mänska blir äldre, dess mera behöver hon tuktas och uppfostras, agas och bindas, ty för varje år blir hon mer oregerlig. Blott den som ej umgås med fruntimmersruttenhet skall alltid redig, regerlig och pålitlig vara, ty han skall nog vis och klok vara att hela sitt liv förbli barn. Du har ej än, förbannade kvinna, förstått vad du gjort. Du vet ej ännu vem du är gift med. Du vet ej ännu hurdan orm du själv gjort dig till i ditt högst sliskiga umgänge med den mest slemmiga giftiga av alla kobror! Men jag skall dra ut dina huggtänder! Jag skall med våld draga ut dem, och ut hela dig ur det paradis som du fördärvat. Jag skall för all evighet oskadliggöra den svarta barbariska allting förnedrande och allt fördärvande döden, den smutsiga och bottenlösa pestuppfyllda avgrund som kvinnan i evighet varit för mannen! Sitt ner och ligg still när jag avrättar ditt lömska väsen! Gör ej något motstånd! Förbannad var mänska som någonsin gör något motstånd mot något!" Nu kunde ej Patrik bakom draperiet mer hålla sig. Han hade re'n kissat ner sig, och nu trodde han, i sitt fysiskt och psykiskt förskräckta uppjagade tillstånd, att kronprinsen ämnade mörda sin moder. Och Gertruds röst: "Döda mig, Hamlet! Ja, döda mig genast! Förläng ej din avrättning av mig!" fick Patrik att tappa besinningen. Hovmannen började ropa: "Hjälp! Hjälp! Han vill döda sin moder! Hjälp! Hjälp!" Och det var ytterst dumt att så ropa, ty det var omöjligt för någon man utanför rummet att höra det. Hamlet, dock, rusade upp, och han ropade: "Hjälpen är här! Drag åt helvete, nidingakonung, din spyfluga, din spionerande spotthöljda dreglande fläsklort, ditt supande as! Nu gav du hals i rätt stund, ty nu är din brorson på rätta humöret att kasta dig ut dit du redan utkastat min fader: till grå evigheten!" Och Hamlet, helt ursinnig, stötte sitt svärd genom förhänget varifrån ropande rösten just kommit. Han stötte och stötte tills svärdet fick smaka det blod som det törstade efter, men som ej var det rätta blodet ändå. Arme Patrik föll ner efter fem djupa svärdshugg, och Hamlet drog fram honom från hans förträffliga gömställe. Hamlet blev blek när han såg vem det var. "Ack, oskyldige narr, var det du? Jag var säker på att det var kungen! Där ser man! Det finns inget som man kan vara fullt säker på i detta liv. Allt tar man ständigt miste på. Ständigt begår man på nytt oavsiktliga grova fatala fadäser och misstag, till sorg, ve och elände mest för sig själv. Är han död? Ja, hans hjärta har slutat fungera. Min älskades fader! Förlåt mig! Jag visste ej

alls vad jag gjorde. Jag blev då till slut dock en galning trots allt, fast jag blott ville spela och låtsas att vara det. Ädle gråhårige gamling, du fint silverhuvade gubbe! Förlåt hetsig ungdoms förvillelse, fastän den är oförlåtlig!" Så talade drottningen: "Vad har du gjort?" "Vad jag ej ville göra, och det som jag helst ville göra har jag icke gjort. När jag gjorde vad jag ville göra så gjorde jag blott vad jag ej ville göra. En mänska är död. Nå, än sedan? Det dör ett oräkneligt antal av mänskor var dag, och vi kan inget göra åt saken. Vi kan endast låta dem dö och försöka att dölja det fasliga faktum med att gräva ner fula liken i jorden. Jag dödade narren i tron att det var farbror konungen." "Du ville döda din farbror och konung!" "Förvisso! Vad gör en skorpion i ditt sköte? Vad rätt har en huggorm att leva i min faders hus? Han har mördat din make, min fader och världens mest lysande konung! Han stinger ihjäl vårt välsignade Danmark med gadden, och Danmark blott låter sig stingas ihjäl!" "Du vet ej vad du säger." "Nej, du, mor, vet ej vad du säger, ty du är förgiftad och hjärntvättad av den fördärvliga kobra som stulit vårt lands makt och ära ifrån oss och träget försöker att en gång för alla fördärva allt gott i vårt land! Kära mor, kan du icke förstå vad det är för en make du inlåtit dig med? Kan du icke ens genomskåda det allra högst skrikande självklara bedrägeriet som stulit allt ljus från vår värld? Kan du icke förstå av det skådespel som du just sett, och av de reaktioner som konungen gjorde sig skyldig till, vilken perfekt skurk han är? Kan du blunda inför nakna sanningen?" "Ack, ve, min son! Du förtar allt mitt ljus i mitt liv!" "Jag är oskyldig till nakna sanningen. Han, konung Fingal, din make, är skyldig allena." "Jag kan icke uthärda sanningen, ty jag är kvinna!" "Du måste. Att du är en kvinna är ej giltig undanflykt." "Ve mig, ty jag är en kvinna, det allra totalast förbannade väsendet i denna värld! Jag är svart som en huggorm av synd, skam och smälek! Det värsta av kreatur är usla kvinnan, det rättslösa vidriga helt omoraliska syndiga vettlösa galna förbannade vidundret! Kvinnan är skön, men all fruntimmersskönhet är bedrägeri blott och djävulens bländverk. Allt kvinnan är är endast död, smuts och vidrighet, äckel och fasa och svart vederstygglighet. Kvinnan är världens och människosläktets förbannelse. Allt ont har all sin begynnelse i svarta otäcka kvinnan. Allt ont kommer av hennes kärlek. Allt smutsigt, allt fult, allt fördärv, kommer av hennes lyckligtvis dödsdömda enbart fördärvbringande sjuka ruttna och allt infekterande fallenhet för kroppsligt umgänge. Ja, Hamlet, jag har besinningslöst älskat din farbroder. Samma fördärvliga kärlek som jag gav din fader och som blev hans död har jag ock givit Fingal. I smuts och i träck och i slemmig och stinkande flytning har vi varje natt dekat ner oss och vältrat oss svinaktigt som andra giftiga paddor. Förbanna mig, Hamlet, och döda mig genast, ty det är jag värd. Om ni män ändå snart kunde utrota från denna värld det förnedrande fruntimmerssläktet! Ty allt ont på jorden finns endast på grund utav kvinnan. Förgör och förskjut varje kvinna på jorden, och

världen skall åter en gång, som den var från begynnelsen, varda ett paradis. Döda mig, Hamlet, och heligt jag lovar och svär inför dig att din farbror då skall återvända från ondskan och fromt abdikera till förmån för dig. Och han skall bli en fader för dig, lika god som din egen, och sona sitt brott i en cell hela livet. Ty jag blott är skyldig till alla hans brott. Det är jag som förhäxat, fördunklat och grymt korrumperat hans sinne och gjort honom ond. Min är skulden till allt vad du lidit. Tag livet av mig och ge kvinnan det straff som hon evigt förtjänar! Ja, käre son Hamlet, du ser här framför dig nu orsaken till allting ruttet i Danmark. Din farbror kung Fingal har ingen makt alls, och han har ingen talan, ty han är en marionettdocka fastbunden vid mina fingrar. Allt ont som han gjort är blott jag ensam skyldig till, ty det är jag som har makten i riket. Jag var det som ormlikt förförde hans hjärta och fick det att hata dess broder din far. Det var jag som tog livet av din egen fader, i det att jag gifte mig med honom och därmed gav honom makt. Ty all makt här i världen är kvinnans, och mannen är hopplöst och utsiktslöst maktlös så länge han icke är gift, om han dock även så länge oskyldig är. Ty med makten, den svarta och fasliga som kvinnan är, följer skulden. Det skulden och makten var, som är mitt namn och vartenda gift fruntimmers namn, som tog livet av far din, i det att den nattsvarta lystnaden efter mig, och efter makten och skulden, tog säte i din mörke farbror. Jag ensam är brottslingen, ty min är all världens makt och dess skuld och dess synder. Befria mig, älskade son, från mitt fasliga skändliga brottsliga liv!" Modern tystnade med sina bröst alltjämt blottade, och Hamlet tvekade. När Hamlet tyst förblev overksam, talade modern ånyo: "Förbannade son! Varför kommer du hit till mitt eländes boning och tar från mig den lilla frid som jag har? Varför lämnar du mig ej i fred? Kan du ej ta mitt liv, så ta livet åtminstone av farbror Fingal, så någon får plikta för vårt rikes ruttenhet! Gå nu, försvinn! Jag vill vara allena med min digra skam! Jag vill ej veta av någon människa, ty alla mänskor är elaka, grymma och helt hänsynslösa mot mig, stackars skändade kvinna, och grymmast av alla är du, din förbannade orm som jag närt vid min barm, som så skoningslöst blottar för mig höjden av alla fasor och avskyvärdheter: den evigt förbannade sanningen! Lämna mig ensam, min son! Jag vill leva och dö isolerad och ensam med min skam och vanära, skändlighet och bottenlösa och hopplösa gudlöshet. Ty det finns ej någon Gud för oss kvinnor. För oss finns blott lidandets Gud, som de otäcka männen gör allt för att pina ihjäl, jaga bort för all evighet, döda, begabba och misshandla och göra slut på. Det finns ingen stark, god och mäktig och rättfärdig Gud för oss kvinnor. Det finns blott en lidande, maktlös och rättslös och svag usel vämjelig Gud, som går tiggande trasklädd och barfota och döms till döden av maktgalna männen för dagdriveri. Jag förbannar var man i vår värld, ty det finns ingen man som är mer god än ond. Och ju mer mannen anstränger sig och försöker att vara blott god, desto ondare blir han, ty så är varenda förbannade mansperson funtad." "Förbannade kvinna, du kan icke hölja din skuld och din skam med din sorg och din synd. Du kan ej hölja mörker i mörker, du kan icke släcka ditt mörker. Blott ljuset kan släckas, och kvinnan är synden som släcker det, och denna usla gemena

förbannade kvinna är du, du din orm, du din hynda och slampa, din skändliga ko, som försöker att undgå och fegt bortförklara din kvinnliga svaghet och svarta förbannelse! Du söker bortse från att du är kvinna, men det är omöjligt. Ej någon kan undvika döden, och ej någon kvinna kan undvika sin egen evigt förbannade kvinnlighet. Jag är dig skyldig blott en enda sak, och det är mitt av ödet fördärvade liv, som jag ger förrän du lyckas få någon bot för din kvinnlighet. Du har själv namngivit dig som den skyldiga till varje brott som på senare tid har begåtts här i Danmark, och rättmätigt har du påtagit dig skulden. Förvisso, blott du är den skyldiga! Kvinnan blott bär hela skulden för allt ont i världen! Ditt köttsliga liv med två härliga män har fördärvat dem bägge och Danmark och världen och mördat den bäste av män! Må du sona ditt svarta fördärvliga evigt fördömda osaliga snuskiga smutsiga och oförlåtliga skändliga stinkande brott!" Därmed drog Hamlet svärdet, förblindad av vrede och sorg, och gick hotande närmare sin helt förstörda förtvivlade mor, som såg sin egen död i sin ende sons hand. Och hon stirrade in i sin vrede sons ögon med sina vilt stirrande blodsprängda, men icke ropade hon: "Jag har livnärt en orm vid mitt bröst!" Nej, hon var aldrig lugnare och mera sansad än vad hon var nu uti dödsögonblicket. Hon brydde sig inte ens om att förhöja sin sons svåra prövningsstund med att dramatiskt framhäva sitt modersbröst mot sonens mordiska klinga. Men plötsligt for någonting nytt in i Hamlet. Med ens ryckte ynglingen till, och han tappade svärdet och ryggade bakåt som plötsligt besatt och förryckt, och han stirrade med en förunderlig fastfrusen tokig fixerad och darrande blick rakt ut i tomma luften, och han var helt lamslagen av obeskrivlig och ytterlig fasa. Han ropade kuvat med tunn nästan jämrande stukad besegrad och helt annorlunda och blidare stämma: "Ack, fader, är du åter här? Är du här för att banna mig, straffa mig och ge mig prygel för mitt blott rättmätiga handlingssätt mot min förblindade moder? Skall du taga mig med dig ner till ditt Dödsrike nu, som jag redan så länge har åtrått och varmt längtat efter?" Och modern, förintad av fasa, mer lamslagen och mera skräckslagen nu än när Hamlet gått mot hennes strupe med svärdet, och utan att fatta det minsta av vad som passerade för hennes skrämda uppskärrade irrande blick, kunde endast svagt ohörbart mumla: "Min son, du är galen, ack, galen, förvisso helt galen!" Och tårarna strömmade upp i de klarblåa drottningaögonen av ren naturlig och moderlig ömkan med barnet som blott gick från allvarlig dårskap till värre och hemskare dårskap. Men Hamlet såg spöket så klart som en stjärna i natten. Och faderns olyckliga vålnad tog stillsamt till orda med sin djupa mäktiga basröst och sade: "Min son! Jag är här blott att hindra dig från att bli galen på allvar och göra en dumhet. Tag nu ditt förnuft och ditt lugn och din sinnesnärvaro till fånga och rasa ej meningslöst mer mot din skuldlösa mor, ty hon är blott en oskyldig kvinna som alla oskyldiga kvinnor. Det finns inga skyldiga kvinnor, ty fruntimrens menlösa flyktighets släkte är aldrig helt medvetna om vad de gör. De är oskyldiga såsom djur, såsom rådjur och grävlingar och nyckelpigor. Var nu mot din mor som det tillbörligt är för en god son att vara mot sin äkta mor. Var väl medveten om att du är hennes kött, hennes blod, hennes ägodel och hennes allt för all tid som hon lever, hur litet hon än må betyda för dig." Modern stammade fram: "Ack, min Hamlet, vad stirrar

du på så förskräckligt och fasansfullt vettskrämt? Vad får dina ögon att darra och vinda av skräck? Ack, vad skådar de i tomma luften, så blinda som glasögon men ack så fruktansvärt seende samtidigt?" – "Ser du ej, moder, fantomen som står så beskyddande där vid din säng, vid din sida? Ack, ser du ej mannen, din mördade och övergivna förkastade make, min köttslige och ende fader? Mor, ser du ej rustningen, blänkande, skinande, glänsande såsom polerat rent guld? Ser du icke hans väldiga blytunga svärd, som blott han kunde svinga, och hjälmen med vingarna som var hans älsklingshjälm och som begravdes med honom? Han står där livslevande framför dig, men, ack, du stackars förblindade stockignoranta förståndslösa kvinna, du ser honom inte! Kan du icke ens höra rösten, den ljuva välsignade varmt oceandjupa basen, den stämma som ingen röst är mera faderlig än? O du vettlösa själlösa blindfödda kvinnovidunder med sågspån och tomhet blott som enda hjärnsubstans! Se! Nu går gengångarn bort genom rummet mot fönstret! Nu kliver han ut och försvinner bland stjärnorna! Moder, jag är icke galen, jag ser ej i syne! Det är endast du som är galen, emedan du icke är galen och ej ser i syne! Min moder! Vad skall männen göra med hjärtlösa osynska stockdumma stycken som du?" Hamlet föll ner vid drottningens sida på drottningens klänning som släpade utanför sängen och torkade gråtande ansiktets tårar på moderns varmt ljuvliga klänningstyg. Modern var mera förvissad än någonsin om att den upprörde sonen var från sina sinnen och endast blev mer så ju mer sinnessjukdomen tilläts att fortskrida. "Ack, kära moder, förlåt din förtappade sons hårda grymma omänskliga vrede och gudlösa ord! Hur omänsklig en mor än må vara, så har ingen son rätt att gudlöst förbanna sin moder. O mor, du har all rätt i världen att plåga, förkasta och illa behandla din son, men förbannad den son som är så ytterst fjärmad från Gud att han det allra minsta förgår sig mot sin egen livmoder, sin egen modersmjölk, själva den kärlek som gett honom livet! Förlåt, o min moder, din sons oförlåtliga hårda och djävulska ord och hans sinnesförvirrade vrede! Ej någonsin har någon människa rätt att bli arg och ge vreden fritt utlopp. Ty vrede är vansinne och därtill det enda vansinne som existerar och som är av ondo. Förlåt mig, o moder. Nej, mamma, du får ej förlåta mig. Hör! Jag förbjuder dig strängt att förlåta mig, ty vad jag sagt kan ej Gud själv förlåta. Men hör blott mitt ord, och förnim med ditt nådiga öra att sonen din ber om förlåtelse. Han är ej värd att förlåta och får ej förlåtas. Han ber dig blott uppfatta att han är ångerfull. Ej vill jag dig något illa. Det är endast slusken och mördaren, min farbror Kain, vars i himmelens skyar högt skriande ruttenhet jag allra ödmjukast på mina knän ber dig avstå från och icke längre besudla dig med. Ty hans namn är kung Smuts, och han har med sitt namn smutsat ner hela Danmark. O moder, från avgrundens djup ropar din ende son till det hjärta som svartlistat honom som vansinnig. Om det trots allt existerar en son för dig än, hör då hans enda bön: gå ej mera i säng med din djävul till make! O moder, hur hopplöst och trist, mörkt och dystert och svart är ej livet! Hur fyllt av förtvivlan som aldrig tar slut, och så gränslöst betungat av evigt och meningslöst lidande! Tror du att Hamlet väl någonsin kommer att finna en hustru och få några barn?"

"Ja, det tror jag, min älskade Hamlet. Jag tror det och spår det, ty samtliga kvinnor är häxor, som alla förnuftiga män är väl medvetna om, och vad kvinnorna spår slår förvisso i framtiden in. Hör min spådom! Det finns ingen fagrare, vackrare och mera ståtlig, mer älskvärd och vänlig, mer gränslöst intagande yngling i Norden än du. Ingen kvinna kan någonsin svara dig nej, om du ber henne bli till din hustru. Och den lyckligt lottade son, som din hustru skall föda och som skall bli konung när du själv är borta, skall växa till att bli den rikaste sällaste konung som världsalltet någonsin skådat. Så lyder min kvinnliga spådom, och den skall i Guds namn slå in!" "Nej, min moder, jag tror icke på dylik spådom. För mig finns ej lycka och kärlek i livet, och aldrig skall jag få en fru, ty så länge du lever skall jag aldrig vara dig otrogen och aldrig blicka åt någon lös lättsinnig hoppa som struntar i vem hon blir gift med så länge hon bara blir gift, och som falskt gör sig till för de ädlaste blott för att få dela med dem den ärbara ställning de har och helst bruka den makt som den ärbara ställningen ger helt allena och göra den stollige maken, som gifter sig med dylikt stycke, till slav och till prydlig men livlös tamburmajor. Nej, endast dig, kära moder, skall jag vara trogen så länge du lever, och aldrig förskjuta dig för någon slinka, som samtliga jungfrur ju är nu för tiden. Nej, moder, jag vill aldrig skaffa mig hustru och barn och familj och så bidraga till världens olyckor. Nej, aldrig att jag vill skapa ett hem och så nära en härd för blott vansinnig ondska och gränslös sataniskhet! Nej, kära mor, jag förbannar vart hem här i världen! Av hjärtat förbannar jag varje familj som förkovrar sig i denna värld och blott avlar och föder upp smuts, skit och ohyra! Jag har ju sett i min egen familj hur ett hem, dess familjeliv och dess förkovran blott lett till och frammanat och resulterat i djävulskap, djävulskap och mera djävulskap! Aldrig skall jag göra min person skyldig till nesligt och olycksfött, olycksförföljt, olycksdrabbat och ruttet familjeliv. Tag, mor, din spådom tillbaka!" "Nu rasar du åter, o Hamlet, du son som nyss var så personlig och äkta! Jag känner ej mera igen dig. Ack, lämna mig, son. Jag är trött, och jag orkar ej längre att höra och uthärda dina i hjärtat djupt skärande ord. Stackars vettvilling, lämna mig ensam, och ta med dig ut det ohyggliga vittnet om brottet du digert begått i din mors egen sängkammare. Du är redig ibland. Ja, jag känner igen i ditt väsen den son som jag avlat och fostrat och älskat, men endast ibland, och blott sällan, och för varje år alltmer sällan. Ack, lämna din moder i fred, du ohygglige son!" "Vet du om, kära mor, att jag när som helst lämnar mitt land och far långt bort till England?" "Det känner jag till." "Så, farväl då, min moder, tills Danmark får se mig igen. Jag far möjligen redan i morgon." "Så far då, min pojke." "Adjö då. Jag tar liket med mig. Gud vet att mitt hjärta är oskyldigt till detta brott. Dock är händerna skyldiga, och därför skall Hamlets brottsliga kropp snart få ruttna i graven. Adjö, stackars mor. Jag befriar dig nu från din sons outhärdliga närvaro så att du äntligen får gråta ut all din skam och din skuld i än värre och

outhärdligare ensamhet, vilket du, såsom den kvinna du är, liksom samtliga kvinnor i deras morbida begär att få frossa i äckel, mer innerligt längtar till än något annat i livet. Jag önskar dig en bättre natt än du kommer att få." Därmed tystnade Hamlet och drog sig från kammaren ut, varsamt släpande blodiga degiga hovmanskadavret patetiskt och mödosamt med sig. När Hamlet försvunnit slog drottningen upp sina ögon och tänkte: "Så är han då borta, ur denna min kammare och ur mitt liv. Jag skall ej mera se honom, min ende son, innan han far till England, där konungens män herrar Rosenkrans och Gyllenstjärna skall släcka hans liv medelst list, svek och nedrighet, på kunglig helig befallning. De två ädla herrarna är barndomsvänner till Hamlet, och ändå har de utan tvång och beredvilligt åtagit sig det mot himmelen och mot vår Gud och hans lagar högt skriande uppdraget. Sådan är makten: den har ingen rätt, ingen lag, inget vett, inget samvete. Guds ord är endast en bok som den själviska makten med lätthet och villighet och utan någon betänklighet bränner. Blott ett kan bemästra den djävulska maktens ohyggliga hänsynslöshet, och det är den allt kuvande kärleken, för vilken till och med makten ej kan annat göra än tystna. Jag kunde ha varnat min son för de faror som utlagts att snara hans liv och beröva vår värld dess mest prunkande blomma, men han gav mig ej något tillfälle. Så som han pratade på glömde jag allt det viktiga som jag med nödvändighet hade ämnat och borde ha delgivit honom. Men nu efter allt vad han sade är allt mig fullkomligen likgiltigt. Vad är min son mer än mitt hopplöst döfödda livs största smärta? Jag äger ej mer någon son, ty jag äger ej mer något jag. Må han resa till England, och må där lugnt inträffa vad som där kommer att inträffa. Fingals och all världens mäns fasansfulla intrigspel har vi stackars kvinnor ej något att göra med. Vi kan blott två våra händer inför männens gräsliga synder. Vi har nog av kvinnliga lidanden, och männen bidrager frivilligt till dem förutan att vi därmed hjälper till extra. Förgås eller lev, käre Hamlet. Du kommer att leva ändå när du dör, och du kommer att dö lika fullt fast du lever."

8. Hamlets upprättelse Blott två dagar senare avreste Hamlet till England tillsammans med konungens trofasta män Gyllenstjärna och Rosenkrans. Hamlet såg aldrig en skymt av sin mor från sitt samtal med henne till avresan. Hon höll sig borta och undan. Dock erkände Hamlet med öppen och uppriktig ånger att han i ett anfall av sinnesförvirring gått lös på och mördat den gode trotjänaren Patrik när denne stått bakom ett förhänge i moderns kammare och därifrån spionerat och tjuvlyssnat på hans och moderns privata personliga samtal. Den ingenting döljande arvingen tillade även att han aldrig någonsin dräpt den oskyldige gamlingen om han blott vetat att det var just han. Saken väckte skandal och sjöng högt över hela det osälla landet, där varje man började fatta att något ej var som det skulle i konungens borg. Kungen själv, föga återställd efter skandalen vid spelföreställningen, blev efter nyheten om nya dådet än

mera uppskakad och upprörd och fick mycket bråttom att ordna och se till att Hamlet blev seglad till England. Han viskade till herrar Rosenkrans och Gyllenstjärna: "Jag litar på er att så fort han är död jag får veta det så snabbt som möjligt. Dröj icke i England när uppdraget slutförts med gott resultat, utan skynda er hem, så jag så snart som möjligt får vila vid tanken att Hamlet, mitt livs plågoande, äntligen är död och förpassad ur världen och glömd av den för evig framtid." Och herrarna lovade uppfylla konungens önskan med from underdånighet: "Herre, vi lyder er blint, ty det finns endast en lag i Danmark, och det är den kungliga maktens." Men konungen bad i sin oro och ensamhet: "England, kurera hans rasande för staten farliga galenskap!" Det bad han till och med högt inför många mäns åsyn när Hamlet blev rodd ut till skeppet som väntade. Med bland de roende var vännen Hubert. Snart nåddes det väntande skeppet. Så talade Hubert och sade: "Jag fruktar att det endast väntar er djävulskap på denna resa." Så svarade Hamlet: "Jag vet att blott djävulskap väntar mig, och därför kan jag ej frukta det. Men, trogne vän, vännen Patrik har lämnat i arv åt mig ett dåligt samvete för stackars kyska Ofelias skull. Högt jag önskar att jag kunde stanna hos henne och blidka den plågande sorg som med nödvändighet måste bli hennes lott. Jag har ej sett en skymt av den dygdiga, sedan den tragiska nyheten blev allmänt känd." "Är det ej just Ofelia som står där på stranden i vitt?" "Jo, det är det." "Det tycks mig att hon står och gråter med näsduk vid kinden." "Då sörjer hon mig som sin fader och saknade bortreste broder. Ack, Hubert! Giv den stackars flickan en broders och faders och barndomsväns tröst, ty allt sådant berövar jag henne med denna min föga frivilliga avresa. Giv henne skydd för min farbror och allt ont i världen tills jag kommer åter. Jag kommer att oroa mig hela tiden för henne när jag är på irrfärd." "Som vi, dina vänner, skall oroa oss över dig hela tiden tills du är tillbaka. Ack, lova mig, Hamlet, att komma tillbaka." "Så länge jag lever skall jag vara säker på att säkert komma tillbaka till dig och Ofelia, den skuldlösa, given ett orättvist namn av en okunnig fader." "Du får icke dö. Lova även att du icke dör medan du är i avlägsna länder och på fjärran hav." "Nej, det kan jag ej lova, ty döden vet människan ingenting om, och vi är bara människor. När döden kommer, så kommer han alltid vid olämplig, oförutsedd och högst ogynnsam tidpunkt, och det alltid fastän han är så totalt ovälkommen som någon kan vara. Du får ej begära för mycket och icke förleda mig till att ge löften som jag ej kan hålla. Farväl, och ta hand om Ofelia, den bräckliga sårbara utsatta allvarligt skadade lilla försvarslösa snörena varelsen, som Hamlet olyckligt älskar och skall vara fäst vid så länge han lever." "Jag skall noggrant upprepa för henne varje ditt ord."

"Och lägg ej i min mun ord som jag ej har sagt. Du får aldrig besudla den flickan med lögn eller falsk illusion." "Som du vill." "Gyllenstjärna och Rosenkrans väntar att få mig ombord." Och de bjöd som kamrater farväl till varandra och tryckte varandras varmt hjärtliga händer en sista gång. Snabbt klev så Hamlet ombord. Skeppet lät sina segel stolt fyllas av vinden. Snart gled skeppet bort från det olyckligt handhavda Danmark med den enda kraft som alls kunde få Danmark på fötter igen. Och det enda hopp som fanns för Danmark blev bortfört emedan han ansågs som tokig, och såsom den galning man dömt honom vara så skulle han avlivas utan att lämna åt okunnig eftervärld ett enda spår av ett hjärnspöke av dåligt samvete. Men världens önskningar kommer ju alltid på skam. Hamlet fann av en tillfällighet i kabyssen i Rosenkrans' säck det förträffliga brev som kung Fingal författat till kungen av England som löd: "Käre frände, jag skickar till dig trenne män varav två är de trogna förträffliga tjänarna Rosenkrans och Gyllenstjärna. Den tredje är min skräckinjagande våldsamme rasande brorson prins Hamlet, som hotat sin moder till livet, som öppet försökt att ta livet av mig, och som utgör en fara för Danmark. Han är en för oss alla livsfarlig upprorsman, som lömskt maskerar sin illvilja, sitt onda uppsåt, sitt hat och sin blodtörst i väl spelad dårskap. Jag kan inte taga hans liv här i Danmark, ty det skulle leda till uppror bland folket, ty det finns tyvärr mycket dåraktigt folk här i landet som hatar sin konung och älskar den sinnesförvirrade Hamlet. Och därför jag ber dig att oförmärkt taga hans liv i ditt England, där mycket kan ske utan att någon märker det. Fräls arma Danmark från missdådaren, som har mördat min bäste minister bland annat, och din kusin Fingal skall vara dig tacksam i all tid och evinnerligen. Min brorsons två väktare, Rosenkrans och Gyllenstjärna, dock, ber jag dig vänligt traktera som de två högst lovvärda herrar de äro." Så slutade brevet. Då gick Hamlet ut ur kabyssen och upp på det hala stormpiskade däcket och lät stormens regn piska sönder hans ansikte, medan han talade: "Ve över mänskorna som producerar så djävulska huggormar som denne Fingal! Förbannat är människosläktet som brukar det ord, som Gud givit dem, endast till djävulskap, rackartyg, ondska, fördärv, mord, förtal och den lömskaste ruttenhet! Ve och förbannelse över vart människohuvud som någonsin sett detta liv! Ve den mänska som vågar att visa barmhärtighet mot någon medmänska! Ve var och en som kan uthärda, älska och känna med det ignoranta förruttnade svarta förbannade människosläktet! Det finns inget gott i den svarta förtappade människan. Hon är ett djur blott, ett offer för sina förryckta passioner, ett vettlöst i smuts nesligt vältrande svin som ej skyr någon grymhet, som älskar att bruka den svartaste ondska om blott hennes snuskiga syften blir uppnådda. Ve över människosläktet, och ve över varje demon som är gudlös nog att tycka synd om och ha någon medkänsla med det förbannade packet! Kung Fingal, för din skull förbannar jag människosläktet, ty om det kan tillåta dig att regera det är det blott ve och förbannelse värt!"

Sedan gick han omsider tillbaka till varma kabyssen, och där skrev han omsorgsfullt ner ett nytt brev, som så lydde: "Min älskade frände, jag skickar till dig trenne män varav två är de lejda och villiga mördarna Rosenkrans och Gyllenstjärna. Den tredje är min stackars själssjuke brorson prins Hamlet, som, galen av sorg över sin över allt annat älskade faders för tidiga död, gjort sig skyldig till dumheter hemma och däribland även i misstag och sinnesförvirring berövat min bäste minister hans liv. Härmed skickar jag honom till dig uti England, att han må få vila och frid i ditt land och det nödvändiga miljöombyte som han behöver. Han är en god mänska egentligen, och han blir utmärkt som kung efter mig, men, som sagt, han behöver att taga sig samman. Tag väl hand om honom, och vi hoppas alla att han skall bli dig till behag. Han får komma tillbaka till Danmark när han fullgjort trenne års botgöring i dina främmande länder, (ty dråpet på min statsminister kan icke förlåtas om mördaren icke bestraffas och fullgör sin bot.) Men de två snikna smickrarna, som tror att de far till England för att där få nöjet att orsaka min sons och arvinges död, skall du straffa som de helt frivilliga utövare av ett överlagt mord som de är. Jag är glad över att slippa se dem mer här uti Danmark. Jag kan icke göra mig av med dem här, ty det finns mycket dåraktigt folk här i landet dess värre som hatar sin herre men älskar de två demagogerna Rosenkrans och Gyllenstjärna. Giv du dem det straff som du anser att de är förtjänta av. Sköt väl om Hamlet, och jag skall dig vara i evighet innerligt tacksam. Din tjänare och trogne broder, kung Fingal." Och Hamlet förseglade brevet och gömde det på samma ställe där konungens äkta brev legat. Kung Fingals ursprungliga brev tog han hand om och gömde det väl vid sitt hjärta, som vittne mot Fingal i framtiden. "Ack, store konung," flöt kronprinsens tankar, "jag har nu med detta mitt handlande duktigt förskönat dig inför den engelske konungen, vilket, som den onde djävul du är, du ej lär bli mig tacksam för." Och av allt detta och brevbytet fick Gyllenstjärna och Rosenkrans aldrig ett nys om. De seglade hurtigt och glatt fram på havet, okunniga om att det brev som kung Fingal i öppen förtrolighet anförtrott dem i otvetydig klartext grällt innehöll deras personliga dödsdom. De var mycket glada och nöjda på resan och skojade gärna och ofta med Hamlet, som lika glatt skojade med dem tillbaka. Och de kunde icke förstå att en dödsdömd, som de trodde att Hamlet var, kunde vara på så gott humör. Under tiden i Danmark gav kungen ett gästabud, till vilket alla betydande herrar i landet blev inbjudna. Få kunde fatta vad festen var bra för. Blott konungen själv visste klart vad han firade, och under festerna under hans värsta berusning slapp en och en annan belysande mening i misstag fram på hans nersmorda och dräglande läppar. I två veckor varade festen, och vid varje skål som kung Fingal glatt drack var det påbjudet att starka trummor och smattrande gälla trumpeter, basuner och tubor och horn skulle ackompagnera det vidriga supandet. "Skratta, o Gertrud!" skrek konungen hjärtligt till drottningen när han var som allra gladast. "Du vet icke hur lycklig denna tid är för mig!" "Säg då, vad gör den så lycklig?"

"Min brorson är borta och ute för alltid ur konungens liv! Han är död och begraven, den hatiske mordiske dystre fanatikern! Han kommer ej mer tillbaka! Med honom har jag äntligt sluppit mitt samvete! Hamlet är död, och jag firar i vällust mitt samvetes äntliga bortgång!" Då reste sig Gertrud från bordet och vandrade bort från den larmande festen. "Men Gertrud då!" sluddrade kungen, försökte att resa sig och följa henne i hälarna, men han föll snart nog pladask mitt i främmande spyor som gäster spontant vattnat golvet med. Tjänare hjälpte upp konungen och förde honom till taffeln igen, där han fortsatte frossa och supa, fullkomligen glömsk av sin frus reaktion, och fullkomligen likgiltig inför den stinkande smet som han smort sig med liggande hjälplös på golvet. Och Hubert, som var med vid gillet men utan att supa, satt tankfull och tänkte: "Ack, Hamlet! Nu skulle du ha rätta tillfället att skicka Fingal i helvetet! Nu skulle vara den rättaste tidpunkten! Men du är borta och kan icke göra din plikt. Stackars arma Ofelia har inlåst sig samman med präster och heliga gudsmän och vägrar att träffa en mänska som ej lever enbart för Gud. Hamlet, kom snart tillbaka! Om du endast visste hur konungen rumlar och bölar och kräks skulle du genast ila hit och enkelt få honom att utan större besvär vandra självmant i armarna på den exakt utplacerade döden. Men till dess du kommer tillbaka har konungen nog nyktrat till, och det blir mycket svårare då att få rättvisan genomförd med brutalt våld, än det nu skulle vara att skipa den utan allvarligt besvär. Ja, han tror han är kvitt dig, prins Hamlet, och därför är han så naturlig och grällt oförsiktig och okunglig. Men han blir aldrig i evighet kvitt det olidliga öde som han själv har skapat åt sig med besinningslöst, rättslöst och dumdristigt våld." I det fjärran stormpiskade ödsliga hedrika regniga England var gamle kung Götes vän Reinhold begraven och död sedan länge. Där härskade nu en kung Gamle, ett barnbarn till Reinhold. Och skeppet med Hamlet och hans tvenne följesmän nådde förutan blamager den riskfyllda engelska kusten och kastade ankar i konungens hamn. Gyllenstjärna och Rosenkrans skyndade ivrigt i land för att träffa kung Gamle så tidigt som möjligt och helst innan dödsdömde kronprinsen hunnit att göra ett intryck på engelske värden. Med blandade känslor tog konungen del av det brev som han mottagit av konung Fingals två tjänare. När han betraktade de två knäböjande smilande lismarna tänkte han: "Ack, vilka dårar och fånar det finns här i världen, som blott ställer till med besvär för de män som vill arbeta blott och som arbetar bäst om man lämnar dem i fred och ro! Här har Danmarks kung Fingal, en lat och bekväm och högst oförsynt herre, sänt mig tvenne dårar att avrätta och utan någon som helst rimlig godtagbar anledning." Konungen ställde så frågan: "Var har ni er medpassagerare, arvingen Hamlet?" "Han har ej än hunnit i land." "Gå och hämta den ynglingen då," och han tillade tyst: "ty han verkar att vara den ende av Danmark som ej är föraktlig." När hovmännen så kom tillbaka med Hamlet, och Hamlet och konungen hälsat, så frågade konungen: "Säg, ädle herrar, ni gode utskickade danskar, vet ni vad som

står i det brev som kung Fingal har skickat till mig genom er?" De två smickrarna svarade hycklande nekande, medan prins Hamlet lugnt svarade: "Om jag får gissa, så tror jag att min farbror konungens brev innehåller min dödsdom." De två reskamraterna blev helt förskräckta. "Nej, det gör det ej," sade konungen, och han gav brevet åt Rosenkrans och Gyllenstjärna och Hamlet att läsa. När hovmännen läste det blev deras stora förskräckelse och reaktion rent enorm, och de sade: "Det ljuger, det brevet! Det är icke brevet som konungen gav oss! Prins Hamlet har bytt ut kung Fingals brev mot ett som han skrivit själv!" Hamlet teg lugnt och sansat. Kung Gamle, han sade: "Ni sade ju nyss att ni ej visste om vad som stod i det brev som ni läst. Hur kan ni veta då att det har blivit utbytt? Ert tal bär ej vittne om sans och förnuft. Men jag skall ändå pröva er här, alla tre. Ni är välkomna som mina gäster, och jag skall ej skada er, men om jag finner att Hamlet är skyldig till vad ni två anklagar honom för skall han bestraffas. Om han dock är oskyldig skall han belönas och ni två bestraffas. Så lyder min dom. Lås oss nu fira gille tillsammans." De två smarta hovmännen var helt belåtna med detta, och Hamlet var tyst och kom icke med invändningar. Festen blev stor och präktig. Det bjöds på de läckraste kötträtter, och därtill flödade skummande öl i så rikliga mängder att alla blev mätta och fulla fast faten och krusen var långt ifrån tomma ändå. Gyllenstjärna och Rosenkrans åt friskt och drack med den fullaste fröjd, men prins Hamlet blott läppjade på friska ölet och smakade icke mer därefter en enda klunk. "Varför?" frågade kungen och sällskapet, och Hamlet svarade: "Därför att detta förträffliga öl smakar lik. Det är bryggt på förruttnade lik." Alla blev helt chockerade, och de två vännerna passade genast på tillfället och sade slugt: "Stackars Hamlet! Det är som vi säger: han är spritt och språngande galen. Det hör ni ju själva." Men lugne kung Gamle var något betänksam och frågade Hamlet: "Säg, vill du ej dricka av gravölet ens till din mäktige kunglige värds pris och ära, tillsammans med honom, och delta allena med honom i en helig vänskapsskål? Vill du ej skåla med honom ens som har ditt liv i sin hand?" Hamlet svarade: "Nej, jag vill ej skåla samman med dig, höge värd, och ej endast för ölets skull, utan dessutom för den skull, att jag är en konungason, men i dina blå ögon ser jag endast tiggares anor och hävder." Vid detta försmädliga tal blev gemene man uppbragt och upprörd. Ja, alla blev till sig av fasa, som satt omkring bordet. Och konungens drottning, och många med henne, blev så ytterst slagna av häpnad och högt indignerade att de med häftighet reste sig upp så att stolar och tallrikar bullrande vräktes och vältes omkull. Endast kungen förblev lugn och oberörd. Rosenkrans sade: "Där hör ni, o gäster och värdfolk, vad denne förtappade vettvilling går för. För detta blev han körd ur Danmark att tagas av daga av er här i England, och rättvist; ty han går i sin arma galenskap lös på varenda person som blott vill honom väl. Han har tagit kung Fingals minister av daga och hotat sin moder till livet, och allt detta utan att ens vara medveten om det."

Men konungen fortfor att vara besinningsfull och ställde ännu en fråga till Hamlet: "Säg, vill du ej äta av stekarna ens, som dig ändå så frikostigt bjudes?" "De smakar ju värre än ölet: de stinker av pest och av all världens uslaste brott och förbrytelser. Jag kan ej röra ert kött, ädle konung, tyvärr." "Vill du ej ens bereda min högborna hustru den glädjen att smaka av måltiden?" "Hon är ej högboren mer än en huggorm kan vara. Hon är ju en oäkting." Nu blev det uppror och upplopp i matsalen. Konungen fick blott med svårighet oron och digra uppståndelsen dämpad. Han ropade: "Håll, mina knektar! Ej någon får göra en inbjuden gäst något ont i mitt hus, hur förskräckligt än gästen må våga bete sig!" De två goda herrarna Rosenkrans och Gyllenstjärna behärskade med mycken svårighet sina belåtna och spridande leenden. "Nu är han färdig!" var tanken som ljuvligt beredde dem sådan stor glädje. Det härliga gillet blev upplöst med ens. Alla lämnade bordet, bröt upp och for bort, ty det var ej mer möjligt för gästerna att känna sig väl till mods. Goda feststämningen var ohjälpligt förstörd. När blott kungen och danskarna var kvar vid bordet bad konungen Hamlet förklara sig: "Varför beskyller du min fru och drottning och din egen fromma värdinna, som blott varit god mot dig, för det mest vidriga som någon mänska kan vara?" Och utan att blygas gav Hamlet det svaret: "Det ser man ju på henne." Äntligen tappade konungen lugnet, besinningen och all behärskning och skulle just avkunna dödsdomen över prins Hamlet, när rodnande drottningen ryckte sin make i ärmen och viskade: "Vad gästen säger är sant. Det är mitt livs ohyggliga hemlighet som jag ej någonsin vågat att omtala för dig. Vår gästande prins är förunderligt vis som kan se blott på uppsynen hela ens själs och ens andes historia." Konungen blev genast lugn och betänksam och tyst. Efter någon stunds tystnad så sade han: "Ärade gäster, god natt. Vi skall med stort intresse i morgon se vad denna kvällens skandal kan ha menat att bryskt uppenbara för sanningar för oss. God natt." Och den följande dagen, när konungen åter förenades med sina gäster vid matbordet, var han på gott och på glättigt humör. Han var hemlighetsfull, och han ruvade tydligt på sällsamma saker, som han icke strax ville avliva med att förtälja, men suga på först som en söt karamell och så spara så länge som möjligt. Men Rosenkrans och Gyllenstjärna blev mer och mer tålamodslösa och trugade kungen att äntligen öppna sitt hjärta och säga vad han alltför tydligt höll inne med. Konungen sade: "Du, Hamlet, är tyst, lugn och vis och har ej frågat efter vad jag har fått veta. Men ni, gode herrar, ni narrar och skälmar och lömska förrädare, ni är så korkade att ni ej fruktar att be mig förkunna vad som endast leder till edert fördärv. Om ni ej hade frågat så hade jag skonat er. Nu har ni frågat. Så hör då de sanningar som blir er dom.

Hamlet sade att dryckjomet smakade lik. Hör nu på. All den humle som ölet var bryggt på har skördats på ängar där nyligen jag stred ohyggliga strider med trilskna och bråkiga upprorsmän. Från deras lik har den humle som skördats där hämtat sin näring. Ej undra på, då, att en konungslig finkänslig tunga kan känna en avlägsen yttring av lik! Hamlet påstod att stekarna smakade pest och av människoskändlighet. Nu har jag tidigt i morse fått veta, att de gödda svinen, som åts upp igår, blivit närda bland annat av människokött. Ja, i detta land unnar vi ej kriminella banditer normala begravningar. Vi låter hundar och svin äta upp deras kroppar, och pestoffer bränner vi och låter vilddjur och svin äta upp vad som återstår när deras bölder och sjukdomar renats och noggrant förtärts av den luttrande leden. Och smaken av alla de brottslingars och de förpestades lik som de svin ätit upp sig på som ni igår blev förplägade på kunde Hamlets otroligt finkänsliga smaksinne urskilja. Och vår vän Hamlet har påstått att han endast i mina ögon fann tiggares anor och hävder. Jag har denna morgon haft ett intressant och långt samtal med min gamla mor, och jag lyckades tvinga fram sanningen ur henne ej utan påtryckningar." Gyllenstjärna och Rosenkrans bleknade allt under konungens tal mer och mer. "Jag fick veta, att min egen mor begått äktenskapsbrott med min fader, som ej var min köttslige fader. Min fader var en vagabond, en fatal äventyrare, som min högt älskade mor desperat sökte kärlek hos, eftersom min fader konungen ej hade någon att ge, ty han var mycket gammal och hon nästan trettio år yngre än honom. Min mor är av oädel blygsam och fattig ohedersam härkomst. Så Hamlet har sett i vår mat och vår dryck och oss själva vad ingen har skådat förut av oss, nämligen sanningen. Lovad och duktigt förhärligad vare prins Hamlet för det! Att min hustru är barn av ett olyckligt äktenskapsbrott har hon själv talat om för mig. Lovad, dock, vare hon därför, ty den som min svärmor begick sin förskräckliga otrohet med var av mer kunglig börd än jag själv, och på så sätt är mina oändligt högt älskade barn ändå kungliga fastän jag själv icke är det. Och det var din enda fadäs, käre Hamlet. Du såg våra svagheter och hur vår mat kommit till, men du varseblev ej att min hustru var kunglig." Då svarade Hamlet: "Det såg jag nog visst, men jag teg om det, därför att lyckliga ting är det mera lycksaligt att själv finna reda på än att bli torrt informerad därom. Och dessutom är vidriga saker mer lätt trodda än goda nyheter." Konungen sade: "Min älskade Hamlet, jag önskar att jag ge dig ett pris för din visdom, din skarpsynthet och din otroliga observationsförmåga. Jag erbjuder dig härmed min enda dotter, den vackraste jungfrun i England, ett änglalikt flickebarn på sjutton vårar. Gunilla!" En ljus fager ungmö kom in. "Detta är kronprins Hamlet från Danmark. Säg, Hamlet, vill du taga henne till hustru?" "Jag är redan trolovad hemma i Danmark och kan icke svika min älskade där. Men jag blir gärna fagra Gunillas förtrogne och andlige broder och lekkamrat. Vän blir jag gärna med henne, men jag kan ej ge henne kärlek så länge Ofelia lever i Danmark." "Så var då en bror för Gunilla och för konung Gamle en son. Käre älskade son! Låt mig omfamna dig! Det behövdes en Hamlet för att vi förblindade engelsmän skulle få kunskap om sanningen och veta allt om oss själva!"

"Och vi då?" framstammade skälvande nu Gyllenstjärna och Rosenkrans. "Ni?" sade konungen. "Ni är blott luft för mig. Allt vad ni gör är mig likgiltigt. Ni är blott värda förakt. Gå er väg och försvinn från den ärliga världen." Och hovmännen kröp då förskräckta vanärade ut med sin svans mellan benen och syntes ej någonsin mer. Unge Hamlet, dock, blev konung Gamles mest avhållne tjänare. Han hjälpte kungen bland annat bekämpa de våldsmän och upprorsmän, lömska pirater och tjuvar, som ofta i samlade troppar bekämpade konungens heliga ordning. I trenne år stannade Hamlet i konungens tjänst. För den bittert hemlängtande fursten var dessa tre åren oändliga, kvalfulla, lidandesmättade, men för kung Gamle gick de alltför fort. Gamle tröttnade aldrig på Hamlet men blev tvärtom endast mer fäst vid den trevlige ynglingen, som ännu icke var trettio år gammal. Och fromma Gunilla var alltid den älskvärde Hamlets förtroliga närmaste vän under hela den tid som han led uti England. När de trenne åren förflutit så lämnade Hamlet kung Gamle och England. Om avskedets bittra och sentimentala olidliga stund skall ej ordas, men endast två månader efter att Hamlet begivit sig åter mot Danmark så avled kung Gamle. Han orkade ej längre uthärda livet. Hans son, unge raske och friske begåvade Henrik, blev kung efter honom. Med Hamlet på skeppet var ljusa Gunilla. Hon kunde ej på något sätt låta bli att ledsaga och medfölja Hamlet till Danmark. De var ju som broder och syster. Tre år hade de varit vänner och syskon. Det var icke möjligt att bryta den heliga samhörigheten och dygdiga släktskapet. Men unge Hamlet blev alltmer fundersam och sorgmodig för varje dag som han nu långsamt närmade sig gamla Danmark med alla dess sorger, förluster och olyckor, som var långt större än dess unge kronprins själv anade. Stackars Ofelia var död. Hon var död utav sorg. Vilket vekt vackert älskande människohjärta som helst kan lätt sörja ihjäl sig. Den trofaste konungatjänaren Patrik, som struntade i hurdan konungen var blott han tjänade konungen, och såsom ung tjänat även kung Horvendel, fick en bedrövlig begravning i lönndom och utan sedvanliga hedersbetygelser. Som en lakej blev han nedgrävd, ty konungen fruktade folket som hatade Fingal och sade att han och ej Hamlet berövat den gode hans liv. Därför vågade kungen ej göra ett skådespel av hans begravning, som blott uppväckt folkets upproriska stämning än mer. Faderns torftiga jordfästning och hans ihjältigna och ärelösa begravning gick stackars Ofelia farligt till sinnes. Den armas och bräckligas sorger var tre: faderns död, Hamlets frånvaro, och broderns frånvaro. Därtill kom såret i hjärtat som aldrig blev läkt: hennes kärlek till Hamlet och kunskapen om att han skyldig var till hennes faders olyckliga död, och den hemska olyckliga sinnessjukdom hos den älskade, som varit orsaken till allt olyckligt och som hopplöst ohjälpligt stört och förstört deras ungdoms förhållande och harmoni. Unge Hubert var icke en tillräcklig tröst, och ej heller var prästerna, ty ingen av dem var mäktig att återge henne den mördade fadern, den bortreste brodern, och den hopplöst evigt förlorade älskade prinsen. Och sorgen gick henne till hjärnan. Hon började klä sig i kransar och flätor av blommor, hon smyckade sig i den blomdräkt

och prakt som ej fadern blev unnad i döden, hon vandrade kring klädd i vitt och sjöng konstiga sånger om död och begravning, om skändade oskulder, om stackars barn som gått vilse, om barnsliga löjliga och helt betydelselösa och helt obegripliga temata och annat nonsens om rönnbär och blommor som blott var en vansinnigs joller. Så plötsligt en dag kom den fjärran bereste och älskade brodern nu äntligen hem. Hans förlorade syster, helt vitklädd, med blomster och kransar i grånande håret, förmådde ej känna igen honom. Som till en främling sjöng den arma varelsen tragiska och melankoliska gälla och skrämmande sånger som ingen begrep. Stackars Lars, hennes bror, blev förstummad. Och ingenting kunde få stackars Ofelia tillbaka till världen igen. Världens sorger var blivna för tunga för henne. Hon orkade ej längre bära dem tyst och behärskat och utan att klaga. Förnuftet var borta, och kvar var blott brokiga flytande störda oroliga ängsliga dystert förvirrade känslorna. Konungen lyckades snart övertyga den upprörde Lars att den ende som bar hela skulden till hans och Ofelias fars död och hans hederslösa begravning och till stackars vackra Ofelias vansinne, sinnesförvirring och sjukdom var Hamlet, som det ej var otroligt att ännu levde, emedan han icke fått bud om hans död ifrån England. Och efter den dagen var Lars kungens lydiga fogliga redskap, i allt vad kung Fingal var hågad att önska och smidigt planera. En dag när Ofelia som vanligt var ute i blommande rena naturen och band sina kransar och sjöng sina ljuvt smärtorika hjärtskärande sånger fick hon invid ån syn på en stilla slokande dystert begrundande tårpil, som grät över vattnet och lät sina hängande tårflätor röras av strömmen. Ofelia tänkte: "I henne skall jag hänga upp mina kransar, för det stackars gråtande trädet behöver ju tröstas!" Och hon trädde ut på den gren som var mest lättillgänglig, som lutade ut över strömmen, och hängde i hängande lövverket upp sina blommande vissnande vackra och utsökt väl skapta och väl komponerade kransar. En gren hängde trist för sig själv och såg slokande ner i det kalla och svarta mörkt lockande vattnet. Beklämmande tycktes Ofelia grenen, och hon ville trösta den med att bepryda den med hennes vackraste krans. Men hon gick i sitt oförnuft ett steg för långt, grenen brakade, den och Ofelia föll handlöst och plaskande ner i den hejdlösa strömmen och började flyta i riktning mot havet med den. Stackars vissna Ofelia gjorde ej något för att ta sig åter till stranden. Hon låg där i vattnet och flöt, och hon sjöng där, den vitklädda dödsdrivna jungfrun, sin svanesång: "Ack, lilla gren, så förgås du! Du ville ej låta dig tröstas av mig! Hellre lät du ditt hjärta ömt brista! Du ville ej överge sorgen för glädjen! Nu följer du sorgens av tårvatten uppfyllda dödsflod mot havet, ömt trogen din sorg och din olycka! Ve, ve, o ve, nu förgås de som älskade sorgen och hängav sig åt den i stället för att låta sig bliva älskade och grymt förföljda av den, såsom världen i allmänhet är. Den som älskar och hän-ger sig drunknar i sorgen, men den som i ödmjukhet låter sig bliva förföljd utav sorgen förutan att ge den på nöten, han klarar sig. Flod, bär min tröstlösa gren ut i havet, i sorgens oändliga svarta och tårdränkta bittra och kvalfulla dödshav, där allt mänskligt finner sin ände. Ack, havet tog Hamlet och Lars, och jag

får nu snart äntligen skåda dem åter. O älskade mördade döda välsignade sorgebarn, som havets dödsrike tog och begravde..." Så långt kom hon i sin välsignade smekande ljuva melodiska tragiska sång. Sedan sjönk hennes väsen i vattnet, och munnen uppfylldes av dy. Hennes svanvita dräkt blänkte klart i det ytterst kristallklara vårvattnets djup, och man fann där omsider den älskades lik. Så förgicks Danmarks vackraste svan, och så drunknade den i sitt eget naturelement, som var tårarnas, sorgens, bedrövelsens vatten. Så drunknade svanen i ån efter att hava grymt blivit skadskjuten av livets, glädjens och framfusighetens berusade måttlösa värld. Samma dag satte Hamlet sin fot på sitt älskade hemlands välsignade jord efter trenne års skilsmässa. Fagra Gunilla var med honom. "Hell dig, välsignade jord!" sade Hamlet. "Min käraste älskade smutsiga lortiga fosterlandsjord, hur oändlig är icke den kärlek jag känner för dig blott, du lilla välsignade plätt! Huru kärt är för mig ej vartenda ett enskilt och underbart sandkorn på din öde vilda och livlösa strand! Kära Danmark, du lilla välsignade ö, huru liten är icke all världen mot dig! Vad är England och samtliga rika och gyllene länder i södern mot dig, du helt okända misskända och ignorerade sorgligt fördärvade hemort!" Snabbt spreds det i landet att Hamlet var hemkommen. Kungen förfasades. Hubert gick ut med ett följe att möta den äntligen hemvände prinsen. Och folk mötte Hamlet och ropade till honom med dessa orden: "Hell, konung!" Och de böjde knä för kung Horvendels son. Men den kloke förståndige kronprinsen talade till dem och sade: "Ack, drabba mig ej med den digra förbannelse som tunga konungatiteln i evighet är! Jag vill ej vara konung. Nej, aldrig i evighet vill jag ha något att göra med makten, som bara blir goda välsignade mänskors fördärv och de redan fördärvades multiplicerade ondska och ruttenhet. Makt gör blott galna än galnare och de förnuftiga galna. Ni kan icke pådyvla mig något värre." Ock Hubert bemötte sin vän medelst hälsningen: "Hell dig, o konung av Danmark!" till vilket den ytterst förnärmade kronprinsen svarade med förebrående min: "Även du en förrädare, min bäste vän? Käre älskade Hubert, jag trodde då bättre om dig, och jag väntade bättre av min ende vän. Vill du göra mig till folkförledare, till en kung Fingal? Du kan ej förleda mig till värre ondska än till att bli folkets, den evigt förbannade majoritetens förbannade herre och ledare. Vet du ej vad folket är? Folket är blott en kvinna, men den allra lömskaste, falaste, lösaste och den mest djuriska, vildsinta, vettlösa, galna och hopplöst otämjbara av alla kvinnor. Ja, massan, det usla fördärvliga folket, är den allra vildaste och den mest trolösa, skändliga, grälsjuka, evigt förtappade av alla svarta förpestade hopplöst förruttnade skökor. Det smickrar en blott för att därpå få nöjet att halshugga den som det smickrade. Jag vill ej någonsin ha något enda med dumma hysteriska folket att göra, ty mer än var kvinna på jorden föraktar jag det och fördömer jag det." Hubert frågade vem unga ljusa och skinande kvinnan var i Hamlets sällskap. "Det är min välsignade blå fostersyster från England. Jag är hennes broder och ingenting mer, och jag vördar och älskar den dygdiga för den ofläckade ungmö och saliga jungfru hon är. Och jag har aldrig rört henne." Hon presenterades för vännen Hubert. "Men säg mig, hur mår min Ofelia? Hur mår min moder?

