Resor, del 5

Resor, del 5 (2013-18)

Tillbaka till Spiti (2013) Förseningsresa med komplikationer Återupplivningen (2014) Luttringsresan Tålamodsresan Kalasresa med förvecklingar Påsken 2015 Tillbaka till Zanskar Högriskresan (2016) Årets Finlandsäventyr Lugna resan Prövningsresan Sabotageresan (2017) Trivselresan Påsklovet (2018)

1

2 28 54 72 74 102 133 137 173 179 181 208 228 235 259

Tillbaka till Spiti Resan hade förberetts redan på ett tidigt stadium i Göteborg under våren med bland annat regelbundna träffar, där den viktigaste hade varit hos Birgit Gustafsson i Johanneberg, som också skulle ut på äventyr i Ladakh under sommaren, där vi beslöt att försöka träffas alla tre. Då vi misslyckats 2011 med att nå fram till Spiti var Janne och jag inriktade på att desto säkrare nå Spiti den här gången, men vi kunde aldrig ana vad vi skulle möta där.

1. Vägen över Simla Allting gick som en dans till en början. Visumkvalet i år, som blev så ohyggligt påfrestande förra året, gick på bara fyra dagar fastän det utlovats fem. För att göra inledningsetappen lättare kom vi överens om att satsa på lokalflyg från Delhi till Chandigarh, för att korta ner busspåfrestningarna. Det var där problemen började.

Vi köpte sprit i Göteborg på Landvetter, som sig bör, Janne whisky och jag Jägermeister, som plomberades för transporten i handbagaget. I Helsingfors vid mellanlandningen tillstötte en försening, så att vi fick vänta två timmar extra där medan vi förbryllades av att alla caféer (utom ett) på flygplatsen hade söndagsstängt. Frestelsen att öppna någon av flaskorna var oerhörd, speciellt som även vinbaren hade stängt, men vi klarade oss.

När vi skulle byta till lokalflyget i Delhi tillstötte komplikationer. Flaskor med innehåll fick icke medtagas i handbagaget hur plomberade de än var. Vi hade bara checkat in ett större bagage var, men nu måste även handbagaget checkas in om flaskorna skulle räddas.

Expediten löste problemet med att förse flaskhandbagaget med en särskild etikett som utmärkte dryckjomstransport. Så kom spriten levande fram till Chandigarh.

Där föll vi för frestelsen att ta en taxi upp till Simla. Janne hade på nätet sett att en taxi Chandigarh-Simla kunde kosta 4500, men vi fick ett generöst erbjudande om bara 2350 (knappt 300 kronor), så vi slog till.

Vädret var hyfsat. Monsunen slog till endast fläckvis och verkade i avtagande. Men på vägen till Simla inträdde en ny situation. Vår chaufför frågade om vi skulle till nya eller gamla busstationen. Jag trodde han menade den centrala och den andra bakom åsryggen och svarade den nya. Det visade sig att Simla hade fått en helt ny busstation.

Denna låg dessutom långt utanför staden. När vi släpptes av där var vi helt bortkomna och visste inte alls var vi var. En taxichaufför erbjöd sig att köra oss till staden för 250. Vi beslöt oss för att gå själva.

Men när vi såg hur långt det var satte vi något i halsen. Vi skulle få vandra hela eftermiddagen. Vi ångrade att vi inte tagit taxin och hoppades få lift i stället. Ett bilistpar förbarmade sig över oss och förklarade att vi gått alldeles fel och att vi var på väg så långt bort från staden som möjligt. Han körde oss till en busshållplats, där vi kunde ta en lokalbuss upp till staden. Biljetten kostade 4 rupier (50 öre). Jämför med taximöjlighetens 250. Bussen körde oss till gamla busstationen, varifrån det sedan bara var att bestiga alla trapporna upp till staden. Vi var hungriga och uttröttade efter en förkortad natt i en flygstol men kom upp och nådde fram till det hett åtrådda Indian Coffee House, där vi omgående frossade i ostomelett med kaffe i två omgångar, en lyxlunch för 20 kronor.

2

Det hade varit ett oväntat extra äventyr med påfrestande strapatser, men vi hade gjort den nyttiga lärdomen att bekanta oss med Simlas nya busstation, vars existens ingen av oss haft en aning om tidigare.

Vi lyckades sedan köpa bussbiljett i den gamla busstationen men måste ta bussen ner till den nya. Nattbussen till Manali tog sedan bara 10 timmar, så att vi var framme vid Manali klockan 5 på morgonen, exakt 36 timmar efter att vi lämnat Göteborg.

Det blev en påfrestande extra natt i sittande ställning i en buss som hela tiden ursinnigt krängde och slängde i kurvorna, så att ingen sovande ställning var möjlig att behålla. Till detta kom myggorna, som bet mest i fötterna. Ändå stal man sig till sina sömnstunder då och då, så att när man mörbultad kom fram till Manali efter två nätters sittningar man ändå var i relativt utvilat tillstånd. Det hade kunnat vara värre, men hungrig var man, och smutsig var man.

Gamle herrn på Greenland tog lika hjärtligt emot oss som någonsin, så man var hemma igen. Duschen bjöd på varmvatten, och köket fixade frukost, så man kunde i lugn och ro börja återhämta sig efter den första etappen av denna oförutsägbara resa.

Dock tycktes vädret vara hyggligt. Monsunen förekom endast fläckvis, och luftfuktigheten var inte överväldigande, så att man kunde få sin handduk att torka. Kort sagt, det var bara att njuta. del 2: Goda nyheter i Manali och resan till Kaza Monsunen hade inte varit för svår i år. De regn som drabbat Uttaranchal och gjort 70,000 hemlösa och krävt 11,000 liv av vilka 4000 ännu inte hittats hade inte varit monsunregn utan plötsliga katastrofala skyfall till följd av klimatförändringen, liksom katastrofen i Ladakh för tre år sedan 2010. Äppelskörden skulle bli god i år och kanske för god, så det fanns äppel överallt och priserna sjunkit till hälften. Rohtangpasset hade inte varit stängt en enda gång under hela sommaren, och detta var det bästa tecknet av alla.

Min värd verkade må bättre än någonsin, och hans installation av solvärmare på taket var ytterligare ett tecken på att han fann det värt att fortsätta satsa på en framtid för sitt hotell vid sina 84 år. Även Raju hade gått ner i vikt och såg bättre ut, och vi utbytte informationer om det aktuella läget. Han berättade att det kunde finnas en möjlighet till en direktbuss från Kaza till Keylong utan byte vid Gramphu.

Vi hade tänkt ta bussen till Kaza klockan 5 följande morgon, men Janne föreslog att vi skulle ta en taxi i stället för bekvämare och säkrare resa med möjlighet till egna stopp när vi ville. Detta förslag var oemotståndligt och oavvisligt. Frågan var om vi skulle fara följande dag eller stanna i Manali en dag extra.

Vi hade som grannar ett förtjusande italienskt sällskap om tre personer, där en var mörkhyad från södra Indien men talade en utmärkt italienska. Mannen levde i Villa San Giovanni medan hans dam och jag fann varandra genast.

En äldre tysk från södra Bayern ankom direkt från Ladakh och meddelade att allt hade varit perfekt och underbart men att bara solen varit något för stark ibland. Det vore konstigt annars. Vi diskuterade Tyskland och relationerna med Frankrike, han kunde inte alls förstå att de någonsin hade krigat med varandra då det var naturligt för tyskar att lära sig franska

3

och för fransmän att lära sig tyska och samarbeta över alla gränser, och minst av allt kunde han förstå nynazismen. Nazismen hade ju inte varit något annat än världshistoriens värsta mardrömsmisstag från början till slut. Just denna dag hade 1949 Konrad Adenauer blivit Västtysklands kansler med oerhörd betydelse för Tysklands återuppbyggnad och utvecklingen mot EEC och EU. Jag erinrade honom dock om att revisionisternas första företrädare med ifrågasättandet av Förintelsen hade varit fransman.

Det regnade tröstlöst hela eftermiddagen, varför vi beslöt oss för uppbrott följande morgon. Regnet var ihållande och bådade intet gott, alla de värsta regnscenarierna från gångna regnkatastrofår i Manali som 2004 och 2010 framträdde för min inre syn, men det var bara att hoppas på att det skulle gå vägen.

En annan god nyhet var att det fanns allt fler Wi-Fi-ställen i Indien, där man alltså kunde koppla upp sig gratis och trådlöst. I Vashisht fanns det åtskilliga sådana ställen, men jag ville inte bära med mig min handdator upp dit i ösregnet, men möjligheten var definitivt en positiv öppning för framtiden.

Emellertid var regnet bekymmersamt då det bara höll på och hällde på, och det pågick hela natten. Mardrömsscenariot var en verklighet. Vi skulle inte slippa problem med vädret.

Janne hade organiserat resan. Han hade fått tag i en jeep för bara 7000 till Kaza men i Old Manali erbjudits det samma för 6500 med tibetansk chaufför. Han fick också tag på ett franskt par, och om vi hade följt med dem hade priset blivit ännu billigare. Emellertid var paret snorkigt, och vi föredrog den tibetanska chauffören.

Han visade sig vara hjälpsamheten själv och en idealisk chaufför. Han var omtänksam och rask och mer än vänlig. Efter frukost på Lakshmi besteg vi jeepen ute i skvären och satte genast av halv 9 på morgonen. Det regnade fortfarande men inte mycket.

Resan visade sig gå som en dans, då det var litet trafik denna Indiens 67-e självständighetsdag och då vägen hade förbättrats åtskilligt. Emellertid tilltog regnet ju högre upp vi kom samtidigt med blåsten. De första gyttjeställena uppträdde först efter Marhi. Där blev tjockan total, och den blev inte bättre på andra sidan Rohtang.

Regnet förföljde oss hela vägen. Aldrig hade jag upplevat regn på andra sidan Rohtang tidigare, och dessutom var dimman kompakt, så man såg intet av bergen. Detta varade ända fram till Kunzun La, det andra passet på 4400 meter. Även där regnade det och blåste av bara fan. Vi formligen piskades av regnet över passet.

En incident inträffade, när vi fastnade i en fors och måste gå ut och skjuta på. Det blev till att vada i iskallt vatten. Vi lyckades inte, och först när det kom en annan jeep till platsen full av robusta ryssisraeler kunde vi med deras hjälp få loss jeepen. Det var i deras eget intresse att vägen genom forsen blev fri.

Först efter det sista passet började solen synas och molnen släppa fram en smula blå himmel. Inte ens från passet hade vi för molnen sett något av bergen, men nu öppnade sig Spitidalen för oss i all sin vilda och ödsliga skönhet, som i mycket påminde om Zanskar.

Emellertid var dagens resetapp 20 mil, och vi kom fram till Kaza först efter mörkrets inbrott, och att då börja söka efter ett hotell var varken lätt eller roligt. Flera var fulla, men till slut kom vi fram till som jag trodde var mitt gamla Zambala från 2005 i den gamla delen av staden. Det var strömavbrott, hela staden var mörklagd, men vi fick ett rum för 300 och full middag, och det var allt vad vi behövde efter en regnig resdag i pinande stormvind över två

4

4000-meterspass under 12 timmar. Det var bara att drösa i sängen efter middagens avslutning halv 11. del 3: Första dagen i Spiti.

Det visade sig att hela landet var utan elektricitet. De hade hoppats den skulle komma tillbaka redan igår kväll, men det gjorde den inte. Man fick klara sig på levande ljus och ficklampor.

Efter mycket diskussioner hit och dit beslöt vi att satsa på Key och Kibar, det största klostret och världens högst belägna by, enligt reklamen. Den var i själva verket världens högst belägna by med elektricitet, men det hjälpte ju inte nu när hela landet var strömlöst.

Klostret låg bara 12 km från Kaza och Kibar 4 km högre upp. De var alltså inom gångavstånd, men vi beslöt ändå att anlita Karma, som tacksamt ställde upp med mer än man bad honom om. Åtminstone jag ville vandra hela vägen tillbaka.

Vädret var angenämt då det varken var för gassigt eller hotade med regn. Blå himmel skymtade ibland mellan nästan bara vita moln, så vi tog inget paraply med oss.

Uppe i Kibar 4200 meter över havet nöjde vi oss med att dricka en kopp te på samma ställe där jag suttit med Sergio och Silvia för åtta år sedan. Byn är imponerande med sina 80 hus på så hög höjd, men nästa by, som ligger ett snäpp högre, har också 80 hus. Sedan finns det en by till ännu högre upp som inte syns från Kibar.

Sedan gick vi ned till klostret, dit den ena jeeplasten efter den andra av israeler ankom samtidigt som vi, men vi välkomnades med samma hjärtlighet som för åtta år sedan och bjöds på föreläsningar om kapellens hemligheter och på mycket gott te. Det var ett alltigenom angenämt och berikande besök.

Sedan kom Karma med jeepen och bjöd oss på kaffe. Janne föreslog att vi skulle ta oss upp till en viss utsiktspunkt ovanför klostret längs en oländig stig, men jag fick ta mig dit upp ensam – ravinerna var för branta, och Janne gjorde klokt i att inte riskera någonting. Vi möttes sedan där nere, gick åter upp till Karmas kaffebjudning, där jag lämnade dem för att vandra tillbaka till Kaza. Jag beräknade de 12 kilometrarna till två och en halv timme, och det stämde exakt.

Hemma väntade oss bedrövliga nyheter. Omedelbart efter att vi hade passerat Kunzun La hade vägen över passet stängts. Vi hade ju fastnat i en fors där och även passerat ett antal andra kritiska ställen, så det var inte så konstigt. Regnet hade ju förföljt oss hela vägen, och tydligen hade något rasat efter oss så att vägen blev obrukbar. Vägen stängd och ingen elektricitet i hela landet – det kunde knappast bli bättre. Ändå kom jag ut på internet efter först några abortiva försök och fick läsa nyheter om våldsamma översvämningar i Delhi, våldsamma sammanstötningar mellan muslimer och hinduer i Kashmir och Srinagar, våldsamma upplopp och sammanstötningar med mera bråk i Egypten och annat sådant.

För morgondagen planerade vi för en trek från Damul till Dankhar, en sträcka som ungefär var den samma som dagens men nerförsbacke hela vägen. En annan dålig nyhet var att Pindalen var blockerad av ras, som Janne hade sett fram emot att få besöka. Den var alltså

5

utesluten ur programmet. Vi hade därmed bara Dankharäventyret kvar i Spiti, om vi skulle kunna ta oss ut ur landet på måndag för att nå Leh på tisdag den 20-e om fyra dagar. del 4: Dankhar.

Dagen blev minst sagt äventyrlig. Det var planerat att vi med Karma skulle fara med jeep upp till Demul och därifrån vandra ner till Dankhar, en vandring som till en början skulle vara brant men som sedan skulle bli lättare.

Byn Demul låg uppe på 4300 meters höjd, och uppstigningen dit över Spitidalen var hisnande. Där skildes vi från Karma och inledde nedstigningen.

Denna visade sig mer än bara svår, då föret var förrädiskt och slipprigt hela vägen. Det gick därför extremt långsamt, och det uppstod en kris när vi äntligen nådde ner till fast mark och inte genast kunde orientera oss till fortsättningen av stigen. Till en början följde vi fel flod motströms, vilket vi tvingades inse när där inte fanns någon stig. När vi kom fram till rätt flod var dess enda bro bruten med mitten i vattnet och två kanor ner i det från båda håll.

Vi försökte finna ett vadställe, men strömmen var för strid. Det var helt enkelt omöjligt, och Janne, en erfaren fjällvandrare, skulle inte ens i Lapplandsfjällen våga korsa en sådan ström.

Detta är ett vanligt problem i Ladakh och Spiti – skyfall resulterar alltid i översvämningar och brustna eller bortförda broar, och de kan ligga oreparerade i åratal. Därför är jag i allmänhet ovillig till äventyrliga vandringar i dessa berg med oanade faror på vägen, men detta var Jannes enda chans till en trek i Spiti, där Pindalen var uträknad, och jag ville inte göra honom besviken.

Vi måste anlita den brustna bron – och lyckades. Ett hopp av denna typ kräver noggrann koncentration och precision, men ingen plurrade.

När vi äntligen nådde Solang, som låg på halva vägen, en by på två hus, var klockan redan kvart före ett – vi hade hållit på i tre timmar och var ansträngda. Det såg illa ut för vår ankomst till Dankhar idag.

Vi kom fram till byn Lalung tjugo över två och beslöt att stanna där för natten. Vi fann ett trevligt home stay, där jag kunde sitta på taket och läsa i solskenet, och middagen blev en upplevelse. Under dess lopp ankom tio släktingar av alla åldrar, fem barn, två systrar, en åldrad mamma och några till, så att köket fylldes av tretton personer. Middagen avslutades med mintte, som var kvällens clou.

Under dagen hade vi försökt besöka den lokala butiken. Den skulle ha öppnat klockan sex, men den öppnade sju. Vi fick knacka på och tränga oss in för att visas in i ett särskilt rum med varor – nästan bara godis alltsammans, med några läskedrycksflaskor, – mjölk och några ägg, och resten nästan bara godis.

Det var ett streck i programmet att nödgas fastna på detta ställe, vilket kanske skulle kosta oss en dag, men passet till Kunzun La var ändå blockerat fortfarande, vi kunde ändå inte komma ut på några dagar, och det var hela Spiti som var utan elektricitet sedan tre månader, inte bara denna by.

Det hade naturligtvis varit bättre om vi låtit Karma köra oss först upp till Demul och sedan direkt till Dankhar. Det hade besparat oss mycket tid, ansträngning, obekvämlighet och brustna förhoppningar, men det är lätt att vara efterklok.

6

Vi hade emellertid en angenäm natt, jag hade ett långt pärlband av angenäma drömmar och drömde bland annat att hela familjen Gumucio, våra barndomsvänner från Chile, flyttade tillbaka till Göteborg hela familjen, med Alejandro och Inez, Luis Enrique och de andra. Vi hade bett om tidig frukost för att säkert nå fram till Dankhar och ha tid på oss där.

Jag vaknade halv 7, men Jannes tillstånd var kritiskt då han hade feber. Vi fick frukosten kvart i 7, omelett, chaupathis och te och var redo att starta.

Janne skulle ha betalat mycket för skjuts ner till Dankhar, och vi frågade om saken. En jeep skulle till Kaza men var fullsatt. No deal. Vi fick gå.

En bit nedåt hann emellertid den jeepen i fatt oss. Vi stannade för att släppa förbi den.

Den stannade också. Föraren sade något och pekade uppåt. Vi förstod inte vad han menade, tills det gick upp för oss att vi fick sitta på taket. Det var bara att tacka och ta emot.

Det var som att rida på en kamel, då sjögången var oerhörd. Det gällde att gardera sig inför varje kurva. Vi hade inget att sitta på utom ett reservdäck, vars fälg slet sönder mina byxor. Fem kilometer från Dankhar signalerade jag att vi ville stiga av, där var ett fotomotiv jag inte ville missa, och det var rätt ställe för avstigning, då jeepen snart skulle dyka neråt mot Kaza, medan vi måste fortsätta uppåt mot Dankhar.

Vi nådde det övre klostret tjugo över 9. Därmed hade vi hela dagen på oss och kunde ta det lugnt med förfriskningar och lunch på det sedan 2010 nyuppförda gästhuset, som inte funnits till när vi varit här 2005 med Silvia och Sergio och som erbjöd både angenäma rum och restaurang med alla faciliteter.

7

Emellertid var menyn något av en paradox. Där fanns allt: tibetanskt, kinesiskt, indiskt, israeliskt, italienskt, pizza och chop sey, det var en luxuös meny på ett dussin rader i vackert stiltryck men med ögonbrynshöjande priser, och det visade sig att intet av all denna härlighet fanns tillgängligt i köket, inte ens curd.

Frågan uppkom om vi skulle besöka den berömda sjön. Jag ville det absolut, men Janne behövde vila.

Det var klokt av honom, ty vägen upp var brant, med den påföljd att vägen ner måste bli farligt glissando hela vägen. Sjön var inte mycket till sjö, snarare ett mellanting mellan en tjärn och en pöl, kanske en göl, men det var ett meditativt ställe med en vacker nyuppförd stupa över stranden. Någon sade att det fanns fisk där. Sjön hade tillflöde, men jag kunde inte se något utlopp. Här såg mina engelska vänner från Cambridge 2005 ett underligt djur vid den motsatta stranden som vi först efteråt kom på att måste ha varit en snöleopard.

Det var inte lätt att ta sig ifrån Dankhar. Vi förhörde oss om möjligheten att ta buss eller shared jeep därifrån, men det senare var inte möjligt. Det kanske skulle gå en buss vid tretiden, men det var osäkert, då både vägen till Kinnaur och till Manali var blockerade. Hur som helst måste vi ta oss ner till landsvägen, en nedstigning på några hundra meter.

En jeep avgick precis med plats på flaket, så att vi missade den. Ingen annan var startklar. Vi måste ta oss ner till fots och hänvisades till en diffus stig längs med berget. Det var åter glissando hela vägen som gällde, och dessutom avbröts stigen vid ett tillfälle och fortsatte högre upp på andra sidan – det är ofta så med stigar i Himalaya. Man får gå på känn.

Det tog en dryg timme för oss att ta oss ner, och väl där nere brände solen på ordentligt – enligt Janne var det 500 meter vi gått ner. Vi hade sett två bilar fara längs landsvägen ovanifrån, väl trafikerad var denna huvudväg inte, men vi hoppades ändå på lift.

Flera bilar körde förbi utan att stanna fastän de hade plats. Endast två av fyra var fulla.

Med den femte fick vi lift efter en halvtimme – på flaket.

Det var en tuff skumpa-dumpa-färd på stående fot på 22 kilometer med gupp hela vägen, och det gällde att ha mjuka knän, precis som man när man skidar.

Vi var framme i Kaza före tre och hade därmed inte förlorat någon dag trots ganska påfrestande kriser och äventyr. del 5: Krisen.

Det visade sig svårt att ta sig ut ur Spiti. Vägarna var fortfarande blockerade både mot Lahaul och mot Kinnaur. Passet över Kunzun La var stängt genom att vattenmassorna brutit igenom vägen efter att vi först sluppit igenom in till Spiti, och mot Kinnaur hade jordskred blockerat vägen. Därför kom det ingen buss från Rekong Peo (i Kinnaur 20 mil från Kaza), och därför körde det ingen buss över Kunzun La. Att landet varit strömlöst i tre månader gjorde inte saken bättre, vilket vållat landet outsägliga problem inte minst när det gällde sjukhusen. Men det värsta problemet var festivalen i Kaza, som nu varade i tre dagar från lördag till måndag (19-21 augusti) och som innebar att hela Kaza förvandlades från en sömnig halvdöd by till ett stökigt kaos av myllrande människomassor, då plötsligt hela Spiti kommit hit. Dunka-dunka-musik och

8

skrällande högtalare från arenan och busstorget vräkte på från morgon till kväll, och trängseln var som i Delhi eller Benares. Naturligtvis hade alla dessa människor kommit hit med fordon, varför de också måste bege sig tillbaka med fordon, varför alla fordon var upptagna, varenda jeep och lokalbuss. Vår värd Phuntsok ansträngde sig hela kvällen för att finna ett fordon åt oss och tycktes få napp, men det sket sig. Kanske det skulle lösa sig på morgonen. Kanske det var meningen att vi skulle stanna en extra dag i Kaza, i synnerhet i betänkande av Jannes kritiska hälsa. Hans förkylning hade nu börjat lossna i form av näsforsar, så han var på god väg mot återhämtning. I ett led av konvalescensen nosade vi upp ortens lokala spritbutik, som vår nepalesiske värd på vår lilla tibetanska restaurang kunde ge oss en anvisning till, en reguljär indisk spritbutik bakom galler och med flera expediter bakom gallret, där han kunde köpa öl, som han längtade efter. Jag frågade om priset på deras Green Label whisky, och det var bara 300 rupier för en hel flaska. Så vi skulle nog åtminstone överleva.

Underhandlingarna med bussbolaget och med våra båda jeepmöjligheter pågick hela dagen. Mellan varven gick vi upp till klostret och hälsade på i butiker och sjapp, jag letade genom hela staden efter en kopp kaffe, ett German Bakery hade en espresso att erbjuda för 50 rupier, det verkade rena fusket, men vår tibetanska sylta hade faktiskt kaffe. Det var varken övertygande eller starkt, men det var kaffe.

Till slut kom vi till en överenskommelse med vår effektive reseterminal Lho-Te, Karmas arbetsgivare, som erbjöd en jeep hela vägen till Leh. Priset var 10,000, det var långt bortom mina möjligheters horisont, och jag ville helst stanna till i Keylong. Priset till bara Keylong fastställdes till bara 4000, men Janne ville gärna använda sig av jeepen hela vägen fram. Vi erbjöds en rabatt ner till 9000, och med tanke på Jannes utsatta hälsa slog vi till. Därmed skulle vi slippa allt eventuellt strul på vägen med bussbyte vid Gramchu-Khoksar, och resan kunde inte bli bekvämare eller effektivare. Det fick lov att kosta reserverna.

Emellertid var resan ännu inte rodd i hamn. Vi måste komma överens med chauffören, och han stod ingenstans att finna. Han hade just kommit från Leh och hade uttröttad lagt sig att sova, och ingen visste när han skulle vakna. Vår agent Lho-Te bad oss komma tillbaka halv 4. Busstationen hade bett oss komma halv 5 om vi ville ha biljetter. När vi kom till LhoTe halv 4 var chauffören försvunnen. Han sov inte hemma längre, och ingen visste vart han hade tagit vägen. Vi väntade en halvtimme och ombads sedan komma tillbaka halv 6.

Vår värd på hotellet tyckte det var säkrast att vi skaffade en bussbiljett. Hans försök att hjälpa oss hade strandat. Han hade haft en jeep på gång tillsammans med ett gäng, så det skulle bli så billigt som 600 per person till Keylong, men den chauffören blev sjuk och måste till sjukhus, varpå de andra beslöt att ta bussen. Ändå ville jag i det längsta tro på vår agent. Vi missade busschansen, och vår agent lovade presentera chauffören när vi hade vår avskedsmiddag hos vår nepalesiske tibetan.

Klockan var då halv 7.

Halv 8 dök han upp med chauffören, en ladakhier som genast ingav förtroende. Han fick sin handpenning, och saken var klar. Avfärd klockan 4 på morgonen.

Den som hade gett oss kontakten med Lho-Te var en yppig och älskvärd amerikanska där från Pennsylvania som numera bodde i Wyoming men tillbringade somrarna i Spiti som konverterad buddhist. Hon gjorde ett mycket irländskt intryck och hade mycket riktigt ett

9

klart irländskt påbrå blandat med litauiska, skotska och andra blandade element. Hon var en entusiastisk buddhist och mycket pratsam och älskvärd och gav oss flera goda råd, bland annat kontakten med Lho-Te, som råkade vara Karmas arbetsgivare. Denne hade gett sig tillbaka till Manali, men jag fann honom på facebook och skickade honom en vänförfrågan.

Jag köpte min whiskyflaska att ha i reserv för 300 rupier (36 kronor), och det dracks ganska mycket där i Kaza under de pågående festivaldagarna. Då och då knackade på vår dörr en och annan berusad hotellgäst som hade gått fel.

Vädret var det si och så med. Det såg fortfarande mörkt ut åt Manalihållet, och den sista eftermiddagen överraskades vi av en rejäl regnskur. Men bussen hade kommit från Manali, vägen västerut var öppen, och vi kunde fly vidare från isoleringen och ovädret och elektricitetslösheten i Spiti till en förhoppningsvis soligare och stabilare tillvaro i Ladakh.

Halv elva denna kväll kom elektriciteten tillbaka till Spiti. del 6: Leh-resan.

Vi steg upp halv 4 och var klara och väntade på jeepen vid avtalad tid klockan 4. Det regnade. Den kom halv fem.

Dagens resa följde samma mönster – ett ständigt småregn med små solglimtar, många och långa pauser varunder vår chaufför och hans vän (som satt i framsätet) vanligen försvann spårlöst på någon halvtimme, och naturligtvis ett otal incidenter på vägen. Vid ett stopp kämpade en truck med en sten som ramlat ner på vägen, som den knappt orkade med.

Vid ett annat stopp försökte man med block och taljor och stållinor bärga en truck som kört ner i en ravin – chauffören var död, och trucken var ett dragspelsvrak. Många gånger var vägarna förvandlade till vattenvägar med de båda hjulspåren förvandlade till kanaler i långa sträckor. Ändå fick man en del goda foton här och där.

Vid raststället strax före bron över mot Gramphu och Kokhsar, där vi senast bjudits på whisky, uppenbarade sig ett helt festsällskap direkt från festivalen i Kaza i egen minibuss, och även de drog fram en egen whiskyflaska, dock inte Green Label. De drack upp allting själva. En av deras vackra damer var väldigt lik Eva Green.

Frågan var var vi skulle övernatta. Jag hade hoppats på Pang, även om det skulle vara lika kallt där som i Sarchu, som var ett ökänt ställe för sin dyrhet och iskalla klimat – ingen ville stanna där. Vi nådde Gramphu först vid middag efter 15 mil och sju timmar, en fjärdedel av vägen, så vi skulle knappast nå Pang före kvällen.

Strax före Keylong mötte vi en havererad motorcyklist, en rasande engelsman, vars kamrater kört ifrån honom. Vi stannade där för att se om vi kunde hjälpa, vilket vår chaufför tycktes kunna göra. Snart kom haveristens kamrater tillbaka, en israel med flicka, och var lika positiv och optimistisk som engelsmannen var arg. De undrade naturligtvis vart engelsmannen tagit vägen när han plötsligt var försvunnen. De fick sin förklaring till varför han hade stannat. Sedan kom ytterligare ett par på motorcykel, som också tydligen vänt för att se vad som hänt deras kamrater. Vi lämnade dem där. De kunde klara sig själva på sex man hand. Tydligen hade elkabeln gått av.

Vår chaufför och hans kompis stannade också vid ett ställe ovanför Keylong där för några år sedan en buss förolyckats med 20 passagerare. En stenbumling hade kommit

10

farande och träffat bussen just som den passerade förbi och slagit ut den. Det var ett vilt ställe med dålig väg, riskabla branter och bråddjup ravin. Bussen hade inte haft någon chans.

Vid den tredje checkposten i Darcha meddelade vår chaufför att det var bäst att stanna där ur temperatur- och klimatsynpunkt. Både Sarchu och Pang skulle vara alldeles för kalla.

Vi hyllade beslutet och var ändå bara sex mil från Sarchu och hade tillryggalagt halva vägen.

På kvällen där i kyffet i Darcha bjöd chaufförens reskamrat generöst på whisky. Vi drack upp en hel flaska, och när den var slut köpte han en ny. Janne hade sina betänkanden mot detta med tanke på att chauffören följande dag skulle föra en jeep nästan 60 mil över en av världens svåraste vägar med fyra pass av vilka tre var över 5000 meter, men all denna whisky märktes inte alls följande dag. Tvärtom verkade den ha gjort susen.

Vi hade ju mött havererade motorcyklister igår, men det var ingenting mot vad vi gjorde idag. Denna höglänta highway, som mest löper på +4500 meters höjd, drällde av motorcyklister. Snart mötte vi en ny havererad sådan. Han var från Väst-Bengalen och helt främmande för dessa trakter, och hans stackars japanska motorcykel var mera som en moped. Han hade fått punktering och kunde inte laga den. Då vår jeep hade ett flak placerades minimotorcykeln på detta medan han fick sitta bredvid på flaket och följa med oss med sin knatter hela vägen till Leh. Hans kompis fick sitta mellan oss inne i bilen.

De långa pauserna fortsatte, och dessa komplikationer, med ständigt nya problem med den fastsurrade motorcykeln, som liggande läckte bensin, som måste samlas in i flaskor – vi blev tvungna att tömma dess bensintank i fem plastflaskor, som fick följa med och som alltså utgjorde faktiska bomber, som genom omskakning kunde utlösa statisk elektricitet och explodera, men i Pang blev vi av med dem, då de såldes och den ena reskamraten hoppade av, så att han som suttit på flaket fick hoppa in mellan oss i stället. Det var han som var från Väst-Bengalen. Han hade aldrig sett en tibetansk bönesnurra förut och häpnade storligen när den första uppenbarade sig inför hans klentrogna ögon. Det var en alldeles ny värld han kom till.

När vi närmade oss Tanglang La, det högsta passet på 5300 meter, anhopade sig stormmolnen, och på väg upp för passet bröt snöstormen ut. Vi hade inga problem med den, men det blev svårt att fotografera vid passet för snöns skull. Sex vilsekomna vägarbetare bad om lift med oss ned, och de fick alla plats hos motorcykeln på flaket. Fyra hoppade av vid det första lägret efter passet, medan två följde med ända till Rumtse.

Vår chaufför samlade således på sig uppgifter längs hela resan. Han var bara 25 och mycket seriös och tog uppenbarligen sitt ansvar för att hjälpa folk på vägen på allvar, vilket han klarade bra genom att vara så konsekvent saklig. Den havererade motorcyklisten igår, alla fripassagerarna, motorcykeln idag och dess vilsekomne bengaliske ägare, som trodde han kunde åka moped i Himalaya utan att få punktering, och hans beredvillighet att hjälpa minibussen vid Sarchu som fått punktering mitt i vägen mitt i vattenmassorna, alla dessa incidenter, som han tveklöst och beslutsamt gjorde allt han kunde för att avhjälpa, blev till en aktningsvärd och beundransvärd katalog.

När vi äntligen kom fram till Leh efter 13 timmar fick vi irra runt stan efter ett ställe som kunde åtgärda den punkterade motorcykeln. När jag och Janne äntligen kördes fram till Lung Snon, efter att vi blivit av med motorcykeln och den bengaliske gossen vid det fjärde försökta stället, var klockan redan 7. Det hade gått fortare med buss, då hade vi sluppit både

11

motorcykel, fripassagerare, outhärdlig digital dunka-dunk-musik och oändliga dröjsmål vid varje paus, men i stället hade vi fått besväret att i regnet klafsa fram med allt vårt bagage längs lervägarna från Gramphu till Kokhsar, där vi kanske fastnat eller ramlat i den slippriga geggan. Hade det varit roligare? Knappast. Kort sagt, fördelar och nackdelar tog ut varandra, och huvudsaken var att vi ändå kom levande fram till slut.

På Lung Snon mötte oss Legdan med öppna armar, och där i hemmet var allting i sin ordning. Till och med Karin från Holland var där, och vi gick genast upp till Tenzing Dickey för att stärka oss med en ordentlig thenthuk. Backloggen och uppdateringen på internet krävde en timmes extra arbete, men sedan kunde man äntligen genomföra en varmt efterlängtad dusch.

Janne bjöd på whisky, och man kunde utan betänkligheter hänge sig åt en hel natt i egen säng utan väckarklocka för första gången på tre dygn.

del 7: I Leh. Janne ville att jag skulle summera vårt Spitiäventyr, vilket inte var lätt, då det hände så mycket. Det stora plusset var Karma, vår första jeepförare, som nästan överdrivet väl tog hand om oss. Det är viktigt att framhålla, att om vi stannat en dag extra i Manali, som vi först tänkt, hade vi aldrig kommit till Spiti, då vägen över Kunzun La stängdes strax efter att vi med svårighet passerat i regnet och blåsten och de aggressiva forsarna.

Den kontroversiella biten var naturligtvis trekken från från Demul till Dankhar, som inte gick som den skulle. Vi nödgades övernatta i Lalung på ett Home Stay i stället, som jag alltid aktat mig för, då de är svindyra. Inte nog med det. Janne gick upp till klostret som krävde 50 rupier i inträde och visade sig innehålla ingenting. Om han ville fotografera kostade det 100 rupier extra.

Desto vackrare var Dankhar, mitt favoritställe i Spiti, som var måhända ännu vackrare nu än förra gången, då jag kunde göra den lilla vandringen upp till sjön. Att vi nödgades stanna en hel dag extra i Kaza gjorde ingenting, då dagen bjöd på en alldeles sjusärdeles festivalprakt, då hela Spiti var där och uppklädda med extremt vackra flickor överallt.

Oväsendet var stundom för mycket, och varje natt under festivalen var det högljudda supkalas i varje rum i hela hotellet med ideliga lokala gäster som gick fel in i vårt rum, men det var bara pittoreskt. Vår gode värd Phunchok bad om ursäkt för karnevalens kalabalik, men jag försäkrade honom att det var nästan bara njutbart.

Så över lag var Spitiäventyret minsann en upplevelse som man inte hade velat vara utan, trots det sällsamma i att Spiti varit utan ström sedan tre månader. Att den råkade komma tillbaka just vår sista kväll var en lyckträff.

Det nästan mest sensationella var det massiva motorcykeluppbådet längs hela vägen från Keylong till Leh. Vid Lachulung La på över 5000 meter hade ett gäng på 15 motorcykelknuttar samlats och höll på med att fotografera varandras motorcyklar. Med ett sådant överskott på motorcyklister måste det ju uppstå ett och annat haveri. Vi hade råkat ut för två.

12

Även i Leh var motorcyklarna ganska påträngande, och luften där var sämre än någonsin. Man visste inte om man var förkyld med halsbränna eftersom det var gaserna som frestade på luftrören.

Men mot kvällen träffade jag Skarma. Han var på kontoret med sin fru, som jag fick träffa för första gången, och hon var en intagande skönhet. Mitt problem i år var att jag bara hade tolv dagar på mig (efter de fem dagarna i Spiti) i Ladakh för helst både Nubra och Zanskar. Zanskarbussen var just nu i Zanskar, och man kunde inte veta när den skulle fara till Zanskar igen förrän den först kommit tillbaka från Zanskar.

Catherine från Lyon väntades till Lung Snon endera dagen direkt från Zanskar, så hon skulle kunna avge färska rapporter därifrån.

Karin var på Lung Snon till min stora fröjd, hon hade kommit för bara några dagar sedan och visste att berätta att man nu med jeep från Lamayuru kunde fara helt nära Lingshed med bara ett pass kvar till klostret. Skarma bekräftade dessa uppgifter. Från Padumhållet skulle det vara något längre, men helst ville man ju göra hela trekken från Padum till Lamayuru.

Jag sammanträffade med Skarma på nytt följande middag, och han hade ingenting nytt att komma med. Bussen var fortfarande i Zanskar, och ingen jeep hade dykt upp. Det lutade definitivt åt att vi fick nöja oss med Lamayuru, några dagsvandringar där omkring och kanske ett försök mot Lingshed, om man också kunde ta sig därifrån.

Därefter gick jag upp till överste Wangdus. Där var fullt av folk. Det hade det aldrig varit förut. Han hade en amerikansk familj på besök och dessutom en kollega från armén, som brukade köra motorcykel runt hela Indien. Han berättade ingående om sina erfarenheter från Kargilkriget och slaget om Sachienglaciären, ett slag som slagit alla rekord när det gäller höjden – det var på cirka 5000 meter. Vi satt en dryg timme där på tre man hand och diskuterade bland annat det muslimska problemet, ett problem som uppstår var det än uppenbarar sig muslimer, då de vägrar anpassa sig efter något annat än Koranen, innan han måste fara vidare på sin motorcykel och jag måste vandra vidare mina vägar. Han erbjöd mig lift, men jag föredrog att gå. Han hade svår artrit i knäna, varför han kompenserade sig med sin motorcykel, som han ständigt körde omkring i hela Indien med. del 8: Fast i Leh. Tyvärr hade jag fått en förkylning. Antagligen var det genom färden från Darcha till Leh med snöstormen vid Tanglang La med kalla fötter under en stor del av resan, men det är ovisst om jag blev smittad av Janne eller inte. Jag fick vara tacksam för att den drabbade mig mildare än honom, ingen feber, inga näsvattenfall, obetydlig hosta, bara ständigt ont i halsen och delvis förlorad röst.

Dessutom väntades Birgit till Leh söndag kväll. Om vi ville träffa henne måste vi vänta till tisdagen innan vi kunde fortsätta mot Lamayuru. Detta innebar ytterligare två dagars förlust. Hade jag varit ensam hade jag farit till Lamayuru i morgon, men det gick inte an att missa Birgit, när vi redan under mötet hos henne under försommaren hade beslutat att vi skulle försöka sammanstråla alla tre i Leh.

13

Om vi då tillbringade fyra dagar i Lamayuru skulle jag därefter knappast ha någon tid kvar för Nubra innan det gällde att återvända till Manali. Adjö alltså, alla vidare utflyktsplaner i Ladakh. Jag fick nöja mig med vad vi redan upplevt i Spiti. Åter aktualiseras frågan om det är bättre att resa ensam eller med sällskap. Friheten och fördelen som ensam är att man aldrig behöver vänta på någon och alltid kan passa in. Det är alltid lika tråkigt att känna att andra väntar på en som att behöva vänta på andra. Samtidigt innebär sällskap alltid klara fördelar när det gäller ekonomi och säkerhet, och om det är ett sällskap som man trivs med är det ovärderligt. När jag reste med Halvar 2006 höll vårt samarbete i tio dagar innan han ville bli efter. Med Janne har det hittills hållit i fjorton dagar.

Rytmen under de senaste sju åren har varit ungefär vartannat år i sällskap och vartannat år utan, och det verkar vara den optimala fördelningen.

Det var si och så med strömmen i Leh, och internet var mera nyckfullt än någonsin.

Strömavbrotten kom och gick med förvånansvärt accelererad frekvens. Till exempel, på min älsklingssylta Tenzing Dickey förekom fyra olika ljuskombinationer. Det förekom elektrisk belysning med taklykta vid varje bord, en stor solljuslampa i mitten av syltan och någon säkerhetsbelysning. Ibland var alla dessa på samtidigt, ibland slocknade än den ena och än den andra, ofta fungerade bara en, och den fjärde ljusvariationen var fullständigt mörker, då ingenting fungerade.

Catherine, den uråldriga krutgumman, ankom från Zanskar med ett tiotal vänner i höviskt följe av alla åldrar och flera nationer, både fransmän, engelsmän, schweizare och någon annan tyskatalande. Med henne diskuterade jag ingående möjligheten för oss att nå Lingshed, som visade sig små. En taxi till slutet av vägen skulle kosta 8000, den därpå nödvändiga vandringen skulle ta minst sex timmar och skulle bland annat inbegripa vadandet genom en ström som saknade broar. Denna ström kunde bara vadas igenom tidigt på morgonen. Komplikationerna tornade upp sig, och när Janne hörde om saken lade han ner det och beslöt att satsa direkt på Zanskar i stället. Han hade ju tid på sig i två veckor mer än jag.

Men på kvällen träffade jag Skarma, som berättade att det skulle gå en buss till Zanskar klockan 4 tisdag morgon. När jag berättade detta för Janne blev han själaglad och slog till genast.

Vi gjorde en utflykt upp till Danglas under eftermiddagen och besökte Birgits hotell på vägen ner och lämnade där en lapp om var hon skulle finna oss. När jag kom till Tenzing Dickey på kvällen efter att internet inte fungerat någonstans på hela dagen satt Janne och Birgit där. För första gången under vår tid i Leh var restaurangen fullsmockad, och vi fick vänta en timme på maten (bara för att vi var extra vrålhungriga) men hade ändå en trevlig kväll tillsammans. Birgit hade bestigit diverse berg omkring Markha och skulle nu göra trekken Lamayuru-Alchi på sex dagar med pass på 5250 meter. Hon är astmatiker men andas och mår bättre ju högre upp hon kommer.

Jag kunde göra en bokning för Janne hos Skarma, så att vi båda skulle bege oss tisdag morgon. Detta var efterlängtat. Luften i Leh var förfärlig, och vi hade stannat för länge. Båda rosslade vi med våra förkylningar, men så fort vi kom ovanför staden kunde man andas utan ont i halsen.

14

Som förklaring till att internet inte fungerade någonstans i staden fick vi det lakoniska utlåtandet, att det var bredbandet som inte fungerade.

Den följande dagen, min sjätte dag i Leh, var förskräcklig. Nu hade förkylningen brutit ut på allvar. Jag forsade som ett vattenfall hela morgonen, men jag fick Janne att komma överens om sin vidare resa. Bussen hade inte kommit ännu, den kanske skulle gå på onsdag, och annars fanns det jeepalternativ.

Alla tycktes bryta upp från Lung Snon samtidigt. Karin skulle fara till Nubra, och det franska sällskapet på 11 personer skulle fara hem. Catherine, deras ledare och Nestor, ett litet energiknippe med en vilja och envishet av järn, blev utelåst en kväll och började ursinnigt banka på ytterdörren för att väcka hela huset tills jag kunde ingripa och visa henne var det trötta värdfolket hade lagt hennes nyckel på fönsterbrädet.

Sista kvällen hade vi middag på tre man hand, Birgit, Janne och jag, på Mona Lisa, då jag längtade efter kött. Vi hade en mycket trevlig samvaro, och nu började äntligen internet fungera igen. Jag kunde genomföra den viktigaste kommunikationstrafiken innan det blev för sent och sedan hinna packa om inför morgondagen före midnatt.

Det kuriösa var att Karin hade haft exakt samma vattenfallssyndrom som jag fastän hon inte var sjuk. Det var någonting med den giftiga dieselluften i Leh, när nästan alla stadens generatorer var på samtidigt. Lamayuru var innerligt efterlängtat.

del 9: Stormmoln i Lamayuru Det kändes skönt att äntligen lätta ankar efter sex dagars tvångsenlevering, tre dagar för mycket. Men man var mycket medtagen efter förkylningen, benen ville inte riktigt bära, man var matt och svag, hostan och näsrinnandet hängde med, och Lehs dieseldunster hade bestått en med en bestående huvudvärk, som det var svårt att bli av med.

Bussen startade 8, och en korseld av olika dunka-dunk-högtalare och telefoner gjorde inte resan angenämare. I Nimmu blev det frukost, i Khaltse blev det en liten petit déjeuner, och vi nådde fram till Lamayuru halv ett. Men i bussen var några fransmän, en tysk jag träffat i Leh som skulle göra baby trekken på tre dagar, och en stor grupp vackra polska ungdomar, som satte sig längst bak, som polacker brukar.

I Lamayuru uppsökte jag genast mitt gamla hem, men tyvärr var mitt vanliga rum upptaget, hela den våningen var besatt av ett sällskap hindumän, så jag fick ta plats längst ner i källarvåningen, där det varken fanns toalett eller man kunde låsa dörren. Det gällde att, som det heter på göteborgska, ”gilla läget”.

Däremot tog mitt värdpar lika väl hand om mig som alltid. Efter någon vila försökte jag gå upp till Atitse, men mörka moln flockades hotande mot den sydvästra horisonten. Jag gick tills molnen blev för svarta. Sedan vände jag. Vinden var dessutom hård och kall, så det var ingen mening med att riskera obehagligheter.

En komisk incident: när jag gick upp för en av ravinerna satt det en man där. Jag undrade förstås vad han gjorde där. Plötsligt rusade han upp och flydde inför min ankomst hals över huvud i fullkomlig panik. Jag hade nästan skrämt ihjäl honom där han suttit och

15

klämt fram ett visitkort. Det var inte meningen, och jag ropade efter honom: ”Sorry! Sorry!” men han försvann med besked.

Internet fungerade liksom förra året förvånansvärt bra på hotell Dragon, bättre än i Leh, men strömmen kom först sju på kvällen. Fram till dess fick man treva efter tangenterna i nästan ett mörkrum medan skärmen bländade en. Det var nästintill omöjligt att få någonting skrivet. Även min värdinna där tog överväldigande väl emot mig som alltid. På kvällen tillredde mitt värdpar en idealisk thukpah medan jag fick sitta på terassen och njuta av solnedgången.

Lamayuru var sig likt.

Min värd berättade att 30,000 turister hade inställt sina bokade resor till Indien i år.

Orsaken var främst de brutala internationellt uppmärksammade våldtäkterna i vintras, men även Kinas intrång i Nubra hade fått många att dra öronen åt sig. Ändå var hans värdshus fullt av gäster, men de var alla hinduer från låglandet, och de var många. De var en hel skock, och de förde mycket liv och spelade sin avskyvärda inhemska skvalmusik, så Shangri La var inte ett lugnt ställe denna gång. Nästa gång jag kommer och finner mitt rum upptaget skall jag vända och återgå till Dragon i stället, men jag hoppas detta års turbulens är ett undantag. I mitt rum gick det inte att släcka belysningen utan att skruva loss glödlampan, som då är glödhet, inga mattor på stengolvet, stenhård huvuddyna, och så vidare, men maten var som alltid förträfflig. Jag hoppas kunna överleva alla dessa hinduer.

Naturligtvis kom mitt värdpar i klämma vid min ankomst. De kunde ju inte be mig gå till ett annat värdshus och måste samtidigt ge mig ett förskräckligt rum. Det är bara att ”gilla läget”.

Efter deras underbara middag gick jag ner till Dragon för en kopp kaffe. Där satt ett amerikanskt par som underhölls av en ung långhårig indier, som fördömde hela Indien med besked. Upprinnelsen till diskussionen var utan tvivel årets våldtäkter, som lett till ett sådant ras i turiststatistiken och ekonomin, och han var inte nådig. Han fördömde i synnerhet de indiska storstäderna, enkannerligen Bombay och Delhi, som han menade att skulle vinna på några naturkatastrofer som skulle utplåna större delen av befolkningen. Han menade, att om man lyckas överleva Bombay i en och en halv dag, så har man därmed överlevt hela världen i hundra år. ”Hela Indien är åt helvete, och det blir bara värre hela tiden.”

Emellertid hade jag en mycket god natts sömn, och på morgonen gick jag till Wanla. Det tog bara drygt två timmar, och det var en njutning – min första riktiga trek detta år. Jag besökte klostret, som var stängt med ingen närvarande någonstans, och hittade sedan ett kyffe nere i byn, där jag kunde få te och maggie soup. På vägen tillbaka träffade jag en av mina medpassagerare från Leh, som visade sig vara italienska från Udine. Vi hade ett hjärtligt samtal på italienska innan vi tyvärr måste skiljas för livet, då hon var på väg vidare mot Alchi fyra dagar längre bort.

På vägen från Wanla råkade jag ut för två regnskurar, men jag var hemma igen halv 3, och på vägen upp mot Lamayurus kloster, där jag ämnade vederkvicka mig med en rispudding, satt Birgit på en vägsten och väntade. Hon hade för avsikt att besöka klostret, fastän det numera begärde 50 rupier i inträde även om man bara ville gå runt utomhus, medan jag nöjde mig med att gå direkt på restaurangen gratis. Hon skulle komma dit senare.

16

Deras rispudding var inte så god, generös och billig som den brukat vara, och med te kostade den 90 inklusive moms. Troligen skulle jag inte gå dit mera. Allt luktade profit, som inte är en äkta klosterdoft. Birgit kom senare, och hennes citronte kostade 50. Hon gav mig en hel del tips om uråldriga artefakter i Leh som ingen kände till, och jag rekommenderade varmt Dragons internet. Vi var båda bekymrade över vädret, då även hon skulle vandra fyra dagar till Alchi. Mina regnskurar hade varit obetydliga, men på vägen till Lamayuru hade hon råkat ut för störtregn.

Det viktigaste med Lamayuru var emellertid något helt annat. Min dåliga hälsa var som bortblåst. Snuvan existerade inte längre, hostan hade blivit obetydlig, det gjorde inte ont i bröstet längre, kort sagt, så gott som ingenting återstod av sex-dagars-infektionen i Leh. Hoppas Janne kände det på samma sätt på väg till Zanskar, men ännu sista natten i Leh hade han hela tiden rosslat förfärligt. Tydligen behövde man inte resa hela vägen ner till Manali för att kurera sig från infektioner i Ladakh. Det räckte med Lamayuru. del 10: Nya vägar till Atitse Det massiva indiska sällskapet på Shangri La visade sig bestå av indiska arbetare uppe vid den militära depån ovanför Lamayuru från Bengalen och Bihar, som jag hade gissat. De kunde inte just många ord på engelska. De var ett överväldigande antal och tog plats och förde en smattrande högljudd konversation överallt men höll sig allmänt hövliga.

Problemen med internet i Leh spred sig till Lamayuru. När det inte fungerade i Leh fungerade det inte heller i Lamayuru, som också hade bredband, som esomoftast inte fungerade. Först sent på kvällen lyckades jag bryta mig igenom, och just då kom också Birgit.

Hon menade att Ladakhs internetsituation var rena snurren, och jag höll med henne. Efter vår lunchträff på klostret hade hon gått upp till Atitse trots det hotande vädret, som inte såg ut att bli bättre.

På morgonen var himlen spräcklig, men efter hand skingrades molnen, och jag vågade mig upp mot Atitse. Emellertid var jag för ivrig. Än en gång visade det sig, när det var för sent, att jag hade gått för snabbt och för långt och hade missat avtagsstigen. I stället hamnade jag i en oändlig dal, som visserligen stadigt fortsatte i rätt riktning och uppåt, men jag var hopplöst vilsen, och det fanns inga indikationer om att stigen jag följde hade använts de senaste 20 åren. Likväl fortsatte jag uppåt, väl medveten om att klostret måste ligga bakom den närmaste bergsryggen åt söder någonstans. Till slut beslöt jag mig för att forcera denna ås och råkade riktigt illa ut.

Det finns vissa regler för trekking i Himalaya, som gör det säkert att vandra där, om man bara följer dem.

1. Pressa aldrig på.

2. Sakta uppför - gå med lugna långa jämna steg.

3. Brant uppför - se varken nedåt eller uppåt utan ha all uppmärksamhet på vad för fotfäste du utsätter dina fötter för. Kom ihåg, att du har bara en kropp.

4. Brant nedför – ta så korta och långsamma steg som möjligt.

5. Sakta nedför – ta det lugnt.

17

6. Om du får fel och tappar bort dig, vänd genast tillbaka och försök inte forcera dig fram längs okända osäkra vägar.

7. Var aldrig rädd för att ta ett steg tillbaka för att säkra fotfästet.

8. Stanna och vila så mycket som möjligt. Lyd kroppens behov alltid.

8½. Om du har bly i benen, lyft dem högre.

Det var punkt 6 jag hade brutit emot. Vilken tur att jag inte tagit Janne med mig till Lamayuru! Han hade aldrig klarat detta. Med glasögon (i hans fall +2) på vandring längs smala stigar och branta sluttningar i Himalaya är man ohjälpligt handikappad, då glasögon måste påverka balanssinnet negativt. Det var precis vad som drabbat honom på vår vandring i Spiti, där han ramlade och slog sig på väg ner från Demul till Lalung, och där han på vår vandring längs den riskabla stigen från Dankhar till landsvägen var hade det svårt och måste använda alla fyra. Det var vad jag måste göra nu utmed bergssidan längs fullkomligt okända livsfarliga stup, där marken hela tiden gav vika, så att man hela tiden var i glidning men ändå bara måste vidare – ingenting var farligare än att stanna, då lössjord är det mest farliga av allt, en fara som möter alla överallt i Himalaya, och där inga robusta kängor hjälper mot den fullständiga bristen på fotfäste.

Hur det nu var kom jag över och förbi den farliga bergssidan en halvmeter åt gången och oändligt långsamt, där enda sättet att inte störta ner var att understundom lägga sig platt mot bergssidan. (”Berget är din vän – din enda fiende är du själv.”) Det var ohyggligt påfrestande, men man klarade sig förbi och fick åter fast mark under fötternas högre upp.

Där såg jag en ko långt borta. Ännu längre bort och högre upp såg jag en fårhjord långsamt röra sig. Alltså var jag ändå på rätt väg.

Till slut nådde jag ett krön med ett äntligt mänskligt livstecken i form av ett rös, som tydligen markerade ett pass. Långt borta såg jag Fotu La, det högsta passet mellan Srinagar och Leh på 4100 meter, som jag befann mig väsentligt högre än. Men långt där nere på andra sidan såg jag även klostret. Oavsiktligt hade jag tagit en genväg, och om jag bara hållit mig till stigen och dalgången hade den varit smärtfri och enklare än den väg jag alltid tagit, som var en oavbruten uppförsbacke hela vägen till klostret. I stället hade jag kommit till ett pass högt ovanför klostret.

Jag gick ner men fann ingen i klostret utom en ensam munk i en av reträttcellerna. Min ungerske vän, som brukat vara här varje år, var inte här denna gång. Munken bjöd mig hjärtligt in och lagade te åt mig, men vad han än blandade i teet, så inte var det te. Det hade en egendomlig smak av både det ena och det andra, och jag avstod från en andra kopp och bad om vatten i stället. Detta smakade bättre.

Vi hade en angenäm stund tillsammans, han ville bjuda mig på lunch, men klockan var redan fyra, vandringen upp hade tagit två timmar och en kvart, och oväder var i görningen.

Jag hade regn hela vägen ner. Den tog bara 50 minuter, och vid stora vägen tog jag skydd i ett tesjapp just lagom innan den stora stormen kom. Teet var förträffligt och kostade bara 10 rupier. Jag väntade ut skuren och fortsatte hem. Där fick jag ett sjå med att skaka allt bergsdammet ur de trasiga byxorna. Vilken tur, att jag inte tagit mina finare byxor med mig till Lamayuru!

18

del 11: Avsked från Lamayuru.

Jag beslöt att stanna en dag till i Lamayuru mest för att närmare undersöka vägen jag funnit igår till Atitse. Jag startade samma tid och följde denna gång konsekvent dalgången nästan ända fram till slutet, men denna gång hindrades jag av en oväntad komplikation.

Något var fel med morgonens omelett. Jag vet inte vad min värd hade blandat i den, men det måste ha varit någon olämplig krydda, ty resultatet blev mitt livs hemskaste magvärk. Jag har aldrig upplevt något liknande. Jag trodde det var gas, men hur jag än hoppade jämfota kom det inte ut någon. Rapandet var besvärande, och jag hoppades nästan få upp det olämpliga för att bli av med det, men därav blev intet. Efter att ha vilat begav jag mig ändå upp på min vandring.

Koliken förföljde mig hela vägen upp, och understundom måste jag vika mig dubbel. Till slut övergav jag den trånga dalgången, som var ganska klaustrofobisk, man var inhägnad hela vägen utan någon utsikt, och tog mig upp mot vad jag trodde var passet, som inte syns förrän man är nära inpå det. Jag hade gissat rätt och fick min fulla belöning med kanske Himalayas mest fantastiska utsikt, och vädret var bättre idag än igår. Jag kunde lugnt ta mig ner till klostret, där tyvärr min munk denna gång inte var hemma, varför jag omgående lämnade platsen och tog den lättare, vackrare vägen tillbaka. Då var plötsligt varje spår av koliken lyckligt och spårlöst försvunnet.

Utan regn kom jag ner på 50 minuter igen, tog in på samma tesjapp och njöt där av mitt billiga utsökta te tills den unge innehavaren satte på sin outhärdliga aggressiva indiska våldtäktsmusik – det är utan tvivel denna suggestiva skvalmusik som utgör ackompagnemanget till alla de omtalade indiska våldtäkterna – varpå jag demonstrativt skyndade därifrån. Jag var hemma igen halv ett efter en fyra timmars trek. Nu kunde jag åtminstone vägarna.

Nere på Dragon hade jag min lunch i form av en riktig rispudding – det var här man skulle ta den. Min gamle värd på Dragon frågade mig varför jag inte längre bodde hos dem, som jag brukat göra. Han berättade att min värd på Shangri La brukade dricka. Det hade jag inte märkt, och gjorde han det var det hans sak, och det hade inte stört mig. Själv lät jag inte en dag gå utan min vanliga dos whisky, som höll mig frisk tills jag blev sjuk, och som då kurerade alla sjukdomar. Se bara på min bortblåsta förkylning.

Dock hade min värd på Shangri La problem. Han beklagade sig själv inför mig. Shangri La var populärt, många ville bo där, därför var det fullt, men av ständigt indiskt folk, som förde liv. Igår utanför min dörr, när jag redan gått och lagt mig, talade en av dem upphetsat och högljutt i sin förbannade mobil i minst en halvtimme. Vid ett annat tillfälle, när jag satt på terrassen och läste, kom en av dessa gäster, en punjabi med vacker hustru och barn, och satte sig bredvid mig och satte på sin indiska våldtäktsmusik. Jag protesterade genast, men ändå stängde han inte av den utan drog bara ner volymen. Han kunde inte förstå att den kunde störa mig i min läsning. Han var mycket arrogant, och min värd lät honom inte bo på hotellet med sin familj.

Det var inte alla dessa stökiga gäster jag i första hand saknade när jag lämnade Lamayuru. Aldrig hade jag konfronterats med en sådan turbulens där tidigare, och det var första gången på fem år som mitt gamla rum inte var tillgängligt. Ändå stannade jag längre

19

än någonsin för den spännande utforskningens skull. Mitt gamla värdfolk nere på Dragon försökte övertala mig att bo hos dem nästa gång. Jag sade till dem som till Shangri La: ”Next year is another story.”

