Primitiva dramer del 3

Primitiva dramer Del 3 Orfeus Herodes den store Lejonet Bedragaren Tyrannens dÜd Legenden och sanningen Den fÜrste protestanten Montezuma och djävulen (22) Magnus Aurelio

1

2 13 42 67 75 88 114 132

Orfeus Personerna : Orfeus.

Calliope.

Aristaios.

Hermes.

Kör av thrakiska jungfrur.

(Eurydike, Afrodite) Orfeus Förbannade ogina människor! Tro mig: jag hatar er alla! Ni är alla ena föraktliga kryp, mera dumma än insekter, trögare än gamla utslitna sengångare och mer tarvliga än gamla tandlösa svin! Er småaktighet fyller mig enbart med äckel! Gå hem med er, hopplösa missfoster, och stanna i era sängar och vältra er där tills ni dör i er fåfänga vällust! Det är allt ni duger till.

Calliope Värst vad du har blivit mallig på kuppen! Har du inte längre en trogen publik? Är du slut efter resan till Kolkhis med Jason och hans argonauter?

Orfeus Jag tar aldrig slut. Aldrig skall mina sånger i evighet tystna, ty sådan är ljuva musiken, dess makt och dess rena gudomlighet, som är förlänad av guden Apollon allenast, upprinnelsen till all kultur och allt andligt ljus, renlevnadsguden och den enda av dem som är seriös.

Calliope Var försiktig! Du utmanar vällustens gudar, den skrupelfrie Dionysos och älskogens drottning, den i kärlek helt obevekliga fru Afrodite. Vi vill ej förlora dig, Orfeus, ty alla vi som är vänner av skönhet och renhetens fröjd tycker om dig.

Orfeus Ni har, kära muser, beständigt ställt upp vid min sida och varit mig trogna. När jag varit ensam och saknat publik var ni alltid de första att uppmuntra mig.

Calliope Ty vi vet att du är bäst i världen. Det finns ingen som sjunger bättre än du, och med lyran som ackompagnerande stämning är du helt oöverträffbar. Ja, det skulle i så fall blott vara Apollon som kunde slå ut dig. Du skulle helt visst kunna sjunga de döda till liv.

Orfeus Det vill jag dock helst inte försöka. Det återstår ännu att pröva, och jag ställer inte upp gratis.

Calliope Men var är din hustru?

Orfeus Hur vet du då att jag är gift?

Calliope Alla vet att det första du gjorde när du kom tillbaka från resan med Jason och hans argonauter var att gå och gifta dig, och många av oss blev oroliga över dig för det steget.

Orfeus Det är inget fel på min fru Eurydike. Hon passar mig väl och är skön som ett glittrande månsken i floden om natten. Hon har allt vad någon man kan gå och önska.

Calliope Dock är hon en kvinna.

Orfeus Vad menar du därmed? Du tänker väl inte att jag borde ha haft ihop det med någon av mitt eget kön?

Calliope Nej, men hon är en kvinna.

Orfeus Och vad är då felet med det? Du är själv också kvinna.

2

Calliope Men hon är din hustru. Hon skall kräva kärlek och ömhet. Jag älskar dig blott som en son och begär bara lojalitet.

Orfeus Jag begär också lojalitet endast av Eurydike.

Calliope Och är hon tillfreds blott med det?

Orfeus Hon har då inte kommit med några protester.

Calliope Hon har inte bett dig om barn?

Orfeus Vi är unga ännu och har all tid i världen framför oss. Om vi ska ha barn ska vi inte forcera dem.

Calliope Nej, det är klokt. Men hon kan dock ej vara din hustru om du inte ger henne kärlek.

Orfeus Och skulle jag då inte älska min hustru?

Calliope Min son, ditt liv, din kropp och själ tillhör endast musiken. För den är du älskad av världen och all mänskligheten. Den kärleken är mycket högre än vardagligt sex med en kvinna.

Orfeus Men om jag ej hade musiken så skulle jag ej kunna älska min hustru.

Min kärlek för konsten, musiken, kulturen och skönheten endast gör mig i stånd att även älska min kvinna och blott vara henne för evigt och orubbligt trogen.

Calliope Hon vet att du mer älskar konsten än henne. Har hon inte sagt att du genom din kärlek för konsten blott älskar dig själv?

Orfeus Nej, det har hon ej sagt.

Calliope Hör nu på mig, du gudabenådade sångare, men ta det blott som en varning, för lyckligtvis tror jag ej att teorin som jag fruktar är sann. Jag tror att Eurydike är utlagd som fälla för dig av den hänsynslöse Dionysos och den fala kopplerskan fru Afrodite. Det är ej omöjligt att de genom henne försöker att komma din skönhet, ditt mästerskap och din utmanande renlevnadslära på fall. Du är helig.

Det kan de ej tåla. Du måste förödmjukas helst genom både rusdrycker och orgier av älskog. En alkoholist och en fruntimmerskarl vill de göra av dig, ty de känner sig hotade annars.

Orfeus Låt lasternas gudomligheter antasta mig bara. De kan inte skada mitt äktenskap eller min renlevnad. De kan blott skada sig själva och helt göra bort sig som de falska gudar de är.

Calliope Deras makt är betydande. Mänskorna skulle ej klara sig utan dem.

Orfeus Mänskorna må vara sexdårar, alkoholister och annat som värre är, men för det får inte gudarna bli lika degenererade. Gudarna är till för att vara uppbyggliga ideal. Om de missbrukar den makt de har till att sjukligt förslava en mänsklighet i liderlighetens laster och narkomani är de värre än människokopplare och parasiter och bör då omedelbart störtas.

Calliope Så djärvt skulle inte ens din egen herre Apollon ens tänka på att våga uttala sig.

Orfeus Desto mer viktigt då är det att jag i hans ställe gör det. Jag talar med rätt, och så länge det finns någon människa kvar i vår värld som alls vågar att tala vad han känner att blott är rätt, endast så länge skall mänskligheten bestå.

Calliope Att bekymra sig för mänskligheten är gudarnas uppgift. Du har endast din Eurydike att oroa dig för.

(Kören springer in.)

Kören O ve! O ve!

Calliope Hur är det fatt?

Kören O ve! O ve! Vad fasa och elände!

Calliope Vad har hänt, ni yra tärnor? Vad står på?

Kören O ve! O ve! Hon mötte invid bäcken gräslig våldtäktsman!

Calliope Vem mötte vem? Förklara er!

Kören O ve! O ve! Vi kan ej dryfta saken! Allt är outhärdligt!

Calliope Säg nu rakt på sak: vem har då råkat illa ut?

3

Kören

En snören tärna skulle bada invid bäcken.

Då klev ut en faslig man ur häcken!

Calliope Sådant händer varje dag. Så tag er samman, flickor små! Vem var den fagra tärnan, som fick slag vid synen av en otäck karl?

Kören Han väntade tills hon klev upp ur vattnet, men han väntade ej tills den fagra tärnans kläder satt nätt!

Calliope Nej, nu får det räcka, yra hättor! Så får ni ej spekulera! Vem av er fick se skandalen?

Kören Aristaios skryter nu för hela världen att han vunnit ännu en hetär för flärden.

Calliope Detta är ej tolererbart. Var det en av er som så blev fångad?

Kören Hon var en av oss för länge sedan.

Nu är hon förgången redan.

Calliope Men vem var det då?

Kören Hon var bland jungfruskaran den mest fläckfria av alla.

Nu så måste vi i sorg som hora och prostituerad henne kalla.

Orfeus (till Calliope) Vem är denne Aristaios?

Calliope En förtappad usel själ. Han äger stadens glädjehus, han har en kedja av bordeller, och hans verksamhet beskyddas både av den höge Dionysos och den oantastliga fru Afrodite. Ingen flicka som han lyckats lägga lastens kedjor om har sluppit levande ut därifrån.

Orfeus Har han då tagit livet av dem först?

Calliope Nej, de har själva velat stanna och långt hellre dött än slutat vara druckna horor.

Orfeus Och vem har nu råkat illa ut?

Kören Den renaste av alla liljor har besudlats av en slemmig giftorm. Aldrig mera blir hon ren igen. All oskuld är ur hennes liv för evigt död, förkrossad och förlorad.

Orfeus Ingen oskuld kan förloras som är allierad med musiken.

Kören Orfeus är löjlig. Han vet ingenting om kärleken.

När den har kastats bort, mött grymheten och dödats genom manlig egoism så kan ej någon mera kräva något av den så våldtagna kärleken.

Orfeus Musiken är en evig oskuld. Den har makt att åter göra varje mördad oskuld levande och intakt.

Kören Orfeus är löjlig. Han vet ingenting om äktenskapet.

Han var gift, men kärleken som han bort giva sin gemål gav han i stället sin musik. Nu är gemålen därför för honom förlorad.

Calliope (orolig) Flickor, säg, vad menar ni egentligen?

Kören Vi vågar inte skvallra. Hela världen vet, men vi vet ingenting emedan Orfeus själv inte vet.

Calliope Vem var den skändade oskulden?

Kören Fråga Orfeus!

Orfeus (förvirrad) De yra flickorna går här och driver med mig. Vad är det jag inte vet som jag dock borde veta, eftersom de ber dig fråga mig vad ingen av oss vet?

Kören Vi har ej talat om det!

Orfeus Tala om det då!

Kören Vi kan ej tala om det!

Orfeus Varför tala om det då?

Kören Vi måste tala om det!

Calliope Min stackars Orfeus, jag ber dig, fråga inte mera.

Orfeus Skall jag inte då få veta vad jag alltför tydligt borde veta? Du och alla dessa galna kvinnor driver mig från vettet med de hemskaste provokationer!

Kören Leta reda på din hustru, Orfeus, om du kan finna henne!

Orfeus Hon är hemma.

4

Kören Orfeus Kören

Hon var hemma, men vart var det som hon skulle gå?

Hon skulle gå till bäcken för att tvätta väl sitt hår....

O ve! O ve! O ve! Bevara oss för männen, ty de kommer endast olycka åstad för alla stackars svaga kvinnor! (springer ut) Du stackars sångare, glöm inte din musik.

Min Eurydike! Henne kan jag ännu mindre glömma!

Hon var blott en kvinna.

Men hon var min hustru. Jag var ansvarig för henne.

Före henne var du ansvarig för din musik, och den förpliktelsen var

Calliope Orfeus Calliope Orfeus Calliope alltid större.

Orfeus Icke desto mindre var jag även ansvarig för Eurydike. Även om mitt ansvar för musiken var det större kan jag inte därför bortse från ett mindre ansvar.

Båda var för mig en plikt, och jag kan ej försaka någon av dem.

Calliope Du har nu förlorat den av dem som var den mindre. Ägna dig då desto mer åt den som är den större.

Orfeus Skulle jag då glömma Eurydike?

Calliope Det har sagts, att om en man förlorar en sin kvinna, står det honom tusen åter.

Orfeus Den clichén är icke ren i mina öron. Min musik erfordrar av mig lika ren moral och samvete som rena harmonier.

Calliope Det var inte ditt fel att din hustru övergav dig.

Orfeus Kvinna, vad för talan vågar du egentligen här föra? Vågar du anklaga Eurydike för självdestruktivitet?

Calliope Jag ber om ursäkt. Ingen vet vad Eurydike faktiskt råkat ut för. Hon är borta. Det är livets bittra faktum. Om du envist dröjer vid det borde du i så fall göra något åt det.

Orfeus Vad är det för typ som kommer där?

Calliope Det är den skurken Aristaios själv i egen låg person. Nu kan du göra upp med honom, ödet och din fallna hustru.

Aristaios Ädle Orfeus, var hälsad.

Orfeus Varför har du kommit hit, din bov? Vill du frambära spydiga kondoleanser för att min gemål till döds har stungits av en orm?

Aristaios Tvärtom. Jag kommer med ett glädjebudskap. Din gemål mår bara väl.

Orfeus När kommer hon tillbaka?

Aristaios Eurydike kommer ej tillbaka.

Orfeus Alltså är hon död.

Aristaios För dig, men ej för mig.

Orfeus Du vill då påstå att hon övergivit mig för dig?

Aristaios Just det, och hos mig har hon allt vad hon kan önska.

Orfeus Och vad saknade hon då hos mig?

Aristaios Hon hade tråkigt och var ensam i din dygds ansträngda sällskap.

Orfeus Och vad har hon nu i stället?

Aristaios Många män som älskar henne.

Orfeus Gjorde inte jag det?

Aristaios Inte tillräckligt.

Orfeus Älskar du då henne mera?

Aristaios När min kärlek inte räcker till så räcker andras till, och när hon tröttnar även på de andra är hon nöjd med vin och mina rikedomar. Felet med dig, Orfeus, var blott att du var fattig och en fiende till Dionysos och den glada Afrodites brist på hämningar.

Orfeus Jag kände väl min Eurydike. Jag kan inte tro att hon gick hem till dig av egen vilja.

5

Aristaios Därför är jag här. Jag trodde nog att du ej skulle tro det.

Orfeus Ämnar du då ge mig krasst bevis?

Aristaios Jag kommer som en hedersman i rimlighetens namn med ett förslag.

Om du vill ha din fru tillbaka, och om även hon vill återvända till dig, får du komma hem till mig och hämta henne.

Orfeus Tack. Jag kommer genast.

Calliope Gå ej, Orfeus. Jag fruktar något trick. Den ruttne kopplaren vill endast lura dig i någon fälla.

Orfeus Jag har ingenting att frukta.

Aristaios Jag försäkrar er, min fru, att jag har inga onda avsikter. Jag vill blott göra upp i godo och fritaga mig från tråkiga anklagelser för brudrov, våldtäkt, slaveri och sutenörskap.

Calliope Du vill locka Orfeus till din bordell så att din vilda hop av horor kan förgöra honom.

Aristaios Jag vill honom inget ont. Om han vill ha sin hustru må han hämta henne.

Calliope Varför kommer hon då inte själv?

Aristaios Hon önskar pröva honom.

Calliope Hur? Aristaios Hon önskar pröva om han älskar henne.

Orfeus Aristaios, du har sagt tillräckligt. Må vi genast gå tillsammans in till staden hem till dig och lyda Eurydikes alla önskningar.

Calliope Min son, jag kommer inte med dig.

Orfeus Ingen ber dig heller. Men jag kommer dock tillbaka.

Calliope Det betvivlar jag.

Orfeus Jag kommer antingen med Eurydike eller inte alls.

Calliope Då kommer du ej alls.

Orfeus Skall du ej önska mig ens lycka till?

Calliope Det gör jag gärna men helst utan övertygelse.

Orfeus Då går vi, Aristaios. (de går) Calliope O ve! O ve! O ve! Nu är min son förlorad, aldrig mer skall världens vackraste musik få höras från hans läppar, ty han kommer aldrig mer. Kom, tärnor, och beklaga mig, hans moder!

Kören (kommer stillsamt in) Vi känner för dig och beklagar dig, du ömma moder för en älskad son. Vi vet som du att han nu lämnat oss, och den som en gång går ner till de döda kommer aldrig åter.

Calliope Gräsligt är det ställe som han färdas till, en grop av ormar och fördömda onda andar utan hopp om livet i ett evigt mörker utan tröst.

Kören Han kommer aldrig mer tillbaka, ty musiken kan ej överleva döden.

Det finns ej en ny uppståndelse för någon harpa när den tystnat.

När musiken dör allenast så är dödens makt total.

De döda kan uppstå på nytt, men levande musik som bragts till modfälld tystnad av det ondas makt kan aldrig mer bli levande.

Calliope Han skall bli skändad av den grymma ignoranta hopen!

Kören Han skall aldrig sjunga mer.

Calliope Den grymme Dionysos och den galna Afrodite skall förstöra honom!

Kören Och de skall ej själva fatta vad de gör egentligen.

Calliope Apollon kan ej rädda honom!

Kören Den gud är allenast säker om sin ställning som förstår att tiga.

Calliope Den högst stående musik och konst som världen hört och skådat har fördärvats av en kvinnas nycker och fixering vid sitt kött.

6

Kören

Det är ej Aristaios fel och icke heller Eurydikes.

Skyldiga är endast dumme Dionysos och den lika dumma Afrodite.

Calliope Men här kommer nu från staden Hermes som budbärare, den ende som har syn för allt och som förstår allt lurendrejeri.

Vad menar du om Orfeus och Aristaios?

Hermes Scenen var ohygglig. Jag var där. Jag såg och hörde allt.

Jag ville ej gå miste om en sådan lömsk skandal. Allt har jag memorerat, och det skall bli sanningsenligt upptecknat för evigt.

Calliope Lever Orfeus?

Hermes Han lever än.

Calliope Och Eurydike?

Hermes Tala inte om den stackars Eurydike. Hon var bara offret.

Orfeus var den som skulle skadas. Han är än vid liv, men han är märkt för livet.

Calliope Låt oss då få höra vad som hände.

Hermes Som två bröder arm i arm kom Orfeus och Aristaios in till staden.

Aristaios tog sin frände genast till sitt hem, sin underjord, sin glädjehåla, sin bordell, sitt tempel åt den fria lastens båda gudar Dionysos och den fala Afrodite. Orfeus var trogen som en bandhund i sitt koppel och misstänkte ingen argan list. När han var inne bjöds han genast en pokal av landets bästa vin, men han slog ut det. Dussinet de fagraste hetärer slingrade sig genast om hans ben och kropp och ville fröjda honom med ohöljda bröst och kyssar, men han sparkade dem alla bort ifrån sig och bad Aristaios komma strax till saken och framföra Eurydike. Och då visade den sluge Aristaios äntligen sitt rätta ansikte. Han sade övertänkt och väl: "Min vän, du skall få föra Eurydike ut från detta hus, men endast på ett villkor.

Hon skall villigt följa med dig, men allenast på ett villkor."

"Detta villkor borde du ha nämnt från början," sade Orfeus.

"Jag vet," genmälde listige opportunisten, "men jag ville inte breda på din moders oro. Villkoret emellertid är ganska enkelt."

"Säg det då."

"Du får ej tvivla på din hustrus heder."

"Det har jag ej heller gjort. Är det det enda?"

"Ja, men du är tvungen att bevisa att du litar blint på henne i praktiken."

"Hur?" "När du går ut med henne skall hon följa dig, men innan ni är ute får du icke se och ej tilltala henne. Hon skall hålla sig bakom dig."

"Och hur vet jag att du inte lurar mig? Hur vet jag att hon verkligen skall följa mig?"

"Det har du blott att lita på."

"Vad händer då om jag mig vänder om?"

"Då slutes genast dörrarna. Du får gå ut och vara fri, men Eurydike ser du aldrig mer, om du sålunda visar att du inte litar på din hustru."

"Hårda bud," var Orfeus enda svar. "Då går jag ut och litar på att Eurydike följer mig i spåren."

"Och det skall du lita på tills du är ute. Om du sviker henne och din lit till henne blir hon aldrig din mer."

Orfeus begynte då att bana sig en väg igenom helvetets fördömda slavar under lasten mot den utgång som han kommit in igenom först. Han ville ut så fort som möjligt, och det var nog ganska tydligt att han var nervös och orolig, och det var inte konstigt. För hur kunde han väl veta om hans fru var bakom honom eller ej? Han gav ifrån sig flera prov på att han gärna föll för frestelsen att kasta någon blick bakom sig, det var svårt för honom att försöka kontrollera denna svaghet, men han lyckades nå utgången förutan att ha vänt sig om. Han slog upp dörren, och då märkte han ej själv hur snabbt han hade vänt sig om. Och där stod Eurydike.

7

"O, min man, då kunde du ej lita på mig! Då har du ej älskat mig alls ifrån början!

Då har jag det bättre här i glädjehuset som prostituerad i ett evigt sällskap som ej någonsin får sakna kärleksfröjder."

Sångaren var som förstenad, men han talade till Eurydike. Det var tydligt dock att han var chockad av sin hustrus åsyn.

"Eurydike, jag kan inte känna mer igen dig. Vad har du i ansiktet? Mascara, puder, rouge och kräm, förljugenhetens fett och grälla färger i en mask som fåfängt givits dig som en förställning. Jag kan se att du nu skulle varit helt förlorad för mig även om du följt mig ut. Du har fördärvats av din sutenör, förföraren, förslavaren och parasiten Aristaios, som hålls uppe av den falske Dionysos och den dödliga gudinnan Afrodite. Dig kan inte ens musiken mera hjälpa."

Då steg Aristaios fram och talte: "Orfeus, du har förlorat i ett ärligt spel. Det kan du ej förneka. Nu är Eurydike min, och jag skall giva henne all den kärlek som du i din impotens ej kunde lova henne ens."

Då gick det som en natt ner över Orfeus blick, han var som slagen av en blixt, och han mer vacklade än gick med egna steg ut därifrån. Hans hustru hade tagits bort från honom nu oåterkalleligt, och därmed hade han berövats all sin mandom. Han var icke längre någon man. Han var en lurad äkta man, och sådana är mera ömkliga än eunucker.

Calliope Stackars Orfeus! Skall han mer våga visa sig för människor?

Hermes Han är för ögonblicket på väg hit.

Calliope Då skall vi ändå få se honom åter? Hörde ni det, flickor? Vi skall kunna trösta honom!

Hermes Det betvivlar jag dock däremot. Nu kommer han. Jag orkar inte se den kraken. Lycka till med räddningen av vraket! Det fanns hopp för honom, om han inte var en musiker. (går) Orfeus Orfeus är död. Musiken lever. Gläds, ni all musikens trogna följeskara, ty musiken har nu vunnit Orfeus men mördat Eurydike.

Kören Han är inte glad.

Calliope Hur står det till, min son, Apollos älskling?

Orfeus Vänd er icke mer till Orfeus om ni vill höra hans musik, ty han skall hädanefter endast sjunga för sig själv, för gudarna och för naturen i sin evigt bittra sorg.

Calliope Min son, du är ej frisk. Tag dig en annan hustru om den första svek dig.

Orfeus Moder, du är plump.

Kören Han gråter i sitt hjärta, och den smärtan kan ej någon moder lindra.

Calliope Störste mästare inom musiken, du kan icke låta din musik bli lidande av Eurydikes fall.

Orfeus Det blir den inte heller. Min musik har aldrig varit vackrare och mera sorglig. Jag vill icke plåga mänskligheten med min sorg hur vackra mina nya sånger än må vara. Därför tiger jag av hänsyn.

Kören Han är tillfälligt indisponerad. Men när hans inspiration på nytt uppspirar skall han åter sjunga för oss glada sånger så att till och med de döda kunde uppstå.

Orfeus Nej, ni ljuva tärnor, vänta er ej höra något mer från mig än elegier över Eurydike.

Calliope Tag dig samman, pojke. Du är dock en man. Ej kan du innesluta dig i dyster isolerings kräftgång och introspektion.

Orfeus Jag måste vara sann mot min natur. Jag kan ej mera sjunga öppet inför allmänheten utan att forcera mig.

Calliope En musiker är intet utom vad publiken gör med honom. Den som sjunger endast för sig själv kan lika gärna hålla tyst, ty annars är han blott en idiot.

8

Orfeus Du kräver av mig utåtriktad glädjes toner, fastän hjärtat slitits ut ur kroppen på mig?

Calliope Du var endast impotent. Det kan du glömma. Det kan hända vem som helst.

Kören Hon kommer ej med sunda råd till drabbad son. Hon handlar ej som en naturlig moder.

Orfeus Du den vänaste av muser, vad begär du av mig? Sjunga utan kärlek eller älska utan kärlek? Jag kan ingendera. Jag förmådde sjunga rent och kärleksfullt så länge endast som jag trodde att jag älskade. Nu påstår du som Eurydike att jag aldrig älskat. Då kan jag ej heller sjunga.

Calliope Grubbla ej så sjukligt, stackars naivist. Glöm bort all sorg och endast sjung, ty annars skall din stjärna blekna inför andra musikanter.

Orfeus All musik har redan bleknat bort inför min sorg.

Calliope Gå bort och skäms då, världsfrånvände pojke, och kom ej tillbaka förrän du på nytt vill göra rätt för dig med att behaga världen med din lyra!

Kören Hårda modern prövar hänsynslöst en sargad son. Hur skall han klara krisen?

Orfeus Jag kan inte sjunga utan Eurydike.

Calliope Då är du ej längre någon musiker och inte ens min son.

Orfeus Du kan då ej förlåta mig att jag förblev musiken trogen och ej gav min hustru barn? Det är då mitt fel att som resultat jag både gick förlustig hustru och musik?

Calliope Din svaghet är ej manlig i sin ömklighet. Om du då ej kan sjunga utan att din lem får önsketänka, skaffa dig en annan hustru som kan tolerera att du inte pippar henne.

Kören Dina kyliga provokationer, musa, är ett farligt spel om gudomligt begåvat snilles liv och framtid.

Orfeus Kvinnor, jag är trött på er. Jag lider av att ha att göra med er. Lämna mig i fred. Jag tål ej se er längre. Hädanefter skall mitt enda sällskap vara män, som inte trasar sönder mina känslor, ställer omöjliga krav, utmanar mig i köttet eller sårar mig. Min hustru övergav mig av sin egen fria vilja för att hon var kvinna. Då förkunnar jag som hämnd att jag förkastar kvinnokönet. Vare det förbannat och förskjutet av var redlig man för evigt. Jag har lärt mig härmed att hos kvinnan finns det ingen själ. Hon lever blott för köttet, och om mannen ej kan giva henne köttets tillfredsställelse så är för henne mannen lika litet värd som andra djur som inte kommer henne vid. Min moder, som dock är en musa, har nu själv förnekat mig, sin son. Då kan jag blott med bästa samvete förneka hela kvinnosläktet. Aristaios hade rätt. En kopplare är allt vad ni behöver, kvinnor, ty han håller er åtminstone i koppel och kan kontrollera er med våld när det behövs, och det behövs för jämnan.

Calliope Då är du som jag beständigt fruktat homosexuell.

Kören Vi ber er, goda fru, att inte göra saken värre.

Orfeus Kalla mig vad fan du vill, din gamla hora. "Homosexuell" är kvinnornas benämning på den man som vägrar älska dem, och då är jag förvisso homosexuell, hur antifeminin och hatisk jag än är mot varje form av sexualitet.

Calliope Min son, jag fruktar att du blivit sinnessjuk.

Orfeus Min mor, du skulle aldrig givit mig till världen.

Kören Sluta gräla, musiker och musa! Fattar ni då inte att ni ej kan existera om ni inte stöttar upp varandra?

Calliope Musikern vill inte längre samarbeta med sin musa för att hon är kvinna.

Kvinnan är den enda musan i all evighet för varje man. Han har ej någon annan.

Kören Sluta gräla, och försonas!

Calliope Det är hans sak att ta sitt förnuft till fånga. Jag blott eggar honom.

Orfeus Kvinnor! Denna vidriga situation är ohållbar. Jag skall uppfylla edert krav och visa att jag än kan uppfylla min plikt som musiker.

Calliope Nå, äntligen!

9

Kören Låt höra!

Orfeus Jag skall än en gång gå till den boven Aristaios och blott med min sång förinta hans imperium och frälsa alla hans prostituerade och offer från den träldom och det gift han håller dem i slaveri med, och så skall jag slutligen definitivt få åter Eurydike.

Kören Det är ett behjärtansvärt förslag.

Calliope Du underbare sångare, om du nu lyckas kan ej något mera sedan grumla din och hela världens framtida musik.

Kören Det blir ett lyckligt slut på brydsam saga.

Orfeus Ja, om slutet blott blir gott blir allting gott hur ont än prövningarna gjort. Och det är varje musikers triumf, hans högsta och förnämaste förverkligande av sig själv, när han omsider lyckas ge ett helt universellt och mänskligt sammanhang ett lyckligt slut. Det kallas musikaliskt för final.

Kören Vi önskar dig med allt vårt hjärta lycka till.

Calliope Farväl, min ende men den mest gudabenådade av alla mänskosöner.

(Orfeus går.)

Kören Han går än en gång till Aristaios för att demonstrera att musikens renhet är en större styrka än att onanera.

Calliope Han är ännu oskuld och som sådan heligare än en gud.

Kören Det sagts en gång att blott den människa som lyckas helt naturligt att bevara sin jungfrulighet helt intakt hela livet kan besegra gudarna och själv bli högst bland gudar om han blott som villkor offrar själv det egna livet.

Calliope Orfeus skall segra utan att behöva offra någons liv.

Det är musikens makt. Nu blir igenom honom den musikens makt, dess melodi och harmoni, en högre gud och kraft än alla gudar, makter och försyner hittills.

Kören Så blir då musiken inseglet för evig komedi för hela mänskligheten.

En körmedlem Se, där kommer Hermes.

En annan Han ser inte glad ut.

Calliope Hermes, än en gång så är du här och stör oss i musiken med din kalla sanning.

Hermes Den är bister denna gång. Dock bör ni ej ta åt er av den.

Jag vill inte förolämpa någon. Sanningen är förolämpande till sin natur blott för att den avslöjar människornas självbedrägerier.

Människan har rätt att vara mänsklig, och den rätten måste människan beständigt hårt försvara emot sanningen.

Men ni är utan skuld i vad jag har att nu förkunna.

En körmedlem Vad har hänt?

En annan Har du besked om Orfeus?

Hermes Det har jag.

Calliope Vad har hänt?

Hermes För evigt har nu Orfeus och hans musik och harpa tystnat.

Kören Ve! Det får ej vara sant!

Calliope Vad har då hänt?

Hermes Så modig som han var i oförnuftig envishet, så återvände sångaren till Aristaios underjord och helvete. Han gjorde sin entré i nattklubbsmörkret på dess hemska scen som gud och ängel i sin vita dräkt och med sin konst mer magisk och trollbindande än någonsin. Han kunde där ha sjungit själve Aristaios till rättrogenhet och bättring. Alla lystrade till sången, alla vraken vaknade från evig sömn, narkotikan och spriten uteblev med sina dödande effekter inför denna levande musik, all åtrå, all aptit försvann, och allting vaknade från köttets död till andens liv.

Han sjöng tills Aristaios rördes själv till tårar.

10

Men där fanns då en av Dionysos främsta tjänarinnor, en av maenaderna, som uppbragt skrek till Aristaios: "Kan du inte tysta den där skådespelaren? Ser du då inte att han spelar hela ditt imperium ur dina händer? Får han hålla på och tukta lasterna och barbariet med sin skönsång skickar Dionysos silkessnöret till dig."

Aristaios var dock trött på hela Orfeus-affären, och han nästan ångrade att han våldtagit Eurydike, som nu bara blivit till ett rivjärn i hans redan nog så infekterade menageri. Han sade till den råa maenaden: "Gör med honom vad du vill. Jag struntar i det."

Och hon samlade då genast kring sig andra maenader. Medan Orfeus sjöng de döda upp till livet inför Aristaios inte helt ointresserade deltagande, omringades han systematiskt av de lejda maenaderna, som plötsligt angrep honom vid en plötsligt given gäll signal. De överföll den obeväpnade skyddslöse musikern, vars harpa genast brast. Han avbröts i musiken av en tjugohövdad skara furier som genast tog i tu med sönderslitandet av honom. De stack ut hans ögon, bröt hans ben och armar, krossade hans bröst, slet ut hans tarmar och skar ut hans hjärta. Slutligen så skar de även av hans huvud.

Aristaios ingrep då. Han sade: "Ut med er, förbannade betalda maenader, och kom aldrig hit igen! Nu har ni vållat mig oreparerbar skada genom att här i min klubb förstöra mitt anseende med denna gräsliga skandal." Men maenaderna var glada med sitt resultat av dådet, då det var fullbordat. Orfeus var tyst och skulle aldrig mera sjunga någon själ ur helvetet.

Calliope Vem var anförerskan för maenaderna?

Hermes Det är mysteriet. Hon kunde sedan inte återfinnas. Jag var nog den enda som klart igenkände henne.

Calliope Och vem var det?

Hermes Afrodite.

Kören

Ve oss! Ve oss! Ve oss! Aldrig mera får vi höra Orfeus spela för vårt öra.

Aldrig mera får vi dansa glädjefullt i kyskhets frihet till uppbygglig melodi och harmoni i Orfeus rena toner, aldrig mera får vi höra levande musik från Orfeus luta gudalik i tidlös mosaik av gränslös melodik och harmonik.

Förbanna Afrodite, musans vänner, ty hon blott fördärvar allt hon

Calliope känner.

Hermes Afrodite visste inte vad hon gjorde. Hon är blind i vettlös kärleks animala instinkt. Hon fick inte älska Orfeus. Då måste hennes makt på annat sätt utövas över honom. Hon var inte musikalisk.

Calliope Det var Dionysos i sin låga smak som drog ner Orfeus i träsket genom Eurydike.

Kören Helig var man som uppreser sig mot alla lasters fader Dionysos!

Skändlig envar som ger efter för den låge Dionysos och den grymma Afrodites falska vällust! Falskast vare de bland gudar!

Calliope Orfeus var större än var gud på jorden. Blott Apollon var hans herre.

Kören Blott Apollon kunde räddat Orfeus men avstod från att göra det.

Calliope Då vare alla gudar falska och musiken endast helig.

Kören Alltså vare alla gudar falska och musiken endast helig.

11

Slutstrof (måste inte vara med i spelet) Calliope Men det tröstar föga mig. Min son är borta, och han var allt vad jag hade. Hur kan någon musa mera då förväntas inspirera någon skald, när ledarinnan av dem mist sin son, som var den mest gudomliga av alla skalder?

Kören Din sorg är oändlig. Alla måste djupt beklaga dig.

Calliope Beklagansvärd är varje kvinna som fött barn till världen, ty en moders barn blir aldrig bättre än den man som skändade och våldtog henne.

Kören Moder, vakta dina sinnen. Tappa ej balansen.

Calliope Känner ni då icke till den sanna myten om varför en kvinna är en kvinna och en man ej alltid är en man?

Kören En sådan myt har aldrig vi hört talas om.

Calliope Det måste alla kvinnor veta, att en kvinna är en lägre varelse än någon man. Det är anledningen till varför kvinnan åtrår mannen. Hon behöver hans gudomlighet, hans manlighet, hans högre resning, för att känna att hon lever och är något av en människa. Hon tror sig få den manligheten genom samlag, åtråns genomföring och fullkomning, men just det är hennes största självbedrägeri. I den naturliga könsakten blir ej kvinnan något av en man. I stället blir bott mannen något av en kvinna. Känsliga effeminerade sentimentala karlar som för ofta går till sängs hos damer och blir deras toffelhjältar upphör vara män och återföds i nästa liv som kvinnor. Kvinnor som beror av sina män och ser sin högsta lycka i att få orgasm med dem blir aldrig mer än kvinnor. Endast de få lyckliga som lär sig älskogslivets futtighet och övergår till att bli jungfrur eller som ej någonsin upphörde vara sådana kan lära sig att bli gudomliga som män, och endast de kan återfödas såsom män i nästa liv.

Så sensmoralen, kära jungfrur, är: förbli intakta jungfrur. Det är enda möjligheten för er någonsin att komma från det lidande som det att vara kvinna är.

Kören Vi tackar dig, vår ledarinna. Orfeus då, som älskade sin fru så troget att han dog för henne?

Calliope Han dog ärorikt i kampen mot den värsta sinnlighetens vedervärdigaste former, men han segrade i det att han bevisade jungfrulighetens renhets krafts serena överhöghet över allt vad köttslig kärlek heter. Endast han har sjungit så gudomligt för så djupt förtryckta själar.

Kören Då är han väl mera än gudomlig?

Calliope Ja, han är en högre gud än någon av de kända blott i egenskap av människa.

Kören Så kan en människa bli mer än gudar blott igenom att förbli en människa.

Calliope Men sådan människa kan aldrig nog begråtas när han väl är död.

Kören Må sorgen över hans förlust få samtliga gudomligheter att förgås av skam. Att Dionysos jämte Afrodite varit gudar må bli gudarnas förbannelse och eviga vanära. En jungfrulig människa är mer än all Allfaderns makt och dominans i evighet.

Calliope Nu, jungfrur, må vi sörja.

Kören Ja, vi skall begråta Eurydikes fall i evighet men aldrig glömma Orfeus barmhärtighet mot alla dem som fallit djupast i prostitution och dryckenskap, bedövningsmedelsmissbruk och fördumning genom laster. Han allenast visade att även döda själar kunde väckas, räddas och se ljuset i jungfrulighetens outsinliga gudomliga musik.

Slut.

Copyright © Christian Lanciai 1988

12

Herodes den store Personerna: Herodes, konung av Israel Hillel, vishetslärare Simon, överstepräst Mariamne, Herodes gemål Salome, Herodes syster Alexander och Aristobulus, Herodes yngre söner med Mariamne Antipater, Herodes äldre son med Doris Augustus, kejsare av Rom Livia, hans gemål Gaspar, Melchior och Balthazar, de tre vise männen en läkare en köpman en försäljare en körkarl en skomakare en krukmakare en fruktförsäljare en härhövitsman andra gatumånglare, präster, rådsherrar, soldater och tjänare.

Handlingen utspelar sig i Israel under Herodes trettiotreåriga regeringstid (år 37-4 före vår tideräkning) samt i Rom.

Copyright © Christian Lanciai 1988 --------------Herodes den store Akt I, scen 1. Herodes praktfulla hov. Överstepräster, präster, furstar och rådsherrar.

Herodes Nå, herrar präster och hövdingar, äldste och ledare för detta heliga gamla förbannade folk, har ni något att säga? Vad har ni att klaga på nu?

Hillel Store mäktige härskare, vi är förstummade.

Herodes Var inte rädda för mig! Den som tiger är inte min vän. Var uppriktiga, lyd era hjärtan, sjung ut och fördölj inte nu vad ni känner!

Hillel (med försiktigt utbytande av blickar med de andra prästerna) Du store och väldige man, vi är minst sagt förvånade. Aldrig så trodde vi att sådan storsinthet och generös för att ej säga underbar frikostighet kunde komma från en man som vi alla fruktade så outsägligt....

13

Herodes Säg bara rent ut som det är! Ni ej fruktade mig blott, ni hatade mig och förbannade mig alla i era hjärtan!

Hillel Min herre, jag tror att jag uttrycker samtligas mening när jag nu med tillförsikt hävdar att hela vår samlade misstänksamhet gentemot er och era politiska avsikter med oss och Israels framtid nu helt är som bortblåst. Vi finner ej ord inför denna er så plötsligt klart uppenbarade välvilja.

Herodes Så ska det låta! Jag önskar blott att jag också kunde bli accepterad av er.

Ni har aldrig erkänt mig som en av er, en rättrogen och renrasig jude.

Simon (överstepräst) O höge och väldige härskare, ursäkta mig att jag här vågar yttra mig, men saken är bara den att er släkttavla aldrig tillfredsställande blivit utredd.

Herodes Erbarmliga strunt och lakejfjant till så kallad överstepräst! Bara för att min härkomst ej kunnat bevisas förnekar ni den! Jag är mera en jude än någon av er, era byfånar, självgoda lismare, harar och höns! Gud har själv gjort just mig till er konung för att ni förtjänade en som rejält kunde hålla er ständigt i skräck och i schack! Jag är summan av er infernaliska totalitära ideologi: jag är Guds egen ställföreträdare här på er jord! Annars hade han aldrig gjort mig till er konung och låtit mig leva! Och nu när jag äntligen kommer med mitt livs bevis på att jag är mer värdig att kallas en jude än någon av er så förnekar ni ändå min släkttavla! Akta er, klippdassar! Jag kan ta allting tillbaka! Om Gud kunde ångra sin vrede ibland så kan jag ångra att jag var snäll! Jag behöver blott lyfta min stav, (lyfter sin stav,) sikta noga (siktar noga) och så drämma till....

Alla Ve! (alla ropar till skräckslagna, men Herodes stav träffar golvet bredvid en modell som skall föreställa templet,) Herodes ....så är hela ert infernaliska tempel mer skändat och krossat till smulor igen än det var under Nebukadnessar!

Simon Vi ber er, o store och mäktige konung, förskona oss från era grymma och hjärtslagsframkallande lekar! Om ni ämnar ge oss det tempel som ni här lagt fram för oss i en fulländad modell så....

Herodes Vad då, din erbarmliga mes?

Simon (nästan viskande) ....så kan ni inte vara så grym att ni för våra ögon förintar den femhundraåriga drömmen förrän den ens påbörjats.

Herodes Din stackars krypande slempadda, säg till ditt tafatta sliskiga släkte att templet förvisso skall byggas. (Alla uttrycker lättnad och uppskattning) Men ni skall få själva betala det. (tystnad) Hillel Herre, en stilla försiktig förfrågan, – hur menar ni?

Herodes Templet skall byggas, det härliga storvulna templet skall återuppföras och bli ännu större och fagrare än vad kung Salomo fick det till, Israels storhetstids höjdpunkt och insegel skall återuppstå från dödsriket, och från all världen skall kunniga fackmän, hantverkare och arkitekter bli tillkallade för att utföra arbetet som skall bli mitt livsverks krona och evigt bevis för att jag mer var jude än någon hebré, för att jag mera värnade om judendomen än självaste Salomo, och detta arbete skall genomföras med noggrannhet under ett stort antal år, men ni själva får stå för fiolerna.

Hillel Herre, tror ni att det fattiga folket kan finansiera historiens mest ambitiösa och storvulna byggnadsprojekt?

Herodes Sluge gubbe, jag känner mitt folk. Jag är själv ju en jude. Jag vet att ni sparar och sparar och aldrig kan tröttna på att ständigt spara. Men kräver man av er en skärv blir det ramaskri och katastrof av ohyggliga mått. Alltför väl känner jag det erbarmliga folk som jag leder. Ert sparande av varje flis genom århundraden har gjort er till det snålaste folket i världen! Ni tål ej att man tar en fluglort ifrån er! Men jag är en jude. Jag känner er därför. Jag vet därför att jag är helt realistisk när jag 14

kommenderar det judiska folket att själva bekosta sitt tempel, som skall bli all världens förnämaste byggnadsverk!

Hillel Men....

Herodes Inget snack! Allt är redan förordnat. I samma stund som jag här i min gränslösa generositet presenterar den praktfulla och imponerande, gränslöst betagande och underbara modellen till tidernas tempel så utgår ifrån mitt kansli de väl avvägda nya och lämpliga skatter som skall finansiera mitt minnesverk, ert och mitt folks ärominne, det tempel som åter skall göra det hatade Israel namnkunnigt i hela världens annaler. en gammal präst Jag hoppas då verkligen att det ej blir i all världens analer. De pengarna kommer vi själva att få ett rent helvete med att för gott få förstoppning med. en annan Jag frukar som du att Herodes har rätt: det blir till en allmän förstoppning i mest hela världens analer.

Herodes Vad dillar ni om, era tandlösa mumier?

Hillel Jag fruktar, o härskare, att de med fog anser att templet mera blir ett monument över er än för Israel.

Herodes Mumierna vågar ej vara obscena blott men till och med otacksamma!

Men jag har ej sagt sista ordet! Jag skall slå er med ytterligare häpnad! Min välvilja är icke slut ännu! Skåda min nåd och generositet, era multnande gamla slamkrypare, och var ej sura men häpna! Stig fram, ädla drottning av Israel! (ett förhänge dras ifrån, och Mariamne stiger fram.)

Hell dig, du skönhetens drottning, du Israels stolthet och skönaste ädlaste frukt, du behagenas fulländning och mitt livs blomstring!

Hillel Mariamne!

Simon Mackabéernas drottning! en annan Arvtagerskan till mackabéernas tron!

Herodes Hon är min! Hon är min egen hustru! Och jag giver henne åt er som er drottning och som hela världens mest kostbara och ovärderliga, renaste mest magnifika juvel!

Hillel Hon är verkligen vacker.

Herodes Vi vigdes idag i all hemlighet och i from intimitet.

Simon Ja, men Doris då? de andra Hysch!

Herodes Vilken Doris?

Simon Den drottning du förut var gift med som gav dig en son.

Herodes Vad är Doris mot den som jag älskar, arvtagerskan till mackabéernas tron, den mest ljuvliga kvinnan i världen, min sol Mariamne?

Hillel (till Simon) Han tog henne bara för att få sin ställning befästad.

Simon (till Hillel) Han har också lyckats. Med henne som drottning kan ingen mer ifrågasätta hans ställning.

Hillel O drottning, vi vill blott som israeliter för säkerhets skull fråga er: var ni själv villig till detta äktenskap?

Mariamne Såsom var kvinna är som får en man.

Hillel Det är nästan för övertygande.

Herodes Kvinnan och kärleken, Hillel, har du aldrig kunnat begripa dig på.

Simon Ja, vi kan endast hoppas då att ni blir lyckliga.

Herodes Kan vi bli annat? Min hustru har redan måhända fått Israels framtida konung placerad i skötet.

Simon Men Doris då och hennes son Antipater? Förlåt att jag frågar.

Herodes Du vet mycket väl, din enfaldige narr, att min fru Mariamnes börd genast slår ut drottning Doris ur brädet. Med denna vår fru Mariamne blir

15

konungahuset av Israel äntligen fullständigt judiskt, och hennes barn skall bli precis lika fullgoda judar som David och Salomo.

Hillel Konung Herodes, jag hoppas blott att det må gå som du vill med ditt tempel, ditt Israels framtid, din konungaätt, dina barn, och så vidare. Dock är du under Augustus, och han är en romare och blir ej någonsin jude. Ditt judiska rike är endast ett lydrike under en främmande hedendom. Där har du din tragedi. Du är bara en narr såsom alla historiens fåfänga härskare alltid har varit.

Herodes Håll käften, din sladdrande gubbstrutt! Det skall ändå bli som jag vill, och Augustus skall jag klara av. Han står endast för världens administration. Dylik teknisk förordning är icke av ondo för världens civilisation. Men vi judar, vi vet, att det i själva verket är vi som regerar all världen. Jag har återgivit åt judarna nu ett helt judiskt land med judiskt konungahus och ett återuppståndande Salomos tempel. Vad kan ni väl mera begära? Om ni vill förkasta min gåva till er och mitt livsverk och skrota mitt konungahus och mitt tempel så har ni allenast er själva att skylla, och då torde ni efter mig aldrig mera få någonsin ens någon halvjudisk konung. Jag ger er, mitt judiska folk, den mest gynnsamma chans ni har haft på fem sekler och mera. Ni själva får avgöra om ni vill utnyttja den till er fördel och konstruktivt eller om ni önskar fortsätta att såsom hittills allenast förgås till er storhetsvansinnige ensamme arge omänsklige Guds högsta fåfänga ära. (går med Mariamne.) (intensiva diskussioner uppstår bland prästerna, de skriftlärda och de äldste medan modellen av templet glänser i förgrunden.)

Scen 2. Tio år senare.

Herodes Du har bedragit mig!

Mariamne Nej! Herodes Du kan inte förneka det! Och jag som älskade dig så omätligt!

Mariamne Min herre och konung, ni har ett oräkneligt antal mätresser och bihustrur som ni i regel har samlag med medan jag endast ibland undantagsvis får njuta ert sällskap. Jag är den av oss som har varit den andre fullt trogen.

Herodes Men ändå så ville du ej släppa in mig igår när jag önskade ligga hos dig! Och anledningen var att du hade en neger! Du föredrog en usel stinkande svart äcklig neger mot mig!

Mariamne Din så kallade neger har jag aldrig kommit vid. Han har gjort dina och mina barn tjänster, och det har jag givit den tjänaren tack för. Där har du mitt brott.

Herodes Och hur tackade du den förföraren, opportunisten och barnskändaren?

Mariamne Han fick stanna och se på ett skådespel som då uppfördes av en grekisk gästande trupp som du inte alls var intresserad av.

Herodes Och vad var det för en pjäs?

Mariamne Det var "Fedra" av greken Euripides.

Herodes Du skall ej tro att du kan komma undan med detta! Jag känner den pjäsen! Den är sensuell! Du har aldrig med mig velat se sensuella iscensättningar! Även om du ej låg med den negern så delade du med din älskare liderligheten och nöjet i att få se den skandalösa historien iscensatt om hur skamlig moder förför älskad son!

Mariamne Ädle härskare, ni känner ej väl till pjäsen. Hjältinnan är styvmodern till Hippolytos, som ädelt försmår henne. Hon tar då sitt eget liv. Det är enbart en pjäs om den heliga och triumferande dygden.

Herodes Hon kan då få till det! Du har alltid snillrika ursäkter för alla friheter som du som drottning kan unna dig bakom min rygg! Alla tjänare och konkubiner, mitt hov, alla ädlingar och höga präster, kom hit!

16

(Kallar in hela sitt hov, ringer i klocksträngar och klappar i händerna.

Hovfolk dyker upp överallt ifrån.)

Skåda noga, mitt hov, på den här mackabeiska häxan! Hon har nu i tio års tid lyckats lura, förhäxa, förföra och trollbinda mig! Men nu är det förbanne mig slut!

Din förbannade trollpacka, jag borde strypa dig här inför hela mitt hovfolk med dessa två blodiga händer, som redan har dräpt så otaliga högmodiga mackabéer förut!

En tjänare Han rasar!

Mariamne Det vore väl lättare för er, min konung, om ni, som ni brukar, i stället försynt gick och lejde en mördare åt mig, så slipper ni göra det själv.

Herodes (pekar på henne inför alla de andra) Hör på den satans häxan! Hon utmanar mig! I sin ärelöshet och förnedring så vågar hon fortfarande provocera mig! Har detta land förr sett makan till hynda och drottning av Israel?

Tjänaren Herre, betänk, hon är moder till era två söner och arvingar.

Herodes Två leda kräk som blott duger till lömska intriger och usel beräknande maktegoism bakom min rygg och bakom varandras! Om ingen tar livet av dem innan jag dör skall de säkert taga varandras liv långsamt. Som födda med makt är de dödfödda här i vår värld, och det är deras moders fel, som plågsamt födde dem åt mig. Så smärtsam var aldrig min förra frus enda förlossning. Mot dig, Mariamne, var Doris en avkoppling.

Mariamne Döda mig då, kung Herodes den store, emedan du så gärna önskar befria dig från mig. Tag livet av mig som du dräpte min klan, min familj, mina bröder och även min fader. Det är bara mig och de söner jag fött dig du har kvar att döda, så är mackabéernas härliga konungsätt utplånad från det fanatiska Israels blodiga grymma historia.

Herodes Om jag dödar dig, Mariamne, så är det allenast av kärlek. Jag älskade dig. Det var endast åt dig som jag byggde upp templet, det härligaste byggnadsverk som har uppförts alltsedan Akropolis skapades. Tio år har jag levt rusig av lycka och kärlek till dig, Mariamne. Dem har du förstört i ett trollslag med att bjuda hem till dig negern och nobba din make och konung och härskare, som älskat dig mer än vad alla negrer i världen tillsammans kan göra.

Mariamne Jag upprepar: negern ej rörde mig ens.

Herodes Men ni njöt av tillsammans en skändlig teater som endast uppvisade blodskam och perversitet! Den förbannade könsakt och sensualism ni ej njöt av bokstavligt upplevde ni dock under intrycket av en sexuellt pornografisk teateruppsättning!

Mariamne Min konung, ni rasar helt galen av svartsjukans blindhet.

Herodes Så är jag då blind som har blundat för i tio år att den negern tyckt om dig och varit som en annan far för de söner du fött mig! Så underligt då att de sönerna inte är svarta!

Tjänaren O konung och härskare, översteprästen vill tala ett ord med er.

Herodes Sparka den prällen i arslet och be honom sköta sitt eget personliga harem i templet och ej störa mig här när jag städar upp bland de vildaste hororna i mina egna lättsinniga led!

Mariamne Konung, om ni tar livet av mig måste ni även ta livet av mina söner.

Herodes Det ämnar jag göra! Om modern är otrogen mig är ej heller den slinkans vidunder till söner pålitliga eller ens klart legitima!

Tjänaren Min konung och herre, jag ber er besinna er! Drottningen är dock allenast en kvinna!

Herodes Och vad är då jag? Är jag mer än en man kanske? Den kvinnan här har förstört mig för evigt och krossat min sinnesfrid. Därför skall jag ge igen och förstöra den skändliga rättvist tillbaka!

En präst Det anstår ej Israels konung att våldföra sig på en kvinna.

17

Mariamne Problemet är det, präst, att konungen inte är konung men drottningen ändå en drottning.

Herodes Vad menar du, kvinna, mer spindel och orm än en mänska?

Mariamne Jag menar, din uppkomling, att du ej ens är en jude. Du har ju ej ens låtit dig bli erforderligt omskuren.

Herodes Jag ej en jude som givit åt Israel världens praktfullaste tempel mer fagert än Salomos?

Mariamne Templet är blott dina fåfänga nyckers tillfredsställelse, ett bombastiskt och smaklöst groteskt löjligt skrytbygge som blott haft den konsekvensen att Israels folk blivit utsuget till sista skärven och enhälligt endast förbannar och hatar dig.

Herodes Du är en kobra i ditt själsförlamande gift.

Mariamne Vet du icke att kvinnan är sanningen? Du är ej mera en israelit än vad kämpen Akhilleus' älskling Patroklos dög till som soldat. Du är blott en lakej åt det hedniska Rom och dess snikna tyranner. Du blir aldrig mer i det judiska folkets omutliga ögon.

Herodes Din djävulska hynda! (Griper ett bord, slår sönder det mot golvet, rycker loss ett ben och begagnar det som klubba mot Mariamne, som han misshandlar våldsamt utan att upphöra. Mellan slagen:) Jag krävde av dig endast lojalitet! Ej ens det kunde du ge din fattige make! Den själ som jag gav dig med hela min kärlek har du slitit ut ur min kropp och våldtagit till döds! (Flämtar och gråter:) Det är ingenting kvar av mig!

Mariamne (döende) Fege – Herodes – har – slagit – ihjäl – mig. (dör) Herodes (hämtar sig långsamt) Ack, vad har jag gjort?

Tjänaren Ve och fasa!

Prästen O konung, allt gott ni har gjort i ert liv har ni nu själv förintat. (går) Herodes (långsamt och tveksamt) Så är hon då död?

Tjänaren Herre konung, vår drottnings liv kanske kan räddas ännu!

Herodes (reser sig i sin fulla längd) Om jag inte har fullständigt lyckats med att slå ihjäl henne må någon annan fullborda mitt värv. (går) Tjänaren (rusar fram till Mariamnes massakrerade lik) Ack, vår drottning är död! Hon är död! Hon är död! Hon är död! Och hon var hos Herodes det enda som kunde betraktas som gott! Endast hon kunde rädda de liv som Herodes bestämde åt döden!

Nu har vår förskräcklige konung själv mördat det enda hopp som fanns för livet för oss och för framtiden för vårt folk Israel! Ve oss! Nu är mackabéernas sista moraliska klippa förintad! Nu stundar blott undergång, ty när en moder av Israel mördas av Israels konung så har hennes barn hela Israel inte långt kvar.

(Alla de andra skingras flyktmässigt åt olika håll.)

Akt II scen 1. Fem år senare. Herodes sittandes på sin tron.

Herodes Nå, mina söner, mitt rikes arvtagare, kära små gossar, vad har ni att klaga på?

Alexander Fader, vi är inte nöjda.

Herodes Är du inte nöjd, Alexander? Du är ändå en av de lyckligast lottade prinsarna i hela världen. Du har till och med den politiska fördelen att vara äldre än Aristobulus. Är du inte heller nöjd, Aristobulus?

Aristobulus Nej. Herodes Men, kära älskade gossar, vad är det då som jag ej lyckats behaga er med?

Alexander Fader, om vi kan kalla dig så, allt är fel. Vi har levat och uppfostrats i en fullständig förljugenhet först i det hedniska Rom under alla tänkbara utsvävningar och sedan här under den mest själsmördande torra livsfientliga disciplin. Om Roms

18

skökor mest äcklade oss, så föraktar vi Israels präster och dess religion som blott verklighetsfrämmande och livsförnekande dårar och galenskap.

Aristobulus I Rom blev vi ateister på grund av vad vi där upplevde, och denna vår ateism har allenast befästs av den judiska självgoda intoleransen.

Herodes Men det är ju meningen, älskade söner! (stiger upp och tar dem runt axlarna, en med varje arm) Förstår ni ej meningen? Jag sände er till Augustus för att ni där skulle få lära er världsvana och hur Rom styrs och all världen regeras. Men ni skall bli kungar av Israel. Därför så måste ni även få grundlig utbildning i judiska statstraditioner. Om ni ej kan lagen som styrt detta land sedan Moses tid så skall ni aldrig förstå detta folk eller kunna regera det. Att ni blir helt övertygade som ateister på kuppen är bara en fördel: politiker kan blott fungera som sådana om de är nog realistiska att vara strikt ateistiska. Om ni har vunnit den fördelen så har min uppfostran av er tur nog överträffat en fars allra högsta förväntningar.

Alexander Far, får vi prata helt öppet?

Herodes Jag formligen ber dig, min son. (släpper taget om sina söner) Alexander Vi måste få veta exakt alla omständigheter kring mordet på vår egen moder.

Herodes Dem känner ni redan.

Aristobulus Vi måste få veta alltsammans.

Herodes Vad vet ni?

Alexander Blott att du tog livet av henne.

Herodes Då vet ni allt. Mera är icke att säga.

Alexander Så är det då sant?

Herodes Det är ett obestridligt historiskt och oomkullrunkeligt faktum. Jag mördade henne med våld och helt frivilligt, såsom jag mördade även den älskades farfar och far, bror och moder. Jag dödade alla helt avsiktligt överlagt och har ej någonsin ångrat det. Är det ytterligare något ni önskar veta?

Alexander Vi måste få klarhet i varför.

Herodes Min son, du är saklig, det hedrar dig, och du ska såsom belöning få sakligt besked. Mariamne blev avrättad eftersom hon var en hora. Er moder bedrog mig med andra män, och Moses lag kräver döden som straff för en kvinna som brister i trohet till sin egen lagvigde make. I samband därmed blev er mormor berövad sitt liv såsom medbrottsling, och hennes livs sista ord var en bitter förbannelse över sin dotter för att hon ställt till det så illa för hela sin släkt. Detta är allt historiska fakta som noggrant finns upptecknade i vår krönika. Alla kan vittna om sanningen.

Aristobulus Morfar och morbror och vår moders farfar då? Är det med sanningen överensstämmande att du lät stycka vår morfars far?

Herodes Ja, det är sant. Alla tre var jag tvungen att döda emedan de var mina dödsfiender som, om jag ej förgjort dem, i stället förgjort mig, och då hade ni aldrig kommit till världen. När ni själva en dag blir konungar skall ni få se att ni även blir väletablerade mördare av både vänner och släktingar.

Aristobulus Far, varför har du gift ner oss?

Herodes Ni har blivit gifta politiskt som alla politiker blir.

Aristobulus Men varför just en dotter till Salome, den vars anklagelser förde vår moder i döden?

Herodes Du har aldrig tyckt om din faster emedan hon blott icke är mackabéiska. Du, lille Aristobulus, har alltid föraktat din fader, din faders familj, faster Salome och alla andra förutom dig själv. Om du icke kan älska din hustru, som varje man bör kunna älska vad kvinna som helst, så är du ej en man.

Aristobulus Men min egen mors mörderskas dotter!

Alexander O fader, det enda du lärt oss så länge vi levat är hat från vår sida mot dig och allt det som du står för.

19

Herodes Men det är ju meningen, son! Ni skall hata mig som ni skall hata all makt här i världen och i största synnerhet Rom och all härskarmakt där! Ni är födda till hat, hat skall vara ert liv, och ju mera ni hatar mig och alla andra och världen och Rom, desto bättre! Allenast tyranner kan härska, och all deras makt är beroende av deras hat. Om de icke kan hata så blir de helt sonika utmanövrerade och likviderade av andra som hatar bättre och mera. Så hata mig bara, små pojkar! Förbanna mig, utspionera mig, tag ännu närmare reda på alla de gräsliga brott som jag utövat, se mig som er moders mördare, gör vad som helst, bara ni därmed visar hur mycket ni hatar mig. Alla bevis på den saken skall jag tacksamt mottaga som komplimanger och mognadsprov. Så. Ni kan gå nu. Ni har inget mera att klaga på, för hädanefter skall ni endast mera få lära er hata, och hatet är tyst. Den som tiger, han hatar, och därför är han ensam vis. Gå och hata och tig genom livet, och ni skall bli mäktiga som Augustus. (Sönerna ger varandra en blick och går.)

Scen 2. En basargata med myllrande folkliv. Herodes kommer småningom in, förklädd.

Herodes Här uppträder jag i en hemlig förklädnad, osynlig för alla på det att jag må genomskåda och upptäcka allt hos mitt folk som de håller osynligt för konung Herodes. Ja, jag är min egen hemliga polis, chefen och högsta spionen för min underrättelsetjänst, på det att alltid jag må förbli den i Israel som alltid vet mer och bättre än alla de andra. (till en köpman) Min vän, vackert väder idag, eller hur?

Köpmannen Främling, det är alldeles för varmt.

Herodes Det är det alla dagar. Det är ganska onödigt att konstatera.

Köpmannen Och varför då inleda en sådan onödig konversation?

Herodes För att visa min välvilja blott.

Köpmannen Er påflugenhet, främling, kan göra er misstänkt för att vara spion.

Herodes Varför skulle då jag vara spion?

Köpmannen Alla judar vet att den tyrannen Herodes med förkärlek utspionerar sitt folk för att genom dem söka få veta vad som ej är hälsosamt för honom.

Herodes Vad är det då som ej är gott för honom att veta?

Köpmannen Det är icke hälsosamt för någon mänska att veta för mycket och allra minst att veta mer om sig själv än vad som är fullt hälsosamt.

Herodes Du vet en hel del, min vän.

Köpmannen Mera får du ej veta. Adjö. (försvinner) Herodes En klurig person. Den filuren har säkert rest mycket. (till en försäljare) – Min vän, säg mig, hur går affärerna?

Försäljaren Bra, om du köper av mig. Om du inte vill köpa av mig kan du genast försvinna.

Herodes Jag skall gärna köpa av dig. Kände du den där köpmannen som jag här talade med?

Försäljaren Ja, en erfaren man med politiskt väl utvecklad instinkt.

Herodes Vad hade han då emot mig?

Försäljaren Samma som alla andra. Ni vill kräva information av envar utan att ge tillbaka den ringaste information om er själv.

Herodes Jag är bara en tiggande lycksökare som är nyfiken på världens liv.

Försäljaren Skaffa er då ett hederligt jobb. Om ni ändå har pengar fast ni inte arbetar så är ni nämligen inte en hederlig människa. Då kan ni vara precis vad som helst, en spion eller tjuv eller mördare. Sådana vill vi ej kännas av, eftersom vi blott är hederliga samhällstjänare och folkförsörjare.

Herodes Är då ej sådana som du och köpmannen skojare själva som blott lurar folk av med pengar?

20

Försäljaren Nej, eftersom vi ger för deras pengar i gengäld ett utbyte i form av varor. Herodes och tjuvar och mördare ger oss ej något för alla de skatter vi ger utom ett militäriskt förtryck, ekonomisk förlust och en kniv mellan revbenen.

Herodes Har då Herodes ej gett er ett tempel?

Försäljaren Ett skrytbygge som domineras av utländska örnar som hatad symbol för ett hedniskt förtryck.

Herodes Men är templet ej världens mest praktfulla och mest berömda och ansedda?

Försäljaren Herre, jag vet ej vad ni är för kuf, men om sanningen om detta tempel skall fram så tror jag att det blir till vårt folks oundvikliga evighetsolycka.

Herodes Varför?

Försäljaren Det templet har fått blodet att stiga Israel åt huvudet. Israel var icke högmodigt på mackabéernas tid. Nu är Israel högmodigt genom sitt härliga tempel.

Och högmod går alltid mot fall. Och om Israel faller en andra gång nu skall det fallet bli stort, mycket större än fallet blev efter kung Salomo. Och i det fallet skall Israel då dra ner med sig all världen och Rom och dess världsordning.

Herodes Du är tror jag en profet.

Försäljaren Nej, allenast en som alla andra. (går) Herodes Det var en klok man i all hans beskedliga enkelhet. Men jag är ej på det klara med ännu mitt folks aktuella inställning och stämningar mot mig.

En körkarl med skjutkärra Ur vägen, din drummel!

Herodes Håll käften, ditt nöt!

Körkarlen Är du uppkäftig också?

Herodes Din fräcka babian, det är bäst att du vaktar ditt språk!

Körkarlen Vem tror du att du är, din högmodiga stropp? Är du kanske Herodes, som uppviglar sina arvsöner till att stifta mordplaner mot sin herr fader? Ty han blott kan vara mer galen än du.

Herodes Och du själv, din uppstudsiga byfåne? Så dum som du är så skulle du nog kunna vara en av kung Herodes bastarder.

Körkarlen (lyfter näven) Din djävulska mes!

(Andra blandar sig i.)

En skomakare Säg, vad är det som pågår? Ni kan inte slåss här mitt på öppen gata. Det skrämmer bort kunderna.

Körkarlen Jaså? Det skiter väl vi i!

En krukmakare Var ej oresonlig nu, Nathan! Gå hem och ställ inte till bråk!