Berätta!" Vid denna tyvärr svårbesvarade fråga såg Hubert med smärta mot jorden och gömde sitt smärtfulla svar i sitt hjärta. "Står allt ej rätt till? Har det hänt någon något? Är fagra Ofelia frisk? Är min moder i livet alltjämt?" Hubert svarade: "Ack, käre Hamlet, din moder, som när du sist såg henne ännu var mörkare än hon var grå, är nu vit såsom snö i sitt hår utav sorger. Och den allra största av sorgerna, som hela landet har drabbats av, är mig för tung för att jag skulle orka att frambära den, ty du är den som sorgen skall hårdast och våldsammast drabba." Han gjorde en paus. Hamlet stirrade på honom. "Snövit som kläderna som hon sist bar, även snövitt som hennes en gång fagert gyllene hår, är nu ock hennes anlete, som alla älskade och älskar än. Hon skall under stor smärta begravas idag." Hamlet hämtade sig med stor svårighet från detta grymma olidliga slag. När han öppnade munnen ånyo var han vänd mot ljusa Gunilla. "Ack, ve mig! Det ögonblick då jag blev fäst vid min engelske värds väna dotter förbleknade rena Ofelia och dog, grymt berövad sin kärlek av mig! När jag såg till en annan ung jungfru än dig, min Ofelia, kunde du ej längre leva. Du kände att jag tagit till mig Gunilla. Gunilla, du blev min odödliga älskades död!" Och han slog sina händer för ansiktet, sjönk ner på jorden och grät som ett barn, men långt bittrare, mera förtvivlat och våldsamt. Ja, under hans knän och hans skälvande spända lekamen skalv jorden och skakade Danmark. Han grät och han kunde ej tröstas. Gunilla var likblek. Det fanns ingen mänska i världen som kunde ge kronprinsen tröst i hans våldsamma gränslösa sorg. Men han hämtade sig dock omsider och sade med dämpad och mildare stämma: ""Gunilla, det är icke ditt fel. Blott jag bär all skuld till min älskades död." Och han sade till Hubert: "Ack, vän och kamrat, låt oss skynda till hennes begravning att jag än en gång ömt får skåda den skändade hydda som en gång beboddes av hennes odödliga själ, och som jag ensam skändade. Kom, låt oss skynda! Gunilla, jag ber dig att vänta här med våra vänner och ditt eget folk tills jag kommer tillbaka. Du blir nu allt vad jag förlorat: min moder, min syster, min ryggrad och fastaste stöd och min framtida fru, om vi endast får leva, som få mänskor får i den tid som får utstå vad arma Ofelia utstått." Han stormade bort med sin trognaste vän, och de två red allena mot borgen vid smalaste delen av sundet. "Kvickt, Hubert, de har redan börjat!" utropade Hamlet vid gravorten och klev raskt av sin skönt vita och granna och duktiga häst. Redan hade Ofelia sänkts ner i jorden. Med tårar i ögonen rusade Hamlet till mänskorna där runt kring graven. Han såg ej hur storögt förskräckta hans moder och farbror och andra från hovet såg nu återvändande kronprinsen an. Han såg blott den orörliga snövita snörena jungfrun i graven, så stel och så kall, och den armas olyckliga broder invid hennes sida. "Kan du så kan jag," tänkte Hamlet och hoppade ner till hans sida, varunder han ropade: "Arma Ofelia, ej blott din broder har rätt att få göra dig sällskap i graven, men lika stor rätt, om ej större, har din arma ensamme ytterst olycklige digert sorgdrabbade ende och evige älskare!" "Håll!" sade Lars, den självmördades broder. "Vad gör du här nere, din mördare? Vill du än mer sudla ner och befläcka den älskade med ditt fördärvliga sällskap? Du har ingen rätt att få omfamna henne en sista gång som hennes bror har, men visst

skall jag gärna se till att du gör henne sällskap i döden, som rättvist och rätt är, du mördare, skändare, svarte förförare, trolösa kvinnoförgörare, den värsta niding som någonsin har existerat!" Och med dessa ord grep den rasande Lars unge Hamlet vid strupen med händerna. "Släpp mig, din dåre!" skrek Hamlet. "Man straffar ej mördare ostraffat! Mördares stank blir ej någon man fri ifrån genom att göra sig själv till en mördare!" Drottningen hade vid Hamlets brådstörtade nedhopp i graven förskräckt gett upp ropet: "Min son! Han är galen! Ack, galnare än nå'nsin förr!" Kungen ropade, när den av hämnd, hat och sorger förblindade Lars flög på Hamlet: "De är helt förryckta och galna och vettlösa båda! Se till att de skiljs!" Och det hoppade ner många mänskor i graven i vilken det uppstod en pinsam besvärande trängsel, och pagerna snubblade över och föll ner på döda Ofelia, som nu dock ej mer kunde känna den här världens tryck och dess folks oförrätter. Nu svimmade drottningen. Med mycken svårighet lyckades konungens tjänare skilja de kämpande tupparna åt och på så sätt för tillfället rädda den sinnesförmörkade kronprinsens liv, men hans hals och hans strupe var rätt illa åtgångna. När de två männen med våld blivit åtskilda och Hamlet lugnat sig något så sade han manligt till Lars: "Det är uppenbart att du har något emot mig, och vad det än är så är det även uppenbart att saken är så långt som den kan vara från att vara uppklarad, avgjord och ute ur världen. Jag gissar, min broder och ärade, även beundrade Lars, att du vill ge mig skulden för fagra Ofelias död. Jag bekänner min skuld, ty tyvärr är det sant att jag dräpte er fader, om dock jag ej själv alls var medveten om det när handlingen skedde. Jag erkänner såsom den förste av alla att jag var totalt sjuk och galen och slocknad till sinnes när dådet begicks, men en tid har gått, och jag är numera djärv nog att kalla mig frisk, och som frisk vill jag be dig så ödmjukt som möjligt att du må förlåta mig. Jag vågar dock inte hoppas att du kvinnligt värdigas ge mig förlåtelse för det mest hopplöst totalt oförlåtliga brottet som finns: mord på ens egen fader," här kastade Hamlet en blick på sin bleknande farbror, "men, Lars, liksom din egen syster nog troligtvis ej visste om vilket brott hon begick när hon dränkte sig, visste ej heller din hängivne tjänare Hamlet vad brott han begick när han dräpte din far och sin älskades far och sin älskade blivande svärfar. Jag vågar ej tro att du någonsin kommer att kunna förlåta mig, trots min olyckliga galenskap och trots min gränslösa ånger, men förelägg mig något prov, vilket prov som må synas dig lämpligt som helst, och jag skall gå igenom det och göra allt för att sona min ej obefintliga skuld. Om du önskar att jag må begå ett omedelbart självmord som lämplig försoning, så skall jag förutan att tveka och blinka nu genast begå det med fröjd i mitt hjärta. Mitt liv är i dina ofelbara rättvisa händer. Jag vågar befalla dig göra med Hamlets liv vad du helst vill och ej sky några medel. Jag väntar på min av min bror förelagda rättfärdiga rättvisa bot. Jag har talat." Man sade till Lars: "Hör ej på honom. Han är ju galen." Och konungen sade: "Befall honom att begå självmord. Det är enda rätta och riktiga straffet." Det viskade kungen försiktigt i smyg. Men då svarade Lars klart och öppet så att alla hörde det och kungen rodnade kraftigt:

"Nej, konung, jag lyssnar ej mera på dina i hemlighet antydda lömskheter. Allt vad du vill är att se Hamlet död, ty du fruktar hans, såsom man plägar att kalla det, sinnessjukdom, som du inbillar dig att är farlig för din egen maktställning. Jag vill ej mera ha del i de planer du smider, som verkar för mig mera galna än Hamlet, och jag vill ej heller bli medskyldig till en för Hamlet, vårt fattiga lands allra ädlaste skönaste raraste blomster, för tidig och orättvis död. Men, min bror, min högt älskade frände, prins Hamlet, som skulle ha blivit min ärade svåger men nu aldrig mera kan bli det, jag antar din utmaning och tar ditt ord på fullt allvar. Du bär en viss skuld för Ofelias död, även om du tog på dig den skulden i anfall av ohejdbar blind och förhastad och dåraktig vrede. Ty vrede är aldrig en ursäkt. I blint raseri tog du livet av min och Ofelias far, och den sorgen blev orsaken till hennes sjukdom och död. Vi ska slåss, du och jag. Vi skall utkämpa envig tillsammans. Om du eller jag får tre blodiga sår på varandra förutan att den andra parten får ett är vår strid därmed över. Må Herren i himmelen döma emellan oss. Om det blir jag som får tre sår i följd är du därmed befriad från all världens skuld till Ofelias och hennes fars död. Men om jag lyckas träffa dig och du blir sårad tre gånger i följd får du därefter leva i vanära, överbevisad av himmelen om din fatalt oförlåtliga brottsskuld. Må detta bli provet," och den ädle ynglingen tillade med lägre stämma, "och må du bestå det. Dock skall jag och måste jag kämpa med yttersta kapacitet, ty det är min, Ofelias och fars ära som jag försvarar och kämpar för. Antar du utmaningen?" Hamlet svarade: "Klokt har du utmätt den prövning som väntar mig och väntar dig, och jag hyllar, beundrar och vördar dig mer för din dom än jag gjorde tills nu. Må ditt ord till dess bokstav få träda i kraft. Säg mig när, blott." "I morgon?" "Det passar mig väl. Vilken tid?" "Mitt på dagen, när solen mest värmer?" "Det passar oss bra." Men den svimmade drottningen var åter kommen till sans, och hon varnade Hamlet och sade: "Min son, hör ej på honom! Antag ej utmaningen! Ge dig icke i striden!" Då svarade Hamlet: "Min mor, vill du fråndöma mig liv och ära och rätt till att vara mig själv? Du kan icke försvara din son emot världen. Låt ödet få göra med mig vad det vill. Jag är icke en morsgris som suggor alls kan göra någonting åt." Och det noggrant beslutade enviget uppgjordes bergfast. Kung Fingal log tyst, lömskt och hemligt i smyg för sig själv. Och han talade nu så att samtliga hörde med mörkt triumferande min: "Hör mig, herrar och dannemän! Jag älskar Hamlet som min egen son. Jag har blivit beskylld för att söka hans död. Det är lögn och förtal och blott bedrägeri. För att inför er alla bevisa hur skyhögt jag håller av min egen son och min arvinge Hamlet, så satsar jag härmed min krona, min makt och mitt allt på att han lyckas rentvå sig. Lyckas han icke med det abdikerar jag, ty om ej Hamlet kan vara min arvinge, vilket han icke kan bli om han härmed förlorar sin heder och ära, så vill icke heller kung Fingal förbli ensam olycklig konung i riket. Så, Hamlet, du slåss emot

Lars icke endast för dig och din ära men även för din egen fader, kung Horvendels, hans och hans hela familjs höga ära och makt. Om du ej klarar provet så faller den tron som har tillhört din ändlösa rad av förnämaste förfäder. Detta är vadet jag ingår för dig mot din anklagare i all rätt, junker Lars. Jag har talat." Då svarade Hamlet: "Min farbror, det är första gången du inför din brorson bevisar dig manlig. Jag har aldrig vördat och hållit av och respekterat dig förr, men nu gör jag det, om det är möjligt för den stackars son till en lönnmördad konung att vörda och hålla av mördaren." Dessa blott alltför klart tydliga för alla hörbara ord väckte stormar av anskrin och utrop hos alla som hörde dem. Drottningen svimmade för andra gången på nytt med upprepade utropet: "Ack, han är galen!" Och konungen skallade högt: "Han vet ej vad han säger! Var man kan ju se att han blott alltför klart är förryckt, galen, vansinnig som ingen annan!" Men konungens ögon och anlete visade att han försökte att dölja en statshemlighet. Hamlet fortsatte sansat och lugnt som om ingenting hänt: "Därför, självkrönte laglöse konung och tjuvusurpator och våldtäktsman, äktenskapsbrytare, horkarl ocjh tjuv, slåss jag även i morgon ej blott för mig själv och familjen, men även för rättvisa inom familjen. Om Lars icke lyckas ge sår åt mig fastän jag ger honom tre sår i följd, så betyder det även att min hårda anklagelse emot dig, farbror Fingal, har grund. Må han kämpa ej endast för sig och sin far och Ofelia men även för ditt regemente, som hovmannen Patrik, hans far, ivrigt verkade för. Om jag klarar bataljen i morgon så skall även Gud kräva rättvisa från detta lands regemente och drott. Har ni hört mig, o herrar av landet, är ni mina vittnen? Och farbror och ädle herr Lars, har ni något emot mitt förslag och min åkallan av själve Gud att all rätt må på en gång nu skipas? Jag lade mitt liv ärligt i era händer. Ni gav mig ett halmstrå att klamra mig fast vid och rädda mitt liv med. Jag har accepterat det halmstråt och klänger mig fast vid det. Säg, accepterar ni det?" Kungen önskade neka, men Lars sade frimodigt: "Vi accepterar det. Om du består hårda provet, ty det är ett hårt prov emedan jag är bättre kämpe än du, så må även därgenom vår Gud ha bevisat din oerhört grava anklagelse mot vår kung Fingal som faktisk och ej utan grund. Och om du detta provet består har ock jag ett och annat smått vittnesmål att efter tvekampen avge i saken. Må älskade fagra Ofelia, där hon tyst ler i sin kalla och främmande grav där ej någon hör hemma, nu vara ett himmelens vittne på att allt må tillgå helt enligt vart ord och var bokstav vi talat och kungjort här vid hennes grav, hennes kalla lekamen och vid sista åsynen av henne. Dödgrävare! Fyll igen denna grav, och må det vara inseglet på att vår pakt, vårt förbund och vartenda vårt löfte må uppfyllas hederligt och utan tillstymmelsen av ett brott denna tidpunkt i morgon!" Och samtliga utom kung Fingal frammumlade bifall därtill. "Låt oss överge nu denna trista och tragiska sorgligt beklämmande plats och så lämna de sovande döda åt den ljuva saliga frid som de kämpade för hela livet men som de som lever ändå aldrig lämnar dem i. Har vi ej här sett Horvendels ande ånyo frammanad? Och vem kan väl någonsin undgå att nämna den döda Ofelias namn i tid och otid som den mest traumatiska tänkbara trista tragik? Och jag fruktar att vårt eget öde blir likt dessa dödas: de dö, men de lämnas ej någonsin ändå i fred."

Med de orden av Lars drog det sorgtyngda sällskapet bort från den kallnande orten, ty skymningen inleddes redan, och aftonen tycktes bli kall. Sist av alla gick Hamlet i sällskap med Hubert från platsen med hjärtat mer tungt än det någonsin förr hade varit. Han sade till Hubert: "Jag borde egentligen vaka i natt och se till att ej släktingen hittar på fuffens, men kärleken lockar mig mera än plikten. Ofelia är död, men Gunilla, min syster och älskade, lever. Jag vill rida till hennes sida nu, ty hon behöver mig, och ännu mera behöver jag henne. Mitt hjärta är tungt och bedrövat, och för första gången i livet har jag blivit rädd för min släkting kung Fingal den tjocke. Jag tyckte ej om hans odrägliga minspel idag. Han är fulare, ruttnare, halare än han förr någonsin varit, och att jag nu vågade visa mig åter fick hans bittra mjältsjuka att raskt ta ny fart och sätta hans själ i full medvetenhet om dess fullaste avgrund av ondska. Ack, Hubert, bevaka hans göromål medan jag är hos min framtida fru." "Jag skall göra det. När är ni åter tillbaka, prins Hamlet?" "I morgon i tid till bataljen. Jag kommer i god tid, ty jag vill personligen välja mitt vapen. Farväl då, till dess." "Ja, farväl. Må Gud skydda dig." "Nej, icke mig, utan Danmark och framtiden." Hamlet gick bort till sin häst, satt upp, satte upp fart och försvann. Han red först till en prästgård och talade där med en prästman, till vilken han sade: "Jag önskar att lagenligt viga mig nu. Har ni tid, lust och möjlighet att följa med mig, högt ärade gudsman, mer trogen och ärbar än kungen?" "Förvisso, du folkets vän Hamlet," löd prästmannens svar. Några timmar därefter blev Hamlet och ljusa Gunilla i anspråkslös enkelhet lagenligt gifta. Det äkta välsignade paret tillbringade natten tillsammans. Den i pannan fårade ynglingens tanke var denna: "Jag har onda aningar. Om jag är slut efter den dag som kommer i morgon så får därmed ej min familj vara slut." Och det var äkta kärlek som rådde emellan de gränslöst förenade makarna. Konungen vakade även i slottet. Han vandrade kring och gick icke till sängs. När han blivit helt säker på att varje själ i hans rike var ofarligt och djupt till sömns gick han ner till sitt slotts arsenal. Där låg vapnen som skulle få träda i tjänstgöring när solen åter var uppe. Han gick tyst förbi dem och skred som en vålnad till lägre regioner. Han stängde den lönndörr han omärkligt ljudlöst försvann genom och låste noggrant dess kraftiga nyckellås efter sig. Snart var han hemma vid sitt allra dolskaste och sitt mest hemliga heliga laboratorium. Där hade han flaskor och örter och brygder och mortlar och käril som luktade illa som uppsvällda digert förgiftade mördade och aldrig ruttnade lik. Han tog girigt den starkaste av sina brygder och skred åter uppåt i natten till sin arsenal. Han tog fram alla svärd som på dagen var förutbestämda att användas, och varje egg av varenda en klinga av dem utan undantag smorde han in med den dräpande av egna händer och sinnen lömskt framställda salvan. Han log medan brottet begicks, som om det var en njutning, allt medan han tänkte: "Allt måste nu klaffa om makten skall räddas. Den kan endast räddas om både mitt samvete Hamlet och

marionettdockan Lars tystas ner för all framtid. Lars fruktar jag såsom min svaghet, ty han har fått veta för mycket. Dessutom, för att bli fullkomligen säker, skall jag bjuda kämparna på läckert läskande mjöd, som jag själv först skall dricka av och sedan dödligt förgifta, så att inga levande sedan kan vittna emot mig. Min brorson har grävt egen grav. Om jag blott lägger krokben för honom vid randen så måste han falla däri. Vilken dåre! Om han bara visste med vilken beredvillighet hela folket och landet med entusiasm hade kastat sig i hans politiska omvårdnad och skrotat mig, bara för att han återkom levande hem! Ingen bad honom bry sig om Lars. Han må skylla sig själv." Och så vakade konungen grunnande över sin mångfald av brott och hur han skulle multiplicera dem medan den långsamma natten skred framåt, omhöljande konungens brottsliga uppsåt med sitt allt begravande mörker. Och morgonen kom, och herr Tupp sjöng sitt kuckeliku som om morgonen var lika sorglös och vanlig som de allra flesta normala historiska morgnar. Och Hamlet steg upp från sin älskades läger och tänkte med ögat betraktande solens välsignelsebringande ljus över havet: "Idag skall jag dö eller börja mitt riktiga liv. Vilkendera av lotterna vill Gud beskära mig? Chanserna är lika stora för båda. Mig kvittar det lika så länge blott Gud får sin rättvisa vilja igenom." Och han bjöd sin hustru farväl, ty han ville ej ledsaga henne till hovet som någonting mindre än såsom sin drottning. Om tvekampen slutade väl skulle han återkomma på eftermiddagen och äntligen införa henne bland hovet. Vid dystra och mäktiga kungsborgen träffade Hamlet sin spejare. "Nå," sade Hamlet, "vad har kungen gjort denna natt?" Hubert svarade: "Han har ej sovit i sin egen säng och ej heller i nå'n annan säng, efter vad man kan se. Han försvann helt vid midnatt och jag kunde icke begripa vart han tagit vägen. I gryningen vaknade tjänaren dock av att konungen kom till sitt rum. Han har sovit i sin bästa stol några timmar. Nu är han dock uppe igen." "Det är skada, o Hubert, att vi icke vet vad vår fiende Fingal har gjort denna natt, ty min intuition alarmerar mig om att vi borde fått veta det. Nå, det är ingenting mer vi kan göra. Jag är fullt beredd på den stundande striden. Hur har broder Lars sovit?" "Han har mest suttit och grubblat och ej heller han funnit ro i sin säng. Och din moder har plågats i sömnen av hemska förskräckliga ont förebådande vidriga mardrömmar. Hon ser ej frisk ut idag. Hennes ögon är tjocka som bälgar, och hela det förr alltid leende vackra och tjusande ansiktet är denna dag som av papper. Hon ser för bedrövlig ut. Om hon får se dig så blir hon med säkerhet genast hysterisk och ber dig att avstå från striden." "Jag tackar dig för dina vinkar. Jag skall söka undvika henne, för bådas vårt bästa." Och solen steg högre och högre på molnfria himmelen. När den stod som allra högst var allt redo och klart och var man på sin post. Utan järnskydd för annat än huvudet skulle prins Hamlet och unge herr Lars kämpa hårt mot varandra med svärd blott och sköld. Det var mycket folk samlat på borggården där striden nu skulle strax äga rum. Kungen höll detta öppningstal inför torneringen:

"Ärade gäster, högt ärade dannemän, vänner och släktingar, hustru och riddersmän, välkomna alla till denna historiska stund! Här ska Hamlet, min älskade son och min arvinge, tappert försvara sin heder och ära, sin släkt och familj och sin framtida tron och sin konung och farbror mot anklagaren junker Lars, som har rättmätig hämnd i sitt sinne för dådet som våldsamt begicks mot hans fader min tjänare och statsminister och rikskansler Patrik, som dräptes av Hamlet i sinnesförviring. Den först av de kämpande som får tre blodsår i följd utan att tappre motståndaren får ett enda har hopplöst förlorat, och enviget avbrytes då. Om min Hamlet förlorar och därmed förlorar ock heder och ära skall jag abdikera, ty så har jag lovat. Om kampen blir oavgjord, dock, om ej någon av parterna lyckas att giva den andre tre blodsår i följd, utan enviget pågår tills någon är död, så är den överlevande segrare. Om båda två skulle dö, vilket lyckligtvis är föga troligt om icke omöjligt, så är därmed inget bevisat och kampen totalt hopplöst oavgjord, vittnande blott om Guds tystnad och vägran att upplysa oss om sin rättvisa. Älskade Hamlet, jag har satsat allt på din framgång. Jag tror och jag hoppas du kommer att glädja all världen med ädelt och hederligt friköp från allt ont bedrövligt och sorgligt. Med din ljusa framgång och blivande seger i sinnet, så tömmer jag här till din ära den gyllne pokal, som här frambäres mig. Och jag ber dig att dricka med mig och så delta i skålen, och samma ber jag även Lars. Må min framställda dryck ljuvt förläna er själskrafter att till vårt samtligas fromma ge er tappra närkamp den bästa mest lovvärda utgång. Gutår! kära älskade söner! Nu dricker jag er skål!" Han drack. "Och när tiden är mogen, och någon av er två blir törstiga, drick då min skål ur er välgångspokal! Se! Jag sänker i fradgande mjödet en kostbar klenod, Danmarks dyraste största juvel, som blir hans vinst som vinner." Han släppte ner noggrant förgiftade stenen i mjödet. "Så till era platser! När första trumpeten gällt ljuder, så börja då tappert och modigt och muntert att slåss!" Hamlet tänkte: "Förvisso är det vad du helst vill, du falske och hycklande lömske förtappade konunganiding, att vi bägge dör och går åt i vår strid. Men så skall det ej bli!" Och trumpetens triumferande skallande glada och smattrande låt gav signalen, och kampen begynte. Det dröjde ej länge förrän en av kämparna fick första hugget i armen på motkämpen. Blod flöt ur såret på Lars. Kampens domare skilde de kämpande åt efter klart konstaterande att Hamlet huggit i kött. Kampen fortsatte. Ännu en kort stund, och åter ett blödande sår på en part. Unge Lars hade mottagit sår nummer två på sin arm nummer två. Trogna domarna kunde på nytt konstatera som faktum att prinsen nu tillfogat motkämpen två sår. Då reste sig konungen: "Hamlet!" löd stämman. "Nu önskar jag ni ville dricka. Ni är ju så törstiga. Kom nu och drick!" Hamlet svarade kärvt: "Jag vill ej dricka en enda klunk förrän striden är avklarad. Ve den som anklagad står och som njuter av honungen innan hans skuld är ur världen. Du flämtar, vän Lars?" "Du har övat, kusin! Var har du lärt dig så mycket skicklighet?"

"Hemma i England, där rätten regerar och ej brodermördare, och där naturligt nog som resultat konster tränas och inläres bättre än i ruttna brodermordsäktenskapsbrottsinfekterade Danmark. Kom an! Sista omgången!" Och de gick lösa ånyo med skrammel och brak med i solljuset gnistrande svärd och av svärdsklang högt ekande sjungande sköldar. Kung Fingal såg missnöjd och otålig ut. Efter en längre stund skrek han ut: "Var det inte ett hugg? Skilj de kämpande åt!" Men ej än hade Hamlet fått en enda skråma, och Lars var nu helt i sitt ässe och slogs och försvarade sig ytterst väl. Drottning Gertrud grep skummande fagra pokalen och kungjorde: "Se, Hamlet! Din gränslöst älskande moder tar nu del av drycken som du skulle druckit och skålar för dig." Kungen blev mycket tydligt förskräckt och bestört, och han sade: "Ack, drick ej av mjödet, fru Gertud!" Hon svarade: "Det är för sent, ty jag har redan druckit det." Hamlet blev uppmärksam. "Säg, varför skulle hon inte ha druckit av mjödet, min farbror?" Men konungen svarade ej. Men då anföll med ens hjälten Lars Hamlet bakifrån och gav den skyddslöse ett litet hugg i hans överarm. "Nu står det lika igen, ädle Hamlet. Nu får du på nytt börja om ifrån början att ge mig de tre överenskomna såren!" Kung Fingal fick svårt att behärska sin glädje och lättnad. Men Hamlet förkunnade lugnt: "Du har brutit mot heder och oskriven lag, käre Lars, med att anfalla bakifrån. Jag har behandlat dig hittills som värdig och jämbördig medkämpe. Nu börjar kampen på allvar mot vanheder, falskhet och förräderi!" Med de orden begyntes den rasande kampen ånyo, men nu var den hetare och mera våldsam än någonsin. Samtliga fattade nu att det ej längre var en god ridderskamp utan en hänsynslös stridskamp på liv eller död. Kungen ropade: "Skilj dem! De vet icke mer vad de gör!" Men då segnade plötsligen drottningen ner. Hamlet såg det fastän han var mitt upp i striden. Han ropade häftigt: "Ta hand om min moder! Vad felas den arma?" Då ropade drottningen: "Hamlet! Det mjöd som var ämnat åt dig och åt Lars är förgiftat! Kung Fingal, din farbroder, vill se er båda två döda!" I samma sekund fick prins Hamlet ett hugg in i livet på Lars. Lars var utslagen och kunde icke mer strida. "Du bad om det, Lars. Föga ville jag göra det. Hade du ej överfallit mig bakifrån hade det hugget besparats dig. Nu mot vår största gemensamma fiende Fingal! Du nidingakonung! Din arma olyckliga marionettdocka Lars är nu utslagen och kan ej slåss mera! Vilket betyder: prins Hamlet är rentvådd och uppenbar segrare. Vilket betyder: hans anklagelse emot Fingal står fast, och förutom för det att ha djävulskt förgiftat sin broder kung Horvendel, anklagar nu även Hamlet sin farbror för att ha försökt att förgifta sin brorson och arvinge samt junker Lars, men blott lyckats förgifta sin fru drottning Gertrud. Se, din usurpator och konungamördare, se hur din drottning där ligger och vrider sig i sina dödsryckningar! Du blev döden för henne! Så långt infekterade du hennes fläckfria moderssjäl genom din ruttenhet, att hon nu slutligen dör genom din oerhörda och fasliga skändlighet! Nå, du förskräcklige konung! Försvara dig, kräk, om du kan mot min mångfald av anklagelser!" Kungen stammade någonting ohörbart, blek av förskräckelse. Hamlet var fruktansvärd och obeveklig och rasande som aldrig förr. "Du den värste av Danmarks förbrytare! Drick nu ditt eget med omsorg och

noggrannhet välbryggda livselixir, som du bryggt för att andra ska dö och du själv bättre leva!" Den rasande kronprinsen tvingade kungen att dricka vad som nu fanns kvar i pokalen. Den ömklige konungen tvingades svälja en del, ty han lyckades ej spotta ut alltihopa. "Må denna välläskande dryck bli din dom, vise konung! Om du nu är oskyldig har icke drycken nå'n verkan på dig, och du klarar dig! Visar den sig vara djävulskt förgiftad, så får du det straff som du själv listigt uttänkt och slugt preparerat och mera än en gång förtjänat! Min moder! Min älskade moder! Hur mår du?" Han sjönk ner på knä hos sin döende moder. "Jag får mina gärningars lön. Min son Hamlet," hon strök ömt hans hår ur hans panna, "du var aldrig galen. Jag inser det nu i min dödsstund. Din farbror var galen, och din egen moder var galen som gifte sig med honom. Hon tar nu tacksamt emot sitt helt rättvisa straff. Gud har dömt oss idag. Du får leva med Lars och er generation, och de gamla och tokiga dör. Ty ju äldre man blir, desto galnare blir man. Det finns inget visare väsen än barnet, som ensam bland alla har ingenting nesligt att dölja. Det ser vad ej vuxna fördärvliga syndbundna galningar ser, liksom du ensam såg vad ej någon fördärvlig föråldrad stofil nå'nsin såg. Och de blinda och galna försöker att tysta och kväsa de tungt obekväma besvärliga seende goda talangerna, som ser för mycket emedan de ser mer än vad alla dårar ser. Ja, en besvärlig och obekväm börda är ungdomen, friskheten, ungdomens vakenhet, observation och blå medvetenhet, för de gamla och tröga och dumma förstockade väletablerade satar som icke vill ha sina brott uppenbarade för sig. Du vann, käre Hamlet. Gud hjälpte dig längs hela törnsnårsuppfyllda obanade vägen, och ingenting gladde din moder så mycket i livet som detta. Hon dör nu med lycka och frid i sitt hjärta, och gladare än någon människa på hela jorden." Hon slöt sina ögon och dog i sin ende sons armar, och sonens blod droppade på hennes lik. Hamlet sade: "Farväl, ljuva moder! Jag gav dig ej någonsin den fulla kärlek som du var förtjänt av, och nu har det blivit för sent. Ack, den moder jag aldrig rätt älskade medan hon levde skall jag desto mera dock älska i döden. Min Hubert, hur mår tappre Lars?" "Han är illa däran, men han klarar sig nog." "Nej, han klarar sig icke," ljöd Fingals dovt ljudande stämma, "och du även, Hamlet, är dödens; ty svärden jag gav er var båda insmorda med konungsligt gift. Ni är sårade båda till döds, ty i era förbannade ådror är giftet i färd med att raskt genomföra er hädanfärd. Ni följer båda med mig in i döden, ha-ha!" Kungen uppgav ett galet sarkastiskt grymt ihåligt skratt av sin sista och största portion skadeglädje. "Jag mördade Horvendel, och jag utrotade hela hans mäktiga vidriga släkte, och det inklusive mig själv! Och jag mördade min enda tjänares son, och dessutom min drottning och hustru! Ha-ha! Ingen var i mitt rike så blinda som Gertrud och Patrik! De tjänade mig, och de trodde på mig i sin barnsliga hopplösa godtrogenhet! Mycket tacksamma lät de sig ledas av tidernas svartaste brottsling i band, de små lyckligtvis döda förblindade dårarna! Jag var i min tids begynnelse född till förbrytare, och mina mord går av stapeln fastän jag är död! Fastän Fingal till slut trots allt dör, äger Fingals förbannelse ändå förintande evig och hänsynslös kraft, och den drabbar hans mäktiga höga familj tills familjen är utrotad! Ha ha ha ha ha! Jag kan endast skratta!"

Han fick ett ohyggligt och rosslande krampanfall, hostade kraftigt, och sedan så inleddes hemska ohyggliga dödsryckningar. Ja, han vred sig som skadade ormen i myrstacken. Slemmet flöt ut i ohyggliga strömmar ur dreglande munnen. Så dog han. Tyrannen, den värste som någonsin burit en konungakrona, var död. Hamlet ryste. "Vad är det för svärd, käre Hubert, som konungen gett oss att bruka? Jag får icke dö, icke nu. Hur mår vännen, den älskade Lars, som skall bli rikets förste minister? Han får icke dö genom trolldom och djävulskap. Säg att han lever! En så ädel man får ej bräckas av ondska!" "Vad konungen sade var bara tom inbillning. Svärden var icke förgiftade. Lars kommer säkert att klara sig. Konungen ville blott en sista gång göra allt för att skrämmas med meningslöst tomt skryt och munväder." "Var är Lars nu?" "Han är hos sina läkare för att där omplåstras av dem." "Gå dit och hör noggrant hur Patriks son mår!" "Ni bör själv bandageras och helas." "Pah! Aldrig i livet! Det är bara nyttigt att blöda ibland. Såret är bara en bagatell. Och om jag är förgiftad så är det ock nyttigt att låta förgiftade blodet få lämna den sårbara kroppen i fred. Hör nu efter hur Lars mår! Han får icke dö!" "Och han skall icke dö." Hubert gick. Hamlet tänkte med vånda: "Ack, Gud, skall jag dö eller leva? Och vilket av ödena kan vara värre? Att leva med vännerna döda omkring sig? Att dö just när härlig och ärorik framtid begynner? Att ej vara eller att vara är frågan som aldrig kan få ett gott svar, ty de båda två alternativen är lika totalt outhärdliga. Men där är Hubert tillbaka. Säg, lever min älskade fiende Lars?" "Ja, han lever, men ack! Han är döende och önskar tala med dig." "Ve den man som ej skyndar när döden själv kallar! Jag flyger till offret för skyndande döden." Han skyndade till den svagt levande Lars, som svagt yttrade: "Hamlet, jag dör, men det är ej av konungens påstådda gift. Det rättmätiga hugg som du gav mig i livet har visat sig vara mitt banesår. Läkarna kan icke hela de skador som uppstått där inne." "Ack, Lars! Faslig mördare både av fader och son! Lika ursinnig i båda dråpen! Du får icke någonsin ge mig förlåtelse!" "Patrik stod lömskt spionerande i din mors kammare. Rena Ofelia drev sig till vansinne av egen vilja. Och själv överföll jag dig bakifrån. Alla vi tre har förtjänat vårt öde. Du har ingen skugga av skuld över dig." "Jo, det har jag, som inte ens döden kan rentvå från mig." "Prata ej längre nonsens! Jag ville nu be dig en bön innan avgrunden tar mig. Man kommer att anse mig såsom din lömske anklagare och onde konungens vän. Jag har gjort föga gott för att vinna gott rykte i landet. Man kommer att säga om mig att jag endast förtjänade vad jag nu får, och min bön är: försök att upphäva mitt kommande dåliga rykte. Försök att få folk att förstå, att jag icke var ond, och att jag

100

aldrig någonsin önskade ont. Jag var slagen, förblindad och kuvad av sorg blott. Jag ville blott fromt övervinna den gudlösa grå orättvisa som jag ansåg far och min syster ha fegt vederfarits, och källan till orätten drev mig din farbror till att tro var du, och så galen var jag att jag föll i hans fälla och därför och därmed förgås. Giv mitt i grunden goda och ärliga uppsåt from rättvisa när jag är död. Det är allt jag begär. Min familj blir nu utrotad, men din får leva och vidareutveckla sig." "Giv mig gift, om jag ej har det redan i kroppen, ty allt vad jag vill är att utdö med dig, arma sate!" "Håll käften, din slyngel! Du måste förbli bland de levande. Vem skulle annars stå upp och förkunna för världen den sanning som här vid vårt sund har ägt rum? Livets sanning får aldrig förgås eller svikas. Så lev du för den, om du icke har annat att leva för; lev för historien om oss och vårt släkte. Det vare din plikt och var människas plikt av vår ras och vårt folk. Nu farväl, ty från nu är för min del allt tystnad." Och den till sitt yttersta spända och ansträngda själen och blicken, som utkämpat sitt svaga livs svåra uttänjning till dess totalt allra yttersta, brast nu som springande sjungande brusten fiolsträng som uppstämts ihjäl. Blicken brast, själen lämnade kroppen, och människan Lars blev förvandlad till omänskligt lik. Någon läkare drog till sig Hubert och sade så att ej prins Hamlet fick höra det: "Såret var inte så farligt. Han dog ej av skadan i sig men av giftet som med svärdets egg trängde in i den avlidnes kropp, och precis samma gift har ock Hamlet fått i sig igenom den svärdsegg som Lars digert svängde. Men Hamlet har chanser att klara sig. Giftet är det allra starkaste och det fatalaste som någon mördare vidrigt kan bruka. Lars unga och starka fysik stred en underbar kamp i tre timmar mot giftet som skulle ha dödat en annan på sex gånger kortare tid. Även Hamlet är ung, stark och frisk som en vildhäst, och hans sår är dessutom mildare. Det finns en chans att det dödliga giftet har lämnat hans kropp med hans blodflöde, och för god säkerhets skull skall vi fortsätta låta hans sår blöda friskt en stund till." "Säg, vad muttrar den läkare till dig, o Hubert, som just tagit livet av Lars?" "Ingenting." "Säg nu ut. Om du döljer en enda detalj är du ej mer min vän." "Lars dog icke av såret men av kungens gift. Även du har det giftet i kroppen. Men om ditt rätt lindriga sår blott får blöda ordentligt, så kanske ditt liv än kan räddas." "Ja, låt mig få blöda! Låt blodet fritt flöda och färga det gröna och gyllene Danmark än grällare, gladare och mera praktfullt av blod och tragik! Jag skall aldrig förbinda mitt sår förrän allt blod har flutit i Danmark som någonsin kommer att flyta! Och rött, grönt och gult skall mitt Danmarks standar vara, med röda blodet i mitten! Nu rider jag till min oroliga fru som väl ängslas för mig intill döds. Ty vad är väl en konungatron utan drottning?" Och Hamlet red till sin Gunilla och hämtade henne. Hon blev presenterad för hovet den samma högtidliga dagen, och ännu den aftonen blev unge Hamlet utropad av folket och prästerna och landets stormän högtidligt och enhälligt till landets konung. Men därefter var arme Hamlet så slut efter alla ansträngningar och av sin

101

blodförlust att han var svag, trött och klen som ett barn. Då förband man hans gapande sår, och man vågade tro nu att han skulle klara sig och döde Fingals gift ej mera ha någon verkan. Men följande dag hade okrönte konungen brinnande feber, och det dröjde två långa kritiska veckor förrän han var äntligen helbrägda. Då blev han krönt med sin drottning, och Hubert blev utkorad till kungens förste minister. Men Hamlet var sorgsen och spådde att han icke skulle förbli landets kung så värst länge, ty sorgerna hans var för stora och ett värre gift i hans själ än hans farbroder någonsin kunde ha bryggt.

9. Kung Hamlet Landets präster var ofta hos Hamlet och bad honom resa till Uppsala att där nu äntligen taga i anspråk det ämbete som legat sorgligt i träda och nedgång och sotsäng i många decennier. Och av folket älskade konungen lät sig bevekas. Han lämnade styret åt Hubert och reste med hustru och kommande barn över haven till Uppsala. Där blev han hälsad välkommen av Ruriks välsignade dotter fru Gudrun och allt landets prästerskap, och under jublande högtidligheter blev Hamlet nu insatt och krönt såsom Uppsalas och hela Nordens enväldige herre och konung. Han stannade i rika Uppsala tills hans högt önskade barn blivit fött. Det var en liten gosse som gavs namnet Harald. Kung Hamlet for väl uti Uppsala, trivdes och mådde där gott, och han kom mycket väl överens med sin goda kusin jungfru Gudrun. Han stannade där tills hans älskade hustru och drottning Gunilla fött barn nummer två: sonen Ulf. Hamlet lämnade hustru och barn kvar i Uppsala medan han reste mot österns oändliga disisga länder, där hans farbror Rurik måhända än levde och härskade. Efter oändliga svåra strapatser kom brorsonen fram till kung Rurik i Nygård. Den ogifte mannen var gammal och vit såsom snö i sitt skägg och sitt hår, men han levde ännu, och han hälsade brorsonen välkommen under stor rörelse, tårar och ömhetsbetygelser och icke minst rika fromma välsignelser. "Lever du än, käre brorson? Har Fingal ej lyckats med att äta upp dig? Jag anade nog att han skulle bli endast en prövning för världen och Horvendels bråda fördärv. Men du lever, och intet kan glädja mig mera. Så länge jag lever skall jag vara far för dig i min högt älskade broder kung Horvendels ställe. Min son, var välsignad, och lev ett långt liv som den fägring och sällhet för Norden du är! Jag har själv ingen son, och du blir nu den son som jag hittills har saknat." Så inleddes den unge Hamlets och den ålderstigne och högt vördnadsvärde högt mäktige farbroderns samtal och vänskap. Den rörde och tillgivne Hamlet förblev hos sin såsom en fader snart älskade farbroder, och han berättade allt som ägt rum omkring honom i Danmark, från mordet på Horvendel fram till hans resa till Uppsala, och även allt som han upplevat därefter. I tre behagliga långa och lyckliga fridfulla år var kung Hamlet hos Rurik i Nygård och lärde en hel del som nyttigt och värdefullt var från den världsvise mäktige fursten hans farbror. De skildes därefter med tårar och saknad och

102

medvetna om att de aldrig mer skulle få samtala åter. Ty Rurik var åttio år gammal och medveten om att han snart skulle dö, vilket dock han ej avslöjat för unge brorsonen. Hamlet, å sin sida, visste att hans tid som konung ej skulle bli lång. Men det hade han ej velat öka sin farbroders sorger med att tala om. Han kom åter till Uppsala, där unge Harald nu var en fem år gammal präktig och dådkraftig pilt som nu re'n kunde rida. Och Ulf var en treårig munter krabat, ljus i håret som fjälltoppars gnistrande snö när fru sol vänligt värdigas smeka dem med sina gyllene solstrålar. Vackra Gunilla var skönare än nå'nsin förr och så strålande som aftonstjärnan. Och hon mådde bra nu när Hamlet var kommen tillbaka. Nu reste kung Hamlet tillbaka till Danmark, ty därifrån ville han styra sitt ändlösa rike. Men sorgerna gjorde sig påminta där, och han kunde ej stanna i längden i farbroderns rike. Han stannade dock några år. Han försökte att grunda och bygga en ny stad och hemborg åt sig och sitt släkte och sålunda fly alla minnen. Den nya med entusiasm byggda staden och borgen blev präktig och ståtlig och vacker. Den låg längre söderut där sundet var såsom bredast. Det blev en befäst rikt befolkad och glad härlig borg, och från fjärran och när kom det folk som var villiga att acceptera kung Hamlets vitt kringspridda inbjudan till alla villiga mänskor att komma och bo i hans stad. Och den blev nästan dubbelt så stor som kung Fingals, och rik blev den genast från början. Ej någonsin har någon stad haft en mera fantastisk och lysande början än staden som Hamlet lät grunda och bygga. Den tävlade snart rentav med gamla Uppsala i kraft och skönhet och rikedom, prakt och kultur. Och idag är hans stad, som bekant, sedan några par sekel vår Nords allra största. Som konung regerade Hamlet förnuftigt och klokt, kallt och vist. Allt som farbrodern missbrukat blev åter upprättat, samtliga grå missförhållanden rättades till, och med detta fick även affärerna ett välbehövligt och otroligt underbart uppsving. En dag kom det bud från det avlägsna Österland till Hamlets hov att kung Rurik var död och att Hamlet fått riket i arv. Därmed sträckte sig nu Hamlets välde från Nygård till Danmark med allt vad som låg norr därom, och där ingick var strand som ömt smektes av Östersjöns vågor. Och den enda del av hans väldiga rike som inte fullt godkände honom som herre och konung var Norge. När Hamlets gudomliga stad stod som färdigast och såsom rikast i Norden blev det åter dags för Gunilla att föda. Hon födde de tredje förtjusande barnet, som det även blev en skön pojke. Men barnbörden drog ut på tiden, och drottningens långa förlossning blev svår. Och när barnet blev fött fick den ljuvliga drottningen plikta därför med sitt liv. Arma drottningen dog, men det älskliga barnet med gyllene lockar fick leva. Det gavs namnet Leif, och det blev Hamlets sorgbarn. För att komma från denna gränslösa nya olidliga sorg reste Hamlet till England för att råka drottningens bror, konung Henrik. De träffades och trivdes väl där tillsammans och kom mycket bra överens. Hamlets svåger var just vad kung Hamlet behövde: en hjärtlig och öppen kamrat och en fullkomligt god komplett vän utan en enda malört i hjärtat. I tre goda år förblev Hamlet i England och tröstade sig, och han ledde bland annat åt Henrik en expedition mot öns nordliga bergiga delar där

103

laglöshet härskade. Expeditionen blev framgångsrik, och gode Henrik gav Hamlet som kunglig belöning det nordliga berglandets krona. Så kröntes kung Hamlet i London till konung av Skottland. Han fick av sin svåger kung Henrik allt landet som gåva, och Hamlet var tacksam och rörd. Ingen kung hade funnits av bergslandet förut. När tre goda lyckliga år hade gått reste Hamlet tillbaka till Danmark. Hans två äldsta söner var nu nästan fullvuxna, och Hamlet ansåg det dags att nu tilldela dem deras blivande ämbeten. Ulf lät han kora till furste av Nygård, och sålunda fick raske Ulf hela det vida rike som varit kung Ruriks. Sin äldste son Harald, en ädel och fromsint och högst tillförlitlig ung man, ville Hamlet ge Uppsalas tron, men den ärlige Harald bad fadern att ge honom något som var litet mindre och som han var något mer värdig. Den åldrande Hamlet blev glad över kungssonens visdom och äkthet och gav honom då det okuvliga bergsland som låg norr om England. Och Hamlet lät Harald förstå: "Det är icke ett gott land. Det har endast berg, och dess folk är de grymmaste snålaste och de mest laglösa våldsmän och digra banditer. Men om du kan göra dig rotfast i landet och vinna det åt din familj och ditt släkte för eviga tider, så är ej blott landet men ock hela världen förtjänt av att tillhöra dig." Och kung Harald drog ut med sin nyvunna hustru att taga det vilda och fjärran oländiga bergslandet i snar besittning. Han for via England att först presentera sig för konung Henrik, som Hamlet klokt bett honom göra. Och Henrik tog vänligt emot konung Harald som sin egen son. Medan Harald for västerut reste kung Hamlet med Ulf emot öster att inställa sonen på Ruriks omtalade sägenomspunna och vördade tron. Med sin fars hjälp tog Ulf hela Ruriks nation i besittning och därtill närliggande okända länder. När Ulfs ställning var riktigt tryggad så avreste Hamlet till Uppsala, tryggade alla förhållanden där, och for åter till Danmark. Hans yngste son Leif var hans älsklingsson. Ingen var så lik sin moder av sönerna som pilten Leif. Det var samma välsignade näsa och samma rikt gyllene hår, samma ögon och fullkomligt moderns oändligt högt älskade avbild. Så älskade Hamlet sin son att den sköne och ljuvlige sonen tyvärr snart blev bortskämd och började ta litet skada därav. Ty en man får ej älska en man, ej ens andligt, och icke ens om det är hans egen son. Ty all kärlek och all form av kärlek emellan två män kan blott leda till undergång för bägge karlarna eller åtminstone för ena parten. Prins Leif blev sin fars enda glädje och tröst på hans alltmer begynnande ålderdom, men unge Leif blev av faderns oändliga tillgivenhet alltmer trotsig och upprorisk, ej blott mot fadern men mot alla mänskor. Och en dag, när Leif blott var tolv vårar gammal, så rymde han hemifrån, flydde till Lund, och tog därifrån sig på ett skepp som han stulit till byn Göteborg och till Norge. I Norge var Hamlet ej någonsin enhälligt hyllad. Att Leif kom till Norge och talade illa om Hamlet gav norrmännen mod till att äntligen resa sig mot konung Hamlet, kung Kols grymme mördares hatade son.

104

Alla norrmän som var Danmark trogna utrotades nu, och den vackre långhårige gyllene ynglingen Leif blev nationens nu enhälligt hyllade ledare. "Hämnd för kung Kol!" var var norrmans högtidliga lösen. I Danmark tog ensamme änklingen Hamlet emot hårda budet med böjt ödmjukt huvud och några par tårar. Han sade till den aldrig svikande tjänaren Hubert: "Jag kan icke kriga mot min egen son. Du får göra det onda nödvändiga arbetet i kungens ställe. Men gör icke Leif någon skada. Det är blott ett okynnesbusstreck som han hittat på, och han bör ej få mera än endast en risbastu. Far du i konungens namn, ädle Hubert, den ende som alltid har stått vid min sida och burit med mig mina sorger." "Jag far," sade Hubert, "och lovar att komma tillbaka med Norge för evigt som ditt aldrig svikande lydland och med pilten Leif i ett hundkoppel." "Gott," sade Hamlet. "Jag tror ännu på honom. Ännu kan han blott och ej någon annan bli Danmarks och Uppsalas kung efter mig. Jag vill ge honom allt, och han får icke vägra att taga emot det. Om jag giver Leif all min kärlek så får han ej svara med hat. Leif är min son och kärlekens barn. Han har ingen rätt att taga på sig ett drag som ej kärleken gett honom: hat. Pojken måste förstå att hans liv måste levas i kärlekens tecken. Om han ej vill älska sin framtid som jag älskat min genom honom – vad blir det väl då för en framtid?" Och tjänaren Hubert drog ut med en tallös och ridderlig här. Redan hade dock Leif tagit in Göteborg. Den förr rika och anrika staden stod sorgligt i brand. Alla konungatrogna blev slaktade, och stadens ädlaste rikaste ätter försökte Leif utrota. Vartenda hus i den härliga byn brändes ner. Unge Leif triumferade i sin ohejdbara framgång. Men utanför Halland greps Huberts omätliga flotta av våldsamma stormar som drev skeppen in emot land där de tragiskt förliste och krossades mot skärens klippor. Blott hälften av hären kom oskadd i land. Alla fyrtiotre fagra skeppen gick under. Det var värsta stormen i kustens historia. Med möda, i svält och stor nöd och i svårartad kyla, fick resten av hären nu släpa sig fram mot den avlägsna byn Göteborg, där de hoppades finna förstärkning och trygghet. Till Leif kom det bud att en utsliten härskara drog sig på väg mot den skändade staden. Han fick även veta att härskarans ledare var hans förmyndare Hubert, hans lärare och trogne tjänare alltsedan barndomen. Leif log belåtet och började noggrant planera sin mottagning av gamle mannen. I långsam och släpande takt drog den Hubertska hären allt närmare staden. Så var de nu äntligen framme. De klättrade upp för de sista besvärliga kullarna och såg där äntligen älven framför sig med staden, som ej längre var någon stad. Den var nedbränd, förstörd, svart och livlös och öde och tom som en gravskändad likkista. Hubert fick tårar i ögonen. Först kunde han ej förstå vad som hänt med den blomstrande grönskande rika och glada och myllrande staden. Så gav han befallning att de skulle fortsätta och taga reda på vad som egentligen hänt. De drog in i det skövlade mördade grå Göteborg.

105

Ingen mänska fanns kvar som var levande. Men alla mänskor som låg överallt och som hundar och kråkor glupskt slickade, hackade och girigt frossade på sade allt om det våld som hårt orättvist gudlöst lömskt drabbat dem. Likena vittnade om vad dess tungor förbjudits att vittna om. Döden är pratsam när livet berövats sin talan. Och Hubert förstod. Han förstod även strax vilken fara de var i. Han skickade därför med en gång en tapper kurir att förkunna för Hamlet allt ont som tills vidare drabbat dem, om uti fall att det var sista tillfället för dem att vittna om sanningen såsom i livet än varande människor. Tappre kuriren gav sig raskt iväg efter att först ha fått nya krafter. På natten, när utslitna sjuka uttröttade konungatrogna drabanterna låg i bekymmersam men välbehövlig berättigad och äntlig vila, och blott gamle Hubert var vaken, ömt sörjande över den leende stadens ohyggliga öde, och bedjande bittert och innerligt till sin osynlige Gud, kom med ens en förskräcklighet över det sovande lägret. Det var gossen Leif som med sina ohyggliga blinda fanatiker överföll trötta försvagade sovande männen i lägret. De dräpte var sovande man, de stack varje skönt tält grymt i brand, och de red genom mördade staden och trampade konungens mannar till döds och förtrampade triumfatoriskt och skadeglatt stadens ruiner som om de ej än blivit skändade tillräckligt. Leifgossen skrattade rått, och hans våldsmän skrek ystert av glädje och skränande blodtörst. En handfull allenast av Huberts hårt prövade män var förmögna till strid och fick chans att försvara sig, men dessa trettiotal män kunde ge föga hjälp åt varandra, ty de var tyvärr hopplöst räddningslöst åtskilda av grymme fiendens nattliga lömska totalöverrumpling. Dock lyckades några få finna varandra och slogs nu tillsammans med gråsprängde vacklande Hubert i spetsen. De stred som ordentliga män. De slog dussinet fiender kraftfullt till döds innan en av dem själva gav upp inför döden. De övriga av Huberts karlar stred fåfängt allena mot hänsynslös mångtalig övermakt. En och en annan klok karl var förnuftig och listig och tursam nog att lyckas fly med sitt liv i behåll. Usurpatorn Leif ropade: "Döda ej Hubert, kamrater! Den narren vill jag ha i levande skick!" Ädle Hubert, den tappre och lysande gamlingen, hörde sin fostersons ord, och han ropade genast tillbaka: "Du får aldrig mig i ditt våld såsom levande, Leif! Ty jag är ej en ond man, och blott onda dårar kan vara vid liv i din närvaro! Ack, käre Leif, som jag uppfostrat såsom min son! Allt jag lärde dig, allt gott jag gav dig, har du i ditt vettlösa självsvåld förvandlat till ondska och tagit i ondskans och icke i livets gudomliga tjänst! Om jag någonsin varit en god man, om jag i mitt liv haft en droppe gott blod i mig, faller jag icke i dina besudlade händer som levande. Ett endast kunde kurera din ondska och dess bittert skenande självsvåld: att piskas ordentligt som naken inför Nordens åsyn och bindas med händerna bakom din rygg och så tvingas att springa som naken med rep om din hals efter ridande häst hela vägen till Danmark och till din alltjämt för dig orättvist ömmande fader och visa dig naken ihjälsparkad framför hans fötter. Om då icke du skulle ångra ditt onda fördärvliga uppsåt och visa dig värdig att kallas en mänska, så kan ej ens Gud längre rädda din ära." Så talade Hubert, och det blev hans livs sista ord, ty han dog som den

106

siste av konungens utsända kämpar. Leifs galnaste kämpe stod ej längre ut med att höra hans röst, och han gav gamle läraren hellre hans dödshugg än lydde sin härskares vilja. För Huberts i olydnad utförda avrättning mördades senare mördaren såsom bestraffning. Men Leif kunde dock icke dölja sin onda uppriktiga fröjd över att gamle Hubert var död. Han högg av Huberts huvud och spetsade det på sin lans, som han sedan bar högt och i jublande triumf. Leif var den allra första lagenlige konung i Norden som handlade så rått personligen själv mot en fiende. Sedan, i alla hans livsdagar, hade han alltid en högt ansedd fiendes huvud på spetsen av högt burna lansen, när han red omkring. Det ohyggliga syftet var spridandet av nyttig skräck. Även hans värsta bärsärkar följde snart ledarens hemska exempel, och därtill så hängde de kring sina midjor olyckliga mordoffers uppträdda huvuden. Leifs onda följesmän var nu i allmänhet mer än långhåriga: de bar ej sällan sitt åratalsodlade hår ner till midjan, och med detta utslagna hår och med huvuden runt sina midjor var de mer än blott skräckinjagande. Huberts kurir kom dock lyckligt och oskadd till Danmark, där Hamlet fick nyheten och därav fylldes av onda och dystra grå aningar. Därtill kom en vecka senare en hem till Danmark som lyckats att flykta från slaget och själv blivit vittne till Huberts olyckliga död. Av den nyheten slogs konung Hamlet till slant. När han hämtat sig åter var hans första nästan ohörbara ord: "Min son Leif måste dö." Och han talade sedan och sade: "Ja, själv skall jag samla en ny här och frälsa den skändade byn Göteborg och ta hämnd för den ondska som Leif gjort sig skyldig till. Själv skall jag nu tåga ut mot min son för att taga hans liv och ej vända tillbaka till Danmark förrän han är död för all evighet. Den som jag älskade mest är det nu min mest heliga plikt att fördärva och oskadliggöra. Jag har närt en orm vid min barm, och den ormen har ingenting längre att göra där." Alla hans rådsherrar bad honom avstå från farliga krigståget, men konung Hamlet var helt obeveklig. Dock drev han igenom sitt företag icke med hat utan mest under rinnande tårar. När allting var klart lyfte stridsflottan ankar och seglade mot Göteborg, efter att konung Hamlet vid avfärden å allas vägnar och i allas åsyn och högtidligt åkallat Gud och hans bistånd. Och vädret var vackert och klart, alla tecken var gynnsamma, allt förebådade gott. Hamlet var en försiktig och noggrann korpral, och med omsorg planerade han allt som skulle begås. Av försiktighet seglade han icke in i den ståtliga älven men ankrade långt från dess mynning vid en fager halvö som i denna dag kallas Särö. Där gick han i land, under tystnad och med stor försiktighet, ty all hans krigslycka var mest beroende av att hans son ej fick nys om hans planer. Han skickade sedan med en gång ut spejare att taga reda på hur det stod till i den härjade staden. De kom snart tillbaka och sade att den var helt tom och totalt övergiven, och att det låg över dess aska en stinkande gulaktig dimma. "Den arma olyckliga staden!" brast konungen ut. Men de utsända spejarna fortsatte: "Däremot verkar din fiendes män nu ha uppfört en ny välbefäst och välutrustad by längre inåt i landet vid en ganska präktig ås mynning. Där tror vi att Leif och hans män håller till." Kungen uttänkte nu sina planer.

107

"Man kan ej förhandla och umgås med Leif som med vanliga ärbara fiender. Min första största mest viktiga önskan är återuppförandet av Göteborg. Nu i natt skall vi söka oss dit och ge alla de döda nytt liv. Vi skall återuppväcka de döda och sätta dem åter till häst, och de skall alla själva besegra sin mördare Leif. Ja, den mördade staden skall resa sig och själv ta livet av mördaren. Något i den stilen skall bli vår krigslist." Och den samma natten smög Hamlet med sin stora präktiga här in till byn Göteborg. Stanken var outhärdlig, men den skulle komma att tjäna dem. På Hamlets order tog alla hans mannar till vara vart lik som de fann, och det var icke få. Det var närmare tusen, en del alltför ruttnade för att alls mer vara människoliknande, och en del halshuggna och utan huvuden och därför ej användbara. Men alla de övriga bar Hamlets män ut ur staden mot öster, där likena uppställdes, utrustades och blev satta till häst och uppradades såsom en stor imponerande väldig armé. Detta arbete kunde ej utföras utan att varje man måste ta på sig en ansiktsmask framför sin näsa och mun, så att stinkande dunsterna ej gjorde andningen omöjlig. När sedan gryningen kom var ej endast de döda men även de levande redo till strid. Hamlet skickade några att uppmana Leif till att ge sig. De red bort till Leifs nya by, och de bad att få tala med Leif. Noga aktade de sig dock för att intränga och komma för nära. Den nidingen Leif kom dock ut, och de sade till honom vad hans gamle far bett dem säga: "Din far konung Hamlet av Danmark är här med en väldig oräknelig här, emot vilken du med dina män icke har någon chans. Genom sin stora godhet vill din fader Hamlet dock ge dig en chans. Om du ger dig och upplöser hela din härskara, utlämnar dig och ger upp, så skall du icke skadas. Men om du vill slåss är du chanslös och dödens och hopplöst förlorad. Så välj mellan livet och döden. Ge upp, Leif, och lev, eller kämpa och dö." Genast svarade Leif kort och gott: "Hälsa far att mitt val är att kämpa och leva." Och helt utan vidare ordspillning vände då Hamlets män åter till konungen, som fick besked om det tappra men orealistiska svaret. Nu blev det ett spännande ögonblick. Konungen bad till sin Gud: "Herre, giv att jag slipper att anfalla Leif! Ty om jag tvingas anfalla honom är slaget förlorat. Den rättvise vinnaren kan endast vinna om han icke anfaller men själv bliv anfallen." Och slyngeln Leif grävde sin egen grav med att anfalla. Det var hans livs enda taktiska misstag. Han gjorde sig skyldig till misstaget genom att han lät sig drivas och manas av vreden och hatet, som alltid är blint. Och i kraftlöst och blint raseri högg han in på sin fars goda här, och Leifs män följde ledande blindhundens dumma exempel, nog anande att det var oklokt och dumdristigt, men hellre följande vanan att följa sin ledare än att med ens göra sig det besväret att följa det egna och bättre förnuftet. Från början var utgången given. Leifs män såg från början att Hamlets armé klart var dubbelt så stor som hans sons, och de anade då ej att hälften av fienden endast var uppställda lik. Den som först genomskådade detta var Leif, som då genast högt ropade: "Det är blott lik som vi slåss mot! Det är bara uppställda lik!" Men de orden blott närde begynnande digra paniken, ty nu blev det klart för Leifs män varför Hamlets män samtliga hade en fruktansvärd likstank omkring sig. De skräckslagna

108

Leifsmännen ropade: "Det är ej levande män som vi kämpar med! Det är blott döda och gastar och spöken och lik!" Och ej få slängde vapnen och sprang, som om de blivit ylande grisar med knorren i brand. Och på så sätt kom Hamlets mäns hemska odrägliga likstank att ej vara utan betydelse för slagets utgång. De flesta av Leifs mannar visade hela sin ärelöshet med att fegt springa bort från det märkliga slaget och fly, och på så sätt blev manfallet litet. Leif själv även flydde när utgången blev alltför tydlig. Han lyckades få något tjugotal fegisar med sig, med vilka han red emot norr utan rast eller vila för att snabbast komma till Norge. Han lyckades klara sig med sina män över floden ej alltför långt norrut. Det sällsamma slaget blev utkämpat på Gullbergsvass, där idag Odinsplatsen och Stampen och Olskroken ligger belägna. Kung Hamlet personligen hade sitt fäste på den fagra höjd där idag Gullbergsbrohemmet ligger beläget. De dödas brigad stod församlade och vackert radade från gamla Stampkyrkogården intill den Mosaiska gravgården. Hamlet lät krossade fienden fly, och han brydde sig ej om att inleda något förföljande genast. Men männen och särskilt de rådsherrar och de få präster som medföljt från Danmark förfäktade ivrigt att Leif måste idogt förföljas till döden, ty förrän förrädaren var riktigt död skulle det icke bli någon frid uti Norden. De yrkade på att Leif skulle förföljas till döds, och de sade: "Du kan sedan återuppbygga din by Göteborg när din son är begraven. Förrän han är död får du icke ett ögonblicks ro, och om du bygger upp Göteborg nu så kommer Leif blott att ånyo förstöra det." Konungen suckade bittert och sade: "Ack, vänner, jag vill helst av allt lämna pojken i fred. Kanske nu när hans makt blivit krossad han ock lämnar fadern i fred? Ty jag vill icke kriga mot sonen min. Jag vill blott skapa och icke förgöra. Och därför skall jag ej på nytt lyfta ett enda finger mot Leif förrän han höjer handen mot mig. Jag vill ägna mig nu åt att återuppbygga den mördade staden, ty det är min heliga plikt." Men de nitiska rådsmännen och även prästerna lyckades ändå till slut övertala sin konung att driva sitt krig emot sonen till slutet. "Ni vet icke vad ni begär, men jag skall ändå göra det, mer för att slippa ofredas av er än för att slippa ofredas av våra kuvade fiender." Innan de lämnade staden fick Hubert en minnesvård upprest. Hans halshuggna kropp blev ej någonsin funnen bland stadens otaliga lik, men hans minne blev hedrat ändå med ett gravmonument. Hamlet lämnade sedan den älskade platsen, den älskade staden, med hela sin här för att uppta förföljandet av sonen Leif. Hundra man blev dock lämnade kvar att på nytt taga hand om och återuppföra den förr alltid blomstrande orten. De hämtade skeppen från Särö, och två av dem seglades hem för att där hämta kvinnor för fortplantning av nya släktet i byn Göteborg. Hamlet tyckte ej om att behöva dra norrut och bort från den älskade platsen. Han ville ej lämna den. "Någonting säger mig, Hubert, min vän, eller vad du nu heter, att jag ej får återse Danmark och Sverige. Begrav mig, o Olof, om någonting skulle mig hända, här i Göteborg. Ty jag älskar den tragiskt hårt drabbade orten." – "Har jag icke förr hört de orden?" förfrågade Olof sig själv, men han svarade ja till befallningen. Hamlet red tveksamt iväg, och han stannade ofta på vägen och blickade bakåt mot svartbrända

109

staden. Han tänkte: "Det är alltför tydligt som någonting säger mig att jag ej åter får skåda den drabbade orten. Men världen och folket, mitt ansvar och allt utom min egen vilja drar mig mot mitt öde och tvingar mig sorgligt förfölja min käraste son, som jag minst utav alla vill döda. Ja, ödet är mot mig. Men ske Herrens vilja. Jag lyder den blint vart den än måtte kalla mig. Tårar i ögonen dock kan jag icke förhindra att tränger sig fram i kung Hamlets blå ögon, som skådat så många omätliga sorger. Två söner, som jag icke sett på otaliga ändlösa år, och som jag icke längre vet någonting om, är mitt livs enda glädje. Allt annat är sorg. Månne ädla fru Gudrun än leva i Uppsala? Hon vore då allt bra gammal, men om hon är ännu vid liv är hon med mina icke förrädiska söner, som jag icke känner, den enda kvarvarande glädjen i livet jag känner. Ack, Leif! Att behöva ont jaga dig intill din död är det ondaste öde som någonsin drabbat en mänska, ty Gud vet att jag älskat dig mer än nå'n annan mänska med undantag endast av mor din. Men vad är mitt öde för Gud? Det har säkert hänt tusentals gånger förut att en far tvingats söka sin älsklingssons död. Mitt förbannade öde är endast ett sandkorn i öknen för Gud och försynen i det långa loppet. Otaliga är väl de fäder som förr tvingats hata, förfölja och döda sitt älsklingsbarn, utan en skugga av tvivel. O fasa! Ett sandkorn i öknen är endast mitt öde i jämförelse med den grå mänsklighetens och samtliga mänskors!" Och sällskapet drog långsamt norrut, och vintern föll över dem. Drivorna reste sig höga, och allt högre blev de ju närmare Norge de kom. De led snart outsägliga kval, och de började svälta. De lyckades dock med det omöjliga: att upphinna Leifs trupp, och det blev där i drivorna rätt nära Vänern ett slagsmål, och snön blev snart ymnigt rött färgad. Det var icke många i striden, ty Leifs trupper var endast några och tjugo till antalet, medan kung Hamlets blott var femtiosju. Hamlets män var de svagare, ty sonens norrmän var vana vid vinter och svält. Leifs kamrater var föga försvagade sedan de flyende lämnat den skändade staden, men Hamlets män var decimerade från några hundra till femtiosju. Hundra femtio låg antingen döda på vägen, snabbt döende, sjuka och medtagna eller, om de voro lyckliga, hemma tillbaka i byn Göteborg, mera döda än levande. Trots att kung Hamlets trupp var dubbelt större var den dock långt svagare än sonen Leifs. Det blev strid, snön blev röd, striden blev mycket ansträngd och hård, och det var mycket svårt för var man att urskilja sin fiende i den tilltagande snöyran. Leif kom i strid med en kämpe som han inte såg vem det var. Gamle Hamlet igenkände dock den så älskade sonen och insåg att sonen ej kände igen honom. "Ske ödets vilja!" var konungens tanke och teg om sin identitet, och han föll där i yrsnön med Leifs svärd igenom sin kropp nära magen. "Ack, Leif!" ropte konungen när han då föll, och då kände Leif genast igen sin olycklige fader. Han blev som förstummad, men konungen sade: "Det var mycket bättre att jag dog för dig än att du dog för mig. Det var Guds goda vilja. Jag dör men du lever. Jag dör som jag levde: för dig, för min älskade son. Lev i frid. Med min död dör mitt hat, som ej var något hat men blott plikt. Det var såsom en konung min plikt att beröva dig livet. Min lycka är att det i stället blev du som tog mitt liv, ty jag ville aldrig i livet min älsklingsson någonting ont. Endast plikten grymt tvingade mig att försöka förgöra dig. Plikten berövar mig livet nu. Plikten begår ljuvligt självmord,

110

men kärleken, som det var pliktens sak att taga livet av, klarar sig och lever vidare. Kärlek var allt som jag ville dig, Leif, ty ej älskade jag någon människa såsom din moder, som du är en trogen kopia av, utvändigt, och även invändigt, tror jag fortfarande, fastän du tagit mitt liv. Men jag dör mera lycklig än vad du väl någonsin kommer att vara. Ty du ärver makten, som du så hett åtrått all tid, medan jag nu blir äntligen av med den. Makten är brottslingen i detta drama. Det var endast makten som skilde min son från hans far och som slog hela faderns värld samman i spillror för honom, i ungdomen redan men dessutom även i hans gråa ålderdom och mycket digrare då. Jag förbannar all makt, ty den enbart är skyldig till vår tragedi. All makt i hela världen är enbart av ondo för evigt, och därför förbannar jag den. Från den dag då jag föddes i världen har makten allena blott bringat mig olycka, olycka, olycka, till mina döddagar." Här bör det sägas att alla de kämpande för länge sedan nu upphört att strida och nu blott stod stilla kring konungen, synvittnen till Hamlets död. "Och på grund därav vare det här nu mitt livs sista ord: en förbannelse över all världsmakt för evigt! Må ingen som någonsin kommer i någon besittning av världslig makt bli något annat än olycklig av den! Förbannelse över var mänska i världen som någonsin skaffar sig makt! Må varenda en maktmänska någonsin nesligt förgås lika tragiskt som jag! Ty vad jag icke lyckades bruka till godo i fred skall ej någonsin heller en annan få bruka i fred. Må all makt i all världen blott vara en evig förbannelse för alla som vågar ägna sig åt den, på samma sätt som den blev mig blott en digert förfärlig och orättvis, en olycksdigert ohyggligt olidlig och gränslös förbannelse. Resten är tystnad i sällskap med Gud." Och så dog konung Hamlet i sin egen sons mördararmar i mitten av en dyster skara av få överlevande kämpar. Det snöade tätt, och den bitande kölden blev värre i takt med det fallande mörkret. Leif släppte sin livlöse fader i snön, och han blickade kring sig. Han såg var och en bister kämpe i ögonen. De överlevande kämparna var endast tjugo och åtta till antalet, fjorton av Hamlets soldater och fjorton av Leifs. Alla tittade dystert och kallt tyst på Leif. Leif såg uppskärrat alla i ögonen. "Nå, tappra kämpar, kamrater, hur lyder er dom? Vad blir straffet för sonen som mördat sin fader?" De teg, alla tjugo och åtta, och tittade kallt på kung Leif. "Är ni rädda, kamrater, att avkunna dom över sonen som mördat sin fader?" De moltysta kämparna teg sammanbitet och envist fortfarande. "Eftersom ni ej vill döma mig får jag väl göra det själv. Fader, se! Se hur rättvist min dom faller över din son och din mördare!" Häftigt drog Leif upp sitt svärd, och med bägge de blodiga händerna stötte han sitt eget svärd i sitt bröst och sin mage, ej en gång allenast, men åter och åter på nytt, mycket häftigt. De tigande männen grep in alltför sent. Redan hade Leif givit sig tre hugg när de med våld tog svärdet från honom. "Fader!" skrek Leif. "Se den första och enda förträffliga gärningen som din son utfört i livet! Men du kan ej se längre. När till slut äntligen sonen din gör något gott har du dött redan genom hans mördarhand! Du hade fel, fader! Jag dör ej olycklig, ty jag dör över din kropp vid din sida! Ack, när Leif nu äntligen gör något gott är det över sin fars döda kropp, så att han icke längre kan se det! Jag dör, far, och det är det enda förträffliga som jag har utfört i livet! Du älskade mig, och det blev min rättmätiga död. Ty makt kan ej förenas med kärlek. Makt kan

111

endast skapas med hat, och din makt tog ditt liv när du gav dig åt kärlek. Jag dör, far, som det första offret för din fruktansvärda förbannelse över all makt och allt vad makt i evighet innebär! Skulden till vårt bittra tragiska slut är ej vår utan maktens allena, som hänsynslöst ödet påtvingade oss, ty jag sonar min skuld genom självmord och dör därför rentvådd och oskyldig. Kvar såsom skyldig förblir endast makten i livet för evigt, och makten, dess värre, är allt i vår bläcksvarta värld utom Gud, som allena är bättre än den. Låt mig, vänner, få finna den frid och försoning med far, som den världsliga makten och min lömska åtrå till den icke tillät, i en liten tyst blygsam anspråkslös simpel gemensam lugn grav. Det är min sista vilja och det enda goda jag någonsin velat i livet. Förlåt mig, du döde nu äntligen älskade fader! Men ack, jag blir god och får frid alltför sent, alltför sent..." Och så dog sonen Leif över sin egen mördade faders re'n stelfrusna kropp. Snön begynte att hölja dem bägge, förenade nu i den sovande drömfyllda döden, befriade bägge från livets ohyggliga mardrömmar, som alla börjar och späckas av maktens ohyggliga ändlösa fasor, som det enda helvetet är här i livet. De tjugo och åtta som var ofrivilliga vittnen till kungens och konungasonens onödiga död lyfte upp bägge två och hemförde de två kalla liken till byn Göteborg. Där begravdes de båda, i stilla gemensam mörk grav, och den gravsten som utmärkte platsen för graven blev den första grundstenen för nya staden som småningom återuppbyggdes. Men det är en annan historia.