Bussresan tillbaka till Leh avlöpte utan incidenter och vi var framme redan halv 2 efter fyra timmar med många stopp på vägen. Karin hade just kommit till Lung Snon tillbaka från Nubra, där hon hade haft alldeles för få underbara dagar, som alltid; men jag kunde inte få, som jag önskade, ett av de gamla billigare rummen i gamla huset med gemensamt badrum och kallt vatten. Min budget hade inte råd med samma rum jag haft med Janne för bara en person. Men när Legdan kom hem klockan 6 meddelade han mig att jag kunde ha lyxrummet för samma pris som ett av de gamla rummen. Samtidigt meddelade han mig att jag var skyldig 100 rupier på min frukosträkning från förra gången. Jag betalade genast de 100 rupierna, tackade och tog emot och gick och duschade. Det fanns inget varmvatten, men det gjorde absolut ingenting.

När jag gick till Tenzing Dickey för en välbehövlig middag där efter Lamayurus alltför saltade soppor och omeletter (jag hade behövt dra in bältet ett hål) satt Paolo Amati från München där. Vi hade setts på bussen från Lamayuru till Likir, där han stigit av för att göra baby trekken. Detta hade han lyckats förträffligt med, det finns ingen bättre introduktion till Ladakh, men han hade inte stannat i Themisgang utan fortsatt direkt ner till Nurla. Han hade övernattat i Hemis Shukpachen, den bästa byn, och fått mersmak. I morgon skulle han fixa tillståndet för ett besök i Nubra, där han planerade stanna tre dagar. Han var första gången i Ladakh och första gången i Indien, han var botaniskt intresserad och skulle kanske bli trädgårdsarkitekt, så när jag frestade honom med Sikkims läckerheter med världens största artrikedom av rhododendron och orkidéer fick han nästan spader. Han blev helt enkelt tvungen att besöka Indien fler gånger.

del 12: Avfärdsproblem Karin och jag var inte helt ensamma gäster på Lung Snon. Det förekom även två äldre franska damer, som visade sig vara systrar. De var med i samma sällskap som Catherine och hade bara Zanskar i tankarna, dit de tänkte bege sig på tisdag. Karin skulle följa med dem, så vi skulle alla fyra lämna Lung Snon på tisdag och lämna det tomt på gäster.

Naturligtvis pratades det i detta sällskap mycket om katastrofen 2010. Den yngre av de franska tanterna, som var professor i biologi, hade bott i Lung Snon när det hände och fått inte bara taket över sig, som spruckit inför det massiva regntrycket, utan även diverse syndafloder, som störtade rakt genom huset. Följande morgon var hela Leh och i synnerhet Choglamsar ett katastrofområde, där man än idag ser hela landskap av ruiner efter förödelsen.

Vi talade också om den sista stora goda säsongen 2009, när Dalai Lama gästade Lingshed och sov gott för första gången på evigheter, hela 9 timmar, medan han var van vid hälften. Det var det året jag gjorde min hittills sista stora goda trek i Zanskar till Phuktar. Nu höll väl Janne på med samma sak.

Den sista dagen blev för bedrövlig. När jag gick till busstationen för att köpa biljett

20

visade det sig att det inte skulle gå någon buss på ingen visste hur många dagar, kanske två, kanske tre eller flera. Jag hänvisades till en privatbuss, en sådan där vidrig turistbuss som vi anlitat för två år sedan med middag och övernattning inklusive, för mera än det dubbla priset. Biljetter kunde inte köpas där, utan jag hänvisades till ett hotell någonstans i staden som lät som Adel. Något sådant hotell fanns inte. Först långt senare kunde jag identifiera detta hotell som Yak Tail.

Då hade jag redan en annan biljett. På måfå gick jag in till en byrå med lapp utanför om buss till Manali, och expediten där var mycket förbindlig. Vi kom överens, och jag skulle infinna mig på nytt klockan 2 då han skulle visa mig var jag skulle stiga på bussen klockan 4.45 på morgonen. Det enda han visste om Finland var att det var världens minst korrumperade land. Jag påpekade, att det betydde inte att det var kliniskt korruptionsfritt.

Denna träff äventyrade min planerade avskedsvisit hos överste Wangdus, som skulle ta minst tre timmar. När jag kom till byrån klockan 2 var expediten inte där, men där satt en hjärtlig ung man från Zanskar som var guide främst för fransmän, som berättade att min man var nere på busstationen för att ta reda på rätt bussnummer, där han blivit försenad, då kontoret var stängt där tills vidare, men han skulle komma inom en halvtimme. Efter en halvtimme ringde han och sade att kontoret fortfarande var stängt.

Under tiden diskuterade vi Zanskar med guiden. Han bekräftade att två människor försvunnit där under de senaste dagarna. Det var två lokala flickor mellan 20 och 30 år som trodde sig kunna vinna tid på att i stället för att använda bron högre upp vada genom strömmen, men ingenting är så förrädiskt i bergen som vattenströmmar. Floden hade ryckt båda med sig, och de hade fortfarande inte hittats.

Han menade också att den bästa vägen mellan Padum och Lamayuru var att starta i Padum, inte Lamayuru. Detta skulle nu bli mitt drömprojekt för nästa år, att äntligen få uppleva Lingshed. Vi talade också om trekken Stongday-Phuktar, som han menade att krävde fyra dagar, en trek på 55 kilometer över ett 5000-meters pass två timmar ovanför Stongday. Resten skulle vara nerförsbacke men genom helt obebodda trakter.

Till slut kom min man till rätta, och han kunde ge mig mitt bussnummer och visa mig hållplatsen, som var lätt inom räckhåll från Lung Snon. Därmed var allt äntligen ordnat för min nerfärd, men klockan var över 3. Jag skulle inte ha tid längre för en visit hos överste Wangdus.

Det värsta var emellertid internet, som envist inte fungerade någonstans under hela dagen. Jag diskuterade problemet med min guidevän, men han menade att problemet berodde på korruption. Elektricitetsproblemet, med generatorer som måste snurra i hela staden från morgon till kväll, berodde också på korruption. Dammbygget vid Alchi, som skulle ha försett hela Ladakh med elektricitet, sprack, då konstruktörerna försökte komma undan med att använda en billigare, svagare cement, som inte höll. Dock borde bredband fungera oberoende av korruption.

Karin hade också haft ständiga problem med internet, då hon gång på gång råkat ut för att ha skrivit långa brev som sedan bara utplånades när internet plötsligt upphörde att fungera. Det fungerade inte alls under hela min sista dag i Leh. När jag satt vid min middag i Tenzing Dickey dök plötsligt Birgit upp. Hennes trek till Alchi hade inte varit helt lyckosam. Deras home stay-övernattningar hade lämnat mycket att

21

önska, och till en 12 timmars vandring fick de bara med sig två chaupathis. De skulle ha gått till Chilling men var för trötta vid det näst sista passet och tog en enklare genväg till Alchi.

Kvällens avslutning blev dock med Karin på Tashi. Hon satt där ensam när jag kom in för att ta en sista kopp te, och den goda stunden tillsammans hade vi gemensamt intresse av att förlänga. Vid ett tillfälle uppstod ett av dessa alltför talrika strömavbrott, allt blev svart, och värdinnan kom med stearinljus. När strömmen återkom kom hon för att ta bort stearinljuset och slog det då i golvet av oförsiktighet, så att mina fina enda kvarvarande byxor blev nedstänkta av stearin. Ännu ett minne av Ladakh.

del 13: Ett skrämskott Hur kommer det sig att Lamayuru och Leh är så extremt olika klimatmässigt, Lamayuru i positiv bemärkelse och Leh i motsatsen, fastän de ligger på exakt samma höjd av 3500 meter? Man skyller Lehs dåliga klimat på den extrema torrheten, men Lamayuru är ännu torrare. Min guide från Zanskar gav en intressant förklaring.

Det är något i jorden i Lamayuru som trots det extremt torra klimatet hela tiden bevarar en viss fuktighet i jorden fastän där inte finns någon flod, men där finns en ständig källa, kring vilken Lamayuru har vuxit upp som en ständigt blomstrande oas. I Leh finns det ingen fuktighet i marken, utan allt vatten kommer från bergen i form av smältvatten. Denna källa i Lamayuru betraktas som helig och har hållit denna oas, som en gång var en stor sjö, vid blomstrande stilla liv i tusen år. Leh har tillkommit betydligt senare.

Vi hade tur med vädret när vi lämnade Leh klockan 5 på morgonen. När vi färdades upp för Tanglang La var himlen klarblå, och man behövde inte ens ta på sig strumpor. Vilken skillnad från snöstormen vid ankomsten! Fastän det var samma sorts turistbuss som den dödligt långsamma för två år sedan var denna resa bättre planerad, då stoppen blev få och effektiva, och hela resan till Keylong tog bara 13 timmar, så att vi kom fram före skymningen. Bland passagerarna var två israelitiska mycket unga par, ett äldre par från Hambuerg, en ung tysk från Bayern som var i Indien för första gången och ändå hade gjort hela treveckorstrekken Darcha-Lamayuru, en ung fransman från Nice som filmade nästan hela bussresan, och en nittonårig engelsman från Cornwall, som såg precis ut som en finne.

Denne unge man hade löst en otillräcklig biljett, så han fick ingen tältplats i Keylong, utan jag fick hjälpa honom till en säng i mitt gamla härbärge vid busstationen för 100 rupier, vilket han var tacksam för. Mina tibetanska tvillingbröder var tyvärr inte där, så jag fick nöja mig med en hälsning genom den enas fru.

På vårt busshärbärge i tält fick vi en överdådig middag med ris, grönsaker, både kokta och färska, linser och fruktcocktail till efterrätt. Även frukost skulle ingå. Hela resan förflöt smidigt, och det förekom inga incidenter eller någonting att anmärka på.

Det visade sig att min unge engelsman Dan blev den som drog det längsta strået. Alla andra frös ihjäl eller sov inte alls. Det var iskallt i tälten, som i det iskalla Sarchu, där ingen längre vågade övernatta av risk för att frysa ihjäl, vi hade täcken, men de var iskalla och alldeles för korta, då de var anpassade efter små hinduer och ladakhier. Vi var fem i vårt tält, och en av dem, en hinduisk äldre men annars trevlig man, var den värsta snarkaren jag

22

någonsin råkat ut för. Han förde helt enkelt oväsen – och sov själv med öronskydd. Min närmaste granne, den unge tyske gröngölingen, flyttade helt sonika ut och bytte tält. Den kylslagna situationen blev inte bättre av att jag ständigt måste gå ut och kasta vatten. Min hosta hade återkommit i Leh, och den hjälpte till med att hålla oss inklusive mig själv vakna genom hela natten.

Under tiden gottade sig Dan under ett tjockt täcke i en väl tempererad sovsal och sov utomordentligt gott hela natten – för 100 rupier.

Något plåster på såren blev den frukost vi bjöds på 6.30 med potatis, chaupathis och te i obegränsade mängder. Vädret var hyggligt, och vi satte av klockan 7. 10.30 nådde vi Rohtang, och där väntade dagens välsignelse. Vädret var ypperligt, och uppe vid passet stannade bussen för att låta oss fotografera. Det hade aldrig hänt förut. Jag, Christophe, tysken och Dan rusade alla upp till toppen av passet och fullkomligt frossade i fotografering.

Som väntat blev nedfarten den enda svåra etappen av resan. Som vanligt tornade trafikhindren upp sig i form av vägarbeten, vägmaskiner, väntande truckar, grävskopor och andra sådana skrymmande långsamma vägmonster. Halv ett var vi nere i Manali efter denna djupdykning på 2000 meter ner in i tjockare och mera syremättad luft, där det var varmt och skönt och fuktigt. Regntiden var inte helt slut ännu, men det märktes att turismen till Ladakh börjat avmattas kraftigt. Raju tog emot mig på stationen, som om han väntat enkom på mig, och efter tillbörligt avskedstagande till alla mina duktiga medpassagerare knallade jag iväg uppåt mot mitt hem. Av ren rutin kände jag efter plånboken och passet i jackans innerficka.

De var inte där.

Något sådant hade aldrig hänt förut. Jag rusade tillbaka till stationen, konduktören och Raju var ännu där, och de hjälpte mig att leta både kring bagageutrymmet längst bak, där jag tagit av mig jackan för att damma av den fruktansvärt dammiga ryggsäcken, och inne i bussen, men de stod bara inte att finna.

När jag tagit av mig jackan hade jag lagt den på väskan för att göra ryggsäcken igenkännlig, och när jag tagit den på mig igen hade jag fått den upp och ner. Då måste plånboken och passet ha trillat ut. Stationen vimlade av krymplingar och tiggare som kunde ha sett sin chans.

Till slut inne i bussen bad mig konduktören närmare undersöka jackan. Jag hade redan gett upp och trodde det var hopplöst, när plötsligt plånboken hoppade fram på golvet. Var kom den ifrån? Raju undersökta jackan närmare och fann även passet – i ärmen. På något sätt hade alltså plånboken och passet rymt ur bröstfickan och sökt sig in i rockärmen. Vilken lättnad! Jag hade aldrig ställts inför så kritiska möjligheter tidigare som en verklig förlust av pass och plånbok hade kunnat innebära.

Jag knallade hem till Greenland och gjorde mig hemmastadd i ett enklare rum, firade hemkomsten med en whisky, och begav mig omgående ut i staden för att i första hand åtgärda skadorna efter flera dagars katastrofal brist på internet uppe i Ladakh – min backlog måste vara fruktansvärd.

23

del 14 : Manali och Dharamsala I Manali ägnade jag mig huvudsakligen åt vandringar, studier och skrivande, men Johannes fann mig där. Vi hade egentligen bestämt att träffas i Dharamsala, men han visste sedan gammalt att jag brukat tillbringa några dagar i Manali innan jag kom till Dharamsala och att jag alltid bodde på samma ställe, så han föregrep mig.

Vi pratade i princip mest bara om Tibet, där tillståndet var värre än någonsin i och med de hundratals självmordsförbrännarna i protest mot Kinas omänskliga diktatur. Det största problemet i Kina är att regimen själv har slagit ut hela rättssystemet. Ingen advokat får tjänstgöra om han inte svär lojalitet mot partiet, men utan rättssystem baserat på strävan efter rättvisa kan ingen stat fungera. Det är det samma i de flesta muslimska länder.

Problemet kan bara åtgärdas med regimens fall och ny grundlag och lagstiftning. En stat som själv sätter lagens neutrala rättvisa ur spel begår självmord på lång sikt – alla kommer att vända sig emot den. Därför kan ingen diktatur i längden bestå. ”I stället för att tjäna rättvisan har justitia tagits som gisslan av diktaturens godtycke.

Den rättsliga attityden till medborgarna är: ’Alla är skyldiga till något. Vi kan bara inte undersöka och åtala alla.’ Men alla som blir undersökta blir åtalade.”

Han menade att tibetanerna var mest i farozonen bland jordens utrotningshotade folk, åtminstone i deras hemland.

Jag bad honom följa med mig till Dharamsala, men han hade annat att göra.

Den natten åskade det och blixtrade det, och det var nästan att jag blev tveksam inför att lämna Manali – vädret var alltid bättre här än i Dharamsala. Ändå tog jag bussen klockan 7 på morgonen när regnet hade lugnat ner sig något, och resan blev ganska effektiv och uthärdlig tills vi kom fram till de sista orterna före Dharamsala. Det är alltid så. I Jolindar Nagar blir det alltid ett alltför långt uppehåll, och sedan skall bussen köra in och stanna vid alla de återstående busstationerna, Baijnath, Palampur och allt vad de heter. I Palampur ombads jag än en gång byta buss, men jag slapp betala extra.

På denna bussresa blir trängseln alltid värre ju närmare slutet man kommer, och till slut var bussen sprängfylld mest av tanter och småbarn, som alla fick stå och skrika i mittgången.

Klockan 5 efter precis 10 timmar kom vi fram till Dharamsala, och en timme senare var jag uppe i McLeod Ganj och installerad i mitt gamla hotell i samma enmansrum jag hade förra året men för 150, 40 rupier dyrare. Min gamle evige värd kände genast igen mig, och här möttes jag av en glad överraskning.

Jag hade prövat Indiens nya Wi-Fi-system tidigare men utan framgång, då anslutningen varit god men jag ändå inte kunnat öppna ett enda mail. Mitt hotell Seven Hills hade uppgraderat sig till Wi-Fi, och här fungerade det ypperligt. Min första session med detta system här blev en 100-procentig fullträff. Jag var glad att jag förblivit detta härbärge trogen, fastän jag vid avstigningen från bussen i McLeod ansatts av ett gatlopp aggressiva hotellförsäljare och inkastare. Jag lyckades skaka av mig dem en efter en, och när jag kom fram till Seven Hills var ingen kvar.

Vädret var det si och så med, inte det bästa men inte heller det sämsta.

Jag gick genast till Tsongkha för att få mig ett skrovmål efter dagens slit. Där hade de hög musik i högtalarna, och jag frågade damen vid disken om hon kunde sänka volymen. Hon

24

var ung och förstod inte engelska. Jag vände mig till en annan som frågade: ”Vad är det för fel på musiken?” ”Det är inte musiken det är fel på, det är högtalaren och volymen!”

Och jag gick till ett annat ställe som var tyst och bara stördes av andras dunka-dunk i närheten. Min gamla värdinna på Gakyi kände genast igen mig, vi hade en hjärtlig konversation, och jag fick en ypperlig thenthuk. Det behövdes inga fler kryddor där.

För att fortsätta min Eriksgata gick jag till Nick’s Café för att på traditionsenligt vis inmundiga deras goda kaffe med en brownie. Värdinnan kände genast igen mig och hälsade mig välkommen. Det hade regnat även i Dharamsala på morgonen, men annars fortsatte vädret bli bättre. Hon berättade, att McLeod varit fullkomligt tomt på turister hela juli, vilket aldrig hänt förut. De uteblivna turisterna, menade hon, berodde inte så mycket på de upprepade våldtäktsskandalerna som på den förfärliga översvämningskatastrofen i Uttaranchal.

Denna fick jag höra mera om uppe vid Triund. Det var inte bara Uttaranchal som var drabbat, utan även i Dharamsala hade ett trettiotal hus kollapsat till följd av det accelererande extremvädrets tilltagande regnkatastrofer till följd av klimatkrisen, som är särskilt övertydlig just i Himalaya. Särskilt bävar man i Nepal inför Mount Everest. Där brukar en glaciär spricka vart 300-e år, när den har mättats med is och vatten, varpå den drar med sig allting i sin väg – det hände senast för 300 år sedan. Kathmandu, som en gång varit en sjö, ligger mitt i prick för en sådan katastrof.

Det är inte bara bergen och de smältande glaciärerna. I stort sett varenda jättedamm omkring i Himalaya är byggd i jordbävningsområden mot bättre vetande i en tid när man frångår fossila bränslen och vattenkraft för sol- och vindenergi. Ingen i Uttaranchal ville ha Tehridammen, som dämmer upp Ganges, och om en jordbävning inträffar där, vilket måste hända förr eller senare, så försvinner Rishikesh och Haridwar.

Den 22 augusti hade två unga män försvunnit i bergen ovanför Dharamsala. Man hade sökt dem sedan dess, och undsättningsstyrkan ökades hela tiden. På min födelsedag den 10 september var det kalasväder med solsken och värme, tills man kom upp. Då kom dimmolnen och lägrade sig omkring bergen. Vid Snowline såg man ingenting. Ändå var där en uppsjö av folk, getherdar och lokala bergsbor. När jag gick ner mötte jag undsättningspatrullen på bäg upp för bergen i ett nytt försök att finna de sedan 18 dagar förlorade, medan dimman lägrade sig och regnet när som helst kunde bryta ut med nya störtfloder. del 15: Dåligt avsked Min födelsedag firade jag bland annat med att gå till tandläkaren. Jag hade förlorat min tandläkare i Göteborg, den utmärkte och varsamme Anders Åsbrandt, som dessutom hade anständiga priser, efter januari förra året då han gick i pension. Jag hade således inte blivit mönstrad i munnen på mer än ett och ett halvt år.

För sju år sedan hade jag imponerats av en tandläkare i Dharamsala, som räddade en visdomstand med att lyckas reparera den i stället för att dra ut den, vilket jag besökt honom för. Därmed höll den i ytterligare fem år, och jag har fortfarande en hel stump kvar efter att

25

resten disintegrerat. Tyvärr var han inte kvar, utan jag blev i stället omhändertagen av mjuka kvinnliga händer.

Hon gjorde en detaljerad undersökning och kartlade hela munnen. Som minne fick jag en karta över tänderna med noggranna instruktioner om allt som behövde göras. Två tänder behövde dras ut, och fem tänder behövde tillsyn och uppdatering med förnyade plomber.

Alltsammans gick på 20 minuter och kostade 100 rupier. I Göteborg hade samma undersökning kostat 50 gånger så mycket.

På väg upp och ner för Triund mötte jag bland annat ett danskt par och ett sällskap glada ryska damer från Moskva. Den sista dagen var emellertid värre än den första. Det var melankoliskt att se hur ett massivt uppbåd till räddningspatrull hade mobiliserats för att söka igenom bergen efter de två försvunna fransmännen medan allt man såg var bara dimma. (Följande år frågade jag om fransmännen någonsin hade återfunnits döda eller levande. Nej, de hade aldrig ens återfunnits döda.) Fastän det ösregnade hela vägen ner för berget mötte jag ideligen nya sällskap på väg uppför iförda regnställ och med hela utrustningen med hästar och ryggsäckar. Om det är något man inte skall göra är det att ge sig upp i bergen när det regnar.

På vägen ner råkade jag ut för en penibel situation i ösregnet. Det var första gången jag hade lös mage under hela resan, den hade blivit lös sedan mitt förråd av whisky och Jägermeister tagit slut, och jag hade inget val än att sitta under paraplyet utan byxor.

Naturligtvis skulle det just då komma upp ett nytt sällskap. Jag besvor dem och ursäktade mig med att jag inte hade något val, och de var mycket förstående. ”Det är bara naturligt,” sade de och lät mig fortsätta och avsluta mina behov halvnaken under paraplyet i fred.

Det regnade hela eftermiddagen, som nog blev den regnigaste dagen under hela min resa, men när jag bröt upp till klockan 6 och hela tiden hade tänkt, att det i alla fall inte skulle bli svårt att lämna detta plaskhelvete, så skingrades med ens molnen, och himlen blev så blå att den inte kunde bli blåare. Plötsligt var det idealväder som härskade, och när bussen lämnade McLeod Ganj bjöd vädret på den vackraste tänkbara solnedgång.

Resan blev otursförföljd. Allt gick fel. Klockan 2 måste bussen stanna för att byta hjul.

Det var tydligen punktering på gång. De höll på i det oändliga, och när de äntligen fått hjulet på plats igen läckte tydligen däcket fortfarande, så att de måste ta av det och börja om hela punkteringsproceduren från början. Under tiden gick tiden, och jag blev nervös. Mitt flyg skulle ju knappast vänta på mig. Jag påtalade detta för chauffören, och han lugnade mig med att försäkra att vi skulle vara i Delhi klockan 7. Mitt flyg gick 10.15.

Vi nådde Delhi klockan 8 två timmar försenade. Jag hade aldrig tidigare råkat ut för något haveri med denna statsägda, trygga buss. Vid busstationen påstod alla att det inte längre gick någon buss till flygplatsen. Jag måste ta en lokalbuss. Naturligtvis var detta nonsens, och vi passerade mycket riktigt senare bussen till flygplatsen, men jag hade inte tid att springa runt och leta utan måste ta en autorickshaw. Han krävde 400 när taxan var 250.

Gamarna flockar sig runt en när det är kris.

Vid Connaught Place i hjärtat av New Delhi gick autorickshawn sönder. Jag måste fortsätta med en annan, som vägrade köra mig ända fram, utan sista biten måste jag ändå ta en buss. När jag kom fram till flygfältet var klockan 9. Mitt flyg hade redan öppnat dörrarna för boarding.

26

Jag hade ju inte ätit något sedan lunchen igår och måste ändå få i mig någonting, varför jag gick till bokkaféet längst bak i terminalen. Där fungerade inte temaskinen. Förtvivlad frågade jag om åtminstone kaffe fungerade, och det gjorde det, men det fanns ingen mjölk.

Med kaka till kostade det smutsiga skräplortvattnet 130 rupier, mer än en hel middag. Men jag kom slutligen med flyget – i sista minuten.

I McLeod hade jag haft ett svårt val mellan att köpa en bok av Ian McEwan som jag inte läst, ”The Daydreamer”, eller en liten flaska whisky. Jag föll för den större svagheten, whiskyn, då magen inte varit kurant på hela dagen, och det visade sig faktiskt vara det rätta valet. Den förde mig genom alla kriserna under natten och morgonen och återställde magen.

Trots alla dessa kriser under hela resan på löpande band – Spiti utan elektricitet, Pindalen otillgänglig för trekking, Jannes infektion, som jag som hans rumskamrat naturligtvis måste bli drabbad av, väntetiden i Leh som omintetgjorde Zanskar och Nubra för min del, stöket i Lamayuru med hinduerna som ockuperade mitt hotell, det förskräckliga fortsatta regnandet fastän monsunen var över, och den paniska nedresan från bergen, så måste resan betraktas som en succé – för sammanlagt under 8000 kronor under 32 dagar.

Infektionen hade lyckligtvis inte gått ner i lungorna, vilket räddade resan.

Så fort man kom upp i luften och fick distans till världen blev allting bättre. Vädret var äntligen gynnsamt, och man kunde se en tredimensionell karta av hela Petersburg från 12,000 meters höjd så tydligt, att till och med Nevskij Prospekt kunde urskiljas. Vi flög över Estland och sedan över Finska Viken rakt över Hogland, så att man kunde studera även denna ö i detalj och därefter hela Pellinge skärgård med Sandö och Virskär i centrum. Vidare såg man hela Sarvsalö med Tavistholmarna hur tydligt som helst innan vi serverades även hela Borgå från luften före landning vid H-fors. Säkerhetskontrollen där var lika massivt enerverande som alltid med tusentals i köerna, mest bara japaner, som också blockerade passkontrollerna i oändliga köer. Man längtade upp i luften igen och nästan tillbaka till Himalaya – vid en kort genomgång av min e-post på Vanda förelåg ett erbjudande från Finnair om bara 3900 till Delhi. Man var beredd att slå till genast.

Johannes hade rekommenderat för mig att besöka en ny hippiekoloni ovanför Dharamsala mellan Bhagsu och Dharamkot, som verkade vara något liknande det berömda Auroville nere i söder – ett idealsamhälle drivet helt ideellt utan kostnader med bara grön energi, ayurvedaklinik, avståndstagande från alla miljögifter inklusive skvalmusik, internationell inriktning, med mera, som gjorde reklam för sig som ”den nya hippiegenerationen”. Det skulle vara den fjärde i så fall sedan 60-talet. Denna rörelse fortsatte alltså otvivelaktigt att blomstra och finna nya vägar bort från det giftiga samhället.

Regnandet omintetgjorde mina möjligheter att söka mig ditåt, då jag inte visste exakt var det låg och jag prioriterade bergen, men nästa gång skulle jag gå dit och se närmare vad det handlade om.

27

Förseningsresa med komplikationer, del 1: Förseningar.

Avresan blev en rysare. Tre dagar före avresan rapporterades det att det var en storm i antågande. Den skulle slå till mot sydvästra England natten till måndagen och skulle vara den värsta på länge. Sedan skulle den härja vidare mot Nederländerna och Skandinavien och slå till mot Göteborg och västkusten vid 5-tiden på eftermiddagen. Det var då mitt plan skulle flyga i luften. Meteorologerna gav stormen en klass 3-varning, den högsta på skalan.

Naturligtvis blev man inte klar i tid. Det massiva regnandet gjorde det omöjligt att följa den vanliga praxisen att vandra till Centralstation. Man fick ta spårvagnen, om det gick någon.

Det var frågan. I hållplatshytten trängdes alla människor som tydligen väntat länge. De fick vänta ännu längre, men till slut kom den. Det var treans spårvagn som tog vägen förbi Valand, så jag steg av där och vandrade till Park Avenue-hållplatsen för bussar till Landvetters flygplats. Därigenom sparade jag två hållplatser.

Jag hade turen, att bussen kom inom två minuter. Emellertid förelåg det problem.

Vägarna var översvämmade. Man kunde inte komma fram på autostradan. Bussen fick ta en annan väg.

Längs denna andra väg, som tydligen alla tagit, trängdes en oändlig snigelkö av bilar. En monitor i bussen visade den beräknade ankomsttiden till flygplatsen. Denna flyttades fram hela tiden. För varje minut som klockan gick flyttade monitorn fram ankomsttiden en minut, medan snigelkön kröp fram långsammare och långsammare.

Till slut kom man dock fram till flygplatsen med bara 20 minuters försening. Det första som slog mig när jag inträdde i avgångshallen var ett specialerbjudande av Jägermeister: bara 150 kronor för en liter. Man måste gå igenom det taxfria för att komma till avgångshallen, och där låg Jägermeistern på vägen i bländande strålkastarljus. Jag grabbade en genast. När jag passerat förbi ångrade jag mig och vände tillbaka – och köpte en till. Sålunda var jag från början väl garderad med en dubbel omgång av min bästa medicin Jägermeister, två liter för bara 300 kronor, egentligen 298. Detta tedde sig som den bästa tänkbara reseförsäkring.

Flyget blev naturligtvis ordentligt försenat på grund av stormen, då ankommande flyg inte kunde landa och det uppstod köer i luften. Till slut kom vi iväg en halvtimme försenade, men stormen gav oss kraftig medvind, turbulenserna blev oerhörda, det kändes som om flygplanet stundtals kom i sken, så vi kom nästan i tid till Helsingfors. Där gällde det att byta snabbt, då det bara var 45 minuters transferstid, som minskat med en kvart.

Också Delhiflyget blev försenat, då det måste invänta andra försenade flyg. Till slut kom vi iväg, men samma fenomen uppstod här: en våldsam medvind medförde farliga krängningar, så att serveringen måste upphöra och många fick maten eller värre saker i knät, då flygplanet understundom verkade komma i hysteriskt okontrollerat sken.

Det lugnade sig något när vi kom ner till Kaspiska Havet. Där passade personalen på att komma med ytterligare fördelaktiga erbjudanden, så jag fann det värt att ytterligare dryga ut mitt medicinförråd med en liten Chivas Regal. Man kan aldrig bli tillräckligt försäkrad för en äventyrlig resa.

I Delhi lyckades jag komma före alla de värsta köerna till immigrationen, men det hjälpte inte. På bussen till stan fick jag vänta en halvtimme innan den satte i gång. Den nya

28

busstationen vid Kashmere Gate var emellertid i operation och imponerande. Den gamla var helt bevarad men helt nyorganiserad och verkade fungera effektivt med god ordning. Precis som vid tunnelbanan var det numera säkerhetskontroller och genomlysning av bagaget vid inträdet.

Jag kom med på en buss till Simla, men även den väntade en halvtimme innan den kom i gång, och vad värre var: den tog omvägen över Chandigarh för att skaffa fler passagerare.

Därmed blev bussresan två timmar längre än nödvändigt, 10 i stället för 8 timmar. Den startade klockan 9 och nådde Simla strax före 7 på kvällen. Då blev man avsatt innan bussen körde ner till nya busstationen, så att man fick gå till den gamla 3 kilometer. Detta gav mig väldigt litet tid i Simla.

Biljettkontoret för bussen till Manali var vakant, så jag fick vänta tills någon kom. När jag väl fått min biljett till nattbussen till Manali kunde jag äntligen börja tänka på en måltid och inledde klättringen upp till stan för en efterlängtad återhämtning på the Indian Coffee House.

Vänliga människor ansatte mig hela vägen med erbjudanden om en billig övernattning.

Det hjälpte inte. Jag skulle ändå ta nattbussen till Manali.

När jag äntligen satt på the Indian Coffee House och hade en knapp halvtimme på mig att avnjuta min första indiska måltid för denna resa, en omelett med kaffe, satt det ett ungt par vid bordet bredvid som visade ett intresse för att jag satt och skrev dessa rader. Jag sade som det var, att det bara var reseanteckningar, men han presenterade sig som anställd vid the State Library, (Simla är huvudstad för regionen och har dess delstatsbibliotek,) och bad mig nästa gång jag kom till Simla att titta in, så skulle han förevisa mig alla Simlas märkvärdigheter och historia. De var båda mycket vänliga och sympatiska och ville påtagligt bygga vidare på kontakten med mig.

Inte nog med det. När jag tog bussen ner från den gamla busstationen till den nya råkade han vara på samma buss på andra sidan gången. Vi fortsatte entusiastiskt vårt samtal, utbytte elpostadresser och lovade bli vänner på facebook. Han avslutade med att be mig komma och bo hos honom nästa gång jag kom till Simla. Han bodde alldeles vid busstationen. Det var därför han åkte ner, han skulle inte någon annanstans än hem.

Därmed hade resan inletts med en vacker och värmande vänskapsinledning, och dessutom var jag i god tid till nattbussen till Manali. Trots alla förseningar hade tidtabellen än så länge inte rubbats. del 2: UFO-diskussioner.

Nattbussen till Manali blev en hisnande upplevelse. Chauffören körde på av bara fan.

Resan skulle ha tagit tio timmar men tog bara sju och en halv. När vi tog denna nattbuss med Janne i augusti startade vi halv 8 och var framme strax efter fem. Nu startade vi halv 10 och var framme klockan fem. Skillnaden var att denna nattresa var isande kall. Man fick dra på sig strumpor och extra tröja men frös ändå, då vissa fönster hela tiden gled upp av sig själva så att tvärdraget inte bara var konstant och accelererat genom bussens våldsamma framfart utan dessutom kallt. Som väl var hade jag min whisky. Det visade sig ha varit väldigt förutseende att köpa en extra halvflaska whisky på flyget (vilket jag aldrig gjort tidigare)

29

som var lätthanterlig och diskret på bussen, medan hanterandet av en full Jägermeister hade varit betydligt besvärligare.

Då jag inte ville väcka upp min värd klockan 5 på morgonen stannade jag på busstationen tills vidare och värmde mig med te vid en öppen brasa, som några andra delade. Så småningom ljusnade det äntligen, och jag begav mig upp till mitt värdshus.

Det såg tomt och tillstängt ut, men dörren var reglad inifrån, så någon måste vara hemma. Jag ringde på med jämna mellanrum och väntade i en halvtimme utan att någonting hände. Till slut kom grannen ut och hjälpte till. Han hade sett min värd varje dag, så han var definitivt hemma men hade tydligen just denna dag svårt för att vakna. Till slut fick vi liv i honom, jag bad om ursäkt för att jag stört honom, men han var bara glad åt en äntlig gäst. ”Du borde ha ringt mig innan och förvarnat mig,” sade han. Jo tack, ringa till Manali från Göteborg till ett nummer som jag aldrig fått och ingen nummerupplysning kunde leta fram.

Han hade ju inte ens internet.

Men jag blev väl omhändertagen, fick finaste rummet, kunde genast ta en het dusch och få frukost i den värmande soluppgången. Han berättade att vädret var ovanligt klart för oktober, att dagarna var ovanligt heta men att nätterna var ovanligt kalla.

Efter frukosten och efter två nätters förintelse, den ena genom jet lag, den andra av kyla, båda uthärdade i tvångssittning, kunde jag inte avhålla mig från att somna in. Följaktligen sov jag bort hela morgonen till min gränslösa förtrytelse.

Det var ovanligt tröttsamt att gå upp till Vashisht i det närvarande tillståndet, men Johannes väntade på mig där. Vi hade gjort upp i förväg som vanligt, och jag hade lyckats hålla tidtabellen, så det var inga problem. Över en balsamisk lunch med fruit curd och honung kom vi genast in på halsbrytande samtalsämnen.

UFO-problematiken var i mera dynamisk expansion än någonsin i samband med de senaste årens rön om nyupptäckta pyramider från långt före förhistorisk tid, om nya gravar från samma tid med bl.a. säregna långskallar och andra tydliga indikationer på att människan härstammar lika mycket från rymdvarelser som från aporna om inte mera. Jag frågade försiktigt om hans senaste UFO-kontakter, då han ju hade brukat ha sådana. ”Jag kan inte berätta mera än vad jag redan berättat. Alla som forskar i UFO hamnar ofelbart i oändligheten. Einsteins relativitetsteori, som utklassade Newtons definierbara och fattbara fysiska universum, var bara ett försiktigt steg mot en tröskel, som förde tröskeln inom synhåll. Att komma åt tröskeln, att ta steget ut i oändligheten, att få kontakt med det liv där ute som måste finnas, blir nästa steg. Sedan öppnar sig en helt ny värld igen som ingen på jorden kan bilda sig en föreställning om.

Alla som skriver UFO-böcker, och det kan vara helt vederhäftiga vetenskapliga analyser om flygande tefat, gröna varelser, förflyttning oöverskådliga antal ljusår i ett ögonblick, brukar vanligen i sin följande bok ta tillbaka allt de sagt tidigare och komma med helt nya ännu mera övertygande utläggningar om hur det verkligen förhåller sig, tills de vanligen förlorar sig i djungeln av fenomenens variation och självmotsägelsefullhet, då i regel ingenting någonsin stämmer. Vi har helt enkelt att göra med främmande dimensioner som är omöjliga för oss att fatta med hjärnan och som bara kan kommas åt genom andra förmågor, kalla det våra okända själsförmögenheter om du vill.

30

Hittills menar man sig kunna påvisa närmare 60 olika arter och raser av rymdvarelser, från pyttesmå miniatyrpygméer till definitiva jättar. Bibeln berättar ju att jättar bebodde världen förr i tiden, och ett antal av de senaste arkeologiska sensationsfynden från tidsåldrar före vår historiska verkar bekräfta att så var fallet. Enligt min mening kan man utgå ifrån, att allt vad man drömmer om i science fiction har varit en verklighet och är det troligen fortfarande. Annars skulle man inte kunna drömma om det.

Historien om livet i universum tycks i regel vara en Avatarhistoria – försvarare och vårdare av livet och kulturen i ständigt försvarskrig mot dumhetens övermakt och katastrofala misstag. De som menar sig veta något säkert om utomjordingarna och som bemödar sig om att försöka kartlägga dem indelar dem vanligen i humanoider och reptiler – de som försöker vara mänskliga och de som försöker dölja att de är reptiler. TV-serien ”V” på 80-talet försökte åskådliggöra detta genom att sensationsmässigt driva motsättningsförhållandet till det extrema, varpå man gick miste om det underliggande allvarliga budskapet för det braskande underhållningsvärdet. Serien var sannare än någon kan tro, även om det knappast gått så långt på vår planet.

Humanoiderna vill alltså försvara och vårda sig om livet och kulturen, medan reptilerna vill ha makt och pengar för egen personlig vinnings och fåfängas skull, schablonstrukturen i hela världshistorien, medan det är reptilerna som skrivit historia, varför den är så eländig, medan humanoiderna bara ibland lyckats åstadkomma en världshistorisk insats, som då i stället i regel fått en desto större betydelse för framtiden. Man kan då tänka på Buddha, LaoTse, Kristus, Alexander den Store, Leonardo da Vinci och Giordano Bruno.”

Så började vi. Vi hade mycket att tala om. del 3: Mariannes synpunkter.

Johannes hade lyckats få Marianne till Manali till min ankomst. Hon hade ingen ny konferens på gång, men de bad mig stanna över Diwali. Här infann sig emellertid ett problem.

En av min värds yngre vänner hade också bjudit mig över Diwali upp till sitt ställe i lugn och ro någonstans bortanför allt det oväsen med bomber och fyrverkerier som Manali lovade bjuda på till ljusets högtid. Själv hade jag planerat lämna Manali före Diwali, just för att slippa allt dunder och brak. Om jag stannade skulle jag förlora 1-2 dagar, och tidtabellen och dess program kunde riskeras. Jag fattade inget omedelbart beslut men beslöt att ta en dag i sänder.

En annan orosfaktor var vädret. Det var inte det bästa. Redan första dagen regnade det, och andra dagens morgon var helt utan sol och därför mycket kall. Vädret hotade sätta fart på en bort därifrån.

Ett annat intressant alternativ vore att satsa helt på Manali och Dharamsala och sedan ta tåget direkt till Darjeeling. Om vädret var lika kallt och dåligt i Garwhal som här var det meningslöst att tänka på Joshimath och Nanda Devi. Bara gynnsamt väder kunde göra det värt att besöka dessa områden. Johannes och Marianne tyckte absolut att jag skulle satsa på Diwali i Manali – det kunde bli en oförglömlig upplevelse, som kunde ge mig nya värdefulla lokala kontakter för framtiden.

31

Å andra sidan var det ingenting som lovade att vädret i Darjeeling skulle vara bättre, och jag ville ogärna ännu en gång gå miste om Mukteshwar.

Marianne hade lika litet som jag någon erfarenhet av UFO men var ännu mer än jag kritisk och ifrågasättande av Johannes berättelser. ”Menar du att de kommer hit och ger sig till känna bara för att uttrycka sin oro över mänsklighetens utveckling och vad vi gör med planeten? Tar de då för givet att vi är oansvariga och inte kan klara oss själva? Om de verkligen finns och kommer hit för att ingripa med att kidnappa mänskor och experimentera med dem, som många menar sig ha erfarit, så är de inte bättre än Columbus när han ingrep i Amerika och fick dess urbefolkningar utrotade, eller de belgiska kolonisterna i Kongo. De inkräktar, och vi kan inte tro något gott om deras avsikter. Om de vill hjälpa oss och rädda planeten – varför rensar de inte ut sex sjundedelar av mänskligheten, som James Lovelock och andra förordar? Nej, jag tror inte på det. För mig är det modern mytologi och science fiction, tills verkligheten övertygar mig om motsatsen. Vi måste klara planeten själva. Människan har allt intresse av att rädda allt liv på jorden och inget intresse alls av att förinta någonting av det. Dan Brown visar vägen i sin senaste roman. Där finns hela lösningen. Människan måste progressivt bringas till att föda färre och färre barn genom utbildning, information och vid behov medicinering. Befolkningstillväxtkurvan måste vändas nedåt. Människan har inget val. Det eller värre katastrofer, men det är bäst att hon får sköta problemet själv.”

Johannes menade att det var just den linje de UFO-kontakter han haft förespråkat själva, och han menade att Dan Brown och även James Lovelock för den delen mycket väl själva kunde ha haft kontakt med dem och konfererat med dem. Båda laborerade med verkligheten en aning bortom normal mänsklig kompetens, som kunde indikera utomjordiska influenser.

Marianne menade att världens största miljöproblem var de okontrollerat svällande megastorstäderna, där mellan 10-20 miljoner allt hårdare trängde ihop sig i en allt giftigare miljö, som bara förgiftade omvärlden, medan storstäderna egentligen bara främjade okultur, kriminalitet och hänsynslös girighet och egoism. ”Jag har bara sett lyckliga och friska barn ute på landet i naturen. Ju närmare naturen människan lever, desto friskare och lyckligare är hon, och ju längre bort från naturen hon lever, desto osundare blir hon. Allt som främjar och odlar naturen är av godo, medan allt som skadar och motverkar naturen i själva verket skadar människan.”

Det höll naturligtvis både jag och Johannes med om.

En glad överraskning var att Tony från Örebro dök upp. Jag hade saknat honom de senaste åren i Ladakh, och han förklarade det med att han hade haft visumproblem. Nu var han sina sista dagar i Manali och stod i beråd att flytta till Rishikesh. Han hade numera kort och egen hemsida om sin Tai-Chi-verksamhet.

Vädret var som det var och vållade problem med sin nyckfullhet. Det kunde vara hur varmt och vackert som helst på morgonen, och så när man satt uppe i Vashisht utan tröja kunde det plötsligt börja blåsa infernaliskt med kraftig förmörkning av moln och himlen och med temperaturfall på mer än 10 grader. Taras inbjudan till Diwali gällde söndagen, mitt schema skulle därmed försenas minst två dagar då oartigheten att tacka nej till honom vore omöjlig, och den osäkra väderfaktorn gjorde det mer och mer troligt att jag skulle skippa

32

Garwhal och Kumaon den här gången. I stället skulle jag få mera tid i Dharamsala, Darjeeling och Sikkim.

Men på lördagen var vädret åter alldeles idealiskt, temperaturen i mitt rum steg snabbt från 12 till 17 grader, så man kunde börja hoppas igen. del 4: Diwali i Manali Redan på onsdagen hade Alar bjudit mig att stanna över hos honom och hans familj på Diwali, medan jag hade tänkt resa vidare på lördagen. Ett Diwalifirande i Manali skulle försena min resa, och frågan var hur mycket. Efter mycket resonerande med mina andra vänner kom vi fram till att det vore en oförlåtlig oartighet att tacka nej. Johannes och Marianne skulle jag alltid stå i kontakt med, men detta var ett unikt tillfälle som jag inte kunde låta passera förbi. Jag hoppades att firandet skulle vara på lördagskvällen, så att jag kunde återvända hem till natten och avresa söndag morgon. Det visade sig, att firandet skulle vara på söndagen, han skulle hämta mig efter middag, och han bodde så fjärran från allting att det var omöjligt att återvända samma kväll. Jag skulle få sova över, och när jag kom ner måndag morgon skulle det vara för sent för Dharamsalabussen. Alltså skulle jag bli tre dagar försenad. Det var bara att göra det bästa av saken.

Han hämtade mig med sin sonson Chandar klockan 2, och vi gick först en runda på torget för att upphandla diverse saker. Sedan tog vi en rickshaw så långt upp vägen räckte.

Där den tog slut fick vi gå resten av vägen, och det var en smal stig på säkert en kilometer till det allra yttersta huset. Närmaste granne bodde 300 meter därifrån utom synhåll längs den väg vi hade kommit, som var den enda vägen.

Hans hus var bara halvvägs färdigt, tre rum var beboeliga medan tre andra var i vardande. Det var alltså ett ganska stort hus, och det behövdes, ty här bodde hela hans familj med hustrun, tre söner och deras hustrur och fem barnbarn. Chandar var den äldsta, 6 år, medan den yngsta fortfarande var i babystadiet. Inalles blev vi femton personer, ty det kom dessutom en annan lokal gäst på besök, och så var det farfar. Det blev alltså en fest för fyra generationer där jag hörde till den äldsta (som 18 äldre till Asar som var 44, alltså en mycket ung farfar,) men dock bara var nästäldst.

Festen inleddes mycket stillsamt med te, småningom kom det fram chaupathis med dopp, och när mörkret föll invigdes festen med en ceremoni vid familjealtaret. Jag vet inte om det var Shiva eller Vishnu det gällde, men någon sådan var det. Jag måste ta på mig mössa och få ett märke i pannan, och till altaret frambars offergåvor i form av sötsaker, som vi först ätit av själva.

Då vi var så många fick vi inte plats i samma rum,, då rummen var ganska små. Arar tog mig med till ceremonirummet, som tydligen också var matsal, där han bjöd på whisky. Snart kom köttet, som var lamm, och festen började på allvar. Den andra gästen kom, så att vi blev tre vid whiskybordet, som hela tiden fylldes på med lammkött och whisky. När en flaska tog slut öppnades en annan. Den första var förstklassig MacDowell’s, medan den andra var Black Label, som tarvade mera vatten. Arar berättade, att hans far varit militär och därför så länge han levde kunde kvitta ut sex flaskor whisky i månaden gratis.

33

Det blev så småningom även ris och grönsaker, så att man kunde äta sig riktigt mätt.

Under tiden var det oupphörligt bombardemang i hela staden djupt nedanför oss av fyrverkerier och smällare. Det var skönt att befinna sig på behörigt avstånd. Vi hade även en stor brasa nere på åkern.

Lyckligtvis hade vädret varit oss nådigt i dessa dagar, vilket ytterligare förgyllde denna oförglömliga Diwali, den bästa jag upplevt. Klockan halv 11 var det läge att dra sig tillbaka, och jag fick ett av de tre rummen helt för mig själv fastän jag gärna delat rum med de andra vid kaminen, som stod i mitten i centralrummet, som var kök. Där sov de flesta.

Man steg upp med solen efter en lång god natt och fick med sig en flaska mjölk till min värd på Greenland. Arar var hans mjölkleverantör. Han odlade allt på sin stora tomt på bergssluttningen och var fullständigt självförsörjande. Jag hade gärna fått stanna längre i en vecka eller två, men så mycket kunde jag inte låta mig försenas. Jag hoppades dock få se dem alla igen nästa år.

Det var en glimt av paradiset, en stor och lycklig familj av enbart friska och vackra människor som levde det sundaste tänkbara liv så nära naturen man kunde komma. Livet kunde inte bli friskare eller vackrare. del 5: Krisen och festen Vi diskuterade med Johannes i samband med UFO även de senaste spektakulära arkeologiska upptäckterna av förhistoriska pyramider i havet utanför Japan och Bermuda samt i Bosnien och Indonesien. ”Arkeologerna kommer att få mycket att göra med dessa sensationer, och hela historien kan komma att skrivas om. Det har ju i 150 år spekulerats i försvunna kontinenter och civilisationer som Mu och Lemuria, för att inte tala om Atlantis, som redan Platon dokumenterade vittnesmål om. Om dessa nya pyramider äldre än några av de gamla kan ge oss en ny fornhistoria, så är det bara att försöka få något grepp om den.

Det finns ju dessa nya fynd av uråldriga skelett med så kallade ’långskallar’ som inte tillfredsställande har kunnat förklaras vetenskapligt, medan UFO-teorierna då förefaller rimligast. Det lär finnas två miljarder planeter bara i vår galax som kan bära liv, vilket betyder, att det bara är en chans på två miljarder att vi är ensamma, vilken somliga fortfarande envisas med att klamra sig fast vid, vilket de lugnt kan göra så länge övertygande bevis saknas. Liksom aposteln Tomas behövde få sticka sitt finger genom Jesu händer och sin hand i hans sida för att tro på att han var verklig och levde, så behöver de flesta se och ta på ett flygande tefat innan de kan ta det på allvar.”

Tyvärr kostade mig Diwalifirandet mig en förkylning. Jag kan ha blivit smittad tidigare, men det var ett synnerligen ofrivilligt pris för den mest ovälkomna av objudna gäster.

Det var således i ett ganska bedrövligt tillstånd jag tog mig ner till bussen till Dharamsala klockan halv 7 tisdag morgon. Det gick ingen buss förrän klockan 8, och även den var i ett kritiskt tillstånd, så att den måste puttas i gång. Resan blev lika stökig och påfrestande som vanligt men mera så än vanligt. Bussen blev proppfull, och det har jag aldrig upplevt denna buss vara tidigare. Fördelen med att den måste puttas i gång var att den aldrig slog av motorn och således aldrig stannade länge vid en hållplats. Likväl gick den sönder en gång, tydligen var det fläktremmen som gick av, så med två testopp och en reparation blev det en

34

timmes försening utom det stora stöket med fullproppad gång hela tiden, vilket försvårade den på- och avstigning som bussen stannade vid varenda hållplats för. Vi kom inte fram förrän efter mörkrets inbrott efter 10 timmar (24 mil). Klockan 7 var jag uppe vid McLeod och fick inte plats på mitt gamla stamställe: det var fullt. Jag fick ett provisorium på Kalsang i stället, ett enbäddsrum utan fönster och med dålig belysning för 200 (25 kronor). Det var bättre än inget.

Det var slående hur mycket varmare Dharamsala var än Manali. Här pågick fortfarande högsäsongen för fullt, och det var fullt av svenskar i stan. Jag råkade på två vid min första middag på Gakyi, men enligt deras utsago drällde de överallt. I augusti-september hade jag inte råkat på en enda utom Janne.

När jag vaknade onsdag morgon i min nya säng var temperaturen fortfarande 17 grader i rummet – den hade inte fallit en enda grad, medan den i Manali brukat gå ner till 11. Ändå hade jag aldrig frusit i Manali med bara två filtar, medan jag här frusit hela natten.

Trots min förkylning, som var värre än någonsin, gav jag mig på försöket att ge mig upp till Triund. Det lönade sig. Redan ovanför Dharamkot mådde man betydligt bättre av den betydligt friskare luften, och jag fick sällskap av en grupp tibetaner den sista biten. De skulle upp för att fira en särskild puija tillsammans med andra som arbetade på Mentsikhang, den tibetanska medicinvetenskapen, och när vi kom upp till Triund var där fullt av folk. Det var hundratals och bara tibetaner, någon sade mig senare att de skulle vara 400 sammanlagt, plus 42 läkare från Frankrike. De var alla samlade för en utomordentlig puijahögtid för fred i världen och ett fritt Tibet, och stämningen var översvallande. Tyvärr hade jag lämnat kameran hemma, vilket jag kommer att ångra för resten av mitt liv – jag kunde ju inte veta.

Vädret var perfekt, soligt men inte gassigt, så förutsättningarna för detta omfattande och mycket speciella tibetanska bönemöte i hälsans och läkekonstens tecken var idealiska.

Mina vänner där uppe berättade att vädret inte var att lita på. Det var minusgrader på nätterna och bara 6-8 grader varmt på morgonen i tälten. Det osäkra vädret var ytterligare ett argument för att jag skulle skippa Garwhal och Kumaon och försöka ta mig direkt till Darjeeling och Sikkim med tåg.

Jag hade inte brukat bli sjuk på mina resor. De första Himalayaresorna 1993 och 1995 återvände jag hem sjuk från i svår förkylning, men annars hade det knappast hänt före 2010.

Nu hade det hänt två resor i rad under samma år, och båda hade delvis förstörts av förseningar genom förkylningar och väderlek. Nu måste jag stanna ett par dagar i Dharamsala bara för att kurera mig, vilket ytterligare måste dryga ut förseningarna.

Mot kvällen blev det plötsligt regn, och till morgondagen lovades det åska. På Gakyi träffade jag åter mina svenska väninnor, mor och dotter från Stockholm, plus fyra andra, som plötsligt dök upp. Två av dem arbetade direkt för IM, en bodde här året runt med bara tillfälliga besök i Sverige (under den värsta monsuntiden), och den fjärde, Sofia, var även hon anknuten till IM. Plötsligt var vi en hel svensk koloni i Dharamsala, – i stället för israeler, som brukade drälla där, drällde det av svenskar, och det var hur angenämt som helst. Stämningen var hjärtlig, vi hade det väldigt trevligt, medan det ösregnade utanför.

Emellertid rann min näsa ännu värre än regnet.

35

del 6: Storm och övervintring Det blåste infernaliskt hela natten, och på morgonen var vädret så ogästvänligt, att det enda man kände för att göra var att resa hem igen. Det enda man kunde göra var att krypa tillbaka ner i sängen. Jag hade tänkt ge mig upp till Snowline på 3500 meter, men det var inte att tänka på.

När man legat en extra timme i sängen verkade det emellertid ljusna, och jag beslöt mig för att ändå våga ett försök. Även om det blåste hårt var det ändå torrt, och luften var klar även om det var mulet.

Efter halvvägs vid ruttens äldsta kafé (från 1984) Magic View började det snöa, och jag kunde se att Triund där uppe var vitt. Där pågick snöfall. Det var bara att stanna vid kaféet, ta en kopp värmande te och sedan vända nedåt igen.

Det stormade sedan hela dagen. Det var fullkomligt depressivt. När regnskurarna kom var de intensiva och förödande, och det var precis som en ny monsun fast kall.

Med svenskarna igår hade vi talat en hel del om vädret. Det var särskilt intressant att höra Adams synpunkter, som bodde här året runt och bara reste hem under monsunen. De andra som hade någon erfarenhet av årstiderna här var också överens om att monsuntiden var den värsta tiden, då alla var deprimerade. Nu var det alltså en kall monsun på gång.

Denna dag tog min första flaska Jägermeister slut efter 11 dagar. Som mitt första meddelande om min resa på facebook skrev jag: ”Otur. Dåligt väder och förkylning. Regn och åska, och det blåser som fan. Detta har hittills varit en förseningsresa med komplikationer.”

Mera försenad skulle jag bli. Enligt min reseagent skulle jag inte få plats på något tåg från Pathankot till New Jaipalguri (Siliguri före Darjeeling) förrän den 29 november. Min enda chans var att fara ner till Delhi och skaffa biljett där. Detta verkade vara min väg ut, men först måste jag klara den värsta delen av förkylningen. Bara den var värre än den kalla monsunen.

På kvällen öste det ner fullkomligt hänsynslöst med åska och blixtar. Den kalla stormen var ett faktum, och det var bara att hoppas att botten nu var nådd.

Morgonen ljusnade och gav något hopp, då det inte blåste så hårt längre. Halv 8 vågade jag ett nytt försök upp mot Triund men slogs av häpnad över att påträffa snö redan långt före the Magic View på halva vägen. Det blev till att delvis vada i snö som ständigt blev tjockare hela vägen upp till Magic View, som bjöd på ett fullkomligt jullandskap, som jag pliktskyldigast fotograferade. De sista 500 metrarna var ett vågspel, då man inte kunde se hur stenarna låg under snön och då dessa var extremt slippriga. Tidigare en gång sent i november hade jag upplevat snö närmast Triund men aldrig före Magic View. Det gällde att undvika den så mycket som möjligt för att i möjligaste mån slippa få alltför mycket snö mellan tårna.

Uppe vid Magic View väntade ett huttrande sällskap av unga lokala vandrare, som faktiskt tänkte sig ända upp till Triund, som verkade helt begravet levande i snö. Min gamle vän innehavaren av kaféet sade, att de kommer vändande tillbaka när snön blir för djup.

Det var naturligtvis sensationellt att uppleva detta snölandskap den 8 november i Indien där ändå dagstemperaturen låg på 15-20 grader – aldrig under 15 i mitt rum utan värme ens

36

under natten! Att ta sig ner igen var mindre utmanande men mera besvärligt, då det gällde att ta det extremt försiktigt – ingen njuter av att halka omkull i stenig snömodd.

Där nere ljusnade det allt mera, och dagen blev sedan riktigt angenäm. För första gången i år kunde jag njuta av en lunch uppe på taket av Tsongkha med smaskig thenthuk med fårkött – jag hade inte ätit kött sedan diwali i Manali. Sedan kunde jag njuta hela eftermiddagen i solsken på Nick’s café med kaffe och brownie under flitig förkovran i mina studier.

Emellertid åskade det hela tiden i bakgrunden över bergen och lovade inget gott för kvällen och natten. Strömmen hade gått under kvällen men kommit tillbaka sent på morgonen, så det hela var ingalunda stabilt, vilket gjorde den innevarande tillvaron ganska spännande.

del 7: Sista dagen i Dharamsala Efter stormen följde några mycket njutbara dagar i Dharamsala (McLeod Ganj). Efter två dagar utan att jag kunnat komma längre och högre än till Magic View, lyckades jag på lördagen forcera alla snö- och ishinder och komma fram till Triund. På vägen upp mötte jag flera stukade vandrare som varit där uppe och varnade mig för halkan. Det var svårt men inte ogörligt.

Väl uppe väntade ett sensationellt spektakulärt vinterlandskap. Triund hade aldrig varit vackrare. Det var med glädje man pulsade omkring för att fotografera olika panoraman ur olika vinklar – det tog extrem lång tid och jobbig möda att ta sig upp, men det var väl värt besväret. Ännu vackrare var det på söndagen. Natten hade varit klar och kall, så allt hade frusit – det var rena iskanan den sista femtedelen av uppklättringen från det sista (stängda) kaféet till slutpunkten. Det var alltså en ännu svårare uppstigning än gårdagen men även ännu vackrare.

I beaktande av den höga svårighetsgraden i att ta sig upp var det förvånansvärt mycket folk där uppe, och inte bara tibetaner och lokala utan även västerlänningar och damer. Det var nästan samma fest som på den första dagen, medan landskapet var bedövande antarktiskt i skarpare klarhet.

Birgitta och hennes dotter Anna skulle fara ner till Delhi till kvällen. Jag hade tänkt ta samma buss men beslöt att stanna över en dag till – jag hade ju tid efter alla förseningarna.

Till kaffet på Nicks fick jag som bordsgrannar ett mycket intressant äldre par från Hannover.

Hon skrev dikter, och han hade varit i McLeod Ganj sedan 1974. Vi diskuterade mycket den tyska litteraturen, jag föredrog Schiller framför Luther medan han föredrog tvärtom, (båda hade födelsedag denna dag,) han var ganska desillusionerad medan hon var tvärtom, vi var helt överens om den fasaväckande audiella miljöförstöringen i Indien, och jag kunde rekommendera Hoffmanns ’Djävulselixiret’ och Stefan Zweigs ’Världen av igår’ till dem, som de inte hade läst.

37

Det var överlag goda konvalescensdagar i Dharamsala, förkylningen var nästan helt övervunnen, jag var i bättre form än under hela resan, så det kunde inte skada att stanna ytterligare en dag för att förhöja beredskapen inför Darjeeling och Sikkim.

Samtidigt rasade den fruktansvärda tyfonen över Filippinerna, som hittills dödat 10,000 och gjort mer än tre miljoner hemlösa. Birgitta hade varit där, och vi hyste gemensamt deltagande för detta öland, som var utsatt både för tsunamis, tyfoner, vulkanutbrott och inbördeskrig.