Körkarlen Var det jag då som började kanske? (pekar på Herodes) Det var aset där som först började att trakassera mig!

Krukmakaren Jaså, en provokatör? Hur förklarar ni saken, herr provokatör?

Herodes Det skall du inte lägga dig i!

Körkarlen Han direkt förolämpade mig med att kalla mig en av Herodes bastarder.

Skomakaren En så kunglig börd skall väl du vara stolt över! Ha-ha-ha! (skratt) Herodes Men före det sade den idioten att jag var som själva Herodes. Jag gav honom bara det svar han förtjänade.

Krukmakaren Är du då, främling, av konung Herodes parti?

Herodes Det har jag inte sagt.

Skomakaren Ingen rättrogen jude kan vara en anhängare till Herodes.

Herodes Och varför ej det?

Skomakaren Han är ond, han är utlänning, han är ej omskuren, och han är farlig för Israels framtid.

Herodes Men han har ju givit en framtid om något åt Israels folk.

Krukmakaren Han är herodian. Han är säkert från Edom.

Herodes Åt helvete med mig om jag är en herodian! Jag är bara en vanlig person.

21

Skomakaren Varför invecklar du dig då i bråk här mitt på öppen gata? Vet du ej att romarnas marionett kung Herodes ej får tolerera att judarna bråkar?

Herodes Det var den erbarmlige körkarlen där som först retade mig.

Körkarlen Ja, för du stod i vägen för mig och min kärra, din dumsnut! Släpp fram mig nån gång!

Herodes Inte förrän du ber mig om ursäkt.

Krukmakaren Det här blir blott värre. Snart kommer soldaterna. Jag drar mig undan. (drar sig undan) Körkarlen Nå, hur ska du ha det?

Herodes Din oförskämdhet tolererar jag inte.

(En frukthandlare som varit åskådare bakom Herodes kastar plötsligt en fjärdedels vattenmelon i nacken på denne efter att ha siktat ordentligt. Låtsas sedan om ingenting.)

Körkarlen Ha-ha! Rätt åt honom!

Herodes Vem var det som gjorde det?

Körkarlen (pekar uppåt gatan) Pojkarna där! Nu försvann de! De siktade länge!

Melonen var rutten, förstås! Har du mos i melonen tillräckligt nu, mallapa, knöl och odräglige torsk? (skramlar förbi Herodes med sin kärra. Denne torkar sig ursinnigt om nacken.)

Herodes Den som gjorde det här visste ej vad han gjorde. Det var ju en skymf!

Vilket sätt! Och han gjorde det bara för att se om jag skulle märka vem som var den skyldige. Vänta ni bara! Det här blir duell! Det skall sonas i blod! Den som utmanar mig på duell kan ej smita från platsen! Vad ser jag? Krukmakaren och även skomakaren är försvunna, och körkarlen även. Och ni, era hycklande månglare, är förstås alla oskyldiga och vet ej något om något? Förbannade judar! Det kunde ha varit en romare eller en perser som ni förolämpade på detta sätt! Och då skulle ert rykte i världen ha blivit allvarligt förvärrat! Men till er förfärliga olycka så var den drabbade icke en romare eller en perser. Det råkade vara i stället tyvärr ingen mindre än jag. (går obemärkt, ingen har lyssnat eller brytt sig om honom, och gatulivet fortsätter fullständigt oförändrat på samma sätt som vid scenens början.)

Akt III scen 1. Som första scenen i akt I. Herodes Nå, era gökar! Vad säger ni nu? Är jag fortfarande väldens allra mest hatade konung?

Hillel O herre, ni har åter slagit oss alla med häpnad.

Herodes Stå ej där och gapa som ett annat fån, din erbarmliga kråkskrämma! Säg något! Väcker mitt handlingssätt varken protester, beundran, betänkanden eller den ringaste reaktion alls?

Simon Herre konung, vi uttrycker hela vårt Israels mening när vi härmed för första gången i hela er långa regeringstid lyckönskar er och det ärligt och uppriktigt.

Herodes Så skall det låta!

Aristobulus (avsides till Alexander) Nu, broder, får vi aldrig bort den tyrannen från tronen med mindre än våld.

Alexander Du vill sålunda frivilligt bli fadermördare?

Aristobulus Är han vår riktige far? Vi vet blott att han mördade bådas vår riktiga moder för att hon haft umgänge med andra män.

Herodes Mina söner, kom hit!

Alexander (tagen med överraskning) Ädle fader?

Aristobulus Vad är er konungsliga vilja?

Herodes Ni ensamma delar ej Israels fröjd över mina landvinningar ute i världen åt judarnas handelsintressen. Jag umgås med Marcus Agrippa, det romerska 22

världsväldets främsta soldat, som en bror och får bli du och dryckeskamrat med den storslagne segraren över Antonius vid Actium, men ni bara gnäller av missnöje över er ställning. Jag skaffar åt judarna vidsträckta handels- och skyddsprivilegier på grekernas högmods bekostnad och Israel jublar av glädje för att de får utöva sin religion nu fritt i hela världen, men ni bara önskar min hädanfärd. Jag efterskänker en fjärdedel av mitt folks skatter och till och med översteprästerna lyckönskar mig.

Endast ni smyger bakom min rygg som två spetälska skuggor som av ren missunnsamhet vill sticka kniven i ryggen på alla som inte är smittade. Söner, det här går för långt!

Aristobulus Fader, vi kan ej glömma vår moder.

Herodes Och tror du att jag kan det då?

Alexander Ingen kan glömma henne och allra minst Israels menighet.

Herodes Gå då och sura och sukta i vanära efter er hora till mamma, försvinn från vår lyckliga värld där ni inte hör hemma, och dra över er något gammalt var ni trygga hemma i era barnkammare kan stoppa tummarna i era munnar och suga på dem i er saknad av mamma! Vår värld har då ej mera användning av er. Vad jag och vårt rike behöver är en riktig arvinge som inte bara är dum och föraktlig. Jag har därför, såsom ett straff för er ovilja till samarbete, beslutat att återupprätta och återinsätta er halvbror och äldre kusin Antipater i alla hans ämbeten.

Simon Konung Herodes är nådig minsann i sin väldiga godhet!

Herodes Håll käften, din smickrare! Och, mina söner, om ni inte sköter er bättre kan er käre halvbror och mognare överman prins Antipater bli utsedd till arvinge på er bekostnad.

Alexander I så fall, min far, är det lika så bra att du kröner på nytt drottning Doris.

Herodes Min son, efter er mor kan jag aldrig mer ha en drottning.

Alexander Emellertid kan du utdriva den drottningens söner.

Herodes Jag stöter er inte ifrån mig. Jag varnar er blott och uppmanar er endast att skärpa er.

Aristobulus (till Alexander) Han tyckte aldrig egentligen om oss. Han föredrog alltid sin förstfödde oäkting.

Herodes Son, vad var det för en viskning som jag ej fick höra? Vad sade du om mig till din äldre broder?

Aristobulus Jag sade blott, far, att ni aldrig har älskat oss, och att ni alltid har favoriserat er förstfödde oäkting.

Alexander Aristobulus, det räcker. Du får inte vara så provokativ.

Herodes Han är lik sin högdragna och dumdryga moder. Hon visste ej vad som var hälsosamt för henne.

Alexander (avsides) Alltid så återgår han till vår moder.

Aristobulus Du får icke så förolämpa vår moder!

Herodes Men hon är ju död!

Aristobulus Nej, hon är icke död! Aldrig skall hon försaka dig, konung Herodes.

Hon skall aldrig någonsin lämna dig i någon fred. Alltid skall hon förfölja dig och finnas bakom din rygg. Du skall aldrig bli av med den sista av de kungliga mackabéernas stam, som var din egen hustru, som älskade dig och som var dig fullt trogen, och som du själv mördade kallblodigt.

Herodes Söner, jag ber er: försök inte tvinga mig till att ta livet av er. Jag kan ej tolerera från kungliga prinsar ren okynnesuppkäftighet.

Aristobulus Och vi har tolererat ditt hustrumord alldeles för länge redan.

Alexander Min broder, du har gått för långt. Du vet ej vad du säger.

Aristobulus Jag säger blott sanningen och pekar ut vår herr fader som mördare och hustrumördare för att ej tala om ojudisk massmördare.

Herodes (skriker) Det är nog! Ge er av!

Aristobulus Nu är åter vår moder hos honom och plågar hans själ.

23

Herodes Ge er av!

Alexander Fader, jag ber om ursäkt för Aristobulus.

Herodes Försvinn bara, era otacksamma grymma bastarder! Jag frånkänner er all er arvsrätt till Israels krona!

Alexander Där hör du, din klantskalle Aristobulus! Nu får vi ej nåd mera någonsin inför vår fader! (går ut med Aristobulus) Herodes Och sådana ormyngel trodde jag kunde bli värdiga som efterträdare åt den tron som jag har räddat åt Israel! Fega hyenor! Det är allt vad de två bastarderna är. Deras moder var häxan Hekate. (till prästerna) – Vår son Antipater skall från och med nu vara rikets tronarvinge. Vår förra drottnings två söner har ärelöst misskött sitt ansvar och fuskat bort sitt goda rykte och namn. Aldrig mer skall de officiellt vara söner till mig.

Simon (bugar sig) Ni befaller, min herre. (går) Hillel Vad Israel skall få beklaga er avkommas inkompetens! Dock finns prins Antipater fortfarande kvar, och vi tror honom kunna bli värdig såväl religionen som makten.

Herodes (avsides) Så var då mitt äktenskap med Mariamne fullständigt missvisande.

Mjölken är utspilld, men jag kan ej annat än gråta, ty hon ensam var värd att älskas.

För henne blott kunde jag ha offrat allt blott för lyckan och avstått från makten och alla dess choser och bedrägerier. Men hon har bedragit mig och tagit sönerna med sig. Åt helvete då, kärlek, äktenskap och kvinnligt inflytande! Att jag älskade dig skall ej göra mig blind för politiska livets omänskliga nödvändigheter och dess, blott för den egoistiska fåfängans odrägliga överlevande, alltför nödvändiga omänskligheter.

Scen 2. Rom. Augustus Jag hälsar dig välkommen, frände Herodes, till Rom! Dock är ej dina anletsdrag sådana att jag befarar att du kommit hit för ditt nöjes skull blott.

Herodes Jag är här som din lydfurste med mina söner och arvingar för att offentligen anklaga dem för att ha försökt göra sig av med mig genom förgiftning.

Augustus Du anklagar då dina präktiga söner för mordförsök på dig?

Herodes För överlagt mordförsök. Och du skall döma dem efter det straff de förtjänar.

Augustus Jag hörde berättas om att du fört pojkarna hit för att få mig att avrätta dem för att du ville slippa dem, men ärligt trodde jag inte på saken. Nu måste jag tro, ty du själv har följt med och vill helst själv agera som bödel.

Herodes Jag kräver blott rättvisa.

Augustus Vad säger gossarna till sitt försvar?

Herodes De har inget att komma med till sitt försvar. Det finns talrika vittnen i överflöd som alla hört hur de uttryckt sitt hat och sin vilja att få mig ur vägen och även sin föresats att genom gift göra slut på mig. Giftet de skaffat och ämnat använda sig av har de tagits på bar gärning med.

Augustus Får jag själv höra vad dina pojkar kan ha att förtälja om saken?

Herodes Naturligtvis. Just därför är de ju här. Men tro inte att alltsammans denna gång rör sig om missförstånd. (Alexander och Aristobulus föres molokna in.)

Augustus Ädle och ärade furstar, vet ni varför ni kommit hit?

Alexander Vår herr far har ställt oss inför rätta för att ha försökt ta hans liv.

Augustus Har ni gjort det?

Aristobulus Det vet hela världen att vi önskat göra, men gubben har också minsann gett oss anledning till det.

24

Augustus Att önska ta livet av någon är icke detsamma som att i praktiken försöka att göra det. Jag vill nu veta: har ni i praktiken försökt ta er faders och härskares liv?

Aristobulus Vi kom aldrig så långt. Vi ertappades innan vi hunnit försöka.

Augustus Och om ni ej ertappats, hade ni då även genomfört ett sådant mordförsök?

Alexander Det är omöjligt att säga.

Augustus Och hur blev ni ertappade?

Herodes Hela staden var kunnig om att de var fulla av gifter i ärmar och benkläder, så som de skrutit om sina heroiska avsikter och nästan gjort sina inköp av allsköns beryktade dödliga gifter till allmänt väl kända affärer.

Augustus Så hela Jerusalem visste att de skaffat gift för att lönnmörda dig?

Herodes Praktiskt taget.

Augustus Det här är ju renaste skolpojksfasonerna! Vad säger ni, pojkar små? Är det så man begår storpolitiska mord? Att ni alltjämt är så infantila! Min frände, så löjliga barnsliga okynnespåhitt kan jag inte straffa dem för. Det är ju som att ertappa någon med slangbella när han är misstänkt för att gå med mordvapen.

Herodes Skall du då inte alls straffa dem?

Augustus Jag är ej fader till dem. Det är du som ej tycks riktigt ha kunnat uppfostra dem. Endast du är rätt man att ge dem någon uppsträckning.

Herodes Nå, mina söner, hör på! Varken jag eller kejsar Augustus vill döma er.

Därför skall ni, som de omogna slynglar ni är, ställas inför er broder i stället, en långt mera värdig och klok man än ni, era apor. Kom in, Antipater!

Antipater Jag står till er tjänst, fader, och till er även, Augustus. (bugar sig underdånigt) Herodes Min son, du ser här två ertappade hönshjärnor som haft för avsikt att mörda sin fader och även försökt det om ödet ej stigit emellan. Vad rekommenderar du åt dem som straff?

Antipater Men det är ju....

Herodes Det är Alexander och Aristobulus. Det är dina bröder. Helt riktigt.

Antipater Men de är ju furstar av Israel. De får ej straffas.

Herodes Ni hör, Alexander och Aristobulus? Er äldre bror, som blivit av med sin arvsrätt för er skull, förkunnar att ni ej får straffas.

Alexander Vad är det för ett hyckleri, bror? Vem vill ej bli av med oss om icke du helst av alla, så att du blev konung av Israel? Eller försöker du göra dig till för din pappa och kejsar Augustus?

Aristobulus Han tog inte livet av din mor åtminstone.

Augustus Omogna furstar av Israel, nu går er oförskämdhet ganska långt. Vi var väl informerade om era tjyvstreck långt innan Herodes kom hit för att anklaga er, och då redan uppträdde er bror Antipater som er advokat och den ende. Han ensam har ständigt försvarat er mot mig och mot er herr fader. Han har gått så långt att han bett mig om tillgift för er, och för sig har han vunnit min syster Octavia, gemål till vår Marcus Antonius, som med honom framburit böner om ädel barmhärtighet med er.

Ni är ta mig tusan ej värdiga en sådan ädel och högsinnad äldre bror. Och minst av allt är ni värdiga den tron och arvsrätt som han för er skull har fått avstå ifrån. Ni är skonade och dömda fria från straff av er fader och mig endast för er välartade halvbroders skull. Om ej han varit hade jag gärna sänt er till barbarerna och låtit er där försmäkta för evigt bland era obildade likar! (går förtörnad) Herodes Ni hörde Augustus avslutande rättvisa omdöme, pojkar. Vårt ärende här är fullbordat. Men hemma inför stora rådet och hela Jerusalems menighet skall saken fortsätta dryftas. Men själv vill ej jag se er mera förrän ni får stifta bekantskap med judarnas hövdingars vrede. (går) Antipater Jag gjorde mitt bästa. Ni kom lyckligt undan med blotta förskräckelsen.

25

Aristobulus Du har minsann gjort dig till här i Rom, Antipater! Augustus har du lindat runt kring ditt lillfinger, och du har till och med tydligen erövrat hans egen syster, Antonius' gemål!

Alexander Vi vet nog varthän du vill komma med ditt spel. Oss lurar du inte. Du har kommit långt redan, men längre kommer du ej.

Antipater Jag förstår inte alls vad ni menar. Hur kan ni tro att jag ej har handlat ärligt och uppriktigt? Jag har ju räddat er framtid, er tron, era liv!

Aristobulus Ja, och samtidigt har du fått all ära som vi förlorat. Du blir näste konung av Israel, broder, och du vet det själv mera säkert än vi.

Antipater Jag vill aldrig bli konung av Israel.

Alexander Falsk är han också och ger sken av blygsamhet!

Aristobulus Du lär nog få oss ur vägen, din sluge bastard, men du lär nog av oss tre bli den mest kortlivade. Du är för falsk. (går) Antipater Alexander, ni kan inte vara så elaka och mena allvar med sådan fientlighet. Jag har ju bara försökt ställa upp för er när ingen annan har velat.

Alexander Beklagar, min bror, men vi är alla tre inne i det politiska. Aldrig kan du räkna med att vi någonsin tar någon hänsyn till dig. (går) Antipater Den som i politiken bevisar sig hederlig verkar få räkna med att bli fullständigt allena. Men ensam är stark, och långt hellre får hela det romerska världsriket rasa åt fanders än att jag gör avkall på hedern. (går) Scen 3. Jerusalem. Herodes palats (som i akt I scen 1 och akt III scen 1.)

Herodes Ni ser här, o äldste av Israel, mina förträffliga söner, tre härliga unga och dugliga män, rikt begåvade, världens förnämaste furstar. Augustus själv har ingen son, och hans närmaste arvinge, den misantropen Tiberius, är endast en surkart mot dessa. De har alla tre på mitt initiativ fått sin utbildning i själva Rom och i självaste kejsar Augustus och hans familjs kretsar. De kunde ej fått någon ädlare utbildning.

Jag hade hoppats få ge tron och krona i arv till Mariamnes två söner, de yngsta, då hennes blod som mackabéernas sista renrasiga representant för det ädlaste blodet i Israel nog smäller högre än Doris mer folkliga. Men dessa två underbara och gudabenådade söner har snöpligt gjort bort sig. Vi har kommit åter från en ganska neslig process med Augustus som domare, och dessa härliga söner är dömda till vanära. Med dem är jag även dömd och min son Antipater och hela vårt Israels framtid, ty så outplånligt har Aristobulus och vår Alexander skämt ut sig. Ni har, era usla otacksamma odågor, satt en outplånlig fläck på vårt heliga nya heroiska Israels ära!

Aristobulus För det att vi ville befria vårt land från en gruvlig tyrann.

Alexander Tyst, min broder. Gör ej saken värre.

Aristobulus Den kan inte bli värre. Den har ej kunnat bli värre alltsedan vår konung och fader tog livet av mor.

Herodes Ni har visat er fullständigt inkompetenta och ovärdiga att uppbära det ringaste ansvar i framtiden för detta världens mest heliga rike. En återuppstånden jungfrulig och helt oantastlig och okorrumperad helt ren stat har ni med de lömskaste tänkbara låga intriger inför hela världen och inför Augustus vanärande dragit i smutsen med att öppet yrka på mord på dess statsöverhuvud. Att ni inte skäms, era omogna slynglar!

Aristobulus Att du inte skäms, hustrumördare. Våra försök till att värja vår sak och vårt heliga Israels sak skall du med dina hedniska romerska konster förvränga till att därmed liksom din maka ock få dina söner så småningom röjda ur vägen.

26

Herodes Jag har därför, äldste och skriftlärde, rådmän och hövdingar för vårt lands menighet, tvingats att fatta det bittra beslutet att frånkänna Aristobulus och furst Alexander all arvsrätt till Israels tron. Efterträdare till mig blir därmed i stället vår son Antipater, en långt mera statsklok och mogen och ansvarig själ än de där två fördömda misslyckade gynnarna, som kanske har Mariamne till moder men som kanske inte har mig till sin fader.

Aristobulus Om du inte är vår naturlige fader så skulle vi tacksamma mot vår försyn och vår Gud acceptera vad fader som helst med befrielse endast och lättnad för det att vi slapp vara släkt med den främmande hundhedningen kung Herodes.

Antipater Min far, jag ber ödmjukast er att ej bry er om mina olyckliga bröders av rättmätig vrede förblindade ord.

Aristobulus Du skall ej, halvbror, lägga dig i. Varje ord från din mun är blott tillgjordhet, smicker och sötsliskig falskhet som vi blott kan spy av.

Alexander Min broder, ge honom en chans. Endast han kan nu rädda vårt liv och vår framtid.

Antipater Jag ber er, min fader, att återinsätta er ädlare fru Mariamnes två söner i deras rättmätiga ämbeten. Jag är ej värdig att bli detta heliga Israels konung.

Herodes Vad säger du, pojke? Du är lika galen som dina två halvbröder, den evigt orena fru Mariamnes bastarder, de svin som står här och oskärar mitt tempel.

Alexander O fader, du far lika hänsynslöst fram mot din skuldfrie son som mot dina två brottsliga söner.

Antipater Om du ger mig allt ansvar för detta Israels framtid så vägrar jag mottaga det. Jag tillkännager omedelbart i så fall min definitiva abdikering från början.

Hillel O herrar och väldige härskare, konung Herodes, ursäkta att jag vågar inflika här ett förslag, men jag tycker att stunden är lämplig för en kompromiss.

Herodes Och vad föreslår du, den mest slipade av alla skälmar?

Hillel (viskar först med Simon) Vi föreslår följande. Din äldste son Antipater blir närmaste arvinge, men vid hans död, vare sig han har avkomma då eller ej, övergår automatiskt den heliga tronföljden till Mariamnes två söner, om blott de då visat sig bättre förtjäna den än vad de nu gjort.

Herodes Min vän, du har kläckt ett högst aktningsvärt och diplomatiskt förslag.

Antipater, har du något mot denna lösning att invända?

Antipater Nej, om blott mina två bröder är nöjda därmed.

Herodes Och vad säger ni, bortskämda yngel och olycksbarn?

Alexander Far, vi har inget att invända. (lyckas hålla Aristobulus tyst) Herodes Ske, alltså. Vare min son Antipater min kronprins och till efterträdare åt honom utnämnda furst Alexander och Aristobulus, de sista två av mackabéernas lysande släkt.

Hillel Åt ditt visa beslut skall allt Israel glädjas, o konung.

Herodes Jag fruktar emellertid att denna glädje blir kort.

Antipater (skakar hand med sina bröder) Mina bröder, jag har aldrig tvivlat och skall aldrig tvivla på att ni är tvättäkta söner till min egen far.

Alexander Antipater, du är alltför ädel för oss.

Herodes Det är bra. Låt oss upplösa scenen förrän den fördärvas av nya intriger.

(Alla går utom Herodes och hans syster Salome. De står på avstånd från varandra.)

Min syster, vad väntar du på? Skall du ej med de andra gå ut väl tillfreds med den lyckliga lösningen?

Salome Broder, jag måste få tala diskret med dig.

Herodes Varför?

Salome Jag måste bekänna min skuld.

Herodes Vad har du att bekänna? Har du hittat på något?

Salome Ja, jag är rädd att jag gjort alltför mycket.

27

Herodes Bekänn då, men skynda dig. Annars kan mitt tillfredsställda humör gå åt fanders igen.

Salome Det är Sylleus araben det gäller.

Herodes Vad har du med honom att göra?

Salome Han har tyvärr varit min älskare.

Herodes Varför tyvärr? Jag förbjöd dig att gifta dig med honom, men jag förbjöd dig ej att gå i samlag med honom. Att jag låg i krig med den boven gör honom ej sämre som älskare. Snarare tvärtom.

Salome Det visade sig att han inte var kär i mig.

Herodes När ska du lära dig, kvinna? Att någon är kär i en är det mest flyktiga mest övergående av alla tillstånd. Man kan icke kräva av någon att kärleken skall vara längre än bara ett ögonblick, kanske en vecka högst, under forcering en månad men aldrig så länge som två. Endast vänskap och lojalitet kan man kräva av andra, men kärleken är den mest fåfänga av alla dagsländor.

Salome Ändå så älskar du fortfarande Mariamne.

Herodes Och vad har väl hon med ditt stackars arabiska fiasko att göra?

Salome Jag fick genom Sylleus veta för mycket.

Herodes Vad då, till exempel? Att han rövat bort till sitt harem judinnor?

Salome Att Aristobulus och hans äldre bror Alexander knappt kommit till Israel förrän de stiftat en ny sammansvärjning mot dig.

Herodes Vad har du för bevis, din ohyggliga häxa?

Salome Två av dina livvakter är av dem mutade till att ta livet av dig under jakten i öknen i morgon på så sätt att det skall se ut som en olycka.

Herodes Och du vet vilka två livvakter som gått och sålt sig?

Salome Förstås. Sedan har dina söner av ledaren för sadducéerpartiet slugt skaffat sig stöd för att omedelbart bli utropade såsom regenter av Israel. Din äldste son blir i samband därmed smärtfritt undanröjd.

Herodes Vad vet du mera?

Salome Så snart du är död skall de få sig en fristad på fästningen i Alexandrium, vars kommendant de har mutat, var de sedan i allsköns ro lugnt skall invänta att de blir krönta som konungar.

Herodes Du är minsann informerad. Hur lyckades du taga reda på allt?

Salome Såsom Sylleus blivande drottning så låtsades jag hjälpa till med de två stackars prinsarnas planer.

Herodes Och om stackars Sylleus varit dig trogen så hade du troligen även stått de stackars prinsarna bi och med dem stått och skrattat av glädje när jag genom en olyckshändelse lyckligtvis äntligen lämnade världen i fred.

Salome Den förbannade Sylleus var mig ej trogen.

Herodes Och det har nu Israel att tacka för tjugo extra år under mitt digra förtryck samt de sista två olyckliga mackabéernas två lösa huvuden.

Salome Måste du döda dem?

Herodes Denna gång kan inget rädda dem. Jag måste omgående åter resa till Rom, redogöra för kriget mot Sylleus, som icke företogs utan det romerska samtycket, samt lägga fram för Augustus de senaste fakta i de sista två mackabéernas mordanslag mot sin herr fader och kejsar Augustus mest lydiga lydfurste. Han kommer denna gång genast att kräva, som det står i romerska lagen, de slynglarnas liv för ett överlagt fadermord.

Salome Och vad skall då Antipater ha mera att säga?

Herodes Förhoppningsvis ingenting. Han måste noga få kunskap om allt när det hela är över. Vi kan bara hoppas att han sedan ej abdikerar.

Salome Och om han står fast vid sitt abdikationshot?

Herodes Då blir jag mitt folks siste konung. Och då blir nog även Augustus med sin etablerade världsmonarki blott en inledning till samma enväldes gradvisa 28

undergång, som måste förr eller senare bliva total. Ty om judarna, världens mest heliga folk, Guds personliga egendomsfolk, är så självdestruktivt som jag ej lyckats avvända det från att vara, då kan icke något folk någonsin slippa den onda politiska maktens evinnerliga självdestruktivitet.

Scen 4.

Herodes Min son, du skall vittna.

Antipater Jag vill icke vittna.

Herodes Du måste.

Antipater Det är mot mitt samvete.

Herodes Du har ej gjort något. Blott dina bröder är skyldiga.

Antipater Räcker det ej med att jag måste rannsaka och tvinga sanningen ur de två livvakterna blott för att sedan se dem bli mördade?

Herodes Du måste vittna om vakternas överbevisade skyldighet.

Antipater Och om jag vägrar?

Herodes Min son, då är du icke längre min son. Då är du endast dina misslyckade halvbröders halvbror. Då är du ej Israels arvfurste. Då är du ej längre värdig ditt kungliga blod.

Antipater Du begär av mig delaktighet i ett överlagt mord på de två enda bröder jag har.

Herodes De är halvbröder blott och bastarder.

Antipater Du älskade deras mor bättre än min.

Herodes Våga aldrig mer påminna mig om Mariamne!

Antipater Om jag måste så respektera din känsla så borde du på samma sätt respektera min egen. Jag vill icke fälla de insnärjda gossarna.

Herodes Du har tyvärr inget val, om du inte vill gälla för att vara medbrottsling till dem. Min son, politiken är tung, och den kräver tyvärr aldrig upphörande självuppoffringar framför allt angående ens privata personlighet, integritet och ens samvetes betänkligheter. En maktställning kräver en fullkomlig saklighet. Känslor är endast en svaghet i all politik som blir varje politikers fall. Och vad har du att frukta?

Du blir icke delaktig i deras dom. Du blir inkallad endast som vittne för att du skall vittna om sanningen. Det är ju inte ens ohederligt.

Antipater Jag tål ej mina bröders anklagande gliringar.

Herodes De vågar såra dig endast för att du är ädel och känslig. De hugger på dig blott emedan de vet att du ensam i samlingen även tar skada av deras gemenhet.

Du får icke bry dig om deras illvilja och grymhet.

Antipater Nåväl, jag skall vittna.

Herodes (till en vakt) Släpp in alla djuren, de anklagade, deras domare och alla vittnen.

Vi kan nu inleda processen. (alla släpps in, Alexander och Aristobulus i bojor bevakade av vakter, Simon som huvuddomare.)

Nå, söner, vad har ni att säga till edert försvar?

Alexander (till Antipater) Även du, Antipater, min broder?

Herodes Håll käften, din slyngel! Han är bara här för att vittna.

Aristobulus (till Antipater) Han är bara här för att hjälpa sin farsa ta livet av oss, sina söner, hans egna halvbröder.

Herodes Tyst i lokalen!

Aristobulus Men när kung Herodes har avrättat oss tar han därefter livet av även sin siste son. Han är ju hedning och tror på Saturnus som gudarnas fader, den guden som för att behålla sin makt och sin ställning åt upp sina söner och arvingar levande.

Simon Ordning i rätten! De anklagade bedes hålla sig tysta tills de blir ombedda att yttra sig. Om de ej tiger till dess blir de avlägsnade härifrån.

29

Herodes Nå, min son, kom nu fram och berätta vad vakterna hade för planer.

Antipater De skulle, när ni under jakten kom fram till oasen 'Smaragden i Öknen', se till att ni själv gick till vattnet att dricka. Där skulle de då överfalla er och få er dränkt, och det skulle se ut som en olycka.

Herodes Ja, alla vet ju att jag ej kan simma. Och hur mycket hade de fått för att utföra mordplanen?

Antipater Fem hundra guldmynt vardera.

Herodes Vem hade betalat dem?

Antipater Aristobulus.

Herodes Allena?

Antipater Nej, du, Alexander, var med vid betalningen av dessa två lejda mördare.

Alexander Det var vår yttersta möjlighet att rädda framtiden åt oss.

Antipater Ni räknade inte med mig.

Alexander Nej, vi räknade inte med ditt självuppoffrande ädelmod.

Antipater Godheten får man ej lämna ur räkningen. Då blir det hela på minus.

Alexander Vi är våra egna livs värsta bedragare.

Antipater Skona dem, fader.

Herodes Ha! Aldrig i livet! Hur lyder din dom, Simon?

Simon De är tyvärr totalt överbevisade om ständigt upprepad anstiftan av ett klart överlagt fadermord. Lagen förkunnar att de måste strypas.

Herodes För ut de eländiga klåparna, som inte ens kan ta livet av sin egen fader ordentligt! Om de ej kan mörda ordentligt så duger de aldrig till några politiker! De är förlorade, överbevisade, dödsdömda och duger bara till omedelbar likvidering!

För ut dem! (Alexander och Aristobulus föres ut.)

Antipater De var dina söner.

Herodes De är det ej längre. De var dina bröder.

Antipater De är det fortfarande.

Herodes Vart vill du komma?

Antipater Jag önskar jag kunde för dig visa upp din själs spegel.

Herodes Tror du inte att jag tillräckligt väl känner mig själv?

Antipater Far, för varje politiskt mord ser jag dig bli mer och mer lik ett djur, ja, än värre, ett djur som själv mer och mer instänger sig i en bur.

Herodes Tvärtom. För varje skurk i vår värld som går under blir jag bara friare.

Antipater Och mera ensam.

Herodes Jag saknar ej skurkarnas sällskap.

Antipater Dock saknar du en, och den saknar du mer och mer för varje skurk som du mördar.

Herodes Jag saknar ej någon.

Antipater Jo, du saknar din stackars fru Mariamne. Och för varje nytt mord du genomför verkar det som du allt vildare hugger i blindo blott mot den vars minne du aldrig blir kvitt, Mariamne.

Herodes Min son, du är sentimental.

Antipater Nej, jag är realistisk och klarsynt.

Herodes Det tror alla dårar sig vara.

Antipater Och om du en dag, far, till slut även riktar din dödsdom mot mig, så skall det även vara ett fåfängt försök blott att komma åt den dig förföljande och oförsonliga anden Mariamne.

Herodes Du har sagt det namnet nu en gång för mycket, nej, två gånger, tre gånger.

Antipater Må det bli tusende gånger förrän du blir av med mig. Och ändå skall du ej bli av med henne.

Herodes Du dillar! Jag har ju ett femtiotal hustrur som jag älskar mera än henne och som ger mig mera och som jag har långt mera roligt med!

30

Antipater Ja, varje natt kan du vältra dig med dem och pippa så många du vill, men du tänker blott på Mariamne.

Herodes Jag vill inte tänka på henne!

Antipater Och därför så tänker du på henne.

Herodes Och med vad rätt går du här och gör tillvaron blott outhärdlig för mig?

Antipater Med en sons rätt som alltjämt, i motsats till samtliga sina mer kungliga bröder, får gå omkring levande för att blott påminna dig om de döda, som samlas omkring dig allt tätare allt eftersom de blir ständigt allt flera. Men när även jag blivit mördad av dig, fader, skall du ej mer orka uthärda med vad du gjort med dig själv mot dig själv och ditt liv. Fader, jag önskar dig en god natt. (går) Herodes Börjar han även nu att bli farlig? Han pratar för mycket. Han tänker för mycket. Han är alltför klok. Jag vill ej längre ha honom kring mig. Jag får skicka honom till Rom. Under tiden får jag hitta på något.

Akt IV scen 1. Rom. Augustus Min vän, jag är glad att få se dig igen.

Antipater Jag är rädd att det är sista gången.

Augustus Är således dina affärer avslutade?

Antipater Ja, och jag lär ej bli skickad hit fler gånger.

Augustus Detta är således avskedsvisiten?

Antipater Det är det.

Augustus Min son, jag är ledsen att du måste lämna oss. Vi har haft nytta och glädje av ditt kultiverade sällskap. Jag kommer att sakna dig.

Antipater Jag kommer även att sakna Augustus och mitt goda sällskap i Rom. Augustus Helst behölle jag dig här i Rom för att vara helt säker på att inget ont vederfarades dig.

Antipater Och vad ont kan då drabba mig? Är jag ej fullständigt plikttrogen, lydig min far och lojal mot hans vilja?

Augustus Min son, du är alltför lojal och naiv i din godtrogenhet.

Antipater Har jag gjort något misstag?

Augustus Nej, inte ett enda. De mutor du givit åt höger och vänster, till hövitsmän, domare och andra myndighetsödlor har du varit tvungen att utlägga. Annars så hade ej Sylleus någonsin avrättats enligt sin dom. Och du har inget dolt för din fader.

Jag är ditt förnämaste kronvittne på att du uppfört dig fullständigt felfritt.

Antipater Vad fattas mig då, eftersom ni är orolig?

Augustus Ädlaste furste i världen, din farbror Feroras är död.

Antipater Är han död?

Augustus Han är död.

Antipater Och hur dog han?

Augustus Det vet endast konung Herodes. Och vidare är drottning Doris, din moder, i onåd.

Antipater Vad har hon då gjort?

Augustus Hon är anklagad. Mera kan jag ej berätta. Herodes allenast vet vad hon är anklagad för. Det betyder att det är förenligt med livsfara att taga hennes försvar.

Antipater Ni vet allt, ädle Caesar.

Augustus Det måste man veta om man är en kejsare och vill förbli det.

Antipater Vad råd ger ni mig?

Augustus Att ej reta din fader, som är alltför lättretad. Utgå ifrån att din moder är skyldig tills hon fått sin oskuld bevisad.

Antipater Jag skall alltså vara lojal mot min fader men ej mot min moder och bara se på om min fader behagar ta livet av henne som han även tog livet av Mariamne?

31

Augustus Min son, jag skall vara fullt ärlig mot dig. Det är min tunga börda att veta för mycket, och det blir måhända din olycka att du får veta för mycket av mig, men jag kan icke tiga när jag nu för den sista gången får se den som ensam är värdig i världen att ärva min makt. Nej, tig stilla och lyssna. Din fars karriär har jag åsett med stigande fruktan och fasa. Han är alltför mäktig, han vet det, och det värsta är, att den makten har han gjort fullständigt solid genom sin oförvitliga lojalitet emot mig. Han är lika orubblig som jag i sin konsoliderade maktposition. Inte ens Augustus kan rubba hans makt, lika litet som samme Augustus ens kan rubba sin egen maktställning. Denna tids världsordning är så perfekt som den aldrig har varit förr i hela världens historia.

Men denna makt för en diger förbannelse med sig. Det är ensamheten. Ju större makt, desto mer fullkomlig ensamhet. Denna är alltid olidlig. Den mäktige flyr den med att skaffa sig en familj. Det har både Herodes och jag gjort. Och det vet jag till och med bättre än stackars Herodes, att makten ej kan ha familj utan att den familjen blir fullständigt kontaminerad av destruktiv dårskap. Ty makt och den mänskliga faktorn går icke ihop. Makten är alltid omänsklig, och blott den mänskliga faktorn kan hålla ihop en familjs konstruktiva kontinuitet. I en Caesars maktfullkomlighet finns ej utrymme för denna mänskliga faktor.

Jag vet att det efter mig kommer att följa ett upplösningstillstånd i vilket min släkts alla medlemmar kommer att satsa allt på att förgöra varandra. När släkten är utrotad men icke förr kommer kanske på nytt republiken att utropas.

Min trogne lydkonung stackars Herodes har ej den distans till problemet som jag har. Han har instinktivt utan att ens bemöda sig om att försöka betänka det hela i sin egen livstid med kraft gett sig hän i maktfullkomlighetens omänsklighet och självdestruktivitet. Han kan ej vara utan den mänskliga faktorn och ej heller utan sin makt. För att fly från sin maktställnings ensamhet frossar han i sina harem av horor och häxor, och av bara farten så ryker hans barn med i häxornas självdestruktiva intriger. De bröder du ädelt försvarade här var oskyldiga offer för drottningsintriger.

De själva och även din fader var oskyldiga till de brott de anklagades och även utsattes för. Jag vill ej, Antipater, att du råkar ut för en liknande olycka.

Antipater Tack för din varning.

Augustus Tyvärr måste jag se er religion som en tragiskt bidragande faktor till din stackars fars raseri. Ni tillbeder en gud som är själva maktfullkomlighetens personifiering, den guden identifierar ni judar er med, det är den mest förskräckliga och mest omänskliga av alla tänkbara gudar, och den som besitter ert folks och er religions högsta makt är Herodes. Han blir mer och mer själv som er fasaväckande storhetsvansinnige gud, och det slutar väl med att han själv tror sig vara den fåfänge guden i fråga.

Antipater Jag har tagit avstånd från alla hans sjukligt morbida excesser.

Augustus Jag vet, min son, att du är fullkomligt ren. Jag vet mera om dig än du själv. Jag har forskat och noga förhört mig om dina prospekt. Du är av högre börd än Tiberius, min surmulne arvinge. Ej mackabéerna var av så hög börd som du.

Antipater Är jag då icke blott edoméens vanbördige son, den föraktade usle bastarden till den allra falskaste av alla judar, hundhedningen och hednaslickaren, judeförtryckaren, massmördaren och barbaren Herodes?

Augustus Din moder härstammar i direkt nedstigande led....

Antipater Från förrädaren Kaleb, jag vet.

Augustus Som var gift med en syster till Moses och Aron.

Antipater Hans söner var likväl förrädare.

Augustus Er konung David härstammade då från förrädare.

Antipater Ädlaste fader Augustus, allt vad du berättar är välbekant för mig och det sedan länge. Du har missuppfattat en del, min släkttavla är mer komplicerad än

32

vad du har antytt, men din huvuduppfattning är helt korrekt. Säg blott vart du vill komma.

Augustus Jag ser på min egen familj och jag ruskar på huvudet. Jag kan ej se något annat än självdestruktiv dekadens. Jag försöker då finna en framtid i främmande läger. Du och dina bröder var alla tre lysande furstar. Du ensam är kvar.

Jag vet ej vad Herodes har tänkt sig med dig, men jag ber dig, att vad som än händer, så se noga till att du avlar en son och att han, om Herodes förföljer sin egen familj även fortsättningsvis, i så fall får i obemärkthet och i skydd för sin mordiske farfar uppväxa tills han bliver mogen att axla sin börda som arvinge till hela vår tids fulländade världsordning.

Antipater Du giver således bort ditt imperium och livsverk till förmån för mig och min son?

Augustus Ja, min son. Du och din son har jag här i mitt hjärta högtidligen utsett som universalarvingar till min värld.

Antipater Jag är smått överväldigad. Hur skall det praktiskt gå till?

Augustus Det är det som är frågan. Jag vet inte svaret ännu. Skulle Livia få veta mitt fasta beslut skulle hon inte tveka en dag med att få mig ur vägen.

Antipater (knäböjer) Min fader, ty mera har du varit mig som en fader än stackars Herodes, jag gömmer ditt ord i mitt hjärta men väntar mig icke att någonsin lyckas få din önskan realiserad. Jag kan endast lova dig ett: att jag skall skänka världen en son som skall bli din arvtagare.

Augustus Det är jag tacksam för, och det är allt vad jag praktiskt har rätt att begära.

Antipater (reser sig) Farväl, gode världsfader.

Augustus Låt mig få omfamna dig, stackars okorrumperade son. (de omfamnas) Gå nu i frid, och jag vet att ditt arv skall förvaltas av dig och din son om ej av någon annan. (de skiljs) Scen 2. Som Akt I scen 1 etc.

Herodes (från sin upphöjda tron) Nå, min son, är du hemkommen?

Antipater (på golvet med blottat huvud och krökt nacke) Fader, jag står till din tjänst, som du ser.

Herodes Och vad hälsar Augustus?

Antipater Jag har till dig brev från vår vän världens kejsare.

Herodes Har du? Låt se!

Antipater Även Livia har skrivit till dig.

(Herodes rycker breven ifrån honom, öppnar och läser raskt.)

Herodes Hm. Du verkar stå högt i Roms gunst.

Antipater Jag har endast utfört mina plikter mot dig.

Herodes Så den skurken och rövaren Sylleus lyckades du till slut äntligen få likviderad?

Antipater Det var största orsaken till min försening. Den romerska byråkratin krävde två hundra silvertalenter i mutor.

Herodes Det är helt korrekt. Byråkraterna finns för att låta sig mutas. Om man inte mutar dem strejkar de och ingenting bliver utfört. Och deras är den högsta makten i världsordningen. Inte ens jag förmår något mot dem. Vad menar Augustus?

"Jag avundas dig, min Herodes, att du har en son Filopater till medregent"? Heter du ej Antipater?

Antipater Jo. Herodes Varför benämner han dig Filopater då?

Antipater Han kanske skämtar.

33

Herodes Augustus är ej den som skämtar. Och vad skriver Caesars gemål? Ena märkvärdigheten och insinueringen efter den andra! Vad har du haft för dig egentligen?

Antipater Endast min plikt.

Herodes Under din alltför utdragna vistelse i Roms moraliska träsk låter det på fru Livia som om du stulit Augustus ifrån hans gemål och intagit hans frus plats i sängen. Vad har då ägt rum mellan dig och Augustus?

Antipater Tror du, far, på fruntimmersskvaller?

Herodes Min son, att du svarar med en annan fråga är ett ganska misskrediterande svar.

Antipater Jag har ej gjort mig skyldig till något utöver de befogenheter du givit mig.

Herodes Detta har jag tyvärr skäl att betvivla.

Antipater Vad misstänker du mig för då?

Herodes Vet du om att din farbror är död?

Antipater Ja. Jag mottog den sorgliga nyheten redan i Rom. Herodes Vet du varför och hur han dog?

Antipater Nej? Herodes Han dog under tortyr som förrädare. Han hade stämplat mot mig, och han nämnde dig såsom sin medbrottsling.

Antipater Är jag då anklagad?

Herodes Ja! Antipater Får jag veta mitt brott?

Herodes Du har kallat mig odjur och mördare! Och du har önskat mig död!

Antipater Den anklagelsen har pressats fram under nedrig tortyr eller är en ren lögn.

Herodes Vet du om att din mor är i onåd?

Antipater Ja. Vad har hon gjort?

Herodes Hon har stämplat mot mig! Och hon har även nämnt dig som medbrottsling!

Antipater Under tortyr?

Herodes Du har för henne klagat på mig och på att din far lever för länge!

Antipater Det kan jag ej påminna mig. Det är frampressat under tortyr eller också en nedrigt ful lögn.

Herodes Alla anklagelser emot dig hade jag lagt därhän om ej Livias brev plötsligt hade bekräftat dem.

Antipater Vad skriver då kejsarinnan?

Herodes Hon anklagar dig för att ställa dig in hos Augustus i avsikt att skaffa dig rätten att ärva hans titel.

Antipater Vad kommer hon med för bevis?

Herodes Du förnekar ej anklagelsen? Son, en sådan anklagelse är den mest allvarliga som är tänkbar i världen! Har du blivit storhetsvansinnig?

Antipater Tar du då en intrigant kvinna på allvar?

Herodes Igen detta undvikande av en fråga med en annan fråga som ursäkt! Det godkännes ej! Jag har en enda fråga att ställa dig. Är du skyldig till vad du här anklagas för eller ej?

Antipater Jag förstår icke anklagelsen.

Herodes Du förstår mycket väl hela spörsmålet bättre än jag, men du vägrar att upplysa mig i dess dunkel! Du undviker ämnet! Du har alltså något att dölja! Och då är du farlig för mig och för Israel.

Antipater (knäböjer) Far, jag har aldrig i tankarna ens önskat dig något ont.

34

Herodes Ändå förbigår du mig och ställer dig in hos Augustus som om jag ej fanns! Är jag icke din fader? Tror du icke jag önskar bli världens herre som du och Augustus?

Antipater Min far, vettet skenar iväg med dig.

Herodes Gör det? Och du tror dig kunna bli Caesar och arvinge till Augustus fastän du ej ens kanske får ärva mig? Vems vett skenar egentligen?

Antipater Din fantasi skenar vilt med dig. Du drar förhastade slutsatser.

Herodes Jag lägger endast ihop två och två. Jag är inte så dum som du tror. Jag har min egen broders bekännelser, din egen moders bekännelser och så nu brevet från Livia. Tre källor vittnar, bekräftar varandra och påstår det samma, att du åtrår makten och bortser från mig.

Antipater Du vet att jag alltid har varit dig lydig.

Herodes Försök inte. Du var beständigt den främste bedragaren, hycklaren, taskspelaren och förställaren av mina söner. Allt gjorde du bakom min rygg; medan bröderna dina anstiftade sina komplotter helt öppet inför allas ögon så var alltid du den som ingen förstod sig på, hade kontroll över eller fick något klart grepp om. Men Livia har avslöjat dig. Du är nu genomskådad av denna världs klokaste kvinna. Du har lyckats till och med lura Augustus och få honom gå bakom sin egen frus och familjs rygg, men längre än så kom du icke. Det finns ingen mänska i världen som är så perfekt välbevakad som kejsar Augustus. Och det skall vi vara fru Livia tacksamma för. Son, du har satt din sista potatis. Att du fiffigt går bakom ryggen på mig kan jag ej tolerera när det gäller makten. Jag kan på ett ögonblick göra dig arvlös till förmån för dina avrättade bröders förbannade avkomma. Är du medveten om det?

Antipater Jag är medveten om det.

Herodes Ej trodde jag jag skulle bli så besviken på dig. Att de odågorna Alexander och Aristobulus blev maktgalna kunde man kanske förlika sig med, men att du även skulle förnedra dig så kan jag aldrig förlåta dig. Vakter! För ut denne man, och sätt honom i fängelse!

Antipater Far, jag är oskyldig!

Herodes Är du? Till vad?

Antipater Till varenda anklagelse som formulerats. Jag har aldrig önskat dig död.

Jag har aldrig förtalat dig för någon mänska. Jag har aldrig åstundat någon politisk makt i denna världen.

Herodes Min son, hur förklarar du då drottning Livias brev? Hon anklagar dig ensam, och hennes instans är den högsta i världen. Ej ens hennes man kan försvara dig. Hennes dom måste jag lyda.

Antipater Hur lyder den domen?

Herodes (läser högt ur brevet) "Din son Antipater inbillar sig att han har rätt att bli kejsare efter Augustus."

Antipater Det är ett missförstånd!

Herodes Inte för henne. Hon har formulerat sig klart. Ingen i hela denna vår värld kan försvara dig mot sådan anklagelse.

Antipater Jag kan endast upprepa att det är ett missförstånd.

Herodes Få henne att ta tillbaka då vad hon har sagt. Tror du att du kan göra det?

Antipater (tystnad) Herodes Det tror ej jag heller att någon mänska kan göra. Farväl, min son. Jag är, som sagt var, besviken på dig.

Antipater Du tar livet av mig då precis som med alla de andra, min farbror, min styvmor och mina styvbröder?

Herodes Det svarar jag inte på nu. Det får avgöras senare. För honom bort, spärra in honom, avvakta vidare order och avskärma honom från all kontakt med denna världen, ty han är en farlig och lömsk intrigör och slug manipulator.

35

Vakterna Ska bli. (De för honom bort.)

Antipater Jag är oskyldig!

Herodes (när han är borta) Ingen är oskyldig i den politiska världen.

Scen 3. Rom. Augustus Vad vill du egentligen?

Livia Ingenting. Endast Roms bästa.

Augustus Och det vet du själv bäst vad det är?

Livia Tänk efter. Herodes familj är ett högmodigt släkte. Så länge din vän Antipater får leva är han tronens arvinge. Ingen kan ändra på det. Nu har han blivit inspärrad och skall bli ställd inför rätta för förräderi liksom sina två yngre avrättade bröder.

Om han även avrättas blir näste arvinge oduglingen Arkelaus, en impopulär oförståndig och odiplomatisk natur, vars regering direkt skulle leda till uppror. Han skulle få alla Herodes lättsinniga barnbarn emot sig, det skulle bli inbördeskrig, och så onda som herodianerna är skulle de endast frossa i att göra slut på varandra. Då skulle vi äntligen ha alla randiga skäl till att avskaffa Israels självständighet och omvandla det till en normal lydig romersk provins. Detta anser jag är enda sunda och möjliga utvecklingsvägen. Så länge Herodes familj fritt får härja och utbreda sig skall de endast ge anledning till evigt trassel och uppror och utgöra det enda möjliga hotet mot Rom. Augustus Jag förstår ej det sista.

Livia Det är bara judarna i hela världen som vägrar att erkänna din och min och Roms gudomlighet och oantastliga auktoritet.

Augustus Men vår vän Antipater är den enda ädlingen i hela världsriket. Han ensam är ren och ärlig.

Livia Det inbillar du dig. Han är lika lömsk och beräknande som alla andra av judarnas släkte. Om det inte varit för honom så hade hans bröder fortfarande levat.

Augustus Han ensam försökte att få dem benådade!

Livia Det var normalt hyckleri för att ställa sig in hos sin fader.

Augustus Min Livia, du är alltför ensidig, grym, kategorisk och orättvis.

Livia Nej, jag är blott realistisk. Du tror alltför gott om det lastbara människosläktet, som alltid har baksidor som väger fullständigt ner deras framsidor.

Augustus Men Antipater är oskyldig! Aldrig har han varit annat än envist lojal mot sin djuriske fader.

Livia Om djuriske fadern vill avrätta honom så vare det djuriske faderns privatsak, och vi har ej rätten att lägga oss i.

Augustus Endast vi kan benåda den oskyldige. Vi är högsta instansen i världen.

Ansvaret är vårt.

Livia Om Herodes vill mörda sin son har ej någon makt att hindra honom däri. Du har givit Herodes hans makt, och han brukar den vad vi än gör.

Augustus Har du något personligt agg mot Antipater?

Livia Jag har knappast sett honom ens.

Augustus Varför då denna brist på barmhärtighet?

Livia Var Antipater barmhärtig då mot sina bröder och Sylleus? Han var sex månader upptagen endast med att här få Sylleus avrättad.

Augustus Ja, på sin faders befallning.

Livia Vem vittnade inför Herodes om Sylleus snygga komplott?

Augustus Antipater.

Livia Där ser du. Han är lika komprometterad som alla politiskt insyltade maktgalningar.

Augustus Hellre ville jag dock skona honom än samtliga romerska medborgare.

36

Livia Du är partisk för honom.

Augustus Han blev noggrant uppfostrad här i min egen familj. Man skulle av din oförsonlighet kunna dra slutsatsen att du med samma opartiskhet kunde nedlåta dig även till utrensningar i din egen familj.

Livia Varför inte? Om någon är skyldig så är det vårt ansvar att han även straffas.

Augustus Jag vidhåller att Antipater är oskyldig.

Livia Det kan Herodes allenast rätt avgöra. Judarna ha sina egna märkvärdiga lagar, och din Antipater blir dömd efter dem. Romersk rätt ha ej rätten att blanda sig däri förrän själva judarna vänder sig till oss. Och så kommer det att förbli tills det bråkiga landet till slut oundvikligen måste missbruka sin frihet till döds i självdestruktivt vansinne, ty sådan är den allmänna tendensen.

Augustus Den fanns icke före Herodes.

Livia Den fanns icke innan du gav honom alltför stor makt.

Augustus Antipater! Jag ensam kan icke försvara dig mot hela världen och allra minst mot min gemål. Du blir tvungen att klara dig ensam.

Livia Herodes är gammal. Han dör snart, och om Antipater då lever fortfarande är saken klar. Då behöver han ej längre räddas.

Augustus Jag vore då hellre en gris än en son till Herodes. Den judiske kungen behandlar ju djuren långt bättre än sin egen mänskliga avkomma och sitt eget heliga folk.

Akt V scen 1. Herodes hov.

(Läkaren uppträder från vänster, de tre vise männen från höger.

Läkaren grubblar, de tre vise männen verkar villrådiga.)

Melchior Ursäkta, min herre, men vi söker konung Herodes den store.

Läkaren Han är litet opasslig. Mest är han indisponerad numera. Jag vill även tala med honom.

Balthazar Har ni även kommit för att skänka barnet er hyllning?

Läkaren Vad då för ett barn? Jag är läkare, inte en barnmorska.

Gaspar Det har i dagarna fötts hela världens fridsfurste och konung, som stjärnorna skvallrar inför hela världen om.

Läkaren Vad är ni dårar för ena? Vad dårhus har ni sluppit ut från? Här föds inga barn i det här kungahuset! Här dräps endast arvingar!

Melchior Ursäkta oss, vi är skyldiga er en förklaring. Vår sammankomst här är i sanning ett märkligt mirakel. Vi måste berätta för läkaren hur det gick till.

Balthazar Ja, berätta du, Melchior.

Melchior Jag själv kommer västerifrån, från Egypten. Där såg jag det storslagna stjärnfenomenet och började genast att forska i böckerna. Var skall historien avgöras, undrade jag, nu när Vädurens tid är förbi och i stället Saturnus och Jupiter inleder Fiskarnas med en exakt konjunktion? Alla tecken bebådade Israel. Där fanns det flest profetior, där endast inväntades en sann Messias. Då reste jag hit. Och vem träffar jag på när jag närmar mig Hebron? Från öster så kommer vår Balthazar här från Kaldéen, som där liksom jag upptäckt tecknet i skyn och förstått liksom jag att det höll på att hända betydande saker i centrum av världen, i Israel. Och vi beger oss tillsammans mot staden Jerusalem. Och vem påträffar vi där om ej Gaspar från Persien just vid stadens portar när vi själva skall draga in! Han har tytt samma tecken som vi, han har tänkt samma tankar som vi, alla tre har vi dragit precis samma slutsatser, som om vi ägde ett enda gemensamt medvetande, och därför står vi här nu mer än bergsäkra på att det måste ha fötts här en arvfurste åt kung Herodes.

37

Läkaren Naiva bedragare, narrar och offer för dagdrömmerier och dumt navelskådande blind fantasi är vad ni är, erbarmliga fåntrattar och stackars sinnesförvirrade gubbtjyvar! Packa er hem innan hemske Herodes får se er och klår er så att era huvuden ramlar av era försvagade skaft!

Gaspar Men vi kan ej ha misstagit oss alla tre. En kan göra en felaktig formelkalkyl, men tre kan icke komma fram till samma summa om den ej är riktig.

Läkaren Jag är icke en matematiker. Mitt jobb är att se på vilket sätt folk ej är friska, och för alla er tre är tillståndet samma: ni lider av kvalificerat självbedrägeri.

Herodes (hörs stöna bakom scenen) Hur blev han favorit hos Augustus?

Läkaren Nu kommer han! Smit om ni vill slippa obehag!

Gaspar Nej, vi har kommit för att gå till botten med saken och lämnar ej scenen förrän vi har sett det historiska barnet och därmed fått rätt.

Herodes (uppträder) Vad är ni för utspökade gökar?

Melchior Vi kommer från Persien, Kaldéen, Egypten och vill blott se barnet.

Herodes Vad då för ett barn? Moses fiskades upp för tolv århundraden sedan och ej ens i detta land. Doktor, var har du hittat de skälmarna? Varför har du dragit in sådant taskspelarsällskap?

Läkaren Jag lovar, ers majestät, att jag är oskyldig. Jag har tvärtom själv försökt köra ut dem, men deras vanvettiga uppsåt är obotligt.

Herodes (till de vise) Säg vad ni vill, om ni kan tala klarspråk!

Gaspar Min herre, det har denna årstid i detta land fötts världens konung, och vi har blott kommit för att konstatera det faktum med att i praktiken bevittna det.

Herodes (till doktorn) Vet du om att någon skulle ha fötts i mitt hus?

Läkaren Jag är ej någon barnmorska.

Herodes (till de vise) Menar ni att världens konung skall vara av mitt hus?

Balthazar Vems annars?

Melchior Augustus hus vacklar och är redan dödfött.

Gaspar Men Davids hus har aldrig utslocknat.

Herodes Denna affär förefaller mig skum. (till doktorn) Vet du inget om saken, du som annars vet allt om vad mina barnbarn har för sig? Har ej någon frilla till någon av dem kanske fött någon son?

Läkaren Arkelaus, Herodes Filippus och Herodes Antipas har inga barn.

Herodes Men hur är det med vår äldste son Antipater? Kan han medan han ägde friheten ha gått och gift sig och avlat ett barn?

Läkaren Det kan vi icke veta i så fall.

Herodes Din okunskap väcker min vildaste fruktan och samtliga farhågor till ett förfärligt hejdundrande liv! Aj, förbannade krämpor! (tar sig om vänster sida) Läkaren Har ni ätit sötsaker nu igen fastän jag stenhårt förbjöd det!

Herodes Man måste ju leva! Man kan inte svälta ihjäl för det att man är sjuk!

Läkaren Ni har frossat i måltidskalas hela livet tre gånger om dagen med tre eller flera avföringar varje dag, och nu ser ni resultatet! Jag har varnat er redan i tjugo år!

Herodes Stå ej där och var grym! Sätt i gång och gör något åt saken i stället!

Läkaren Det enda jag mera kan göra är att sätta två fingrar ner i er hals, men det skulle ni bara få mera aptit av. Ert liv består endast av omåttlighet på vart endaste tänkbara område: mat, kvinnor, dryck och osunda förlustelser. För varje gång ni har knullat mer än en gång dagligen har ni fått grovare magsår. För varje gång ni ätit er mer än proppmätt mer än en gång dagligen har ni gött växten som nu exploderar ut i era inälvor. Jag har gjort mitt! Skyll er själv! (går) Herodes Vänta! Grymme likmakare! Lindra åtminstone mina ohyggliga smärtor!

Läkaren (utifrån) För varje son som ni har mördat har ni mer förtjänat den gröna tumör som skall göra er död den mest plågsamma, onda och långsamma som världen någonsin känt!

Herodes (matt, till de vise) Jag har glömt vad ni hade för ärende.

38

Melchior Vi ville hylla den nyfödde kungen av framtiden.

Herodes Ja. Det kan blott vara någon oäkta och okänd son av Antipater. Han kringgick mig, den usurpatorn! Han tog inga risker! Han skaffade sig slugt för säkerhets skull en son utan min kännedom! Men jag skall hitta den dolda bastarden!

Kom hit, mina spåmän! (ett helt hov instörtar) Vad står det i skrifterna om den som väntas, Messias? en gammal astrolog Messias kan födas allenast i Betlehem, som ju är Davids stad.

Balthazar Betlehem?

Melchior Att vi ej tänkte på det!

Gaspar Men det sade jag ju genast till er, att ni kommit för långt åt norr!

Matematiska formlerna krävde en mer sydlig breddgrad!

Balthazar Men Jerusalem låg så nära till hands.

Melchior Det var lämpligt och logiskt att först söka konungen hos kung Herodes.

Gaspar Vi har spillt vår tid. Låt oss gå.

Herodes Mina herrar! Ett ögonblick!

Melchior (ovillig) Vad kan vi göra för er, kung Herodes?

Herodes Jag ville blott be er om en liten tjänst. När ni hittar ert barn, om ni någonsin hittar det, vill ni då vara så snälla och komma tillbaka till mig och berätta för mig var det fanns, så att jag sedan även kan komma och bringa det min enkla hyllning?

Melchior Och om vi ej hittar det?

Herodes Ni var ju så bergsäkra på att det fanns?

Gaspar Kom nu, Melchior, Jerusalem är inget ställe för oss icke-judar.

(De tre vise männen går skyndsamt, Herodes ser sarkastiskt efter dem.)

Herodes (till en tjänare) För hit chefen för all min livvakt. (denne hämtas) Fastän han försmäktar i fängelset jublar han säkert i mjugg över hur han har lyckats att lura mig. Simon, min överstepräst, kunde aldrig bli mätt på att tjata om hur angeläget det var att mitt ädla blod ytterligare förädlades genom ett äktenskap för Antipater med någon av helig levitisk familj som var rätt mor för framtidens ädlaste konung....

Härhövitsman Ni önskar, min konung?

Herodes Du vet väl var Betlehem ligger?

Hövitsmannen Naturligtvis.

Herodes Rid dit med ett kompani och tag livet av samtliga småbarn som är under två år. Förstått?

Hövitsmannen En besynnerlig order, min konung.

Herodes Men nödvändig! Har du förstått?

Hövitsmannen Den skall utföras. (går) Herodes Och nu till översteprästen. Om han har gift bort Antipater i hemlighet med någon judisk mö av rätt familj, som blott han rätt kan utvälja, så skall han ej längre dölja det för mig. Förbannade växt i min mage! (tar sig om tarmarna) Ohyggliga plågor! (vältrar sig i kramp och ångest) Har det gått så långt nu med min ärekrönta familj, att de ej längre vågar ta risken att låta mig veta när jag får ett barnbarn, av skräck för att jag även skall låta döda dem som mina söner? O ve!

Outsägliga smärta! (tar sig i sidan) Nåväl. De får se. När de menlösa barnen i Betlehem fyllt upp en grop som kadaver så har de väl lärt sig att ej föda barnbarn åt mig så att andra än jag måste ta mycket fler liv än deras. – Nu till Mariamne, den enda jag har i min gengångartillvaro att dela plågorna med, och den enda som tigande uthärdar mina ursinniga skrik. Endast hon känner ej hur jag stinker, och hennes kropp undgår numera att smittas av min. Är du död, Mariamne? Ja, snart är du död, lika död som jag själv, och då äntligen, när jag är borta, skall du lämna mig, den som du en gång älskade, som nu blott är ett bortruttnande levande lik, ett kadaver i upplösningstillstånd, i fred. (ut stönande i makabra kramper.)

39

Scen 2. Rom. Augustus Herodes är död.

Livia Ett steg närmare målet. En lydkonung mindre. Hur dog den högmodige narren?

Augustus En ohygglig död. Under sin sista tid gick han ständigt omkring ensam i sitt oändligt praktfulla palats och spred fruktan och stank blott omkring sig med ständigt ihållande skrik. Hans omåttlighet i mat och dryck och med kvinnor gav honom en oformlig växt i hans mage som gjorde att han aldrig slapp en olidlig och från vettet drivande klåda på hela sin kropp. Ingen vågade gå honom nära i slutet emedan han stank så förfärligt. Han avled i ensamhet under omänskliga plågor och vrål, endast med sina mördade söner och hustrur och släktingar som hämndgudinnor och osaligt sällskap. Kan du tänka dig en mer fasansfull död: obeskrivliga plågor, en olidlig kroppsklåda, en ständig stank som av ruttet kloakvatten och en förkrossande fullkomlig ensamhet späckad med mördade offers fantomer och plågsamma minnen av djurisk osalighet, ensam bland idel förfärliga vålnader?

Livia Jo, att dö maktlös mot nuet och framtiden. Men kanske din vän Herodes fick det på sin lott till på köpet? Fick han göra upp med sin son Antipater?