Slut på andra delen.

112

Gotisk Historia, del III av John Bede (1975-82) --------------------

Innehåll : John Bedes företal 1. Hur Arthur blev konung 2. Hur Arthur fick sin drottning 3. Kung Arthur får kärleksproblem 4. Kung Arthurs torneringar 5. Sir Mordred 6. Tristan 7. Spådomen

1 4 18 36 53 66 90 113

Intentioner, av John Bede. "Detta leder mig till kung Arthur och vårt kära gamla arbete "Gotisk historia". Jag ska gärna stå till tjänst med introduktionen till del 3. Dessa var mina intentioner: Jag är både av skandinavisk (svensk) och brittisk (nordirländsk) nationalitet. Eftersom jag insupit dessa kultursfärers forntidssagor med modersmjölken var det helt naturligt för mig att ge dessa antika keltiska legender en fullvärdig behandling när mina vingar växt ut på mig som ung man och gjort poetiska och fantasibetonade flykter fullt möjliga. Där förelåg emellertid svårigheter. En av dem var min dubbla nationalitet och valet mellan två språk, av vilka jag inte behärskade något i tillfredsställande grad. Min engelska kändes säkrare än min svenska, men min haltande svenska erbjöd en mer lockande utmaning. Likaså var den urnordiska sagoskatten av Snorre Sturlason och om Uppsalakonungarna ett mera komplext och fascinerande kaos att försöka bringa ordning i än de relativt välbekanta krönikorna av Saxo och kring kung Arthur. Så jag började med de gamla keltiska legenderna om Sverige. Men här förelåg en fälla: den nordiska nationalismen. Om det var något jag ville undvika så var det varje tänkbar ton av chauvinism. Därför beslöt jag att skriva de gamla svenska sagorna på engelska, för att få någon sorts distans till nordisk nationalsentimentalitet. Men därigenom fick jag ingen användning för mitt svenska språk, som jag så väl behövde träning och förkovring i. Så när jag började på andra delen och flyttade till Danmark med Saxo blev det på svenska. När jag begav mig över till Britannien och kung Arthur i tredje delen behöll jag det svenska språket av samma skäl som jag skrivit den första delen på engelska: för att ha en sund distans till nationalsentimentala frestelser. Då ämnet kung Arthur och Tristanlegenderna var lättare att hantera, koncentrerade jag mig här på att klara upp missförstånd. Varenda diktare sedan medeltiden har frossat i Sir Lancelots ytterst banala äktenskapsbrott med drottning Guinevere, medan det i verkligheten inte förekom något äktenskapsbrott alls. Det var bara förtal motiverat av fördomar mot drottningen som någon av den tidens skandalspekulanter lyckades i att etablera som gångbart porrmaterial för alla tider. Drottningen hade sina fel, hon var en sanslöst ansvarslös kokett, men både hon och Sir Lancelot var båda mer oskyldiga än barn, vilket jag har försökt belysa ingående. Även kung Arthur och Sir Gawain borde frikännas från all skuld, medan endast en person var fullt ansvarig för den Arthurska epokens sammanbrott, och även hans manövrer kunde i viss mån rättfärdiggöras genom hans egen tragiska ställning som en kategoriskt förskjuten oäkta son till kung Arthur. Även historien om Tristan och Isolde har grovt vulgariserats sedan medeltiden, medan jag från början har försökt förklara de ytterst raffinerade och komplicerade dubbla bottnarna i deras tillgivenhet för varandra. Om somliga av dina läsare inte kan förlåta mig för vissa aspekter av det veka könet och några av kvinnokaraktärerna

i "Gotisk historia", så är jag dock säker på att de kommer att förlåta mig när de får läsa sanningen om Isolde. När jag skrev dessa delar på svenska kunde jag omöjligt behålla några av de keltiska namnformerna. Guinevere är helt omöjligt på svenska, medan Gunvor är lika lättillgängligt och så nära som någonting kan vara. Både Brangäne och Iseult är förfärliga som namnformer, så jag behöll det keltiska Brangwayne och det germanska Isolde. Både Mérlyon och Mérlin låter förfärligt osvenskt, så jag beslöt att på svenska kalla honom Merlín, vilket jag en gång hörde i Finland, vilken kuriösa och nästan latinskt klingande form av namnet tilltalade mig. Beträffande denne den störste av alla keltiska druider någonsin såg jag det som min huvuduppgift att rentvå hans rykte från fläckarna av T.H.Whites gräsliga karikeringar. Merlin var ingen stolle, men det var T.H.White." ---"Jag försökte aldrig publicera mig själv, och om det inte vore för dig så hade aldrig något av vad jag skrivit nått en enda läsares ögon. Skälet till att jag döljer mig är praktiskt och politiskt. Jag är en så extrem särling som en katolsk anhängare av Unionen i Nordirland. Jag har alltid känt att det var fel av Irland att utträda ur Storbritannien från år 1916, och politiskt har jag i hela mitt liv aktivt försökt att reparera den skadan. I vissa avseenden har vi lyckats, och det finns nästan skäl till försiktig optimism: Britannien och Irland är idag tillsammans med i den europeiska unionen, som med tiden kommer att utvecklas mot ännu större enighet. Men om det någonsin blev känt här i Ulster att jag som katolik var anhängare av den brittiska unionen skulle jag omedelbart vara en död man. Så glöm mitt riktiga namn, och låt mig få leva såsom eder John Bede."

Tredje delen 1. Hur Arthur blev konung När digra nyheten om Hamlets död nådde Danmark, så skickade stormännen och landets prästerskap bud till kung Harald i Skottland och erbjöd kung Harald hans fäders nu lediga tron. Konung Harald, dock, tackade nej och lät hälsa, att han var tillfreds med sin bergiga vildmark och ej ville ha något mera. När Danmarks kurirer kom åter till Danmark med negativt svar sände stormännen och landets präster i stället det samma erbjudandet till konung Ulf i det avlägsna Nygård, men han även svarade att han var nöjd med sitt Nygård och ej ville ha något annat därtill. När det svaret kom åter till Danmark fann stormännen och prästerskapet sig i ett problem. Det var icke ett allvarligt sådant så länge fru Gudrun i Uppsala ännu höll saker och ting i funktion, men hon hade ej barn, och hon var mycket gammal. Att Harald och Ulf båda två ej var gifta och ej hade barn gjorde ej saken bättre. Och gamla fru Gudrun gick hädan, och riket var utan monark, och det fanns ingen som gjorde anspråk på tronen. Kung Harald, dock, gifte sig äntligen en dag, till all världens glädje och lättnad. Men han hade knappt fött sin förstfödde son förrän plötsligt det blev digert uppror i landet. Kung Harald blev mördad, och hans vackra drottning och nyfödde son försvann spårlöst i okända öden. En dryg usurpator tog makten och kallade sig landets konung. Hans namn var kung Fimbul. I hans tid blev vintrarna i kalla Norden så stränga och svåra och långa, att prästerna ansåg dem vara ett straff ifrån Gud för kung Fimbuls ohyggliga blodskuld och brott, och att därför kung Fimbul allena bar skulden till vädrets förskräcklighet. Efter kung Fimbul har därför de vintrarna gått till historien med eviga rysningar som Fimbulvintrar. Och Ulf dog i strid med ett gäng ilskna upprorsmän. Efter hans död blev snart Nygård fördärvat och skändat och bränt. Han dog barnlös, och endast en helgedom här och där spridda i vildmarkens mer svårtillgängliga delar bevarades och förblev levande vittnen om Ruriks i evighet gyllene dagar. Och livet i Norden sjönk gradvis allt djupare ned i allt tyngre misär. Endast prästerna upprätthöll minnena och såg med noggrannhet till att ej något historiskt förgicks. Lund och Uppsala blev deras högborgar. Danmarks och Hamlets gudomliga städer förföll, Göteborg förblev ouppbyggt, och havens skepp blev allt färre och sämre. Man började nog bygga upp Göteborg, men rätt snart tog resurserna och framför allt entusiasmen, intresset och initiativgnistan slut, ty det fanns ingen konung mer som kunde entusiasmera. Och i denna tid, när allt var som bedrövligast, mörkast och tristast och fattigast och som mest hopplöst, så kom det ett sällskap från öster. Det var röde Tor och hans bröder, som det talats mycket om i denna krönikas inledning. De återinförde ordning och reda i Norden. Och Tor födde Balder, som blev far åt Gunnar, som födde den mäktige Odin, som blev världens störste mest

mäktige härskare någonsin. Om gamle Odin, som icke var enögd, i motsats till sin egen namne från fornare tider, har tusen och tusen miljoner berättelser ständigt på nytt och på nytt tagits upp och berättats. Hans förfäder Tor, Balder och alla andra lät Uppsalas präster få verka i fred, och de hade så litet som möjligt att göra med dem; men den mäktige Odin var djupt intresserad av allt som de representerade. Han sökte upp dem och bodde hos dem i långvariga tider och lärde sig allt vad de visste. Två gånger besökte den mäktige Odin det avlägsna Israel. En gång, när han var i mitten av livet och på sin makts höjder och fått veta allt om sitt rikes förflutna av Uppsalas heliga präster, fick han se en stjärna med ens tändas uppe på himmelen. Genom en dröm blev han kallad att följa den stjärnan. Det var som om någon personligen sade till honom från himlen: "Min vän, jag vill visa för dig ende kungen i världen som någonsin skall bli än större än du. Följ blott stjärnan, och du skall då finna din evige världslige härskare." Odin begav sig då genast åstad, klok och snabb som han var i att fatta galoppen, och avbröt ej resan förrän han var kommen till krubban i Betlehem. Persiens tre vise män, Kasper, Melkior och Balthasar, hade då just vänt tillbaka till Persien. Den mäktige Odin kom ödmjukt till krubban som en gammal trashank till herde och tiggare, men barnet Jesus sken upp vid hans fromma besök, som om pilten blev glad över det att få se även honom. Maria, den heliga jungfrun, som väntade barn innan hon hade trolovat sig, kunde ej låta bli att på moderligt vis genomskåda besökaren och profetera: "Min vän, du är större än alla de tre vise männen tillsammans, som nyligen var här." Och Odin gav späda Maria det löftet att en gång i framtiden komma tillbaka och se hennes konungason såsom vuxen. På hemvägen hälsade Odin på kejsar Augustus, som då var en ensam besviken förgrämd gammal herre. Augustus var god nog att ge gamle tiggaren tillträde, vilket hans hustru och alla hans övriga fränder försökte förhindra; och Odin och gamle Augustus satt länge tillsammans behagligt på tu man hand och konverserade. Odin berättade om sitt besök i det heliga landet, och kejsaren yttrade då: "Jag är glad över denna berättelse. Och sannerligen så säger jag dig, att den konung som du sett i krubban i Betlehem och ingen annan skall ärva det rike, som jag med så innerlig möda har lappat och limmat ihop. Han och ej någon annan skall vara min son och min arvinge." Hur kunde Odin då tala latin? Jo, det hade han lärt sig, ty allt som han ej redan kunde såg han noga till att han lärde sig. Var hade Odin då lärt sig latin? – I Athen, där han även gjort nyttan att lära sig grekiska. Åter kom Odin till Israel många år senare, såsom han lovat Maria, men då var all världen en annan och situationen förändrad. Augustus var död, och i Israel fann han den nu överallt kände Jesus i staden Jerusalem. Odin kom dit i god tid för att se konung Jesus som törnekrönt bli presenterad för folket av Pontius Pilatus och därefter bära sitt kors för att själv därpå uppspikas. Odin var med intill slutet och tänkte: "Det här kan betyda blott en enda sak: att den civiliserade världen och all mänskligheten och hela antikens kultur är på självdestruktivt och ofrånkomligt fall.

Ty där det inte finns någon rättvisa eller moral finns blott gudlöshet och anarki, som blott duger till självmord. Och vad är en värld värd som korsfäster sin störste och ende rättslige konung? Den är icke värd ens en fingerborg luft. Endast de som ej har någon del i det mord som begåtts på kung Jesus i hela det här judisk-romerska samhället kan ha något hopp om ett framtida liv. Endast de som ej har någon del i den romerska maktapparaten kan klara sig och överleva, och efter vad jag här kan se är de fruktansvärt få." Och när Odin vänt hem for han aldrig tillbaka till Israel mera. Han dog, och hans arvinge Njord, som Tiberius i Rom, såg med välbehag till att hans fädernearv gick åt skogen. Det härliga rike som Odin med storslagen kraft idogt skapat föll sönder, ty hedningar frossade girigt ihjäl på allt gott som han skapat. Och efter den väldige Odin och alla hans mäktiga söner försvinner familjen från världens historiska urkunder och lever vidare endast i hedniska ytterst diffusa legender. Men låt oss nu se vad som hände med Haralds familj. Hans olyckliga änka, förtjusande drottning och älskade mö måste lämna den stympade blodiga livlösa kroppen av maken, ta barnet från vaggan och fly för sitt liv och för barnets liv utan att spilla bort tid på naturlig och mänsklig och synnerligen välbehövlig och gråtande klagan och jämmer och sorg. Med en moders förtvivlade övernaturliga mod tog hon genast sitt barn på sin arm och försvann ut i mördande kalla och tjutande stormnatten barfota, ty hennes drottningaskor var i vägen när hon skulle springa. Hon lyckades komma iväg innan människojakten på henne och arvingen inletts, och denna kom därför helt av sig i början; ty Fimbuls ohyggliga hejdukar fann icke ett enda spår av den flyende drottningen, som onda mördarna kunde begynna från, och när de äntligen fann ett otvetydigt spår var det lönlöst att följa det, ty det var då redan hopplöst för sent. Drottning Sigrun, (så hette hon,) tog sig till England och lyckades komma till engelske konungen levande fram. Men hon dog vid den gamle kung Henriks av ålder förlamade fötter, i sin sista suck anförtroende barnet i konungens vård. Barnet var ju ett barnbarn till hans enda syster. Så dog unga drottningen vid kungens fötter i alltför långt framskriden hopplös lunginflammation. Konung Henrik tog högtidligt barnet om hand i sitt sköte och sade: "Ej endast min frände kung Hamlets allenaste arvinge är du, men även min egen, ty själv är jag barnlös. Min son, du allena skall ärva mitt England, och detta skall jag våga spå: du skall bli en långt bättre och ädlare konung än jag var och lik blott din evinnerligen ihågkomne farfar i ädelmod, storsinthet, kunglighet och tolerans. Ja, det spår jag, att du skall bli din tids och din världs mest ärbare och dess mest ärade konung, om blott, (lägg det ordet på minnet, o överstepräst!) du beständigt förblir först och sist kung av England. Den dag du ej längre försvarar ditt mödraland England men slåss för ej utländska herrar i utländska länder, den dag är ditt rike, du själv och din storhet förlorad. O Arthur, så kallar jag dig, du blev given din farmors brors livs allra största välsignelse, ty hela livet alltsedan din farfader Hamlets olyckliga död har mitt livs största sorg och bedrövelse varit min ständiga oro för tronsuccessionen. En gåva från himmelsk försyn till en barnlös förgrämd gammal

döende konung är du, käre pilt, och jag tackar ej dig utan Gud för den gåvan. O Gud, jag fick leva en olycklig man, vilkens sorger blott ökades och ständigt alltmera tyngdes med åren, men nu i hans dödsögonblick har du äntligen upplöst hans sorger och bördor och gett honom enbart välsignelsebringande lycka och sällhet i stället. Lov vare dig, Gud, för att jag, en hårt drabbad och olycksmärkt man, får dö lycklig och säll och med äntligen frid i sitt hjärta!" Och gamle kung Henrik, den sedan ett trettiotal år benförlamade konungen, änkling i nästan ett tjugotal år, och vars hustru och drottning ej någonsin fått något annat än missfall så länge hon levde, gav upp sin i många år överansträngda segt härdande anda i sitt första lyckliga ögonblick på mer än trettio år. Han var nittiofyra år gammal i dödsögonblicket. Med sin sista gest gav han tecken åt översteprästen att uppfostra och ta väl hand om den jollrande pilten. Så fort det blev tydligt och klart för envar att kung Henrik var död uppstod tvister och strider om makten i riket emellan de mäktiga stormännen. Under kung Henriks regeringstid hade det rått endast ordning i landet, men oroligheter och avund och missämja hade dock alltid fatalt stått och pyrt under ytan. Nu flammade plötsligt med ens alla ondare känslor såsom ett förintande dödligt vulkanutbrott upp överallt i det land som ej längre en konung behärskade. Inbördeskrig, outhärdliga släktfejder, våldsdåd, lokaltyranni och förfärliga ändlösa blodiga hemska lokalkrig förhärjade Nordens nyss enda förenade lugna nation. Landet splittrades, söndrades, brann och förhärjades, sjönk i misär och försmäktade. Den kloke översteprästen Merlin insåg redan vid konungens död allt det onda som snart nog inträffade. Han drog sig undan från våldspolitiken med barnet och ägnade sig i en avlägset liggande skog åt att uppfostra barnet i lugn och i ro. Mycket omsorgsfullt lärde han dygdige nyfikne duktige och mycket duglige pojken, som ej visste själv vem han var, alla livets välsignade konster. De bodde i en liten hydda i skogen tillsammans helt avskilda från den i inbördeskrig raskt förvittrande arma nationen. Merlin var en gudsman och en mycket märklig betydande sådan. Som Moses stod han i direkt mycket nära kontakt med sin skapare, det ansåg han att för honom var livets mest viktiga sak, och som Moses stod även den så vördnadsvärde Merlin ofta upprätt i fyrtio dagar och nätter i sträck mycket upptagen i ödmjuk bön. Prästens största bekymmer var kaoset, striderna, oenigheten och våldsmanin, som slet det ädla gudomliga England i flisor. Så bad gamle prästen: "O Gud, se, ditt folk och ditt rike går sönder, och ingen finns som kan förena det åter och rädda det, ty pilten Arthur är ännu för liten. Och hur skall väl Arthur, när han så blir mogen, förmå att i detta av våld sönderslagna förvildade land sätta sig i respekt?" Herren svarade: "Min gode tjänare, gjut dig ett svärd och ett städ. Gjut först svärdet, och gör det så gott som du någonsin kan. Men gjut städet omkring skarpa svärdet, så att, när ditt arbete fullbordat är, svärdet står med sin spets djupt ingjuten i slagytan av hårda städet. Och inpränta sedan i städet de följande orden: 'Den man som drar svärdet ur städet, han är landets ende rättmätige konung.' Och ställ detta städ med dess svärd upp på torget i byn framför templet. Otaliga män skall försöka dra svärdet ur städet,

och denna märkvärdiga uppgift skall få många krigare att glömma kriget; men en enda mänska skall någonsin lyckas med hopplösa uppgiften, och du vet nog vem jag menar." Så talade skaparens röst ur naturen till eremitprästen Merlin, som med noggrannhet utförde allt vad han sagt. Svärdet smiddes, och det blev så starkt och så härligt och vasst och rejält, att ej järn kunde nagga dess udd. Även städet förfärdigades och göts fast omkring svärdet, och städet var hårdare än den mest massivt kompakta okrossbara flinta. Merlin var den förste som tappert försökte dra svärdet ur städet, och han kunde med tillfredsställelse därefter lugnt konstatera, att det var ett omöjligt företag. I största hemlighet gjorde Merlin detta arbete, och ej ens Arthur fick veta vad prästen egentligen sysslade med, när han varje natt smög sig från hyddan för att icke komma tillbaka förrän det var morgon. Ett eldsken i skogen i fjärran var allt som tyst skvallrade om prästens idoga hemliga arbete. Och det var även en natt som i hemlighet vise Merlin med sin åsna och kärra tyst fraktade in tunga heliga bördan och lämpade den framför templet i byn mitt på torget. Det såg någon själ dock, och snart visste alla att det var Merlin som fört dit det märkvärdiga städet med svärdet. Och snart kom var storman och riddare från hela landet till byn för att tappert försöka dra ut det otroligt hårt sittande svärdet, men aldrig kom någon som lyckades. Städet och provet fick dock åter folket att fatta nytt hopp och trots allt ännu hoppas på en duglig framtida konung och fridsfurste, som åter skulle förena det vänliga landet i fred. Och försöket med svärdet i stålstädet ingav på nytt varje man någon smula respekt för den heliga konungatiteln. Till gamle Merlin kom det präster från samtliga landsändar som ville veta historien om svärdet och städet. Merlin sade allt och förteg ingenting, och på så sätt blev samtliga präster så småningom väl initierade i svärdets stora mysterium, och alla skildes från översteprästen i gott hopp om framtiden och om den konung, som nu utan tvekan snart landet en dag skulle få. Ingen utom Merlin, förstås, kände dock till något om pojken Arthur och hans existens. Och den växande ynglingen Arthur var fullkomligt okunnig om det uppseendeväckande svärdet i städet, ty prästen var mån om hans heliga okunnighet, isolering och oskuld. En dag ställde Arthur dock denna besvärliga fråga: "Far, vad är en kvinna för något?" Merlin gav det öppna uppriktiga svaret: "En kvinna är den arma varelse som föder barn åt vår värld. Det är hennes allenaste plikt och funktion: att ge avkomma. Alla vi mänskor är födda av kvinnor, du även och till och med jag. Men hon kan ej ge avkomma om hon ej älskas. Och det är vår endaste plikt emot kvinnan: att älska och ge henne kärlek och ömhet. Men kvinnan är farlig och bör icke älskas förutom i nödfall. Blott nöden bör driva en mänska till den heta kärlek som ger henne barn. Allting annat, som ej har med kärlek att göra, bör kvinnan rejält utestängas ifrån. Hon är ej rationell, och hon saknar logik och är helt underlägsen den starke gudomlige mannen, som aldrig kan dela och aldrig förstå hennes nyckfullhet. Varje man har ett förstånd som kan kallas gudomligt, åtminstone kan varje man ha en sådan begåvning, men kvinnan är blott

av naturen. Naturen och hur den fungerar är det mest förborgade och intrikata av alla mysterier, ty det kan ej någonsin fattas av manlig logik; men med sitt ystert svallande känsloliv och med sin psykiska oro med alla antenner på helspänn beständigt är kvinnan en högst ovärderlig och sällsam om dock oberäknelig nyckel till livets och moder naturens mysterier. Hon kan därigenom ha makt över mannen och vara sin överman helt överlägsen men blott genom ofattbar list kombinerad med ödmjukhet. Ja, hon är farlig och farligast av alla levande väsen. Jag varnar dig, Arthur, nu redan för faran att någonsin giva en kvinna förmer än blott kärlek. Det enda hon önskar, vill ha och har rätt att begära är kärlek. Allt annat är tabu för kvinnan och saker som mannen blott bör ha gemensamt med Gud. Det är bättre att giva en kvinna otillräcklig kärlek än att giva henne förmer än blott kärlek. En kvinna kan hållas med kärlek om blott den är disciplinerad och väl balanserad med ekonomi och förnuft, ty om kärleken urartar och släpps ur vettets och ordningens bur kan en kvinna lätt bli till en rytande vildsint orkan, outhärdlig och skadlig för allt och för alla och svårare än någon virvelstorm att rida ut. Hon kan bli till en gräslig, fatal och förskräcklig belastning och mardröm om kärleken missköts; och många har påstått med säkerhet att endast hon har i evighet någonsin fått någon mänska på fall och förfört någon mänska till ondska. Tyranner har alltid en kvinna vid sidan, och deras gemåler hålls ej med from kärlek. Den riktiga kärleken har blivit ersatt med djurisk och våldsfärgad drift, som de tror att är kärlek, och hustrun till sådan tyrann hålls då kvar vid hans sida i träldom, hon har låtit köpa sig av mannens pengar och makt; medan goda och dugliga kungar rätt ofta ej någonsin gifter sig, just för att undvika risken med missbruk. En kvinna är alltid förenad med risker och gapande avgrunder, som tragiskt ändå är något av en oundgänglighet i mänskans liv och en nödvändighet för det mänskliga släktets bestånds och kontinuitets skull. Ja, hon är ett nödvändigt ont och en nödvändig sorg, ett nödvändigt bekymmer och en svart tragik, som en man aldrig slipper ifrån; hon kan vara det mest olycksbringande som man kan alls råka ut för i livet, och hon är det enda som står mellan mannen och Gud. Ja, nu vet du vad kvinnan egentligen är, om du har förstått något av min bittra utläggning. Därför så råder jag dig: gift dig aldrig, ty det kan blott ge dig bekymmer och bringa ditt framtida konungarike på fall och beröva dig din bäste vän och ditt mest välbehövliga och oundgängliga stöd." När han fått detta svar kunde Arthur blott ångra att han alls ställt frågan. Men detta var den första gång som Merlin alls berörde och antydde något om Arthurs missioner i framtiden. När unge Arthur blev tonåring tröttnade han på det ensamma livet i skogen och bad sin Merlin om att få komma ut ibland människor. Gamle Merlin tog först rätt illa upp, men besinnade sig sedan och fann att pojken var tvungen att följa sitt öde. Han skaffade därför sin skyddsling en tjänst såsom page hos en ganska odräglig förmäten tjock storman, som hade två lömska odugliga våldsamma söner. Att jämt passa upp på de två ständigt ätande och mest nedskräpande sönerna blev Arthurs syssla. Han tyckte dock om alla tre, både fadern och sönerna, ty de var de första mänskor han träffat förutom Merlin, och i Arthurs ogrumlade själ fanns ej plats än för övriga

känslor mot mänskor än kärlek. Naturligtvis skodde sig sönerna på unge Arthurs bekostnad, och de skydde aldrig att utnyttja honom för de meningslösaste uppgifter; men aldrig klagade han, och han aldrig ens tänkte på att söka hävda sin rätt såsom människa. Fromme Merlin övervakade noga sin skyddslings omänskliga slavliv och hjälpte ibland honom genom små magiska trick som han utförde genom sin kunskap och erfarenhet av naturen och av vit magi. Till exempel, när Arthur ej tilläts att äta sig mätt men fick hungra och svälta när sönerna vräkte sig i sina kötträtter, kallade gamle Merlin ifrån skogen välsignade fåglar, som gav Arthur bröd, mjölk och honung. Och Arthur blev småningom under sin ungdomstid på sin mer vegetabiliska kost mycket friskare och mera härdad och spänstig än de tydligt fetmande sönerna, som åt sig mätta var eviga dag. Och de märkte att Arthur blev fager att skåda. De greps då av avund därav och behandlade tjänaren sämre än någonsin, vilket blott gjorde den växande ynglingen ännu mer härdig alltmedan de två hopplöst bortskämda sönerna än mer förslappades och etablerade sig som helt professionella obotliga matvrak. Och allt under denna uppfostrande skolningstid skötte Merlin pojkens fortsatta bildning och lärande av mer väsentliga ting, närhelst pojken fick tid och blev lämnad i fred av de bråkiga bröderna, som han var van vid att redan betrakta som halvbröder till honom själv. Ty den fete och fnoskige fadern till sönerna var mycket fäst vid den älsklige ynglingen och skydde ej att rentav kalla honom sin son. Arthur själv visste nog att Merlin inte alls var hans riktige far, men han kallade ändå ej någonsin en annan man än Merlin med den hedrande titeln sin far. Och han var ju hans andlige far om ej annat. En dag ställde en av de bortskämda bröderna, nämligen Tord, unge Arthur den frågan: "Säg, Arthur, varför är du så ruskigt snäll mot oss båda fördärvliga bröder? Vad gott har vi någonsin gjort dig att du för en endaste dag kan stå ut med oss? Varför är du inte ond och fördärvlig som vi och som världen och som alla andra? Säg, varför är du så förbannat och olidligt hygglig?" Och intet ont anande gossen besvarade troskyldigt frågan: "Därför att jag älskar er båda, ty ni och er far är de enda tre mänskor jag känner i världen förutom min fader Merlin." Men då sade den själlöse Tord: "Din förtappade fader Merlin är en trollkarl som umgås med djävlar, demoner och Satan, och han är ej heller din fader. Ge fan i den gubben. Han är en senil gammal åsna som ingenting vet om den värld som vi lever i men som dumt inbillar sig att den konstiga värld av historia och minnen och döda personer och hjältar är lika med Världen och den enda värld som vi lever i. Sparka du gubben i ändan och kör honom ut härifrån, ty han är mycket konstig i knoppen och inte naturlig som vi. Allt han kan är blott vidskepelse och självbedrägerier, och sådant är osunt och dödfött och sjukt." Men då svarade Arthur: "Merlin är en gudsman, och den som förtalar en gudsman kan ej leva länge." "Din rackare!" talade Tord. "Om du ej vore nyttig och användbar för oss som slav vore du sedan länge en död man och endast en våt fläck på jorden. Säg, du din förbannade snorvalp, din krypande lismande tjänstloppa, din usle fattige trasige

magre lakej, finns det något som du ej kan göra för oss?" Arthur frågade rädd: "Säg, vad menar du, Tord?" Och den nidingen svarade: "Om det finns något som du ej kan göra, som du icke mäktar, förmår och kan uppfylla för oss, så är du ej värd längre att vara tjänare för oss, och då är du ej längre värd heller att få behålla ditt liv." Arthur svarade bravt: "Det finns ingenting praktiskt som jag ej kan utföra åt er och väl." "Din bedrövlige snorfis, du ljuger. Du kan ingenting." "Jag kan allt! Sätt i gång, bara! Pröva mig!" Nidingen sade: "Nåväl! Jag ska pröva dig! Men om du inte kan göra vad jag ber dig göra, så är du en död man, emedan den tjänare som inte duger åt oss måste dö. Om du ej förmår utföra det lilla uppdrag som jag nu ska ge dig, så måste du dö. Är det klart?" "Det är klart, om blott uppdraget är något rimligt. Och om jag då misslyckas är jag ej värd längre att vara kvar hos er." "Hör då. Det här skall du göra. I byn finns ett torg framför kyrkan. På torget så står det ett städ, och i städet så sitter ett svärd. Drag ut svärdet ur städet och giv det åt mig. Om du ej klarar av det så måste du dö." "Om jag ej klarar av det så måste jag dö. Men det är ju den enklaste uppgift. Ett svärd i ett städ? Vem som helst kan väl lyfta ett svärd? Jag är med, och jag ilar." Och Arthur sprang ut och begav sig till byn. Grymme Tord tänkte nöjd och belåten: "Han kan inte klara det, han lika litet som vem som helst annars, ty ingen kan rubba det kungliga svärdet. Det är det mest hopplösa företag någon kan företa sig att dra svärdet ur städet, och svärdet får troligen sitta däri i all evighet, och ruttna England får ruttna i evighet utan en konung. Men jag får åtminstone nöjet att dräpa min äcklige ytterst olidlige tålamodsprövande tjänare, när han nu kommer tillbaka med snopen min och utan svärd. Jag får den tillfredsställelsen att i min fulla rätt få slå ihjäl denne vidrige page, som är alldeles för god, förträfflig och duktig, för att han ej fullgjort sin plikt mot sin herre och uppfyllt sin herres högst viktiga uppdrag. Haha!" Unge Arthur kom snart nog till byn. Ingen mänska fanns synlig på torget. Den ivrige ynglingen kom upp till städet, men såg inte skriften på städet, ty Arthur kom bakifrån. Han tänkte nog: "Vad är det för ett märkvärdigt svärd som står här mitt på torget och som ingen velat begagna sig av?" Och han kände försiktigt hur hårt svärdet satt. Det satt fast. Han drog hårdare. Det satt fortfarande fast. Och då hoppade ynglingen upp på det stålhårda städet och drog i det gnistrande svärdet med hela sin kraft, tappert spjärnande mot städets hårdhet med fötterna. Och med en smällande klang släppte städet då svärdet helt plötsligt, så Arthur förlorade hopplöst balansen och tumlade ner ifrån städet, men utan att skära sig på vassa svärdet. Han reste sig smutsig och lortig från regnvåta marken med glad triumferande själ, ty han hade ju lyckats att vinna det sällsamma svärdet åt sin över allt annat älskade broder. Och lortig och smutsig sprang Arthur raskt hem igen, ivrig och glad. Han var endast en tolvåring.

Glatt presenterade Arthur det härliga svärdet för häpnande brodern. Tord kunde ej tro sina ögon. Men alltför snart hämtade han sig från stora bestörtningen och visste klart hur han rätt skulle utnyttja situationen. Han sade till Arthur: "Ge hit! Ge mig svärdet!" Och Arthur gav glatt Tord hans svärd. Sedan sade den mallige Tord: "Som belöning för svärdet skall jag icke dräpa dig, utan, min vän, du får för denna gång leva vidare för några få veckor till. Men, din odugling, du dröjde ändå bra länge i byn!" Och han ryckte upp dörren till trappan och sade till Arthur: "Kom hit!" Arthur lydde. "Stig ut här på trappan!" Igen lydde Arthur. Då gav honom brodern en spark, så att den stackars pojken föll handlöst och hjälplöst som en stackars trasdocka utför den branta ohyggliga stentrappan med de ohyggliga vassa brant stupande fyrtionio förfärliga trappstegen. Hjärtlöse brodern hov upp ett ohyggligt mörkt ekande dånande skratt, som blott uttryckte hån, skadeglädje och övermod i all sin omänsklighet. Arthur ropade dock i sitt hjärta till en högre makt och försynen och klarade sig, så att han inte led någon allvarlig skada i trappan. Han fick blott en bula i huvudet och ena armen ur led, vilket snart gamle fromme Merlin ömt med omsorg kurerade. Tord gick till fadern med svärdet och sade: "O se, gamle far! Nu är jag kung av England!" Då svarade fadern: "Hur fick du det svärdet?" "Jag drog det ur städet," ljög Tord. Fadern tänkte: "Här luktar det orättvis vinning, falsk ära och svek emot konung och fosterland." Men fadern var mycket gammal och trött, och han sade i sin kloka resignation: "Ja, om du nu har svärdet, så visa dig då även värdig det. Slåss för din konungatitel tills du bliver erkänd som konung. Det kan du försöka åtminstone." Och gamle slottsherren drog sig tillbaka till sina privatrum. Snart nog blev det känt överallt att det kungliga svärdet var ute ur städet, och nyheten spreds som en stormpiskad eld över hela det splittrade landet, och ingen var kunnig om vem som förmått att dra svärdet ur städet. Merlin visste nog vem det var, men han teg klokt därom, ty han tänkte: "Om det nu har gått så långt redan, så dröjer det ej heller länge förrän det blir uppenbart vem som bevisligen är rätte konungen i detta land." Och den förste som Tord kom i strid med om svärdet var sin egen bror, arge Rudolf. Den äldre och grymmare Rudolf befallde: "Ge mig detta svärd! Jag är äldre och bättre än du!" Men naturligtvis vägrade Tord. Det blev slagsmål emellan dem, och deras slagsmål blev blodigt. Från ett snillrikt osynligt gömställe såg unge Arthur bataljen och hörde han allt vad de två helt odugliga bröderna sade, men ej kunde Arthur förstå vad det var för märkvärdigt med svärdet. Och Rudolf besegrade Tord och högg av honom huvudet. Sedan lät Rudolf med största högfärdighet utropa sig till den ende lagenlige kungen i landet, ty han hade dragit det heliga svärdet ur städet och ej någon annan. Så ljög han och skröt han, och ingen förmådde att tro den bedrövlige fete högfärdige nidingen, som vid den ringaste ansträngning flåsade, dreglade och mådde illa. Att han lyckats mörda sin bror var ett under. Men maktens passioner kan få vem som helst till vad nidingsdåd och till vad omöjlig ondska som helst.

Ingen trodde naturligtvis på honom, och han fick kämpa för rätten som han trott att svärdet gett honom så gratis. Snart nog blev han duktigt besegrad, och hans hemske övermans lösa förfärliga horder förplägade sig med det nöjet att klä honom naken och doppa den fete och skräckslagne ömklige tölpen i tjära och därefter rulla den narren i fjädrar. Den arme oduglingen Rudolf var den allra förste som åtnjöt en sådan förnöjsam behandling. Han kom aldrig över det, levde i vanära resten av livet, och trampades ner och ihjäl av en uppjagad folkmassa några år senare. Men unge Arthur blev alltmera nyfiken över det märkliga svärdets otroliga vikt och förbannelser och konsekvenser. Han frågade en dag Merlin vad det var för ett svärd. Prästen svarade med att lugnt hänvisa Arthur till städet som svärdet en gång suttit fast i och till städets inskrivna ord. Arthur skyndade genast till städet och läste, att den som drog svärdet ur städet var Englands allenaste konung. Med ens förstod ynglingen allt. Han förstod varför Tord blivit mördad och Rudolf besegrats. Och nu, endast fjorton år gammal, beslöt unge Arthur att upptaga kampen mot Rudolfs besegrare och icke upphöra kämpa för sin egen rätt förrän han återvunnit sitt svärd och nått erkännande såsom konung i hela det engelska riket. Hans fiende, som lätt besegrat den stackaren Rudolf, och som nu med grymhet och blodighet stred emot alla för att bliva erkänd som konung, var en ruskig svart ond och jättelik obildad ruskig gorilla som kallades Melker. Han var lika okunnig, samvetsbankrutt, vild och hänsynslös, rasande, djurisk och våldsam som en gammal människoätande bitter ihjälplågad vansinnig tiger, som ej ser en vän ens i en annan lika ohygglig förpinad och ond gammal tiger. Han slaktade mänskor på måfå, om blott han allena själv misstänkte att de var mot honom. Ingen i England var hågad att erkänna honom och ha honom såsom sin konung, och ingen man trodde det minsta på att det var han som förmått draga svärdet ur städet. Och samtliga människor undrade och diskuterade ständigt vem det kunde vara som utfört det värvet. Det var Englands största mysterium och den enda tanke som höll det utarmade England vid liv denna fruktlösa tid. Och de få män som alls visste något om gamla förflydda grå tider och anor försökte att trösta sig, i brist på annan tröst, med att Merlin visste nog vem det var. Religionen var då liksom alltid den största mest levande kraften i England, och ingen i England var okunnig om vem Merlin var. Varenda man visste att han alltjämt levde och verkade, och att det även var han som på högre befallning gjort städet och svärdet, och att det var han som en dag skulle giva det härjade England dess konung. Varenda man som icke var helt förryckt och förvirrad som Melker den ruskige, visste med säkerhet att nog Merlin skulle bringa ett slut på eländet. Den faslige Melkers mest nyttiga och effektiva och fasliga vapen bestod i de hundar som han själv uppfödde och fostrade. Det var hans enda ej blodiga sida. Han älskade hundar, och hundarna älskade honom tillbaka. Naturligtvis fostrade Melker dem dock till att blott älska honom och ej någon annan. Han fostrade dem till precis likadana ohyggliga människoslaktare som han mest själv var. De blev hans förnämaste och effektivaste krigare, vänner och tjänare. Listiga var de som rävar och

såsom han själv. Överallt smög de fram och högg mänskor i strupen och frossade på deras lik som hyenor. Merlin sökte innerligt och intensivt något gott botemedel mot dessa ohyggliga mördare, men trots all hans stora kunskap och vänskap om allt och med allt i naturen så kunde han ej finna något mot dessa ohyggliga Melkerska odjur. Han sade till Arthur: "Ack, du är det enda som någonsin kommer att kunna besegra och motstå den mordiske Melker och allt vad som går i hans ledband. Ja, du är det enda som jag kan uppbjuda som motstånd till Melkers ohyggliga hundar." Och ynglingen Arthur, nu sexton år gammal, begynte att forma sin första armé. Och den Arthurska hären, som började från ingenting, hade snart genom prästens välsignelse framgång och lycka blott vart den begav sig. Så snart hemske Melker fick nyheter om unge fagre tilldragande och populäre och avhållne Arthurs försmädliga framgångar och om att själve Merlin gav den pojken sin prästavälsignelse och sitt beskydd, kom den mordiske Melker på mörka idéer. Han började i sin fanatiska nitälskan blott för sig själv med att omsorgsfullt uppfostra en ytterst duktig specialhund för det ändamålet att åsamka Arthur hans bane. Den hunden blev hårdare tränad till grymmare illdåd än någon av Melkers otaliga blodhundar. (Från Melkers första specialhundar härstammar, apropå blodhundar, samtliga blodhundar.) All hunden Byrackas uppfostran gick endast ut på att effektivt åvägabringa den farliga Arthurs nödvändiga död. Hur den hunden blev tränad på levande mänskor som han lärdes mörda skall icke gås in på. Att Melkers mest duktiga älsklingshund gavs namnet Byracka, såsom ett smickrande smeknamn från Melkers mest älskliga sida, belyser den Melkerska smaken och hans fantasirikedom. Men den lovande Arthurs välsinnade endast folkvänliga fredliga här, som befriade blott och ej ville ha slavar, bemöttes allenast med jubel och hurrarop, framgång och hundraprocentig succé överallt. Överallt ingavs folket av Arthurs otroliga framgångar mod till att nitiskt bekämpa och lyckas få bukt med de gruvliga hundarna. I dagens Buckinghamshire begravdes i en enda massgrav ett hundra och tjugo av Melkers vältränade hundar, som Melker ock omsorgsfullt tränat till att med stor iver föröka sig, och mördarhundarnas valpar blev vanligen som sina fäder och än värre tikar till mödrar. Så stor blev den ljusglansomstrålade Arthurs fantastiska framgång, att Melker till slut såg sig nödsakad att ge sig ut ifrån landet. Han släppte som sin sista krigsåtgärd ut sina sista förskräckliga tusental hundar, och dessa gick fruktansvärt hårt fram i bygderna där de ej skonade någon och inte ens vänner och mödrar och åldringar, änkor och barn. Som en rasande pest drog de glupska och allra värst trimmade och hårdast tränade av de blodtörstiga Melkerska hundarna fram genom landet och färgade åkrar och ängar och byar i aldrig i evighet utplånlig blodsfärg. I många år härjade hundarna fasansfullt, och de blev kallade allmänt vampyrer. Men Arthur var starkt angelägen och ytterst besluten om att icke låta den blodige Melker få flykta ur landet. Den älskade segraren jagade fram utan att sky en endaste fara och struntade i alla blodhundar som låg på lur överallt. Icke fruktade ynglingen hundar. Blott en enda hund var han rädd för och fruktade han: det var Byracka, som

till och med respektable Merlin hade mera än en gång starkt varnat för. Och ingen visste var Byracka fanns. Han strök kring ingen visste alls var och gav döden åt vartenda mänskolikt väsen han mötte, och därför fanns det ingen levande som kunde säga hur Byracka var och hur digraste hunden bland hundar såg ut, ty ej någon som någonsin mött denna hund hade någonsin överlevt. Och Arthur var jämt och ständigt på vakt inför mötet med hunden som måste en dag digert komma till stånd med en strid strax på liv eller död såsom omedelbar konsekvens. Och ju närmare havet och Melker han kom med sin här, desto större blev faran och fruktan och risken för slutliga mötet med alltid dödsbringande hunden. Till varje pris önskade Arthur att återfå svärdet, som han ryckt ur städet och som var det enda som kunde berättiga konungatiteln och stadfästa den. Han gav tusan i Melker och Melkers självvållade öde. Han ville blott rädda det heliga svärdet. Och dagen kom då skurken Melker var redo att segla. Han lättade ankar och bad till sitt England: "O England! Gör slut på den djävulen Arthur! O Byracka! Uppfyll din plikt emot mig och ta död på den spolingen Arthur! Jag litar på dig. Jag skall ej återvända till England förrän usurpatorn, bastarden och odågan Arthur är död, och må Byracka påskynda den!" Men just då kom ett sällskap av andfådda ryttare fram ur den täta och grönskande skogen och stannade upp inför havet. De såg hur det Melkerska skeppet höll på att bereda för avfärd. Den härlige ädlingen Arthur var nästan fanatiskt besluten att hoppa i vattnet och simmande ta sig till skeppet att ensam med list återerövra svärdet. Hans vänner och riddare, särskilt den tappre då än rätt så okände Lancelot med långa gyllene håret, som vackrare ansågs än segraren själv, ville till varje pris söka hindra och avråda Arthur från ett sådant hopplöst och dumt självmordsföretag, men hete Arthur var icke beveklig. "Försiktighet ber vi åtminstone då om!" bad ropande den innerlige och temperamentsfulle unge Gawain då, och segraren lovade bruka försiktighet. Han klädde av sig i skogen och smög sig helt omärkbart därefter ned i det iskalla vattnet och började simma mot skeppet som nu börjat hissa det första av seglen. Försiktigt och tyst utan plask, utan jäkt, nästan utan att andas och mestadels dykande, liknande en gammal ung yrkessimmare som den lugnt flytande havsuttern, tog sig den skicklige simmaren ut mot det ännu ej rörliga skeppet. Merlin hade lärt honom konsten att simma, liksom prästen lärt honom samtliga praktiska konster. Blott en av hans fiender såg honom simma mot skeppet. Han stod helt allena och fullständigt dold i buskaget vid stranden. Han vakade noga med brinnande vargögon glödande av värre hat än det Melker själv hyste för blivande konungen. Byracka väntade orörligt blickstilla lugnt invid stranden på hatade mordoffrets snarliga troliga återkomst. Utan att upptäckas tog sig den nu allting satsande ynglingen fram till det nu färdigt rustade skeppet. Vart segel var hissat, och ankaret firades, men med det kraftiga ankaret följde en naken besökare upp ur det drypande vattnet, och ingen fick syn på den fripassageraren, som icke följde med ankaret ända till relingen utan som stannade utanför. Där längs med relingen klättrade han som en apa med

händerna. Skeppet begynte att avsegla. Allt Arthur ville var tillgång till svärdet. Han smög sig ombord utan ljud, och snart fann han det härliga svärdet bland seglarnas och Melkers egna pinaler och all annan bråte som låg under däck. Det var lyckligtvis lätt gjort att hitta det åtrådda svärdet, ty svärdsklingan glänste i mörkret som skyns Vintergata på natthimlen. Och Arthur kysste det älskade svärdet och sade: "Nu, äntligen, svärd, titel, krona och ära och England, och fred, är allt mitt." Och han kysste det åter och började kravla sig ut därifrån. Med stor skicklighet lyckades konungen omärkt bege sig från skeppet. I vattnet dock kunde han ej låta bli att med sitt eget nyvunna svärd sticka hål på den seglande farkosten och skära upp det, så vattnet snart strömmade in. Och med svärdet i munnen begynte den nu trötte simmaren åter bege sig mot land, lika lugnt, lika tyst, utan krusande vatten, precis som han kommit. Då kom det ett högljutt och våldsamt förbittrat högt ekande hundskall från stranden. Var man på det läckande skeppet och var man på stranden betogs av bestörtning, och Melker igenkände genast det skarpa och gälla fantastiska och outtröttliga skallet. "Vad skäller min Byracka åt?" tänkte Melker och spanade genast mot stranden, och samma sak gjorde hans samtliga män. Då med ens såg en styrman i vattnet hur någon dök upp ur det speglande vattnet och andades och dök igen, och han ropade: "Där är i vattnet en simmare som har ett glänsande svärd i sin käft! Vem är simmaren? Och vems är svärdet? Besvara den frågan, o Melker! Vem skäller din hund åt så hatiskt? Vem har överlistat dig, Melker?" I samma stund ropade någon: "Vi måste i land! Skeppet läcker! Vi kommer att sjunka!" Och Melker begrep genast hela den märkliga situationen, i ett sällsynt skarpsinnigt ögonblick. Med en tordönsröst utropade Melker: "Sätt jollen i vattnet och ro mig i land snabbt som attan! Jag måste i land före Arthur! Sätt fart!" Arthur fattade snart att han upptäckts och att hunden väntade honom i land. Men han hade ju svärdet. Hans vänner på stranden försökte att jaga och finna den ihärdigt skällande hunden, men samtidigt hade de rädsla för den, och de vågade ej skiljas åt. De var bara en handfull personer och ej en armé. Ifrån båten som häftigast rodde mot land hördes Melkers högt skallande stämma: "Min älskade Byracka! Göm dig och bida din tid, ty i land är det jag som skall krossa min fiende Arthur och icke min hund! Ge dig av, kära Byracka! Bida din tid och giv stranden åt din egen herre!" Med ens hörde skarpa ursinniga hundskallet upp, och ej längre stod Byracka osynlig vid havets strand. Han var osynlig på annat håll, som en vakande hämndgirig blodtörstig ursinnigt bidande hämnddemon. Arthur steg upp ur det mördande vattnet. Han hade nått stranden. Hans män tog nu hand om sin älskade ledare, men Arthur bad dem: "Jag ber er att lämna mig ensam. Jag måste allena nu göra upp tvisten med Melker och Byrackahunden. Min heder som riddare kräver att jag möter båda allena. Jag har ju mitt svärd nu, så inget skall nu kunna sinka mig. Lämna mig, älskade vänner, nu ensam med ödet och alla dess utmaningar, och förbida dess utkomst på avstånd." Och de visste väl att protester var lönlösa och gav sig av inåt skogen. Och härlige ynglingen ropade ut till

den kommande Melker: "Jag väntar dig här, tappre Melker! Låt oss göra upp nu i godo allena på tu man hand!" Och Melker svarade: "Se! Mitt skepp sjunker med det allra sista jag ägde, och du är den skyldige till detta nidingsdåd! Med vilken orätt förföljer du mig?" "Ej med orätt, men endast med rätt. Du tog heder och ära och liv och det kungliga svärdet från min egen broder! Jag kräver en rättvis och lagenlig hämnd." "Men nu ser jag! Du är ju blott en liten pilt! Borde du inte gå hem till mamma?" "Jag har aldrig förr hört det ordet. Jag har inget hem, om det är vad du menar." "Och hur gammal är du?" "Jag levt sexton vintrar och väntar mig leva minst sexton fler vintrar än du." "Om jag dör för din hand skall jag inte bli ohämnad. Byracka, som ingen människa överlevt möte med, skall bli din bane snart om icke jag." "Låt oss ej spilla ord utan slåss!" Melker steg nu i land. Han var två meter lång och så kraftig, att inte en oxe ens mäktade mäta sig med honom. Och Arthur manade honom: "Försvara dig, kräk!" och han gjorde ett häftigt och ursinnigt utfall. Han lyckades snart såra Melker i knät, och kort därefter stod Arthur färdig att hugga av Melker hans huvud. Då skällde en galen och fruktansvärd hund, som kom brakande ut genom snåren. Men halvnakne konungen tvekade ej. Hugget föll innan hunden nått fram, och där rullade Melkerska huvudet sprutande blod över marken med paralyserade ögonen ömkligen skelande. Och Arthur tänkte: "Nu anfaller hunden mig bakifrån, och jag har inte en chans." Men i samma moment som den avskydde hövdingens huvud blev avskilt från kroppen, så tystnade Byracka tvärt, och han anföll ej ynglingen bakifrån. Hunden kom runt konung Arthur och gjorde ett halvhjärtat utfall mot Arthurs bart blottade hals, men ej skadade Byracka halsen. Och Arthur var orörlig, väntande på vad som nu skulle hända och brydde sig ej om att värja sig eller försvara sig, ty han var chanslös mot hunden, det väldiga djuret, som kommit från Danmark. Den sällsamma hunden gick fram till det livlösa halshuggna huvudet, slickade stelnande anletet något, och övergav sedan den stupade herren och nalkades Arthur på nytt. Arthur lät hunden göra vad helst den behagade. Den gjorde ett nytt tyst utfall mot Arthur – men blott för att slicka hans ansikte. Byracka slickade segrarens ansikte. Byracka började vifta på svansen. Med Melker var ej endast hans ondska men även Byrackas ondska ur världen, ty hundar är ombytliga och opålitliga och så nyckfulla som de mest mänskliga människor. Aldrig kan någon hund tränas till någonting annat än tillfälligt, just lika litet som mänskor kan indoktrineras och styras och hjärntvättas och programmeras för en längre tid än för något kort ögonblick, ty allt som lever är lyckligtvis evinnerligen så ombytligt och lika instabilt och opålitligt som vädret och vinden. Och Byracka slickade Arthur, och konungen klappade hunden, och Byracka lät sig bli klappad, och båda två skrattade, Byracka endast i hjärtat på djurs vis, men konungen öppet och hjärtligt, och för första gången i livet.