På kvällen träffade jag Roger Rea från Schweiz på Nicks café. Vi hade båda datorproblem. Min hade somnat in precis när jag försiktigt öppnat min Yahoo mail, uppkopplad och med kontakt i väggen, meddelat att den gått i viloläge och vägrat starta mera. Hans vägrade släppa ut honom i Facebook. Uppkopplingen fungerade perfekt utom ända fram. Han försökte ständigt på nytt under en halvtimme utan att lyckas. Någon Dharamsalabugg?

Han hade levt utan fast bostad och adress sedan 1981 och skrivit en omfattande bok på +700 sidor som hette Hippies Never Die. Han var sex år yngre än jag och stod på intim fot med dem alla: Dalai Lama, Aung Sang Sui Kyi, Karmapa, andra rimpochar och gurus, och allt detta handlade hans bok om, som var klappad och klar och precis skulle komma ut, när den kvinnliga förläggaren plötsligt backade ur och försvann – hon hade inte tid, hade hon sagt, medan Roger menade sig vara världens rikaste man när det gällde tid. Samtidigt var han mycket insatt i samtidens problem och katastrofer, han visste allt om den aldrig upphörande katastrofen i Fukushima, som fortfarande läckte ut radioaktivt i hela Stilla Oceanen, och klimatkrisen med dess ständigt upptornande allt oftare förekommande och allt värre följdenliga naturkatastrofer, som den nu i Filippinerna, den värsta hittills.

Det annonserades plötsligt att Dalai Lama skulle ge undervisning i klostret måndag morgon. Det var tredje gången som hans och mina vägar sammanstrålade i Dharamsala. Att gå dit var dock inte att tänka på, då säkerligen alla skulle gå dit trots kort varsel och inga restriktioner – man behövde inte anmäla eller registrera sig. Ändå övertalade mig flera att försöka gå dit, av artighet mot dem gjorde jag det, men då var folk redan på väg därifrån efter tre timmar, så jag vände tillbaka. Jag hade ju varit uppe vid Magic View på morgonen och där redan fått mitt lystmäte på andlig upplyftning. Som någon sade: ”Man kan ha större nytta och lära sig mera av att bara observera det mänskliga än av alla världens filosofier.”

Vid min sista lunch på favoritstället Gakyi fick jag bordssällskap av Benjamin Wild från Australien och Ken Hunt från Nya Zeeland. I synnerhet den senare var ytterst underhållande och hade fantastiska historier att berätta. En gång skulle han resa upp mot Khyberpasset till Afghanistan, men han kunde varken få buss eller jeep, så han liftade på måfå utan att vänta sig någon större framgång. Så kom det en bil som stannade och tog upp honom. Det var en pakistansk tjänstebil, och mannen som körde var en pakistansk kabinettsminister. Under konversationens gång undslapp det ministern, att han kände bara en person i Nya Zeeland, en viss herre vid namn Harry Hunt. Det råkade vara Ken Hunts far!

Det var sålunda en värdig avskedslunch jag bjöds på i vittert sällskap, båda var i Healing och New Age och gav mig båda sina kort, medan jag beredvilligt ställde upp med alla mina kontaktdata.

38

Min värd på Kalsang, som varit butter och reserverad hela tiden, strictly business, önskade mig ett desto varmare farväl och påpekade gång på gång vikten av att jag höll mig varm med min förkylning. Hans plötsliga omtänksamhet var rörande. del 8: Delhiturer Det var i ett lägligt tillfälle jag avreste, ty vädret höll på att bli sämre igen. Gårdagen hade varit en kanondag med klaraste tänkbara skärpa utan ett moln på hela dagen, medan nu det började dra ihop sig igen. Min buss avgick klockan 6 och blev förvånansvärt fullpackad och förblev så hela vägen fram till Delhi. Det hade aldrig hänt förut på denna bussen.

I Delhi klockan 7 på morgonen gällde det att genast ta sig till tågstationen. Flera rickshawförare anmälde sig frivilligt, men när de föreslog 250 föreslog jag 50. Mitt sista bud stannade på 100 och deras på 150, så jag backade ur och gick till Metron i stället. Där kostade biljetten 10 rupier.

Emellertid måste man gå igenom säkerhetskontrollen, och när mitt bagage innehöll både whisky och Jägermeister släpptes jag inte igenom. Det var förbjudet att medföra ”vin” i tunnelbanan. Jag fick ta bussen i stället. Även den kostade 10 rupier.

Halv 9 var jag äntligen framme vid tågstationens avdelning för utlänningar och fick omedelbart biljett, jag hade hoppats till samma morgon, i värsta fall var jag inställd på att övernatta i Mainu Ka Tilla, men jag fick en biljett till kvällen. Ankomsttiden skulle vara tidigt torsdag morgon den 14-e. Det kunde knappast bli bättre, med säng och filt för två nätter – 29 timmars resa, 1600 kilometer, för knappt 100 kronor.

Man ville ju inte sitta där på stationen och mögla hela dagen, så jag gjorde en liten sentimental resa ut till Mainu Ka Tilla, den tibetanska kolonin, där jag inte varit på ett antal år. Att ta sig dit var dock inte det enklaste. En rickshaw krävde 500 medan bussen tog 10, men jag fann ingen buss. När jag frågade fick jag varje gång olika alternativ på bussar som skulle till Kashmir Gate och längre, men inga av dessa angivna nummer uppenbarade sig. Så jag tog till slut en rickshaw för 250 – 30 kronor.

I Mainu Ka Tilla var allt förändrat. Jag kände knappt igen någonting. Jag fick gå omkring länge innan jag slutligen fann mig till rätta i restaurang Tara, som också var helt förändrad.

Utsikten mot floden var borta, den gamla traditionella restauranginredningen med raka stolar var helt moderniserad med vräkiga möbler, och så vidare. Men maten fick duga, och jag kunde ta det lugnt i en behjärtansvärd tibetansk miljö.

Detta tibetanska ghetto är mycket större än man kan tro. Jag fick nöjet nu att utforska ett nätverk av gränder bortom huvudstråket som jag inte haft en aning om tidigare att existerade. Sammanlagt är väl ghettot på ungefär en kilometer på längden och 500 meter ner till floden, alltså en halv kvadratkilometer. Samtidigt är det mycket imponerande genom sin höga standard, restaurangerna och hotellen håller i allmänhet god standard och hög estetik, och folket som bor där är bedårande. Det är väl mellan 5 och 10 tusen, men befolkningen är ytterst rörlig. De många nya byggnadsprojekten vittnade om företagsamhet, framförhållning och framåtsträvan.

39

Jag tog en autorickshaw in till järnvägsstationen bara för att slippa komma dit i mörker.

Denna enorma järnvägsstation är nu helt moderniserad men ändå fullständigt kaotisk, då miljoner människor trängs här varje dag. Delhi har ju större folkmängd än hela Sverige, och i dess järnvägsstation ryms och trängs hela Stockholm i ständig rörelse.

Det värsta återstod. När jag skulle uppsöka mitt tåg när serveringen stängde klockan 10 fanns det inte något sådant tåg. Man hade bett mig uppsöka det, där jag köpte biljetten, på den allmänna stora skärmen, men denna skärm tycktes uppta alla tåg utom mitt. När jag gick till Enquiry fick jag förklaringen. Tåget skulle avgå från Old Delhi Railway Station och inte från New Delhi, där jag var och hade köpt biljetten. Det kunde de ha talat om som sålde biljetten till mig.

Plötsligt måste jag alltså resa genom halva stan igen klockan 10 på kvällen. En sikh ställde sig välvilligt till mitt förfogande men krävde 250 – från Mainu Ka Tilla till New Delhi, som var dubbla vägen, hade det kostat 180 som högst. Men jag hade inget val och kunde bara finna mig i att vara förbannad.

Det var alltså omfattande strul i Delhi denna dag, man fick inte resa med ”vin” i tunnelbanan ens som utlänning, autorickshawsvindlarna, de obefintliga bussarna, kors-ochtvärs-resorna i Delhi, dyrare varje gång…

Old Delhi Railway Station var hjärtat av helvetet i Delhi, dubbelt så trängselfyllt som New Delhi. Jag fick slåss för att få igenom mitt bagage i Security, och där ville vakterna naturligtvis stoppa mig för mina flaskor igen. Jag låtsades inte förstå och gick vidare. De trodde tydligen att min whisky var vodka. Indisk förvirring.

Det var omöjligt att hitta någon väntsal i denna ursinniga järnvägsstation, men en skälm hjälpte mig slutligen till rätta. Man fick leta sig igenom diverse trapplabyrinter och gångar för att slutligen hitta en väntsal, där jag åtminstone tillfälligt kunde pusta ut. Old Delhi Railway Station måste höra till de äldsta i Indien. del 9: Darjeelings varma famn.

Tåget avgick punktligt. Mina medpassagerare var alla lokala, två bröder med assamitiskt utseende, en familj på tre personer, där mamman var en åbäkig tjockis som jag skulle få problem med, och några till. Bara en talade god engelska.

Problemet med tanten var det, att hon alltid skulle gå och lägga sig och hade slafen ovanför min, där man inte kunde sitta om slafen ovanför var nedfälld, och jag hade mycket att läsa, ”Strändernas svall” av Eyvind Johnson och ”Kaos” av Alexandra Pascalidou. Jag fick mestadels sitta på en kista på golvet, där jag hade min egen väska som ryggstöd. Kupén var överbelamrad med bagage – inte en väska till fick plats.

Emellertid blev resan relativt bekväm, och jag slapp byta tåg klockan 3 på natten.

Servicen var god med möjlighet till frukost, lunch och middag för sammanlagt 250 rupier, och te och kaffe kunde man fylla på med hela tiden. Bästa poängen var emellertid att man kom utvilad fram till Darjeeling utan att ha frusit under de båda nätterna och med bara tre timmars försening – det tog 32 i stället för 29, med den påföljd att man kom fram klockan 8, perfekt tid för att hinna upp till Darjeeling före middag.

40

Det bästa var emellertid att vädret var kalas. Redan den andra morgonen stod det klart att man skulle få se Kanjenjunga redan från tåget. Detta är sällsynt. Det magnifika berget höjer sig 8000 meter i princip direkt över slättlandet, vilket är en oförglömlig syn. Det kändes som om jag aldrig välkomnats så varmt till Darjeeling förut.

Dessutom bjöds jag på idealiska medpassagerare i jeepen upp. Två slovenskor var de första, sedan dök en lustig man från Calcutta upp som bott i Arizona i 24 år och ändå talade en erbarmlig engelska, hälften obegriplig, och en ung grann kines från Montreal – hans far hade lyckats ta sig ut ur Kina när han var två år. Han hette Wy Lu och var utomordentligt sympatisk.

Bilden fullkomnades genom en ung mor och hennes son som jag först trodde var amerikaner men som var från Leeds. Hon avskydde England och hade regelbundet kommit till Indien sedan 1989, tre år före mig, och var fullkomligt hemma i Darjeeling. Hon hette Rachel, sonen hette Alby, och vi blev genast goda vänner. Alla vi fem, Gopal från Arizona, Wy Lu från Canada, Rachel och hennes son och jag skulle bo i samma kvarter, så jeepen körde oss vänligen nästan ända upp. Gopal tog rum hos mig i Tower View, där jag genast fann min gamle värd på plats och fick min vanliga dormitorieplats för 100 rupier. Rachel och hennes son skulle bo mitt emot, och Wy Lu hade bokat rum på baksidan av kvarteret vart han tog med sig slovenskorna.

Det blev alltså denna gången en synnerligen angenäm ankomst till Darjeeling – allt var perfekt och klaffade och kunde inte bli bättre. Det råkade vara Nehrus födelsedag, så mycket hade stängt, jag kunde inte få mitt Sikkimtillstånd förrän i morgon, men för en gångs skull i Darjeeling hade jag ju ingen brådska.

Det var 11 grader i rummet, men det blev inte kallare. Till rumskamrat fick jag en mycket sympatisk ung korean, som var där med två vänner. Han läste Dostojevskij och Rilke i koreansk översättning. Han rökte, men det bekom inte mig: genom att jag aldrig rökt något har jag heller aldrig haft något emot att andra röker, vad de än röker. Jag förklarade saken för Zjuno, som han hette, när han frågade om jag inte rökte hasch åtminstone, att jag alltsedan barndomen varit behäftad med extremt känsliga lungor, så att jag alltid hostat i två månader efter varje förkylning. Därför hade jag alltid varit rädd om mina lungor och aldrig rökt något.

På morgonen halv 4 kunde jag inte låta bli att stiga upp och vandra åstad till Tiger Hill efter fem timmars sömn men utan att ha frusit – jag hade inte ens behövt sova med strumpor på. Jag var framme redan klockan 5 i god tid före soluppgången, varvid det förvånade mig att jag klarat av en 11 kilometer lång uppförsbacke så snabbt. Emellertid var trängseln där uppe fruktansvärd, och jag har aldrig tidigare sett en sådan trafikstockning där, när 150 jeepar trängdes för att komma fram på en enfilig väg, så att ingen kom fram utom fotvandrarna. Jag fick plats i den nästhögsta loungen, men även där var trängseln förskräcklig, då alla bengalturister från Calcutta var där och skrek och larmade och grälade och trampade varandra på tårna. Min värd hade varnat mig för att alla skulle till Tiger Hill för soluppgången nu när det var vackert väder, men jag hade ändå valt att ta risken. När den värsta trängseln var över och solen äntligen sluppit upp började leden glesna, och jag fick återigen några fina bilder. Det hade minsann varit värt besväret.

41

Sedan tog jag den vanliga promenaden tillbaka via lejonmonumentet på Kalimpongvägen, Lama Anagorika Govindas gamla Ghoomkloster från 1850 och Vishnutemplet uppe på höjden. Jag var tillbaka hemma klockan 10 efter fem timmars vandring med en och en halv timmes uppehåll på Tiger Hill. När jag gjort samma promenad för två år sedan hade jag varit mycket tröttare.

Sedan var det dags för en äntlig frukost på Tower View Lodges soliga veranda. Där dök Wy Lu plötsligt upp, insåg vilken förträfflig plats det var och lovade komma åter och äta frukost där nästa morgon med mig. Han hade sett Rachel och Alby medan jag hade saknat dem, då jag tappat bort dem när jag installerades och inte fått veta vart de tog vägen. Det visade sig då att de bodde precis mitt emot.

Han skulle åka med det gamla tetåget ner till Ghoom under dagen, och jag klarade av alla mina formaliteter: tillståndet för Sikkim, och min tågbiljett tillbaka till Delhi den 27-e med Rajdhaniexpressen. Jag hade återigen tur. Jag fick den sista biljetten på tåget. Hade jag kommit till Darjeeling två dagar senare enligt den ursprungliga tidtabellen hade jag inte fått plats på rätt tåg. del 10: Bakslag i Gangtok Rachel berättade att livet i Darjeeling inte hade varit helt lätt under året. Monsunen hade hållit på alldeles för länge med regn i princip varenda dag under mer än tre månader, och när turistsäsongen började efter regnen hade den lamslagits av strejker. Hela turistsäsongen blev ett totalt fiasko, och när strejken äntligen tog slut, meddelade strejkledarna att den ändå skulle hålla på till slutet av oktober. Fastän strejken tog slut i början av september höll de alltså officiellt ändå på i en och en halv månad till, den bästa delen av turistsäsongen, varunder alla turister höll sig borta för det officiella men i praktiken obefintliga strejkandets skull. Hela turistsäsongen hade fuskats bort av strejkpolitik, och efteråt meddelade strejkledarna något skamsna att de aldrig skulle strejka igen. Vem kunde tro på det?

Wy Lu uppsökte mig på Tower View en gång, och även Rachel träffade jag igen. De två slovenskorna skulle ut och vandra till Sandakphu och andra ställen, medan Gopal bara försvann. Mest blev jag tillsammans med Zjuno, min koreanska rumskamrat som läste Dostojevskij.

Det vackra vädret verkade stabilt, vilket välsignade existensen för alla i Darjeeling. Jag hade funnit mitt gamla stamställe Orient stängt de två första dagarna, den andra dagen såg jag den gamla frun vattna blommorna utanför, men den tredje dagen var det öppet. Det visade sig då att stället hade bytt ägare. Det var idel nya kypare och ingen tryckt meny. Jag fick åtminstone svar på frågan hur det stod till.

Paradistillvaron i Darjeeling varade så länge jag var där. Rachel och Alby såg jag igen när de besökte fredspagoden, men Sai Kishore fann jag inte kontakt med. Jag lämnade två meddelanden till honom till hans portvakt och hoppades få se honom när jag kom tillbaka från Sikkim.

Mest var jag tillsammans med min koreanska rumskompis Zjuno. Vi brukade sitta tillsammans på Glenary’s med var sitt arbete, han med sin Dostojevskij och jag med mina översättningar och dramatiseringar.

42

Enda smolket var en kuriös incident: jag blev biten av en insekt. Vi blev inte kloka på vad det var, för den visade alla egenskaper hos en fästing men sög inte blod alls utan grävde bara hål i skinnet. Jag måste ha fått den när jag drog mig tillbaka i buskarna nedanför Tiger Hill för att avlägga ett rekordlångt visitkort: 40 centimeter, som en lång orm med mycket tjock framdel som gradvis smalnade. Det var i alla fall en fästing, men den hade fäst sig vid det omöjligaste stället på hela min kropp, där späcket var som tjockast precis ovanför naveln, varför den hade haft problem med att ta sig igenom de olika späcklagren och aldrig nått fram till något blodkärl. Därför lyckades den inte suga i sig något minsta blod men grävde sig ett desto djupare hål i magskinnet, som en extra navel. Det blev gradvis bra med att vi fick ut den och desinfecerade hålet, som gradvis fylldes igen av ny tjock skinnbildning.

Måndag morgon tog jag en jeep till Gangtok i akt och mening att fortsätta till mina vänner i Phudong. Gangtok var värre än någonsin, bilköerna upp till staden var formidabla i sin långsamhet och oändlighet, och jag kom inte fram förrän halv 12 efter 4 och en halv timmar (för bara nio mil). I Gangtok gällde det sedan att ta sig upp från södra jeepstationen till den norra, ett företag som innebar uppförsbacke genom hela metropolen. En taxi erbjöd sig för 60 rupier, jag tackade nej men tog nästa, som tog 15.

Där uppe fann jag ganska snart en jeep vidare norrut och bekantade mig med dess övriga passagerare, som naturligtvis var nyfikna på varifrån jag kom och vart jag skulle. När jag berättade om mina vänner på Norbuling visste en av dem att berätta, att de hade lämnat Phudong och flyttat till Gangtok.

Detta var naturligtvis en chock. Vad hade jag då i Phudong att göra? Jag ändrade program genast och begav mig i flygande fläng tillbaka ned för staden till den västra jeepstationen, där jeeparna befann sig i en total förstockning för att komma in. I detta kaos lyckades jag dock få en biljett, om inte till Pelling så till Geyzing som jag bad om, inställd på att så sent troligen nödgas gå upp från Geyzing till Pelling, vilket jag fått göra förut; men den jeep jag fick skulle faktiskt till Pelling och ännu längre till Khacheopari. Emellertid var den inte av denna världen. Under resans gång bröt den samman tre gånger och måste repareras.

Första gången var det innan vi ens lämnat Gangtok, då ett däck måste bytas ut. Andra gången var före Legship, då bränslepumpen inte fungerade. Detta blev en allvarlig och långvarig operation. Tredje gången på väg upp mot Legship vägrade den starta, så att motorhuven måste öppnas igen och folk lägga sig under bilen. Inalles tog denna resa på blott drygt 10 mil 7 timmar, så att jag kom fram till Pelling en kvart före nio på kvällen. Till bilden hör naturligtvis även den obligatoriska dunka-dunk-hjärntvätten i chaufförens digitalspelare hela vägen.

Restaurangen i mitt gamla stamställe Garuda stängde 9, så det var inte många minuter jag fick på mig att installera mig i dormitoriet (180 rupier) och fylla i formalitetshandlingarna med pass-, visum- och Sikkimtillståndsuppgifter. Dock fick jag träffa värdparet, mina gamla vänner sedan 15 år (detta var mitt tionde besök), som verkade må väl med ett litet barn jag inte hade sett förut. De var mycket glada åt att se mig efter två år. Jag ursäktade min frånvaro förra året med att min mors sista födelsedag med syskonträff hade kommit emellan – det var sista chansen, för hon lämnade ju oss sedan i mars.

Emellertid var jag lyckligt hemma i Pelling igen, jag fick min middag som plåster på såren efter dagens maratongatlopp från Darjeeling via Gangtok till Pelling i skakande jeepar

43

på tvättbrädsvägar under sammanlagt nästan 13 timmar (inte mycket mer än 20 mil) och öppnade min senaste whisky. De fyra flaskor jag hade köpt under resan, två Jägermeister och två MacDowells, hade visat sig både komma till god användning och behövas.

del 11: Fullmåne i Pelling Kanske jag skulle ha gett Phudong en chans, fastän mina vänner hade flyttat därifrån.

När jag gick ner från den norra jeepstationen i Gangtok kom jag att tänka på min förträfflige vän från förra gången, polismästaren i Phudong, som då gjort så mycket för mig. Men hans egentliga bostad var i Gangtok, och jag kunde inte veta om han var i Phudong.

Fullmånen hade inletts redan i Darjeeling men höll ännu på i Pelling, där kalasvädret var lika fulländat som i Darjeeling. Efter en välgörande varm dusch på morgonen gjorde jag min traditionsenliga promenad ner till Rabdentseruinerna och sedan upp till Pemayangtse, där jag hade turen att påträffa Lama Yonda genast. Han var upptagen och på väg ner till Pelling, men jag fick följa med honom ner och lovade besöka honom när jag återvände från Yuksom.

Det inställda besöket i Phudong hade den fördelen med sig att jag definitivt skulle få tid för ett besök i Yuksom. Hade jag farit till Phudong hade det varit tveksamt. Efter tolv på onsdagen skulle tydligen flera jeepar avgå dit, så kusten verkade klar.

Den stora överraskningen kom på kvällen. Klockan 6 invaderades hotellet av samma hjärtliga italienska grupp som jag en gång upplevt en invasion av på Kunga i Darjeeling, då de beslagtagit större delen av restaurangen och alla borden utom två. Nu gjorde de samma

44

sak på mitt ställe Garuda i Pelling. Vi hade redan bekantat oss med varandra på Kunga, men nu blev det ordentligt. Vad som följde var rena bankettorgien. Det inleddes med öl för hela gänget, och därpå beställdes soppor, momos, thenthuk och vad helst annat med mera öl i obegränsade mängder. De var 14 till antalet och nästan allesammans från nordöstra Italien, främst från Venedig och Padua samt en från Torino och en från Rom. De inbjöd mig att delta, och som äldst i sällskapet blev jag nästan hedersgäst samtidigt som jag smått kände mig som värd, för det var ju mitt ställe de hade kommit till. Bäst vän blev jag med en ung gynekolog Arrigo som arbetade i Münster och med en sjuksköterska i nästan min egen ålder, Annalisa från Padua.

Stämningen, hjärtligheten och middagsglädjen hade inte kunnat bli trevligare, och till slut kom också deras båda guider och sällade sig till sällskapet. Den ena var från Orissa men bodde i Punjab och var första gången i Sikkim, medan den andra var infödd och från Yuksom. Han var mycket intresserad och mångkunnig, 35 år gammal och gav mig värdefulla tips om Yuksom, där hans familj ägde flera ställen. Han förstod att jag var en enstöring som helst sökte lugn och ro och inte alls behövde lyxhotell med TV och varm dusch.

När vi avslutade banketten och de sista gick hem, vi var fem som dröjde oss kvar i det längsta, visade sig klockan vara 11. Vi hade hållit på i fem timmar. Tillsammans med Annalisa och Arrigo beslöt vi att på morgonen klockan sex gå upp till klostret SanghaChoeling för soluppgången.

Den morgonen låg Kanjenjunga i moln. Jag gick upp ändå, men mina vänner syntes inte till. Jag vandrade upp till klostret ändå, gradvis verkade Kanjenjunga framträda ur sina molnslöjor, och på vägen ner mötte jag dem. De hade naturligtvis tagit fel väg, som man alltid gör i Pelling första gången, trots mina instruktioner. Vi gick upp på tre man hand en gång till och hade en angenäm stund där uppe tills det var dags att gå ner och för mina vänner att återansluta sig till sin grupps program. Efter frukost skulle de fara till Gangtok för några dagar och sedan tillbaka till Delhi och Italien.

Plötsligt hade jag funnit helt nya hjärtliga, kultiverade och intressanta vänner i Sikkim i stället för dem jag förlorat i Phudong, – men de var italienare. Det var emellertid påfallande, hur olika dessa italienare var mot indierna, försynta, hänsynsfulla, ständigt på sin vakt mot att säga eller göra något fel, artiga och framför allt ärliga, allt egenskaper som man alltid saknat hos de burdusa, onyanserade och nonchalanta indierna, med några undantag i Himachal Pradesh och Darjeeling, främst bland tibetaner och buddhister.

Det var den stora höjdpunkten vid fullmånen i Pelling och troligen resans sista höjdpunkt. I morgon skulle jag vidare på oprövade vägar till Sikkims äldsta kloster Dubdi från 1701 vid Yuksom – en ungdom i jämförelse med mina stamtillhåll i Ladakh från 1000talet. del 12 : Slutmålet och försening i Pelling Jag hade i stort sett tur under min utflykt till Yuksom. När jag ställde mig för att vänta på en jeep som kanske skulle dit, ett vågspel bara det, klockan 12 behövde jag inte vänta längre än en trekvart. Vägarbeten försenade resan, men vägen var verkligen i behov av reparation.

45

Fram till Yuksom kom vi först klockan 4 efter drygt tre timmars jeepfärd (34 km). Det gällde att kvickt ta sig upp till klostret om man skulle hinna med det samma dag.

Enligt instruktionsboken skulle det ta 40 minuter att gå upp dit, men det fanns två vägar, en lång reguljär väg och en genväg. Då jag inte omedelbart hittade genvägen och leddes fel av falska instruktioner hamnade jag på den långa vägen men kom fram i tid.

Klostret Dubdi, Sikkims äldsta från 1701, var inte märkvärdigt och helt inkapslat i byggnadsställningar, då det tydligen var under välbehövlig rekonstruktion. Tempelsalen var intim och inspirerande, men freskerna var i ett bedrövligt skick, somliga helt bortvittrade.

Läget var inte heller särskilt imponerande. Dock fann jag genvägen ner igen, som var alldeles ypperlig. Den vägen var det bara en kilometer till klostret, den bredare vägen var det tre. En kuriös detalj: klostret var alltså 312 år gammalt, och vägskylten vid avtagsvägen den sista uppklättringsbiten meddelade: 312 meter kvar till klostret.

Jag fick plats på härbärget Wild Orchid, ett pittoreskt trähus, där rumstemperaturen var 16 grader efter dagen, men under natten föll temperaturen till +8. Så är det med trähus.

Toaletten och badrummet var i ypperligt skick, men för en säng i dormitoriet fick jag betala 350 rupier, min dyraste övernattning i Indien hittills, i ett rum med 8 plusgrader på morgonen. Det var hutlöst, men jag kunde inte opponera mig, ty ruljangsen sköttes av en liten pojke, tydligen placerad där som turistutsugare av sin storebror, som hade kiosken utanför och bara tänkte på affärer. Huset bestod uteslutande av sängplatser.

Flera andra västerlänningar syntes i den lilla staden, bland annat en australiensare och en chilenska, som delade jeep med mig tillbaka till Pelling följande dag – med kylan och det ockerpriset ville jag inte stanna en natt till. Båda flyttade sedan in till mitt Garuda i Pelling, då det fanns varmvatten där, vilket saknats i deras tidigare ställen. Australiensaren hade varit uppe vid Yumthang i norra Sikkim för 7000 rupier och haft tur med vädret men luktade väldigt mycket gammal och intorkad svett.

I gryningen för att få liv i kroppen gick jag på ett återbesök i Dubdiklostret, och nu var vädret klart, så att man åtminstone kunde se några av massivet Kanjenjungas toppar.

Närmare kan man inte komma berget utan dyrare specialtillstånd. På vägen ner fick jag jeepen tillbaka till Pelling klockan 8, så att jag skulle hinna med frukost. Det klaffade perfekt, och en överfull jeep med mig, australiensaren och Trini från Chile längst bak var framme tillbaka i Pelling halv 11.

Vädret förmörkades allt mera av moln, och det verkade obönhörligt glida mot höst, ehuru man ännu under dagarna kunde ta av sig både jacka och tröja och gå med T-shirt åtminstone på morgnarna.

Jag hade tänkt återvända till Darjeeling på lördagen, men fredag kväll gick jag upp till Pemayangtse för att ge Lama Yonda ännu en chans. Han var hemma och bjöd generöst på obegränsade mängder chang och middag medan vi diskuterade de aktuella situationerna.

En viss dam Sarah från Canada hade ställt till det för honom och hans skola. Hon hade visat sitt intresse för skolan (nu med 213 elever, 6 lärare och 10 årskurser) och blivit engagerad som lärare fastän det inte var tillåtet. Hon hade flippat ut och gjort en anmälan mot Lama Yonda och skolan och hela etablissemanget, en idealistisk frivilligrörelse för att ge föräldralösa barn i Sikkim en chans till utbildning, vilket resulterat i en oändlig process av besvärligheter med rättsförfarande och polisförhör med mera, hälsovårdsmyndigheten blev

46

också inblandad, och strulet var inte över ännu, ehuru de flesta inblandade myndigheter höll på att komma på det klara med att en labil kvinna ställt till med maximalt besvär för ingenting; – medan Lama Yonda kämpade för skolans överlevnad, för att få alla tolv årskurser och för att få lön för lärarna – de arbetade för närvarande för 700-800 kronor i månaden av frivilliga medel medan en normal lärarlön var på 3000-4000 kronor, alltså fem gånger så mycket.

Han var mycket intresserad av återvinningssystemet i Sverige och ville lära sig mera om detta, om vilket jag dess värre inte visste mycket mer än att det fungerade. Han föreslog att jag skulle stanna en extra dag för att lära honom något om datorteknik och internet, och en sådan önskan kunde jag ju inte vägra. Min återresa till Darjeeling skulle därmed bli försenad, och det gick inga bussar på söndagen men kanske någon jeep.

Internet fungerade inte, en ständig källa till oro och bekymmer. Ibland fungerade det för att omedelbart och plötsligt kollapsa och inte komma i gång igen förrän efter några dagar.

Min handdator hade dött i Dharamsala mitt under riskfritt hanterande av min yahoo-mail med kontakten i väggen och fulladdat batteri. Den hade meddelat att den gick i viloläge och sedan aldrig mer kunnat startas igen.

Yuksom hade haft internet på hotell Yangthang, där jag bott förra gången, och hade det fortfarande, men det fungerade inte. I Pelling hade det brukat fungera, men nu gjorde det inte. I Darjeeling fungerade det men inte utan problem – ibland avbröts sessionen utan vidare, då tydligen maskinerna i regel inte var tillräckligt uppdaterade. Vilken viktig operation som helst kunde avbrytas när som helst. Det hade varit samma sak i Ladakh i somras.

Digitalt och kommunikativt förde man alltså den osäkraste tänkbara tillvaro i Indien.

del 13: Frukost i Jorethang Från den idealiska paradistillvaron hos Lama Yonda till kaoset i hotellstaden Pelling, där buller och stress var det huvudsakliga som gällde. Lama Yonda var helt överens med mig om det globala ljudmiljöförstöringsproblemet, som fortsatte att bli värre för varje år, genom TV:ns hjärntvätt, bilarnas hänsynslösa dunka-dunk, caféernas högtalarterror, och så vidare, och han vidhöll, att människor som går på sådant, hör på det och accepterar det utan vidare börjar som hjärndöda och slutar som döva, då de hela tiden måste skruva upp volymen för att höra i takt med att de bedövar hörseln.

Vad som naturligtvis låg Lama Yonda allra närmast om hjärtat var Sikkims efterlängtade frigörelse från Indien. Det var Indira Gandhi som tvångsanslöt Sikkim med det latenta hotet från Kina som ursäkt, ”Om inte vi tar Sikkim gör Kina det,” med en rad tvångsarresteringar av oskyldiga som brutalt resultat utom kungahusets sammanbrott, som hon inte var direkt skyldig till men som blev resultatet av hennes övergrepp. Kritiken mot henne har hårdnat under de senaste åren, då det till och med har framkommit att mordet på henne kan ha varit en konspiration inifrån, medan Lama Yonda var full av respekt och beundran för Sonia Gandhi, som med det handikappet att hon är italienska ändå lyckats hålla samman partiet och lyckats styra en klok och försiktig politik med förtroende och framgång.

47

Tyvärr kunde jag inte hjälpa honom med hans internet, då servern låg nere i hela Pelling.

Någon menade att någon kapat en viktig kabel någonstans. Det fungerade i förrgår, det fungerade inte igår, det skulle ha varit fixat idag men var det tydligen inte, och hela detta nyckfulla trassel med ett internet och WiFi överallt som bara upphör att fungera hela tiden är olidligt irriterande.

När jag på kvällen återvände till honom kunde jag åtminstone hjälpa honom komma till rätta med de mest användbara programmen, som word för att skriva brev och dokument.

Den här gången föredrog jag whisky, då hans chang kvällen innan fått mig att nödgas gå upp och kissa varannan timme hela natten, och whiskyn var minsann effektivare i större koncentration. Vi pratade framför allt om det globala problemet med förekomsten av kärnvapen, nio länder hade sådana, USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina fullt utvecklade sådana, Indien, Pakistan och Nordkorea i mindre skala, och Israel med okänd kapacitet, medan Iran eventuellt var i vardande. Han var mycket imponerad av min skildring av Costa Rica, som skrotat alla sina vapen och militärväsen redan för länge sedan (1948) i ett föregångsexempel för hela världen, som tyvärr hittills ingen efterföljt.

Han var mycket noga med att framhålla, att för att få komma och arbeta vid hans skola som utlänning måste man ansöka om ett särskilt visum om ”arbete utan lön” (”employment without salary”) vid sitt eget lands ambassad. Kanadensiskan hade verkligen ställt till det för honom och hans skola, men det fanns ändå en väg ut. Vi utbytte email-adresser och hoppades på så sätt kunna stå i närmare och bättre kontakt än tidigare. Vi hade trots allt vår sedan 13 år grundade ”Sikkim-Swedish Friendship Society” att verka i enlighet med. Han var 74 år och alltjämt mycket vital och verksam och jag bara 62, så vi hade även framtiden för oss.

När jag lämnade Pelling var Kanjenjunga helt höljt i moln för första gången sedan min ankomst till Darjeeling för 10 dagar sedan, så det var inte svårt att lämna Pelling. Det märktes att säsongen var förbi. När vi kom till Gyalshing 10 km och 300 meter längre ner var alla kaféer stängda, så det var omöjligt att få frukost. Jag fick vänta till Jorethang och nöja mig med min whisky så länge.

I Jorethang efter 3 timmar och 5 mil fick jag genast plats på en jeep till Darjeeling, men det gavs ändå tid för en försenad frukost, trodde jag. Jag försökte undfå denna i ställets kantin, men det visade sig där att de inte ens hade te. Vad de hade var whisky.

Vid mitt bord landade två unga män som naturligtvis var intrigerade av mitt främmande utseende. Man vill i Indien alltid veta varifrån jag kommer, och sedan är min lycka gjord.

Dessa båda var redan tämligen runda under fötterna men insisterade på att få bjuda mig på ett glas. Detta hade jag ingenting emot, då jag inte såg några andra frukostmöjligheter. Till frukost fick jag således ett bräddfyllt glas med Honeybee Sikkim Whisky, som faktiskt hade en angenäm smak av honung. Utan annan frukost blev naturligtvis effekterna kännbara, men det gjorde ingenting. Jag kunde inte klaga över denna whiskyfrukost som jag fick gratis.

Vid gränsposteringen härskade en översittarsoldat som kunde tyda min andedräkt. Han hotade mig med handbojor om jag vågade resa med jeep i Sikkim berusad igen. Det är tydligen i hela Indien förbjudet att färdas i jeep eller buss under alkoholpåverkan, medan chaufförerna får röka eller tugga vad som helst för att hålla sig vakna. Han hälsade mig dock välkommen tillbaka till Sikkim nästa gång.

48

Som medpassagerare hade jag turen att få en ung kultiverad filmkritiker från Litauen.

Han var dessutom vittberest och gift, hans hustru var för närvarande på ett kloster i Nepal, och under resans gång upp till Darjeeling (21 kilometer för 120 rupier men bara starkt uppför hela vägen) diskuterade vi ingående Dostojevskij (med litauiskt och finlandssvenskt påbrå), Polanski, Ingmar Bergman, Andrzej Wajda, Alf Sjöberg, Jan Troell och Lars von Trier. Han kom nu till Darjeeling för första gången efter ett omfattande trekking-program i Sikkim, han kom just utpumpad från Tashiding, dess mest formidabla kloster, så jag tog honom med till mitt lokus i Tower View, där vi fick dela ett trebäddsrum för 200 rupier var. Sedan tog jag med honom på en välbehövlig lunch som äntlig kompensation för alla uteblivna frukostmöjligheter.

Han berättade att sikkimeserna förr i tiden brukade inleda sin arbetsdag med inhemsk whisky för att få upp kroppsvärmen. Frukosten tog de sedan med sig i ryggsäck till arbetsfälten. Whisky har alltså alltid varit en naturlig dagligvara i Sikkim ungefär som mjölk med den skillnaden, att mjölk har det ibland varit brist på men aldrig whisky.

del 14: Sista dagarna i Darjeeling Under våra samtal hade Lama Yonda visat särskilt stort intresse för kärnvapensituationen i världen med nio kärnvapenmakter och Iran i försök att bli den tionde, vilket förhoppningsvis aldrig skulle bli av. Ingen hade något intresse av detta utom den iranska prästdiktaturen, medan alla andra hade intresse av att stoppa det.

Antikärnkraftsrörelsen hade alltid varit stark i hela världen ända sedan Hiroshima, och alla tillräckligt förnuftiga människor var väl överens om att startandet av nukleära kedjereaktioner med oöverskådliga konsekvenser kunde vara det värsta misstaget i mänsklighetens historia, som om mänsklighetens historia bestod av något annat än huvudsakligen fatala misstag med oöverskådliga konsekvenser.

Redan utrikesministern Condoleeza Rice, den enda ljuspunkten i den senare Bushadministrationen, hade uttryckt önskvärdheten i att få alla kärnvapen i världen skrotade. Genom överenskommelser hade både Ryssland och Amerika skrotat en hel del, då de ändå hade förråd kvar med kapacitet att spränga sönder hela världen mer än hundra gånger om, men det var viktigt att en amerikansk utrikesminister faktiskt uttryckt ett önskemål som måste vara hela mänsklighetens. Problemen är två: terroriststaterna, där en (Nordkorea) redan förfogar över kärnvapen, och de synnerliga höga kostnaderna och tekniska besvärligheterna med att desarmera och plocka isär vad dock endast människor totat ihop.

En annan situation som var svår att komma till rätta med och demontera var den politiska situationen i Darjeeling, som alltid förblev latent explosiv. Den 7 maj 2011 hade en politiker mördats, vilket givit honom martyrstatus med minnessten mitt på Clubside (Darjeelings motsvarighet till Simlas Scandal Corner, stadens medelpunkt,) och den politik han stått för ett moraliskt övertag, förblivandet vid det gamla, alltså Calcuttas överhöghet med lagar och ordning, men självständighetspartiet förblev aggressivt och aktivt – vid ankomsten till Darjeeling igår på söndagen klockan 9 hade vi på bazaren bemötts med

49

ursinnigt arga högtalarpredikningar och demonstrationer av agitatoriskt slag. Dessa var i huvudsak kommunister, men genom det senaste valet i Nepal hade dessa med maoisterna lidit ett betydande nederlag, medan i stället återgåendet till en hinduistisk monarki börjat göra sig gällande. Det var ju sista slutligen helt naturligt att de flesta människor helst av allt bara ville få ha möjlighet och rätt att arbeta i fred utan konflikter, grymheter och avbrott.

Strejken i somras under tre månader, som förlamat allt liv och verksamhet i Darjeeling, hade tydligen varit droppen.

Ett annat parti verkade för återförening med Sikkim, som det historiskt och geografiskt egentligen hörde till, men den största svårigheten där var att Sikkim inte ville ha Darjeeling med alla dess konflikter, partipolitiska inbördesstrider, strejkbråk och ständiga latenta explosionsrisker. Darjeelingborna själva menade att de var för avancerade för Sikkim med Indiens bästa skolor och högsta utbildningsstandard, medan Sikkim bara relativt nyligen fått något skolsystem alls.

På kvällen lyckades jag hitta min tibetanska familj i Darjeeling, kapten Bhutia vid Dalai Lamas livvakt i Dharamsala med fru, och som vanligt blev konversationen livlig. De hade rest i Europa förra året och besökt sin dotter i London och fått träffa Edward Kewing, en författare som behärskade tibetanska, medan sonen Phuntsok nu studerade IT i Bangalore.

Sai Kishore hade jag ännu inte lyckats hitta eller ens fått veta om han fått mina meddelanden per e-mail och skriftligt hos hans portvakt, men han hade åtminstone kvar sin mor Dollys lägenhet, då namnet Douglas stod kvar på dörren.

På kvällen fick jag dessutom besök av Rachel och Alby, och vi fick en idealisk kväll tillsammans, varunder hon gav mig fem värdefulla tips, till exempel boken ”The Inheritance of Loss” av Kiran Desai. Hon arbetade mest med sin projekterade takträdgård och med humanitära insatser och har flera insamlingar på gång. Hon trodde nog att hon och Alby skulle vara kvar i Darjeeling nästa år när jag kom tillbaka.

Den gamle Pierre från Biarritz var 75 år och reste årligen på vådliga strapatsäventyr för att precis som jag slippa den värsta delen av vintern i Frankrike. För mig var det november, för honom var det från oktober till nyår. Precis som jag kunde han njuta av januarisolens långsamma tillväxt som start på året. Han var van vid att vara ensam på de extremsportställen han brukade bo på och tänkte sig närmast till Sikkim precis när säsongen tog slut där. Han hade varit mycket i Nepal och brukat vara nästan ensam europé där i december. Annars var det dåliga besked han kom med från Kathmandu. På 70-talet hade det varit ett paradis i synnerhet för hippies och ryktbart som sådant över hela världen, sedan hade betongskraporna rest sig och trafiken förvandlat staden till en ormgrop för avgasproblem med nästan ständig inversion. Nu kunde man knappast vara där alls utan munskydd och högst tre dagar. Dessutom höll glaciärsjön vid Mount Everest på att svälla och närma sig bristningsgränsen. Vart 300-e år brukade sjön bryta igenom glaciären och då naturligtvis dra med sig och förstöra allt i sin väg. Det var 300 år sedan senast, och Kathmandu låg i vägen. Ingen brydde sig, eftersom det var normalt och hade hänt förut, men Kathmandu hade för 300 år sedan varit en obetydlig by men var nu en dryg miljonstad.

Det såg illa ut.

50

del 15: Sista förseningen.

Narius skulle fara till Mirik, en idyllisk by 35 kilometer åt väster där jag aldrig hade varit, så vi lämnade Tower View Lodge samtidigt efter frukost. Han hade varit den idealiske rumskamraten, vi hade haft mycket gott utbyte av varandra, och jag sade till honom, att det hade varit lätt att lämna Manali, Dharamsala och Pelling men inte Darjeeling.

Nedresan tog nästan fyra timmar med start kvart före 9 och ankomst till tågstationen kvart före ett, en halvtimme före avgång.

Rajdhaniexpressen var denna gång stökig. Jag hade oturen att hamna tillsammans med enbart ljudmarodörer, där till och med två nunnor satt uppe med sina handdatorer och tittade på filmer med hög volym, samtidigt som en herre lyssnade på hinduisk frälsningsmusik non-stop och andra spelade annan oväsensmusik. Naturligtvis försökte de alla överrösta varandra för att höra sitt eget oväsen bättre. Detta går inte. Ännu på natten, när alla försökte sova, låg frälsningsgubben och lyssnade på sin telefons digitala missljud. En sista gång bad jag honom dämpa volymen. Som det alltid är i dessa ljudnarkomanfall sänkte han den temporärt för att sedan, när jag låg till rätta igen, höja volymen igen.

Tåget blev bara 40 minuter försenat till Delhi som nåddes 10.50 efter 21.35 timmar. Jag tog genast en rickshaw till Mainu Ka Tilla, där jag tog in på Wangden House och fick ett rum högst upp för 450 med gemensamt badrum men även med tillgång till takterass, varför jag tog det. Där satt jag sedan hela eftermiddagen och läste efter varm dusch och äntligt klädbyte.

51

Det börjar bli dags att reflektera över resan. Olyckstillbuden inskränkte sig till två. Först var det förkylningsinfektionen i Manali genom Diwali efter den första veckan, som naturligtvis tog ner mig ordentligt för resten av resan: att bli sjuk är det sista man får bli på en resa. Det andra var min handdators utslocknande i Dharamsala mitt under pågående mailbehandling och med kontakten i väggen – den bara meddelade att den utan anledning försatte sig i viloläge, stängde av sig själv och vägrade låta sig väckas igen. Fram till dess hade den fungerat perfekt och utan klagomål hela vägen.

Av alla möten och samtal var dock min samvaro med Lama Yonda kanske det värdefullaste. Han underströk vikten av världens två mest angelägna uppgifter: skrotningen eller avvecklingen av alla kärnvapen och all kärnkraft, samt att allt som konsumeras måste omhändertas och gå till återanvändning.

Resans totala kostnad (exklusive biljettkostnaden) uppgick till 3285 kronor (26,285 rupier) eller i princip 100 kronor om dagen. Med biljettkostnaden blev det ungefär 8800 kronor, bara 800 kronor mer än sommarens Ladakhresa, vars biljettkostnad varit 100 kronor lägre. Det bör omnämnas att i dessa kostnader ingick dessutom massiva uppköp i Darjeeling av tre böcker och tre flaskor whisky om sammanlagt 3000 rupier. Någon sådan kostnad hade jag inte i Ladakh, där ingenting köptes. Drar man ifrån dessa extraordinära utgifter var dagskostnaden bara 733 rupier och totalkostnaden 8400 kronor.

Flaskorna och spriten utgjorde ett kapitel för sig. Aldrig hade jag haft så mycket drickbart med mig till Indien, och ändå hade jag ännu mera med mig tillbaka. Det sista av de två flaskorna Jägermeister gick åt vid avskedet från Darjeeling den 32-a dagen, (den första flaskan hade till följd av förkylningen avslutats redan den 11-e,) men på flyget från Delhi frestades jag att köpa en ny för bara 15 Euro, då det nu går att köpa sprit på flyget om den plomberas före landning till anslutningsflyget. Dessutom hade jag köpt två flaskor whisky i Darjeeling, McDowell’s och Signature, som lades i huvudbagaget. Det återstår att se om de kommer fram helbrägda hela vägen hem.

Jag hade lämnat Darjeeling i förrgår klockan 9 på morgonen och tillbringat ett helt dygn i Delhi i väntan på flyget och skulle komma hem 9 på kvällen. Den reella restiden från Darjeeling till Göteborg var därmed inte mer än 36 timmar.

Dock inträffade inga direkt otrevliga incidenter eller olyckor på hela resan, vilket gjorde den tämligen harmonisk och smidig. Min sista taxi på morgonen, som skulle föra mig till flygfältet, kom aldrig, men min värd på Wangden Guest House telefonerade då genast efter en annan i stället, som kom efter fem minuter. Det var en äldre chaufför som körde mycket lugnt och säkert – ju äldre yrkesman, desto säkrare hantlag och pålitlighet. Även flyget fungerade smidigt med oerhörd panoramaöverblick över de snötäckta bergen i Afghanistan, innan molnen tog över.

Det enda otrevliga inträffade i Helsingfors på flygplatsen. Där måste jag vänta 5 timmar – resans sista försening. Med alla böcker utlästa och alla artiklar skrivna hade jag inget att göra och gick då naturligtvis till ett utskänkningsställe. Jag beställde kaffe, nötter och glögg för 9 Euro, men flickexpediterna, som inte kunde svenska och dåligt engelska, tog 16 (1000 rupier). Kvittot uppvisade 6 poster fastän jag bara beställt tre. Det gick inte att tala med expediterna, och jag fick inte behålla kvittot, som försvann i deras händer. Det var resans enda uppsträckning – i min egen hemstad.

52

Ändå har Vanda blivit bättre och trevligare som flygplats. På andra våningen finns det till och med ett litet bibliotek med läshörna, dit man kan dra sig tillbaka i lugn och ro i en bekväm fåtölj. Något liknande och bättre har jag aldrig sett på något flygfält.

Resans sista försening drabbade mitt sista flyg från Helsingfors till Göteborg. Planet kom aldrig loss. Min medpassagerare Lars på hemväg från Shanghaj, som liksom jag fördrivit fem timmars väntan på Vanda, berättade att det sista kvällsflyget till Göteborg från Helsingfors förra året hade blivit inställt i sista minuten, varför alla inbokade passagerare med biljett måste boka om till hotell. De hade just blivit inställda på detta när de plötsligt omdirigerades till ett flyg till Köpenhamn, som sedan fortsatte till Göteborg. Jag berättade om min stormiga återresa för två år sedan, när flyget varken kunnat landa i Göteborg, Oslo, Köpenhamn eller Stockholm på grund av hård blåst utan måst återvända till Helsingfors med provisorisk övernattning på soffa. Han berättade om en liknande hemkomst, när planet inte kunnat landa i Göteborg på grund av hård blåst utan då tvingats landa i Jönköping, där alla passagerare sattes på en buss till Göteborg i tre timmar.

Det värsta återstod. När bagaget kom ut på bandet visade det sig att den ena av mina två whiskyflaskor, den finare, gått sönder. I Delhi hade min ryggsäck på min enkannerliga begäran behandlats varsamt, men i Göteborg vid lossningen av bagaget från flygplanet hade jag inte haft någon talan, varför den trots sin vikt (13 kg) tydligen slängts omkring och fått den ena flaskan krossad, medan den andra klarat sig. Det hade alltså kunnat vara värre. Den mesta utrunna whiskyn hade druckits upp av mina kläder, men dess värre hade också några böcker blivit skadade för livet av denna sup. Tydligen kan man inte frakta whisky på flygplan alls, då det är förbjudet i handbagaget och då den går sönder bland incheckat bagage.

I Göteborg möttes jag på min arbetsplats omedelbart av hänsynslöst dunka-dunkjordbävningshjärntvätt klockan 10 på kvällen som gjorde det omöjligt at vara och göra något där. Välkommen tillbaka till Sverige.

Det kan vara intressant här att göra en jämförelse mellan indisk och västerländsk skvalmusik för att konstatera skillnaderna. Den indiska populärmusiken är alltid harmoniskmelodisk och består nästan alltid av en dialog, en man och en kvinna som sjunger tillsammans eller mot varandra, och de sjunger alltid nästan kliniskt rent. Den västerländska skvalmusiken är aldrig en dialog, harmonier och melodier uteblir för det mesta helt, och ingen bryr sig om att sjunga rent. Det enda som gäller tycks vara att avreagera sig ljudmässigt, och vanligen slås allt musikaliskt sönder av slagverksarsenalen, som vanligen är syntetisk-motorisk-automatisk. Tyvärr går även den indiska populärmusiken åt detta håll, och det är detta som resulterar i det olidliga jordbävningsdunket. Ingen självkritik tycks förefinnas åt något håll, allra minst i den västerländska, och den enda väsentliga faktorn tycks vara volymen. Ändå var det en god resa, trots missödena, förkylningen, förseningarna, den avsomnade datorn och det whiskydränkta bagaget, ty resans mål uppnåddes: jag kom hem i bättre fysisk och psykisk form än någonsin, 59 kg, och hade fått alla mina medhavda arbeten med tillfredsställelse fullbordade.

28.10 – 29.11.2013

53

Återupplivningen del 1: Uppbrott Resan kommer att återges i följande 11 avsnitt: 1. Uppbrott 2. Turer i Sofia 3. Det försvunna tåget och andra bryderier 4. Kulturupplevelser i Sofia 5. Doktor Sandy om Ukraina 6. Den grekiska järnvägen 7. Den italienska tågthrillern och det kaotiska pusslet 8. Haveriet 9. Verona 10. Påsken 11. Gatloppet hem 1. Uppbrott Resan föregicks av ganska mycket turbulenser. Moster Brittas bortgång ett halvår tidigare än programmerat föranledde diverse turer i form av korrespondens och omställningar, varvid det största problemet verkade bli räddandet av hennes ovärderliga dokumentära samlingar av korrespondens och foton från hela 1900-talet från Canadas vildmarkers utmarker i Klippiga Bergen hem till Skandinavien eller Finland. Vi hade diskuterat det redan i telefon under hösten men utan någon enkel problemlösning.

Den andra krisen var mina tänder. Plötsligt utan förvarning uppstod det enorma plågor i vänstra delen av munnen för första gången på många år och både i övre och nedre våningen av tandraderna. En god vän skaffade mig omgående en tandläkare, som omgående drog ut två tänder, men sedan inleddes operationerna. Sammanlagt tog det 40 dagar innan jag kunde inta en måltid utan plågor igen.

Det behövdes ju någon lättnad från allt detta, och plötsligt fick jag idén att för första gången på fyra år återbesöka Bulgarien och Grekland på vägen till påsken i Italien och gottgöra mina försummelser där, om det var möjligt. Diana svarade genast i Sofia att det var möjligt och att jag skulle finna dem ”förändrade men desamma”. Från Verona rapporterades samma sak: alla hade blivit ett år äldre men förblivit desamma. Den goda nyheten där var att Ida, 91, väntade sitt tredje barnbarnsbarn. Nicola skulle bli den lyckliga fadern i september, om allt gick väl. Även Silvia och Sergio hörde av sig från Milano, det fanns en chans att jag kunde fånga dem innan de åkte iväg den 15-e, och Paolo lät som vanligt i Lucca.

Så det var bara till att åka iväg. En treveckors inter-rail-biljett för seniorer kostade bara 3200, och med alla platsbiljetter ner till Sofia blev det 4000. Det skulle ta 42 timmar med rutten ställd över Hamburg, Dresden, 5 timmars väntan i Budapest, Belgrad och Sofia tidigt fredag morgon.

Dagen före avresan dök Maja från Irland upp och bad att få låna min lägenhet för sina övningar för en konsert i Herrljunga om en vecka. Hon var som vanligt bitter på Sverige, som hon aldrig kunnat tåla. Vi höll på att få ett förhållande 2006 som strandade just på

54

hennes vantrivsel i Sverige, fastän hennes mor var svenska. ”De är så långsamma, tröga och fjättrade i sina rutiner, som om de alla levde i ett fängelse utan att vara medvetna om det, hjärntvättade och fördummade av sina ovanor framför TV-n och datorn. De ser inte världen utanför sitt fönster, de fattar inte självklarheter, de inser inte värdet av kultur men föredrar simpel provinsmentalitet bland hötorgskonst och vulgaritet, slagdängor och rockvrål är viktigare än kvalitetsmusik, och du själv är ju ett exempel. Fastän du är unik med en ren neoklassisk musik av bara melodier dränks den i skvalet av vulgärmediahjärntvätt, och fastän du skriver bättre än 99% har du varit refuserad i hur många år?” 45. ”Där ser du.” Och så höll hon på. Hon tycker att Sverige är en zombienation av slaviskt undergivna främlingar för varandra med kronisk konfliktskräck och rädsla för att inte vara ordningsmakten till lags, vilken undertryckthet ibland kompenseras genom utbrott av dålig smak, som genom rockkonserter och huliganvåld och hysteri på idrottsarenorna bland annan anti-intellektuell meningslös och aggressiv verksamhet. Hon underkände Sverige på alla punkter utom organisatoriskt, staten är ändå väl organiserad och försöker verkligen vara en rättsstat, vilket är det högsta en stat kan sträva efter, och till detta kom den nya Pisarapporten, som ställde Sverige under medeltalet i Europa och sämst i Norden, medan Singapore, Japan och Sydkorea låg i topp. Det var faktiskt bara Slovakien i Europa som var ännu sämre än Sverige.

Hur skulle det vara i Bulgarien? Vädret var åtminstone idealiskt om än kallt (2 grader avresedagen), och den sista kvällen avfirades med en uppsluppen sittning med kören på Par Bricole under idealiska former. Ändå var det inte svårt att ta sig upp klockan 5 på morgonen trots diverse OP, vodka, punsch, etc., etc. Åtminstone vädret ställde inga hinder i vägen – det var idealiskt och förblev så hela vägen ner genom Sverige. I Köpenhamn återuppsökte jag min lilla Punjabsylta på stationen från senast och hade en läcker currylunch – den höll precis på att öppna när jag kom strax före elva, så det unga biträdet kom just körande med grytorna på en trolley…

Det var länge sedan jag fått nöjet att begagna mig av Puttgardenfärjan, där jag kunde inhandla den obligatoriska flaskan Jägermeister – förr brukade det alltid vara Martini Rosso.

Har man förfallit eller avancerat?

Nästa tågbyte var i Hamburg, där man hade 14 minuter på sig att finna tåget till Dresden, som gick över Berlin, och vädret höll i sig och bjöd på en förtrollande solnedgång med glödande sol efter klockan 7. Det var som om sommaren redan var här, om dock våren ännu inte hade hunnit så värst långt i Tyskland – bara ett träd på hundra var grönt, men det knakade förväntansfullt i naturen.

Det blev försening till Dresden, så att man bara fick fem minuter på sig till nästa tågbyte, men det gick. Budapesttåget passerade Prag, Brno och Bratislava, så med kommande Belgrad och Sofia skulle jag därmed besöka sju europeiska huvudstäder bara på denna enda tågresa: Köpenhamn, Berlin, Prag, Bratislava, Budapest, Belgrad och Sofia. Athen skulle sedan bli den sista.

P.S. Angående Majas ofördragsamhet med Sveriges inskränkthet måste det i synnerhet för en utlänning med säte i större och rikare europeiska länder te sig besynnerligt att en författare kan förbli refuserad i 45 år, vilket dock dessvärre har sin helt naturliga förklaring.

Sverige är ett litet land av bara 9 miljoner invånare, de läskunniga är bara hälften, bokläsarna

55

är bara en fjärdedel, och de som läser för kvalitetsläsandets skull är bara en bråkdel. Det svenska modersmålet talas bara i Sverige (utom i Finland), varför den läsande publiken här måste vara inskränkt. För att publiceringen av en bok inte skall bli en förlustaffär måste den säljas i ett stort antal exemplar, aldrig under några tusen. Detta kan i princip bara facklitteratur räkna med, om författaren inte redan är känd och därför given som bästsäljare.

En okänd författare kan aldrig räkna med att bli en bästsäljare. Även i andra länder med stora publiker, som England och Tyskland, tar det vanligen ett ansenligt antal år för en författare att bli så känd att hans böcker börjar gå med pålitlig vinst. Det gäller för författaren att inte haka upp sig på dessa svårigheter utan att i stället koncentrera sig på det han kan och vill, nämligen kultivera och uttrycka sin idealism. Kvalitet borde därför vara det enda som betyder något. Så länge han eller hon håller fast vid detta kan allt annat struntas i, då det är det kreativa arbetet som ändå är det enda som verkligen betyder något och som, om det är ärligt, utgör sin egen lön. del 2: Turer i Sofia Det var varmt i Budapest, så man var tvungen att äntligen ta av sig strumporna, förhoppningsvis för att inte behöva se dem igen förrän till hösten. I Budapest återbesökte jag Café New York på Erszebet Körut men nöjde mig med att konstatera att det var oförändrat.

Mycket hade annars förändrats i Budapest. Flera spårvagnslinjer hade försvunnit, och det hade tillkommit monstruösa trafikakvedukter. Prägeln hade blivit modernare om dock allt det gamla fanns kvar.

Min frukost intog jag på järnvägsstationen på gamla anrika Baross, där man kunde sitta ute i det värmande vårvädret. Inne kunde man inte sitta, för där förstördes stämningen av plågsam skvalmusik, till och med i Budapest.

Mitt tåg gick klockan 13 och lunkade så sakteligen iväg mot Serbien, där det lunkade ännu långsammare efter en timmes uppehåll vid gränsen, som bjöd på resans första passkontroll. Det anlände dock i tid till Belgrad, så jag behövde inte stressa inför Sofiatåget.

Detta körde emellertid med bastutemperaturer inomhus, så att alla fönstren i vagnen måste öppnas. Det var vanliga tvåsitsbänkar, men så fort gränsen var passerad stängdes värmen av, och det blev iskallt. Även här var det en timmes passkontroll, men tåget anlände bara en trekvart försenat till Sofia – nytt rekord! Vädret var fortfarande idealiskt, som det varit hela vägen, och när jag vandrade längs Sofias gator var den värmande solen välsignelsebringande. Det hade varit 18 grader i Belgrad på kvällen, så det skulle säkert bli ännu varmare i Sofia.