Augustus När konungen avled fanns än Antipater i livet i fängelset. Genast utropade många den ädlingen till efterträdare, och han var lagenlig arvtagare: det fanns ej någon tvekan om saken. Då hade det bråkiga landet fått en kompetent, populär och human kung som omväxling. Men han kom ej ut ur fängelset. Där blev han mördad av sina brorsöner och uppkomlingen Arkelaus, som nu är utropad till konung. Det sägs att man högg ner den riktige konungen bakifrån då han var ödmjukt försänkt i from bön heligt knäböjande.

Livia Han förblev då en hycklare ända till slutet.

Augustus Du verkar då vara exceptionellt nöjd.

Livia Arkelaus blir konung och leder det bråkiga landet åt fanders så att Rom till slut måste helt införliva det under den romerska lagen. Det är väl det bästa för alla och även vad du helst har velat.

Augustus Jag älskade den goda furste som du är så avundsjuk på. Han var den enda goda politiker jag såg i världen.

Livia Tiberius blir kejsare efter dig och ingen annan.

Augustus Måhända, men likväl så är därmed denna historia ej ännu slut.

Livia Antipater är död. Caesar lever. Det är allt vad jag och historien bryr sig om.

Augustus Kanske idag, men i morgon, när både jag själv, du och även Tiberius är borta så blir kanske låten en annan.

Livia Hur så?

Augustus Det har sports, att vår vän Antipater ej dog utan avkomma. Om han hann avla en son så är den sonen universalarvinge till Herodes och den ende i hela romerska riket av rent kungligt blod.

Livia Det kan ej vara sant. Antipater blev aldrig ens trolovad.

Augustus Ryktet förmäler, att översteprästen herr Simon i hemlighet ordnade en laglig vigsel helt inofficiellt mellan en ung levitisk judinna av hög börd och arvtagaren Antipater. Herodes var just på väg att ställa till med förhör om den saken och bringa herr Simon i klistret när döden förändrade saken.

Livia Och hann Antipater då även få avkomma, någon lagenligt bekräftad och omvittnad son?

Augustus Faktum är, att han medan han var här i Rom fick ett chiffermeddelande från sina vänner i Israel. Du själv uppsnappade meddelandet, men du fann ingen som kunde tyda det. Jag har nu lyckats att få det förklarat.

Livia Vad var det för meddelande?

40

Augustus Det var ett mycket enkelt och klarspråkigt budskap. Det sade blott: "Jungfrun har fött dig en son." Det var allt. Och du minns själv hur du slogs av hur glad och god Antipater blev av denna nyhet, som du icke själv sedan kunde förstå.

Livia Du har vunnit, Augustus. Jag känner mig slagen och erkänner mig som besegrad. Nu har jag förlorat mot dig.

Augustus (omfamnar sin fru från sidan med ena armen) Nej, min kära. Vi har båda två nu förlorat mot framtiden.

15.7.1988 ------------------------Efterskrift.

Dramat är ej blott en skildring av den gamle Herodes karriär, grymhet och ondska. När intrigernas utveckling blir som ondast introduceras sent omsider sonen Antipater som en fullständigt hederlig man i skarp kontrast mot hela dramats karaktär. Han är så hederlig att ingen kan tro på hans hederlighet. Slutligen mynnar dramat ut i den gamla judiska legenden att Jesus skulle ha varit en oäkta son till Antipater. Denna teori exponeras så utförligt i Robert Graves roman "Kung Jesus" att man inte utan vidare kan avfärda den, och detta drama kan sägas vara en ytterligare utveckling av samma teori.

Den kanske viktigaste karaktären är emellertid Mariamne emedan hon inte alls förekommer. Hon introduceras blott för att bli mördad, mordscenen överensstämmer inte med den historiska verkligheten men kan sägas illustrera den psykologiska verkligheten, men Herodes slipper henne aldrig sedan. Hennes söner är en ständig påminnelse för Herodes om henne, och när de är borta börjar Antipater i stället pina honom med hennes minne. När även han är borta är Mariamne mera levande för Herodes än någon annan, och fastän hon är död är hon det enda som i någon mån kan lindra hans plågor....

Om dramat någon gång iscensätts kunde denna detalj illustreras med någon strålkastare som exempelvis ger en röd färgtoning åt scenen varje gång Herodes blir påmind om henne, en färgtoning som intensifieras varje gång för att bli helt dominerande i Herodes sista scen.

Dramat är konsekvent genomfört på daktyler. Detta bidrar väsentligt till tyngden av Herodes öde och det outhärdliga i hela denne mans groteska livsgärning och leverne.

Copyright © Christian Lanciai 1988

41

Lejonet Personerna: Don Gomez, greve av Gormas Don Diego, greve av Bivar Rodrigo Diaz de Bivar, senare kallad El Cid, hans son (avliden 1099) Konung Ferdinand I den store av Kastilien (1035-65) Doña Jimene, Don Gomez' dotter Sancho (konung 1065-72) Garcia, hans bror Alfonso VI (konung 1072-1109) Urraca, konungens yngsta dotter Elvira (och) Sol, Cids döttrar Alvar Fañez, Cids general Don Alfonso Carrion, Cids tillfälliga svärson Ordoño, Cids brorson En stadsvakt vid Zamora Två judiska bankirer Spanska ädlingar och grander Soldater Handlingen tilldrar sig i Spanien under senare hälften av 1000-talet.

Lejonet Akt I Scen 1.

Två högtidliga spanska adelsmän kommer in på scenen var och en från sitt håll.

De går långsamt mot varandra och tycks inte se varandra. Det är omöjligt att avgöra om de faktiskt inte ser varandra eller om de bara inte låtsas se varandra.

Det slutar med frontalkrock.

Gomez Diego Gomez Diego Gomez Diego Gomez Diego Gomez Diego Gomez Diego Gomez Diego

Se dig för!

Vad går du på mig för, din sopprot?

Sopprot kan du vara själv.

Vad är det du säger?

Jag säger att sopprot kan du vara själv.

Vågar du förolämpa mig, din skurk?

Din hycklare! Vem är det som förolämpar vem, kanske?

Vill du ha bråk?

Ingen här vill ha det utom du.

Det var du som började!

Var det? Vem var det som gick på vem?

Du såg dig inte för!

Du gick rakt på mig med flit!

Bevisa det!

42

Gomez Din sakramentskade bråkmakare! Det här betyder envig på liv och död!

Diego Må blodet bevisa vems skulden är!

Gomez Du har utmanat mig för sista gången!

Diego Jag hoppas det!

Gomez Du erkänner alltså!

Diego Jag erkänner mig bara vara dödligt förorättad av dig!

Gomez Då har vi en sak gemensamt!

Diego Don Gomez, det här går inte! Vad ska kungen säga?

Gomez Det skulle du ha tänkt på innan du kom med din dödliga förolämpning!

Diego Jag ville inte förolämpa dig. Det var du som gick rakt på mig.

Gomez Bevisa det! Om jag gick rakt på dig, varför väjde du inte då?

Diego Därför att jag trodde inte att du skulle våga gå rakt på mig.

Gomez Jag trodde inte heller det om dig.

Diego Ändå gick vi på varandra till bådas förbannelse.

Gomez Vår tvist kan bara slutas i blod! Vi kan inte hålla på att förfölja varandra till döddagar!

Diego Tala för dig själv. Jag ville aldrig ha bråk med dig.

Gomez Varför ställer du till med bråk då?

Diego Din orm! Du vet att jag är för gammal för att kunna möta dig vid torneringen!

Gomez Är du feg också? Vågar du inte slåss? Och du som kallar dig Spaniens tappraste ädling! Ha-ha-ha-ha!

Diego (drar svärdet) Reta mig inte!

Gomez Ha-ha-ha-ha! (börjar gå därifrån) Diego Du är en ynklig blodhund som bara kan hetsa men som inte kan döda!

Gomez Ha-ha-ha-ha! Jag vill inte döda dig, din fegis, men skicka din son på mig, så skall jag döda honom! Ha-ha-ha-ha! (går skrattande ut) Diego Hur kan han vara så infernalisk! (gråter av ilska över sin egen ålders svaghet) Om Spanien hade haft en riktig kung hade han förbjudit näsvisa slynglar att förolämpa gamla veteraner! (till publiken) Ni såg själva hur han bara gick rakt på mig och inte gjorde den minsta ansträngning för att undvika kollisionen! Han vill bara jävlas med mig. Men vänta bara! Det här ska kungen få veta! Och ni har själva hört hur han bad om att jag skulle skicka min son emot honom! Han bad om det själv! Ske hans vilja! (går rasande ut åt motsatt håll, som är samma håll som han kom från.)

Scen 2.

Rodrigo (på knä framför ett altare i hemmet) Förbannade kaos! Mitt liv är i upplösning! Jesus, vad duger du till, när du bara sår split och elände i världen och bara gör all fanatism ännu värre hos andra än kristna! Vårt land är i upplösning, och endast judarna gottar sig däråt, förtjänar på saken och skrattar åt morernas och alla kristnas självdestruktivitet. Endast de har distans och har roligt åt vår komedi. Alla deltagare endast gråter och rasar i blindo.

Don Diego (i bakgrunden) Ve mig!

Rodrigo Vad var det jag sa? Nu är sorgen i hemmet också. Vilken galning har nu kommit hit in och ylar?

Diego (som förut) Förlorad! Berövad min heder och ära! Mitt hus är uppslukat av vanärans gräsliga pest!

Rodrigo Men det är ju min fader. Vad har han väl nu hittat på?

Diego Allt jag levat för har bragts till intet av neslig bandits oerhörda hemsökelse! (kommer in) Hela mitt liv är åt fanders!

Rodrigo Vad dillar du om, käre fader? Har du nu haft bråk med din grönsaksförsäljare om något lökpris igen?

43

Diego Käre son, ditt liv är ruinerat för alltid.

Rodrigo Har slaktaren klagat igen på din snålhet?

Diego Om det ändå vore så väl! Nej, min son, det är värre än så.

Rodrigo Har du skurits igen av barberaren nära din haka?

Diego Min son, det är värre än så! Jag har blivit brutalt förolämpad!

Rodrigo Aha! Du gick åter igen alltför nära en vägg i en gränd och blev nedstänkt från ovan av någon bedåransvärd katt....

Diego Min son, ser du ej stundens allvar?

Rodrigo Hur kan jag väl det när jag ser att du lever?

Diego Det är också allt. Ja, jag lever, men det är då knappt att jag alls ens gör det.

Rodrigo Men vad har väl då hänt? Har du tvångsrekryterats av kungen fastän du ej längre är vapenför?

Diego Nu börjar du sakta närma dig sanningen. Att jag ej vapenför är är min olycka och hela min familjs olycka.

Rodrigo Är jag då värdelös? Räknar du icke med mig?

Diego Säg mig en sak, Rodrigo. Säg, är du min son?

Rodrigo Ja, det borde väl du veta bättre än jag. Att min mor var min mor visste hon, men att du är min far vet blott du.

Diego Aldrig svek jag din mor såsom Spanien har svikit mig.

Rodrigo Ändå klagade mamma rätt ofta på dig.

Diego Jaså, gjorde hon det? Lika mycket rätt har jag då även att klaga på Spanien.

Rodrigo Har Spaniens folk då upprest sig mot dig fastän du icke är Spaniens konung?

Diego Min son, det är värre än så.

Rodrigo Jag förstår. Du har helt enkelt lömskt blivit biten av någon försmädlig och ondskefull loppa.

Diego Precis! Och du anar ej hur ont det gjorde!

Rodrigo Och därför så skriker du så hela Spanien får höra det.

Diego Ja, hela Spanien skall höra det! Käcke Rodrigo, min pojke! Jag skall bliva hämnad av dig!

Rodrigo Skall jag hämnas dig? Men du är ju icke död än!

Diego Jag blir, min son, tro mig, jag blir, så som man handskas med mig.

Rodrigo Och vad har man då gjort dig?

Diego Min son, mitt på torget, mitt på ljusa dagen, när solen stod högst, och när alla som bäst kunde se, gick den boven rätt på mig....

Rodrigo Har du blivit rånad?

Diego På ära och redlighet, ja! Men du ska ge igen, min son! Du skall upprätta mig åter. Du skall tvinga honom till envig i diger tornering....

Rodrigo Vem var då den korkade åsnan som ej såg sig för när du fanns där på torget?

Diego Don Gomez!

Rodrigo Don Gomez?

Diego Don Gomez, den busen!

Rodrigo Don Gomez, den mäktige greven av Gormas?

Diego Den äcklige, mallige Gomez!

Rodrigo Vår kungs allra närmaste rådgivare?

Diego Översittaren Gomez av Gormas.

Rodrigo Min älskades fader, den sköna Jimenes far, min egen blivande svärfar?

Diego Just han!

Rodrigo Far, vad har du nu åter ställt till med! Du menar ej att jag är tvungen att utmana min egen kärestas far?

Diego Du är tvungen, min son. Han gick på mig helt avsiktligt och ville ej be om ursäkt.

Rodrigo Och det var ej du som först retade honom?

Diego Han låtsades inte ens se mig, den högfärdige sakramentskade humbugen!

Rodrigo Konungens rådgivare provocerar man inte. Än mindre utmanar man honom.

44

Diego Han sårade mig! Vår konflikt kräver blod! Han är redo att möta dig!

Rodrigo Och min Jimene?

Diego Vad är det med henne?

Rodrigo Hon är din dödsfiendes dotter och min egen blivande hustru.

Diego Vad är det med henne?

Rodrigo Du borde ha tänkt på oss, både på mig och på henne, förrän du förgrep dig på Gomez och trampade ner honom.

Diego Han var det som förolämpade mig, och inte tvärtom! Tänk på det!

Rodrigo Han är säkert själv lika så säker på motsatsen.

Diego Tro ej på honom! Du måste upprätta min ära, för du är min son!

Rodrigo Fader, måste jag det, så är jag väl tvungen. Men klaga ej sedan på att du har vållat min olycka.

Diego Finns det i världen då någon mer fasansfull olycka än den att jag blivit vanärad?

Rodrigo Fader, du lever i Spanien. Ditt bråk med Don Gomez är inte till nytta för Spanien.

Diego Går Spanien då under för att du tornerar med Gomez?

Rodrigo Min far, låt oss hoppas att det ej går under. Om jag själv går under är däremot av underordnad betydelse.

Diego Kan du gå under då för att du kastar Don Gomez ur sadeln?

Rodrigo Hans dotter är min, och hon skall ej förlåta mig.

Diego Måste du då ha hans dotter? Finns det inga andra som passar dig?

Rodrigo Fader, jag råkar tyvärr redan äga hans dotter.

Diego Men ni är ej gifta.

Rodrigo Jag vet. Det är just vad jag menar.

Diego Jag fattar. Min son, detta blir endast värre och värre. Hur skall det väl sluta?

Rodrigo Det vet nog ej ens Herren Gud Fader själv eller Sonen hans eller den Helige Ande, för det vet jag allra minst själv.

Diego Men du slåss väl?

Rodrigo Till Spaniens olycka och till min egen, till din, till Don Gomez' och även till Doña Jimenes, så måste jag slåss, för att du och din granne har råkat att reta varandra. Min far, jag skall slåss, men det skall du väl veta, att aldrig skall jag hädanefter slåss av egen vilja och aldrig för min egen skull. Jag skall aldrig slåss utom när andra har tvingat mig därtill. (går rasande)) Diego Min son, min hetlevrade stolthet! Vad har du ställt till med? Vad skulle du bli kär i henne för, vars far jag gjort till ditt livs enda fiende i denna värld? Hade jag vetat vad jag vet nu hade jag ej gått ut denna dag. (resignerar) Scen 3.

Kungen (Fernando) Kan ingenting, greve, förmå er att bilägga denna så kortsynta tvist?

Gomez Min herre, jag avstode gärna från ytterligare processer. Det är opponenten som vägrar ge med sig.

Kungen Don Diego är arg på oss och vill ej visa sig mer inför hovet förrän ni bett honom om ursäkt.

Gomez För vad?

Kungen Det vet ni endast utom Don Diego. Men för att försöka det yttersta för att få trätan ur världen har jag bett hans son Don Rodrigo hit.

Gomez Endast hans far har gjort situationen omöjlig. Hans son har ej något i saken att säga.

Kungen Emellertid kan denna tvist bli direkt ödesdiger för allas er framtid, då ju Don Rodrigo och er dotter Doña Jimene har trolovat sig innan ni och don Diego blev ovänner.

Därför skall även er dotter här infinna sig.

45

Gomez Det är helt mot min önskan! Är jag icke min dotters fader? Är jag icke myndig för henne? Har jag icke rätt att försvara och skydda min värnlösa flicka? Hon kommer ej hit! Hon skall på min befallning förbli var hon är och ej lämna sitt rum!

Kungen Jag förstår era protektionistiska faderskomplex, men hon skall under min försorg komma hit under eskort välbehållen, och oskadad även bege sig hem efteråt.

Gomez Hon får ej se sin tillkommande brudgum förrän de är gifta!

Kungen Hon har redan sett honom. Se, här är Don Rodrigo. Var hälsad, du tappre och lovande yngling, vårt lands hopp för framtiden!

Rodrigo (knäböjer för kungen) Jag hoppas att jag kunde säga det samma.

Kungen Vi har bett dig hit för att det är i allas intressen att grälet emellan din far och Don Gomez av Gormas här icke blir värre.

Rodrigo Och mest av allt är det i mitt och Jimenes intresse.

Gomez Hur vågar du blanda min dotter i saken? Ni är inte gifta ännu!

Rodrigo Men vi kommer att bli det.

Gomez Hur är du så säker på det?

Rodrigo Hon har gett mig sitt ja.

Gomez Hennes ja är helt värdelöst så länge hennes herr far säger nej.

Rodrigo Vågar han säga nej?

Gomez Ja, tills tvisten emellan din far och mig har blivit löst.

Rodrigo Gubbe, säger du så gör du det bara slätt för att jävlas.

Gomez Vad säger du, pojke? Hur vågar du smäda en greve av Spanien?

Rodrigo Ni, greve, har grovt förorättat min fader. Jag var ytterst villig att träffa en överenskommelse med er för hans skull. Men nu har ni även än grovare här förolämpat er blivande svärson. Det kan jag ej finna mig i för Jimenes skull. Ni måste nu göra rätt för er.

Era självsvåldiga galna klavertramp gör digra duellen emellan oss på liv och död oundviklig.

Kungen Nu kommer Jimene.

Jimene Ack, fader! Min trolovade! Vilka blixtar, vad eld och vad vrede i era förmörkade blickar! Jag har väl ej kommit för sent?

Kungen Endast du, fagra jungfru, kan alls rädda situationen nu mera.

Jimene Jag är ingen jungfru.

Gomez och Kungen Vad!?

Jimene Den som jag älskar har fått mig. Ja, jag har begått en svår synd, men jag har även biktat den. Boten jag ålades var att bli lagenlig maka åt den som jag älskar.

Rodrigo Det var vad jag sade till er.

Gomez Usle skändare! Detta skall du få betala med mera än livet!

Kungen Don Gomez, bli inte förryckt. Er förtjusande dotter tycks veta vad hon gör och vad hon har gjort.

Gomez Han har skändat min dotter! Det kräver förbannelse!

Rodrigo Nej, svärfar, jag endast älskade henne.

Gomez Hon är ingen jungfru mer! Hon är förbannad! Hon kommer till helvetet!

Kyrkan skall bannlysa henne som sköka! Och detta har endast du, Don Rodrigo, min styggaste fiendes ohängde son, bringat över mitt hus! Och så ber man mig avstå ifrån att ta livet av dig!

Jimene Far, jag ber dig, besinna dig och ta det lugnt!

Gomez Jag blir aldrig din svärfar! Min dotter blir aldrig din maka! Då ger jag den skändliga hellre åt morernas harem!

Rodrigo Min svärfar, för det blir jag tvungen att avrätta er för att hämnas er dotter.

Jimene Min far! Min Rodrigo! Ni får inte slåss! Hellre dör jag än ser er bli fiender!

Kungen Dotter, du har gjort nu vad du har kunnat. Det här kan allenast nu lösas i blod.

Jimene Om du dödar min far, Don Rodrigo, så blir aldrig jag din gemål. Om du dödar min man, far, så går jag i kloster.

46

Gomez I kloster! Din sköka! Ha! Tillåt mig le! Aldrig slipper du in i ett kloster så länge jag lever!

Rodrigo Han har blivit galen.

Kungen Don Gomez, ni skapar ert eget fördärv!

Jimene Grymme far! Grymme man! Ja, ta livet då strax av varandra, så att jag mer slipper att lida av åsynen av er, förbannade krigsgalna blodhundar! (går rasande) Gomez Tid och plats?

Kungen Det måste bli en helt reglementsenlig tornering.

Rodrigo Ni vet var ni kan finna mig. Jag skall invänta klara besked ifrån hovet. (bugar sig för kungen, ser inte åt Gomez, går) Kungen Se nu vad ni har ställt till med!

Gomez Jag? Det var Don Diego som skymfade mig!

Kungen Och så måste ni därför blott skymfa hans son?

Gomez Jag? Det var ju han själv som vanärade min egen dotter!

Kungen Vet ni ej vad kärlek är?

Gomez Äran står högre i kurs och är mer viktig i politiken. Om äran får skymfas, då är er nation och er kungatron ej längre värd ens en halväten fisk!

Kungen Men man måste dock även förmå vara mänsklig, om landet alls skall kunna ledas och hållas ihop utan söndring.

Gomez Och vad är det att vara mänsklig? Att tillåta våldtäkt och laglöshet och ärekränkning?

Kungen Din dotter blev aldrig våldtagen. Hon gav sig helt frivilligt.

Gomez Hur vet du det? Var det kanske åt dig som hon gav sig?

Kungen Nu räcker det. Jag vill ej ens se er mer, greve, förrän er duell med Rodrigo är över.

Gomez Ni slipper. (går rasande) Kungen Ack, dessa eldfängda stolta spanjorer! Vem skall kunna någonsin få någon rätsida på dem? Det är tur i alla fall att de åtminstone har en potentiell definitiv monarki.

Scen 4. Torneringen.

Kungen Min sköna Jimene, jag vill att ni sitter hos mig under denna tornering.

Jimene Är det för att ytterligare få plåga mig inför min faders och makes fördärv?

Helst hade jag nog stannat hemma.

Kungen Det kan ni inbilla andra men icke mig. Jag vill trösta er om något ont skulle hända antingen er make eller fader.

Jimene Jag tackar för er höghets nedlåtenhet.

Kungen Ingenting att tacka för. Jag tycker om att upphöja den som är nedtryckt.

Och er, Don Diego, vill jag ha på min andra sida.

Diego Och hur kan ni gottgöra det om min son skulle stupa?

Kungen Då skulle jag tvinga er fatta Don Gomez' högst välförtjänta hand för hans då alltför klart ådagalagda tapperhet och styrka inför den självsvåldiga ungdomen. Men jag tror han blir den som får försvara sitt liv idag. Och om han faller så tänker jag tvinga er att bli en far åt Jimene i stället för den som ni mördat.

Diego Jag mördat?

Kungen Ja, genom er son.

Diego Han slåss blott för sin kärlek och för att Don Gomez har kränkt den.

Kungen Don Gomez tillknycklade er och ej er stackars son. Don Rodrigo stod utanför tills ni fegt krävde att han skulle slåss i ert ställe.

Diego Ni vet att jag är helt förlamad i armen och ej mer kan slåss som en man. Och ni vet att jag aldrig har sparat min kraft i min ungdom för er och för Spanien.

Kungen (i förtroende, så att Jimene inte kan höra) Och därför så hoppas jag att Don Rodrigo blir segraren. Om nu Don Gomez förlorar och dör blir det enda sår som vi får lappa 47

Jimenes. Om däremot ädle Rodrigo dör kan aldrig det såret någonsin helas i Spaniens hjärta.

Diego Tror ni då så högt om min son?

Kungen Han är vad mina söner behöver. När jag är förbrukad och död så skall Spanien slitas i stycken av mina odågor till söner. Den ende som då skall förmå hålla Spanien samman är er ädle son.

Jimene Se, nu börjar bataljen. Vad detta är för ett barbariskt gladiatorspel! Vi är ej bättre än Roms hedna blodtörsts publik.

Kungen Detta är dock långt ädlare än vanlig tjurfäktning.

(Alla reser sig plötsligt och upprört) Diego Båda är fallna!

Kungen De slog båda genast varandra ur sadeln!

Jimene Jag svimmar! (Hon dånar.)

Kungen Låt kvinnorna dåna. Vi klarar oss utan dem.

Diego Se hur de rasar med svärden!

Kungen Den gamle kan än svinga klingan.

Diego Min son slåss för livet. Mig tycks att Don Gomez slåss hatiskt som mot en arab och en hedning.

Kungen Han vill icke släppa sin dotter. Han vill bara ha henne själv.

Jimene (vaknar) Vad har hänt?

Kungen Blodet har börjat flyta, min dotter.

Jimene Oh! (dånar igen) Diego Ge honom bara, min son! Det är rätt! Var ej rädd för den knölen! Gå på honom bara och klå honom! Där! Det är rätt, käcke gosse! Ge honom ett slag nu på trynet!

Den gamle högfärdige åsnan!

Kungen Det verkar, Don Diego, som att ni har valt ert parti.

Diego Där! Gå på honom bara! Ja, smocka till trynet på honom och kindpusta honom så att han får spader!

(Hela publiken skriker till.)

Kungen Där fick han.

Diego Tror ni han är död?

Kungen För ett sådant slag reser man sig aldrig mer.

Jimene (vaknar) Vad har hänt?

Kungen Hulda dotter, din fader har just givit upp.

Jimene Är han död?

Kungen Vi får veta det strax.

Diego Även sonen min blöder och sköljer vår jord med sitt blod.

Kungen Don Rodrigo, kom hit!

Rodrigo (kommer vacklande och smutsig och blödande in) Är jag rentvådd nu? Har jag nu vunnit Jimene ifrån hennes fader?

Jimene Om du nu har dödat min far är du färdig hos mig. Är det klart?

Rodrigo Vilken tacksamhet!

Diego Sköna jungfru Jimene, din fader utmanade din man offentligt. Din man har försvarat sig, och han har vunnit dispyten. Du måste nu visa din tacksamhet för att alls någon kom levande ur detta bråk.

Jimene Jag beklagar, Rodrigo, att du ännu lever och att jag med andra ord måste bli gift med dig.

Rodrigo Kära Jimene, försök att se positivt på det.

Jimene På att du har mördat min far?

Rodrigo På att jag kanske ännu får leva för dig.

Jimene Vill du göra det minsta för mig så tag du mitt liv som du tog pappas.

Rodrigo Jimene!

Kungen Är greven av Gormas bevisligen död?

48

Diego Ja, han är nu bevisligen död.

Kungen Då befaller jag Doña Jimene, hans dotter, att vigas vid den som blev hennes fars bane, på det att hon må få ett nytt hem, ett nytt namn, en ny far och inte minst även ny ära.

Jimene Och om hon går hellre i kloster?

Kungen Så dum är hon inte. I kloster får hon endast gå när Rodrigo är borta, för så länge han än behagar att leva skall han nog se till att hon ej går i kloster. Vad sägs, Don Rodrigo?

Jimene Nåväl, jag skall gifta mig med honom, men endast för att i äktenskaps samvaro gradvis förgifta ihjäl hans liv så att min fader får hämnd genom mig.

Diego Och det stycket, min son, har du givit ditt hjärta!

Rodrigo Förlåt mig, far, men faktum är att jag älskade henne.

Kungen Vi har diskuterat den här saken färdigt! Nu skall bröllopsförberedelserna tillskyndas! Bär ut Don Gormas olyckliga lik! Bered framtidens vägar för livet!

Jimene (till Rodrigo) Vill du ännu ha mig?

Rodrigo Vi lär aldrig slippa varandra mer när kungen själv nu befaller vårt bröllop.

Jimene Så mycket värre för dig.

Rodrigo Hade du föredragit din gnällige fader?

Jimene Jag önskar att ni båda två hade omkommit!

Rodrigo Lugna dig. Förr eller senare stupar jag också. (svimmar) Diego Han dör!

Kungen Nej, det är bara blodförlust.

Jimene Rädda den arme! Han dör! Ack, han blöder ihjäl! (Många rusar till.)

Kungen Vi fick bara ett lik i torneringen.

Diego Ett blev för mycket. Ni menar att två hade varit mer lagom?

Kungen Jag menar, att endast de döda är angenämt stillsamma.

Alla de levande vill bara därför ta livet av varandra.

Diego Ja, det är all ambitions strävan: att göra så många lik som möjligt för att slutligen bli lik själv.

Kungen Ja, så är det tyvärr. Låt oss lämna det legaliserade slagfältet nu, som allenast är till för att inleda inbördeskrig.

Jimene Don Rodrigo! Om du icke vaknar mer skall jag ej gifta mig med dig! Om du nu dör så skall jag aldrig förlåta dig!

Diego Kom nu, min dotter. Du har plågat honom tillräckligt för denna dag.

Jimene Min far då?

Diego Han skrattar åt dig och åt oss nu, ty han har nu sällat sig till alla dem som blott kan genomskåda och skratta åt all vår odrägliga fåfänga.

Kungen Sköna Jimene, din far har fått sitt. Låt oss nu göra vårt för de våra så att han får något att skratta åt.

Jimene Min konung, jag har inget val än att följa och lyda er vilja.

(De lämnar åskådarläktaren.)

Akt II Scen 1 Kungen (efter ceremonin) Nå, har du tuktat din argbigga nu?

Rodrigo Ja, hon sade åtminstone ja till mig.

Kungen Det att hon ej gav dig örfilar är ett gott tecken.

Rodrigo Hon verkar då snarare passiv för att icke säga apatisk.

Kungen Du har alltför noggrant tyvärr krossat hjärtat på henne.

Rodrigo Jag vore väl icke en man annars. Är det ej allt vad all kärlek går ut på och varmed all kärleksakt jämt kulminerar: i krossandet av nästans hjärta?

Kungen Tyvärr är det riktigt och sant. Se blott till att din frus hjärta även förblir krossat, ty endast så länge får du behålla det.

Rodrigo Jag kan ej döda fler pappor till henne. Vad mera begär du?

49

Kungen Att hon ej skall bli den som mer krossar ditt hjärta än vad du krossar din frus.

Rodrigo Håll mig sysselsatt med politik och med krig, så skall hon hållas avtrubbad.

Kungen Bra. Vad för råd kan du ge mig i detta: den helige fadern i Rom kräver att jag skall erlägga skatt och tribut till den mallige kejsarn av Tyskland. Skall jag lyda påven och fegt krypa baklänges, eller har jag rätt att vägra?

Rodrigo Om kejsaren lever i Tyskland och påven i Rom, vilken rätt har de då att regera i Spanien? Om de vill ha bråk om en så självklar sak, skicka ut mig emot dem, och de skall få veta, att Spanien bäst råder sig själv.

Kungen Tar du ansvaret på dig, och leder du kriget?

Rodrigo Det är just vad jag nu behöver! Om jag vinner segern förblir frugan harmlös, och om jag förlorar så stupar jag: då blir ens fru mera snäll mot en än vad hon är medan maken är gift.

Kungen Du har rätt. Jag skall skicka depescher till påven och kejsaren redan idag. Vill de ha några pengar, så får de förtjäna dem själva.

Rodrigo Rätt så.

Jimene Nå, var har jag min man? Är vi gifta nu, eller var det blott en formalitet och ett insegel på din förstörelse av mitt och min familjs liv?

Rodrigo Du är gift med mig vare sig du det nu vill eller ej.

Jimene I så fall kräver jag uppmärksamhet av min man.

Rodrigo Du skall få det i sängen.

Jimene Det är just dit jag vill bege mig.

Rodrigo Är du redan trött?

Jimene På mitt liv och mitt äktenskap, ja.

Kungen Det betyder, Jimene, att du dock ej ännu är trött på Rodrigo. Dess värre behöver jag honom just nu för ett antal politiska uppdrag. Du får vänta ensam i sängen på honom så länge.

Jimene Hur länge?

Kungen Tills du blivit snäll. (går med Rodrigo) Jimene Jag förstår. Detta äktenskap var blott politiskt. För syns skull har jag blivit bortgift av kungen med Bivar för att det skall synas att det icke råder konflikt mellan Bivar och Gormas, kung Ferdinands starkaste stöd. Nåväl, konung, jag skall väl då vänta. Men min dag skall komma den även och förr eller senare!

Scen 2. Konung Ferdinands dödsbädd.

Kungen Mina söner, tyvärr kan jag inte regera mer.

Garcia Far, vi förstår dig.

Kungen Det gör ni inte alls. Ni vill bara ha makten kvickt för att få slåss med varandra om den sinsemellan. Men den synnerliga förbannelsen ger jag er, att om enda av er börjar slåss med sin broder, så skall båda två vara evigt förbannade. Rättvist har jag delat upp detta mäktiga Spanien emellan er, som konung Sancho den store så ärorikt administrerade, skapade och gav förenat i arv till den framtid, som nu tyvärr börjar urarta med er. För att undvika inbördeskrig efter mig har jag givit er var och en sin del, men jag fruktar nog att ni skall börja upplösa Spanien ändå genom inbördes trätor och krig. Enda medlet att hindra det upplever jag att förbannelsen är. Men så likgiltiga som ni är för allt heligt, så struntar ni väl i förbannelsen också. Vad kan jag då göra? Det enda som döende mänskor kan göra: att hänge sig åt den gudomliga resignationen.

Jag har dock ett hopp som till all lycka skall leva vidare utan mig. Det är Rodrigo Diaz del Bivar, han som morerna kallar El Cid. Sancho Varför kallar de honom El Cid? Kungen Icke blott för att han underkuvade fem stycken moriska konungar som blev hans tjänare, utan mest för att han alltid har levat i ödmjukhet. Påvens arméer och kejsarens 50

slog han, Savojen och Frankrike jagade han ner i deras kaninhål, men ej tog han äran där för. Nej, den gav han åt Spaniens konung. När morernas sändebud sökte sig till honom för att beundrande bringa den store sin hälsning och hylla Rodrigo Bivar som sin härskare, svarade han: "Jag är icke er herre men blott min kungs tjänare." Moriska ambassadörerna sökte sig då till min port och försökte att pracka på mig sina gåvor. Jag svarade då: "Det är ej eder konung som kuvat er utan min tjänare som ni nyss kommit från. Jag är ej något som han ej har gjort mig till." Då gick de hem fulla av den mest hänryckta hänförelse och beundran, och sedan den dagen så kallas Rodrigo av morerna allmänt El Cid, som betyder på morernas rotvälska "Herren", en titel som är för det jordiska vad deras propagandistiska käpphäst "Allah" är för det utomvärldsliga. Så vet ni det. Ni bör akta den mannen och ej göra er till hans ovänner, ty han är mäktigast i hela Spanien.

Alfonso Är vi såsom konungar då ej mer mäktiga?

Kungen Nej, ty Rodrigo är ödmjuk, men det är ej ni.

Garcia Han har rykte om sig av att vara opålitlig, lömsk och omöjlig att få på sin sida.

Kungen Det är eder lycka.

Alfonso Och om han tar kronan ifrån oss?

Kungen Så dum är han inte. Det skall vara det allra sista han gör. Era kronor får ni skämma ut er med alldeles själva.

Sancho Min far, är det ert sista ord?

Kungen Det blir synd om er när jag är borta, men han skall bli Spaniens räddning.

Sancho Det sägs att han fraterniserar med morerna.

Kungen Glöm icke att även de är helt vanliga mänskor, som ni och El Cid. Att han kan tala med dem och umgås med dem är bevis på hans styrka som skicklig politiker och på att Spanien trots allt kan förenas igen både med omoraliska judar och galna araber som trogna spanjorer i vår kristna monarkis tjänst. Men nu måste jag spy ut mitt liv. Ge er av härifrån och låt mig dö i fred. (Han dör.)

Alfonso Är han död?

Garcia Nej, han somnade bara.

Sancho Han vaknar ej mer.

Alfonso Alltså har han gått hädan.

Sancho Jag ber att få dra mig tillbaka.

Garcia Skall du icke vaka vid vår faders dödsbädd?

Sancho Jag har tyvärr mera väsentliga uppgifter. Jag överlåter åt er hela äran av gubbens begravning. (går) Alfonso Vad menar han? Vad skall han göra?

Garcia Han vill bara sätta i gång alla tänkbara lömska politiska kupper mot oss.

Alfonso Vem skall då leda pappas begravning?

Garcia Det lämnar jag över åt dig. (går) Alfonso Garcia! - Han överger oss även han. Ej kan jag ensam stå här och gråta när bröderna mina slår klorna i Spanien för att roffa åt sig allt vad de kan få. Pappa, du får nu klara dig ensam. Jag måste försvara mig mot mina bröder. (går. Liket blir ensamt kvar.)

Scen 3.

Sancho Varför slåss du med mig mot min broder, Rodrigo? Jag trodde att du var en rättskaffens man.

Rodrigo Detta inbördeskrig är förvisso åt helvete, men någon man måste segra. Då föredrar jag att befrämja den blivande segrarens väg framför att hjälpa säkra förloraren att desto mera förlora.

Sancho Du fruktar då icke min faders förbannelse över de söner som griper till vapen för maktens skull emot varandra?

51

Rodrigo Jag fruktar blott ödet, som giver en seger åt den oförtjänte och slår den förtjänte med nederlag. Livet, min prins, är tyvärr omoraliskt. Det finns ej moraliska segrar. Det finns blott moraliska nederlag.

Sancho Jag kan ej helt klart förstå dina resonemang, men det räcker att du ej är mot mig för att jag skall alls tolerera dig. Hjälp mig till segern, och du är min man liksom du var min faders.

Rodrigo Jag hjälper ej någon till segern. Jag hjälper blott stackars förlorare till deras nederlag, men alla sådana är mina fiender.

Sancho Åter ett kryptiskt uttalande. Fan må förstå din demonstrategi. Men här är nu min broder. Han vill uppenbarligen parlamentera.

Träd fram med din snövita snorfana, broder, om du vill ha fred. Men om du ställer villkor för freden så kan du direkt lägga benen på ryggen.

Alfonso Det är icke dig, broder, som jag bekrigar men endast den krigare som falskeligen slåss mot hela Spanien för sin egen vanära genom att som en förrädare mot vår konungslige fader ta ditt parti mot dina bröders.

Sancho Du menar Rodrigo Diaz av Bivar?

Alfonso Just den samme, den störste av vårt lands förrädare. Han svor en ed till vår fader att skydda hans söner för inbördeskrig. Han har kastat oss in i det inbördeskrig, som vår far ville undvika, genom att uppvigla dig emot oss.

Sancho Du anklagar Rodrigo men frikänner Sancho, din broder?

Alfonso Det gör jag, väl medveten om att min broder ej avsiktligt inlett det här ondskefulla krigståget mot Spanien.

Sancho Då skall jag svara dig, broder, att du är naiv. Det är icke Rodrigo som startat mitt inbördeskrig utan endast jag själv. Och Rodrigo slåss för mitt parti endast för att han vet att jag är säker segrare. Därför är det lika bra att du kapitulerar.

Alfonso Du fruktar då icke vår faders förbannelse?

Sancho Själv kan han vara förbannad så lik som han är. Icke fruktar jag något av en som är död. Världen tillhör de levande. Vill du försvara de dödas rätt gör du nog klokast i att sälla dig till de ruttnandes sida.

Alfonso Din hädiska fräckhet är ett slag i ansiktet för hela världskristenheten.

Sancho Nej, bara i ansiktet på dig personligen, broder Alfonso. Du gör klokast i att nu återuppsöka de dina, för annars tar vi dig till fånga emedan vi tröttnar snart på allt ditt gnäll.

Alfonso Och den djävulen hjälper du, tappre Rodrigo!

Rodrigo Jag slåss aldrig frivilligt utan blott för det minst onda. Tyvärr, alltför gode Alfonso, är all kristendomen i världen helt maktlös mot ödet.

Alfonso Är du ödets man då som tror dig ha rätt att bestämma dess gång?

Rodrigo Nej, till skillnad från de flesta andra är jag endast medveten om att jag är ödets fånge och offer och slav.

Sancho Nu har ni snackat nog för idag! Vi har nog med allt skitprat ifrån vanliga predikstolar. I krig duger blå predikanter blott till att förlora. Sök skydd bakom dina soldater, Alfonso, ty dina bedrövliga amsagor kan ej försvara dig mot mera talande vapen!

Alfonso Förbannelse över dig, broder!

Sancho Det spjutet skall alltid förfela sitt mål, ty det kan aldrig få mig att blöda.

Alfonso (till sina egna) Tillbaka! Till vapen! För Spanien! (springer därifrån) Sancho Nå, vad säger du nu om min broder? Har han icke rätt i sin sak? Är jag ej stora boven i dramat?

Rodrigo Förvisso har gode Alfonso mer rätt än vad du har, men därför just bör han ej handskas med vapen. Med vapen i hand kan moraliska rätten förlora allenast. Den krigiska segern med blod och våld kan endast hembäras av den moraliskt okunnige och skrupelfrie.

52

Sancho Och det råkar jag ensam vara. Då är saken klar. Vi tar gode Alfonso till fånga i striden, så lättar vi honom på alla hans vapen och insätter honom på klostercell, var hans moral sedan bättre får komma till rätta.

Rodrigo Var dock ej för hård emot honom när han väl är avväpnad. Vet, att en stridsrustad fiende framför sig är mycket bättre att ha än en oskadliggjord och förödmjukad fiende bakom sig som svurit hämnd med vad medel som helst.

Sancho Gode erfarne Cid, jag skall noga beakta din varning.

Scen 4. Vid Zamora.

Sancho Härlige Rodrigo, du har nu givit oss allt utom en enda sak.

Rodrigo Och vad kan du väl fortfarande sakna, kung Sancho? Din broder Garcia är fången, din broder Alfonso är flydd till araberna, och hela Spanien är ditt. Vad kan du väl önska mer?

Sancho Något som endast du kan ge mig.

Rodrigo Och vad är det?

Sancho Zamora.

Rodrigo Zamora!

Sancho Det starkaste fästet i hela Spanien och det enda ointagliga.

Rodrigo Fråga din syster. Det är hennes fäste. Du är hennes broder och inte jag.

Sancho Men hon hatar och föraktar mig, Rodrigo, medan hon älskar dig.

Rodrigo Älskar mig?

Sancho Ja, det har hon gjort sedan sin ungdom. Allenast du skulle därför kunna ge mig tillträde till staden.

Rodrigo En svår uppgift.

Sancho Den svåraste och sista. Sedan kan varken du eller jag bli större.

Rodrigo Nåväl, jag skall försöka. Men mera kan jag inte göra.

Sancho Lycka till! (avlägsnar sig) Rodrigo Prinsessan Urraca, den klokaste, skönaste av alla gamle kung Ferdinands barn och hans största bekymmer på dödsbädden, hon fick av honom i arvedel den enda helt ointagliga staden i Spanien på det att hon alltid själv skulle förbli ointaglig för någon man: så mycket älskade konungen sin yngsta dotter. Och nu säger Sancho att hon alltid har älskat mig. Ingenting är så farligt som älskande kvinnor. Måhända får jag möta här mitt livs stora avgörande nederlag. (slår på porten) Vakt Vem önskar tillträde? Vad är ert ärende?

Rodrigo Jag är Rodrigo Diaz de Bivar. Infantinnan Urraca vet nog vem jag är. Jag vill tala med henne personligen.

Vakt En sådan fräckhet! Vet ni icke om att hon aldrig skall öppna sitt hjärta för någon?

Rodrigo Vet ni icke då vem jag är? Vet ni ej varför hon har tillslutit sitt hjärta? Vet ni icke att jag är den enda man som hon älskar?

Urraca (rösten hörs) El Cid? Är det han?

Vakt Det är han.

Urraca (träder fram) Usle skändlige kungaförgörare! Hur har du lytt min far konungens ed som du så heligt svor? Är du nöjd nu när två av de tre prinsar du svor att skydda nu är evigt vanärade genom dina omfattande lömska landsförräderier? Vad vill du med mig, sista oskulden av min familj, ensam oskändad av dig tills vidare?

Rodrigo Sancho åstundar din borg och har bett mig att erövra åt honom din stad Zamora.

Urraca Du ensam har gjort honom storhetsvansinnig. Han får aldrig av mig Zamora.

Hur kan han då tro att han skulle så lätt komma över min stad genom dig när han vet att han aldrig kan få den med vapenmakt?

Rodrigo Han påstår att du har älskat mig.

53

Urraca Påstår han det? Han har rätt. Jag har alltid beundrat och älskat den rene El Cid medan han ännu tjänade ärligt min fader; men efter att store Fernando gick bort har Rodrigo Diaz de Bivar brutit samtliga löften och eder, förverkat sin ära och blivit en helt ordinär kondottiär utan skrupler och utan moral eller rättskänsla. Utan Rodrigo låg konung Alfonso och konung Garcia ej vanärade såsom fångar och tiggare instängda hos ärelösa barbarer. Rodrigo, du ensam har osäkrat Spanien! Förbannad är du i all evighet därför! Den digra förbannelse pappa gav sina tre söner om de bröt sin inbördes fred må nu drabba dig ensam, som vänt dessa tre goda bröder till ondska och strid mot varandra. Din lastbarhet och dina brott är totalt outsägliga och oförsvarliga! Gå! Lämna genast Zamora förrän jag här börjar att kasta ner otömda nattkrus på dig! Om jag vore en katt skulle jag icke tveka att pissa på dig!

Rodrigo (avsides) Hon är värre än min egen hustru. (till henne) Vad har jag då gjort dig?

Urraca Du har uraktlåtit att tjäna ditt land och dig själv för att tjäna i stället min broder grobianen kung Sancho! (försvinner) Rodrigo Förvisso har hon nästan rätt. Jag har hjälpt denne Sancho i alla hans laster och icke förhindrat ett enda av alla hans brott. Han har drivit sin broder i landsflykt och fängslat den andre och tagit sin syster Elviras stad och även nu skickat mig med beväpnade styrkor mot sin yngsta helt obeväpnade syster Urraca för att även skända den sista av Spaniens politiska oskulder. Klart är att jag ej kan giva Zamora åt honom: Urraca ger sig icke frivilligt, och hennes stad är ointaglig. Alltså: mitt livs första nederlag. Men det kan kanske bli vänt till min första moraliska seger.

Sancho Nå, var har du nu stadens nycklar?

Rodrigo Din syster gav mig icke staden.

Sancho Vad menar du?

Rodrigo Denna stad blir aldrig din.

Sancho Du har lagt hela Spanien ned för mina fötter. Varför kan du då icke även ge över Zamora åt mig, den mest mogna och lättplockade av Kastiliens frukter?

Rodrigo Hon vill icke, och jag vill ej taga henne med våld.

Sancho Du har svikit mig. Själv har du uppmuntrat henne och staden att bjuda mig motstånd.

Rodrigo Det är icke sant.

Sancho Det är visst sant! Du har gjort det blott för att kunna behärska mig bättre!

Ditt är Zamora, men du vill ej ge det åt mig! Du vill själv bli din konung och Spaniens! Jag har genomskådat dig!

Rodrigo Döda mig om du tror mig vara skyldig.

Sancho Min fader avkrävde oss bröder en ed som gick ut på att vi alltid skulle hörsamma ditt råd och väl hedra dig så länge vi och du levde. Den eden allenast är räddningen för dig. Jag litar ej längre på dig. Du är färdig hos mig. Hade du visat mig någon lojalitet hade du givit åt mig Zamora. Det ville du inte. Du är alltså icke nu längre min tjänare. Tjäna dig själv om du kan nu när du icke längre vill tjäna en annan, men skaffa dig då andra länder att göra dig till ensam herre i. I mina länder får du icke visa dig mera.

Rodrigo Så är jag då landsförvist?

Sancho Ja, och på livstid.

Rodrigo Från även de länder som jag har lagt under dig?

Sancho Från hela Spanien. Allenast hos morerna är du i fortsättningen trygg för mig, ty jag skall vända världskristenheten emot dig, ett arrangemang som bör bli ganska lätt, så som du har gått löst emot påven. Försvinn ur min åsyn, Rodrigo Diaz de Bivar, och kom aldrig inför den igen om du ej vill bli avrättad. (går) Rodrigo Han menar allvar. Jimene, jag har endast dig nu, när hela min stora karriär är förintad för mig. Men i landsflykten kanske jag även kan finna den gode Alfonso. Det finns alltid utvägar ur varje avgrund. Kung Sancho har endast satt stopp för sig själv, som för mig öppnat oanade möjligheter i det att han äntligen nu har befriat mig från alla band med det sjunkande skepp som hans egen regering nu är genom hans oförståndiga 54

övermod. Sköna och fromma Urraca, du har sannerligen bevisat mig kärlek, i det att du ryckt mig ur blinda karriärens förödande fåfänga för att i stället hänvisa mig till tragedins obegränsade mänskliga hav av befrielse, luttring och ödmjukhet. Alltid skall jag vara din renhet tacksam.

Urraca (dyker upp på scenen) Välkommen tillbaka, när ditt öde kräver kirurgiska ingrepp på nytt.

Rodrigo Jag är mest tacksam för att du finns. Farväl, och lev väl i din upplysande ointaglighet.

Urraca Var från och med denna dag endast din egen herre och lyd aldrig andras råd mera.

Rodrigo Ej ens goda kvinnors?

Urraca Nej, allra minst deras. Farväl!

Akt III Scen 1.

Hos Alfonso i Toledo. En dunkel cell i ett kloster.

Alfonso Vi kommer du hit, Spaniens härskare, som störtar alla dess konungar i evig vanära?

Rodrigo Jag är blott greve och slav som vasall under Spaniens konung.

Alfonso Men varje spansk konung som du tjänar drabbas av övermod, vanvett och olycka.

Rodrigo Det är ej mitt fel. Vad fel finns i ens karaktär är man enbart ansvarig för själv.

Din bror Sancho var odräglig såsom regent, och han gjorde sig skyldig till allt vad som drabbade honom förutom sin död för förrädarhand.

Alfonso Är han död?

Rodrigo Han är stendöd.

Alfonso Och jag trodde du övergivit min våldsamme broder för att du blott tröttnat på honom och nu ville resa mig mot honom. Då var det kanske du själv som tog livet av honom.

Rodrigo Om du kan tro det, så kan jag tro att du lejde mordet.

Alfonso Jag tror ej du dödade honom. Jag tror icke ens att du ville det.

Rodrigo Han hade slutligen flera som önskade avrätta honom än som ville han skulle fortsätta. Jag hörde aldrig till dem dock som ville hans död fastän han var så otacksam och landsförvisade mig.

Alfonso Blev du driven i landsflykt?

Rodrigo För det att jag vägrade dra mot er syster med vapen.

Alfonso Och det ville han göra?

Rodrigo Han även gjorde det tvärt mot min inrådan, och det blev konungens bane.

Alfonso Berätta hur allting gick till.

Rodrigo En förrädare visade sig från Zamora. Han önskade visa Don Sancho en hemlig underjordisk gång in till klippstaden. När den förrädaren blev ett slag ensam med Sancho begravde förrädaren genast en kniv i din broders ovaksamma rygg.

Alfonso Det var illa. Vad straff fick Zamora?

Rodrigo Din bror hade då redan ångrat sin otacksamhet emot mig och sänt bud efter mig att jag omedelbart skulle komma tillbaka. När jag kom tillbaka var konungen döende redan. Jag kunde ej rädda hans liv. Redan hade han grymt gett befallning om stormning av staden. Ett anfall mot den hade kostat allt ungt blod i Spanien. Jag avvärjde ordern.

Alfonso Det var säkert syster Urraca högst tacksam för.

Rodrigo Hon sände mig hit till dig. Alla krävde dock att kungens död måste hämnas.

Rätt många anklagade staden för att ha avsiktligt iscensatt din broders död. En tapper ädel familj ifrån staden beslöt att försvara Zamoras och Urracas oskuld i dådet. Don Diego Ordona, den blodige busen, tog uppgiften på sig att anklaga Urracas ära och stad mot 55

familjen Arias Gonzalo och hans fyra söner. De dog alla fyra i tappert försvar för sin stad och sin drottning från den äldste Pedro till yngste Fernando mot greve Don Diego Ordonas ohyggliga blodtörst, men slutligen kastade grevens häst av honom, och den så fruktade Ordona Lara bröt nacken. Blott fadern till tappra försvararna återstod, men stadens och infantinnans dygd, ära och fortbestånd räddades. Ingen tror mer nu att någon i staden var skyldig till mordet, och varifrån mördaren kom är ett olöst mysterium.

Alfonso Och varför är du nu hos mig?

Rodrigo Även din stackars andre bror, gode Garcia, är död.

Alfonso Har man dräpt honom också?

Rodrigo Tyvärr var hans död ännu värre. Han tynade bort och försmäktade i sin bror Sanchos likgiltighets fängelse. Sancho begravde sin broder i fängelset levande.

Alfonso Nej! Rodrigo Du är nu ensam konung av hela Kastilien, León och Asturien.

Alfonso Och här är jag fängslad hos morerna i deras gästvänskap hos Ali Maimon den gode som visat mig ädlare välvilja än någon kristen spanjor. Skall han låta mig lämna Toledo för att bli spansk konung och hans värsta fiende i politiken?

Rodrigo Min vän, jag har talat med honom. Jag känner de här saracenerna. Blott man ej dumt förolämpar moskén eller deras Allah och ej talar nedlåtande till dem och ej missionerar och icke predikar för dem, är de snällare än alla kristna och lättare dessutom att ha att göra med. Han släpper ut dig och låter dig gå, men det måste se ut som en flykt.

Annars får han muslimerna mot sig. I morgon står två friska hästar och väntar på oss vid ett dunkelt hörn av stadens murar. De hästarna har blivit skodda med hästskorna bakfram. Med dem ska vi fly i all hemlighet i morgon afton.

Alfonso Genialiskt!

Rodrigo Vi för dig till Burgos, var du får högtidligen avlägga eden inför Spaniens grander.

Alfonso Vad ed?

Rodrigo Sade jag att din brors mördare kom undan?

Alfonso Nej. Rodrigo Det gjorde han. Nu kräver hela Spanien att du före tronbestigningen i katedralen svär en ed att du oskyldig är till all anstiftan till den tiofaldiga assassineringen av konung Sancho.

Alfonso Tiofaldiga?

Rodrigo Din broder höggs i ryggen tio gånger.

Alfonso Grymma död! (gråter) Hur lastbar, brottslig och okynnig han än var förtjänade han icke sådan död. - Och inför vilka skall den eden svärjas?

Rodrigo Inför Gud i katedralen, inför mig och inför elva andra grander.

Alfonso Är det du då som av mig skall ta emot den eden?

Rodrigo Ja. Alfonso Är du då ej min tjänare?

Rodrigo Jo, när den eden avlagts.

Alfonso Akta dig, Rodrigo! Du blir aldrig herre över mig!

Rodrigo Jag önskar endast bli din tjänare.

Alfonso Du hämtar mig i morgon?

Rodrigo Ja, vi ses i morgon. Härmed önskar jag min framtids herre en god natt.

Alfonso Jag önskar dig det samma. (Cid går.) (efter honom) Du kan dra åt helvete! (kastar en stol mot dörren.)

56

Scen 2. Eden i katedralen.

Riddare, präster, och längst fram i koret Alfonso knäböjande framför en biskop med Bibel och Cid, som förestavar eden: Cid Nesligt mördad må jag bli...

Alfonso Nesligt mördad må jag bli...

Cid av den mest usla ibland människor...

Alfonso av den mest usla ibland människor...

Cid och skam mitt minne evigt följe...

Alfonso och skam mitt minne evigt följe...

Cid om jag ej nu talar sanning...

Alfonso om jag ej nu talar sanning...

Cid då jag vittnar att jag ej i mordet...

Alfonso då jag vittnar att jag ej i mordet...

Cid på min broder Sancho hade någon del...

Alfonso på min broder Sancho hade någon del...

Cid i varken önskan eller råd och dåd...

Alfonso i varken önskan eller råd och dåd...

Cid så sant som Herren Jesus Kristus lever.

Alfonso så sant som Herren Jesus Kristus lever.

Cid Amen.

Alfonso Amen.

Cid Se mig in i ögonen och möt min blick när du nu säger amen till din ed!

Alfonso (tittar Cid stint i ögonen) Amen.

Cid Bra. Nu är du rentvådd.

Alfonso Kan jag resa mig från golvet?

Biskopen Ja. Alfonso Om jag nu rentvådd är så är jag även nu din konung, Cid, Rodrigo Diaz av Bivar! Den ed du förestavat mig var icke värdig för en konung. Den var rena förödmjukelsen! Jag anser dig för mäktig och för stor i truten, Don Rodrigo Diaz av Bivar!

För att du valt att förestava en så kränkande ovärdig ed åt mig, så kommenderar jag dig härmed i ettårig landsflykt! Fly till dina vänner morerna, och kom ej åter hit inför min åsyn på ett år, om du vill bli vid liv! Ett år! Så lång tid skall det ta för min kastilianska vrede över denna sårande och låga ed att lägga sig! Min far fick mig att lova att ta vara på dig ständigt och att ära dig, men det finns gränser. Denna ed kan aldrig jag förlåta dig.

Cid Du hade aldrig blivit konung utan den.

Alfonso Jag var en konung utan den! Men efter att du förestavat mig den känner jag mig skändad av dig i min kunglighet! Du har helt enkelt satt dig över mig! Det kan en konung aldrig acceptera.

Cid Om nu min konung tvingar mig i landsflykt på ett år så ber jag att få dubbla den perioden och två gånger, så att det blir fyra år.

Alfonso Ännu en nyck från Cid? Cid Min konung själv har värdigats befalla mig i landsflykt. Därför må den dubblas fyra gånger till min konungs ära.

Alfonso Jag förstår ej dina nyckfulla manövrer. Dra åt skogen, och låt oss mer slippa se dig! Det är allt jag ber om. Hur du vill ha det formellt får du bestämma som du vill. Jag vill blott glömma dig. (går rasande) Cid Åter skälls jag ut av kungligheten efter att ha räddat dennas liv. En konungs tacksamhet är ständigt utan gränser. För hans bästa kan jag endast hoppas att han inte svurit falskt. Men det vet varje mänska ju, att kungar hålla löften liksom eder, och att de ej kunna svärja falskt.

57

Dock ser jag det som säkrast att nu lämna denna kungen och hans rike utan att besvära honom med att bjuda honom ett farväl. A Dieu är malplacerat under rådande omständigheter. (försvinner ut bakvägen) Scen 3. Kung Alfonsos hov.

Jimene Mina barn, de vackraste i världen, min gemål El Cids bedårande små döttrar, se nu till att ni ej fläckar ner de vackra kläder som jag gett er.

Elvira Följer du med oss, mamma?

Jimene Nej, helt själva får ni gå till infantinnan. Hon skall taga hand om er och föra er som bön till kungen.

Sol Men varför får vi aldrig träffa pappa?

Jimene Kungen har förskjutit honom. Endast ni kan smälta kungens hjärta så att pappa kan få komma hem. Det är det enda ni skall säga kungen: Låt oss än en gång få se vår far. Ja, säg att ni vill ha er pappa.

Sol Vi vill ha vår pappa!

Jimene Ja, just så, min dotter Sol, skall du för kungen böna.

Elvira Lita bara på oss, lilla mamma. Vi ska nog få far tillbaka.

Jimene Nu för jag er till prinsessan Urraca. Bli inte rädd för henne. Hon skall taga hand om er och visa er för kungen. Här så måste jag nu lämna er. Min makes fredlöshet förbjuder mig att själv få träffa honom.

Elvira Vi ska klara upp'et åt dig, mamma.

Jimene Vi ska inte söla ner oss.

Jimene Doña Urraca, här är nu mina döttrar. Duger de som bön till kungen?

Urraca Sådan bön kan aldrig lämnas obesvarad. Flickor små, ni är de sötaste och vackraste i världen. Ack, att dessa döttrar vore mina!

Jimene Det blir de aldrig.

Urraca Nej, men desto kärare skall de bli mig och kungen. Var ej orolig, min kära syster. Gud har sett ditt lidande. Min broder skall få träffa dina döttrar i all deras underbara oskuld.

Jimene (niger till golvet) Tack för det. Då drar jag mig tillbaka. Sköt er väl nu, flickor små!

Elvira Mamma skall ej oroa sig för oss.

Jimene Jag litar på att mina döttrar kommer oskadda tillbaka.

Urraca Min hand är den mest beskyddande i detta landet.

Jimene Nig ordentligt sedan inför kungen, flickor.

Urraca När ni åter ser er makes döttrar skall ni även återse er make.

Jimene Tack. Då drar jag mig tillbaka i ödmjukaste och frommaste förtröstan.

Elvira och Sol Hej då, lilla mamma!

Jimene Hej då, käraste! (hon går) Alfonso (inträder) Vad är det för underbara barn du har hos dig, Urraca?

Urraca Är de ej bedårande?

Alfonso Jo, sannerligen. Jag har ej fått se så vackra flickor på oändlig tid.

Urraca De är hos mig som bön för en vi mistat.

Alfonso Är de då föräldralösa?

Urraca Nästan. Fadern är förlorad, men han kan än rehabiliteras.

Alfonso Säg ej mera. Är de barnens mor Jimene?

Urraca Ja. Alfonso Hon skickat dem till oss för att beveka vårt förhärdade rättvisa hjärta?

Urraca Ja. Min broder, du behöver deras fader. Hela Spanien ropar efter honom.

Hans förvisning är en ren skandal.

58

Alfonso (avsides) Vad kan en man väl göra när hans rikes samtliga madamer drar i fält emot hans hjärta, ens om han är konung? - Syster, vad vill du att jag skall göra?

Urraca Kalla El Campeador tillbaka.

Alfonso Jag kan icke glömma alla hans förbrytelser. Han var för mäktig för mitt land.

Det enda jag kan göra är att låta ärendet bli omprövat.

Urraca Det minsta du kan göra är att tala med din främste hjälpare personligen.

Alfonso Och det skall jag gärna göra, och därmed skall jag personligen ompröva hela hans historia, fall och karaktär.

Urraca Så gör det då. Ju förr, dess bättre för vårt land och folk.

Alfonso Då kan du sända åter dessa flickor till Jimene. Hennes bön har nått mig, och den har bevekt mitt hjärta.

Elvira Får vi då vår far tillbaka?

Alfonso Ja, min flicka, ni ska få er far tillbaka, tillfälligt åtminstone.

Scen 4.

Alfonso Jag har kallat dig. Varför har du icke kommit?

Cid Jag hade annat för mig.

Alfonso Jag förlorade mot morerna vid Alcala. Där hade jag behövt dig. Och jag kallade på dig, men du förhöll dig som en sten.

Cid Jag trodde jag var landsförvist.

Alfonso Din hustru lyckades beveka majestätet.

Cid Jag visste ej om majestätet var bevekt.

Alfonso Det hade icke kallat på dig annars.

Cid Jag har ej fått bud om att min landsförvisning upphävts.

Alfonso Det har den inte heller. Du har endast kallats hit för samtal.

Cid Om vad då? Om vädret? Om det bara var för det, så gjorde jag nog rätt i att ej komma, och jag skulle heller ej ha kommit.

Alfonso Vill du icke att din sak skall omprövas?

Cid Vad finns det att ompröva i ett fall som självklart är?

Alfonso Vad är då självklart i ditt fall?

Cid Att jag misshagat dig och att du därför inte kunde tåla mig.

Alfonso (reser sig) Du kränkte mig med eden som du tvingade mig till att svära offentligt i katedralen.

Cid Hade du ej svurit inför mig den eden hade du ej blivit krönt. Att tvinga dig att svära eden var mitt enda sätt att etablera dig som en rättskaffens konung.

Alfonso Ingen utom du misstänkte mig för mordet.

Cid Icke heller jag misstänkte dig, men saken måste göras ren.

Alfonso Du tvingade mig till att rentvå mig, men jag har aldrig tvingat dig till att rentvå dig själv.

Cid Jag saknade motiv till mordet. Icke heller var jag släkt med Sancho. Du var broder till den mördade och efter honom konung.

Alfonso Du var arg på Sancho, ville kanske hämnas, och du lät hans mördare få slippa undan.

Cid Han hann in i staden före mig. Dess portar omslöts omkring honom.

Alfonso (sätter sig igen med en suck) Vi skall aldrig komma någon vart i denna sak. Låt oss i stället söka roten till mitt agg mot dig. När Sancho levde tog du hans parti emot hans bröder. Därmed vållade du det inbördeskrig som krossade vår broderliga sämja.

Cid Sancho grep till vapen utan mig. Jag ansåg att om jag ej ingrep skulle brödrakriget aldrig sluta medan morerna i stället skulle triumfera. För att snabbast möjligt få ett slut på brödrakriget gjorde jag den starke Sancho till dess segrare.

Alfonso Och varför Sancho? Varför ej Garcia, som fick dö i fängelse?

59

Cid Garcia var den svagaste av er. Och du var den naivaste. Att Sancho fick förbruka sig blev kanske till en nyttig lärdom för dig. Annars hade du nog aldrig lärt dig någonting om politik.