2. Hur Arthur fick sin drottning Nu hyllades Arthur som konung på samtliga ställen i riket. Han hyllades ej blott som konung men såsom befriare även, och till och med frälsare. Och gamle gode Merlin lät med noggrannhet utsprida hela den sanna historien om Arthur, hans barndom och uppväxttid, och hur han utan att ana det genom att draga ut svärdet ur städet bevisat sig vara det anrika Englands allena rättmätiga konung. Och gamle Merlin lät ock samtliga präster i landet få veta kung Arthurs familjehistoria och stamtavla, och alla som lärde känna att själve kung Hamlet var ynglingens farfar förvånades storligen och blev helt stumma av häpnad. Det första som Arthur lät göra i egenskap av hela landets regent var att kungöra frid i sitt land. Alla fiender måste förlåtas och lämnas i fred. Ingen mänska som följt onde Melker fick mera förföljas. Kung Arthur förlät sina fiender, och han var stor i sitt hopp om att aldrig i livet behöva mer kalla en mänska sin fiende. Dock hade han alltjämt många och farliga fiender. Den allra störste var Baliol, tyrannen i bergen i norr, son till Fimbul, som mördat kung Arthurs far Harald, kung Hamlets son. Och att i grunden besegra och krossa tyrannen kung Baliol var Arthurs nu endaste krigiska föresats, och den var rättmätig, rättvis och rättfärdig. Även Merlin kunde endast högt bifalla den. Det var gamle Merlin som lät utropa Arthur till konung formellt, och som även med innerlig ömhet och rörelse krönte sin skyddsling i Lundunaborg, som den staden då hette. Det har talats många historier om hur det heliga London fick heta just London. En gammal grå svensk tradition gör det gällande, att det var präster från Lund som på gamle kung Götes tid medföljde honom till England och där av pur hemlängtan byggde upp ett andra Lund, som så mycket som möjligt fick likna det äldre ursprungliga i gamla Skåne. Men London fanns innan de prästerna kom, och vad byn hette innan de ankom vet ingen. Från Lund skulle sedan de tre namnen Lundunaborg och Londonium och London ha utvecklats. Men alla nordmän som ankom till London benämnde i allmänhet flodstaden Lunden, ty där fanns på den tiden härliga ljuvliga helt sagolika högt välvande ekskogar, och än idag är den engelska storstaden en av vår världs allra grönaste och den mest parkrika av alla storhuvudstäder. Men ynglingakonungen kunde ej trivas i London. Han fann det för bullrigt och stort, och han tyckte där fanns alltför mycket av slödder och stadsparasiter. Han ville ej bo i en stad där hans folk var som värst. Under tiden försämrades hans gamle fosterfars, Rudolfs och Tords alltför snälle och veklige fars sedan länge re'n vacklande hälsa. Han hade ej lämnat sin sjuksäng alltsedan Tord mördats och Rudolf försmädligen vanärats. (Rudolf, för resten, var alltjämt vid liv hos de levande, men var han fanns visste ingen.) Nu låg gamle Bertram, som sorgtyngde slottsherren hette, på sitt allra yttersta, och endast gamle Merlin var vid åldringens sida. Men snart nog kom äntligen även kung Arthur, och den gamle döende mannen fick taga farväl av sin älskade fosterson. "Ack, om jag ändå för trettio år sedan varit så klok som jag nu är idag! Då var Tord icke död, och

då vore ej Rudolf ett åtlöje för alla tider! Jag hade då uppfostrat pojkarna väl, och de hade ej tillåtits gotta sig fåfängt här hemma. Det hade då blivit ett dugligt par riddare av dem, som stått vid din sida, o Arthur, och icke till sin egen vanära sökt att försinka dig. Arthur, förlåt dem, ty de visste ej vad de gjorde. Än mer ber jag själv om förlåtelse, som ensam skulden bär för deras handlingssätt, och som allena bär ansvaret för allt det onda de gjorde till sitt och till Englands fördärv. Ädle konung, min älskade tjänare som blev min herre, förlåt Bertram ej, ty vad han gjort sig skyldig till med att ej uppfostra, tukta och klå sina söner är för honom själv oförlåtligt för evigt." Så dog den förpinade gode och ömsinte gamlingen med unge Arthur på knä vid sin sida och med den allvarlige prästen tyst stående bakom den ödmjuke ynglingen. Men på den platsen beslöt nu kung Arthur att upprätta sitt residens. Han lät städa och upprätta och renovera det gamla förfallna och ruskiga slottet och började därifrån styra sitt örike. Snart blev det nödvändigt att för hans hovs och hans tjänarstabs skull bygga ut och förstora komplexet, så att slottet snart blev det största i landet. Nu började Arthur församla och väl förbereda den här som han skulle fördriva den falske kung Baliol från Skottland med. Tappre Gawain blev hans stridsgeneral. Fagre Lancelot följde ej med denna gång. Men bland konungens övriga riddare medföljde den vitt bereste Sir Percival, som var i utlandet mer känd som Parsifal, och ädle Galahad, såsom de främsta. Sir Percival var bland de äldsta och Arthurska härens pålitlige Nestor, som ansågs som osårbar, medan Sir Galahad hörde till de allra yngsta. Han var ännu yngre än själve kung Arthur, som nu hade fyllt tjugoett. Konung Baliol av då ännu icke slutgiltligen namngivna Skottland framlevde sitt liv i sin fars luxuösa romantiska väldiga borg invid randen av höglandets största och djupaste mest fruktansvärda och brantaste klyfta. Omkring denna borg sträckte örnarnas ändlösa friaste vildmark och bergsrike ut sig, de branta och mänskoförbjudande snökrönta bergen, som blott eremiter och dårar var dristiga eller förvirrade nog till att söka sig till och bebo, utom fredlösa utstötta mördare eller politiska flyktingar, som i sin sorg tvingats fly från all mänsklig gemenskap till tröstlösa höglandets ödslighet. Sköne kung Baliol var lyckligen gift, och han var en harmonisk och lycklig natur. Endast ett barn dock ägde han: den fagra ljusa förtjusande älvan, den strålande gyllene jungfrun, den fagraste skönaste bland alla världens prinsessor: den fridfulla Gunvor. Hon var nu i ungdomens sista och fagraste år, den bedårande ålder, då människan är såsom skönast och fullmogen utan att än vara svärtad av sorger och desillusioner. Och fadern kung Baliol var innerligt fäst vid sin dotter, vars oskuld han älskade mera än hustruns och drottningens alla behag. Endast en enda ytterst svårtillgänglig väg genom nålsögonsklyftor och pass ledde till hans förskräckliga helt ointagliga bergstarka borg, som hans far utan samvetsbetänklighet offrat sitt folks bästa blod för att uppföra. Men den jovialiske Baliol var föga såsom sin fader. Han sade till sitt enda barn, sitt mest älskade sällskap:

"Ack dotter, du höglandets blomma, du fackla i den mörka värld som min far genom mördare skapade! Mig drabbar straffet för fars alla skändliga skamlösa gudlösa blodsdåd och våldsdåd. Kung Arthur av södern, den endaste telningen av ädla mordoffret för Fimbuls makttörst och blodtörst, drar nu med sitt folk mot vårt land för att detronisera förrädaren, mördaren och usurpatorn kung Fimbuls familj, och kung Arthur skall lyckas, ty all mänsklig rätt har han med sig. Ty så är det, dotter, att de minsta folken frambringar de största och ädlaste andarna. Arthurs familj nästan utrotades, och av utrotningshotade stammen har nu helt naturligt en världens erövrare framfötts. Jag själv skall gå under med hela min faders orättmätigt skaffade ära och storhet och prakt, och det är endast riktigt och rätt att så sker, ty jag har ingen rätt till det arv som min fader berövade rättmätig konung hans liv för att ge mig. Men du, fagra Gunvor, du ljusaste vackraste blondaste av alla mör, du skall vidare leva som den enda skuldlösa telningen av grymme Fimbuls familj. Så åtminstone vågar jag hoppas. Må Gud ha bevarat det fläcklösa yttres än okända inre från arvsynd och fädernefläckar! Men det djärvs jag tro, att ett så ljuvligt strålande yttre, att så klara glansfulla fläcklöst kristallklara himmelsblå ytterst oskyldiga ögon blott speglar en likadan själ. Må du leva, min dotter, och när jag är död, vilket jag snart skall vara, må du då bevara mitt minne och fortplanta den olycksaliga ätt vilkens skuld jag igenom min död hoppas rentvå och evigt befria familjen ifrån. Må du aldrig besudlas och aldrig besudla ditt sinne med hämndtankar. Måtte min Gud nu blott höra och uppfylla denna min sista och endaste bön!" Så löd konungens ord till hans dotter. De skildes därpå efter ömmaste avsked, och Gunvor den älskliga grät. Konung Baliol lämnade härliga och majestätiska ståtliga klippfästet, det mest gigantiska av alla slott, hurtigt ledande hären i spetsen. Och hären var icke en liten armé. Den var omsorgsfullt utrustad, och när kung Baliol i spetsen var en kilometer från fästningen och denna låg utom synhåll för honom, så låg ännu härskarens svans inom fästningens murar och väntade på att få sättas i rörelse av ett begynnande andhål i trängseln. Men visst var det föga strategiskt av Baliol att lämna sin faders kasern för att tappert bemöta sin fiende. Tappert var det nog minsann, men det var ej förnuftigt. Det såg den profet, som från ödsliga bergstoppen på andra sidan om väldiga svalgklyftan såg konung Baliols omätliga här rycka ut. Eremiten, som i isolering och avtärdhet levde allena med Gud och naturen där uppe var vis nästan såsom Merlin, och han kände trots sin isolering till allt vad som hände av vikt i den kosmopolitiska världen. Han visste att Baliol red ut för att möta kung Arthur, och han såg nu genast i digra profetiska högt inspirerade syner hur det skulle gå, och han ropade högt, så att höglandets örnar och asfåglar hörde den gamle och skallige halvnakne härdade långgråskägghakkrönte högt vördnadsvärde profeten: "O, arme kung Arthur! O, arme kung Baliol! Två ädla konungar rida att möta och mörda varandra, och det skall ej endast bli bådas ohyggliga död, men ock Nordens och Söderns oändliga olycka! Baliol är god och en ädel och rättvis och oskyldig konung, som Arthur, en lika god, ädel och rättsinnad furste, drar ut för att, såsom han tror, rättvist mörda och detronisera, i tragisk förmodan om att konung Baliol bär

lika stor skuld som hans far. Arthur inbillar sig att kung Baliol är rutten och skändlig och en marodör, men att tänka det minsta av ondo om en annan människa är det fatalaste av alla misstag. Att tänka det ringaste negativt om den betydelselösaste av bagateller är första avgörande steget mot evig förtappelse. Återvänd hem, o kung Arthur, ty Baliol är oskyldig till faderns gudlöshet! Men ingen människa hör vad en medmänska säger. Blott den som djärvt uttalar ordet förstår vad det ordet betyder. För världen i övrigt är ordet blott luft. Herren Guds evigt heliga ord är blott heliga, eviga och alls förståeliga för vår Herre Gud själv. Ingen mänska kan någonsin fatta Guds heliga böcker, och de gör ett misstag i sina försök att förstå dem. Att läsa Guds ord går väl an, men att fatta dem går icke an. Endast Gud själv kan fatta och se deras bakgrund och andliga mening, och därför består de i evighet, och därför läses de även i evighet, ty endast det som ej mänskan kan fatta bemödar hon sig om att nitiskt studera och läsa. O Baliol, ditt lands och ditt folks enda stolthet och ljus, du beger dig mot döden och din egen undergång! Ädle blott prisvärde ljuse och skuldlöse furste! Du arme förlorade konung, kung Haralds omstrålade like i godhet och fromhet och gudlighet, trots att du är konung Haralds förbannade mördares son! Detta spår jag nu, genom den evigt bestående och oförneklige anden i hela naturen: din död skall bli hämnad! Din dotter skall hämnas dig vare sig du sådant vill eller icke! O Gunvor, du ädlaste av alla mör, du skall bli den fatalaste grymmaste av alla hämndandar, vare sig du det nu vill eller icke, och vare sig du själv blir medveten om ordet hämnd eller ej. Det är ödet som skall genomföra den blodiga hämnden för ädle kung Baliols oskyldighets blod, och hans dotter skall bliva det redskap som ödet skall hämnas på Arthur igenom! Och redskapet skall inget veta därom, hon skall icke ens ana det förrän det mesta av ödets ohyggliga hämndstorm är över! Må denna min heliga spådom bli uppfylld igenom den ande som själv inspirerat mig att högt förkunna den för intet hörande öron! Det säges att spådomar blott kommer ondska åstad. Det kan ock vara sant, men det faktum förmår dock ej någonsin tysta profeters ohyggliga okontrollerbara spådomar, som Herren Gud i sin heliga nyckfullhet ångrar men aldrig är ogudlig nog att förändra och taga tillbaka." I detta moment sade gamle Merlin till kung Arthur: "O Arthur, jag ber dig, vänd åter tillbaka till hemmet! Jag anar ond spådom i luften om detta ditt härtåg." Men då protesterade Arthur, som aldrig förr sagt något mot sin beskyddare och äldste trognaste vän, gamle åttioårige helige vise Merlin. "Jag har bådat allt gott folk i hela mitt rike och prytt dem med vapen och sköldar och givit dem hästar och lön och god mat varje dag för ett arbete som de ej påbörjat ännu. Om jag plötsligt nu skickar hem dem – vad skall väl då England begynna att tro om sin konung? Och dessutom är det min plikt att ta åter och återupprätta den tron som min fader berövats och som sedan dess å det grövsta besudlats av fisande nidingarumpor." Då sade Merlin: "Du vill hämnd, konung Arthur. Hämnd föder blott hämnd. Jag vill icke ha något med hämnden att göra. Förbannad är varje person i all evighet som haver någonting någonsin med någon hämndakt att göra. Jag överger dig, konung

Arthur. Jag överger dig och din här tills ditt intet gott mötande möte med Baliol är över. Den dag då du ser konung Baliols blod och själv vållar dess flöde skall blott ständigt ökande olycka därefter varda din lott." "Rid ej bort än, o fader, men hör på din son och din konung! Jag vill icke hämnd. Jag vill endast ha rättvisa, och jag vill endast uppfylla min plikt. Skall min fader bli mördad och skändad och hela hans rike fördärvas och hans ende son titta på? Hela livet har min ädle köttslige far från sin grav jämrat högt och besvurit sin son, såsom Horvendel Hamlet, att återta och återinföra rätten i Skottland. Hur kan du, min andlige far, vilja hindra mig däri, som själv mest av alla pläderat för rättmätigt störtande av konungsmördaren Fimbuls familj?" "Jag vill ej, Arthur, hindra dig. Jag vill blott icke ha mera med saken att göra, ty Gud har för mig uppenbarat i detta moment att vårt företag icke skall leda till någonting gott, och det ordet, min älskade herre och konung och fosterson, måste du tro. Jag blott tvår mina händer emedan jag nu hellre följer min Gud och mitt samvete än jag beskyddar det krigståg som Gud övergivit. Farväl, konung Arthur, och minns mina ord: tag dig noga i akt för att utgjuta din faders mördares ättlingablod!" "Jag skall lyda din varning, o fader! Farväl!" Och Merlin red iväg utan vidare ceremonier. Han red helt allena mot Skottlands långt avlägsna och otillgängliga berg, för att träffa sin frände, den helige barden och gudsmannen Oliver, som hade sin usla hydda på toppen av berget rakt ovanför Fimbuls gigantiska slott, på den motsatta sidan av bråddjupa breda och milslånga klyftan. Blott djupet med rikliga ekskogar och en argt forsande skummande bergsflod låg mellan kung Fimbuls förnämliga slott och den ensamme bardens eländiga hydda. Dit vandrade, red och begav sig Merlin i all hemlighet, klädd som en trashank, för att ingen skulle igenkänna honom. Han ankom till Olivers ödsliga boning en halv månad senare, och de två heliga männen, de tvenne gudomliga goda profeterna, hälsade hjärtligt varandra. Ej var det för Oliver svårt att i usle och barbente tiggaren genast igenkänna gamle Merlin, som han ej hade sett på ett tjugotal år. Gamle Oliver bjöd den högt vördade gästen på en mycket fattig frugal enkel middag, som dock för Merlin därför smakade blott extra gott. Det var lammkött med enbärsvin, som vännen Oliver själv hade framställt. De heliga männen i världen på den tiden liksom idag levde endast på allt vad de själva förmådde att frambringa och producera. Och lamm, får och getter och sådana djur fanns det gott om bland bergen. Den senige Oliver själv skötte om en god hjord, som försåg honom både med getmjölk och kläder om vintern. "Nåväl," sade Oliver, "vad nytt om kriget?" "Kung Arthur, min skyddsling, har framgång i kriget, som man givetvis kunnat vänta sig, och stackars Baliol drar sig tillbaka. Två slag har nu utkämpats redan, och bägge har Baliol förlorat. Dock är han ej slagen ännu. Han är långtifrån slagen, på grund mest av Arthurs förskräckliga omsorg om Baliols person. Ty kung Arthur har hårt strängeligen förbjudit var man i sin härskara att kröka ett enda hår på sin fiendes huvud, och den som med flit eller tragiskt av misstag förgår sig mot Baliol ändå skall allt enligt den engelske konungens påbud få plikta med livet. Kung

Arthur vill nödvändigt ha en försoning med Baliol i frid och i fred utan att göra Baliol någon som helst minsta skada." "Men varför är Arthur så mån om sin fiendes liv?" "Frände Oliver, vet du ej det? Du som annars ju alltid har läst mina tankar, som jag har läst dina! Jag själv har förbannat kung Arthur, och min egen digra förbannelse över hans huvud skall träda i kraft från den dag då han utgjuter blod av sin fars galna mördares ätt." "Stackars Arthur! Det kommer han en dag förstås att i misstag trots allt ändå göra." "Nej, icke i misstag. Av sin egen vilja skall han en dag göra det, men det är lyckligtvis långt till den dagen." "Nej, frände Merlin, den förbannade dagen är närmare än du tycks tro. Men skall Baliol klara sig eller förgås?" "Han skall dö genom sin egen hand, ty det är vad han själv i sitt hjärta helst vill." "Stackars Baliol, min konung och älskade furste, mer oskyldig än själve Arthur!" "Säg, är du för Baliol eller för Arthur?" "Jag kan endast sympatisera med Baliol, ty han är långt mera tragisk än Arthur." "Förrädare! Du, som själv räddade spädbarnets liv när hans fläcklöse fader blev mördad av Baliols förbannade fader! Du, min äldste vän, som själv bar arma barnet till mig, och som överantvardade Hamlets allenaste ättling i min vård och bad mig beskydda och uppfostra det till att bli världens konung! Du vänder ditt hjärta till Baliol mot Arthur, som ensam har rätt här i världen att alls kallas konung! Och det med det skälet att Baliols öde är hårdare och mera tragiskt! Förrädare! Du skall få se, att kung Arthurs ohyggliga öde skall bli ännu digrare än själve Odens, som ständigt förföljdes i hela sitt liv, och som mördades när han blev krönt! Intet motstycke skall kunna finnas i världens förgångna och framtida hela historia till Arthurs ohyggliga och outhärdliga livstragedi!" "Ta det lugnt, frände! Låt Arthur slippa de sorger du mörkt här dikterar åt honom, så blir han en bättre och gladare konung." "Vad jag nu har sagt har jag sagt. Men, min Oliver, se! Är det ej ståtligt krigsfolk som drar upp för vägen längs berget mot Fimbuls nedblodade borg?" "Jo, det är det. Det är själve Baliol och spillrorna av hans armé, som drar hemåt mot borgen, som han aldrig borde ha lämnat." "Där skall han förskansa sig och hålla ut tills han bliver förrådd." "Utav vem?" "Av en varelse som kallas harmlös. Från hans egna tryggaste vrå skall det dräpande anfallet komma, lömskt bakifrån och hugga honom i ryggen ihjäl. Så skall Baliols tragiska livssaga sluta." "Och dottern, den vackraste blomman i Höglandet, världens mest älskliga, rena, jungfruliga mö, Skottlands renaste än ej besudlade livskälla?" "För vackra Gunvor har Gud andra planer." Och resterna av Baliols stympade här drog sig in i den storslagna borgen.

"Se, broder Merlin, se hur liten kung Baliols sargade slagna lemlästade här nu har blivit! När Höglandets konung drog ut var han själv jämte spetsen av hären försvunnen ur sikte i fjärran, när ännu ej svansen av härormen ringlat sig ut ur den mäktiga borgen, och ändå kan härifrån ses nästan tre mil av vägen mot söder. Men nu, ack! Den armlösa benlösa halshuggna härskarans sorgetåg är icke längre än tre hundra meter!" "Och de tycks ha bråttom." 24

"Ja, jäktade är de armt haltande blödande släpande lytta och få veteranerna tydligen. Flyr de för något?" "Se där uti fjärran! Är det en ny här?" "Ja, det är det. Och den tycks ej spak eller arm." "Det är Arthurska hären som kommer förföljande efter den alltför besegrade fienden." "Arthur själv rider i spetsen. Jag ser hur Guds sol ljuvligt smeker hans gyllene hår och hans glänsande krona." "Du har bestämt ögon som kungsörnen själv." "Har man levat i så många år som jag gjort på en bergstopp bland örnar, hos örnar, med örnar och samman med örnar, så blir man en aning som dem. Så högt uppe i himlen som här och med matbrist i evighet lär man sig att såsom örnarna spana i fjärran och skåda vad människors ögon ej någonsin skådar: vår värld ifrån ovan." "Nu har hela Baliols här hunnit över den viktiga vindbryggan, som hissas upp. Kan du verkligen se konung Arthur personligen?" "Såsom en örn ibland mesar ser jag konung Arthur bland engelsmän. Han är sig lik. Han är mer lik sin farfar än fadern. Kung Harald var ej lika vacker som Arthur tycks vara, och Hamlet var ej lika grann. Unge Arthur är ej familjär än med olyckan. Därför är han så långt skönare än sina envist av sorgen förföljda olyckliga fäder. Du ser honom ej?" "Jo, jag ser honom nu. Han är frejdig och framåt som själve den fredrike Fredrik den fräne, min frände, i frankernas främmande dimmiga länder i söder." "Och den har jag ömkat mig över, riskerat mitt liv för att rädda från döden, och vårdat och ömmat för såsom en kvinna. Han grät alltid när han var liten, som om han var kunnig om faderns ohyggliga öde, och som om han åsett det själv. Han fick mjölk av de getter vars avkomma än dominerar min hjord. Se, nu går han till stupet som vindbryggan öppnat. Vad skall han nu göra?" "Om jag känner Arthur så inleder han en belägring. Han är mycket grundlig i allt vad han gör. Han är bergfast besluten att riva till grunden kung Fimbuls av blod byggda borg." "Det lär nog bli en diger belägring som nöter ut tiden för alla de levandes antal." "Den faller förvisso långt tidigare än du tror." "Tror du det?" "Nej, jag vet det. Jag själv skall bege mig dit ner för att bidra till uppfyllandet av Guds heliga planer." "Men ta det försiktigt, Merlin. Du är ej längre ung." "Jag är ej längre ung, skön och smidig och vig, men min styrka och uthållighet har ej minskat med åren." "Jag minns i vår ungdom. Vi var båda då djupt föraktade och ständigt utstötta från alla mänskors gemenskap. En gudsman var ej populär i de dagarna, och vi var båda två kallade till att bli gudsmän och ingenting annat. Vi levde som fredlösa, och alla människor spottade på oss, misshandlade oss, nästan lynchade oss och gav oss

aldrig annat än hån. Som de blivande präster vi var lät vi håret få växa och klippte oss aldrig. Vi var ju nasirer. Och du hade då världens vackraste rikaste hår, mycket större och längre än någonsin mitt blev. Säg, minns du de dagarna, då vi i vildmarken levde på vildhonung, nötter och bär för att klara oss alls? Du var vigare då än en kronhjort, och starkare och mera välväxt än Arthur idag är. Du strålade då såsom solen av skönhet, behag och gott oskyldigt hjärta, som ännu ej lärt något ont och som blott ville offra sig självt för att tjäna de hånande elaka mänskorna. Det även offrade sig, varpå oskulden, friden och glädjen i ditt goda hjärta tog slut. Du är ej lika spenslig nu mera och tål icke ungdomens digert påfrestande vågstycken mera. Ditt hår var det vackraste i hela världen, och du var den käckaste och den mest oemotståndliga av alla människor då. När ditt brunröda hår var som längst och du bar det mest innanför kläderna nådde det längre än midjan. Säg, var det ej så? Faktum är, att idag är det den första dag i mitt liv som jag skådar dig korthårig. Ändå så kände jag genast igen dig. Förklädd som du är och med avrakat hår skulle icke ens Arthur ha lätt för att känna igen dig. Ty du, helt i motsats till mig, har med envishet hållit ditt hår ständigt aktningsvärt långt, under hela dess livslånga långsamma stilla förvandling från rödbrunt till vitt, medan jag alltför tidigt blev skallig. Du är lika skallig som jag nu, men det är förklädnad blott. Är det ej så? Snart är ditt heligt snövita hår åter lika förnämt, långt och djupt vördnadsbjudande, såsom det alltid har varit. Men jag skall ej hålla dig kvar. Du vill gå, och jag skall även låta dig gå. Men dröj icke så länge som tjugo år innan du kommer tillbaka. Och akta dig, när du går ner, för det är mycket svårare än att bege sig hit upp. Alla stenar och avsatser, klippor och block är helt lösa och icke att lita på. Vandra försiktigt. Du är icke yngling nu längre." "Jag är såsom ung, och jag lever förvisso i minst tjugofem långa år till." "Och jag minst i trettio. Hur ålderstigna och skröpliga vi än må vara så har vi fortfarande framtiden för oss. Kung Arthur skall dö förr än du." "Det var den allra ondaste spådom du kunde bereda mig. Han är mitt allt. Om han dör är det ute med världen, som jag satsat allt för att rädda." "Den kan aldrig räddas, förutom blott tillfälligt. Världen är rolig att skapa, men när den är skapad är den blott en olidlig börda som blott duger till att förstöras. All spådom är enbart av ondo, men spådomar och profetior är samtidigt den enda syssla som håller oss gudsmän vid liv, och som gör att vår värld aldrig någonsin lyckas bli tråkig. Ty leda är döden. Blott onda och nyttiga grå tragedier kan bota och krossa olidliga dödliga ledan. Men gå nu försiktigt, och hetsa dig inte, och låt bli att skynda. Farväl, mitt livs äldste och bäste och ende lojale och evige frände." "Farväl, min kollega, den ende som jag kan så kalla." Och gamle Merlin gav sig ner för det skyhöga berget, och Oliver blev åter ensam på toppen vid sin usla hydda och i sin totala oändliga ensamhet, som är det enda stabila i världen. Ja, ensamhet finner man alltid och återfinns alltid, och där blott så finner man alltid den evige gudomen i all hans allra mest skrämmande och outhärdliga äkta och sanna gestalt. Allting leder till ensamhet, och allting börjar med ensamhet. Ingen kan leva förutan dess skräck och dess olidlighet, och ej någon kan

utstå den heller. Och denna i evighet varande säkra stabila gudomliga plågsamma ensamhet offrade Oliver tacksamt sitt liv för att tjäna och ha såsom sitt enda sällskap. Och ensamhet är enda sällskapet som man i evighet kan vara säker på. Gamle Merlin tog sig ner i den djupa brant stupande och bottenlösa ravinen. Han kom ner till bottnen till aftonen just när den bländande glansfulla månen gick upp i sin fullaste form; och den bitande frostkalla natten som följde begagnade vite Merlin till att hemligt och obemärkt taga sig upp till och in i kung Baliols fästning. Han klarade allting, och ingenting sinkade honom på färden, men simturen över den våldsamma forsande floden i djupet av dalen, i vatten som höll på att frysa, var ganska besvärlig. Det var ganska lätt för den gamle att taga sig in i den struptagna borgen. Han följde blott bäcken, som kringrann det mäktiga slottet och bildade dess effektiva och bråddjupa vallgrav. Han vadade lugnt i det iskalla vattnet ett femtiotal meter inunder den hissade vindbryggan, och fann rätt snart i det vänliga månskenet just vad han sökte: den hemliga skreva, som gick genom berget och som ledde in i en grotta, som stod i kontakt med de djupaste av borgens källarvalv. Blott Fimbuls fiender kände till denna fantastiska lönnutgång, och endast ytterligt sällan begagnades den av de samma. Merlin hade själv en gång upptäckt den välkomna skrevan och gjort grottan användbar för många år sedan när Fimbul byggde sin borg, och den var än idag en med stor sekretess välbevarad och exklusiv hemlighet. Gamle Merlin tog sig in i den mörka massiva belägrade borgen. I källarens drypande stinkande hålor och valv hördes suckar och gråt, fångars jämmer och klagan, ohyggliga skrik från torterade själar och galningars skratt och hysteriska anfall. Kung Fimbul var den som en gång fyllt sin borg med så tallösa fångar att de räckte till för långt mer än en mansålder. Han även hade fyllt borgen med bödlar och kåphöljda svarta maskerade professionella torterare för en rätt avsevärd framtid, och Baliol hade ej hunnit ännu med att vist reformera och friställa dem. De fanns kvar och var aktiva som en föråldrad men alltför väl stöpt och för välgrundad institution för att kunna förgås av sig själv. Genom dessa ohyggliga mögliga fladdermusvalv tog sig en gammal linkande tiggare fram. Det fanns hundratals sådana som denna gubbe. Han hade förmodligen inspärrats för minst ett fyrtiotal år sedan, överlevt men blivit hopplöst förvirrad och galen på kuppen och släppts ut ur cellen, som kunde behövas för värre mer farliga dårar och brottslingar. Han hade sedan antagligen låtits gå kring där som den stackars harmlöse själlöse av sina lidanden hopplöst hjärntvättade dåre och fåne han var. Det fanns många som han som helt glömska av identitet och förflutet gick spökande kring där, utmärglade stirrande vita skelett, som gick kring endast för att snart dö i ett hörn någonstans och där bli till ett riktigt skelett, som ej någonsin städades bort. Alla bödlar och skarprättare som torterade folk hela dagen gav fan i den gamle dumt stirrande trevande vacklande fånen, som ingen i mörkret igenkände såsom Merlin, vilket gubben egentligen var och var medveten om att han var. Men av alla de sällsamma avgrundsgestalter som aldrig såg solskenet i dessa helvetesskrymslen och vrår kom en grå skräckinjagande vansinnigt stirrande kvinna

försiktigt mot gubben, som vacklade fram genom mörkret försiktigt på väg mot de högre regionerna. Kvinnan i fråga var fullkomligt gråhårig, men hon var ej särskilt gammal. Och håret, som nådde till knäna och fladdrade kring henne vilt, hade aldrig förmodligen klippts på de senaste fem-sex-sju åren, och ej heller kammats och tvättats. Hon var som en häxa. Den vaxgula hyn var en hinna blott på det vanskapta skelettet, och ögonen stirrade såsom en utsvulten och rabiatisk och misshandlad hunds. Hon var ej mer än högst tjugoåtta år gammal. Det gråsprängda rika och vildvuxna håret bar svaga försvinnande spår av en vacker brunt gyllene hårfärg, som nu dominerades helt av det gråa och vita. "Merlin!" väste flickan knappt hörbart till vacklande famlande åldringen. Han ryckte till och betraktade henne med visa lugnt forskande plötsligt förståndiga ögon. "O jungfru! Hur kan denna skräckvita ålder ha redan besegrat din tydliga ungdom? Vem är du? Du vet vem jag är. Vem är du?" Och de talade ohörbart stilla i mörkret i en liten vrå där ej någon fick syn på dem. Stackars uppskärrade vitnande flickan förtäljde: "Jag är stackars galna Mathilda, den siste av väldige Rodericks ätt, konung Haralds lojalaste förkämpe, som galne Fimbul torterade långsamt till döds och med honom hans hela familj och hans bröder och systrar och alla hans släktingar. Hela hans ädla familj lät den djävulen utrota. Endast den härlige Rodericks yngsta och spädaste dotter lät han bli vid liv. Han torterade henne, fast hon ej var mera än fyra år gammal. Han vred hennes armar ur led, och han lät hennes rygg växa krokig. Han sparkade henne allt utom ihjäl, och han skrattade därunder, lät henne utfodras såsom en huggorm på råttgift och alkohol och dömde henne att leva här i dessa hålor, förgrämd och förtvivlad, förhånad och misshandlad, såsom ett offer för bödlars osläckliga djuriska lusta, och såsom en spottkopp och spyfluga för alla mänskor att spotta på, rynka på näsan åt, avreagera sitt hat på och misshandla när deras fångar tar slut och det ej finnes andra att misshandla. Jag är den galna Mathilda, som lever blott genom mitt hat, och som den allra sista av Rodericks ätt skall ta hämnd på kung Fimbuls familj, som kung Fimbul utrotade min, med en skillnad: kung Fimbul utrotade alla av Rodericks hus utom en, medan jag skall se till att ej en enda varelse klarar sig levande ut ur kung Fimbuls i helvetet evinnerligen högt brinnande hus. Och att du, världens högste profet och dess överstepräst, plötsligt visar dig här kan betyda blott en enda sak: att nu äntligen tiden är kommen. Säg, är det ej så?" "Jo, så är det. Men alla av skuldlöse Baliols hus skall ej dö. Jag är här för att rädda hans dotter." "Ske Herren Guds vilja. Jag kan icke hindra dig däri, fastän jag det ville, ty trollkarlars makt är förmera än häxors. Men jag skall emellertid göra mitt yttersta för att försöka. Hör på! Fimbuls slott är belägrat. Hans folk och hans ätt kan ej fly. Därför är detta äntligen nu rätta tillfället att sticka slottet i brand och se Fimbuls förhatliga folk brinna inne och stekas ihjäl med den hämndängel som ensam överlevt för att iscensätta ljuva och rättvisa hämnden. Jag drar mig nu ner i de lägre regionerna för att där sätta den Fimbulska borgen i brand. Det tar icke lång stund förrän elden är osläcklig och borgen prisgiven med allt dess folk åt dess lågande plågor. Ty vindbryggan har jag förstört; man kan ej längre rädda sig över den, ty första man

som försöker att fälla den skall se den dånande falla till bottnen i vallgraven. Den som behagar kan sedan försöka att rädda sitt liv med att hoppa i vallgraven, men dylikt hopp kan högst få överleva om någon, ty vattnet är iskallt och skall frysa ner varje själ som ej krossas i fallet mot klipporna. Endast ett fåtal skall klara sig, endast en handfull av Fimbuls hus mest oförsonliga fiender skall ta sig ut genom hemliga hålet, som du själv kom in genom. Skynda dig därför att rädda den Fimbulska dottern, ty du har ej mycket tid på dig! Jag kan icke vänta! Jag kan icke vidare uppskjuta hämndens välsignade saliga ögonblick nu, när det äntligen kommer med dig som befriare! Såsom en ekorre uppe i trädet så måste du, gamle styvlemmade gubbe, snabbt skutta till borgtornets topp för att hämta och rädda din älskade Gunvor. Om du icke lyckas så brinner du med henne och med kung Baliol som levande facklor ihjäl här i helvetet, ty jag är ofelbart utbildad till högsta graden av möjlig total oförsonlighet! Ingenting kan längre stoppa mig, inte ens du, världens högste mest kunnige överstepräst, ty ej något kan bita på fruntimmers vanvett, när det en gång har etablerat sig i en hysterisk och vansinnig häxas olyckliga huvud som mitt! Jag går nu genast ner för att tända min värmande brasa och kan icke vänta på dig. Nu är äntligen tiden för hämnd, vedergällning och rättvisa kommen! Kung Baliol är fast i sin fars egen råttfälla, som snart skall brinna som någonsin någon kungs största mest lysande likbål! Ja, rättvisans våld skall härefter regera i evighet!" Den stackars människan gick. Men Merlin tänkte stilla i det han betraktade hennes groteska sorti: "Du hjärtskärande tragiska hjärtlösa kvinna! Din enda passion och ditt livs enda kärlek är hämnden, den vettlösa gudlösa ytterst omänskliga hämnden, som bara i evighet kan etablera och bädda för ständigt förvärrade onda obotliga cirklar av hårresande orättvisor. Har dina ohyggliga lidanden så litet luttrat din eviga själ kan jag härmed blott önska dig värre. Du dömer dig själv med att önska var medlem av skuldlöse Baliols familj åt fördärvet. Må du själv fördärvas och brinna ihjäl med de dussintals tusenden som du nu ämnar att mörda. Må din död bli lika med deras. Må rättvisans våld drabba dig jämte alla de skuldlösa tusentals själar som du nu skall mörda. Ja, så går det till när en kvinna beblandar sig med politik: hon blir endast sin egen och världsalltets bane och digra fördärv. Du förskräckliga kvinna! Kung Fimbul var olyckligt okunnig om vad han gjorde när han lät dig leva. Dock kan jag ej hata, förbanna och önska dig vad du förtjänar. Jag kan endast ömka mig över dig och tycka synd om dig. Därför går världen beständigt åt fanders: den ömkliga fruntimmerskarlen som styr världens öden förlåter och överser alltid och finner sig i de förskräckliga kvinnornas brott. Mannen älskar för mycket och hatar för litet med den konsekvensen, att kvinnorna, farligt berusade av männens tålamod, välvilja, godhet och kärlek, av övermod tager sig friheter och sätter världen i brand. Nyss jag borde ha bannat och tuktat den skändliga mordbrännerskan, men jag kunde ej med det. Jag kunde ej med att själv göra mig delaktig i vad hon själv kallar rättvisans våld. Arma häxa! Det finns ingen framtid för henne och sådana som liksom hon brukar våld på historien i vansinnigt olyckligt och tragiskt ostraffat av svart passion och av kärlek förblindat förnuftsvidrigt övermod. Gud, vad är

meningen med denna straffdom, som du låter drabba den fläckfrie Baliols hus och som du ej lät drabba hans brottslige fader?" Och gamlingen började åter att, spelande galen och harmlös, försiktigtvis treva sig uppåt igenom de farliga bödeluppfyllda av våldet behärskade källarregionerna. Men i den av mänskligt blod svart förmörkade dystert besudlade borgens mest mörka förborgade inre och djup tände någon en brasa i bottnen av ett gammalt murket och fnöskartat trapphus, och snart var den brasan i fullaste gång, till den hårhöljda grå pyromanskans oändliga glädje och stora triumf. Hennes väldiga stirrande blodsprängda ögon var mycket förstorade, mycket mer stirrande, mycket mer blodsprängda i denna hennes livs första i någon mån lyckliga stund. Men den lyckan var blott skadeglädje, som är den kortvarigaste utav samtliga former av lycka. Men verket var inlett och spreds som en löpeld i slottshjärtats innersta kamrar, med okuvlig hetta och ohejdbart våld ystert sökande sig ständigt uppåt och vidare uppåt, med ständigt lavinartat ökad aptit. Och de rysliga flammornas våld avancerade snabbare än gamle prästens försiktiga steg. Vite vise Merlin hade ej någon svårighet att ta sig upp genom borgen: han kände dess lönngångar och alla lönntrappor, som var rätt rikliga, och endast Fimbul var en gång mer kunnig om dem. Mycket såg djärve gamlingen under sin uppvandring. Här var en skolklass med ytterst vetgiriga ungdomar som satt och läste historia, här var ett heligt kapell där det firades gudstjänst, och där var en hel korridor utav borgen iordningställd och reserverad för heliga munkar och präster, som satt djupt försänkta i bön till sin Herre. Och allt detta skulle förstöras för en stackars vansinnig kvinnas omåttliga hämndbegärs skull. Och han upplevde det olycksmättade ögonblick då, som en brand ännu värre än påblåsta skogsbränder, nyheten spreds som en blixt över borgen att elden var lös. Redan hade Merlin en god stund känt en stickande lukt i sin känsliga krokiga mäktiga näsa, när nyheten kom och den snabbt resulterande vilda paniken bröt ut. Och Merlin fick då bråttom och började skynda, till fullo av bitterhet uppfylld mot häxan Mathilda. På bergstoppen mitt emot borgen, på den andra sidan av dalsvalget, satt gamle Oliver träget betraktande tröga belägringen. Plötsligt så såg han en tunn men fullt påtaglig rökstrimma stiga mot himmelen upp ifrån borgen. Han fattade genast vad röken betydde och ropade ut så att höglandet ekade av hans förtvivlade skriande stämma: "O Gud! Det är förräderi! Någon djävul i Baliols sköte har satt Baliols fäste i brand! Han är gudlöst förrådd av en evigt förbannad förrädare inifrån! Hans eget barn har begravt sin förfärliga dolk i sin fars eget sköte! Ja, bakifrån har ädle Baliol anfallits av sina egna! Förskräcklig är människan, evinnerligen förskräcklig! Om hon blott är ädel och god blir hon mördad som straff, ty förskräckliga människan tål icke säregna typer som ej är förskräckliga. Söner kan omöjligt tillåta att deras fäder är bättre än de och förgör dem och krossar de åldrades hjärtan därför utan hänsyn! Om någon är ond dör han lugnt såsom Fimbul, men eventuella förträffliga godsinta fläckfria söner till ytterst fördärvliga fadern åtnjuter den mordiska hämnd och det blodiga öde och djävulska straff, som blott fadern förtjänade. Onda förbannade

hatiska enbart omänskliga hopplösa svarta försyn! Endast gamle Merlin kan nu alls göra något åt saken, ty branden kan ej vara vållad av honom och har säkert uppkommit utan hans vetskap, av något fördärvligt och omänskligt missfoster, som knappast kan kallas eller ens likna en man." Även Arthurs oändliga käcka och hurtiga skaror fick snart syn på röken från slottet och blev alarmerade. Arthur blev uppenbart allvarligt oroad, och han uttalade orden: "Om någon med flit nu har anlagt en brand i kung Baliols hus, så är den mycket mera en fiende till mig än någonsin min faders mördare var. Ve den usling som önskar kung Baliols död!" I det samma så började vindbryggan nedfiras. Folket i slottet, panikslagna av hastigt uppkomna branden, var tydligen hågade att genast kapitulera. Men knappt hade vindbryggan ruckats, så slet den sig plötsligt från kedjorna, bjälken som uppehöll vinschmekanismen föll dånande ner, och med den följde dundrande hela den väldiga vindbryggan ner mot det svindlande djupet. De väldiga byggkonstruktionerna rasade ner, slogs i spillror mot klipporna, krossades hjälplöst och föll med ett öronbedövande smällande rasslande oväsen ner i den bråddjupa avgrunden. Och där stod både kung Arthurs och Baliols soldater och blickade snopet och dödstysta ner efter Baliols folks enda räddnings försvinnande. Och snart så stegrades den redan mycket hysteriska digra paniken i borgen av ropen: "Förrädare! Konspiration! Sammansvärjning! Här finns anarkister! Det är sabotage! Det är förräderi! Vi har fiender i våra hjärtan!" Och Arthur befallde att allt skulle göras, att ingen kraft skulle besparas, att alla var tvungna att anstränga sig för att rädda det tragiska brinnande folket i slottet. Och sålunda började det genast byggas en bro över vallgraven på det mest lämpliga stället. Men arbetet på denna bro gick tyvärr mycket långsamt, ty det var ett ej ringa företag. Inne i borgen så smög stackars vilda Mathilda omkring och såg ut alla lämpliga själar som hon kunde tänka sig rädda. Hon samlade dem, och hon visade dem vägen ut genom grottan och skrevan, men det var ej många som hon på så sätt kunde rädda. Hon aktade sig mycket noga för att låta för många veta om hemliga flyktvägen. Genom att själv endast visa de flyende vägen och ej låta någon alls vända tillbaka för att rädda fler, kunde vilda Mathilda bevara sin hemlighet och endast rädda de få som hon ansåg förtjänade det. Men hon själv vände ständigt tillbaka till källarens hålor i borgen för att kontrollera att hon icke glömt någon kvar. Nu var elden så spridd att det fanns inget medel att hindra dess framfart. Att Baliol låtit allt vatten i slottet nedrinna för trapporna ned emot källarna och att han öppnat var kran och tömt vartenda krus hade icke hjälpt mycket. Nu började de mest panikslagna att hopplöst göra försöket att klättra och taga sig ner mot den endaste räddning som fanns: djupa vallgraven. Men det var hopplöst, ty borgberget stupade rakt ner i vallgraven, och nästan alla som djärvdes att nedklättra tappade fotfästet och slog ihjäl sig mot klipporna. Andra av folket församlade sig i de delar av slottet som ännu ej angripits av digra elden. Ett fåtaligt antal av våghalsar gjorde försöket att dyka i vallgraven, men endast en på ett dussin bestod detta prov. Det var trettio

meter till vallgraven, och även om säkert hälften kom lyckligt till vattnet, så krossades dock nästan alla av dessa mot vallgravens botten om icke mot vattnets vid ett sådant högt fall fatalt hårda yta, ty vallgraven var icke djup, och det syntes ej ovanifrån hur djupt vattnet egentligen var; allra minst syntes något av vattnets bedrägliga stålhårda yta. Det var större chans att man krossade huvudet eller sin kropp i ett snett fall mot vattnet än att man fick alla ben krossade av klippan tätt under ytan. Om man icke dog i det ena av fallen så dog man med säkerhet genom det andra. Ett fåtal allenast kom upp efter fallet till ytan, men de allra flesta blev kvar under ytan och flöt upp som blödande döda ihjälslagna krossade lik. Många av dessa stackare som djärvdes hoppa och dyka slog ner uti vattnet där det icke ens var så djupt som en meter. Man såg icke döden i vattnet. Man såg endast leende glittrande vänligt inbjudande blå ljuvligt svalkande vattnet, som alltid är vackert på ytan. Nu var hela källarregionen regerad av elden. Men genom det rytande eldhavet sökte sig en ensam ful puckelryggig och oformlig människa upp för de orörda trapporna som var av sten. Det var vilda Mathilda som en sista gång vänt tillbaka till lågornas borg för att utföra ett sista uppdrag. Hon var helt allena i källarregionerna. Bödlarna och alla fångarna var alla stekta ihjäl eller räddade. Hettan och kvavheten hindrade lyckligtvis stanken av halstrade lik från att framtränga. Vilt målmedvetet och dystert besjälad av ett slags fanatisk och ohejdbar föresats tog hon sig upp emot konungens flygel. Merlin hade just kommit fram till den samma och i farlig långsamhet tagit sig säkert förbi alla hinder och vakter och myndighetsmänskor. Han nådde nu äntligen fram till kung Baliols dörr och stod just i beredskap att öppna den när plötsligt vilda Mathilda, regerad av hatfanatismens ohejdbara löpeld, hann upp honom, gav upp ett varningsskri, pekade ut honom för ett gäng vakter som hon lockat med sig, och sade med gäll genomträngande överspänd skrikande röst: "Där är prästen som satt konung Baliols borg uti brand! Han är här för att lönnmörda konungen själv och dessutom hans dotter! Ta fast honom! Han skall ej kröna sitt verk med två skändliga mord! Den ohyggliga mordbranden som han har åvägabragt kan ej hindras, men alla hans övriga planer skall hindras! Han är en av Arthurs lömskt utsända spioner. Hans namn är Merlin." Och hon lyckades lätt övertyga de tanklösa vakterna, som genast våldsamt bar hand på Merlin, och de ämnade just släpa bort honom och slänga ner honom i närmsta brinnande avgrund, när plötsligt kung Baliols kammardörr öppnades och kungen själv uppenbarade sig. Det var frid i hans ansikte. Konungen frågade: "Vad pågår här för ett oväsen? Vad för ett olyckligt fruntimmer skriker här ute som en stucken misshandlad gris som dessutom är mer än besatt? Och vad ont tänker ni, herrar, göra den här gamle mannen? Förklara er!" Översteprästen Merlin tog till orda: "Jag är Englands överstepräst och kung Arthurs förmyndare, känd under namnet Merlin. Jag kom hit för att rädda er eller åtminstone rädda er dotter, om det än är görligt och möjligt, ty hon får ej dö. Denna kvinna, Sir Rodericks yngsta och enda än levande barn, ville hindra mig däri och

kallade därför på vakter. Ty hon har naturliga skäl att se hela er ätt, konung Baliol, för evighet utrotad. Döm mellan oss nu." "Ni tanklösa knektar som vågar att vidröra världens mest heliga man, dra åt skogen, försvinn! Och tag denna olyckliga svagt kvinnoliknande varelse med er. Jag vill ej se vare sig okunskap eller fanatiskt besinningslöst hat!" När de uppbragta, något förvirrade och konfunderade männen begivit sig och tagit fruntimret med sig, så fortsatte konungen: "Helige man! Det är ganska så säkert för sent nu att ens rädda din egen stofthydda. Fimbuls hus brinner, och ingen kan fly över vallgraven. Vi är nu samtliga dömda att dö och förgås här instängda i elden. Personligen tar jag det hela med jämnmod. Om ock det var möjligt att jag kunde rädda mig skulle jag aldrig försöka det, ty det är blott som sig bör att jag dör för min fader och sonar i hans ställe alla de brott som han själv aldrig sonade. Genom min död kanske Gud kan försonas med Höglandets framtida konungar, ty det skall komma en ändlös och ärorik rad utav dem efter mig, ty det ser jag och vet jag och spår jag. Jag vill icke rädda mig, leva och fortsätta detta ohyggliga liv i den kolsvarta mördande skuggan av fars oförsonliga brott. Jag vill dö, och jag ber dig att låta mig dö, när nu tillfället kommit och elden har kringränt mig. Var det den arma olyckliga kvinnan som tände den samhällsomstörtande brasan?" "Det var det." "Jag gissade det. Endast ett sådant väsen som hon kunde jag ha förknippat med denna otroliga världsbrand." "Om du ej vill räddas så ber jag åtminstone om att få rädda din dotter. Jag menar, försöka." "Jag ber dig försöka och även att lyckas. Ty hon har ej skäl eller ursäkt att dö än. Hon har inga sorger och lider ej av något samvetskval. Hon älskar livet och borde få leva. Ja, tag henne bara. Min Gunvor! Kom ut hit och träffa min vän, Englands överstepräst, som gav konungatiteln och kronan åt Arthur." Och så presenterades Gunvor för gamle Merlin, som sågs rodna inför hennes härliga anlete. Och Baliol bjöd gamle gudsmannen och över allt annat älskade dottern farväl och drog sig åter in i sin kammare för att där lugnt bida döden. Och prästen bjöd flickan att skynda. De skyndade strax därifrån tätt tillsammans. Men elden var nu allomfattande och stängde för alla utgångar. Hettan och röken var överallt stark och förfärlig och stegrades ständigt. De flesta av folket var flydda ur borgen, låg döda på vallgravens botten, förgjordes på olika håll av den nu triumferande elden, låg levande instängda eller begravda i störtade eller i störtande delar av borgens komplex, eller hade på annat sätt dött. Arthurs räddningsbro var nu förfärdigad men alltför sent. Ingen kunde nu längre fly över den, ty alla vägar till bron genom slottet var hopplöst blockerade. Den ena flygeln och det ena tornet och den ena byggnaden efter den andra på slottet föll sönder nu, rasade dånande samman och våldtogs totalt och förintades slutgiltigt av den aptitgalna elden. Blott ett enda torn var än relativt oskadat. Dit tog sig gamle Merlin och den unga fru Gunvor. Men medan de klättrade upp blev den bräckliga Gunvor så omtöcknad av alla fasorna, röken och hettan, att hon nu förlorade medvetandet. Tornets topp var

byggt så att det var mycket bredare än hela tornet i övrigt, och gamle Merlin såg som sista slutgiltiga chansen att från detta torns ganska breda balkong hoppa ut ner i vallgraven och däri landa på djupaste stället. Men Gunvor var avsvimmad, och han var tvungen att bära den mycket ansträngande hjälplösa bördan. Men han kom till toppen med Gunvor. Han satte sig ner för att vila och smått pusta ut. Hans föråldrade bröst pep som tusen små mössbarn av slitet och mödan. Han såg emot berget där Oliver levde. Han tyckte sig se gamle Oliver sitta där uppe med ögonen på den olyckliga branden med allt hopp hos honom, Merlin. Gubben reste sig upp för att göra vad han nu var tvungen att göra. Han lyfte den sanslösa Gunvor, och under uppbjudandet av sina sista och slutliga krafter, så slungade gamlingen ut genom rymden den livlösa kroppen, med desperation och förtvivlan åkallande Gud som den yttersta hjälpen i den absolutaste nöd. Hans avdomnade helt känslolösa totalt överansträngda armar gav honom en så diger smärta i akten, att de tycktes bägge två brista. Dock tittade han noga efter hur fläckfria varelsen föll, ignorerande fullständigt sina personliga och outhärdliga smärtor. Han slungade henne med huvudet före och siktade väl, så att kursen och fallet blev närmast exakt mot en viss punkt i vattnet, och såsom en pil flög hon ut genom rymden allt snabbare nedåt och nådde perfekt vattnets yta och krossade denna, försvann och var borta. Nu måste han själv följa efter förutan att vila. Han måste se till att hon ej flöt med strömmen och ut i den farliga forsande floden. Nu gällde det för honom själv att se till att han flög utan äventyr rakt ner i pölen där långt ner i avgrunden, minst fyrtio meter där nere i svindlande djupet. Han hade ej krafter men hoppade ändå – och slant vid sitt satshopp. Han kom dock med huvudet före och gled genom luften allt snabbare snabbare nedåt. Men där var en farlig utskjutande klippa i berget. Han snuddade nästan vid klippan, men foten tog i, och han kände en fruktansvärd smärta vid snuddningen i ena benet. Det kändes som om hela benet slets av. Med en väldig kaskad slog han ner i det skummande vattnet, där han trots sitt skadade ben snart fann Gunvor och räddade henne i land. Men hans fot var helt krossad, och benet var delvis åtminstone brutet. Högt ovanför sig såg han en av kung Arthurs skarpt seende vaktposter stående ute på en högt utskjutande klippa. Han ropade till honom: "Här är en jungfru som står i behov av snar hjälp!" Vakten hörde hans stämma, uppfattade orden och var strax försvunnen. Merlin sade stilla till sanslösa jungfrun: "Nu räddas du av dina fiender. Mitt värv är fullbordat. Arthur får ej lära känna att jag haft att göra med denna belägring, och därför beger jag mig nu. Du är trygg, och snart kommer du i mycket tryggare händer än mina. Farväl." Och han släpade sig med stor möda iväg, och hans sargade ben och hans fot blödde ymnigt. När Arthurska vakterna ankom till jungfrun, så såg de ej gubben, den trasige gamlingen, som hade kallat dem dit. Men de bar vackra jungfrun på bår upp till lägret där hon snart omsider kom åter till sans. Gamle Oliver uppe på berget mot slottet såg tårögd hur mäktiga borgen förvandlades till en långt större mer storslagen brasa, hur prakten förvandlades till ett ohyggligt och fasansfullt likbål, som i sin högt bolmande väldighet sträckte sig ända till molnen. Han såg hur kung Baliols storhet förgicks, och han anade kanske att

Baliol själv brann ihjäl långt där inne i flammorna. Om han ej såg det profetiskt så fick han snart veta det genom en krälande gamling, som kom på besök under natten med brutet och blödande ben och en fot som ej liknade mera en fot. Denne gamling berättade allt vad som skett under grymma olyckliga branden, och om hur kung Baliol vägrat att rädda sig. Och gamle Oliver skötte och vårdade sin gamle vän tills den åldrade översteprästen på nytt kunde gå, om än bristfälligt. Arthur var upprörd till sin allra innersta hjärterot över den nidiska branden, och det att han ej kunde rädda en enda av Baliols folk gjorde ej saken bättre. Blott de som själv räddade sig ut ur branden förutan att krossas till döds hade överlevt, och de var ungefär blott hundrafemtio stycken. Kung Arthur var olycklig och rätt så mycket ifrån sig och blev alltmer värre däran under skräckbrandens, skräckskådespelets och mardrömmens utveckling. Ofta satt han i sitt tält helt allena och grät blott och lät ingen komma och avbryta honom i sorgen. Det onda som drabbade Baliols hus var det sista han någonsin velat. När natten kom var Arthur ännu ej gången till sängs. Han satt uppe och ville ej vila. Han var alltför skakad av dagen, och hans ganska präktiga själ hade fått ett djupt sår, som ej läks lika enkelt som köttsliga. I denna dystra och sorgliga midnatt i fullmånens sken steg Gawain upp, besluten att hjälpa sin konung. Det var Sir Gawains trogna män som fått hand om den ljuvliga Gunvor. Gawain steg beslutsamt till konungens tält, öppet trotsande konungens order och alla hans tjänare, som sökte stoppa den djärvt avancerande kämpen. Med yttersta självsvåld steg riddaren in i kung Arthurs blå tält. Arthur lyfte förvånad de två blå förgråtna och brustna så innerligt kärleksuppfyllda och älskade ögonen och såg på kämpen med häpnad, men teg. Tappre riddaren sade, försökande att vara käck såsom vanligt: "Min Herre! Det går icke an att ni sitter här ensam och lipar! Kom med, så skall jag nog ha något att visa för er." Arthur reste sig passivt och följde med fursten. Och medan de gick sade riddaren: "Upp ur den farliga vallgraven har mina tjänare fiskat en märkvärdig sjöjungfru. Den mest bedårande kvinna har vi gått och hittat. Vi vet ännu ej vem hon är, ty hon har varit medvetslös, och vi har ej velat störa den sköna med frågor ännu. Men ni, Herre, får utfråga henne så mycket ni vill." Arthur fördes till tältet där Gunvor låg, och han blev förd till den ljuvligas sida. Han fann genast i hennes väsen den tröst som han misströstat om. Och han sade: "Vem är du, o ljuvliga?" "Jag är kung Baliols dotter." Då häpnade givetvis alla. Men Arthur var stilla och prisade Gud i sitt hjärta. "Hur kom du ur brinnande slottet?" "Jag vet ej. Det sista jag minns är en gammal eländig och vämjelig tiggare som bar mig bort från min fader, som önskade dö. Sedan vaknade jag plötsligt här. Vad har hänt under tiden?" "Det vet ingen av oss ännu, men med Guds hjälp skall vi en dag veta det. Du är kung Baliols dotter. Jag själv är kung Arthur av England. En sällsam försyn och en tillfällighet genom ödet har räddat dig för att din faders hus skulle bestå, och ej minst för att jag, konung Arthur, i min största djupaste värsta förtvivlan och mest

outhärdliga samvetsnöd, ånger och sorg, skulle bliva förunnad en liten portion av balsamisk och underbar tröst. I mitt djupaste mörker har du stigit ned, o min ängel. Så ljuvt är det ögonblick som ditt otroliga ljusa jungfruliga och underbara och himmelska väsen berett mig, att jag vill behålla din närhet. Säg, får jag i natt vara här i ditt sällskap? Jag skall icke röra dig." "Stanna, min konung. Jag själv är så famlande bortkommen i sorgens mörker som ni. Ni har givit mig åter min fader igenom att giva er själv. Jag vill ej vara utan er nu." Sir Gawain drog sig finkänsligt men icke utan belåtenhet vördsamt tillbaka och lämnade konungen ensam för natten med den ljuva tröst som just han, Sir Gawain, haft den äran och glädjen att kunna bereda sin älskade Herre.

3. Kung Arthur får kärleksproblem I tre långa månader stannade översteprästen hos Oliver, varunder benet och foten blev läkta och helade något så när. Sedan gav sig Merlin åter söderut, ty han var alltför väl medveten om att hans konung behövde och väntade på honom. Medan han vandrade genom de vilda romantiska hisnande bergen, så mötte han en ganska sedvanlig man, som tilltalade honom med orden: "Herr präst, känner ni ej igen mig? Jag var en av vakterna som på den galna Mathildas befallning försökte att fängsla er." "Jo, nu placerar jag er i mitt minne. Hur klarade ni er ur brinnande slottet?" "Jag kastade mig liksom ni ner i vallgraven. Jag var förmodligen den allra sista som klarade sig. Jag fick se både slutet på häxan och kungen." "Berätta!" "Vi släpade bort den gällt skrikande damen, alltmedan ni talade med ädle Baliol. Men på något sätt slapp hon undan och lyckades smita ifrån oss, och vi kunde endast förfölja och jaga den tokiga damen. Hon visste att Baliol var dömd, men hon visste att ni tänkte klara er, och för att hindra det följde hon efter er när ni gick upp i det oskadda tornet. Hon hann dock ej fram. Men hon såg hur prinsessan flög ut och hur ni följde efter, och vi såg det även. Vi såg hur ni slant i ert avhopp. Vi såg hur ni snuddade vid varje klippkant och nästan förintad och krossad mot den allra värsta föll ner i den ruskiga avgrunden, och inte någon av oss kunde tro att ni klarat er levande, varken ni själv eller vackra prinsessan. Och därför är jag nu så lättad och glad över att se er gående här." "Men hur gick det för tokiga tanten?" "Jo, när hon fått se er två störta i avgrunden var hon som ombytt totalt. Liksom vi trodde hon inte heller att ni kommit levande ner, och hon var mycket lugn och helt avspänd när vi nådde fram och tog hand om den gräsliga kvinnan. Och nu bar vi henne till konungen för att han skulle förkunna den skändligas dom. Men när hon åter kom inför konungen uppträdde all kvinnans stora förvandling. Hon sjönk ner på knä, och hon bad konung Baliol: "Herre, förlåt mig. Det är ingen

annan än jag som satt eld på ditt hus och som nu innebränner dig själv och din massa av folk. Men jag ångrar mig nu när jag ser hur min plan gått i verket. Mitt syfte har fullbordats, och därmed har allt mitt hat fått sitt utlopp, och ingenting mera finns kvar. Allt mitt hat, all min ondska är uttömd, och nu vill jag blott finna frid och försoning med dig, ty jag skall brinna inne med dig i det likbål som jag själv har tänt. Herre konung, förlåt mig, som nu invid dödsranden gråter och omfattar dig med min kärlek och hyllar dig ödmjukt som din tjänarinna och kryper framför dig och uppriktigt ångrar sitt tilltag. Ty så ångras synder: man ångrar dem alltid för sent, när det ej längre finns något medel att gottgöra dem. Endast då kan en människa ångra: när det är för sent. Ty en människa är alltför stolt för att ångra sin brottsliga verksamhet medan den ännu kan gottgöras." Konungen sade då: "Kvinna, det är med stor glädje jag härmed förlåter dig. Men det finns icke egentligen någonting alls att förlåta, ty du har blott uppfyllt den eviges vilja, försynens och ödets naturliga gång, och vad helst som sker genom naturen och ödet är aldrig en sak att förlåta, ej ens när den görs genom människohänder. Så res dig och tigg inte mig om förlåtelse för vad du ej åstadkommit men ödet, naturen och Gud. Allt är Gud, allting görs genom Gud, och vad Gud gör är alltid av godo och till världens fromma. Jag bjuder dig ej ens att dö här med mig, utan fly och försök att med egen hjälp rädda dig, och samma gäller er alla, o karlar. Förglöm mig och rädda er själva. Ni har ingen tid att förlora." Vi var icke sena att lyda befallningen. Vi sprang omedelbart ut och begav oss till tornet, som ni och prinsessan dykt ner från, och käringen följde mer långsamt och stultande efter oss. Hela centraldelen och slottets vackraste kungliga delar var nu överhöljda av rytande flammor, och vi fick fly ut genom flammande eldlabyrinter med lågande bjälkar och brinnande föremål regnande kring oss. Vi bad fula häxan att skynda, men det var ej lätt för den vanskapta stackaren. Och när vi ännu en gång vände åter vår uppmärksamhet för att påskynda kvinkande stycket, så såg vi hur allt som hon stod på med ens plötsligt rasade, och med ett illvrål så följde hon med och drogs med i den rytande avgrunden. Det var det sista vi såg av Mathilda. 'Det är inget mera att göra,' framstammade jag. 'Vi har nu blott oss själva att rädda.' Och vi nådde fram till ert torn, och vi dök alla ned från dess tinnar. De flesta dock hoppade oskickligt och slogs ihjäl mot de taggiga klipporna. Flera slets sönder i trasor, blev hängande där, massakrerade som blodigt läckande trasdockor. Jag, såsom överste för mina trupper, var den allra sista som hoppade, efter att digert ha sett nästan alla av mitt kompani, nästan samtliga vännerna, blodigt ihjälslås i avgrunden. Jag och blott fem av de mina kom levande genom bataljen. Och knappt hade jag simmat upp ur det iskalla vattnet och kommit till motsatta stranden, när med ett förfärande brak höga tornet och delen av slottet som tornet var byggt på, helt urholkat av eldens frätande vilda aptit, med ett öronbedövande brak, som ett jordskred, med kraft som en jordbävning, störtade ner i ravinen och fyllde upp vallgraven, så att dess djupaste ställe blev land. Hade vi varit där då så hade vi inte haft någon chans alls. Och här är jag nu, lyckligt vid liv, och den siste i livet som talade med konung Baliol."

"Följ med mig, min vän. Jag skall hjälpa dig och presentera dig vid konung Arthurs högt lysande hov. Han behöver otroliga hjältar som du. Men vad heter du?" "Archibald." "Det är ett gott namn. Snart blir du förvisso Sir Archibald." Och mannen följde Merlin hem till England, till Arthurs nu blomstrande hov. Men när översteprästen kom fram fick han höra att konungen självsvåldigt gift sig, och utan Merlins högst väsentliga närvaro. "Vem har han gift sig med?" frågade gamlingen mannen på krogen han talade med. "Med kung Baliols dotter, den härliga Gunvor." Då blev gamle mannen så mörk i sin håg och så svart olycksbådande tyst, att han liknade ett plötsligt ute på havet upptornande trombmoln, som samlar sig för att med hast sänka samtliga skutor på havet. Och intet ont anande kroggästen frågade: "Hur är det fatt?" Prästen svarade ej. Och då fick mannen plötsligt en orolig intet gott lovande aning. Han frågade gubben: "Vem är ni?" Då svarade gamlingen: "Jag är Merlin," och bröt upp och gick kokande ut, under vägen nedvältande två stycken bord och ett obestämt antal av stolar och bänkar. Men mannen skrek efter Merlin: "Ärevördige helige gubbe, var har ni då varit? Kung Arthur har väntat i evighet på er och uppsköt i det allra längsta sitt bröllop för er skull, men kunde till slut inte vänta och uthärda längre!" Men prästen var ute ur krogen och hörde blott det allra första av orden. Han vandrade nu utan vila till Arthurs kastell, över hedar och myrar, igenom var skog och tvärs över var flod allra kortaste vägen, trots vintern och isbelagt vatten, vars isskorpa han alltid brakade genom. Med is i sitt skägg och med kläderna styva av ispansar, blå i sin kropp och med skälvande darrande lemmar framträdde Merlin inför konungen och inför drottningen och inför hela det myllrande hovet. Hans dystra utmärglade kalla ohyggliga vintergestalt satte skräck i var gäst och närvarande riddare. Översteprästen höll ut sin helt vita och ådriga beniga knotiga långa och smala högheliga hand och ett ensamt fatalt skräckinjagande strängt ödesbringande pekfinger mot den bestörte och starkt överraskade konungen och sade skoningslöst: "Vad har du gjort!" Och det uppstod en dödstystnad. Alla avvaktade konungens svar. När han äntligen svarade var det med lugna och vänliga orden: "Min fader, har du åter uppstått ur graven? Din ytterst nödlidande uppsyn och karga gestalt verkar som om den uppstigit nedifrån bottnen på en sedan urminnes tider totalt bottenfrusen djup sjö. Vi har väntat dig. Var har du varit?" "Jag bröt för en tid sedan benet och har för min skada fått vila i avskildhet. Men ändå borde du väntat på mig och ej gift dig förutan min ytterst nödvändiga höga välsignelse." Nu blev allt hovet chockerat. Det hördes ett upprört och oroat sorl och förskräckta och talrika suckar och utrop, ty nu förstod alla vad prästen åsyftade, och alla visste att det allra värsta som alls kunde hända var brytning emellan Merlin och kung Arthur, och sådan var nu plötsligt hotande.