Jag hade inte varit i Sofia på fyra år när jag anlände hem till Diana, och det märktes när jag kom. Hon överväldigade mig med välkomstkomplimanger. Ingenting hade förändrats under dessa fyra år, liksom ingenting hade förändrats i deras hem under våra 23 år av vänskap. Hissen fungerade fortfarande ibland och stod fortfarande under hot om skrotning, Dianas mamma Jotka levde fortfarande om dock på sitt 95-e år och skröpligare än någonsin – hon hade fallit härom dagen och därvid antagligen ådragit sig en mindre hjärnblödning, då hon först inte kunnat tala alls och nu sluddrade som en drucken. De hade engagerat en hemhjälp åt henne, då hon inte sov på nätterna och alla var livrädda för att hon skulle gå

56

upp och snubbla igen, men annars mådde hon bra. Hemhjälpen var en redig och ganska chic kvinna i sin bästa ålder som visste hur huset låg och ordnade allt. Diana hade nu fyra barnbarn, bara pojkar, och hennes son hade tagit sin doktorsgrad detta år. Hennes syster Ludmila hade blivit professor, så denna professorsfamilj höll minsann stilen: Det höll på att urarta till en professor i varenda generation!

Sibylla kom på besök, och Diana lämnade mig ensam med henne då hon själv måste ut och ge en privatlektion – hon arbetar fortfarande sporadiskt fastän hon redan varit 7 år pensionerad. Sibylla var en jämnårig väninna med stort förflutet som journalist främst på Cuba under kommunisttiden, efter vilken tid hon hamnat i bakvatten och kommit av sig både socialt och mentalt, då hon fått tillbringa långa perioder på mentalsjukhus, främst genom sin dotters initiativ, som hon alltid grälar med. Hennes son dog plötsligt vid 38 år av en hjärtattack och var helt under sin moders dominans, som konsekvent dränkte deras hus i cigarettrök och fimpar. När dottern var hemma förbjöds modern att komma in.

Hon trivdes inte alls i Dianas hem, då hon fann det deprimerande och Jotka mest deprimerande av allt, så hon tog mig ut till ett café i en underbar liten trädgård bakom Arkitektföreningens hus, ett av de vackraste i Sofia. Där fick hon röka. Det fick hon inte hos Diana.

Fastän hennes kondition var den sämsta tänkbara, hon rörde sig i ultra rapid och måste hela tiden röka, – var hon fortfarande aktiv och närde storhetsdrömmar om sin kommande bok, en dokumentär om hennes rikliga erfarenheter som internationell journalist sedan 60-

57

talet, tills vidare bara i handskrivet manuskript, då hennes läkare förbjudit henne att arbeta vid datorskärmar, då hon var enögd. Hon ville att jag vid tillfälle skulle redigera den, när den en gång blivit översatt till engelska. Att fråga henne vem som skulle översätta hennes handskrivna manus till engelska och skriva ut det på datorn åt henne var inte lämpligt.

Det var inte slut med det, utan hon återkom. Hon ringde senare och tyckte att jag skulle ta en taxi ut till henne för 6 Euro. Jag skulle hinna fram före mörkret. Det skulle vara omöjligt att ta sig tillbaka sedan igen, så det fick definitivt vara. Det skulle vara Jevgenijs födelsedag följande dag, dit vi alla var bjudna, så jag skulle inte kunna ta mig ut till henne då heller.

Hon bad mig inte framföra hennes lyckönskningar till Jevgenij.

Den födelsedagen blev en förveckling för sig. Vi satt ute i hans trädgård i Simeonovo vid hans hus, som han arbetat på i 15 år utan att det ens blivit halvfärdigt, och grillade fisk, och meningen var att Lilly skulle komma dit med vin och rakía. Hon kom aldrig. Hon ringde och bad om att få bli hämtad från Aleko, dit hon blivit förd av sin dotter Mina, efter att de farit upp till Vitosha för att besöka snön, som ännu låg kvar där på 2500 meters höjd. Hon blev vederbörligen hämtad, och efteråt kunde vi fira Jevgenij med rödvin och rakía i trädgården, när åska bröt ut med regn och annat obehagligt som kom nerramlande från skyn, typ hagel. Ändå var det en lyckad tillställning, men vi hade tur när Diana trots rakía och rödvin ändå kunde köra oss hem. del 3: Det försvunna tåget och andre bryderier Med Liliana diskuterade vi situationen i Ukraina, och vi har helt överens om att en atommakt inte kan med våld gå in och annektera ett annat land eller provins. Det är ett brott mot världssamfundet. Dessutom hade både Putin och hans utrikesminister (en hård drinkare och rökare från Sovjettiden) Lavrov öppet ljugit inför världssamfundet och sagt att trupperna som uppträdde på Krim inte var ryska. För världspolitiker att öppet ljuga inför världssamfundet är en allvarlig sak som inte kan glömmas. Denna linje av påtaglig skurkaktighet är för övrigt helt i stil med tidigare liknande incidenter, som de ouppklarade morden på Anna Politkovskaja och Alexander Litvinenko, bara som två exempel.

Liliana hade varit mycket sjuk i lungorna och nära döden men höll nu på att återhämta sig. Ändå verkade hon ha åldrats mindre än Diana under dessa fyra år. Hennes svåra sjukdom berodde mest på att ingen upptäckt den i tid och kunnat diagnosticera den eller förstå sig på den. Det hade varit mycket allvarligare än bronkit, och när det var som värst hade hon legat döende under fem timmar tills krisen var över.

Jag stämde hennes piano senare på dagen, ett gammalt 20-tals instrument som knappast dög i professionella sammanhang men kunde duga till husbehov. Vi hade ett långt samtal efteråt om filosofi, litteratur, konst och musik. Hon kunde den tyska kulturen utantill och hävdar med bestämdhet att alla de stora tyska tänkarna och författarna – Nietzsche, Wagner, Goethe, Schopenhauer, Thomas Mann, Freud, Marx, alla, alla var monster. Endast de rena musikerna och Stefan Zweig var undantagna.

Vi utforskade också mysteriet med det försvunna tåget. Det gick inga tåg längre från Bulgarien till Grekland. Liliana hävdade att zigenarna hade snott rälsen. Det var ett mysterium, ty denna tåglinje mellan Sofia och Thessaloniki hade alltid funnits. Det fanns

58

dock bussar i stället, nästan varje timme, tolv timmar till Athen, 50 Euro, vilket verkade bli mitt bästa alternativ, då det gick bussar till Thessaloniki bara klockan 8 på morgonen och på kvällen, med en omöjlig ankomsttid till Thessaloniki, antingen mitt i natten eller för sent på eftermiddagen för att man skulle hinna till ett drägligt tåg till Athen.

Hon menade att det berodde på maffian, som kontrollerar alla bussbolagen. Maffian är det stora politiska problemet i Bulgarien, och det förekommer ideliga demonstrationer mot dess oligarki. Under sommarens fyra månader var det tusentals i demonstrationerna dagligen. Lilianas man deltog fortfarande varenda dag.

Vi diskuterade det försvunna tåget och zigenarna också med Jevgenij. Han trodde inte att zigenarna hade snott rälsen. Däremot var han grundligt insatt i zigenarfrågan, och jag var ju van sedan gammalt vid hans öppet rasistiska utgjutelser. Han hade inte ändrat sig det minsta utan var lika klart uttalad och oförskämd i sin totala rasism som tidigare. ”Zigenarna är en outvecklad ras som aldrig kommer att kunna socialisera sig. De drevs ut från Indien för tusen år sedan då de bara dög till att tömma latriner, vilket de utnyttjade till obegränsad tjuvnad.” Jag berättade om att den kvinnliga rumänska inrikesministern kommit till Sverige för att hjälpa oss med problemet med de zigenska tiggarna överallt, som inte kan annat, och att hon tillrått Sverige att skicka dem alla tillbaka till Rumänien, där de hade det bättre.

Jevgenij menade att de alla borde skickas hem till Rumänien och Bulgarien med ett skepp som man kunde sänka på vägen så långt ut till havs som möjligt. Ännu mer fördömande var han mot muslimerna. ”Det är ett gangstersyndikat som använder religionen som ursäkt för att odla sitt hat, sin brottslighet, sin intolerans, sitt heliga krig mot världen” och så vidare. Han menade att bara muslimerna var ännu skickligare än zigenarna i att manipulera mänsklighetens naiva element till att dra fördel av deras godtrogenhet för att utbreda sin omänskliga och destruktiva sekt. ”Naivt folk tror att man kan behandla muslimer och zigenare som folk och få dem att avstå från sin korruption av världen. Man kan lika litet tala vänligt och övertala råttor och kackerlackor till att avstå från att ta sig in hos mänskorna och parasitera ihjäl dem. De bara är sådana av naturen.”

Det var Jevgenij. Han är själv av judisk börd och får stå för sina bestämda åsikter själv.

Det har han gjort nu så länge jag känt honom – det torde vara 15 år. Även han är oförbätterlig. del 4: Kulturupplevelser i Sofia Peter Dynov (1864-1944) var en märklig filosof i Bulgarien med oerhört internationellt inflytande. Han var intimt förknippad med teosoferna och god vän med Krishnamurti och Vivekananda utom andra ledande teosofer. Med Liliana diskuterade vi mycket familjen Roerich, där jag främst beundrade lexikografen, brodern Nikolaj, som utarbetade det kombinerade fyrspråkiga språklexikonet på ryska, hindi, sanskrit och tibetanska. Peter Dynov var mycket för eurytmi, och bland hans lärjungar märks främst Leo Tolstoj, som menade att Peter Dynov och hans rörelse var den viktigaste av alla nya andliga rörelser.

Enligt vissa källor var det till Peter Dynov i Bulgarien som Leo Tolstoj tänkte sig när han rymde hemifrån vid 82 års ålder i november 1910.

59

Peter Dynov grundade det Vita Brödraskapet och var mycket i Amerika men återvände för att i Bulgarien bli ett internationellt focus av intresse för hans rörelse. Han ådrog sig en hjärnblödning 1936 men lyckades helt återställa sig men dog när han såg kommunismen närma sig Bulgarien.

Den fantastiska musikkanalen Unitel Classica, som ersatt den tidigare Mezzo, bjöd oupphörligt på förnämliga operor och konserter. En föreställning av Rossinis okända ”Sigismondo” var särskilt imponerande, liksom ett framförande av Bruckners fjärde symfoni med Rafael Kubelik och Wienerfilharmonikerna. Samma orkester dirigerades av Leonard Bernstein i ett framförande av Sibelius andra symfoni i en upptagning från 1988, men Bernstein bör hålla sig till Mahler. Två föreställningar gavs av Bachs Matteuspassion, av vilka särskilt den andra var intressant, då den gavs från den anrika Thomaskyrkan i Leipzig med världens äldsta gosskör från 1200-talet.

Vi gick också på konsert en afton med den berömda Casalskvartetten från Spanien. På programmet var Mozart, Ligeti och Brahms. Mozarts 19-e stråkkvartett sov man behagligt till, medan Ligeti var omöjlig att sova till. Det var typisk modern antimusik som gjorde sig till med alla medel för att vara märkvärdig och effektsökande i stället för njutbar, vacker och musikalisk. Brahms första stråkkvartett slutligen var lagom kvalitativ, men sedan kom äntligen musiken fram genom ett extranummer. De framförde de Fallas ”Mjölnarens dans” ur ”Den trekantiga hatten” för stråkkvartett, och det var den musikaliska upplevelse man hade väntat på hela kvällen.

Kvartetten var naturligtvis den bästa tänkbara, framförandet var perfekt hela vägen, och framför allt i Ligetis första stråkkvartett genomfördes halsbrytande passager av exceptionell teknisk svårighet och experimentalitet, men det var bara tekniken som var lysande. Musiken fattades. Det var sådan musik på vilken det är omöjligt att höra om de spelar rätt eller fel, och då är det inte musik. I riktig musik skall minsta fel och falska ton kunna märkas med självklarhet. Så är fallet med alla de stora mästarna genom Bach, Händel, Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Schumann och Brahms, men sedan tar de slut. Redan Mahler och Sibelius påvisar musikaliska oegentligheter.

Den dagens största njutning var emellertid ett besök i Sibyllas trädgård, där hon bjöd på kaviar och champagne. Den var inte avkyld och bara 11% men kunde i alla fall tjänstgöra som lemonad, medan njutningen var trädgården. Här blommade redan syrenerna och förgätmigej, och hon bodde i vad som måste vara Sofias mest angenäma stadsdel ett stycke upp mot Simeonovo till.

Den sista konserten vi fick uppleva före min avresa var Mendelssohns fantastiska trio opus 49, ett av kammarmusikrepertoarens mest absoluta mästerverk, med ingen mindre än Ann-Sofie Mutter.

Bussresan till Athen blev som den blev. Man hänvisades till privata bulgariska bussbolag. Det första erbjöd 50 Euro till Athen, men jag undersökte flera, där Euro Tours slutligen erbjöd mig 47 Euro, då jag tydligen var senior. När det kom till kritan visade det sig att jag var ett år för ung – man skulle vara 63 och ett halvt, och jag var bara 62 och ett halvt.

Denna av Bulgarien lagstadgade seniorålder höjdes varje år med fyra månader. Alltså fick jag betala 53 Euro.

60

Bussen var som den var. Jag frågade redan före resan hur det var med toalettmöjligheterna, och tydligen fanns det toalett ombord, men den kunde vara låst. Den var låst. Min expedit lovade dock att det skulle bli uppehåll varannan timme under hela resan. Det visade sig bli två uppehåll allt som allt, efter tre timmar och klockan 5 på morgonen. Stolarna kunde fällas bakåt i någon mån, men om man försökte göra detta det minsta reagerade passageraren bakom, i mitt fall en tjock gammal tant, med hysteriska gallskrik till protester. Det fanns en läslampa, men försökte man läsa till den började den blinka.

Dock höll bussen tidtabellen. Efter 12 timmar var man i Athen. Där hade ingenting synbarligen förändrats. Mitt vandrarhem fanns kvar, det kostade 9 Euro per natt och alltså en euro mindre än för fyra år sedan, internet fanns tillgängligt gratis, och jag kunde genast styrka mig med en omelettfrukost. Sedan var det dags att genast försöka forska efter doktor Sandy. Vi hade båda sett fram emot att efter fyra år äntligen få träffas på rätta stället i Athen igen. del 5: Doktor Sandy om Ukraina.

Jag fann honom, liksom mitt vandrarhem och min tyska värdinna, genast, och vi träffades direkt efter frukost. Naturligtvis kom samtalet genast in på Ukraina. ”Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om det. Ukraina har äntligen definitivt lösgjort sig från Ryssland efter nästan 300 års ockupation, och dess väg leder ofrånkomligt in i EU. EU är här för att stanna, och ingenting kan stoppa det, inte ens Euron. Övergången till Euron var extremt dåligt skött och misslyckades i de flesta länder, men ändå var det en definitiv övergång, och inte ens England och Sverige kan bli av med dess inflytande.

Ryssarna i Ukraina har valt att spjärna emot utvecklingen, och om de vill vara så dumma är det deras ensak. Jag tror att till och med Ryssland med tiden åker in i EU precis som Turkiet, den gode Jeltsin erbjöd ju till och med Ryssland åt Nato, men med en sådan som Putin som vill köra med handbromsen på lär det ta några decennier. Han skulle aldrig ha ställt upp för en andra presidentperiod, redan det fördubblade hans skurkstatus och gjorde hans och Rysslands sits värre än vad den redan var efter de oförglömliga morden på Anna Politkovskaja på hans födelsedag till hans ovedersägliga vanära och på Alexander Litvinenko. Lavrov är kanske ännu värre men det definitivt värsta liket i lasten som gammal sovjetproggare ständigt uppblåst av vodka och cigaretter om inte tyngre saker – han är som en rest av det där gänget som försökte störta Gorbatjov i augusti 1991, murkna stenansikten allihop, där den bäste av dem, inrikesministern Pugo, åtminstone var anständig nog att begå självmord. Att hylla och försöka återupprätta Stalin, vilket är Putins dröm, är ungefär det sjukaste program man kan försöka satsa på i Ryssland, den enda världsskurken värre än Hitler tills Mao Tse Tung kom och följde hans exempel i kubik och uppfostrade Pol Pot att göra detsamma. Jag tycker synd om ukrainarna som tyvärr inte så lätt blir av med ryssarnas förödande och självdestruktiva efterhängsenhet.”

När det blev tal om den grekiska situationen blev han ännu mer bekymmerslös. ”Bry dig inte om det. Det går över. Grekerna har alltid flutit ovanpå. Ekonomin har alltid gått åt helvete med jämna mellanrum, vad är lysande affärer utan åtföljande bankrutter, det är en

61

självklar naturlig del av det ekonomiska livet, och grekerna har alltid varit sorglösa. Det är inte ett folk som bekymrar sig och har aldrig varit det i motsats till oss tungsinta nordbor, utan de bara ger sig fullständigt i kast med livet på livets villkor utan att bry sig om risker och faror. De tacklar dem när de kommer. Ändå är de inte ansvarslösa. När problemet kommer tar de alltid i tu med det på allvar och löser det eller låter det passera av sig själv.

Det här kommer att passera av sig själv. Värre är det med Ukraina, och där kan tungsinnet ta sig närmast tartariska proportioner.” Ändå var det beklämmande att se hur Athen hade misshandlats. Hela centrum var i princip nersprayat av barbariskt oidentifierbart smutsklotter, som det tar år att putsa bort.

Många ställen hade stängt, flera av mina gamla butiker var borta, och mitt favoritställe Tripolis, en gammaldags traditionell restaurang från 30-talet, hade stängt men kunde kanske öppna någon gång igen, som järnvägen mot Bulgarien.

Detta fenomen var doktor Sandy intresserad av. Jag berättade vad jag fått veta. För tre år sedan stängdes järnvägen av strejk, man trodde den skulle öppna igen när strejken var över, men det gjorde den inte. Därför har den viktiga järnvägslinjen mellan Grekland och Bulgarien legat nere sedan tre år, och bussarna är inte något bra alternativ.

Han beklagade att jag måste lämna Athen så tidigt efter bara två dagar till följd av förseningen och komplikationerna i Bulgarien. ”Låt dig inte slås ner av den grekiska krisen och tillståndet här. Som du ser fortsätter livet som vanligt, och Grekland med sin starka och skarpa för att inte säga upplysande mentalitet, som är tidlös, har alltid mycket att lära Europa och världen, där det värsta bekymret tycks vara att det här med ekonomin tas alldeles för allvarligt medan man missar viktigare angelägenheter, där den värsta är den globala klimatkrisen, som de ansvariga i olje- och kolbranschen, för att inte tala om bankerna, missbrukar sitt ansvar med att hellre tro på vad deras skygglappar visar dem än på verklighetens ständigt tilltagande varningar. Naturkatastroferna kommer att obönhörligt tillta och bli värre så länge man fortsätter förbränna olja och kol, avverka skogar, yngla av sig med för mycket barn och smutsa ner miljön. Det går inte. Det säger sig självt. Den värsta synden och enligt min mening enda synden är ansvarslöshet. Varje människa är inte ansvarig bara för sitt eget liv utan för allt liv i världen. Om man inte lever upp till detta ansvar och tar sitt ansvar har man inget existensberättigande.” del 6: Den grekiska järnvägen Doktor Sandy: ”Det är vad Ukrainakrisen handlar om – ansvarslöshet. Den korrupte presidenten Janukovitj missbrukade sitt ansvar vilket utlöste vilda protester och demonstrationer som avsatte honom, varpå Putin tog sig före att missbruka sitt ansvar inför världsordningen med att försäkra sig om Krim genom militära åtgärder och ljuga om det inför världen. Saken gjordes värre genom att ryssarna försökte få krypskyttarna i Kiev, som massakrerade nästan hundratals bland de försvarslösa demonstranterna, till Nato-anställda agenter. Det kallar jag lömskt. Saken är självklar. Janukovitj ville behålla makten till varje pris, motivet låg där och inte hos några utländska intressen. Janukovitj och ryssarna var helt enkelt dåliga förlorare i Ukraina.

Den nya regeringen har anklagats för högerextremism och till och med nazism, men de

62

värsta högerextremisterna finns bland ryssarna och Putins pojkar. Högerextremismen och nazismen har blossat upp överallt under krisens gång och till och med i ert trygga Sverige, men det är bara en naturlig utveckling och följd av folkvandringen från muslimska och afrikanska länder, som tror att Europa skall kunna ta hand om dem och gärna, medan de flesta av dem varken duger till eller får arbete. Jag beklagar, men den tilltagande rasismen är ofrånkomlig. Du ser själv hur zigenarna dräller överallt i Bulgarien och här i Grekland. De brukade inte vara så påfallande förut. De syntes knappt. Nu har de nästan blivit dominerande genom sitt demonstrerade elände.”

Doktor Sandy gav alltså inte Jevgenij rätt men påvisade den mentalitetens ofrånkomlighet genom den kritiska utvecklingen.

Resan från Athen blev som den blev. Senast för fyra år sedan hade man fått byta i Kiato men sedan ändå kunnat åka tåg hela vägen till Patras. Det kunde man inte längre. Nu fick man ta tåget upp till Archanai på väg upp till Thessaloniki, där gå ett långt stycke till ett annat tåg som bar tillbaka förbi Athen till Kiato och därifrån fortsätta med buss. Även den järnvägslinjen var alltså nerlagd tills vidare och det sedan tre år. Här och var hade man till och med plockat bort rälsen, och långa avsnitt av järnvägen var överväxt av buskage. Synd på Europas vackraste järnväg. Man kunde bara hoppas på dess återupprättelse någon gång. Dock gick tågen fortfarande omkring Patras, så den södra järnvägen runt Peloponnesos verkade fungera, och även den smalspåriga järnvägen upp till Kalavrita från Diakoftó verkade fungera.

Under denna resetapp, närmare bestämt när jag lade ner ryggsäcken i bussens bagagelucka, brast dess ena hängsel. Detta var en katastrof. Det var en lördag eftermiddag, och inte kunde jag se mig om efter en ny ryggsäck i Patras, då jag genast måste färdas sex kilometer söderut till Superfasthamnen för att där köpa biljett och gå ombord. Man fick klara ryggsäcken med ett hängsel, men då man bar den andra väskan på den andra axeln blev det åtminstone balans, men man kände sig skräpig.

Färjan hade brukat ta 18 timmar över men tog nu av någon anledning 24. Hamnskatten hade ökat nästan 300% från 8 till 22 Euro. Stackars Grekland.

Det låg ännu snö över bergen på Peloponnesos och Parnassos bortom Delfi när jag än en gång motvilligt lämnade Grekland i hopp om att trots allt kunna återkomma nästa år igen, förhoppningsvis med något bättre fungerande ordning.

För doktor Sandy var Grekland det enda möjliga tänkbara hemmet i Europa för honom.

Han kom från en sträng och karg bakgrund i Skottland, där hans barndom fördystrats av presbyterianismens livsfientliga kalvinism, varför han funnit vilken plats på jorden som helst bättre än Skottland och därför funnit sig hemma överallt men slutligen fastnat i Grekland med Athen som nav för hela sin existens. Trots sin tilltagande ålderdom följde han uppmärksamt med i vad som hände i världen och var djupt engagerad i klimatfrågan, världsekonomin och allt politiskt som hände i Europa, och han ville gärna göra ett besök i Ukraina, främst Odessa och Kiev, för att sondera terrängen.

Hela den grekiska situationen verkade för honom som en övergående baggis att bara avfärda – ”Vad de än gör med Grekland, och vad som än händer med och i Grekland, så förblir Grekland navet för hela Europa, som inte kan undgå att bli drabbat av allt som drabbar Grekland. Så det är bäst för Europa att vårda sig om Grekland.”

63

Krim var särskilt intressant, då det egentligen var grekiskt. ”Sevastopol och Simferopol är båda gamla grekiska kolonier. Rysslands ängsliga och patetiska krampaktighet i att till varje pris åtminstone ha kvar Krim av sitt forna imperium är egentligen rörande och helt i tradition med deras gamla försök att nå Konstantinopel, vilket Krimkriget satte stopp för, och att hävda de ryska tsarernas direkta arvsrätt till de bysantinska kejsarna. Vad som förbryllar mig är hur Grekland alltid kunde gå så galet, först genom inbördeskriget med Sparta, det peloponnesiska kriget, det första och fatalaste och mest onödiga av alla inbördeskrig, genom vilket det hellenska initiativet gick förlorat, för att övertas av Makedoniens Alexander, som gjorde fiasko, och sedan Rom, som dukade under med en hel värld för kristendomens vidskepelse. Den bysantinska kristendomen strandade på sin egen absurditet, dess intolerans, och därför blev det aldrig något av det bysantinska kejsardömet – Konstantin den Store var en freak. Sedan kom turkarna och förstörde allt som fanns kvar. Det tog nästan 400 år för grekerna att bli av med turkarna, och ännu har de det plågoriset kvar, främst på Cypern. Ändå är turkarna ett himmelrike mot islam och dess värld av omänsklighet, kvinnoförtryck och intolerans, det värsta exemplet i världen på religionens förbannelse, en religion som måste få var och en att dra slutsatsen att vad som helst är bättre än det, och som måste få varje vettig människa att förstå, att vilken filosofi som helst är bättre än varje religion.”

Därför stannade doktor Sandy i Athen.

del 7: Den italienska tågthrillern och det kritiska pusslet Trots alla svårigheterna och struligheterna i Bulgarien och Grekland kändes det bra att ha återknutit bekantskapen och närheten till dessa båda kulturer och länder, och det kändes svårt att skiljas från dem. Kanske det hade varit bättre att stanna extra i Bulgarien och stanna fler dagar i Athen, men då hade jag missat Silvia och Sergio i Milano, som den 15-e skulle resa ut igen. Därför blev resan från Bulgarien tyvärr något av en kapplöpning med tiden.

Redan där hade jag sett att färjetrafiken från Grekland till Italien försämrats, vilket skulle kunna vålla problem, vilket det gjorde.

Saken blev inte bättre av att färjan från Patras försenades från början. Vi startade med en timmes försening, och den kunde icke tas igen. Jag hade meddelat Sergio och Silvia att jag skulle kunna hinna till Milano till 20.40, om färjan höll tiden. Om den inte gjorde det skulle jag hinna till nästa tåg 21.25. Till och med det gick i stöpet.

När jag äntligen kom fram till Ancona tog jag första bästa tåg mot Milano, som visade sig vara ett direkttåg, som bara skulle stanna vid ett fåtal stationer på vägen, som Forlì, Rimini, Bologna och Parma. Det passade mig utmärkt. Det var ett tåg av samma klass som jag rest genom Tyskland med utan platsbiljett, modern standard men ingen lyx, men det visade sig att Inter Rail inte gällde för detta privattåg, som erbjöd middag och WiFi och klar information på både italienska och engelska, och som hette Italotreni. Det var privat. Alltså slängdes jag av tåget i Bologna.

Jag hittade genast ett annat tåg därifrån till Milano, men det visade sig vara fel tåg det också. Det var ett långsamt lokaltåg som stannade vid varenda station, och jag kunde

64

ingenting göra, bara följa med och lida med Sergios och Silvias oro för vart jag kunde ha tagit vägen. Detta tåg nådde Milano först 22.45, alltså en timme och en kvart senare än vad jag lovat dem, men det kom ändå fram, och jag kastade mig genast ner i tunnelbanan.

Klockan var väl halv 12 när jag nådde fram till deras dörr, men mottagandet blev desto hjärtligare. Sergio gick genast ner och köpte en pizza åt mig, och vi hade en angenäm nattstund innan vi blev för trötta med nytt utbyte av tankar och lärda böcker – Zygmunt Bauman med ”Det flytande samhället” var en ny bekantskap för mig liksom Claudio Fava, en av Italiens två hederliga politiker, och Mark Harlanty (?) med ”Code Salt” från 1997 bar en odyssé genom hela världsordningen. Då de varit i Peru förra året kunde jag rekommendera William H. Prescotts ”Perus erövring”, det kanske mest omfattande och utförliga arbetet om Inkaväldets fall, medan de nu närmast skulle bege sig till Serbien och Bosnien med Belgrad och Sarajevo.

Det innebar att de under sina sista dagar före avresan knappast skulle vara hemma alls, utan jag lämnades helt åt mig själv till att försöka fortsätta jakten på mina vänner i Lucca, som inte hört av sig med ett pip. Jag fann ett Internet Point i närheten av Brenda, där jag till nöds kunde sköta min internettrafik, så att jag kunde varsko mina släktingar om en eventuellt för tidig ankomst, men jag fick även iväg ett mail till Eduardo i Lucca, Paolos bästa vän, och frågade om han visste något. Jag fick nästan genast svar, att Paolo, som alltid bara varit intresserad av agrikultur och varit närmast en vagabond, numera arbetade seriöst som psykolog och därför nästan aldrig var hemma. Jag hade i alla fall rätt nummer, när jag försökte ringa till honom.

Vi fick dock en kväll gemensamt med Silvia och Sergio , då de bjöd mig med på en teaterföreställning med Antonio Rezza. Han är närmast en stand-up-komiker men mycket virtuos som sådan, medan jag mest upplevde honom som en tröttsam pajas. Han höll på i det oänsdliga med sin tröttsamma enmansföreställning, medan publiken jublade och jag allt oftare föll i sömn för att vakna när föreställningen äntligen tog slut. Den hade dessutom blivit försenad, vi blev utan middag, och tunnelbanan stänger i Milano vid midnatt, så vi fick bråttom hem, där vi fick trösta oss med pizza och kebab. Det hade kunnat vara värre.

Det var min första upplevelse av absurd teater, och visst var det intressant som omväxling, och det måste framhållas att Antonio Rezzas prestation med sin enmansföreställning var tekniskt suverän, ehuru det nästan enbart handlade om skådespelarakrobatik och i sin helhet verkade fullkomligt meningslöst i sin ytlighet.

Tyvärr var alla mina försök att nå Paolo i Lucca fruktlösa. Jag fick ge upp saken. I stället kontaktade jag Verona och berättade om min kritiska klämma för kusinerna, varpå Paolo Turri svarade, att Ida och Achille inte kunde härbärgera mig längre på grund av sin ålder (91 respektive 94) men att han kunde göra det i stället men tidigast från fredag. Jag svarade genast att det var OK. Min kontakt med Alberto Lanciai blev mera fruktsam. Han svarade att han gärna skulle ta emot mig redan på onsdag. Allt jag behövde göra var att slå honom en signal innan jag startade, och han skulle ta emot mig vid stationen. Den sanna Lanciaiska hövligheten förnekade sig inte.

Därmed verkade krisen vara löst. Jag fick skippa Lucca, ingen träff där, och satsa helt på Verona i stället med andra kusiner än de vanliga till att börja med.

65

del 8 : Haveriet Den värsta prövningen återstod. Det gör den alltid. När jag anlände till Verona mötte mig min älskvärde kusin Alberto där med bil och allt, men han hade problem. Dessutom hade han missförstått mig. Han hade inte förstått att jag inte kunde bege mig till Turris förrän på fredag, själv hade han precis opererats på sjukhuset för en sensträckning i handen, men det värsta var att hans hus var fullt. Någon släkting hade försökt begå självmord, och han hade öppnat sitt hus för hela familjen, så att det inte fanns någon sängplats kvar, och själv måste han sova i garaget. Detta var en lika stor missräkning som den uteblivna kontakten med Lucca. Som jag sade till Alberto: när en olycka kommer kommer den i legioner, och han höll med.

Om jag hade haft telefonnumret till min närmaste kusin Alberto Beltrame hade jag kunnat kontakta honom, men jag kunde inte bara plötsligt stövla in hos honom och begära sängplats. Det återstod bara en sak att göra: retirera tillbaka till Milano, återkontakta Sergio, förklara situationen och hoppas på det bästa. Detta fick jag göra i Albertos telefon, och Sergio förstod genast, välkomnade mig tillbaka och bad mig kontakta honom när jag kom fram.

Det blev således ett kort och ganska snöpligt möte med Alberto för att genast skiljas igen under bekymmersamma omständigheter, men det kunde inte hjälpas, och det var ingens fel.

Men det var första gången någonsin min släkt i Italien stängt sina dörrar för mig, även om det bara var för två nätter till. Det kändes som om man plötsligt var utan familj.

Påsktrafiken hade redan kommit i gång, och tågen till Milano var proppfulla och försenade. Jag lyckades klämma mig in på ett tåg till Genève där många delade ståplats med mig. Jag behövde i alla fall inte betala, fastän det var ett lyxtåg.

I Milano for jag ut till Corso Lodi och tog in på en telefonanstalt för att kontakta Sergio.

Det var bara automatisk telefonsvarare eller inget svar alls, så jag fruktade att de redan hade rest till Belgrad. I så fall skulle mitt enda återstående alternativ vara att snurra omkring i Italien i nattåg under två nätter.

Men efter två timmars stigande vånda fick jag äntligen tag på honom. De skulle komma hem vid midnatt och samla upp mig på vägen. Det var bara att lyda. Jag tog in på en turksylta, min middag fick bli en kebab, men det fanns ju alltid kaffe. Huvudsaken var att kontakten fungerade.

Efter kebaben fick jag ta min tillflykt till en McDonald, ett ställe som jag alltid besökt med mera extrem motvilja än något översållat skithus, då det var beläget vid hörnet av deras gata och det var där de skulle samla upp mig. De hade tänkt komma klockan 12 efter två timmar, men jag slapp vänta så länge och befriades redan efter en timme från McDonalds skithus.

Sedan slutade dagen lyckligt efter alla korsfästelser. Även för dem hade dagen varit full av ’kärt besvär förgäves’, så mitt totala nederlag kvittade mot deras. De hade nu sin resa till Belgrad och Sarajevo att förbereda, vilket gjordes som sig bör med åtskilliga ritualceremonier bestående av Sergios introduktion av mig i den karibiska romrepertoaren. Han hade hela sortimentet från Cuba via Haiti till Venezuela och Guyana, den ena rommen mera övertygande än den andra. Vassast var dock den från Guyana, benämnd ”El Dorado” och 12 år gammal och faktiskt bättre än lika väl lagrad whisky. Den venezolanska ”Diplomatico”

66

var grovare, den karibiska ”Barbancourt” var bara 8 år gammal, medan den kubanska ”Metusalem” var för söt men gick utmärkt väl ihop med bitterchoklad.

Jag fick bo kvar i deras lägenhet i Milano tills mina kusiner släppte in mig i Verona på långfredagen fastän de reste bort på skärtorsdagen, vilket jag var innerligt tacksam för, då jag därmed slapp rulla runt på nattågen i Italien under de närmaste två nätterna.

I detta lyckliga haveri tillkom ännu en komplikation. De hade hunden hemma, en glad bastardlabrador som gärna festade om och skällde till ordentligt av hjärtans lust och som tog heligt på sin uppgift som vakthund. När jag skulle gå upp och kissa alldeles för tidigt på morgonen – toaletten var på andra våningen alldeles utanför deras sovrum – ville han inte låta mig göra detta utan protester och en ordentlig utskällning. Silvia och Sergio behövde sova före sin avresa, så detta lade sten på börda för min pinsamhet.

När jag andra gången tvingades till denna nödåtgärd letade jag i sinnet krampaktigt efter en alternativ möjlighet, som inte skulle göra hunden uppbragt. Jag kom att tänka på terassen och gick ut på den, där jag fann ett helt sortiment av befriande blomkrukor. Det var bara att vattna dem.

Då kom hunden, kallad Ubu efter kungen med samma namn, och nosade och undrade vad jag hade för mig. Han lät mig dock vara och hade kanske själv gjort samma sak.

Av Sergios rika romrepertoar lärde jag mig ännu en sak: man kan aldrig ha för många flaskor i barskåpet. Det är bara att ständigt fylla på helst i högre takt än man konsumerar dem.

Det heter ju att ett lyckligt liv utmärks genom att man bara har sådant att ångra som man inte gjorde. Här ett komplement och kanske recept till ett lyckligt liv: ägna ditt liv bara åt sådant som du vet att du skulle ha ångrat om du inte hade gjort det.

del 9: Verona När jag träffade Alberto Lanciai i Verona och så snart måste skiljas från honom igen, ångrade jag efteråt att jag inte passat på och bett honom köra mig till Alberto Beltrame, så hade de två kusinerna, som inte kände varandra, äntligen kunnat träffas och jag kanske funnit plats hos Alberto B. När jag träffade honom på långfredagen prisade jag min lyckliga stjärna att jag försummat denna chans, ty Alberto befann sig djupt nedtryckt i ett träsk av olyckor. Hans mamma Gina, 94 år, åkte in och ut från sjukhuset och var tydligen på väg att hälsa hem, då hon stundtals inte längre kände igen sina närmaste, och hans svärmor hade nyligen avlidit för några veckor sedan efter en lång tids svår sjukdom, så han var aldrig fri utan pendlade mellan sjukhus och begravningsbyråer och notariat med oändliga bekymmer i släptåg, som en sådan konflikt, att den avlidna hade velat kremeras medan en son vägrade låta henne bli kremerad.

Som om dessa bekymmer inte var nog verkade han också ta på sig alla Italiens bekymmer, som inte var små. Om Grekland lagt det värsta bakom sig menade Alberto, att Italien hade det värsta framför sig. Dock försökte Matteo Renzi, den nye unge premiärministern, göra något åt saken och ville slopa senaten, parlamentets överhus, för att få en effektivare regering, där annars hela tiden varje ärende måste skickas fram och tillbaka

67

mellan kamrarna för prövning och ratificering så att det tog år innan något beslut blev klart.

Alberto berättade, att 40% av Italiens yngre arbetskraft var arbetslös, att under det förra året en miljon jobb försvunnit och att det den senaste månaden kommit 40,000 nya negrer från Afrika, som tills vidare hölls internerade på Sicilien.

Sergio i Milano menade att varje regering i Italien alltid varit regeringsoduglig då de alltid fått rätta sig efter bankerna och de multinationella företagen, som i Italien dominerades av de olika maffiorna. Italiens verkliga regering hade alltid varit svartjobbssyndikaten.

Vidare beskrev han hela Europa som en gammal dam i ett rikt hus med vacker trädgård, som många fattiga barn fann sig utestängda ifrån och ville komma in och leka i. Men om alla dessa påträngande barn mest är negrer och muslimer kan man smått förstå att den fina gamla damen inte vill ha dem drällande i sin ömtåliga trädgård. Gjorde Rom fel i att i det längsta hålla barbarerna utanför Roms gränser? När väl barbarerna släpptes in med början från Commodus, Marcus Aurelius’ son, ledde det rakt in i den mörkaste medeltiden. Vi hade mycket att tacka Rom för men ingenting att tacka barbarerna för.

Omsider kom jag vandrandes hem till kusin Paolo med min trasiga ryggsäck och blev översvallande väl emottagen av Gabriella, som väntade med maten. Vi satt en hel timme och diskuterade i köket innan Paolo kom hem, även deras yngste son Andrea var där, som jag inte sett på två år, numera en behaglig och grann ung man som studerade ryska, då hans flickvän Camilla arbetade i Petersburg, och vi hade en mycket angenäm afton. Efter maten bjöd mig Paolo på en öppen brasa i övre våningen varvid vi diskuterade Finland, där han var mycket intresserad av vårt hus och dess tillstånd och historia, samt hans resor i Baltikum, som han visade sina egna DVD-filmer från. De hade i juni gjort en gruppresa över Helsingfors, Tallinn, Riga och Vilnius, och i synnerhet hans filmer från Riga var mycket intressanta som förevisade Rigas fantastiska arkitektur från frihetstiden efter första världskriget, en blomstrande yppig jugendrokoko, unik i hela världen, och Korskullen, en kultplats efter frigörelsen från Sovjet, där Rigaborna envisades med att plantera en massa kors, som sovjetmyndigheterna rensade bort under dagen, varvid det under nästa natt kom till lika många kors igen. Platsen liknade närmast den judiska kyrkogården i Prag, dit Paolo och Gabri skulle resa nästa gång inklusive Budapest, som jag kunde ge dem en del tips till, som Café New York och katedralen i Esztergom. Även Vilnius var det mycket intressant att få se: en ålderdomlig och unik universitetsstad och väl Europas enda huvudstad utan en enda skyskrapa.

Morgonen därpå gjorde Paolo och jag en fantastisk cykeltur på 29 kilometer omkring i Veronas omgivningar ända bort till Chievo och Veronas antika flygfält, som numera bara används för enmotoriga propellerplan. Chievo är en liten by i de västra utkanterna som lyckats med den formidabla prestationen att frambringa ett fotbollslag till allitalienskan. Byn är inte större än omkring 20 hus, och ändå har den utmärkt sig med ett fotbollslag i klass med de bästa (vid sidan av Veronas eget fotbollslag). Vi passerade även Veronas splitternya sjukhus, som är ett av hela Italiens viktigaste. Det hade kostat enorma pengar mitt i Italiens värsta skuldkris.

Vädret var lysande, det var inte för gassigt, och snön låg ännu kvar på bergen, som den hade gjort i Grekland. Vintern hade varit drastisk med fem meter snö, men lyckligtvis hade detta inte resulterat i laviner, utan snön smälte sakta i portioner och höll vattnet i Adige rent

68

och klart. Förra året hade påsken varit tidig, och man hade klagat på den varma väderleken.

I år var påsken extremt sen, medan snön låg kvar där det ännu förekom minusgrader.

del 10: Påsken Vi inledde påskdagen med en lång promenad upp till slottet på kullen ovanför Montorio, Gabriella och jag, där jag aldrig varit förut, varunder hon berättade allt för mig som jag ännu inte vetat förut om familjen. Det var en hel del. Idas olycka för två år sedan, när hon ramlat av stolen och brutit höftbenet, hade naturligtvis inträffat under ett av de vanliga stormiga familjegrälen. Däremot visste jag absolut ingenting om Giordanos sjukdom samma år, en sträng familjehemlighet, som dömde honom till barnlöshet – tills vidare.

Till påskmiddagen ute på landet bortom Castagnè var vi 15 till bordet, och jag fick min önskan uppfylld att få sitta mellan Achille och Giordano. På andra sidan om Giordano satt lilla Maddalena, Federicas förstfödda, och på andra sidan satt Paolo mellan sina föräldrar.

Mitt emot mig fick jag den nu mycket ansvarsmedvetna Nicola, som står för nästa tillökning i familjen.

Det var mycket folk på stället, så larmet var öronbedövande, då var och en hela tiden måste höja sin röst för att kunna höras, och Achille, som led av detta lika mycket som jag, satt långa stunder och höll händerna för öronen.

Han beklagade sin oförmåga att längre kunna härbärgera mig. För hans del hade det gått bra, men Ida gjorde det omöjligt. Han var ännu helt vaken och närvarande och fortsatte sysselsätta sig med sitt stora projekt om kommunikation, som han aldrig kunnat släppa, om dess olika former och delar, som diktion, tolkning, läsförståelse, teater, media, skriftställeri, och så vidare, där det viktigaste av allt var tydlighet för undvikande av missförstånd. Ida däremot var knappast längre tillräknelig om dock fortfarande helt sig själv och hur rar som helst. Achilles tilltagande smärta över sin egen tilltagande fysiska otillräcklighet, sin besvikelse på Italien och sina egna barnbarn var omisskännlig, men han bar det ändå med stoisk uthållighet. Han går aldrig ut mera själv, och han hade nu inte varit uppe i Castagnè på fyra år, precis som jag.

Där bänkade vi oss förväntansfullt efter middagen för att se på den gamla videofilmen tagen av min far från 1944 till 60-talet från främst Grankulla, Virhamn, Argentina och Italien.

Alla var imponerade av den väl bevarade färgkvalitén efter så lång tid, medan det enda som störde var att den gick för fort, som en gammal stumfilm. Originalets 16-millimetersfilm hade inte varit sådan, utan denna acceleration av tempot hade blivit en följd av överföringen till video. Med Paolos hjälp tänkte vi försöka göra en DVD-kopia av den, och frågan är om denna faktor kunde justeras. Det får bli en senare fråga.

(Senare i Göteborg kunde denna faktor justeras, och nu väntar filmen bara på musikackompanjemang,) Hur som helst var det en utomordentligt lyckad dag. Vädret var fantastiskt, och alla var på sitt bästa humör. Ingenting fattades, och jag hade lyckligt kunnat återanknyta vänskapen och bekantskapen med alla.

69

Den följande dagen, då det är tradition i Italien att bege sig ut på landet med en picknick, regnade bort. I stället gjorde vi en utflykt till Veronas monumentala begravningsplats, en omätlig kyrkogård där ännu hundratusentals får plats. Den är i flera omfattande avdelningar och även olika våningar, så det är lätt att gå vilse och aldrig hitta tillbaka till utgången, som en labyrint som ständigt öppnar sig i olika riktningar som alla liknar varandra. Vi uppsökte familjegravarna och fann dem alla, den stora familjegraven med klanen Lanciai med min storfarbror Michael i spetsen, den ännu större familjegraven med Romano Lanciai, deras yngste bror, familjen Beltrame och Giunta (Gabriellas familj) och några till.

Där fanns ett system med vilket man digitalt kunde upptäcka var någons grav fanns.

Man behövde bara ange namnet och dödsåret. För experimentets skull sökte vi efter Alberto Beltrames farmor Ida, en lillasyster till min farfar, och fann henne jämte hennes bror Giuseppe, som båda dog unga i spanska sjukan direkt efter första världskriget i december 1918, en europeisk epidemi som skördade fler offer än hela det världskriget.

På kvällen hade vi en angenäm middag på ett nytt ställe bortanför staden där vi åt gott om dock enkelt med att hålla oss till pizza. Nicola med Rosa Paola var med i fjärde månaden, vilket började synas, som mest diskuterade användbara namn på den tillkommande. Han frågade mig om alla personnamn i min familj, som ju alla var internationella, och jag ställde beredvilligt upp med dem alla och några till.

På avresedagen fick jag äntligen träffa Alberto Lanciai ordentligt, och jag kunde ge honom de sista uppdateringarna på familjeträdet. Med Paolo gjorde vi en sista promenad till Nicolas hus, som är i närheten med trädgård och fönster i alla väderstreck, och vädret var lysande, fastän både vänster- och högertidningar hade lovat fult väder för norra Italien denna dag. Båda tidningarna publicerade också samma fotografi på Berlusconi tillsammans med två unga damer. Enligt vänstertidningen förnekade sig inte Berlusconi med sina unga relationer, och enligt högertidningen var han ”tillsammans med familjen”. Berlusconi är idag det stora skämtet i Italien, alla driver med honom och gör sig lustiga över hans dom att måsta göra samhällstjänst fyra timmar i veckan på ålderdomshem, där han vållar kaos och där föreståndaren flyr när han kommer.

Det hade varit lättare att lämna Italien igår i regn och rusk. Nu fick man nöja sig med att se fram emot återkomsten. del 11: Gatloppet hem.

Ju mindre sagt om återresan, desto bättre. På tåget från Verona visade det sig att biljettexpediten gett mig en reservation för den 20.4 fastän jag bett om tisdag den 22, så min plats var upptagen i ett överfullt tåg. I Fulda ställdes man åter inför att nödgas byta och vänta en och en halv timme sent på kvällen när allting var stängt. Till nöds fick man en kopp kaffe på det enda tills vidare öppna stället, som helt dominerades av infernalisk stressmusik.

Det kändes som att vara hemma igen i fel avkrok av världen.

Inför denna brutala omställning framstod vistelsen i Sofia, Athen, Milano och Verona som idealisk, i synnerhet hemma hos familjen i Verona. Jag fick inte bo hos Achille mera, men hans son förvaltade mer än väl Achilles oreserverade gästfrihet: gästen är helig, ett ord som jag ofta fått höra i Grekland, Sicilien och Italien, vilket ingen världs- eller ekonomisk

70

kris tycktes kunna inkräkta på. Min stund under påskmiddagen i Achilles sällskap blev ändå resans höjdpunkt, då hans rakhet, ärlighet, klarhet, höga ideal och höga idealistiska standard och kulturella nivå snarare envisades med att bekräfta sig än att på något sätt förneka sig.

Inget av hans barn eller barnbarn hade fört detta vidare, om dock Cristina kommer närmast och Paolo med sin familj och fru kompenserar detta med trygghet och humor, godmodighet och en gränslös välvilja. Achilles huvudfrustration verkar vara det äktenskap han aldrig kunnat lida men funnit sig i att lida ändå, medan Paolos och Gabriellas äktenskap verkar vara motsatsen: de kompenserar varandra perfekt och harmonierar väl med varandra, deras samförstånd verkar fullkomligt, och de verkar aldrig gräla med varandra, medan de i stället, framför allt Paolo, har en enastående distans till livet genom en mycket sund humor. Det är i denna som också något av Achilles klarsyn går igen.

Jag skulle naturligtvis ha stannat längre i Sofia och Athen, men problemet var att jag i så fall missat Silvia och Sergio, vilken vänskapsåteranknytning också var en höjdpunkt efter en lucka på fyra år. Den största besvikelsen var att jag inte fick tag på Paolo i Lucca, men det kunde inte hjälpas.

Som återupplivning var resan därför lyckad trots allt som gick fel.

En argentinare dök upp som ressällskap genom Tyskland. Vi diskuterade Sydamerika mycket, och framför allt hade han mycket att berätta om Uruguays president, en före detta Tupamaro (stadsgerillakämpe) som suttit i fängelse nästan lika länge som Nelson Mandela och som i egenskap av president vägrat ge avkall på sina enkla vanor utan fina kläder, med höns på gården och utan att flytta från sitt enkla hem. Han föregick därmed som kontrasterande exempel mot hela den politiska världen. Inte ens Nelson Mandela hade undgått att låta sig förföras av sin framgång till ett mera lyxigt leverne. Han var full av beundran för Finlands skolsystem och menade att framför allt Chile hade mycket att lära därav, där skolkrisen var jämvärdig med Sveriges. Han berättade också mycket om Argentinas motstånd mot Monsanto, som många menar att försöker skaffa sig världsmonopol på genmanipulerad mat som gör folk sjuka. Det säger sig självt att bara naturlig mat kan duga och vara frisk.

Min ryggsäck var ju trasig, det ena hängslet hade gått av, och den var ett helvete att transportera jämte axelväskan, då man i regel inte kunde justera den ena utan att den andra gled av. Mycket därför bestämde jag mig för att inte göra några uppehåll på vägen genom Danmark och Helsingborg utan bara fara hem så kvickt som möjligt och bli av med en trasig ryggsäck som bara var till besvär.

Tåget från Fulda var som vanligt iskallt, och man måste betala 12 Euro extra för denna kalla natt på en kall och obekväm stol. Vi var fyra som delade kupé, tre unga män, en från Marocko, och jag, men vi överlevde.

Lyckligtvis beredde inte vädret några deprimerande svårigheter. Våren var trots allt på gång även i Norden, och jag hade tur med tågen: en omedelbar avgång till Helsingör, en omedelbar färja över, äntligen förnyelse av Jägermeisterförrådet, och ett tåg till Göteborg efter en halvtimme. Ryggsäcken överlevde med någon svårighet, den gick inte mera sönder, men resans största lättnad var ändå att ha lyckats bringa den helbrägda hem med bara ett hängsle hela vägen från söder om Athen med allt dess ovärderliga innehåll av fullbordade

71

arbeten, lästa böcker, en dator och en flaska Jägermeister. Så bra hade det inte gått på min senaste hemresa från Indien, men då hade det bara varit whisky.

Kalldusch vid hemkomsten: en tandläkarräkning på 5000 kronor drygt. Jag kommer aldrig mer att kunna gå till någon tandläkare i Sverige. Bara en undersökning kostar tusenlappen, medan en lika gedigen undersökning i Dharamsala där kostar 12:50 som jämförelse. Därför blir fler och fler tandläkare arbetslösa i Sverige, medan fler och fler patienter bara betalar för tandvård utomlands.

23.4.2014

Luttringsresan Egentligen är alla mina resor till Finland luttringsresor, men den här bjöd på väl magstarka utmaningar. Allt började bra, som det alltid gör, bussresan till Stockholm erbjöd inga problem denna gången, och för första gången använde jag mig av Åboförbindelsen från Stockholm, där Amorellafärjan visade sig idealisk, liksom hela överfarten. Man måste inte gå på lyxrestaurang för att få mat, och man utsattes inte för tvångshytt utan kunde nöja sig med en enkel däcksplats, som jag alltid föredragit under de senaste 50 åren. Då färjan ankom tidigt till Åbo kunde jag nå Helsingfors med buss nästan samtidigt som Helsingforsfärjan från Stockholm. Men i Finland regnade det och var kallt.

Två överväldigande utmaningar mötte mig när jag kom ut till sommarstället. Dels hade fem träd tagits ner, vilkas stockar låg på avverkningsplatserna och måste tas om hand med motorsåg, vilken gick med elektricitet, varför stockarna måste transporteras till närheten av hus. Men det andra problemet var större.

Vi har alltid lidit av problem med vassen, som inte bara växer oss över huvudet varje sommar utan som även under vintern kapas av isen och spolas i land på våra stränder i svåröverskådliga mängder. Normalt brukar det bli två eller högst tre stora högar som vid lämpligt väder kan brännas av under sommaren, men i år låg större delen ännu och flöt ute i vattnet och måste alltså bärgas först. Den våta vassen var så kompakt, att den lagrat sig ända ner till bottnen. Det var bara att gå ut och vada i gyttjan och försöka få ordning på det hela.

Det blev slutligen sex rekordstora högar och en mindre sjunde, mot de tidigare nämnda 2-3 normalt.

Att fixa stockarna var inte mindre tungt, och man knäckte nästan armarna på kuppen med grotesk träningsverk efteråt, men till slut låg de alla inom räckhåll för elektriska uttag vid Lillstugan och Vedhuset. Sedan infann sig den tredje utmaningen, som blev den värsta.

Vädret hade varit ostadigt hela tiden, men på tredje dagen nådde väderleken en kris genom drastiskt fallande temperaturer ner till 4 grader, storm och blåst och ösregn. Det var riktigt gastkramande. Jag fick gå tillbaka till 70-talet för att påminna mig något liknande.

72

1975 rasade temperaturen i början av juli ner till 7 grader, men det var bara för en dag. 1977 förekom liksom nu en lång period (9 dagar) med nordanvindar, men det var då inte alls lika kallt som nu. Nu kom det dagliga rapporter om snöfall i Lappland och frostvarningar i resten av landet. På tisdagen snöade det också i Helsingfors, och det förekom skurar med rekordstora hagel. Man kunde inte gå ut och sätta i gång med något arbete utan att fingrarna genast stelnade svidande av kyla. Radioväderleken lovade inte heller någon bättring. Det skulle fortsätta vara så här över midsommar i tio dagar till, alltså under hela min planerade vistelse. Nej tack, sade jag, ett saboterande sår under foten ådraget under gyttjevassbekämpningen blev för mycket, och jag beslöt mig för att fara hem tidigare. Ingen tycker om att dagligen gå omkring och frysa ens på ett ställe som Sarvsalö. Återresan inleddes den 19.6 precis en vecka efter att jag lämnat Göteborg. Jag hade tid att besöka familjegravarna på Sandudd (främst farfars och Aurelios på den ortodoxakatolska avdelningen) och Harry Röneholms utom den Westerbergska familjegraven och även avlägga ett återbesök hos Tua innan det var dags att ta bussen till Åbo.

Där väntade mig en bitter överraskning. Dagens båt var inte Amorella, som jag trivts med, utan den hypermoderna Viking Grace, där det rådde hyttvång. Det fanns inte många platser kvar, så jag tvingades betala för en fönsterlös hyttplats på 76 Euro. Jag hade inget val.

Avlägsnandet av däcksplatsmöjligheterna på Finlandsbåtarna är rena diskrimineringen mot backpackers, fattiga studenter och enklare turister. Förr i tiden kunde hela däck upptas av däcksplatsfåtöljer, som på Birger Jarl för 50 år sedan. Efter hand krymptes däcksplatsfåtöljerna ner, sittsalongerna på Mariella, Olympia och Cinderella togs helt sonika bort eller krymptes till ett minimum, till slut erbjöds däcksplatspassagerarna på Mariella bara ett rent golv att sova på, det gick bra det också, och den möjligheten fanns kvar ännu senaste år, men i år var den borta. Därför valde jag Åbo där det fanns däcksplats på Amorella men inte på Viking Grace, där jag tvingades betala 76 för en hyttplats eller inte följa med. Denna utveckling är omänsklig och helt i takt med den skrämmande högervridningen i Europa, där fler och fler människor utklassas, marginaliseras och får det svårare att klara sig, medan höginkomsttagarna gynnas. De tidigare däcksplatsutrymmena på Mariella, Olympia och Cinderella och andra båtar har ersatts med salar för enarmade banditer, digitala spel och krimskramsbutiker. Mänskorna har offrats för profiten.

Hyttvånget innebär också att man esomoftast slumpas till att nödgas dela hytt med andra som man aldrig skulle välja till hyttsällskap själv. En gång till exempel fann sig min far, som reste ensam, i ett manligt hyttsällskap som under natten raggade med sig en dam i kojen, där de hade sina övningar till störande obehag för min far, som sov dåligt. När han protesterade och krävde hennes avlägsnande åkte han nästan på en propp, då en tredje mansperson i kabinen tog sin väns parti. Det blev en förstörd natt på grund av hyttvånget.

Emellertid dök det upp två gamla vänner i matsalen som jag inte sett på många år, och vi hade en trevlig middag tillsammans. De skulle vidare till Göteborg och hade bil med sig.

De frågade om jag ville följa med, vilket jag var tacksam för. På vägen ner stannade vi vid en strand vid Vättern där vi kunde ta oss ett dopp. Vädret var idealiskt och motsatsen till Finlands. Vi hade mycket att prata om under resan, och det slutade med att de frågade mig om jag ville fira midsommar med dem. De skulle vara ett antal personer med snaps och vin och sill och potatis och annat traditionellt, och jag kunde förbli över natten där hos dem.

73

Det blev ett strålande midsommarfirande på sex man hand och jämnt fördelade, så att vi var tre herrar och tre damer, det blev tre snapsvisor, och tre länder var representerade: Sverige, Finland och Norge utom alla dem vi hade i bagaget, ty vi var alla vitt beresta. Vi höll på från 19 till 24, vädret förblev idealiskt, i Göteborg hade det varit så hela tiden under mina hemska Finlandsdagar, och ändå hade vi fortfarande den riktiga midsommaren kvar, som inföll först lördag den 21-a efter middag. Jag råkade komma hem precis punktligt till midsommarsolståndet.

Tålamodsresan, del 1: Det första rycket.

Det var svårt att överge slagfältet. Allt pågick som värst, alla kriser på en gång: Gazakrisen med dagligt bombardemang trots pågående fredssamtal – om ett stillestånd slöts på tre dagar bröts det inom tre timmar, Isiskrisen i Irak med nya folkmord på gång mot yezidierna av alla oskyldiga folk, det omfattande bråket i Ukraina, där ingen ville ta ansvar för ett nedskjutet civilt flygplan med 300 passagerare, de flesta holländare, och då ingen kunde ta reda på vem som av misstag skjutit ner det, om det var ett misstag – ingen visste säkert, och Putin som hotade bestraffa hela världen för deras sanktioner med att bland annat stänga Rysslands luftrum – det var det största hotet mot min resa. Hemma var mitt arbete saboterat av YouTube-krisen – YouTube hade stoppat mitt konto till följd av ’copyright infringement’ – copyrightsvartsjukan på YouTube tog sig uttryck genom sanslösa häxförföljelser på folk som bara menat väl med att vilja dela med sig av sina filmer. Även vädret var hotande. I Indien var 300,000 människor på flykt undan de vanliga monsunöversvämningarna, och hela sommaren hade vädret varit mera extremt än vanligt – snö och frostvarningar varje natt i Finland under hela senare hälften av juni, vilket förstörde min vistelse där och avbröt den, så att allt det viktigaste arbetet där blev ogjort och måste lämnas därhän, till min outsägliga förtvivlan.

Men på flyget till Indien kom jag omsider, om det dock hängde på ett hår i Helsingfors – Göteborgsflyget var försenat, och vi släpptes inte ut ur planet på grund av ett tekniskt fel klockan 19.20 när min anslutning till Delhi var 19.30 i andra ändan av flygplatsen. Det blev det vanliga gatloppet, och 19.45 var jag framme vid rätt gate under hotet av ”final call”. Skulle mitt bagage hinna med ombytet den här gången? Det återstod att se. Jag hade gjort det igen – räckt äventyret handen på vinst och förlust.

Den värsta krisen hemma hade dock varit en rockkonsert som terroriserat västra Göteborg och vållat en hel del kommentarer och skriverier på facebook. Här är några utdrag: ”Högsta volym långt in på natten ... när lugn och ro skall vara och återhämtning skall ske. Förmodligen har en del dålig hörsel resp. är inte rädda alls om hörseln. Det verkar på mig som livet rent allmänt har blivit mer bullrigt och ljudligt i dessa dagar med alla tekniska finesser, men om detta har bra effekter på människor och djur – där finns rapporter som betvivlar och bevisar detta. Tyvärr börjar det redan i barnåldern med för höga volymer... På arbetsplatser används hörselskydd, men på fritiden kan vi ösa på.