Alfonso Du lät med andra ord då Sancho skena livet ur sig blott för det att jag därefter skulle bli en desto lämpligare konung?

Cid Ej direkt, men det blev resultatet.

Alfonso Du är landets farligaste kraftmanipulator.

Cid Kanske det, men det mår landet gott av. Endast jag kan hålla morerna på avstånd.

Alfonso Kanske det. Men jag kan aldrig glömma och förlåta att du kränkte mig med eden.

Cid Var du då oskyldig till din broders död?

Alfonso Den frågan kräver din beständiga förvisning från vårt hov. Rodrigo, pappas bäste vän och landets enda stöd, jag vill ej mera se dig någonsin.

Cid Du slipper.

Alfonso Tag din fru och dina döttrar, och låt icke någon av oss mer få se dig, eller någon av er.

Cid Det må bli som kungen önskar.

Alfonso Res till dina vänner morerna, bli deras ledare och vår förfärligaste fiende om du så vill, men visa dig ej mer i Spanien. Det är mitt oryggliga beslut.

Cid Det vet du att jag ej kan leda morerna mot Spanien.

Alfonso Gör vad fan du vill blott du försvinner härifrån för gott.

Cid Jag skall i så fall till ditt rike foga nya länder som jag skall erövra åt Kastilien från araberna. Det land som jag skall skapa skall jag kalla för Castilla la Nueva. Det skall bli mitt hertigdöme under dig. Där skall jag härska utan dig men ändå under dig som en fri furste.

Alfonso Gör vad fan du vill, men aldrig mer blir du min vän. Vi har pläderat nog. Jag ruckar ej på mitt beslut, ty det skall hela världen veta, att ej någon i Alfonsos tjänst har undgått rättvis näpst och inte ens El Cid. Cid Jag respekterar din rättvisa strävan, och jag böjer mig för den. Farväl, min konung.

Alfonso Min faders bästa vän, jag ser dig aldrig mer. Farväl.

(Cid hälsar knäböjande farväl och går.)

Akt IV Scen 1. Cids hem.

Cid Är då alla mina skatter länsade?

Jimene Vi äger icke mer ett öre. Allt har slukats av de krig du förde.

Cid Hur skall jag då löna mina män? Jag kan ju icke tåga ut med en soldathär utan att förmå betala deras sold.

Jimene Det enda vi har kvar är mina smycken.

Cid Som jag fick av moriska monarker till din ära. Om vi säljer dem, så har jag tagit från dig all din glädje.

Jimene De är mycket värda.

Cid De var tänkta såsom våra döttrars hemgift.

Jimene Låt oss fråga dem till råds.

Cid Nej, låt oss icke göra det. Den far, som ej kan giva sina döttrar en ordentlig hemgift, är en dålig far. Deras hemgift är det sista vi skall röra. Nej, jag har nu fått en sund idé som bättre är. Be judiska bankirerna att stiga in.

Jimene (släpper in två judar) Min make önskar tala med er.

Cid Se här, mina vänner, jag har här två väl förseglade gedigna kistor, vilka jag har fyllt med allt mitt silver. Om ni känner efter skall ni känna att de väger tungt som bly. (en jude känner efter) Juden Jo, faktiskt! Dessa kistor kan ej någon lyfta.

60

Cid Nu är jag fördriven ifrån hovet och är tvungen att bege mig ut omedelbart med mina män. Jag hinner icke sälja silvret, och jag står i starkt behov av de kontanter som jag saknar för att löna mina män med. Därför önskar jag att lämna dessa kistor såsom pant hos er för ett nödvändigt lån på tusen guldmynt som jag hårt förbinder mig att återgälda inom ett års tid. Mitt enda villkor är att ni behåller kistorna förseglade och icke bryter upp dem.

2 juden Vad har vi för säkerhet?

Cid Mitt namn. Mitt goda namn. Det är min enda säkerhet.

1 juden Det är den bästa säkerheten här i landet nu för tiden. Vi skall låna er vad ni behöver mot de tunga kistorna som pant.

Cid (kramar deras händer) Mitt hjärtligaste tack. Ni räddar därmed all min framtid åt mig själv, min fru, de mina och allt Spanien. Tack för det!

2 juden Ert namn som säkerhet är mycket tyngre än de båda kistorna tillsammans.

Cid Jag är glad åt att ni mer värderar människan och hennes namn än hennes rikedomar. Tack så mycket och adjö.

Judarna Farväl. (de går) Jimene Du lämnar alltså dessa kistor kvar med dem?

Cid Ja. Jimene Men vi har ej något silver.

Cid Det är riktigt.

Jimene Vad finns då i kistorna?

Cid Jag fyllde dem med sand.

Jimene Men det är ett bedrägeri!

Cid Det var vår sista chans. Mitt villkor var att de ej skulle öppna kistorna. Om jag betalar lånet åter om ett år och får tillbaka kistorna har ingen blivit lurad.

Jimene Det är sant.

Cid Och om de öppnar kistorna så har de, icke jag, förbrutit sig mot villkoren, och då har de förlorat. Därför skall de aldrig veta att de kistorna ej innehåller silver, och jag skall betala dem tillbaka deras pengar.

Jimene Så gör Cid affärer.

Cid Nej, så överlever Cid. Nu är det dags att rida ut. Babieza väntar på att åter få bli riden av mig ut mot nya segrar. Håll dig undan tills jag kallar på dig när vi tagit någon stad som jag kan härska i med säkerhet.

Jimene Åtrår du någon särskild?

Cid Om jag kunde få Valencia skulle nog den staden duga.

Jimene Lycka till!

Cid Jag kallar på dig när jag kan erbjuda dig Valencia.

(De kyssas. Han går sedan skyndsamt ut.)

Scen 2. Slaget vid Alcazar.

Alvar Fañez Vi är inneslutna!

Cid Bör vi icke häva morernas belägring?

Alvar Fañez Nu är intet utfall rådligt. De lät oss erövra staden endast för att få oss fångade i denna fälla!

Cid Ingen fångar mig i någon fälla. Återvändspassager existerar inte. Om så alla ångrar att de följde mig och knotar mot min ledning skall vi ej ge upp. Du känner mig, min vän, och vet vad som nu gäller. Ruska liv i soldatesken!

Alvar Fañez (stiger upp och talar till soldaterna) Män, tar ni nu ut er lön här redan med att kamma era skägg och glömma fosterlandet? Nej, det bröd ni äter här i skräck för saracenen är ej hedersbröd! Om ni har tråkigt, vilket ni högst uppenbarligt har, så skaffa er en verksamhet och trotsa saracenen!

Soldaterna Hurra!

61

Cid Bra talat, Alvar Fañez! Tag min fana, bär den högt, och led mitt folk till seger!

Alvar Fañez Det skall bli mig ett sannskyldigt nöje! Ty den fana som El Cid själv överräcker här åt mig skall aldrig sänkas förrän den är mätt på enbart segrar!

Cid Bra, min tappre gosse! Min försiktighet är du renons på, men det skall blott leda dig till seger, ära och oändlig framgång!

Scen 3. Efter segern vid Valencia.

Cid Äntligen har vi nått målet. Denna stad skall aldrig mera falla. Morerna har blivit krossade definitivt i grunden och skall aldrig mera orka resa sig i dessa trakter. Nu när segern är fullständig, låt oss öppna våra armar och omfamna våra fiender som bröder.

Intet groll kan längre finnas var ett nederlag har blivit alldeles totalt. Ryck ut på slagfältet var kråkor, gamar och reptiler nu befläckar likens helgd, förkunna friden över striden, skaffa hjälp åt dem som lida, rädda deras liv som ännu icke dött, och giv de döda samtliga anständiga begravningar.

Och svältande befolkningen i staden skall nu aldrig svälta mera. Be de styrande att till mig komma, så att jag får tala milt med dem och visa att de ingen fruktan mer behöver känna eller oro för privata egendomar eller sina hustrur. Vi har inga skrin för deras skatter och ej något harem åt en enda kvinna, då vi endast nyttjar en per man, och denna enda är då envars enda vigda hustru.

Alvar Fañez, min entusiast och högra hand, bege dig skyndsamt till mitt hem, för budet till min hustru att hon nu har fått ett hem här i Valencia, och här har du tusen guldmynt, som utgjorde lånet som jag uppbar av de båda judarna. Att kistorna jag gav dem icke innehöll ett enda silverspån var mitt livs enda lögn, men den må de förlåta mig: de har ju fått sin ränta.

Och till kungen sen begiv er, du och Antolinez. Presentera för Alfonso hela vår karriär, giv honom skänker för vad stad vi tagit för hans räkning, överräck åt honom samtliga de trettio nycklar till de städer som nu hyllar honom och därtill minst hundra hästar och med dem ett hundra slavar som kan rida dem i kungens tjänst. Och därmed ber jag honom om förlåtelse för alla de försyndelser mot honom från min sida som ännu kan finnas oförsonade. Jag hoppas gåvorna skall gälda alla mina skulder till mitt lands monark. Så skall du, Alvar Fañez, säga till min konung: "Åt en fattig landsförvisad, konung, gavs ej annan råd än tillfredsställa Er med andras gods som någon sorts kompensation." Jag hoppas han blir nöjd.

Men viktigast av allt är att Jimene snarast kommer hit med våra fagra döttrar till min sida. Allting annat är av sekundärt intresse.

Scen 4. På Valencias tinnar.

Cid Nå, vad är det för trängsel nu här utanför?

Jimene Käre make, knappt jag kommit hit med våra döttrar så inträffar detta! Vilken katastrof! Jag aldrig sett så mycket busar! Detta är väl nu vår undergång?

Cid Alvar Fañez, vad står på?

Alvar Fañez Det är kung Miramamoulian som kommit hit för att belägra staden.

Cid Hur stor är den bövelns styrka?

Alvar Fañez Femtio tusen man.

Cid De har ej någon disciplin. Se hur de trängs och trampar på varandra. Vilka drumlar! De är hjälplösa i krig. Majoriteten är blott mera hjälplös och oduglig ju mer överlägsen den är mot minoriteten, om majoriteten saknar disciplin och den belägrade minoriteten har den. När de strax som desperatast pressar på vid våra portar far du ut, min Alvar Fañez, och förskingrar dem som agnar inför stormen.

62

Alvar Fañez Inte mig emot.

Jimene Men hur ska denne arme man med några tusen kastilianare förmå förskingra femtio tusen morer?

Cid Lugna dig, Jimene. Det är ej så farligt som du tror. Han har lekt leken förut.

Se! Nu är det dags. Till saken, Alvar Fañez!

Alvar Fañez Serenissima Jimene, ni skall aldrig mer behöva se en mor ofreda denna horisont.

Cid Skryt lagom, narr! För annars missar du det roliga.

Alvar Fañez Som vanligt har du rätt. (går) Cid Se nu, min pärla, hur de våra sprider kaos bland araberna. De duger ej till civilisation och ordning, dessa morer. Deras tro och fanatism är starkare än någon annans, men den är blott halmstrået i forsen för dem. Slå den ut med större myndighet, och de är bara fega kräk som kravlar på varandra i blind flykt för vad som helst.

Men se, det tycks mig nu att Alvar Fañez gör sin sak för bra.

Jimene Araberna har flytt, men tappre fältherrn jagar vidare. Det är för min skull.

Han ju önskade befria för mig hela horisonten.

Cid Kvinnor bör ej någonsin få något ord i något krig. Nu är han omringad. Nu är han fången.

Jimene Fången! Ve mig!

Cid Lugna dig. Det är ej värre än att jag i morgon får slå Miramamoulian i grunden och befria Alvar Fañez.

Akt V Scen 1. Valencia. En bankett.

Alvar Fañez En skål till kungens ära och till hans utmärkta general El Cid, som så färgglänsande med några tusen man slog Miramamoulian på flykten och hans femtio tusen man!

Cid (besvarar skålen) Glöm ej att jag befriade dig också. Det var svårast utav allt.

Alvar Fañez För världens skönhet uppå jorden inkarnerad i Jimene gav jag mig till fånga för att visa att jag verkligen försökte leva upp till löftet att slå ut araberna från hela horisonten!

Cid Glöm ej att det ännu finns araber i Valencia som vi behöver för vår handel!

Alvar Fañez Bara de ej viftar vapen mot El Cid skall de förvisso få förkovras!

Cid Börja bara inte läspa när du dricker nu så mycket vin.

Alvar Fañez Det vet alla, att ej Alvar Fañez någonsin förfaller till degenererad läspning!

Den spanjor som läspar borde aldrig bära vapen.

Cid Ett förnuftigt lagförslag, som dock vår konung icke lär bifalla. Men nu vill jag pokulera med de svärsöner som kungen skickat mig. Ni är så unga och så gröna. Ni har knappast ens fått fjun på hakan. Kan ni slåss?

Don Alfonso Carrion Vår vilja är den bästa här i världen än så länge.

Cid Det räcker inte. Viljan finns ej förrän den bevisar sig i handling.

Jimene Reta inte dina svärsöner nu, käre make.

Cid (till henne) Jag vill bara pröva dem. - Men jag tvivlar icke på att ni omsider kommer att bevisa att ni duger såsom våra döttrars män. Ert utseende vann marken för er, ni behövde inte slåss emedan vi fått kungens rekommendationer, mina döttrar fick förtroende för er och ville gärna ha er, och nu är ni alla fyra gifta. Det kan icke göras ogjort. Men jag vill dock se vad ni egentligen nu går för.

(Plötsligt dyker ett lejon upp vid banketten. Ingen förskräcks utom svärsönerna, som flyr skrikande i förskräckelse. De andra skrattar åt spektaklet.)

Alvar Fañez De är rädda för vår huskatt!

63

Cid

Frukta icke, mina döttrars män. Vår katt vill bara leka med er.

(Svärsönerna flyr ut och försvinner.)

Jimene Det var inte roligt, Cid. Cid Du är den enda som ej skrattar.

Alvar Fañez Vilka harar! Och sådana skickar kungen för att gifta sig med dina döttrar!

Jimene De kan aldrig mer betrakta sig som män.

Cid Jag hoppas att de ändå återkommer.

Jimene Vi har redan bortgift dem med våra döttrar. Vi kan aldrig slippa dem.

Cid Jag hoppas mest att ingen skall behöva ångra leken.

Jimene Vi har redan anledning att ångra den.

Scen 2. Valencia.

Cid (djupt bedrövad) Nå, min tappre brorson, har du funnit dem?

Ordoño Jag har funnit dem.

Cid Hur många av dem?

Ordoño Bara två.

Cid Och vilka två?

Ordoño Min farbror, vi har funnit dina döttrar.

Cid Ensamma?

Ordoño Helt ensamma.

Cid Vid liv?

Ordoño Tyvärr.

Cid Vad menar du? Tyvärr?

Ordoño Min farbror, ta dig samman och bered dig på det värsta.

Cid Du förvärrar nyheten med att förlänga den.

Ordoño Min farbror, när jag red mot Burgos hörde jag vid sidan av landsvägen ett bedrövligt kvidande. Jag lystrade och sökte källan till den stilla gråten. Där fann jag i skogen bundna vid ett träd misshandlade och blottade till naveln dina döttrar. Kungens friare var borta, kommer att förbli det och har lämnat detta skymfliga visitkort som bevis.

Cid De har vanärat mina döttrar?

Ordoño De förstod när de blev ställda inför lejonet att de ej klarade ditt prov. Som dåliga förlorare försakade de sina giftermål på detta sätt. Men var i sorgen tröstad: flickorna var ej berövade sin oskuld.

Cid Gudskelov!

Ordoño De bara gisslades med läderremmar och bands fast offentligt såsom horor, men de har ej skändats utom bildligt.

Cid Så odugliga var dessa kungens tjänare! De kunde inte ens ta mödomen ifrån dem! Endast därför skall de klara livet. Jag har rätt att återkräva deras hemgift inför kungen, men jag kan ej yrka på bestraffning. Deras skämt med mig var mera illa menat än min lek med dem. Så tål ej skällande hundvalpar lejontassen, och som hämnd för lejonets beröring ger de sig på lammen. Sådan är den spanska värld vi skapar åt vår konung och hans framtid, medan vi gör morerna, som ägde landet, till rättslösa slavar.

Ordoño Ta det ej så hårt. Jag är nog säker på att grevarna ej hade instruktioner ifrån ovan utan att de handlade av egen dumhet.

Cid Det är kanske sant, men det gör inte saken bättre. Dagens ungdom har skämt ut sig inför mig.

Ordoño Jimene säger att de slagna jungfrurna kan giftas om på nytt med bättre kavaljerer.

Cid Såret har ej drabbat dem, Ordoño. Det var enbart riktat mot mitt eget hjärta.

Och där sitter taggen, och där skall den sitta tills jag dör. För mig har människan skämt ut sig, och det skall jag aldrig kunna glömma eller ens förlåta.

Ordoño Farbror, dessa pojkar visste icke vad de gjorde.

64

Cid Och just det är det som är det värsta! Gör man så, och vet man icke vad man gör, så har man inget mänskovärde!

Hädanefter blir min rustning svart. Med ens känns det som att jag blivit gammal.

Scen 3. Cids sjukläger.

Alvar Fañez Kung Bucar rider mot dig med ett trettiotal av andra kungar.

Cid Endast morerna skall aldrig tröttna på mig. Låt dem komma.

Alvar Fañez Skall vi inte bjuda moren motstånd?

Cid Vilken fråga! Jag skall slå dem själv tillbaka.

Alvar Fañez Men, Rodrigo, du är döende.

Cid Jag vet. Men jag skall slå araberna tillbaka.

Alvar Fañez De är här i morgon.

Cid Så skall jag bemöta skojaren i morgon.

Alvar Fañez Cid, du kan ej överleva natten.

Cid Tror du ej jag vet det? (fattar Fañez' arm i ett fast grepp) Hör på mig! Om jag är död i morgon skall jag ändå möta morerna i deras sista strid! Om de får veta att jag död är, desto bättre! Jag skall möta dem! Förstår du? Två mig ren och balsamera mig och bind min vita fana vid min hand och sätt mig på min gamla häst Babieza, gör vad fan ni vill, men jag ska slåss mot moren! Aldrig skall det sägas om mig att jag slutade att slåss för livet och för Kristus! Även om jag dör så skall jag ännu strida, segra, leva och ge er ett helvete! (släpper taget av utmattning) Mina döttrars skändning har jag sonat med att få dem gifta med infanterna av Aragonien och Navarra. Stackars veklingen Alfonso kunde inte ens se mig i ögonen. Han skämdes mer än unga grevarna. Nu fick han inte mina döttrar under sitt inflytande. I stället får han mäta sig med Aragonien och Navarra. Det blir hälsosamt för honom, och det är min sista insatts för att hela Spanien i framtiden skall bli förenat. Vi har endast kvar att hyfsa morerna. (börjar slockna) Alvar Fañez Hur är det, Don Rodrigo?

Cid Hämta min Jimene.

Alvar Fañez Hon är här.

Cid (tar hennes arm) Jimene, jag ska slåss i morgon.

Jimene Ja, det har du redan sagt.

Cid Alvar Fañez, du har ansvaret i morgon. Jag vet att segern är dig given. Men jag måste vara med. Hör du? Jag måste vara med!

Alvar Fañez Rodrigo, du är alltid med oss, icke blott i morgon. (sluter hans ögon) Scen 4. Jimene på Valencias tinnar. Hon är åldrad.

Jimene Drag ut i striden, Cid. Det är din rätta fru. Tillsammans med araberna och deras kaos kom du alltid endast till din rätt. Du slog dem, och de jublade däröver. Kriget var min eviga rival och är det än. Jag fick ej ens behålla min mans lik. Han måste ut i kriget även fast han redan hade kallnat. Mitt på scenen, mitt i stridens vimmel, ständigt inför allas blickar, rättvis, god och outtröttlig, framsyntheten själv och något av ett helgon för de flesta, mäktar döden ännu mindre vinna honom än hans hustru. Ändå älskade han sina döttrar. Ja, han gifte dem politiskt - kärlek fick de ej av sina män.

Ja, triumfera du, El Cid, där du nu rider som ett lik och skrämmer alla som ett spöke.

Aldrig har du väckt en större häpnad och effekt än denna dag fast du ej själv är med. Man kan ej tro att du är död men icke heller att du lever. Du är varken eller - tidlös, livlös, könlös, och som sådan desto mer påträngande. Nu vet jag att ditt Spanien aldrig blir dig kvitt. Du har nu ridit in i evigheten. Alvar Fañez har besegrat morerna för sista gången vid

65

Valencia, men du har tagit äran, och med rätta. Ty din närvaro i striden som rakryggat lik och på din häst Babieza till det sista har nu blivit Spaniens ryggrad för all evighet.

Den enda som förlorat dig är jag. (böjer huvudet i sorg. Går ned. Ridå.)

SLUT

Efterskrift "Lejonet" börjar som en komedi men blir mer och mer en bittert ironisk och cynisk tragedi med tyngdpunkten på Cids besvikelse på den mänsklighet som han har tjänat.

Endast Jimenes gestalt förmår i någon mån mildra den bittra undertonen i detta mycket spanska drama, som mest ägnar sig åt avklädandet av den mänskliga stolthetens fåfängas löjliga småaktighet.

Dramat bygger på de spanska medeltida folkdikterna om Cid, som till svenska översatts av ingen mindre än Oskar Fredrik, sedermera känd som "konungen i varje tum" Oscar II. Endast den första akten har något gemensamt med Corneilles klassiska "Le Cid".

Varje akt har fyra scener, alla utom inledningsscenen flyter på vers, mönstret är daktyliskt men övergår omärkligt i Akt III scen 1 i jamber. Emellertid ligger den huvudsakliga koncentrationen inte på formen utan på försöket att komma till rätta med och förstå El Cids personlighet.

Dramat tillkom 1987.

Copyright © Christian Lanciai 1987

66

Bedragaren kammarspel i en enda scen, (Canterbury, England, januari 1171.)

Personerna : En munk med titel av Monsignore, påvlig legat Bertram, en kyrklig tjänare De Broc av slottet Saltwood Biskop Jocelyn av Salisbury Rosamund de Clifford, kungens älskarinna Kung Henrik II av England Copyright © Christian Lanciai 1987

Munken (sitter vid ett skrivbord med en fjäderpenna i handen, doppar den i ett bläckhorn och skriver på ett protokoll. Blir så medveten om publiken och avbryter sitt arbete.)

Ursäkta mig. Jag såg inte att ridån hade gått upp. Ni undrar förstås vad en sån som jag har här på en scen att göra. Jag försäkrar er att jag inte är här frivilligt. Gud vet att jag helst befann mig miltals härifrån och var som helst på den betydligt tryggare kontinenten. För efter vad som här har skett kan ju ingen helig människa mera känna sig säker på denna avlägsna och isolerade ö bortom La Manches farliga dimmor.

Men eftersom ni nu har stört mig så är det lika bra att ni får höra hela historien. (lägger pennan ifrån sig och stiger upp från bordet.)

Vad som har hänt här intill är ett mord av hårresande dimensioner, och jag är här för att i hemlighet klara upp det. Jag har direkta order från påven att gå diskret till väga. Ja, vad är det, Bertram? (Har blivit störd av en inkommande tjänare i munkdräkt men av lägre rang.)

Bertram Monsignore, herr de Broc är här.

Munken Visa in honom genast. (Tjänaren går.) Just den man jag helst ville träffa.

Han är varken ett ögonvittne eller någon medbrottsling. Han är ingen part i målet men säkert ändå en som vet för mycket. (Tjänaren visar in de Broc.)

Monsieur de Broc av slottet Saltwood, jag hälsar er välkommen. de Broc Ni har den fördelen över mig att ni vet mer om mig än jag om er. Jag vet inte ens vem ni är.

Munken Det är likgiltigt vem jag är. de Broc Det kan det inte vara om ert ärende är vad jag misstänker.

Munken Herr de Broc, jag vet att ni är oskyldig till Thomas Beckets död. Ni har ingenting att frukta. de Broc Jag vet. Därför är jag här. Men varför denna hemlighetsfullhet? Vad har ni att frukta?

Munken Jag befinner mig i England. de Broc Är då England någonting att vara rädd för?

Munken Jag befinner mig i Canterbury.

67

de Broc Det är inte heller något skäl för fruktan. I och med mordet på Becket har ingen i England något mer att frukta.

Munken Ni låter som om ni hyllar mordet. de Broc Det var oundvikligt.

Munken Inget mord är oundvikligt och allra minst i en katedral. de Broc Ni kände tydligen inte Becket.

Munken Jag kände honom innan han blev ärkebiskop. En hederlig man som var mycket avhållen bland alla som kände honom. de Broc Som ärkebiskop blev han motsatsen.

Munken Folkets sorg över hans död tyder inte på det. Som ärkebiskop verkar han endast ha blivit impopulär bland skurkar i styrande ställning. de Broc Akta er, främling. Jag kan få er kastad i engelska kanalen för gott om det visar sig nödvändigt.

Munken Ni engelsmän kan inte släta över ett mord med nya mord. de Broc (sätter sig) Seså, herr legat, låt oss ta det lugnt och resonera sakligt. Jag tror nu att jag vet vem ni är. Ni är speciellt utskickad av påven för att utreda omständigheterna i fallet. Jag gissar att påvens syfte är att utröna om Thomas Becket var ett helgon eller ej.

Munken Hans död gör honom automatiskt till ett helgon. Den saken är ingenting att utröna. de Broc Jag kan försäkra er att han inte var ett helgon.

Munken Det är en annan sak. Monsieur de Broc, jag tror jag kan vara uppriktig med er. Ni har gissat mitt ärende till hälften. Jag är bara här för att utreda fallet.

Ingenting mer. de Broc Med vilket motiv?

Munken Med vilket motiv blev Becket mördad? Den helige faderns motiv är att få klarhet i motivet. de Broc Fråga hans mördare. Fråga kungen. Fråga ärkebiskopen av York. Fråga alla andra landets biskopar. Alla skall svara samma sak: emedan han ville det själv.

Munken Då ställs vi inför frågan: av vilket motiv ville han det själv? de Broc Det kan inte jag hjälpa er med. Den enda som visste det är han själv, och han är död.

Munken Att få veta det är mitt enda uppdrag, och så länge saken är outredd måste jag fortsätta rota i eländet. Jag vore tacksam om ni ville hjälpa mig på det enda sätt som ni kan. de Broc Vilket?

Munken Förklara mitt ärende för kungen, ärkebiskopen av York, de andra biskoparna och Beckets mördare. Om ni förstår min uppgift och vill hjälpa mig med den skall säkert också de ansvariga hjälpa mig. de Broc Vad blir lönen för mödan?

Munken Fri lejd från påvens sida. Mitt ärende är teologiskt till karaktären. Jag har ingen rätt att döma någon. Jag måste bara utreda sanningen om Beckets disposition och personlighet. Vad jag vill veta är egentligen bara en sak. Att han blir kanoniserad som helgon är oundvikligt. Men påven måste få veta om han var ett sant helgon eller om han var en bedragare. de Broc Han var en bedragare.

Munken Bevisa det! de Broc Det kan ingen bevisa, men med kungens och biskoparnas hjälp skall vi nog få er övertygad.

Munken Jag lämnar inte Canterbury innan jag är övertygad om antingen det ena eller det andra. de Broc Monsignore, vi antager utmaningen. (räcker fram handen. Munken svarar, och de skakar hand.) Vem vill ni träffa härnäst?

68

Munken Någon av de skyldiga biskoparna. de Broc Det blir lätt att plocka fram en ur högen. Inför påven försvarar de alla gärna det nödvändiga mordet på ett helgon. (går) Munken Vad menade han med det? "Inför påven försvarar de alla gärna det nödvändiga mordet på ett helgon"? Den här saken luktar illa. (sätter sig och skriver på sitt protokoll.) (tjänaren inkommer.)

Tjänaren Monsignore, hans excellens biskopen av Salisbury.

Munken Visa in honom. (Tjänaren går.) Jocelyn av Salisbury, en av de mer försiktiga, som blundar och tiger inför vad som helst bara han får behålla sin ställning.

Välkommen, biskop Jocelyn av Salisbury.

Salisbury Monsignore, jag ber om tillgift.

Munken För vad? Känner ni er medskyldig till mordet? I så fall har ni ingenting att be om tillgift för. Skuldkänsla är ett tecken på oskuld.

Salisbury Jag ber inte om tillgift för någon som deltagit i mordet. Jag ber bara om tillgift å Englands vägnar för att denna skandal har inträffat.

Munken Ni ber således om ursäkt för mordet men anklagar inte mördarna?

Salisbury Ja, ungefär så är det väl som det förhåller sig.

Munken Om ni inte anklagar mördarna, hur vill ni då försvara dem?

Salisbury Jag försvarar ingen.

Munken Inte ens kungen?

Salisbury Kungen minst av allt, ty han var oskyldigast av alla. Han bad inte någon om mordet.

Munken Ändå utfördes det i hans namn.

Salisbury Därom vet jag intet. Det hädas även i Guds namn.

Munken Ni jämställer således kungen med Gud? Salisbury Ingen människa kan jämställas med Gud. Den som är dödlig som jämställs med Gud kan inte överleva.

Munken Var det därför Becket dog?

Salisbury Er gissning kommer ganska nära sanningen.

Munken Var Becket då en hädare?

Salisbury Han tog ofta Guds namn i sin mun till försvar för sig själv emot kungen.

Munken Var det hädiskt?

Salisbury Det är svårt att avgöra. Faktum är att många tog allvarligt anstöt av det.

Munken Och mest av allt kungen?

Salisbury Och mest av allt kungen.

Munken Yttrade han aldrig någon direkt önskan om att någon skulle befria honom från Becket?

Salisbury Bara i vredesmod.

Munken Aldrig övertänkt?

Salisbury Aldrig i min närvaro.

Munken Ni skyddar kungen.

Salisbury Anklagar ni honom?

Munken Jag anklagar ingen. Jag är här för att försöka frita Becket från all egen skuld. Monsieur de Broc av slottet Saltwood har väl förklarat det för er?

Salisbury Därför är jag här. Jag kunde inte riktigt förstå vad han menade, men jag blev intresserad av den dolda meningen. Är det sant att Becket kanske inte alls blir ett helgon?

Munken Kyrkan har inte råd med att avstå från att göra honom till helgon.

Frågan är om han var det.

69

Salisbury Jag vet i så fall svaret. Han var ett helgon tills han blev gjord till ärkebiskop.

Munken Vad var det i så fall som gjorde att han upphörde att vara ett helgon?

Salisbury Thomas Becket före och efter sin utnämning till ärkebiskop av Canterbury var två olika personer. Före: den bästa bland människor, kung Henriks idealiske kansler, hans bästa vän och enda broder, den enda garantin för en god regering av kung Henriks riken, Englands orubbligt goda samvete, mannen som löste alla problem, folkets älskling och beskyddare, socialminister och justitieminister och förträfflig i båda rollerna, hela Englands trygghet. Efter: den som rubbar allas cirklar, den oförskämde provokatören, den inbilske hycklaren, den kroniske bråkmakaren, den omöjlige klantskallen, den diplomatiske idioten, den maktfullkomlige extrapåven, den ofelbare kyrkodiktatorn, den intolerante fanatikern och den odräglige outhärdlige mallapan. Och hans ageranden som ärkebiskop kan bara ursäktas med att han själv aldrig ville bli ärkebiskop.

Munken Varför accepterade han då ämbetet?

Salisbury Säg det. Han borde aldrig ha gjort det. Kungen trugade det på honom, och han var för god för att kunna säga nej. Men avgörandet var väl att hans företrädare utsåg honom på sin dödsbädd till sin efterträdare. En bidragande orsak som borde tas med i beräkningarna var att han kanske såg ärkebiskopsbefattningen som ett medel till att förverkliga sig själv såsom martyr.

Munken Utveckla det där sista litet närmare.

Salisbury Från det ögonblick då han inte ansåg sig ha något annat val än att mottaga ärkebiskopsämbetet blev han fatalist och talade alltid om sitt eget martyrskap som något oundvikligt.

Munken Var det ett svärmeri eller låg det logik bakom?

Salisbury Vi kunde inte bortse från logiken från den dag då konflikten mellan honom och kungen utbröt, som sedan oavbrutet förvärrades.

Munken Var konflikten kungens eller Beckets fel?

Salisbury Kungen ansåg den vara Beckets. Becket ansåg den inte vara kungens.

Munken Var den då Beckets?

Salisbury Faktum är att kungen flera gånger gjorde stora ansträngningar för att bilägga tvisten, men Becket hade en egendomlig förmåga att alltid få den att blossa upp på nytt.

Munken Hur? Salisbury Han brukade Gud som ett tillhygge mot alla världsliga överheter och både mot kungen av England och kung Louis av Frankrike.

Munken Gjorde han det med rätt?

Salisbury Det kan jag inte avgöra. Faktum är att det var politiskt mycket oklokt och direkt självdestruktivt.

Munken Skulle ni tillvita kungen någon skuld för mordet på Becket?

Salisbury Ingen alls. Det har jag redan sagt er.

Munken Skulle ni tillvita någon engelsk biskop någon skuld?

Salisbury Ingen som helst.

Munken Vem var då skyldig? Hans fyra mördare?

Salisbury Ja, direkt men inte indirekt.

Munken Vem var då skyldig indirekt?

Salisbury Becket själv.

Munken Det var dit jag ville komma. Ni skulle alltså kunna tänka er att uppträda som försvarsadvokat inför påven för både kungen, alla biskoparna och till och med de fyra mördarna?

Salisbury Ja. Munken Det svaret väger tungt mot Becket. Vem ska vi vända oss till som kan försvara honom?

70

Salisbury Jag vet en.

Munken Vem då?

Salisbury Konungens älskarinna, lady Rosamund de Clifford.

Munken Hon som drottningen försökte mörda? Hon som gav kungen en bastard?

Salisbury Drottningens mordförsök finns det inga bevis för. Det är bara en legend. Hon kanske som mest gjorde sig skyldig till utpressningsförsök.

Munken Men vad har denna lady Rosamund med Becket att göra?

Salisbury Hon stod under hans beskydd, och hon var med när han dog.

Munken Var hon då Beckets älskarinna? Var hon ett motiv för kungen att vilja Beckets död?

Salisbury Ingalunda, fast drottningen försökte göra henne till det, vilket kungen nu aldrig förlåter sin drottning. Hon kommer med all sannolikhet att bli inspärrad på livstid.

Munken Drottningen?

Salisbury Ja. Munken För Beckets död?

Salisbury För att kungen ger henne skulden för Beckets död.

Munken Det här tål att utredas. När kan jag få träffa denna lady Rosamund?

Salisbury Genast. Jag har fört henne med mig. Hon väntar utanför.

Munken (ringer i en klocka, tjänaren kommer in.) Låt genast införa lady Rosamund de Clifford, som biskopen av Salisbury har fört med sig. (Tjänaren går ut.) Är hon värd en ärkebiskops liv?

Salisbury Det får ni själv ta ställning till. (Tjänaren inför Rosamund, bugar sig och går.)

Munken Frukta ingenting, min flicka. Ni står under bådas vårt beskydd.

Rosamund (niger) Jag har ingenting att frukta av en celibatsvigd kyrkans tjänare.

Salisbury Säg två.

Rosamund (niger igen) Nåväl, jag har ingenting att frukta av två kyrkans tjänare.

Munken Ni kände Thomas à Becket, ärkebiskop av Canterbury?

Rosamund O ja, han var mycket god mot mig.

Salisbury Berätta vad ni vet om konflikten mellan ärkebiskopen och kungen.

Rosamund Jag är rädd att det var jag som vållade den. Ni förstår, kungen hade förfört mig, fast jag visste inte då att han var kungen – jag trodde det var kungens bror, för han var lik kungen, – och jag fick till och med barn med honom, min älskade lille Geoffrey, som alla tycker så mycket om och även kungen. Men vad var det jag skulle säga? Jo, när kansler Becket hade blivit ärkebiskop så var kungen med honom precis som förut, det vill säga, han skojade och umgicks med ärkebiskopen precis som om han fortfarande bara var kansler, fastän han hade blivit både ärkebiskop och kansler. Som kansler var han ju kungens bästa kompis. Dom drack tillsammans, dom spelade schack tillsammans, kungen berättade sina dåliga historier för honom och bad honom ibland hjälpa honom i kinkiga affärer, som till exempel när han hade hotat att bli avslöjad när han festat om i en bordell inkognito – ni vet kanske allt vad en kung kan ha för sig. I varje fall så fortsatte kungen i den stilen och litade på ärkebiskopen i alla sina intima snaskigheter som tidigare, men då började ärkebiskopen försöka dra sig ur. Han tog sitt ärkebiskopsämbete på allvar, och det hade inte kungen räknat med. När ärkebiskopen – jag får väl säga Thomas fastän han är död?

Salisbury Varsågod.

Rosamund När Thomas fick uppdraget att skaffa mig en hemlig bostad tyckte han att det gick för långt och skickade kungen sitt ämbetssigill som kansler. Det var då kungen blev förbannad.

Munken Allt ska man få höra.

71

Rosamund Kungen var så arg att jag trodde han skulle koka över. "Den högfärdsblåsan tror att han är någonting!" skrek han. "Hur tror han att han kan behandla mig egentligen? Vem fan tror han att han är när han så dödligt vågar förolämpa mig, som alltid har ställt upp för honom hittills?"

Munken Så anledningen till schismen mellan honom och kungen var bara den att ärkebiskopen inte ansåg sig kunna fortsätta vara kansler om han ombads att inhysa en kungens älskarinna?

Salisbury Ja, så började det. Becket helt enkelt nobbade kungen för första gången under deras gemensamma liv.

Munken Och det kunde kungen aldrig förlåta honom?

Salisbury Aldrig helt. Därifrån upptrappades konflikten.

Munken Kungen och Becket upphörde helt enkelt att förstå varandra. Var snäll och fortsätt, min flicka.

Rosamund Men Thomas var ändå så god att han tog hand om mig. Han var mycket snäll mot Geoffrey, min pojke, som han prisade som ett vackert barn, och allt gick bra tills drottningen upptäckte oss.

Munken Vilken historia!

Salisbury Påven skulle skratta på sig.

Munken (tillrättavisande) Hrmhm. Fortsätt, min flicka.

Rosamund Efter mycket spionerande lyckades drottningen hitta mig, och hon skrämde nästan slag på mig. Hon kom med alla möjliga hotelser och krävde av mig att jag skulle avstå från alla anspråk för min son hos kungen, fastän det var hans son, och det avstod jag också från mer än gärna, då jag liksom Thomas ansåg all världslig makt vara åt helvete....

Munken Sade ärkebiskopen det?

Rosamund Det var hans käpphäst. Därför ville han aldrig bli ärkebiskop, emedan han ansåg att den titeln gav honom farlig makt, som han helst ville vara utan....

Munken (menande till Salisbury) Det verkar som om den gode Becket verkligen hade funnit sig den rätta försvarsadvokaten.

Rosamund ....men just när jag skulle tillfredsställa alla den snikna drottningens krav kom Thomas in och avbröt oss, och det blev ett förskräckligt gräl mellan honom och drottningen. Han trodde att hon hade kommit för att mörda mig, och hon blev alldeles hysterisk. "Det här skall jag tala om för kungen!" skrek hon, och det var det sista jag såg av den skräcktanten.

Munken Vad var det hon skulle tala om för kungen?

Rosamund Att jag bodde hos Thomas.

Salisbury Du store tid!

Munken Vilken soppa!

Rosamund Hon var inte klok.

Munken Talade hon om det för kungen?

Rosamund Det gjorde hon alldeles säkert.

Munken Och vad sade kungen då?

Rosamund Det vet jag inte. Men sen kom mördarna och mördade Thomas mitt i katedralen medan alla mänskor såg på.

Salisbury (till munken) Ni kan föreställa er missförståndets omfattning.

Munken Jag skulle helst vilja kräkas. Tror ni att jag skulle kunna få prata med kungen själv?

Salisbury Det får ni fråga honom.

Henrik II (sliter upp dörren och stormar in) Salisbury! Och Rosamund! Vad gör ni här?

Salisbury (med bibehållen fattning) Samtalar med vår biktfader.

Henrik Jag hörde av den skojaren de Broc att påven skickat ut en försoningsman. Är det den där gynnaren? (pekar på munken) Munken (reser sig och bugar sig) Till er tjänst, ers majestät.

72

Henrik Tro aldrig att jag någonsin utfärdade någon order om Beckets likvidering!

Munken Det har vi aldrig trott heller.

Henrik Han drev mig vansinnig, men jag ville aldrig hans död!

Salisbury Ändå mördades han i ert namn av fyra gynnare.

Henrik Jag vet, de simpla lakejerna och grovhuggarna Fitzurse, Brito, Tracy och Morville. Ingen av dem har något vett i skallen. De misstolkade min svaghet. Allt är drottningens fel, och det ska hon få sota för så länge hon lever.

Munken (lugnt) Berätta, ers majestät, vad som egentligen hände.

Henrik (slår sig ner, varefter de andra sätter sig) Eleanor kom till mig i Frankrike. Hon var galen av svartsjuka, och hon gjorde mig galen av svartsjuka. Men det värsta var att Becket hade bedragit mig. Jag bad honom ta hand om dig, Rosamund, men jag visste inte att hans nya titel av ärkebiskop av Canterbury då redan hade gjort honom så högfärdig. Han nobbade mig och sade upp sig som min kansler, vilket betydde att han tvådde sina händer från alla mina vidare fruntimmersaffärer. Då visste jag att han inte längre var mänsklig, och det förlät jag honom aldrig. Men jag anade inte, Rosamund, att han ändå lydde mig och tog hand om dig. Svara mig nu ärligt, kära Rosamund, min vackraste sons moder, – tog han mer än bara hand om dig?

Rosamund Aldrig. Han var en perfekt gentleman.

Henrik (stirrar tomt framför sig) Då är allting Eleanors fel. Hon kom till mig som en galen men beräknande häxa och insinuerade på kvinnors vis att Rosamund hade bedragit mig med Becket och att Becket hade bedragit mig med Rosamund. Och hon gjorde det så skickligt att jag blev galen. Dom där fyra olycksaliga bödlarna råkade vara hos mig just då, och olyckligtvis rann min svaghet mig ut över läpparna. Jag sade nånting i stil med: Kan då ingen befria mig från mitt livs oupphörliga mardröm den där pesthunden Becket? Och de där fyra tölparna tog mig på allvar. De infriade min bön i tron att de skulle bli belönade. Belönade! Deras lön skall bli att få tillbringa resten av sina liv i intim kontakt med tidernas förfärligaste skräcködla drottning Eleanor av Akvitanien i hennes fängelse inom fyra väggar utan fönster och utan plats för fyra sängar ens! Dem kan hon försöka provocera till att behandla henne efter förtjänst! De skurkarna kommer att sluta med att först slita sönder henne lem för lem och därefter sönderslita varandra! O Becket! Och allt för att du i hemlighet endast var mig lydig!

(Tystnad sänker sig över scenen.)

Munken Kung Henrik, tack för ert besök. Jag tror att ni kan gå nu. Jag tror att vi har fått veta allt vad vi behövde veta.

Rosamund Jag trodde aldrig, Henrik, att du var skyldig till din kompis död.

Henrik Tack, Rosamund. Du var bättre än min drottning. Ja, vem som helst, vilken förbannade hora som helst är bättre än min drottning.

Salisbury (reser sig) Låt oss återvända till ert kloster, lady Rosamund.

Rosamund Ja tack, sir, för mig tillbaka till mitt kloster.

(Salisbury och Rosamund går. Henrik reser sig för att följa efter.

Han vänder sig om vid dörren.)

Henrik Vad tänker ni säga till påven, herr legat?

Munken Vad föreslår ni? Att mordet på Becket bara var en vanlig sexskandal?

Henrik Det är väl närmast sanningen.

Munken England kan behöva ett nationalhelgon, Sire. Åtminstone har kyrkan definitivt inte råd att låta chansen till att få ett väletablerat helgon gå förlorad.

Thomas Becket är solid. Hans helgongloria håller. Därför tänker jag inte säga någonting till påven.

Henrik Vi tackar er, herr legat, för Thomas Becket.

Munken Tacka inte mig. Tacka hans dumma mördare.

Henrik Jag vill blott be er och er påve och er kyrka om en sak.

73

Munken Henrik Munken

Vad då?

Bed för mig när ni allesammans kommer till helvetet. (går) Vad menade han med det? (efter en kort stunds eftertanke) Ack, jag fruktar att den engelska kronan med tiden kan komma att bli ganska farlig för vår heliga kyrka. Risken är att dessa känsliga samvetsömma hederliga engelsmän i längden inte kan dölja att de genomskådar oss.

Ridå.

Om "Bedragaren".

Den stora rollen i detta lilla kammarspel om nagelfarandet av en helgongloria är kvinnan, kungens älskarinna, en fullständigt troskyldig varelse som står helt utanför de andras världar och har samma effekt på dem som barnet i "Kejsarens nya kläder".

Hon är bara en vanlig kvinna av den lättare och enklare sorten, och inför hennes naiva uppriktighet ramlar alla korthusen över ända, och kvar finns bara alla de etablerade lögnerna – demaskerade men inte mindre etablerade.

Spelet tar vid efter Tennysons och Eliots dramer om samma person och skulle kunna tjänstgöra som en epilog till dem båda, och i så fall som något av en välbehövlig antiklimax. Det skrevs i maj 1988.

Copyright © Christian Lanciai 1987

74

Tyrannens död Personerna : Ali Omar Muhammed (morer) Konung Alfonso X den vise av Kastilien (1252-82) Sancho, hans son (död 1295) En minister En tjänare hos morerna

Tyrannens död Scen 1. Tre arabhövdingar i ett tält. 1284.

Ali Vem är denne främling egentligen?

Omar En mystisk person. Han lider av exempellös ödmjukhet.

Ali Vad vill han av oss?

Muhammed Det vet vi inte ännu. Vi misstänker naturligtvis lömsk beräkning.

Omar Allt som sker här i livet är endast lömsk beräkning.

Muhammed Du sa det, Sherif Omar.

Ali Men vad skall vi göra med honom? Skall vi ta emot honom?

Muhammed Vi kan inte visa ogästvänlighet emot honom vem han än är.

Ali Så låt oss åtminstone få tala med honom.

Omar Det är det minsta vi kan göra.

Muhammed (till en tjänare) Bjud honom komma in, Rafael.

Tjänaren Ja, herre.

Ali Och om han visar sig vara en hög herre?

Skall vi då våga lyssna till honom eller skall vi köra ut honom?

Omar Det får väl bero på vad han har att säga.

Muhammed Om han bara säger sanningen har vi väl inget att frukta av honom.

Men om han kommer med lögner....

Omar Kan man frukta lögner av honom?

Muhammed Han har sagt till någon att han är en konung.

Ali Ve oss!

Muhammed Därför är det av största vikt att vi forskar närmare i saken.

Men vi måste gå försiktigt till väga. Han kan vara sänd av Allah.

Omar Han är säkert sänd av Allah.

Muhammed Tror du det?

Omar Jag antar det, eftersom han är så mystisk.

(Främlingen släpps in.)

Ali (reser sig) Stig in, gode främling.

Främlingen Tack.

Muhammed Det där är Ali, det här är Sherif Omar, och jag själv är Sheik Muhammed.

75

Främlingen Jag hälsar er, gode herrar.

Omar (till Muhammed) Han verkar verkligen mycket ödmjuk.

Muhammed (till Omar) Ja, det var ju det du redan sade.

Sitt ned, Ali. Och det gäller er också, främling.

Främlingen Tack.

Muhammed Vad kan vi göra för er? Jag antar att ni är kristen?

Främlingen Det är riktigt.

Muhammed Ni har kommit hit ensam av någon anledning för att söka vårt skydd.

Vad är anledningen?

Främlingen Mina herrar, jag är medellös.

Omar Om det är ert dilemma, varför söker ni då inte bistånd hos era kristna bröder? De kan nog lättare ge er hjälp än vi, ty hos oss är de flesta medellösa.

Främlingen Mina herrar, det är värre än så.

Ali Ni är mer än bara medellös?

Främlingen Ja. Muhammed Vi har hört att er religion är stollig nog att ibland bannlysa sådana som har något att säga till om. Har ni blivit bannlyst?'

Främlingen På sätt och vis.

Ali Vill ni konvertera?

Främlingen Nej, det kan jag inte, lika litet som ni kan konvertera till kristendomen.

Det vet ni säkert lika väl som jag, att religion är något man föds till och icke något man själv väljer.

Muhammed Ändå behagar ni tvångsdöpa folk.

Främlingen Liksom ni med våld omskär kristna barn som ni kidnappat.

Båda metoderna är en skam för båda religionerna.

Ali Ni talar som Alfonso den vise.

Främlingen Jag är Alfonso den vise.

Alla tre arabhövdingarna (häpna) Vad!?

Främlingen (lugnt) Jag sade, att jag är Alfonso den vise.

Omar Driver ni med oss?

Alfonso Tror ni mig inte?

Muhammed Ni får ursäkta, men ni förstår säkert, att det ej är alltid, som man kan tro sina egna ögon.

Omar Om ni är kung Alfonso, vad gör ni här?

Ali Har ni tagit er armé med er, och står den utanför och väntar på ert tecken?

Alfonso Jag är utan armé.

Muhammed Kommer ni som politiker eller som vän?

Alfonso Jag kommer som skyddssökande.

Muhammed Då kommer ni som politiker, och då kommer ni med bekymmer.

Alfonso Jag är rädd för det, – ja.

Ali Var för är ni inte hemma i ert eget land?

Alfonso Jag har inget eget land.

Ali Men ni har ju regerat i flera decennier!

Omar Har ni abdikerat?

Alfonso Nej. Muhammed Vad har då hänt?

Alfonso Min son Sancho har vräkt mig från tronen.

Omar Och vad har han givit er i stället?

Alfonso Ingenting.

Ali Det här liknar ju ingenting.

Alfonso Nej, det är det det inte gör.

Muhammed Och så kommer ni hit. Vad tror ni vi kan göra åt saken?

Alfonso Jag vet inte vad ni kan göra åt saken. Det är därför jag kommit hit.

76

Muhammed Men min gode man, vare sig ni är kastilianernas konung Alfonso den tionde kallad den vise eller ej, så kan ni bara inte göra.

Alfonso Vad kan jag annars göra?

Omar Hur kunde ni gå med på att låta er vräkas av er son?

Alfonso Han använde sig av våld, och det ville inte jag använda mot honom. Hellre än att störta landet i inbördeskrig gick jag frivilligt.

Omar Med andra ord, om ni satt hårt mot hårt hade ni blivit slagen direkt, ty ni hade inte haft någon armé.

Alfonso Så kan man också se det.

Muhammed Min gode kollega, detta är en högst pinsam affär. Vet ni om att ni kommit för att söka hjälp hos det folk som ni mest av alla ivrat för att få utrotat ur Spanien? Är ni medveten om att ni för de flesta araber i Spanien är deras värste personliga fiende? Vet ni om att ingen skulle fråga efter om vi här och nu valde att omedelbart hämnas alla vårt folks oförrätter på er med att omärkligt röja er ur vägen?

Alfonso Jag är medveten om alla de risker som jag löper.

Muhammed Då är ni en modig man i all er feghet.

Alfonso En av era persiska tänkare har sagt, att fegheten är vis, men dumheten är modig.

Muhammed Perserna är inte araber. Vi är araber och sätter modet högre än fegheten. Ni har flytt från ert land utan strid och låtit er son usurpera tronen utan motstånd. Det kallar jag fegt, även om ni är världens erkänt visaste människa.

Alfonso Perserna är visare än araberna. Men ni tar fel om ni tror att jag har givit upp.

Det är därför jag har kommit till er.

Omar Vill ni använda Spaniens förtryckta araber till att göra uppror mot Kastilien?

Det drömde inte ens El Cid om att göra. Han hade ännu kunnat göra det om han hade velat. Många araber bad honom om det. Med honom som ledare hade alla Spaniens högfärdiga konungahus lätt kunnat sopas undan. Men han föredrog att bedra både kristna och araber för att tjäna sig själv. Och det tror vi att ni också är ute för att göra, när ni överger er religion för att använda er av oss okristna för era politiska syften.

Alfonso Din försiktighet hedrar dig, Sherif Omar. Emellertid är saken mera komplicerad än du tror. Jag vet att araberna idag inte är lika starka som de var för hundra år sedan, när ännu en El Cid kunde lida nederlag mot dem. Jag vet att jag själv bidragit till att urholka arabernas politiska makt ytterligare i Spanien. Jag vet att jag med er hjälp inte har någon chans att återvinna Kastiliens krona. Och det är därför jag har kommit till er.

Hela kristenheten kommer att kalla mig förrädare, och min son kommer att stämpla mig som en sådan. Men jag har bara kommit hit till er som en förlorare för att söka mina bröder bland andra förlorare.

Muhammed Då har du i alla fall kommit som broder och vän.

Omar Helt maktlösa är vi emellertid inte, och mot de kristna skulle säkert judarna stå på vår sida. Även om vi inte är starka militärt kan vi åstadkomma en hel del på underjordisk väg.

Muhammed Sherif Omar, dina spekulationer är farliga för vår säkerhet.

Ali Får jag fråga vår kristne konung här, – vill ni återta er krona och makt i Spanien?

Alfonso Ärligt talat, Ali, så vet jag inte. Jag vet bara att jag inte kunde stanna där.

Därför måste jag lämna kristendomen för att finna nya vänner utanför min egen religion, ty mina egna religionsbröder kastade ut mig.

Muhammed Kung Alfonso, gå till judarna. Där har du dina riktiga olycksbröder. Även de för olycka med sig.

Alfonso Menar du det, mäktige Sheik Muhammed?

Ali Skall den gode konungen få gå som en vagabond härifrån?

Muhammed Vi araber är för svaga för att mera våga inkräkta på de kristnas politik här i Spanien. Ditt förslag, Omar, om hur vår gäst skulle kunna hjälpas kunde leda till att såväl araber som judar småningom blir utrotade här i landet. Det vill jag inte medverka till.

Omar Muhammed, det var bara ett förslag.

77

Muhammed Ett farligt förslag, emedan det är realiserbart och lockande.

Ali Vi kan väl i alla fall inte kasta ut vår gode kunglige gäst?

Muhammed Nej, inte omedelbart.

Alfonso Utan när?

Muhammed Eventuellt efter att vi har prövat dig, Alfonso. Först vill vi veta mera om din historia. Berätta oss vad som egentligen har hänt. Sedan skall vi som opartiska realpolitiker ta ställning till ditt fall med hänsyn till vår religion.

Omar Ja, Alfonso, vi vill gärna veta mera. Var så god och berätta.

Ali Det är rimligt, ädle konung, eftersom du ansökt om vår hjälp, att vi får veta mera, så att vi blir tillfredsställda rent intellektuellt. Var så god och börja.

Alfonso Nåväl, mina herrar, eftersom ni ber om det, så måste jag väl göra vad jag kan för att uppenbara hela sanningen. Det tror jag för övrigt att är det sista jag ännu är i stånd till att utföra här i livet. Var så goda!

Scen 2. 1274. Hovet i Toledo.

Sancho

Far, varför försöker du egentligen bli tysk–romersk kejsare?

Kan du inte nöja dig med att vara kung?

Alfonso Min son, du ställer mig den svåraste fråga som någon kan ställa mig, och jag tvivlar på att du rätt kan förstå svaret.

Sancho Men jag vill gärna försöka förstå det.

Alfonso Varför?

Sancho Därför att jag är din tronföljare.

Alfonso Varför vill du försöka förstå det emedan du är min tronföljare?

Sancho Därför att jag som tronföljare känner ansvar för ditt rike i framtiden.

Alfonso Bra, min son. Då skall du även få ett svar på din fråga. Jag försöker bli tysk– romersk kejsare av den anledningen att jag känner ansvar för världen.

Sancho Men du äger inte hela världen.

Alfonso Det säger din moder också. Ändå känner jag ansvar för den.

Sancho Varför då?

Alfonso Jag skall berätta för dig om den sista riktiga kejsaren. Han hette Fredrik II av Hohenstaufen, och han uppfostrades av påven själv till att bli världens klokaste furste.

Sancho Vilken påve var det?

Alfonso Innocentius III, den mäktigaste av alla påvar. Det var han som stadfäste Dominikaner– och Franciskanerordnarna.

Sancho Var det inte han också som lät införa antisemitismen?

Alfonso Jo, delvis, och det var därför kejsar Fredrik vid mogen ålder vände sig emot påven.

Sancho Hur kunde han göra det?

Alfonso Han ansåg att påven var intolerant mot araber och judar, och det var han också. Kejsarens ideal var att såväl araber och judar som kristna skulle kunna leva och arbeta i fred med varandra, sålunda förekom det vid kejsarens hov både judar och kristna och muslimer som alla tålde varandra och hade samma privilegier, och det fungerade bra.

Kejsarens hov var det mest lysande och lärda i världen, han hade de högsta representanterna för alla tre religionerna som sina närmaste rådgivare och även astrologer och grekisk–ortodoxa kristna, och det mådde hela världen gott av. Men påven sade: "Du måste bannlysa alla judar och araber från ditt hov!" Men då svarade kejsaren: "Det är jag som bestämmer vem som blir väl mottagen i mitt hus och vem som inte blir det!"

"Vägrar du lyda min önskan, egensinnige?" hotade påven.

"Ingen påve har någonsin tidigare bestämt över någon kristen undersåtes hushåll," svarade kejsaren.

"Men du är kejsare över världen! Du måste inse ditt ansvar!"

78

"Det är just det jag försöker göra."

Det vägrade påven att förstå, och då började brytningen mellan dem. Den blev fatal för båda. Både Vatikanen förlorade sin makt över världskyrkan, och kejsaren förlorade sin makt över världen, genom att båda förlorade sin makt över varandra.

Men världen har givit påven fel och kejsaren rätt. Man anser att påven gick för hårt fram och handlade politiskt dumt, medan kejsarens politik var fullkomligt riktig. Påven ägnade resten av sitt liv åt att motarbeta kejsaren, och dennes liv blev i fortsättningen ständigt allt svårare. Ingen av hans söner, varken Manfred eller Karl av Anjou, blev kejsare efter honom, och ätten Hohenstaufen förlorade sin makt med honom. I stället blev det Hohenzollern, Habsburg och Luxemburg.

Sancho Och hur kommer du in i bilden?

Alfonso Jag anser, och många anser med mig, att jag idag är den ende fursten som lever upp till den siste riktige kejsarens ideal. I mitt rike lever kristna och judar i fred med varandra, judarna särskilt har här lyckats skaffa sig en trygghet för de kristnas aggressioner som de aldrig har haft tidigare sedan före Kristus, de har hjälpt till med att göra Spanien till det mest utvecklade och mest kultiverade landet i världen, se på alla våra judiska skalder och vetenskapsmän och filosofer, se på Moses Maimonides, i mitt rike arbetar judar och kristna tillsammans, och det får de inte göra i något annat rike. Och min önskan är att även araberna småningom skall kunna komma i åtnjutande av samma privilegierade medborgarskap.

Sancho Det går aldrig.

Alfonso Och varför inte det?

Sancho Far, du är alldeles för naiv. Du känner inte dominikanerna.

Alfonso De är det enda kristna sällskap som jag helst hade varit utan.

Sancho Men de är mäktiga och kan sina saker. De låter aldrig muslimerna bli lika goda spanjorer som de kristna, och helst uteslöt de även alla judar ur sin stat. Med din toleranta politik får du aldrig de mäktiga dominikanerna med dig.

Alfonso Det struntar jag i så länge jag gör vad som är rätt, och något annat är jag inte intresserad av att göra.

Sancho Min far, din idealism förblindar dig. Du måste också räkna med de onda krafterna i världen.

Alfonso Om en furste i maktställning vill göra gott måste han utesluta alla onda krafter ur sitt arbete.

Sancho Och du tror du kan bli kejsare utan att ta till onda medel? Vet du då inte att all makt här i världen enbart hålls uppe av avund, intriger och korruption?

Alfonso Du talar som en politisk rådgivare åt påven. Vem har lärt dig sådana tänkesätt? Är det dominikanerna?

Sancho Nej, far, jag har studerat verkligheten.

Naturligtvis har du rätt, far. Du är vår tids lärdaste furste, den visaste konungen i världen och kanske dess mest upplyste ledare. Därmed kanske du är kvalificerad som kejsarkandidat. Men du kan icke tro att du bara kan bli vald till kejsare utan vidare. Du kan inte ta för givet att de tysk–romerska kurfurstarna är lika goda mänskor som du. Du måste handla för din sak om du vill nå den. Du måste köpa dina röster. Påven vore inte påve om han inte i god tid hade mutat alla sina kardinaler.

Alfonso Inser du inte, min son, att du hädar när du talar så? Även om det är sant vad du säger så får man inte säga det. Skenet är heligare än sanningen. Utan det yttre skenets heliga oantastlighet funnes det varken påvar, kejsare eller konungar här i världen. Om du väljer att tala ett sådant språk gräver du blott din egen grav.

Sancho Har du då aldrig i ditt långa liv, far, mutat en enda person?

Alfonso Jag har investerat i representation. Det är allt. Jag har aldrig försökt köpa någons åsikter om han redan ägde några andra än de önskvärda.

Sancho Då är du för god för denna världen, far. Du blir aldrig kejsare.

Med alla dina judar och alla dina muslimer kommer du ingenstans.

79

Som El Cid får du söka hjälp hos dem när du blir fredlös.

Det är den enda nytta du någonsin kommer att få av din tolerans.

Det är ingen idé, far, att du ens försöker bli kejsare.

Det finns många kandidater som är både är mäktigare och mera hänsynslösa än du.

Alfonso Du råder mig att avstå från att följa min ansvarskänsla för världen?

Sancho Din ansvarskänsla för världen kommer att bli utskrattad och avvisad.

Du skulle passa bättre som tiggarmunk än som kejsare.

Alfonso Kejsar Fredrik II var en stor man i sin oändliga tolerans och godhet.

Han var den ende kristne någonsin som lyckats inta Jerusalem utan våld.

Sancho Han hade köpt alla araberna.

Alfonso Nej, han var så vidsynt och storsint att araberna släppte in honom gratis.

Lika gästvänligt som han tog emot alla araber vid sitt hov, lika gästvänligt blev han hyllad utan bråk i Jerusalem. Världen behöver sådana ledare som han. Just nu finns det inga sådana ledare i världen. Jag kan dock bli det. Min lärdom är namnkunnig i hela världen.

Mina astronomiska tabeller, som jag utarbetat tillsammans med judar och araber, har väckt en oerhörd uppskattning i hela världen, och de innebär ytterligare ett framsteg från etablerad vidskepelse mot upplyst vederhäftig vetenskap.

Sancho Med sådana medel gör du dig bara till påvens fiende.

Alfonso Med sådana medel skaffar jag mig inga fiender men bara vänner för framtiden i evighet. De som vill göra sig till mina fiender får göra det själva. Jag tänker inte hjälpa dem.

Sancho Du är omöjlig, far.

Alfonso Nej, jag är fullt möjlig. Det är bara du som är inskränkt.

Sancho Men inskränktheten segrar alltid.

Alfonso Inskränktheten kan aldrig besegra förnuftet.

Sancho Idealism är aldrig förnuftigt.

Alfonso Förnuftet är i sig en idealism.

Sancho Och vad gör du sedan när du blivit kejsare? Sparkar ut påven från Rom? Alfonso Nej, jag lämnar honom i fred och inbjuder honom till fortsatt samarbete.

Sancho Och om han lägger krokben för dig?

Alfonso Då gräver han sin egen grav.

Sancho Och om han först puttar ner dig i den?

Alfonso Då följer han desto säkrare efter.

Sancho Och vad har du i så fall vunnit på affären?

Alfonso (tiger) Sancho Svaret är: ingenting utom din eviga olycka.

Alfonso Du försöker utrannsaka framtiden. Det kan du inte göra. Människan kan bara spå men inte göra någonting åt sitt eget öde. Ens öde består av alla de drastiska händelser i ens liv som man aldrig förutsåg själv. Det är de som formar karaktären. Om Gud vill blir jag kejsare. Om han inte vill det, så kan varken du eller jag göra någonting däråt.

Sancho Det är säkrast att ta för givet att han inte vill det.

Alfonso Om alla tänkte så skulle mänskligheten dö ut. Om Gud inte ibland ville detsamma som människan skulle mänskligheten aldrig ha kommit så här långt.

Sancho Mänskligheten kommer alltid vidare, men individerna offras hänsynslöst för dess framfart.

Alfonso Om det är Guds vilja, så må jag då offra mig. Men aldrig att jag avviker ett uns från min plikt att försöka erövra kejsarämbetet.

Sancho Den som medvetet gör något för att han anser det vara sin plikt försvarar därmed sin egen dumhet. Det håller aldrig.

Alfonso Det är lätt att kritisera men svårt att verka konstruktivt.

Vill du då inte bli arvinge till en kejsares tron?

Sancho Äntligen sade du någonting vettigt för första gången i dag, far.