Konungen teg. Prästen fortsatte hänsynslöst inför det upprörda hela församlade hovet, med Lancelot och alla riddare spända av uppmärksamhet: "Har du redan, o konung, spillt jungfruns högt heliga blod?" Konung Arthur blev röd som en kokande kräfta och svarade stammande: "Ja." Då blev prästen fullkomligt förvandlad. Han sänkte sin arm, och han böjde sitt huvud som en in i grunden besegrad och slagen bankrutt och kaputt general. När han åter upplyfte sitt anlete, nu tydligt präglat av enbart förtvivlan, omätliga sorger och lidanden, sade han i en förmildrad och faderlig, ömmare stämma: "Min konung, min vrede är krossad av gränslös förtvivlan och sorg. Ser du ej själv, förstår du ej själv vad du gjort? Du har spillt konung Baliols blod! Du har utgjutit blod av den Fimbulska ätten, det enda som var dig förbjudet, det enda jag tilläts förbjuda dig genom försynen, det enda jag sade till dig att du inte fick göra." Och kungen förstod vad han menade, och hans tomatfärg i ansiktet övergick nu till det likvita. Åldringen fortsatte: "Endast i kärlek har du brutit budet och fullkomnat saken, men du har dock oåterkalleligen och beklagansvärt för tårfylld evighet gjort det. Ack, vilka förskräckliga fasor skall ej springa ut ur den ringa detaljen, det lilla osynliga nylagda ägget! Se själv, konung Arthur," nu flammade gudsmannens klarsynta ögon, "hur Gunvor nu redan kvickt blänger åt din allra fagraste riddare!" Han hade sett drottning Gunvors och Lancelots ögon ett ögonblick möta varandra. "Hon tycker precis lika illa om vad du har gjort som du själv mer och mer under åren skall komma att tycka." Nu böjde han åter sitt huvud, besegrad av olyckan, och sin blå blick emot golvet. Han kände precis varje mänsklig själskänsla i hela den mäktiga salen. Han visste, att här fanns det män som uppfattade honom som tokig. Han visste att han nu med sina tungt vägande ord gjort sig fiender för hela livet, han själv, som ej någonsin haft någon fiende. Klarast av allt såg han konungens tankar. Han visste att Arthur allena begrep vad han sade. Han kände ock att Arthurs hetaste önskan just nu var att det skulle nu vara nog, och att han, Arthurs andlige far, skulle dra sig tillbaka och gärna försvinna. Men översteprästen gav luft ännu åt dessa ord: "Käre konung, du världsalltets medelpunkt, Guds allra ädlaste furste, vårt öde har nu knutit oss ännu närmare samman än tidigare. Innerligen jag ångrar att jag icke stått vid din sida i dessa tre månader, och att jag ej varit konvalescent i din närhet i stället för fjärran ifrån dig, där jag icke alls kunnat göra det minsta för dig. Nu blir framtiden svårare för oss än det allra värsta förflutna alls någonsin varit, det onda förflutna, som vi hädanefter med bitterljuv saknad skall minnas som de gamla goda förträffliga tiderna. Från denna dag skall jag aldrig i livet mer lämna din sida men bistå dig i dina svåraste prövningar mycket mer faderligt och mera gudsmannamässigt än förr. Tillåt aldrig igen, käre Arthur, min herre och konung, att jag övergiver din sida." Nu reste sig Arthur och sade: "Min fader Merlin, hela landets högst vördade fader, jag hälsar dig välkommen åter och skall tacksamt lyda ditt bud: att ej någonsin mera tillåta att du övergiver min

sida. Men nu skall du få rena kläder och tvättas och vårdas. Du skakar ju såsom en stelfrusen. Det ligger i hela landets intresse att du icke får en lunginflammation!" Och den tappre Gawain liksom Lancelot, Percival och flera andra och icke minst konungen själv hjälpte ut gamle prästen och såg noga till att han fick all den omsorg, bekvämlighet, värme och ljuvlighet som han såg ut att behöva. Kung Arthur själv blandade badet, Sir Lancelot torkade gudsmannen efteråt, och många övriga hjälpte på övriga sätt. Och så blev gamle prästen Merlin åter vite och vise Merlin, som beständigt satt vid kungens sida. Men det låg nu över hans väsen ett ständigt och nytt drag av allvar och dysterhet, resignation och depressivitet, som han aldrig ägt förut. Och han hade vunnit en tyst men oblidkelig fiende i sin son Arthurs illustra och lysande hov: drottning Gunvor, som icke förstått något av det ohyggliga som gamle gudsmannen talat om, då han på nytt uppenbarat sig hemma vid hovet. Hon hade förstått vad han sagt om det blod som kung Arthurs begär resulterat i utgjutning av, och det faktum att han så offentligen ordat om det allra största, mest hemliga heliga som fanns i livet för henne och uppvisat det inför alla som det allra fulaste och det mest brottsliga skändliga, kunde hon aldrig förlåta den gamle och helige mannen. Och efter Merlins vitt beryktade återkomst blev konung Arthur allt mer resignerad mot henne. Han älskade henne ej mer såsom förr, och han upphörde med att tätt frivilligt uppsöka drottningens sällskap. Hon blev isolerad och ensam av detta. En dag var hon djärv nog att fråga sin konung och man om han ångrat sitt giftermål. Svaret blev genast ett rungande nej. Och då blev Gunvor strax ännu djärvare och ställde frågan: "Men varför, min konung och härskare, undviker du då den maka som du icke ångrar att du lät dig vigas vid?" Då reste konungen upp sig från bordet och sade rätt vred: "Kära hustru, du får icke reta mig med att bli alltför personlig. Det tillkommer maken blott och aldrig hustrun att bli för personlig. En man kan ej tåla en kvinna som fräckt begär mer än vad mannen själv frivilligt ger. Men en kvinna har ej någon rätt alls att vägra sin man att ta mer än vad hon själv helt frivilligt ger. Kvinnans vilja är intet, hon är blott en spegelbild av mannens vilja och själ, och hon kan blott fungera som hustru i kärlekens äktenskap inom de ramar som mannen bestämmer. Om du ej är medveten om dessa fundamentala naturliga äktenskapslagar, så kan vi ej umgås som hustru och man. Jag är ledsen, min älskade. Tro ej att din makes kärlek har avtagit. Den är långt större än vad den förr någonsin varit. Men jag har problem, och min själ har förgrumlats av svårmod, och du måste låta mig lösa min last av personliga egna problem helt allena. Blott jag äger någon rätt alls till de sorger, bekymmer och lidanden som Gud har givit mig, och jag har ingen rätt alls till att avbörda dem och betunga en annan och vålla en annan ohyggliga lidanden och intensiva bedrövelser, som Gud har givit på min lott allenast. Om jag vållar dig alla sorger som Gud vållat mig gör jag fel, ty en människa har aldrig någon som helst rätt att vålla en medmänska olycka, och ej ens om det är hans egen hustru." Och konungen lämnade bordet och drog sig tillbaka. Och drottningen satt kvar bedrövad och gömde sitt huvud i armarna, som hon armt vattnade med sina tårar.

Just då, när hon satt där så ömkligen rödögd och tårdränkt, kom Lancelot gående just där förbi, och han råkade se hur fru Gunvor satt gråtande ensam. Han tänkte: "Vad gråter hon för? Icke passar det sig att vår drottning här sitter och gråter! Skall jag våga tilltala henne och avbryta främmande uppträdet? Nej, även det vore ganska opassande. Visserligen är jag konungens främsta och skönaste riddare, och om blott jag varit med hade mordbranden aldrig ägt rum i kung Baliols slott, men hur skön, hög och ärorik jag än må vara så passar det icke att jag djärves tilltala drottningen Men skall jag då övergiva en gråtande kvinna i nöd? Även det vore högst etikettsvidrigt, och ännu mer än ett tafatt försök till att trösta den gråtande. Alltså, Sir Lancelot, fram till den gråtandes bistånd! Och skingra den armas bedrövelser så gott det går!" Och han vågade närma sig drottningen bakifrån i det han sade: "O drottning, vad är det med er?" Helt förskräckt väcktes Gunvor ur kvalen och såg på den djärve och sade: "Sir Lancelot! Hur kan ni våga att tilltala mig? Om en tjänares tjuvöga råkar få se oss allena tillsammans är bådas vårt öde förknippat med Satan för evigt för samtliga dödliga mänskor. Säg, tog ni ej varning av gamle Merlins digra implikation av vår aldrig besudlade vänskap?" "Jag vågade tilltala er endast därför, att det vore skamligt och helt mot mitt samvete att gå förbi en i nöd sjunken jämrande kvinna. Jag ber er nu: avled er sorg med att delge en riddare den." "Nå, så hör då. Min konung försmår mig, och det fastän jag ändå väntar hans barn. Han blev uppskakad av gamle prästens ohyggliga tal och har allt sedan dess aldrig kommit mig nära. Min sorg är den kärlekslöshet som har uppstått emellan min konung och mig." Riddar Lancelot teg. "Ack, ni tiger? Ni kan icke trösta mig? Då är det sant vad min konung nyss sade: att sorger, bekymmer och lidanden kan man ej dela med andra, ty de vill ej ha sådant mer än man själv vill. Ack, säg något, Lancelot! Tag mig ur grå verklighetens ohygglighet! Ge mig en blek illusion och falsk hägring att klänga mig fast vid och rädda min kvinnliga glädje med! Jag vill ej bli något offer för sorgen och kärlekslös gudlöshet! Rädda mig, Lancelot!" Lancelot talade. "Skall jag då bliva i konungens ställe? Begär ni att jag nu skall giva er kärlek i stället för konungen? Är det ett äktenskapsbrott som ni önskar? O fala hysteriska kvinna! Du djur utan mänsklig gestalt, utan själ, utan sans och förnuft, utan samvete, utan moral! Om ni vill ha en älskare, så vänd er till någon annan än mig. Jag är ej den ni tror. Jag kan bli en god vän och förtrogen, men om ni begär något djupare borde ni aldrig ha blivit en drottning men borde i stället ha sänkts ned till bottnen av vallgravens dy, vilken smuts klär er bättre än äktenskapsbrottets." "Min knekt, ni tar fel! Vilken avgrund ni öppnat framför mig! Jag borde ej någonsin utbytt ett ord med er men vägrat svara ert tilltal från början. Jag vill ej ha äktenskapsbrott. Men, Sir Lancelot, bliv mig den vän som jag genom Merlins omsorgsfulla försorger förlorat i Arthur. Jag vill icke mer och begär icke mer. Låt mig träffa er och ibland stilla få tala med er, ty jag uthärdar icke min ensamhet, som

konung Arthur har lämnat mig i. Jag behöver en människa och trogen vän att få tala med någon minut då och då. Ack, Sir Lancelot, återvänd hit till min sida ibland!" "Den är vådlig, den vänskap ni bjuder mig till. Jag har plikter mot egen familj, snart har ni även barn, och om något blir sagt om oss av någon utanförstående gynnare är sedan icke vår vänskap så helig och ovansklig längre." "Min riddare, jag råkar vara förtvivlad och rent desperat i min ödsliga kärlekslöshet och min olycka. Ingenting är mera olidligt och mera svårt för en kvinna att bära än kärlekslöshet. Riddar Lancelot, ni har ej val. Jag befaller er härmed, i egenskap av landets drottning, att tjänstgöra såsom min vän och förtrogne." "Ett fruntimmer är en diktator. Allt enväldigt tänkande kommer från kvinnan, ty mannen är god och förnuftig nog att av naturen i anspråkslöshet vara blott demokratisk. Om ni går så långt, höga drottning, att ni mot allt vett och förnuft nu befaller mig vara er vän, så är jag illa tvungen att lyda, ty att trotsa er för att följa förnuftet, moralen och samvetet vore blott förräderi, majestätsbrott och annat i den stilen. Gud endast vet om jag icke ändå i att lyda er vilja belastar mig med alla brott i vår värld. Ty det värsta mest brottsliga som någon mänska kan göra är att hellre följa en annans än sin egen fria självsvåldiga vilja. Jag måste nu lyda er höga befallning, ty sådant är nu vårt system och vårt samhälle. Gud vet om icke jag nu följer samhället och dess system till dess eget fördärv och dess omstörtning, vilket jag fruktar och anar." Så föll ridddar Lancelot för drottning Gunvor. Så föll oförstörbare och obesticklige ljuse långlockige lysande riddaren farligt till föga för drottningen. Men just då råkade riddar Gawain gå förbi just den sal där fru Gunvor och Lancelot satt. Och han stannade till inför synen av drottningen samman med riddaren. Lancelot rodnade när han blev varse sin bäste mest älskade vän. Den mest lysande av alla riddare rodnade därför, att hans bäste vän nu fick se honom i den mest skamliga situation som Sir Lancelot någonsin varit i. "Säg, vad står på?" sade riddar Gawain smått förskräckt och rätt häpen. Han fick inget svar, ty Sir Lancelot kämpade en mycket lång seg svår kamp emot orätta ord som, som läget nu var, alltför lätt kunde halka på tungan och leda till blodiga missförstånd. Utan att kunna förstå varför Lancelot teg gick Gawain ett steg längre och fortsatte aningen otåligt och förebrående: "Lancelot, min bäste vän, har du något att dölja för din alltid hittills mest trogna och närmaste fosterbror?" "Bara min skam," sade Lancelot moloken, mycket lakoniskt. Nu teg Sir Gawain. Riddar Lancelot fortsatte efter en tryckande tystnad: "Jag ber dig, min vän, om du än är min vän, håll det hemligt att du här har sett mig med konungens maka." Nu svalde Gawain. Därpå vågade han fara ut: "Drottning Gunvor, jag ber er att lämna Sir Lancelot ensam med mig." "Vem är du att ge drottningen order?" förlorade Lancelot sig. "Jag befaller fru Gunvor att avlägsna sig i min egenskap av härdig man. Mannen är livets auktoritet, och mot honom har fruntimret inget att säga ens om hon är drottning och han är suput." "Du har ej någon rätt att befalla din drottning och din härskarinna ett vitten."

"Min Lancelot, du måste låta mig tala med dig man mot man. Kom då med mig till ett annat rum, om du icke vill köra ut drottningen. Om du det vägrar och ej följer med mig, så är du en kruka och knöl vars otroliga feghet och kortsynthet skall sätta England i brand och förstöra din konung och hela den värld som han skapat åt oss." Riddar Lancelot reste sig, bugade djupt för sin drottning och sade: "Jag ber er förlåta och ursäkta mig, höga drottning, att jag för ett ögonblick drar mig tillbaka." Men drottningen, såsom en katt med sin dödsdömda mus, kunde ej låta bli att slugt fortsätta leka med riddaren. Med en förbryllande glimt i sin ögonvrå sade nu drottningen: "I kungens namn, riddar Lancelot, bjuder jag er att ej lämna min sida." Då kunde blott Lancelot sätta sig åter, rätt spakt och förlamat. Han sade till vännen Gawain: "Sir Gawain, ingen av oss har något att dölja för drottningen. Säg vad dig lyster." Då flammade riddarens ögon i det han begynte att tala: "Nåväl, jag skall tala! Jag vet icke vad som är mellan er, och jag vill ej heller någonsin veta det. Men hör mitt ord, riddar Lancelot! Vad är en kvinnas förlorade oskuld? Spilld mjölk som blott mesar kan lipa åt. Jungfrur är till för att kränkas. Men vad är en ungkarls förlorade oskuld? Ej mycket, om han är en vanlig och alldaglig karl. Men om han är en konung, en präst eller en annan högt uppsatt ansvarig herre, som åtnjuter allas respekt, är det en katastrof för all världen. Och en mycket hemskare världskataklysm är det om han förlorar sin oskuld igenom ett äktenskapsbrott. Försök sedan att tänka dig vad konsekvenserna bleve om äktenskapsbrottet begicks med hans konungs och herres högt älskade maka! Och om det dessutom var så att hans konung höll av honom mera än av någon annan!" "Gawain, lugna ner dig! Min skam är blott den, att jag här måste finna mig i att behöva här lyda en kvinnas befallning. En kvinna har dristat sig här att befalla mig, aldrig av kvinnoumgänge befläckade Lancelot, att vara sällskap åt henne. Och eftersom hon är min drottning och min herre konungens maka, så måste jag lyda." "Men varför ber du mig då att hålla tyst om en så liten och harmlös meningslös struntbagatell?" "Av den anledningen, att jag ej vill att någon skall känna till denna min skam utom de som nu redan olyckligtvis vet det." Nu skrattade riddar Gawain ytterst hjärtligt och sade: "Ack, Lancelot, du är dig lik! Att jag kunde tro att något allvarligt höll på att hända!" Men nu blev fru Gunvor rätt vred, och hon reste sig i det hon sade: "Jag bad icke er, riddar Lancelot, att göra mig till ett åtlöje för denne knekt. Jag har erbjudit er min uppriktiga gunst, och ni har här inför er homosexuelle och taktlöse vän öppet hånat den. Var då i evighet utan den! Kungen skall veta, att ni lömskt bedrivit grymt gyckel med er härskarinna! Försvinn ur min åsyn och kom aldrig åter inför mina ögon! Ni är härmed landsförvist! Ut!" Ingenting kunde stävja Gawains muntert uppsluppna skrattanfall, men riddar Lancelot fattade att drottning Gunvor nog menade allvar och reste sig tyst och gick ut, följd av den alltjämt skrattande vännen Gawain. Samma dag fick fru Gunvor Sir Lancelot landsförvist. Konungen fann sig i drottningens nyck, för att ej hennes vrede

med än större kraft skulle uppflamma. Men när Sir Lancelot, den allra yppersta och den mest älskade kämpen, kamraten och riddaren, ej syntes mera vid hovet, blev allt som fördystrat, och ingenting var längre roligt som förr. Konung Arthur gick bort till Merlin och förtrodde åt honom sin sorg och sin saknad av glädjen vid hovet. Då rådde Merlin honom, klok såsom alltid, att ta en förnuftig semester från hovet och vandra till fots genom landet med honom, Merlin, och så skaffa idéer och ny stimulans. Det fann Arthur strax vara en ypperligt härlig idé, och en dag gick det ut ifrån Camelot, tidigt en morgon då ingen var uppe, försiktigt så att ingen märkte det, två vagabonder, två bondklädda pilgrimer, med slitna säckar på ryggen. Det var konung Arthur, all världens mest lysande konung, och översteprästen Merlin, världens allra mest kunniga och högutbildade man. Ingen var inbegripen på slottet i kungens och prästens planerade pilgrimsfärd utom en enda: Gawain, som högtidligen lovat att sköta ruljangsen i konungens frånvaro. Tre långa år var kung Arthur försvunnen från hovet tillsammans med Merlyon eller Merlin, som han heter på svenska. De två gamla vännerna vandrade kring över hela Britannien och var även över till Irland. När skeppet som förde dem över den irländska sjön sakta nalkades irländska grönskande höglänta kusten, så talade översteprästen och sade: "Min konung! När den ö som du ser här framför dig sällas till England och blir till en del av ditt rike, då skall riket varda en stormakt som världen skall bäva inför. Utan Irland kan England ej någonsin bli särskilt mäktigt, men med Irlands hjälp kan ej något emotstå din tron och din makt. Liksom Sverige är intet förutan det vilda oländiga Finland, är England ett intet förutan det heliga Irland. Men Sverige med Finland och England med Irland är oomkullrunkeligt oövervinnliga och osårbara. Två länder, två öar, två kuster, två sidor av riket, är bättre än en, ty en ensam kan icke försvara sin rygg. Ja, jag säger dig, Arthur, att utan det fattiga Finland är Sverige förlorat, och utan det heliga Irland är England förlorat. Så vårda det ömt och tag hand om det väl, när det frivilligt lämnar sig över åt dig." Och de var i ett helt år i Irland. Otaliga äventyr upplevde karlarna på sina vandringar, och varhelst Arthur fann karlar som dög något till såg han till att de reste till Camelot för att bli riddare vid kungens hov. Arthur älskade högt det manhaftiga nöjet att pröva förmågor. De flesta bestod ej hans prövningar och gjorde honom besviken, men alltid emellanåt fanns individer som glatt överraskade honom med att nästan visa sig vara hans jämlike. Sådana lovade han en hög riddares titel vid konungens hov. Aldrig sade han själv vem han var, men Merlin kände alla, och genom den heliges auktoritet skedde samtliga bindande löften om ridderlig titel och ära. Och gamle Merlin ledde Arthur långt in i de värsta mest ödsliga och minst befolkade delarna av gamla Skottland, det vilda oländiga höglandet. Mitt i alltsammans blev gamlingen och unge kungen totalt överraskade av plötsligt kommande vintern. De råkade ut för en fruktansvärd snöstorm, som de icke alls kunde uthärda. Halvdöda, nästan totalt vilsegångna och närapå slagna ihjäl i raviner och utav laviner, fann de så med ens ett välkommet och hett åtrått skydd i en underbar grotta, som liksom en räddande ängel de plötsligt fann öppen i

bergväggen. Björnen, som lugnt sov i ide där inne, var de mycket noga med att icke väcka. Kung Arthur föll närapå över den besten, som dock icke vaknade helt och blott brummade litet och somnade om. "Säg, Merlin, varför drar du mig med in i detta oländiga fasliga vildland?" "Jo, därför, att här kan du finna en bot för den grymma förbannelse som hänger över dig." Efter två dygn hade stormen bedarrat, och de kunde fortsätta. Snart, blott en dag före midvinter, öppnade sig så en väldig oändlig och skönhetsberusande klippsjö framför dem, och konungens reskamrat sade: "Se, nu är vi framme!" Och mitt i den bråddjupa sjön, ganska nära den östliga stranden, låg ute i vattnet en ensam och ödslig förskräckande dyster svart borg, och det fanns inte någon förbindelse mellan den ruvande borgen och klippiga stranden. "Se där!" sade översteprästen och pekade lystet ut borgen. "Dit skall du och rädda din ära. Hör nu noga på, o min Arthur, min son. I den borgen där ute bor världsalltets fagraste kvinna. Men hon är ock världsalltets ondaste kvinna. Vad hon hatar mest, och vad hon ägnar hela sitt liv åt att noggrant bekämpa, är Makten och alla som brukar den. Ingen finns som hatar dig mer än hon. Hör nu på. I sin ägo har hon konung Haralds, din fars eget kungliga svärd, med dess kostbara slida. Det svärdet och slidan skall du gå och hämta från henne, och utan att falla för hennes sataniska lockelser. Vinner du svärdet och slidan med liv i behåll och förutan att ha fallit offer för henne och för hennes djävulska lusta, så har du bestått det mest svåra och mest avancerade mansprov som världen idag har att bjuda, och då tar Gud åter den digra förbannelse som han har lagt på ditt huvud, när du spillde drottningens jungfrublod." "Vem är den onda fatala och skändliga damen?" "Hon kallas i allmänhet 'Sjöjungfrun', men hon är långt ifrån jungfru. Hon är en ohygglig och fruktansvärd häxa, som vet närapå lika mycket som jag om naturen. Den väldiga sjön har hon uppfyllt med digra vidunder, som ej låter någon passera det svarta ohyggliga vattnet för att fara ut till den kolsvarta borgen. Blott en enda båt kommer vidundren icke alls vid, och det är min personliga egna pålitliga båt, ty blott min makt är större än hennes. Min båt skall du låna, och jag skall snart visa dig till den. Där är den, där inne i grottan där framme." "Vad heter den sällsamma kvinnan? Har hon något namn?" "Hennes namn är fru Morgan med tillnamnet Den Onda Fén. Så ökänd är hon att man blott vågar viska fram hennes ont bådande namn. Tag dig noga i akt för den trolösa. Tro icke ett enda ord som hon säger. Tro ej något annat om henne än ont. Hon är medveten om att du kommer, ty hon är profetisk som jag. Hon är väl förberedd och vet noga i minsta detalj vad hon skall gillra till för att fånga dig. Drick icke vin som hon bjuder. Drick ej något annat än vatten, ty allt annat som hon vill bjuda är giftigt. Och mot eventuellt sockrad mat skall jag giva dig örter så att du strax kräks om du får något olämpligt i dig. Det finns ingen mer kunnig giftblanderska i vår värld än fru Morgan. Det enda hon vill ha av dig är din makt, och den får hon om hon får din köttsliga kärlek. Ditt liv ger hon ej något för. Du är ej värd en loppa för henne, och hon ser det nog som helt under sin värdighet och föga

ändamålsenligt att taga ditt liv, som du inte behöver att frukta för att bli berövad. Blott kärleken måste du akta dig för, ty om du giver henne din kärlek, så är du förlorad för evigt och allt vad du levt för: ditt hov, dina riddare, England som stormakt, och all världens lycka. Förbannelsen blir icke dubbel, men den blir konstant och förblir illa nog i sin fasligt totala gestalt. Glöm ej svärdet och skidan. Nu skall jag blott finna de nyttiga örter som du måste äta så att du ej sövs eller blir lömskt förtrollad av hennes förrädiska gifter." Och prästen gick bort för att söka de rätta och viktiga örterna ute på höglandets hedar. Han fann dem rätt snabbt. Sedan ledde han Arthur till roddbåten som låg väl dold och djupt inne i grottan. Och Arthur tog årorna, kastade loss och begav sig. Han hade fått örterna i sig och var mycket lugn. Men Merlin såg med oro sin fosterson ro ut i dimman med alltför bekymmerslös min. "Jag skall vänta just här tills du kommer tillbaka," var gudsmannens sista personliga ömmande fadersord, som nådde Arthur när han i den tätnande bolmande dimman ej mer kunde se fosterfadern, rådgivaren och ovärderlige prästen på stranden. Han rodde i dimhöljets slöjor till borgen, som reste sig såsom en djävulens kolsvarta skugga högt ovanför honom i skyn. Icke såg han den tydligt. Den var som en avlägsen vålnad, diffus och oformlig. Hans färd stördes inte av någon. Han nådde till stranden av borgen och fann där en stig som bar uppåt. Den följde han, och utan äventyr trädde han in i den dystra massiva av fukt och av ondska tungt drypande borgen. Då stannades han av två hemska förskräckliga vakter. De var två ohyggliga jättar i kåpor, minst två meter långa och kraftiga bjässar. De lade beslag på kung Arthur och förde med bryskhet in småväxte kungen i skräckborgens inre. Snart kom de till dess allra innersta största gemak. Där låg utbredd på en skön divan den mest sköna och bländande kvinna som konungen någonsin sett. Hennes hår var så rikt och så långt att det gjorde en hänförd, och svartare hår hade Arthur ej någonsin sett. Hennes ögon var svarta som svartaste kol även, men det var något bekant i de stora uttrycksfulla ögonens mörkt genomträngande väsen. Men runt omkring henne stod hennes gastkramande livvakter: hemska förfärliga kåpklädda högresta män. De var klädda i kolsvart från topp och till tå, och de såg ut som tvättäkta bödlar. De var helt förskräckliga i sina fotsida kåpor och svarta förfärliga masker som täckte allt utom de grymma sadistiska ögonen. När sköna nattsvarta kvinnan fick se sin inkommande gäst gav hon genast spontant luft åt orden: "Nej, se! Konung Arthur! Välkommen till Smärtornas Boning, som detta slott heter. Jag har sedan talrika år länge väntat dig. Äntligen är du nu kommen. Och du vill, förstår jag, ha konungens svärd med dess gyllene skida? Är det ditt naturliga ärende?" "Ja." Och hon sade till en av de ganska förskräckliga tjänarna: "Hämta hit konungens svärd med dess skida!" Och svärdet blev hämtat. Ett vackrare svärd hade kungen ej någonsin sett. Han stod andäktigt tyst när han mottog det, och han betraktade det mycket djupt mycket länge. Men kvinnan

med välkända ögonen sade: "Ja, se på det länge, kung Arthur. Det är mycket värt att begrundas. Min fader Merlin..." "Är Merlin eder fader?" "Ja, har han ej sagt eder det?" "Därför har ni hans ögon!" "Förvisso. Min fader Merlins gamle far var en mästerlig smed utom överstepräst, och han gav båda yrkena noggrant i arv åt sin son. Gamle Alban, så hette min farfar, fick uppdraget av konung Hamlet att smida ett guldsvärd som skulle bestå i all evighet. Det gick naturligtvis inte att smida ett svärd av det renaste guld, men den kunnige prästmannen gjorde i stället det här vackra svärdet som ej är ett svärd av den här världen. Den som det äger med skidan är oövervinnelig, ty svärdet är lätt som fjun, men det biter och dödar som blixten. Tyvärr hann kung Hamlet bedrövligt nog dö innan svärdet blev färdigt, och av någon anledning fick inte heller din far någon glädje av svärdet. Det stannade inom min farfars familj, i en alltför lång väntan på bättre och lugnare tider. Men nu är den gyllene tiden nog äntligen kommen, när konungen själv kommer hit för att hämta sitt svärd. Det är ditt, konung Arthur! Med glädje och fröjd ger jag härmed det över åt dig, den som mest utav alla förtjänar det. Det är ett långt bättre svärd än det gudssvärd som du drog ur städet. Så krön dina segrar allt framgent med detta heroiska oemotståndliga svärds heta bärsärkargång bland de tallösa fiendeoffren! Ja, detta högheliga svärd, konung Arthur, skall göra dig till världens främsta mest blodige mäktige härskare. Slit det med hälsan. Men innan du går, låt oss äta tillsammans. Vi känner ej ännu varandra. Häng skidan med svärdet om halsen så att du ej tappar det." "Aldrig, det lovar jag dig, vackra fru, skall min faders svärd lämna min sida. Men varför är slidan så dyrbar?" "Det sägs att dess ägare icke kan såras och skadas och blöda en blodsdroppe så länge skidan är i hans förvar. Men jag har aldrig sett ett bevis på den fabeln. Men låt oss nu äta. Mitt bord har stått dukat för dig sedan Baliols död. Mina drycker har väntat dig sedan du föddes. Kom, mäktige konung, och smaka!" Och Arthur lät leda sig till hennes taffel. Han litade på fader Merlyons immunitetspreparering och var därför lugn. "Varför kallas ni ond, kära Morgan? Ni är ju en trevlig och positiv kvinna. Vad ger er ert dåliga rykte?" Och Arthur försåg sig av ljuvliga maten. "Har ni inte sett runt omkring denna trakt, hur det finns korta pålar i marken med uppträdda mänskliga dödskallar på dem? Har ni icke sett mina tjänare? Alla de hundratals dödskallar som kantar vägen hit har tillhört riddare som stört min frid här, förnedrat sig nog till att älska mig, och sedan hungrat och törstat ihjäl i min källares hålor, om de icke fallit till föga och svurit mig trohet för resten av livet. Om de så har gjort har de blivit som dessa förslavade dystra omöjliga och imbecilla idioter som finns överallt och som är som maskiner för drottningens vilja. Om jag säger åt dem att döda er gör de det genast. Men det är ej ert dyra liv jag begär av er. Allt jag vill ha är er kärlek. Vad nu?" Arthur kräktes med ens, och blott han visste

anledningen: något som ej var mat hade funnits i maten. "Min konung, mår ni inte bra?" Arthur sade då när han spytt färdigt: "Förlåt mig, min fru. Jag bär tydligen mig inte åt som sig bör. Se, er matta är fläckad och hopplöst förstörd av de häftiga spyorna." "Det gör ej något. Blott intag en ny plats vid bordet och fortsätt att äta." "Men jag är ej hungrig och har icke längre aptit." "Hemska träsmaken och beska smaken av magsaften går enklast bort om ni blott äter mera. Försök! Ni skall se att ni ej kräks igen." Arthur kunde ej neka, och han var egentligen fruktansvärt hungrig. Han åt, och han kastade ej upp igen, ty de örter som han fått av fader Merlin hade följt ut ur magen vid dess första utrensning. Nu fanns ej någonting kvar i hans kropp som förmådde bekämpa de främmande safter som Sjöjungfrun bjöd honom intaga. "Kära fru Morgan, ni kallade just er själv drottning. Är ni då en drottning?" "Jag har många namn, och ett är Nattens Drottning. Men hör noga på. Ni har ätit av maten, och pappas förbannade örter som han givit er såsom motgift mot mina förtrollande droger finns ej längre kvar i er mage. Hör på nu. Jag älskar er. Giv mig er kärlek så skall även jag ge er min. Det är allt jag begär av er. Jag vill ha barn med er. Lyd mig och älska mig." "Aldrig så länge jag är världens konung. Vill ni att jag skall begå äktenskapsbrott?" "Ni är inte en konung. Ni är blott en alldaglig futtig normal stackars människa. Äktenskapsbrott kan blott kvinnor begå, ty för männen är det inget brott men en plikt." "Tig, du skändliga kvinna!" "Jag ser hur ditt öga beslöjas och höljs av de dimmor som drogerna vävt in din själ i som i en skön klibbig ofrånkomlig spindelväv. Du blir allt mattare, samtidigt som dina köttsliga känslor blir starkare. Gör inte motstånd. Det lönar sig inte. Du faller ändå. Kom nu hit till min sida. Min tjänare, hjälp hit den vacklande Arthur." "Det svindlar och snurrar för ögonen." "Bry dig ej om det. Jag vill bara njuta din kärlek förrän du är medvetslös. Älskade Arthur! I fem långa år har jag väntat och längtat hett efter din ankomst. Nu äntligen realiseras mitt livs ambition. Käre Arthur, nu ser du all världen i svart, men du kan inget göra, ty mina välsignade örter har tagit ifrån dig allt motstånd, din manliga auktoritet och din vilja. Nu fullkomnas kärleken, som ensam lever i dig. Käre Arthur! Min älskade Arthur!" Och Arthur var maktlös. Han kunde ej någonting göra. Han kunde blott lyda den djuriska lusta som ensamt i honom ej dödats men blott stimulerats. Allt annat var dött: all moral, all hans vilja och manliga kraft, allt förstånd, all kontakt med all verklighet, gudomlighet och naturen. Blott djuret, naturen regerade honom i blindo, och det endast kämpade mot det framstormande mörker som alltmera intog hans själ. Djuret löpte en tragisk och omöjlig kapplöpning med den fullständiga medvetslösheten som hopplöst berövade honom sig själv. Djuret löpte till slutet och

dog när det slutligen uppnådde mållinjen. Allt var då tyst och förbi. Det var midvinternatten, och ute i sjumilasjön hördes sjömonstren böla och gorma. Kung Arthur låg medvetslös vid svarta fruns nu föraktande sida. Hon snäste en order till kåpklädda nattsvarta tjänarna: "Bär honom bort, spärra in honom, låt honom dö utav hunger och svält som de andra. Han är ej mer värd ens ett vitten. Som alla de andra var han blott en människa. Ingen kan motstå mig på hela jorden. Så tråkigt det är att ej någonsin möta sin överman!" "Hur skall vi göra med svärdet?" "Låt honom behålla det. Jag tar det åter tillbaka när han givit upp och är död. Låt den oäkte konungen njuta det guld och den makt som han nu till sin dödsdag ej mera kan bruka. Låt synen få trösta den handlingsberövade stackaren." Gästen bars bort och bars ner, slängdes in i en avskyvärd håla i bottnen av borgen, och efter den arme blev fängelseporten med grundlighet låst för att aldrig mer öppnas igen. Mitt i natten uppvaknade Arthur. Han frös som en naken om vintern. Omkring honom var allting fullkomligt mörkt. Intet ljus fanns i hela hans nya ohyggliga iskalla värld. Han försökte att resa sig men fann då armen fastfrusen vid golvet. Han måste med våld och med svidande smärta dra loss den, och då sköljde blodet fram ymnigt och hett. Strax betogs han av den mest ohyggliga smärtfulla huvudvärk som han haft någonsin. Som oupphörliga oifrånkomliga mäktiga kyrkklockor invid hans öra försökte hans huvudvärk få honom vansinnig, spränga hans huvud och få arme fången ihjäl. Med stor möda bekantade han sig med rummet. Där var en hård träbrits med halmbädd vid väggen. Han lade sig där, och han somnade genast. Men sömnen blev långt ifrån god. Outhärdliga slemmiga grymma totalt fasansfulla och äckliga maror, hallucinationer och skräcksyner gjorde hans sömn till den värsta av alla hans prövningar någonsin. Britsen han använde kryllade av våta krälande stingande giftormar, som var förfärliga slemmiga smutsgröna monster, och odjur försökte med klor och med drypande nagliga händer dra ner honom från hårda britsen. Och ständigt och helt utan uppehåll myllrade odjuren in i hans cell. De blev fler och fler. Aldrig gick någonting ut. Ständigt strömmade nya och fler fasor in. När han vaknade var han helt stelfrusen nästan. Hans känslor i händer och fötter var borta totalt. Men förnuftet var äntligen åter på plats. Med stor smärta och möda så tog han sig före det arbetet att med stort nödvändigt självsvåld ge liv åt sin digert förgiftade kropp, och när händer och fötter sent värkte och smärtorna brann såsom eld i hans lemmar förstod han, att faran var över för tillfället. Sent kom den disiga gryningen. Han kunde se den igenom en luftventil strax invid taket av cellen. Den gluggen var stor som en dörr i en fågelbur men stor tillräckligt, om blott fågeln lyckades öppna den. Och fången började fläta ett rep av den halm som han fått genom britsen. All halmen gick åt, och det tog tre förfärliga dygn utan mat, utan dryck. Men när repet var färdigt, förstärkts, reparerats tre gånger och äntligen höll, kunde fången, uppbjudande yttersta krafterna, sega sig upp till den knappa välsignade gluggen och

där blicka ut mot den ödsliga rykande sjön. Men ventilen var gallrad ordentligt med påltjocka järnstänger. En utav stängerna satt dock rätt löst i de ruttna och fuktiga stenarna och kunde lätt tagas bort, men de andra gick inte att rubba. Då föll Arthurs blick på den ensamma nästan osynliga strimma av ljus, som blygt sökte sig ner i den koldunkla cellen, forcerande samtliga ogenomträngliga gravmörka murar och gravar. Hans blick föll på det nästan helt obefintliga ljus som belyste ett föremål vars spets stack fram under britsen. Det var Merlins svärd. Ljuset spred sig från golvet till konungens hjärta. Han klättrade ner, tog upp svärdet och bar det i munnen tillbaka till gluggen och började där bearbeta det hindrande gallret. Det var mycket obekvämt, men efter en timmes arbete var vägen fri. Då på nytt steg han ner för att hämta den vackert utsmyckade skidan, som han stack sitt älskade svärd i, och alltsammans hängde han därpå runt halsen. Så klättrade han åter upp och gled ut. Det var ej långt till vattnet. Han gled ner i sjön utan ljud och begynte att simma mot stranden, och under ihärdiga innerliga och förtvivlade böner till den högre makt som står över all mänsklig förtvivlan, så kunde han röra sig framåt. Han kom fram till stranden och levde alltjämt, och hans svärd hade ej gått förlorat. Han tog sig till grottan där prästmannen väntade honom. Den gamle steg genast spontant upp vid åsynen av efterlängtade sonen och sade: "Min älskade son! Du har klarat dig! Välkommen åter! Hur gick det?" "O fader, du ser här det svärd som du bjöd mig att hämta." Nu såg gamle prästen sin son mycket djupt in i ögonen medan han ställde den viktiga frågan: "Och lyckades du komma över det utan att ge dig åt Morgan le Fay?" Arthur svarade: "Ja." Prästen forskade i Arthurs inre men såg ingen lögn i hans svar. "Och det gläder mig, son. Låt mig omfamna dig." Och han gjorde det. "Du är nu fri från förbannelsen, fri från allt ont, och ditt liv skall du leva i oinskränkt ära och lycka och fred till din död. Ja, det vågar jag spå, konung Arthur, och ordet jag säger skall bli lika sant som jag säger det: aldrig skall din ljuva drottning besudlas av skam eller äktenskapsbrott eller vanrykte. Evinnerligen skall Gunvor förbli dig så trogen som trädlöven sin gröna färg. Intet ont har du mera att frukta i livet, ty du har nu motstått fru Morgan le Fay, den mest farliga prövning som finns. Ingen man som besökt henne någonsin har överlevat besöket. Ja, du är den förste man som kommer levande från hennes borg." "Varför sade du icke att hon var din dotter?" "Jag skäms över henne. Jag avlade henne i mitt svåra livs allra svagaste ögonblick, och ingenting har jag ångrat i högre grad än att jag gav henne mycket av mina högheliga kunskaper, som hon blott använt till vidriga syften." "Hon hade en hel del livslevande tjänare." "Ja, de är skräckens ohyggliga tjänare. Om man besöker den skändliga kan man blott klara sig och överleva om man låter tygla sig av henne och bli den gräsligas slav för all livstid. Säg, fick du av hennes försmädliga gifter?" "Ja." "Hon är mer kunnig i giftblandning än vad jag själv är, ty sådant är hennes livs

specialitet. Om man får hennes gift och behåller det i sin högst sårbara kropp är man hopplöst förlorad, ty med detta gift kan hon få vilken man till precis vad som helst. Alla svarta maskerade kåpklädda tjänare som du fick träffa och se är förgiftade vandrande vålnader, som är beroende av hennes gifter och icke kan leva förutan dem och som blott tjänar sin fru för att få dessa ljuvliga gifter till döds. Dessa tjänare finns överallt här i landet. De sprider blott död, tragedier och olycka, och en som haft något med dem att göra är dödens. De går härifrån ut i världen för att skändligt utföra sin härskarinnas förfärliga syften. De mördar och bränner och lockar till Morgan de män som hon åtrår och mördar om de icke blir hennes tjänare." "Men varför sade du icke att hon även skulle försöka ta livet av mig?" "Därför att jag var säker på att kvinnan ej skulle lyckas." "Hon är en bandit och en laglös person som jag till varje pris borde utrota med alla de spår av skändliga gärningar som hon har utfört." "Jag ber dig, min Arthur, att ej göra frun något ont. Hon är ofarlig nu, ty du har ju besegrat den i själen svarta för alltid. Och hon är min dotter, och jag, hennes far, vill bevara trots allt den förskräckliga mot all sorts ondska. Ty hennes blir ödet att digert förgås genom sin egen ondska. Så strunta i Morgan, o Arthur, och bygg upp i stället din eviga lycka. Kom, låt oss bege oss tillsammans tillbaka till Camelot nu, ty vårt värv är nu fullbordat för denna gången." "O fader, säg , varför är skidan till svärdet så värdefull?" "Ingen vet säkert. Oroliga tider har mördat och gömt skidans hemlighet. Ryktet förtäljer emellertid, att den som bär skidan ej kan bli sårad så länge han bär den. Men om du bär skidan och såras, så vet vi att ryktet är falskhet och lögn. Men om du aldrig såras så länge du bär fagra skidan, så vet vi ändå inte om ryktet har talat sant. Vi kan tro, men vi kan aldrig veta med säkerhet något om saken." "Säg, varför fick aldrig min far detta svärd?" "Både Alban och jag ville till varje pris överräcka det åt honom, men min förskräckliga dotter bestal oss och gömde det undan för egna personliga bruk. Och ett vittne har sagt mig, att hon med sin egen jungfruliga hand lyfte just detta heliga svärd mot kung Hamlets sons strupe och mördade honom med just detta hans egna svärd i det grymma, beräknande och infernaliska syftet, att vända all svärdets gudomliga heliga och suveräna förmågor till motsatsen till tjänst hos ondskan och evig destruktivitet. Denna trend har nu äntligen brutits av dig. Hon var då redan all världslig makts mest fanatiska och oförsonliga fiende." Gudsmannen tänkte: "Jag undrar vad som har passerat emellan min dotter och Arthur. Det värsta som kunde ha hänt och som jag mest har fruktat för var, att min dotter fick Arthur på knä och fick med honom ett ödesdigert fatalt litet barn, som hon kunde ha uppfostrat i den mest kallt utstuderade ondska och upphöjt till konung med tiden med släktskapets rätt; men som väl är så tycks detta icke ha hänt, och det fröjdar mig storligen. Dock är min fröjd ej total. Han har ej sagt mig allt, men jag vägrar samtidigt att tro om min konung att han kunde ljuga för mig. Det är det allra sista i livet jag någonsin kommer att tro."

Arthur tänkte: "Jag kan ej bedröva min far med att säga den fasliga sanningen. Jag kan ej delgiva honom min skam, ty det skulle förta all hans stolthet, all fröjd här i världen, all glädje i livet och allt gott i Guds universum. Han måste få tro att jag klarat omöjliga provet, och världen, för dess existens skull, är tvungen att sväva i blå illusionen om min obefläckade ära. De måste få tro på sin bild av en otadlig världslig

gudomligt perfekt och god konung, ty utan den bilden så kunde ej människan klara sig. En blott är kunnig om sanningen, och henne fruktar jag mer än var storm och cyklon och naturkatastrof här på jorden. Och ett enda ber jag till Gud om: att det icke blev något barn av mitt äktenskapsbrott den ohyggliga midvinternatten."

4. Kung Arthurs torneringar När kungen kom hem fanns där trettio nya förträffliga riddare som grant välkomnade honom. Det var alla sådana som kungen under de tre vandringsåren utkorat och funnit och dubbat till dugande riddare och sänt till Camelot. Riddar Gawain hade skött allting väl i sin älskade kungs farligt långa och alltför långvariga frånvaro, om ändock enligt sin vilda personlighet han skött det väl ganska vårdslöst. I konungens frånvaro hade den prövade ängslande gräsänkan drottningen fött kungens förstfödde son, som nu redan var gammal nog till att förmå både tala och gå. Pilten var ännu ljusare än ljusa modern men liknade fadern till utseendet mer än modern. I sin miserabla förtvivlade ensamhet och digra trånande efter sin make så hade fru Gunvor gett gossen det om tårar vittnande tillnamnet Tristan. Och konungen gladdes åt gossen och älskade drottningen mera för gossens skull än han gjort någonsin tidigare. Riddar Lancelot hade när Arthur begivit sig bort även han gett sig av och förblivit i främmande länder alltsedan den dagen. Han hade lagt under sig hela det väldiga Frankrike och var dess förste historiske konung. Men när han fick veta att Arthur var kommen tillbaka begav även han sig tillbaka till Camelot för att där hälsas och äras mest av alla riddare och hälsas välkommen av själve konungens omfamning, som skedde öppet inför allas ögon, spontant och med faderlig broderlighet. Ingen älskade Lancelot mera än konungen gjorde. Han hade vid hemkomsten snart övertalat sin hustru att upphäva gunstlingens digra förvisning, och strax hade Lancelot kommit personligen utan att ana att domen var upphävd, bålt trotsande den och sitt öde. Han hade i längden ej uthärdat att vara utan sin konung och hovet. Och aldrig blev någon förlorad son varmare mottagen hemma än han vid sin återförening med England. Sir Sagramour var en av nya förträffliga riddarna. Han var ett ståtligt massivt härligt ridande berg av rent stål, järn och brynjor och utrustning ute i striden. Sir Baldwin, Sir Laurence, Sir Hector, Sir Brandon, Sir Kay, kungens släkting och högsta kansliråd, Sir Gareth, en bror till Gawain, som begynte som avbasad hånad begabbad föraktad och utskrattad kökspojke för att bli en av kung Arthurs mest lysande riddare, och Sir Lavayne, och Sir Lionel, och Sir Fortinbras, Sir Kelly, Sir Bertram, Sir Berlinguer och riddar Patrick, Sir Brian, Sir Pelleas, den tappre vilde och grymme Sir Morholt, Sir Bernard, Sir Bruce och Sir Clarence, för att endast nämna ett fåtaligt urval, var andra förträffliga nyinförskaffade och nyförvärvade härliga oöverträffbara riddare. Sammanlagt växte kung Arthurs berömda illustra och lysande sällskap av riddare till höga antalet av hundratjugo och åtta, men av dessa fick endast de

tjugofyra förnämsta och bästa och främsta och käraste sitta vid det så berömda perfekt runda bordet, som gavs konung Arthur av gamle Merlin såsom doppresent, något försenad, till förstfödde sonens högt jublande ära. Ett rundare bord, ett mer fullkomligt och rent exakt och perfekt runt bord har aldrig funnits, och gamle Merlin var dess enkle alldaglige snickare.

Härliga fester och aldrig upphörande skådespel, bländande stridslekar, eviga upptåg och heliga högstämda högtider blev nu kung Arthurs och hela hans folks, hela Camelots liv. Alltid pågick det någonting minnesvärt, underbart, vackert och stort vid hans lysande hov. Och nu uppfanns den kämpalek som alltjämt kallas tornering. Var riddare som hade lusten och modet fick delta och deltog. Det kunde i sådana skådespel, när de var som allra störst, intensivast och festligast, delta ett antal av femhundra riddare, som alla möttes med lansar och hjälmar och rustningar, man emot man, och på nytt och på nytt, tills allt färre satt kvar uti sadlarna, och tills till slut blott en enda fanns kvar som ej kastats ur sadeln, som den allra siste. Och denne, torneringens segrare, var mest i allmänhet Lancelot, när han var vänlig nog att vilja deltaga. Om han ej deltog var segraren vanligen tappre Gawain, och om båda var borta så blev oftast Gareth till sist. Sir Gawain hade två bröder till utom Gareth: den alltför friordige klumpige Aggravayne, som alltid trampade friskt i klaveret och ställde till digra skandaler, och Gaherys, den minst uppbrusande, mest balanserade av de förträffliga fyra fantastiska bröderna. Gaherys var förstås yngst, och Gawain var den äldste. Han var lyckligt gift och var far till två duktiga söner, som snart även de skulle bli goda riddare: Reynold och Richard. Men Lancelot gifte sig aldrig. Hans enda omanliga sällskap var drottningen, och detta umgänge höll han med noggrannhet på minimalaste sparlåga, ty han var medveten om att ej kvinnorna någonsin skydde att gå alltför långt. Han fann det ganska tråkigt i längden att ständigt behöva bli erkänd som oslagbar och oförliknelig segrare vid varje kunglig tornering. Han började då att som omväxling uppträda enkelt och som anonym vid torneringarna. Men han upptäcktes ändå, igenkändes och vann med lätthet sin seger. Men en gång igenkändes Lancelot ej, och det var hans mest lysande, största och allra mest lyckliga dag. En skön sommardag när hela hovet och kungafamiljen en gång gjorde en härlig utflykt till havet vid kungliga sommarbostället och lustslottet Tintagels kust var med ens plötsligt den lille kronprinsen Tristan försvunnen. Han stultade hurtigt omkring men kom bort bland allt folket och mängden och återfanns ej. Det var kungens och drottningens digraste och mest olyckliga dag. Kungen bjöd allt han kunde ha råd med att bjuda som präktig belöning till den som fann reda på kronprinsen, död eller levande, men lille pilten kom aldrig tillbaka och återfanns aldrig; och ej heller bar han vid helt oförklarliga plötsliga snopna försvinnandet något igenkänningstecken förutom sin själ. Hela landet fick landssorg som varade i ett helt år, och prins Tristan förblev oförklarligt försvunnen, och gåtan förblev ett olösligt mysterium. Efter den svåra ohyggliga landstragedin blev kung Arthur än mera beroende av sina riddares sällskap, och Gunvor blev olyckligt ensam, förskjuten och avskydd igen. Mycket stor del av ansvaret för lille Tristans försvinnande tyngde den drabbade drottningen, som icke passat sin förstfödde son, kungens arvinge, så som hon borde ha gjort.

Ingen älskade konungen mera än Lancelot. Lancelot hade ej större beundrare och ingen trognare vän. Konung Arthurs beundran och tillgivenhet gick så långt, att han sade en dag till sin tjänare, riddare, knekt, vän och bror nummer ett: "Käre Lancelot, du är mer lycklig än jag och har gladare, öppnare, ljusare framtid. Ty du är ej ännu förstörd utav kvinnors fatala förnedrande umgänge. Du är en oskuld ännu, ty du har aldrig syndat med kvinnor, och därav får du all din kraft och all världens och din egen konungs beundran. Ja, du är mer värd och mer lämplig som konung än jag. Faktum är, att jag tror att du är av oss två den förnämare, bättre och ädlare. Du vore bättre som konung än jag." Fagre Lancelot skämdes och rodnade och visste ej för sitt liv vad för svar som var bäst till ett sådant generande obekvämt och alltför smickrande tal. Ty i Lancelots ögon var Lancelot själv ingenting. Endast konungen, landet och hovet och riddarnas adelsstånd var någonting här i livet. Allt annat, och allt annat utgjordes av honom själv, var ett intet och värdelöst och borde ej tas i minsta betraktelse av någon alls. Men fru Gunvor var svår emot Lancelot. Hon ville ej lämna honom i fred, och hon tvingade honom igenom sin kungliga värdighets auktoritet att i alltför hög grad tjäna henne som sällskap. Han lydde för konungens skull, ej för drottningens. Men drottning Gunvor gick vårdslöst för långt. En dag sågs de tillsammans i en ganska pinsam och känslosam situation, som fru Gunvor djärvt tvingat sin riddare till. De sågs ute i skogen, och Lancelot låg med sitt huvud i drottningens knä, och hon strök ömt hans lockar. När Lancelot upptäckte pagen som såg dem for riddaren upp som ett skott och blev röd som en rödbeta. Pagen sprang blixtsnabbt sin kos och hann sprida ut nyheten innan fru Gunvor fått tillfälle att lära pagen att tiga. Och hovfolket, riddarna och alla människor, utom ett fåtal av vänner, som konungen och Sir Gawain och Sir Marmaduke, skrattade ut stackars Lancelot, som samma eftermiddag nästan med gråt i halsen begav sig från Camelot för att ej någonsin mer återvända. Det var hans uppriktiga avsikt åtminstone. Och han begav sig till gudsmännens heliga och isolerade fromhetsvärld, där han tog avstånd totalt från det världsliga livet tills vidare. Men nu blev drottningen impopulär. Hon beskylldes för fler och fler brott och försyndelser, och alla anklagelser som kom över den vårdslösa blev mer och mer tvivelaktiga, otroliga och absurda. Hon anklagades för att ha slarvat bort hertig Tristan med flit, och hon anklagades för att ha begått äktenskapsbrott och ej endast med Lancelot. Lancelot själv hade lätt kunnat jäva alltsammans som riktades mot henne, men han var borta till följd av den vårdslösas egen försorg. Kungen själv teg och rådgjorde tyst med Merlin. Alla väntade på vad hans ord skulle bli. Ingen visste om han skulle stödja sin fru eller anklagarna. Men han stödde ej någon tills vidare. Ingen fanns som icke älskade Gunvor. Men varför var de då så grymma och hätska emot henne? Därför att de var så sjuka av avund. De kunde ej tåla att Lancelot endast fick bli hennes sällskap och aldrig en annan än Lancelot. För att hon visade en blott sin vänskap och ej var och en som högt älskade henne, så blev var och en av ren avund den vårdslösas fiende.

Slutligen talade äntligen Arthur i målet. Han sade inför hela hovet och samtliga riddarna utom Sir Lancelot: "Vänner, jag har med stor noggrannhet överlagt länge med fader Merlin, och det följande har vi gemensamt till slut kommit fram till: må Gud själv rätt avgöra drottningens skuld eller oskuld igenom en vanlig tornering, i vilken min älskades talrika anklagare måtte utgöra ett lag som strider mot hennes fåtaliga tappra försvarare. Den som sist faller ur sadeln må avkunna drottningens dom. Jag har talat." Och skallande bifall bröt ut. Alla jublade och fann kung Arthurs beslut mycket vist och förnuftigt, och mest av allt tilltalades allihopa av konungens ord därför att alla älskade ståtliga festliga granna torneringar, som var det starkaste eldprovet för varje man och all manlighet, mannadygd, duglighet, ära och kraft. Men förutan Sir Lancelot var segern nästan i förhand rätt säker, ty främst bland de anklagande var Sir Morholt, den digraste av alla kämpar, den mest hänsynslöse, den starkaste, grymmaste och mest barbariske, som slogs förutan att någonsin tröttas med kraft som en slagbjörn med rustning, som dock icke dämpade alls monstrets dräpande slagkraft. Och varken Sir Gareth och riddar Gawain ställde upp i den ojämna kampen, där drottningens riddare endast var trettiotre medan drottningahatarna med deras vänner och hjälpare utgjorde åttioåtta förkrossande riddare. Varför var drottningens kämpar så få? Av den anledningen att så många var tvivlande på drottning Gunvors moral. Alla kungens förnämsta och främsta mest 58

garvade riddare höll sig från stora torneringen, som tycktes bli en batalj för de lätt sinnesretade, oeftertänksamma och lättpåverkade. Nyheten om denna väldiga allvarstornering blev spridd över hela det splittrade landet, till öar och bergstrakter och till de allra mest avlägsna obygder. Nyheten nådde ock in bakom kyrkornas murar och reste där även uppståndelse bland alla heliga och opolitiska män. På så sätt kunde ej heller Lancelot undgå att höra om jättetorneringen, som kunde leda till drottningens eviga vanära. "Hon är ju oskyldig!" utbrast Sir Lancelot. "Äktenskapsbrott är det sista som hon har begått!" Och han lämnade raskt sina heliga umgängesbröder och skyndade mot slottet Camelot. Men det var lång väg till Camelot, och hans tillfälliga häst var lätt skadad i foten. Han stannade därför vid midnatt vid en vacker fridfull och ädelmodsvittnande borg, och där sökte han härbärge. Noga dock aktade Lancelot sig för att ge sig till känna. Han togs mycket vänligt emot, och fick allt vad han hade behov av, och särskilt en ny vacker häst, som var den allra bästa av hästar. Den fridfulla och oansenliga borgen bar släktnamnet Astaloth. Borgherren var en beprövad och from gammal man som blott hade en son och en dotter, ty hustrun var död. Dotterns namn var Elaine, och hon var en förtjusande flicka. Vid sitt första ögonkast blev hon förälskad i riddaren, hopplöst och räddningslöst, utan att ana vem främlingen var. De två syskonen hade en gång haft en äldre bror, som varit Astaloths ära och stolthet, men han hade mördats förrädiskt av skurkar förrän han ens hunnit bli riddare, och han var Astaloths sorg. Än fanns kvar alla ädlingens vapen, hans rustning och hela hans lyxarsenal. Och det visade sig, att den stupades utrustning passade Lancelot mer än perfekt. Sonens rustning satt som om den skräddarsytts åt riddar Lancelot på gästens hydda. Och fagra Elaine bad sin far mycket enträget att låta främmande riddaren bära den stupades vapen, och herren till Astaloth samtyckte. Alla på Astaloth blev ytterst fästa vid Lancelot, och höge Lancelot lovade hjälpa den levande sonen till ställning vid konungens hov, och hans namn var Sir Robert. Så kallade Lancelot honom. Men fagra Elaine, den som ej hade rum i sitt hjärta för den allra ringaste ondska, besvor riddar Lancelot att aldrig glömma och vara den ömma och godsinta otrogen, och riddar Lancelot svor att ej någonsin äkta en kvinna om ej det var fagra Elaine. Och som tecken på deras förbund gick Sir Lancelot med på att bära en slöja i hjälmen som tillhörde flickan. Det var ett oskyldigt och heligt förbund, och Sir Lancelot gladdes åt att hennes tecken hos honom, den kvinnoundvikande, skulle direkt göra honom totalt oigenkännlig för alla mänskor vid hovet som kände Sir Lancelots vanor och leverne. Och med sin nye vän Robert red Lancelot bort från Elaine och från Astaloth, iförd en avlidens rustning och vapen och med en skön kvinnas bedårande tecken i hjälmen. Han var mycket glad åt sin helt suveräna maskering, som han nu drog ut för att grundligt bedra hela världen med.

Digra torneringen hade begynt mycket dåligt för drottningens riddare, när plötsligt två nya riddare grant uppenbarade sig på försvararnas sida. Den ena var tydligt en riddare med ringa erfarenhet, men den andre stred såsom en gud. Han var mycket väl tränad och satt i sin sadel som fastvuxen och som om han och hans präktiga häst var blott en enda oemotståndlig kentaur. Han var ståtlig och grann och klart lysande i sina stridskonster som själva solen. Han bländade alla med sina fantastiska skickliga vågade mirakulösa manövrer och stridsgrepp. Han var imponerande som själve konungen, och kungen själv sade till Sir Gawain: "Den där riddaren där strider bättre än konungen själv hade mäktat." Och riddar Gawain sade genast till svar: "Om han ej i sin hjälm bar en dams alltför tydliga tecken, så skulle jag vara rätt säker på att det var Lancelot själv." I det samma förstod konung Arthur att det var förvisso Sir Lancelot själv, men han teg om sin upptäckt. Vår unge vän Robert höll sig nära Lancelot ständigt, på Lancelots enträgna uppmaning, och på så vis höll sig Robert i sadeln. Men Lancelot spanade oroligt efter Sir Morholt, den främste bland anklagarriddarna, och fick till slut plötsligt äntligen syn på den hätske och för passionerade riddaren. Genast red Lancelot grymt till attack, och Sir Morholt, trots lätt överraskad, bemötte den okände. Men riddar Lancelots kraft och hans nit var så stort, att Sir Morholt föll platt ner till marken, 60

förkrossad och vanärad, slagen till slant och besegrad som råttan i råttfällan. Då hördes från alla stridsplatsens håll ett högt skallande jubel, och konungen själv kunde ej låta bli att av entusiasm resa upp sig och instämma i det glatt rungande jublet. Och när riddar Lancelot fällde Sir Morholt förstod ock Gawain att det blott kunde vara Sir Lancelot. Drottningen bävade, skakade och var så vit som den blekaste lärft av pur spänning. Men striden var ej ännu över. Den okände var fältets ledare, men ännu fanns många kvar av de envisa anklagarriddarna. När riddar Lancelot kommit till platsen med Robert så hade ett antal av sjutton av drottningens riddare slagits ur sadeln och endast ett halvdussin av hennes fiender. Nu var det tjugo av drottningens män som var ute ur leken och trettiotre utav anklagarsidan. Det återstod femtiofem för Sir Lancelots trettonmanslag att besegra ännu, men de femtio var snart förminskade till endast fyrtio, medan dock drottningens tretton satt kvar allihopa. Då ilsknade anklagarriddarna till, och de blev nästan farligt fanatiska, kastade hedern åt sidan och började uppträda fegt. Fyra stycken red rasande fram ifrån olika håll mot Sir Lancelot när för ett tillfälle Robert ej var vid hans sida. Det var helt omöjligt för okände riddaren att klara av alla fyra. Han mötte dock oädla övermaktsanfallet som en staty utav flinta och sprang ej i flisor, och två av de fyra föll sprattlande hjälplöst till marken. Men en av de oädlas lansspetsar träffade grymt riddar Lancelot i hans ej skyddade sida, och han sågs ett ögonblick vingla i sadeln. Då reste sig konungen upp i sitt säte, som om denna lans träffat honom själv mitt i hans hjärta. Men okände riddaren hämtade sig och slog snart de två andra ur sadeln. Men blodet flöt ymnigt ur riddarens sårade sida och färgade marken var helst han red fram. Dock förminskades icke hans stridskraft av farliga såret. Han hade reserver att ta på. Han härdade ut genom hela torneringen, fastän hans vän vid upprepade tillfällen bad honom utträda för att ta hand om sig själv och ej tragiskt riskera och offra sitt liv, men den okände riddaren vägrade. Digra torneringen slutade med att varenda en riddare av drottning Gunvors anklagare stöttes ur sadeln; och när alla bråkstakar var helt ur leken så återstod sju tappra riddare av drottning Gunvors parti. Men den okände och hans otränade vän, som i denna batalj fått sitt lystmäte och en examensutbildning, var spårlöst försvunna. De hade försiktigt begivit sig bort när den siste av drottningens fiender avklarats. Konungen bad då Gawain: "Käre vän, sky ej medel i att taga reda på och följa efter den okände riddaren, som tappert lyckades hålla sig fromt anonym intill slutet. Han får icke dö eller ens fara illa av såret han fick." Sir Gawain tänkte likadant själv och gav sig villigt av, och han lämnade konungen, som ensam tänkte: "Jag har aldrig sett riddar Lancelot tapprare än han har varit idag. Och förvisso bar han damens tecken blott för att maskera och skydda sitt ego. Min Lancelot, ej finns en kämpe i världen mer härlig, mer lysande och mer beundransvärd än du, min frände, som bättre förtjänar en konungatitel än jag."