74

Parantes: Skulle gå oftare på bio, men även där har volymen ökat (kanske för att överrösta prasslandet av godis- o popcornpåsarna). Går jag någon gång så inte utan att ha ÖRONPROPPAR med mig. ÖRONPROPPAR ÄR NUFÖRTIDEN ETT MÅSTE!” ”Det är som en sjukdom som hela tiden blir värre utan att folk ens märker det, då de samtidigt låter sig bedövas av den, långsamt men säkert, så att dövheten infinner sig allt tidigare i livet. Den äldre generationen hade sällan problem med dövheten före 80, men min generation har det redan i 60-årsåldern eller tidigare. Hur ska det då gå för alla dessa dagligen larmande ungdomar?”

Slottskogen, som är en allmän plats och stadspark hade spärrats av för detta evenemang, som tog 1700 kronor i inträdesavgift. Musiken vrålade och dunkade i tre nätter över västra Göteborg. Det var alltid värst omkring midnatt, men allra värst var det natten till fredagen, då jordbävningsdunket höll på till klockan 02.00. Som W. sade: ”Vi lever i ett öronproppssamhälle.”

Hur som helst, så lyckades jag flyga i luften igen och med framgång – som medpassagerare på flyget fick jag en ung fransyska från Vogeserna i östra Frankrike, Antoinette, som skulle besöka Indien för första gången och hade alla äventyr framför sig. Då hon ville till Ladakh hade hon råkat hamna precis bredvid den rätte mannen, och vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans i flygstolarna med mycket rödvin. Detta var ett gott preludium för resan och dess första goda tecken.

Tyvärr förlorade jag henne genast. Hon skulle mot min inrådan stanna i Delhi i tre dagar för att uppleva festligheterna inför självständighetsdagen om två dagar, och hon var färdigt inställd på att bli magsjuk.

Bussen in till busstationen från flygplatsen tycktes inte hitta vägen. Tre gånger återvände vi till Connaught Place efter att ha snurrat runt i halva stan, så att jag kom sent fram till busstationen men var glad över att alls komma fram till slut. Men väl där fick jag genast en buss till Simla – med fläktar. Detta var synnerligen välkommet, då det var 30 grader varmt och ingen monsun – klarblå himmel.

Det första regnet nådde oss först efter Chandigarh. Halvvägs upp för bergen mot Simla gjorde vi en rast för te och annat. När bussen satte i gång igen uppstod det problem. Det ringdes i telefoner, bussen backade, parkerade sig provisoriskt, det spejades hitåt och ditåt, tills situationen klarnade: två gamla tanter hade glömts kvar och inte märkt när det var dags att lyfta. En bil körde i kapp oss med dem. De fick naturligtvis en liten tillrättavisning för sin försumlighet.

En andra incident inträffade när en långsam truck envist vägrade låta oss köra förbi den.

När han äntligen efter mycket tutande och vår chaufför uppretad till raseri lyckats komma förbi prejade han in trucken och grälade på föraren. Konduktören hjälpte till. Under tiden blockerades hela trafiken.

Men fram till Simla kom jag efter precis tio timmar. Jag fick genast en nattbiljett på bussen till Manali och kunde i lugn och ro bege mig upp till The Indian Coffee House för dagens första måltid. Det regnade inte ehuru vädret var hotfullt, men på väg upp till mitt favoritkafé i Indien började det stillsamt dugga.

75

del 2: Avbrottet Klockan 5 strax före soluppgången stannade bussen på vägen från Simla till Manali och rörde sig icke mera. När jag vaknade från en provisorisk slummer i mitt säte med knäskålarna halvvägs krossade av det knappa utrymmet till sätet framför var både konduktören och chauffören försvunna. De hade övergivit bussen och dess fulla last av passagerare, Inför det gradvisa uppvaknandet till gryningen kunde jag se att något var på tok med vägen. Genom min sista dröm hade jag fått ett säreget meddelande på en drömd dator: ”Road partially ripped by invisible lightning on the rear”. Det hade blixtrat hela natten och ibland även åskat, men det hade inte varit något skyfall, bara duggregn.

När jag gick ut kunde jag se vad som var felet. Ett bergsras hade fyllt hela vägen. De värsta bumlingarna kunde vara på 5 kubikmeter, och de låg på varandra. Ingen kunde rubbas utan att raset blev värre.

Jag hade upplevt många vägblockeringar av ras, men ingen så omfattande som denna.

Det hade i regel rört sig om enstaka stenar på högst 2 kubikmeter, som det ibland behövts truckar och dynamit för att åtgärda, men detta var fem gånger värre än det värsta.

Till slut uppenbarade sig chauffören och konduktören, men de var uppenbart förtvivlade och vägrade svara på frågor annat än med sorgset skakande huvuden. De körde bussen längst bak i den redan 5 kilometer långa kön, där det fanns ett tesjapp och en verkstad, och där fick vi bida dagen..

De flesta föredrog att sova bort dagen ombord. Jag tog en promenad bort till olycksplatsen 5 kilometer bort klockan 10 och kunde då konstatera, att raset bearbetades av truckar som rensade bort raset sten för sten från båda hållen, men det skulle inte gå utan dynamitarder. Åskådarskaran från strandade fordon var flera hundra på båda sidor om olycksplatsen.

Det tog hela dagen. Man fick trösta sig med te och öppna den medhavda flaskan Jägermeister. Utan detta hade man knappast klarat dagen.

Klockan 3 infann sig konduktören och chauffören på nytt. De var fortfarande helt förtvivlade och ville inte besvara några frågor med annat än sorgset ruskade huvuden. En ung medpassagerare som talade engelska något så när sade att det kunde ta fem timmar till.

Men en timme senare tycktes något lösa sig. Bussen utrymdes entusiastiskt, alla sprang upp i en annan buss, och jag följde med. Sakta började den röra på sig.

Naturligtvis var de resulterande köerna på en så viktig väg oändliga, och då de obönhörligt vuxit till sig under 12 timmar tog det sin tid för dem att upplösas, i synnerhet som många fordon tävlade om att komma först förbi olycksplatsen, vilket naturligtvis bara resulterade i nya blockeringar.

Precis 17.50 passerade vi katastrofplatsen och var fria, men min nya buss skulle inte längre än till Kullu. Det skulle bli för sent för att nå fram till Manali samma kväll.

Vi nådde Kullu efter 8. Då sökte jag efter ett hotell. Nu var det aftonen före självständighetsdagen, och alla hotell var fulla. Jag hänvisades från det ena till det andra och allt längre bort i staden. Till slut tog jag ett dubbelrum på hotell Kailas för 400. Det var svarta pengar för dem, vi hoppade över alla formaliteter då jag skulle fortsätta till Manali på

76

morgonen, och de tog bara hand om passet. Jag skulle få en lugn natt och en säng att sova i, den första på tre nätter, vilket behövdes.

Det var sent även för Kullu, och när jag gick ut för att få ett mål mat fanns det inget ris.

Jag fick nöja mig med äggnudlar, men sedan fanns det inte heller något te. Detta kunde dock mitt tillfälliga hotell tillgodose mig med.

Efter denna turbulenta resa blev natten naturligtvis omöjlig. Den kombinerade jetlaggen med att man sovit bort mesta dagarna på buss gjorde sömnen oregelbunden och instabil, men det blev i alla fall nio timmars vila. I regnet på morgonen gällde det att ta bussen till Manali.

Naturligtvis råkade man då ut för en lokalbuss som tog den långa vägen öster om Beas med besök i varje by på vägen under oupphörligt dunka-dunk-inferno – konduktören var ung. Lyckligtvis hade man sina öronproppar.

Halv elva nåddes Manali efter 54 timmars resa från Göteborg, när det borde ha tagit inte mycket mer än 36. Det var ett rekord i förseningar, och det hade aldrig tidigare varit så svårt att ta sig bara till Manali.

Men till all lycka var allting sig likt på Greenland. Min gamle värd tog hjärtligt emot mig, och jag fick genast en välbehövlig frukost. Förhoppningsvis hade man klarat sig förbi och över den värsta delen av resan.

I Manali visade det sig att ingenting fungerade. All digital trafik låg nere. Inga telefoner fungerade, och internet var dött. Anledningen var jordskredet mellan Simla och Manali som tydligen brutit kroppspulsådern för all bredbandstrafik till norra Indien.

del 3: Manali och vidare Allt var i sin ordning i Manali. Jag fick träffa den ena efter den andra. Min gamle värd var oförändrad och lika mycket i sitt ässe som vanligt. Tara kom på besök, och återseendet var hjärtligt. Denna märkliga bonde, som med sin stora familj lever helt in natura på avkastningen av sin egen gård, är alltid snyggt och nästan stiligt klädd med strumpor och skor, denna gång nästan helt i vitt. Jag fick även träffa Raju, som efter 15 år i Greenlands tjänst öppnat eget hotell inte ens ett stenkast ifrån – Green Views. Från Greenland har den vackra utsikten förstörts av ett monsterbygge som växer med en våning varje år, medan Green Views ligger utanför den blockeringen. Det var svårt för honom att skiljas från Greenland, min värd blev naturligtvis ledsen på honom, men han måste få gå vidare. Även internet började fungera, så jag kunde börja ta i tu med fyra dagars backlog med 180 mails. Det regnade mycket, men stundtals var det riktigt vackert och njutbart. Jag återfann även mitt gamla favoritcafé vid strömmen i Old Manali, där allt fungerade normalt. Bara gamla Café Momo vid det buddhistiska klostret förblev stängt tills vidare.

Jag kom fram till Manali på Självständighetsdagen den 15 augusti, så det var full rulle med turismen i staden. Det var en fredag, så festen fortsatte hela helgen och skulle på måndag följas av en annan helg, som hette Krishnas födelsedag. Jag har aldrig tidigare sett en sådan trafik i Manali. Det var ständiga trafikproppar i Vashisht, det har det aldrig varit

77

tidigare, och till och med den stora landsvägen ner från Rohtang var fullproppad av köer.

Mitt i allt detta lämnade min värds hjälpreda stället, som min värd då ensam fick sköta om.

Tror ni inte att han satt uppe och väntade på mig när jag kom hem klockan 9 på kvällen!

Han lagade te åt mig och var helt inställd på att sköta allt i huset vid sin höga ålder (någonstans mellan 80 och 90) om uppgiften dock var enkel genom att jag nu var enda gästen och hade små anspråk.

I hopp om någon sorts besked eller öppningar från något håll, från gamla vänner eller mina problem och bekymmer ute i världen, uppsköt jag min avresa till tisdagen. Jag hade redan förlorat en dag genom olycksödet mellan Simla och Manali, så jag kunde lika gärna förlora en till, då jag ändå trivdes och mådde så bra i Manali. Det skulle ge mig bara knappa två veckor i Ladakh, varför det såg illa ut för Zanskar.

Två nya gäster kom till Greenland, av vilka den ena var från Argentina. Han hoppades kunna cykla upp till Ladakh, han hade redan cyklat över Anderna, och om vädret förblev som det var skulle det inte vara några problem. Efter regnet hela natten till lördagen hade vädret varit otroligt stabilt och vackert.

Med Tara talade jag en smula om Greenlands framtid. Han tänkte leasa det nu under den två månader långa turistsäsongen efter monsunperioden, vilket var något av ett experiment.

Det var bara att hoppas att det skulle gå bra. Det var ett stort företag han gav sig i kast med, och hans första åtgärd skulle troligen bli att höja rumshyrorna.

Vashisht drällde av ryssar och israeler. Annars lugnade livet ner sig under måndagen, och över huvud taget tog jag det mycket lugnt under dessa tre dagar, helt avstressad genom den traumatiska Simlaresan, och ägnade mig nästan bara åt promenader och studier. Det lutade åt att hela resan skulle bli sådan.

Men på tisdagen bar det av mot Rohtang och Keylong, det första och svåraste passet och den första anhalten på vägen. På stationen halv 7 visade det sig att man inte kunde köpa biljett till bussen. Ingen kunde göra någon reservation. Det var bara att hoppa på och betala på bussen.

På bussen visade det sig att bussen var full. Alla platser var upptagna. Jag lyckades hitta en tom plats längst bak, men det visade sig att någon hade biljett till den platsen – från Kullu. De flesta var passagerare från Kullu och hade reserverat sina platser där. Så jag fick stå hela vägen.

Det var en ny erfarenhet att komma över Rohtangpasset i det mest perfekt idealiska väder på stående fot. Jag fick stå hela vägen (5 timmar) till Koksar. Efter Koksar blev det äntligen en plats ledig längst bak, där man kunde klämma sig bland sju andra och studsa med dem inför varje grop och bula på vägen, som denna mest bestod av. Även på denna resväg uppstod det en omfattande vägblockering genom ras. Vi var bara 10 kilometer från Keylong när vi fastnade, och kön var återigen ett antal kilometer. De flesta hade suttit där sedan i morgse, men blockeringen hade redan pågått i tolv timmar medan grävskoporna arbetade för fullt.

Som ressällskap hade jag den unga Sandra från Österrike i Tyrolen, närmare bestämt Kufstein. Hon var mycket underhållande, bara 30 år och redan mycket erfaren Indienresenär sedan många år och ämnade nu förbli i Indien i tre år ungefär. När vi äntligen lossnade från

78

trafikblockeringen och vi lyckligt ankom till Keylong tog jag med henne till mitt gamla ställe med de tibetanska bröderna där vi fick nattlogi för 100 rupier.

Vi tillbringade sedan kvällen tillsammans under gemytlig samvaro. Jag försökte få med henne upp till klostret, där jag inte varit på fyra år, men jag fick ta mig dit ensam. Med det gudomliga vädret var det en stor tillfredsställelse att få återse denna svindlande utsikt över Lahaul efter fyra års uppehåll.

Vi lyckades även skaffa goda sittplatser för morgondagen för den fortsatta resan till Leh, så åtminstone morgondagen skulle man slippa stå hela vägen.

del 4 : Framsteg Sandra fick inte en lugn natt i sovsalen i Keylongs natthärbärge, då en ung pojke antastade henne hela tiden, ville gå ut och gå med henne, ha sex och så vidare, från klockan två framåt. Själv märkte jag inget, fastän jag själv sov illa, då han tydligen passade på att göra närmanden just när jag sov. Men vid ett tillfälle vaknade jag av att någon tog mig i handen. Jag kramade den tillbaka, men då retirerade pojken. När jag om dagen fick höra om Sandras dåliga natt förstod jag att han tagit fel.

Klockan 5 startade vi, och hör och häpna, för första gången någonsin var det molnfri blå himmel hela vägen fram till Leh. Först efter Tanglang La, det sista passet, började några pyttesmå moln skymta, men de var de första.

Emellertid råkade jag ändå ut för ett missöde. Redan vid starten satte busschauffören i gång inhemsk skvalmusik för hög volym. Det visade sig då till min förfäran att jag hade förlorat mina öronproppar. De måste ha fallit ur min byxficka när jag i Manali skakat mina byxor. Jag hade inget annat val än att be chauffören sänka volymen. Som vanligt, som det brukar gå till, stängde han då av den helt och hållet. Han satte inte på den igen förrän efter Pang men då med mera diskret volym.

Klockan 2 nådde vi Pang efter 9 timmar, det hade då bara varit ett vägarbete på vägen som försenat oss en aning, klockan 4 nådde vi det högsta passet Tanglang La, och klockan 7 var vi framme i Leh efter exakt 14 timmar, normal restid med allmän buss, strålande väder hela vägen och inga andra bekymmer heller.

I Leh visade det sig att genvägen till Lung Snon från busstationen var borta på grund av att man byggde en ny väg där. Vi måste ta omvägen genom hela staden. Dolma var hemma och tog hjärtligt emot oss. Sandra var med på att dela rum med mig den första natten för att sedan kunna orientera sig nästa dag om billigare möjligheter, men hon var över huvud taget enbart nöjd med mitt sätt att introducera henne i Ladakh. Vi gick genast till mitt favoritställe Tenzing Dickey, där hon fick sitt livs första thenthuk och genast satte upp den på sin favoritlista. Ett italienskt sällskap kom dit senare på tio personer för att festa som vanligt, som italienare i Ladakh alltid gör, och de blev förtjusta över att möta en annan delvis veronesare där, då de alla var från trakterna där omkring. Den oväntade gästen och vårt utbyte höjde deras festglans ytterligare.

79

När vi återkom till Lung Snon var Legdan där och skötte om oss. Han berättade att Karin precis hade lämnat Leh för att bege sig till Lingshed i vanlig ordning, medan Catherine detta år skulle utebli. Även den krutgumman måste finna sig i att bli äldre.

Men Sandra och jag såg fram emot en vilsam natt som omväxling mot de tidigare, vilket vi mer än väl behövde.

Emellertid blev den något kall. Vi hade båda behövt en filt extra, men det var det enda som fattades.

På morgonen efter frukost ville hon se sig om efter ett eget hotell, så vi skildes, medan jag lyckades uppdatera mig i datortrafiken. Jag hade försökt redan igår kväll, 180 mail hade legat i väntan på mig, men när jag hade 43 kvar brast kontakten. Idag gick det bättre.

Hon hittade ett nytt ställe, Ti-Sei vid sidan av staden strax före Changspa, där hon fick ett eget rum för 300. Det var nästan samma ställe där min vän från Barcelona Albert Lobo hade bott 2007, ett lugnt avskilt enkelt ställe med trädgård.

Jag hade ett hjärtligt sammanträffande med Skarma, och vi började genast planera vilt tillsammans. Enligt honom var det varken några problem med Nubra eller Zanskar, och då jag nästan redan givit upp Zanskarplanerna innebar detta en förhoppning.

Upprymd därav gick jag upp till överste Wangdus i översta ändan av dalen. Han rekommenderade Nubra, då han ansåg att tiden skulle bli för knapp för mig för Zanskar.

Dock var det en oneklig frestelse att ändå försöka satsa på Lingshed och överraska Karin där.

Vilken fullträff det skulle vara.

Hemma i Lung Snon fick jag beskedet, att jag fick behålla dubbelrummet för bara 300.

Detta innebar en stor lättnad för mig. Jag kunde stanna kvar med dusch och varmvatten (även om detta inte fungerade) och fortsätta sova gott om nätterna. Det kändes verkligen som att vara hemma hos familjen igen. Överste Wangdus var mycket orolig över Isis framfart i Mellanöstern. Det senaste från dem var att de kapat huvudet på en amerikansk journalist och basunerat ut en video om saken, som om det var något att skryta med. Hillary Clinton betecknade hela Mellanöstern samt Nordkorea som den värsta, mest hopplösa och fullkomligt galna delen av världen.

Både jag och överste Wangdus gav henne rätt. Naturligtvis skulle Amerika aldrig kunna acceptera att man skar av huvudet på en amerikansk journalist.

På kvällen när jag träffade Skarma stod det klart, att det inte skulle gå något fordon till Zanskar före söndag. Det var för sent. Det var således bara att satsa på Nubra.

del 5: Virusproblemet.

Denna infektion manifesterade sig på flera olika områden. I Göteborg före avresan hade jag under de sista dagarna tre dagar i sträck torterats av en rockkonsert i Slottsskogen som terroriserat och tyranniserat hela västra delen av staden med sitt infernaliska högtalarförstärkta oväsen, vilket resulterat i en hel del skriverier och debatter i synnerhet på Facebook om audiell miljöförstöring respektive ungdomens rätt att få ha roligt utan hänsynstagande till vare sig sin omgivning eller sina egna förstörda öron. Tror ni inte att samma sak upprepade sig i Leh? Bara något kvarter ifrån Lung Snon, vilket det som vanligt

80

var omöjligt att precisera den exakta källan till, förekom från middag till efter midnatt flera dagar i sträck en ladakhisk rockkonsert med högtalarförstärkt primitiv rockmusik som bjöd på den maximala variationen av två olika ackord. Barnen grät, alla var irriterade, Legdan var helt överens med mig om att det var en hemsökelse, men, som han sade, ingen kunde göra något, då det var ett demokratiskt land, utom att komma med eftertryckliga klagomål i efterskott.

Redan efter den första förstörda kvällen rannsakade jag staden på apotek på jakt efter öronproppar efter det omistliga par jag hade förlorat. Sammanlagt besökte jag en fem-sex olika apotek. Det visade sig till min häpnad att alla öronproppar var slut överallt. Efterfrågan var astronomiskt mycket större än tillgången. Till och med Ladakh hade gått in i öronproppsåldern.

Internettrafiken stördes som vanligt av de ständiga strömavbrotten, som ideligen saboterade allt för alla, då de väsnande generatorerna var relativt få och aldrig kom i gång i tid. När jag arbetade med internet och tänkte skicka några bilder från en USB-sticka inträffade plötsligt ett strömavbrott som en blixt från klar himmel då vädret ändå var vackert, och när strömmen kom i gång igen fungerade ingenting som det skulle. USB-stickan var blockerad och kunde inte öppnas fastän alla dess filer låg oskadda kvar. Men när jag senare prövade stickan på et annat café visade den sig vara full av virus.

Vi rensade den där på stället, det tog en dryg halvtimme, men den kunde ändå sedan inte öppnas. Ej heller gick det hemma på min lapptopp, där jag ändå rensade stickan en gång till och datorn dessutom. När jag följande dag gick tillbaka till platsen för olycksödet kunde ägaren genom sin egen dator konstatera, att stickan led av malware, den värsta och svåraste sortens virus, som är bäst på att gömma sig. Det skulle ta 3-4 timmar att rehabilitera den.

Samtidigt sket sig mitt Nubraäventyr, då Skarma inte kunde få ihop ett tillräckligt antal passagerare för sin jeep – det behövdes en till, medan samtidigt vädret blev sämre.

Men på kvällen återsåg jag Sandra med en ny ung schweizare Andreas hon hade hittat, med vilken hon ämnade bestiga Stok Kangri, Ladakhs högsta berg på 6100 meter. Vi hade en trevlig middag tillsammans, varunder i vår restaurang Tenzing Dickey det även uppenbarade sig en finländare, så att jag till och med fick tala svenska.

Sandra var full av historier om sina äventyr i Indien, men den märkligaste var kanske hennes besök i Darjeeling 2008. Jeepen hon åkte med vägrade köra längre än till Ghoom 8 km ifrån, då det var sent och trafiken besvärlig, så hon fick gå fram till Darjeeling. Där vägrades hon nattlogi vart hon än vände sig, då man tog för givet att hon var israelit då hon hade rakat huvud. Så impopulära trodde jag aldrig att israeliter kunde vara i Indien och allra minst i Darjeeling, Till slut fick hon ett primitivt rum där en ruta var sönder, där hon uttröttad somnade in framför TV-n. När hon plötsligt vaknade upp klockan 3 på natten var hela rummet fullt av insekter.

Det var mulet lördag morgon, men ganska snart blev det bättre, och jag började få ordning på torpet. Datorviruset höll på att åtgärdas, och Skarma fann den sista deltagaren till vår expedition, så att vi kunde fara på söndagen den 24-e.

Hela dagen gick åt till att försöka åtgärda det olyckliga USB-minnet. Till slut var det bara att ge upp. Allt var bevarat, men ingenting kunde öppnas. Det var bara att spara ytterligare åtgärder tills man kom hem till Göteborg. Allt var i säkerhet kopierat över till min gode vän

81

Mr. Tundups dator, 15,000 bilder, en del filmer, hela mitt bibliotek, med mera, så han hade åtminstone fått ersättning för jobbet.

Jeepen till Nubra skulle avgå 6.30. Jag skulle få dela den med andra lokala och måste gå upp till ändan av staden i god tid före gryningen, så det var bara att hoppas att allt skulle gå bra.

Ideliga strömavbrott förföljde Leh hela dagen. Det värsta inträffade mot eftermiddagen.

Det var lördag kväll, och hela Ladakh var utan ström. Restaurangerna fick fungera med stearinljus. Jag minns förra året i Spiti, hur hela Spiti hade nödgats klara sig utan ström i tre månader… del 6: Nubra Klockan halv 6 steg jag upp för att förbereda mig för min resa till Nubra, som jag nu skulle besöka för sjunde gången sedan år 2000. Strax efter sex var jag framme vid bilen, som inte väntade där jag blivit tillsagd att uppsöka den utan på ett helt annat ställe vid ett tesjapp, där man kunde värma upp sig med en kopp te och en laddu. På téet fick man vänta, men sedan fick man inte vänta längre. Vi var fyra man i jeepen när den äntligen gav sig av halv 8, chauffören, jag och två andra lokala förmågor.

Från början dök mitt speciella förföljelseproblem upp på nytt: de insisterade på att ha i gång bilradion med lokal skvalmusik beledsagad av det obligatoriska dunka-dunket. Jag blev tvungen att be dem sänka volymen, vilket de gjorde, men efter en stund höjde de den igen, som de alltid gör. Efter passets passerande (Khardung La, 5600 meter) efter ytterligare fruktlösa vädjanden vidtog jag den desperata åtgärden, att jag böjde mig fram från baksätet och sänkte volymen själv, men med sådan kraft, att knoppen ramlade av. Denna fick de sedan söka över golvet av jeepen. Sedan dröjde det innan de satte på skvalmusiken igen och då äntligen med dämpad volym. Jag bad om ursäkt hos chauffören för min överkänslighet, varpå han log för första gången.

Det var alldeles hederliga lokala medpassagerare, som till och med förstod engelska, men det här problemet med högtalarmani som ett beroende som ständigt skruvas upp är som en mental farsot som drar härjande fram över världen med sin audiella miljöförstöring överallt, som om den fysiska miljöförstöringen inte var tillräcklig.

Vi nådde Diskit precis klockan 12 efter fyra timmar exklusive två tepauser. Vädret var blandat, varken övervägande vackert eller hotande, varken för gassigt eller för mulet, så det var egentligen idealiskt. Emellertid var detta en söndag, och allting var stängt. Det fanns heller inte någon buss vidare västerut för söndagens skull. Jag fick ta in på Zambala, där jag nu bodde för tredje gången, senast för tre år sedan med Janne och Halvar, och lyckades pruta priset från 500 till 400. (50 kronor).

Alla restauranger var stängda utom en, där jag intog en kraftig chowmein med smakfull sås för 80 (10 kronor). Sedan tänkte jag gå av och an till Hundar 9 kilometer längre bort, men vädret ändrade mina planer, då det såg mörkt ut ditåt. I stället gick jag upp till Diskits kloster och kompenserade mig därmed för missen under mitt förra besök här, då Janne och Halvar fick gå ensamma upp dit medan jag låg magsjuk på Zambala.

82

Det var ett härligt återseende. Jag berättade för en munk att jag varit här i klostret för första gången för tretton år sedan och att jag till min glädje fann nästan ingenting förändrat.

Munken gladdes därvid.

Redan på vägen upp hade jag mött en trevlig israelit Alex, som då kom ner från klostret och spekulerade i att bege sig till Hundar. Jag mötte honom igen på vägen ner, då han satt efter avslutad måltid på Cho Café vid vägen, varvid vi fortsatte vårt utbyte, som utsträckte sig till adresser och Facebook. Även han ville till Turtuk, vart jag tänkte mig i morgon, så chansen fanns att vi skulle mötas igen.

För övrigt satt jag mest i Zambalas trädgård och ägnade mig åt mina arbeten med en kopp te eller kaffe. Mitt värdfolk var mycket sympatiska, och för första gången fick jag uppleva deras kök. De hade en dotter och en mormor men få andra gäster utom ett gäng kvinnliga stojande israeler, som liksom alltid var mycket högljudda. Israeler i Indien gör för det mesta mycket väsen av sig, de är omogna och barnsliga och vet ingenting, de är därför inte populära, medan de israeler som reser ensamma, som min vän Alex, kan höra till de bästa resenärer och människor man kan träffa.

På morgonen därpå efter en god natts sömn gick jag upp till Hundar. Det var längre än jag trodde, och landsvägen dit är mördande monoton och tråkig trots det spektakulära panoramat. Men det var ett kärt återseende. Ett nytt kloster hade byggts sedan jag senast var här för nio år sedan, med en väldig och imponerande Buddhastaty inuti, ehuru det gamla klostret fanns kvar, men det var förbommat. Jag återbesökte flaggmonumenten på toppen av tempelberget och började sedan gå tillbaka de nio kilometrarna längs den mördande landsvägen till Diskit.

Där inväntade jag sedan bussen vidare västerut. Jag hamnade i sällskap med ett israeliskt par, som hade många frågor om hur man reder sig i Nubra, och jag gav dem alla goda råd och rekommendationer jag kunde. Den vackra servitrisen på detta ställe var som en mindre kopia av Keira Knightley.

Bussen västerut skulle avgå klockan 2, men naturligtvis var den försenad. När den äntligen kom var den en minibuss med ungefär 25 sittplatser, som alla redan var upptagna.

Det skulle bli slagsmål om dem, och det blev det från början. Konduktören anvisade mig en plats längst bak, men de som satt där vägrade att släppa till den platsen. Risken var att jag fick stå hela vägen (8 mil längs omöjliga vägar) som över Rohtangpasset. Hur skulle detta sluta? del 7: Vidare västerut (från Diskit till Turtuk i Nubra, Indiens nordligaste avkrok) Bussen var så fullpackad att folk inte ens fick plats i gångarna. De flesta fick stå och trängas.

De flesta var kvinnor med barn på armen. Alla kvinnor med barn fick dock sitta. Barnen skrek i trängseln, men dessa kvinnor, som då hörde hemma i de avlägsnare trakterna av Nubra mot gränsen till Pakistan, var anmärkningsvärt vackra med bedårande klädedräkter.

Skarma hade upplyst mig om hur svårt dessa kvinnor från Turtukområdet hade det, men det tycktes inte gå någon nöd på dem. Deras klädedräkter var yppiga i sin skönhet, ingenting

83

var slitet eller lappat, de hade sina mobiltelefoner varenda en, de var överlastade av bagage, kort sagt, de verkade minst sagt välbärgade.

Då var det besynnerligt att det bara gick en lokalbuss upp till Turtuk dagligen och att den var så liten. De flesta föredrog tydligen att dela privata jeepar, och flera som inte fick plats i bussen gjorde detta.

När man ställdes inför detta absoluta kaos bland passagerarna i den trånga bussen, där ingen på något sätt kunde resa bekvämt eller få en behaglig resa, kände man nästan för att överge hela företaget och avstå. Ändå stannade man kvar.

Det förekom fyra andra olyckliga européer på bussen, och alla fyra var unga damer. Jag råkade stå intill två av dem och försökte identifiera deras språk. Det råkade vara italienska.

Jag frågade dem på italienska varifrån i Italien de var, och vi blev genast goda vänner.

För att hjälpa mig i min prekära situation med en hopplös ståplats bland ett myller av hängande och krängande stojande lokala gummor drog de ihop sig, så att jag fick en tredjedel av deras två små platser, tillräckligt för att min högra skinka skulle få plats. Det var i alla fall bättre än att stå, och detta blev vårt trängda läge sedan under hela den långa resan.

Denna följde floden Shyok medströms mot väster. Shyok viker sedan av norrut in i Pakistan för att därpå åter tillträda Indien vid Kargil, för att sedan vända norrut igen och förenas med Indus i Pakistan, då Shyok utgör en av dess viktigaste bifloder.

Trots trängseln, det förfärliga kaoset, den jämmerligt dåliga vägen och den knappa utsikten, då alla hela tiden var i vägen för varandra, blev det en mycket intressant resa. Den gick genom smala raviner, ut i klippöknen, över primitiva enfiliga broar som det var strängeligen förbjudet att fotografera medan alla gjorde det ändå, längs med forsar och under konstant obeskrivlig trängsel hela vägen – man förstod varken att ringarna eller att de klena broarna höll under denna massiva tyngd av en liten buss för 25 personer som sprängfyllts med 60.

Det blev till och med en checkpost på vägen, där alla måste utrymma bussen för att släppa ut de få med utländska pass. Utom vi tre var det två långa vackra israeliskor, som naturligtvis försummat att göra de erforderliga fyra kopiorna av sina tillstånd, så de höll på att inte släppas igenom.

Resan tog fyra timmar för åtta mil. Turtuk erinrade mycket om Themisgang med sin inklämdhet mellan höga klippor och berg men var mindre. Samhället tycktes bestå av två byar, en gammal och en nyare. I den gamla, där vi tre fann härbärge, fanns moskén, och majoriteten av samhället verkade vara muslimsk. I den nyare byn låg affärerna och det buddhistiska klostret, och dessa båda byar åtskildes av en ström med en enkel träbro, som bara tillät gångtrafik.

Vi tre fick dela de tre sängarna i härbärgets sovsal. I priset på 350 rupier ingick en fullständig middag, som vi njöt av för fulla muggar efter dagens strapatser. Vi planerade alla tre att återvända samma väg följande morgon, då mina damer hade på programmet att vara i Manali om några dagar. Själv ville jag inte skiljas från Nubra så lätt utan planerade att stanna en natt till i Diskit.

Det blev en mycket lycklig kväll, ty jag hade mycket gemensamt med dessa båda damer.

De var nämligen båda litterära. Francesca arbetade för ett bokförlag, och Valentina läste franska och höll just på med Jules Vernes dråpliga ”Doktor Ox’ experiment”. Vi diskuterade

84

Mario Puzo och Rom, som de hörde hemma i, med anledning av hans sista roman ”Familjen”, som jag just hade läst för andra gången, hans enda historiska roman och hans livsverk, som han arbetat på hela livet och lämnat ofullbordad, om påven Alexander VI Borgia och hans ödesmättade familj med Cesare och Lucrezia Borgia i centrum.

Natten blev god, fastän vi måste stiga upp halv 6 för att hinna med bussen. Vår gode värd, en mycket sympatisk ung man, visade oss vägen till bussen och passade på att passera en utsiktspunkt för dalen, bara för att visa oss dess bästa sida. Den är större än man tror när man ankommer, och omgivningarna är rysansvärt vilda med höga klippiga fientliga skrangliga obestigbara berg inhägnande den lummiga dalen. Det var verkligen som Themisgang, men Themisgangs landskap var mjukare och bredare i välkomnande agrikulturell nästan prunkande rikedom och välstånd, medan Turtuk var mera som en oas i en fruktansvärd bergsöken. Pakistan låg strax intill, Turtuk ligger 15 kilometer väster om Chalunka, som enligt kartan ligger inom Pakistan, och det var väl värt ett besök.

Kloka av gårdagens strapatser tvekade vi inför att ta bussen tillbaka och garderade oss med en jeepchaufför som lovade ta oss för bara 150 (under 20 kronor) de åtta milen. När bussen kom efter en halvtimmes väntan var den som väntat redan överfull. Det var bara att hellre trängas i jeepen med bara fem andra personer utom oss tre.

När vi med jeepen senare körde om bussen besannades våra farhågor: den var mer än överfull. Ett tiotal satt på taket, och några hängde utanför dörren.

del 8 : Reträtt I den överfulla bussen igår kunde jag knappast se någonting av landskapet under resan, men i jeepen på väg ner från Turtuk fick jag sitta framme och både fotografera landskapet och ta del av det i detalj. Det var verkligen hisnande. Vid ett tillfälle virvlade vägen omkring i så förvirrande serpentiner, att man efteråt trodde att man färdades åt fel håll. Vackrast var det omkring checkposten på halva vägen, en militärförläggning utan namn med bron strax intill som var förbjuden att fotografera. Alla gjorde det ändå igår, men tyvärr underlät jag att göra det. Den var extra klen med en hastighetsbegränsning på 5 kilometer i timmen, och dess beläggning var lösa träribbor. Över denna bro skulle senare vår överfulla buss köra med tio extra på taket och några hängande utanför dörren.

Vår chaufför var äldre och körde smidigt, skickligt och snabbt utan krängningar och onödiga gupp. Under vägen blev vädret ständigt mera oroligt. Jag hade planerat stanna en extra dag i Diskit och besöka den stora Buddhastatyn, som bara hade påbörjats förra gången jag var här, men när vi kom fram till Diskit regnade det, och man såg ingen ände på det betryckande och avskräckande vädret. Efter mycket stor tvekan beslöt jag mig för att fortsätta följa med Francesca och Valentina hela vägen ner till Leh. Vår nya chaufför var ung och satte naturligtvis på den obligatoriska lokala skvalmusiken med värre dunka-dunk än någonsin. Jag bad honom sätta ner volymen, men det tycktes inte fungera. Helt sonika stängde jag då av den. Det fungerade. Resten av resan blev njutbar.

Uppe vid Khardung La på 18300 fot eller 5600 meter snöade det, men det var fullt av folk, och alla ville låta fotografera sig. Särskilt anmärkningsvärd var en grupp på åtta

85

motorcyklister uppradade för ett förevigande. Saken var den att de alla var grå- eller vithåriga. Dessa imponerande stöddiga skinnknuttar på väg över världens högsta fordonsfarbara pass var alla mellan 50 och 70.

Vi kom lugnt ner till Leh, där det var varmt och skönt, och man kunde inte ana att vädret var så vanskligt på andra sidan passet. Jag sade farväl till Francesca och Valentina med att rekommendera några restauranger åt dem, där vi hoppades få ses igen. Klockan var närmare tre.

Efter en sen lunch var jag på väg ner till mitt kaffeställe när en lokal man försiktigt tilltalade mig med en förfrågan. Han undrade om jag visste var man kunde köpa whisky.

Han verkade tibetan och skulle till Kargil, där sådant knappast fanns att tillgå.

Han var i själva verket halvtysk och uppväxt i Tyskland, i Köln, Halle och Berlin, men hans mor var tibetanska. Det roliga var, att fastän jag visste exakt var spritbutiken låg ledde jag honom alldeles fel av misstag. Desto livligare och mera underhållande blev vårt samtal.

När vi äntligen kom rätt hade vi gått runt halva stan. Vi hade båda mycket roligt åt detta, och han fick sin whisky i ”butiken med de svarta fönstren”. Han påpekade mycket riktigt att han aldrig hade kunnat finna den själv. Det löjligaste av allt var att den mörkade butiken bara var 100 meter från vårt utgångsläge, där han först så försiktigt och försynt tilltalat mig, och vi hade gått minst en kilometer runt halva stan för att komma dit, fullständigt geografiskt distraherade genom fördjupningen i våra samtal.

Virusproblemen fortsatte, och vi fortsatte kämpa med dem. Efter sammanlagt sex omgångar med scanning och överföring, räddning av material hitåt och ditåt, kopieringar och ändlösa väntanden och alltid upp och ner från bottnen av staden högst upp till Changspa och ner igen, nådde vi åtminstone halvvägs fram till lösningen av problemen.

Huvudproblemet är att man inte kan använda ett USB i Indien utan att det blir infekterat. Jag hade använt det för att bevara vissa vackra bilder jag fann på nätet under mina facebookbesök, men det kan man alltså inte göra utan livet som insats och med trolig totalnedsmittning som resultat. Enda säkra sättet att bevara sådana bilder är att ladda ner dem till skrivbordet och skicka dem som filer med e-post till sig själv.

Allt mitt material kunde bevaras, men efter scanningen av USB-minnet måste det omformateras, och då skulle allt gå förlorat. Mina vänner hade bara resurser till att kunna rädda och kopiera mina bilder och videos och föra över dem till ett annat USB-minne jag hade med mig, så att åtminstone dessa kunde användas i Indien. De viktigaste filerna, som jag hade tänkt arbeta med i Indien, främst Word-filer, kunde inte kopieras, räddas eller göras tillgängliga utan måste förbli inlåsta i det konvalescerande USB-minnet.

Onsdagen beredde en svår överraskning. Allting var plötsligt stängt. Det visade sig vara 10-års-minnet av en olycka, varvid någon ladakhier offrat sig för att rädda andra (27 augusti 2004), vilket tydligen firades som en sträng helgdag. Vi fick gå hungriga fram till klockan 2, då allting blev som vanligt igen. Det var den totala reträtten, inga undantag förekom, men efter klockan ett öppnade ”Little Café” i Changspa, ett charmigt och anspråkslöst ställe, som vågade trotsa helgpåbudet och gjorde naturligtvis lysande affärer. Det kan vara det billigaste stället i Leh.

86

del 9: Hemska dagar i Leh Sandra och Andreas dök upp på Happy World Restaurant. De hade lyckats ta sig upp till toppen av Stok Kangri, det högsta berget i Ladakh, på drygt 6100 meter. De hade startat på söndag, kommit upp till baslägret vid 5000 meter på måndag och övernattat där i tält och sedan fortsatt uppåt först klockan 10 följande morgon. De flesta angriper toppen med start extremt tidigt på morgonen för att säkert hinna upp och ner igen. Sandra och Andreas hade inte ens förväntat sig att nå toppen utan hade tänkt nöja sig med 5500 och sedan vända ner igen. Men då kom det en lokal guide med en elvaåring med sig som ämnade sig mot toppen.

Om det lyckades skulle pojken bli den yngsta någonsin som nådde toppen. Sandra och Andreas hakade på, de hade tur med vädret och nådde ända upp samt lyckades ta sig ner till baslägret igen före solnedgången tack vare guidens kompetenta ledning. De hade haft tur.

Och inte nog med det. På toppen av berget tog Sandra sin mobiltelefon och ringde hem till sin mamma i Österrike. Det fungerade. ”Hej, jag står på toppen av Ladakhs högsta berg, bara 6123 meter. Hur mås det?” Det finns faktiskt ett ännu högre berg bakom Stok Kangri på drygt 6400 meter, men det är mindre dramatiskt och åtkomligt och därför ointressant.

Tyvärr fick hon problem med ögonen. Glaciärerna reflekterade för mycket ljus, och hon hade inga mörka glasögon. Nu rann de oavbrutet, och det skulle ta tid innan de blev normala igen. Närmast planerade de att bege sig till Pangong Tso, där jag varit för åtta år sedan. Även min syn hade blivit påtagligt sämre efter Nubra av någon anledning. För att kunna läsa måste jag plötsligt använda dubbla glasögon, då +2,5 var för litet. Kanske var det den dåliga luften i Leh, som närmast liknade en kronisk inversion – alla hade halsbesvär, vilket gick över så fort man lämnade staden.

Av Legdan fick jag veta anledningen till det stränga helgfirandet. För tio år sedan förekom det en omfattande demonstration i Leh för ladakhiernas medborgerliga rättigheter riktad mot den indiska regeringen, som alltid behandlat ladakhierna litet hur som helst. Det blev tumult, och två ladakhier dödades. Dagens demonstration var tyst men eftertrycklig.

Värre än att hela onsdagen var död fram till eftermiddagen med ingenting som fungerade någonstans var, att internet inte heller fungerade och inte heller under hela torsdagen. Överallt fanns det free Wi-Fi men inget fungerade. Var det inte strömavbrott låg servern nere, som sov i två dagar, och det ryktades om att det skulle bli två dagar till.

Turisterna blev desperata, men mest desperat var jag, då kommunikation är den viktigaste delen av mitt liv. Att tvingas till kommunikativ overksamhet är för mig det värsta som finns, och då situationen inte har förbättrats under de senaste fem åren, fastän det varje år har hetat att allt nästa år skulle vara i ordning, måste jag överväga att inte komma till Ladakh mera.

Dessutom har miljöförstöringen tilltagit, staden är direkt ohälsosam, bullret och skvalmusiken med dess volym har fördubblats varje år, och till detta kommer de jämmerliga högtalarförstärkta böneutroparna, som väcker en varje morgon klockan halv 5 med sitt omusikaliska ylande. Jag reste iväg på den här resan för att komma bort från stressen hemma men råkade här bara ut för värre versioner av den.

Desperat försökte jag komma bort från Leh med att försöka hitta ett fordon till Lamayuru till fredagen, som jag planerat. Jag hade otur. Nästa buss skulle gå först om

87

lördag, Kargilbussen gick 5 på morgonen från ett avlägset ställe vid Poloarenan och krävde samma pris som hela vägen till Kargil, fastän Lamayuru bara låg på halva vägen, och trots försänkningar och försök av vänner att hitta en jeep fanns det ingen. Jag blev tungen att lida en dag till i Leh i väntan på lördagen, om jag inte ville gå upp klockan 4 och vandra genom hela stan bort till Poloarenan med risk att utsätta mig för alla de aggressiva natthundarna.

Jag hade blivit biten förut.

Visserligen vaknade jag kvart över 4 i tid för att kunna hinna till Kargilbussen, men jag iddes inte utan var inställd på att genomlida en dag till med dess tortyr i Leh. Karin skulle ha kommit den 28-e men kom inte. Ej heller Dolma, min värdinna, hade jag sett sedan jag återkom från Nubra, men nu fick jag förklaringen: hon hade rest till Spiti tillsammans med sina väninnor i Women’s Alliance. Det var henne väl unnat.

Igår kväll hade jag med min rispudding på Happy World stött ihop med Andreas, som med Sandra skulle till Pangong Lake med några fransmän. Jag hade uttryckt min önskan att ha fått följa med. De skulle få det underbart där.

När jag uttryckte min besvikelse över att inte kunna bege mig till Lamayuru genast frågade mig Legdan: ”Varför tar du inte 9-bussen till Khaltse och liftar upp därifrån?”

Sagt och gjort. Klockan var halv 9. Jag packade omedelbart min ränsel och begav mig till busstationen. Där väntade bussen till Khaltse, och det fanns en plats ledig bredvid en gammal lama. Det var bara att hoppa på.

del 10: Lamayuru På bussen tilltalades jag av en annan europé som undrade om bussen stannade vid Alchi. Han var tydligt italienare, så jag slog om till italienska genast, och vi blev genast bästa vänner. Han var från Rom med sardiskt ursprung och visade sig vara en kollega: han arbetade för bokförlag. Då jag fått sista sittplatsen fick han stå, men han var mycket pratsam och stod gärna över mig och konverserade för fullt.

Plötsligt kommer en annan gänglig person från längst bak i bussen fram till oss och säger: ”Jag hör att det pratas italienska.” Även han var italienare, från Benevento på väg till Phiyang, ehuru han bodde i London, men var liksom min romerske kollega Manuel Olivares mycket världsvan. De pratade mest om Singapore och dess extrema sterilitet samt om Thailand med dess ytliga kulturfattigdom.

Han, Paolo från Benevento, steg av vid avtagsvägen till Phiyang, medan jag fortsatte med Manuel, med vilken man kunde ta det lugnt över en kopp te vid Nimmu med tillfälle att kunna lära känna honom närmare. Det var då vi kom på att vi var kolleger. Han skulle efter Alchi tillbaka till Leh för att hämta sitt bagage och sedan komma till Lamayuru på väg till Srinagar, varifrån han skulle flyga vidare. Han var tämligen rund, avundades mig min magerhet och hoppades förlora 10 kilo i Indien. Jag kunde försäkra honom, att i Indien förlorar man alltid 10 procent till godo för ens hälsa. Han kunde vara lugn. Det var idiotsäkert.

Vi skulle alltså troligen återses i Lamayuru redan på lördagen, om jag kom dit upp, vilket skulle bli mitt nästa företag. Bussen stannade ju i Khaltse 1000 meter meter nedanför

88

och 16 kilometer därifrån. Manuel steg av med en annan europé, som steg på i Basgo, i Likir för att gå ner till Alchi senare.

I Khaltse fann jag snabbt en annan bil som jag kunde få lift med för 100 rupier. Det var en vänlig familj, och för en gångs skull spelade chauffören den sedvanliga skvalmusiken med anständig volym. Om bara volymen på högtalarna regleras till rimlig och diskret styrka, så att musiken bara blir bakgrundsmusik, stör den inte alls.

Utan problem kom vi upp till Lamayuru, där jag genast fick flera hotellerbjudanden med Wi-Fi och allt medan jag omgående styrde stegen upp till Shangri-La. Det var tomt. Det var helt övergivet. Mitt gamla rum stod öppet, allt var rent och fint, det brann en tempellampa framför altaret i matsalen, så jag antog någon snart skulle komma tillbaka. Det var bara att vänta.

Och mycket riktigt, snart var min värd på plats, han hade varit ute på fältet och arbetat, och återseendet var lika hjärtligt som alltid. Det var som om jag varit här senast igår. Man var hemma igen, och min värd bjöd genast på te.

Så fort jag kunde begav jag mig ut på vandring upp mot klostret Atitse via den genväg genom den långa ravinen jag lärt mig förra året. Med start klockan 2 var jag framme en kvart i 4 och möttes genast av en grupp indiska turister på fem män, som naturligtvis varit bilburna. Genom dem förstod jag att min gamle ungerske vän åter var på retreat i klostret.

Jag sökte genast upp honom, och vi hade ett långt samtal.

Jag berättade att jag saknat honom förra året. Han hade haft visumproblem och fastnat i Dharamsala. Vi var båda överens om att visumkomplikationerna blev värre för varje år.

Thomas attribuerade detta till den tilltagande indiska paranoian.

Jag berättade för honom hur förfärligt jag fann Leh i år och bekände min tveksamhet inför att alls komma till Indien fler gånger. Han medgav att Indien stadigt försämras liksom hela världen men att dess grundläggande förtjänster ändå alltid består. Genom sin uråldriga kultur finns det hos indierna en grundmurad inneboende motvilja mot allt som inbegriper våld. Det faktum att Indien är 90% vegetarianskt är kanske en besläktad företeelse. Han jämförde Indien med Afrika, Sydamerika och Mexico. I Indien blir man inte mordhotad, rånad eller mördad så fort man går utanför turisternas revir. Det blir man i Afrika, Sydamerika och Mexico, eller åtminstone är risken överhängande.

Han brukar komma på en årlig retreat på tre månader, men i år kunde det bara bli en och en halv. Han försökte organisera vallfärder till Kailash från Nepal, men naturligtvis förelåg det både svårigheter och komplikationer. Mig hade det tagit tre år att lyckas komma dit.

Det största problemet i Ladakh ansåg han vara den indiska turismen. För några år sedan noterade jag dess ingrepp i Ladakh genom att det plötsligt låg skräp överallt. Hur rent de än håller hemma är indierna notoriska nedskräpare så fort de kommer ut. Han liknade den indiska turismen vid Kumbh Melah, alla på en gång, ett kaos av hysterisk massmigration, och han delade fullkomligt min fasa för indisk skräpmusik. Han kunde inte längre resa i Sleeper Class på indiska tåg, på grund av att alla körde skräckmusik på sina telefoner alla på en gång hur mycket det än skar sig, medan i AC de flesta som hörde på musik använde hörlurar och öronproppar.

89

När jag gick ner igen var seneftermiddagen magnifik, och hur mycket jag än fotograferat dessa berg förut var det oemotståndligt att ösa bilder på dem igen, mest på grund av det fantastiska ljusspelet mellan moln, skugga och sol, ständigt skiftande och varierande, som Monets näckrosor som han aldrig tröttnade på att måla om på nytt, men mina berg var allt strået vassare.

del 11: Med livet som insats till Wanla Pradeep från Bombay råkade bo på Shangri La, och vi hade middag tillsammans. Han visade sig vara en sällsynt upplyst ung indier och hade varit nästan överallt. Han var mycket imponerad av att jag återkom till Indien nästan varje år sedan 1992 (32 resor, 15 till Ladakh,) vilket han fann mycket ovanligt. Han överraskades också av att jag kände så väl till indisk film, främst Satyajit Ray och andra Calcuttafilmer som Chowringhee Lane medan han inte var helt nöjd med Slumdog Millionaire, som ju utspelar sig i Bombay. Han pratade mycket och livligt och som indier brukar staccato med alla vokaler korthuggna, så det var litet svårt att följa med honom i hans långa tirader, men vi blev goda vänner.

Följande dag skulle värden ha tagit med honom på en utflykt till Wanla, men vädret var inte lovande på lördagen utan närmast hotfullt. Värden försvann efter frukost, och till slut beslöt Pradeep och jag att bege oss på egen hand. Då infann sig värden och berättade att han blivit upptagen. Vi gav oss iväg utan honom.

90

Vädret var verkligen hotfullt. Vid Prinkiti La var bergen höljda i stormmoln, och regn tycktes oundvikligt. En av huvudreglerna för vandringar i bergen är, att vid oväder stannar man hemma. Vi var tveksamma. En blå strimma i nordväst tydde dock på en bättring efter hand, så vi vågade ta risken.

Regnet kom mycket riktigt och förföljde oss hela den långa vägen genom den oändliga klyftan ner mot Shilla och Wanla, som inte erbjöd något skydd varken mot sol eller regn. Jag hade behövt paraply och handskar, ty vinden var dessutom kall. Ett sådant ruskväder har jag aldrig tidigare upplevat på denna vandring.

Men vi kom fram till Wanla, och där upphörde regnet. Vi fann bara ett öppet ställe längst bort i byn, där vi kunde få en Maggi Soup och en kopp te. Turistsäsongen verkade definitivt över, och de flesta husen överallt var låsta med hänglås då de flesta var ute på arbete i fälten med skörden.

Fastän min värd klagat på att det inte just regnat under hela året, allra minst när det skulle ha regnat under vintern, verkade det inte vara någon brist på skörd att inbärga, varken säd, hö eller frukter.

När vi vandrade tillbaka sken solen, och den gassade obarmhärtigt på oss genom hela den långa uppförsbacken i klyftan tillbaka mot Lamayuru, som ju varken erbjöd något skydd mot sol eller regn. Men vi nådde passet, och från andra sidan hade just sju andra personer ankommit dit.

Det var två olika sällskap. Det första på fyra tämligen unga personer troligen från Belgien, vandrade genast vidare, och en av dem var faktiskt blind. När de gick ned från passet hade hon båda händerna vilande på sin kavaljers skuldror. Det såg ut som om hon ständigt knuffade honom, men det var tvärtom. Han ledde henne på detta sätt på en tre timmars vandring genom Zanskars vildaste berg. Det var fenomenalt och beundransvärt.

De andra tre var ett äldre par, hon från Schweiz, han från Holland, men de bodde i Spanien, samt deras guide. Han var en gammal hippie som redan på guldåldern under 70talet begett sig till Indien på motorcykel utan pass, medan hon, betydligt yngre, var gränslöst frustrerad över att de inte hade lyckats genomföra en längre planerad trek från Rumtse till Spiti, då hon tidigt drabbats av en svår förkylning. Nu fick de nöja sig med baby treks i stället.

Hon hade varit på dåligt humör i veckor efter nederlaget, och det hjälpte föga att jag föreslog henne att göra det nästa år i stället.

Jag frågade honom hur det gick med undersökningen av det nerskjutna planet över östra Ukraina, där så många nederländare omkommit. Han sade att utredningen hamnat i dödläge tills vidare på grund av omständigheterna, men han hade försökt följa med de ryska nyheterna och förvånats över deras helt putiniserade ensidiga retoriska propaganda mot Holland, som om Holland var skyldigt. Ännu värre var den ryska separatistiska propagandan från östra Ukraina. Kievregeringen utmålas ensidigt som gangsters, som om Putinregimen var bättre.

Nu var emellertid vädret bättre, och Pradeep kunde till fullo få njuta av den överväldigande utsikten från Prinkiti La i dramatiskt och molnigt men klart och vackert väder. Vi var hemma igen klockan 3 precis efter en 6 timmars intressant och omväxlande, både dramatisk och farlig – under regnet hade vi sprungit genom 5-kilometersklyftan för att snabbt komma undan regnet – mänskligt givande och uppfriskande utflykt.

91

Mot kvällen kämpade jag i en timme för att komma ut på internet utan att lyckas. Igår lyckades det mot förmodan och fungerade bra, men idag gick det inte alls. När jag satt där i mörkrets hopplöshet kom det in en person i rummet som presenterade sig som Sven. ”Jag trodde jag var den enda gästen här på Dragon,” sade han. Vi blev goda vänner genast, han var från Tyskland (Magdeburg och München), och jag bjöd honom att delta som tredje person med Pradeep och mig i middagen på Shangri La. Hans enda alternativ var att inta en middag ensam i kylan i Dragons ganska ogästvänliga trädgårdsrestaurang, så han tackade ja genast.

Vi hade därmed en mycket trevlig middag på tre man hand. Både Pradeep (25 år) och Sven arbetade inom IT, så de hade mycket utbyte av varandra, medan jag stod för eventuella kulturella inslag.

På söndagen skulle Pradeep återvända till Leh. Svens planer var obestämda, han hade tänkt vandra över Lingshed till Padum, men det farliga vädret gjorde honom betänksam. Jag erbjöd honom att följa med mig på söndag eftermiddag upp till Atitse, där han aldrig varit och som han inte ens kände till. Han var intresserad, dock med reservationer för vad vädret härnäst skulle hitta på för uppmuntrande eller nedslående överraskningar. del 12: Tillbaka till Leh På morgonen avreste Pradip, men vi lovade varandra att träffas igen i Leh till middag på måndag på Tenzin Dickey.

Vädret var alldeles idealiskt denna morgon, som sommaren tog ny fart. Sven med sin tvekan inför att våga satsningen mot Zanskar skulle troligen få både en kick och fart på sig för att genast kasta sig ut på äventyret. Själv beredde jag mig på att ta det lugnt denna söndag.

Något måste man väl ändå röra på sig, så jag gick ut på en liten promenad i ett försök att till fots nå det spektakulära serpentinlandskapet, där den gamla landsvägen ringlar sig upp mot Lamayuru långt ovanför klostret längs en 9 km längre väg än den nya. Jag hade tänkt mig att nå serpentinerna efter 4 km, men det visade sig vara betydligt längre. Det blev 9 km, men så fick jag också lön för mödan genom kanske resans häftigaste fotograferingar. Man ser och finner naturen bäst i Ladakh med att vandra, och så får man också de mest tacksamma fotomotiven.

Jag hade tänkt mig en vandring på två och en halv timmar och vara tillbaka till klockan ett, för att sedan eventuellt ta med mig Sven till Atitse, om han fanns kvar. Men det blev 18 km på fyra timmar, så när jag kom tillbaka halv 3, chockerad av den digra förseningen, var jag ganska uttröttad. Ändå gick jag ner till Dragon för att se om Sven väntade på mig.

Mycket riktigt, han hade gett sig iväg på sin veckovandring in mot Zanskar.

Inte heller orkade jag själv begå ytterligare en milsvandring över bergen upp till Atitse, utan det fick vara. I stället funderade jag över att stanna en dag extra. Det var frestande, men det är det varje år. Det är bara att komma tillbaka nästa år igen.

Lustigt nog fungerade internet bättre i Lamayuru än i Leh, där det inte fungerade alls, medan det i Lamayuru fungerade ibland, trots ständiga strömavbrott. Sålunda kunde jag

92

hitta Thomas i Atitse på facebook och skicka honom en vänförfrågan i alla fall i stället för nöjet att få se honom igen idag.

Det var lite si och så på Shangri La. Min värd nyttjade flaskan så att det märktes och var bara nykter ibland. Första kvällen hade han glömt att han lovat mig middag, och andra kvällen hade han några gäster från Kashmir, som också var en aning överdrivna. En av dem kom sent på kvällen burdust och bröt sig in i mitt rum och vidare in på toaletten. Han hade väl misstagit mitt rum för toaletten, som låg i motsatta ändan av korridoren. Mitt rum var det enda på Shangri La som hade egen toalett. Han trampade redan in när jag, Sven och Pradip satt tillsammans vid vår middag och ville påtvinga oss sina kashmiriska affärer.

Tyvärr är de flesta kashmirer sådana bufflar, som bara kan aggressiv marknadsföring.

Sista morgonen var vädret sämre igen med kall blåst och mycket moln, så det var inte så svårt att lämna Lamayuru. Ändå blev det nästan omöjligt. Alltid vill man stanna åtminstone en dag till.

När jag sade farväl till mitt värdpar hoppades jag som vanligt återkomma nästa år.

Hittills har det lyckats 11 år i sträck.

När jag väntade på bussen dök efter bara några minuter upp en jeep som frågade om någon skulle till Leh. Jag nappade genast (för bara 300, 37,50 kronor), och med mig följde två äldre fransmän. De var synnerligen trevliga. Den yngre, bara i min ålder, var extremt pratsam, och det visade sig att de båda var i Ladakh för första gången och ändå hade gjort hela Indien inklusive Lingshed och visste det mesta om Ladakh genom idoga studier. De var ytterst ivriga och ställde mig tusen frågor inför sin planering om the Sham Trek eller Baby Trek och Nubra, och de planerade sin vistelse extremt noggrant och metodiskt. Den yngre hoppade av vid Alchi för att fortsätta upp till Likir, Yangthang, Rizong, Hemis Shukpachen, Themisgang, Tia och hela den baletten, medan den äldre, som var mera lågmäld, följde med mig till Leh. Båda hade varit en hel del i Skandinavien, och den äldre berättade, att han som 30-åring farit på motorcykel hela vägen upp till Kirkenes och ner igen och därvid undersökt hela den norsk-svensk-finska nordkalotten med Hammerfest och Nordkapp, vilket varit hans livs reseupplevelse – 1963! Han var alltså över 70 och gjorde nu sin första resa i Ladakh.

Han var mycket tacksam för all den hjälp och detaljerade information jag kunde ge i synnerhet om Nubra, och vi skildes uppe i Changspa, medan jag sedan gick ner till Lung Snon, där allt var som vanligt. Min magmedicin whisky hade precis räckt fram till Leh. Dagens viktigaste ärende blev att förnya den. del 13: Uppbrott Så var man tillbaka i Leh i den ständigt tutande trafiken i ständiga stockningar, där alla var i vägen för varandra och tutade på varandra, men där bilarna mest av allt tycktes tuta på fotgängarna, som mest var i vägen. Hela centrala Leh borde omvandlas till gågator. Det är enda sättet att ta sig fram.