Naturligtvis vill jag efterträda dig om du blir kejsare.

80

Alfonso Sancho

Hjälp mig bara bli kejsare, så får du resten gratis.

Jag skall gärna göra vad jag kan för dig, far.

Men lita inte på mig om det går dig illa, för jag personligen betraktar överlevnadspolitiken som den enda sanna politiken.

All annan politik anser jag att är livsfarlig mest för en själv.

Alfonso (saktmodigt) Allt roligt här i livet, Sancho, är livsfarligt.

Scen 3. 10 år senare. Konungens studiekammare.

Alfonso Jag är gammal och trött. All min levnads ansträngning har endast lett till ständigt svårare otillfredsställelse. Jag blev min tids allra lärdaste man, och mitt vett överglänste, min kunskap blev bredare än själve Thomas Aquinas', och ändå blev jag aldrig lycklig. Jag härskade över ett land och ett hov som var världens förnämsta, högst utvecklade och mest sansade, hela min vetenskap ställde jag villigt till Spaniens och världens förfogande, och all den visdom jag utvecklat under ett långt liv av strävsam och arbetsfylld fred sökte jag taga ansvar för med att försöka bli tysk–romersk kejsare. Hade jag blivit det hade jag bättre förmått tjäna, älska och utveckla världen. Jag önskade under en spira förena latinskt och germanskt, Mäster Eckharts och Thomas Aquinas' universalismer, arabisk naturvetenskap och mosaisk rättslära med kristen moral, filosofiska skolor i fullständig frihet till forskning med samtliga tänkbara religiösa inriktningars trosfrihet. Allt detta hade jag lyckats med i min konsekventa fredspolitik under detta mitt valspråk: "Fred till varje pris!" – om jag lyckats bli kejsare. Men ingen så mäktig fredsfurste önskades mera i världen. Man fick redan nog av den alltför välmenande Fredrik den andre. En kejsare över såväl det latinska som över germanerna kan aldrig komma i fråga mer. Situationen är exakt den samma som under kung Salomo, som ej fick hålla sitt tempel i fred, och som under Augustus och Marcus Aurelius, som, ehuru själva fulländade, dock aldrig tilläts fullända det universella imperiet, och som under Fredrik den andre, som under sig kunde förena muslimskt, judiskt, kristet och världsligt blott för att torteras ihjäl av fanatikers småaktiga kotterier. Förbannelse över all snödhet i världen! Men vem kommer nu här och stör mig? (En minister kommer in.)

Ministern Med er tillåtelse, ers majestät, ni är under arrest.

Alfonso Min vän, kommer ni avsiktligt hit för att rubba mina cirklar, eller kommer ni bara för att jävlas?

Ministern Hans majestät konungen har skickat mig hit för att arrestera er.

Alfonso Vem är då hans majestät konungen om inte jag? Min dubbelgångare?

Ministern Er son Sancho har övertagit regeringen.

Alfonso Detta är ju absurt! Med vilken rätt? Behagar han driva med sin gamle far?

Ministern På rådets uppdrag har han övertagit regeringen, då det har funnit er inkompetent för vidare regering.

Alfonso Detta tarvar en förklaring. Allting verkar alltför likt ett dåligt skämt.

Ministern Politiken skämtar aldrig, ers majestät.

Alfonso Om detta icke är ett skämt så kan jag dock ej heller ta det på allvar.

Sancho (kommer in) Far, ursäkta mig, men jag blev uppehållen. Annars hade jag kommit själv och underrättat er om rådets beslut.

Alfonso Vad är detta, Sancho? Är jag avsatt?

Sancho Ja, far, ni är avsatt.

Alfonso Varför?

Sancho All din politik har misslyckats, far. Du har utarmat landet i dina försök att bli tysk–romersk kejsare, och det blir du nu aldrig. En politiker som misslyckats måste avgå.

All din makt är förspilld. Du har ej längre någon kontakt med verkligheten. Folket känner dig inte längre och vill ha en konung som är tillgänglig. Du har övergivit världen för dina

81

ideal. Du duger endast hädanefter till att gå i kloster och bli munk, vilket dominikanerna rekommenderat dig redan i många år.

Alfonso De avundas min makt i vetenskapens värld. Det är hela saken.

Sancho Ingen vill ha dig som konung här i landet längre, far. Det är hela saken.

Alfonso Och du kastar bara ut mig?

Sancho Nej, du får gå frivilligt.

Alfonso Jag älskade dig, min son, och jag försökte ge dig allt. Kunde du inte ha väntat tills jag var död eller åtminstone senil? Måste du ta makten med våld? Måste du därigenom besudla den tron som jag hållit fläckfri så länge jag haft den och som i princip fått vara fläckfri ända sedan El Cids dagar? Måste du inleda Spaniens förfall och undergång? Kunde du inte ha låtit mig få avsluta denna ärorika regeringstid i fred? Måste du inför hela världen skämma ut dess mest respekterade furste och hela hans livsverk?

Sancho Du har misslyckats politiskt, far. Du måste ta konsekvenserna.

Alfonso Nej, min son, det är du som från början misslyckas som politiker med att ta detta steg. Du är bara 25 år gammal. Hur tror du att du kan leda en regering som det tagit mig 30 år att bygga upp?

Sancho De flesta av dina gamla rådsherrar är redan avskedade. Finanserna är förstörda, och vi måste effektivt införa ett nytt skattesystem för att få landet på fötterna igen.

Alfonso Vem tänker ni plundra? Judarna och araberna?

Sancho Vi tänker inte plundra dem. Vi tänker bara beröva dem vissa onödiga privilegier.

Alfonso Min son, du inleder ditt lands undergång. Den kristna-judiska-arabiska kastilianska staten har byggts upp under tre århundraden till en mönsterstat utan like i hela Europa. Du tänker nu börja urholka denna med att utsuga två av dess tre stöttepelares förmögenheter. Gör du det lämnar dessa landet, och Spanien faller över ända. Nej! Låt mig tala till slut. Du tänker bara beröva dem vissa onödiga privilegier, säger du. Ja, det börjar med det. När ett rofferi väl kommit i gång fortsätter det sedan av bara farten. Landets idag trohjärtade och pålitliga judar och araber kommer att utsugas mer och mer tills man stjäl allt av dem och tills man till slut fördriver dem ur landet. Det är den vanliga undergångsrutinen: utsugning, fördrivning, undergång. Sancho, du kan inte besegra historiens lagar. Visst är det modigt och manligt av dig att genast vilja åtgärda alla landets missförhållanden och stryka ett streck över allt förflutet, men det leder med tiden bara till onödiga beklagliga universella tragedier som sedan historien i evighet skall beskylla oss för till Spaniens eviga vanära. Vill du verkligen det?

Sancho Min far, det finns ingen väg tillbaka. Besluten är fattade och har underskrivits. Du måste gå.

Alfonso Vart?

Sancho Vart du vill. Du är fri. Jag har bara befriat dig från den politiska makten. Du har härmed fått full ansvarsfrihet för hela din långa regering. Men du får aldrig mer ha något med politiken att göra. Från och med nu skall varje politisk handling från din sida betraktas som ett landsförräderi. Allt vad du företar dig kan komma att användas emot dig.

Alfonso Min son, du vet inte vad du gör.

Sancho Min far, du är gammal.

Alfonso Jag är inte mer än sextio.

Sancho En god kung bör inte bli äldre på tronen än så.

Alfonso Du är inte kompetent till att regera.

Sancho Du har själv lärt mig allt.

Alfonso Din regering kommer att sluta i olycka och en för tidig död för din del!

Sancho (till Ministern) Hör så gaggig han är.

Far, jag tänker inte höra på dig längre. Jag har viktigare plikter att sköta.

Var så god och gå hem. Mitt ärende är slutfört, och du har bara att rätta dig därefter. (går) 82

Alfonso (till Ministern) Menar han faktiskt allvar?

Ministern Jag är rädd för det. Ingen grand av Spanien kommer längre att bry sig om er.

Alla har fått instruktioner från den nya regeringen om att ignorera allt vad ni säger och gör.

Alfonso Då har jag alltså ingenting mer i Spanien att göra.

Ministern Ni har er lärdom, era böcker och alla era lärda medarbetare.

Alfonso Vad är de utan Spanien? Jag har förlorat mitt land och mitt folk. All lärdom i världen kan icke kompensera den förlusten. Jag måste vinna dem åter eller gå under.

Ministern Gör ingenting dumt, ers majestät.

Alfonso (ödmjukt och uppgivet) Käre vän, det återstår ingenting annat för mig här i livet att göra.

Scen 4. Som scen 1.

Muhammed Ni förelägger oss ett mycket allvarligt problem, konung Alfonso den vise av Kastilien.

Alfonso Jag är medveten om det.

Omar Vi har överlagt sinsemellan och ingående diskuterat er situation men lika fullt kommit fram till ett enhälligt beslut.

Alfonso Jag ber er att förelägga mig mitt öde.

Ali Konung Alfonso, den tionde Alfonso av Kastilien, kallad den vise av hela världen, betraktad som världens lärdaste furste, borde mera rätteligen kallas den rättrådige eller den rättvise. Ni har bemödat er om att i hela ert liv sträva efter samma ideal, som har varit universalmonarkins odödliga idé i dess renaste och ädlaste form. Ni har önskat under en och samma spira förena kristendom, judendom, islam och vetenskap.

Det har ingen försökt utom ni sedan den tysk–romerske kejsaren Fredrik II av Hohenstaufen, en herre som vi morer minns med särskild förkärlek, då han förstod oss som ingen kristen förstått oss förut. Likväl bannlystes han av påven, som förföljde hans familj och hans politik till döds. De kristna fanatikerna gav sig inte förrän hans minne var utplånat ur hävderna med hans mördade barn. Vi araber trodde på honom och älskade honom, som vi även vördade den store El Cid, men de kristna förrådde honom liksom de förrådde El Cid och som de även förrått er. Även om vi kan tro på er och älska er så kan vi inte ha något förtroende för världskristenheten som behandlar sina ädlaste ledare på sådant sätt. Därför, vördade konung Alfonso av Kastilien, måste vi neka er all vår hjälp. Vi tror inte att vårt stöd av er kan gagna vår sak i världskristendomens ögon. Tvärtom kan den endast skada er egen sak ytterligare. Med era höga ideal har ni velat sätta er över både påve och Moses, vår profet och världsordningen, och ni har inte lyckats i er strävan. Vi kan icke riskera att muslimernas sak skadas ytterligare här på den Iberiska halvön genom er uppvigling av oss. Vänd er till judarna, om de kristna ej längre vill ha er. De blir hjärtans glada åt varje vilsen flykting och fredlös som ej har någon annan hamn att söka tillflykt i än i den mest nerslitna och degenererade av alla: den judiska. Den som hela världen övergiver skall judendomen tacksamt ta emot som bottnen av hela den hierarkiska världsordningen: lägre än till judendomen kan ingen sjunka. Och vi vill icke följa er dit. Vi vill icke ha ytterligare bråk med de kristna spanjorerna. Vi vill fortsätta leva i fred med dem som hittills, och ni kan skada detta förhållande med att på nytt ägna er åt politik fastän det numera borde vara under er värdighet. Så gå hem, kung Alfonso, och finn er i ert öde.

Alfonso Ni kastar således ut mig i natten för att jag skall återvända till min skam och vanära?

Muhammed Det är ingen skam att vara världens visaste furste.

Alfonso Jo, om man ej får vara furste längre.

Omar Ni är en evig furste i visdomens rike.

83

Alfonso Det är alla galningar på asylen fast de bara vet om det själva.

Muhammed Ingen kommer någonsin att spärra in er.

Alfonso Nej, men efter mitt avsked har alla inklusive ni ständigt förskjutit mig.

Omar Ni är fri, kung Alfonso. Njut av er frihet från ansvar och arbete!

Alfonso Det var mitt ansvarsfulla arbete som höll mig levande.

Ali Vad vill ni då att vi skall göra för er?

Alfonso Islam är idag ännu världens mäktigaste religion.

Muhammed Om ni vill ha åter ert rike är ni en narr.

Alfonso Jag söker bara en försvarsadvokat mot min åklagare kristenheten.

Muhammed Men ni är ju kristen själv?

Alfonso Ja, men kristendomen har fel i sin dominikanska intolerans.

Ali Det är kristendomens sak i så fall. Vi är bara muslimer. Vi kan inte förena judar, kristna och morer åt er. Vi måste först tänka på vår egen religion.

Alfonso Ja, ja, var och en måste först tänka på sin egen religion! Var och en måste först tänka på sig själv! Dra åt helvete! Finns det då ingen i världen utom jag som är villig att bekymra sig för hela världens framtid och välfärd?

Muhammed Varken islam, judendomen eller kristendomen är villig att offra sig själv för världen. För att de skall leva vidare som religioner måste de först tänka på sig. Om du vill leva för hela världen måste du klara dig utan islam, judendom och kristendom. Du måste då klara dig helt själv och leva helt allena. Det finns ingen annan väg för universalismen.

Alfonso Ni gör mig besvikna. Ni är då lika inskränkta och småaktiga som de pedantiska kristna och de giriga judarna. Ni är då lika fanatiska som de kristna är småaktiga och judarna är insnöade.

Muhammed Gå ut i vildmarken om du vill häda.

Alfonso Vad ni kallar hädelse kallar jag sanning. Ja, mina vänner, jag skall gå ut i ödemarken till ensamheten och svära all monoteistisk religion evig fiendskap på det att både judendom, kristendom och islam må gå under till världens fromma. Den enda religiösa sanningen som skall bestå är den på korset lidande fastnitade döende Kristus.

Han skall anklaga alla religiösa fanatiker i evighet för att de har korsfäst honom, den ende konungen som någonsin frivilligt avstod från all världslig makt och politik. Döden är den gemensamma nämnaren för all religion, och döden skall alltid överleva och triumfera över alla religioner. Kristus dog för den heligaste av alla religioners namn judendomen, och därmed bevisade han all religions intighet. Lidandet och döden är livets enda sanningar.

Er förbannade muhammedanism kan dra åt helvete tillsammans med påvens förbannade kopplarkyrka och den evigt korrumperade judendomen. Jag skiter i er allihop. Ju heligare ni är, desto mer värdelösa är ni. Höjden av all fåfänga här i världen är en etablerad religion. Sanningen finns endast i den religion som går under, ty sanningen är döden. (går i misshumör ut därifrån) Omar (efter en andäktig paus) Behandlade vi honom illa?

Muhammed Nej, han blev bara galen.

Ali Nej, han greps av helig vrede.

Muhammed Han föraktade vår gästvänskap.

Omar Nej, mina herrar, han följde sitt förutbestämda öde och valde att vandra vidare ut i natten ensam utan vare sig kristendom, islam eller judendom.

Muhammed Han gick, som de kristna kallar det, åt helvete.

Ali Ja, han gick åt helvete. Han valde själv att gå dit, så låt oss låta honom gå åt helvete.

Omar Jag är rädd för att det är det enda vi kan göra. Men vi blir ändå utrotade av spanjorerna förr eller senare med vår religion ur de kristnas Spanien.

Ali Han hade kunnat hjälpa oss, om vi tagit emot hans hjälp.

Muhammed Gjort är gjort, och skett är skett. Vi kan icke mer vända tillbaka.

Omar Något säger mig, mina herrar, att evigheten skall beklaga vårt val.

Muhammed Vi valde inte. Han valde själv sin väg.

84

Omar Nej, sheik Muhammed, vi valde själva bort alla våra möjligheter inför framtiden med att välja bort honom.

Muhammed Du överdriver, sherif Omar.

Omar Det får framtiden utvisa.

Ali Ja, det får framtiden utvisa.

Scen 5. 1286. Som scen 2 och 3.

Ministern Ers majestät, tyrannen är död.

Sancho Vilken tyrann?

Ministern Er herr far.

Sancho Var han en tyrann?

Ministern Så kallade ni honom under hans levnad, och så uppviglade ni folket till att kalla honom.

Sancho Försöker ni ge mig dåligt samvete?

Ministern Ingalunda. Jag konstaterar endast det faktum och meddelar er endast den nyheten att tyrannen är död.

Sancho Kalla honom inte för tyrann!

Ministern Vad skall jag hellre kalla honom? Den fredlöse? Den utstötte? Fattiglappen?

Galningen?

Sancho Han var ändå min far!

Ministern Är ni säker på det? Marcus Aurelius var aldrig säker på att Commodus var hans son.

Sancho Likväl gjorde han honom till sin tronarvinge.

Ministern Ja, han ärvde kejsardömet. Men ni berövade er far hans tron medan han ännu levde.

Sancho Han förstörde rikets finanser!

Ministern Är de bättre nu? Ni har berövat judarna och araberna vissa rättigheter, vilket ger varje kristen all rätt i världen att utplundra dem och behandla dem som djur. Följden är att de rika judar och morer som utgjort Kastiliens ryggrad nu överger Kastilien för att flytta till Rom eller Florens eller Tyskland eller Nederländerna. Om ni har räddat rikets finanser har det dock kostat riket all dess kultur. Ett tidigare fritt och drägligt land har ni gjort till en diktatur där var och en vandrar i skräck för sin nästa.

Sancho Tig! Ministern Jag har alltid troget tjänat er som jag tjänade er fader. Skillnaden mellan er är att han alltid tacksamt lyssnade till sanningen medan ni inte tål att höra den.

Sancho Er sanning är ensidig! Min far förtjänade det slut han fick. Han ruinerade statens finanser, misslyckades i sin politik, fann sig inte i att bli avsatt och försökte då väcka uppror i landet.

Ministern Det är inte sant. Sina sista år framlevde han i ensamhet utan något som helst politiskt agerande.

Sancho När han gick ut härifrån gick han raka vägen till morerna och erbjöd dem sina tjänster.

Ministern Han sökte hjälp hos morerna, vilket dessa nekade att ge honom.

Sancho Du medger det själv! Han sökte hjälp hos dem!

Ministern Han sökte bröd och husrum hos dem, vilket hans kristne son förvägrade honom. Morerna fann det då politiskt lämpligast att följa sonens exempel och även de köra bort honom, för de ville inte bli utplundrade av sonen. Ändå blev de utplundrade av sonen.

Sancho Gav morerna honom ingen hjälp alls?

Ministern En enda. De lovade honom att hans spådom om att sonen ej skulle kunna hålla makten i mer än tio år skulle gå i uppfyllelse.

85

Sancho Det var den spådomen som gjorde att jag kallade honom galen och körde ut honom. Jaså, den skall araberna se till att går i uppfyllelse! Vi får väl se! Om araberna vill jävlas med mig kan jag också jävlas med dem! Jag spår att det om två hundra år ej skall finnas en enda muslim kvar här i landet. De skall samtliga vara utrotade! Och jag skall själv begynna verket!

Ministern Ni har redan börjat.

Sancho Och med dem skall även alla judar förjagas, om det kan glädja dem!

Ministern En sådan utveckling har ni sannerligen inlett.

Sancho Spanien skall omfatta hela den Iberiska halvön, och inte en mor eller jude skall få finnas kvar! De skall utrotas! Spanien skall bli den främsta av alla katolska mönsterstater och bli påvens trognaste dotter och politiska stöd! Jag skall ge dominikanerna allt det inflytande de eftersträvar här i landet!

Ministern Det märks att tyrannen är död. Han är redan glömd, och hans efterträdare tar genast i tu med att förstöra hans och hans förfäders trehundraåriga livsverk.

Sancho Ja, han var en tyrann! Tyrannen är död! Låt utropa att tyrannen är död! Låt var man få veta att det nu är slut med alla statsskulder, allt hädiskt filosoferande, all hednisk liberalism, allt arabiskt och judiskt inflytande och all samvetsfrihet! Äntligen skall hela Spanien bli definitivt rättroget!

Ministern Ni utlovar en storslagen framtid åt ert land, ers majestät.

Sancho Ja, det är det ju min plikt som konung att göra. Min far tänkte bara på sig själv. Jag skall tänka på mitt lands framtid.

Ministern Så ni menar att det var fullt riktigt att er far, världens mest ansedda och för sin vishet respekterade man, som dock var Kastiliens konung, skulle bli utstött i ödemarken som en brottsling och få dö i ensamhet och fattigdom?

Sancho Han var en högmodig misantrop som tog avstånd från allt mänskligt.

Ministern Nej, han var en försiktig och sårbar idealist som tyvärr fick lära sig att han inte ens kunde lita på sin egen son.

Sancho Förebrår du mig något?

Ministern Ja, jag förebrår er en sak.

Sancho Vad då?

Ministern Ni krossade er faders hjärta.

Sancho Och vad gjorde han med mig?

Ministern Han gav er allt. Han uppfostrade er till att bli en upplyst furste. Han initierade er i alla politiska problem i god tid, för att ni skulle bli den idealiske övertagaren av hans makt. Men ni fördärvade allt med att krossa den gamle gode mannens hjärta.

Sancho Jag räddade mitt land.

Ministern Endast tillfälligt. Er fars regering var liberal och human. Den gav inte stora fördelar åt folket, men den inspirerade dem till att anstränga sig. Hans Kastilien var ett mänskligt land för mänskliga människor oavsett ras och religion. Ni skänker genast folket stora fördelar och ökar statsmakten. Spanien blir mäktigare och lättare att kontrollera, men folket blir olyckligt. Det uppstår rasism, intolerans och diktatur, och de som går diktaturens ärenden får sin brottslighet och ondska legaliserad, varvid den brottsliga ondskan blir maktfullkomlig i oantastligt statlig förklädnad. Det kan leda till en politisk storhetstid som dock folket måste betala för om inte med sina liv så dock med sin lycka, som det sedan aldrig kan få tillbaka.

Sancho (efter en paus) Hade far någon hälsning till mig innan han dog?

Ministern Nej. Han hade ingen hälsning till någon. Han var helt ensam och dog utan att efterlämna något testamente.

Sancho Hade han ingen vän vid sin sida?

Ministern Ingen.

Sancho Var och hur dog han?

Ministern I en grotta i Kataloniens ödsliga berg nära Montserrat. Han dog av grämelse.

Sancho Grämelse över vad?

86

Ministern Grämelse över att han någonsin hade trott på mänskligheten.

Sancho Det är mitt fel alltsammans.

Ministern Nej, det är inte ert fel alltsammans. Det är mänsklighetens fel alltsammans.

Mänskligheten råkar nu en gång vara sådan till sin natur: den är till majoriteten dum, varför de klokaste är de mest sällsynta och de som råkar mest illa ut.

Sancho Hur kan Gud tolerera en sådan allmänmänsklig dumhet?

Ministern (fjärrskådande) Det sägs att naturen är allvis i sin outrannsakliga världsordning.

Om naturen är så klok, hur kan hon då ha gjort mänskligheten så dum? Kanske för att mänskligheten blott skall vara en parentes i naturens kretslopp. Det är kanske meningen att människan skall vara dum för att livet och naturen ständigt skall kunna överleva och förbli allvis i sin outrannsakliga världsordning.

Sancho Du talar precis som min fader.

Ministern Det kommer alltid att finnas sådana som talar med hans röst. Visheten är dess värre tyrannen som mänskligheten aldrig slipper hur hon än försöker.

Sancho Det verkar så, min herr minister, det verkar så.

Finis.

Efterskrift.

"Tyrannens död" är ett kammarspel. Endast två scenbilder förekommer, och rollistan upptar endast sex personer samt en tjänare. I spelet om El Cid förekom morerna endast som en ständigt levande faktor i bakgrunden. Här framträder de i centrum för dramat om konflikten mellan kungen och hans son. Emellertid är kanske den sjätte rollen den viktigaste, den torre, korrekte och fullständigt saklige ministern, som ensam förstår vad allting egentligen handlar om. Det handlar om det kritiska skedet i Spaniens historia när steget togs från medeltid till renässans, från ett unikt statsskick i samvetsfrihetens och toleransens tecken till fascistisk och intolerant diktatur, från den judisk–spanska kulturens och Alhambras tid till inkvisitionens.

Alfonsos desillusion är den samma som El Cids men går längre. El Cids stora varma hjärta blev bara bedrövat, men Alfonso reagerar ursinnigt med att inte bara rycka bort marken under morernas fötter utan även beröva judendomen och kristendomen deras existensberättigande. I hans sista ord ligger hela det kulturvärldshistoriska steget från mystisk medeltid till modern ateism.

Därmed inrymmer dramat hela sin samtid i brytningen mellan medeltid och renässans. Dante var redan en ung man vid kung Alfonsos frånfälle, kyrkan var redan definitivt på glid utför, grunden var redan lagd för Mäster Eckharts djärvheter och reformatorerna i England och Böhmen, och ingen trodde längre på korstågens helgd.

Spanien var den första moderna fascistiska staten där judar och morer och allt spår av deras religioner var utrotade redan 1492. Andra stater skulle senare följa detta exempel med ständigt allt monstruösare resultat. Kung Alfonso X och det som han representerade kan då ses som alternativet och motsatsen till denna utveckling samt dess första offer.

Jämte "Lejonet" skrevs pjäsen våren 1987.

Copyright © Christian Lanciai 1987

87

Legenden och sanningen Personerna: En bergseremit Hans tillfällige besökare (en arbetare från Glasgow) Sir William Wallace Marion, hans hustru Sir John Monteith Halbert, tjänare hos Wallace Sir Arthur Heselrigge, engelsk ståthållare i Lanark Grimsby, engelsk soldat Robert Bruce, sedermera konung av Skottland Greven av Gloucester, hans vän, svärson till kung Edvard I En engelsk biskop Lord Donald of Mar Lady Mar, hans yngre maka En annan tjänare till Wallace En fångvaktare i Londons Tower En härold En fängelsepräst En köpman Kung Edvard I En engelsman (besökarens arbetsgivare) Soldater och bovar, borgare och bönder, två hemmafruar, samt annat löst folk.

Handlingen utspelar sig i Skottland och i Londons Tower från och med år 1296.

De två sista scenerna utgör ett efterspel, som ej nödvändigt måste förekomma vid eventuella uppföranden.

Dramat kom till kring jul 1987.

Copyright © Christian Lanciai 1987

88

Legenden och sanningen Prolog. En grotta i högländerna.

Eremiten Unge man, vad gör du här?

Besökaren Jag söker er.

Eremiten Vid denna sena timme?

Besökaren Jag ville ej bli sedd.

Eremiten Du fruktar således. För vad?

Besökaren För tiden och för världen.

Eremiten Vad ont kan dessa göra dig? Ställ dig utanför dem!

Besökaren Därför just har jag sökt mig hit till er.

Eremiten Då har du kanske handlat klokt. Vad vill du av mig?

Besökaren Sanningen.

Eremiten Vilken del därav?

Besökaren Hela!

Eremiten Omöjligt, gosse. Precisera närmare ditt önskemål.

Besökaren Jag vill lära känna sanningen om vårt lands befriare, den ädle William Wallace.

Eremiten Min son, han dog för århundraden sedan.

Besökaren Jag vet.

Eremiten Hans saga har tystats ner. Sanningen om honom har plundrats av romantiker och begravts levande av politiker. Vad som återstår är blott legender.

Besökaren Men ni känner sanningen.

Eremiten Vad får dig att tro det?

Besökaren Jag vet vem ni är. Ni var en härlig trubadur vid Mary Stuarts hov, ni älskades då för ert pathos och frispråkigheten i era oförskräckta sånger. Ni var drottning Elisabeths skräck, och när Mary Stuart spärrades in på kloster av sin fränka förutspådde ni att hon skulle vara konsekvent i sitt brott och även låta halshugga Skottlands sista fria monark till slut. Och ni fick rätt. Det är nu tjugo år sedan Mary Stuart schavotterades offentligt, och under dessa tjugo åren har ni varit tyst.

Eremiten Ej någon vet att jag lever här. Hur fick ni nys om mig?

Besökaren Än svallar Skottlands fria blod.

Eremiten Och vad vill ni med sagan om William Wallace?

Besökaren Jag vill att mitt fria skotska blod skall svalla ännu friare.

Eremiten Min vän, vi lever i en tid av annalkande och ständigt växande förtryck.

Visserligen har vår sjätte James nu blivit kung i London, men därmed har Skottland förlorat sin monarki och England fått sig ett tyranni, som – tro mig! – skall växa så länge Stuartarna får vara i London. De kunde med svårighet uthärdas i Edinburgh och Stirling, men i Londons smuts och laster skall deras later gödas till en ruttenhet utan like. Sagan om Wallace är mot all monarki som världsordning. Därför är den så farlig, och därför har den alltid tystats ihjäl såväl av engelska som av skotska konungar. Inte ens Robert Bruce tålde att någon förde William Wallace på tal. Monarkin som världsordning lär vi inte slippa än på några sekler, just nu tilltar monarkernas makt som stadigast i hela världen, de kommer alla att göra sig enväldiga, och först när de störtas med våld skall de bli ädla, då skall de orättvist försvinna, och då skall man sakna dem. För och mot monarkin har alltid vägt jämnt. Sagan om William Wallace är det yppersta av alla argument mot monarki, och ingen kämpade mera innerligt för sin monark än William Wallace. Där har du hela den konstiga sagan.

Besökaren Men berätta mig allt från början!

Eremiten Min son, du ber en sedan 20 år levande begravd trubadur åter ta till harpan fastän hans sånger är döda och glömda av sorg och hans fingrar är stelnade av världsordningens paralyserande kyla. Men jag kan inte göra dig besviken.

89

Akt I. Elderslie Castle.

Till vänster en brunn och trädgård med en stenbänk var det äkta paret sitter, hon med en harpa. I fonden något till höger slottet med terass framför.

William Min hustru, vi är övergivna av envar, våra bröder inom adeln fruktar vår självisolering då de vet vad den betyder: en oändlig känsla av sorg och skam över den skotska adelns svek mot sin konung genom förräderiet mot Skottland i överantvardandet av makten i kung Edvards händer. Vem är konung Edvard? En konung förvisso, en konung av börd med rätt till titel och makt, men han är ingen konung av Skottland. Han har ingen rätt till Skottland. Han har aldrig varit i Skottland och kommer aldrig frivilligt att sätta sin fot i detta förr så fria land.

Marion Min make, hetsa inte upp dig. Vi har diskuterat detta förut.

William Det kan aldrig diskuteras färdigt så länge missförhållandet fortsätter!

Marion Bli inte vred, min make, jag ville inte såra dig.

William Såra dig? Min älskade flicka, du får inte känna dig sårad! Men du vet hur upprörd jag blir vid blotta tanken på världens politiska elände. Men hör mig nu till slut.

Jag hade en viss avsikt med mitt tal. Vart jag ville komma var, att detta onda låder endast vid mig. För att jag är fruktad för mitt svårmod och min mot England riktade upproriska sorg skall icke du känna dig lika ensam som jag. Om du ledsnar på det ensliga livet med mig i min ödsliga borg så känn dig fri att återuppsöka våra gamla vänner och deras nöjen och lekar. Min älskade, det att jag inte delar deras politiska liknöjdhet får inte betyda att du skall vara utestängd från hela societeten. Om du i deras ytliga sällskap och flärd finner den lycka du saknar i sällskap av min sorg och självisolering skall du vara fri från plikten att leva med tyngden av min opposition.

Marion Min make, du vill pröva mig, men du endast plågar mig därmed. Dina tårar över Skottlands öde är blodet i mitt liv.

William Aldrig var jag klokare än när jag valde dig till maka. Ingen i hela Skottland kan längre muntra upp mig, men du behöver bara vara sann mot din egen intuition för att omedelbart lösa uppgiften som genom ett trollslag. Min älskade, spela för mig. Nu tål jag musik. (Marion börjar sakta sjunga och spela på sin harpa. William lägger sig med sitt huvud i hennes sköte.) Musiken av din röst får världens undergång att hejda sig.

Marion (avbryter sig) Men vem kommer där?

William Det ser ut som den ädle Sir John Monteith, en av de få adelsmän av Skottland som ej begravt sitt samvete levande. (reser sig; Sir John Monteith in från höger.)

Välkommen, Sir John, den ende som än är Skottland trogen nog att våga besöka mig!

Kommer du ensam?

Sir John Jag kommer fullständigt ensam hur väl bevakad jag än alltid annars är. Du vet väl att ingen skotsk lord med män under sig längre får leva i sitt slott obevakad?

William Här är du fri.

Sir John Ja, du är den ende, ty engelsmännen vet att du hatar dem, de behöver därför inte tvivla på din inställning, och samtidigt fruktar de din styrka som de vet att de ingenting har att frukta av dig så länge du håller dig instängd hemma hos din fru.

William Är det menat som en insinuation?

Marion Min make, hetsa inte upp dig. Sir John är alltjämt skotte.

Sir John Ja, min vän, jag är kanske den siste i Skottland du alltjämt kan lita på, ty alla andra lorder har sålt sig till engelsmännen och förrått Skottlands krona.

William Vad nytt från stora världen?

Sir John Ingenting nytt. Konungen lever ännu i London i fångenskap med sin son.

William Så länge det finns liv finns det hopp.

Sir John Men det livet måste röra på sig om det vill fortsätta leva. Nu har det rört på sig.

William Vad har hänt?

90

Sir John Ut från Londons Tower har kung Baliol lyckats smuggla ett hemligt skrin.

Om kung Edvard får veta det är Skottlands konungaätt, kung Baliol och hans son, förlorade.

William Vad innebär detta skrin?

Sir John Jag har det med mig här, och jag ber dig överta det. (tar fram ett skrin ur sin mantel.)

William Du anförtror mig alltså på eget bevåg de brittiska öarnas farligaste statshemlighet?

Sir John Ja, och det gör jag emedan jag vet att endast du kan skydda den.

William Och jag får aldrig öppna det förrän Skottland åter är fritt?

Sir John Det är villkoret. Om skrinet öppnas förrän Skottlands oberoende är säkrat blir Skottland aldrig fritt mer. Så lyder skrinets hemlighets dom.

William Jag förstår att du menar allvar.

Sir John Blodigt allvar. Din hustru är mitt vittne.

Marion Jag förstår och tiger intill döden.

William Men här finns större skäl bakom ditt förtroende än bara tillit till mig. Är skrinet i fara hos dig?

Sir John I högsta grad. Man tror redan i London att skrinet kan ha smugglats bort till Skottland, och då faller Edvards misstankar först på mig såsom en av Skottlands mäktigaste patrioter. Som jag sade, jag utspioneras redan.

William Vet någon att du är här?

Sir John Om någon vet det hade jag aldrig kommit. (tar honom om axlarna) Min vän, lita på mig såsom jag litar på dig. Du är Skottlands sista hopp, och ingen tvivlar på dig, medan alla, både skottar och engelsmän, tvivlar på mig. Min ställning är vacklande.

Finner man skrinet hos mig är jag och Skottland förlorat. Hos dig vet jag att man aldrig kommer att finna det, bara du fortsätter att leva som hittills: konsekvent i enlighet med din omutliga natur och därför i fullkomlig enslighet. Svik inte dig själv, och Skottland skall vara räddat, ty en dag kommer någon Bruce tillbaka.

William (forskande) Min vän, jag förstår. Även om du faller skall icke Skottland falla. Det skall jag gå i borgen för. Tack för ditt förtroende. Rid nu hem igen och bemöt dina eventuella husundersökare med din oskuld.

Sir John Tack, broder. Farväl. Jag skall icke glömma din lojalitet.

(Drar sig skyndsamt bort ut till höger.)

Marion (ser på sin makes forskande blick) Bådar detta ofärd?

William (tvekande) Kanske för oss, men inte för Skottland. Jag hoppas bara att Sir John inte har haft alla helvetets hundar i sina hälar, för i så fall låter de nu honom gå för att i stället nosa på vår dörr.

Marion Vad tänker du göra med skrinet?

William Skydda dess hemlighet med mitt liv. (en tjänare inkommer från höger) Tjänaren Herre, en engelsk ryttarskara kräver inträde i vår borg.

William Engelsmän? Här har aldrig engelsmän förr vågat visa sig. Vad vill de?

Tjänaren De kräver inträde.

William Är det allt de kräver så måste jag avvisa dem om de ej har någon rimlig anledning. Gå och fråga dem med vad rätt de kräver inträde. (Tjänaren går.)

Marion Min make, du vet mera än jag om vad som kommer att hända. Du har icke sagt mig allt.

William Min hustru, jag tänkte just berätta hela vidden av vårt bekymmer för dig när Sir John kom och förstorade det. Idag när jag kom hem fann jag en skotsk adelsman kringvärvd av engelska banditer som försökte mörda honom. Jag ingrep och lyckades rädda skottens liv. Det var greve Donald of Mar. Marion Du har räddat Skottlands ryggrad!

William En av de engelsmän som stöp för mitt svärd visade sig vara brorson till Sir Arthur Heselrigge.

91

Marion Ve och fasa! Den engelska ståthållarens brorson!

William Jag gissar att de engelska översittare som nu käftar med min tjänare utanför vindbryggan inte vet något om skrinet men däremot vill ha hämnd för den unge Heselrigge.

Marion Varför måste du döda honom?

William Jag visste inte vem han var. Engelsman som engelsman. Ingen av dem har någon rätt att ta till vapen i Skottland mot en skotte, och det var min ofrånkomliga plikt att försvara den skotska minoriteten mot den engelska övermakten.

Marion Du gjorde rätt, även om det kan kosta oss vårt hem.

William Konsekvenserna betyder ingenting, bara jag gjorde rätt.

Tjänaren (inkommer) Min herre, ni måste rädda er. De vill ha ert huvud för vad de kallar mordet på en engelsk adelsman.

William Hur många är de?

Tjänaren Fyrtio.

William Då vill de inte bara ha mitt liv. Då måste de även känna till skrinet. Men Sir John kan inte ha förrått mig. De måste ha genomskådat honom. Stackars Sir John! Han är nog förlorad för Skottland.

Marion Min make, du har ingen att försvara ditt hem med. Du är ensam mot fyrtio.

Du måste gömma dig.

William Du har tyvärr rätt. För det kungliga skrinets skull måste jag fegt gå och gömma mig. Men du då? Vad kan du göra mot fyrtio män?

Marion Jag är kvinna. Jag skall tala med dem, och de skall tro mig. Du skall se att jag lika väl som du kan försvara Skottland, även om det bara blir på kvinnligt vis.

William Ren kvinnlighet kan åstadkomma under var ren mannakraft inte räcker till.

Jag tror på dig, kvinna. (till tjänaren) Fira ner mig i brunnen med skrinet, och gå sen och släpp in bärsärkarna, men säg först att jag inte är hemma men att din härskarinna öppnar sitt hem för dem ändå. (kliver i brunnskorgen och låter sig firas ned.)

(Ur djupet av brunnen:) Jag är med dig, Marion!

Marion (stilla) Det vet jag. (till tjänaren) Gör nu som din herre befallde, Halbert, och släpp in engelsmännen till mig. (sätter sig lugnt i en upphöjd stol på terassen, helst en Hamlet-stol.)

(Efter en stund klampar engelsmännen in från höger beväpnade till tänderna.)

Lord Heselrigge (i spetsen) Usla häxa! Var är er man?

Marion (lugn) Han är inte här.

Heselrigge Var är han, frågade jag!

Marion Han är ute och rider. Vad kan jag hälsa honom?

Heselrigge När kommer han hem?

Marion Jag vet inte.

Heselrigge Han har således flytt! Vart har han flytt?

Marion Han har inte flytt. Han är ute och rider men kommer tillbaka. Vad kan jag göra för er?

Heselrigge Er djävul till make har kallblodigt mördat min ende brorson! Var är han?

Marion Jag har sagt er att jag inte vet. Jag kan inte hjälpa er med den saken.

Heselrigge Jaså, kan ni inte det? Vill ni det då?

Marion Min herre, om jag inte kan hjälpa er med något så spelar min vilja ingen roll.

Heselrigge Din djävulska häxa, du är hal som en ål.

Marion Jag ber er att besinna er, min herre, och att påminna er om att ni tilltalar en kvinna och hustrun till en adelsman.

Heselrigge Det behöver ni inte påminna mig om. Ni är ändå en häxa. Vet ni att jag kan låta er brinna på bål för att ni vägrar samarbeta?

Marion Jag vägrar inte samarbeta. Det kan era män vittna om.

Grimsby (en soldat) Herr ståthållare, ni kommer nog lättare till saken om ni inte förolämpar en adelsdam i hennes eget hem.

92

Heselrigge Håll käften, din lus! Vem har bett dig öppna truten? Här är det jag som sköter förhöret! Än en gång, var är er man?

Grimsby Med respekt, Sir, jag ber er ihågkomma att ni själv är adlad och bör uppföra er som en adelsman i en adelsdams närvaro. Hon har samma människovärde som ni.

Heselrigge Predikar gör han också! Och fräck vågar han vara! Akta dig, Grimsby! Du kan komma i onåd!

Grimsby Jag föreslår, Sir, att ni kommer till saken.

Heselrigge Nåväl, för att göra en lång historia kort, min fru, så är er sak förlorad. Vi vet att Sir John Monteith blivit bestulen på ett hemligt skrin från England, och vi vet att er man är tjuven.

Marion Hur vet ni det?

Heselrigge Det har Sir John Monteith själv berättat.

Marion Å Gud! Om min make hörde detta!

Heselrigge Ja, vid Gud, synd vore det om honom då, för då doge han på fläcken! Men tyvärr tycks han inte vara här. Var är han?

Marion Jag har redan sagt att jag inte vet.

Heselrigge Ni ljuger duktigt. Nåväl, var är då det hemliga skrinet?

Marion Det vet jag ännu mindre.

Heselrigge Men ni känner till det?

Marion Nej, jag har aldrig hört talas om det tidigare.

Heselrigge Varför sade ni då: "Å Gud! Om min make hörde detta!" när jag nämnde det?

Marion Därför att Sir John Monteith har gjort sig skyldig till förtal. Min make har aldrig stulit något.

Heselrigge Nåväl, det kan jag också acceptera. Antag då i stället att Sir John självmant förde hit skrinet emedan han fruktade att vi visste att det fanns hos honom? Vad säger ni om det?

Marion Jag vet ingenting om något skrin.

Heselrigge Ni ljuger!

Marion Ni anklagar en värnlös kvinna för att inte ha gjort annat än sin plikt.

Heselrigge Ni erkänner alltså att ni ljuger! Ni vet alltså både var er man är och var skrinet är! Ut med språket! Var är det?

Marion Jag vet inte!

Heselrigge Är de tillsammans?

Marion Jag vet inte.

Heselrigge Ni vägrar med andra ord samarbeta. Förbannade kvinna! Fattar ni inte att er man har förverkat sitt liv? Ni ser honom aldrig mer! Samarbeta med oss i stället och tjäna på affären! Ni får lätt en ny gladare och rikare man som är engelsman. Dessutom älskar han er säkert bättre. Ni är ju barnlös med er förbannade högmodige skotte, som bara tänker på sig själv och förpestar stämningen för hela landet! Samarbeta eller dö! Var är han?

Marion (åter lugn) Jag har redan sagt er att jag inte vet.

Heselrigge Så dö då, usla kvinna! (sticker utan förvarning sitt svärd genom henne) Marion William! (dör) Heselrigge Måtte alla malliga skotskor stukas på samma sätt. Kom, mannar! Vi har ingenting mer här att göra! (börjar gå ut i spetsen för dem. Grimsby rör sig inte.)

Vad är det, Grimsby? Kommer du inte?

Grimsby Aldrig.

Heselrigge Gör du uppror nu också? Vill du också dö i förtid?

Grimsby Sir, ni har kallblodigt mördat en försvarslös kvinna. Det skall kungen få veta.

Er politik i Skottland är enbart destruktiv och kan aldrig leda till fred.

Heselrigge (skrattar rått) Hör på honom! Han hotar!

Grimsby Nej, jag försöker tala till ert levande begravda samvete, men jag fruktar det är hopplöst.

93

Heselrigge Din såsmes! Din blekfis! Kom med nu eller dö. Din karriär är ändå förstörd. (drar svärdet) Grimsby Mig kan ni inte döda, ty jag är inte försvarslös. (drar sitt svärd) (de andra soldaterna mumlar inbördes.)

Heselrigge Vad viskar ni bakom min rygg, era skvallertaskar? Denne er kamrat har förverkat sitt liv. Låt honom övergå till skottarna om han vill. De kan ändå inte försvara sig längre. Bli du fredlös som skottarna, Grimsby, eftersom du så nödvändigt vill det. Vi skiter i dig. (går. De andra soldaterna följer tveksamt och ogillande efter.)

Den siste av dem Du har rätt, Grimsby. Vi beklagar lika mycket som du att vi inte kunde rädda den tappra kvinnans liv.

Grimsby Far i frid, Benny. Vi har alla vårt öde att följa. Jag stannar här och tjänar hädanefter Wallace. (den siste soldaten går.) (till tjänaren, som gråter hejdlöst över matmoderns lik,) Trösta dig, min vän. Hon blir inte mera levande mer. Vad kan vi nu göra för Wallace och de kvarlevande i Skottland?

Halbert Ack, min fru! Vilket nidingsdåd! Vilken skam för England och Skottland!

Grimsby Sansa dig, min vän. Vi måste rädda de levande. Var finns de?

Halbert (tittar upp på Grimsby) Kan vi lita på er?

Grimsby Jag kan aldrig kalla mig engelsman mer.

Halbert (rusar upp) Till brunnen! (Halbert skyndar till brunnen, Grimsby följer med, och Wallace hissas långsamt och mödosamt upp.)

Min herre! Min herre! Er hustru! (faller på knä och gråter) William Vad är det, Halbert? Har engelsmännen farit?

Grimsby De är borta varenda en.

William Vem är ni?

Grimsby En före detta engelsman, nu en lika trogen skotte som ni själv.

William Vadan detta byte av nationalitet?

(Grimsby indikerar den förtvivlade Halbert och Marions lik på terassen.)

Store Gud! Kan du tillåta detta? (skyndar fram till liket och tar det i sin famn i bitter rörelse.)

Om jag kunde krama liv i dessa späda lemmar skulle jag glömma bort att England fanns! Men hon är död och borta, och för det skall England få ymnigt blöda för min hand i evighet! Aldrig mer skall mitt svärd få vila! Aldrig mer skall det tvagas rent från engelskt blod! – Vem gjorde detta, Halbert?

Grimsby En engelsman.

William Vem? Grimsby Sir Arthur Heselrigge personligen.

William Och hans fyrtio män såg på?

Grimsby Ej utan protester, och en av dem drog sitt svärd mot den omänsklige baronen.

William Ni? Grimsby Ja. William Ni har räddat Skottlands ära. Nu kan Skottland börja resa sig igen.

Grimsby Vad är det för ett hemlighetsfullt skrin som vållat all denna ofärd?

William Det skrinet får ingen öppna förrän Skottlands konung när han kröns.

Grimsby John Baliol är misslyckad, och hans son Robert Bruce är fången i London.

William Vi skall befria Skottland i hans namn! Lady Marion dog för detta! Må min vrede aldrig stillas, och må den utgjuta engelskt blod för Skottlands sak tills William Wallace själv förlorat allt sitt blod! När Skottland reser sig skall ingenting mer kunna hålla Robert Bruce bakom Towerns väggar. Ingen kraft i världen kan i längden hålla frihetens skotska blod inspärrat, ty det svallar i sin vrede mera våldsamt än när havets stormar hamrar mot Hebriderna om vintern! Din död skall ge mig kraft att ensam motstå allt vad England har att bjuda i skurkaktighet och nedrigaste översitteri!

Grimsby Herre, vi måste bort härifrån. Engelsmännen kan komma tillbaka.

94

William Du har rätt, ödesbroder. Aldrig mer får jag ha något hem. (de går.)

Halbert (ensam kvar vid brunnen) Så har då denna slumrande idyll förbytts från harpolek och ljuvlig älskogslycka till ett nidingsdåd och blodbad utan ände. Ty det ljuva äktenskap som här framlevde i en konstruktiv och lycklig isolering har nu krossats av okunnighetens, maktens och den grova politikens svärd, som alltid blott är barbari och undergång; och om jag känner William Wallace rätt så skall det svärdet bittert ångra att det gjorde av en harmlös harmoni ett helvete av outsläcklig blodtörst och av denna draksådd en armé av vilda drakar som skall dränka England i dess eget blod tills både engelsmän och skottar är förgjorda av sig själva.

Akt II Scen 1. Towern i London.

Robert Bruce Långsamt skrider dagarna förbi med ständigt tyngre svårmod blott i släptåg. Ännu tyngre och mer långsamt går dock timmarna som aldrig får ett slut, men tyngst att härda ut med är de av allt magsjukt grubbel ständigt uttänjda minuterna, som droppar såsom kalla vattendroppar på den fängslades ihjältorterade och nakna hjässa, som han genom sina bojor ej kan rubba ur det ständigt mera outhärdliga plågsamma läget. Sådant är mitt liv: en ständigt stygg accelererande tortyr som jag en dag ej mer skall kunna utstå.

Då är blott att glömma liv och konungsblod och hela världen, och däröver skall blott alla mina fiender berusat glädjas. Endast därför, för att ej ge mina fiender den glädjen att jag tagit livet av mig själv, skall jag uthärda livets outhärdlighet, som outhärdligast är för en konung som är född till ansvar som han ej valt själv men som påtvingats honom för hans namns skull. Och till hela detta infernaliska elände kommer det att jag är lagd i bojor och förvägrad all den makt och ansvar som mitt folk för ättens skull dock kräver att jag skall ta på mig. Hur än allting vänds blir endast allting ännu jävligare.

Greven av Gloucester Ädle prins, god morgon!

Bruce Ädel kan du vara själv, och se ej så förbannat nöjd ut.

Gloucester Grubblande som vanligt?

Bruce Ansträngt leende och falskt uppmuntrande som vanligt?

Gloucester Endast en så trogen vän som jag kan alls stå ut med er.

Bruce Jag vågar icke vara ärlig emot någon annan.

Gloucester Jag har nyheter idag.

Bruce Och vilken adelsman har plundrats på sitt gods, vem har idag berövats hem och hustru, vilken adelsdam har skändats och forcerats in i bigami och engelskt äktenskap i Skottland denna dag?

Gloucester Ers nåd, för en gångs skull är det nu flod och icke endast ebb.

Bruce Vad har då hänt?

Gloucester Den buttre och envise William Wallace har tänt upprorseld i alla skotska männers hjärtan. Guvernören Heselrigge är död, han mördades i sängen av Sir William Wallace själv när guvernörspalatset stormades i Lanark, sedan har ett okänt antal tusen man anslutit sig till Wallace, och det allra senaste är att Lord Mar, hans fru och dotter nu befriats vid en stormning av Dumbartons slott, vid vilken Aymer de Valence, den fege kraken, den mest fruktade förtryckaren i Skottland, flydde som en kruka.

Bruce Vem har satt en sådan fyr på William Wallace?

Gloucester Knölen Heselrigge högg ner hans hustru kallblodigt när han förhörde henne.

Hon var ensam hemma, obeväpnad och var lika lugn som Heselrigge var arg.

Bruce Ett ädelt lugn kan säkrare än något annat driva en barbar till öppen galenskap. Och varför blev den ädla Marion så brutalt förhörd?

Gloucester Grobianen trodde att hon ljög när hon förklarade att hon ej kände till ett dyft om skrinet som er far har lyckats smuggla hem till Skottland.

Bruce Ett plus ett blir två. Jag börjar nu förstå. Sir William Wallace fick förstås som säkraste förvaltaren i Skottland hand om skrinet, Heselrigge och alla fattade det genast, 95

ädla Marion vågar ensam för sin mans och Skottlands skull förneka det, den dumme Heselrigge kan ej behärska sig inför en sådan fräckhet och tar glömsk av allt politiskt vett den skönas liv, varpå förstås den obetvinglige Sir William Wallace i all sin ohyggliga naturkraft blir helt vild av raseri och börjar sedan sprida skräcken i allt engelskt. Och nu har det redan gått så långt att Skottlands ryggrad och moral, Lord Mar, befriats från sitt fängelse och Aymer de Valence fördrivits från sin ställning av allsmäktighet. Lord Donald Mar är Skottlands kronas varmaste och segaste beskyddare. Han har nu utan tvivel redan skrinet i sin säkra hand, och det betyder att blott Skottlands konung saknas för att skådespelet skall bli värt att applådera. Men vem menar man att Skottlands konung är idag? Kung Baliol, min förpinte far, har skrotats både av normander, engelsmän och skottar och är redan glömd av världshistorien.

Gloucester Ni är hans son.

Bruce Och känner någon till i Skottland att jag finns?

Gloucester Man talar blott om er, och mest av alla talar William Wallace blott om er.

Han ber er komma och ta hand om Skottlands krona.

Bruce Jag är inspärrad i Towern och har intet gjort för att förtjäna den. Låt William Wallace få den.

Gloucester Han har inga barn och vill ej heller ha den.

Bruce Har han refuserat den?

Gloucester Jag vet ej.

Bruce Skicka bud till honom att om han vill ha mig som sin konung får han komma själv och hämta mig ur Londons katakombers träsk och svårmods djupaste och smutsigaste dy.

Gloucester Jag trodde mina nyheter mer skulle glädja er.

Bruce Ni känner inte mig om ni tror någonting kan glädja mig. Jag är en konung utan att ha velat bli det själv. Den makt jag fått igenom arv förvägras mig av världen. Jag är duglig blott för självmord, ty en maktlös konung är en paradox och kan ej existera i praktiken. Hans funktion är ohållbar från början.

Gloucester Wallace har nu redan gått så långt att min herr svärfar, själva konung Edvard, dristar sig att företa ett korståg mot det vilda Skottland. Detta krigståg är ett streck i hans politiska program. Om han blir slagen, vilket han i sitt inbilska övermod riskerar mot den nu oemotståndlige och mångförslagne Wallace, så kan sedan inget mer kvarhålla er i London, då en flykt av er nog närmast blir förväntad.

Bruce Kanske det. Jag tror dock icke William Wallace blir beständig i sin framgång.

Gloucester Ingen segrar för beständigt. Men så länge han är fri kan han blott segra, och så länge han är fri och segrar kan det endast gagna er och Skottland.

Bruce Vi skall bida tiden an, och om han faller skall han då åtminstone ej ha förlorat hem och fru förgäves. Om han segrar och får hela Skottland fritt skall all den frihet som han bärgade åtminstone bevaras.

Gloucester Ja, min prins, avvakta tiden och följ med i politiken, och var icke längre grubbelsjuk av grämelse. Det händer trots allt något.

Bruce Jag skall rycka upp mig, frände. Men jag vidhåller mitt ord, att Wallace måste själv dra mig ur detta träsk om jag skall finna saken vara mödan värd att jag blir konung efter min misslyckade och sinnessjuke far.

Gloucester Han skall få budet.

Akt III Scen 1. En högslätt i Skottland.

Grimsby (i kilt, talar till skottarna) Han har lett oss till seger, han har fördrivit tyrannerna, han har aldrig visat övermod och överdåd, han har aldrig tagit något plundrat åt sig själv, och aldrig har vi skottar mera skonats och mera väl omhändertagits av en befälhavare än av honom. Är vi icke skyldiga honom allt?

96

Männen Hurra! Leve Wallace!

Grimsby Heselrigge är död i sin säng, rättvist dräpt däri av själve vår Wallace, som därigenom fick sin till döds kränkta hustru hämnad. Heselrigge och hans bovar kommer aldrig mer igen!

Männen Hurra!

Grimsby Aymer de Valence ville vår ädle befälhavare skona därför att denne fegis bad William Wallace om nåd, som inte visste att det var de Valence i egen låg person. Och Wallace skonade honom! Vad gjorde den fege engelsmannen då? Jo, mannen som skonat hans liv högg de Valence lömskt i ryggen och flydde sedan! Aldrig mer skall någon nåd givas åt någon engelsman!

Männen Hurra! Ner med kung Edvard!

En röst Släpp aldrig mera någon jävel över Tweed!

Männen Hurra! Leve Wallace!

Grimsby Eller hur, min gode Wallace?

Wallace Står du här och hetsar folket upp till blodtörst nu igen, min ödesbroder?

Grimsby Jag gör blott min plikt och håller folkets stämning uppe.

Männen Tala till oss, Wallace!

Wallace (högt) Det har ropats: "Ner med Edvard!" Men han är nu redan nere. Hela hans regering med fördömda guvernörer, fogdar, spioner och utsugare är sparkade i röven över Tweed och kommer aldrig in här mer, om ej för att begravas. Vi är av med dem! Så låt oss låta konung Edvard där långt bort i fjärran England bortom all geografi få leva i sin ålders höst i fred. Vi vill ej honom något ont så länge han förblir i England!

Männen Bra! Hör! Hör! Han talar rätt! Vi ville blott bli av med engelsmännen, och nu är vi av med dem.

En röst Men vi måste ha en egen konung.

Flera Bliv vår konung, Wallace!

Andra Du är enda kandidaten! Du är ensam tänkbar!

En röst Baliol och den unge Robert Bruce har svikit oss.

En annan Nu är det dags att öppna skrinet! Öppna skrinet här idag för oss, vår käre William Wallace!

Wallace Bröder, akta er för övermod! Jag har ej någon rätt till Skottlands krona. Sant det är att Baliol svikit oss, men han blev fångad i en fälla och blev tragiskt offer för sin egen dumhet. Robert Bruce har aldrig svikit oss, ty han har aldrig än fått chansen att försvara oss. Han är min enda rätta konung. Mina enda ambitioner var att hämnas Marion, min maka, och att vända denna fruktansvärda hämnd till godo genom fullständig befrielse av Skottland. Denna konstruktiva hämnd har jag nu lyckats med, och jag vill helst nu dra mig fromt tillbaka och bli ensam med min sorg. Det sista jag vill bli är konung. Får jag högsta makten i det land som jag befriat fruktar jag att jag befriat er förgäves. Det vill jag ej höra talas om. Jag är er vän och broder, medsoldat och tjänare, men aldrig blir jag någons herre.

Männen Hurra!

Wallace Någon ära har jag aldrig eftersträvat. Jag har endast eftersträvat att med andras hjärtans ärliga tillgivenhet för mig och mina tjänster få mitt eget bittert krossade och sjuka hjärta någorlunda helt igen. Jag är tills vidare på rätt väg. Låt mig få behålla era hjärtan, svik mig ej i Skottlands sak, och jag är nöjd tillfyllest.

Männen Bra! Hurra!

Wallace Låt Skottlands kröningskrona ej beröra någon annan före Robert Bruce, den ende man som ingen kan bestrida rätten till vår tron och spira!

Några Låt det bli som Wallace vill!

Männen Hurra! Hurra! (En biskop närmar sig.)

Wallace Vad vill ers helighet?

Biskopen Jag kommer med respekt från konung Edvard.

97

Wallace Vakta eder tunga! Säg nu inget dumt, för då blir konung Edvard den som alla dumheter får ångra!

Biskopen Konung Edvard är den visaste av alla tänkbara regenter. Han erbjuder William Wallace dessa dyrbarheter (öppnar ett gyllene skrin fyllt av guld och ädla stenar) och sin fred och därtill en fullt laglig kungakrona om Sir William Wallace låter sig bli krönt i Durhams katedral.

Wallace Herr biskop, ni är gammal. Gå och gagga med kung Edvard.

Biskopen Vill ej Skottland fred? Det är det enda Edvard önskar bjuda.

Wallace Har han inga villkor?

Biskopen Blott att Wallace böjer sig för Edvard som sin laglige länsherre.

Wallace Dra åt helvete, herr biskop! (visar honom bort och sparkar honom i ändan.)

Sparka bort den fånen ut från detta helga rike! Här får ingen komma och bespotta vårt sakrala oberoende med dubbelhet och mutor, falskhet och skenhelighet! Den kräklan kan han lämna över till en sliten fågelskrämma som långt mera hedrar och förtjänar den än han!

Biskopen När kungen hör ditt svar skall han med sin armé utplåna alla Skottlands städer!

Wallace Hälsa honom då att han bör öva sig på sina egna städer först, ty annars lär han inte komma långt. Han kan ju börja med att sätta eld på Towern.

Biskopen Towern, Wallace, är var du skall dö!

Wallace Ni lär i så fall först behöva komma hit och hämta mig! Så länge jag förblir i Skottland kan jag endast vara fri som Skottland. När ni har med våld berövat Skottland allt dess oberoende och frihet först kan det bli tal om att ock jag skall dö, ty jag skall icke falla förrän hela Skottland fallit, Skottlands siste frie man är jag, och medan det finns även andra fria män i landet skall ni aldrig lyckas få mig vart jag icke vill.

Biskopen Vi ses igen, Sir William Wallace!

Wallace Nej, det gör vi inte, imbecilla inbilskhet! (till de sina) Är varje engelsman så styv i korken som den narren har kung Edvard inte mycket redbart folk att bruka våld med.

(Männen skrattar.)

Scen 2. Towern i London.

Bruce Vad nytt, min ende vän i världen?

Gloucester Jag fick rätt. Kung Edvard har fått blåsa till reträtt för första gången i sitt liv.

Den ädle Wallace är förvisso alldeles oemotståndlig.

Bruce Eftersom hans sak är rättvis. Edvard har ej något att försvara. Han vill bara sätta sig på andra för att kränka dem.

Gloucester Det finns nu ingen engelsman kvar bortom Tweed. Kung Edvards läger plundrades av Wallace efter striden, och det fanns ej någon i kung Edvards här som ej fegt tog till benen och som springer ännu ropande på mamma. Slaget ägde ej ens rum på Skottlands mark. Vår Wallace mötte Edvard i Northumberland.

Bruce Det sägs att Wallace blott behöver göra upp en eld om natten, så blir eldar tända som vårdkasar över hela Skottland.

Gloucester Det är riktigt. Klanerna ger tecken till varandra genom eldar. Om Sir William Wallace ger signalen svarar genast hundra eldar utmed horisonten och blir tusen kallelsevårdkasar tända över hela Skottland ifrån Lindisfarne till Inverness och Stroma.

Aldrig förr har Skottlands klaner haft en sådan endräktshållbarhet att visa. De är alla en inför sin hövding William Wallace.

Bruce Hans makt är då större än vad någonsin en kungs kan bliva.

98

Gloucester Han är mera kung än någon kung, ty ingen kan bestrida hans självklara ledarställning. Men en sådan position, så obestridlig och unik, är tvungen att ge upphov till naturlig avundsjuka.

Bruce Jag är inte avundsjuk på honom.

Gloucester Nej, ty han är icke konung. Men det finns nu redan damer som ej kan förlåta honom att han endast håller sig med minnet av sin döda hustru.

Bruce Är han attraktiv för damerna?

Gloucester Ja, han är alltför attraktiv, och han försmår envar som kommer honom nära.

Han har redan dödligt förolämpat flera stycken för att de har vågat hävda sig gentemot hans avlidna hustru.

Bruce Han har rätt att säga nej.

Gloucester Men ingen dam som själv ger sig åt mannen kan förlåta honom om han tackar nej. En kvinna låter sig lätt kränkas utan att beklaga sig, men om hon själv ber om att få bli kränkt kan inget rädda den som tackar nej därtill. Den kvinnan har skämt ut sig, och det kan hon aldrig då förlåta mannen.

Bruce Kör då Wallace med så farlig politik mot kvinnorna?

Gloucester Han har tyvärr fått råka ut för flera som skämt ut sig, och de är hans enda och hans första fiender på hemmaplan. Och de är mera farliga för honom än kung Edvard och all världsmakt och all politikens konster.

Bruce Det är dags, tror jag, att börja tänka på hur jag ska rymma.

Gloucester Ja, min vän, den tiden börjar långsamt säkert mogna.

Scen 3. Lochmabens slott.

Lord Mar Välkommen hem hit till det enda kungliga slottet i Skottland, min käre vän Wallace! Två gånger har ni räddat mitt liv, men det är betydelselöst mot er räddning av livet på Skottland. Om än ni framhärdar i att vägra bli Skottlands konung kan aldrig en konung av Skottland så djupt slå rot i alla skotska mäns hjärtan som ni redan gjort och det för alla tider. Är det icke sant, kära hustru?

Lady Mar Vår Wallace har blivit till sagostoff redan för generationer av tilldragande trubadurer.

Wallace Jag tål inte smicker, fru Mar. Och jag föredrar att man är sann mot mig än att man gör mig till sagostoff.

Lady Mar Aldrig har sagor uppdiktats som ej endast haft till funktion att förhöja och utsmycka sanningen.

Wallace Alla förhöjningar, utsmyckningar och förkonstlade medel ber jag att få undanbe mig.

Lord Mar Min fru avser ej att förolämpa er, Wallace.

Wallace Har ni ännu skrinet i heligt behåll och jungfruligen oöppnat?

Lord Mar Ja. Det skall ej öppnas av någon annan än kung Robert Bruce, på er egen begäran.

Wallace Och det är allt vad jag begär. Jag är nöjd om ni uppfyller budet och ber nu att få återvända till högländerna.

Lord Mar Ädle Wallace, det kan ni ej mena. Det vore ett brott mot skotsk gästfrihet.

Sov över natten åtminstone.

Wallace Jag är ej värdig att sova i konungslig borg.

Lord Mar Slappna av, gosse! Struntprat! Här är du ju hemma!