Och de sju som nu ensamma fick segerns ära avkunnade enhälligt drottningens dom, som var ingen dom alls. Hon var rentvådd till hundra procent för all framtid, var dessa sjus klara offentliga dom. Men varenda själ visste, att segern var okände riddarens och ingen annans, och alla var mer eller mindre förvissade om att den okände var tappre ljuse gudomlige och oförliknelige riddar Lancelot, som drottning Gunvor försökt att lömskt snärja men utan att lyckas. Och den som hon ej hade lyckats dra ner i skandaler kom till hennes sida och räddade henne från hennes personliga och självförvållade trångmål riskerande vanära, och det i en annan kvinnas totalt obekanta och okända namn. Sir Gawain hade ej någon tur, och han tappade tragiskt snart spåret av okände riddaren och dennes vän, och han vände tillbaka till Arthur med hederslös ovisshet blott som sitt uppdrags totalresultat. Kungen oroades, ty han visste ej om tappre Lancelot levde än eller om han låg för döden. Den trofaste Robert hemförde sin sårade hjälte och vän mera död än som levande, och där på Astaloth fick den högst allvarligt sårade Lancelot vård av den ljuva Elaine. Robert sade: "Han räddade drottningens ära och föll icke förr ur sin sadel." Och ingen var kärare vän till den dyrkade riddaren än den nu ständigt vid riddarens sjukbädd skarpt vakande flickan Elaine. Ingen hade förr älskat en riddare så. Och blott genom den trognas totalt självuppoffrande och oupphörliga trägna försorger så övervann Lancelot krisen och döden och började långsamt att komma tillbaka till livet. Och det var Elaines och ej någons förtjänst utom lilla Elaines. Kungen blev mycket arg över trogne Gawains mycket dåliga forsknings- och jaktresultat, och han sade med allvar och kraft och ej helt utan helig men ovänlig vrede: "Kom inte tillbaka till Camelot utan pålitliga uppgifter om var den okände riddaren finns! Bättre trodde jag om dig, din odugling, än att du skulle med vanära misslyckas i vad jag ber dig att företa av vad som ädelt och enkelt och barnlekslikt är!" Och Gawain red sin väg, nu med starkare föresats om att trots allt lyckas klara av uppgiften. Efter ett år fann han Lancelot i det rätt okända och isolerade avsides liggande slottet som kallades Astaloth. Lancelot var då ännu icke fullkomligt återställd och gick omkring med Elaine uppå kryckor i parken. Gawain och Sir Lancelot återförenades i sin okränkbara vänskap, men hur Sir Gawain än försökte få vännen att återförenas med Camelots hov sade Lancelot nej lika envist och lika bestämt som ett berg ej vill rubbas. Gawain var hos Lancelot i trenne dagar och red sedan åter till Camelot, för att dock snart återvända till Astaloth med både konung och drottning. Tillsammans bad de alla tre riddar Lancelot att komma åter. Den stolta högmodiga drottningen föll ner på knä för sin riddare och bad med strida bevekande tårar den tappre att komma tillbaka till slottet, och Arthur själv sade: "Du ser själv, o Lancelot, hur oumbärlig du är vid vårt hov. Vi kan ej vara utan dig." Även Gawain gjorde än en gång sitt allra yttersta för att besegra Sir Lancelots motstånd mot att komma med hem till Camelot, men han var oövervinnelig även i ord som i strid, och han svarade Arthur och Gunvor och trofaste vännen Gawain:

"Kära vänner, det hjälper ej vad ni än säger. Jag stannar på Astaloth här hos Elaine tills jag fullständigt tillfrisknat, och sedan far jag från England och lämnar er ö för all framtid. Kung Arthur, jag kan icke vara hos dig, fastän gärna jag ville det, ty ditt hov har gett mig dåliga erfarenheter. Din drottning har komprometterat sig och dragit med sig i skammen och vanäran många förträffliga riddare, och mest av alla och djupast i skändlighetsträsket mig själv, din mest trogne, lojale och älskande riddare, men det kan han icke finna sig i. Jag kan ej, konung Arthur, min älskade herre, fritt deltaga i din anryckande livstragedi. Konung, ursäkta att jag fritt framsäger sanningen, men den är alltid förfärlig, och ingen kan någonsin fly eller undvika den, eller ens lyckas sky eller smita ifrån den, som nog alltför många i ogudlig oevig fåfänga sorgligt försöker men därmed blott lyckas att göra den digrare. Arthur, jag vet att du vet det, och därför blott vågar jag säga det inför dig högt och inför dina närmaste, som även vet eller anar det. Konung, det vilar en tragisk förbannelse över dig. Den har ej drabbat dig ännu, och den kanske väntar med dråpslaget i ännu tolv eller tjugofem år, men den väntar och rycker allt närmare och blir allt tyngre och större och hotfullare och mer påtaglig för varje dag som försvinner i våra livs timglas ohyggliga oigentäppbara eviga läcka. Jag vet icke vad den förbannelsen alls kan bero på och varför den finns, men Merlin vet det säkert, och du, konung, vet det nog också, ty varje kung vet sin makts innersta hemlighet och tragedi, och han ensam vet om den." "O Lancelot, du talar sant, men Merlin vet ej om min förbannelse. Fortsätt. Vad tänker du göra?" "Jag vill tala färdigt först om din förbannelse. Du endast vet om dess hemlighet, och ingen annan har rätt att ta del av den om du ej själv önskar avslöja den. Din förbannelse har redan börjat att verka. Din son har försvunnit, din drottning är vanärad om icke officiellt så dock i mänskors eviga hjärtan, och med henne talrika riddare, däribland särskilt den tappre Sir Morholt, som nu dystert ruvar på hämnd och som icke av sin egen vilja nu blivit vår drottnings mest farliga och oförsonliga fiende. Men värre dagar skall komma. Den dagen skall komma, o Arthur, när du själv skall vända ditt svärd mot och dräpa den trognaste av dina riddare, den som är med dig hos mig här idag. Och den dagen skall komma när din egen son skall – nej, bort, onda syn! Jag vill ej vara kvar bland de levande när sådant utspelas!" "Lever min son då? Var finns han? O Tristan, mitt sorgbarn, var finns han?" "O konung, mitt värv i de främmande länder som jag skall försvinna i skall bli, som mitt sista tecken på trohet och lojalitet mot min över allt älskade dyrkade herre, att söka och finna din bortkomne son. Det är icke otroligt att de över haven djärvt vandrande långväga konstiga mystiska giriga djärva fenikierna tagit den arme och fört honom bort, ty de seglar precis vart som helst och de tar vad som helst, vem som helst och de gör vad som helst och försvinner så spårlöst på haven. O konung, jag lämnar ditt land, ty jag vill ej bli delaktig i ditt och Camelots öde. Jag vill ej bli medskyldig till alla dina och dinas totalt ofrivilliga men dock i framtiden utförda brott, som har börjat från intet men som dock skall sluta i världskatastrof. Men min

trohet skall dock vara evig, och såsom bevis skall jag söka och finna Sir Tristan, din son." "Hör ej på honom," sade den ömma Elaine till de tre. "Han har feber och yrar och talar i gåtor som helt saknar grund. Han blott svamlar, förryckt och förvirrad av febriga ruset." Då sade den sjuke: "Så talar en kvinna. Var man vet, att sinnet är klarast när det är som allra mest utsatt och prövat och upprört och anstormat." Drottningen sade: "Du flyr ur ditt land från din konung och alla de dina av fruktan för kvinnan, för mig, och för drottningens ränker och nycker." "Ej så mycket av logisk fruktan för sådant som av ännu mer logisk fruktan för dess konsekvenser." Nu talade konungen: "Lancelot, lämnar du oss så går England i bitar. Du krossar dess hjärta, och landet och hovet och allting förgås om du sviker ditt land. Du är landets mest ädla och skönaste själ. Om du går är ej landet mer krönt av en sol. Det blir natt om du går, evig natt utan sol, ty du ensam är solen." "O konung, ett vittne om din tragedi är det talet. Den kung som ej inser att han blott är ensam som sol och hans drottning den bleka och ensamma månen kan ej vara kung. Blott du själv är allt ljus i ditt rike, och om du tror ljuset är kommet från den som blott svagt reflekterar ditt ljus är du hopplöst en dåre vars dagar är räknade. Den som ej tror på sig själv är förkastad av Herren. Ty säger ej Gud: Det är Jag som är Herren? Den dagen då människan ej längre är egoist är hon ej längre mänsklig och ej längre mänska och ej längre till. Då är allting ett intet, ty den som ej är är ett intet. Den mänska som ej är sig själv är ej någon och icke värd luft ens som ej går att andas, om sådan nu någonsin finnes. O konung, svik aldrig dig själv, ty så länge du än är dig själv är ej allt hopp förlorat. Men är du ej längre dig själv, och benämner du dig ingenting, så är allt hopp förlorat. Om än jag blev kvar i ditt rike, o konung, så skulle ditt lands öde fullbordas lika fullt ändå, ty jag kan ej upphäva din och ditt rikes förbannelse, ty jag bär ej någon skuld i det hela. Det har någonstans blivit digert begången en missgärning, men jag vet ej dess natur och är oskyldig därför till dess konsekvenser. Jag har aldrig syndat, om det ej var synd att jag låg med mitt huvud i drottningens knä, och den händelsen är det allenaste som jag har någonsin ångrat i livet, ej för själva handlingens skull men för dess högst generande onödiga konsekvenser, som blev för Sir Lancelot blodiga och för en mängd andra ärbara fläckfria män även högst ärofattiga. Nej, jag har talat tillräckligt. Farväl, ädle konung, och uppsök mig icke igen, och ej någon av er. Låt mig leva och resa och skiljas från England i frid. Det är allt vad jag ber er. Min feber besvärar mig. Jag är nog galen. Jag känner mig ytterst förvirrad. Ibland vet jag icke om livet är verkligt och sant eller endast en vanvettig otrolig inkonsekvent och förbryllande dröm. Jag skall ej se er åter förrän jag har funnit Sir Tristan, kung Arthurs allenaste arvinge, framtidens konung, min herre och härskare efter min älskade fader kung Arthur. Jag älskar er alla. Farväl."

Och hans tal blev allt mera förvirrat. Så svimmade han, och de tre kunde endast tyst avlägsna sig under djupa betraktelser av riddar Lancelots ord, och ej utan en hög grad av andakt. Elaine och familjen på Astaloth hade ej vetat förut att den älskade riddaren var själve Lancelot, hela nationens idol. Och när riddarens identitet plötsligt uppdagad blev, och i samma moment även de trenne gästernas, blev hela fattiga enkla familjen totalt överraskad och fullständigt tagen på sängen. De blev helt förskräckta och vågade ej tala ett enda ord till den älskade sårade riddaren på trenne dagar. Men därefter var deras tillgivenhet för Sir Lancelot tredubbel mot vad den varit förut. Och Sir Lancelot tillfrisknade och begav sig från England. Han var sedan borta ur landet, försvunnen totalt, under alla de ändlösa år som nu följde, som varje år blev ännu hemskare än vart förgånget år varit. Vart år överträffade alla förgångna år i tragedier och olyckor, i katastrofer och sorger. Vart nytt år blev mer ödesmättat och tragiskt än det föregående året, som dock överträffat vart år dessförinnan i tyngd, sorg och olyckor. Drottningens nyfikenhet hade väckts av Sir Lancelots avskedstal. Efter den dagen gav drottningen aldrig sin man någon ro, förrän hon luskat ut allt som hon inte visste. Till slut nedlät Arthur sig till att bekänna sitt äktenskapsbrott med fru Morgan le Fay. Drottning Gunvor förstod denna sak på sitt alldeles egna personliga sätt, och hon tänkte: "Om kungen får fritt begå äktenskapsbrott, med vad rätt ställs då drottningen nesligt till svars för små flirtar?" Och Gunvor blev därefter friare och mycket fräckare i sina umgängen med sina gunstlingar, vilket blott ledde till att kungen blev ännu kallare mot henne och isolerade sig ännu mer, och att avståndet mellan dem växte. Och drottningens fiender blev ännu fler, deras hat blev allt större, och motsättning, splittring och tvedräkt bland riddarna tilltog och jäste. Allt jäste i landet, allt laddade upp sig, allt ont växte som en begynnande i början långsam och omärklig men oroväckande ohejdbar snölavin, som när som helst kunde utlösas av något härskri och som endast väntade just på ett sådant, för att sedan äntligen bryta sig loss och begrava allt levande nere i skyddade grönskande dalen. Blott Arthurs personlighet höll hela brädet i schack och förlamade allt vad som ont var i riket. Blott han ensam upprätthöll friden och ordningen, ty endast han, som sitt lands trädgårdsmästare, såg noga till att tulpanerna icke dog ut. Han förstorade ständigt sitt älskade Camelot. Ständigt kom till nya torn, nya flyglar och nya förträffliga borgsalar. Ej fanns det någonsin i hela världens historia en vackrare konungaborg än det glänsande bländande Camelot. Drömslottet hade ett antal av aderton skyhöga torn, tretton väldiga märkliga riddar- och högtids- och gudstjänst- och hovsalar, stora som sköna massiva högt välvande blå katedraler, och sjutton fantastiska märkliga skyhöga broar i luften, som ofta förband torn med torn. Varje dag intogs måltider i detta Camelot av mer än tusen personer, och varje dag hölls det åtminstone en överflödande festmåltid. Allt bjöd kung Arthur på. Han ägde allt i sitt rike, och han stod för allt som var jordiskt och materiellt. Högsta ansvaret för allting världsligt var Arthurs, och det högsta ansvaret för allting ovärldsligt var förstås översteprästen Merlins. Och de två skildes aldrig och kom alltid väl överens, och tillsammans så

styrde de riket perfekt, så att allt gott blev ständigt allt bättre och rikare. Det är nog troligt, att Arthur var världens då rikaste herre, och att ej ens gamle kung Göte och ej heller Salomo varit så rik som kung Arthur. Nej, före kung Arthur fanns aldrig en man som var så rik och mäktig som han.

5. Sir Mordred Och det gick sexton år. Nya riddare kom ständigt till kungens hov och berikade hovet: Sir Ellis, Sir Dennis, Sir Amyas, Sir Marlowe, Sir Duncan, Sir Douglas, Sir Donegal och den förnäme Sir Alistair, men den mest lysande och intressante av alla de yngsta bland riddarna var hittebarnet prins Valiant, en skyddsling till granne Gawain. Denne Valiant, som kom ifrån träsken i öster, var man nummer två som kom levande ut ur fru Morgans ohyggliga mardrömsborg. Riddar Gawain hade där blivit fångad, men unge prins Valiant, väl späckad med råd av Merlin, kunde klara att fria Gawain och själv komma ur dödsborgen levande. När de två männen kom lyckligt tillbaka till Arthur var konungen lysten att höra allt vad de fått uppleva. Valiant sade då till konung Arthur, när ej någon annan var hörsam: "Hon bad även hälsa till er, konung Arthur." "Till mig?" "Ja, så sade hon. Hon bad mig hälsa till er att hon mindes med välbehag ert minnesvärda besök, som tyvärr blev så kort. Och hon bad mig ock noggrant beskriva sin son för er, av någon underlig anledning." Konungen bleknade. Hon hade icke haft barn när han själv varit där. "Säg, hur gammal var sonen?" Och Valiant beskrev helt exakt pojkens födelsedatum och mordiska kolsvarta utseende, som fru Morgan uttryckligen bett honom göra. Och konungen blev alltmer blek, ty hans själ och hans värld blev förintad av nyhetens tyngd. Det han mest hade fruktat av allt hade skett. Men den unge prins Valiant förstod icke något av konungens väl dolda inre svårartade själsblödningar, ty han såg dem och märkte dem ej. Gamle vise Merlin var en tid mycket upprörd av rykten om drottningen. Han hade hört hennes gunstlingar säga att hon sagt att kungen bedragit sin drottning med ökända Morgan le Fay. Denna uppgift fick gamle Merlins hela värld nära nog att kapsejsa. Men gudsmannen hämtade sig och beslöt att förstå sådant tal som förtal blott och ingenting annat. Ty han kunde aldrig ett ögonblick bringa sig till att lömskt misstänka Arthur för att en gång icke ha varit fullt ärlig. Så fullkomligt litade prästen på Arthur att han ej ens ville försäkra sig om att hans son talat sanning. Men en dag vid en av kung Arthurs otroliga väldiga digra torneringar utmärkte sig en ny yngling som ej varit med vid torneringar förr. Vid just denna tornering var deltagarantalet fem hundra sextio riddare, och denne okände yngling blev fyra. Torneringen vanns av Gawain, nummer två blev Sir Gareth, och trea var Morholt. Det fanns icke någon som visste vem ynglingen var. Kungen bjöd honom till sig, och där först vid hovet vid konungens fötter inför alla människor lyfte han hjälmen och

blottade han sina anletsdrag. Ynglingen var lika svart som en rymd utan stjärnor. Hans kolsvarta hår var så långt som till axlarna, ögonen var lika svarta och mörka och djupa som glimrande vattnet i djupet av bråddjupa iskalla bergsbrunnar på djup av ett hundra meter, och ynglingens ögonbryn var lika svarta som kolstreck i pannan. Och knäande riddaren, som var så tapper, betraktade kungen med hemlig och dold och ont gäckande skade- och hånglädje. Konungen bleknade tvärt när den okändes ansiktsdrag blottades. Ögonen var gode konungen alltför bekanta och välkända, fastän han ej hade sett dem på aderton år. Men den härdade konungen fann sig och hämtade sig på ett ögonblick, och frågan ställdes: "Vad heter du, yngling?" "Sir Mordred är namnet min moder har gett mig." Och konungen var alltför upprörd för att kunna alls säga någonting mera. Han dubbade pojken till riddare och drog sig därefter ut, och där ute bröt konungen samman. Fru Gunvor, som ensam förstått att allt icke stod rätt till med konungen, fann honom där, och hon föll ner på knä för sin man, som satt ömklig med huvudet i sina händer och kronan på golvet. "Min make, vad är det?" "Min son! Det är min egen son!" "Vem är din egen son?" "Denne mordiske Mordred, som jag nu i tjugo år ängslats för! Detta är barnet som Morgan den onda har fött, och kung Arthur är dess ofrivillige och olycksalige fader!" "Vad är det du säger?" "Jag säger blott sanningen. Du har nu hört min bekännelse. Domen är här. Den är här i Sir Mordreds gestalt för att tillintetgöra, förstöra och krossa mig och allt mitt livsverk! O Gud! Hur har jag icke fruktat den stund som nu digert är kommen! Om ändå vår vän riddar Lancelot vore hos oss! Han allena är ofläckad nog för att kunna emotstå Sir Mordred, min blivande baneman!" "Konung, du svamlar! Vad dillar du om? Visserligen har gossen ett mörkt och frånstötande utseende, men när fruktade Arthur en man? Aldrig förr, förrän nu. Var ej feg, konung Arthur, och frukta ej inbillningsfoster! Du manar upp djävlar och dårskap i onödan!" Och drottning Gunvor gick bort, kvinnligt vägrande att taga del i sin makes personliga sorger, problem och bekymmer. Så snart konung Arthur fick tillfälle talade han med Sir Mordred i enrum. "Vem är du?" "Det vet du, o fader. Det såg jag att du genast visste så snart som du såg mig. Jag är din och Morgan den Blodigas son." "Och vad vill du?" "Du har ingen son utom mig. Jag vill ärva ditt rike." "På den saken tager du miste. En laglig och fullvärdig arvinge föddes åt drottningen innan du avlades." "Var är han nu?" Kungen teg.

"Han är borta visst? Och han har visst varit borta i femton års tid? Och det finns visst ej någon i världen som vet var han finns?" "Riddar Lancelot söker och skall även finna min ende rättmätige son, och när han kommit åter till rätta är tronen och riket och allt vad det innebär hans." "Men ej förr. Tills han kommer tillbaka är jag ende sonen och arvingen." "Du är en oäkting och en bastard, som blev avlad och född mot min vilja." "Det säger du nu, men min mor säger att när det hände så sade och tänkte du motsatsen. Och faktum är att jag finns och att jag existerar och att jag är din ende levande son." Kungen brusade upp och förlorade all sin behärskning, som han aldrig förr gjort i hela sitt liv. Unge Mordred var den allra förste som någonsin såg Arthur arg, vilket ej kunde dämpa men snarare endast fick Mordreds politiska vidriga planer att uppflamma och gradvis sättas i verket långt tidigare än han först hade ämnat. Kung Arthur uppsökte i diger förtvivlan sin älskade drottning. "O drottning, vi måste få barn!" "Varför det nu så plötsligt?" "Min tron måste räddas. Vi måste få äkta och lagliga söner så att ej bastarden Sir Mordred..." "Din son, som är frukten av ditt eget äktenskapsbrott!" "Som dock högst ofrivilligt begicks, men det tror inte du, och det släpper ditt öra ej in i ditt annars så goda förstånd. Hör nu på! Det är allvar. Sir Mordred är ond och vill oss och vårt rike blott illa." "Det tror du blott. I din fegt sjukliga misstänksamhet vill du se i var duglig och strävande och ambitiös duktig mänska en fiende. Du vill ej giva ditt rike i arv åt en man som är bättre än du. Det är sanningen. Du vill ej unna din laglige arvinge något som han icke själv har med möda och slit samlat hop, som du själv haver gjort. Du är avundsjuk på den som ärver din egendom, som du vill girigt behålla och ej låta någon få del i som ej är din tigande slav, som Gawain är och Gareth!" "O Gunvor! Förstår du ej nuets ohyggliga allvar? Kan du icke se ifrån långt håll hur Mordred blott stinker av ondska, fördärvlighet, grymhet och skamlöshet? Kan du ej skilja emellan det goda och det som är ont?" "Jag förstår ej ditt dille. Men detta är svaret på dina högst skändliga skamlösa lortiga fräcka begär: du får aldrig mer sova hos mig. Du får aldrig ett barn mer av mig. Ty jag kan icke giva dig barn utan kärlek. Ett barn kan ej födas på grund av att du önskar hava en arvinge. Materiella skäl är ej rätt mynt för att skaffa sig barn. Endast kärlek kan bringa en kvinna till barnsbörd, en kärlek som den som du gav mig vår bröllopsnatt och som följaktligen gav dig prins Tristan. Hur härlig var icke den kärleken! Men kärlekslöse prelaten Merlin tog ifrån oss den av någon underlig anledning, och sedan dess har du varit så kall som ett stelfruset lik. Hur kan jag efter femton ohyggliga mardrömsår, som varit lika sterila och innehållslösa och tunga som Afrikas öknar, och som du har kärlekslöst låtit mig hopplöst försmäkta i, nu plötsligt ge dig en kärlek som du aldrig gett mig, blott för att du finner det nödvändigt för dina materiella intressen att fortleva? Konung, om du ger mig kärleken skall jag

besvara den, men jag kan ej ge dig svar på vad du ej har givit mig. Du har nu levat i femton år utan min kärlek, och det har du nöjt dig med. Nöj dig då även med att du får vara befriad från drottningens kärlek för resten av livet, som jag vågar hoppas för din egen skull att ej pågår i femton år till!" "Om du kände Sir Mordred så såg du den nöd som vi alla och världen befinner sig i, och då nekade du ej min ringa begäran. Men du är förstockad och vill icke se vad vi män måste se varje dag till vår döddag av fasor, bekymmer och eländen. Hopplöst förstockad och blind är var kvinna i evighet, och hennes vilja att aldrig ta del utav annat än glädje och flärd bliver hennes och all världens eviga undergång." Kungen gick ut. Han besökte Elaine i gott sällskap med riddar Gawain, ty Elaine var den enda i världen som visste var Lancelot fanns. Varje år kom en tapper kurir till Elaine från Sir Lancelot med ett års ändlösa tallösa nyheter. Jungfru Elaine bodde ensam på Astaloth nu, ty Sir Robert var med riddar Lancelot, och deras fader var död. Och hon levde blott för riddar Lancelots nyheter och för hans hett efterlängtade återkomst. Ingen var hetare i sina önskningar att riddar Lancelot skulle en dag finna Tristan än jungfru Elaine var, ty när unge Tristan var funnen så skulle Sir Lancelot komma tillbaka. "O jungfru," tilltalade henne kung Arthur, "vad nytt från Sir Lancelot?" Fagra Elaine låg på sin egen säng. Hon var mager, förgråten och tärd, och hon svarade: "Ack, ädle konung, den senaste nyhet jag fått är ej god. Riddar Lancelot har råkat falla i fala förrädares händer, och han har på nytt fått en lans genom kroppen, och på just det ställe, tvärs genom sin sida, som det tog för mig nästan två år att ömt reparera. Han ligger nu ymnigt och ohejdbart blödande hos några gudsmän vid foten av bergen som avgränsar Gallien i söder. Han blöder konstant, och han talar ej redigt. Han kan aldrig sova och yrar beständigt och vill hela tiden bege sig ur sängen. Ack konung, hans skada har gjort honom galen!" "Elaine, det är nödvändigt att ni begiver er till honom genast, ty ni blott kan hela den arme." "Hur skulle väl jag kunna resa till sådana onda barbariska länder allena?" "Jag skall ge er lämplig eskort. Hundra man skall beskydda och medfölja er." "Det finns ingen man i denna värld som jag litar på utom Sir Lancelot." "Litar ni ej heller på Sir Gawain?" "Han är lömsk, hätsk och alltför snart vred. I hans sällskap och under hans höga beskydd skulle jag vara rädd som en sparv utan vingar." "Ni gör det besvärligt för oss, fru Elaine," sade tappre Gawain. "Är Sir Lancelots ära och jordeliv så litet värda för er?" "Tyst, Gawain," sade kungen. "Men, jungfru, om jag skulle medfölja er till Sir Lancelot? Skulle ni ej heller lita på mig?" "Men ni har ju ert rike att styra. Ni kan icke lämna ert rike."

"För Lancelot kunde jag offra precis vad som helst. Ingenting skulle gräma mig mer än om Lancelot doge för min skull i främmande land. Och jag har en gång förr lämnat riket i vännen Gawains goda hand." "Men då fanns ej Sir Mordred," påpekade tappre Gawain. "Nej, Sir Mordred är allt ett problembarn. Men kan du, Gawain, lätt besegra den mannen i diger tornering så kan du nog annars ock hålla den mannen i schack. Och min fru drottning Gunvor skall nog även hjälpa dig." "Bara hon ej går emot mig och slår farligt följe med Mordred, så skall alla stormar nog lätt överlevas." "Nåväl, då är allt klart och avgjort. Jag reser med dig, min Elaine, till Sir Lancelots sida och kommer tillbaka till England med honom så fort det är möjligt. Säg, vågar ni ha mig som vaksam eskort, goda jungfru?" "En konung kan jag alltid lita på om han blott är en helt riktig och äkta sann konung, och det vet jag säkert att ni är, kung Arthur." Och Arthur med jungfru Elaine och ett hundratal män såsom följe begav sig från England till Lancelots land och den sårade riddarens sida. När Lancelot återsåg kungen och syster Elaine flydde äntligen all hans förvirring och dårskap sin kos, och han tänkte och talade åter i klara och gripbara ord. "Konung, vad gör ni här? Jag har ej ännu funnit er son. Med vad rätt får jag återse er redan nu? Ni får ej övergiva ert rike för min skull." "För er skull så överger jag vad som helst, gode Lancelot. Dock övergav jag mitt rike blott om jag fegt övergav er och ej kom till er sida när nöden så krävde." "Men farorna hemma i England förkovras och gläds när ni ej råder bot på dem med eder frid och er fred." "Sir Gawain klarar av dem med drottningens hjälp." "Lita icke på drottningen, konung! Hon bliver vårt fosterlands bane!" "Nu yrar han åter och talar blott dårskap," förkunnade jungfru Elaine. "Nej, jag yrar ej, Arthur. Vet ni vem det var som försökte förrädiskt med tolv mans hjälp dräpa mig? Trots en vass lans tvärs igenom min njure bekämpade jag alla tolv tills de alla låg slagna och döda på marken, och ledaren av dem, den trettonde, tvingade jag genom våld att bekänna vad orsaken var till det hedersbankrutta banditöverfallet, och mannen bekände att han hade utsänts av Mordred, en son till kung Arthur och Englands tronarvinge." "Ansträng er inte, Sir Lancelot. Vila och lugna er." "Hör mera vad han berättade. Mordred, förkunnade nidingen, skulle befria vår värld från kung Arthur och ta till sin fru drottning Gunvor." "Det kan jag ej tro! Det kan ej vara sant!" sade Arthur. "Sir Lancelot, febern och sjukdomen omtöcknar dig! Du vet ej vad du säger! Du talar vad osant och falskt och omöjligt och vansinnigt är, och du vet det ej själv! Säg ej ett enda ord mer!" Så sade Elaine, och hon grät där hon stod vid Sir Lancelots sida på bräckliga ömmande knän.

"Du vet ej vad du säger, okynniga kvinna! Hör på, konung Arthur! Den samma Sir Mordred låg bakom försöket att mörda mig. Han hade utsänt den nidingen, som jag dock skonade, blott för att få mig ur vägen för gott och förpassad ur livet!" "Och varför, Sir Lancelot, skonade du denne usling?" "Han var så omåttligt och drypande äckligt odräglig och feg, att jag ej kunde smutsa mitt svärd med hans skändliga blod, som då redan besudlats och fläckats av tolv ärelösa omänskliga mördarestackares blod. Men jag ber er: jag orkar ej mera och måste få vila. Ni anar ej hur högt jag gläds åt att ha er två här. Jag kan klara mig nu när jag har goda vänner som känner och älskar mig här." Och han svimmade, tycktes det, men en god präst, som var ständigt vid Lancelots stinkande ruttnande sår, sade stilla till kungen och jungfrun: "Han sover, och det har han ej gjort allt sedan han anlände hit, vilket hände för nästan sex månader sedan. Han sover nu fridfullt. Förr har han oupphörligt yrat och aldrig gett sig eller någon en lugn vederkvickande stilla minut. Han kan räddas till livet nu." Och i kung Arthurs och jungfruns starkt ömmande vaksamma och intensiva och högst effektiva och varsamma vård blev snart Lancelot räddad till livet. Hans blodflöde stoppades, och hans förskräckliga feber begynte att avta och släppa sitt kvävande struptag om Lancelots hälsa. Men konungen tänkte: "Kanhända är Mordred en digrare fiende än jag har någonsin fruktat och trott honom vara? Förutan min Lancelot kan jag ej motstå fru Morgans sataniska kvinnomakt över vår värld, ty jag själv är ett offer för kvinnan och hennes vampyriska skändlighet och ignorans. Men vår Lancelot här är en ren man som aldrig befläckat sig med någon kvinna, och han är allt hopp som jag har. Utan honom finns ej något ljus för vårt kön, för den manliga kraften, för mannens gudomlighet och hans kontakt med det högsta av manlighet: Gud. Därför måste jag vara hos Lancelot och hjälpa honom bli frisk. Det är mera väsentligt att Lancelot snabbt blir sig själv, än att Mordred för tillfället stoppas i England av mig. Utan Lancelot kan jag ej krossa Sir Mordred, och därför är det ganska gagnlöst att hemma i England bekämpa Sir Mordred förutan Sir Lancelots praktiska hjälp." Men Sir Lancelot sade på nytt och på nytt: "Herre konung, res åter till England! Jag klarar mig här med Elaine. Varje ögonblick är ovärderligt, ni får ej förlora ett ögonblick, för varje ögonblick går era fiender längre och längre, och för varje ögonblick som England är utan er barkar England allt mera åt fanders. O konung, ert land och ert folk och er drottning behöver er mera än jag. För vart ögonblick som ni är hos mig förlorar ni mera av England." "Jag stannar hos er, riddar Lancelot. Kungen och England är intet förutan vår Lancelot. Är England utan Sir Lancelot blir det ej värre däran om det även är utan sin konung. Ty utan Sir Lancelot är England mera eländigt och fattigt än braxen, som plundrats på samtliga sina små silverfjäll, och det med kung eller utan." "Min konung, ni sätter mig över er själv. Nå, välan då! Om jag är er herre befaller jag er härmed bums att nu strax återvända till England. Och ni måste lyda, ty det är en order!" "En kung lyder inte en riddares order. Jag stannar hos er."

"Ni får ångra det." "Det blir en senare fråga." Och kanske förstod konung Arthur att detta var hans korta livs sista lyckliga tid. Han var lycklig tillsammans med vännen Sir Lancelot och fagra flickan Elaine, och han trivdes med friden, de heliga männen och grå fattigdomen och klostret. Han älskade den lilla ringa idyll som han fann där vid foten av grå pyreneiska bergen, i dalen vid havet som var så besparad från ondska och ofrid. Den listige Mordred, emellertid, väntade icke på konungens återkomst. "För varje dag som han uteblir rycker jag närmare målet. Hans frånvaro gynnar mig, allt vad han inte gör göres i stället av mig och emot honom. För varje sak han försummar försummar ej jag att med hängivenhet vända allt flera vapen emot honom. Så länge han sitter stilla i stugan kan jag ostört gräva och gillra till fällor för honom i skogen. O drottning, vi suckar ni så övergivet, som om ni var slagen till slant av ert öde?" "Jag lider, o Mordred. Jag lider förfärligt. Ni gjorde en utmärkt tornering igår, riddar Mordred." "Jag tackar, men tappre Sir Gareth och ädle Gawain har jag ännu ej lyckats besegra." "O, kalla ej tråkige kalle Gawain för en ädel natur. Skall ock ni nu förfalla till hovets och landets beständiga och reguljära fegt krypande smicker och stinkande drypande hycklarkonst?`" "Men visst är riddar Gawain en högst ädel och godsinnad man." "Han är tråkig och har aldrig sagt mig ett enda gott ord i sitt liv." "Men ni håller väl med om att Gareth är tapper i alla fall?" "Tapper? En ohövlig fräckis är Gareth. Om våldet är tappert är jag häxan Pomperipossa. Han är mycket skicklig på våld, men det är ej det samma som tapperhet." "Vad är då tapperhet?" "Tapperhet är manlig ridderlighet och sund höviskhet mot goda harmlösa kvinnor. Att vara förnäm, ädel, tapper och god är att göra sig omtyckt av alla. Men jag har ej någonsin i mina tjugo år som landets drottning förmått tycka om Sir Gawain eller Gareth." "Men vem är då tapper?" "Sir Lancelot var ganska tapper, men feg var han samtidigt. Av rena skräcken för mig for han bort och kom aldrig tillbaka." "Säg, lever han ännu?" "Min krake och kruka till make for bort för att se om hans älskade riddare alls kunde räddas till livet, så tydligen är han svårt skadad om ej rentav död. Men det rör icke mig. Jag är okänslig, ty aldrig har någon givit mig värmen av mänskliga känslor. Sir Lancelot övergav mig, och det kan jag ej någonsin bringa mig till att förlåta. De fega och äckliga männen förlåter och ångrar och gråter för jämnan. Blott kvinnorna är nog förståndiga att endast hata för evigt och aldrig förlåta och aldrig försona sig med den som en gång förgått sig." "Är jag icke tapper?"

"Ni är faktiskt tapper, som alls vågar tala med mig. Alla andra förnäma och härliga riddare skyr mig som pesten, och särskilt den störste av alla, Gawain. Jag är glad åt att någon, vem han än må vara, bekymrar sig om den i tjugo år nesligt försakade avskydda undvikta farligt försummade drottningen. Men konung Arthur förbannar den luft som ni andas och hatar den mark ni beträder och skyr er som pesten. Och därför, emedan jag är kungens drottning, är jag även tvungen att sky er som pesten." "O drottning, var icke en hycklare som hela världen. Om konungen hatar mig vore det skam om all världen för den skull var tvungen att hata mig mot all sin mänskliga hatlösa vilja. Jag erbjuder eder min vänskap och därtill mitt trägna beskydd. Ty jag ser att ni är mycket ensam, och att ni behöver ett stöd och ett skydd mot vår världs digra ondska. En vän är vad konungens drottning behöver, i brist på den vän som ej konungen är. Och ni har i Sir Mordred den vännen." Och riddaren böjde sitt knä, och han kysste i ödmjukhet drottningens hand. Hon var häpen och teg av förvåning. "Stig upp, riddar Mordred! Det anstår ej en sådan tapper förnäm man som ni att i vanära knäböja för Englands ökända drottning." "Vill ni då trist avstå från den enda vänskap som bjuds er? Vill ni ej ha roligt? Är ni icke kvinna?" "Jag mottar er vänskap med tacksamhet. Säg mig då: vad skall jag göra?" "Var glad, drottning Gunvor! Ge fester, banketter och salighet till hela riket som Arthur! Ni har ju resurserna! Giv varje dag en ny fest! Arthurs tillgångar är outsinliga. Jag skall med fröjd träget hjälpa er och aldrig svika er sida. Förlita er endast på mig. Jag tar ansvaret på mig." Och drottningen lydde. Hon började nu att själv föra sin makes briljanta och lysande hov. Varje dag gavs det fester och rika banketter och upptåg och lekar. Men någonting saknades i denna prakt: konung Arthurs personlighet, smak, klass, förfining och anständighet. Sir Gawain märkte genast att drottningens lössläppta plötsliga lättsinne ej låg på Arthurs nivå. Och han såg bort mot drottningen, och han såg svarte Sir Mordred vid drottningens sida. Då visste han och då förstod han vad fiender han hade nu att bekämpa. Tyvärr var hans tålamod kort. Han var het, impulsiv, hätsk och alltför lätt upprörd, och det var hans enda personliga fel. I allt annat var han annars Lancelots like. Sir Lancelot var ännu bättre blott därför att han tursamt saknade granne Gawains mycket tragiska brister och fel. Sir Gawain reste sig upp från bordet, drog svärdet och slamrade med det i bordet för att väcka samtligas uppmärksamhet. Och han skrek till värdinnan, sin drottning, och vännen hon funnit: "O drottning! Vadan detta lättsinne, denna högst oekonomiska lössläppta dårskap, och allt detta nya ohyggliga frossande, som aldrig fanns förr i tiden? Vill ni låta riddarna äta sig feta och tunga och tröga och slöa? Och om det nu ställs till med fest, varför ingår ej annars normala sedvanliga pliktiga mannatorneringar?" Drottningen reste sig upp, och hon sade med hög röst, så alla de fem hundra gästerna hörde: "Det vare nu kungjort för alla, att härmed är alla torneringar i hela

landet förbjudna! I konungens namn har jag funnit det önskvärt och lämpligt att avskaffa dem, ty de var alltför blodiga. Såg ni ej alla, o vänner, hur sist han var här riddar Lancelot, den allra tappraste, sårades olyckligt otursamt och av rent misstag till döds? Kan en sådan barbariskt rå aktivitet, där den bäste blir mördad av misstag, få tillåtas? Nej, säger drottningen. Därför är det härmed slut på all världens torneringar." Drottningen satte sig åter, men eldröd stod riddar Gawain ännu upprätt och vägrade sätta sig ner. Och han sade med brännande vredgad tordönsstämma: "Är riddar Lancelot död? Är han död för er, drottning, fastän han alltjämt är i livet? Är kanske då även kung Arthur förgången och död och begraven, o drottning, för ert kalla hjärta och er obefintliga själ, eftersom ni tar hans makt i anspråk som om han var död? Men han lever, o drottning, och han har ej någonsin givit er någon makt alls. När han avreste gav han all makten och rätten till mig, Sir Gawain, och ej till någon annan, och allra minst till barnbortslarverskan Gunvor och hennes vän Mordred." Nu fattade drottningen eld, men Gawain gav ej ordet ifrån sig ännu. "Ni har alls ingen rätt, drottning Gunvor, att utan mitt samtycke rucka på konungens lagar och seder, och därför har ni ingen rätt alls att avskaffa gemene mans favoritsport torneringen. Återtag strax ert förbud, drottning Gunvor, i lagens och konungens namn!" Drottning Gunvor skrek ut: "Mina tjänare, kör ut den gastande störande bråkmakaren! Han har ingenting här vid vårt glättiga samkväm att göra!" Och Mordreds förträffliga tjänare, som Mordred lejt, sammanordnat och organiserat, kom genast från ingenstans fram och bar våld på Gawain, och trots motstånd och kamp och hårt slagsmål så kastades riddar Gawain ut ur salen. Men många kom till hans försvar, och de ingrep i slagsmålet frimodigt, våldsamt och med största iver. Där krossades bänkar och skallar och ben, bord och grytor, kastruller och bröstkorgar i största skala. Det var nästan bättre än någon tornering. Men småningom fick Mordreds alltför väl organiserade tjänare överhand, och alla riddar Gawains trogna vänner och sällskap blev rensade ut ifrån salen med våld. Något senare den samma dagen kom bud till Gawain ifrån drottningen. Budet löd: "Drottningen ber er att omedelbart lämna Camelot och aldrig komma tillbaka." Gawain var förvisad från hovet. Det hade ej någonsin inträffat förr. "Om jag ej ger mig frivilligt av härifrån – vad gör drottningen då?" "Hon kör ut dig med våld," sade budet. Då blev den lättretade riddaren uppretad, arg och förbannad. Han banade sig genom slottet till drottningens höga gemak, och var dåre som dumt nog försökte att hindra den rasande riddaren vältes, förgjordes och slungades undan och kastades ut för vad trappa som helst och fick benen och ryggarna brutna och krossade. Riddaren klev in i drottningens rum och slog upp hennes tunga och väldiga dörr på vid gavel med dundrande våld, och han sade till drottningen och till Sir Mordred vid drottningens sida: "O drottning, jag lyder er maning och lämnar min älskade konungs välsignade borg. Det är helt mot min vilja, men jag gör det ändå, av sorg, ty jag kan ej stå ut med att dväljas inunder det tak, som förr alltid var ärans men som

nu är ert och Sir Mordreds och vanärans blott. Ja, jag överger härmed den förr alltid heliga härd som nu blivit all skändlighets, smutsighets, brottslighets, ondskas och gudlöshets engelska syndahärd. Stackars kung Arthur! Han älskade er, och här är hans belöning! Förbannad var man som är dåraktig nog att ge något av sig till en kvinna! O drottning, ni har med att göra Gawain till er fiende störtat ert land in i inbördeskrig. Herren give att det endast drabbade ert huvud och ej kung Arthurs! Men vissheten vet, att ni är lika oberörd av vad ni gjort som var kvinna i evighet varit av sina mest skändliga brott, och tyvärr kommer ni att förbli lika oberörd intill ert slut, medan Arthur, er make, för er handlings skull skall förblöda till kropp och till själ av bekymmer och grämelse intill den yttersta dagen!" Och riddaren stängde igen elefantdörren bakom sig, när han gick ut, så det mullrade i hela slottet i några minuter. Gawain gick nu genast att samla bland riddarna alla han litade på, och med dem red han därefter omedelbart bort ifrån Camelot för att ej någonsin vända tillbaka. Han lämnade slottet med en sista hatisk fanatisk förbannelse över sin drottning: "Så länge jag lever, och så länge Mordred och drottningen lever, skall det vara strid mellan oss, mellan deras män och mellan mina män. Hon har själv ordnat det så. Hon bär all skuld i leken. Jag svär att ej vila och återse Camelot förrän Sir Mordred är död och kung Arthur allena är herre och konung i landet igen." Men Sir Mordred var väl förberedd på allt detta. Han hade i hemlighet byggt upp en maktapparat, som han fångat allt landet i, såsom ett spindelnät fångar en fluga. Hans nät var perfekt, och han satte det nu i funktion. Alla riddar Gawains män, Gawain själv och alla av hans konungstrogna parti blev förklarade fredlösa, och en omåttlig belöning blev utfäst för riddarens avskurna huvud. Gawain visste ingenting om Mordreds noggranna kuppförberedelser, och han blev oangenämt överraskad av fällan som han nu var fångad i: det var omöjligt för honom att ta sig ur landet och få något budskap till Lancelot och konung Arthur, ty kusterna med varje hamn var besatta av Mordred. Blott skogarna kunde Gawain och hans män undgå människojakt och förföljelse och ond bråd död i. Men många av drottningafiendens män blev snart fångna och mördade, och ännu fler gick snart över till Mordred. Gawains svåra läge försämrades ständigt. Hos Lancelot fick konung Arthur en dag bud från Camelot. Det var från drottningen, och det var ej särskilt lyckliga nyheter. "Din gode vän Sir Gawain har med ens blivit storhetsvansinnig och öppet förklarat mot mig och mot landet och folket och även mot dig digert inbördeskrig. Halva England är med honom av gammalt hat mot din stackars förföljda och hänsynslöst hatade drottning. De önskar att döda din drottning. Kom omedelbart till din utsatta hustru, som skriar och ber om din snaraste möjliga hjälp!" Så löd drottningens budskap. "Kan det vara sant?" tänkte konungen. Lancelot rådde: "Tro ej drottning Gunvors version förrän du även hört Sir Gawains. Det mynt som blott har en sida är icke gångbart." "Men månen har endast en sida, och aldrig har den sidan ljugit. Förrän någon motsagt min hustru har jag inget skäl att ej tro hennes ord." "Det är ej hennes ord utan Mordreds."

"Det kan vi ej veta. Här sägs icke något om Mordred. Han kan lika väl ha förbundit sig med vår Gawain, och det är mera troligt, ty han och Sir Morholt var drottningens värsta förtalare. En sak är klar dock: jag måste med hast återvända till England och bota den ofrid som tydligt har uppstått." "Jag lovar att komma och hjälpa så snart jag kan åter berida en häst." "Frände, lovar du det?" "Ja, det lovar jag. Nöden har ej någon lag, och blott nöden har rätten att bryta och svika en gång givna löften. Jag kommer tillbaka förutan din Tristan, men endast för tillfället, för att av krävande skäl hjälpa England kurera en inre och tydligen svårartad sjukdom. Gud hjälpe dig, herre, min älskade konung!" "Och den samme evige Herren må hjälpa dig att snabbast möjligt bli frisk!" Konung Arthur begav sig allena tillbaka till England och Camelot. Ensam som en enkel vardaglig pilgrim och köpman och bonde och vandrare reste han åter till älskade kritvita höglänta lysande kusten vid Dover och landsteg och vandrade ensam till Camelot. Sent en natt kom han till slottet. Han hade ej hört någonting om Gawain. Under hela sin vandringsfärd hade ej någon man vågat att tala med honom om statspolitiken. Han hade mött lojalitet överallt mot den älskade drottningen Gunvor, men ingenstans hade han hört Sir Gawains eller Mordreds namn nämnas, och hade han själv med en bonde fört männen på tal hade bonden omedelbart tigit. Kung Arthur förstod saken så, att ej någon i landet egentligen visste det minsta om inbördeskrigets politiska realiteter. Men inbördeskriget var dock alltför tydligt och verkligt och känt överallt. Dock såg Arthur ej skuggan av någonting som bar ett spår av Gawains och hans vänners partis existens. Endast drottningens trupper fanns tjockt överallt, och de for icke kärvänligt fram mot befolkningen. Sent en natt nådde han Camelot. "Säg nu, min älskade Gunvor, vad har nu egentligen hänt?" "Sir Gawain blev förälskad i mig, ville ha mig och vågade till och med dumma försöket att ta mig med våld, men jag bjöd tappert motstånd, och Mordred, din son, var den ende av alla förnämliga riddare som gav mig bistånd och hjälp mot Gawain." "Men vad går det åt vännen Gawain?" "Han är galen. När han icke fick mig blev han dödligt svartsjuk på Mordred och kom med ohyggliga anklagelser emot mig. Ja, han påstod att jag begått äktenskapsbrott med Sir Mordred, men det är så falskt som att månen ej har någon baksida." "Vad skall jag tro?" "Tro vad hustrun din säger!" Hon föll om sin äkta mans knän. "Allt jag säger är sant, men emedan jag blott är en omanlig kvinna tror aldrig en människa ett enda ord som jag säger. Dock har jag ej någonsin ljugit. Spörj helige gamle Merlin om den saken. Han vet." "Jag skall tala med honom." Och nästa dag frågade han gamle prästen: "Vad säger du om allt som hänt här i landet på sistone?" "Arthur, jag säger ej något. Jag tiger, ty jag kan ej fatta vår rikstragedi."

"Är det sant, allt vad drottningen säger?" "Jag vet ej. Och ej vet jag heller om käre Gawain sade sant om din skändliga brottsliga hustru." "Jag svär, och Gud vet det, att Gunvor ej bär någon skuld till en stöld av ett hårstrå som tillhört en katt ens! Om vännen Gawain har förtalat vår drottning är därmed hans skuld och min älskades oskuld bevisad. Ty den som försvarar är oskyldig, men den som anklagar är alltid skyldig." "Men inbördeskriget är alltför långt gånget. Det kan icke ändas med annat än med brott och våld nu. Vill du då dra svärd mot de dina, mot ditt eget folk och mot alla de riddare som du personligen upphöjt och gett deras titlar? De slåss ej i riddar Gawains namn. De slåss för kung Arthur och ropar kung Arthur när de rycker an. Och de stupar och säger i sin sista suck: 'Konung Arthur! Jag dog för din heder och ära!' Jag har själv fått höra det. Drottningens trupper dock ropar ej konungens namn utan drottningens. Och dina ädlaste riddare är hos Gawain: riddar Gareth, Sir Percival, och riddar Gordon, Sir Sigvard, Sir Galahad, käcke Sir Lionel, och unge Valiant. Hos oss är blott råa barbariska sällar som Morholt, Sir Boris och Sir Berlinguer." "Men Sir Lancelot kommer hit snart för att hjälpa oss." "Och emot vem?" "Mot Gawain och hans män, våra fiender, de som vill drottningen illa, förstås!" "De är ej våra fiender. Drottningens fiender är de, men långt ifrån dina och mina." "Försök ej, Merlin!" "Käre Arthur, det har alltid endast gått illa när du icke följt mina råd, och blott bra när du följt dem. Ej någonsin har det gått illa när du lytt mitt bud, och ej någonsin har det gått bra när du brutit emot dem. Så hör då min önskan, som, om den blir uppfylld, blott kan sluta bra för oss alla. Försaka din drottning och uppsök Gawain. Tala ut med din närmaste vän efter Lancelot och hör vad han har att säga. Hör icke allenast på drottningen, ty alla kvinnor ser endast en sida av livet, som dock alltid har mer än en, och den andra är lika väsentlig som den sida som är den enda en kvinna kan utstå att se. Var ej ensidig såsom en kvinna, o Arthur! Hans styrka är blott tiondelen av drottningens! Hänsynslöst slaktas hans ädla kamrater och lämnas åt kråkorna utan begravning. Där dör i hans led dina ädlaste riddare, suckande ditt namn med kärlek i dödsögonblicket." "Jag skall i allt göra som du nu har rått mig." "Det gläder mig." Gamle Merlin blev nu lämnad allena. Han tänkte: "Jag kan ej förstå detta inbördeskrig. Vems är skulden, och vad är väl orsaken? Alla de inblandade är så rena och oskyldiga såsom barn. Och kung Arthur är oskyldigast, som får bära den tyngsta och bittraste sorgen och bördan. Men vems är väl missgärningen? Vem har syndat? Allt pekar på riddar Gawain, ty han är den minst fullkomligt rene av alla. Kung Arthur är renast. Men så finns den skuggan Sir Mordred, min dotterson, som det är mitt långa livs största gåta vem som kan ha avlat den pojken på min fala farliga

dotter. Förståndslösa majoriteten förfäktar att Mordred är konungens son, men det är så omöjligt som fiskar som flyger i luften på vingar. Men vem Mordred är, vad han vill och vad hans planer är med sin vänskap med drottningen måste jag till varje pris luska ut." Alltför snart mötte konungen Mordred. "Min fader, vad nytt från Sir Lancelot? Kommer han hit snart tillbaka?" "Hur kan du, min vän, ha intresse för en så förnäm och så hederlig fläckfri och otadlig mänska som Lancelot? Är du en hycklare?" "Om jag är hycklare är Sir Gawain ej en landets och kungens förrädare." "Dock lär hans män dö med mitt namn på läpparna." "De är då hycklarna." "Du tycks rätt väl informerad och säker på vad du är fräck nog att utspy i form utav straffbara anklagelser." "Är du för eller mot drottning Gunvor, som riddar Gawain gjort med barn?" "Riddar Mordred, vad du måtte hata Gawain som kan säga en sådan outtalbar skändlighet." "Och vilken dåre du är, konung Arthur, som icke vill tro mig. Jag tänker blott på landets bästa. Gawain är en fiende till drottning Gunvor och landet och konungamakten och är därmed en landsförrädare. Är du så dum, konung Arthur, att du tolererar en sådan, en samhällsomstörtare, och till och med önskar skydda och taga en sådan bandit i försvar? Han vill endast din död och din drottnings och rikets och maktens. Han är en fanatiker, och alla sådana får ej gå lösa." "Om allt vad du säger är sant och ej ett enda ord är falskt vittnesbörd har du bedrövligt nog rätt. Men om ett enda ord som du sagt är en påhittad lögn är du själv landets största förrädare som skall få plikta med livet i kraft av den dom som du själv hjärtlöst avkunnat över en så kallad farlig fanatiker! Är du förnuftig, Sir Mordred, så kommer du aldrig igen i min åsyn, ty var gång jag ser dig, så får jag den svåraste av alla kamper på halsen: den kritiska kampen mot mitt eget ursinnigt vilda begär att livslevande flå dig och skära ut tarmarna och alla inälvor på dig. Och en dag, det vet jag för väl, skall jag trots tappert motstånd förlora den kampen." Då tänkte Sir Mordred: "Jag lyder min far och försvinner, och det gör jag frivilligt, ty världsförgiftande örten är lyckligt planterad i konungens bröst. Jag har ingenting mera med honom att göra. Nu sker allting helt av sig självt, och jag kan mycket lugnt vara passiv." Kung Arthur besökte sin drottning och frågade henne en fråga. Han fattade om henne, skakade ursinnigt vettskrämda kvinnan, och grät i sin vrede av ondska förgiftade tårar, en bitter och plågsam själsfrätande frukt av hans fienders djävulska sådd i hans hjärta! "Bekänn, om du har någonting att bekänna!" "Vad vill du att jag ska bekänna?" "Säg ut: är det sant att Gawain tvingat dig till sin frilla och gjort dig med barn?" "Vem har sagt det?" "Besvara min fråga med sanning och inte med frågor!"

"Har Mordred berättat det?" "Ja." "Det är sant." "Och hur vet du det? Känner du fisken i magen? Hur länge se'n är det?" "Tre månader sedan." "Jag ser dig ej tjock." "Jag skall bli det mot din egen vilja och min." Gunvor grät. Hon sjönk ned mot sitt lakan och grät. Kungen blidkades ej. Han var rasande och hade intet rum för sympati. "Det är din skuld i lika hög grad som Gawains! Om du varit en drottning, så hade du kunnat försvara dig mot honom och hellre tagit hans liv än gett efter! Men du är ej värd ens en drottningatitel hos tiggarna! Du är en oduglig kvinna, ty du kan ej vara lojal mot din man. Och en oduglig kvinna kan duga till en enda sak blott: att kastas i avskrädeshögen och där låtas ruttna och bli mat åt råttor och korpar och kissande hundar. Så lyder min dom, drottning Gunvor: att när Sir Gawain blivit straffad och när jag har sett honom död, skall min vrede därefter ej hållas tillbaka och stillas men fritt härja och automatiskt ge dig och Sir Mordred precis samma öde som vännen Gawain fick. Ty ni är hans mördare. Om ni förtigit hans brott skulle ni leva väl alla tre. Men ni har med förtjusning och vällust omtalat hans skändliga gärning och därmed gjort mig till hans bödel. Men ni är hans mördare, och Sir Gawains bäste vän konung Arthur svär härmed att hämnas hans död till den yttersta skärven!" Han rusade ut i vild skenande helig och himmelsomstörtande vrede, och drottningens dörr slog igen bakom honom så hårt, att dess gångjärn slets sönder och dörren, som vägde tre fullvuxna män, föll med dunder och brak ner i rummet. Men drottningen grät i sin säng. Fruktlöst hade hon gråtande ömkligt försökt att beveka sin man och få muntur, men konungens vrede och hennes allt dränkande tårar förgjorde den chans som var hennes livs sista. Kung Arthur red ut. Aldrig hade han setts mer förfärlig, mer ond, mer förgrymmad, mer blodtörstig och mera stridslysten. Och kungens order till sina soldater var: riddar Gawains snabbast möjliga död. Och han stred som en blodsfantom mot sina egna. Med flit bar han menig mans särk för att ej bli igenkänd av sina en gång kära vänner i striden och skonas av dem. Helst av allt ville konungen dö bland dem, sårad till döds av Sir Percival eller en annan av hans allra käraste vänner. Hans hjärta och själ var så mörk som en stormnatt. Blott ett enda ljus lyste då och då till: det var önskan att återse Lancelot. "Ack, om blott du varit här hade aldrig den här tragedin fått en chans! Om blott du aldrig övergett England och jag därmed för ditt livs skull tvingats göra det samma!" Varhelst konung Arthur drog fram blev det kaos och blodbad bland riddar Gawains tappra män. Och den dagen kom då nära Stratford on Avon den digra bataljen till slut ägde rum, där kung Arthur och riddar Gawain konfronterades hårt med varandra. Det var en grå disig och rå ruskig dag sent på hösten. Kung Arthur igenkände genast Gawain, men han lyckades ej komma fram till sin älskade riddare förrän mot slutet av slaget.

Gawain slogs ej någonsin tapprare än denna dag. Med förtvivlans vemodiga blodiga mod slogs han hårt outtröttligen hela den ändlösa dagen. Han visste att det var det största mest viktiga slaget i hela det blodiga tragiska inbördeskriget. Han visste, att om det ej lyckades nu för hans konungatrogna parti skulle det aldrig någonsin lyckas. Han slogs för den engelska rätt som han älskade, för sitt oändligt högt älskade land och hans lands traditioner, han stred för sin Gud som han älskade och för allt gott som han levat för i denna världen. Hans bröder och söner var döda: Sir Gareth blev mördad förrädiskt av Morholt vid Derby, och även Gawains kära hustru var död eller döende. Hon hade tagits till fånga av Mordred och där i hans fångenskap utnyttjats, plågats, torterats och dödats. Gawain visste blott att hon fängslats. Han visste ej än att hon mördats men anade dock hennes öde. Han slogs för sin konung som han högre älskade än något annat i världen. Han slogs för kamraterna och deras rätt, deras manlighet och deras överhöghet gentemot opålitliga och ignoranta fatala och fala odugliga kraftlösa kvinnan i form av den veliga drottningens lögner, som när hon ej teg ställde till blott med ofog och skändlig morallös fördärvlighet. Han slogs för att överleva, och för att allt det som han älskade, representerade, dyrkade och respekterade skulle få vidareleva. Han slogs för sin Gud och Guds godhet och rätt. Men han anade icke att bland dem han stred emot fanns hans lojalaste käraste trognaste närmaste vän: konung Arthur, hans dyrkade konung och herre, som han ansåg själv att han stred för. Den tappre och ädle och sköne Gawain kunde minst av allt ana att hans egen dyrkade konung stred mitt bland hans fiender mot honom själv. Och vad stred då hans fiender för? Blott för drottningens ära och heder och makt, och för kungens i andra hand, och omedvetet för Mordred i tredje hand. Somliga, som riddar Morholt, stred enbart på drottningens sida för det att han visste att den sidan blott kunde segra. Han hade gått över till drottningens sida allenast av opportunism, medan konungen själv slogs allenast av hat och av ursinne, vrede och grämelse, sorg utan gränser och avgrundsdjup bottenlös kolmörk förtvivlan. Han kände ej Gud i sin sorg och stred minst av allt för något heligt. Gud var icke hos honom, och det var han alltför medveten om. Dock var det för kung Arthur omöjligt att ej slå sin fiende med en förkrossande seger. Till slut kom han äntligen fram till Gawain, och de två starka karlarna drabbade samman som oxar och bölande älgtjurar. "Vem är den man," tänkte riddaren, "som slåss emot mig med digrare hat och mer ursinnig ilska än självaste opportunisten Sir Morholt? Hans ögon och anlete är mig bekant, men jag kan ej placera hans väsen i minnet. Var har jag sett dessa två klarblåa ögon förut? Han är starkare och mycket svårare att ha att göra med än riddar Morholt. Han ansätter mig mycket hårt. Jag är tvungen att värja mitt liv och försvara mig i större grad än att anfalla. Är det då ute med mig? Är det ute med hären, med England, med rätten och konungens ära? Om jag måste stupa nu är allting gott i all världen förbi. Men vem är denne kämpe? Hans kraft kan blott liknas vid Lancelots.

Säg mig, du oöverträfflige digre fanatiske vredgade onda och dystra ohyggliga djävulska krigare, som värre är än Sir Morholt och Mordred i våld, hat och hårdhet, vem är du?" "Förrädare, känner du icke igen den som du har förrått?" Alltför väl kände tappre Gawain strax igen ilskne krigarens röst, och han bleknade. Han hade ryktesvis hört att kung Arthur var hemkommen och att han stred för sin drottning och Mordred och på sina fienders sida, men ädle Gawain hade ej velat tro och ej kunnat och vägrat att tro att ett sådant ont rykte var sant. Men nu bleknade han inför vad han själv upplevde. Konungen skrek: "Varför tappar du sugen, Gawain? Varför tappar du lusten? Försvara dig, kräk! Jag är icke på nådhumör! Vet, att jag enkom är här för att giva dig din välförtjänta självvållade död! Strid så länge du kan, ty så fort du ej orkar försvara dig längre skall du vara död!" "Herre Gud! Hur har Du kunnat tillåta detta? O svek utan like! O måttlösa förräderi! Är då konungen lika okonungslig som varje dödlig och ohelig människa? Är även konungen endast ett djur utan uns av gudomlighet i sig? Kan konungen falla så djupt som en tiggare och ännu djupare? Brist, himlafäste, bryt sönder din vredes fördämning, o Gud, ty din konung är ej längre helig! Din konung är ej längre konung. Ditt folk är dig ej längre troget. Med förräderi mot sig själva och mot sin profet har det fjärmat sig från dig och gjort dina tempel och heliga gårdar till uthus! Din konung har störtat sig själv från din heliga evighetstron! Tron är död ibland människosläktet! O Gud, hur kan det finnas någon portion av ditt väsen i mänskor som utan betänkande har åstadkommit det verk som jag här ser framför mig och som strax skall giva mig döden: en rasande vansinnig av hat förmörkad och dårad fanatisk fördömd stackars konung som rasar med våld emot allt vad han byggt: all gudomlighet, fromhet och rätt, och all riddardygd, ära och heder, och allt vad hans egen beständigt predikade frid inneburit? Det är ej en konung jag kämpar emot. Det är endast en Morholts och Mordreds förbannade like, en man utan vett och förstånd, en fanatisk och mordisk person som ej vet vad som är rätt och fel, en i själen förmörkad förstockad förtappad och hänsynslös dåre. Vad är det för drog som har anfrätt ditt hjärta, o Arthur, och digert förvandlat din godhet till ondska?" "Det är falska Morgan le Fays onda droger." "Du falske vanärade och hederslöse förlorade konung, som slåss mot dig själv på din fiendes sida, kom an då! Må bäste man vinna! Jag trodde ej någonsin att jag en gång även skulle behöva bedrövligen strida mot en sådan usling som du." "Det är du som är dömd och förlorad. Du blöder ur tjugotals sår." "Men jag strider fortfarande för allt jag älskat i livet. Jag strider fortfarande för en god konung som jag en gång kände. Jag strider fortfarande mot min kungs fiender. Ännu försvarar jag mot landets fiender allt det jag älskat hos konungen som jag med fröjd alltid tjänade: dygden, det ädla, det vackra och sanna och sköna, och mest av allt konungens rätt." "Vem är konungens fiender då?" "Drottning Gunvor och riddaren Mordred, men Mordred är värst."

"Vet då, usling, att fienden som du bekämpar, den falska fru Gunvor, är dräktig med barn som du själv, hennes fiende, avlat med henne." Och Arthur gav sin bäste riddare banehugg rakt i hans sida: hans svärd nästan delade riddarens kropp mitt i tu. Svärdet gick in till magen från sidan. Det träffade mitt mellan höften och bröstkorgen. Men Sir Gawain hade då redan slutat att kämpa. Han yttrade ytterst förskräckt och till gränslöshet slagen av häpnad: "Vad är det du säger?" Han tycktes ej känna sitt banehugg. Konungen sade: "Och påstår du att det är lögn?" "Ja, det påstår jag. Värre lögn har jag ej någonsin hört. Vet du ej, konung Arthur, att din egen hustru är världens mest dygdiga kvinna? Att inlåta sig med en annan än dig vore det allra sista som hon skulle drömma om i sin förrycktaste mardröm." "Hon har själv bekänt att du gjort henne dräktig. Det kan icke vara en lögn." "Men det är den gemenaste lögn som jag någonsin åhört." "Vad är det du säger?" "Jag har aldrig sagt i mitt flyktande liv något annat än sanningen." "Frände, vad är det du säger?" "Du konunganiding, som mördat din närmaste vän för en otrolig fjollig anklagelse, som du ej ens brytt dig om att ta reda på om den är sann! Utan vett, utan rätt, utan rannsakan har du begått ditt okungliga dåd." "Mina ord duger ingenting till i den här vassa situationen. Mitt straff för mitt brott skall jag ta förr'n du dör." Kungen lyfte sitt svärd mot sig själv och var färdig och villig att omedelbart stöta till. "Nej, min konung, förhasta dig inte! Det var icke ditt fel! Du är utan skuld, ty du visste ej alls vad du gjorde. Blott den bär nå'n skuld som bar fram falska anklagelsen! Nej, min konung! Lev vidare! Lev för ditt verk, för det samhälle som du har skapat, för världen och för allting heligt vi alltid har trott på! Lev för allt du skapat, ditt livsverk, din hustru, din bortsprungne son och ditt allt! Lev för allt gott och ont, hur ont all världens onda än är. Fortlev, svik icke livet och svik icke världen, som alltid behöver en konung! Lev vidare! Uthärda det outhärdliga och själva ondskan i dess allra innersta väsen och ha ej med den något mera att göra. Om du lämnar ondskan i fred skall den ock lämna dig åt din frid och din fred." "Det är lögn! Alltid har jag förlåtit den, men aldrig har den förlåtit mig att jag förlåtit den! Skulle jag leva då för det ohyggliga samhälle som tagit livet av dig? Aldrig, ALDRIG!" "Så strid då till din sista stund, men se till att du slutligen ej stupar för någon mindre och sämre än Lancelots svärd!" "Knekt, vad är det du säger?" Men när kungen för tredje gången nu ställde den frågan, så hörde ej riddaren det, ty hans kropps liv var borta. Och konungen såg det och grät. Han satt i markens smuts med den döde Gawain i sin famn, och han grät som ett barn, fast långt bittrare och mer av sorg än vad barn nå'nsin kan. "Ve det land, ve det folk, ve den makt och den konung som skyldiggjort sig till slikt dåd!" sade konungen ohörbart.