Ett symptom: När jag satt på Happy World såg jag en gänglig dam gå förbi helt invirad i sjal och med munskydd, man såg ingenting av hennes ansikte, men jag kände genast igen henne: Det var Karin från Holland. Jag anropade henne, och vi var båda mycket glada över

93

att se varandra. Hon höll helt med mig om att luftföroreningarna i Leh var värre än någonsin.

Hon hade funnit en artikel i tidningen om nedskräpningen av Himalaya som hon klippt ut och tänkte kopiera och sprida. Den handlade om en ny kampanj om att inte lämna några spår kvar i Himalaya av nedskräpande turister utan att hela tiden vara noga med att ta allting med sig tillbaka som man fört upp. Problemet var dock mest de indiska turisterna, som var värst.

Karin hade haft underbara dagar i Lingshed och tänkte sig också till Nubra i vanlig ordning. Hon berättade att Françoise nu bodde på Lung Snon, en väninna till Cathérine.

Plötsligt var Lung Snon fullt av gäster. Utom fyra fransyskor med Françoise var där två unga belgare och en korean. De var alla involverade i skolprojektet, som handlade om att starta skolor i Ladakh, främst i Zanskar. Françoise är den ledande kraften i detta, nästan lika gammal som Cathérine (över 70) och som senast var i Zanskar här på vintern. Jag frågade om Cathérine och fick veta, att hon skulle komma till vintern. Om jag kom i januari kunde jag få träffa henne. Även belgarna hade varit här på vintern. Det hade bara varit 30 grader kallt – det kan gå ner till 40.

Dagen ägnades åt ett avskedsbesök hos överste Wangdus. Jag skulle ju resa följande morgon. Han var hemma och bjöd på lunch, en äkta ladakhisk lagom kryddstark fundamental stuvning av något slag med curd efteråt.

Han gav mig fullkomligt rätt beträffande miljöförstöringen i Leh. Därför besökte han staden så lite som möjligt. Han till och med avrättade den ladakhiska lokalmusiken, som han menade att även den bara var organiserat oväsen. Det värsta av allt i Ladakh menade han dock vara avfolkningen av byarna. Det fanns inga barn i byarna längre, och odlingarna sjönk i träda, då ungdomarna bara ville göra snabba pengar i stan.

Han menade att turisterna kunde göra en insats genom att propsa på att bara beställa lokal mat, glömma alla italienska, israeliska och snabbmatsrestauranger och insistera på att bara bli serverade det lokalt typiska. Det skulle alla må bra av, i synnerhet turisterna, som skulle slippa all skräpmat, bönderna, som skulle se någon mening i att börja odla igen, och framför allt det nya systemet med home stays, där hem erbjöd allt det lokalt vardagliga och genuina åt turisterna, som skulle få bo som hemma.

På kvällen hade jag middag med Karin på Tenzing Dickey som sig bör. Det var inte planerat, men hon dök upp, och hon var välkommen. Det blev en lång middag, då vi hade så mycket gemensamma intressen, så jag kom inte hem igen förrän efter 9. Det var strömavbrott, allt var mörkt och låst, och det regnade. Karin hade bett mig absolut ta en taxi till busstationen, och om det regnade kunde det ju vara bedrövligt att ta sig dit med paraply klockan 4 i mörkret med eventuellt alla stadens arga hundar efter sig. Under våren hade det hänt att ett 9-årigt barn blivit angripet av ett 20-tal herrelösa hundar som hade ätit upp henne. Dessa hundar var inte att leka med. Överste Wangdus menade att det räckte med en käpp att ha till skydd, men man kunde inte veta. Det svåraste bekymret var regnet, som man hoppades att inte skulle sabotera vägarna i morgon.

Jag fick väcka upp Legdan, vi gjorde upp, och han organiserade en taxi åt mig. Allt löste sig, Min totala räkning för nio nätter med frukost blev drygt 3500 rupier eller 450 kronor.

94

Både med Legdan, Karin och Wangdus hoppades jag kunna hålla flitigare kontakt per e-post i framtiden.

Emellertid tilltog regnet. Det verkade gå över medan jag satt med Legdan, men medan kvällen tilltog tilltog även regnet, vilket var synnerligen oroväckande med minnet färskt av tidigare katastrofer, som 2000 och 2010. Nu var det 2014. Det var bara att somna ifrån det, om det gick.

Naturligtvis gick det inte, och regnet bara höll på. Efter halv 4 var det omöjligt att ens vila mer, och då regnade det som värst – det hade då hållit på i 10 timmar. Det var bara att ändå förbereda sig för avresan.

Taxin skulle komma och hämta mig kvart över 4. Ingen taxi, och det regnade. Skulle jag strunta i taxin och gå till stationen med paraply och utmana hundarna? Jag väntade. Ingen taxi. Till slut blev jag otålig och gick ut till gatan för att vänta där. Den var mörk i ösregnet.

Inget liv. Ingen taxi. del 14: En bergsöken i snö och regn (september 2014) Till slut kom taxin minst en kvart försenad. Även chauffören bekräftade att regnet var det värsta någonsin och undrade om bussen alls skulle gå. När vi nådde busstationen bad jag taxin vänta medan jag tog reda på om bussen skulle våga sig ut på forceringen av 5000 meter höga pass i ösregnet. Bussen var låst, men där var några som väntade och bad mig vänta också. Alltså skulle bussen gå.

Jag återvände till taxin för att betala den med de tre hundralappar jag plockat fram i god tid och stoppat i en ficka, men när jag grävde efter dessa var de försvunna. Jag sökte överallt i taxibilen. Alltså måste jag ha tappat dem i regnet omkring bussen. Chauffören föreslog att någon av de väntande kunnat se dem och lagt beslag på dem. Detta var föga troligt, då resenärer alltid nästan är hederliga, åtminstone uppe i bergen. Mysteriet var totalt. Jag måste dra fram en ny 500-lapp och be chauffören växla. Inga problem.

Bussen satte i gång i ösregnet, men detta avmattades efter hand, och när vi klättrade upp mot Tanglang La, det högsta passet på 5300 meter, blev sikten nästan klar ehuru under ständigt hotande molnslöjor. Själva passet var mjölk, och man såg nästan ingenting, men på andra sidan fortsatte det ljusna. Den tiomila öknen från Pang till Sarchu var helt torr.

Bland mina medpassagerare ombord märktes ett sällskap på fem polacker, som reste tillsammans. De två äldre herrarna hade varit i Ladakh förut, så var det en mycket älskvärd moder med son och hans fästmö. Sonen hade arbetat i Finland och även rest i Sverige. De kände väl till Göteborg.

Vidare var det ett ungt tjeckiskt par, som liksom de tre yngre polackerna var i Ladakh för första gången, en mycket ung engelska från Manchester och en till av okänd nationalitet.

Jag lyckades fotografera en del från mitt fönster, men framför mig satt en stackars lokal resenär som hela tiden spydde ut genom fönstret, sammanlagt åtta gånger, och så kraftigt, att man varje gång förvånades över att han hade någon mage kvar. När han öppnade fönstret för att spy blåste det kraftigt därifrån på mig, men han var noga med att hålla spyorna utanför. Där emellan låg han helt utslagen med huvudet mot sätet framför. Vanligen

95

är det damer som brukar hänga utanför fönstret under ihållande ulkande ylanden, men detta var första gången jag upplevde en åksjuk ladakhisk man.

Redan halv 2 var vi framme vid Sarchu, halva vägen till Manali, efter bara 8,5 timmar, och vår busschaufför höll stilen hela vägen. Enda incidenten inträffade vid ett möte med en truck längs en mycket smal bergshylla med serpentiner, trucken kom i lutning mot bussen och knäckte backspegeln vid förarhytten, men senare lyckades chauffören fixa den igen.

Vi klarade oss utan regn genom hela öknen, men efter Baralacha La började det igen. Vi kom fram klockan 6 till Keylong under duggregn, och alltså hade hela resan bara tagit tretton timmar inklusive pauser på en och en halv timme, så det var egentligen bara elva och en halv timme, vilket nästan är rekord.

Natten förflöt utan incidenter i det billiga härbärget, men det regnade hela tiden, så det var obekvämt att gå ut på toaletten. Ännu på morgonen regnade det, men under bussfärden söderut med start halv 7 tycktes det ljusna något i fjärran, dock inte tillräckligt så att man skulle kunna fotografera detta ett av världens vackraste landskap före Sissu, fastän man för en gångs skull fått en riktigt bra fönsterplats.

Bakom mig satt tre unga män som naturligtvis satte på sin digitala telefonskräpmusik.

Till slut stod jag inte ut längre utan bad dem stänga av. De nickade instämmande och förstående, stängde av och satte efter en stund på den igen. En andra gång sade jag till dem, ”Please!” De stängde av och satte på igen. En tredje gång sade jag till dem så att det hördes över hela bussen, och flera tycktes gilla min reaktion. De stängde av, men efter en lång stund satte de på igen men med så låg volym att de trodde att jag inte skulle höra det. Naturligtvis hörde jag det, men jag sket i dem liksom de sket i mig. Vad kunde jag göra?

Uppe vid Rohtang var det tjock dimma, man såg ingenting, men egendomligt nog regnade det inte på andra sidan, fastän det regnat hela vägen på den torra sidan. Det brukar vara tvärtom. Detta var något av en lättnad: det kunde ännu ljusna.

Enda incidenten på vägen ner var en fullastad militärtruck som kört ner i en ravin. Man höll på att bärga robotar, ammunition och annat explosivt därifrån med att bilda kedja.

Halv ett var vi nere. På vägen upp till Greenland mötte mig Tara välkomnande. Jag fick genast bästa rummet, kunde duscha och byta kläder och var hemma igen. del 15: Den känsliga väderfrågan Problemet är, att ju högre upp man är, desto extremare blir vädret. På 2000 meters höjd är det ännu relativt lugnt, och man behöver inte vara rädd för oväder, men oväder över 3000 meter är alltid skräckinjagande farligt och fullständigt oförutsägbart – vad som helst kan hända och händer. På 3500 meter och där över är det enda att göra att söka skydd, dra sig tillbaka och slå till reträtt. Det var vad jag upplevde vid återkomsten från Turtuk till Diskit.

Det ösregnade. Det skall det inte göra, i synnerhet inte på ett av Ladakhs allra torraste ställen.

Och därefter fortsatte vädret att försämras. Regnet i Diskit var bara en försmak. I Lamayuru hade jag en respit, det är verkligen Ladakhs torraste område, men även där regnade det mer än jag någonsin upplevat där tidigare – ändå har jag haft regn där två

96

gånger förut. Alltså håller klimatförändringen och dess konsekvenser definitivt på att göra väderleken i Ladakh allt mera avskräckande.

Legdan ville att jag skulle skaffa honom stora grupper från Sverige, så att Lung Snon kunde fortsätta expandera, och han kunde inte förstå varför vissa grupper upphört att komma. Naturligtvis kan jag inte agera publikmagnet eller ägna mig åt den marknadsföring han önskar, utan jag kan bara rekommendera vissa enstaka vänner och Tibetälskare med en uppmuntran. Senast jag mötte en svensk grupp i Ladakh var de alla magsjuka utom en, den enda och äldsta veteranen, och naturligtvis ger sådant inte direkt någon oemotståndlig mersmak.

Själv hade jag haft ett svagt illamående nästan oavbrutet i Leh, som inverkat menligt på aptit och livslust, och jag har aldrig varit så deprimerad i Leh tidigare, kanske beroende på avgaserna och det extremt tilltagna bullret och skvalmusiksoväsendet. Här kan man se att min hörselkänslighet direkt påverkat hälsan negativt genom negativt oväsen.

Både Nubra och Lamayuru var ljuvliga, ty där var det tyst, och där var naturen allestädes närvarande. I Leh var det tvärtom. Måste jag då ta avstånd från Leh i fortsättningen och söka mig ett nytt lugnare ställe? Lung Snon var rena tortyren genom byggnadsarbetsoväsen med bullrande generatorer som höll på hela natten plus disko-dunkplågor.

Till detta kom att det aldrig blev varmare än 17 grader i mitt rum. Sedan två år får vi inte längre bo i det gamla varma boningshuset, då familjen vill ha det för sig själva och de nya småbarnen, men den nya tillbyggnaden är ett stenhus som aldrig var varken varmt eller trevligt.

I Manali var det varmt och skönt men ösregn hela dagen. Till kvällen kunde man knappt gå ut, man kunde inte se tvärs över stan för regnmolnens täthet, så jag fick stanna nere i stan och ta min middag på gamla Laxshmi med min traditionella festmåltid, biryani med ägg och curd, för den extrema kostnaden av 25 kronor.

På Greenland förekom en ung indier från Hyderabad, bara 24 år, som hade ambitionen att cykla till Leh. Under omständigheterna måste jag avråda honom, och Tara höll med mig.

I stället rekommenderade jag honom att resa till Leh och cykla därifrån västerut över Lamayuru och Kargil till Srinagar, då han ändå tänkt sig den vägen hem senare. Där var det högsta passet bara 4100 meter, en baggis, vädret var säkrare, och vägarna var bättre.

Min värd hade återkommit från Chandigarh men sågs inte till under dagen, då han höll sig på sitt rum medan det skvalade.

Johannes hade jag i god tid upplyst om min planerade ankomsttid, och jag såg mycket fram emot att få träffa honom igen. Då jag lyckats hålla tidtabellen exakt skulle han säkert dyka upp under fredagen.

Till problemen i Ladakh kom också det oändliga förkrossande strulet-sabotaget med elektriciteten och internet, som man aldrig kunde lita på – var det inte elavbrott låg servern nere, och det kunde pågå i dagar. I Manali tycktes det åtminstone fungera.

I Koksar på den ”torra” sidan av Rohtang, det sista samhället före passet, var det bara 13 grader klockan 9 på morgonen. Att över huvud taget bege sig till Ladakh måste betecknas som extremsport. Även om vädret nu tycks göra denna svårare att genomföra varje år är

97

dock dessa problem ingenting mot oväsens- och dunka-dunk-problemet, som nu helt har Leh i sitt våld.

Det regnade hela natten, och väderleken kunde inte se något slut på monsunen. Förra året hade monsunen hållit på ända långt in i oktober, så det såg mörkt ut.

Naturligtvis var det en smula trist att råka ut för dåligt väder innan halva resan var avslutad och i Ladakh dessutom, där det aldrig ska regna. Åtminstone gjorde det det aldrig före klimatförändringen. Det var bara att vara beredd på att sitta inregnad för resten av resan i Manali och det ännu regnigare Dharamsala.

En tröst var att internet äntligen fungerade felfritt och snabbt. Man behövde inte ens vara rädd för att få virus i sitt USB, men det var så dags nu.

När jag satt uppe på mitt stamställe Rangoli vid Vashisht med min älsklingsrätt fruit curd with honey frågade jag värden vad han visste om väderleken. ”För Jammu och Kashmir och Himachal har de lovat ihållande regn i 72 timmar. 30 har redan gått, så det är bara 42 kvar.” Mera tröst kunde han inte ge.

Medan jag satt där kom det ett gäng skräckisraeler. De lade beslag på den ena stolen efter den andra tills det inte fanns några lediga kvar. Vi som kommit före dem fick till nöds sitta kvar, men ingen annan kunde placera sig vid våra bord. Så satte de på en dator med vidrigaste tänkbara tecnomusik för hög volym med så stressande rytmer som möjligt. Där satt man och måste vänta ut de svåraste regnskurarna till detta skvalmusikshelvete. De var sju och jag var en, så värden hade nog föredragit att bli av med mig än dem, då de både åt och betalade,, men någon paus i skvalstressmusiken blev det lika litet som i regnet. Jag fick gå ut i regnet och tampas med bilarna, som med flit körde i så många pölar som möjligt bara för att spruta ner fotgängarna.

Från Sverige kom det samtidigt rapporter om tropisk sommarvärme med smäktande sol som tvingade alla att gå i shorts. I juni i Finland hade jag jagats på flykten från landet av frost och snö och fyra grader varmt samt regn utan uppehåll, medan det hela tiden var strålande väder i Göteborg. Nu upprepades situationen i Indien – kallt och rått och ihållande regn, medan man i Sverige ännu njöt för fulla muggar av en extra lång och vacker sommar.

Hittills var det 120 dödsoffer för regnen, och det fortsatte regna. Jag hade aldrig tidigare sett Beas så strid och bred. Den dånade och dunkade som om den ville dra ner staden med sig, och när en flod dunkar är den farlig. del 16: Sista dagen i Manali ”Knullar du henne?” ”Nej.” Vi talade om Laila Roth, vars öde och liv vi båda var alltför djupt engagerade i för att någonsin kunna bli av med henne. Som vanligt ville Johannes veta allt det senaste om vår relation och hennes utveckling, som han inte förstod sig på, vilket var naturligt. Vem kan begripa sig på en kvinna, när hon kan skifta karaktär och personlighet hundra gånger mer än en kameleont? Kunde jag begripa mig på hennes satanism? Nej. Vem älskade hon mera, honom eller mig? Hon hade bara tillgång till mig men älskade honom samtidigt mer. Hon var beroende av mig som hennes förläggare och tekniska support, men det var han som hade

98

gett henne åt mig, när han inte längre kunde vara henne behjälplig som antagligen skild från henne för alltid.

Detta föranledde mig att fråga honom varför han inte ville synas på facebook. Han fasade för blotta tanken. ”All min verksamhet är hemlig och fördold. Facebook är ett ytlighetens mentalsjukhus för fåfänga självgoda posörer att kunna hävda sig i utan att behöva besväras av någon realistisk insikt.” Han tackade kategoriskt nej. ”Men där kunde du ha fortlöpande kontakt med Laila. För henne är det ett expansionsforum.” Jag framhöll hennes märkliga karriär därstädes, då hon på 2,5 år skaffat sig 5000 vänner och fortsatte skaffa sig followers hela tiden, nästan som en rockstjärna. ”Och allt för satanismen? Kan du begripa det?”

Nej, det kunde jag inte. Därom var vi överens.

Han försökte förstå vad hon menade, vart hon syftade och vad hon ville åstadkomma, men jag kunde inte hjälpa honom. Mest såg jag hennes verksamhet på nätet som artistisk, då hon var en virtuos bildsamlare och hennes dikter älskades, vad de än handlade om, om dock de alltid hade en mening. ”Låt gå för det,” sade han. ”Om hennes ambitioner bara är artistiska och litterära kan vem som helst och även jag acceptera dem. Är hon lika vacker fortfarande?” ”Vackrare.” ”Hon är en av dessa få kvinnor som aldrig kan vissna, som bara blir skönare för sina lidanden och prövningar. Jag märkte detta genast. Efter vad hon gick igenom borde hon ha vissnat genast, men i stället steg hon nästan förklarad som en fågel Fenix ur elden. Jag har mött några sådana kvinnor i mitt liv. De är alltid överlägsna, som om varje livets angrepp på dem bara gjorde deras karaktär och bättre egenskaper mera markanta, men hon var något särskilt. Hennes skönhet var hennes egen värsta fiende, men hon lärde sig den hårda vägen att handskas med detta farliga handikapp. Jag kanske uppsöker facebook i alla fall, bara för att få närmare kontakt med henne igen. Bara e-post är för otillfredsställande.”

Han introducerade mig för sina ryska vänner, en ganska omfattande koloni av helt unga människor och nästan bara renodlade hippies med hur långt hår som helst – tredje generationen sedan 60-talet, och jag har aldrig sett så många hippies i Vashisht förut. ”Jag tror Laila skulle trivas här,” sade han. ”Vad tror du?” Jag gav honom rätt. Hon hade funnit sig i sitt rätta element.

Vädret klarnade äntligen under söndagen, så att det blev riktigt varmt, vackert och njutbart, så att det skulle bli lika svårt att lämna Manali som det varit att lämna Diskit och Lamayuru. Jag började seriöst överväga att för en gångs skull stanna en dag extra.

Men mina böcker var slut, och jag var på den sista. Jag fann en bokaffär i Vashisht, men priserna var orimliga: 500-600 rupier för vilken begagnade pocketbok som helst. När jag klagade på priserna frågade den indiska expediten mig om jag ville köpa hasch i stället. Det var billigare.

Inte heller hittade jag någon annan bokaffär, den enda jag hittade var stängd, men avgörande för mitt beslut att bryta upp var en incident på ett café. Varje dag hade jag brukat inta en kopp kaffe där för 20 rupier, men nu plötsligt krävdes jag på 40. Var det en ny servitör som ville lura mig? Det uppstod en palaver som slutade med att jag utan ett ord mer

99

betalade de 40 och gick därifrån. De skulle inte få se mig mera. Synd, för deras kaffe var gott, och i alla år har jag gått där utan incidenter.

Tara ville att jag skulle stanna kvar, och visst var det synd och skam att bryta upp när det var som bäst och vädret klarnade. Vi satt tillsammans hela kvällen och samtalade om den aktuella situationen på Greenland. Min gamle värd höll på att gradvis överlåta rörelsen åt Tara, vilket kändes tryggt: båda var genomärliga, och min gamle värd kunde knappast finna en bättre efterträdare. Det var smärtsamt att behöva bryta upp, och på morgonen hade Tara i god tid tänt belysningen och öppnat dörren och trädgårdsporten åt mig. Vi hoppades båda att jag skulle kunna återkomma till diwali de sista dagarna i oktober.

Det regnade, vädret var ingalunda gynnsamt, men för en gångs skull fann jag en buss som lovade köra hela vägen fram till McLeod Ganj. Det var en Bedi-buss som avgick klockan 7 precis, vi var i Mandi efter 11 mil före 12, i Sundernagar klockan 1, där den jobbiga delen av resan börjar, i Palampur klockan 3 och framme i Dharamsala klockan 6. Icke desto mindre fick jag ändå ta en extrabuss upp till McLeod Ganj för 13 rupier, 2 kronor, och kunde installera mig på Seven Hills i ett singelrum klockan 7. Där var en ny värd som ville ha 300 för rummet, jag lät honom veta att det bara varit 150 förra året och föreslog 200, vilket han accepterade.

Bedibussen var lyckligtvis utan högtalarmusik, så resan stördes bara av dem som spelade musik på sina telefoner, vilka dock var ett antal. Det förekommer människor som är så känsliga för all sorts mobiltelefoni att de inte kan vistas i ett rum med en sådan på, men detta har ännu inte noterats i Indien. Sedan när hjärntumörsepidemierna skenar iväg till följd av mobiltelefoni, vilket forskare har varnat för i åratal, är det väl för sent att åtgärda problemet. Tre av mina vänner har dött av detta.

Jag intog genast en välbehövlig middag på gamla anrika solkiga Tsongka, där jag kände igen köksmästaren från förra året. Det skulle bli en njtutning efter dagens regniga strapatser – Dharamsala tycktes lova bättre väder. del 17: Avslutning.

På Nicks Café återsåg jag Alex tillsammans med en annan vän. Han skulle precis lämna världen för att gå in i en tio dagars meditation i nästan fullständig isolering och under tystnad. Nej, det var inte Vipassana det gällde den här gången, utan Tushita, som är snäppet under. Absolut tystnad är inte obligatorisk, men under de dagliga diskussionerna efter meditationsövningarna skulle man helst hålla sig till ämnet.

När vi skiljts i Diskit hade han begivit sig till Hundar och trivts där, tills han fortsatt till Turtuk samma dag som jag men där stannat bara tre timmar och inte ens blivit över natten.

Det var angenämt att se honom igen, och jag kunde bara önska honom lycka till på meditationen och hoppas att han kom ut levande från den igen.

Dharamsala var som vanligt, men vädret var konstigare i år än någonsin. Det hade varit konstant mulet men knappast regnat alls, medan Kashmir längre norrut i år ju var drabbbat av de värsta regnen på 60 år, som lagt Srinagar under vatten och lämnat 700,000 strandsatta längs de översvämmade vägarna i Jammu och Kashmir.

100

Regnet den 26 augusti efter Turtuk hade varit resans vändpunkt. När det regnar på sommaren i Ladakh har det hittills alltid inneburit oöverskådliga regn- och översvämningskatastrofer antingen i själva Ladakh eller i någon grannprovins. 2000 var det Ladakh som drabbades med vägen ner till Manali förstörd, 2004 var det Kinnaur, 2006 var det åter Ladakh med vägar raserade i själva Leh och västerut, 2010 ägde den stora katastrofen rum med 700 bortspolade och aldrig återfunna, och i år var det Kashmir. Det var i Nubra regnet hade nått mig, som skall vara en av Ladakhs torraste platser, och i Lamayuru, den allra torraste, hade jag aldrig upplevat så mycket regn. Vädersituationen verkar bli mera kritisk från år till år. Även Dharamsala hade försämrats genom mera stökighet och värre turism, och även där förekom det nu dagliga hopplösa trafikstockningar, och det fanns ingen möjlighet att bredda gatorna. Enda lösningen är att stoppa all obehörig trafik.

Jag gick upp till Triund som vanligt varje dag, då morgnarna var soliga och angenäma, och den andra dagen nådde jag även Snowline. Tredje dagen var jag i form och nådde Triund på rekordtid (100 minuter), och det var den vackraste morgonen. Jag träffade alla mina bergsvänner där uppe och hoppades som vanligt kunna återkoma till Diwali, vilket dock i år var osäkrare än någonsin.

Tredje dagen tog jag bussen ner till Delhi klockan 17, en semi-de-luxe-buss, där jag dock framför mig hade en karl som försökte knäcka mina knän med att våldsamt fälla ner sin stolsrygg, där jag fick en tjockis bakom mig som insisterade på att utan att fråga mig öppna sitt sidofönster så att vinden blåste mig rakt i aniktet, och där jag bredvid mig fick en ung slyngel som försökte stjäla min fönsterplats och torterade mig med oväsen på sin telefon, som han lekte med.

Indierna tycks vara helt renons på vanlig mänsklig känsla för hänsyn, vilket jag ideligen får uppleva gång på gång på nytt, som om detta tyvärr var en regel. Den nya medelklassen är värst. För varje år blir det stökigare och mera olidligt att resa i Indien, vilket mest beror på den förskräckliga skräpmusiken som indierna helt okänsligt konstant utsätter en för i korseld, till och med uppe vid Triund 1000 meter ovanför civilisationen.

I Delhi hade jag dock turen att råka ut för en äldre ordentlig rickshawförare, som körde mig ut till flygplatsen för bara 300 rupier. Han imponerade på mig med att köra emot vartenda rött ljus under hela den två mil långa vägen – det var helt trafikfritt så tidigt på morgonen. Flygresan fungerade sedan utan problem, och för första gången fick man köpa med sig en plomberad whiskyflaska från Delhi hela vägen hem. Jag valde Teacher’s.

En sista tålamodsprövning infann sig mot slutet. Efter att ha fått vänta tre timmar i Helsingfors på Göteborgsflyget med Wanda Wi-Fi som inte fungerade utom ryckvis och korthugget kom man äntligen på slutplanet, som drabbades av försening. En passagerare kom inte till flyget men hade ändå sitt bagage med. Detta måste letas upp från bagageutrymmet för att lämnas kvar. Ett sådant förseningsstrul har jag aldrig varit med om tidigare.

Resans största problem blev dock internet-eländet med mitt USB fördärvat av virus, kaos i Ladakh (utom i Lamayuru, där det fungerade förvånansvärt bra,) vilket fullkomligt handikappade mig digitalt i princip hela resan. Till detta kom regnet och översvämningskatastroferna – från den 26 augusti blev resan mest bara prövningar.

101

Det som klarade sig bäst var hälsan och ekonomin. Jag blev bara i bättre form hela tiden under hela resan, och resans totala kostnad blev inte mer än 7700 kronor – nästan ett nytt rekord.

Slut.

Kalasresa med förvecklingar 1. Inledande motgångar Det sket sig från början. Som vanligt sammangaddade sig alla ödets element för att göra min avresa så omöjlig som möjligt. Kvartersföreningen ställde krav på mig som kassör att åtgärda deras tillgångar, men för att göra detta måste man gå till banken och åtgärda diverse svårigheter med en tillbörlig dosa. Eftersom jag hade en sådan dosa för en annan förening skulle tydligen även denna dosa appliceras för vederbörande förening, vilket föranledde vissa byråkratiska turer. På mitt bankmeddelande med information hänvisades till två personer, men när dessa försökte kontaktas från banken var den ena på kurs och den andra borta. Längre kom vi inte. Föreningen fick fortsätta finansiera sina program med privata utlägg.

Det uppstod naturligtvis förseningar. Samma dag som avresan skulle äga rum meddelades det per mail att Helsingforsflyget till Delhi redan var försenat med minst tre timmar.

Jag hade som vanligt alldeles för mycket att göra på en gång, jag hade fått avstå från ett symposium i Stockholm och från årets viktigaste gradgivning i PB plus en till för att möjliggöra resan som strulade till sig från början.

Men det värsta var, att jag hade riktat in mig på ett Diwalifirande i Manali vid månadsskiftet med några inledande dagar i Dharamsala. Det visade sig till min förskräckelse att Diwali inföll en vecka tidigare. Den hade aldrig varit så tidig tidigare. Detta omkullkastade alla mina planer. I stället för Dharamsala fick jag inrikta mig på att direkt bege mig till Manali, för att åtminstone kanske få uppleva slutet av Diwalihögtiden, men det såg illa ut, i synnerhet med den inledande flygförseningen, som egentligen var resans viktigaste etapp.

I Göteborg var dock vädret det bästa tänkbara för en avresa – det hade regnat oavbrutet i tio dagar, och det skulle hålla på. Man saknade inte sådana omständigheter, och vädret kunde inte vara dystrare i Indien, eller kunde det? Det återstod att se. Enligt prognos skulle det vara mulet även i Delhi men åtminstone varmare. I Sverige väntades snöfall i större delen av landet – den 23 oktober.

102

Internationellt drogs man med problem med islam. Rörelsen Isis, som utropat ett nytt kalifat och som i islams namn halshögg kristna, kurder och yezidis utan urskiljning var de kom åt sådana i Irak och i Syrien, bara för att de inte var islamister, ställde till med oreda i hela Orienten, medan Turkiet, som ändå bekände sig till islam, i det längsta tvekade inför att ta ställning mot denna självklara ensidiga terrorrörelse. Vid Canadas parlament i Ottawa sköt en islamist vilt omkring sig och mördade några oskyldiga utan rimlig anledning. Ett nytt axiom trycktes bekräftas av allt detta: Alla muslimer är inte terrorister, men alla terrorister tycks vara muslimer.

Till detta kom Ebolakrisen. Den skenade. I vissa länder i Afrika var läget utom kontroll, och det varnades för att farsoten kunde spridas till Indien, där läkare och sköterskor i allmänhet inte garderade sig. Jag var inte rädd för att åka dit, men jag var medveten risken att det kunde bli komplikationer vid resan tillbaka, om inte epidemin hejdades.

På Landvetters flygfält underlättades dock resan genast genom ett rabatterbjudande på mitt livselixir Jägermeister. Man fick två helflaskor för 300. På Systemet kostade halvflaskan 250. Det var bara att genast slå till. Man fick komplettera sig med whisky senare.

Det blev en lång väntan i Helsingfors. Det meddelades att det tidigast skulle meddelas något besked om hur det skulle bli med resan klockan 23. Avgångstiden var 20. Vid transferdisken fick man veta att flygplanet måste bytas ut av tekniska skäl. Man fick ett kort som berättigade en till förplägning för 17 Euro. Detta utnyttjades maximalt. Det räckte till en salladstallrik, kaffe och ett wienerbröd.

Klockan 23 kom beskedet att flygplanet skulle lyfta omkring klockan 1. Det blev alltså sammanlagt fem timmars väntan, när det skulle ha varit en.

När man slutligen klev ombord fick man ett papper i handen som informerade om passagerarens rättigheter. Enligt dessa hade man rätt att inställa resan och få biljetten återbetald om förseningen översteg 3 timmar och flygsträckan var över 1500 kilometer. Det var så dags att få veta det nu. Enligt detta hade jag alltså haft rätt att inställa resan redan i Göteborg och få pengarna tillbaka. Till och med i Helsingfors hade man haft rätt att få pengarna tillbaka och desutom att bli flugen tillbaka till Göteborg gratis. Man fick spara pappret till nästa gång.

När man väl var ombord fungerade dock allting som vanligt, och man fick så mycket vinpåfyllningar man ville ha. I Delhi hade jag turen att genast få en buss till Chandigarh.

Därmed bröt jag mot min vana att fara via Simla till Manali, vilket skulle hämna sig rejält.

Jag skyllde på flygförseningen. Jag resonerade som så, att jag kanske inte skulle hinna fram till Simla till den sista Manalibussen, varför det verkade säkrare att satsa på Chandigarh för vidare transport till Manali.

I detta ökända futuristiskt sterila och avskräckande moderna Le Corbusier-ställe råkade jag naturligtvis ut för skojare. En rickshawcyklist erbjöd sig att ta mig till vidare buss till Manali för bara 10 rupier, vilket jag föll för. Det visade sig då att han tog mig till en turistbussskojare, medan jag bara ville ha en vanlig buss till Manali. Han fick transportera mig vidare till busstationen i Sektor 43, vilket han begärde 150 för. Jag vägrade ge honom mer än 100.

Där fick jag en buss till Manali även genast, men blåsan trängde på efter allt kaffet och rödvinet på flyget. Jag lämnade bussen för att gå på toaletten, den var mindre än halvfull,

103

men när jag kom tillbaka till bussen hade den åkt. Jag sprang till portvakten vid utfartsgrinden, där alla bussar måste stanna före utfärd, men min buss hade redan åkt och tagit allt mitt bagage med sig – kläder, arbeten, glasögon, och mediciner (Jägermeister och vitaminer). Det var den totala katastrofen.

del 2 : Diwalithrillern Under mina 22 års reseäventyr i Indien hade det aldrig tidigare hänt att en buss rest ifrån mig. Ändå hade jag haft en varning på vägen. Det var mitt i diwalihögtiden, och tydligen hade bussarna bråttom i år. Under bussresan upp till Chandigarh hade vi stannat vid ett lunchställe, där jag köat länge för en kopp te. Efter teet hade jag gått på toaletten. När jag kom ut därifrån hade bussen lämnat, men jag hann i fatt den vid grinden. Det var på ett hår när.

Detta borde ha stått som en varning. Men min buss i Chandigarh hade inte ens varit halvfull när jag lämnade den för att gå på toaletten, varför jag tagit för givet att det var minst en kvart kvar till avgång. På toaletten hade jag kvarhållits av en vakt som krävt 2 rupier för en drill.

Utan mitt bagage var jag fullkomligt nollställd. Där var mina glasögon, utan vilka jag inte kunde se, mina kläder, mina arbeten och mina mediciner (vitaminer och Jägermeister), och om jag inte kunde få tillbaka detta hade jag inget annat val än att avbryta resan och fara tillbaka till Sverige.

Endast en gång förut hade jag avbrutit en resa. Det var när jag blev plundrad vid gränskontrollen från Ungern till Jugoslavien 1996, när inbördeskriget där plötsligt medfört komplikationer som visumtvång och annat. Utan visum hade jag skickats tillbaka och plundrats på reskassan samtidigt. Inter Rail hade inte uppgivit visumtvånget till Jugoslavien, varför jag fick halva Inter Rail-biljetten återbetald senare. Men det skulle ett krig och plundring till för att jag skulle avbryta en resa.

I den aktuella situationen gjorde vi vad vi kunde, vilket inte var mycket. Jag fick ta en senare buss till Manali, och vi fick försöka ringa omkring för att få tag på mitt bagage. Vi lyckades komma i kontakt med Bilaspur på halva vägen, där de lovade rädda mitt bagage från bussen och deponera det till min ankomst. Detta var något lugnande.

Men samtidigt ställde situationen allting på kant. Utan sitt bagage var man hjälplös och hopplöst utsatt för vilka ödets nyckfulla krafter som helst. Någon kunde plundra det på dess dyrbarheter, mina flaskor, datorn, hemresan, med mera, och allting kunde försvinna spårlöst. Det var en ytterst obehaglig situation som ökade spänningen intill outhärdlighet.

Det var fem timmar till Bilaspur, och det var en dryg timmes väntan på den senare bussen. Dessa sex timmar måste beskrivas som några av mitt livs mest svåruthärdliga. Att sova på bussen var otänkbart.

Halv 2 kom vi fram till Bilaspur, och konduktören tog mig med in till kontoret på busstationen. Det var en liten sunkig och mycket nedgången busstation med dunkla rum och nedgångna premisser, men mitt bagage var där. Allt hade räddats.

104

Det var som en förlossning. Hela resan var räddad. Man slapp komma naken fram till Manali, och man kunde ta det lugnt resten av resan. Framför allt kunde man få sina arbeten gjorda och kunna se med sina glasögon.

Vi nådde Manali i gryningen, vilket var en fantastisk upplevelse bara det – att gradvis få se bergen växa fram i det tilltagande gryningsljuset i ett idealiskt fläckfritt väder.

I Manali gick jag genast upp till Greenland. Min gamle värd var ensam hemma men öppnade genast, och jag blev lika väl emottagen som alltid. Det var bara att sätta i gång.

Morgonen var vacker, men det lurade moln i bakgrunden. Efter någon vila begav jag mig upp till Vashisht. Tara hade tjänstgjort sista dagen igår på Greenland, och Diwali var nästan över. Den sista gästen på Greenland hade lämnat igår, en krökande österrikare, så nu skulle det stå tomt så när som på mig. Jag hoppades få se Tara någonstans på the Mall, där min värd berättade att han kunde vara.

Redan när jag kom ner från Vashisht började det regna. Det var utanför programmet och stämde inte med väderleken. Var en ny eftermonsun att vänta?

Men där på torget tutade en bil på mig. Det var Tara med en sonhustru och tre små barn.

Jag följde med dem i bilen upp till deras hus, där jag kunde presentera mina medhavda vinterkängor för Tara. De var tyvärr något för stora, men hans son kunde ha användning för dem, som hade större fötter.

Jag blev kvar där, och de bjöd mig på en läcker rismåltid med lammkött. Tara föreslog att jag skulle bo där hos dem, men vägen och stigarna dit upp var ganska svåra. Från Greenland hade jag nära till allt, men från Taras förelåg det komplikationer med terrängen, i synnerhet om det regnade, då de branta stigarna förvandlades till lerhalkor. Men jag lovade tänka på saken, och vi skulle ändå träffas varje dag.

Resultatet av regnet under dagen var, att sedan det väl dragit förbi med sin åska var bergen plötsligt snötäckta. På morgonen hade de varit fullständigt kala och rena, men nu var de alla insnöade. Även temperaturfallet var på minst tio grader.

Under natten gick temperaturen i rummet ner från 18 till 14 grader. Jag somnade uttröttad halv 10 men vaknade halv 2 utan att kunna somna om. Jetlaggen spökade. Det var bara att gå upp och arbeta, och efter två timmar försöka på nytt, men under denna senare del av natten frös jag. Efter fyra timmar vaknade man utvilad men hade försovit sig. Vädret var strålande. I den sista drömmen hade jag varit en katolsk kaplan som assisterade en gästande katolsk berömdhet, någon monsignore eller biskop, som samlade stora skaror som sina åhörare. Intimt bad han mig förse honom med pornografiska tidningar. Tolerant och lydig som jag var kunde jag inte ha någonting emot det.

del 3: Försenad diwali i Manali Jag fick i alla fall vara med om den sista Diwalidagen. Vi hade kommit överens om att jag skulle ta mig upp till Taras hus senare på eftermiddagen, men försovningen försenade mig från början, och jag fick mycket att bestyra om under dagen, då det mesta denna söndag var stängt. Det var svårt att hitta något öppet internetcafé, och även mitt gamla café vid vattnet i

105

Old Manali var otillgängligt, då det var invaderat och sprängfyllt av indiska turister. Jag blev klar först klockan 5, och då började det regna.

Vägen upp var svår i regnet, då stigarna var leriga och paraplyet hela tiden fastnade i trädgrenarna. Tre gånger gick jag fel, det mörknade redan, och till slut fick jag gå tillbaka en lång sträcka till det sista hus jag hade passerat och fråga om vägen. Det visade sig att Taras hus var huset under detta, bara 25 meter nedanför.

Lyckligtvis kom jag därmed ändå fram före skymningen, och samma festligheter vidtog som förra året. Vi firade Diwali med en festmåltid och whisky med underhållning på TV av National Geographic, som bjöd på hisnande naturfilmer från Canadas yttersta vildmarker, där man fick se isbjörnar jaga och fånga lax i forsarna, ett spektakulärt envig mellan en varg och en bisonoxe, en järv i farten i konkurrens med korpar om ett kadaver och andra fantastiska naturscenerier.

Denna familj lade sig tidigt och steg upp tidigt, i princip var det sovtid från 8 till 6, och det var svårt att hänga med i den rytmen. Mest låg jag vaken, men det blev ändå en god natts sömn. De flesta i familjen snörvlade och var förkylda, men jag tror jag kom undan med livet den här gången. Efter den tidiga uppstigningen hann jag ner till Greenland lagom till frukost klockan 8. Vädret var ypperligt, men det varade inte så länge.

Det var förundransvärt hur Manali fortfarande var övermättat med indisk medelklassturism fastän Diwali var förbi. Det förekom oöverskådliga kilometerlånga trafikstockningar båda de följande dagarna och särskilt uppe i Vashisht och i Old Manali. På det senare stället kom jag inte in på mitt gamla stamkafé vid vattnet då det var överfullt dag efter dag.

Men det värsta var vädret. Redan tisdag morgon var vädret illavarslande med tunna molnslöjor överallt, som inte skall uppstå förrän efter middag. Redan vid middag mörknade det och blev alldeles molnigt. Regnet bröt ut till kvällen med nya temperaturfall på tio grader eller mer. Snön smälte inte längre på bergen.

På rummet gick dagstemperaturen inte längre över 15 grader, medan jag med att täta dörrspringan till balkongen lyckades hålla nattemperaturen vid 14, men det kändes hur det blev kallare för varje dag.

Min värd på Rangoli, mitt matställe i Vashisht, bekräftade att vintern hotade bli tidig i år.

Annars hade sommartemperaturer ännu brukat vara vanliga i november.

Detta hotade min resa. Förra året hade det snöat på mig i Dharamsala, vilket fått mig att uppge planerna på Garwhal och Kumaon. Skulle det gå lika illa i år?

För första gången någonsin i Indien hejdades jag nu av en polis. Han ville se mitt pass och visum. Dessa låg på hotellet, och polisen mötte jag på stigen på väg ner från Vashisht.

Han frågade mig om innehav av cannabis. Jag försäkrade honom att jag inte rökte någonting alls utan bara drack, och det gjorde han också. Han hotade dock med att komma och undersöka mitt pass på Greenland.

När jag berättade detta för min värd blev han bekymrad. Han hade inte anmält mig som gäst hos polisen, vilket tydligen varje hotell är skyldigt att göra med varje ny gäst. Jag trodde dock inte att polisen skulle besvära sig mera över mitt fall (med bara böcker i den medhavda påsen), och det gjorde han inte heller. Min värd tog dock en fotokopia av mitt pass att ha till hands i fall att, och jag lovade att hädanefter alltid bära mitt pass på mig.

106

Vädret bättrade sig, och den femte dagen var den första dagen på min resa utan regn.

Det verkade bli njutbart igen. Tara dök upp och bjöd mig till ännu en middag hem till sig, och jag började liksom förra året sätta mina planer på Garwhal och Kumaon i fråga. Jag kunde knappast någonstans i Himalaya få det bättre än jag hade det i Manali i ett gott hem med goda vänner omkring mig i en idealisk miljö av idel sköna berg, även om det var kallt när inte solen sken, men nu sken den, vilket föranledde mig att ändra mina planer.

Möjligheten att färdas direkt med nattbuss till Rekong Peo infann sig. Vi hade kommit därifrån med nattbuss med Janne, Halvar och Bertil för tre år sedan, och då hade vi inte gjort Rekong Peo ordentligt. Jag hade aldrig fått uppleva Kalpa ordentligt, den gamla huvudstaden i Kinnaur strax ovanför, och nu såg jag chansen.

När jag berättade för mina vänner om mina planer på Rekong Peo ringde de genast upp en släkting som bodde där och förhörde sig om hans eller hennes möjligheter att ta hand om mig. Det visade sig att den familjen bodde i Sangla någon mil därifrån.

Torsdagen hade vi vår andra middag hos Tara, men det var utan whisky den här gången.

De små barnen slogdes om att få sitta bredvid mig tills de kom på att de kunde sitta på var sin sida om mig. De var båda i treårsåldern.

Det blev liksom en avslutning på Manali-séjouren, som då blev en hel vecka sammanlagt.

Jag hade ett helt dygn kvar, som dock troligen bara skulle innebära de vanliga promenaderna till och från Vashisht och Old Manali med den främsta målinriktningen på att bara ta det lugnt. del 4: Kalpaäventyret Som vanligt beklagade och ångrade man att man inte stannade en dag till i Manali.

Nattbussen till Rekong Peo lovade att ta 17,5 timmar. Det gällde att rusta sig väl inför natten och ha med sig både tjock tröja och strumpor – och whisky.

Bussen tog vägen förbi Mandi till Sundernagar och sedan över bergen, långa sträckor genom ren vildmark utan något mänskligt tecken till Rampur. Solen gick ner efter Sundernagar, och där började natten.

Ungefär vid 8-tiden halvvägs till Rampur stannades det för middag. Den var på bara 50 rupier, elementär med ris, linser, grönsaker, chaupathis och lök och mycket smaklig med te efteråt, men vid det torra hårda brödet hände det något i munnen. Min svåraste rotfyllning gick sönder, och genast kände jag en ny infektion i den delen av munnen. Det var något av det värsta som hade kunnat hända. Jag hade en dyr och omfattande reparation i februari med två utdragningar och två rotfyllningar, och det hade aldrig blivit helt bra. Nu uppstod det en spricka i en rotfyllning, och det enda jag kunde göra åt saken var att applicera whisky.

Som sagt var blev natten kall, och den var som kallast när vi kom fram till Rekong Peo klockan 5 på morgonen. Alla passagerare samlades i en liten väntsal för att frysa. Klockan 6 öppnade tebaren, och där var det något varmare.

En yngre kraftig man tilltalade mig, och vi var ute i samma ärende. Vi var båda ute efter ett billigt tillfälligt hotell, så vi slog följe.

Han var egentligen på väg till Goa, men hans bror hade i Rekong Peo blivit tagen av polisen, och min vän var här för att försöka lösa ut honom med hjälp av en advokat, som han

107

först måste försöka kontakta. Advokaten, sade han, skulle kunna fixa rum åt oss. Emellertid måste först hans mobil laddas upp, och jag hade ingen att låna honom. Ej heller fann vi något ställe där vi kunde ladda upp hans mobil. Slutligen lånade han en mobil från en av de många förbipasserande vi frågade om råd och hotellupplysningar av och fick tag på advokaten, som gav logiadressen. När vi kom dit var det fullt.

Det visade sig närmast omöjligt att hitta ett rum i Rekong Peo. Allt var fullt. Vi hade kommit vid den mest olämpliga tänkbara tidpunkt mitt i en festival, och allt var fullbelagt.

Man rekommenderade oss att söka ett ställe i Kalpa, men där skulle det vara mycket dyrare.

Dessutom hade ingenting öppnat ännu. Vi var för tidigt ute och skulle ha väntat till öppningsdags uppe vid busstationen, men min vän hade haft bråttom. Jag fann tre hyfsade hotell som såg rena ut, men alla tre receptionerna var stängda. När jag kom därifrån hade min vän försvunnit. Han hade tröttnat på de tilltagande komplikationerna, men jag skulle säkert se honom igen.

Till slut fann jag ett litet sympatiskt hotell med Dalai Lama på väggen i receptionen, som var öppen. Där hade jag gärna velat stanna. Pojken i receptionen ringde för att höra om något rum var ledigt och meddelade mig, att ett rum skulle bli ledigt klockan 10. Det var mer än en timme till dess.

Till slut fann jag ett Hotel Taj som fick duga. De hade rum. De erbjöd mig en bröllopssvit för 1500, som jag tackade nej till, varpå de visade mig ett mindre för 700. Jag fick ner det till 500 och tog det, för jag ville äntligen komma i ordning. Rummet var varmt och trevligt, så det fick duga tills vidare.

Efter att ha inpyrt den sjuka tanden i whisky gick jag upp till Kalpa. Jag hade bara varit där en gång förut för 10 år sedan under den svåra katastrofen när Sutlej svämmade över och förde med sig halva Rampur, då hade vädret varit dåligt, men nu var det perfekt. När jag var här med Janne, Halvar och Bertil för tre år sedan hade vi missat Kalpa. Därför ville jag dit nu.

Det var en lagom uppstigning dit på 500 meter, och solen värmde hela vägen. Det är ett uråldrigt samhälle med magnifik utsikt över Kinnaurbergen och är Kinnaurs gamla huvudstad med ett intressant tempelkomplex vari ingår både hinduiska och buddhistiska tempel. Buddhismen är nästan lika framträdande som hinduismen här, och de fungerar hand i hand och ligger vägg i vägg, som sig bör.

Emellertid låg solen på och omöjliggjorde fotografering, så jag fick komma tillbaka på eftermiddagen.

När jag kom tillbaka på eftermiddagen var jag alldeles för ivrig och kom alldeles för högt upp, vilket visade sig lyckligt, då när jag hamnade ovanför Kalpa jag kunde få en mycket bättre översikt över det lilla gamla samhället, som också hade sin moderna del. Där låg alla lyxhotellen med ”The Great Shangri La” som kronan på verket.

Jag hade tur, ty jag hann just bli klar med fotograferingen innan solen försvann bakom berget klockan 4. De båda uppklättringarna dit var minsann värda besväret. Jagad av de växande skuggorna begick jag misstaget att ta bussen ner, som var full av tjoande ungar och olidlig högtalardiskodunkmusik. Det var ju festival på gång. Den var närmast hysterisk. Det var värre än den festival vi råkat ut för med Janne i Kaza i Spiti förra året om dock något liknande men i kubik, då Rekong Peo (uttalas Recompio) är ett mycket större samhälle. När

108

jag skulle stiga av den lilla lokalbussen var det omöjligt då 100 hysteriska festivalfirare skulle stiga på den samtidigt. Man fick slå sig fram för att stiga av bussen och blev då bara slagen tillbaka.

Inte heller fungerade Internet i stan. På Tibet House brukade det alltid fungera förut, men inte nu. Min pojke på hotellet anvisade mig ett annat ställe, men där fungerade det inte heller. Ägaren där påstod att det inte fungerade någonstans i staden, så det var lika bra att lämna den i festivalspykosens våld efter fullbordade uppgifter i Kalpa, och det skulle kännas skönt, i synnerhet som festival-dunka-dunket från olokaliserbara högtalare terroriserade hela staden från middag till kväll.

Min vän från morgonen, som skulle befria sin bror från arresten, såg jag aldrig mer, men jag räknade med möjligheten att han kunde vara på min buss till Simla i morgon.

del 5: 20 timmar från Rekong Peo till Dharamsala.

Min vän från morgonen, som kommit till Rekong Peo för att skaffa sin fängslade bror en advokat, återkom inte på bussen till Simla, så jag får aldrig veta hur det gick för honom och hans anhållne broder.

I och för sig var Rekong Peo det idealiska stället, och jag hade gärna stannat längre, om jag kunnat finna någon lugn och ro där, men allting blev fel. Vi anlände mitt i en helg och dessutom mitt i en oväntad festival, som var den yraste tänkbara. Allting var stängt och fullt när vi kom, och när jag till slut accepterade vad som helst åkte jag på ett femhundringsrum,

109

en oerhörd lyx mot vad jag är van vid och trivs med. Jag trivdes inte alls, då det var placerat mitt i hjärtat av festivalyrselns centrum, så det var övermåttan stökigt hela tiden och med dunka-dunk-terror som genljöd över hela staden och höll på ännu efter midnatt, medan jag om något behövde vila. Internet fungerade inte, och den mat jag önskade på stadens finaste restaurang var slut för dagen (vanliga momos). Det var inte rena mardrömmen, men det var rena kaoset, och ingenting stämde. Ljuspunkten var upplevelserna av Kalpa.

Därför startade jag därifrån så tidigt som möjligt, men bussresan blev angenäm. Bredvid mig fick jag en förtjusande söt ung dam, som själv valde mig att sitta bredvid. Hon var i sällskap med en väninna, och tydligen var de bekanta med en ung man som satt framför mig. Vi fyra hade sedan lunch tillsammans på halva vägen, en standard tali för 60 rupier under bussens halvtimmes lunchpaus.

För en gångs skull hade man ordentligt utrymme för benen, detta var en modern buss, men nackdelen med detta var att inget bagage hölls på sin plats, och då kurvorna var många och häftiga och chaufffören, som var en ung man, körde hårt, ville alla bagage ständigt rymma, och ej heller på hyllorna hölls bagaget, då dessa var utan skyddsräcken. En mycket pratsam och gäll dam snett framför mig fick min ryggsäck i huvudet, varefter hon teg. Sedan behöll jag ryggsäcken på golvet mellan benen, men då även sitsarna beredde armbågsrum gled också min unga dam och jag omkring i kurvorna, så att hon ibland hade svårt för att hålla sig på stolen.

Ej heller var denna bussresa utan sina prövningar. Den var stundtals ganska hisklig.

Tydligen hade ett ras inträffat någonstans, varför bussen måste ta en hög omväg längs oändliga serpentiner. Vid ett tillfälle slumrade jag till, och när jag plötsligt vaknade med ett ryck efter kanske en halvtimme stod bussen stilla med ett bråddjup rakt nedanför mitt fönster på minst 300 meter medan man såg där nere hur allting dammade – ett tecken på ras.

Det var knappast ett behagligt uppvaknande, men lyckligtvis satte bussen i gång igen och fortsatte. Vid sådana här nödvägar uppstår det alltid problem vid möten, och köbildningarna kan bli svåra att få loss. De flesta andra i bussen hade inte heller tyckt att det var en lämplig placering för bussen.

Vid ett tillfälle blev vägen äntligen asfalterad, och chauffören tog tillfället i akt vid en längre raksträcka att sätta fart ordentligt. ”Sakta i backarna,” tänkte jag, ”det måste ju komma kurvor,” och mycket riktigt: precis bakom en tvärkurva med skymd sikt hade en truck frontalkolliderat med en jeep. Det var bara skrot kvar av båda. Andra hade också tagit tillfället i akt och kört fort. Olyckans faktum kom som en mycket påpasslig varning.

Klockan 6 precis efter tio timmar kom vi fram till Simla, och jag skildes från mina unga vänner. Jag hade tänkt mig att bussen skulle stanna vid Kinnaurhållplatsen vid baksidan av staden, att jag måste gå över staden för att köpa biljett vid gamla busstationen och sedan, om jag hade tid, kunna ta en äntlig frukost på the Indian Coffee House före nattbussen. (Jag hade brutit upp utan frukost.) Emellertid har den nya busstationen ersatt båda de äldre. Kinnaurbusstationen är nerlagd, och den nya busstationen dirigerar alla bussar. Det var där jag fick stiga av, jag kunde där direkt köpa biljett till nattbussen, 21.30 till Dharamsala, och sedan få en tillräcklig stund för the Indian Coffee House. Jag nådde fram dit strax efter 7, så jag hade goda marginaler och kunde i lugn och ro njuta av en omelett med kaffe. Det är där jag skriver detta.

110

Emellertid hade tandproblematiken inte lämnat mig i fred. Jag kunde inte åtgärda problemet själv, då tanden troligen spruckit, och allt jag kunde göra var att ansätta den hårt med whisky för att bekämpa infektionen – med en viss framgång. Detta var ännu ett skäl till att forcera resan till Dharamsala, då jag där hade tillgång till kvalificerad tandvård. Det hade inte blivit någon infektion, men tanden ömmade, det var svårt att tugga på den sidan, och jag skar mig ständigt på tanden med tungan.

The Indian Coffee House i Simla var därmed en oas i öknen, och det var skönt att äntligen kunna hämta andan efter allt ståhej. Det var att se fram emot en kall natt på bussen igen under kontinuerlig whiskybehandling av den sargade och ramponerade tanden.

Bussen visade sig vara en lyxbuss med säten som kunde fällas bakåt i nästan horisontell nivå, och naturligtvis hamnade jag bakom en passagerare som utnyttjade detta till maximum utan att bry sig om den som satt bakom som hela natten fick ett sjå med att undvika att få sina knän krossade. En vanlig buss hade varit bättre. Nio timmar tog resan, och vid soluppgången halv 7 var jag uppe i McLeod Ganj. Jag sökte lokus på Kalsang och fick mitt gamla lilla enmansrum för 200. Internet fanns på hotellet men fungerade nyckfullt, dåligt eller inte alls. Man fick kämpa och vänta.

Klockan 10 öppnade min tandläkare sin klinik enligt anslaget, men hon var inte där. En släkting till henne sade att hon brukade komma klockan 11. Klockan 11 var jag där och fick min konsultation. När hon undersökte tanden skakade hon på huvudet och bekräftade att det var ingenting annat att göra än att dra ut den. Hon kunde göra det men ställde som villkor att jag måste ta antibiotika tre dagar i färväg, då tanden hade djupa rötter och kunde kräva kirurgi. Det var 60-65% chans att hon kunde göra det utan kirurgi. Alternativet var att låta tanden disintegrera bit för bit av sig själv, som det hade gått med min enda tidigare rotfyllning, och i så fall skulle jag åtminstone få behålla och använda tanden längre men måste då vara väldigt noga med att inte få matrester in i sprickan. Det var ett svårt val, då den förra rotfyllningen ändå till sist hade måst dras ut.

Tsepon Shakabpas epokgörande arbete om Tibet Tsepon Shakabpa var finansminister i det fria Tibet fram till Kommunist-Kinas ockupation i oktober 1950. Redan då ville Dalai Lama gå i landsflykt till Indien för att slippa konfrontationer med den kinesiska översittarmakten, men Nehru rådde honom att ändå återvända, försöka samarbeta med kineserna och ha tålamod. Han lydde och hade tålamod så länge det var möjligt, men när kineserna 1959 själva hade brutit alla sina överenskommelser och avtal, löften och garantier mot Tibet var det inte möjligt längre. Och Dalai Lama hade inget annat val än att gå i landsflykt när kineserna själva avfyrade de första granaterna i Lhasa i mars 1959.

Redan 1951 såg finansminister Tsepon Shakabpa utvecklingens omöjlighet och gick själv i landsflykt till Indien det året. När Dalai Lama anlände i samma ärende 1959 fick Tsepon Shakabpa genast det omfattande förtroendeuppdraget att organisera tibetanernas existens i exil i Indien, en uppgift som han löste med den äran. Emellertid var han redan till åren

111

kommen, och efter några år drog han sig tillbaka med ålderns rätt för att tillbringa resten av sitt liv med studier och författarskap.

Det arbete som han åstadkom är antagligen den viktigaste existerande historiken över Tibet sedan dess förhistoriska tider. Han har noggrant källforskat och granskat alla uppgifter som han förmedlat i sin bok, så man kan lita på dem, och det torde inte finnas något historiskt arbete om Tibet som är lika noggrant underbyggt.

Hans historia börjar med de äldsta förhistoriska konungarna redan långt före vår tideräkning, medan han naturligtvis sedan koncentrerar sig på Tibets storhetstid under 600800-talen, när själva Kina bävade för Tibets överlägsenhet och stränga regemente. Metodiskt går han igenom alla Tibets och Kinas gemensamma mellanhavanden och bevisar med historiskt källmaterial att Tibet alltid varit självständigt och att Kina aldrig haft någon rätt att ställa anspråk på Tibet, vars folk och kultur är helt väsensskilda från den kinesiska världen.

På vägen ger han mycket intressanta inblickar i Tibets inre problem och förvecklingar och dröjer sig självklart kvar vid den store femte Dalai Lama, som byggde Potala, ehuru det inte stod klart förrän långt efter hans död. Då hans regering varit så betydande doldes hans bortgång i åratal, och först när den sjätte Dalai Lama var mogen nog att tillträda och övertaga uppgiften som Tibets överhuvud accepterade och lät man det bli känt att den femte Dalai Lama var avliden, och vid det laget var även Potala, världens största och högsta byggnad under mer än 200 år, fullkomnat.

Naturligtvis är även hans samtidshistoria ytterst intressant, då han i princip varit med om allting själv – han är född 1907 och upplevde alltså den första kinesiska invasionen 1910 som barn, vilken han omsorgsfullt granskar och belyser med dess konsekvenser och totala fiasko, som gjorde att Kina i princip inte hade någonting att göra eller något inflytande alls i Tibet från 1911 till den kommunistiska invasionen 1950, under vilka knappt 40 år Tibet alltså var fullkomligt självständigt, oberoende och självförsörjande.