Lady Mar Ni har kanske aldrig förr sovit i säng och vet hur man gör.

Wallace Jag har faktiskt ej sovit i säng sedan Marion, min hustru, blev mördad.

Lord Mar Då har ni glömt konsten, och då måste hustrun min lära er åter vad lakan är.

Visa vår hjälte den skönaste kammaren och bädda ner honom där, Ethelberta.

Wallace Jag sluppe helst, om ni ej misstycker.

99

Lord Mar Nonsens! En krigare måste få lära sig civiliserat liv även. Ta hand om vår gäst, Ethelberta. En enda protest till, min Wallace, och det är en dödsförolämpning emot din värdinna.

Wallace (bugar sig) Jag vill aldrig såra en människas känslor och allra minst någon skön kvinnas.

Lord Mar Då lämnar jag er åt min hustru. Sov gott, ädle Wallace. (går) Lady Mar Ni ser efter maken min som om ni längtade honom tillbaka. Ni är väl ej rädd för en kvinna?

Wallace Jag är utan mina soldater som en fisk på land, lady Mar. Lady Mar Saknar ni aldrig kvinnor i kriget?

Wallace Jo, jag saknar ständigt min hustru.

Lady Mar Men hon är ju död.

Wallace Det behöver ni inte påminna mig om.

Lady Mar Vad är ni för en man som blott älskar en fru som är död?

Wallace Lady Mar, jag ber er allra ödmjukast att lämna Marions minne i fred.

Lady Mar Jag ville blott upplysa er om att det även finns andra kvinnor än den som är död.

Wallace Det behöver ni inte heller upplysa mig om.

Lady Mar Då kan ni trots allt även visa en annan fru hänsyn?

Wallace Jag visar med uppriktighet hänsyn mot varje kvinna.

Lady Mar Kan ni även då visa hänsyn mot mig?

Wallace Har jag då icke gjort det?

Lady Mar Nej, Wallace, det har ni ej gjort. Ni har alltid brutalt nonchalerat mig. Ser ni ej att jag är minst tjugo år yngre än denne gubbe som ni så varmt vördar?

Wallace Er ålder, mylady, har jag aldrig drömt om.

Lady Mar Jag fick aldrig själv välja make. Jag valdes till hustru åt honom av en bigott övermakt, mina föräldrar och hans, som tillsammans beslöt att partiet var lämpligt av enbart politiska och ekonomiska skäl. Jag har aldrig förmått mig till att kunna älska den gubben, Sir William.

Wallace Då borde ni ha gått i kloster.

Lady Mar Förstår ni ej, Wallace? Kan ni icke känna en kvinna? Har ni aldrig satt er in i hur en kvinna fungerar? Var ni inte gift, Wallace? Älskade ni ej er hustru? Hon fick inga barn, har det sagts. Kanske ni ignorerade henne som ni nonchalerar mig.

Wallace Lady Mar, ni har ingen rätt att blanda hop er med min egen hustru.

Lady Mar Ni älskade henne med andra ord?

Wallace Lika så innerligt högt som den stunden var kort som vi båda fick leva tillsammans.

Lady Mar Då måste ni kunna förstå er på kvinnor. Då måste ni fatta hur vanvettigt jag älskar er.

Wallace Kärlek är aldrig vanvett. Den är dock en eld som ni icke bör sprida så andra kan höra det och fatta eld, som er man, till exempel.

Lady Mar Han ger mig ej några barn mer, och han ger mig ej kärlek! Han har aldrig gjort det! Jag skiter i honom! Jag älskar blott er, och det har jag besinningslöst gjort sedan ni kom och räddade oss ur Dumbartons ohyggliga fängelse. Den galne Aymer de Valence försökte förföra mig, men ni kom just i tid för att förhindra att han blev min andre förbannade skändare. Ni är den enda jag någonsin älskat, Sir Wallace. Ni är bäst och vackrast i världen. Jag ville icke ha någon annan.

Wallace Min fru, jag kan aldrig bedraga er make, min och hela Skottlands lojalaste vän.

Lady Mar Politiken igen! Den har alltid min make bedragit mig med! Nu gör ni det också! Må då samtliga män dra åt helvete som sjuka bögar om de alltid skall föredra politiken för kvinnorna!

Wallace Lady, ni rasar.

100

Lady Mar Med rätta! Jag älskade er, och ni skiter i mig. Det skall jag aldrig kunna förlåta er. Dö med min make för Skottlands förrädares händer då, Wallace, förbannade skenheliga dygdemönster!

Wallace Fru Mar, jag beklagar er man som med sin obestickliga lojalitet sannerligen förtjänade en bättre lojalitet från sin hustru. Jag lämnar omedelbart slottet. Ni själv får förklara min anledning inför er man.

Lady Mar (orolig) Vart skall ni då bege er?

Wallace Till min hustrus grav. Hon var ärbar, lojal och anständig åtminstone. Ert värsta brott är ej ert frieri men att ni vågat kränka min hustru med att taga hennes namn i eder mun och det trots alla mina protester. Adjö! (går) Lady Mar (kallt) Jag har icke kränkt er, Wallace. Ni är det som har kränkt mig. Men det skall jag bespara min man. Men en dag, William Wallace, skall det kosta er edert huvud.

Akt IV Scen 1. Towern i London.

Robert Bruce Nå, vad har ni för odrägligt glädjande nyheter, greve, idag?

Gloucester Goda nyheter endast. Jag har inga nyheter.

Bruce Har Wallace då gått och gift sig igen?

Gloucester Nej, men han är försvunnen.

Bruce Försvunnen?

Gloucester Han lämnade konungaborgen i Skottland vid midnattens timme, och ingen vet varför. Och alltsedan dess har han ej blivit sedd mer.

Bruce Har han lämnat Skottland i sticket? Det vore högst olikt den hjälten.

Gloucester Det finns ingen mänska som vet.

Bruce Hur tar Edvard det budet?

Gloucester Han tyder det till en klar fördel för sig och har redan begynt kraftigt mobilisera en ny här mot Skottland.

Bruce Och om det ej finns någon Wallace på plats att försvara vårt Skottland – vem skall då försvara det?

Gloucester Inte kung Edvard. Och han är så säker nu på sin slutgiltiga seger att han redan undsluppit sig att han ämnar ge Robert Bruce fri.

Bruce Tror han att jag skall slicka hans tofflor?

Gloucester Nej, men han förklarar att ni skött er så oklanderligt som fånge. För övrigt är han ganska säker på att ni ej skall kunna väcka en ny skotsk armé till liv när Wallace själv har försvunnit och alla hans män är förlorade.

Bruce Edvard är erfaren såsom en realpolitiker. Han tror att han nu skall få läget under kontroll, och förvisso är hela logiken på hans sida. Men det finns mer än logik här i livet.

Gloucester En oväntad och anonym uppenbarelse kanske kan hjälpa fram det överlogiska?

Bruce Vad har du nu hittat på?

Gloucester En ung skotsk trubadur har på sistone charmat prinsessan och hovdamerna med förtrollande sägner om Wallace. Han är uppenbarligen ett ögonvittne, och han har ej något emot att få träffa er.

Bruce Är han en spion eller kanske kurir?

Gloucester Ingen vet.

Bruce Känner konungen till att jag kommer att få skotskt besök?

Gloucester Det vet jag inte heller. För säkerhets skull står jag utanför, och jag skall hålla mig utanför. Jag skall ej höra ett ord av vad du och den skotten skall tala.

Bruce Och ej någon annan man heller?

Gloucester Det har jag sett till.

Bruce Får han komma till mig?

101

Gloucester Han står utanför redan och väntar. När jag lämnar er är det för att bli ersatt av honom. Jag skall vakta utanför utan att höra ett ord. (sätter fingret för munnen och går.)

Bruce Är det kanske ett bud ifrån ovan jag nu har att vänta? En inre röst säger mig att detta möte skall avgöra mitt öde och hela Skottlands.

Trubaduren (in) Jag hälsar er, skottarnas konung.

Bruce Här är jag blott statsfånge.

Trubaduren Känner ni då ej igen mig? (visar sitt ansikte) Bruce Men det är ju Wallace!

Wallace (böjer knä och nacke) Till er tjänst allenast, min konung.

Bruce Min vän, du riskerar ditt liv med att visa dig söder om Cheviot, och med att begiva dig hit har du stuckit ditt huvud i rännsnaran!

Wallace Jag gör för er vad som helst, Robert Bruce, och jag kommer förmodligen ändå att dö för er förr eller senare.

Bruce Glädjen du ingiver mig med att komma hit släcks av den oro och sorg som är värre än döden som kommer av att genom detta du kanske får dö alltför tidigt.

Wallace Jag hade ej kommit hit om det ej funnits en alltför stark anledning.

Bruce Vilken?

Wallace Ett förräderi håller på att planeras. Kung Edvard har segervisst börjat att samla sig nya arméer. Han tror sig nu definitivt kunna krossa vårt Skottland, och det hade han aldrig trott om han ej haft förrädare långt norr om Cheviot. Jag vet ännu ej vilka dessa förrädare är, men komplottens pest griper omkring sig. Det enda som kan rädda Skottland är er flykt från England och att ni tar ansvaret för Skottlands frihet på er.

Bruce Jag är omgiven och natt och dag strängt bevakad av spioner. Jag kan just nu tänka på det blott, att om ni blir upptäckt och avrättad skall Skottlands eviga träldoms förbannelse vila på mig.

Wallace Jag är säker. Din vän greve Gloucester är mer än neutral. Ingen misstänker honom. Han är kungens svärson.

Gloucester (kommer in) Tyvärr, Robert Bruce, trubaduren är tvungen att gå.

Wallace (knäfaller) Å hela Skottlands, ditt eget lands vägnar och i namn av samtliga skottar frambär jag till er, Skottlands konung, er fria nations innerliga enhälliga bön om att ni skall bege er till ert eget folk. Det är allt vad jag hade att säga. Farväl, herre konung av Skottland.

Bruce Min vän, jag är rörd. Hälsa Wallace och be honom uthärda tills Robert Bruce en dag kommer.

Wallace (släpper ej blicken från mattan) Det är tror jag ett tillfredsställande svar. Lycka till, herre konung!

Bruce Det samma ber jag William Wallace.

Gloucester Det är ganska bråttom. Det har bragts i tvivelsmål på högsta ort att den här trubaduren är äkta. Om han är förklädd är hans liv ganska säkert förverkat. Han måste fly genast, ty annars är allting förlorat.

Trubaduren Jag flyr med nytt hopp till vårt Skottland.

Bruce Farväl. (Gloucester och Wallace går.)

Gloucester känner de hemliga gångarna, och han är mer än lojal mot mig.

Wallace skall nog hålla stånd tills jag kommer. Det finns ingen man som i hederlig strid kan besegra en hjälte som leds av sin renhet och dygd som Sir William. Han har aldrig orenat sig efter sin hustrus död. Därför är han helt osårbar tills han är otrogen sin döda hustru, och det lär han nog aldrig bliva. (Gloucester inkommer.) Är Wallace i säkerhet?

Gloucester Wallace? Ni yrar, min herre. Jag känner blott en trubadur som jag hjälpte ut bakvägen eftersom han var disträ nog att våga sig hit utan pass. Ingen vet vem den okände främlingen var, och minst vet ni det själv, Robert Bruce.

Bruce Trubaduren har således klarat sig?

102

Gloucester Han tar sig i denna stund upp ur graven på områdets kyrkogård var Towerns hemliga flykttunnel slutar, som endast den kungliga ätten är kunnig om.

Bruce Bra, ädle Gloucester. Det skall jag ej glömma.

Gloucester Och snart blir ni fri. Ett trist fängelse är ingen plats för en kunglig tronarvinge vilket land han än är representant för. En konung är alltid en konung om än han är fiende till det land som han är fången i. Farliga mänskor är tråkiga om de hålls borta från friheten. (slår Robert Bruce vänskapligt på armen.)

Scen 2. Som prologen.

Eremiten Och full av entusiasm återkom Wallace till Skottland och samlade sina hövdingar och förtäljde den glada nyheten att Robert Bruce snart skulle komma och fylla Skottlands alltför tomma och lediga konungatron. Och klanerna jublade men fick ej jubla länge, ty snart drog kung Edvard den förste med en fruktansvärd här till storms emot Skottland och brände allt i sin väg. Många ädla skotska thaner stupade då ärofullt i strider som rasade mellan Grampions berg och Cheviots kullar, men slutligen lyckades den osårbare Wallace än en gång driva alla inkräktande och rovgiriga engelsmän tillbaka. Ännu en gång var kung Edvard slagen, ännu en gång var hela Skottland befriat, men blomman av dess adel var förlorad. Bland de många som stupat var Lord Mar, Skottlands kronas och purpurmantels trogna förvaltare, ty detta var vad det hemliga skrinet gömde under sitt ständiga lock som ingen skulle öppna innan Robert Bruce kom tillbaka....

Besökaren Stupade hans fru också?

Eremiten Vems fru?

Besökaren Lady Mar, hon som försökte snärja Wallace?

Eremiten Jaså hon. Nej, hon stupade dess värre inte, ty hon var ung som änka och vacker ännu och trodde ännu på sina fåfänga drömmar om en omöjlig och egoistisk kärlek.

Besökaren Vågade hon verkligen göra ytterligare närmanden till Wallace?

Eremiten Hav tålamod, min vän. Vänta bara, så skall du få höra allt i tur och ordning.

Scen 3. Det inre av ett tält i vildmarken.

Wallace Varför dröjer Robert Bruce? Väntar han på att jag först skall dö så att han sedan slipper konkurrens? Jag trodde i så fall han kände sin vän Wallace bättre. Här sitter jag helt ensam i min absoluta makt som alla tyst avundas mig men ingen vågar mig bestrida. Och för varje dag blir jag alltmera ensam: stämningen emot mig växer för var dag som Robert Bruce behagar skjuta upp sin hemkomst. Man är trött på mig. Man känner vidden av min butterhet, mitt svårmod, min oövervinnelighet och min oåtkomlighet. En sådan ledare blir aldrig populär. Om ändå Robert Bruce var här!

En tjänare (inkommer) Sir Wallace, en ung okänd riddare mer om audiens.

Wallace Vem är han?

Tjänaren Det vill han ej säga.

Wallace Ännu en som blott vill fjäska och få rang långt innan han förtjänar det. Släpp in den unge mannen. (Tjänaren går.) Det är mitt enda sällskap nu för tiden: gröna grabbar som vill göra intryck på mig med att fjäska för mig. Vilken dekadens!

Riddaren (inkommer) Min herre, ej ni känner mig fast jag dock känner er.

Wallace Det har jag hört förut. Vad kan jag göra för dig, unge man?

Riddaren Ni borde känna mig dock, ty ni träffat mig förut.

Wallace Hur kan jag känna er när ni ej visar ens hur ni ser ut? Fäll upp visiret och släng bort er hjälm och visa er som öppen karl!

Riddaren Jag vågar ej avslöja mig av rädsla för att ni ej mer vill se mig.

103

Wallace Säg då, gunstig junker, vad du vill egentligen.

Riddaren Jag vill blott dö med er.

Wallace Jag ämnar icke dö så lätt, men ingen hindrar er från att tjänstgöra som en kämpe bland de många tusen andra som vill ge sitt liv för Skottland.

Riddaren Jag har kommit hit för att stå närmre er än så för nu och evigt eller också dö.

Wallace Jag har ej rätt att giva slika privilegier, ty det skulle icke vara rättvist mot de andra. Dessutom kan det ge andra misstanken att ni kan vara homosexuell. Ett sådant obehag kan jag ej bidra till att vålla er.

Riddaren (sliter av sig hjälmen) Så se då vem jag är!

Wallace Mylady Mar! Lady Mar Ja, änkan till er bäste vän! Jag är nu fri och oberoende som Skottland och som ni, och jag har kommit hit för att för sista gången säga att jag älskar er och ej kan älska någon annan.

Wallace Lady Mar, mitt hjärta har tyvärr ej skiftat sedan vi sågs senast. Tvärtom har det endast blivit ännu bittrare och hårdare. Jag har glömt allt vad kärlek heter och kan endast minnas än min hustru som är ännu dödare idag än senast.

Lady Mar Grymma general! Ni är då icke mänsklig! Är det något fel på mig? Är jag måhända inte vacker?

Wallace Ingen kan förneka att ni är en sällspord skönhet.

Lady Mar Tag mig då! Mitt hår är ljuvt och rikt som siden, min konstitution är stark som er, och mina kvinnliga behag är nu som allra mognast och mest överväldigande. Jag är bara fyrtio år. Så tag mig! Annars storknar jag i obesvarad kärlek och blir ej ansvarig för eventuella följder.

Wallace Felet med er, Lady Mar, är att ni icke är en man.

Lady Mar Och om jag var en man så hade ni ej svarat nej?

Wallace Tvärtom. Om ni var man så hade ni ej lidit av de känslor som nu vållar er och mig ett sådant obehag.

Lady Mar Fördömda högfärdsblåsa!

Wallace Kvinna, håll er mun, behärska er och göm er lidelse åt någon annan. Står ni här och tjatar mer så måste jag själv sparka ut er.

Lady Mar Sparka ut mig då med våld, den ringaste beröring av er kropp är allt vad jag begär, helst såg jag vad ni hade under kilten, slå mig, gräla på mig, hata mig och skona ej min ära, men var icke kall och oberörd, ty det allenast kan jag ej förlåta en som jag erbjudit all min kärlek.

Wallace Kvinna, gå. Jag har ej mer att säga er. Jag färdig var med kärleken när Marion mördades, och det har jag förblivit sedan dess.

Lady Mar Ditt högmod saknar hut och gränser.

Wallace Det är endast sorg och bitter smärta – icke högmod.

Lady Mar Ni har talat till mig nu för sista gången. Hör således vad jag svarar er för sista gången. Jag är den som startat sammansvärjningen i Skottland mot er makt. Var engelsktrogen skotte har jag köpt personligen för att han skall bli er dygds oförsonliga dödsfiende. Det landsomfattande förräderiet, som än sprider sig som ringarna på vattnet, har organiserats av er bäste väns och Skottlands ryggrads änka blott för att få er på fall.

Och ni kan inte längre komma undan. När ert huvud faller på en engelsk stupstock inför hela Londons pöbel, så kom det ihåg, att jag var den som ordnade om hela saken. (går) Wallace En mardrömssyn som ingen annan. Ändå var hon levande. Hur kan en kvinna i kärlekens namn uppträda så gement när jag så heligt innerligt och ömt gav enbart ädel kärlek åt min Marion? Kvinna, du är värre än den värsta död, ty dina ord kan knäcka varje dygd i kristenheten.

Nej, jag får ej vila denna natt. Den kvinnan har förstört min frid och ro för evigt med sin gudlöshet och elakhet. (går)

104

Scen 4. Som prologen. Besökaren sitter tyst och följer med.

Eremiten Och han gick upp i bergen i den bleka månens hemska sken på en oändlig promenad som förde honom bort från mänskligheten. Och där fann han i en otillgänglig grotta långt i fjärran ödemarken en föråldrad helig eremit, som vakade vid månens grälla sken som han. Och Wallace sporde stillsamt eremiten: Wallace Gubbe, sover du ej denna hemska natt?

Eremiten Nej, ty jag väntade på dig.

Wallace Du visste då, att jag höll på att komma denna väg?

Eremiten Jag visste att jag måste denna natt förkunna dig ditt öde.

Wallace Och hur visste du väl det? Hur vet du vem jag är? Vi har ju aldrig setts förut?

Eremiten En ödets främling känner genast väl igen en annan ödets främling.

Wallace Spöklig verkar du och gammal som en Ahasverus. Är du då av kött och blod?

Eremiten Jag är så levande som du, min stackars gosse.

Wallace Tyck ej synd om mig. Än lever jag, om än det är osaligt.

Eremiten Frukta icke. Din osalighet skall icke vara länge.

Wallace Och hur skall jag bota den? Kom bara ej och säg att jag bör finna mig en kvinna.

Eremiten Det är ingen risk för att du skall bli kär igen. Emellertid är risken stor för att du blir förrådd.

Wallace Förrådd?

Eremiten Min son, din konung Robert Bruce har svikit dig, ty han har icke kommit hem till Skottland som han lovade. De skotska adelsmännen tror ej mer på Skottland eller på din Robert Bruce, och de har låtit sig bli köpta av kung Edvard. Alla de som var dig trogna och som hedrade sitt eget fria land är döda, tragiskt stupade för Edvards överlägsna svärd. Den engelska tekniken står långt högre än den skotska mänsklighetens ärliga minoritet. Kung Edvards män är många och slåss skyddade bakom maskiner. Ni är få och slåss med bara armar. Det är adelsmännens mening, som för den skull övergår till Edvard. Du kan icke lita på en enda skotte mer.

Wallace Vad bör jag göra?

Eremiten Fly till Norge eller Danmark.

Wallace Och vad väntar mig i Skottland?

Eremiten Namnlös grav, förfalskat eftermäle, feg förtegenhet och ingen själamässa utom vargars yl och örnars klagotjut. Du skall bli glömd av alla mänskor, ty det är i politikens progressivitets intresse.

Wallace Har jag då förgäves kämpat till min hustrus minne för befrielsen av Skottland?

Eremiten Ja, tyvärr, min vän, ty varje gång, och detta är ej sista gången, som ditt land i frihetspathos reser sig skall all dess fåfängt resta frihet dränkas i sitt eget blod av övermaktens engelsmän, ty de skall alltid vara större, fler och grymmare än ni, och det skall alltid finnas skottar som högst gärna skall förråda eget land för litet pengar.

Wallace Du är värre än en engelsman.

Eremiten Jag är blott realistisk och har inga illusioner. Jag har sett för många krig. Jag hörde redan till de första som besjöng det orättvisa Briansslaget.

Wallace Då är du en ande.

Eremiten Nej, jag är blott trubadur.

Wallace Då vet du allt om mänskorna.

Eremiten Nej, jag får ständigt lära mig från grunden nytt om människan, som aldrig är den samma och som skiftar till naturen som naturen själv.

Wallace Då är du vis och vet du någonting åtminstone. Då tror jag på dig men blir knappast salig mer för det.

Eremiten Om än du dör skall aldrig trubadurens sånger tystna.

105

Wallace

(Eremiten och besökaren försvinner omärkligt.)

Var det en syn, en dröm, en hallucination, en ande eller blott en verklighet?

Han sade ännu mindre gott än någon annan, och blott därför är jag mer beredd att tro min syn än någon annan. (går) Akt V Scen 1. En krog i Skottland.

Gäst 1 Jag säger er att Wallace är färdig! gäst 2 Han slåss dock ännu som en varg. gäst 1 Helt fåfängt! Bara för sin egen prestige! Han har ingen chans mot konung Edvards övermakt, och han vet det! Han fortsätter att slåss bara för att han vet att han skall dö och för att han hellre dör som martyr än lever ärelös i landsflykt. gäst 3 Kung Edvards arméer är nu större än någonsin när han för tredje gången angriper Skottland. gäst 1 Wallace har ingen chans! Vi får aldrig fred förrän vi accepterar Edvard som vår kung, och det gör aldrig Wallace. gäst 4 Robert Bruce då? gäst 2 Han sitter kvar i London och möglar i sin grubbelsjuka obeslutsamhet. Där dör han väl till slut av grämelse. gäst 4 Vi kan inte överge Wallace nu! gäst 1 Vi måste överge Wallace nu innan hela Skottland har förblött!

Sir John Monteith (har lyssnat till konversationen) Mina herrar, ert prat låter som landsförrädiska stämplingar. Hör även ni till skaran av Wallaces förrädare här i Skottland? gäst 1 Wallace har i längden ingen chans mot Edward, och det vet han själv!

Sir John Hör ni då till Baliols släktingars parti, som vill glömma Robert Bruce, ställa Wallace inför rätta som diktator och sätta sig själva på Bruces tron? gäst 2 Vilket parti hör ni själv till, Sir John Monteith?

Sir John Jag hör ej till något utom till fredens. gäst 2 Då hör ni själv till Skottlands förrädare.

Sir John Bevisa det. gäst 1 Sir John här har alltid hört till de mer besinningsfulla bland Skottlands adel.

Ingen har någonsin haft något att andraga emot honom. gäst 2 Han har dock märkliga kontakter bland engelsmännen. gäst 4 Varför har ni aldrig kämpat under Wallaces befäl, Sir John Monteith?

Sir John Sir William Wallace har aldrig befallt mig. Han har alltid respekterat min fredsivran och lämnat mig i fred. Jag antar att han dessutom har bättre nytta av mig såsom diplomat. gäst 2 Tror ni att Robert Bruce skall anta Skottlands krona?

Sir John Ej så länge Wallace lever. Robert Bruce förfäktar, att så länge Wallace kämpar så behövs ej Robert Bruce. Men om vår Wallace faller måste Robert Bruce ta vid det skotska rodret. Han har inget annat val, och det vet han mer väl än någon annan. gäst 4 Ni tycks veta allt, Sir John. Så säg oss då vad Wallace innerst i sitt hjärta tänker.

Sir John Han är störd av Skottlands inre tvister. Han vet alltför väl att han har många avundsmän som vill hans undergång. Samtidigt har han starka vänner som vill likvidera all opposition. Men Wallace är en ärlig man. Han vill ej ha diktators makt, han vill ej vålla söndring, han vill endast slåss och dö för Skottland. Och det blir väl troligen hans öde. Även om allt Skottland sviker honom och ej mer vill slåss mot Edvard så fortsätter Wallace samla nya män och segra över söderns övermakt. Hans osårbarhet gäller än: han har ej överlistats ännu av en kvinna ens. Hans makt är alltjämt växande, och jag har just fått bud från kriget om ett antal nya segrar över Edvard.

106

gäst 4 Hör! gäst 3 Hurra! Har Edvard slagits ner för tredje gången?

Sir John Allting tyder på att det blir resultatet. gäst 2 Pris ske Gud. Sir John Samtidigt har jag hört att Skottlands råd i Stirling ämnar, så fort segrarna är säkrade, att kalla Wallace till sig för förhör. gäst 4 Förhör? Och varför?

Sir John För att utrannsaka om Sir William Wallace är en landsförrädare som strävar efter högsta makten eller om han endast är odräglig i sin osårbarhet. gäst 2 Känner Wallace till så ynkliga, gemena och småaktiga intriger?

Sir John Han har aldrig brytt sig om dem. Han lär ej ta ställning till dem förrän Edvard är besegrad slutgiltigt för tredje gången. Om jag känner honom rätt så drar han sig tillbaka för att icke synas förrän Skottland än en gång behöver honom.

Scen 2. Slottet Elderslie.

(Som akt I men allt är övervuxet.)

Wallace (kommer långsamt ensam in, har en liten blombukett i handen.)

Min Marion, jag har kommit hit för att en sista gång begråta dig i ditt eget hem.

Världen är rutten och multiplicerar sin ondska med ständigt sig själv överträffande lömska intriger. Blott sorgen och smärtan är fridfull och god, och de endast består alltid när ondskan tillfälligt lyckas förbruka sig själv. Marion, tre gånger nu har jag lyckats besegra kung Edvard och hans överlägsna förtryckarorganisationsmakt, och för varje gång har mitt folk blivit argare på mig. Blott för att det ej skulle bli något inbördeskrig resignerade jag från min ställning som överbefälhavare. Utan land, utan folk, utan vänner och helt utan ställning har jag kommit hem endast för att få frossa i saknaden av dig, i sorgens odödliga fridfulla introspektion. Jag far kanske till Frankrike för att försvinna där och gå i kloster och sålunda undgå förrädarna som ännu önskar beröva mig livet, men hellre dör jag här hos dig invid hjärtat av detta så tragiska Skottland. Jag älskar dig än.

Alla levande har jag förlorat. De goda blev mördade om de ej offrade sig självmant stridande i första ledet, som ädle Lord Mar. Andra ville regera mig, som Lady Mar, och när de inte fick det förrådde de Skottland, sig själva och livet. Fru Mar ensam har vållat Skottland en långt större olycka än alla Edvards arméer. Du ensam är kvar bland de troget lojala, och du var den första som dog. Endast dig kan jag älska fortfarande i denna jämmerdal av blott förnedrande liv, och du är själva döden.

Men någon är här utom jag. Vem har kommit för att dela sorgen med mig?

Sir John (kommer fram som från ingenstans) Ädle Wallace, säg, känner ni inte igen mig?

Wallace Sir John, gamle vännen Monteith!

Sir John Er vän, hoppas jag, icke mindre, fastän det var många år sedan vi sågs.

Wallace Vad gör ni här i detta förglömda och ödsliga slott, som numera blott är mausoleum för Marion, min hustru?

Sir John Jag har många gånger begivit mig hit för att filosofera och hedra ert minne och Marions.

Wallace Senast vi sågs anförtrodde ni mig Skottlands statshemlighet nummer ett.

Sir John Och den har ni förvaltat förvånansvärt väl. Det är oöppnat ännu.

Wallace Det gläder mig. Men tala om för mig: vad kan jag göra för er?

Sir John Just detsamma är vad jag själv önskade fråga er. När vi nu träffas igen är det enda som jag har att säga att jag endast önskar förbliva er trognaste tjänare.

Wallace Ni vet då ej att mitt liv är i fara beständigt? Att jag har fler fiender här i mitt Skottland än i hela England?

Sir John Dem vill jag i så fall beskydda er mot.

107

Wallace Ni är då sista vännen jag äger i livet. De som kallar sig mina vänner vill endast ta livet av oppositionen. De är därför ej mindre fiender till mig än alla de verkliga fienderna.

Sir John Vilka är dessa verkliga fiender?

Wallace Alla de godtrogna ytliga adelsmän som följer ärkeförräderskan, änkan till greven av Mar, horan som prostituerar mitt Skottland för pengar åt omogna cyniska opportunister som därmed förvandlas till slavar åt England.

Sir John Historien upprepar sig. Redan Morgan le Fay....

Wallace Men, min vän, tala om för mig, vad hände sedan med dig efter att du gett mig det där skrinet? Kom engelsmän hem till dig och störde friden på samma sätt som de förstörde mitt liv?

Sir John Det kan man nästan säga.

Wallace Men i alla dessa år har vi ej hört något från dig. Har du varit fängslad?

Sir John På sätt och vis, ja.

Wallace Du undviker de frågor jag ställer. Jag ber dig att vara helt öppen med mig.

Jag är nyfiken på var du har stått politiskt egentligen.

Sir John Det skall du en gång få veta. (ger plötsligt en vissling, och tjugo män störtar in från alla håll och överfaller Wallace. Denne försvarar sig ihärdigt.)

Tag honom levande!

(Wallace stupar slutligen för ett dråpslag med en knölpåk bakifrån.)

Bind honom säkert och för honom genast till kusten var fartyget väntar som skall föra honom till London.

(Wallace binds hårt till händer och fötter och bärs sedan bort alltjämt medvetslös.)

En av bovarna Visste han om att han tänkte förråda hans liv?

Sir John I sin självhärlighets naivism så förstod han det ej förrän det var för sent.

Boven Och vad var ert motiv, om ni ursäktar nyfikenheten?

Sir John Blott pengar och säkerhet. Vad annars?

(De går och lämnar den tragiska scenen tom.)

Scen 3. Towern i London.

Wallace ensam i mörk fängelsehåla belagd med tunga järnkedjor som fjättrar honom till händer och fötter. Han är tyst och apatisk en stund innan fängelsevakten kommer.

Fängelsevakten God morgon, Sir William Wallace.

Wallace Du är välkommen, min vän. Utom du är mitt enda sällskap här gamla råttor.

Vakten Jag beklagar att det ska behöva vara på det viset, men det är faktiskt inte mitt fel.

Wallace Inte mitt heller.

Vakten Ändå är vi båda här och kan ingenting göra åt saken. Vi har bara att finna oss i vad herrarna utanför dessa murar behagar besluta om oss innanför. Hur orättvist ditt öde än är tycker jag det är lika orättvist att jag ska behöva känna mig lika medskyldig till det som herrarna där utanför, som inte känner det på samma sätt. Vi är bara fluglort för dem, Sir William Wallace.

Wallace Alla frihetens idealister är fluglort för makthavarna. Vad säger kungen om mig?

Vakten Ingenting. Han är fullt upptagen med nya krigsförberedelser mot Skottland.

Jo, för resten, han bad mig hälsa er en sak. Visste du om att Robert Bruce har flytt?

Wallace Nej. Vakten Vet du om var han gömmer sig?

Wallace Nej. Vad var kungens hälsning?

Vakten Att om du talade om var Robert Bruce gömmer sig du skulle bli en fri man och få grevevärdighet.

108

Wallace Kungen är orealistisk.

Vakten Det verkar så.

Wallace När är det hela över?

Vakten Vilket då?

Wallace Min efterlängtade avrättning.

Vakten Så fort kungen återkommer från Skottland. Han vill helst att du och Robert Bruce blir avrättade tillsammans, som ett firande av Skottlands eviga underkuvande.

Wallace Robert Bruce är slugare än jag. Om han en gång är fri låter han sig icke fångas igen.

Vakten Jag hoppas du har rätt, Sir William Wallace. Men så länge han är fri kan du aldrig benådas.

Wallace Det begär jag inte heller.

Vakten Vad begär du?

Wallace Bara Skottlands och Robert Bruces frihet.

Vakten Jag ska säga det till kungen.

Wallace Gör det.

Vakten Hej då, Sir William Wallace.

Wallace Hej då, min vän.

(När vakten går försvinner allt ljus från cellen.)

Scen 4. En offentlig avrättningsplats i Londons Tower. Mycket folk.

En borgare Vem är det som skall avrättas?

En fru Ingen mindre än Sir William Wallace, nationens skräck.

En annan fru Och kungen själv kommer att bevista avrättningen.

Borgaren Är det sant? Då blir det ju ett riktigt skådespel!

En köpman Hur skall han avrättas?

En soldat Sedan han har fyrdelats skall han halshuggas med svärd, som det anstår en adelsman. Sedan skall hans huvud sättas upp på porten till London Bridge.

En annan soldat Vare han förbannad, så mycket brittiskt blod som han spillt!

Borgaren Dock säger folk att han var en god man bland människor.

Soldat 2 Om han var god var Attila det också!

Köpmannen Han ville bara hämnas sin hustrus död, som mördades orättvist av en engelsman.

Borgaren Ja, det har jag också hört, och av sorg över mordet på hustrun endast uppviglade han hela Skottland så att det tog fyr i helvete!

Köpmannen Kung Edvard har haft ett helvete med skottarna sedan dess, och det har ständigt blivit värre. Och det blir inte bättre med Wallaces död, för nu är Robert Bruce i Skottland, och han är ännu blodigare än Wallace.

Första frun Vi engelsmän borde aldrig ha haft något med skottarna att göra. Redan romarna måste ju bygga skyddsmurar mot dem tvärs över kontinenten.

Köpmannen Ja, sedan dess har skottarna fortsatt försvara sin frihet. Och märk väl: de har aldrig velat komma längre än till Hadrianus mur. De har bara velat vara i fred för sig själva med sin absurda otyglade frihet.

En bagare Ja, vad fan skulle dom ta hit den där Wallace för? Han hade det mycket bättre i Skottland. Där kunde man hata honom, men här kan man bara tycka synd om honom.

Borgaren Det sägs att kungen allvarligt funderat på att benåda honom. Det är bara Wallace själv som inte velat det.

Första frun Tacka fan för det! Fick han nåd här i London skulle ingen mer gå säker på Londons gator och torg. (Det kommer soldater med Wallace.)

Borgaren Nu kommer dom!

109

Andra frun Så vacker han är!

Köpmannen Man kan se att han har lidit mycket. Han kunde ha varit min son.

En härold Tystnad! I konungens namn är förrädaren William Wallace dömd till döden genom halshuggning med fyrdelning och svärd för att ha höjt upprorsfanan mot sin laglige konung och länsherre Edvard den förste av England. Sir William Wallace, om ni vill anföra er sista talan så gör det nu!

Wallace Jag har ingenting att säga.

En fängelsepräst Den dömde har biktat alla sina synder och fått absolution samt sista smörjelsen. Han har förklarat sig vara redo inför döden och kan inte beredas mera.

Köpmannen Han får åtminstone lov att komma direkt till paradiset.

Härolden Soldater! För upp den dödsdömde till schavotten!

(Wallace förs upp.)

Frigör hans händer!

(Hans bakbundna händer frigöres.)

Sir William Wallace, träd fram för att genomgå er avrättning!

En krigsveteran Var är nu lady Mar, hon som förrådde honom?

En annan Hon lär ha gått i kloster.

Veteranen Det gör alla kvinnor som har något att ångra.

Den andre Ja. Vad jag inte kan förstå är varför hon inte gjorde det genast.

Veteranen Ångrade sig?

Den andre Nej, gick i kloster.

Veteranen Sådana människor gör aldrig vad de borde göra från början.

(Under tiden kommer Wallace ensam fram på schavotten. Han höjer blicken mot en osynlig punkt i fjärran. När han börjar tala blir alla förstelnade, och ljuset koncentreras på honom.)

Wallace Giv mig blott en sista tanke, o Gud. Om du finns, så låt mig icke dö så här.

Det vore inseglet på att allt mitt besvär för Skottlands frihet var förgäves. Det kan jag ej acceptera. Jag förråddes av min mest betrodde vän på plats som var den heligaste på vår jord, min enda fristad, min gemåls, min hustrus oskulds grav. Den skändades som hon och Skottland. Det kan jag ej acceptera. Dräp mig, Gud, för alla mina mord i kriget, men låt ej den skändningen av hustrun min och hennes grav och Skottland få bevisa att du själv är gudlös. – Brist, mitt hjärta, spräng ditt fängelse, o liv, i vrede över livets orättfärdighet, men låt den icke triumfera. (segnar ner. Genast återvänder ljuset, och alla blir rörliga igen.)

Prästen (skyndar fram och undersöker kroppen) Han är död.

Köpmannen Där brast ett ädelt hjärta. Sorgerna tog livet av den mannen, icke orättvisorna.

En man (banar sig fram till schavotten, talar befallande) Vad har hänt?

Prästen Hans hjärta brast förrän rättvisans svärd kom vid hans blod.

Mannen (har kommit upp) Så lyckades han undgå även döden då till slut. Han kunde icke bindas till vår timliga konkreta verklighets förgängliga fåfänga.

Folket (mumlar) Vem är han?

(Viskningarna tilltar) Det är hans majestät konungen! (många blottar sina hjässor.)

Edvard Ädle Wallace, jag kom ej i tid för att förhindra din exekution, men du kom undan den ändå. Jag ville ge dig friheten blott för att du förtjänte den, jag ville ge dig salighet och fristad för din ålderdom i franska klostret som du drömde själv om, men jag kom för sent. Om du kan höra mig, så hör vad jag dig giver nu i stället. Robert Bruce har segrat stort vid Banockburn, och därmed har han säkrat Skottlands krona, frihet, oberoende och fred. Han håller på att krönas nu högtidligen, förmodar jag, som du själv hade önskat. Därmed lägger jag ned vapnen. Aldrig mer må någon engelsman besudla sina händer med det fria Skottlands blod. Vi avstår härmed ifrån alla maktanspråk på Skottland och erkänner Robert Bruce som Skottlands konung. Du har icke dött förgäves, William Wallace. Finn ditt paradis i frid, och lev för evigt där i fromma trubadurers säkra minnen. Jag skall aldrig mera störa dig, ditt Skottland eller någon man som avstår från allt 110

gott i livet blott för att få vara fri. Du hjälte underbarare än konungar, jag ber din skotska framtid om försoning.

Gå i frid nu, alla goda mänskor. Sorgespelet är förbi. (nedstiger från schavotten och försvinner. Folksamlingen upplöses under tystnad.)

Scen 5. Som prologen.

Eremiten Och så länge gamle kungen levde helgades Sir William Wallace och hans minne. Gradvis övergick det i legender, och kung Edvards efterträdare fann dessa vara farliga. Då lystes namnet Wallace högtidligt i bann, och samtliga befalldes glömma det.

Man inledde ånyo våld mot Skottland, krigen återupptogs ständigt, och så skändades den gode frihetskämpens grav och även andras. Robert Bruce blev mördad endast femtiofem år gammal och på höjden av sin makt, och alla Edvards kloka löften till vårt land, hans storsinthet och framsynthet, blev glömda och förtrampade med minnet av den ädle Wallace och hans frihetspathos, som var heligt i sin renhet.

Besökaren Hur gammal var han när han dog?

Eremiten Sir William Wallace var ej mer än trettiofem. Men tro ej på de sagor som berättar hur han grymt torterades ihjäl i fängelset. Han undslapp sina plågoandar innan dessa lyckats döda honom genom våld, precis som unge Alexej Petrovitj Romanov av Ryssland.

Besökaren Vem är det?

Eremiten En annan hjälte för demokrati och frihet, men det är en annan saga. Den martyren för det goda Rysslands forna helighet är ännu icke född ens.

Besökaren Tack för er berättelse. Nu känner jag mig redan lugnad.

Eremiten Det är kunskapens funktion i livet: att fördriva mörkret ifrån mänskors sinnen. Sprid du ljuset vidare, och bliv en sanningsenlig lärare åt mänskligheten, ty den står i skriande behov av sådana för evigt.

Besökaren Jag ska se vad jag kan göra. Nu farväl, du gamle trubadur.

Eremiten Farväl, min gosse. Tack för ditt intresse och besök, och kom tillbaka när du vill.

Scen 6. På en arbetsplats i Glasgow.

Engelsmannen (en arbetsgivare) Var har du varit i alla dessa dagar?

Besökaren (hans anställde) Uppe i höglandet och hälsat på en gammal vän.

Engelsmannen Vem då?

Besökaren En eremit.

Engelsmannen Varför det?

Besökaren Jag ville höra sanningen om Sir William Wallace.

Engelsmannen Den kan du höra här nere. Den står skriven i svart på vitt i varje historiebok.

Besökaren De berättar inte hela sanningen.

Engelsmannen De berättar allt vad man vet.

Besökaren Varför säger de då ingenting om hans hustru?

Engelsmannen Han hade ingen hustru.

Besökaren Det vet du ingenting om!

Engelsmannen Man ska inte lyssna på gamla eremiter. De är bara omtöcknade. Han berättade väl också om att Wallace aldrig blev besegrad utom genom förräderi?

Besökaren Tre gånger drev han kung Edvard tillbaka söder om Cheviotkullarna.

Engelsmannen Lögn! Kung Edvard gjorde bara två krigståg mot Skottland, och i det andra besegrade han Wallace i grunden så till den grad, att Wallace förlorade hela sitt 111

anseende och försvann spårlöst i fyra års tid utan att någon visste vart han hade tagit vägen.

Besökaren Det är lögn! Han avgick som befälhavare frivilligt för klanhövdingarnas oenighets skull!

Engelsmannen Vad berättade han mera för dumheter? Vad sade han om Wallaces avrättning?

Besökaren Det blev ingen avrättning. Wallace dog av hjärtslag innan något svärd kom vid honom.

Engelsmannen Då skall jag be om att få upplysa dig om, att Wallace blev livslevande hängd utan rättegång såsom förrädare mot kungen, därefter halshöggs hans lik, varefter huvudet sattes upp bland andra förrädares utanför Towern.

Besökaren Det är inte sant! Kungen förlät honom efter sitt nederlag vid Banockburn!

Engelsmannen Vilken kung?

Besökaren Edvard den första.

Engelsmannen Edvard den första förlät aldrig Wallace, han dog två år efter Wallaces avrättning, och slaget vid Banockburn ägde rum sju år efter hans död. Du är ute och cyklar, min gosse. Och Robert Bruce dog väl liksom sin far i spetälska?

Besökaren Nej, han blev mördad.

Engelsmannen Han dog i spetälska, gosse, ensam och övergiven av alla de sina sedan han äntligen försäkrat sig om sin fåfänglighets konungakrona!

Besökaren Fördömda engelsman, du vet ingenting om skottarna. Du är blind för skönhet och poesi, du lyssnar inte på vad legenderna berättar mellan raderna, du förnekar allt som inte är bevisat, och därmed går du miste om allt det bästa i livet. Sir William Wallace var Skottland. Den historiska sanningen spelar därmed ingen roll. Ni engelsmän har ingen del i Sir William Wallace. Han var Sir William Wallace endast så länge han fick vara fri, han var endast fri som skotte i Skottland, och när ni genom förräderi fegt våldförde honom till England dog han. Men hans död försäkrade Skottland om dess eviga frihet, och den friheten har ni krassa engelsmän ingen del i, och det kan ni aldrig få heller, så länge ni blundar för allt annat än det lilla som är bevisat. Dra åt skogen, din inbilska engelsman! För er i södern skall aldrig sanna trubadurer och skalder sjunga mer efter det att ni till och med har dragit ner vårt konungahus Stuart till London. Dem tänker ni väl småningom låta halshugga dem med. (till publiken) Vår pjäs är ej skriven för inskränkt tidsenlighet, grötmyndigt, krasst och politiskt godtycke, trist skygglappsförsedd steril vetenskap eller historiska lärda pedanter. Vi är till för mänskor, vi idealister, och då spelar sanningens bokstav en långt mindre roll än den mänskliga faktorn. Vi har här framfört traditioner som odlats av kärlek, som först var bevarad igenom en blind trubadurs pietet, blinde Harry i förrförra seklet. Den kärleken skall överleva om än hela världen ihjälkorrumperas av ovedersägliga tråkiga bittra ensidiga otillfredsställande och ytterst torftiga fakta.

Slut.

Copyright © Christian Lanciai 1987

112

Legenden och sanningen – analys.

Några observationer om versifikationen: den börjar i slutet av första akten med Wallaces vrede och är då jambisk. Akt III scen 1 börjar åter på prosa, men så fort Wallace talar blir allt åter jambisk vers. Med tredje aktens sista scen börjar daktylerna. Märk Lady Mars uttalande: "Jag ville icke ha någon annan." Detta bryter mot rytmen, medan exempelvis "Jag ville ej ha någon annan" inte hade gjort det. Just dessa ord skall tydligen markeras särskilt. Akt IV scen 2 är åter prosaisk, och följande scen återupptar jamberna, som endast bryts av tjänarens intrång. Krogscenen i akt V börjar åter prosaiskt men är från och med Sir Johns uttalande: "Jag antar att han dessutom har bättre nytta av mig såsom diplomat" åter jambisk. I scen 2 börjar åter daktylerna med Wallaces andra mening och bryts först med Sir Johns markanta: "Vad annars?" De sista Londonscenerna är helt på prosa fram till Wallaces avsked. Jamberna fortsätter i scen 5 men bryts helt av den sista scenens beska prosa. Här är en intrikat och ständig växling och blandning av prosa, jamber och daktyler som helt beror av scenernas växlande karaktär. Lägg till denna kompott spelet med tiden: dramat pendlar mellan år 1607, 1296, sammanfattar 1305, 1314 och 1328 i en och samma scen och gör till och med en snabbvisit i Ryssland 1718. Dramat är dock först och främst sceniskt, halsbrytande effekter (ex. dråpet i akt I och förräderiet i akt V scen 2) står mot allvarstyngda monologer (ex. Robert Bruces inledningsmonolog i akt II), förförelsescenerna och främst den andra torde bli en läckerbit för regissörer, men hela detta färgsprakande effektinnehåll med dess genomromantiska karaktär står tillbaka för den intressanta andemeningen: legendens högre betydelse än sanningens, då sanningen inte kan fånga vad legenden skildrar mellan raderna. Det är det tidlösa försvaret av Homeros' existensberättigande kontra Platons intolerans som här går igen, av diktens och diktarens fantasi och frihet kontra vetenskapens okänsliga och omänskliga uteslutning och förnekelse av allt som inte går att bevisa. Sceniskt kan verket framföras utan den sista scenen, som dock idéhistoriskt är den viktigaste av alla.

Dramat är byggt på Jane Porters skotska 700-sidors roman från 1810 som Napoleon försökte förbjuda på kontinenten, uppretad som han var av dess exempellösa framgång.

Dramat kan sägas påvisa, att även om denna roman är glömd idag så skälver icke desto mindre legenden av liv fortfarande.

Dramats romantiska element är märkligt såtillvida att det är desto starkare genom sin brist på sex. Marion dör såsom oskuld, och Wallace har sedan icke mer någon kvinna medan han dock endast älskar den döda desto mer. Till slut identifierar han sin kärlek och sin hustru med döden. Detta kan förefalla nekrofilt, men allt handlar egentligen blott om en smärta som oavbrutet stegras till slutet. I den stora avrättningsscenen kulminerar denna smärta i en total renhet och frihet. Denna känslomässiga inre utveckling ger dramat dess särpräglade romantik. Den förhöjs ytterligare genom den mörka bakgrunden: historien om Wallaces hjältemodiga och helt oegennyttiga kamp för att ge Skottland en konung, som inte vill komma till Skottland förrän Wallace är död.

Sagittarius 7.11.1988

113

Den förste protestanten

Personerna : Konung Magnus Eriksson Blanka av Namur, hans drottning Birgitta, helgon Bengt Algotsson, gunstling Biskop Styrbjörn Ingeborg, konungens moder Knut Posse, hennes gunstling Erik Magnusson, Magnus Erikssons yngre son Beatrix, dennes unga gemål Bengt Algotssons galna hustru Håkan Magnusson, konung av Norge Drottning Margareta Stormän, hovfolk, pager, härolder, vanligt folk, munkar och nunnor, flagellanter samt en pestflicka.

Handlingen äger rum i Kungälv c:a 1340 (Akt I), i Stockholm c:a 1350 (akt II-III) samt i Norge c:a 1370 (akt IV-V).

Copyright © Christian Lanciai 1988

----------Den förste protestanten Akt I. En praktfull högtidssal i Kungälvs fästning. (Tornet Fars Hatt?)

Kungen och drottningen sitter högst upp med hela hovet omkring sig.

En trappa bär ned till golvet var eventuella audienssökare äger att framträda.

Kung Magnus (står upp) Var hälsat, mitt härliga hov! Var välsignat, mitt väldiga rike, från Nöteborg och från Landscrona och Viborg i öster till Trondheim och Bergen i väster och alla dess strålande representanter! Och särskilt välkomna och hälsade vare ni skåningar, ni mina senast upptagna vasaller och redan vårt Nordiska rikes mest trogna och ärade medborgare! Jag omfamnar er alla, mitt härliga eniga folk, såväl finnar och ingrer som norrmän och svenskar och götar och jutar och skåningar, med den mest ärliga kärlek en konung kan känna för medmänniskor! Och den är icke liten, ty konungen är ju förklarad för mer än en människa. Om han då älskar var medborgare i sitt land som sig själv borde därmed var mänska i riket med rätt känna sig som en konung.

114

Drottning Blanka Min herre, låt ej din generositet locka med dig för långt. Unna även förnuftet en plats.

Magnus Ljuva drottning, den vackraste maka en man här i världen kan äga, min yttersta kärlek är givetvis helt reserverad för dig. Om jag älskar var mänska i Norden som en med mig jämbördig konung, så älskar jag dig dock som himmelens drottning Maria. (reser henne upp och kysser henne inför allt folket.)

Alla Hurra! Hurra!

Birgitta (förtrytsamt) Hädelse!

Magnus (avbryter kyssen) Min fränka, du ensam förråder en misstämning i denna härliga goda församling. Vad har du emot att jag kysser min hustru? Kan det vara fittavundsjuka?

Birgitta (rasande) Småkusin, jag har nu varnat dig i flera årtionden för din lättfärdighet och din ytlighet, dina utsvävningar och din ensidiga positivism. Gud skall straffa dig en dag och hela ditt rike för det att du ägnar dig mer åt den timliga världen än åt evigheten och Gud. Magnus Evigheten kan man få tillräckligt av när man är död. Detta jordiska liv har vi endast en gång och det nu. Jag är konung dessutom och ansvarig för mitt folks välfärd. Därför är jag pliktig att i första hand koncentrera mig på alla materialistiska omständigheter. Det borde du visa förståelse och tolerans för. Du är ju i alla fall klok och en folkungadotter, som borde ha lärt dig av vår familjs öden den fara som ligger i ansvarslöshet. Eller måste jag påminna dig om min fars och min farbrors ohyggliga fejd med sin bror konung Birger och vilka förödande följder det släktbråket hade för hela vårt rikes kontinuitet? Goda fränka, jag ber dig att inte förmana mig. Och minst av allt har du anledning att reagera som en gammal nunna mot det att jag kysser min hustru. Är jag icke lagenligt gift med min drottning? Och lever jag icke i kyskhet med henne helt fri ifrån lösa förbindelser i motsats till hela landets högfärdiga adel?

Blanka Jag ber dig, min konung, att ej reta adeln.

Magnus Jag retar ej adeln. Det är den där gamla Birgitta (pekar på henne) som fräckt retar mig.

Birgitta Frände Magnus, du glömmer att jag tjänar kyrkan och representerar den heliga fadern i Rom. Jag tillhåller dig att icke utmana kyrkan.

Magnus Så lämna mig då och min hustru och riket i fred! Far till Rom och kyss din gamle helige faders förbaskade toffel, som alla senila vidunder i världen fortfarande gör, och gör du hela den galna modeinriktade tokvärlden efter, men ställ icke till med skandal i din egen familj och ditt hemland blott för att jag kysser min hustru offentligt! (kysser ånyo sin drottning) Alla Hurra! Hurra!

Birgitta Hädelse! Hädelse! Hädelse! (alla tystnar. Magnus avbryter kyssen bestört.)

Hör då Guds dom, stackars småkusin. Det finns blott en Gud och en enda kyrka, och den enda kyrkans gemenskap har du gjort dig ovärdig. Hör då din dom.

Varje adelsman, som du så frikostigt givit så omfattande privilegier, skall vända sig mot din tron och förinta med uppror din makt. Skåne skall icke tillhöra Sverige hur mycket du än betalat för att få behålla det jämte omgivande landskapen Halland och Blekinge. Ryssarna skall åter gå över Nevan och ta Nöteborg och Landscrona, och Finland skall blöda därför. Även Norge skall bryta sig loss ifrån dig, och din tid här i Kungälvs betydande och ointagliga fäste skall blott vara tillfällig och snart bli bortglömd. Men allt detta är ej det värsta som Gud själv skall slå dig med.

Blanka Tysta ner munnen på den sladdertaskan och satkäringen!

Magnus Nej, min drottning, ej så. Låt den åldriga ungmön få rasa.

Blanka Man kan icke tro att hon haft någon make. Med en sådan grälsvada tog hon naturligtvis livet av honom.

Magnus Birgitta, har du rasat färdigt?

115

Birgitta Jag har endast antytt hur Gud själv skall rasa mot dig och det evigt så länge han lever.

Magnus Vi kan endast hysa ett vänligt deltagande med dig. Du är icke vid dina sinnen, min fränka, och det kan vi endast beklaga och överse med. Skulle Skåne och Halland och Blekinge ånyo skiljas från oss sedan vi ärligt erlagt den överenskomna betalningen, som alla väl vet att kostade skjortan? Ej ens dina danskar, Birgitta, är så föga gentlemanmässiga. Och skulle adeln på nytt göra uppror mot kronan när den har sin för handen varande konung att tacka för allt? Kära fränka, jag lovar dig, att om den styrande klassen på nytt gjorde uppror mot konungen skulle allt folket som en man omkullkasta adeln på grund av de lagar jag givit dem. Mitt mål har varit att så långt det har varit möjligt slå vakt om mitt folks mänskliga rättigheter. Jag har till och med givit finnarna samma lag och rättigheter som samtliga svenskar. Om landet i destruktivt vanvett utkastade mig skulle ingen förlora därpå utom landet. Och vad gäller ryssarna är deras hot alltid nära. Till det behövs ej en Birgitta för att vi skall varsebli det. (allmänt löje) Birgitta Du vandrar i blindo, kung Magnus. Du ser ej de vålnader som redan rycker dig till sig.

Magnus Kör ut henne. Vi har fått nog.

(Birgitta körs hänsynsfullt men bestämt ut.) Är det någon som har något mer angeläget och vettigt att framföra än fru Birgitta?

Bengt Algotsson (faller på knä) Jag ber att få framföra, Ers Majestät, att ert land och ert folk är med er helt tillfreds ifrån Ladoga ända till Lofoten. Inte ett klagomål har sports i hela ert rike då era förträffliga lagar är helt respekterade och kraftfullt tillämpade, som ni säger, från Ladoga ända till Lofoten med Smygehuk inkluderat.

Magnus Jag tackar dig, Bengt, för att du alltid har goda nyheter. Låt oss då upplösa detta folkmöte i glädje och fröjd över Sveriges och Norges och Österlands kroniskt beständiga välfärd och avsluta dagen med fester och riddarbankett till vår fagraste blomma, avgudade drottning och älskade skyddsängel Blankas högt skinande och oförgängliga ära. (Kysser henne ännu en gång till folkets jubel.)

"Med folket för folket" är valspråket som borde ha blivit mitt, ty en ständigt tilltagande självstyrelse för allt folket är mitt ideal. Var en överhet krävs står ej allt riktigt till, där är någonting sjukt, säger mig min naturliga instinkt. Men denna dag vågar jag rusig av glädjen i stället omdana mitt valspråk till: "Med hela folket för drottningen," ty icke älskar jag drottningen mindre än folket gör, nämligen gränslöst.

Alla Hurra! Hurra! Hurra!

(Konungen går ut bland folket, hälsas och omfamnas av dessa och omfamnar själv även många. Mängden går ut, och kvar blir endast drottningen och Bengt Algotsson.)

Bengt Följer ni ej med folket, madame?

Blanka (kommer ner) Jag har mina söner att tänka på. Hur står det till nu i Norge?

Bengt Jag har noga hört mig för på skilda håll men fått mest medhåll i Bergens huvudstad.

Blanka Den som är längst bort från Stockholm. Det kunde man vänta. Vad sade man där?

Bengt När jag framförde åsikten att Magnus Eriksson hade sitt hov litet väl långt från Norge och aldrig själv visade sig för en norrman, så genmälde styrande borgarna, att det var nog sant men att det dock var mycket bättre med kungen på avstånd än helt utan konung och, värst av allt, kungen i Danmark.

Blanka Vad svarade du Bergens borgare då?

Bengt Helt försiktigt så framhöll jag för dem att de kunde få egen konung om de blott så önskade. Och när de frågade vem och jag svarade: "Håkan," så var de med ens överraskade positivt. Nu lär min möjlighet spridas i landet på ryktets ofelbara vingar. Om Håkan, din son, blott far dit sedan och visar upp sig och ger fagra löften

116

om självstyre och alla fagra hopps infriande torde saken bli klar innan Magnus ens fattat hur kuppen gått till.

Blanka Du har väl skött din uppgift. Jag kräver ej mer av dig.

Bengt Erik då, din andre son?

Blanka Jag tar själv hand om honom. Om Norge blott sticker min konung i ryggen med kniven så går luften ur honom, han blir förstummad och vänder sig om, och i sin tröga naivitet blir han då ännu mer omedveten om vad som sker hemma i Sverige. Då kan Erik lugnt manövrera sin fader från tronen.

Bengt Vad har du emot vår kung Magnus egentligen?

Blanka Han är för bortskämd, naiv, trög och godtrogen. Han tror det bästa om alla och ingenting annat. En taskspelare skulle lätt kunna kollra bort honom för gott och blott lämna den narren totalt konfunderad kvar efter sig utan att ana ens att han helt lätt blivit lurad. Han fick Skåne, Halland och Blekinge lätt i sin håv, men blott för att bli lurad på pengar för fångsten. Han har inget temperament. Han är ensidigt god. Aldrig har han så länge han älskat mig annat än uttråkat mig.

Bengt Därför har du valt ut mig som ersättning för honom.

Blanka Och därför har du lojalt följt min vilja och invaggat kungen i falsk illusion om perfektaste säkerhet och ställt dig in hos den fånen samtidigt med att endast framföra smickrande nyheter.

Bengt För att behaga dig.

Blanka Det är jag tacksam för. Men den där rasande häxan Birgitta bör vi få ur riket och det snabbt och smärtfritt.

Bengt Det tror jag att smidigt kan ordnas.

Blanka Ju förr, desto bättre.

Bengt Jag skall skicka falska rådgivare till henne med konung Magnus välvilliga tillåtelse.

Blanka Det blir bra. Nej, förresten, håll konungen utanför.

Bengt Varför?

Blanka Birgitta är den enda varelse som han är rädd för. Låt honom i fred även fortsättningsvis vara rädd för den gräsliga käringen. Han skulle aldrig stå pall i ett krigståg och blekna av fasa inför en tornering. Men suggan Birgitta kan han få förbli nyttigt livrädd för mer än för någon man, i brist på värre uppskärrande fasor. Det kan vara bra för mig att alltid ha en Birgitta att skrämma min man med från vettet.

Birgitta (dyker fram bakom en pelare) Du skall icke klara dig ändå.

Blanka (bestört) Ohyggliga tant! Vad du skrämde mig!

Birgitta Din son herr Erik blir aldrig en konung.

Blanka Hur vågar du yttra dig så?

Birgitta Jag kan se mer av framtiden än vad som nyttigt är för någon av er.

Bengt Min fru, vi har icke bett er profetera.

Birgitta Då håller jag tyst.

Bengt Ni går ständigt omkring som en vålnad och skrämmer upp oskyldigt folk som ej någonsin vållat er skada. Vad har ni i vår fria rättsstat att göra om ni bara lever som en parasit på att terrorisera var oskyldig hederlig mänska?

Birgitta Det finns ingen oskyldig mänska. Det finns ingen som icke får precis vad hon förtjänar.

Bengt Där ljuger du, häxa. Förtjänade Erik och Valdemar kanske att svälta ihjäl?

Birgitta De drev Birger med orätt från tronen.

Bengt Förtjänade då Birgers son att bli halshuggen blott för att han var sin faders son? Hade du själv som ett redskap för ödet ställt upp vid schavotten med yxan i handen för att skära halsen av barnet, som inte ens visste vad hans far och farbröder spelat för lekar?

Birgitta För det barnets döds skull kom Magnus till makten. Förfäktar du att han som Eriks son icke förtjänade kronan?

117

Bengt Sofist och bedragerska!

Birgitta Äktenskapsbrytare, som kollrar bort landets drottning från sin make konungen!

Magnus (in, har ej hört samtalet) Se, där är ni ju. Blanka, jag sökte dig utan att finna dig. Varför står du kvar här (ser Birgitta) i sådant sällskap?

Blanka Hon har underhållit mig med sina vanliga vitsar om ond bråd död, evigt fördärv, katastrofer och annat i den stilen.

Magnus Och finner du då behag i en änkas förvirrade sinnelag?

Blanka Hon har humör som jag gärna besvarar. Det finns ingen annan i landet som kan ge den kvinnan på käften.

Magnus Där sade du sant. Det är ändå bra att jag fick se dig, Birgitta, här ensam.

Jag ber om ett ord med vår lösmynta sierska, om du och Bengt ger mig tillåtelse.

Blanka Vi går gärna från änkans beklämmande religion till den muntrare festtaffeln. Visar du vägen, Bengt Algotsson?

Bengt Det skall bli mig en sann ära. (de gå) Magnus Birgitta, jag ber dig om nåd.

Birgitta Endast Gud visar nåd och kan bedjas därom.

Magnus Du vet väl vad jag menar. Jag har ingen fiende i detta land och vill ej heller ha någon.

Birgitta Ha! Hör på den! Vet du ej att en konung ej har någon enda vän så länge han förblir konung? Varenda en lismare, smickrare, budbärare av uppbyggliga nyheter och gynnad gunstling är endast en hycklare som alltid bär i sin bakficka dolken beredd till att mörda sin välgörare bakom ryggen på honom. Det räcker med en enda olycka i din karriär, och ditt folk, både finnar och svenskar och norrmän, skall vända dig ryggen.

Magnus Du talar ej mänskligt. Kusin, varför kan du ej tala med mig samma språk som jag talar och som varje människa talar som endast är mänsklig? Ditt hänryckta religionsspråk är hat, endast hat alltigenom.

Birgitta Jag kan endast vittna om sanningen.

Magnus Då är jag Pontius Pilatus och frågar dig rakt upp och ner: Vad är sanning?

Birgitta Att du, Magnus Eriksson, kallad kung Smek, den mest lyckliga mäktiga rättvisa konungen någonsin här uti Norden, regerar med skygglappar som gör dig blind, och det så lugnt och säkert att du ej ens märker det.

Magnus Det är icke ett svar på min fråga. Jag frågar dig: Vad är det då för en sanning som jag icke ser?

Birgitta Till exempel att din egen hustru bedrar dig med en simpel älskare utan ens herreblod i sig.

Magnus (efter en paus) Så nedrig får du icke vara. Förmaningar kan jag stå ut med från dig men ej sanslösa anklagelser.

Birgitta Hon bedrar dig med sin favorit och din egen Bengt Algotsson!

Magnus (efter en paus) Nej. Icke detta. Ej en sådan dolk i min rygg.

Birgitta Det är sant.

Magnus (efter en paus) Det är enbart förtal från din sida på den allra lägsta nivå.

Birgitta Du bör utforska saken.