"Konung, vårt slagfält är vunnet och fienderna är besegrade!" kom det en hurtig och skadeglad tjänare fram och förtalde. "Åt fanders med alla förskräckliga lyckliga nyheter! Stanna, för resten! Jag är icke ond på dig. Spring icke bort. Du rår ej för den blodiga lyckliga dagen. Min order är: giv alla fiender fria! Giv samtliga nåd! Ve den kämpe som kröker en fiendes kortaste hårstrå! Med döden skall var och en straffas som icke behandlar sin fiende såsom en jämlike!" Kungens befallning förstods, och den flinke fridstöraren raskade bort för att omsätta den i praktiken. Förutom Gawain hade två tusen fem hundra riddare stupat i slaget, och sju hundra femtio av dessa tillhörde Gawain. "Då har du vunnit striden, Gawain! Du har tappert besegrat din konung!" ljöd konungens utrop. Han grundade denna kalkyl på att hans män ursprungligen varit tre gånger så talrika som upprorsmannen Gawains. Men på kvällen kom dåliga nyheter till konung Arthur. Kuriren som frambar dem kom ifrån London direkt till kung Arthur. Han hade omåttligen ilat. "O konung! Sir Mordred har rest sig mot dig och mot drottningen, och han belägrar nu London med en väldig här på minst sju tusen man." "Vad belägrar han London för?" "Drottningen har inneslutit sig där! Hela sydkusten, Camelot och alla viktiga städer är i Mordreds våld. Endast London är ej ännu hans." "Kloka drottning, som härligt gjort uppror mot Mordred! Nu fortsätter vi, Sir Gawain, ditt befrielsekrig emot mordiske Mordred! Och med ordet vi menas jag och min fru, min gudomliga, tappra och härliga fru! Endast Lancelot fattas för att göra detta krigs härlighet fullkomlig! Alla till häst! Vi beger oss mot London!" Vad hade då hänt under tiden i Camelot mellan Sir Mordred och Gunvor, när de plötsligt ej längre kom överens? Endast detta: "Sir Mordred, jag vill icke fortsätta längre och kan icke fortsätta bistå er. Spelet, som började så roligt, spännande och intressant, har nu skenat iväg, gått för långt och allvarligen urartat." "Drottning, ni får ej ge upp! Det är nu som det roliga börjar." "Min make gick just härifrån lika vred som Vår Herre när han lät Jerusalem utrotas från denna värld. Vreden kom av er skändliga lögn, som ni lovade att ej begagna förutom i yttersta nödfall." "Det var ock i yttersta nödfall först som den begagnades." "Innerligt hoppades jag att vår lek inte skulle behöva att drivas så långt. Men nu har det ändå gått därhän, och vår lek är nu ej längre rolig. Jag avbryter spelet, Sir Mordred. Ni kan inte räkna mer med någon hjälp ifrån mig." "Men behagar det drottningen ej att ock vinna det spännande spelet?" "En kvinna är gjord blott för kärlek. Blott otur i spel giver lycka i kärlek. Av det skälet föredrar jag att förlora och avstå från segern. Ni får spela vidare ensam, ty jag backar ur." "Det är icke så lätt som ni tror, fagra drottning, ty ni är för insyltad för att förmå dra er ur. Har ej konungen lovat er döden, precis som han lovat den mig även? Är vi

ej medbrottslingar i komplott emot konungen och Sir Gawain och Sir Lancelot och hela vidriga äckliga ridderska dygdiga heligt enfaldiga hovet? Vi sitter, o fagraste Gunvor, i samma besvärliga härliga rankiga båt, och ni kan icke simma." "Vad vill ni egentligen, Mordred?" "Jag vill hava er till min drottning." "Vad är det ni säger?" "Jag vill äga er som min drottning." "Ni är då åtminstone uppriktig. Dock, jag beklagar, jag måste tyvärr göra eder besviken. Jag vill icke bliva er drottning. Jag är redan drottning och vill icke bliva en annans. Och hur blir ni konung?" "Jag röjer ur vägen den narren herr Arthur, min stollige fader och hela hans hov och tar lätt som en plätt sedan riket i arv och besittning." "Sir Mordred, ni ville ej leka med mig. Det är icke ett oskyldigt spel som ni spelar. Ni vill endast ha mig som partner i spelet för att kunna utnyttja mig. Ingen riddare har mera skändligen närmat sig mig, och ej heller har jag mera skändligen närmat mig någon, än ni härmed närmat er mig. Aldrig förr har jag som landets drottning och konungens maka fått mottaga giftermålsanbud ifrån en bastard, och på fullaste allvar." "Ni tvingar mig att bruka våld. Hela Camelot är i min hand. Blott ett ord från mitt håll, och var man här i Camelot blir till er fiende. Ni får själv välja om ni önskar ha mig och världen som vän eller fiende. Ty jag är världen. Och om ni vist väljer att bliva min vän, så är jag icke den som fegt nöjer mig enbart med vänskap, som den impotente kung Arthur. Nej, allt vill jag ha av er, både er kropp och er själ." Nu var frun desperat. Vigt och snabbt såsom pantern sprang hon till sitt fönster och hoppade upp på dess karm. "Om ni rör mig och närmar er mig blott ett steg skall jag kasta mig ut. Det är trettio meter till marken." "Ni vågar ej vara så urbota dum! Kom nu med och var ej längre fjollig och fånig! Vad är det för fruntimmersdårskap, fasoner och vansinnighetshysteri?" Och Sir Mordred kom strax avancerande fram. Men då höll drottning Gunvor sitt ord, och hon slängde sig ut. Hon föll ner trettio meter och dök elegant ner i flodens energiska skummande forsande vågor. Hon följde med strömmen och tog sig ur vattnet ett långt stycke nedåt, där hon utom synhåll från slottet begav sig till skogs. Och hon flydde till fots hela eftermiddagen och natten, tills hon ankom till några heliga gudsmän och där fick beskydd. Hon fick vård och en säng. När hon äntligen vaknade och fann sig smått återhämtad berättade hon för de heliga gudsmännen allt vad som hänt och vem hon själv egentligen var, och hon bad dem att taga kontakt med Merlin och få honom till henne, ty han blott, det visste hon, kunde nu ge henne hjälp. Och den helige åldringen kom, och med hans hjälp fick drottningen samman en här. Och med den, medan samtidigt hon ständigt såg att den växte, begav hon sig till staden London och gjorde den byn till sitt fäste. Hon byggde en borg där och gjorde sig präktigt förskansad. Merlin hade uppmanat henne att draga till konungens hjälp

och förena sig med honom, men därtill var icke drottningen villig, tyvärr. Och Merlin övergav drottning Gunvor och lämnade London för att söka upp konung Arthur. Men Mordred belägrade London, och snart var den härliga rika och älskliga byn satt i brand. Allting brann i den utsatta staden, allt dog och förgicks. Över floden var slagen en kedja av båtar, så att alla som sökte fly nedför floden blev fångade, misshandlade och torterade digert till döds. Ingen fiende tilläts att levande komma från London. Och aldrig var mordiske Mordred mer kall, mer förhärdad, mer känslolös, hänsynslös, skoningslös, hatisk och grym. Ej en min sågs i riddarens ansikte när stolta staden brann upp som ett helvete, men alla visste att Mordred ej någonsin varit mer lycklig och skadeglad förr. Det var riddarens livs mest lycksaliga dag, och han gjorde ej den allra ringaste min. Även drottningens tillflyktsort fattade eld. Alla bad henne rädda sitt liv, men hon vägrade. "Skall jag då krypa för uslingen Mordred, vår konungs, vårt rikes, vårt folks och vår världs värsta fiende och genom tiderna störste förrädare? Aldrig! Jag dör hellre ärbar, ty vanära är allt vad Mordred och livet kan erbjuda mig." Under tiden kom gamle Merlin fram till Arthur och dennes kvarter, och han hälsade honom med orden: "Min älskade son! Så får vi än en sista gång mötas!" "Min fader! Vad nyheter? Har du nå'nting att förtälja?" "Min älskade son, jag är kommen direkt från din drottning, och endast ett underverk kan nu ha räddat den arma från digert och fruktansvärt slut. Jag försökte mitt yttersta för att få henne att följa med mig, men hon ville ej leva, och dödens ohyggliga stämpel var skönjbar i hennes olyckliga öga när jag tog farväl. Men hon bad mig att hälsa dig, om ni ej mer skulle återförenas i livet, att hon aldrig någonsin älskat en annan än dig, och att hon alltid varit dig trogen i allt." "Det har jag alltid vetat och aldrig ett ögonblick tvivlat på." "Säg inte det. Tog du ej Mordreds ord om Gawains brott på allvar?" "Jag trodde det värsta om vännen Gawain, men jag tänkte ej någonsin illa om Gunvor, åtminstone aldrig närhelst jag var vid mina sinnen. Men vad vet du mera?" "Sir Lancelot har lämnat Frankrike med en betydande här, och han ber dig att rensa din kust från hans fiender så att han slipper förlora en onödig mängd goda skepp." "Det var härliga nyheter! Äntligen! Var vill han landstiga?" "Ej på den engelska sydkusten, som du ej lär hinna rensa, men nå'nstans på ostkusten norr om den farliga flodmynningen." "Det blir bra. Där finns ännu ej Mordred, och vi skall nog hinna att utstaka vägen för honom." Och konungen ryckte mot London med hela sin här, som nu ständigt blev större och större. Han lyckades utan rabalder besätta det ostliga träskiga England, och fältet var fritt från den dimmiga kusten till konungens linje. Men Mordred kom upp med sin här emot Arthur och lägrade sig mitt emot kungens läger. Det blev dock ej strid. Bägge parter var krigströtta, majoriteten av kämparna på bägge sidor var allvarligt sårade om icke lytta och halvdöda och invalider för resten av livet. Det blev till palaver och utdragen parlamentering och ändlösa gagnlösa hårda pläderingar

mellan kung Arthurs och riddarens sida, men ingenting ledde till något. Dock uppehöll Arthur förhandlingarna, så att Lancelot skulle få tid till att komma. Ty som det var nu var den kungliga hären blott hälften så stor som den mordiska, vilket dock utjämnades av att Arthurs män klart var de tapprare, vilket Sir Mordred väl visste. Och därför var han ej egentligen heller så värst intresserad av konfrontation. Alltför väl såg han dock att förhandlingarna icke ledde till något. De gjorde blott situationen mer spänd och mer plågsam och mer outhärdlig. Dock hoppades han i det längsta att konungen skulle ge efter för hans mycket klara entydiga krav: att bli godkänd som landets lagenlige arvinge, vare sig Tristan än levande var eller ej. Men hans kung kompromissade segt i det längsta och utan att någonsin helt giva efter för Mordred. Den bristande punkten i Mordreds argumentation ansåg kungens förhandlingsmän vara, att Mordred ej kunde bevisa att konungen var Mordreds köttslige fader, och sådana envisa resonemang stod Sir Mordred ej ut med. Till slut gick kung Arthurs förhandlingars medvetet tidskrävande digra hårklyverier så långt att Sir Mordred begynte att misstänka kungen för rävspel. Men vad det nu var för ett rävspel förstod han ej ännu. Av misstänksamhet dock höll han sin armé oupphörligt i stridsberedskap, och av säkerhetsskäl gjorde Arthur det samma. Men ännu sågs ej någon Lancelot till, trots att konungens tjänare spejade ivrigt vid avlägsna kusten var dag och var natt. Det var säkert nu att drottning Gunvor var död. Hela London var nedbrunnet ända till grunden, och ingen själ hade släppts levande ut ifrån staden av Mordred. Som råttor på sjunkande skepp hade samtliga Londonbor dött med sin älskade stad. Fagra drottningens kropp hade hittats av heliga gudsmän, och bland alla konungens tjänare som icke stred rådde djupaste och innerligaste landssorg. Ty trots att fru Gunvor nog varit en aning kokett hade aldrig en drottning i England förr älskats av alla som hon. Arthur själv sköt den allt överskuggande sorgen ifrån sig, ty han kunde ej härda ut med att tänka på henne nu i detta ögonblick när världens öde i ett enda slag skulle avgöras. Mordred var rädd, ty en präst hade talat och sagt: "Om du anfaller blir det ditt livs sista slag, och du skall icke levande klara dig genom det." Samtidigt tyckte han mer och mer illa om fiendens tröga förhandlingar, som han alltmer blev förvissad om att endast fördes av kungen för att vinna tid. Och han varnade alla de sina och sade: "Om något svärd lyftes i fiendens led, om det ringaste tecken till strid bliver synligt hos fienden, är allt hans fredsprat blott bedrägeri. Var beredda! Han kan när som helst utan förvarning anfalla, och då får ni icke dröja med mördande motattack!" Men konung Arthur var oangelägen att anfalla sedan Merlin honom spått: "Om du anfaller skall du förlora, och ej endast slaget och kronan men livet tillika." "O fader!" bad ömme kung Arthur, "begiv dig till kusten och möt riddar Lancelot! Ej får du vara i närheten och löpa fara om någonting ont skulle hända!" Och översteprästen var lydig sin konungs bekymrade önskan. Men konungen misstrodde Mordred: "Vad väntar han på? Är han ute med sattyg och list? Varför anfaller galningen inte? Ty jag kan ej anfalla. Om det skall bli någon

vapenlek alls måste skurken, förrädaren börja. Men när väl förrädaren börjat skall icke försvararen dröja med omedelbaraste blixtförsvar. Hör, mina blå generaler! Så fort ni ser stridstecknet höjas hos fienden skall ni med en gång flinkt hugga tillbaka. Ni får icke töva! Vid minsta signal från vår fiende, vid minsta tecken till anfall, så måste ni vara beredda och skrida till handling. Ty bråkstaken kommer att inleda striden, och vi måste vänta till dess, men ej längre! Så fort han har börjat skall vi giva svaret! Ett enda höjt svärd bland de lömske är tillräckligt för att vi alla skall veta att de inlett striden!" Då kröp det en orm upp ur diket som önskade njuta av sällsynta solskenet. En vaken vakthund begynte att ursinnigt skälla på ormen. En riddare undrade varför hans hund plötsligt skällde och skred till hans undsättning. Riddaren varseblev ormen och höjde sitt svärd för att avliva den innan hunden blev biten. Det blixtrande svärdet på flygeln av konungens härskara upptäcktes genast av Mordreds kamrater, och dessa skred genast till handling. Med tjut och med skrän for de ut för att kraftigt bemöta det angrepp som blott var ett olyckligt hjärnspöke. Och så snart Mordreds här utfor i härskri och utfall så sattes kung Arthurs här även i rörelse. Alltför klart såg usurpatorn Sir Mordred att blixtrande svärdet ej varit ett tecken till konungens här, men hans män kunde ej se det samma, och allt gick för snabbt för att på något sätt kunna stoppas. Lavinen bröt ut, och var man som var dristig nog att stå i vägen var dömd att begravas, och bakifrån kunde ej mänsklig kraft hålla lavinen tillbaka. "Vad anfaller djävulen för?" tänkte konungen, som blivit van vid ett anfall som aldrig alls kom. "Varför väntar han inte på Lancelot? Nå, kom igen då! Må djävulen få något uns av allt det han förtjänar! Vi kan endast ge honom döden, som blott är ett sandkorn av hela den öken av grym vedergällning som han borde få!" Med ett fruktansvärt dån bröt de ojämna härarna samman. Merlin hörde stridernas skrin där han var nästan fem mil från platsen. Han visste vad gnyet betydde, och ängslan steg ned i hans själ. Striden var mycket jämn, mycket blodig och mycket fatal. Arthur själv stred i spetsen med ursinne helt utan like. Dock mötte han icke sin fiende Mordred, sin son, som han helst utav alla hett önskade slakta. Men var man som han kom i strid med föll död för hans snabba och ljungande klinga. Ock Mordred var högst effektiv. Varje fiende som anföll honom fick bita i gräset för evigt. Där stupade Roderick för honom och riddar Patrick. Dock saknade Mordred Sir Morholt, som för någon tid sedan övergett England och dragit på äventyr till fjärran Irland, ty han hade icke i längden förmått draga jämnt med Sir Mordred. När London och drottningen levande brändes begav sig Sir Morholt med avsky så långt därifrån som han kunde och för att ej någonsin mera behöva se Mordred. Och konungen saknade Lancelot. "Var dröjer Lancelot? Lancelot, Lancelot, hör du mig ej? Blir din frånvaro min och min hela världs död? Är du ödet som genom att utebli och icke ge sig till känna beställer och ordnar min död? Jag tror ej att de mina

kan segra idag, ty den blodiga striden är alltför förfärande jämn. Mina män är de tappraste, men de kan ej döda flere än två förrän de själva stupar. Var man måste minst döda tre förrän han själv går åt! Annars går det åt pipan!" Och det var tyvärr just så allvarligt som kungen trodde: den fasliga striden om riket på liv eller död var för jämn. Kungens här var snart två tusen blott, medan Mordreds var minst fyra tusen fortfarande, och när kung Arthurs män ej var dess flera än tusen var Mordreds män två tusen minst. Proportionen höll i sig och tycktes ej vilja ge vika, hur mycket de goda rättfärdiga konungatrogna än satsade. Snart var blott fem hundra kvar av kung Arthurs än dugande kämpar. De hade omkring tusen fiender mot sig. "Var dröjer min Lancelot? Var han ej alltid förr punktligast av alla män? Varför kommer han då just idag alltför sent?" Mordred själv var bekymrad. "Slå hårdare! Krossa de stackrarna! De är ju färre och mindre än vi! Varför kan ni ej krossa den blödande minoriteten?" Men alltför väl visste och såg han hur just denna blodiga minoritet outtröttligt var segare och dubbelt tapprare mot hans livegna grå malliga busar. Hans egna blott stred för att frossa i striden och mörda så många som möjligt, men fienden Arthurs konst var ett plan högre: hans likar stred blott för att uthärda och överleva, hur omöjligt detta än var. Arthurs kämpar var mera försiktiga än Mordreds rasande bölande klumpiga busar. Men oddsen förändrades inte till någon parts fördel. De var fifty-fifty från början och hade ej rubbats en bråkdel ännu. Nu var konungens kämpande män blott ett femtiotal, men usurpatorns var endast ett hundratal. Den som var uthålligast skulle vinna. Och trettio av Arthurs män stupade efter att sextio fiender slagits ihjäl. Ännu tio man mindre var Arthurs män när ytterligare tjugo av fiendens oskadliggjorts. Och till slut var det Arthur med fem goda vänner som ensamma stred emot Mordred och dennes kvarvarande elva. Och konungens fem föll och slutade strida, och konungen fällde den siste av motpartens elva. Nu var det blott Mordred och konungen kvar, men fortfarande var Arthur lika förbittrad och ursinnig som när fatala bataljen med blodigt rabalder sprängt fridens fördämning, och Mordred var likaså långt ifrån slut. "Din bastard! Du har åsamkat varje god människas död i mitt rike! Det fattas för dig endast mig för att ditt usla värv skall bli fullbordat! Mörda mig, skändlige son, om du kan!" "Jag vill ej strida mot egen fader. Kan du icke ge mig min rätt? Vad har du nu för glädje mer av att ej låta mig få den?" "Du har ingen rätt ens att leva! Med svek och med förräderi, genom svartkonst och djävulsk magi kom du till, och jag ville det aldrig!" "Min moder har sagt att ett barn ej kan avlas om ej bägge parterna därtill är villiga." "Din svarta mor är en häxa! Försvara dig, kräk! Vad jag ångrar att jag icke när jag först såg dig berövade dig ditt förbannade liv! Hundratusentals liv hade då blivit skonade, om jag blott varit så vis att jag offrat ett enda svart värdelöst dödfött liv då!" "Far, jag vägrar att slåss med dig!"

"Usling och fegis! Vad skall jag då göra för att då åtminstone i ditt strax kommande slut få dig äntligen att börja handla som man? Skall jag binda min högra arm bakom min rygg, som Sir Lancelot gjorde och mera än en gång?" "Jag vill icke slåss med dig. Du är en gammal och orkeslös föråldrad gubbe som jag icke önskar ta livet av. Gubbe, befria dig då, gamle tandlöse dåre, åtminstone från det där slamrande åbäket som är i vägen för dig när du strider!" "Du menar den svärdsskida som jag berövade mor din?" "Just den! Den förhindrar ju dig endast från att fritt röra dig!" "Skall jag då slänga den bort? Är det allt vad du vill? Vill du kämpa med mig sedan intill enderas välkomnade och efterlängtade slut?" "Ja, det vill jag!" "Adjö då, belamrande slida! Jag kastar dig bort för att få höga nöjet att mörda min son och få dö för den samme!" Och Arthur och Mordred tog upp striden åter igen. Som två rasande ungtuppar gnabbades de, och den äldre var tydligt den tapprare av dem, ty när unge Mordred gett konungen tjugo förfärliga sår blödde han själv ur fyrtio än värre och digrare. Slutligen föll tappre Mordred på knä, ty hans krafter var slut, och hans blod var på upphällningen. "Fege son, är du slapp nog att falla på knä för din far, för den man som du hatat mest hela ditt liv?" "Aldrig hatade jag konung Arthur." Och mannen med svartaste håret och mörkaste hyn uti England föll ner och var medvetslös och skulle aldrig mer tala med någon. Då föll kungen ömt ner på knä vid hans kropp. "Käre son." Det var allt vad han orkade säga, ty krafterna svek även honom. Han blödde ur trettio sår, och av dessa var fem i hans huvud, och två var i lungorna. I än en timme satt han där på marken allena och undrade ingen vet vad. Men hans sår var grymt dödliga. "Lancelot, du är min baneman, ty din förfärliga frånvaro denna förfärliga dag har betytt kungens död. Sir Gawain, det har blivit som du profeterade: Lancelot blev den jag föll för och stupade för, ty han kom ej till konungens sida." Och konungens huvud föll handlöst åt sidan. Hans saga var all. I det samma som konungens öra ej mer kunde höra, så började hästaklamp hamra i marken på avstånd och dovt nästan ohörbart, men dock ändå. Det var ej att ta miste. Och snart stod Sir Lancelot där mitt på slagfältet mitt bland de stupade massorna bland vilka ingen mer levde. Merlin var vid Lancelots sida. Han grät. Och snart fann de den stupade konungens kropp strax bredvid riddar Mordreds. Och långt ifrån konungen fann de den svärdsskida som han i slutstriden på sonens uppmaning slungat iväg. "Är det sant, far Merlin, att den svärdsskidan gjorde sin bärare osårbar?" frågade Lancelot. "Så säger ryktet, men om det är sant vet ej ens den nyss avlidna Morgan le Fay. Och att konungen dog när han för första gången i livet befriat sig från den är icke bevis för dess kraft. Men den skidan, o Lancelot, hör nu tillsammans med konungens svärd till en tjugoårs yngling som heter Sir Tristan. Tag svärdet och skidan och bär

dem ur riket och finn konung Tristan var än han befinner sig och giv dem över åt honom tillhanda. Ty det är din plikt. Livet är icke dött fastän Arthur är död, och det är nu din uppgift att praktiskt bevisa, och du endast är kunnig nog att bevisa det. Lämna det sorgens förlamade rike som du nu här ser och sök livet i främmande länder. Och livets och framtidens namn, som det nu är din heliga plikt att ta reda på, är en ung ynglings, och namnet är Tristan." "Jag lyder er vilja, Merlin, ty den är även himmelens, och jag förstår detta uppdrags omätliga allvar och vikt." "Det är bra. Käre Lancelot, lämna nu England och mig och all världen allena med sorgen, och sök upp din och världens kommande glädje. Vi fattiga gudsmän och tiggare skall sköta om konung Arthurs begravning och alla hans kämpars. Och glöm icke svärdet med skidan." "Jag skall icke glömma dem. Men låt mig sörja med er. Sorgen tillhör ej endast de gamle. Den är icke ett privilegium för endast de gamle och döende. Ungdomen och även barnen är tvungna att lära sig sörja ock de, och ju förr de får lära sig sorgen, dess snarare bliver de mogna och vuxna. Ty ingenting finns som är bättre och mer effektivt såsom uppfostran än alltför vanlig och vardaglig enkel och mänsklig naturlig och oifrånkomlig gudomlig rejäl salig drypande sorg. Sorgen fostrar som ingenting annat. Så låt även barnen och all världens unga få sörja, och kör icke bort mig." "Jag hoppades, frände, att du skulle svara mig så. Sörj så länge du vill, stanna gärna ett år och gråt ut, men ej längre, ty plikten får aldrig försvagas av sorgen, hur helig än sorgen må vara." Och Lancelot stannade kvar i ett år. Sedan lämnade han åter England och lovade ännu en gång att ej komma tillbaka förutan prins Tristan. Men ej var hans företag lätt. Ingen visste hur Tristan såg ut, och vad fanns det för säkerhet att unge Tristan vid unga försvinnandet ens hade lärt sig sitt namn? Men Sir Lancelot svor att hårt söka till döddagar om det behövdes.

6. Tristan "Min vän, du som nu är den siste jag känner i livet, jag ber dig farväl," sade gamle Merlin. "Och jag ber dig det samma." "Säg, kände du någonsin Mordred?" "Ej mycket." "Men hörde du någonsin talas om en eventuell tvillingsyster till honom?" "En syster till Mordred?" "Ja."

"Nej. Jo för resten, nu minns jag. Det var en av Mordreds betalade mördare som jag en gång hörde säga, att den enda människa som Mordred fruktade för var hans syster." "De orden ger fröjd åt mitt sinne. Jag vet att han hade en syster, men var hon nu är vet jag inte. Dock har jag i livet en levande ljus, söt och rar dotterdotter, måhända. Jag fruktade att hon var lik sin bror Mordred, men vad du nu sagt tyder gott nog på motsatsen. Men aldrig lär jag väl se henne. Hon lever vidare medan jag dör. Kanske stiftar kung Tristan bekantskap med henne en dag?" "Det är möjligt." "Gud give att så bleve fallet. Farväl, riddar Lancelot. Jag är rätt säker på att du till slut nog skall finna din man. Jag rentav vågar spå det, på gott och på ont." "Om jag ej funne honom så vore mitt liv utan mening." "Du har ju Elaine." "Ej nu längre. Hon dog när hon hörde om kungens, Gawains, drottning Gunvors och Camelots slut." "Det är lögn." "Ja, hon dog av lunginflammation. Men den sorg som vår kungs och vårt hovs död begravt oss i har tagit död på all världen, och världssorgen var det nog mest som fick henne att insjukna." "Du har sörjt här alltför länge i lättja och slöhet. Sök upp dina plikter!" "Farväl." Och så skildes de båda, den lastgamle prästen, som ännu ej led av den ringaste krämpa, och den alltjämt granne och fyrtioårige riddaren, som alltjämt såg ung och ålderslös ut: de två starkaste från konung Arthurs tid, och de två enda relikterna från samma tid. Och de skildes nu åt för att aldrig mer träffas igen, och de kände det båda. Men med riddar Lancelot följde det kungliga svärdet med gyllene skidan. Merlin drog sig från och med nu helt tillbaka. Han sörjde sin dotter och dotterson, men ännu mer sörjde prästen att han nå'nsin avlat den ena. En vag föreställning om en eventuell dotterdotter nå'nstans i det okända kunde ej stävja hans bittra ohyggliga ånger. Han kunde ej fatta hur något av allt det ohyggliga alls kunnat ske, som berövat hans värld all dess ljus. Han var säker på, trots alla som under årens lopp sagt honom motsatsen, att konung Arthur ej var Mordreds fader. Han kunde ej tro det och vägrade tro det. Han kunde ej inbilla sig att hans älskade son konung Arthur en gång hade ljugit för honom. Och därför att han icke kunde tro någonting illa om konungen, kunde han icke begripa hur allt det fatala och onda på Guds vägar uppstått. Det var hans livs största problem: det var omöjligt för honom att finna lösningen på allt det onda som hänt. Sina sista grå trista och ödsliga år levde gamlingen ensam i djup isolering, misär och tristess. Men han ägnade dessa tre år till att nedskriva allt vad han visste om Englands historia, mänsklig och kyrklig. Han kom i sitt stora historiska verk fram till Arthurs mest härliga dagar, men längre var han oförmögen att komma. Hans vackra historiebok slutade när allt var som allra bäst, och från den punkten kunde han ej göra våld på sig med att beskriva allt ont som se'n därefter hänt, ty han visste ej själv

vari ondskan bestod och vad den hade kommit ifrån. Där han själv icke längre var kunnig och där hans livs säkerhet upphörde, var allt hans vetande upphörde och han kom in på ond osäker mark, tog hans skrivande slut. Och han gav sitt betydande högst ovärderliga verk i pålitliga gudsmäns betryggande vård, men det mest imponerande och det mest märkliga av alltihopa var det att han skrivit sin bok ej på sitt eget modersmål utan på grekiska, som han i ungdomen lärt sig i främmande avlägsna civiliserade länder som ej led av ondska, och som han i ungdomen vistats långvariga tider i. Skrivandet av denna bok bar ett vittne om hans föga inskränkta minnesresurser. Och när gamle vite Merlin äntligt fullbordat upptecknandet av sin kunskap om fakta i världens historia gav han sig ännu en gång ner till Camelot. Slottet stod tomt, övergivet, förfallet och dött sedan konungens död. Det var fåglarnas, kråkornas, korparnas, duvornas, råttornas, ormarnas och läderlapparnas slott nu. Allt mänskligt var noggrant begravt och väl överhöljt, skymt och gömt undan och övertäckt av många lager av spindelnät, vävda med omsorg av många otaliga spindelmansgenerationer. Men gamle Merlin bröt sig väg genom ohyran, smutsen, förfallet och lorten. Han tände en fackla, och för detta mänskliga ljus, som var döden för djuren och hela naturen, panikflydde alla ej mänskliga skepnader. Ännu en gång såg Merlin de otaliga ändlösa mäktiga fest- och bankettmåltidssalarna, där aldrig förr saknats glädje och gamman. Nu ekade skratten och bullrande skämten och slamrande bägarna och alla kraftiga muntra bombastiska individuella bekanta och ljuvliga röster i minnet blott och aldrig mer i en underbar verklighet. Tystnaden rådde allenast, men gudsmannens sinne och minne var starkare än denna tystnad och ödslighet, och för hans andliga blick var den festliga taffeln alltjämt lika levande ännu, som om sista gästen ej gått förrän nu. Och han återsåg konungens mäktiga tronsal och vandrade uppåt i slottet och återsåg även den dyrkade drottningens sängkammare, från vars fönster hon en gång helt frivilligt dykt trettio meter i vallgraven. Och han såg slottet framför sig från vilket hon ej lika frivilligt dykt kanske mera än dubbelt så djupt. Men det slottet var borta. Den mänskliga elden var slut där. Den hade fått brinna till slut där och slutligen brunnit så långt, att den uttärt sig själv. Men i Camelot var icke elden än utbrunnen. Prästen gick åter till Camelots inre. Där slängde han facklan. Den fattade i gammal spindelväv och gamla förstklassiga gobelänger. Den grep torra bänkar och möbler och bord, och den slickade snart själva väggarna. Prästen gick uppåt och satte sig högst upp i översta tornet, från vilket han tusentals och åter tusentals nätter studerat de gåtfulla stjärnorna och försökt tyda sin världs öde och vinna någon förståelse för all sin tids obegriplighet genom de eviga stjärnornas rörelser utan att lyckas. Det var nu hans likbål som brann. Slottet Camelot brann när den siste besökaren kom. Och det brann icke ut förrän den sista mänskliga eldslågan slocknat i gudsmannens heliga hjärta. Så dog gamle mannen Merlin, och med honom dog slutligen Camelot.

Och samma år möttes två starka riddare på en tunn bro över en djup kanjon i det sydliga Norge. De var bägge två utmärkt rustade, men den som kom ifrån söder bar två svärd i stället för ett. Ingen ville ge vika. De var båda två alltför ädla för att kunna ödmjukt ge rum åt den andra med att vända hästen tillbaka till brofästet. En enda lösning var möjlig: en manhaftig kraftmätning. "Riddare, du som är yngre än jag, gå ur vägen!" "Vem tror du du talar till? Gå själv ur vägen, om du ej är konungason liksom jag!" "Vilken konung kan du vara son till?" "Det angår dig inte! Ur vägen, din näsvise främling! Jag är adoptivson till gode kung Markus, så nu vet du det!" Därmed red morske ynglingen genast till anfall. Den andre, som hade två svärd, hette Lancelot. Han hade aldrig i hela sitt liv mött sin överman. Men till sin gränslösa och oerhörda förvåning så slogs han ur sadeln av denne ursinnige yngling, och Lancelot föll ner i djupa kanjonen, slog skallen i klippan och rörde sig ej när han föll ner i forsande vattnet. Den unge, som icke var oädel, såg att den andre blev skadad i fallet och dök utan tvekan rakt ner i den farliga forsen. Han drog upp den äldre ur vattnet, men Lancelot kunde ej räddas. Hans huvud var spräckt. Men med sin sista livsgnista frågade han unge pojken: "Vem är du?" "Jag kallas prins Tristan." Då log riddar Lancelot, och stilla dog han, men leendet lämnade icke hans anlete. Lancelots livs sista tanke var: "Härlig är ändå försynen och ödets besynnerliga outrannsaklighet. Jag får dö genom dens hand vars fader jag mördade med att ej komma i tid med min hjälp." Dessa ord hann han viska, men de var så svaga att

Tristan med svårighet hörde dem. Tristan blev arg när han dog. "Du vet någonting om mig som jag icke vet! Kära fiende, du får ej dö nu! Kom åter! Förbannade själ, kom tillbaka!" Han ruskade livlösa kroppen, men livet kom icke tillbaka. "Och jag fick ej veta ens vem du själv var!" Och han red med den livlösa riddarens kropp hem till gamle kung Markus. Han tog även svärdet och riddarens häst med. När konungen hörde vad hans adoptivson ställt till med blev han mäkta vred. "Du har mördat en ärbar och högboren riddare på ytterst ärelöst sätt!" "Det var otur, ej mord. Ännu mera vanhederligt hade det varit att vika tillbaka och låta en främling få aldrig förtjänt företräde." "Men skada är det att du inte fick veta vem riddaren var. Kanske var han den störste mest ärbare mannen i världen? Vem vet?" "Om han föll för min styrka var han ej en stor och stark baddare men blott en svag gammal stackare." "Alla, min son, kallar du klena stackare, blott för att de ej kan hållas i sadeln mot dig. Det är nog ett fatalt och stort misstag att utklassa alla som inkompetenta för att de ej är lika goda som du. Alla människor är individer. Att ingen är lika totalt obesegrad i striden som du måste icke betyda att alla är lika föraktliga kraftlösa stackare." "Han var en tapper och motspänstig stridsman. Det var icke lätt att få honom ur sadeln." "Där ser du! Då var han med andra ord en nästan jämbördig kämpe." "Jag har aldrig slagits mot jämnare, och det var synd att han dog." "Du vet väl att det icke var ditt fel." "Det är icke därför jag ångrar hans död." "Varför gör du det då?" Men det kunde ej Lancelots överman säga. Vad döende krigaren sagt honom, och mannens sällsamma leende, var saker som icke Tristan förmådde att delge, ty de rörde honom för djupt. "Dock, min älskade son," sade konungen, "trots att jag älskar dig måste jag ålägga dig nu en bot för den härliga krigarens död, så att ingen försyn eller samvete vredgas mot oss. Vi har åsamkat en tydligt hederlig riddares död, och det måste vi sona. För din egen uppfostrans skull vill jag därför som straff och som botgöring ålägga dig ett svårt prov." "Det är rimligt. Vad blir det för prov?" "Jag har ännu ej uttänkt det." "Får jag själv föreslå något?" "Javisst, käre gunstling." "Jag ber att få dra emot Morholt, all Nordens tyrann, och befria vårt land från det aset." Då blev kungen upprörd. "Vad menar du, son? Vill du störta dig rakt i fördärvet?"

"Blott för att besegra det. Fader och konung, stå ej mig emot. Det är den allra ädlaste uppgift du alls kan förläna mig nåden att uppfylla. Alla i världen förgås, lider svårt, storknar, hungrar ihjäl, kvävs och dör under Morholts ohyggliga skattetryck. Jag skall befria dig från honom." "Son, du vet ej vad du gör! Han är världens mest digra oslagbara oövervinnliga kämpe! Du kan icke klå honom!" "Jag känner mig dock helt redo och vuxen för uppgiften." "Tristan, du är enda vännen jag har. Jag vill icke förlora det enda av värde jag äger, och landet har ej råd förlora en arvinge!" "Fader, det var icke jag som kom på den ej harmlösa tanken om prov, straff och botgöring för denne mystiske främlingens död. Det var du, och du kan icke nu ta ditt gudsord tillbaka. Att krossa Sir Morholt är, anser jag, det allra yppersta sättet för mig att försona mig med denne riddares utkörda ande. Så låt mig få göra det, i världens välfärds och rättvisas namn." "Nåväl, gör det då. Men du får komma tillbaka som levande och ej som lik! Annars skall jag ej någonsin kunna förlåta dig." "Gud ser nog till att den vinner som har rätten mest på sin sida." Nu måste det i parentes kort förklaras vad Morholt gjort för karriär uti England. När konungen, Mordred och samtliga riddare hade begravts och Sir Lancelot bortrest i främmande länder, förklarade den överlevande Morholt sig herre i England, och ingen fanns som hade kraft och lust att konkurrera med honom. Han bjöds intet motstånd från någon, och utan den ringaste svårighet lade han under sig England och Irland och Skottland och styrde sitt livströtta folk rått brutalt och barbariskt och med mycket våld. Men hans fåfänga växte med åren, och småningom ansåg han att hela världen var skyldig att ge honom skatt. Alla kuster från Frankrike norrut till Norge förslavades av hans odrägliga fogdar och tvangs punga ut med allt lösöre, som sedan Morholt söp upp och förslösade på sitt fördärvliga ruttna barbariska lumpna morallösa stillösa hov. Även Markus, en furste av Västnorge, tvingades under hans ok, och han hade nu lidit och uthärdat under det i sju förfärliga år. Varje år kom det skepp från den nidingen Morholt, som hämtade allt utav värde från Norge och dessutom tre hundra pojkar och flickor av bravaste sorten, som borta hos Morholt fick arbeta hårt såsom rättslösa illa behandlade trälar. Och just denne Morholt, den ende som alltjämt var aktiv och levde av Arthurs odödliga män, var nu monstret som Tristan käckt erbjöd sig att taga livet av för alla människors fromma. Och med blott ett skepp och ett dussin kamrater begav sig den käcke prins Tristan åstad emot England. Hans närmaste vän, ljuse Herbert från Uppsala, följde med honom. Han kallas i allmänhet i äldre skrifter för Governayle och säges vara en fransman, men faktiskt så råkar hans rätta namn en gång ha varit just Herbert. Han medföljde Tristan på alla hans resor och öden, från ungdomen och intill graven. Sir Morholt regerade i trenne städer: i Carlisle och London och Edinburgh. När Tristan ankom så råkade han vara just i sin nya stad Edinburgh. Där höll han dyra tornerspel, som fullkomligt saknade den elegans, stil och ära och heder som utmärkt kung Arthurs torneringar alltid. I Morholts torneringar förekom inte begreppet rent

spel: varje man fick precis med vad medel som helst söka krossa och slänga och till och med döda sin motkämpe. Morholts torneringslag lydde: ju mer blod, dess bättre. Och i denna anda gick alla Sir Morholts tornerspel av stapeln. Prins Tristan fann det vara klokast att ej presentera sig för någon mänska men genast som okänd ta del i torneringen och pröva lyckan. Hans vänners förtvivlade avrådan kunde ej hindra den djärve. Med andraklasshäst och med bristfällig andraklassrustning och en ganska bräcklig kort lans var han nöjd, och så utrustad gav han sig in i barbarstriden. Hans enda felfria goda artikel var svärdet, som han tagit över från Lancelot när denne fallit i bäcken och ej längre visat sig stå i behov av två stycken. Och snart fällde han sina riddare. Snabbt genomskådade han deras drumliga och fantasilösa och monotona taktik, som gick ut på att satsa alltsammans på en gång på ett enda kort. Och när riddare stormade på honom i maximalaste fart, nästan sprängande kämpande dundrande hästen, så flyttade Tristan sig skickligt åt sidan blott i sista ögonblick, så att när kraschen helt uteblev hästen med ryttare flög utan hejd ut i periferin, kolliderande med andra intet ont anande riddare, om icke alltsammans snubblade handlöst och föll över ända i diger förskräckelse, med både riddare, rustning, schabrak, lans och järnplåtar slamrande vilt i total konfusion och ett ohjälpligt skeppsbrott. Det hände en riddare, att när prins Tristan i sista sekund föll åt sidan, hans lans icke träffade annat än marken, och den arme riddaren fick i den stöten sin arm ryckt ej endast ur led men till samtligas häpnad helt avskild från kroppen. Med lätthet och som i en lek fick prins Tristan den ene förskräcklige riddaren efter den andra på marken. Mot honom var lansar rent självmord och fullkomligt gagnlösa, och mot hans arga förskräckliga svärd, som lätt klöv både hjälmar och brynjor och lätt högg av yxskaft, var alla som hjälplösa strandade avklädda barn. Morholt själv hade aldrig upplevat en bättre tornering se'n konungens dagar. Han tjöt och han vrålade av det brutalaste gapskratt, som rövaren ej för sitt liv kunde på något sätt finna bot för. Han hade ej haft så förtvivlat och utomordentligt och underbart roligt på många oändliga tråkiga år. Den otroliga och obetalbara synen av hans allra grymmaste mest skräckinjagande fruktade riddare sprattlande handlöst på marken, förgjorda av en liten bondlurk på halt gammal hästkrake, iförd en rustning som man kunde se tvärs igenom, fick mäktige herren att vika sig dubbel och rulla på golvet av osläckligt hämningslöst magskratt som fyllde och sprängde hans ögon med tårar. Och Tristan besegrade alla. Den siste var kastad ur sadeln, och kvar på sin hästrygg var endast den okände främlingen, och han red långsamt mot härskarens säte. "Nå, riddare, du har besegrat all världen!" skrek Morholt med uppmuntran. "Vad vill du ha såsom pris? Och vem är du, för resten?" Den okände riddaren svarade utan att ha tagit av sig sin hjälm: "Jag är ännu ej herre på fältet. En riddare kvarstår som jag ännu ej lyckats vanära." "Och vem är det?"

Utan ord lyfte främlingen sin klåparaktiga lans, och han pekade med den på härskarens vapen. Då utbrast Sir Morholt förbluffad: "Högmodige främling, har du blivit galen? Vet du ej vem du har att göra med? Vet du ej att riddar Morholt ej strider med någon om icke på liv eller död? Skandalöse och bortskämde pojkvalp! Det är bäst att du reser hem innan du gör mig ilsken på allvar. Så säg oss åtminstone då vad du heter!" "Mitt namn är prins Tristan." Då bleknade Morholt och svalde. "Är du riddar Tristan? Ej Tristan från England?" "Vad dillar du om? Varför bleknar du? Jag är prins Tristan av Norge. Vad är det med dig, din parodiske gubbtjyv?" "Nej, ingenting. Jag ställer upp i ett envig med dig, och må den som har stått salig konungen närmast ock hembära segern." En misstanke hade dykt upp i Sir Morholts fördunklade sinne att denne prins Tristan var konungens son. Men den misstanken hade förflyktigats när icke Tristan tyckts fatta vad Morholt med skräckängslan menat med sin mycket känsliga fråga. Och hela publiken var säker på att endast Morholt var möjlig som vinnare, ty han var ju ende mannen i livet som känt konung Arthur, förutom Sir Lancelot, som ingen visste det minsta om vad som var blivet hans öde. Men många beklagade ömt i publiken att en sådan skön och käck pojke nu skulle bli offrad för den grymme busen Sir Morholts barbariska blodtörst. Nu steg store Morholt till häst. Bland publiken vid hövdingen Morholts högt uppsatta säte satt en liten vit fager ljuvlig prinsessa, som spänt följde med vad som skedde. Hon var allmänt känd som Sir Morholts strängt skyddade blivande fru. Men Sir Morholt var gammal och tung medan jungfrun var fager och ung. Och den unge prins Tristan fick syn på den bländande jungfrun där hon stilla satt vid sin härskares högsäte, och för ett ögonblick blev han förstummad av något som var mellan honom och henne. Han tappade bort sig ett ögonblick medan helt nya och sällsamma främmande känslor slog runt i hans nordiska stelfrusna ödsliga hjärta. Men hjälten betänkte sig snabbt, och han sade till sitt eget plötsligt upproriska hjärta: "Nej, bort, falska villa! Förhärda dig, hjärta, mot fruntimmers vekhet och fallgropar som kallas ömhet och kärlek! En världs öde står nu på spel, och jag får ej förlora en värld för en dams ögas skull." Likväl sökte hans öga av intuition och ren instinkt upp flickan igen, men den ljusas var då sänkt mot marken och mötte ej åter den djärve utmanarens. Tristan, mot sin egen vilja, beklagade detta i hjärtat. Så tänkte Sir Morholt: "En dåre som i gränslöst vanvett dumt dristar sig att vettlöst utmana själve Sir Morholt ska vi väl i hast lyckas oskadliggöra och smärtfritt befria oss från hans besvärliga och obekväma beteende. Men att han kallar sig Tristan! Kan han vara salige konungens son? Och kan han, om han är det, själv vara blått okunnig om det? Ja, om så är fallet, så icke skall han informeras av mig! Om han är kunglig och ej vet om det, så icke skall jag hjälpa honom till kunskap därom!" Och han stormade an emot Tristan.

De två skarpa riddarna möttes med öronbedövande dunder och brak, och de lansar de använde splittrades bägge till stickor och flisor, och ingen föll av. De fick två nya lansar och möttes igen, och på nytt blev det brasved av utsökta vapnen. En tredje gång möttes de med nya lansar, och nu red de mot varann med ännu större och vildare vrede och fart än de hittills begagnat, och nu blev förfärliga chockkollisionen så hård, att ej lansarna endast men hästarna även tog skada, ty lansarna splittrades till oigenkännlighet, och till allas ohyggliga fasa och veklagan bröt bägge hästarna ryggarna. De dög ej mera till liv såsom vanliga djur men var tvungna att slaktas. Nu föreslog Tristan att de icke mer skulle mötas med intet avgörande lansar men med mera bitande och kanske mer effektiva och allvarsbetonade svärd. Morholt önskade hellre att fortsätta fåfänga lansbrytningsleken, men när han förkunnade detta fick han av sin envise fiende feghetens slag i sitt ansikte: "Vågar du ej, tappre Morholt, bemöta en främling med svärd? Är du rädd för oss norrmän? Vill du kallas feg av din eftervärld för att du ej djärvdes möta en fräck obstinat liten pojkvaskers svärd?" "Nå, välan," sade Morholt förgrymmad och ursinnigt kokande vred, "men då skall jag ej skona ditt liv, fräcke dåre! Är alla så galna som du var du kommer ifrån?" "Nej, långt galnare, ty jag är inte alls därifrån." Och än en gång red de mordiskt varandra till mötes på nya och intet ont anande hästar, och denna gång bar de högt burna och flammande svärd argt i stället för harmlösa lansar. Ja, denna gång var det på allvar, ty nu gällde tvekampen livet. Ty främlingen hatade Morholt så bittert som myränkan lömske herr myrlejon, och riddar Morholt var ängslig och fruktade mer och mer för denne okände främlings karriärplaner och var bestämt angelägen att skaffa hans hotfulla namn och person ut ur tiden. Med häftighet började striden, och denna allvarliga häftighet växte och blev oavbrutet mer häftig och hatisk och blodig och fruktansvärd under det gräsliga envigets utveckling. Ingen var större expert på gemenheter, skurkstreck och falskhet i strid än Sir Morholt, och därför var striden så jämn mellan dem att det var rent otroligt och såg ut att sluta fatalt för dem bägge. Men ingen föll än ur sin sadel. "Vad är det för svärd som du slåss med?" for Morholt helt plötsligt och skräckslagen ut mot sin motkämpe, men Tristan såg ej hans skräckslagna min och besvarade frågan: "Ett svärd som jag fick av herr Döden personligen för att befria mitt land från ditt skräckvälde, usling! Försvara dig, kräk!" "Säg mig genast: vem fick du det svärdet av? Stal du det månne från död man? Det tror jag är troligast!" "Usling! Jag fick det av Riddaren av De Två Svärden. Han själv hade användning endast för ett." "Och vem var väl den riddaren? Hette han Lancelot?" Morholt, förstås, hade plötsligt igenkänt det ryktbara svärdet. "Försvara dig, kruka, och prata ej goja!" Och därmed högg Tristan av en av sin fiendes halssenor. Såret var vådligt, och krigaren slutade kämpa. Han blödde som ett

knallrött vattenfall och gled ur sadeln med långsamhet. Han föll till marken försiktigt, ty livet rann långsamt ur kroppen, och än var han medveten nog att till sitt allra yttersta motverka sitt eget fall. Tristan såg att han fiendes livs sista strid stod för dörren och steg själv, ur tjugo allvarliga djupa sår blödande själv, ur sin sadel och böjde sig över den döende. Den gamle knektveteranen låg stilla och viskade till honom: "Aldrig har jag mött en kämpe som du. Endast en enda man har jag någonsin mött som har kämpat som du, och det var konung Arthur." "Du frågade mig vem den riddare var som jag fick detta svärd av. Vad sade du att denne riddares namn eventuellt var?" "Du ville ej höra. Så lev utan öra för vem du själv är. Jag är den sista mannen i livet som vet vem du är, och du själv har berövat mig livet." Och riddaren slöt sina ögon och dog. Tristan såg det och började gråta. Han grät som ett barn över stupade fiendens kropp, för att denne grymt tagit sin hemlighet med sig i graven. Han hörde ej folket som kring honom skrek: "Leve konungen! Leve befriaren! Leve tyrannmördaren!" Och han hämtades upp av en skara av yra och hänförda mänskor som älskade honom och dyrkade honom. De sade: "Bliv du nu vår härskare! Härlige hjälte, som oskadliggjort hela världens och samtliga människosjälars förhatliga och hänsynslösa förtryckare!" Tristan såg sig genast nödsakad att lugna ner dem och ingripa. Blödande talade han: "Kära vänner! Förbannad i evighet vare var man som med våld skaffar sig världslig makt! Lika evigt förbannad och ärelös vore då jag även, om jag med detta högst blodiga dåd tog det ringaste ansvar för någon i anspråk! Jag kom hit i avsikt att endast befria. Tyrannen är död, även fastän jag ångrar det, och därmed har allt jag önskade uppfyllts. Jag vill icke mera. Jag är ej er konung, ty jag är ett hittebarn endast och har varken ätt eller härkomst. Så lev utan mig, kära folk, ty jag måste uppfylla min plikt, och min plikt är att fara tillbaka till landet som uppfostrat mig, tagit hand om mig, och där de enda jag känner i världen tryggt lever i anspråkslös fattigdom..." Längre kom riddaren ej, ty han föll ner i vanmakt av blodförlust. En enda hade ej jublat och gormat och yrat av glädje med skaran, och det var Sir Morholts tillämnade brud, den förtrollande vackra och ljusa och stillsamma tysta och gåtfulla jungfrun, som från och med främlingens ankomst tills nu hade nästan totalt oavbrutet betraktat den okände. Nu när han svimmade och föll omkull skred hon fram, och hon sade: "Låt mig taga hand om den sårade." "Ljuva Isolde, du blivande drottning," kom kvinnornas svar, "ingen läkare finnes i världen som är mera skicklig än du. Denne modige främlings djupt gapande sår äro svåra, och du blott, så tror vi, kan rädda den arme till livet. Så tag honom." Och riddar Tristan blev förd till det hus som den kvinna som kallats Isolde för tillfället bodde i. Där blev han omskött och vårdad. Han yrade mycket och kämpade svårt emot sårfebern de första veckorna, men sedan lugnade riddaren ner sig och klarade livhanken.

Och den dag kom när han öppnade ögonens gluggar och för första gången såg rummet han låg i. Han såg och han tänkte och talade äntligen klart. Han fick syn på sin älskliga vårderska och ställde frågan: "O ängel, vem är du som räddat mitt liv? Ljuva flicka, säg icke ditt namn. Låt mig gissa det. Jag känner nog väl igen dig. Du var den i skönhet och klarhet och strålande ljus och i blidhet med solen själv tävlande mö som på kampdagen satt hos Sir Morholt. Vem är du, förtjusande flicka? Säg, varifrån kommer det värmande strålande heliga moderligt famnande ömhets- och godhets- och fromhets- och renhets- och helighetsvittnande andliga ljus som så underbart omstrålar hela ditt väsen och är din personlighet?" "Aldrig, o främling, har någon man talat till mig på det sättet förut. Men hur litet ni än vet om mig så vet vi ännu mindre om er. Vi är spändare på att få veta vem ni är än ni är att få lära känna vem jag är. Men jag skall ej dölja det ringaste för er. I detta land känner mig alla, och alla vet väl vem jag är. Jag är barnbarn till översteprästen Merlin, om ni vet vem det var. Det var han som fick Arthur, vår avlidne konung, på tronen. Folk påstår dessutom med säkerhet att konung Arthur var far till mig, men det kan ingen bevisa." "Vem är denne Arthur, som jag ständigt hör förs på tal överallt? Alla människor tycks känna den store konungen, men icke jag. Undervisa mig, jungfru." "Säg först, ädle riddare, vem ni själv är." "Jag är hittebarn. När min beskyddare och fosterfader, den ädle kung Markus, tog hand om mig och upptog mig som sin skyddsling var jag endast tretton år gammal. Mitt liv före det är en dunkel historia som jag icke minns särskilt väl. Dock är några små enstaka minnen rätt tydliga ännu." "Berätta om dem. Vad ditt ursprung är är jag nog mest intresserad av." "Mitt första tydliga minne är mitt första möte med havet, min upplevelse av min upptäckt av havet. Jag minns att jag upptäckte havet i fjärran och vandrade mot det allena. Jag satte mig ner i det böljande gräset på kanten av stupbranta kusten. Där var då ett fartyg i närheten, och detta fartyg blev jag barnsligt nyfiken på. Jag sprang ner till dess ankarplats, och där fanns män ifrån fartyget som hade ärenden inne i land. Jag föll snart nog i samtal med dem, men de talade icke mitt språk, men de var mycket vänliga mot mig. De tog mig ombord, deras skepp lyfte ankar, och jag följde med dem och anade ej förrän det var för sent att det hänt något galet och att jag ej gjort som jag bort. Och jag såg aldrig åter den kusten. De män som tog hand om mig och förde bort mig var djärva fenikiska sjömän. Jag följde dem i flera år från ett land till ett annat. Till slut kom jag hem med dem till deras hemland, det fjärran Fenikien och den fantastiska storstaden Alexandria. Där lärde jag mig tusen storvetenskaper och grekiska, lite latin och hebreiska. Men aldrig trivdes jag där i den främmande storvulna brusande alltför förfinade världen där människor levde för tätt, och när den gode köpman som uppfostrat mig och som givit mig allt av sitt goda på nytt reste ut med sitt skepp mot de nordliga haven så följde jag med honom. Men av de talrika kuster som vi tog i land vid och följde så kände jag aldrig igen den som jag en gång lämnat. Min fosterfar seglade längre åt norr än fenikier någonsin förr vågat göra, och utanför Norge kom han in i

100

havsströmmar som han var maktlös mot, och därpå överföll honom en storm. Han led skeppsbrott, och jag var den enda av alla som klarade sig, ty jag motstod det iskalla vattnet och frös ej ihjäl och var dessutom en mycket uthållig simmare. För att jag ej led av kölden som de, och på grund av att jag utan svårighet redde mig i iskallt vatten och frätande bitande frostväder, är jag helt säker på att jag är kommen från norr. Knappast är jag väl kommen från Norge ursprungligen, men min vän Herberts land och hans stad Uppsala låter för mig som bekanta och kära och välkända bygder, så kanske är jag ifrån Sverige, ett land som jag ännu ej knappast sett alls." "Men hur fick du ditt sällsamma namn?" "När fenikierna fann mig och tog mig så bar jag om halsen en kedja, och i denna kedja fanns en medaljong där ett litet porträtt och mitt namn voro noggrant graverade. Tappra fenikierna uttydde namnet, och sålunda har jag ej någonsin tappat mitt namn, som är mitt enda arv från en okänd familj, som jag kanske ej någonsin skall återfinna." "Har du medaljongen fortfarande kvar?" "Ja. Jag har den där hemma i Norge hos min gode far konung Markus." "Och ingenting annat fanns upptecknat däri än ditt eget namn?" "Nej, ej något. Men namnet är i högsta grad mystifikt. Aldrig har jag mött någon som kunnat förklara för mig vad mitt egennamn riktigt betyder och står för, ty någonting måste det vara med namnet, ty ingen förutom jag själv har ett sådant förunderligt namn. Kan ni komma med någon förklaring?" "För mig är det lätt att förklara ditt namn. Men det är ej en trevlig förklaring." "Jag ber er att låta mig höra det värsta." "Ert namn, riddar Tristan, betyder så mycket som Sorgbarn, ett sorgens, tragikens, bekymrets, eländets och tårarnas barn. Men berätta om konungen Markus i Norge. Hur blev edert liv efter hans generösa barmhärtighetshandling?" "En fiskarfamilj togo hand om det barn som igenom ett under blev räddat från havets högt rytande vrede. Hos dem levde jag i tre år, och jag lärde av dem mig till fiskare. Men deras fattiga kyffe var snart mig för trångt, och jag sökte mig ut. En dag rymde jag självsvåldigt utan att ens hava varskott den fromma familjen, och aldrig mer såg jag den. Detta har allt sedan dess tyngt mitt samvete och ofta fått mig att sucka. Men en dag så mötte jag ett hurtigt sällskap som tämjde bångstyriga vildhästar. Där fanns en häst som de ej kunde tämja. Jag erbjöd mitt mod och de skrattade ut mig, tills jag tämjde hästen. Från den dagen var jag en hästkarl. Som hästkarl kom jag till kung Markus, och jag blev hans bästa betroddaste tämjare av både hästar och falkar. Mitt stora intresse för fåglar var brinnande redan när jag vid det brusande havet fick skåda de djärvaste fiskgjusar jaga på vattnet, och havsörnens kamp mellan vågorna mot sluga lommarnas sylskarpa näbbar gav liv och berusning åt min fantasi. Visa ut mig en örn när som helst, och du skall strax få se honom tam som en anka få äta en köttbit ur min egen hand vackert sittande på mina skuldror och utan att skada mig så att ens en droppe blod flyter ut ur min kropp. Jag blev Markus betroddaste hästkarl och hans favoritfalkenerare, och jag blev kärare för honom för varje år, ty han ägde ej barn eller hustru. Familjeliv hade

101

han avstått ifrån, ty i sin ungdoms blomstring så hade han hört av en präst en fatal profetia. Den gudsmannen påstod som så: 'Du skall gifta dig, men din mest älskade son skall begå vidrigt äktenskapsbrott med din hustru.' Och för att bli fri från en sådan förbannelse gifte sig aldrig kung Markus." "Vem var den förfärlige prästen?" "En gammal och lång mager man. Han var säkert ett hundra år gammal och hemma från England." "En gammal och lång mager man? Var han fruktansvärt vördnadsinbjudande och rent omöjlig att ej ta på allvar och fromt respektera, en man som all världen högt fruktade?" "Ja, konung Markus beskrev honom som en förskräckligt vis auktoritet." "Det var min egen morfar, den gamle Merlin, Englands överstepräst. Nå, men fortsätt." "Så fäst blev kung Markus vid mig under åren, att han adopterade mig och förklarade mig som sin arvinge. Allt som jag ännu ej kunde såg han noga till att jag lärde, och först och främst stridskonsten. Han ensam tillkommer äran och all hög förtjänst för min seger för store Sir Morholt. Men säg mig: vad var du för honom?" "Han var min beskyddare, och jag var ämnad att bli hans gemål. Han var såsom en farbror för mig och han var aldrig ovänlig mot mig. Jag älskade honom som frände men icke som blivande make. Min tillgivenhet för hans hurtiga muntra person var total, eller hade visst varit total, om han blott aldrig friat till mig. Ni får aldrig tro, ädle herr Tristan, att jag tyckte om att ni dödade honom. Jag hatar er för det, ty han var den första person i mitt liv som ej djuriskt behandlade mig mer än illa. Han var en trygg borg för den fredlösa bräckliga veka Isolde, och jag var i hans närhet trygg." "Om ni hatar mig, varför har ni då här räddat mitt liv?" "Det finns något emellan oss som jag ej vet vad det är men som tvingar mig att icke låta er dö. Ni är såsom en broder för mig, och jag vet icke varför." "Och alltsedan jag först fick se er har ni varit såsom en syster för mig, och jag vet icke heller alls varför." "Sir Tristan, ni måste ta reda på vem ni själv är. Något säger mig att både ert liv och andras beror av att ni tager reda på vem ni egentligen är. Gör det till ert livs uppgift." "Men hur skall jag då kunna göra det?" "Minns ni fortfarande kusten som köpmännen från fjärran östern tog bort er ifrån?" "Bilden av denna kust är den starkaste bilden som någonsin etsat sig fast i min själ. Den är tydligare än nå'n annan." "Så finn denna kust. Den kan ge er en ledtråd." "O drottning, det finns lika talrika kuster i världen som stjärnor i himlen. Tro ej att en sådan sak praktiskt kan utföras." "Men den som söker, han finner."