Boken utkom i sin första upplaga 1966 och är en bestående och viktig vittnesbörd, om inte den viktigaste, om Tibets faktiska egna suveränitet genom alla tider. 1966 var Kommunist-Kinas enväldige ledare med en högre folkmordsstatistik än Hitler och Stalin tillsammans Mao Tsetung 72 år gammal, när han satte i gång sin kulturrevolution som en sorts bekräftelse på sin regerings totalitära absolutism och universella destruktivitet, då den överlagda avsikten var att förinta all kultur i Kina och dess ockuperade områden, alltså Tibet och Turkestan, med en förödande total förintelse eller försök till förintelse av Tibets hela kulturarv och identitet som konsekvens, varvid drygt 6200 kloster och tempel förstördes och man försökte utplåna hela den tibetanska litteraturen med att bränna alla dess handtryckta böcker – endast 40% kunde räddas till Dharamsala.

Inte ens Tsepon Shakabpa med all sin klokhet och framsynthet kunde ana den förintelse och det folkmord som väntade Tibet när han avslutade sitt historiska verk om sitt hemland.

Därmed är hans bok ett unikt monument över allt det som Kina försökte att förinta utan att lyckas, då den enda väsentliga delen av Tibets kultur egentligen är andlig, medan kineserna bara kunde förstöra det som var materiellt.

112

Vipassana Johannes hade genomlidit Vipassanaorgien i meditation. Det är en av de svåraste och strängaste buddhistiska övningarna för självkännedom, självkontroll och självdisciplin och inbegriper tio dagars sträng meditation under absolut tystnad nästan tio timmar om dagen med uppehåll bara för lunch och middag lämpligt anpassade efter disciplinen samt vila om natten. Jag frågade honom hur det kändes efteråt. ”Som att vara pånyttfödd. Det är ett slags omvänd hjärntvätt där, i stället för att man blir urlakad, programmerad och reducerad till en zombie, man blir mera medveten och levande.

Det finns ett antal etablerade hjärntvättsprogram, där de flesta handlar om ett ändlöst sökande längs vilseledande vägar i jakten på den upprepade upplevelsen av illusionen om självgodhet, eller self-satisfaction, som är ett bättre ord på engelska, men buddhismens meditationer handlar bara om koncentration, focus och medkänsla med andra. Man skärper sig själv för att bättre kunna tjäna livet. Vipassana är den extremaste övningen jag vet i den vägen, möjligen kan det finnas ännu högre discipliner i den tantriska buddhismen, men Vipassana är alldeles tillräckligt. Jag kan rekommendera den åt alla andligt intresserade människor. De kommer ut på andra sidan med nya ögon, nya upplevelser och insikter om livet, en helt ny och mera positiv livssyn och framför allt en större öppenhet och välvilja.”

Det stämde så till vida, att de tre, nu fyra människor jag kände som genomgått Vipassana, var kanske de mest levande, medvetna och närvarande människor jag kände. ”Du borde göra det själv någon gång sedan när du inte längre har för mycket att göra.”

Han var mycket intresserad av hur jag ställde mig till högervridningen i Europa och den nya framväxande rasismen. Jag ställde mig neutral och avvaktande med noggrann observation av utvecklingen med särskild oro för vad som hände i Ungern. Johannes var mera kärvt kategorisk. ”Rasismen är den värsta fälla som mänskligheten kan hamna i. Det är alltid en återvändsgränd, vilket historien bevisar. Den amerikanska rasismen slutade i inbördeskrig, och den nazistiska rasismen var självdestruktiv från början. Det kunde bara sluta hur illa som helst. Att rasistiska företeelser existerar ännu idag, som Ku Klux Klan och nynazismen, kan inte förnekas, men de kan bara existera underjordiskt i lönndom och kan aldrig bli rumsrena eller politiskt acceptabla. Rasism är undergrävande av människans egen mänsklighet och ingenting annat.

Dock är det skillnad på rasism och rasism. Det är särskilt intressant att då jämföra de extremaste formerna. Det är nazismen, med dess folkmord på judar, zigenare och andra utbölingar, och det kommunistiska Kina med des metodiska förintelse och försök till kulturmord på tibetaner, uigurer och manchurier. Manchurierna är nästan redan totalt förintade och existerar bara som marginell folkspillra, medan tibetanerna och uigurerna aldrig upphört att bjuda motstånd, precis som judarna mot nazisterna.

Vad är då skillnaden? Nazisterna försökte aldrig utrota judarna förrän i och med det andra världskriget, fastän världsjudendomen redan 1933 förklarat nazisterna oförsonligt krig med krav på deras förintelse. Klart är att den nazistiska rasismen betraktade främst judar och zigenare men även andra raser som underlägsna som kunde behandlas med nedlåtande översitteri, och på exakt samma sätt betraktar Han-kineserna alla andra folk och raser. Där är

113

den stora likheten. Det är inte alls felaktigt att betrakta Kommunistkina som ett nytt Nazityskland.

Hur har då kineserna förfarit med andra folk jämfört med hur nazisterna behandlade judar och zigenare? Kinesernas program har varit mycket mera metodiskt och långsiktigt.

Från början riktade kineserna in huvudstöten mot den tibetanska och uiguriska kulturen och identiteten. Precis som nazisterna gick de smygande fram med ständigt accelererande restriktioner och försiktigt framflyttande av sina positioner i en långsiktig plan, och först efter nio år, när kineserna hade brutit mot alla sina fredliga avtal med tibetanerna och krävde Dalai Lamas närvaro i Peking, stod det klart för tibetanerna att kineserna inte ville dem något gott. Reaktionen blev total, Dalai Lama flydde, och i upproret massakrerades 88,000 tibetaner. Det var bara början.

Vad kineserna gjorde under kulturrevolutionen var ett försök till överlagt mord på hela den tibetanska kulturen och identiteten. De försökte förstöra alla tibetanska böcker, alla kloster och tempel och förinta alla tibetanska munkar och nunnor. Kloster bombades med flyg, eller munkar tvingades riva sina egna kloster. Katedralen Jokhang i Lhasa desekrerades och gjordes till stall. De lyckades inte helt men nästan. Över 6000 kloster förstördes och bara 13 blev kvar, och tre femtedelar av alla tibetanska skrifter gick förlorade för alltid i kinesernas kulturförintelse. En femtedel av den tibetanska befolkningen mördades. Och märk väl, Tibet hade ockuperats av den kinesiska fiendemakten 1950. När Tyskland ockuperade Holland och Belgien, Danmark och Norge försökte de aldrig förinta dessa länders kultur eller utrota deras befolkningar. Under 30-talet försökte de göra sig av med alla judar inom landets gränser med att tvinga dem utomlands. Utrotningsförsöket kom först med världskriget.

Det största problemet med kineserna är att de är så många, omkring en femtedel av världens befolkning, och de har alltid varit rasister med föreställningen om Mittens Rike som världens centrum och enda viktiga del, som om hela världen rörde sig runt Kina. Jag har rest i Kina och känner dem. De är i allmänhet varken goda eller lyckliga idag. Årtusendens förtryck har gjort dem avdomnade och intellektuellt passiva, och det enda de kan är att arbeta hårt. De har reducerats till myror i en myrstack.

Därför passar dem marxismen så bra, då Marx önskade reducera hela mänskligheten till arbetande myror i en myrstack. Kan man ha något att invända mot att Hitler hade vissa invändningar mot detta?

Moderna rasister med insikt i världens överbefolkningsproblem menar, att ingen skulle sakna afrikanerna om alla dessa försvann, eller muslimerna om alla dessa försvann, men det finns goda afrikaner och muslimer. Däremot har jag aldrig träffat på en god kines utom i undantagsfall och då i exil.” del 6: Konfidentiellt förtroendeuppdrag i Dharamsala I Dharamsala fick jag två nya vänner. Den ena bodde på mitt hotell, var ryss men talade svenska då han länge bott i Stockholm. Han bekräftade att Putin definitivt var på väg ut då fler och fler i Ryssland fick upp ögonen för vilken katastrofkurs han lagt in Ryssland på med grundstötningar och kanske skeppsbrott som följd, i synnerhet ekonomiskt – redan hade

114

rubeln förlorat en fjärdedel av sitt värde mot för ett år sedan. Vi diskuterade även min aktuella tandsituation, men det var före mitt besök hos tandläkaren med tandens dödsdom som slutresultat, medan jag då ännu var hågad att behålla tanden så länge det gick.

Min andre vän var en skotte som jag delade bord med vid middagen. Då båda mina favoritställen var stängda, Gakyi för vinteruppehåll och Tsongkha för reparation, måste jag finna mig nya vattenhål, och ett av de ytterst få i McLeod Ganj som var utan öronbedövande störande högtalarskvalmusik var ett bokcafé, där jag fann min skotte. Han hade varit mycket aktiv vid folkomröstningen om Skottlands eventuella självständighet i september och var mycket verksam både politiskt och som buddhist i Glasgow, där han förestod det buddhistiska centret. Han var mycket sympatisk, och vi hade en lång och trevlig kväll tillsammans med två spanska damer, där den ena var en katalanska från Mallorca som jag följande morgon stötte ihop med på nytt på väg ner från Triund. Framför allt var han mycket bevandrad politiskt och visste allt om alla ytterlighetsrörelser i England, Ukraina, Sverige, Katalonien, Ryssland, och så vidare. Han bar den katalanska flaggan på sin ryggsäck, som han bedömde som ett parallellfall till Skottland.

På kvällen stötte jag åter ihop med ryssen Alex och hans lokala vän, som kände min tandläkare och prisade hennes skicklighet. Han omvände mig till att låta dra ut tanden. Det skulle kosta mig högst 200 kronor allt som allt, kanske mindre. Jämför detta med de 5000 det kostade i Sverige att rotfylla tanden och dra ut två andra. Jag fick inte låta tillfället gå mig förbi, i synnerhet då tanden skulle fortsätta vålla mig problem så länge den satt kvar. Whisky var ändå bara en tillfällig lösning, och även den kunde bli dyr i längden.

En annan vän jag mötte var en gammal japan. Han delade mitt bord på Yak Restaurant på kvällen, ett annat av de ytterst få ställen i McLeod (nu när Gakyi och Tsongkha var stängda) där man kunde få sitta i fred utan att störas av högtalarterrorns skräpmusik. Den gamle japanen var mycket oroad av utvecklingen av ett samhälle där forcerad stress blev alltmer obligatorisk och där barn i stället för att leka lärde sig datorspel som mest gick ut på maskingevärsmassakrer. Jag påminde honom om att datorspelshelvetet med dess alltmer tilltagande besatthet och spelberoende börjat med Nintendo i Japan.

På torsdag gick jag upp till Triund igen och vidare till Snowline. Jag mötte Lakka och fick det förtroendeuppdraget av honom att till nästa dag, fredagen, dagen för min operation, för hans räkning köpa en flaska rom och transportera upp den till Triund. Jag gjorde honom gärna den tjänsten.

Emellertid blev tanden bättre, de vassa kanterna försvann, jag skar inte längre tungan på dem, och under bearbetning försökte jag få loss den skadade delen av tanden, som var en spillra på en fjärdedel av hela tanden, men det arbetet krävde mycket whisky.

Plötsligt försämrades vädret, som det så ofta gör i Dharamsala, och fredag morgon kändes det märkbart kyligare. När jag gick upp till Triund var det helt utan sol under moln som kunde hota med regn. Det kom faktiskt några regndroppar där uppe men inte många, men det väntades snö till natten. Jag levererade flaskan med rom, och därmed var det hemliga förtroendeuppdraget genomfört, och jag kunde ägna resten av dagen åt sanningens ögonblick hos tandläkaren.

På vägen upp hade jag sällskap av en av mina bästa och äldsta vänner bland bergsfolket där uppe. Han hade varit hos tandläkaren. Han hade dragit ut en tand, vilket medfört

115

komplikationer med ständiga nödvändiga återbesök under två veckor som kostade skjortan.

Tanden gick helt enkelt sönder när hon drog ut den, så att rötterna blev kvar. Det hade inte kunnat gå värre.

Detta var naturligtvis alarmerande. Något sådant kunde jag inte ställa upp på, så jag måste ställa henne det villkoret att kirurgi var uteslutet. Om hon inte kunde dra ut tanden direkt fick det vara.

Whiskyn hade gjort susen. Jag kunde tugga nästan helt utan svårighet, tanden hade för varje dag blivit bättre sedan krismomentet när den gick sönder, det kändes nästan som en healing-effekt, och det vore synd att bryta den utvecklingen. En del av tanden var ju lös och blev lösare för varje dag och måste till slut ge med sig, och den avgörande frågan jag hade att ställa min tandläkare var om jag kunde tugga med den del av tanden som var kvar sedan den kalvat färdigt.

Under tiden åt jag mina mediciner, i fall att, och bjöd Alex på min förträffliga indiska whisky. Han berättade att hotellet sagt upp honom inför Dalai Lamas föreläsningaer nästa vecka, då det väntades mycket folk, så det samma skulle troligen drabba mig. Det var mycket i stöpsleven just nu.

Men det mest fantastiska var ändå ladusvalan som byggde bo utanför min dörr. Min lilla cell var belägen vid toppen av en trappa, och ovanpå trapplampan byggde ladusvalan sitt bo. Den satt och tittade förstulet på dig när du gick in på toaletten, som var direkt under lampan. Trappan ledde ut till terassen, så ladusvalan var helt skyddad inomhus medan den samtidigt hade fritt fram utomhus. Man lärde sig snart behandla denna ladusvala med respekt. del 7: Den osannolika tanden, med mera Ur ett brev till en vän med en utförlig rapport om det slutgiltiga besöket hos tandläkaren: ”När jag gick till henne hade vi först ett samtal över disken, där jag klargjorde att jag inte hade råd med vare sig kirurgi eller komplikationer. Samtidigt redogjorde jag för det sällsamma faktum, att ända sedan kraschen för 6 dagar sedan, när tanden brast, hade den dagligen blivit bättre, den inledande infektionen kunde genast åtgärdas och avvärjas (med god indisk whisky), så att jag egentligen aldrig hade svårigheter med att tugga, vilken positiva utveckling dagligen hade fortsatt under min egna bearbetning av tanden. Kort sagt, det fanns anledning att tro på mina egna 'healing powers'. – Faktum är ju, att jag drog ut en tand själv på mig förra hösten utan några som helst komplikationer eller blödningar – jag visade tanden för Curth med dess skruvade rötter, och den finns kvar ännu idag som fenomen.

Min viktiga fråga till henne som specialist var, att om jag gradvis själv kunde avlägsna den spruckna delen av tanden, kunde jag i så fall fortsätta använda resten av tanden? Det kunde hon tyvärr inte svara på, då inte ens Röntgen kunde visa hur djupt ner sprickan gick – om den inte gick djupare än några millimeter under tandköttet var det ingen risk, men om den gick djupare kunde man vid 'kalvningen' efteråt kompensera förlusten med påbyggnad och en krona. Jag vidhöll också, att den viktigaste delen av problemet var, att jag behövde

116

tanden – därvid åberopade jag även Curths argument för att inte dra ut den när jag låg hos honom, vilket jag då faktiskt föreslog honom att göra, utan i stället göra vad som helst för att rädda den.

Vi beslöt oss alltså för status quo. Tanden är kvar och kan tuggas med, vilket är huvudsaken. Sedan får vi se hur det går med den lösryckta delen, hur länge den hänger kvar och vad som slutligen händer när den kalvar.

Jag lovade hålla e-mail-kontakt med doktor Natasha Mehra, som hon heter, och hålla henne informerad om utvecklingen och/eller deklineringen. Besöket blev gratis.

I stället köpte jag böcker för 100 kronor, så nu är resten av resan litterärt räddad, och även en flaska – honung. Det finns ingenting hälsosammare än honung, den kan aldrig förfaras, och här i Himalaya är den särskilt kvalitativ – Nepals beryktade honungsjägare är ett kapitel för sig.”

Annars var mina mest givande stunder i McLeod våra långa samtal med Alexej Andrejev från Moskva och hans tibetanska guide. Varje gång man hörde hans djupa varma röst från terassen gladdes man åt att han var där och skyndade man sig med att göra sig färdig för att delta i konversationen.

Han hade kommit till Indien för att droga ner sig ordentligt efter att hans familj hade kollapsat. Han hade en åttaårig son att ta hand om, men hustrun ville han inte tala om.

Försöket att droga ner sig hade misslyckats, han hade inte funnit någon tröst däri eller ens någon verklighetsflykt, medan jag hävdade att sprit var bättre. Det var både enklare, billigare, effektivare och dessutom fullkomligt lagligt. Han medgav att det nog var klokare – i små mängder. Jag bjöd honom på en whiskypinne en kväll, bara fem centiliter, och han tyckte om det och observerade flaskan, som var en indisk McDowell.

Vi kom mycket att tala om rysk historia, han var intresserad av den nya utvecklingen eller invecklingen i Sverige, vi diskuterade utförligt slaget vid Borodino 1812, som de lärde fortfarande tvistar om vem som egentligen vann det, medan Alexej och jag var helt överens om att med 35,000 mans förlust på båda sidor så var egentligen båda utomordentliga för att inte säga katastrofala förlorare.

Då han bott i Stockholm under flera år var det så lyckligt att vi kunde tala svenska med varandra, och han njöt av min klara finlandssvenska, medan jag njöt lika mycket av hans personliga och karakteristiska ryska brytning. Det var ytterst motvilligt han lämnade Dharamsala, men han var mycket glad åt de 17 dagar i Indien han fått. Vi bytte adresser så att vi kunde fortsätta konversera på facebook.

Dagen han avreste var det kraftigt väderomslag med hårt regn i stora droppar och åska, och temperaturen föll åtskilligt. Det gick inte att gå upp till Triund den dagen, stenarna var för hala, och det var för vått och lerigt, men på söndagen gick jag upp. Då var hela Dharamsala där på söndagsutflykt. Jag samlade avskräde som vanligt, plastflaskor och plastpåsar och till och med tomburkar av öl och Red Bull, samt ännu till en hel filtväska av plast för transport av filt, vilket jag nu gjort i 15 år, medan indierna aldrig tycks vilja lära sig att inte skräpa ner. Jag ser det som en dödssynd i dagens aktuella miljösituation, så jag skrev äntligen ett klagobrev till de lokala myndigheterna:

117

”Mina herrar, Det finns två slag av miljöförstöring att klaga på i McLeod Ganj. Det ena är skräpmusiklarmet, som dånar vid alla tider dag och natt, och det andra är nedskräpningen som, om jag förstått saken rätt, huvudsakligen orsakas av okunniga turister ur den indiska medelklassen som sålunda demonstrerar fullkomlig respektlöshet, ansvarslöshet och nonchalans beträffande världens miljöförstöringsproblem: Jag har plockat upp plastflaskor, plastpåsar, Red Bull och ölburkar och till och med filtbehållare på vägen upp till Triund under de senaste 15 åren.

När jag först kom hit 1995 var McLeod Ganj ett mönster av idyllisk frid fullt värdig Hans Helighets närvaro. Idag är det omöjligt att sova om nätterna utan öronproppar, då skräpmusik hela tiden dånar på någonstans ifrån (omöjligt att kunna lokalisera) och bilar hela tiden tutar vid alla tider på dygnet. McLeod Ganjs permanenta artificiella oväsen gör all ro omöjlig, och till och med hundarna har blivit mera aggressiva, och barnen vållar mera kaos, troligen som resultat av den konstanta mediala hjärntvätten av hård skräpmusik som urartat till högtalarterrorism. Allt vad jag som årlig besökare sedan 19 år kan göra är att hoppas att det inte skall bli ännu värre – det är redan nästan lika stressande som Bombay, vilket är en skam för en sådan liten och känslig och internationellt viktig hill station.”

Triund ligger alltså faktiskt 900 meter över McLeod Ganj, som ligger 1200 meter över Dharamsala. Vid Triund är man alltså 2100 meter över slättlandet, som ligger utbrett nedanför en. I den höjdskillnaden ryms hela Kebnekajse, och Triund är 300 meter över Galdhöpiggen och Glittertind, Nordens högsta berg. Det är samma utsikt som man har ner mot Manali från Rohtangpasset (2000 meter) och mot Leh och Indusdalen från Khardung La – också 2000 meter.

Egentligen hade jag ingenting kvar att göra i McLeod utom att invänta min vän Roger Reas ankomst, men per mail meddelade han att han låg nere i influensa. Jag skulle resa på måndagen eller senast tisdagen, vilket jag meddelade honom. Ännu fanns det en chans att vi kunde träffas.

P.S. till tandhistorien: Tanden fick alltså vara ostörd kvar och började inte kalva förrän ett halvår senare, då så småningom den ena biten efter den andra gav sig av. För bara en vecka sedan (den 22 juli 2015) lossnade en ordentlig bit, och därmed var kalvningen över och halva tanden kvar. Det hela slutade alltså med en kompromiss: Tanden blev inte utdragen, men de bitar som ville lämna fick göra det, medan hälften blev kvar. del 8: 66 timmar till Darjeeling.

Det gick åt skogen. Roger hade meddelat att han skulle komma till vårt ställe 12.30. Jag tog lunch där i god tid och väntade till 1.30. Han kom inte. Mina värdar på Nick’s kände väl till honom, han hade checkat in hos dem samma morgon, men han skulle gå på Dalai Lamas föreläsningar, och köerna för att få plats var oändliga. Jag letade igenom köerna, men han fanns ingenstans. För säkerhets skull mailade jag honom att jag skulle återbesöka Kunga på

118

eftermiddagen för en snack. Han kom inte då heller, och hans rum, D6, var låst med hänglås.

Han var ute på vift någonstans. Det var kört.

Allt jag kunde göra var att packa och ge mig iväg.

Vilket var synd, för jag hade gärna träffat honom. Han hade utgivit den inom berörda kretsar redan berömda The Hippies Were Right både som bok och på nätet; den gång vi träffats, just på Nick’s, hade vi funnit varandra och haft gott utbyte av varandra. Men han var råddig, före detta alkoholister har sina egenheter, och vem vet vad han hade råkat ut för denna gång. Förhoppningsvis mailade han en förklaring.

Jag betalade min räkning och pallrade mig iväg, men den buss jag tydligen skulle ta var helt tom och förblev så till efter avgångstiden. Därför var jag av naturliga skäl osäker om det verkligen var rätt buss, men allt tycktes tala för det, och fem minuter efter avgångstid kom chauffören. Nere i Dharamsala fylldes sedan bussen.

Bussresan förlöpte utan incidenter och nådde Delhi en kvart över 5, vilket var alldeles för tidigt. Jag lyckades ändå hugga en buss till järnvägsstationen New Delhi men till fel sida, där jag genast välvilligt togs om hand av ett antal personer som ville visa mig till rätta men som antingen var fel informerade eller lurade mig med avsikt. De påstod att The Foreigner’s Office på stationen var stängt för renovering och ville föra mig till ett ersättningskontor. Detta visade sig vara beläget långt bortom Connaught och var naturligtvis skött av kashmirer. Där fick jag veta att the Tourist Office inte alls var stängt men bara låg i andra ändan av stationen. ”Har jag gått på den lätte nu igen!” tänkte jag och hade ingenting annat att göra än att låta mig bli fraktad tillbaka till stationen igen. Min rickshawförare ville ta mig till ett annat Tourist Office men jag vägrade. Han påstod att stationens Tourist Bureau skulle öppna först klockan 10 medan kashmirerna sagt klockan 8.

Väl kommen till rätta på stationen intog jag en frukost i lugn och ro i väntan på att the Office skulle öppna. Det skulle mycket riktigt öppna klockan 8, men när jag kom dit en kvart i var där redan en mycket lång kö. Vi blev dock insläppta redan 7.48, varvid flera, som alltid i Indien, smet före. Det var ett nummerlappssystem, men detta tycktes inte fungera förrän halv 9. Då hade redan flera smitit före i kön, av vilka den mest paranta var en käring över medelåldern av ansenliga köttsliga proportioner med knut i nacken, ett praktexemplar på en stöddig käringjävel, som insisterade på att bli betjänad före alla andra. Hon kunde ha varit rysk eller fransk. En stackars kines där kunde inte ens engelska, så hans enda sätt att kommunicera med expediten var med texttelefon.

Han hade numret före mig. Jag fick nästan genast de biljetter jag önskade, en sleeper hela vägen till New Jaipalguri på 36 timmar från 11.40 i natt till tidig torsdag morgon, och en färdig returbiljett med Rajdhaniexpressen den 24.11 för sammanlagt 1840 rupier (230 kronor) på en sammanlagd sträcka av 3195 kilometer.

Sedan gällde det att ta sig ut till Mainu Ka Tilla för att tillbringa dagen. Det fanns inget Retiring Room på stationen, så det var lika bra att ta ut svängarna i den tibetanska kolonin i stället.

En taxi hade kostat 200, en rickshawförare var oförskämd nog att begära 250, men jag tog en annan för 180.

119

I Mainu Ka Tilla tog jag in på Tara som vanligt för en lång dag vid stranden av Yamuna med lunch på Taras terrass. Det var bara att ta ut svängarna ordentligt och njuta före 160milsetappen till Darjeeling.

Det blev en lång väntan på kvällen i väntsalen på Old Delhi Railway Station. Jag fick en motorrickshaw dit för 100, men även denna järnvägsstation är nästan lika formidabel som New Delhi, mastodontisk för att inte säga elefantiasisk och oöverskådlig, och dessutom fördes jag även här (liksom vid New Delhi) till fel ända av stationen. Att leta sig rätt till en plats att sitta tog närmare en timme.

Lyckligtvis fanns det dock någon sittplats alls, och i den väntsalen, som också var formidabel, hände ständigt allt på en gång. Att sitta och läsa var omöjligt – underhållningen i salen var vida effektivare. Det ena skådespelet efter det andra, de sällsammaste typer och original, hjärtknipande invalider, zigenarungar, vackra och fula, monstruösa och gudomliga skönheter, alla storlekar från jätttar till dvärgar, och en teservering i hörnet som hade fullt upp hela tiden.

Då jag kom dit före mörkrets inbrott blev väntetiden 5 timmar, och sedan skulle man sitta 30 timmar på tåget.

När tåget kom till stationen en timme före avgång hade man gott om tid att leta reda på sin plats, vilket behövdes, då tåget var oändligt långt och alla vagnar smockfulla. Bara sleeper-klassen omfattade 12 vagnar, och min var nummer 4, plats 27, en slaf högst upp av tre. Det var bara att gå och lägga sig direkt, men först fick man organisera bort allt det bagage, som andra passagerare belamrat hela slafen med. Till nöds fick jag plats själv med min axelväska och lilla ryggsäck.

Meningen var att slaferna skulle fällas upp till morgonen, så att passagerarna fick sitta, men då de hade så mycket bagage var detta omöjligt. Jag fick finna mig någon annanstans att sitta och hamnade då bredvid en ung gurkhasoldat på permission efter lång träning i Kashmir. Han skulle hem för att gifta sig i Namchi, Sikkim, och bjöd mig till bröllopet den 21-a dennes. Det fick man inte missa.

Vi blev goda vänner, och det räddade hela tågresan. Senare fick jag sittplats vid min egen slaf och kunde gotta mig åt att få läsa Barach Obamas andra och senaste bok, The Audacity of Hope, som jag köpt i Dharamsala. Den första, ”Min far hade en dröm”, hade jag haft god behållning av, men den andra är ännu bättre, speciellt kapitlen om rasproblem och utlandspolitik. Han är ju född i Kenya, uppvuxen i Indonesien och Hawaii och utbildad i Illinois, så han har något så ovanligt för en amerikansk president som ett internationellt perspektiv från början. Har någon sådan haft det förut? Det blir säkert fler böcker av honom efter hans tjänstetid. Framför allt stilistiskt är hela boken mer än njutbar.

Tåget blev bara 2,5 timmar försenat och nådde New Jaipalguri 7.18. Jag skildes från mina vänner från Sikkim och fick genast plats i en jeep till Darjeeling. Den var fullsatt, men inne i Siliguri hejdade oss en extra passagerare som trängde sig in. Han var ett mänskligt skräckexempel, stor och plufsig, såg ut som en diabetiker, talade i telefon under nästan hela resan, var demonstrativt muslim, köpte med sig två påsar skräpmat, vilka påsar han slängde ut genom fönstret när de tömts, medan det samtidigt förekom lokalt folk utanför i färd med att sopa gatan och plocka upp skräp, och när en passagerare, den minsta, steg av i Kurseong

120

bredde denna buffel ytterligare ut sig över två platser, så att vi förblev lika klämda som förut.

Kanjenjunga syntes inte från New Jaipalguri, det var för disigt ehuru solen sken, och i Kurseong rådde tjock dimma. I Darjeeling kunde man vagt skönja Kanjenjungas konturer bortom diset, men samtidigt förekom det hotande moln. Det behövdes några kalla nätter för att skingra dem.

På Tower View Lodge var allt som vanligt. Jag fick min gamla säng i dormitoriet, som hade piffats upp med bland annat en matta över stengolvet, vilket man var tacksam för.

Priset blev det billigaste hittills under resan, 130 rupier, för gammal vänskaps skull. Kapten Pradhan var oförändrad som vanligt, och av en händelse hade jag ankommit till Darjeeling exakt samma dag som förra året på Robert Louis Stevensons födelsedag den 13 november.

Som rumskamrater i dormitoriet hade jag en fransman och hans lokala vän, som jag genast blev god vän med. De menade att det inte längre behövdes något tillstånd för Sikkim, men de tog fel.

Jag fixade tillståndet genast, förr tog det ett dygn, nu tog det en timme, varefter jag gick till Kunga för ett välbehövligt skrovmål, som jag intog med andakt: en ordentlig portion buffel-thenthuk, den bästa hittills på resan. del 9: Kontraster i Darjeeling Johannes mailade mig och varnade mig för Darjeeling – vädret var inte det bästa. Han höll till i Kalimpong men skulle komma om jag kom. Jag kom. På lördagen återsågs vi.

Då var det redan för tredje dagen efter min ankomst rått och kallt, molnigt och dimmigt, men utan regn. Luften behövde rensas, men rensningen lät tydligen vänta på sig.

Det första han sade till mig den här gången var: ”Du ser mer och mer indisk ut.” Det var det sista man kunde säga om honom, som tycktes mera oföränderlig än någonsin. Men han var allvarlig, och det som vi hade att diskutera den här gången var inga roliga saker.

Ukrainakrisen med Putins val av en utförsbacke, Isiskrisen med islam plötsligt flagrant framstående inför hela världen som organiserad terrorism utan några som helst skrupler, president Obamas förlustval i senaten, det fanns mycket att bekymra sig över, men Johannes ansåg allt detta vara ingenting mot den stadigt förvärrade hälsokrisen världen över, som slagit in på en dramatisk kurs mot försämring genom ebolakrisen. ”Ebola är bara förnamnet. Det är bara ytterligare en sten på bördan för WHO och världens allt sämre hälsotillstånd. Aids har aldrig varit under kontroll, det kriget har pågått i 30 år under oavbruten förlängning, tuberkulos fortsätter att gripa omkring sig liksom malaria, och till detta kommer den nya denguesituationen i Sydostasien, som är helt utom kontroll. Dessutom kommer det då och då nya rapporter om fågelinfluensa och svininfluensa, två gåtfulla virusepidemier som man aldrig fått något grepp om, medan i västvärlden den värsta välfärdssjukdomen diabetes ständigt blir ett allt tyngre problem, liksom den av mobiltelefoner orsakade ständigt växande pandemin av hjärntumörer. Till detta kommer de allt fler och alltmer olika superresistenta bakterierna, som bara forskare känner till och ingen vågar tala om. Kort sagt, det ser inte ljust ut, och jag tror att framtidens hälsoproblem vida kommer att överstiga problemen med klimatförändringar,

121

planetuppvärmning, smältande ishav och glaciärer, svältkatastroferna och naturkatastroferna. Till detta kommer det skrämmande fenomenet med alla miljarder bin och fiskar som dör överallt.” Utan bin kan människan inte alls överleva på planeten.

Som kontrast till dessa ödesdigra sanningar framstod mina båda glada rumskamrater, en 28-årig indier från Bombay och en 40-årig fransman från Marseille. De fann varandra före mig i mitt rum, och jag fann dem. Vi slog oss ihop och hade några verkligt trevliga stunder tillsammans. Båda hade märkliga historier att berätta.

När Fred från Marseille varit på väg upp för Annapurna för att göra trekken runt berget hejdades han på vägen av en kobra. Den var ung och utan mantel men reste sig mot honom, och då de kan hugga plötsligt och snabbt såg han ingen möjlighet att ta sig förbi den. Han fotograferade den, även detta var inte utan risk för livet, och vände sedan tillbaka. Några dagar efteråt inträffade årets snökatastrof i Nepal. Ett trettiotal strök med, och hade Fred fullföljt sitt program hade han varit en av dem.

Gaurav från Bombay hade rest mycket i Kina, delvis lärt sig kinesiska och vistats i Shanghaj. Han hade märkliga skildringar av det kinesiska livet att berätta. Vid ett tillfälle besökte han en restaurang med flera hundar bundna utanför som verkade sakna ägare. Han bjöds in till köket för att välja kötträtt. Där hängde kadaver av kor, getter, grisar och allt möjligt, men dessa råa kadaver var inte särskilt aptitretande. Då undrade kocken vad Gaurav egentligen ville ha och presenterade de fjättrade hundarna som ytterligare ett alternativ. Det köttet skulle åtminstone vara garanterat färskt. Då gick Gaurav med kväljningar därifrån.

I Kina måste man ha en särskild licens för att gå ut med sin hund. Går man ut med hunden utan denna licens har vem som helst rätt att slå ihjäl hunden och äta upp den, oberoende av ras och storlek, och många kineser går på gatorna beväpnade med klubbor eller hammare enkom för att slå ihjäl åt sig en hundstek.

Han hade rest mycket, och den person som gjort det största intrycket på honom under alla hans resor hade varit en amerikan som vuxit upp utan föräldrar, försökt begå självmord vid 17 år men räddats genom en tillfällighet och sedan dess tillbringat sitt långa liv på konstant resande fot. Han hade aldrig haft något stadigt arbete, och så fort en tillfällig anställning gett honom klirr i kassan hade han rest vidare. Det var hans livs enda seriösa sysselsättning – att resa. Han visste allt och kunde allt och var ett levande universitet av oändlig människokunskap men levde bara för att resa vidare.

Mest pratade vi om film, då båda var mycket filmkunniga. Freds favorit var Jean Gabin, medan Gaurav som ung man höll sig till yngre generationer men var naturligtvis en stor beundrare av Satyajit Ray. Vi skulle alla tre resa till Sikkim, men de skulle resa före mig då de ville uppleva Gangtok. Det ville inte jag, med det väder som rådde var det ingen idé att försöka sig till norra Sikkim med Mangan, Singhik och Kanjenjunga, så jag siktade i stället direkt mot Pelling, där vi beslöt att återförenas på måndagen.

Då de skulle avresa lördag morgon firade vi en smula fredag kväll. Vi hade en gemensam middag på Tom & Jerry, ett litet mysigt fik på baksidan av staden, en av dessa många garderobsrestauranger, som är så vanliga i Darjeeling, varefter de bad mig föra dem till en krog. Jag förde dem till den enda jag kände till som hade rättigheter, som var gamla

122

Orient, men den var tyvärr stängd redan halv 8. Men på vägen dit passerade vi en liten hemlig alkoholbutik, där vi försåg oss med både brandy och whisky, som vi tog med oss till vårt rum. Där fick vi sällskap av en fjärde gäst, en ung fransyska som gjorde sin andra resa i Indien efter att först ha varit i Kashmir, Ladakh och Himachal, och hon fick delta i festen. Vi höll på till klockan 11, då flaskorna var slut. Sedan sov vi märkvärdigt gott hela natten alla fyra med mycket angenäma drömmar. Detta var en välbehövlig kontrast mot det kroniskt dystra och dimmiga vädret, som inte just tillät några andra utsvävningar. del 10: Råa dagar i Darjeeling För första gången någonsin i Darjeeling förelåg det ingen möjlighet att göra den spektakulära utflykten till Tiger Hill vid gryningen. Vädret tillät det inte. Det var kroniskt mulet, dimmigt och grått hela tiden under mina fyra dagar där. Johannes hade varnat mig, men jag hade tagit risken och åkt dit.

Lyckligtvis blev det inte mindre än 14 grader i vårt rum, den rumstemperaturen var förvånansvärt stabil, men det blev inte heller varmare. Dagstemperaturen i denna mulna dimmiga fuktighet var väl strax under 10 grader, men fuktigheten både i rummet och utanför gjorde att det kändes mycket kallare och råare.

Vid en middag hos mina tibetaner på Kunga hamnade jag bredvid ett äldre engelskt par från Southampton, och de var mycket oroade över den politiska situationen i Europa med dess allt starkare vridning mot höger. I England skulle det bli två folkomröstningar i maj, en om Europa, att lämna EU eller ej, och en om immigrationen. Liksom för Sverige var den muslimska invasionsartade folkinvandringen ett problem som aldrig förekommit tidigare, varför det var extremt svårt att hantera.

Jag försökte finna min unga vän Dollys son Sai Kishore, men när jag sökte upp familjen fann jag bara hans syster. Hon lovade andra gången att han skulle vara hemma när jag kom tredje gången lördag klockan 5, men när jag kom var ingen hemma utom två skällande hundar. Jag väntade i en timme. Sedan fick det vara.

Vi hade inte setts på tre år, och vår samvaro då hade varit enbart hjärtlig. Det var helt oförklarligt varför han nu två år i följd hade undvikit mig.

Däremot fann jag Håkans och Ingemars vän Dalai Lamas före detta livvakt hemma och i bästa välmåga. Jag sökte även Rachel och hennes son Alby, men de var inte hemma. De var någonstans på nya blomsteruppdrag, enligt deras värdinna, som jag hade ett långt samtal med. Hon visste aldrig när de skulle komma eller hur länge de skulle stanna.

Och så, när jag vandrade längs Gandhi Road, fick jag plötsligt se dem fullastade med ryggsäckar. Jag kände genast igen dem, och återseendet blev hjärtligt med kramar och varma omfamningar. De hade just kommit tillbaka, det var söndag morgon, men på måndag skulle jag fara vidare till Sikkim.

Jag hann se dem måndag morgon före min avfärd. Alby berättade stolt om sitt certifikat som nyutexaminerad diplomsinnehavare inom permaterapi, en framtidsvetenskap som handlade uteslutande om naturen och dess resurser, att leva strikt med dessa och utnyttja allt samt göra nya upptäckter inom naturens möjligheter. Han visade några exempel på detta, hur man genom att klyva ett bamburör, fylla det med ris och åter tillsluta det kunde få

123

riset att jäsa och bilda ett ämne som till exempel var mycket effektivt för rensandet av rör särskilt vid förstoppningar. En annan process tillverkade ost direkt från mjölk bara genom en vev och en separeringsmaskin, som såg ut som en köttkvarn- Detta var definitivt en vetenskap för framtiden, och Alby var en pionjär.

Sålunda fick jag lyckan att återse mina närmaste vänner i Darjeeling åtminstone under ett kort ögonblick. Även de var på väg bort för att lämna Darjeeling för resten av vintern, så vi skulle tidigast ses igen nästa år.

Annars bjöd Darjeeling mest bara på råhet. Fuktigheten gjorde att man frös oavbrutet, men värst var den fruktansvärda skvalmusiken. En modeaffär tutade ut detta oväsen i huvudgatan från morgon till kväll, fullständigt smaklös skräpmusik, men det värsta var rådhuskonserten. Denna pågick under hela söndagen. Det var inte musik. Det var oväsen och vrål under stroboskopiskt epileptiskt strålkastarackompanjemang, och det lät som kommet direkt ut ur helvetet. Det var inga mänskliga röster som sjöng, utan det var gutturala vrål som förstörde rösterna. Även lokalt folk stannade på långt avstånd utanför och undrade vad man egentligen höll på med där inne.

När Johannes och jag gick in på en restaurang, en av de fridsammaste, var televisionen på med hög skräpmusik á la Bollywood när det är som töntigast. Det var inga andra gäster i restaurangen, och det var tydligt att personalen hade detta på bara för sin egen skull.

Johannes gick genast fram till dem och bad dem stänga av. Då de verkade ha invändningar insisterade han, och de stängde av. ”Gäster har alltid rätt,” sade han. ”Vi är inte till för deras skull, utan de är till för gästernas skull.” Och vi fick inta vår enkla lunch i fred.

Det svårbegripliga är hur folk alls kan acceptera detta. Redan som barn reagerade jag instinktivt och naturligt mot hög oväsensmusik och skrällande elgitarrers artificiella och skärande oväsens onaturlighet medan ingen annan tycktes göra det. Elförstärkt musik var bara till för att genom extrem volym dölja det faktum att det inte var musik, varför oväsenseffekten i stället desto mera förvärrades, medan jag med åren bara blivit känsligare och reagerat mera akut mot detta.

Därför var det som en befrielse att få lämna Darjeelings råhet och musikaliska barbari.

Jeepen tog mig ner till Jorethang, även den utsatte alla sina passagerare för hård oväsensmusik, men i Jorethang kunde jag åtminstone förnya mitt whiskyförråd. Den är billig i Sikkim, och för 30 kronor fick jag en mycket angenäm fullgod whisky vid namn Blue Royalty, som var ett fynd. Jag fick en jeep upp till Pelling, där mitt värdpar nu för 16-e året tog emot mig med öppna armar. Deras hotell Garuda, det äldsta i staden, var nu fördigpåbyggt, och vi satt länge uppe på den nya översta terassen och hade ett givande samtal om det gångna året.

Jag hade i Jorethang observerat ett anslag om bekämpning av dengue, en farsot som jag trott bara förekom i Sydostasien och södra Kina, varför jag frågade min värd om detta. Han bekräftade att det förekom denguefeber både i Bombay och i Sikkim, medan den värsta sjukdomen numera inte var tuberkulos, som det brukat vara, utan cancer, mest magcancer och levercancer. Inte ens aids var längre aktuellt, ebola hörde man aldrig ens talas om, malaria hörde också forntiden till, som på 40-talet varit liktydigt med en dödsdom. På 80talet var tuberkulos dödsdomen, medan nu till och med cancer kunde botas. Däremot

124

förekom nya sjukdomar, som aldrig förekommit tidigare så att de märkts, som hjärntumörer genom mobiltelefoner och diabetes genom fetma.

Detta sista fenomen var särskilt uttalat. Jag hade nästan aldrig tidigare sett feta människor i Indien. Nu såg man putmagar överallt, nästan en på tio var en sådan, och även om det bar vittne om välfärd var det närmast en sjuk välfärd. del 11: Stilla dagar i Pelling Ett sällsamt mail kom hemifrån från en vän om hans upplevelser av Jan Fridegård. Då jag redan för ett år sedan återgivit hans brev är det onödigt att göra det på nytt, men det intressantaste med hans mail var hans undran över att jag år ut och år in (nu sedan 22 år genom 33 resor) underkastat mig svårartade prövningar och strapatser för ett okänt syftes skull och hans frågan vad som drev mig. Jag mindes min kashmirivän i Delhi som skämtsamt frågade mig om jag visste vad Indien betydde. Jag kunde inte ana vad han menade, men svaret var: ”Never again” – Aldrig mer!” Jag mindes också min tyske turistvän för länge sedan på Indira Gandhis flygplats, som svårt medtagen menade, att ”resa i Indien är ett hårt arbete”.

Vad som varje år drar mig tillbaka till detta förskräckliga land är dess andlighet. Vi har ingen sådan andlighet i Europa. I synnerhet Sverige är ett extremt sekulärt samhälle som i praktiken nästan utesluter andlig strävan och verksamhet, vilket dess ökända kulturfientlighet understryker. Jan Fridegård strävade i motsatt riktning och blev för detta förtalad och föraktad, liksom Dag Hammarskjöld, när hans ”Vägmärken” kom ut. Närmast andlighet i Europa kommer man i Grekland genom dess alltjämt sedan Antiken levande filosofiska mentalitet.

I Indien startade den första skrivna kulturen, och världens äldsta religion har aldrig avbrutits eller ersatts där utan är efter 3000 år mera levande än någonsin med sin mysticism, symbolism, panteism och oöverskådliga mytologi, men denna religion kom från bergen. Ju högre upp i bergen man kommer, desto högre andlighet träffar man på, desto innerligare kultur, desto bättre människor och desto högre respekt för livet. Det är detta som på nytt drar mig till de högsta och vackraste bergen varje år, för förnyelsen av det andliga arv som jag bär med mig i själen och som i Göteborg nästan aldrig fått existera annat än i motvind och motgångar.

Morgonen då jag lämnade Darjeeling var det solsken men disigt, och man kunde nätt och jämnt skönja toppen av Kanjenjunga, som om hon kastade ett öga in över molnen. Under jeepresan ner till Jorethang under larm av förödande burkmusik är nivåskillnaden mer än 1000 meter, och där nere får man nästan panik av längtan tillbaka upp till en anständig nivå bland bergen.

Samma väder var förhärskande i Pelling, men där kunde man faktiskt nästan skönja hela berget. På morgonen hade det klarnat ytterligare, och när jag gick upp till klostret Sangha Choeling klev hon plötsligt ut ur molnen om dock fortfarande draperad i vissa dimmor. Hur som helst, det verkade gå åt rätt håll, och man såg mer och mer blå himmel för varje timme.

Det var bara att hoppas på att det skulle fortsätta.

125

Bland de övriga gästerna på hotellet märktes ett ungt belgiskt par och ett original från Trieste. Han hette Patrizia. Vi pratade italienska med varandra, och han var på en jordenrunt-resa. Han stack inte under stol med sina enorma utgifter och hur mycket han hade blivit lurad, bland annat av kashmiris i Delhi naturligtvis, och han-hon-det var tydligen mycket rik. Han var inte sympatisk, verkade närmast som en freak, men man kunde tala med honom trots hans forsande skrytsamhet. Han påminde närmast om en demaskerad clown, var rödhårig men snaggad och gick med spetshalsduk.

Med det belgiska paret satt vi hela kvällen med värden framför brasan och samtalade.

Han berättade bland annat om muslimernas fiasko i Pelling, som verkar vara ett mycket friskt ställe, både hälsomässigt och mentalt. Överallt i Sikkim hade muslimer från Uttar Pradesh försökt vinna insteg, och om en lyckats öppna en butik tog han snart dit en kompanjon som snart öppnade en ny butik, som snart blev till en kedja, som genom hänsynslös marknadsföring snart slog ut alla inhemska konkurrenter, som i Sikkim är mera saktmodiga. När en klick sålunda var etablerad började de kräva en moské och koranskolor.

Sedan var det kört, och snart hade muslimerna en egen stadsdel med bara muslimer.

I Pelling lyckades de inte. Det fanns bara ett muslim-ägt hotell, och när ägaren ställde krav på en koranskola samlades en kommitté av ungdomar som gick hem till honom och förklarade, att det inte gick för sig. Om han insisterade på sina krav skulle de se till att han blev fördriven. Han är fortfarande ensam muslim i Pelling. Jag berättade att i Japan hade heller muslimerna aldrig lyckats bita sig fast, då japaner inte så lätt låter sig tubbas.

Jag hade tur med mitt första besök för i år hos Lama Yonda. Han var hemma men hade besök men bjöd mig ändå på lunch: ris med soppa och grönsaker och fisk, som var läcker.

Han visste inte själv vad det var för slags fisk, men troligen var det väl någon karp. Hans besök var en mor och hennes son från Darjeeling, som hade flytt därifrån då det var så kallt och rått. Sonen var mycket intresserad av mina aktiviteter, och vi bytte adresser. Om till och med Darjeelingborna själva fryser så mycket där av kylan och fuktigheten att de måste ge sig iväg så måste det vara ovanligt rått.

Då han var upptagen av sina gäster måste jag förnya mitt besök en annan dag, men bara att få komma hem till honom en gång till var en upplevelse, då hela den sikkimesiska kulturen finns koncentrerad i hans hem med tyngdpunkt på det övermåttan rikt utsmyckade buddhistiska altaret, som täcker en hel långvägg. Han har alltid något bönemantra på som oavlåtligt stilla upprepar samma lilla sångsnutt till ett mantra, som skänker hela hemmet en förtätad och intim stämning av fromhet och den innerligaste kultur.

Naturligtvis kunde jag inte släppa detta för ett okänt och troligen stökigt bröllop i Namchi. Mitt leverne i Pelling var snarlikt det i Manali , men mera intimt med närmare vänner i närheten och med den betagande sikkimesiska kulturen in på knutarna i stället för hinduism och hippyism. Även här fick jag eget rum, och endast vädret kunde vara bättre. del 12: Avsked från Pelling Tydligen såg det illa ut för mina fortsatta möjligheter att få träffa Lama Yonda, då han verkade helt upptagen med sina gäster från Darjeeling. När jag försökte söka upp honom dagen efter mot kvällen hade han rest bort med dem för att besöka sin hemby. Han skulle

126

kanske komma tillbaka på torsdagen, vilket skulle vara min sista chans, då jag borde återvända till Darjeeling fredag morgon.

Emellertid dök mina vänner upp på tisdagskvällen med en tredje, en israelit, så vi kunde fortsätta där vi lämnat varandra i Darjeeling. De hade stannat två dagar i Gangtok och inte gjort något försök norrut, då vädret avrådde.

Jag hade dock den stora glädjen att kunna visa dem till rätta i Pelling, till att börja med till den lokala alkoholbutiken, men även senare med genvägar till klostret Sangha Choeling, vilket de uppskattade. Vädret förblev ostadigt, det kom till och med en smula regn, men onsdag morgon kunde man sitta och njuta på terassen av Garuda under något solsken.

Kanjenjunga förblev insvept i sina moln.

Vi fick kompensera oss med våra kvällsfester med brandy, av vilken den bästa sorten var på körsbär, en lokal cherry brandy som var alldeles delikat. Vi fortsatte diskutera film, filosofi, problemet med religionerna – på onsdagen inträffade den nya muslimska massakern i Jerusalem med ett antal rabbiner huggna till döds med yxa – och kvinnor, så underhållning och diskussionsämnen saknades minsann inte.

På torsdagskvällen hade jag min sista chans att träffa Lama Yonda, och han var återkommen. Emellertid hade han huset fullt av gäster, inte bara hans gäster från Darjeeling var kvar, utan dessutom satt där en drös av munkar. Det var rena hovet.

Emellertid tog han vänligt emot mig och bjöd på vad han kunde: ett äpple och kakor, då han hade bråttom och skulle iväg med sina gäster. Jag fick emellertid nöjet att fotografera hans hem, honom själv och några gäster. Som vanligt önskade han att jag skulle stanna, han tyckte det var dåraktigt av mig att återvända till Darjeeling och tyckte att jag i stället skulle ta bussen direkt till Siliguri på måndag morgon, men jag ville inte missunna Darjeeling en sista chans till en klar soluppgång vid Tiger Hill.

Då jag skildes så tidigt från honom kunde jag tillbringa resten av kvällen med mina vänner. Vi var sex till middagen. Utom Gaurav, Fred och jag var det Bonnie från Australien, Thomé från Israel och en ung man från Chandigarh, som lustigt nog var längst av oss alla.

Det blev en verkligt trivsam kväll. Den kulminerade med vår värd i berättartagen som bjöd på historier från det gamla Sikkim. Det mest intressanta var hans skildring av en by väster om Yuksom som hade sin alldeles egna kultur och traditioner där de varken var buddhister eller hinduister utan shamanister, alltså tillhörande den äldsta natureligionen Bön, som fanns före buddhismens tillkomst och innan Nepal blev hinduistiskt. De hade ett eget språk som var landets vackraste, de var ytterst levnadsglada, frikostiga och gästfria och hade i synnerhet en utpräglat personlg danskultur. Nu hotades de av den nya världsordningen, men naturen överlever alltid och till och med människans värsta missgrepp. Trakten gick under namnet L…, finns inte på kartan och kunde bara nås från Yuksom.

Han berättade även om Pellings tillkomst. Mot slutet av 1700-talet hade kungen av Sikkim två fruar, en från Bhutan och en från Kalimpong. Med den första hade han en dotter, med den andra en son. När han dog övertog sonen tronen, men systern krävde sin förstfödslorätt. Det blev inbördeskrig, och dottern mobiliserade en armé från Bhutan som erövrade Sikkim, satte dottern på tronen och drev brodern i landsflykt till Tibet. Där mobiliserade han en armé som fördrev systern och återupprättade honom. Men systern lejde

127

en läkare, som när brodern badade vid de heta källorna i Rawangla lyckades skära upp broderns ådror. Även systern dog i inbördeskriget, och broderns son blev sedan konung.

Rabdentses ruiner härstammar från den tiden, men Sikkim förlorade Kalimpong för alltid.

När brodern återkommit från sin landsflykt i Tibet tog han med sig en tibetansk munk, som byggde ett kloster Pema-Choeling där Pelling nu ligger. Det förstördes under inbördeskriget, men Pelling är en förkortning och sammandragning av Pema-Choeling.

Det var ett vemodigt avsked från mina vänner. En av dem följde med mig till Darjeeling, Bonnie från Perth i Australien, och bussresan ner gick väl an ehuru under ett outsägligt vemod – när skulle man komma till Sikkim igen? Jeepresan upp från Jorethang till Darjeeling uthärdades under den vanliga svåra tortyren med att chauffören aldrig lät någon låt spela till slut – han zappade hela tiden. Jag hade öronproppar, men vad hjälpte det mot basens ihållande jordbävningsdunk? Ingen i jeepen sade ett ord på hela vägen.

Den morgonen hade det varit klar sikt i Pelling, så att man kunde se hela Kanjenjunga solbelyst för första gången, men det varade bara några minuter. Dock ingav detta hopp för någon eventuell klar morgon i Darjeeling.

Jag återfick mitt gamla rum i Tower View, dormitoriet, där jag tillbringat så angenäma stunder med Gaurav och Fred, och det kändes som om de fortfarande var kvar eller kunde komma tillbaka. Vem vet?

P.S. De kom tillbaka dit senare och lät mig per mail veta att de saknade mig där lika mycket som jag saknat dem.

Apropå möjligheten att återkomma till Sikkim: Hör och häpna, denna januari 2016 fick jag ett mail från min käre polismästare i Phudong i norra Sikkim, som jag inte träffat sedan mitt sista besök där 2011, som nu äntligen tydligen skaffat sig e-post och frågade om jag fortfarande hade kvar hans mössa, som jag skulle ha levererat till en svensk soldatkollega till honom som tjänstgjort med honom under FN i Kosowo. Mailet gladde mig oerhört, jag svarade genast att jag fortfarande inte fått hans kollegas namn, som han aldrig hade kunnat komma ihåg mer än förnamnet John, och därför inte kunnat leverera mössan, som fanns kvar i gott förvar, men han svarade igen att han såg fram emot ett äntligt återsammanträffande i november…

P.S. från Klas Lundberg: “Såg också att du i senaste numret av Fritänkaren åter tar upp frågan om varför du reser till bergen i Asien! Och detta med behovet av andlighet i vårt land är ganska lätt att förstå. För jag upplever att det ligger en tung grå filt över landet som effektivt hindrar det andliga ljuset att nå oss. Att denna spärr faktiskt finns kan nog de flesta som intresserar sig för andlighet intyga även om vi förstås ofta ser helt olika på orsaken till denna spärr.

Att vända till bergen för att känna andlighet är inget dåligt recept, och det är nog många som mer eller mindre medvetet gör samma sak som du. Det finns faktiskt också "vetenskapliga belägg" för att atmosfären är mindre belastad med "andlig förorening" när man kommer högre upp. Det finns också en definitiv gräns vid drygt 2000 m.ö.h, då atmosfären i princip är fri från andlig besmittelse. Kan dock inte här gå närmare in på vilka källorna till dessa fakta är, men dessa ger alltså en förklaring som bekräftar dina resors syfte!

128

Kom också att tänka på en annan författare som blivit "förföljd", och som du nog nämnt vid något tillfälle. Sven Stolpe var ju en färgstark och intensiv personlighet som talade lika väl som han skrev. Det fanns förstås flera orsaker till att han med tiden blev illa sedd av många kollegor och till slut portförbjöds i alla svenska tidningar, bland annat att han ju var impulsiv och frän i all sin kritik, men allra mest handlade det säkert om att han var kristen.

Dessutom var han ju katolik men uppträdde knappast som en "kristen", eftersom han ju just var rätt dömande och oförsonlig. Men att han verkligen behövdes i kultursverige insåg många inte förrän senare. Har sett att några av hans främsta kritiker efteråt beklagade att Stolpe försvann från alla svenska tidningar. För han hade verkligen behövts under det röda 70-talet då i stort sett alla etablerade media var starkt vänstervridna. Jag kommer ihåg att en undersökning på 70-talet av den "borgerliga" Dagens Nyheter visade att 21 av 22 huvudredaktörer då stod längre till vänster än dåvarande VPK! Så Stolpe var alltför ensam och hade verkligen behövts som motvikt mot alla rödskägg, som han själv benämnde dem!”

Svar: “Jo, jag hörde till Sven Stolpes beundrare, även om jag inte kunde låta bli att vara kritisk samtidigt - han hade en viss benägenhet för att skjuta över målet. Jag stod faktiskt i någon kontakt med honom, då han aldrig drog sig för att brevväxla med vem som helst.

Jo, vänstern förstörde Sverige i grunden redan under 60-talet, och det började med Olof Palmes insatser som skolminister. Sverige har aldrig återhämtat sig.”

KL: “När det gäller Palmes insats i fråga om skolans avveckling är den egentligen relativt begränsad. Visserligen var han skol- resp utbildningsminister 1967-69, men då var alla viktiga beslut kring den nya skolan redan fattade. Den som i själva verket var allra mest ansvarig för katastrofen var ganska säkert Stellan Arvidsson som var sekreterare i 1946 års skolkommission som utarbetade det hela. Denne man som jag tidigare bara kände till namnet på tittade jag lite närmare på nu, och jag bifogar en intressant artikel om honom som nog förklarar en del.

Palme satte förresten själv ett av sina egna barn i antroposofernas Kristofferskola i Stockholm, så han var nog inte omedveten om problemen. Ändå är utvecklingen i västvärlden relativt parallell när det gäller skolan. Det är mest det att våra politiker som vanligt vill vara "bäst" och föregångare. Och som vanligt klarar sig de länder bäst som i stället håller emot de destruktiva impulser som kommer från de "dolda lömska källorna".

Finland är ju ett utmärkt exempel på detta. De har i stort sett bara behållit samma skolsystem vi också hade i början av 1960-talet, och nu vallfärdar man dit för att se på undret!”

Så här skrev Ingmar Bergman om den svenska vänstervridningen 1968 (i utdrag): “För egen del tävlade jag aldrig med (Alf) Sjöberg.

På teatern var han min överman, ett faktum som jag accepterade utan bitterhet. Djupast träffad blev han antagligen av vår provinsiella kulturrevolution. Hans bitterhet blev stor då han tvangs läsa att Dramaten borde brännas och att Sjöberg och Bergman lämpligen borde hängas i Tornbergs klocka på Nybroplan.

Det är möjligt att någon modig vetenskapsman en dag vågar undersöka hur vårt kulturliv skadades direkt och indirekt av sextioåttarörelsen. Den inser inte att deras insats

129

var ett dödligt hugg mot en utveckling som aldrig får avskiljas från sina rötter. I andra länder, där flera tankar har lov att frodas samtidigt, likviderades inte tradition och utbildning. Det var bara i Kina och Sverige, som man hånade och förödmjukade sina konstnärer och lärare.

Jag blev själv, inför ögonen på min son, utkörd från den statliga scenskolan…” etc.

Ur Laterna magica, kapitlet om Dramaten (sid. 230 i pocketupplagan)

del 13: Avsked från Darjeeling Det förargliga inträffade att jag glömde återlämna rumsnyckeln till min värd vid avresan, och han glömde begära den, då vi båda var för upptagna med att utbyta sajter på internet. Jag upptäckte det först till min fasa halvvägs upp till Darjeeling.

När jag senare satt i ett cybercafé kontaktade jag honom om saken och frågade om han visste någon i Darjeeling som skulle resa till Pelling. Han menade att jag lätt kunde finna en sådan i Darjeeling och bad mig ombesörja saken. Vid en middag senare på Kunga hamnade jag bredvid en vacker ung amerikanska som skulle till Pelling så fort hon fått sina skor lagade. Jag anförtrodde nyckeln åt henne, gav henne skriftliga instruktioner och rekommenderade mitt rum. Jag hoppas hon tog det, för hon hade inte kunnat få något bättre.

Jag träffade Rachel och Alby igen och berättade att jag gjort propaganda för hans Permaculture, men vädret förblev visset. Det fortsatte vara rått och kallt och dimmigt, och lördag morgon bjöd inte på en skymt av Kanjenjunga, fastän det var klart, då diset var för tjockt. Det berättades att det skulle klarna upp om några dagar – efter min avfärd. Söndag morgon var ännu något bättre, så att man åtminstone kunde se berget i gryningen ehuru diffust i diset. Min sista chans skulle vara måndag morgon.

Det sket sig. Det var lika dimmigt då, och Kanjenjunga var lika gäckande, nätt och jämnt antytt genom det förargligt efterhängsna diset, envist som en förföljelse. Jag fick kompensera besvikelsen med Kanjenjunga, som dock förblivit mest till sin fördel i Pelling, med min sista lunch med Johannes.