Magnus (efter en paus) Birgitta, jag skäms över att vara släkt med dig. Jag tänker aldrig befatta mig med någon utredning av sådan nedrig insinuation. Om det dock skulle visa sig sant, (paus) så vill jag aldrig mer se dig för mina ögon. (börjar avlägsna sig) Birgitta (skriker efter honom) Det är mer än sant! Drottning Blanka planerar en konspiration för att rycka ifrån dig din krona och ge den itukluven åt dina söner!

(Magnus går utan att ha vänt sig om.) Det är riktigt sant! Men, din godtrogne pajas till bortklemad konung, du vill icke veta av sanningen. Du vill blott leka och njuta av 118

livet i fred, såsom alla bedrövliga godtrogna vanliga mänskor vill göra. Det är enbart mänskligt. Men människan kan aldrig komma ifrån det gudomliga! (går) Akt II. Det inre av Storkyrkan i Stockholm. Församlingen med kungen, drottningen, kungamodern, medkonungen Erik med gemål Beatrix, Bengt Algotsson, Knut Posse och andra stormän sitter med sidan mot publiken. Biskop Styrbjörn bestiger predikstolen.

Styrbjörn I dagens text heter det, att det är bättre att skära av sig sin högra hand och riva ut sina ögon än att låta dessa lemmar lända en till förförelse. Med anledning av dessa den Heliga Skriftens viktiga ord har jag mycket väsentligt att säga. För det första kan jag meddela, att vårt blivande helgon, vår landsmoder Birgitta har tagit slöjan, lämnat landet och rest till Rom. (rörelse bland församlingen) Vad hon har lämnat kvar efter sig är ord och inga visor.

Blanka (höres muttra) Hon är feg.

Styrbjörn (utan att bry sig om drottningen) För det första har hon bett mig framföra till Sveriges församling, att det kungliga hovet är en bordell. (Många reser sig upp mycket upprörda. Kungen sitter nästan ensam lugnt kvar.) Fjantande smickrande hovmän förför vem de vill, och varken drottningen eller änkedrottningen säger nej därtill.

Blanka (utom sig, till Magnus) Kan du sitta där orörlig och bara lyssna till hur din gemål öppet skändas med din egen mor av en humbug till biskop?

Magnus Hav tålamod, drottning, och uthärda denna predikan till slut. Sedan är det vår tur att agera.

Styrbjörn Och bordellmammorna för bordellhovet är inga mindre än drottningen själv jämte konungens moder, som själva mest lägger ut krokar och faller för vilken fasantupp som helst.

Ingeborg (reser sig) Nej, nu har jag fått nog. Om du är son till mig, Magnus Eriksson, och landets konung, så hugger du huvudet av den där lymmeln och det utan krus!

Magnus Mamma, sätt dig och lugna dig. Han är ju bara en biskop som lyssnat för mycket till stackars Birgitta. Han är lika galen som hon. Hennes galenskap har smittat av sig. Bliv du icke galen som de. (reser sig) Jag ber er alla i denna kära församling att på samma sätt ta det lugnt, sitta kvar och ha fromt överseende med fru Birgittas högmodiga hatiska avskedsord innan hon flydde från Sverige blott från sig själv och sin sinnessjukdom. Ta det lugnt, kära vänner, och lasta ej biskopen för fru Birgittas beteende. (sätter sig) Styrbjörn (utan att ha låtit sig påverkas) Men den allena ansvarige för detta legaliserade hornäste med all dess otukt och skörlevnad är Magnus Eriksson, kungen, som låter det ske. Han har ej lyssnat till mina varningar utan blott genmält med skymfer mot kyrkan, som hela den heliga kyrkan bör gripa till vapen mot. Därför så vare härmed Magnus Eriksson, konung av Sverige och Norge och Österland, bannlyst, exkommunicerad, förskjuten från kyrkans gemenskap i hela vår värld, helt osaligförklarad för evigt och utlämnad åt alla helvetets fasor och det utan misskund.

Förbannad är han när han sover, förbannad är han när han äter, förbannad är han för så länge han lever, och var och en vare förbannad som har något med den fördömde att göra.

Därmed avslutas denna gudstjänst.

(Biskopen stiger ner och försvinner. Ett ögonblick är alla tysta.)

Blanka Och du säger ingenting.

Magnus Vad skall jag säga?

119

Ingeborg Du kan ej försvara din hustru och ej ens din moder. Du är icke längre min son. (går) Erik Vad menade biskopen, pappa? Vad menade han? Varför var han så dum?

Magnus Jag förstår lika litet som du, käre gosse. Vi är båda barn överraskade av ondskans värld.

Blanka Och vad tänker du göra åt saken?

Magnus Vad föreslår du?

Blanka Och det frågar du?

Magnus Ja. Blanka (ursinnig) Sparka påven i arslet och utrota kyrkan ur landet! (går ut rasande) Magnus (saktmodigt) Nej, det kan jag ej utan vidare göra. Det vore än värre än att lägga än större skatter på folket. Om jag inte ens kan med att driva in högre skatter, hur skulle jag då kunna kröka ett hår på en kyrkomans huvud?

Posse Min herre, ni får ej bli svag. Denna kris måste lösas bestämt. Ni har ej råd att tappa ert ansikte och ert anseende. Er farfars far Birger Jarl hade inget emot att gå bannlyst i graven.

Magnus Det sista jag önskade var att få en enda fiende i hela världen.

Posse En slik önskan måste ge er hela världen till fiende: ingen kan vara så lycklig att han slipper helt undan fiender, och om en så lycklig människa finns måste alla bli fiender till honom av endast ren avundsjuka.

Magnus Är människan då icke god innerst inne?

Posse Det tror endast barn. Man blir vuxen när man måste inse att så ej är fallet.

Magnus Då blir aldrig jag vuxen någonsin.

Posse Fastän ni kröntes som femårig gosse så duger det ej att förbli barn som konung så länge ni lever. Det borde ni inse.

Magnus En bannlysning är dock en bannlysning och icke något som någon kan öppet försvara sig mot. Kyrkan har kastat ut mig och tagit ifrån mig min Gud. Detta måste jag sona.

Posse Min herre, förlåt mig, men kyrkan har mera att sona mot er än vad ni har mot kyrkan. (går) (Församlingen begynner upplösas. Allt fler går ut.)

Magnus Vill då ingen stanna hos mig och ge mig goda råd?

Erik Pappa, jag förblir din alltid vad de än gör emot oss. Eftersom du är bannlyst och jag är din son är jag nog lika bannlyst som du.

Magnus (kramar honom ömt) Käre gosse, du är då det enda jag har. Mina söner kan ingen ta från mig.

Bengt (kommer fram) Ursäkta mig, ers majestät.

Magnus Är det du, Bengt? Jag trodde att alla försvunnit.

Bengt Jag har tyvärr ej goda nyheter mera.

Magnus Jag trodde ej någonsin på dem, min vän. Jag förmodade att du blott ville ge uppbyggligt sken åt vår stackars regering.

Bengt Var nyhet jag kom med var sann. Men tyvärr har jag nu endast ledsamma nyheter.

Magnus Nå, ut med språket, min vän. Jag förmodar att jag måste vänja mig vid mänsklig ondska från nu hädanefter, den ondska som Sancta Birgitta behagade ge namnet "sanning".

Bengt Er äldre son Håkan....

Magnus Han reste till Norge. Han är väl ej död?

Bengt Nej, men han har utropats till konung av Norge.

Magnus Är det då ej en vacker nyhet? Jag gav kungatiteln åt Håkan och Erik så fort de var födda. Jag är bara glad åt att Håkan åtminstone nu får behålla sin titel.

Bengt Det medför emellertid att ni är avsatt från Norge och att Norge ej längre hör till ert rike.

120

Magnus Det där förstod jag inte riktigt. Ta om det fast långsamt.

Bengt Ni är icke kung mer av Norge, och Norge är ej längre del av ert Sverige.

Magnus Det fattar jag inte. Är Bohus och Kungälv ej längre vårt eget?

Bengt Er Håkan är kung nu av Norge, och honom och Norge tillkommer nu Bohuslän och Kungälvs fästning, som han nu befäster.

Magnus Vill Norge då ej längre veta av mig?

Bengt Norge är helt förlorat för Sverige.

Magnus Men varför?

Bengt Ni styrde ert Norge för långväga från, och ni förekom aldrig själv på andra sidan om fjällen.

Magnus Det är visserligen helt sant. Men jag var dock i Kungälv och höll hov i Bohus.

Bengt Det är Norges yttersta utpost i söder.

Magnus Men Håkan då? Har han då avsagt sig sin egen fader?

Bengt (avsides) Här tarvas ett tålamod som med ett barn. Ni får sköta er relation med er son själv, herre konung. (går) Erik Vad menade han, fader? Har också Håkan förbrutit sig mot dig?

Magnus Jag vet icke än. När det kommer en olycka efter en trettiofemårig lycklig regering så kommer på en gång en skara av olyckor för trettiofem år framåt. Min gosse, jag fruktar att du har förlorat en broder och att jag förlorat en son. Håkan skulle ej någonsin själv bända loss Norge från sin fars rike förutan min tillåtelse.

Detta luktar på något håll förräderi.

Erik Håkan var alltid god mot mig. Han är ej någon förrädare.

Magnus Erik, jag fruktar vi närmar oss tider som inte är lämpliga för dig. Spring ut ifrån denna osaliga kyrka och lek, medan du ännu kan det. (Erik springer ut.) (för sig själv) Ty när sedan leken tar slut tager helvetet vid med vendetta och ständigt allt hårdare upptrappad omänsklig grymhet. Jag har hela livet försökt att till varje pris undvika inbördeskrig av det slag som förgjorde två generationer före min egen: två farbröder, en farfars bror och ett barn till kusin gick till spillo i min egen hemska familj och för varandras händer. Det måste till varje pris undvikas även i framtiden.

Fred ville jag ha till vad pris som helst, och det vill jag fortfarande. Erik får aldrig bli ovän med Håkan. Därför vare Norge förlöst från mitt rike, och Sverige och Norge för alltid som två vänner åtskilda på det att vänskapen evigt må äga bestånd. Ändå fruktar jag att stackars Norge får umgälla detta och kanske betala ett högre pris för sin självständighet än vad vi själva betalat för Skåne. Ty Norge är ej ännu moget för självsvåldig självständighet.

Akt III. Ett torg i Stockholm.

Ingeborg Är allting förberett?

Posse Ingenting saknas.

Ingeborg Det här skall bli oss en stor fröjdedag med fest och gamman precis som i gårdagens tider, på det att vårt folk må förstå att allt står gott och väl till i riket och i hela hovet och konungahuset.

Posse Vår fest skall bli den mest bejublade och väl ihågkomna på flera tiotal år. Så väl och rigoröst har vi förberett varje detalj.

Ingeborg Ingenting får riskera den festliga stämningen.

Posse Inget skall störa den. Det garanterar jag själv och tar ansvar för allt.

Ingeborg Väl att någon det gör i de här gungflyartade dagarna. Och var är kungen? Har något sports om honom ännu?

Posse Han är och förblir helt och spårlöst försvunnen. Ett rykte berättar att han söker bot för de synder man pådyvlat honom. Han har gått till gråbrödramunkarna och 121

bett om nåd, och de skall då ha ålagt den kraken en bot som är omöjlig för någon mänska att erlägga.

Ingeborg Om det är sant gör min son sig blott mer och mer dum och föraktlig.

Posse Har du hört vad bönderna har kallat honom?

Ingeborg Nej? Posse Folkungaättens avslutande svans. Ingen tror mer på folkungarna efter Magnus kapitulation inför kyrkan.

Ingeborg Hans ömkliga botsökande och dess nesa får ej vara sant.

Posse Låt oss hoppas att det ej är sant. Men se! Här kommer hovet. (Gör sig redo att ta emot dem och visa dem till rätta på kungliga åskådarläktaren. De som kommer är Erik och Beatrix, Blanka med Bengt Algotsson, annat hovfolk samt härolder och pager.)

Välkomna, vår kung Magnus Erikssons alltjämt fullt lysande hov! Här är platserna som reserverade är för prins Erik med maka, och här för vår drottning med sin eskorterande gunstling. Tag plats, gott folk! Snart börjar festen och vårt glada skådespel.

Beatrix Vad är det som här skall hända?

Posse Vi har akrobater och lekare, skickliga dansare och musikanter, här skall icke saknas en enda detalj i en oemotståndligt uppbygglig och glad underhållning.

Erik Och var är min fader, vår konung?

Ingeborg Han kommer till rätta, min pilt, var så säker. Han är bara och tar igen sig.

Erik En fest utan honom är inte en fest.

Blanka Det är sant, ack, så sant. Jag har dåliga förkänslor.

Bengt Hys ingen fruktan. Idag har vi alla fullständigt glömt bort biskop Styrbjörns absurda predikan.

Blanka Ack, påminn mig inte därom.

Bengt Den är inget att påminna om, ty den är redan glömd, och dess oredlighet och insinuationer har aldrig ägt rum.

Blanka Varför påminner du mig därom då?

Bengt Ursäkta.

Ingeborg Här kommer en skum procession.

Posse Komedianterna börjar då tydligen redan. Men jag har ej givit dem klarsignal ännu.

Kvinnoröster Herre, förbarma dig....

Mansröster ...över oss!

Kvinnor Kristus, förbarma dig....

Mansröster ....över oss!.

(Processionen börjar komma instapplande, kåpklädda män och kvinnor vars ansikten man inte ser, den förste i täten bär ett stort krucifix.)

Kvinnor Herre, förbarma dig....

Mansröster ....över oss!

Kvinnor Hör oss, Kriste!

Männen Svara oss, Kriste!

Ingeborg Vad är detta för ett spektakel?

Posse Beklagar. Vi har litet otur. Det här är ej alls enligt planerna. Vi måste nog vänta ut dem tills de har passerat. (reser sig och korsar sig. Alla följer hans exempel.)

Kvinnorna Herre Jesus Kristus, världens frälsare!

Männen Förbarma dig över oss! (Processionens klagokör crescenderar ständigt.)

Ingeborg Ett föga uppbyggligt spektakel.

Kvinnorna Herre, Guds Helige Ande!

Männen Förbarma dig över oss! (tungt och långsamt skrider den dystra processionen förbi. Rösterna stegras oupphörligt.)

Kvinnorna Heliga Treenighet, du ende Evige Gud! Männen Förbarma dig över oss!

122

Kvinnorna Männen

Sankta Maria, Guds moder!

Bed för oss syndare!

(Nu blir flagellanterna synliga. De är halvnakna och piskar sig, och deras blottade kroppsdelar uppvisar fruktansvärda ärr och rinnande blod.)

Kvinnorna Himmelens drottning!

Männen Förbarma dig över oss!

Kvinnorna Se till oss i vår nöd!

Männen Nu och i vår dödsstund. Amen.

Ingeborg Det här är ju rentav groteskt! (borrar ögonen i Posse) Vem är ansvarig för detta dåliga skämt, denna smaklösa obscenitet, denna grova skandal?

Posse (pinsamt) Jag rår inte för det.

Ingeborg De där flagellanterna har ju ej kläder på kroppen! De dansar in halvnakna här som direkt komna gäster från helvetet!

Kvinnorna Jungfrurnas jungfru i himmelen!

Männen Bed för oss dödsmärkta syndare!

Blanka Ve oss! Det är dessa gräsliga gisslare som drager landet runt och sprider skräck och förstämning bland folket!

Posse Var tusan är festkommittén, och var håller de anställda komedianterna hus?

Har de dragit åt skogen?

Kvinnorna Jesu heliga moder!

Männen Förbarma dig över oss!

Kvinnorna Du renaste av alla heliga!

Männen Bed för oss syndare!

Kvinnorna Kyskaste moder!

Männen Förbarma dig över oss!

Ingeborg Men vilka är alla dessa fördömda? Vad tusan har de här i staden att göra?

Blanka Det är bröder av domens yttersta dag. Det är apokalyptiker och överspända fanatiker som påstår bergsäkert att domens dag står för dörren.

Ingeborg Det är ju ej någonting nytt. Dessa domedagsgalningar har alltid funnits.

Om de fått sin vilja fram hade civilisationen förgåtts redan för mer än fem hundra år sedan, men deras heliga vilja förmår ingenting mot kontinuiteten. Om ändå en riktig folkonung fanns här som beslutsamt red fram med ett kavalleri och förjagade pöbeln och denna bedrövliga skara av tiggare och parasiter!

Kvinnorna (överröstar henne) Du syndarnas fristad och skydd!

Männen Bed för oss stackare!

Kvinnorna Alla de lidandes trösterska!

Männen Bed för oss arma!

Kvinnorna Martyrernas omvårdarinna!

Männen Förbarma dig över oss!

Kvinnorna Guds lamm som tar bort världens synder!

Männen Skona oss, Herre!

Ingeborg Nej, jag kan ej längre stå ut! Låt oss lämna den här outhärdliga farsen!

Posse Vi kan icke överge scenen förutan att mana fram kaos. Vi kan bara uthärda.

Ingeborg Blås då åtminstone lösen, härolder, så att vi får slippa att höra den jolmiga fromheten!

Posse Ja, blås, härolder, och dränk parasiterna i deras dravel!

(Härolderna blåser salut och upprepar denna tills litanian tystnat och processionen dragit förbi.)

Blanka Skönt!

Ingeborg Äntligen!

Blanka Men vad är detta?

(Kung Magnus kommer dignande under ett stort kors med två munkar bredvid sig vars ansikten man inte ser under kåporna.)

123

Ingeborg Vem är denne fjant med en krona på sned, sjukligt rullande ögon och håret på ända?

Posse Kan du icke se att det är Magnus Eriksson?

Ingeborg Han? Blanka Nej, det här är för mycket. (svimmar) Erik Betrakta ej gubbstackarn, Beatrix. Se icke på honom. (håller för hennes ögon.)

Magnus Jag är bara en vanlig människa. Att jag var konung en gång har ej någon betydelse. De har ju tagit mitt Norge ifrån mig och även min Håkan, min son, och förkastat mig som en exkommunicerad från kyrkan och utkastad från mänsklighetens gemenskap. När Gud bryter själv mot de lagar han stiftat och mot sin sons självaste kärleksbud med att förvända en kristen värld till enbart mörker och hat, då betyder ej längre en konungs lagstiftande till folkets fromma det minsta. Då kan han gå lugnt i en galge och hänga sig. Men eftersom han har ålagts en bot må han smickra sin kyrkas ofelbarhetsfåfänga först med att böta den boten. Det kan icke skada en loppa. Sätt ni min son Erik på tronen i stället. Ni vill ju ej mer veta av mig.

Ta från mig min krona, min kära familj av hyenor, om ni bara kan, och krön Erik.

Han är ju fortfarande ung såpass att ni kan bättre regera och mer konsekvent köra över den ynglingen än vad ni numera kan nonchalera er kung Magnus Eriksson, ty han är ju vorden gammal och är inte längre ett barn. (går vidare med munkarna.)

Ingeborg Han är skvatt galen.

Posse Kan det komma värre ting än denna fasa?

Erik Mor, jag vill gå hem.

Blanka (har väckts av ett antal pager) Vi ska genast gå hem bara festen är över och folket kan låta oss komma förbi dem.

Beatrix Vem var den där vacklande fylltratten med kors och krona på sned?

Han såg nästan precis ut som kung Magnus Eriksson.

Ingeborg Barn, nämn ej honom som kung mer. Vi har ingen kung mer.

Beatrix Vad har vi i stället?

Ingeborg Vi har dig och kung Erik Magnusson.

Beatrix Är det på riktigt?

Erik Jag vill ej bli konung. Min pappa var bättre som konung än jag. Jag vill ha honom åter som pappa och konung.

Ingeborg Min sonson, tyvärr tror jag att det är omöjligt.

Erik Varför?

Ingeborg Du såg själv den vacklande fjanten som barfota stapplade fram som en dåre och som en gång var landets konung och din egen far.

Erik Jag vill ändå ha honom tillbaka.

Blanka Men vad för ett djävulshjon vågar nu nalkas oss?

(Pestflickan inträder helt klädd i svart med kolsvart utslaget hår som når långt ner mot midjan. Hon har även stora svartbruna fläckar i ansiktet och är utrustad med kvast, som hon bär på ryggen. I andra handen har hon sin krita, som hon markerar ut svarta kors med på enstaka hus, dörrar och mänskor. Alla som kommer henne nära ryser för henne.)

Ingeborg Skall dessa fasor då ständigt bli värre och utan att någon gör något åt saken? Var är den ansvarige Posse?

Erik Han har gått och gömt sig.

Ingeborg Och lämnat oss här åt det ena förnedrande uppträdet efter det andra?

Vid djävulens själ, han skall hängas för detta och stympas och steglas och bli mer än ett huvud kortare! (Pestflickan nalkas den kungliga tribunen.)

Blanka Hu-u-u-u!

Pestflickan Var ej rädda för mig! Jag är bara naturen! (Ritar kors på Eriks och Beatrix kläder. Går sedan vidare.)

Blanka Vilken fasansfullt hemsk uppenbarelse!

124

Ingeborg Hon kom direkt ifrån helvetet, och vad som värre är: såg ut att ha kommit hit för att stanna. Hon njöt av sitt arbete.

Bengt Jag fruktar att vi sett en övernaturlig demon rakt i vitögat. Hon var ej mänsklig och ej ens en häxa. En sådan idé kan ej kläckas av festkommittéer och ej ens Knut Posse.

Beatrix Jag vet vem det var. Det var pestflickan.

Blanka Pestflickan?

Beatrix Ja. Jag och Erik skall dö.

Ingeborg Det förbjuder jag! Kom ej med sådana dumheter, barn! Du är ju drottning, och Erik är konung! Då får ni ej skämta om döden!

Beatrix I Norge är pestflickan en gammal gumma som går med sin kratta och rakar in döden. Men här är hon en fager jungfru som dock är uråldrig och hundra år gammal fast det inte syns, och här går hon med kvasten. Men kvasten är mildare än gumman Pests hemska kratta i Norge.

Blanka Vem lär dig så hemska berättelser? Är det Birgitta som kungjort så vidriga sagor?

Beatrix Nej, det är naturen. Kom, Erik. Vi har inget mer här i världen att göra.

(Vill gå med Erik, och de två unga reser sig upp.)

(En galen kvinna med långt grått utslaget hår visar sig på en balkong i huset närmast tribunen. Hon sprättar upp en dyna och låter dess fjädrar dra över scenen i det hon ropar:) Den galna Ve! Ve! Ve! Ni har eggat er samman mot kungen och utdrivit ordningen ur Skandinavien! Nu skall alla folkungaättens förbrytelser åter uppflyta till ytan som ruttnande lik och besmitta allt levande med alla avgrundens hemskaste sjukdomar, ruttenhet och oerhördaste kaos! Och felet är ert, som fördrivit er konung, fast han var den ende oskyldige i hela folkungaätten! Förbannelse över allt mänskligt för bortstötte konungens skull, och för Jesu skull, som hela världsmänskligheten med vällust korsfäste och mördade, som mänskligheten för evigt skall fortsätta med var gång någon rättfärdig och oskyldig människa visar sig! Ve och fördömelse över all världens förbannade mänsklighet!

Blanka Vem är den kvinnan?

Ingeborg Bengt Algotssons nesligt förskjutna förtvivlade hustru.

Blanka O nej! Aldrig sade du att du var gift!

Bengt Är man gift när ens hustru är sådan?

Ingeborg Vi kan inte stanna här längre. Det slutar med lynchning av oss om vi här dröjer kvar. Låt oss gå.

Blanka Har du bråttom, matrona?

Ingeborg Vi måste ju tänka på framtiden och på att rädda vad vi än har kvar. Vi har Eriks och Beatrix kröning att tänka på.

Knut Posse (instörtar) Dåliga nyheter når oss från väster.

Ingeborg Är det dags att komma nu när en skandal är ett faktum?

Posse Nu stundar allvarliga tider mot vilka skandaler ej har någon talan.

Blanka Men vad har då hänt?

Posse Pesten har brutit ut med förödande kraft i vårt broderland Norge. Där dör folk i hopar. Det är blott en tidsfråga innan den kommer till Sverige.

Blanka Beskriv denna sjukdom.

Posse Det är den mest lömska som finns. Tyst och omärkligt smyger den sig in i städerna utan att någon blir varse den förrän det plötsligt utbryter den vildaste epidemi med ohyggliga bölder, en kvävande stank och förvirring och död överallt. Är man smittad kan man inom en timme dö medan andra kan klara sig och överleva.

Blanka Hur kom den till Norge?

Posse Ett fartyg inlöpte från England med ullvaror i Bergens hamn. Redan hade man börjat att lossa den last när med ens hela fartygets manskap till sista man dog. Man

125

förstod ej mysteriet förrän det stod klart att det blomstrande Bergen var drabbat av pest. Ingen kunde mer hejda dess spridning, och snart uppstod kaos i landet.

Bengt Det har sports bedrövliga rykten från västkusten, Halland och Bohus, men nu först tar jag dem på allvar.

Ingeborg Vad väntar vi på? Låt oss fly!

Posse Som Birgitta? Man flyr inte ödet. Man uthärdar det eller dör och går under.

Och den som ej lär sig av ödet, som ej är mottaglig för dess undervisning, är ej heller värdig sitt liv. Den dör som ej kan leva med sitt eget öde.

Bengt Du talar som kung Magnus Eriksson när han var som mest odräglig.

Posse (tittar på honom) En härold Här nalkas nu äntligen festtåget!

Ingeborg Bra! Än kan denna bedrövliga dagen få sluta i dur!

Erik Stackars Beatrix! Hon mår ej väl. Gaska upp dig, min drottning, för nu börjar äntligen festen!

Posse Om blott allting nu ginge väl!

(Festtåget närmar sig med akrobater och lekare, musikanter och dansare. Knappt har de börjat bli synliga, så hörs åter litanian från andra hållet:) Mansröster Herre, förbarma dig....

Kvinnoröster ....över oss!

Mansröster Kristus, förbarma dig....

Kvinnoröster ....över oss!

Blanka O nej!

(Botgörarprocessionen inträder med biskop Styrbjörn i spetsen.)

Styrbjörn Ur vägen, ni galna lättsinniga gycklare!

(Dessa viker ingalunda ur vägen för honom. Ej heller viker processionen undan för festtåget.

Kollisionen blir oundviklig och leder omedelbart till allmänt slagsmål.)

Mansröster Herre, du milde....

Styrbjörn åt fanders med er! (använder knytnävarna) Posse Dra åt skogen! Det här blev en väl magstark cirkus.

(Mitt i alltsammans kommer kungen med sitt kors. Man ser bara korset, då kungen själv döljs av den larmande hopen, men sakta och säkert banar sig korset framåt mot publiken. Samtidigt återuppträder pestflickan och dansar runt och ritar kors på alla hon kommer åt. Hennes skörd blir riklig.)

Den galna (återuppträder på balkongen med ny dyna som hon skär sönder så att fjädrarna dränker scenen.) Ve! Ve! Ve! Ve er, förbannade hop! Aldrig mera skall Sverige vakna ur folkväldets kaos och självgodhet! Pöbelns okunnighet och egoism skall nu dra med sig Sverige åt helvete!

Ingeborg (reser sig) Nej, detta går nu för långt!

(Flagellanterna återuppträder och dansar runt gisslande sig själva.)

Styrbjörn (gormar) Var Kristne, för Guds skull, I arma besatta ohyggliga människor!

(Till slut kommer Magnus Eriksson fram med sitt kors och står där längst fram med ansiktet mot publiken och ett oändligt vemod i uttrycket medan det universella slagsmålet fortsätter bakom honom. Hans kläder är slitna i trasor, håret står på ända, kronan är borta och ögonen stirrar mot ingenting.)

RIDÅ.

126

Akt IV. Norges hov. Kung Håkan med ung drottning och några stormän.

Håkan Jag hoppas, min flicka, att du ej skall ångra ditt äktenskap någonsin.

Margareta Det höves icke en kvinna att ångra ett äktenskap. Mannen allenast kan ångra det.

Håkan Få är de kvinnor som är så ödmjuka och kloka som du. Hade jag icke tur när jag vann dig?

Margareta Det var icke tur. Det var ödet. Men när ödet någon gång kan vara gott heter det icke ödet men hellre försynen.

Håkan Jag vågar att upprepa min stilla önskan att du ej skall ångra ditt äktenskap.

Den önskan vågar jag nära emedan jag vet hur omöjligt det är för mig att ångra mitt val av hustru.

Margareta Jag ber dig, min make, att ej vara säker på något och allra minst på dina egna själsstämningar. Det vet jag säkert om mannen, att han aldrig kan lita på någon människa och allra minst på sig själv. Blott ibland kan han lita, i sällsynta fall, på sin hustru. (medan hon ömt lutar sig mot honom) Håkan (omfamnar henne) För oss finns det ej något öde, allenast försynen.

Margareta Glöm dock ej digerdöden, som bortryckte två tredjedelar av landets befolkning och hela vår adel.

Håkan Det var ingenting mot dess skördar i Uppland, folkungarnas ursprung, var endast en sjättedel av landets folk ej strök med.

Margareta Tror du det var din far Magnus Erikssons fel, som det hävdas i Sverige?

Håkan I Sverige så skyller man allt på regeringen. Därmed så slipper envar alltid ansvaret.

Margareta Lättjans och okunnighetens bortskämda och barnsliga land.

Håkan De har en gång för alla totalt gjort sig ovärdiga någon konung av ädelt blod som Magnus Eriksson. Albrekt av Mecklenburg, den sura nollan, och Bo Jonsson Grip, översittarn och folkgisslet, är blott vad svenskarna gjort sig förtjänta av.

Margareta Var tror du din stackars far går och irrar omkring nu?

Håkan Jag har ingen aning. Han har väl ej annat att göra än att gå i kloster.

Margareta Men han är ju bannlyst.

Håkan Det glömde jag bort. Aldrig har någon människa mindre förtjänat bli bannlyst än han. Det var blott för att han var så skuldsatt och ej kunde punktligt betala sin skuld till den ockrande påven. Men det var Birgitta som genomdrev bannlysningen blott emedan hon hatade honom och det utan anledning.

Margareta Den stackars nunnan far aldrig tillbaka till Sverige.

Håkan Emedan hon bär största skulden till Sveriges olyckor. Hade hon ej hatat kungen så vore han konung fortfarande och Sverige lagstyrt och ordningsbehärskat.

Margareta Blott de som är fräcka tillräckligt att bannlysa folk är förtjänta av evig exkommunicering från all mänsklig samhörighet.

Håkan Ja, där sade du åter ett vettigt och sant ord. en storman Min herre, ett original står här utanför porten och kräver att få träffa er.

Håkan Vad är det för ett original? stormannen Jag förmodar att han har rymt från någon anstalt. Han påstår bestämt att han är Nordens enda lagenliga konung.

Håkan Släpp in honom. Kanske han kan muntra upp oss. Vi har icke haft några narrar här sedan pestfarsotens härjningar för tjugo år sedan. Den gjorde slut på allt roligt i landet, och narrarna strök med till hundra procent. Kanske detta är en överlevare, den siste narren, unik i sitt slag.

(Magnus Eriksson släpps in, sliten och betydligt åldrad. Tystnad uppstår när han tigande inträder. Alla betraktar honom spänt tills tystnaden blir pinsam.)

Magnus Eriksson (faller på knä med armarna utsträckta) Min son, känner du ej igen mig?

127

Håkan (reser sig) Min fader! Kan det vara du? Hur har du blivit en sådan kråkskrämma?

Magnus Kråkorna har jagat ut mig från Sverige.

Håkan Och du gitte inte försvara dig i vanlig ordning?

Magnus Naturligtvis inte. En god mänska kan ej försvara sig mot någon ondska.

Din broder tog den utan vidare livet av.

Håkan Res dig från golvet, min far! Icke anstår det dig att här sitta på knä som en ömkansvärd tiggare! Dog då ej Erik, min bror, av naturliga orsaker?

Magnus Pesten tog honom direkt och hans hustru så fort de var krönta. Men han ville aldrig bli konung. De ville ha honom till konung allenast emedan de trodde sig kunna regera bekvämt över honom. Men han ville inte gå med i det spel som stal kronan från mig. Hellre dog han direkt med en längtan till mig som sitt livs sista ord.

Håkan Vilket godtycke är det som så kan förtrycka och kväva den rättsstat som du med så konstruktiv möda försökte att åvägabringa?

Magnus Okunnighet endast, och dumhet. De vill hellre ha en oantastlig byråkrati som förvränger all rättvisa än någon rättvisa.

Håkan Var det finns en byråkrat finns en rötsjukdom värre än pesten och som ännu säkrare griper omkring sig.

Magnus Där sade du sant. Enda skillnaden från digerdöden är att etablerade byråkratin ej kan botas på annat sätt än att man halshugger henne.

Håkan Som den minsann alltid förtjänar.

Magnus Men jag var för snäll för att göra det. Men vem är det ljuva flickebarn som här har plats vid din sida?

Håkan Min fru Margareta. Jag ber om att få presentera er. Min väna drottning och fru Margareta min fader och kung, Magnus Eriksson.

Magnus Angenämt. Kan denna klokögda flicka då vara en dotter till Valdemar Atterdag?

Margareta Jag är ej medskyldig till att just han är min fader.

Magnus Du slingrar dig skickligt från ansvaret. Jag slingrar mig ej från ansvaret av mina förfäders synder. Med vilken rätt angrep din fader mitt Skåne och Visby och rövade bort både Halland och Blekinge efter att han själv förkunnat att jag helt lagenligt betalat mitt pris för att alltid få ha dessa landskap i fred under Sveriges krona?

Håkan Min fader, jag ber dig att icke utmana min drottning.

Margareta Din fars fråga är helt befogad, och jag äger som min fars dotter att svara. Jag svarar, att han utan tvekan tog Blekinge, Skåne och Halland med orätt, och att hans ohyggliga skändning av Visby var ytterst fördömansvärd. Men han har fått sitt rättmätiga straff. Han har fått hela Hansan emot sig, och Danmark kan icke behålla sin ställning med en sådan fiende. Om det var stort under erövraren Knut den store och åter blev stort under Valdemar Atterdag så blir det dock aldrig stort mer. Och jag vågar förutspå att både Skåne och Halland och Blekinge en dag för alltid skall tillhöra Sverige.

Magnus (varmt) Så talar dottern till en stor beundransvärd konung. (fattar hennes händer) Jag spår dig i gengäld, min flicka, att du en dag skall bli regent över Danmark och Norge och Sverige och Finland tillsammans.

Håkan Ni spår som två häxmästare. Jag får nästan rent obehag.

Margareta Frukta ej din stackars prövade fader, min make. Han har icke blott alla gifttänder utdragna han har ej någonsin haft några gifttänder.

Magnus Säg inte det. När jag hörde att Norge utropade Håkan till konung och bröt sin förening med Sverige då önskade jag i mitt hjärta allt ont över Norge. Och vet ni vad som då bröt ut mitt i Bergen? Jo, pesten!

Håkan Och det kan du med att här inför mitt hov gå och vidstå?

128

Magnus Men det var ej något mot allt vad som hände därpå. När de bannlyste mig under änkan Birgittas befäl och tog från mig all rätt till att vara en mänska och konung med människovärde, då önskade jag i mitt hjärta än hemskare plågor för Sveriges del. Och då dog blott i Uppland minst fem sjättedelar av samtliga upplänningar. Och i Västergötland dog det ej mindre än fyrahundra och sextiosex av de präster som ej protesterat mot min egen bannlysning.

Håkan (med motvilja) Du är en trollkarl.

Magnus Nej, endast en lagenlig konung som bannlystes och kördes ut från sitt rike och det utan rätt. En smord konungs hämnd är alltid fruktansvärd. Se blott på Israel efter att judarna korsfäste Jesus. Du själv är en konung och bör vara medveten om din gudomliga rätt. Du är lagenlig dessutom.

Håkan Du är ej mänsklig.

Magnus Tvärtom. Jag är mänskligast av alla satar. Jag är kanske sinnessvag och kanske påverkad negativt av mina prövningar, de flesta kallar mig ålderdomssvag, och det kan jag ej argumentera emot. Men min mänsklighet är nog det sista jag uppgiver. Det var det fåfänga brottet mot mig som begicks av Birgitta i kyrkans politiska namn, att jag fråntogs min rätt till min mänsklighet. Men det var fåfängt.

Min krona är borta, min makt var en dröm blott och världspolitiken en fars, men det finns ingenting ni kan göra åt det att jag alltjämt trots allt är en mänska.

Margareta Begabba ej din egen fader, min make.

Håkan Kan du tolerera slikt trolltyg som han gjort sig skyldig till?

Margareta Han är hårt prövad. Var du icke vidskeplig. Tänk på att han varit galen och redan är gammal.

Håkan Jag känner min far mycket bättre än du, och jag vet, att han är alltför ärlig för att någonsin kunna skämta.

Margareta Jag ber dig att icke förivra dig.

Håkan (stramt) Vad har du tänkt dig i framtiden, far? Har du tänkt dig att leva här på vår bekostnad?

Magnus Min son, jag befarar att jag icke har något val. Jag är icke välkommen i Sverige bränt barn luktar illa fastän det skyr elden. Jag är icke heller välkommen i Danmark. Om jag ej är välkommen heller i Norge, så är jag ej dummare än att jag kan acceptera det.

Håkan Eftersom du icke kan leva någonstans annars så får du väl leva hos mig. Men blott på lämpligt avstånd. Jag har ej behov av att umgås med dig. Du får framleva här dina ålderdomsdagar med egen betjäning och hushåll på det att du icke besvärar mitt hov eller mig eller någon av min egen släkt med din närvaro.

Magnus Hårda ord från en god son till en ödmjuk förödmjukad far.

Håkan Utan vidare hade jag kunnat ta dig i förvar på en anstalt, i fängelse eller oskadliggjord i isolering på någon av öarna, och hela Sverige och Norden och alla dess folk hade blott varit tacksamma för det, men jag är din son och ej omänsklig.

Därför får du leva furstligt men utan kontakt med din son.

Magnus Du blir ej särskilt gammal, min son.

Håkan Mera trolldomstyg? Ut härifrån innan du gör mig arg! Visa ut denne narr, mina dörrvaktare och lakejer! Jag känns inte vid honom längre. Ge honom allt vad han behöver, men håll honom från mig! Jag tål icke se honom mera.

Magnus (djupt bedrövad) Min son, du är oartig.

Håkan Nej, jag är bara naturlig. Hård, kanske, men rättvis. Kör ut honom härifrån genast! Jag tål icke se hans erbarmliga tårar.

(Magnus Eriksson visas ut.)

Magnus (innan han går) Jag borde ej ta risken att säga någonting mer, ty allt vad jag än säger tycks blott väcka ont blod och hätsk reaktion. Men, min son, jag förstår dig. Du är bara rädd för mig. Men det går över den dag då du inser, att jag, gamla skrälle, ej var något att vara rädd för. Vad vi alla fruktar är ödet, som vi aldrig själva kan styra, 129

och när vi ofrivilligt möter det genom de människor vi har att göra med ger vi helt orättvist dem skulden för det och glömmer att ödet står lika så väl över dem som vi själva ej någonsin slipper det. Detta skall du kanske en dag förstå, men då är det för sent. Och det är ödets grymhet: det är till för att undervisa oss i livets spel, men vi fattar dess lärdom först när det tyvärr är för sent för att mer kunna använda oss av dess kunskap. (ut) Margareta Du var icke snäll mot den gamle.

Håkan Vem kan vara snäll emot honom med hans storhetsgalna idéer?

Margareta Du tog väl ej hans mörka dillen på allvar?

Håkan Det var illa nog att han gjorde det själv.

Margareta Du är dock hans nu enda kvarlevande son, och all makt har du fått ifrån honom. Din ställning har han ensam givit dig.

Håkan (reser sig rasande) Påminn mig inte därom! (går ut och smäller igen dörren bakom sig.)

Margareta (väl avvägt) Konung Håkan är ej på humör. Låt oss upplösa hovet tills vidare. en storman Skall vi då avvakta vidare order från er eller från konung Håkan?

Margareta Från honom, när han bara blir disponerad. stormannen Han är sin fars son. Om han så dömer ut sin herr fader som helt otillräknelig, hur skall vi då rätt bedöma en sådan fars son?

Margareta Min vän, du ställer rätt så besvärliga frågor. Jag föreslår följande. Följ konung Håkans bud när han är tillstädes. När han ej är det så kan ni då lita på mig. stormannen Drottning, detta var allt vad vi hoppades på: att vi nog kunde lita på er, och att ni ställer upp.

Margareta Om ni ursäktar mig måste jag först och främst ställa upp för min man. (går efter sin man. Församlingen skingras.)

Akt V. En ödslig hed. Mörker och blåst och upprört hav i fjärran.

Magnus (helt ensam) Man kallar mig människohatare. Därför förbannar man mig och skyr mig mer än pesten. "Den vanvettige som frammanade pesten, som nästan utrotade hela vårt folk," är jag kallad, och man kastar glåpord och jordkakor efter mig i brist på ruttna kålhuvuden, ägg och tomater. Så framlever jag i min ålderdoms ensamhet helt övergiven av släkt och familj, folk och lagskydd och människovärdighet. Jag är så länge jag lever allenast en källa till obehag. Är jag då skyldig till mänskornas dårskap? Var jag den som angrep min konungavärdighet? Var jag den skyldige till mordet på min kusin, min herr fader och farbror, min farfars bror Valdemar och Torgils Knutsson? Jag är då åtminstone den enda som blivit straffad för alla familjens missgärningar. Var jag den som drog ner Sverige i kroniskt fördärv med att bannlysa mig, kräva min abdikering från Norges och Sveriges tron, sätta kronan på min stackars son barnet Erik och det mot hans vilja, så att han omedelbart dog av dess tyngd, driva ut mig från landet och tillkalla Albrekt av Mecklenburg, den tyske torsken, i stället, för att genomföra en full anarki med Bo Jonsson, den förste av busar, som herre på täppan, med hela rättssamhället, all min storartade lagstiftning, fullständigt utmanövrerad och överkörd och glömd för rent barbari? Var det mitt fel att Skåne blev erövrat efter att vi på lagenligt och hederligt vis köpt in landskapet för evig framtid, av den som med våld sedan rövade landet tillbaka? Var jag den som skändade, brände och plundrade Visby?

Jag känns icke vid dessa människosynder, som blott mänskligheten begått icke jag, ty den har ställt mig utanför, tagit ifrån mig mitt människovärde och bannlyst mig från all gemenskap. Jag dör utan ära men oskyldig, medan Birgitta, som började eländet med sina bakdanterier, dör helgonförklarad och ärad för evigt. Det är något 130

här som ej stämmer med denna ofelbara kyrka som gör maktfullkomliga anspråk på helighet, ofelbarhet och gudomlig auktoritet. Denna kyrka är universellt accepterad och tillbedd av hela civilisationen och hela vår mänsklighet. Jag blott står utanför i evigt mörker, förbannad och vanärad, allmänt betraktad som hopplöst senil och förklarad som fredlös av den allmänmänskliga oskrivna lag som kör över all rättvisa i sin omedvetna fördomsfullhet. När, o Gud, skall du börja predika i stället för intolerans tolerans? Det är en av Guds väsens odödliga inkonsekvenser: så länge han lever och erkänns som grund för all lag måste den lagens enda konkreta grund vara ej rättvisa utan blott den allra grymmaste och mest gemena omänskliga intolerans. (försvinner i riktning mot havet i mörkret, som uppslukar hela scenen.)

Slut.

Efterskrift.

Det är märkligt att jämföra Magnus Eriksson med Herodes, den omedelbara föregångaren. I "Herodes" är allting instängt och unket, och man kvävs av den totala moraliska ruttenheten. Även "Den förste protestanten" är konsekvent genomförd på tunga daktyler (med undantag endast för biskop Styrbjörns och hans lärjungars uppträden) men besjälas av en ljus friskhet och en moraliskt befriande tendens som står i direkt motsats till Herodes. Därigenom hör dessa båda dramer på sätt och vis ihop.

Mycket här är lånat från Strindberg, så mycket, att han nästan parodieras. Den tredje aktens stora festscen, karaktärerna Bengt Algotsson, hans galna hustru och pestflickan, flagellanterna och litanian, allt detta finns hos Strindberg och byggs här vidare på. Birgittas karaktär är här dock skarpare i sin utformning, kungamodern Ingeborg är utan karaktär i Strindbergs drama medan hon här dominerar alla, relationen mellan kung Magnus och hans son Erik är här finare nyanserad, biskop Styrbjörns roll har blivit viktig i sin absurditet, och framför allt är Magnus Erikssons karaktär intressantare. Hans svagheter framstår här liksom i Strindbergs pjäs men även ett själsligt djup som ställer honom vid sidan av den definitiva karaktärsrollen Herodes. Herodes roll är mera entydig medan Magnus Erikssons roll är djupt mångtydig, delikat i sin känslighet och säkert svår att ge full rättvisa åt, särskilt genom den sista monologen. Dramat kan ses som ett försvar för Magnus Eriksson, (bl.a. grundaren av Finlands nästäldsta stad Borgå) mot det etablerade helgonet Birgitta, vars dom över konungen i häpnadsväckande hög grad tillåtits färga alla senare historieböcker.

(9.9.1988) Copyright © Christian Lanciai 1988

131

Montezuma och djävulen Personerna : Indianer: Montezuma, härskare av Mexico Guatemoc, hans brorson Tendile, en avlägsen släkting Marina, tolk Montezumas ceremonimästare 5 budbärare 5 präster 5 hövdingar samt aztekiska krigare Spanjorer: Hernando Cortez, spanjorernas befälhavare Bernal Diaz del Castillo, menig soldat Juan Garcia, menig soldat En annan soldat En kapten Velazquez, hysterisk soldat En vakt En präst samt andra soldater Handlingen tilldrar sig i Mexico från augusti 1519 till den 30 juni 1520.

Copyright © Christian Lanciai 1988

---------Montezuma och djävulen Akt I Scen 1. Montezumas palats.

Montezuma Är jag gud eller är jag människa? Därom tvekar endast jag. Mitt folk tillber mig som gudomlighet och vågar icke se på mig. Jag vördas som ofelbarheten själv, och min ställning är oantastlig. Ingenting kan rubba mig från min absoluta makt som Mexicos härskare om det inte även kan rubba solen från dess gång. Ändå tvivlar jag. Hur kan jag då tvivla? Ensam i mitt gränslösa rike tvivlar jag på min egen gudomlighet, emedan jag ensam i mitt rike känner äckel inför vad som äger rum i gudomlighetens namn. Förvisso är våra tempel praktfulla med de gränslösa rikedomar som förgyller dem, vi har ett prästerskap utan motstycke i sin oemotståndliga magi: deras aldrig klippta hår dagligen kammat med färskt människoblod fyller alla med gränslös vördnad och beundran. Deras makt är oantastlig som min egen. Men ändå tvivlar jag, emedan jag inte kan låta bli att tycka synd om alla de människor som offras till 132

gudomligheten varje dag. Människooffren är nödvändiga och nyttiga, de håller vårt folk i schack och hindrar oss från att bli för många samtidigt som det upprätthåller respekten för religionen, men de som offras är dock människor. Och genom att jag inte kan låta bli att tycka synd om dem måste jag tillstå att jag är behäftad med en svaghet. Denna svaghet är en sorts ömklig medmänsklighet. Men gudomligheten kan inte vara svag. Därför och endast därför betvivlar jag min egen gudomlighet.

En gammal legend berättar att ljusa gudomliga främlingar en dag skall komma över havet för att avlösa vår gudomlighet med en ny gudomlighet. Om denna nya gudomlighet skall vara bättre eller sämre än vår berättar inte legenden. Den berättar blott att nya gudar skall avlösa de gamla.

Men vad vill nu mina tjänare, när de så vågar störa mig mitt på dagen, fastän det bara var igår som de störde mig senast? Vad vill fridstörarna, min ceremonimästare?

Ceremonimästaren De är förtvivlade över att de än en gång kommer och stör dig, o gudomlige, men de har nyheter.

Montezuma Vad då för nyheter? Nya stammar som gör uppror eller har underkuvats? Jag befattar mig inte med kriget. Låt dem uppsöka befälhavarna.

Ceremonim. O gudomlige, de har sällsamma nyheter om främlingar som kommit från öster över havet.

Montezuma Döda dem då, om de är främlingar. Hit kommer ingen oinbjuden.

Ceremonim. O gudomlige, dessa främlingar är inte vanliga mänskor. De ser mera ut som gudar.

Montezuma Vad säger du?

Ceremonim. De bär skinande kläder och är vita i hyn, och allt vad som berättas om dem är otroligt, underbart och skrämmande.

Montezuma Du säger att de kommit från öster? Kan det då verkligen vara Quetzal som kommit tillbaka? Tror du på det?

Ceremonim. O gudomlige, ingen vet vad han skall tro om dessa underbara men skräckinjagande främlingar.

Montezuma Låt då tjänarna få träda in med sina nyheter.

(Ceremonimästaren släpper in budbärarna. Dessa kommer in genom en skjutdörr i fonden, som för ett ögonblick släpper in bländande dagsljus och låter skymta en bländande utsikt över Mexicos huvudstad Tenochtitlan, för att genast slutas igen när budbärarna är inne. Dessa faller på knä och böjer huvud och armar mot golvet av vördnad för Montezuma. Ingen indian vågar någonsin se Montezuma i ansiktet av vördnad.)

Vad vet ni om främlingarna som landstigit?

1 budbäraren O store och gudomlige, de är obeskrivliga i sin skönhet, sin fräckhet, sin smutsighet och sin underbarhet.

Montezuma Vad gör de?

1 budbäraren De har åskan i sin makt.

2 budbäraren De pekar på vårt folk med en järnstav, och de dör.

3 budbäraren De kan lägga sig till med en häst under sig, som de sedan är fastvuxna med.

Och sedan kan de ta av sig hästen igen, som ett par skor.

4 budbäraren De har kommit över havet på skinande berg av bomull.

5 budbäraren Och de sprider sjukdomar så fort de kommer i kontakt med vårt folk.

Montezuma Ni svamlar.

1 budbäraren Nej, vi talar sanning.

Montezuma Är de gudomliga eller bara vanliga människor?

1 budbäraren O gudomlige, vi vet ej.

Montezuma Varför har de kommit?

2 budbäraren De vill ta vårt land ifrån oss.

3 budbäraren De vill ha vårt guld.

4 budbäraren De vill besöka din stad och sedan resa hem igen.

5 budbäraren De vill ta våra hustrur.

133

Montezuma Är de präster eller soldater?

1 budbäraren De är präster och soldater.

Montezuma Vill de ha krig eller fred?

2 budbäraren De säger de vill ha fred men de för krig.

Montezuma I vilken guds namn kommer de?

3 budbäraren Deras religions tecken är en jungfru med ett barn.

Montezuma En sådan gud har icke vi. Är de farliga eller ofarliga?

4 budbäraren De vänder våra vasaller emot oss.

Montezuma Då är de farliga och måste utrotas.

5 budbäraren De för krig med åskan som vapen, och alla dör i deras väg.

Montezuma Då är de gudomliga. Då måste de blidkas.

1 budbäraren Vad skall vi göra med dem, o gudomlige?

Montezuma Vi skall pröva dem. Blidka dem med presenter. För fram tyger, ädelstenar, hantverk och guld. Men låt icke våra krigare lämna dem i fred. De skall dö i den mån de är mänskliga och endast överleva i den mån de är gudomliga.

Ceremonimästaren Den gudomlige Montezuma har talat.

Montezuma Är ni nöjda?

1 budbäraren Vi är nöjda.

2 budbäraren En fråga till. Får vi offra dem på våra altaren?

Montezuma Om de är gudomliga låter de sig inte offras. Om de är mänskliga måste de alla offras. Offra så många av dem som ni kan.

2 budbäraren Då måste vi skona dem och ta dem levande.

Montezuma Gör vad ni vill därvidlag, men lämna mig i fred.

Ceremonimästaren Den gudomlige Montezuma har talat färdigt. Gå.

(De fem budbärarna drar sig baklänges ut. Åter skymtar ljuset och stadsutsikten.)

Montezuma Nå, vad tror du?

Ceremonim. Jag fruktar att vi inte slipper dessa gäster så lätt.

Montezuma Varför tror du det?

Ceremonim. Därför att jag tror varken de är mänskliga eller gudomliga.

Montezuma Vad är då det tredje alternativet?

Ceremonim. (nästan viskande) Jag tror att de är en värre ondska än all ondska som redan finns i landet.

Montezuma Min vän, du spår illa. Allt är bäst som sker. Det finns bara mänskligt och gudomligt, ingenting annat. Det onda blir gott i gudomlighetens tjänst, och det goda blir ont i människans tjänst. Det onda skall dö men gudomligheten skall bestå. Utanför detta finns intet.

Ceremonim. Vad är då det gudomliga som är smutsigt, sprider sjukdomar bland vårt folk och gör som vi med våra hustrur?

Montezuma Du beskriver ett dunkelt mysterium.

Ceremonim. Det är detta dunkla mysterium vi måste lösa.

Montezuma Främlingarna skall bevakas noga dag och natt och aldrig lämnas i fred för våra prövningar och våra uppvaktningar. Är det förstått?

Ceremonim. Det är förstått.

Montezuma Då kan du gå.

Ceremonim. Jag lämnar er i fred, o gudomlige. (drar sig tillbaka) Montezuma Vi måste få veta mera om detta mysterium som varken är mänskligt eller gudomligt utan som i stället kan vara enbart destruktivt. Han har rätt. Om de är gudomliga, varför är de då smutsiga och tarvliga med våra kvinnor? Detta luktar ett värre ont än någonting jag känt. Om detta kan lösa mitt medmänsklighetsproblem så är risken att vi får andra problem i stället.

134

Scen 2. Ett middagsbord i Cortez läger.

Cortez Hör du, Tendile eller vad fan du nu heter, inget snack om saken alltså, vi vill träffa den där jävla Montezuma, och därmed basta! Så var det med det! Översätt, Marina.

Marina Vår kapten önskar träffa den store gudomlige Montezuma själv.

Tendile Malinche är oförskämd. Han har just kommit i landet och vill redan tala med gudomlighetens högste representant. Det går inte. Säg honom att han måste ödmjuka sig först. Och han har ännu inte talat om för mig vad han egentligen vill här i landet med sin utmanande närvaro. Hans gudar är främmande för oss, ingen av dem har vi hört talas om förut, och ändå vill han etablera dem här. Det går bara inte. Så opraktisk och dum får man inte vara.

Marina Tendile säger att du just har kommit i land och redan vill träffa landets härskare. Det går inte. Han vill veta i vilket ärende du har kommit och vad du egentligen vill åstadkomma.

Cortez Säg åt honom att ta sig i häcken och att mitt tålamod inte är hur långt som helst. Säg honom att vi medför det glada budskapets heliga religion, som innebär frid och kärlek, och att vi inte lämnar hans djävla land förrän vi har madonna och kors i varenda förbannad by. Det är allt vad vi vill. Allt det andra, som handel och utforskning av hans härskares guldresurser och utrotning av det häringa mänskoofferssystemet kommer sedan.

Marina Malinche säger att han är här för att göra affärer med ditt folk, och därför vill han förhandla med den store Montezuma personligen.

Cortez Visa honom de här glaspärlorna som tecken. Han ser nog inte att de inte är äkta. De har ju varken glas eller pärlor här i landet.

Marina Som tecken giver han er dessa kostbara pärlor.

Tendile (ger ett tecken, och två indianer bär in en stor kista framför bordet. Kistan öppnas, och de finaste bomullstyger och guldföremål blottas och demonstreras.)

Detta vare vårt tecken på vår gästfrihet och goda vilja. Ni är enbart välkomna här i vårt land.

Cortez (reser sig häftigt) Din djävla hycklare, du har ju inte annat än bekrigat oss sen vi satte foten i hans förbannade kvicksand och förlorade våra skepp och dog i hans förbannade sjukdomar! Och så ger du oss detta billiga krimskrams som tröstande mutor!

Marina Malinche är arg för att du bara krigat emot honom sedan han kom i land. Så gör man inte mot gästande vänner.

Tendile Kriget börjades inte av oss. En affärsman som börjar förhandla med att börja krig är ingen god affärsman.

Marina Han säger att du började kriget.

Cortez Ja, ja, men vi vill bara fred. Säg honom det. Säg honom, att han får vad han vill bara han tror mig.

Marina Malinche säger att du får önska dig vad du vill som tecken på hans välvilja.

Tendile (får en lurig blick) I så fall skulle jag önska den där hjälmen där borta. Den liknar en som gått i arv till mig från mina förfäder och som nu finns placerad på guden Huichilobos huvud. Denna liknande hjälm skulle intressera Montezuma.

Cortez Ha-ha! Vill han ha den där gamla trasiga rostiga hjälmen? Är det allt? Ha-ha-ha! Ge honom bara en, annars kan han bli för bortskämd. Och säg honom att han bara får låna den. Vi vill ha den tillbaka full med guldkorn här från landet, för vi vill se om detta landets guld liknar det som rinner hemma i våra floder och som är så rikligt att alla våra sandstränder är av guld. Säg honom det! Ha-ha!

Marina Hjälmen är din, Tendile.

Tendile Du är klok, Marina, som så kan koncentrera din kaptens mångordighet. Men vad går hans religion egentligen ut på? Det är det som Montezuma är mest angelägen om att få veta.

Marina Den är kärlekens religion.

135

Tendile Är det därför hans soldater sprider främmande sjukdomar hos våra kvinnor?

Marina Nej, det har ingenting med kärlekens religion att göra.

Tendile Ändå gör hans män det. Och du har ingenting att invända mot deras sätt?

Har du själv kanske undgått att bli sjuk av Malinche?

Marina Jag förstår deras religion och vet att den är god.

Tendile Varför är den god?

Marina Vi offrar inte mänskor.

Tendile Det är något nytt som kommer att väcka Montezumas nyfikenhet.

Cortez Vad fan babblar ni om? Vad säger han, Marina?

Marina Jag försökte förklara kristendomen för honom.

Cortez Ja, det är bra. Fortsätt med det. Säg honom att vi minsann ska utrota allt avguderi här i landet. Det finns bara en gud, och det är madonnan och hennes son, och den är mycket bättre än alla hans missfoster och vidunder till guldkalvar. Här får han en käck mössa också som han kan sätta på Montezuma, så att han har den på sig när jag kommer. Han kan få en pinnstol också. Dom saknas här i landet. Montezuma ska sitta anständigt när han träffar en sån som mig.

Tendile Vad säger Malinche?

Marina Han ger dig även dessa presenter åt Montezuma.

Tendile Säg honom att vi tar emot hans goda vilja med vördnad och tacksamhet.

Marina Montezuma skall ta emot dig med vördnad och tacksamhet.

Cortez Det är bra. Det är allt vi ber om. Sen när vi väl är inne i hans stad skall vi se vad vi kan göra åt saken. Antagligen får vi väl bränna ner hela rasket så att vi kan bygga kyrkor i stället.

Tendile Vad säger han?

Marina Han säger att han ser fram emot att få träffa Montezuma.

Tendile I sinom tid, i sinom tid. Montezuma besvärar man inte i onödan. Hans omedelbara närhet till gudomen bör störas så sällan som möjligt.

Cortez Vad säger killen?

Marina Du får träffa Montezuma så småningom.

Cortez Ja, det ska vi nog allt se till. Se nu till, lilla gumman, att gossen här packar sig i väg så att vi kan få fart på ruljangsen nån gång.

Marina Du kan nu återvända till Montezuma.

Tendile Vi tackar och avlägsnar oss. (reser sig och går med sina tjänare.)

Cortez Går han på dina finter?

Marina Malinche, vi skall nog få vårt guld så småningom, men du måste ha tålamod.

Aztekerna är inte så dumma som du tror.

Cortez Med den klokaste av dem på min sida har de ingen chans mot oss. Vi har ju hela civilisationen bakom oss.

Marina Ja, men de har trots allt kultur.

Cortez Kulturen skiter jag i. Den får komma sedan. Guld är det enda som räknas tills vidare, det har Montezuma, och det vill väl du ha med?

Marina Du har gett mig mera än vad någon aztek någonsin gett mig. Därför tror jag på er religion med modern och barnet.

Cortez Och det gör du förbannat rätt i, min tös. Du har åtminstone förstånd att satsa på rätt häst, vilket ingen annan indian har, utom alla andra som vill ha Montezumas guld lika mycket som jag.

Marina Varför vill ni vita gudar ha guld? Räcker det inte med att vara gudomliga?

Cortez Vi hade ingen kyrka, flickan min, om inte påven från början byggt upp den enbart med guld.

Marina Jag förstår inte.

Cortez Nej, det förstår du inte, och det gör du rätt i. Fortsätt med det, och vi skall ha god nytta av dig.

136

Scen 3. Som scen 1.

Montezuma Nå, Tendile, vad har du lärt dig av Teulerna? Är de gudar eller mänskor?

Tendile Jag har med mig presenter ifrån dem.

Montezuma Låt se.

(Uppvaktning bär in presenterna: stolen, mössan, den rostiga hjälmen och glaspärlorna.)

Vad är detta för slag?

Tendile Gåvor från Quetzals ättlingar.

Montezuma (indikerar stolen) Vad är det där? En opraktisk torkställning för tvätt?

Tendile Deras anförare menade det som en tron för den gudomlige att sitta på.

Montezuma (indikerar mössan) Och det där? En narrmössa?

Tendile Ett diadem åt den gudomlige.

Montezuma (indikerar hjälmen) Vad är det här? En soppterrin som inte kan stå?

Tendile Jag utbad mig om den särskilt. Den liknar bonaden på Huichilobos huvud, inte sant?

Montezuma En mycket degenererad och förfallen ättling i så fall.

Tendile Men där finns dock vissa likheter.

Montezuma Den är i så fall högst en dålig efterapning. Och vad är det här? (tar upp glaspärlorna) Falska pärlor?

Tendile Det var den första av Malinches gåvor.

Montezuma Heter han Malinche?

Tendile Han kallas så.

Montezuma Det är inte ett gudomligt namn. Vad är han för en typ?

Tendile En bullersam figur, mycket åbäkig men med pigga ögon och kvickt förstånd.

Han har charm.

Montezuma Smutsig eller ren, stor eller liten, kraftfull eller svag, myndig eller saktmodig?

Tendile Smutsig, ganska bred och kraftig men föga lång, temperamentsfull och myndig och mycket självsvåldig.

Montezuma Med andra ord, en farlig krigare. Men hur heter han Malinche?

Tendile Han har ett annat namn på sitt eget språk som låter som Cortex. Malinche är en förkortning av "Marinas kapten".

Montezuma Och vem är Marina?

Tendile Du känner henne, o gudomlige. Det är dottern till hövdingen av Painala.

Montezuma Som sedan smusslades bort till Xicalango och fick ett sådant inflytande?

Tendile Just hon.

Montezuma Och vad gör hon hos teulerna?

Tendile Hon har antagit deras religion.

Montezuma Det var det värsta! Och varför det?

Tendile Hon är övertygad om att de kommer med fred och att deras religion är en kärlekens religion. Hon sade därtill till mig en mycket intressant sak.

Montezuma Låt höra.

Tendile (lägre) Deras religion vill avskaffa alla människooffer.

Montezuma Vad säger du!

Tendile Det är vad hon sade.

Montezuma Jag börjar långsamt begripa sammanhanget. Dessa teuler är överlägsna.

Därför undfägnar de oss med värdelösa presenter. Men varför vill de avskaffa människooffer?

Tendile De anser att människooffer är en omänsklig företeelse.

Montezuma Alla gudomliga företeelser är omänskliga.

Tendile Men deras gudomlighet är en kärlekens gud som ogillar människooffer.

Montezuma Det låter alltför underbart för att kunna vara sant. Och du fick förtroende för dem?

137

Tendile Vad Marina sade till mig som översättning av deras språk var helt förtroendeingivande.

Montezuma Jag måste träffa dessa märkliga gäster. Kommer de med fred skall icke vi kränka den freden. Kommer de med kärlek skall icke vi störa den kärleken. Kommer de med värdelösa presenter skall vi inte ge dem sämre. Vår stads portar skall öppnas för dem, vi skall mottaga dem som våra gäster på det att vi närmare må pröva dem och utforska dem. Jag tror varken de är människor eller gudar utan någonting tredje, och vad detta tredje alternativ är vill jag utröna. Därför skall jag själv nedstiga härifrån min höga gudomlighets tempel och möta dem på halva vägen.

Ceremonimästaren Vare det så som den gudomlige har sagt.

(Tendile bugar sig med händerna mot golvet och avlägsnar sig.)

Scen 4. 8 november 1519.

Spanjorerna (idel soldater) står vid sidan av vägen och åser de aztekiska hövdingarna, den ena ståtligare än den andra, först defilerande, sedan burna förbi i ständigt allt mera praktfulla bärstolar.

Bernal Diaz Vilken slösande prakt!

Juan Garcia Vi har kommit till ett rikt land.