102

"Men jag vill ej finna min identitet. Kanske slutligen, när jag är döende, att då mitt ursprung skall avslöjas för mig, men ej före dess. Jag är nöjd med att ingenting vara. Jag vore då hellre ett intet än son till den store världshärskaren Arthur och hans egen arvinge. Markus förskräckliga bergiga fattiga land, som blott fjordar och fjäll är, är fullkomligt nog såsom arv åt den okunskapstörstige Tristan. All sanning förskrämmer mig." "Dumme Sir Tristan, om det är ditt allvar så återvänd hem och glöm bort den som vårdade dig och försökte att hjälpa dig. Om du ej önskar ha reda på vem du själv är, så glöm bort även mig och att jag alls i onödan räddade ditt värdelösa och futtiga liv. Res tillbaka till Norge och glöm detta land. Jag vill aldrig mer se dig." Och fagra Isolde gick ut. Tristan ropade: "Stanna, min syster! Kom åter!" Men hon kom ej åter. En annan begynte att vårda den långsamt men stadigt tillfrisknande Tristan, och han fick ej någonsin mer se den ljuvliga jungfru Isolde. Och när han var frisk fanns det ingenting annat att göra för honom än fara tillbaka till Norge tillsammans med Herbert och sina kamrater. Vid hemkomsten tog gode Markus och alla hans gamla kamrater emot honom såsom en hjälte. Han hyllades, prisades och gratulerades, och till hans ära blev firade dussintals fester. Och vid en av dessa bröt Tristan sin ärade och respekterade tystnad och sade till älskade konungen: "Konung, du ser så bekymrad och åldrad och glädjelös ut. Ditt liv rinner åt fanders och bortslösas till ingen nytta. O fader, jag vill icke ärva ditt rike. Vad bryr sig väl Tristan om ära och heder och makt, prakt och världslighet? Jag vill ej alls bliva konung. Din tron kan ej någonsin tillhöra mig, ty det är icke rätt att du giver din kungliga tron åt ett namnlöst föräldralöst hittebarn. Konung, förgyll dina dagar och skaffa dig glädje och sällskap!" "Vad är det, min son, du försöker att säga mig?" "Gift dig, kung Markus! Det finns tiotusentals ogifta dygdiga välborna jungfrur i världen som gärna ej blott skulle gifta sig med dig men älska dig även, ty du är i din bästa starkaste ålder. Du är icke sextio ännu, och du ser ut som fyrtio. Ack, konung! Förunna dig lyckan att älska en hustru och ha ett gott och aldrig svikande sällskap för resten av livet. Tänk på din familj och din kungliga ätt! Den får ej slockna ut. Aldrig någonsin får det i ärbara länder så tillgå att en anrik uråldrig traditionell monarki slocknar ut. Hela raser och folk får dö ut, men ej någonsin kungafamiljen. Och strunta i gamla och gudlösa onda förbannelsen, den gamla vidskepelseprofetian. En konung får aldrig ta någonting ont på fullt allvar. För honom är allt endast gott, och allt ont bör för honom blott anses som vardagsluft utan historisk betydelse. Älska, o konung, och giv världen ärbara söner som du, ty den står alltid i oerhört starkt behov av så ädla, förnäma och kungliga söner som möjligt." "Min son, du kan då övertala en klippa att störta sig själv ut i havet. Men vem skall jag gifta mig med? Har du utsett nå'n särskild?" "Det har jag." "Jag kunde just tänka mig det." "Om jag ej kände mig mer som broder för henne än såsom en man skulle jag själv förutan betänklighet fria till henne. Men, som jag just sade, jag känner mig mera som

103

bror, och hon är mer som syster för mig än som kvinna. Jag kunde omöjligen själv handla mot henne såsom mot kärestor. Någonting som jag ej vet vad det är står emellan oss, och mycket hellre än att ingå giftermål med henne tog jag mitt liv. Men om du, käre konung, befriade henne från oskuldens otrygga tillstånd och tog henne till äkta maka, så skulle ej endast du själv bli vår världs mest lycksaliga mänska, men jag även skulle bli salig för resten av livet att få vara nära den heliga jungfrun som jag blott kan kalla min syster. Om jag toge hit henne skulle vi båda bli ofelbart lyckliga för hela resten av livet: du över att ha henne såsom din maka och jag över att aldrig mera behöva bli skild från min syster." "Det måste i sanning emellan er vara ett säreget sällsamt förhållande, om som du säger hon är som en syster för dig." "Ja, en syster är allt vad hon är för mig, och varken mer eller mindre. Men, konung, för dig skulle hon bli den mest idealiska hustru, ty ädlare jungfru finns knappast på jorden." "Min son, om hon det allra ringaste och i den mest obetydliga mån liknar dig är jag färdig att tro att hon ypperst är på hela jorden. Men säg mig: var är hon? Vem är hon?" "Jag träffade henne i England. Hon skulle ha blivit Sir Morholts olyckliga maka, men lyckligtvis räddade jag henne från sådant för henne ovärdigt öde. Jag sårades av riddar Morholt betänkligt och skulle ha dött av min blodsförlust, om inte hon tagit hand om mig och med sin läkekonst räddat mitt liv. Hon är ljus, vacker, varm, blid och så oumbärlig som solen fast ej lika bländande, ty ingen kan man mer gärna mer långvarigt noggrant betrakta. Hon heter Isolde och kallas den ljusa och är dotterdotter till översteprästen Merlin." "Legendariske gudsmannens barnbarn! Var har du hört det?" "Hon berättade själv." "Du har väckt mina innersta känslor. Min Tristan, om det är din önskan att avstå från riket och att jag skall gifta mig och ge mitt rike åt mitt eget kött och mitt blod skall jag lyda din önskan. Säg, kan du för mig återvända till England och fria till henne å din gamle farsgubbes vägnar?" "Det kan jag förvisso, och ingenting gjorde jag hellre. Min fader, din önskan att gifta dig med den bedårande jungfrun betyder att jag för all framtid får ha hos mig min kära syster, och ingenting kan ge mig större och ljuvare lycka." "Så res då. Du själv får bestämma din avresas datum." Och endast två månader efter att Tristan med följe vänt åter från England så vände de åter till England, men denna gång ej i politiska krigiska uppdrag men snarare i goda uppdrag av motsatta sorten. Sir Tristan gled ut på sitt skepp ur sin faders kung Markus väl skyddade i fjällen insprängda fjord för att å kungens vägnar bege sig på friarstråt. Men vädret var icke med tappra seglande friarna. Stormar högg tag i dem och förde dem långt ur kurs, och när äntligen efter en niodygnsstorm de såg solen igen uppenbarade sig för de härdade sjömännen en vild och främmande kust som de ej kände till. Bergen var mycket branta och fruktansvärt ödsliga. Vågorna rasade mot

104

denna kust som om de ville bryta och söndra och krossa den, och det såg ut som om det inte var helt omöjligt att de skulle lyckas. Den nödvane Tristan befallde att de skulle följa den livlösa kusten mot söder tills de mötte människor, och efter aderton stormiga gråa och våta odrägliga dagar så såg de med ens emot aftonen ljus på en punkt där vid kusten. De styrde omedelbart in mot det levande ljuset och satsade allt på det gryende hoppet, som lyste med ljuset, och gav sina själar i högre naturmakters och i försynens förhoppningsvis nådiga händer. De kom till en stad som var där situerad vid havet. De ankrade i en fantastisk och väl skyddad grotta, som var stadens hamn, och från den gick en väg upp till staden. Det var en förtjusande stad. Aldrig någonsin hade de resglada norrmännen sett en så vacker och lycklig och ljuvlig och vänlig och leende och pittoresk liten stad. Den var byggd i terasser, och dess största gata gick ytter om staden till höger om staden från strandkanten sett, och den gatan var ock stadens enda ordentliga gata. Till vänster om vägen låg husen, små ljuvliga stenhus i hög på varandra och huller om buller, men ändå var staden den tveklöst mest ordnade seglarna någonsin sett. De förstod innevånarnas språk, och de ödmjuka vänliga hjärtliga gästfria stadsborna var mycket villiga och mycket ivriga att noggrant och ifrån början berätta sin säregna köpings historia. De hade ej någon konung och hade ej makt och ej ens någon lag eller stat eller något system. De var fria och levde som fiskare eller som köpmän, och staden var blomstrande och suverän och välmående som ingen stad annars i hela världen. Men staden var levande endast på sommaren. När hösten kom med ohyggliga gräsliga stormar så var stadens öde att fullkomligt utplånas av de vilt rasande vädren och havets ohyggliga fjällhöga vågor. Så staden fanns icke på hösten och icke på vintern och icke på våren. Men varje nytt år när all snö och all is var bortrunnen som vatten kom folket tillbaka till staden och byggde den upp ifrån början på nytt, för att leva i den i fem månader och sedan lämna den åter när höstmörkret kom med dess allting fördärvande stormar. Var senvår kom folket tillbaka, och staden var fullkomligt återuppbyggd ungefär och normalt omkring midsommar, och varje vemodig och melankolisk höstdagjämning drog folket bort igen för att ej dö och gå under med staden. Så levde och verkade staden och dess effektiva och flitiga härdiga folk, och den dag skulle komma, så sade de, då de när våren var kommen kom åter till staden och fann att den det året ej ruinerats; och för denna orealistiska fagra idé slet de vidare, levande, blomstrande och existerande endast fem månader av hela året. Men var riddar Tristan och hans tappra vänner befann sig i världen kom de icke alls på det klara med, ty denna stads trägna folk hade en annan världsbild än de, och de kunde ej alls geografiskt förstå detta stadsfolks system. Men till slut sade äldsten i staden, den mest respekterade, visaste gamlingen: "Lämna ert skepp här och gå över landet. Det är inte långt till vår syskonstad där de vet mera än vi, och där de även villigt skall ge er ett skepp, om ni endast vill hälsa från oss. Gå direkt mot sydost,

105

men se till att ni inte gör raster och uppehåll under er väg, ty det är redan sent på säsongen, och uppe i landet har snön börjat falla. Ni får icke stanna på vägen, ty stannar ni blir ni begravda i dryga tätt fallande snön. Vi skall ge er en pålitlig vägvisare, så att ni ej går vilse." "Var lever ni under den övriga delen av året?" var Tristan en dag dristig nog till att fråga, men det ville icke befolkningen svara på. Tydligen skulle ett sant svar ha sårat det ändlöst uthålliga folkets personliga stolthet. Men en sak var klar: detta säregna folk var ett folk som ej någonsin kunde ge upp sitt evinnerligt ständigt på nytt ruinerade arbete. Staden var allt vad de levde för, bortsett, förstås, från den för dem så självklara religionen. Och Tristan med sina kamrater medföljde den kunnige vägvisaren över bergen, och snart stod det klart för dem vad stadens gammelman menat. I bergen föll snön så otroligt och fruktansvärt rikligt och tätt och totalt utan det minsta uppehåll någonsin, att den som stannade till endast kunde bli levande för evig framtid begraven och djupfryst. Det fick inte saktas på tempot. Var dag och var natt måste hjältarna kämpa sig fram genom yrande virvlande ogenomträngliga ogenomskådliga yrsnön och utan att vila och utan att sova och helst även utan att äta. En grotta på hälften av vägen var allt som de tappra fick bristfälligt vila sig i, men där stannade sällskapet endast en dag. Sedan gällde det åter att gå och blott vidare gå, ty om någon man stannade var han en död man. Men sällskapet kom till den ärligt utlovade staden, och där fann de vänner som hjälpte dem reservationslöst med allt de behövde. De fick ett nytt skepp, och de fick även kursen mot England, och så bar det av. Inte en enda man hade Tristan förlorat på denna märkvärdiga irrfärd. De kom till det avlägsna England och ankrade utanför Edinburg som då ej än hette Edinburgh. Där fick de veta att ljusa Isolde begivit sig över till Irland. De seglade då runtom stormiga nordkusten och in i Irländska sjön, och i Irland så återfann de i det avlägsna Limerick, som då ej än fått sitt namn, den jungfruliga mön, den förtjusande fagra Isolde. Och Tristan, den härlige ljuse med muskler och senor av stål, böjde knä för den fagra Isolde och sade: "Ack, fly ej och sky mig ej, fagra jungfruliga heliga mö, som jag vågar att kalla min syster fast hon icke är det, och som jag högt älskar just såsom en okränkbar syster. Min fagra! En andra gång har jag nu utsänts från min gode herre kung Markus, men denna gång ej i politiska ärenden utan i kärlekens ärenden." "Svara mig först på en fråga, Sir Tristan. Stig upp ifrån marken. Det höves ej bröder att tala till en deras syster på knä. Jag vill veta, Sir Tristan, du granne och oemotståndlige man, har du lyckats att finna dig själv? Har du lyckats att rannsaka ut vem du är?" "Ack, nej, syster, det har jag ej än lyckats göra. Men hör nu mitt ärende. Hitsänd är jag med mitt sällskap av tappra kamrater att fria till dig å min konungs och härskares vägnar, den ädle och gode kung Markus." "Han är ej din härskare, Tristan. Du själv är allena din härskare."

106

"Hör mig till slut, hulda mö, innan du talar ut vad du känner! Jag erbjuder dig härmed ett respekterat och tryggt säkert framtida liv som en drottning vid konungen Markus och min egen sida. Kung Markus vill ha dig till maka, och jag vill dig hava till syster. Det blir endast en regelmässig offentlig förening dock, och det är bröllopet med konung Markus. Men om jag nu känner dig rätt blir vårt syskonband starkare genom ditt bröllop än någonsin äktenskapsbandet kan bli. Jag erbjuder dig hela ditt framtida liv vid min egen och konungens sida, en köttslig förening med konungen, och en blott andlig förening med mig. Det är trygghet hos oss som jag erbjuder dig. Här i splittrade barbariserade England finns osäkerhet blott att hämta. Så tala då, ljuva prinsessa, och säg vad du tänker."

"Jag ber om betänketid." "Varför?" "På grund av att ni icke vet vem ni är. Riddar Tristan, förvisso är ni enda vännen jag äger i livet. Tro ej att jag tror er om någonting illa. Tvärtom. Ni är ädlaste ädlingen i hela världen. Men någonting i mig förmanar mig strängt och befaller: tag reda på vem Tristan är innan du följer honom på äventyr. Någonting pockar och säger mig att det är ytterst väsentligt för mig och för dig och för alla att du finner reda på vem du egentligen är. Käre Tristan, jag kan icke följa dig förrän du funnit din identitet. Jag har ingenting mot att bli gift med kung Markus, men innan jag ingriper i världshistorien så måste jag veta vår bakgrund. Tag reda på först vem du är. Sedan skall jag med glädje bli din egen syster för livet och konungens maka." "Men hur kan jag vända tillbaka till konungen med tomma händer?"

107

"Om du först tar reda på dina familjeförhållanden måste du ej komma till honom med tomma händer." "Isolde, om du kände till mina känslor och kunde se in i min själ och förstå vem jag var skulle du icke motsätta dig. Vad har namn, ätt, familj, härkomst, bakgrund och jaghistorik för betydelse? Själen och anden och Guds egna gåvor till mannens personlighet äro allena av vikt och betydelse. Om du ej medföljer frivilligt måste jag i kraft av man föra bort dig till Markus med våld." "Ingenting vore mera fatalt. Ingenting kunde mer ruinera ditt liv än att kränka vår vänskap med våld." "Du är tvungen att följa med oss. Kära heliga älskade jungfru Isolde, förstår du ej att vi behöver dig? Äktenskapsmäklandet är blott en ursäkt för mig att få hämta dig hem och få ha dig hos mig. Kära väna Isolde, jag kan icke leva förutan dig. Utan dig är jag förlorad för evigt. Du endast vet någonting om mig, om än det är långtifrån allt. Uteslutande endast hos dig är jag levande, ty i ditt väsen finns någonting ytterst speciellt av mig själv. Du allenast behandlar mig i någon grad som den vilsna person jag egentligen är. Endast du känner till att jag ej har en identitet, och blott du bryr dig om det, och blott genom dig med din hjälp kan jag någonsin finna den åter. Jag är mycket mer angelägen än du i att finna mitt hopplöst förlorade döda förflutna. Det är mitt livs högsta begär att få veta det och min mest smärtsamma oro att jag icke vet det. Så hjälp mig, Isolde! Ack, hjälp mig att frälsa min själ!" Han föll åter på knä. "Hjälp mig finna mitt rätta ursprungliga livselement! Jag är örnen som lever bland svin och som endast av hänsyn till dem icke flyger, ty de är så dumma att de icke vet han bör flyga, och därför så säger de ej heller till honom att börja flyga. En liknande fågel som jag blott kan rädda mig ur detta okunskapsträsk, och den fågeln, den bländande svanen, är du. Blott i dig har jag någonsin sett något hopp för mig själv, ty du är av det blod som jag själv är. Åtminstone är du av den samma själen." "Så följer jag med dig då. Må du få ut mer av mig än vad jag skall få ut av kung Markus." "Ack, säg inte så. Han är världens idag mest förträffliga och mest förtjänstfulla konung, och ej är han gammal och ser till och med yngre ut än han är." Och hon lämnade Irland och följde med Tristan och Herbert och konungens utvalda män på det skepp som de kommit med åter till Norge. En enda väninna och trotjänarinna tog blivande drottningen med sig: den trofasta ytterst pålitliga jungfrun Brangwayne, som var för fru Isolde vad Herbert var för kapten Tristan. Brangwayne var en irländska och hade stora naturgåvor och större själsdjup och vänskapsresurser än vad som var mätbart. "Isolde, berätta om ditt eget liv," sade Tristan med huvudet vilande i hennes sköte, som käraste broderns i käraste systerns. Seglatsen gick fint, ty det blåste med måtta från väst, havet böljade mjukt, och det röda välsignade vädret var ej alltför kallt. Ej ens vinden var kall. "Jag har noggrant berättat dig allt om mig själv, men du själv har ej sagt särskilt mycket om dig." "Jag kan ej se tillbaka på mitt eget liv med stort nöje. Min barndom var olycklig och outhärdlig. Min mor var den ondsinta trollpackan Morgan le Fay, och jag hade

108

en bror som var lika fördärvad i själen som hon. Han var min egen tvillingbror. Vem min olycklige far var har jag aldrig säkert fått veta, men sällsamt i sanning var den högst märkvärdiga blondhet som jag såsom barn blev behäftad med. Både min mor och min bror var så svarta som natten med kolsvarta ögon, men mina var blå såsom sommarens himmel. Jag frågade en gång min moder hur jag och min bror kunde ha samma far, vi som var så kontrastrika motsatser, och min mor svarade: 'Din gode far var så olik din mor som en stormnattssky den allra klaraste dagshimmel.' 'Vem var min far då?' var jag djärv att fråga då, men mamma svarade endast: 'Den ädlaste ljusaste mannen på jorden.' Och det var den enda gång som jag såg den leda käringen le. Det var den enda gång som hon talade med mig och unnade mig alls den ringaste vänlighet. Annars så hatade hon mig beständigt och öppet och till och med manade Mordred, så hette min broder, att göra det samma. Hon avsiktligt fostrade honom till att oupphörligt förfölja och misshandla, plåga och ofreda mig utan uppehåll, därför blott att jag var god i min själ, vilket ingen av dem var. Jag har oupphörligt försökt tänka ut vem den ädlaste ljusaste mannen var som var min fader. Den man som jag håller för troligast såsom min fader var riddaren Lancelot, men aldrig har jag hört sägas av någon att han skulle gästat min moder i Skottland." "Då har vi vårt okända ursprung gemensamt," föll Tristan då in. "Även du har en fader att finna som du icke vet vem han är." "Det är sant. På den punkten är vi parallellfall." "Men fortsätt." "Förgäves försökte min broder och särskilt min moder att lära mig att bliva ond såsom de. Min olyckliga mor var den tveklöst mest skickliga kunniga giftblanderskan i vår värld. Genom olika gifter och droger så kunde hon få vem som helst till precis vad som helst, men den kunskap hon gav mig i detta beslöt jag att använda endast till människors fromma. Jag botade fångar i helvetet som var vår källare, och lömskt i hemlighet släppte jag ut dem och hjälpte dem fly, som min mor hade ämnat att dö. Det var jag som befriade Valiant, som var förste mannen som kom ur min mors borg med liv i behåll. Snart begrep jag att mitt kall i livet var sjuksköterskans, att med helande örter och oskadliga mediciner ge hjälp åt nödlidande, sjuka och skadade. När min ohyggliga moder, som dräpt flere män än den digraste mördare, och när min broder fick reda på vad jag egentligen i största hemlighet sysslade med, drev de ut mig från hemmet med hat och med smälek. Om jag hade stannat så hade de mördat mig. Ut på de vilda förfärliga hedarna flydde jag, tretton år gammal, och levde som tiggerska under de ändlösa armodsår som sedan följde. En vandrande tiggerska, fredlös och hemlös, som blott kunde en enda sak: lindra kroppsliga lidanden och råda bot på dem. Frivilligt och för den ringaste penning utförde jag helerskans arbete i alla länder i England, i Skottland, i Wales och i Irland; och Irland, där vidderna var som mest öppna och fria, där trivdes jag bäst, och det landet omfattade jag mest av alla med min nationalkärlek. Där, var det eviga fula och gråa livgivande regnet mest odrägliggjorde den mänskliga tillvaron, där, var den pinande

109

vinden var som allra råast och kallast och hårdast och envisast, där, var det fattiga landskapet var som mest ödsligt och människofattigt och kargt, där var jag mest som hemma och som allra friast, ty ingenting är för det djuriska människosläktets mest hunsade barn så befriande, härligt och njutbart som fullständig ensamhet, där man allenast kan umgås intimt med sin skapare i hans grundläggande och koncentrerade ensidigaste konstruktivitet. Där fann jag icke heller omänskliga fiender som grymt förföljde mig för att jag gjorde vad gott var. Där tycktes jag om utav alla, där fann jag blott vänner som älskade mig, även om de var fattiga, smutsiga, ytterst eländiga och alltid svältande. Där på den gröna ön fann mig en dag riddar Morholt. En avskyvärd drake drog fram genom landet och skövlade byar och gårdar, men Morholt tog upp hårda kampen mot draken och lyckades dräpa den, nästan till priset av sitt eget liv. Men jag vårdade honom och räddade honom till livet, och därefter ville han aldrig mer släppa mig. Jag blev hans fånge för livet och fick aldrig lämna hans sida. När konungen Arthur var död gjorde han sig till herre i konungens rike och började tyrannisera vår värld. Men mot mig var han alltid så mild och så god och så vänlig som mot ingen annan. Han pennaliserade samtliga mänskor och trampade dem under hälen med hänsynslöst självsvåld, men mig var han aldrig det ringaste ond på. Han var ett stort styggt gammalt troll, men han aktade noga sin lilla prinsessa och rörde ej någonsin vid henne. Han respekterade henne, och om han ej fattat beslutet att gifta sig med henne hade det ej slutat illa för honom. Hans maktambitioner och hans dumma giftermålsplaner fick honom att falla, och du var Guds vapen i fällandet av övermodige bjässen. Men jag tyckte synd om den grove brutale träskallige narren när han låg i gruset med min egen broder som överman. Genast, o Tristan, när mina små ögon fick syn på dig, insåg jag att du var den man i livet som skulle stå mig allra närmast och komma mig närmast. Jag skall aldrig ge dig min kärlek, ty någon där ovan förbjuder det, men all den kärlek som konungen Markus skall få av mig är ingenting mot den eviga tillgivenhet som jag hyser för dig. Aldrig någonsin förr har jag haft en lojal och fullt pålitlig vän som jag kunnat förtro mig åt och saligt dela mig själv med. Du, Tristan, är den allra förste som någonsin skådat min själ och som kommit mig nära, och aldrig i livet lär det väl bli någon som helst annan människa. Goda Brangwayne är mig trogen, men hon är ej på samma plan som jag själv, och hon känner mig inte. Men du, riddar Tristan, står på samma plan, och det lär icke finnas en annan i världen som gör det." "Men säg mig, Isolde, vem är ädle Lejonslott, som du nyss nämnde som kanske din fader. Vad hette han?" "Lancelot. Han var kung Arthurs mest prisade riddare och hans mest älskade vän. Endast han och Sir Morholt var ännu vid liv av kung Arthurs odödliga riddare när digra slaget vid min morfars faders, den helige Albans, kapell hade blivit kung Arthurs och alla hans än återstående riddares bane. Han reste till främmande länder för att i evinnerlig irrfärd försöka att finna en sägenomspunnen försvunnen och namnlös och outrannsaklig och kanske ej alls existerande arvinge till konung Arthur,

110

som lär ha försvunnit som spädbarn och sedan ej någonsin hittats igen. Men, som sagt, aldrig har någon sport att han någonsin varit i Skottland." "Hur såg denna Lejonfot ut?" "Han var världens berömdaste vackraste man efter konungen, högrest och blond och med svallande lockar. Han inlät sig aldrig med kvinnor, och ingen såg någonsin mer maskulin ut." "Säg, plägade riddaren rida med två stycken svärd?" "Två skarpeggade svärd? Vad för användning skulle han haft för det andra?" "Han bar då med säkerhet icke vid sidan två stycken förnämliga svärd?" "Det kan jag inte svara på, men knappast låter det troligt. En riddare brukar ej använda mera än ett svärd, som han aldrig skiljs från så länge han lever." "Hör på. Du har sagt att han reste från land och till land, att han sökte en arvinge till konung Arthur. Hör på. För en tid sedan, två eller tre korta år, drog en främmande riddare in i vårt land. Av en slump blev det jag som först mötte den främmande gamle men kraftfulle ädlingen. Mitt på en smal öppen bro ägde mötet emellan oss rum. Vi var båda beridna, och ingen var villig ge plats för den andre. Det avgjordes då genom strid vem som skulle ge plats för den andre, och jag blev i enviget segrare. Men i sitt fall ner från bron föll den härlige mannen så illa att han slog ihjäl sig. Han sade högst sällsamma ord i sin dödsstund och dog med ett övernaturligt och änglalikt leende och med en gest, som om han ville ge mig den ena av sina två klingor, det svärd som han själv icke brukade och som var finare än det han brukade." "Vad sade riddaren till dig då just som han dog?" "Ack, det kommer jag inte ihåg! Men det var alltför tydligt att han visste någonting om mig som jag inte visste. Han log när han hörde mitt namn, som om han hade känt mig från födseln och efter en skilsmässa på tjugo år känt igen mig och funnit mig åter. Han log som om han hade funnit i mig sin förlorade son." "Kanske var han din okände fader?" "Han var icke lik mig. Men är det ej sällsamt och underligt, att både trogna Brangwayne och min Herbert med säkerhet påstår att vi är så lika varandra som syskon?" "Ja, det är högst sällsamt. Den döende riddaren sade då ej någonting om sig själv?" "Ingenting. Men nu minns jag hans döende ord." "Säg, hur löd de?" "Han sade att han var väl nöjd med att hava fått dö för min hand. Men det var något mera, som jag icke minnes. Det var någonting om min far." "Det är nödvändigt att du behåller i minnet vad riddaren sade dig." "Nödvändigt, ja, men ej lätt. Låt oss tala om någonting annat. Berätta om konungen Arthur och hans legendariska hov." "Min Brangwayne vet då mera om det än jag själv, ty hon föddes i Camelot och följde Morholt till Irland när denne ej längre stod ut under Mordred, min broder, som gjorde revolt mot kung Arthur men föll för den helige konungens hand."

111

"Du tycks veta en hel del om Camelot och konung Arthur ändå. Men för hit din Brangwayne. Har hon levande minnen från Camelot?" "Många." Och trotjänarinnan Brangwayne bragtes till deras sällskap. Hon började villigt berätta om sina alltjämt alltför tydliga minnen. Hon föredrog den episoden då Arthur i vredesmod lämnade Camelot för sista gången, den gång då han drog ut i olyckligt inbördeskrig mot den ädle Gawain, som var oskyldig. Båda var offer för Mordreds sataniska ränker, intriger, manipulationer och listiga djävulskomplotter. Den härlige lille men helt ojämförlige och oförliknelige konung Arthur kom rasande ner från ett gräl med sin bortskämda drottning, och det stod som gnistor och rök om hans rasande vrede. Han kom ner i väldiga salen där det legendariska heliga bordet, som gamle Merlin hade snickrat, och som var så runt som den självaste solen, som alla hans ädlaste riddare brukade sitta omkring, stod, självlysande av majestät. Och den grånande men icke åldrade konungen stannade till inför bordet och greps av en uppenbar våldsam bedrövelse. Två klara tårar kom tillrande ner från hans vänstra mer känsliga öga, och med ett förfärligt och gripande sorgeskri angrep han bordet med sitt dragna svärd, och med ett enda hugg högg han bordet i tu. Och den sorgtyngde konungen yttrade lågt: "Aldrig kan den olyckliga skadan nu bli reparerad, ty själva har mina högst älskade vänner och riddare splittrat sitt hem och sin härd och sitt kungliga hov i två nu oförenliga delar, och konungens hjärta har de därmed kluvit i tu." Men han anade icke att all landets splittring och olycka och alla sorger och förräderier blott hade som grund riddar Mordred allena." Så talade jungfru Brangwayne. Så löd hennes berättelse. Hon hade själv sett den av Mordreds olyckor slagne hårt prövade konungen och hört hans ord och ryckt till när han klöv sina riddares heliga bord i två halvor med ett enda hugg. Allt var sant. Ingen var mera fjärran från lögnen än goda betrodda Brangwayne. Aldrig kunde hon säga vad som ej var sant. "Sannerligen, det måste ha varit ett skarpt svärd han klöv runda bordet med," sade den av stunden njutande Tristan. "Ett skarpare svärd smiddes aldrig i kända och okända tider. Det smiddes åt konungens farfader Hamlet, men Arthur var den förste konung som använde det. Det var gamle Merlins gamle far, smeden gudsmannen Alban, som genom sin kunskap i högre naturkrafter smidde det mer än unika och kostbara svärdet åt Hamlet, som mördades innan han fick det; och sonen kung Harald fick heller ej någonsin se fagra svärdet, ty han även mördades," sade Brangwayne. "Det tycks vara en olycklig ätt, konung Arthurs familj." "Den är världens minst lyckliga mest otursdrabbade mest olycksaliga ätt, men just därför har den även varit den allra mest mäktiga i hela världen. Dess olyckor har endast stärkt den. Och så sade gudsmannen Oliver, att medan olyckor än flitigt drabbade ätten så skulle den aldrig i evighet utslockna. Olyckorna är dess styrka. När dess tragedier och olyckor upphör skall konungsfamiljen och ätten dö ut, men ej förr." "Jag är glad, dock, och jag finner det vara tur att jag ej är en medlem av ätten."

112

"Det är du, och det vare sig du det vill eller inte. Ty alla vi människor är utav samma i evighet olycksförföljda och tragiska röda olyckliga kärleksblod. Alla är vi samma ätt, samma tragiska evigt nödlidande stackars familj, ty varenda en människosjäl har som stamfar vår vän gubben Noak, som ensam av hela sitt släkte och hela sin ras hade gudfruktighet, ork och kärlek till livet tillräckligt för att kunna uthärda och överleva den digra förskräckliga världsöversvämningen, som Gud utrotade mänskorna med för minst tre tusen år sedan. Noak allena med hustru och barn och en del vilda, tama och räddade djur överlevde den världskatastrofen, som avslutade och inledde historien, ty Noak allenast var trogen och älskade godheten, idealismen och livet med samtliga levande väsen, i motsats till människosläktet, vars medlemmar blott tänkte på sina nöjen, sig själva och den egoistiska lusten. Men genom sin flit och sin idealism och sin skicklighet som konstruktör av osänkbara båtar, så klarade sig gamle Noak helt ensam i stormen, och därför är nu hela människosläktet en enda familj, alla är vi av samma olyckliga blod, alla har vi som arvslott de tragiska förfädrens olyckor och tragedier och digra ohyggliga öden. Vi slipper ej från dem, ty mänskan är såpass gudomlig att hon aldrig glömmer i evighet vad hon har upplevat," sade den trogna och kloka Brangwayne. Och den gyllene värmande brandröda solen gick ner över havet, vars lugna och taktfasta trygga varmt rullande vågor av kvällssolens döende mästarhand målades kärleksfullt i tusen färger och i alla regnbågens mörkare färger: i purpur och lila och indigo och gredelint och i djupt violett och i grön azurskiftande grannhet och blågrönhet och i den stjärnklara natthimlens blåaste blåa. Ja, färgerna skiftade så att det mänskliga ögat ej fullt kunde gripa dem alla på en gång. Den störste av mästare på att ge färger och kombinationer av färger och just de precis sannolikaste rättaste färger, hur vansinnigt än dessa galna naturfärgers kombinationer än skulle te sig för en målare på vita duken, var solen, det eviga värmande härliga ljuvliga ljuset, som ingen har någonsin skådat i vitögat utan att därmed ha hopplöst förlorat sin syn.

7. Spådomen Mjukt gled skeppet mot hemmet mjukt vaggat av vänliga vågor och ledsagat ständigt av gynnsamma vinden som kom från sydväst. Och det anlöpte slutligen målet, och konungen mottog sin blivande hustru ur älskade riddarens händer och sade: "Min Tristan, säg, varför har du så förskräckligen ljugit för mig? Denna kvinna är långt ifrån så skön och vacker som du har beskrivit för mig. Alla dina grovt tilltagna superlativer om denna madonna är intet mot hennes reella och verkliga skönhet och ljuva behag." "Var det ej det jag sade?" förkunnade Tristan. "Det sade du visst, men hon är mycket skönare och mer gudomlig ändå." Och Isolde blev tilltalad av konung Markus och fann honom vara en hjärtlig och godtrogen, älsklig och uppriktigt hederlig till lynnet hjärtegod människa; och han

113

behandlade henne med faderlig och outtröttlig och gränslös och uppriktig omsorg och ömhet. Han var generös utan måtta mot henne, och snart blev de gifta. Och bröllopet firades med pomp och ståt och var underbart lyckligt och för evig tid oförglömligt. Blott en var ej fullt glad på bröllopet, och det var Tristan, och hans ej närvarande glädje blev upptäckt och uppdagad endast av drottning Isolde, som smittades av den. Och den ljuva bröllopsnatt som konung Markus sett fram emot med så högt flygande entusiastiska vackra förhoppningar och som nu äntligen kom med sitt världsmörker, var icke lika inbjudande för fru Isolde. Hon kunde ej på något sätt bringa sig till att närma sig brudsängen. Hon var en jungfru och kunde ej slänga iväg jungfrudomen så lätt. Ingenting kunde bringa den fagra att närma sig brudsängen, och när hon skamligen låtit sin konung och herre trist vänta en lång stund, varunder hon endast betänkte sig och gjorde tappra försök att bestämma sig, sände hon slutligen in till sin make den trogna Brangwayne, som fick meddela: "Drottningen känner sig ej riktigt kry och ber vördsamt om lov att få dra sig tillbaka." Då blev kungen vred och förbannad, ty han hade kokat av längtan och otålighet i den heliga brudsängen ensam i mer än en timme, och nu rann hans vrede med stormflöde ut: "Låt mig se denna drottning, som gift sig men ej vill behaga sin man! Vad är det för ett stycke? För hit din matrona!" Och trogna och fromma Brangwayne återvände till rena Isolde och framförde konungens stränga befallning. Isolde förstod att han menade allvar och tvekade icke att genast lugnt hörsamma konungens bud. Hon kom in till sin herre helt oavklädd och sjönk på knä framför honom på iskalla stengolvet. Konungen sade burdust: "Vet du ej vem jag är? Vet du ej att jag är landets herre, enväldige allenarådande härskare, som äger dig och var människa i detta rike till kropp och till själ? Vet du ej att jag gjort dig till drottning och maka av kärlek blott för att få älska dig och göra dig till vår arvinges moder? Och varför vill då icke du älska mig? Varför säger du nej till din konung, som genom en nyck äger makt att dig köra på porten och utlämna dig åt de spetälska och bränna dig såsom häxa på bål, utan att någon har någon rätt att mig tadla därför?" "Käre herre, det är icke kärlek jag saknar. Min kärlek för er är oändlig och uppriktig. Men, käre gode och vördade älskade herre, jag skall ej förtiga vad jag har nu under min frånvaro från denna ljuvliga brudsäng tänkt ut och beslutat mig för. Och jag ber er med ånger och största beklagan av min egen synd om förlåtelse för att jag ej inbegripit er med mina tankar om vårt goda äktenskap förr, vilka tankar dock nu först jag kommit så smått på det klara med." "Vad för en synd är det ni vågar dilla om som ni förkunnar att ni har begått?" "Lugna ner er, min konung. Jag har ej begått något äktenskapsbrott. Jag är ofläckad och skall så vara tills döden mig fläckar, om ödets försyn icke vill annorlunda." "Vad är det ni säger?" "Jag kungör för er mitt beslut, och det är, att jag aldrig skall dela en mans eller ens någon konungs bädd förrän jag vet vem jag är."

114

"Men det vet du ju. Du är Merlins dotterdotter." "Men vem var min far? Säg mig det om ni kan!" "Du är hopplös. Du gör mig besviken. Skall jag då få åldras och aldrig få arvingar trots att jag har världens vackraste hustru?" "Din arvinge är riddar Tristan, till dess att du får någon arvinge av eget blod." "Riddar Tristan! Har han då med saken att göra? Det sades mig av någon av Tristans tjänare att han låg i dina armar offentligt på vägen tillbaka från England, men jag kunde aldrig då tro det." "Han låg med sitt huvud i blivande svägerskans knä. Det var allt. Lugnt och oskyldigt låg han med huvudet vilande fromt i mitt sköte, som en trogen broder ömt vilar hos systern, som står honom närmre än hans egen maka." "Isolde, du säger att du är en oskuld. Bevisa det för mig. Jag tror det ej förrän du givit mig praktiskt bevis på den saken." "Och hur skall jag ge dig bevis?" "Kom och ligg med din make, som annars har rätten och makten att tvinga dig till det." "Min make, jag lovar dig, att för de orden skall du aldrig mer ens få röra mig." Och konung Markus blev lämnad allena i brudsängen, snopen och häpen. Och tre dagar senare talade ljusa Isolde med Tristan och sade: "Min älskade vän, i tre dagar nu alltsedan bröllopet har konung Markus och jag inte sett åt varandra. Hans vånda, besvikelse, oro och sorg pyr och jäser och tilltar i hemskhet i hans av en kvinna besegrade kuvade själ, och det blir nog med tiden ett plötsligt vulkanutbrott. Hör noga på. Han är avundsjuk för att du står ännu närmare mig än han själv gör, och om det uppladdande ovädret skall drabba någon så blir det med säkerhet dig. Ack, min älskade broder, min mest heligt dyrkade vän! För vårt bästa och för landets bästa och konungens bästa och ditt eget bästa, så ge dig iväg härifrån! Res från landet, begiv dig med kraft ut på stormiga blåsiga svarta och mordiska havet, som skall bli dig tryggare än dina närmaste vänner och din egen far. Ge dig av, käre älskade dyrbare frände!" "Du grymma, som kastar ifrån dig ut på öppna havet, som blott giver människor lidanden helt utan ände, den vän som är din bästa vän och den människa som älskar dig mest av alla! Ty ingen kan hålla dig kärare än vad din ömt respekterande bror gör! Det vet du! Men säg mig: vart skall jag då resa?" "Res åter till landet där vi först bekantades och lärde känna varandra. Begiv dig så in i det bergiga landet, och fråga befolkningen efter den väg som är känd av envar och som för till kung Baliols nedbrunna och ruinerade slott. Mitt emot detta slott på den motsatta sidan av dalen med floden, finns ett väldigt högt snökrönt vilt kraggigt berg, som du skall ge dig upp för, ty ej långt från toppen bor en gammal vit eremit, som är äldre än någon nu levande mänska på jorden. Han kände min morfar, och honom skall du spörja om vem du är." "Vad är det för en makalös gubbe? Vad kallas han?" "Han har ett namn, och det namnet är Oliver. Han är en gudsman, och om icke han kan ta reda på vem du egentligen är så kan ingen. Han är mera klar i sin knopp

115

än den klaraste intelligentaste ungkarl på jorden, om han ännu lever. Men jag har då svårt för att tro honom död redan, ty han är ej den som frivilligt lämnar sitt liv. Han har lovat att leva i tio år till, men när tio år gått brukar han sedan alltid på nytt lova alla att leva i tio år till. Du kan fråga den helige och vördnadsvärde profeten om allt." "Jag beger mig, Isolde, och hoppas att risken för kungligt vulkanutbrott ej är så stor när jag kommer tillbaka som den är idag." "Och jag väntar mig mycket av denna din resa. Ty någonting säger mig att resultatet därav skall bli gott och betydande." "Med din välsignelse reser jag." "Säg ömt farväl åt kung Markus, men icke åt mig." "Jag skall lyda ditt råd, som är alltid det bästa." Och Tristan begav sig med Herbert och andra kamrater på nytt över havet. Han tog mycket noggrant farväl av sin fader, som fällde de ömmaste varmaste tårar, men drottningen unnades icke av den unge Tristan så mycket som en enda blick. Det var onödigt väl lydda order, var drottningens tanke, och hon även grät när hon kunde i smyg när blott fromma Brangwayne kunde se det, som ensam förstod det. Men konungen såg Tristans kyla mot drottningen och greps av medlidande för sin hustru och blev åter vän med sin maka. Han började att respektera sin älskade för vad hon var. Till och med hennes vilja att ej dela äktenskapssängen med honom begynte han att respektera med fromhet och akt. All hans melankoli gled totalt ur hans hjärta, som våren med ljus kommer lätt både is, snö och skare att upplösas och snabbt försvinna. Det av folket älskade konungaparet blev vänner igen. Under tiden kom Tristan tillbaka till ölandets stormiga bergiga kuster och gav sig med sina kamrater på väg in i landet. De fann konung Baliols tragiska slottsruin, och de slog läger vid foten av berget som låg mitt emot. Men allena, med Herbert som sin enda följesman, som endast fått följa med genom enträgna böner, begav sig den härlige Tristan mot toppen. Men när de fick syn på den ensliga torftiga påblåsta alltför eländiga hyddan, så bad Tristan Herbert att ej följa med ända fram. Herbert stannade, och Tristan ensam, med mössan i hand, tog sig före med klappande hjärta att nalkas den boning där världens mest ensamma människa levde, mer frisk än en sprittande hind, och så gammal som vore han från gamle Moses och Jakobs och Abrahams eviga tider. Den gamle stod just och tog hand om de kära små getterna när Tristan såg honom. Gamlingen kände sig sedd, och han vände sitt huvud mot Tristan och upptäckte objudne gästen och fick genast en munter glimt i sitt öga. Han sade: "Var hälsad, du som icke vet vem du är! Men jag vet vem du är. Du är Tristan från Norge men född i ett helt annat land." "Käre farbror, du vet vem jag är! Inget kunde då fröjda mitt hjärta mer gränslöst!" "Men stå inte där som en fåne som inte alls vet vad han skall ta sig till! Kom med mig in i hyddan och låt mig få giva dig mat. Det är matdags ändå för mig själv nu. Men vänta. Gå först bort och hämta din vän. Vad är det för ett sätt att ej låta din bäste vän höra vad alla bör höra? Ty ditt öde är hela världens."

116

Och Tristan gick bort och kom åter med Herbert. De gick med respekt in i hyddan, med större respekt än de skulle ha visat om de bjudits inträda i världens rikaste mest imponerande ståtliga praktfulla kejsarpalats. Och där inne satt gamlingen färdigt och väntade fromt med den redan framdukade maten. Och vännerna satte sig. "Ädle profet!" "Tyst, din pojkspoling! Ingen är ädel på jorden förutom du själv. Men var skall jag nu börja? Säg vad du vill veta. Jag kan icke säga dig allt, men en del kan jag säga, och det som Gud låter mig avslöja skall ej förtigas. Så ställ mig en fråga, och jag skall försöka besvara den." "Herre! Jag önskar att veta vem som var min far och min moder, och från vilket land jag är kommen." "Du hoppade genast på kärnfrågan, den mest besvärliga, kinkiga frågan, som nog är den enda jag inte kan svara på." "Men, gamle man, nyss du sade och lät mig förstå att du visste precis vem jag var!" "Och det vet jag, förvisso, men jag får ej avslöja det, ty den tiden är ännu ej kommen. Jag vet vem du är, ingen vet bättre än gamle Oliver vem var din fader och moder, men jag är förbjuden av Gud att förtälja det. Gud är mitt samvete. Ack, käre gosse, det finns inget öde mer tragiskt än ditt! Andra vet vem du är, men du själv vet det icke, och de som det vet får ej upplysa dig vem du är!" "Usle gubbe!" Nu fattade Tristan den gamle om halsen. Hans vrede var i öppen dager. "Berätta vad du vet om mig! Ingen kan vara grymmare än den som vet vad jag helst önskar veta men icke vill låta mig veta det!" "Lugna dig, Tristan," bad Herbert. "Min son, vill du mörda en orkeslös gamling?" Då släppte den rasande Tristan sitt grepp. Gamle gudsmannen fortfor: "Jag har heligt lovat dig att säga allt vad jag ej är förbjuden att säga, och det skall jag säga dig även, om blott du ej mördar mig." "Ädle välsignade gudsman, det ringaste ord du kan säga, som kastar en stjärnas otydliga blinkande slocknande natthimmels ljus såsom upplysning åt min helt mörklagda kunskapsberövade själ, skall bereda mig större välsignelse än alla skatter, all makt och all härlighet i hela världen." "Så hör då ditt öde, prins Tristan av Norden! Till straff för ditt våld mot mig skall jag ej säga dig allt, utan till och med mindre än vad jag först ämnat. Du äger en syster i livet, och hon är ditt livs enda släkting, och henne skall du ta ifrån hennes jungfrudom och hennes oskuld. Hon skall åt dig föda en son, och den sonen skall bli världens största berömdaste tappraste hjälte. Så lyder min spådom. Mer skall jag ej säga." "Förbannade gudsman! Du spår blott vad ont, omoraliskt, fördärvligt och avskyvärt är! Säg då även åtminstone vem denna syster till mig då kan vara, så jag sedan för hennes egen skull alltid må sky henne." "Hon är den kvinna du minst av allt anar och tror."

117

"Herbert, låt oss omedelbart lämna den här ondskefulla förbannade orten. Vi kom hit, o gudsman, för att få den vagaste kunskap om sanningen om våra öden, men trots att ni uppenbart vet allt så vandrar vi härifrån dummare och mer förbryllade än vi var när vi kom hit. Så farväl, gamle Oliver, och tack för intet." "Tids nog, konung Tristan, skall du alltför tidigt få kunskap om allt vad du önskar få kunskap om." Riddaren hajade till inför titeln profeten var fräck nog att använda, men deras samtal var slut. Tristan hade ej mera att säga och vandrade ner från det ödsliga berget i sällskap av Herbert. På hemvägen drabbades Tristan med sina kamrater av sjörövare. Dessa digra pirater var fullkomligt fria från skrupler och oöverkomliga, ty de var dubbelt och mera än dubbelt så många som Tristans hårt utsatta utsvultna sjuka nödlidande män. Allihopa blev mördade av dessa skamlösa sjörövare, utom Tristan och Herbert. Blott genom att spela en tafatt och tokrolig dåre bevarade Tristan sitt liv, och hans vän hade såsom princip att ej någonsin bruka ett vapen mot medmänniskor. Därför skonades så även Herbert. Men alla de andra av Tristans kamrater blev mördade, eftersom de gjorde motstånd. Och hemligt i djupet av sitt mycket klarsynta hjärta beslöt dåren pajasen Tristan att gruvligen hämnas. Hans tokroligheter gav fröjd åt piraterna. Rått, hest och vrålande skrattade de åt hans galenskap, och de behöll honom såsom en hovnarr. Den stillsamme Herbert behöll de emedan han var så beskedlig och ofarlig. Honom begabbade de, och de använde honom som hackkyckling och såsom driftkucku. Ty ingen grupp kan bestå utan syndabock. Men i sin galenskap kom då och då ett, förstås, mycket roligt ord, men även samtidigt mycket djupt träffande ord från herr Tristan, ibland till den ena och än till den andre, men alltid till enskilda blå individerna, som väckte upp deras stolthet och individuella små särdrag. Han manade på denna utveckling, så att en dag det blev strid mellan två så att en av dem dog med en kniv i sin navel. Och dåren drev skämtet och gycklet så långt, att det en dag blev stort allmänt slagsmål ombord. Och om natten, när råa ohyfsade alltför orakade busarna sov, smög den rolige pajasen kring för att utvälja den som mest lämplig var att i den stunden förpassa ur livets förgänglighet, och på den följande morgonen fann grova råskinnen en kamrat mördad och började genast anklaga varandra och gräla och slåss tills ett par stycken barkhjärnor låg där i kölsvinet med kraftigt blödande munnar och utslagna tänder. Till slut kom de på att det kanske var oskyldige pacifisten som lönnligen orsakat dråpen, som snart var långt flera än ett. Som bevis att det inte var han bad den ärlige Herbert de busarna att binda fast honom noggrant vid masten. Om blod ändå utgöts i nattmörkret skulle de veta att han ej var skyldig. Och Herbert bands fast med i köttet djupt skärande rep, och på morgonen fanns ännu en vara mördad i sömnen, och det fastän Herbert ej rubbat en knut. Nu blev mördarna rädda. De började tala om spöken, fantomer och vålnader, och inte en kom på tanken att misstänka den sinnesrubbade skeppsidioten, som trodde

118

att allt blod som flöt blott var saft, karamellsaft, tomatsås och rödbetssås och annan sås. Men så sade han blott för att dölja sin rädsla för blodet. Om någon karl sprätte en droppe av blodet på honom så sprang han högt galltjutande därifrån medan karlarna vrålade, gurglade och nästan sprack av hejdundrande magskratt och gapskratt. Försiktigt och utan att bliva för ivrig gav Tristan så varje sin fiende en efter en en ohygglig bloddrypande död. Och de skrattade alltjämt åt clownen, som var lika lustig och stollig som ett ivrigt leklystet nätt och jämnt gående ettårigt barn. Denne stolle var det stora ljus som förskingrade döden och mörkret och faran och skräcken och nattens förskräcklighet från den förskräckliga laglösa skaran. Och från det att alla kamraterna till de två vännerna slaktats, så talade ej riddar Tristan och Herbert ett ord med varandra så länge kamraternas mördare än var vid liv. De två vännerna låtsades icke alls känna varandra. Och när en av rövarna frågade Herbert: "Vem är denne clown?" var den vårdslöses svar: "Han är en stackars sinnesslö och efterbliven och föga normal namnlös dåre, som de tänkte föra till Markus av Norge som hovnarr." "Hos oss blir han bättre förplägad och långt mera uppskattad än hos en konung!" var grova barbarernas svar, ty de hatade konungar och allt vad konungar hette. De kände ej till något värre än konungatiteln, ty de ville var och en själv vara sin egen herre och ej hava andra till herrar. De ansåg sig vara Guds fria naturbarn, som ej lydde människors lagar, ty Gud, sade de, var en god kraft som ej ville inskränka någonting mänskligt och som därför även berättigade varje troende till vad som helst. Allt som skedde i Guds namn var heligt, om än det var mord eller sjöröveri eller fylla och smutsiga ord. Det var deras moral. Att de alls tolererade Gud gjorde Tristan betänksam. "Hur kan man då kallblodigt avliva troende människor? Kan man det alls? Jag är slagen av samvetets röst som förlamar min handlingskraft och tystar tungan. Men dock, det är deras liv eller mitt eget. Och mördade vännerna måste bli hämnade." Och sist av alla förgjordes sjörövarkaptenen, och han fick till slut som den förste av dumma piraterna veta sin mördares riktiga namn. Och han fick vassa stålet i hjärtat och dog en högst ömklig och gurglande otymplig hederslös död. Och han slängdes i havet, och Herbert och Tristan fick äntligen börja att styra och segla det väldiga skeppet mot hemmet. Det blev en kär återkomst för alla parter, och gladast och lyckligast var konung Markus. "Min son! Är du hemma igen! Aldrig har någon saknats i något land som detta land saknat Tristan, min älskade son!" Och vid gillet den kvällen fick Tristan och Herbert berätta om alla de sällsamma digra strapatserna och alla äventyr, märkvärdigheter och öden de mött under resan. Och där fällde mången man tårar för deras skull som icke kommit med Tristan tillbaka. Så fort Tristan fann sig allena med drottning Isolde så frågade hon mera noggrant om fruktlösa mötet med gudsmannen Oliver.

119

"Allt som han sade mig var att jag hade en syster i livet, och att jag själv skulle förföra den arma. Blott skändliga spådomar kunde den gamle prestera, som om all hans hjärnverksamhet nu i spritt språngande senilitet bara kunde alls frambringa tankar om snusk." "Sade han då ej vem denna syster till dig kunde vara?" "Han visste det nog, men han sade det ej. Ack, Isolde, jag vet ännu mindre idag vem jag är än jag visste det förr!" "Gamle Oliver var vårt livs sista och enda befintliga hopp. Han har svikit oss." "Vi är klart dömda att leva i hopplös total ignorans hela livet igenom och utan att någonsin få lära känna oss själva." "Jag har mycket tänkt medan du var i England. Det här har jag tänkt. Både Herbert och trogna Brangwayne har ju påstått att vi är så lika varandra som syskon. Det vore ej omöjligt att vi var syskon." "Vad säger du, drottning? Hur kan du få oss två till köttsliga syskon?" "Allt tyder på det. Ty vi känner ju så för varandra som två äkta syskon. Vi liknar varandra." "Men du hade en enda broder – Sir Mordred. Du hade ej övriga syskon. Det vet du." "Det vet jag. Och det kan vi även lugnt fastställa, att vi ej har samma moder. Men ingenting talar emot att vi har samma okände mystiske fader." "Där sade du något. Men vem var vår fader, om vi faktiskt har samma fader?" "Sir Lancelot kanske, men han var ej någonsin uppe i min moders högland. Jag tror att vi har samma fader." "Det verkar plausibelt. Det skulle förklara en hel del om själsbanden mellan oss. Då skulle du faktiskt vara min köttsliga halvsyster." Tristan blev plötsligt allvarlig och dyster och mörk. "Men det ställer vår vän gamle Olivers spådom i fruktansvärd dager. Han sade att jag skulle älska min syster och föda med henne en son." "Du har kanske en mer köttslig syster än jag." "Aldrig har jag i så fall än mött henne." "Vad prästen Oliver säger är sant och slår in, vad han än profeterar, ty han är i sanning en gudsman. Om det är vårt öde att älska varandra så att vi får barn kan vi ingenting göra åt saken. Och faktiskt så längtar jag efter små barn, och med Markus lär jag aldrig få några. Jag har ej delat hans säng än en endaste gång." "Drottning, vad är det som ni står här och förkunnar?" "Blott sanningen." Tristan omfamnade ljuva och ljusa Isolde. "Ske ödets ohyggliga och dess försyns goda vilja! Så låt oss då älska varandra! Vi är endast halvsyskon. Endast till hälften bör samvetet förebrå oss." "Men det blir dock ett äktenskapsbrott mot kung Markus." "Vårt barn skall ej bliva vårt eget. Hans barn skall det kallas. Vem kan då dumt anklaga drottningens älskare för att ha utfört sin plikt att begåva sin drottning med det efterlängtade barn som ej konungen mäktade ge henne?"

120

"Kärleken slutar i allmänhet illa, men medan den varar är ingenting vackrare på hela jorden. Ja, aldrig i evighet har det en enda gång hänt att sann kärlek har fått ett gott slut. Och så sann som vår heliga kärlek nu är bör vi vara beredda på tidig och ond ryslig död." "Tala icke om framtiden. Nuet allena är viktigt, ty nuet är lyckligt. Om lyckan ej är lika lycklig i framtiden skall vi ej grumla vår nutida lycka med framtidens sorger. Men konungen? Vad skall det då bli av konungen?" "Tristan, vad menar du?" "Konungen! Konungens heliga namn får ej fläckas. Min drottning, vad är det för galenskap vi står beredda att slunga oss i? Inte kan vi här vanära konungens heliga titel!" "Vad är det du pratar?" "Förbannade häxa! Tag bort dina fångande bindande slingrande slemmiga sliskiga armar! Förbannelse över mig för att jag någonsin vågade tänka mig slikt som att vanära konungen! Makten och konungen, plikten och dygden, den heliga troheten, lojaliteten och äran står högt över kärleken. Vi får ej älska varandra och därmed försumma vår plikt och minera den heliga världsordningen! Vi är tvungna att tjäna vår konung och får icke älska varandra, ty kärleken är ingenting emot plikten mot makten och ordningen som konung Markus är Guds egen ställföreträdare för. Drottning, svik ej din oskuld, så att även jag ej må svika min egen och därtill min plikt emot min egen fosterfar konungen, som är så helig och okränkbar som själve Gud och vars namn aldrig på något villkor får vanäras." "Tristan, ni säger till mig raka motsatsen nu mot vad ni sade just för ett knappt gånget ögonblick sedan." Då öppnades plötsligt en dörr, och kung Markus kom in. Han blev flat inför synen av sonen och makan så nära tillsammans och ensamma dessutom. Alla var tysta som berg i ett ögonblick, varunder dock alla konungens förr alltid störande och outhärdliga farhågor åter rann upp i hans själ. När han bröt den högst pinsamma tystnaden var det ej längre den vänlige blide och godtrogne fadern som talade utan en ursinnig svartsjukeblind äkta make som väste: "Ej en enda dag har du än varit hemma, min Tristan, och redan så vågar du stänga dig inne med konungens hustru allena! Jag vill icke tro dig om ont, junker Tristan, men jag kan ej ta några risker. Jag ser i ditt öga och i min Isoldes förtrollande blick ljus som ni ger varandra och som ni förstår, men som ni aldrig giver åt andra och som aldrig min egen maka har givit åt mig! Ni betraktar varandra med kärlek som ni aldrig nå'nsin betraktat er konung med! Tristan! Försvinn från mitt hov och kom aldrig tillbaka!" "Men..." "Jag kan ej ta några risker. Jag har ett folks bästa att tänka på. Ge dig iväg! Aldrig mer får du skåda din drottning med blickar som äro förbjudna, emedan blott drottningen och icke folket förstår och förkovras av vad de kan uttrycka. Ge dig iväg innan jag av ren svartsjuka tager ditt liv, vilket jag skulle ångra trots allt mycket bittert för resten av livet."

121

"Men..." "Icke ett ord! Tala aldrig med mig eller drottningen mer! Det finns en enda rättvisa i detta land, och det är landets konungs. Ett ord mot hans rättvisa är majestätsbrott och förräderi som är tvunget att straffas med döden! Försvinn! Ej ett ord, om du icke vill göra din sak dubbelt värre och mångdubbelt värre." "Du hälsade mig som en son vid min återkomst blott för att sedan med hat köra ut mig från hemmet och utan att ge mig en chans till försvar för mitt handlingssätt. Drottningen är som en moder för mig, ty hon är min fars maka. Får jag icke hava en moder?" "Ej om hon är yngre än du och dessutom en kvinna av högst tvivelaktig och lömsk karaktär, som dessutom är rätt opålitlig, emedan hon har någonting för sin konung att dölja. Gör icke min vrede än värre! Det slutar blott med att jag dräper er båda!" "Jag lämnar din boning, min fader, men tro ej att jag nå'nsin kan bli din ovän." Och Tristan red bort med sin jakthund och Herbert, och Herbert blev mannen med vilken han upprätthöll den oumbärliga kära kontakten med hovet. Och Herbert och trogna Brangwayne blev de länkar som Tristan trots allt kunde hålla ihop sitt förbund med Isolde med. Aldrig, av säkerhetsskäl, lät Isolde och Tristan den alltid osviklige Herbert själv möta Isolde och tala med henne personligen. Allt gick igenom och via den trogna och lika osvikliga visa Brangwayne. Ofta smög tappre Tristan om natten till slottet och trädgården som ljuva drottningen brukade vandra i, i fåfängt hopp om att få någon skymt av den älskade kära. Han skickade bud genom Herbert till trogna Brangwayne, som berättade att varje natt käre Tristan, den grovt förorättade, skulle befinna sig i hennes park. Och de möttes i parken om natten och talade länge intimt med varandra om framtiden. Men när ej en natt allenast men flera i rad kungens drottning försvann för en lång stund i parken blev konungen misstänksam, och en natt följde han henne i smyg uti månskenet för att få sina mest fruktade farhågor antingen upplösta eller besannade. Driven av oemotståndlig fördärvlig och okuvlig nyfikenhet, som en alltför förfallen suput trängtar efter det dödande vinet trots att han är medveten om att det blir hans fördärv, sökte konungen sanningen ute i natten i hans aldrig vidrörda hustrus små nätta och tunnklädda fötters jungfruliga fotspår. Snart hörde han två röster tala i parkens mest avlägsna del. Det var Tristans röst och hans Isoldes. Han hörde sin maka ömt säga: "O Tristan, vad vill du egentligen? Vad vill du uppnå med att kalla mig ut i natten? Vad vill ni egentligen? Tala ur hjärtat fritt ut. Skräd ej orden och kom nu till saken. Jag tål inte längre att höra dumt struntprat och nonsens om intet väsentligt. Jag börjar bli trött på att ge mig hit ut mitt i natten blott för att du lider av hemlängtan, ensamhet och annat som endast du själv kan avhjälpa. Säg vad du vill, och säg varför du kallar mig ut i det skräcksvarta mörkret." "O drottning, försvara mig då inför konungen! Han lät mig icke försvara mig själv, och ni vet att han utan den ringaste anledning drev mig från hemmet. Ni vet och han vet att han ej har en trognare kämpe och vän och en mera lojal undersåte än

122

Tristan. Jag har aldrig rört er. Det vet ni, men det vet ej han, och jag ber er förklara det för honom. Endast som barnsliga syskon har vi lekt ihop utan harm, utan skuld, utan allvar men endast av oskuld. Ni vet att jag är lika ofläckad och oerfaren som ni i den heliga kärleken, men konung Markus är ej lika säker på saken. Så tala med honom och sök att förmå honom fatta den orätt som han har begått mot mig. Säg, har vi något att dölja för honom? Har vi något alls att blygt skämmas för? Har vi en tillstymmelse av ett orent och gnagande samvete? Nej, vi är rena och fläckfria båda, totalt och fullkomligen rena och fläckfria. Det är ju självklart för oss, vi vet om det, men konungen tvivlar på vår uppenbara och heliga oskuld. Så tala med konungen, som är mig kärare än någon fader kan vara för sin ende son, och förmå honom att ta mig åter till nåder. Jag lider av denna ohyggliga och orättvisa nödbringande landsflykt. Ack, få konung Markus att återta och att befria mig från detta elände som drabbat mig utan anledning!" "Det är tyvärr som du säger. Han tror inte att vi är skuldlösa som två små barn. Han har bett mig bevisa min oskuld med att lämna från mig den åt honom, vilket jag vägrade, och sedan dess har han tvivlat på att det finns alls något gott i mig." "Ack, hur förfärlig är icke den djävulska svartsjukan, som alltid uppkommer helt utan anledning och slår sitt offer med falskaste dunster och lögner och gudlösa inbillningar! Ingenting är mer falskt, mera gudlöst, mer ont och mer galet och omänskligt och opålitligt än avund och svartsjuka! Till och med min egen fader har nu fallit offer för den hypokondriska sjukdomen och låtit mig nesligt lida där för!" Kungen grät där han stod sedan redan en lång stund tillbaka och kunde nu ej längre hålla tillbaka sin glädje. Han kunde ej längre behärska sig. Buskarna prasslade, och han steg fram, och med i nattens månsken klart glittrande tårar gick han rakt till Tristan, omfamnade honom och sade: "Min son, min olycklige stackars och grymt förorättade son, kom tillbaka! Jag ville ej någonsin skiljas från dig, men som du själv har sagt har den vådliga svartsjukans inbillningsspöke förhäxat mig och gjort mig omänsklig och onaturlig. Kom åter till hemmet, min son! Det är ditt! Om Isolde så vill skall jag aldrig ge liv åt en arvinge, utan min arvinge skall vara du tills du dör eller jag. Jag behöver min hästkarl och min falkenerare. Och från och med denna stund får du träffa och tala med drottningen när som helst och var som helst och hur ofta du vill, och förbannad är den i all evighet som är så ond att han kan tro min Tristan om ont! Var välkommen tillbaka, min son! Lovad vare försynen och turen, som gav mig den här underbara lycksaliga stunden! Ty hade jag icke i smyg och i lönn tagit reda på sanningen hade jag aldrig fått reda på den. Kom nu med mig tillbaka till slottet! Vi skall nu gå hem, mina barn, mina älskade vackra gudomliga barn." Och han vandrade med sina armar omkring dem med Tristan på höger och sin unga drottning på motsatta sidan. De vandrade kärligt tillbaka till slottet. Och konungen sade: "Det här skall vi fira!" Och när de var komna tillbaka, så organiserade konungen en liten fest till sin hemkomne arvinges ära. Att Tristan var kommen tillbaka och återupprättad förpliktade till glada fester och firanden och muntra lyckliga saliga vänskapsskratt.

123

Men Tristan såg på Isolde, och hon såg på Tristan, och de visste bägge att de hopplöst älskade båda varandra, och att de ej på något sätt kunde klara sig från gamle Olivers spådom, att av deras kärlek ett barn skulle komma till jorden.

Slut på tredje delen.

124