Diaz Se, vilka ståtliga hållningar! Vilka vackra kläder de har, och hur värdigt de för sig!

Garcia Och vilka smycken de är utrustade med! Kungen av Spanien skulle blekna av avund.

Diaz Dessa är inga barbarer. Vi har kommit till en högkultur som är väl organiserad och disciplinerad med smak för stil och skönhet.

Garcia Glöm inte deras barbariska människooffer.

Diaz Ja, det är deras enda aber. Vi har kommit med en helig mission som måste uppfyllas.

Garcia (mer och mer entusiastisk) Se på de där bärstolarna! Vilka utsmyckningar, vilket silversmide, vilka ädelstenar!

Diaz Och de blir ständigt alltmer imponerande. Men det blir glesare mellan dem nu.

Garcia Titta där borta!

Diaz Faraos gyllene glans kan inte ha varit större.

Garcia Vilken lyx! Vilken guldutsmyckning!

Diaz Det är minst fyrtio män som bär på den bärstolen.

Garcia Det måste vara kungen själv.

Diaz Ja, det kan bara vara den store Montezuma själv.

(Samtidigt som Montezumas överdådiga bärstol bärs in kommer Cortez in med officerer från andra sidan. Han tar av sig hjälmen.)

Cortez Den gudomlige Montezuma själv, förmodar jag?

Montezuma Och ni är Malinche. Ni och era män är de första människor jag någonsin mött som kunnat uthärda mig med blicken.

Cortez Marina, kom och översätt! (Marina kommer fram.) Säg honom att vi hälsar honom som vår kejsare Karl V:s första och främsta vasall i denna nya världen.

Marina (hälsar på aztekiskt vis med händerna mot jorden) Teules hälsar den gudomlige och ber att få tjäna honom.

Montezuma Flicka, vi har hört talas om dig och hoppas genom dig och dina iakttagelser få lära känna dessa främlingar bättre. Är de gudar eller människor?

Marina De är bara människor.

Montezuma Är du säker på det?

Marina De har bara en ny religion.

Montezuma Alltså står de i förbund med gudarna. Vilka gudar?

138

(Marina pekar på ett kors på en spansk fana och på ett krucifix som en präst bär på.)

Jag förstår att dessa är heliga symboler. Vi skall få veta mera om dem i sinom tid.

Cortez Vad säger den där sprätten? Bed honom kliva ner från sina höga hästar så att jag kan skaka tass med honom!

Marina Malinche ber er komma ner på jorden och skaka hand med honom. Han vill hälsa er.

(Montezuma ger tecken åt sin uppvaktning, stiger ner från sin bärstol, tas genast under armarna av fyra hövdingar medan tjänare sopar marken framför honom och andra lägger ut tygstycken så att han slipper beträda den. Går långsamt och värdigt Cortez till mötes.)

Diaz Vilken kunglig hållning! Vilket ädelt utseende!

Cortez Tjänare, gosse! (sträcker fram höger hand) Montezuma (sträcker fram båda sina händer) Var hälsade, ärade gäster från Quetzals land! (tar Cortez hand med båda sina) Jag tror att vi har mycket att lära av er.

Cortez Vad snackar han om?

Marina Han hälsar er som guden Quetzals söner från andra sidan havet i öster och erkänner att vi har mycket att lära av er.

Cortez Det börjar bra. Då intar vi väl deras huvudstad, pojkar? (spanjorerna hurrar) Be honom visa vägen.

Marina Malinche ber att få följa efter er till Mexico.

Montezuma Min dotter, Malinche och hans pittoreska anhang är välkomna som mina gäster till Mexico och vår huvudstad Tenochtitlan. (återvänder till sin bärstol, som med honom nu bärs helt över scenen och ut på andra sidan.)

Cortez Vilken snubbe! Han är som farao och kung Salomo själv! Hans statsbudget måste vara Spaniens flera gånger om, så mycket guld som finns att hämta bara i hans bärstol! (följer efter Montezuma ut.)

Diaz Jag har aldrig sett en mer majestätisk härskare.

Garcia Hans blotta bärstol är värd mer än alla Spaniens riksregalier.

Diaz Vi har kommit till ett förlovat land.

Garcia Ja, till ett paradis för lycksökare som lätt vill skaffa sig en förmögenhet och nya länder. Och vår lycka är redan gjord.

Diaz Glöm inte, Don Juan, att vi är hans gäster.

Garcia Vi får väl se inne i staden. (följer efter Cortez och de andra ut.)

Akt II Scen 1. Som akt I scen 1. (Marina tolkar hela tiden.)

Montezuma Ni är innerligt välkomna hit till vårt Mexico, skinande hjältar och söner av heliga gudar.

Cortez Vi tackar dig, store och härlige furst Montezuma. Din gästfrihet, storsinthet, ädelmod och goda vilja har helt överväldigat oss. Vi är stumma inför allt vad vi här i er stora rena och ståtliga stad har fått se. Överallt härskar ordning och reda, er handel och administrering är underbart smidig och väl skött, men mest av allt står vi beundrande för all den renhet som härskar i denna betydande stad. Intet stoftkorn på gator och torg, intet halmstrå och inte ett djuriskt visitkort, allt är exemplariskt och välskött som kejsarens trädgård.

Montezuma Dock har ni ej ännu sett allt. (ger ett tecken, och hela fonden skjuts åt sidan, blottande en magnifik utsikt över hela staden med dess vithet, dess tempelpyramider, den stora sjön och byarna runt omkring.)

Diaz Det är såsom att vara förflyttad till Perikles eget Athen och Akropolis.

Garcia Se, där är vägen och bron som vi kom över sjön längs från Ixtapalapa.

Cortez Och där är den väldiga broakvedukten som ger hela staden dess dricksvatten, ett ingenjörsverk i klass med de främsta av romarnas byggnadsverk.

Diaz Hur många städer och byar finns runt denna sjö?

139

Garcia Jag kan räkna till tolv minst.

Diaz Vad skulle du jämföra Mexico med? Kanske Lissabon eller Venedig?

Garcia Nej, Amsterdam eller så Konstantinopel. Men här finns ej ett enda spår av den smuts som vår europeiska civilisation överallt bara dryper av. Här är allt rent och så finputsat som om det mänskliga livet här pågick beständigt som det mest högtidliga bröllop.

Diaz Man kan nästan ta Montezumas gudomlighet i övervägande.

Garcia Ja. Cortez Montezuma, vi har vilat ut och fått fröjdas åt ditt rikes välfärd och gästfrihet. Nu vill vi komma till saken. Vi har kommit hit för att till er förmedla den sanna tron på Jesus Kristus, den ende och evige Gudens sannfärdige son, och den Helige Ande, som alla tre är en och all världens ende och allenarådande Gud. Montezuma Vi har redan förut hört om dessa tre gudar ni har, och vi ser ingen svårighet för dem att få existera tillsammans med våra.

Cortez Du fattar ej riktigt. Du måste förstå att det finns bara en Gud, och därför så ber vi om att kategoriskt få lov att utrensa vart tempel ni har från var avgud och ersätta dem med vårt heliga kors och madonnan med barnet.

Montezuma Det är ej så lätt. Vi har dock våra präster att tas med som ej utan vidare avskaffar fäderneärvda i folket djupt rotade kulttraditioner. Låt oss tala om något annat.

Cortez Förstår du då inte, din envisa påfågel, att alla dessa förbannade avgudar ni går och dyrkar och offrar till bara är djävlar, förbannade onda helvetiska djävlar?

Montezuma Djävlar? Ett sådant begrepp kan jag inte förstå. Och vad innebär "djävlar"?

Cortez Förklara för honom, Marina.

Marina Det är inte lätt. Det finns ej någon motsvarighet på deras språk. För aztekerna är allt gudomligt allenast av godo. Det onda finns endast hos människan.

Cortez Säg honom att alla hans pornografiska avgudabilder blott är ond vidskepelse som måste utrotas.

Marina Så kan man ej säga till Montezuma. (till Montezuma) O härskare, teules förklarar att hela er mytologi inte längre är giltig. De har kommit hit för att ersätta den med sin lära om den ende evige Guden.

Montezuma Jag skall kalla hit mina överstepräster och rådgöra med dem. (ger tecken, Ceremonimästaren för in ett sällskap pittoreska präster, somliga med långt hår långt ner på ryggen, andra i fotsida svarta kåpor med huvor, andra med färskt blod drypande ur håret.)

Vårt förnämliga gästsällskap här av högt skinande teules från öster förklarar att gudar kan vara av ondo allenast och då kallas djävlar. Vad tror ni om det?

En präst Absurt.

En annan Fullständigt irrationellt.

En tredje Vi vill inte ha sådana gudar av dem i vårt land.

Montezuma De vill ersätta våra sedvanliga gudar med sådana.

1 präst Det kommer aldrig i fråga!

2 präst Skall vi som i generationer byggt upp vår kultur med ens gå åt sidan och avstå från frukten av sekler av arbete för några utländska uppkomlingars helt befängda idéer?

3 präst De kan draga hem med sin djävul. Den gud som är ond är ej något för oss.

Montezuma De förklarar att de vill ha kvar sina gudar och ej plötsligt avskaffa dem för att införa nya som icke är goda.

Cortez Beklagar, men de måste stryka på foten.

Montezuma Låt oss ej bli osams för en sådan småsak. Låt oss ej ta sådana spörsmål för mycket på allvar. Jag vet nu att ni blott är av kött och blod liksom jag. Ni har hört om mig att jag är närmast gudomlig, och allt i mitt hus är av guld eller silver, att jag är som Gud i min makt över Mexico, men ni ser att jag är endast en människa av kött och blod. Jag har likaså hört om er att ni har åskan i er egen makt, att ni skjuter med blixtar, att ni blott har kommit för att föra krig till förbannelse tills vi är mera förnedrade än djur i slavtjänst, men 140

vi är nog båda förnuftiga tillräckligt att ej ta osakliga överdrifter på allvar. Låt oss vara vänner och umgås tillsammans på högsta nivå om ej som sanna gudar så dock näst intill, och låt icke vår vänskap besudlas med osunda spekulationer i teologi.

Cortez Vi vill dock gärna se dina gudar och tempel och hur de fungerar rent praktiskt.

Montezuma Det skall ni få se. Men ni får noga se till att er onda gud, denne djävul, ej kommer in i våra heliga tempel med er.

Scen 2. Det inre av ett aztekiskt tempel.

I ett dystert dunkel lyser de sällsammaste avgudabilder.

Montezuma Detta är krigsguden Huichilobos, som noga ser till att vi alltid blott segrar.

Cortez Har ni aldrig någonsin lidit ett nederlag?

Montezuma Aldrig, förutom allenast mot jordbävningar och vulkaner.

Cortez Och vilken gud står bakom dem?

Montezuma Det är Tezcatepuca, de dödas och själarnas härskare av underjorden, som ni ser här borta.

Diaz Ett sannskyldigt monstrum.

Garcia Har du sett nåt äckligare i ditt liv?

Diaz Han är som Minotaurus med ödlekropp baktill i stället för ben. Vilken skräcködla!

Cortez Men vad är stanken här inne? Här doftar som i aldrig rengjorda slakthus.

Garcia Vad är det för sörja vi trampar i?

Diaz Och vad är det för köttklumpar som ligger där framme på altaret som liknar levande hjärtan?

Montezuma De hjärtana har blivit utskurna just denna morgon, och doften ni känner och sörjan ni trampar i är offrens blod.

Cortez Och vad var det för offer? Får, svin eller boskap?

Montezuma Ni teules behagar att skämta. Här offrar vi människor endast.

Cortez Här offrar ni människor endast?

Montezuma Ja, ingenting annat.

Cortez Och det kan du stå där och säga så rakt upp och ner? Och vad var det för människor? Åldringar, svagsinta eller ren döende sjuka?

Montezuma Vi offrar allenast de friskaste tänkbara män. De bör vara så välskapta och så gudomliga som det är möjligt. Det vanliga är att de är revoltörer och fiender som vi har tagit till fånga.

Cortez Och det kan du med att stå där och berätta?

Montezuma Malinche behagade ställa en fråga. Han har fått sitt svar.

Cortez Kom, Marina. Det här är ej någon salong för en kvinna. (går ut. Marina stannar och tolkar.)

Garcia Berätta för oss, o gudomlige konung, vem av dessa gudar som är den berömde Quetzal?

Montezuma Det är den här mannen här borta. Vad tycks?

Diaz Det är faktiskt en vit man men vitare än någon vanlig spanjor. Titta här, Juan, vad tycks om den blondheten och denna kraftiga grovhet? Är den icke nordisk?

Garcia Det kan vara nordmännen för länge sedan som visat sig här. Det kan vara islänningen Erik den Röde, men mer troligt är det den norske upptäckaren Thorfinn Karlsefni. Hur gammal är avgudabilden?

Montezuma Quetzalcoatl lämnade Mexico för sexton generationer och fem hundra år sedan.

Diaz Ja, det kan stämma.

Cortez (återkommer) Vad sölar ni för, era blodkorvar? Kom nu, Marina! Glöm ej att du ej längre är indian utan kristen!

141

Montezuma (till Marina) Prinsessa och dotter, vad har gjort Malinche så uppretad, och varför fick han så bråttom?

Marina Han tyckte ej om våra avgudabilder.

Montezuma Ändå bad han själv att få se dem. Det är icke rimligt.

Marina Han bad att få se dem blott för att få anledning till att förstöra dem.

Montezuma Vill han förstöra dem?

Marina Ja, det är det enda han vill.

Montezuma Varför bad han mig då att få bli initierad i deras mysterier? Det är ej hederligt. Han ville då bara utspionera för att kunna sedan förråda vår kult. Jag har då handlat fel i att föra er hit.

Cortez Kom då ut någon gång ur det här infernaliska ormnästet! Djävulen endast kan trivas här i denna helvetets ingång!

Montezuma Vad säger Malinche?

Marina Han säger att djävulen bor här i detta ditt tempel.

Montezuma Det gjorde han icke förrän ni kom hit. Just det bad jag ju er om, att ni inte skulle ta hit någon djävul!

Marina Jag själv kan ej riktigt förstå detta onda begrepp som de har.

Montezuma Säg då till dina gäster att de genast avlägsnar sig härifrån och tar djävulen med sig.

Marina Jag fruktar, o store gudomlige härskare, att de har fört hit sin djävul för att den skall stanna.

Diaz Kom ut nu, Juan. Dröj ej kvar här och frossa i vidskepligheternas kannibalistiska skräck!

Garcia (fascinerad) Vilken avgrund av absolut makt över folken med hjälp blott av fullständig morbiditet! Kom ej sedan och säg att ej makten är evigt självdestruktiv! Och vilken enkel, genialisk, naturlig metod att förhindra den överbefolkning som är Europas problem!

Diaz Kom igen nu, din gräslige frossare!

Garcia Och ändå är detta intet mot inkvisitionen, som gör allt i hemliga källare vad som här sker effektivt och snabbt i öppen dager och med allas gillande. (Marina tolkar för Montezuma.)

Montezuma Teule, ej samtliga uppskattar reservationslöst vår dagliga offring av mänskor.

Garcia Så det finns en opposition?

Montezuma Endast en vågar tvivla på människooffrens moral.

Garcia Då är han ganska ensam.

Montezuma Ja, ensammast men även mäktigast på hela jorden.

Garcia Vem är det om det ej är påven?

Montezuma Du ser honom här.

Garcia (reflekterar ett ögonblick) Jag beklagar er, konung. (går ut efter de övriga.)

Scen 3. Spanjorernas läger i staden.

En soldat Capitano, se här.

Cortez Vad är det?

Soldaten Det ser ut som en hemlig öppning.

Cortez Du har rätt. Den har omsorgsfullt murats igen som en förseglad grav. Tror du det kan vara Axayacas skatt?

Soldaten Montezuma har någonstans i denna byggnad gömt sin faders arvegods, säger ryktet.

Cortez Bryt upp det, men försiktigt. (flera soldater tar i tu med arbetet.)

142

Garcia Ni har redan plundrat aztekerna på miljoner gånger mera än vad ni givit dem.

Räcker inte det? Måste ni även bryta upp deras gravar?

Cortez Tig, din korkskalle. Du vet tydligen inte vad som är bäst för dig.

Soldaten Capitano, se här. (en kammare har öppnats full med de kostbaraste guldskatter.)

Cortez Axayacas skatt! Vi har hittat den!

Diaz Om Montezuma får veta detta är vi förlorade.

Cortez Även om han inte får veta det är vi förlorade.

Diaz Vad menar ni, kapten?

Cortez Om aztekerna skulle behaga ta oss till fånga här i staden och offra oss till deras gudar är vi fullständigt skyddslösa. Och idag har mexikaner och totonaker anfallit fästningen Villa Rica de la Vera Cruz, och sex av våra soldater utom Juan de Escalante, vår borgmästare där, har dödats. Detta är början till slutet. Ni kommer väl ihåg offertemplen?

Garcia Kapten, vart vill ni komma?

Cortez Om vi skall ha någon chans alls måste vi slå till först.

Diaz Skall vi, en handfull man, slå till mot hela huvudstaden? Vi har inte en chans!

Cortez Vi skulle kunna ta Montezuma till fånga som gisslan.

Soldaten (efter allmän tankfull tystnad) Ett högt spel.

Garcia Kapten, låt oss hellre avtåga fritt för att eventuellt återkomma senare med en ordentlig armé. Vi kan inte kränka Montezumas gästvänskap med ett sådant förräderi.

Historien skulle aldrig förlåta oss, om det i sin tur resulterade i en tragedi. Montezuma har aldrig nekat oss något. Han har invigt oss i sitt lands hemligaste mysterier, han har frikostigt försörjt oss och givit oss allt vad vi önskat, han har till och med låtit oss bygga en kristen kyrka mitt i hans hedniska stad, och vad gör vi som tack? Vi plundrar hans faders grav och planlägger hans tillfångatagande.

Cortez (efter en paus) Hernando Cortez är inte den som inte lyssnar till sina soldater.

Tillslut graven genast. Låt ingen annan få veta vad vi där har sett. Låt det icke synas att någon varit där. (Soldaterna börjar genast mura igen den på nytt.) Låt hämta Doña Marina.

Endast hon kan råda oss i denna sak.

Soldaten Capitano, graven är förseglad.

Cortez Bra. Och här är Marina. Hoppas hon inte märker vår upptäckt. (Marina kommer.)

Marina, vår skyddsängel och min blivande gemål, vår förskansning i Villa Rica har anfallits, och dess kommendant och sex Teules har dödats. Mexikanerna och totonakerna runt omkring är som galna mot de som är kvar.

Marina Berätta det för Montezuma. Han skall vidta åtgärder.

Cortez Det räcker inte med det. Vi måste vara säkra på att få vara i fred. Han är den enda i hela detta rike utom du som är vänligt sinnad mot oss. Alla andra vill skära ut hjärtat på oss på offerstenen. Men Montezuma har total makt över folket. Därför måste vi försäkra oss om hans person, så att vi får makt över honom, medan han behåller sin över folket.

Marina Jag avråder.

Cortez Varför?

Marina Montezuma är gudomlig.

Cortez Skitsnack! Han är bara en människa och svagare som sådan än någon av oss.

Marina Hans makt är gudomlig.

Cortez Det är därför vi måste ha den.

Marina Om ni befläckar hans person förlorar han sin makt.

Cortez Vi ämnar inte befläcka hans person.

Marina Om ni kan låta bli är allt bra. All makt han har kommer av hans gudomlighet.

Cortez Den har vi allt skäl att skydda.

Garcia Jag vidhåller att det är bättre att lämna som ärade gäster och tåga tillbaka mot havet i fred. Vad vi redan har vunnit är trettio gånger mer än vad vår expedition kostat kronan.

Dessutom har vi vunnit kunskap om landet som är ovärderlig.

143

Cortez Och du, din idiot, vill då inte vinna tre hundra gånger mer? Deras gudadjävlar är guld nog att ge kejsaren makt över hela Europa! Om vi nu återvänder till Cuba får jag aldrig se Mexico mer. Vi har dessutom bränt våra skepp. Vi är här för att stanna.

Garcia Jag resignerar men under protest.

Cortez Tig då stilla, din klumpfot.

Till verket, soldater! Vi måste planera i minsta detalj hur vår kupp här mot makten i Mexico skall genomföras och lyckas.

Scen 4. Som akt I scen 1. Några dörrar mot utsikten av staden är öppnade.

Cortez Herr Montezuma, jag är förvånad över er. Här går vi i godan ro och umgås öppet med ert folk och blottställer oss fullständigt i förlitan på er gästfrihet, och så visar det sig att ni samtidigt planerar att överfalla oss och döda oss. Det tolererar jag inte. Vi är ju trots allt gudar och Quetzals arvtagare. Men jag är villig att förlåta er om ni bara kommer med oss till vår förläggning och stannar där.

Montezuma (till Marina) Hur vågar han tala i den tonen till mig?

Cortez Håll käften, din slyngel, och våga inte försvara dig! Vi har rätten på vår sida. Igår anfölls vår garnison vid Villa Rica, och sex av våra män dödades jämte en häst och självaste vår gudomligaste kommendant Don Juan de Escalante. Det kan vi inte förlåta.

Montezuma (efter att ha lyssnat till Marina) Malinche, jag ber om ursäkt. Jag visste inte om att denna skymf hade vederfarits er. De skyldiga skall omedelbart bli straffade. Vi har aldrig givit någon befallning om att angripa er eller ens planerat det.

Cortez Du din feminine gigolo och haremseunuck, försök inte skylla ifrån dig. Även i Cholula hade dina kaptener och arméer fått befallning av dig personligen om att döda oss.

Du har från början spelat ett skändligt dubbelspel mot oss. Vi litar inte på dig längre. Nu kommer du med oss. Du ska få det lika bra i vår förläggning som du har det här. Och jag varnar dig: försöker du några knep är du illa ute. Om du så mycket som piper sticker mina kaptener genast ner dig.

Montezuma (kastar förskräckta blickar) Malinche, ni vet inte vad ni gör. Jag kan sammankalla mina kaptener, höra vad de har gjort mot er och straffa dem om de är skyldiga, men jag kan aldrig komma med er. Det är under min värdighet. Mitt folk skulle då inte tro på mig längre. Och mest av allt skulle ni förlora på det själva.

Cortez Jag beklagar, gunstig herrn, men du har inget val. Med alla din påfågelsskrudering och fåfänga gudomlighetslater har du ingenting att sätta till motvärn mot det enkla faktum att du är tvungen att komma med oss vare sig du det vill eller inte. Och hänger du inte med godvilligt måste vi släpa dig med oss med våld.

Montezuma Malinche, jag trodde ni var en klok man, men nu är ni dåraktig. Ni uppför er inte som det anstår Quetzals arvtagare, och jag börjar mer och mer tvivla på att ni verkligen är släkt med honom. Krönikan berättar att han var en ädel och skön gudomlighet med långt gyllene hår och skägg. Efter det har alla våra präster alltid odlat så långt hår som möjligt. Han var generös och hjälpte oss praktiskt med underbara gärningar och uppfinningar, som i hög grad hjälpte upp vår civilisation och utveckling, och när han reste lovade han att i framtiden skicka sina lika framstående och hjälpsamma ättlingar.

Men ni har bara levt här som parasiter, satt en djävul i våra tempel, önskar ersätta våra manliga gudar med kvinnliga och till och med smutsat ner var ni har fått bo. Det enda ni har utfört här är att ni med egna händer byggt ett fult och ynkligt tempel åt er själva. Ert tempel med all sin religion ter sig som fluglort mot våra pyramiders renhet och härlighet.

En kapten Capitano, han bara tjatar. Vi kan inte stå här och höra honom babbla på i all evighet. Låt oss ta honom med oss och gå.

Velazquez Han har rätt! Vi har inget tålamod längre! Om han inte vill följa med oss så låt oss sticka ner honom bara och ha det gjort! Vi kan inte uthärda den här spänningen

144

längre! Besinna, att hans krigare när som helst kan komma och ta oss och bränna upp oss levande i deras fördömda tempel!

Montezuma (till Marina) Vad skriker den mannen om?

Marina Store gudomlige Montezuma, jag råder er att genast följa med till deras förläggning utan att slå larm, och jag kan garantera att de där skall visa er lika hög aktning som ni åtnjuter av hela ert folk här, men om ni stannar kvar här svävar ert liv i fara. Jag känner dessa teules och vet att de dödar er om ni inte följer med dem.

Montezuma Malinche, jag har en son och två döttrar inom äktenskapet. Ta dem och gör med dem vad du vill, men befatta dig inte med mitt ämbetes gudomlighet. Det råder jag dig till för allas bästa, och jag vet vad jag talar om.

Cortez Inget snack, gubbe! Nu går vi! (lägger sin hand på honom, och tre kaptener bär hand på honom samtidigt.)

Montezuma Rör mig inte! (alla ryggar något tillbaka inför kraften i hans befallning.)

Ack, vad har ni gjort! Nu är allt förlorat! Jag skall komma med er, men rör mig inte, vid alla himmelska makter! Ni gemena tempelskändare, med våld ska ni få som ni vill, men jag vet hur bittert alla skall ångra det efteråt och särskilt ni.

Cortez Vad säger han?

Marina Han följer med er godvilligt bara ni inte rör honom.

Cortez Vi ska inte röra dig, stackars överkänslige neurotiker. Kom bara med oss, och alla ska bli nöjda. (Cortez och kaptenerna och Marina går ut med Montezuma.)

Diaz Jag hoppas Cortez vet vad han gör.

Garcia Han vet nog vad han gör, men han har ingen blick för konsekvenserna.

Diaz Såg du hur Marina skälvde till när de grep tag i honom?

Garcia Det var som om en blixt gick igenom hennes kropp.

Diaz Undrar vad hon egentligen tänker om det här.

Garcia (till utsikten) Farväl, du strålglans av en paradisisk stad. Det tycks mig som om ett moln redan skymmer solen för din himmel. (de går) Akt III Scen 1. Spanjorernas läger.

Montezuma Är dessa Teules äkta eller inte? Jag ville gärna tro det, men jag kan aldrig tro det helt och hållet. I vissa avseenden är de mera barbariska än vi, och det enda gudomliga med dem är deras makts beslutsamhet. De gör vad de vill, och ingenting kan stoppa dem.

Vi indianer har alltid tagit hänsyn till varandra och aktat oss för att såra varandras känslor med att begå överilningar, medan vi i stället varit desto grymmare mot fiender och i krig.

Det återstår att se hur dessa så kallade teules för sig i krig. Deras tunnor på hjul för mycket dunder men är i sin klumpighet värdelösa mot våra spjut och pilar. Är det du, Tendile?

Tendile O gudomlige härskare, varför vill du ej längre bo bland ditt eget folk?

Montezuma Min vän, jag har det bra här. Fråga mig icke mera.

Tendile Vad gör teules med dig?

Montezuma De för sig väl och behandlar mig med fullaste respekt. Jag har rörelsefrihet fortfarande, och jag kan fritt sköta mina åligganden och alla viktiga affärer. Hela mitt tjänstefolk är här, jag har kvar mina kvinnor och kan bada dagligen, och dessutom passar tjugo hovmän, rådgivare och kaptener ständigt upp på mig. Allt är bäst som sker.

Tendile Vi tror inte längre på dessa som kallar sig teules. De för sig enbart som inkräktare, och de behandlar skymfligt våra hustrur och fortsätter att ge dem sjukdomar.

Montezuma Du överdriver, min vän. Vänta litet. Se här. – Soldat Diaz!

Diaz Ja? Montezuma Kom hit! – Denne teule, frände Tendile, har bett mig utvälja åt honom en mycket vacker indianska till hustru. Jag har gjort vad jag har kunnat, och nu säger jag dig detta, min vän Bernal Diaz del Castillo. Jag har idag gett order om att man ger dig en 145

vacker flicka, men du måste behandla henne väl, ty hon är dotter till en högboren hövding. Jag har talat väl om dig för hennes familj, och de kommer att ge dig guld och vackra mantlar.

Diaz Min herre, jag är icke värdig att du visar mig en sådan godhet. Hur kan jag visa min tacksamhet? Jag kan endast kyssa dina händer i ödmjuk beundran och vördnad och be vår Gud beskydda dig så länge du lever.

Montezuma Se där, Tendile. Så uppför sig en riktig Teule. Ej alla är så mänskliga, men en och annan kan man faktiskt umgås med.

Tendile Men de flesta är bara gemena inkräktare som vill röva vårt guld och ta våra hustrur.

Montezuma Så får du inte säga, Tendile.

Tendile Det är icke desto mindre sant, och därom blir merparten av folket mera övertygat för varje dag. Du behöver blott säga ett ord, och alla dina arméer vänder sig mot dem som en man och utrotar dem från jorden. Och då skall vi ha många härliga människooffer och fira orgier i veckor och vada i deras hatade blod på själva gatorna.

Montezuma Tendile, de är fortfarande mina gäster. Inte ett hår får krökas på deras huvuden.

Tendile Du tvivlar ju själv på att de kommer från Quetzal.

Montezuma Inte desto mindre är de mina gäster.

Tendile Men du är deras fånge.

Montezuma Jag vore icke deras fånge om gudomligheten icke velat det. Gudomligheten är min frihet och mitt skydd. Jag kan ej vara någons fånge. Jag kan alltjämt när jag vill gå upp till templet och deltaga i normala mänskooffersriter.

Tendile Och de vita med sin kvinnogud och sitt absurda tomma kors går med på det?

Montezuma (ler) Min vän, de är ej blinda och besatta av sin djävul jämt.

Tendile Men när de är det kan de göra vad som helst.

Montezuma Allenast om jag dör får ni förgöra dem. Så länge deras djävul låter mig behålla livet skall jag vara deras outtröttliga beskydd.

Tendile Min konung, du är alltför god för denna världen som beskyddar giriga och smutsiga barbarer.

Montezuma Nej, min frände. Jag behagar blott att vara mänsklig.

Tendile Har du glömt då din gudomlighet?

Montezuma Jag vore ej gudomlig om jag ej var mänsklig. Det är all essens i det gudomliga: att vara blott och bart human.

Tendile Min herre, hela Mexico och alla dina riken styrs fortfarande av din och ingen annans vilja.

Montezuma Därför upphör jag ej att försöka leva upp till mitt enorma ansvar.

Tendile Teulerna är ditt livs enda börda. Du behöver bara ge ett tecken.

Montezuma Jag skall lida dem, min son, så länge det är möjligt.

Tendile Du är godheten och visheten och tålamodet själv.

Montezuma Jag gör så gott jag kan. Jag har lärt mycket av min artonåriga regering.

Tendile Må den fortsätta i evighet.

Montezuma (ler) Det gör den inte. Gå nu, frände. (Tendile går.)

En spansk vakt Å, den förbannade hunden! Jag är helt utled på att behöva stå här och vakta den hedna vingklippta kalkonen!

Montezuma (för sig själv) Jag hör dig, min son, och förstår dig. Men än har jag vingar som täcker allt Mexico, var även du alltjämt står under mitt skydd allenast.

Cortez (inkommer) Nå, gunstig herrn, dina aktier har sjunkit till botten! Det här ser ej bra ut för dig. Jag har talat med dina kaptener, och de vittnar mot dig. De säger, att du själv befallt dem att inleda krig och att indriva skatt, och att om vi gudomliga teules försvarade dem som du anföll så skulle ock vi utan urskiljning dödas.

Montezuma (till Marina) Hur kan jag försvara mig? Jag är ej längre i en sådan ställning att jag kan försvara mig såsom politiker mot dessa teules, som självsvåldigt har satt sig över 146

mig. Den endast har rätt som segrar, är deras orättvisa lag. Jag har ingenting därför att säga.

Cortez Du är enligt vår spanska lag skyldig till att ha givit befallning om att alla vi skulle dödas. Det brottet förtjänar man döden för enligt vår lag.

Montezuma (till Marina) Jag var härskare över ett land som blev hemsökt av inkräktare som spred kaos i mitt land vid kusten. Som härskare var det min plikt att ej endast se på.

Observera att jag även samtidigt sände er de mest frikostiga gåvor för det att ni kanske var gudar och ättlingar till vår Quetzal.

Cortez Detta brott ligger ej desto mindre dig till nedrig last, och vi måste statuera exempel.

Dock är jag barmhärtig och nådig som teule, och jag skulle aldrig gå med på att du blev bestraffad med döden.

Montezuma (till Marina) Hur kan man ens om man är gud reflektera och allvarligen överväga att straffa en härskare för att han gjorde det enda han kunde ha gjort?

Cortez Dock är dina kaptener så skyldiga som någon brottsling kan vara, och de skall bestraffas med döden. De skall brännas levande här framför din egen boning, och du skall se på.

Montezuma (till Marina) Denne gud är ej mänsklig.

Cortez För fram de förbannade mördarna! (fem hövdingar med bakbundna händer förs in och fjättras vid fem stycken pålar.)

1 Hövdingen Min store härskare, kan du tillåta detta?

2 Hövdingen Vi lydde allenast ditt ord.

3 Hövdingen Du allenast kan tala med dessa gudomliga djävlar. Bed om vår förskoning.

4 Hövdingen Vi har inte annat än lytt våra order.

5 Hövdingen Vårt brinnande kött komme över ditt huvud.

Montezuma Malinche, du kan icke mena att fullgöra detta! De äro som barn jämfört med dina djävlar till conquistadorer!

Cortez Den narren har fräckheten att protestera. Tag hand om den ömklige stackaren. Bind honom baktill och låt honom noga se på. (fem spanjorer tar hand om Montezuma.)

Montezuma Ni förgår er mot allt universum!

Cortez Sätt bara en trasa i munnen på honom om han vågar tala.

En spanjor (sätter handbojor baktill på Montezuma) Seså, ta det lugnt bara, konung! Vi genomför bara sedvanliga människooffer på spanskt vis.

Cortez Sätt fyr på de dödsdömda!

(Man tänder eld under de fem bålen. En tjock rök utvecklas.

Montezuma måste se på, bakbunden och munkavlad.)

Giv noga akt på vår dom, Montezuma! Det här kallas rättvisa!

Scen 2. Senare.

Marina Malinche, det här går för långt.

Cortez Och vad har du att påstå, din slyna?

Marina Du måste ge konungen fri. Annars tappar han ansiktet inför sitt folk, han förlorar sin makt, och det kan bara leda till att ni blir utdrivna om inte dödade till sista man. Med att kränka vår konungs gudomlighet fläckar ni bara er egen.

Cortez Min flicka, jag har ingen tanke på att ytterligare inskränka din konungs frihet. Jag straffade hans fem kaptener för att de bekrigat oss, och jag bestraffade honom med att tvinga honom se på, det var allt. Jag är nöjd. Alla domar har uppfyllts, rättvisa har skipats, och vår Montezuma, som jag håller innerligt av, är ej mindre en härskare över sitt folk idag än han var innan vi kom.

Marina Du förstår ej aztekernas mentalitet. Deras tålamod är utan ände, men när det tar slut är aztekernas vrede och blodtörst långt hemskare än någon äkta spansk djävul.

147

Hans brorsöner framhåller ständigt för härskaren nödvändigheten av att ni blir utdrivna.

Han endast håller tillbaka aztekernas ständigt tilltagande vrede.

Cortez Min flicka, du är bara kvinna. Du vet ingenting om spanjorer. Om jag ej förstår mig på dina azteker så vet du än mindre om mina spanjorer. Jag lovar dig att de är oemotståndliga. De har rest hit för att kuva en hel kontinent, och de kommer att göra det, vare sig det kostar dem deras liv eller ej. De är dårar och galningar kanske, men inget kan stoppa dem och inte ens dina vilda azteker. Men nu vill jag träffa vår vän Montezuma.

Hur mår han idag?

Marina Han är vänlig och storsint som vanligt.

Cortez Hans tålamod med oss är det mest gudomliga med honom. (går ut till honom) God morgon, gudomlige!

Montezuma Var även du hälsad med en god morgon, Malinche.

Cortez Hur mår du idag?

Montezuma Jag mår väl efter gudarnas vilja.

Cortez Och har du tänkt över mitt anbud?

Montezuma Malinche, jag har mycket noga funderat på saken och kommit till följande.

Jag tänker väl om er konung som skickat er så långa vägar för att endast hälsa på mig, och jag har efter långt övervägande avgjort att ställa mig under hans välde. Vi har icke båtar ens att skicka över till Cuba, men han äger skepp som han sänder ut att segla runt hela världen, så att de far bort emot väster men kommer tillbaka från öster. En sådan monark är mig långt överlägsen, och jag accepterar med glädje att ställa mitt rike till hans underbara förfogande. Därför är jag även villig att gälda er skatt, men jag vill ge er kejsare mera än så.

Jag vet nog att ni så snart ni anlände hit lät uppbryta den hemliga ingången till min gudomlige faders gravkammare och att ni upptäckte hela den skatt som där finns. Hela denna omätliga skatt, Axayacas gudomliga arv ifrån aderton generationer, vill jag ge er kejsare. Ni har mitt lov att gå in i den hemliga kammaren och där förse er med allt vad där finnes.

Cortez (tar av sig hjälmen) Min herre, vi är icke värdiga....

Montezuma Nog nu om det. Nu till mera väsentliga saker. En kris är i uppsegling hos detta folk. Jag har ej lyckats nog övertyga min släkt, mina brorsöner och mina härhövitsmän om att jag är en frivillig gäst hos er och ej en fånge. De önskar befria mig till varje pris och hemföra mig åter till mina palats mitt i staden. Men mest angelägna om att få förändring till stånd är vårt heliga prästerskap, och deras makt över folket och över soldaterna är bara mindre än min. De förklarar det vara nödvändigt att anfalla er och helst döda er till sista man och åtminstone jaga er bort ifrån landet för gott. Jag har ensam försvarat er mot hela mitt stora folk, jag har ansträngt mig nog till det yttersta för att bevara er fred och aztekernas, men denna djävul som farit i folket går icke att stilla. Er avrättning av mina fem stackars tjänare gjorde ej saken bekvämare. Mest har det retat mitt folks raseri att fem lysande hjältar blev offrade men ej åt gudarna. Det var fem lönlösa offer då hjärtanen deras uppbrändes med köttet. Det mest skall mitt folk aldrig någonsin kunna förlåta er.

Cortez (sätter åter på sig hjälmen) Du ber oss alltså försvinna?

Montezuma Jag manar er till det för ert eget bästa och förrän det händer en olycka. Om ni beger er tillbaka till varifrån ni en gång kom har ni icke förlorat det minsta på hela affären, men om ni uppskjuter er återmarsch skall ni blott bli mera lidande för varje dag som ni dröjer.

Cortez Din humbug! Du vill bara smärtfritt bli av med oss! Vi har ej skepp ens att segla med!

Montezuma Ni kan lätt bygga er nya. Jag har själv fått se hur ni flinkt byggt er skepp här och seglat omkring på vårt härliga Mexicos insjö. Förresten så brände ni själv era skepp

148

när ni kom. Jag har aldrig förstått den gudomliga visdom som kunde förmå er till frivilligt skeppsbrott.

Cortez Om vi måste lämna ditt land måste du följa med oss.

Montezuma Omöjligt. Då blir ni blott säkrare anfallna. Jag endast kan garantera er fullständig säkerhet omkring ert återtåg. Så länge jag är hos er är ni osäkra.

Cortez Vi stannar här. Vi far aldrig tillbaka.

Montezuma Ånyo jag skönjer er outrannsakliga visdom som ni kallar vid namnet djävul och som jag själv skulle mer definiera som motsatsen till allt förnuft.

Cortez Dra åt skogen, din stolte alltför dominerande och överlägsne kapun! Vi skall noga begrunda din varning, vi tackar dig för den, men vi kommer aldrig att lyda din vilja. Vi dör då långt hellre och till sista man. (går) Montezuma (till Marina) Förstår du dig på honom?

Marina Ju mera man börjar förstå dessa eldfängda teules, dess mindre förstår man dem. I mitt försök att begripa mig på dem har jag endast blivit beroende av dem som slav, och jag fruktar att det nog blir alla aztekers och rödhyade naturmänniskors öde så småningom. Något styr dessa gudomliga teules som är all gudomlighets motsats.

Montezuma Och det är det stora mysteriet som vi har att komma till rätta med.

Akt IV Scen 1. Som akt I scen 1.

Utsikten öppen men i skymningsbelysning.

Guatemoc inför församlade präster och hövdingar.

Präst Vad vi vill veta, Guatemoc, är om vår store herre Montezuma fortfarande är gudomlig eller ej.

Hövding Det går de mest otroliga rykten i staden om att han helt har övergått till främlingarnas tro och blivit dem lydigare än oss. Och folket tror på dessa rykten och tar dem på allvar. en annan präst Han kommer alltmera sällan för att offra människor hos oss. Är han med oss mot främlingarna eller med främlingarna mot oss?

Tendile Låt Guatemoc tala!

Guatemoc Mina herrar, jag besöker min store farbror dagligen hos de fördömda främlingarna, som jag aldrig har trott att är några äkta söner till Quetzal. Därtill är de för råa och vulgära, de luktar för illa och har för konstiga sjukdomar, och de behandlar oss som djur. Det gjorde inte Quetzal. Men ingen av oss kan förstå hur svår vår store Montezumas situation är. Han är varken med främlingarna mot oss eller med oss mot främlingarna. Han är med både oss och främlingarna och anstränger sig till det yttersta för att bevara freden till vilket pris som helst. Priset han får betala är hans egen värdighet och ett förnedrande beroende av främlingarna. Men betalningen av detta pris får även vi, hans eget folk, vara med och betala, och detta kan vi inte acceptera.

Hövdingarna Hör! Hör!

Guatemoc Om vi inte gör oss av med dessa stinkande främlingar nu blir vi aldrig av med dem, vi blir alla smittade av deras sjukdomar, våra hustrur får alla sjuka barn med dem och blir sjuka själva, denna skändliga rasblandning måste upphöra för vår egen ras skull! Därför anser jag att vi måste anfalla deras läger medan vi ännu har möjlighet, befria vår älskade Montezuma från deras våld om det är möjligt, och döda dem alla till sista man så att ingen sådan grobian sedan någonsin vågar visa sig här i vårt fria land mera.

Alla Rätt så! Just så! (Öronbedövande bifall.)

Tendile Mina herrar, ett ögonblick! Älskar vi icke alla Montezuma? Vill vi icke alla ha honom tillbaka här hos oss levande? Men om vi anfaller de stinkande främlingarnas läger så dödar de honom genast! Det har de lovat! Är det inte sant, Guatemoc?

Guatemoc Min farbror har själv sagt att den risken finns.

149

Tendile Han är omtyckt av de stinkande främlingarna som han är omtyckt av oss. Så länge han har inflytande över deras högste befälhavare bråkar de inte med oss, och vi slipper ha dem här i staden. Är det värt att slakta varje stinkande främling till priset av vår gudomlige härskare Montezumas liv? För att inte tala om alla deras liv som måste dö därigenom, kanske både du och jag, ädle Guatemoc. (mummel i församlingen) Jag vet att vår store Montezuma dagligen arbetar på att få främlingarna bort härifrån. Han har stor övertalningsförmåga, och alla hans tunga förnuftsskäl talar för att de måste lämna vårt land innan de själva far illa. Låt oss vänta och hoppas så länge Montezuma lever, ty så länge han lever, så länge beskyddas vi av gudomligheten. Blott om han sviker må vi anfalla Quetzals stinkande bastarder.

Guatemoc Min farbrors släkting Tendile har talat förnuftigt. Låt oss hoppas på vår store härskare Montezumas visdom så länge han ännu lever och inte sviker oss. (allmänt bifall under mummel) Scen 2. Spanjorernas läger.

Guatemoc Min farbror, vi kan ännu hålla stånd, men folket är oroligt.

Tendile Det var med yttersta nöd som din brorson och jag kunde avstyra ett angrepp på dina skyddslingar igår.

Montezuma Mina fränder, jag har goda nyheter. Allt verkar nu ordna sig av sig själv.

Våra älskade främlingar har fått problem. En stor flotta teules har landat vid kusten med flera tusen soldater, ej för att bråka med oss utan, hör och häpna, för att bråka med Malinche. De har kommit hit för att föra honom tillbaka till hans eget land som fånge anklagad för förräderi, och där borta blir han troligen offrad på teulernas manér utan att gudomligheten ägnas någon tanke. Vad sägs om det?

Tendile Kommer då barbarerna att komma hit och slåss för att hämta Malinche?

Montezuma Vi slipper till och med det. Malinche beger sig själv till kusten för att slåss mot sina egna man. Och har vi tur så dödar samtliga varandra.

Guatemoc Märkligare nyheter har jag då aldrig hört. Vad är det för ett galet folk, den här förryckta vita rasen?

Montezuma Om de är besläktade med vår Quetzal så är de långt mer än degenererade.

De är ett mellanstadium mellan gud och hund, och detta monstrum, som de dyrkar, kallas djävul.

Guatemoc Och hur skall vi bäst utnyttja denna märkliga situation?

Montezuma Tyvärr så lämnar teules några kvar att hålla deras garnison och övervaka mig. Jag själv blir ej befriad av Malinches galenskaper. Men de flesta av dem ger sig ner till kusten, och när de är borta skall vi noga förbereda oss. Om de har kraft att återvända hit när deras orgier av vänslakt slutats, skall de känna, när de återkommer, att de icke är välkomna. Vi skall ej mer försörja dem, och våra hem skall vara stängda för dem. Och då borde de begripa, tycker man, att de har ingenting i vårt land mer att göra. De har fått sitt guld, och om de vill behålla det så gör de klokast i att fortare än kvickt försvinna.

Guatemoc Men de vill ha mera guld. Så länge de får mera guld så vill de stanna kvar.

Montezuma Jag medger att den risken finns. Men om de följer girighetens dårskap har de ingen chans. Då har ni rätt att döda dem till sista man.

Scen 3. Djupare skymning över utsikten.

En hövding En präst Guatemoc

Vad nytt från teulernas fördömda läger?

Vi har bara åtnjutit förbannelse från deras håll så länge de har varit här.

Tendile, du har ordet.

150

Tendile Vänner, läget är väl närmast melankoliskt. Medan vi här fröjdades åt främlingarnas avfärd och berusade av skadeglädje firade förryckta orgiefester fyllda med hänryckta mänskooffer enligt traditionens feber, segrade Malinche över sina landsmän, och den segern köpte han med Montezumas guld. Han mutade de män som kommit för att fängsla honom, och de krigar samtliga nu under illsluge Malinches ledarskap. De är på väg tillbaka hit i större obönhörlighet och kraft än någonsin. Vi hade tidigare blott att göra med en fårskock. Nu är teules en armé av järn.

Guatemoc Det är den första biten av den stora hela katastrofen. Alla andra är än värre.

Tendile Bland Malinches fiender fanns en märkvärdig man som varken var av deras eller vår ras. Han var helt och hållet svart, och sådant exemplar av människa har aldrig skådats förr av någon i vårt land. Dock var det teules som tog honom hit. Han förde med sig en ohygglig sjukdom som består i utslag över hela kroppen som man måste klia och som blott blir värre när de klias. Hela ens utseende förstörs, och slutligen så dör man.

Denna sjukdom har nu drabbat alla tlaxcalaner och finns säkert redan här hos oss.

Alla Förbannelse! Vi måste döda alla främlingar förrän det är för sent!

Guatemoc Men det är ej det värsta. Fortsätt, käre vän Tendile.

Tendile Ni vet alla vad som ägde rum när de var borta. Vi försökte rädda och befria Montezuma, men han själv avstyrde våra angrepp och bad oss att lugna ner oss. Om han icke hade ingripit så hade han nu varit fri och hans fångvaktare ordentligt slaktade till sista man. Men efter den missräkningen så ordnade vi till en fest med dans och offer. Då blev vi mitt under festen lömskt angripna av de stinkande banditernas fördömda kommendant, och många av oss dog, och vi fick bara kål på sex av dem. Malinche hörde om spektaklet, och han sade: "Går det så till medan jag är borta är ej själve Montezuma mer att lita på och vill jag ej ha något mer att göra med den hunden." en hövding Sade så den dock förståndige Malinche? en annan Kallade Malinche Montezuma för en hund?

Tendile Själv fick jag höra det, ty jag var där då. en präst Alltid får vi skulden för vad teules själva ställer till. Om mäktige Malinche icke längre umgås med vår högste gudom Montezuma, då finns intet hopp mer för de sinnessjuka teulerna.

Tendile De är ej sinnessjuka. De är blott fel programmerade, hjärntvättade och djupt förvirrade av eget ledarskaps förryckta religion, dess fanatism och djävul. en hövding Vi har inget annat mer att göra än att driva ut dem rakt i havet innan de förintar oss med all sin galenskap! en präst Vi kan ej mer ta hänsyn till att Montezuma finns i deras läger.

Guatemoc Dagens order: ingen mat och inget öppet hem åt teules! Det har Montezuma själv nu förespråkat. många Låt oss följa Montezumas vilja in i döden.

Scen 4.

Montezuma Jag vill icke.

Cortez Du måste!

Montezuma Ni kan döda mig men icke tvinga mig.

Cortez Du ensam kan rädda oss. Vi måste få fritt återtåg. Annars blir vi offrade till sista man!

Montezuma Det är för sent nu. Ni skulle ha lyssnat till mig när det ännu gick an.

Cortez Du är mesig som en gammal kvinna!

Montezuma Dina förolämpningar har aldrig bitit på mig.

Cortez Upp med dig nu och tala till ditt folk! Annars dör lika många av dina som av mina undersåtar, ja, dubbelt flera. Du är landets enda diplomat, du är den ende som kan undvika en tragedi.

151

Montezuma Mitt eget folk hör inte längre på mig. De har valt en ny härskare åt sig. Jag blev inte ens informerad. Jag har ingen gudomlighet kvar i deras ögon.

Cortez Det har du visst det. Var inte barnslig nu. Sitt inte här och sura. Ingen blir gladare eller friskare av att fasta, och vi har ingen nytta eller glädje av att du svälter ihjäl dig.

Montezuma Malinche, ända sedan den första dagen vi träffades har du oavbrutet arbetat på att tilldela mig hjärtesår. I början förstod jag inte dina förolämpningar, först här i Mexico förstod jag att det var det det var, och ju mera du har märkt att dina angrepp på min personlighet har gått hem, desto hårdare har du förnyat dem, och desto grymmare har du gjort dem. Nu begär du av mig att jag själv skall tilldela mig det djupaste hjärtesåret av alla med att tala till mitt folk efter att de förkastat mig. Hur kan du göra det?

Cortez Det var inte jag som detroniserade dig. Det var ditt eget folk.

Montezuma Jag vet. Men de gjorde det till följd av allt vad du gjort tidigare. Jag förlorade min sista gudomlighet i det ögonblick du kedjade fast mig inför mina fem trogna tjänares avrättning. Nu begär du att jag skall avstå från det sista av min mänsklighet. Jag beklagar, Malinche, men du kommer aldrig att lyckas med att göra mig till en djävul som du.

Cortez Herr Montezuma, jag beklagar, men du har inget val. Du måste opp dit och tala ditt folk till rätta, ty du är ännu Montezuma.

Montezuma Jag har ingenting att säga dem eller dig.

Cortez Hämta hit en präst, för guds skull. (en präst kommer skyndandes) Få honom att samarbeta. Annars är vi förlorade.

Prästen Jag kan inte tala med honom utan Marina.

Cortez Hämta då hit den där slinkan, för guds skull! (Marina föres in.) Försök du tala din konung till rätta. I egenskap av kvinna kanske han lyssnar till en kvinna.

Marina Vad begär du av mig?

Cortez Din plikt.

Marina Den har du redan tagit från mig. Jag har ingenting mer att ge dig.

Cortez Vill du att din son med mig skall dö?

Marina Nej. Cortez Få då den där fähunden upp på muren så att han kan skaffa oss fritt återtåg.

Montezuma Stackars jungfru, de vita är inte snälla med oss.

Marina Jag är inte jungfru.

Montezuma För mig är du alltid en heligare jungfru än deras madonna, som dock födde barn. Att de ändå kallar henne jungfru är fullt i enlighet med all deras galenskap.

Marina Även jag har fött barn.

Montezuma Men du gjorde det mot din vilja. Därför är du en heligare jungfru än deras gudinna.

Marina Jag vill ändå be dig gå upp på muren och tala till ditt folk.

Montezuma Varför?

Marina Annars dör du utan att de har fått se dig en sista gång.

Montezuma Mitt folk ger mig skulden för att teules plundrat våra tempel och störtat våra gudar.

Marina Det var en ärofull strid uppe i templen. Många teules dog och blev offrade.

Jag deltog själv i de heliga riterna. Folket jublade. Aldrig har jag så frossat i blod som i teulernas blod.

Montezuma Min flicka, jag trodde du stod över sådant.

Marina Min fader, du ensam har alltid stått över sådant.

Montezuma Det är sant. Jag offrade själv alltid endast blott för att tillfredsställa de mina, aldrig mig själv.

Marina Tala till de dina. Det är din sista chans. Teules dödar dig ändå.

Montezuma Men du skall leva.

Marina Ja, ty jag är kristen. Jag har gått med i deras hyckleri och deltar i det. Det är nämligen det enda sättet att överleva i den kristna världen.

152

Montezuma Min dotter, om jag ändå skall dö är det lika bra jag gör det stående och offentligt. Hjälp mig upp.

Marina Säg vad du vill. Teules skall ändå aldrig begripa.

Montezuma Men jag känner att mitt hjärta ej skall klara av det.

Marina Glöm ditt hjärta. Tänk på din själ.

Montezuma Tror du vi har någon själ? Det förnekar våra gäster.

Marina Min fader, endast vi som dör fria från deras religion och dess massterror har någon själ.

Montezuma Jag tror du har rätt, flicka. (Tar sig upp.)

Cortez Bra, Marina! Du fick det vacklande vraket på fötter!

Marina Det var inte din förtjänst.

Cortez Skryt lagom.

Diaz (till Garcia) Tror du han klarar det?

Garcia Om han klarar det är han mera gudomlig än Kristus.

Montezuma (kommer fram till bröstvärnet. Tungt beväpnade spanjorer bevakar honom från höger och vänster och bakom honom. På andra sidan takets bröstvärn aztekiska krigare och präster i fullaste krigskostymering.)

Jag ber er, mitt folk, att låta teules återvända till havet. flera hövdingar Tyst i massan! Det är Montezuma! Tyst! Montezuma talar! (aztekerna blir dödstysta) Montezuma (mycket trött och svag) Jag vet att det är för sent, jag vet att ni valt en annan, jag vet att jag är döende, jag vet att ni kommer att döda alla teules, jag vet att allt vad ni gör är rätt, jag vet att detta är mitt avsked till er, men om ni kan så gör inte saken värre utan låt teulerna gå.

En hövding Vår fader, vår store herre och härskare, hur smärtsam är icke din uppenbarelse! Hur djup är icke din olycka och dina barns och dina släktingars olycka! Säg vad du vill, och vi skall göra vad du vill, bara du förlåter oss.

Montezuma Då har jag blott en enda bön.

Hövdingen Vi lyssnar.

Montezuma Låt inte teules få döda mig.

Hövdingen (förstår och ropar högt:) Låt inte teules få döda honom!

(En skur av stenar regnar spontant över muren, flera av spanjorerna blir träffade, Montezuma segnar ner.)

Cortez Ta bort honom därifrån, för guds skull!

Diaz (bär ner Montezuma tillsammans med andra) Han är skadad.

Cortez Var träffades han?

Diaz I huvudet, på armen och på benet.

Cortez Bagateller.

Garcia Han är död.

Cortez Kom inte med några amsagor, din bastard. Han kan inte vara död.

Diaz (lyssnar på bröstet) Hans hjärta slår inte längre. Han måste vara död. Det kan vara hjärtat som gav efter.

Cortez Stå inte där som asgamar och blockera liket! Han får inte vara död! Vakna, Montezuma, din såspilt! (slår honom på kinderna, öppnar ögonen på honom, spottar på honom, gnuggar honom,) Han får inte vara död! Hämta hit vatten och slå på honom! (man slår på honom ett ämbar vatten.)

Diaz Han är död! (gråter) Cortez (resignerande, medveten om att stämningen är vänd till djup sorg hos alla.)

Pissa på honom tills han vaknar. (går) Soldaterna (klagar och gråter) Vår fader! Vårt enda skydd! Vår konung! Vår fader! Hur ska det nu gå med oss? Vi är förlorade!

153

Akt V Scen 1. Samma kväll, samma plats, inomhus.

Marina Han är död nu och det definitivt.

Cortez Kunde läkarna inte rädda honom?

Marina De gjorde sitt bästa, förband väl hans sår, men när han åter vaknade upp slet han upp alla deras förband och lät såren förblöda.

Cortez Vi hade som väl var en präst som åtminstone lyckades rädda hans själ.

Marina Han lät sig aldrig omvändas.

Cortez Kvinna, vad säger du?

Marina Han slängde sitt krucifix i sitt nattkärl och spottade på prästens hostia.

Cortez Då var den mannen en djävul.

Marina En djävul är du, ingen annan.

Cortez Var aktsam med dina förbannade ord.

Marina Jag har noga lärt känna dig, Hernando Cortés, och allt vad du går för de här femton månaderna. Du har skänkt mig en son, och som tack har jag varit dig mera lojal än jag någonsin varit mitt folk, och jag vet vad du är. På ditt eget språk kallas en sådan som du egoist, ett ord som aldrig vi kände till. Du har aldrig tänkt på någon annan än dig, och allt vad du har uträttat har endast varit för din egen skull. De omätliga skatter du samlade upp, som du sade, åt kyrkan och kejsaren har du förskingrat i mutor och gömt för dig själv, och allenast en bråkdel har skickats till Spanien och utdelats åt dina tappra soldater som lön. Var har alla de guldtackor hamnat, som du stöpte om från vår härskares och hans familjs underbara och oöverträffade konsthantverk? Jag kan slå vad om att du grävt dem ned djupt i jorden på ett säkert gömställe. Förräderi, mutor, bedrägerier och hänsynslöst svek är det enda du kan, och jag tvivlar ej på att du även en dag skall förskjuta din ende sons moder och ge henne över åt någon brutal officer när du tröttnat på henne, när hon börjar få sina rynkor, när du slitit ut henne och hennes skönhet är hopplöst förbrukad för gott, ty så plägar det gå för de hustrur som teulerna tar sig med falskt sken av engifte, trohetsed och evig lojalitet. Du har redan haft tre kvinnor som du befruktat vid sidan av mig fastän du ej är gift med en enda av oss. Och du tillvitar Mexicos folk för promiskuitet, bigami, skändlig omoral, månggifte och disciplinlöshet!

Cortez Grälande kvinnor är värre än krig, men tillsammans är de ännu värre än helvetet.

Kvinna, vi upplever kanske vårt livs sista natt, ty om vi icke flyr denna natt flyr vi aldrig om inte från livet och det ofrivilligt. Jag medger att allt vad du säger är sant, men jag lovar dig, vackra indianska, ändå, att jag faktiskt är mycket human i jämförelse med alla mina kolleger. Den mördaren Narvaez, som kom från Cuba för att göra slut på mig av endast avund, var en värre slaktare än alla dina ohyggliga präster tillsammans. För honom är alla indianer blott boskap, och han hade aldrig ens talat med vår Montezuma men hängt honom endast åt gamar i närmaste träd så fort han färdigt utnyttjat honom, ett öde som troligen blir Guatemocs, som beslutat sig för att utplåna oss eller dö själv med sin stad och sitt folk. Han är en tapper kämpe men har ingen chans, och hans motstånd kan endast tyvärr resultera i hela din stads systematiska jämning med marken och utplåning av det aztekiska väldet för evigt.

Diaz (kommer in) Min herre, aztekerna anfaller. Vi måste ge oss iväg genast, nu eller aldrig.

Cortez Jag kommer. Min nådiga, följer du med oss och blir en av oss, eller stannar du hos dina blodvadare, dina hjärtslaktare, kannibaler och ädla kusiner?

Marina Du vet att jag ej längre har något val. Er ohyggliga djävul har mig i sitt våld, och jag har blott att följa dess öde. Jag har blott mig själv att anklaga och skylla som lät mig förledas, förföras och tjusas av er mor med barnet från början. Jag vet nu att den modern var blott en hora och hennes barn endast en galen fanatiker.

Cortez Jag kan ej påstå med säkerhet att du har orätt, men faktum är att den symbolen har segrat i ett tusen fem hundra år och att hela den rikaste världskontinenten med Mexico som gyllne hjärta är maktlös mot denna, som du säger, sköka och dåre. Det finns inget rike 154

i denna guldflödande nya värld som ej skall utplundras av oss ohejdbara kristna och icke ett folk i din värld som ej skall bli förslavat av oss som ditt eget. Vår sköka och långhårige impotente högmodige dåre är mera gudomliga än tio tusen barmhärtiga kloka och storsinta gudomligheter som din Montezuma.

Garcia (inträder) Capitano, aztekerna har rivit alla broar. Vi måste antingen simma eller färdas med båt. Natten blir en mardröm utan like. Mexicosjön kokar redan av överfulla kanoter med krigiska kannibaler i skräckinjagande monsterkostymer.

Cortez Även om många av oss denna natt blir uppsläpade till de aztekiska prästernas blodiga knivar så skall vi en dag dra ut proppen ur denna förtjusande sjö och igenfylla samtliga detta Venedigs kanaler så att hela Mexico blir blott en öken av torra sterila ruiner.

Det är, min bergtagna vildinna, din skökas och dåres fantastiska makt. Vi dör kanske fem hundra av oss denna natt, men det skall kosta er hundra tusen och däribland samtliga Mexicos adelsfamiljer. Ty Jesus, vår konung, var endast en snickarson och en arbetare.

Marina Din religion är ej orättvis endast men gudlös dessutom.

Cortez Du får kalla den vad du vill, och det är säkert sant allt vad du vill anklaga den för, men den är och förblir tyvärr sanningen, som det är bättre att vara en vågkam av än att med dumdristig envishet motstå den och därmed endast bli krossad som slutresultat.

Marina Om det ej finns en återuppståndelse för oss azteker så fanns det ej heller för din herre Jesus.

Cortez Om han uppstod eller lät bli vet vi ej. Att aztekerna kommer att göra det är föga troligt. Det hör ej till saken egentligen om Jesus verkligen uppstod. Det enda som gäller är att hans orättvisa gudlösa religion faktiskt segrar för alltid.

Marina Och djävulen?

Cortez Vad vill du veta om djävulen?

Marina Var kommer djävulen in?

Cortez Vad är djävulen om icke vapnet som Jesus använder sig av för att jämt kunna segra?

(De gå ut. Allt slocknar. Luften uppfylls av vilda blodtörstiga aztekskrin, vapenlarm, sårades klagovrål och döendes stönanden.)

14-18.11.1988.

155

Efterskrift.

Det intressanta med detta drama är åskådliggörandet av den spanska conquistadormentalitetens möte med indianernas. Det är ett utpräglat indiandrama och som sådant kanske unikt, indianerna framställs som ädla och förståndiga i all sin grymhet medan spanjorerna under Cortez dominans framstår som simpla barbarer i all sin kristendom. Montezuma och Cortez är dramats båda motpoler, konungen tragiskt sårbar i sin totala upphöjdhets ädelmod och välvilja, och Cortez fullständigt avskyvärd i sin omedvetna bestialitet, som han fräckt försvarar med att han "i jämförelse med sina kolleger är human" och med kristendomens etablerade ofelbarhet. Mellan dem står Marina, den indianska tolken, dramats enda kvinnoroll, som aldrig översätter Cortez grovheter utan att dessa anpassas efter Montezumas öron. Endast därigenom kunde spanjorerna lura till sig Mexico.

Dramats versifikation i daktyler och jamber varvas i vanlig ordning med prosa i mera svårtydbar blandning än någonsin. Första akten är på prosa, andra aktens två första scener är i högstämda daktyler, och sedan vidtager den ständigt alltmer svårutredbara blandningen. Den tragiska röda tråden är dock klar: Montezumas utomordentliga godhet som härskare (med tvivlet på den egna nationalkulten som pricken på i-et) blir hans och hans folks undergång, genom just detta tvivel, som får honom att visa kristendomen tolerans, genom hans storsinta generositet, som Cortez utnyttjar till att använda Montezumas guld som mutor åt sina egna landsmän som sänts ut för att krossa honom, vilket de lyckats med om Cortez inte haft så mycket guld att besticka dem med, och genom Marinas sällsamma agerande, som består i att hon lurar sig själv utan att hon själv fattar det förrän det är för sent, och vilket Montezuma i sin godhet minst av alla genomskådar.

Dramat slutar med den historiska natten, "la noche triste", då spanjorerna utdrevs från Mexico, tyvärr blott för att senare återkomma och då lägga hela staden i ruiner. Här slutar dramat med indianernas enda lilla tillfälliga seger över spanjorerna. Dramat kan också ses som en analys av hur imperialismen som mentalitet fungerar, en brottslig mentalitet som idag är lika aktuell som någonsin genom exempelvis Kinas förfarande med Tibet.

Renskrivet digitalt Göteborg 9 september 2002.

Copyright © Christian Lanciai 1988

156