Vi fortsatte bland annat att tala om hans tio världsplågor, men vi dröjde oss särskilt kvar vid den nionde, den hårresande världsaccelerationen av hjärntumörer. ”Själv kan jag aldrig gå in på ett ställe där de har mobiltelefoner på. Jag är för känslig och reagerar genast nästan paniskt mot de digitala vibrationerna och det genomträngande skärande ljudet. Nästan alla moderna hjärntumörer har kommit av mobiltelefoners strålning.

Så fort jag ser en människa med en mobil i örat kan jag inte låta bli att tänka: där avlas en ny hjärntumör, om den inte redan är född.”

Han ville inte uttala sig om riskerna med Wi-Fi och digital trafik över huvud taget, då ändå mobilen enligt honom var den överlägset dominerande boven. ”Hur är det med dig?” frågade han.

Faktum är att jag med åren fått en ständigt stigande nivå av digital intolerans ju mer jag utsatts för dess terror. Han ville veta symptomen. De var nästan de samma som hans: ett slags panik med åtföljande lidande så länge mobilen i min närhet var på. ”Det är samma

130

symptom,” sade han. ”Även du är tillräckligt naturlig för att inte tåla radioaktiv mobilstrålning.”

Han menade att faran var störst hos alla de okänsliga. ”Om man är känslig mot strålningen är man naturligt garderad och i princip utom all fara, för då reagerar man naturligt och helt enkelt tål det inte. Värre är det för dem som är helt okänsliga och fritt begagnar mobiler utan hämningar och tror sig vara immuna då de inte själva är medvetna om att de ständigt höjer tillvänjningen, ungefär som vid droganvändning eller när man behöver mer och mer alkohol för att bli full igen utan att man märker att man är alkoholist.

Det är livsfarligt. Ju känsligare, desto friskare. Ju mer okänslig, desto mer illa ute är man.” ”Vilken tror du är den värsta av de tio plågorna?” ”Den sista, för den vet man minst om. Ebola har alltid funnits och kommer alltid att finnas, och det är först genom de moderna storstadsslummarna den har fått allmän spridning. Aids är i stort sett under kontroll, men det är mycket man sopar under mattan, och där är ett okänt mörkertal. Denguefebern är som ebola och har alltid funnits men är mindre dödligt – det är ungefär lika många denguefall i världen för närvarande som ebola.

För resten har det första ebolafallet just konstaterats i Indien, vilket tyder på att fler kan finnas, men Indien har god beredskap. I Bombay bekämpar man aktivt denguefebern, men bäst rustad i Indien mot eventuella epidemiska utbrott är man i Sikkim, där man alltid är alert och har ständiga program för bekämpning av dengue, tuberkulos, cancer och malaria.

Malaria och tuberkulos har alltid funnits och kommer alltid att finnas – de kommer och går, och så fort man trott man har dem under kontroll muterar de igen och blommar ut i nya epidemier. Svininfluensa och fågelinfluensa har vållat mer skada genom den panik de utlöst ibland än genom själva smittan, som alltid varit liten. Diabetes är människans eget fel liksom den digitala hjärntumörkrisen, men den största världsplågan av dem alla är ingen av de tio, inte ens den tionde ännu, utan människan själv, för naturen, miljön och världens organiska överlevnad.”

Resan ner förlöpte utan svårigheter, på tåget till Delhi hade jag fyra kupévänner, en sydkorean, två unga trevliga hinduer och en kraftig man som stod för spiritual resilience, något nytt i Indien som jag inte stött på tidigare, en sorts andlig reaktion mot materialismen.

Tåget till Delhi blev bara en timme försenat och tog alltså 22 i stället för 21 timmar (1471 km). Från New Delhi fick jag en autorickshaw för 150 ut till Mainu Ka Tilla, där jag fick leta efter ett rum, då flertalet hotell var fulla. Till slut fick jag ett i gamla Lhasa, där jag bott förut, för 450 högst upp med takterass, som jag kände igen: jag hade bott där förut. Det skilda badrummet var ur funktion, så jag fick till nöds tvätta de viktigaste delarna i ett provisoriskt badrum i källaren med kallt vatten. Rummet hade TV, som jag avskyr, men ingen stol, då den förre tungt vägande gästen hade suttit sönder den. Jag fick dock en ny, en trästol utan sits, men kunde då åtminstone sitta i mitt sista tillfälliga rum i Indien för den här resan. del 14: Summering Det blev si och så med duschproblemet i mitt hotell i den tibetanska kolonin Mainu Ka Tilla strax norr om Delhi. Duschen skulle ha fungerat till kvällen men gjorde det inte. Varje

131

gång jag gick ner och frågade hade det gjorts nya framsteg, och jag ombads ha tålamod en halvtimme till.

Jag satt och läste i mitt rum när det plötsligt började forsa i badrummet. Vattnet var på minsann, men det var omöjligt att stänga av. Inte var det särskilt varmt heller, närmast fesljummet, men det gällde att passa på medan vattnet gick. Jag blev åtminstone ren men frusen. Sedan fick jag gå ner igen de fyra trapporna till värden och berätta om det nya problemet. Han lyckades stänga av alla kranar med att vrida dem åt fel håll.

Det var ju inte första gången under resan jag haft duschincidenter. Min närmast föregående dusch var i Pelling där varmvattnet varade i två minuter och sedan blev svinkallt.

Vad var annars bra, och vad var dåligt med resan? Den var anmärkningsvärt lik sommarens resa till Ladakh, som också börjat bra med en strålande inledningsvecka men sedan efter två veckor drabbats av ihållande dåligt väder. För första gången någonsin i Darjeeling lönade det sig inte alls att försöka bege sig till Tiger Hill i gryningen, då Kanjenjunga förblev envist undanhållet av dimmoln. Ljuspunkten under den senare delen av resan blev mina båda nya kamrater i Darjeeling, Gaurav och Fred, som jag sedan fortsatte ha hur trevligt som helst med i Pelling, som blev resans höjdpunkt främst genom umgänget med min jämnårige hotellvärd och den tio år äldre Lama Yonda.

Problemet med miljöförstöringen var dock värre än någonsin, både audiellt och konkret.

I Dharamsala såg jag mig nästan tvungen att göra mig skyldig till en protestskrivelse mot miljöförstöringen. Indierna är i princip praktiskt odugliga, de är bäst på att skräpa ner och hänge sig åt sina infernaliska mobiltelefoner med ständig och ständigt allt värre skräpmusik, de bryr sig inte, de är slarviga och ytliga, allt är provisoriskt och behöver ständigt repareras, och ingenting fungerar som det ska utom tillfälligt. ”Aldrig mera Indien!” sade min Kashmiriskojare i Delhi att Indien betydde, och tyvärr ligger det något i det, liksom i Claude La Barres utlåtande för 25 år sedan att hela Indien var en soptipp. Ändå finns bergen och människorna där, de unika individerna som bara blir bättre och intressantare ju högre upp och längre bort man kommer, som Darjeeling och Pelling bevisade ännu en gång, som det förblir värt att offra en påfrestande resa för att få uppleva.

Resans mål nåddes inte, Mukteshwar får vänta till ett annat år liksom Singhik, men i stället kom jag till Kalpa, vilket inte ingått i planerna. Improvisation är ändå det som alltid fungerar bäst i Indien. Tandkrisen var resans svåraste kris, men jag kunde inte klaga över att den gav mig flera extra dagar i Dharamsala.

Emellertid blev tandhistorien förödande för resans ekonomi, då den krävde massiva mängder whisky till att börja med, så att jag mot slutet av resan började få ont om pengar.

Mina båda medhavda buteljer Jägermeister varade dock i 26 dagar mot förra årets 22, medan mängderna whiskyflaskor blev astronomiska. Med tiden lärde jag mig dock att undvika den bästa whiskyn Signature, då den är mer än dubbelt så dyr som MacDowells, som är billig och mycket användbar. En hel liter MacDowells kostar bara 350 rupier (knappt 50 kronor) medan en hel flaska Signature på bara 750 cl kostar mer än det dubbla och kan hamna över 100-lappen.

Det var egentligen resans enda aber: de helt nya rent fysiska problemen. När jag under bussresan till Chandigarh gick avsides för att kissa hade bussen gått när jag kom tillbaka,

132

och jag kunde med nöd hugga den vid utfarten. I Chandigarh behövde jag kissa två gånger, och andra gången körde bussen ifrån mig med mitt bagage, och jag kunde inte hugga den.

En kall sömnlös natt på en senare buss följde innan jag kunde återfå bagaget i Bilaspur klockan 3 i natten. Och på vägen till Rekong Peo, en annan nattbuss, sprack en kindtand.

Vad kunde man göra åt allt detta mer än dricka mera?

I Helsingfors beslagtogs min dyra flaska Teacher’s, som jag köpt i Delhi – det var tillåtet att ta med sig en liter, men i Helsingfors bröts förseglingen, och flaskan passerade genom många byråkratiska händer innan man upptäckte att man gjort fel och måste göra om hela förseglingsproceduren på nytt. Tulltjänstemannen som försökt lägga beslag på flaskan och brutit förseglingen var somalier. Jag hade bara en halvtimme till flyget till Göteborg.

Byråkratisk vedervärdighet i sin prydno.

Dock klarade jag resan på under 10,000, men whiskykostnaderna uppgick till 10% av uppehållskostnaderna i Indien.

I Helsingfors klockan 3 på eftermiddagen var det mörkt och molnigt. Man var hemma igen.

En intressant fråga som kom upp vid flera olika tillfällen under resan har visserligen väckts tidigare men bara i Darjeeling. Redan min första vän i Indien, den fattige sanskritläraren och låsssmeden Sri Ram i Darjeeling frågade mig om jag inte funderat på att bosätta mig i Indien. Frågan väcktes på nytt nu i Manali av Tara, och Johannes vågade också försiktigt pejla den. Han skulle gärna se mig lika permanent i Indien som han själv. Jag står inte alls främmande för tanken, i synnerhet vid en hemkomst i vintermörker från Himalayas strålande skimrande dagar är den oerhört pockande, men det är en sak jag aldrig kan ta med mig till Indien: mitt musiklliv, och den reguljära indiska skräpmusiken är mitt enda problem där. Men om jag en dag inte längre kan arbeta med musik, så skulle en avslutning av livet på ett fridfullt ställe bland Himalayas vackraste berg vara synnerligen attraktiv.

23.10 – 26.11.2014

Påsken 2015 Det blev en resa till slut efter många om och men. Vintern var förfärlig då det bara regnade hela tiden. Göteborg har aldrig haft en så mörk vinter, och så frös man hela tiden genom den konstanta råheten. Det var i princip novemberväder oavbrutet från november ända fram till påsk ( – och längre, skulle det visa sig…)

Jag hade hoppats kunna göra en sedvanlig Inter Rail-resa mot Bulgarien och Grekland för att fira påsken första veckan i april i Italien, men tusen saker kom emellan, främst arbeten, plikter och nya projekt. I mitten på mars stod det klart att jag måste inskränka resan till bara en vecka till påsken i Verona.

Dessutom fungerade Inter Rail längre som det skulle. Statens Järnvägar sålde inte längre Inter Rail eller några biljetter till utlandet längre än till Oslo och Köpenhamn, så Inter Rail måste man skaffa privat i en privat resebyrå med extra avgifter. Sålunda kom min lilla Inter Rail-biljett för tio dagar med fem resdagar för 1800 kronor att kosta 2500 inklusive

133

platsbiljetter. När köpet var gjort och resan oundviklig fick jag veta att man kunde resa direkt Landvetter-Verona för 1400 tur och retur med flyg med två timmars restid. Nästa gång. Min tågresa ner skulle som vanligt ta 26 timmar – det hade den gjort sedan 70-talet.

Det var fortfarande svinkallt med minusgrader på nätterna (ända ner till minus 5) de första dagarna i april, men vädret var gott. Centralstationen i Köpenhamn var mera kaotisk än någonsin, men den gamla järnvägsrestaurangen hade blivit restaurang igen från att i kanske fem år ha varit en exklusiv pub. Den var en kombinerad restaurang och matbutik, där man kunde handla vad som helst i matväg, och det verkade trivsamt och fungera bra. På färjan till Puttgarden kunde jag inhandla en värmeförsäkring för natten genom en Jägermeister för 16 Euro. Därmed kunde hela resan vara räddad från början.

Resan förblev kall hela vägen ner till Hamburg, man frös hela tiden, men nattåget Hamburg-München erbjöd en positiv överraskning. Nattsittplatserna var bekväma, det var varmt på tåget, och det enda smolket i glädjebägaren var en snarkare som faktikt tutade som en trombon. Jag har aldrig varit med om maken till snarkare.

Dessutom presterade detta tåg en så pass unik prestation, att det kom fram till München 20 minuter före tidtabellen! I München hade jag annars haft bara 20 minuter på mig för byte och uppletning av nytt tåg, men genom att denna frist fördubblades kunde jag även inta morgonkaffe med smaskig kaka.

Däremot var Veronatåget överfullt. Det var ju långfredag, den värsta resedagen i Italien på hela året, så folk satt på varandra i korridorerna. Att försöka bana sig väg till restaurangvagnen var ett dödfött företag. Bara att ta sig till närmaste toalett inbegrep klättring och besvärlig hinderlöpning över både berg av bagage och människor.

Men vädret var gott i Verona, och där kunde jag genast slänga strumporna – det var 20 grader varmt, och solen sken. Alberto var inte hemma i butiken, men på Villa Cozzo väntade Paolo och Gabriella med maten. Efteråt besökte jag Alberto tillsammans med Paolo, hans moder Gina hade gått bort i februari 95 år gammal, och de var för övrigt sjuka i hans familj, men annars mådde de bra.

Det blev nio timmars sömn den natten, så tydligen var jag helt utslagen. Det blev en vilodag, och som påskaftonsfilm den kvällen såg jag Last Holiday med Alec Guinness från 1950 på en mycket tankeväckande historia av J.B.Priestley, om en helt vanlig man som får diagnosen av sin läkare att han inom någon månad skall dö. Han får rådet att ta ut det mesta av livet till dess, och det gör han slag i och tar in på ett hotell på sydkusten, där allsköns original huserar. Då han ingenting har att förlora är han fullständigt ärlig och rakt på sak och säger vad han tycker om vad som helst, så att han framstår som något av en mystisk mirakelman för de övriga gästerna och har en otrolig social framgång och får sig serverad fantastiska karriärmöjligheter… Alec Guinness gör kanske sin allra känsligaste och subtilaste roll här.

Vädret var inget vidare till påsken, det var kallt och rått och mulet även om det inte regnade, och det var samma väder på påskdagen. Vi var 16 vid bordet med fyra generationer, och jag lyckades med några bilder. Efteråt for vi upp till Castagnè och fortsatte men ständigt inomhus. Ida och Achille hade inte varit där på flera år.

134

De mådde bra, och jag fann Achille fullkomligt oförändrad och klar vid sina snart 95 år, medan han bara är osäker på benen. Han citerade George Bernard Shaw för mig: ”Ålderdomens dramatik består i minnet av hur det var att vara ung.”

Utflykter.

Den första utflykten vi gjorde var till ett mycket sällsamt ställe som hette Giazza, där folk fortfarande talade kimbriska, ett särskilt språk i släktskap med sydtyrolska och österrikiska. Där fanns till och med skyltar på kimbriska överallt, även om det denna annandag påsk mest bara var italienare som drällde där. Vi tog två cyklar på bilen och körde de 45 kilometrarna till Giazza för att där lämna bilen och fortsätta med cykel från 900 meter till 1336 meter, där snön tog vid. Detta ligger alltså fem mil öster om Verona i en instickande dal i Alperna – det finns fem sådana dalar norr och nordost om Verona.

Vädret var perfekt. Alperna var magnifika i sin bländande skinande vithet, och vi hade en minnesvärd utflykt. Högst där uppe vid snögränsen hade vi vår lilla picknick med bröd, tonfiskkonserver, frukt, choklad och coca-cola. Det räckte långt. Man kunde fortsätta uppåt vidare, men då måste man vandra till fots. Medan vi var där kom det ett helt gäng av skidåkare ned genom skogen.

Sedan hade vi en 450-meters nedförsbacke, då man inte behövde trampa en enda gång men dock vara alert med handbromsen hela tiden – det var lätt att få för hög fart, kurvorna kunde vara mycket tvära i serpentinerna, och det fanns ingen fotbroms. Det var nästan rena

135

slalomåkningen med cykel, men motvinden kunde vara hård och mycket kall. Den första biten frös man nästan händerna av sig trots handskar.

Vi gjorde också en del utflykter omkring i Verona men bara till ställen jag kände till förut. Andrea kom hem sjuk på kvällen efter annandagen, då han tydligen ätit för mycket eller något olämpligt. Han fick gå till sängs i 38 graders feber, och mycket sådant grasserade i Verona just nu vid vårens ankomst – hela Albertos familj låg ju sjuk i något liknande.

Cristina rekommenderade en film för mig, Cristiada, som jag lyckades se annandagskvällen, den sanna historien om förföljelsen mot de kristna i Mexico av dess regering 1926-29 med Peter O’Toole som marterad biskop och Andy Garcia som det kristna motståndets ledare, generalen Enrico Gorostieta – det urartade till ett kritiskt inbördeskrig med tiotusentals döda, och detta i ett katolskt land. Man kan inte fatta hur en president kunde få för sig att förbjuda gudstjänster och förfölja de kristna i ett katolskt land, men faktum är att det ägde rum. Filmen gjordes 2012 och är en orgie i pathos, grymheter och omänsklighet i två och en halv timmar, medan dess största behållning var dess underbara filmmusik av James Horner. Även bildspråket var förstklassigt. Jag hade aldrig hört talas om detta absurda inbördeskrig tidigare, och det har väl knappast någon annan heller.

Båda de sista dagarna infann sig Nicola till lunchen, och till den sista även Maddalena, det äldsta barnbarnet, så att vi var sex i familjen till bordet. Även Achille och Ida såg jag en sista gång morgonen före avskedet.

Den stora överraskningen infann sig till avskedet. Paolo hade kört mig till stationen, vi hade båda glatts åt vår lyckade utflykt till Giazza och skiljts under hjärtliga former, och jag satt redan på perrongen och väntade på tåget, när Alberto Lanciai dök upp. Jag hade informerat honom om mina tider och hoppats på att vi kunde ses, men aldrig hade jag väntat mig att han skulle dyka upp i sista minuten. Just för att jag gett upp hoppet om honom blev det det hjärtligaste återseendet av alla. Vi fick prata i tio minuter innan tåget kom och körde iväg mig.

Allt gick bra till München, men nattåget till Hamburg var iskallt, och man vaknade ideligen av att man frös. Först på morgonkvisten skärpte sig någon, och värmen i vagnen blev human. Det var många sittplatspassagerare i vagnen, och alla hade besvär av kylan och hade pälsat på sig till maximum med sjalar, kappor och filtar.

På färjan till Rödby kunde jag ta det lugnt, och mina arbeten verkade löpa jämnt ut med resan. På färjan erbjöds förmånliga priser för utvalda flaskor: Jägermeister och Famous Grouse för tillsammans 240 kronor i enlitersflaskor. Våren var räddad.

Slut.

136

Traumatiskt visum (förspel till den nya resan) Brev till indiska ambassaden i Stockholm (i översättning från engelskan): ”Jag har rest årligen till Himalaya sedan 1992 för att vandra i bergen. Efter inbördeskriget i Nepal har jag inte haft möjlighet att besöka det landet på nytt, då jag inte beviljats mer än dubbelt inträde i Indien. De senaste åren har jag ansökt om tre, men då det inte har beviljats har jag inte kunnat besöka Nepal sedan år 2000.

Vanligen gör jag två resor till Himalaya årligen, en i augusti till Ladakh och en i november till Sikkim. Enbart dubbelt inträdesvisum till Indien har därför inte möjliggjort besök i Nepal. Även formalitetskomplikationerna vid visumansökningarna har blivit värre år för år.

För 20 år sedan var det avgiftsfritt, gradvis blev det dyrare, och till detta kom extra komplikationer med erforderliga fotografier och digitaliseringen.

Varje år har det uppstått nya svårigheter som tagit en med överraskning. Detta år hade jag oturen att hamna i en falsk visumansökningsapplikation med länkar från er ambassad.

Jag har inte kunnat återfinna denna sida, antingen har den bytt länkar eller tagits bort, den avkrävde mig 90 dollar i expeditionsavgift, som jag trodde jag betalade för visumet, men när visumavgiften tillkom blev jag misstänksam, ringde er ambassad och fick veta att det var en falsk sida som ni hade problem med. Denna falska visumansökningsapplikation har dock bara gjorts möjlig genom de höga visumavgifterna. Jag blev följaktligen tvungen att göra en polisanmälan, skaffa nytt kreditkort och göra hela processen om från början.

I tisdags kom min ansökan tillbaka obehandlad då fotografiet inte godkänts, vilket kostade mig 250 kronor i expeditionsavgift. Jag gjorde exakt samma sorts fotografi senaste år, och det var inga problem då. Varför var det det nu?

Detta är alltså tredje gången jag nu fyllt i en ny ansökan och andra gången jag skickar in den. Jag förstår att ingenting av allt detta har varit avsiktligt från er sida, och jag berättar detta för er bara för att visa hur det fungerar. Sammanlagt har jag nu betalat 2000 kronor för de ackumulerade visumproblemen, vilket är ungefär 15,000 rupier, som man kunde leva tre veckor på i Indien.

Jag känner att en liten protest är relevant. Som seniorresenär och veteranvandrare i Indiens berg sedan 23 år tycker jag att jag är värd en mindre nedrig behandling. Om ni inte vill att jag reser till Indien, var då snäll och säg det, och jag slutar göra det. Dessa traumatiska omständigheter fick mig nästan att inhibera resan, om jag inte redan hade betalt biljetten.”

Polisen låter meddela, att den lagt ner förundersökningen, ”då det är uppenbart att bedrägeriet inte kan spåras.”

Idag 31 juli kom beskedet att min visumansökan godkänts, så resan lär bli av.

Håll i er!

137

Tillbaka till Zanskar, del 1: Hem före mörkret i Simla.

Resan började ju inte bra med det värsta visumstrulet någonsin med både nätbedrägeri, polisanmälningsturer, bankomgångar med nytt kreditkort och om från början igen med visumet i retur från ambassaden, då fotot inte kunde godkännas på grund av ”skuggor”.

Men resvädret var idealiskt. Sommaren tycktes äntligen ha kommit efter många om och men den andra veckan i augusti, så man slapp åtminstone regn till avresan.

Men i Vanda, Helsingfors, strulade det till sig. Vi skulle hämtas från flygmaskinen med buss, men den bussen kom aldrig, så det blev en lång väntan. När den slutligen kom körde den oss till ett ställe som det var omöjligt att hitta ut ur. Det fanns ingen transferutgång från denna flygstationens källarlokal. Enda vägen ut var till entrén, där enda vägen ut var genom en ny säkerhetskontroll i massiv trängsel med bortåt fem tusen ystra japaner, kineser och koreaner.

Dessa hade översvämmat flygfältet denna dag.

När man äntligen var inne och kunde börja försöka ta det lugnt inför en fem timmars väntan på anslutningen fungerade inte Wi-Fi. Detta skulle bli en följetong under hela resan: Wi-Fi överallt som inte fungerade. Man kom ut på Google men inte längre. Jag frågade flera andra som hade samma problem. De kom ut på nätet men kunde inte använda det. Hellre än att bara snurra runt med ständigt nya försök som ständigt misslyckades var det bara att släcka ner och ta upp en god bok i stället.

Annars fungerade allting perfekt. På väg till Finland hade man fått njuta av Vättern i hela dess längd samt hela Stockholm, och strax före solnedgången kunde man även urskilja kanalerna och Nevskij Prospekt i Sankt Petersburg.

Jag hade turen att komma på ett plan som inte var proppfullt. Många säten var lediga och även det bredvid mitt, så jag kunde bekvämt sträcka ut mig över två sitsar.

Vi kom fram till Delhi punktligt före soluppgången. När jag kom ut för att söka upp bussen till busstationen fick jag en skojare över mig som var svår att bli av med. Han menade att bussen skulle komma först om en timme, då det var helgdag (14 augusti), och att det var bättre att jag tog en taxi in till en turistbyrå enligt hans anvisningar. Till slut lyckades jag skaka honom av mig och fann bussen, som inte alls väntade med att köra oss till busstationen.

Där fann jag en buss till Simla till klockan 8, som lyckligt befriade oss från den kvalmiga flämthettan – det var 34 grader – och fläktade oss hela vägen upp till Simla tio timmar senare. Först när man kom upp i bergen kunde man börja andas med någon lättnad igen. Det var mulet, men det var inte många droppar regn man fått under vägen.

Så långt hade allt för en gångs skull klaffat perfekt. Inga förseningar, inget Chandigarhstrul, ingenting att oroa sig för, och i Simla fick jag genast biljett till nattbussen till Manali.

Det var bara att gå upp till the Indian Coffee House och ta det lugnt.

För en gångs skull hade man kommit fram till Simla före mörkret, vilket jag såg som ett mycket gott tecken. I Manali hade Johannes lovat ställa till med en ny konferens, jag hoppades få uppleva den vackra Marianne igen, och även om han inte nämnt något om ämnet kunde man nästan ta för givet att det måste ha med Isis-krisen att göra.

138

del 2: Ny ordning i Manali Bussresan till Manali blev som den blev. Jag hade bett om en fönsterplats men inte den vid dörren. Bredvid mig hamnade en jättetjockis. Utgångsläget för nattbussresan var det sämsta tänkbara.

Dessutom blev bussen överfull. En samling stökiga ungdomar hamnade i sittbrunnen framför mig i trappan till dörren. De försåg sig med kartongbitar att sitta på för att inte smutsa ner och nöta byxorna. Och chauffören körde djävligt fort, särskilt i svängarna, så att bromsarna skrek.

Naturligtvis blev det inte särskilt mycket sömn. Tjockisen gjorde sitt bästa för att breda ut sig även över mig, vilket han var omedveten om, då han sov. Men hur det nu var lyckades jag stjäla mig till litet sömn.

När jag vaknade med ett ryck var klockan närmare tre och alla ungdomarna försvunna.

Borta var allt deras bagage. Borta var även min ryggsäck, som legat bland de andra, då den inte fått plats på bagagehyllan. Vi letade efter den, men allt var tomt. Så lyfte en passagerare på en filt, och där låg den. Vilken lättnad! Den hade bara gömts undan för säkerhets skull.

Vi nådde Manali klockan 6 efter åtta timmar. Allt var ännu mörkt och tyst och stängt.

Jag vilade en stund sittande på stationen innan jag vågade mig upp till Greenland.

Det var en ny thriller varje år. Skulle något ha förändrats? Skulle min gamle värd finnas kvar?

Grinden stod vidöppen. Det hade den aldrig gjort förut. Trädgården var övervuxen och misskött. Ringklockan fungerade inte. Allt var låst, men några fönster var öppna. Jag satte mig ner på farstukvisten och väntade.

Efter en stund kom en ung man ut. Det var en lokal gäst. En stund senare kom två unga män ut. De var de nya direktörerna. Min gamle värd bodde inte längre kvar utan hade leasat ut sitt värdshus, som Tara leasat förra året. De nya leasarna kände inte Tara.

Det var alltså en helt ny styrelse på stället. Jag fick ett av de lägre rummen, men på min förfrågan om jag fick betala samma pris som senaste år blev svaret ja. Det var jag tacksam för och stannade kvar.

Sålunda var det fritt fram för att slappna av och känna sig hemma i Manali. Jag var i förvånansvärt god form efter två nätter sittande utan säng och kunde genomföra min vanliga morgongymnastik alldeles som vanligt. En timmes extra vila gjorde susen. Sedan var det bara att duscha och börja leva. ”Vi kommer att dryfta rasismen,” berättade Johannes uppe i Vashisht, där vi träffades i ett terasscafé med utsikt över hela Manali på andra sidan Beas, medan det i caféet bredvid satt två unga män och bolmade på chillumholkar, ”då den aktualiserats överallt i världen de senaste åren inte längre som ett föraktligt problem utan i breda lager som en logisk slutsats, nödvändighet och försvarsåtgärd.” ”Beror det enbart på islams skenande aggressivitet?” ”Det och flyktinginvasionen i Europa, som åter aktualiserat arabstomsproblematiken.

Bara de senaste dagarna har ju afrikanska muslimska flyktingar skurit halsen av oskyldiga offer utan motiv både i Sverige och Norge. I Norge börjar fler och fler anse att Breivik hade rätt. Det är sådana svåra frågor vi skall försöka gå till rätta med.”

139

”Var?” ”Det är frågan. Ett förslag är att varje deltagare skulle få välja sin plats för en dags diskussioner, men en enda dag skulle nog räcka. Flera offentliga caféer har föreslagits, men man vet aldrig om man får sitta i fred där. Ditt café i Old Manali vid vattnet vore idealiskt, men frågan är om inte vattnet brusar för ljudligt där. Bäst vore vårt ställe från förrförra året, men vi vet inte om vi kan vara där i år.” ”Mariannes ställe?” ”Ja.” ”Är hon här?” ”Hon kommer.”

Det var allt han ville avslöja om konferensen. Han visste inte ännu säkert vilka och hur många som skulle komma, då de flesta var osäkra.

Det fanns ett antal indiska gäster på Greenland. När jag skulle öppna min dörr med det sedvanliga hopplösa indiska hänglåset kom det fram en liten flicka och hjälpte mig. Hon var mycket nyfiken. Hon kunde högst vara 13 år. Hon kom in i rummet och frågade vem jag reste med. När hon förstod att jag reste ensam gjorde hon stora ögon. Hon trodde inte sådana djur fanns. ”No room mate?” Nej, ingen rumskamrat. Då frågade hon: ”Får jag bli din rumskamrat?” Rummet hade en dubbelsäng, och hon bjöd alltså ut sig. Det hade aldrig hänt mig i Indien förut och allra minst i Greenland.

3. Inledande förhandlingar Samma kväll hade vi en sorts inledande möte inför den osäkra konferensen. Det var mest för att Johannes ville att jag skulle träffa en indier som var mycket engagerad i den muslimska frågan. ”Om ni har någon muslim med i konferensen tänker jag inte delta.” ”Men måste inte muslimer få kunna försvara sig?” genmälde Johannes. ”Det finns inget försvar för islam. Det är en våldsberättigande religion som binder sina bekännare till sig genom hot om våld och genom att berättiga dem till våld som muslimer som en sorts privilegium. Jihad, som är en helig plikt för varje muslim, är våld och ingenting annat som bara är riktat mot icke-muslimer. Allt motstånd måste krossas. Det är islams främsta lag.” ”Så du menar att det inte finns några goda muslimer, och att den enda goda muslimen är en död muslim?” ”Naturligtvis finns det undantag, men de är alltid individuella.” ”Så du menar att islam rent kollektivt är förkastligt?” ”Fullständigt. Det har bara åstadkommit ont i världen och kan inte åstadkomma annat.” ”Thakur är indier och vet vad han talar om,” förklarade Johannes för mig. ”Inget land har utstått så svår förföljelse och förstörelse genom islam som Indien. Såren är mer än 500 år gamla men har aldrig läkts.” ”Hela norra Indien utsattes för historiens värsta förintelse och förödelse,” fortsatte Thakur, ”och såret revs upp på nytt när Indien delades mellan Indien och Pakistan.” ”Thakur är från Punjab,” förklarade Johannes.

140

”Britterna lyckades förena hinduer och muslimer under samma tak. De skulle aldrig ha släppt Indien. Gandhi ville det inte men tvingades till det genom Subhandas Chandra Bose och hans extremism. Bara för Boses skull hatade Churchill Gandhi. Resultatet av delningen blev Punjab-massakrerna, som sikherna aldrig kunde förlåta Gandhi. Därför mördades han.” ”Men muslimerna byggde Taj Mahal,” invände jag. ”Ett undantag. Och för detta mausoleum över sin älskade hustru fängslades kung Shah Jahan på livstid av sin son som straff.” ”Så du menar att världens 1,6 miljarder muslimer utgör ett hot mot resten av världen?” frågade Johannes. ”I högsta grad. Det menar Egyptens president också. De vägrar ju ha någon födelsekontroll och är därvidlag värre än katolikerna. De behandlar och misshandlar kvinnor som djur, som om de bara var till för att kränkas. I sin ingrodda ondska, som avsiktligt kultiverades hos dem genom hjärntvätt för att göra dem till livegna slavar på livstid, är de ovärdiga som människor. De har inget utrymme för mänsklig rättvisa annat än för muslimer, och de propsar på att islamisera hela Europa. Visst utgör dessa 1,6 miljarder våldsbenägna blindstyren en fara för mänskligheten.” ”Och vad skall vi göra åt saken?” ”Beträffande Isis finns det bara en sak att göra: utrota dem alla. Beträffande de övriga har de inget val än att låta sig sekulariseras. De får gärna behålla islam som filosofi, liksom alla religioner bör desarmeras till filosofier, även om islam inte just har mycket filosofi att komma med.” ”Omar Khayam? Khalil Gibran? Hafiz? Rumi?” ”Utbölingar allihop. Ingen riktig muslimsk författare eller filosof var någon riktig muslim. Hafiz bara gycklar med islam, och Firdausi erkänner Moses som en större profet än Muhammed.

Då kommer vi till judendomen. Både kristendomen och islam kommer av judendomen.

Skillnaden mellan dem är att kristendomen anammat Gamla Testamentet som sin heliga bok tillsammans med det Nya Testamentet medam islam inte gjort det.

I stället har islam nöjt sig med att plagiera berättelser ur Genesis för att anpassa dem till Koranen och främja sina egna syften. Och så har Koranens folk ofta menat att Koranen är den enda bok som behövs och ofta ägnat sig åt bokbål för den sakens skull.” ”Skall vi då bränna Koranen? Gladstone menade på sin tid att det aldrig skulle bli fred i världen så länge Koranen fanns.” ”Inte alls. Låt Koranen vara. Men Koranens folk måste lära sig att det finns andra lika nyttiga böcker som Koranen, liksom Bibelns folk måste lära sig att det finns andra lika nyttiga böcker som Bibeln. På samma sätt måste hinduiska fanatiker lära sig att det finns andra lika nyttiga böcker som Bhagavad-Gita. Och så vidare. Litteratur är alltid god som litteratur. Litteratur är aldrig bra att ta för mycket på allvar. Litteratur är bra att lära sig av men aldrig bra som absolut auktoritet för ofelbarhetstroende bokstavstrogna.”

Där slöt vårt samtal, för det började skymma, och jag måste ner från Vashisht igen.

På vägen hem passerade jag det gamla Café Momo, mitt första och sista älsklingscafé i Manali, som de senaste åren varit stängt. Nu var det öppet igen – men upplåtet som koranskola för små barn. Jag undrade vad Thakur hade menat om den saken.

141

del 4: Marianne Vi hann ännu träffa Marianne den kvällen. Hon hade just kommit, och hon var mycket intresserad av Thakursamtalen. Johannes redogjorde för dem och bad mig korrigera om det behövdes. Det behövdes inte. Sålunda kunde jag memorera dem ännu bättre. ”Europa har varit så naivt,” sade Marianne. ”Jag har full förståelse för Marine le Pen och för hennes framgångar och för alla de länder som vill förbjuda burkhan bara för att rikta ett välbehövligt slag direkt mot det mest mänskligt oacceptable med islam – kvinnans ställning som husdjur. Jag har också förståelse för Viktor Orban i Ungern och Paavo Väyrynen i Finland som vill skicka tillbaka alla afrikaner till Afrika. Vi har en sekulär kultur och demokrati att försvara mot dem som vill påtvinga oss motsatsen. Så enkelt är det.” ”Frågan är om det är praktiskt möjligt,” sade Johannes. ”Muslimska invandrare är lokalt redan i sådana majoriteter att det blir svårt att bli av med dem.” ”Blir vi inte av med dem måste konflikterna bli värre. De genomför sharialagar, de knivhugger folk av ren desperation utan anledning, genom att de är hysteriskt religiösa är de helt otillförlitliga och kan när som helst ta sig till vad som helst, det är bara muslimer som blir självmordsbombare, och den där norrmannens massaker på en massa socialdemokrater kan jag bara se som ett naturligtvis fördömansvärt och missriktat men ändå teoretiskt förståeligt utslag av förtvivlan över att hans egna socialdemokratiska landsmän släppt in en massa muslimer i landet.” ”Så du kan inte heller ta muslimerna i försvar.” ”Jag är den sista som kan göra det efter allt vad de har gjort i Frankrike.” ”Zigenarna då. Sarkozy gjorde ju sig avskyvärd över hela Europa när han för en del år sen ville sparka ut alla zigenare ur Frankrike. Hade han rätt eller fel?” ”Det kan väl du svara på, Christian, som bor i Sverige, där romernas situation blivit ett allmänt problem.” ”Jag kan varken försvara Sarkozy eller säga att han hade rätt. Under de senaste två åren har Sverige översvämmats av romer som utmärkt sig som tiggare utan att vara det minsta fysiskt handikappade. Många av dem är riktigt söta unga damer. De gör ingenting utom att bara sitta i gatan och tigga. Jo, en sak gör de: de har ständigt sina mobiltelefoner tillgängliga, som de alltid pratar i. Jag undrar vem som betalar deras mobilräkningar. Är det välfärden?

Och folk är dumma nog att ge dem pengar. De kommer bara hit för att göra sig förtjänster på tiggeri och sociala pengar och sedan resa hem igen med klirr i kassan. Till och med i Indien finns det anslag uppsatta som ber allmänheten att inte uppmuntra tiggeri. Nej, det är fel att skicka hem dem, men det är också fel att ge dem pengar. Om folk inte var dumma nog att ge dem pengar skulle de inte komma hit.” ”Och när de väl kommit in i landet och skaffat sig fotfäste stannar de och utvecklar sin parasitism så länge det går. De kan inte annat. De duger inte annat till. Det bevisar de med att vägra arbeta fastän de är arbetsdugliga.” ”Så Thakur ville inte bränna Koranen, och du vill inte utvisa romer, Christian. Vad vill du inte göra mot muslimerna och romerna, Marianne?” ”Vad menar du?”

142

”Du ville inte ta ställning till Sarkozys utvisning av romer. Du överlät frågan till Christian. Vill du ta ställning nu?” ”Jag håller med Christian. Man kan inte bara utvisa romer. Men man kan låta bli att ge arbetsdugliga tiggare pengar.” ”Det tycks vi då alla tre vara överens om. Och muslimerna? Vill du utvisa dem?” ”Ja, om de gör skada. Om de inte sköter sig begär de att bli utvisade, och det är en skam om vi då inte utvisar dem.” ”Och har du någonting mot muslimer, Christian?” ”Bara deras arrogans och förmätenhet. De kommer hit fullständigt okunniga om vår kultur och kräver då att få påtvinga oss deras. Vår anrika västerländska kultur och civilisation med dess arkitektur och enorma diktning, dess filosofi och mysticism, dess extremt högt utvecklade klassiska musik med balett och utomordentlig filmkonst i släptåg, vår konsthistoria med hela renässansen, barocken, rokokon och romantiken med deras estetiska rikedom, allt detta betyder ingenting för dem mot deras koranskolor och sharialagar, som förbjuder alkohol, bildkonst, självständiga damer, vackra kläder och att män rakar sig. Det är en odräglig arrogans och förmätenhet som bara beror av den grovaste okunnighet och ignorans, som dess värre är självvald.” ”Och vad vill du göra åt saken?” ”De har inget val. De måste assimileras eller acceptera att aldrig bli accepterade.” ”Du och Marianne tycks vara ganska överens.”

Ja, vi var helt överens, och inte ens Johannes kunde försvara muslimerna.

5. Försvar för islam ”Nå, var kommer rasismen in i bilden?” undrade jag. ”Alla semiter är antingen muslimer eller judar. Jag vet inget semitiskt folk som inte är muslimer utom judarna. Således gäller termen antisemitism egentligen lika mycket mot semitiska muslimer som mot judar medan den helt felaktigt oftast kommit att gälla mest bara judar. Men alla muslimer är inte semiter. Det finns de turkiska folken som nästan bara också är muslimer samt delar av de malajiska folken, främst i Indonesien, Malaysia och Filippinerna, som inte alla är muslimer. Så finns det många färgade muslimer i Afrika som inte heller är semiter. Skall alla dessa omfattas av antisemitismen bara för att de är muslimer?” ”Vi tycks behöva uppfinna ett nytt begrepp,” menade Marianne, ”men de flesta jag känner som är antisemiter är det mot alla judar och muslimer.” ”Så har vi den komplicerade frågan om judarna, som inte alls är något enhetligt folk, då de är kraftigt uppblandade med nästan alla andra folk på jorden. Att behandla dem som ras är därför helt fel. Man kan avsky Israel för dess aggressiva politik, man kan avsky judendomen för dess monoteistiska fanatism, som även omfattas av muslimer, men man kan inte avsky judar för deras rastillhörighet. Det är irrationellt och absurt.” ”Antisemitismen tycks mig bli ett alltmer luddigt begrepp,” menade Marianne. ”Precis. Det är ett begrepp som måste definieras tydligare. Hur upplever du antisemitismen i Frankrike?”

143

”Den rationella antisemitismen i Frankrike riktar sig konsekvent mot alla muslimer men bara mot ortodoxa judar och, som du säger, det politiskt aggressiva Israel. Den vänder sig inte alls mot assimilerade judar eller några judar alls som bemödar sig om att leva som vanliga människor. Tvärtom. Dessa är de bästa medborgarna, medan muslimer nästan aldrig kan bli några goda eller pålitliga medborgare i vårt sekulära samhälle.” ”Omfattar Marine le Pen samma inställning?” ”Jag tror det. Alla goda fransmän gör det.” ”Och har du inget försvar för islam, Johannes?” undrade jag. ”Naturligtvis har jag det. Alla muslimer jag känner är generösa och gästfria. Goda muslimer är oerhört disciplinerade framför allt när det gäller renlighet. Den muslimska krisen i Europa handlar mest om kulturchock och kulturkrock, enär de har svårt för att anpassa sig efter andra kulturmönster än sitt eget, vi har svårt för att acceptera muslimernas puritanism, vår kultur är oförenlig med deras och naturligtvis framför allt deras ingrodda religiösa aggressivitet: det är varje muslims plikt att utbreda islam över världen, vilket är ett fördomsfullt nedvärderande av alla andra religioner utan annan sak än ignorans. Som Thakur sade: Det finns andra böcker och filosofier än Koranen, Bibeln och Bhagavad-Gita, som i jämförelse med andra böcker och filosofier egentligen bara har bestående värde som nyttig litteratur. Kort sagt, jag både försvarar islam och delar era invändningar mot den.”

Därmed avslutades äntligen denna långa dag, och jag fick gå hem och sova, vilket inte var lätt, då denna min första riktiga dag i Indien 2015 var den 15 augusti, som var Indiens självständighetsdag, vilket gett Thakur anledning till gliringar mot detta; varför det festades ordentligt på olika håll, särskilt i huset på andra sidan flyktinglägers-ängen mitt emot Greenland, där de satte i gång med högsta bärsärkarvolym klockan 21 för att hålla på halva natten. Jag var trött nog att kunna somna ifrån det, då sömnen infann sig så fort jag lade mig ner och varade i tio timmar.

Apropå denna självständighetsdag hade jag en angenäm upplevelse på mitt gamla stamcafé, där de alltid haft så gott kaffe. Senaste år avbröts mina stambesök där av en kontrovers, då en ohyfsad och okunnig slyngel till servitör gav mig fel kaffe och jag envisades med att bara behöva betala för vad jag hade beställt, medan han krävde dubbla priset. Detta fick jag betala och beslöt att inte besöka det kaféet mer.

I år var allt detta glömt, jag såg noga till att beställa rätt kaffe och fick det, och när jag sedan betalade för det var min gamle kassör, som förra året ej mer kunnat se mig i ögonen, idel solskensartad vänlighet och hälsade mig välkommen tillbaka på Indiens självständighetsdag. Han var mycket angenämt berörd av att ha fått tillbaka en gammal kund. del 6: Mera intervjuer Nästa morgon ville Johannes att jag skulle träffa en japan. Han var bara på tillfälligt besök men väl förtrogen med hela Asien och Sydostasien och Centralasien. Han var till yrket arkitekt och därför en ganska utpräglad teknolog. Samtidigt var han just därigenom ganska kallt objektiv. Han hade ingenting till övers och ingen respekt alls för islam:

144

”Det är en dum vidskepelse skapad för att kontrollera okunniga massor som genom hjärntvätt och kronisk manipulation och indoktrinering avsiktligt hindras från att tänka själva. Man kan se det som det idealiska systemet för skapandet av mänskliga robotar. Det kommunistiska partiet i Kina och Sovjetunionen var liknande system. Tänkte man själv var man samhällsfarlig och måste man oskadliggöras, som muslimerna utan den minsta betänklighet avrättar alla de kan som lämnar islam. Därför lämnar fler och fler islam. Sådan är den mänskliga naturen, som inget religiöst eller politiskt system kan rå på. Människan har bara en väg att gå, och det är sin egen. Att tvinga människan in på konstgjorda vägar har aldrig varit någon succé.

Dessutom har islam ingenting att göra i den värld vi lever i. Den är urmodig och hör hemma i medeltiden. Den är minst 700 år efter sin tid och därför hopplöst efterbliven. Att uppdatera den skulle kosta den hela dess indoktrinära system, varför det enda att göra egentligen är att skrota hela islam genast. Judendomen och kristendomen kan jag respektera, judendomen har sin oerhörda historia, och kristendomen är kärlekens religion, men islam är bara förtryck, blind lydnad, slaveri och bakåtsträvan. Där finns ingenting gott att hämta.

Vi går mot en allt rationellare värld med allt mindre utrymme för oegentligheter. Islam är en anakronistisk oegentlighet som inte kan hänga med i den globala rationaliseringen, som ohjälpligt går mot en demokratisk världsordning. Islam har inget utrymme för demokrati. I den enda muslimska demokratin Turkiet, som ändå försökte göra sig till en sekulär stat, har dess muslimska president gjort sig till diktator genom en allomfattande korruption. Imamen av Malaysia har öppet förklarat att logiskt och rationellt tänkande är oförenligt med islam. Så islam kan hälsa hem. Vi har inte islam i Japan. Muslimer har inget där att göra, om de inte anpassar sig helt efter det moderna sekulära demokratiska mönstret, och det låter vi dem veta innan de kommer, och därför kommer de inte. Vi beklagar resten av världen som lider av den muslimska mentalsjukdomen.” ”Även Kina har mer och mer börjat eliminera islam ur sitt samhälle, men Kina har aldrig uppträtt fientligt mot judar.” ”Inte Japan heller. Judar har alltid kunnat anpassa sig efter rådande spelregler och vanligen naturaliserats i de länder de bosatt sig i – araber och muslimer aldrig.” ”Ser du ner på muslimerna som ras eller som religion?” ”Jag ser ner på alla som förfaller till blind lydnad av något indoktrineringssystem, vare sig det är monoteistiskt, kommunistiskt, socialistiskt eller frireligiöst. Blind okritisk lydnad är alltid den osundaste tänkbara mentala svaghet. Kan man inte stå på egna ben kan man ännu mindre stå på andras, och då måste man förfalla och falla.”

Det var japanen, som var zenbuddhist och något av den perfekte världsmedborgaren.

Mitt i allt detta kom Louise äntligen fram till Manali. Det hade rått stor osäkerhet om hon skulle komma fram över huvud taget, även hon hade haft astronomiska visumproblem, och hon hade därför bett mig resa i förväg, så skulle hon komma i efterhand, om hon kunde. Nu var hon här.

Naturligtvis fick hon genast dela rum med mig, den där vackra lilla brådmogna flickan som bjudit ut sig hade inte mera hört av sig, så den andra halvan av min dubbelsäng var ledig.

145

När jag berättade allt vad jag varit med om och mitt program bad hon mig att absolut inte ändra på någonting för hennes skull. Hon kunde klara sig själv, och kanske hon kunde bidra till konferensen som jag inte kunde vara med om. Hon kunde sedan i efterhand rapportera om den för mig och kanske rentav föra protokoll.

Jag lyckades hinna presentera Louise som senkommen deltagare och ställföreträdare i min frånvaro inför Johannes och några av de andra. Hon var mycket intresserad av ämnet, då det var så aktuellt för Sverige, och hennes intresse motiverade Johannes till frågan: ”Är det något du skulle vilja anföra direkt?”

Det var som att ha knäppt på en strömbrytare. Hon hade mycket att säga. ”Det förekom inte någon rasism i Sverige till för bara några år sedan, åtminstone ingen öppen sådan. Det är massinvandringen av afrikaner och muslimer som för första gången någonsin gjort rasismen till ett problem i Sverige, då de flesta normala svenskar måste reagera naturligt och tänka att muslimer och afrikaner inte har något i Sverige att göra, i synnerhet om de inte kan anpassa sig till svenska förhållanden, inte kan trivas med klimatet, inte kan lämna de konflikter de flydde ifrån bakom sig i sina turbulenta muslimska länder utan tar dem med sig till Sverige med gängkrig, vendettor och hedersmord utom annan kriminalitet. Om de prioriterar sitt muslimska medborgarskap framför sitt svenska medborgarskap förtjänar de inte något svenskt medborgarskap. Om de kommer hit bara för att bråka, pådyvla Sverige sin okristna religion, importera egna brutala sharialagar att sätta över de svenska och leva utan arbete som arbetsdugliga tiggare på den svenska statens bekostnad har de ingenting i Sverige att göra. Kort sagt, massinvandringen av muslimer och afrikaner har gjort svenskarna till rasister vilket de aldrig var tidigare. Jag vet inte hur problemet skall lösas. Det är politikerna som har ställt till med det, så det är deras skyldighet att göra det, men det värsta tycks vara att de varken kan eller vill lösa det. Så länge det är på det sättet måste det bara förvärras,” menade Louise.

Johannes svarade efter en tankepaus: ”Precis så verkar situationen vara i flertalet europeiska länder. Afrikaner och muslimer pådyvlar sig Europa utan annat än bråk och problem i bagaget. Tack för att du vill vara med, Louise.”

Så slöts det. Jag lämnade henne i deras vård, hon fann sig väl omhändertagen från början, och hon verkade mer än väl trivas i sin nya roll. del 7: En helt annan värld. (september 2015) Jag gick upp till Tara på eftermiddagen bara för att hälsa på. Eftersom det hade regnat mycket var det ganska svårt att ta sig fram längs med gyttjestigarna, men jag lyckades i alla fall undvika att ramla, även om det ofta var nära ögat, och det kunde inte undvikas att byxorna blev nedstänkta.

Men redan på långt håll såg mig Tara komma och viftade mig genast hem och välkommen, och lika glatt hojtade jag tillbaka. Det var ett kärt återseende.

Naturligtvis var jag nyfiken på varför han inte leasat Greenland som han gjort förra året,, hans dröm var ju att få driva ett hotell, och han var idealisk för jobbet: effektiv, energisk, generös och hjärtlig. Anledningen var brydsam. Han hade gjort en dålig affär, som blivit rena ekonomiska katastrofen. Han hade hjälpt en god vän, en irländare i samma ålder,

146

med väldigt mycket pengar, han hade litat på honom, lånet hade varit på 500,000 rupier (70,000 kronor), som han egentligen tänkt använda för sin hotellsatsning. Irländaren hade råkat illa ut och hamnat i fängelse – i Turkiet, för cannabissmuggling. Han kunde få sitta där i tio år. Det var ’Midnight Express’ i verkligheten.

Därmed hade Tara funnit sig utan jobb och hänvisad till det egna jordbruket och skogsbruket med en ko och en kalv. Det gick ingen nöd på honom, han hade stor familj med söner som arbetade, och han hade nyligen lyckats fälla ett stort träd som han fått 3000 kronor för.

Han återkom till sina tidigare förslag till mig. Han undrade vad jag skulle göra efter ålderspensioneringen och föreslog att jag skulle komma och bo med dem i Manali.

Det var ju den idealiska miljön och mänskorna, ett naturens paradis, som inte kunde bli vackrare, och ett liv där kunde inte vara mera ekonomiskt – mat och hyra gratis, tills jag kunde finna mig ett eget hus, som man kunde komma över gratis.

Naturligtvis kunde jag ju inte lova mer än att tänka på saken. Risken var att jag skulle nödgas arbeta i det oändliga även efter pensioneringen, många ställdes inför detta, min kusin Alberto i Verona arbetade ännu vid 72, men detta berättade jag inte för Tara, då han inte skulle förstå det.

Men erbjudandet var aktningsvärt och överväldigande generöst som grundmurat och spontant frambragt från en reservationslöst god vilja och gott hjärta, och det var onekligen ett attraktivt framtidsperspektiv – Tara hade ju kunnat vara min son.

Hans vackra hustru bjöd på te och rispudding, men jag kunde inte stanna länge då plikten kallade – jag skulle ju träffa Johannes igen på kvällen. Men jag lovade återkomma nästa dag för en längre visit.

Det är ju en lång väg upp för branterna till hans hydda, varifrån man har en utsikt över Manali som från Sockertoppen över Rio de Janeiro, så jag var ganska trött när jag kom ner igen. Det gällde att ligga i träning för Ladakh. På kvällen bar det så för andra gången idag upp till Vashisht.

Jag berättade om mitt Tarabesök för Johannes, och han var mycket förstående. ”Känn dig inte alls bunden av oss. Du skall ju upp till Ladakh, så du hinner ändå inte vara med om konferensen, men troligen kommer det inte att dryftas annat än vad du redan hört. Sedan när du kommer ner igen får du höra resten.”

Tre gånger hade jag sökt min gamle vän Raju, tidigare steward på Greenland, och missat honom två gånger, men tredje gången när jag var på väg hem klockan 8 på kvällen var han äntligen hemma och stod i köket i källaren och lagade mat åt sina fyra hotellgäster, en japan, en kines, en inhemsk och en fransman. Återseendet var hjärtligt. Han bekräftade att det var mycket mindre västerländska besökare i år. Jag belyste mitt visumproblem för honom, och han fick ta del av hela historien. ”Inte konstigt att ingen vill komma hit mera,” yttrade han.

Han visste också vad som hänt på Greenland. Genom sin dåliga affär hade Tara förlorat allt sitt förtroende hos min gamle värd, annars hade han troligen fått överta Greenland, men nu var det i stället utleasat till en helt annan familj på två år för 400,000 rupier (60,000 kronor). Raju rådde mig att komma och bo hos honom i hans hotell i stället för ett billigare pris när jag återkom från Leh, och jag accepterade anbudet. Att bo hos Tara skulle vara opraktiskt, då han bodde så högt uppe och jag behövde ha tillgång till staden med Vashisht,

147

medan från Rajus ställe intill Greenland skulle jag ha lika nära till Tara som till Vashisht. Även hos Raju skulle jag vara väl omhändertagen hos en gammal vän, som jag nu saknade i Greenland, när min gamle värd leasat ut det.

För första gången var jag ordentligt trött denna dag. Efter visiten hos Tara var jag så utslagen att jag måste lägga mig, och sedan var det svårt att resa sig igen. Kanske var det resans ansträngningar som tog ut sin rätt, eller också hade upplevelsen hos Tara varit alltför överväldigande.

Han representerade allt det som jag missat i livet. Han levde ett helt organiskt liv i hjärtat av naturen och hade frambringat en stor, blomstrande och välartad familj med flera barnbarn redan som 40-åring. Han representerade hälsa, sundhet, klokhet, kraft och en enorm potens som nästan var vulkanisk. Detta var den idealiska kärnfamiljen och ett bevis på att kärnfamiljen var det bästa och enda riktigt sunda mänskliga alternativet. Här störde ingen stress, inga massmedia, ingen giftig industrialism, ingen konstgjordhet och ingenting omänskligt. Det mänskliga livet kunde knappast bli bättre än här. Det var som en förkrossande uppenbarelse. del 8: Sista kvällen i Manali Under dagen hade jag en uppgörelse med min unge värd angående skvalmusiken som genljöd från Orissatältlägret på andra sidan ängen för högsta volym dag och natt och utan uppehåll. ”Varför måste de spela så högt? Om de bara sänkte volymen skulle det vara njutbart.” Som det var måste man från 200 meters håll skrika för att göra sig hörd och förstådd.

Detta problem med den massmediala hjärntvätten fortsätter att växa. Inte en dags, kvälls eller natts tystnad hade jag än så länge fått uppleva i Indien.

Dessa tältläger med sommarflyktingar undan monsunen i Orissa var nästan de värsta.

Varje tält spelade sin egen skvalmusik som det gällde att överrösta de andra tälten med.

Den sista eftermiddagen och kvällen tillbringade jag hos Tara uppe i hans hydda med hela familjen. Han bjöd på chang (bryggt på ris) och omfattande middag med noggranna förberedelser framför altaret: här offrar man först en del av maten till gudarna.

Vi diskuterade mycket hans sorgliga affärer, och han hade tydligen exporterat cannabis förut: en finne Petteri hade vid ett tillfälle köpt ett helt kilo av honom och sedan aldrig mer hörts av. Förhoppningsvis åkte inte han fast han också.

Han medgav att denna affärsrörelse inte var värd riskerna. I stället hade han nu en kund i Delhi som behövde cannabisolja för cancerbekämpning. Detta är en växande industri. I USA finns det kliniker för medicinsk marijuana över nästan hela staterna, och det är ett bevisat faktum att cannabisbehandling är en effektivare metod mot cancer än strålning med cellgifter – efter en sådan behandling är risken stor att cancern kommer tillbaka, mindre med medicinsk marijuana.

Han ringde till sin klient i Delhi medan jag var där och bad honom komma genast. Tara har en rejäl hampaodling på sin tomt där den växer vilt och når ansenliga höjder. Så vi hoppades detta skulle bättra på hans taskiga affärer: han hade förlorat 100,000 kronor genom lånet till irländaren som åkte fast.

148

Utanför mitt fönster fortsatte festivalen med buller och bång – det var sista kvällen. Den hade exakt synkroniserat sig med min vistelse här. Vilken otur man hade! Men min unge värd menade att jag hade haft tur. Det kan man diskutera. Det skulle bli skönt att någon gång få slippa öronpropparna.

9. Resan till Leh Vi hade en enastående tur med vädret inför bestigningen av Rohtangpasset på 4000 meter från Manalis 2000 meter. Uppstigningen beredde inga svårigheter, men naturligtvis måste likväl något hända. Mellan Marhi och Rohtang kanske bara några kilometer från passet fick vi punktering. Det var den första förseningen på hela resan.

Jag hade turen att få en mycket angenäm reskamrat. Den sista lediga platsen i bussen var bredvid honom, och vi hade trevliga samtal under hela resan.

Han berättade mycket intressant om tunneln under Rohtangpasset, vars problematik han var väl insatt i. Tunneln skulle bli 8 kilometer lång, vilket skulle medföra enorma avgasproblem i tunneln. För att lösa detta problem spekulerade man i ett tunneltåg, som skulle vara elektriskt och gå med solenergi och ta alla truckarna ombord, så att tunneln lämnades helt fri från avgaser. Det var ett avancerat projekt och ännu bara i sin linda – det var fem år kvar.

Tyvärr skildes vi för tidigt, då genom bussförseningen han måste hoppa av tidigare för att ta en annan ankommande buss i motsatt riktning hem till sig, men jag hann ge honom min adress. Förhoppningsvis kan vi fortsätta hålla kontakten.

I Keylong tog jag in som vanligt på de tibetanska tvillingarnas provisoriska natthärbärge för resande ”Tashi Deleg”, och i år fick jag äntligen träffa en av dem igen. Återseendet var hjärtligt.

Sedan gick jag på min traditionella tur upp till Sheshukklostret med den bästa utsikten över det vackra Keylong. En lokal ung man gjorde mig sällskap upp men måste stanna och pusta mycket oftare än jag fastän han bodde där. Klostret var låst som vanligt, men jag lyckades ta mig upp till den övre terrassen för några tacksamma foton.

Klockan fem fick jag min biljett till Leh för morgondagen, plats nummer 14, vilken var den bästa tänkbara. Allt var väl förspänt. Jag gav Keylong en chans och försökte hitta ett internetställe i byn, och det fanns faktiskt två. Det ena var stängt. På det andra försökte vi tappert men lyckades inte få någon uppkoppling. Det var som vanligt.

Dagen kröntes med en präktig thenthuk på Tashi Deleg speciellt tillredd av den tibetanske brodern. Det var en god belöning för en lång dags tacksamma ansträngningar ackompagnerade av idealiskt väder.

Natten blev som den brukar bli på det billiga resandehärbärget i Keylong med stökig omgivning. Det började bra, och jag somnade faktiskt, men plötsligt stormade en hel grupp av nykomlingar in på stället, så att det behövdes ommöbleringar när nu stället blev fullt: fjorton bäddar upptagna. Det tog en lång stund innan de kom till ro, och då var naturligtvis en av dem en storsnarkare, som snarkade så dynamiskt accelererande, så att man fruktade

149

att han skulle explodera, tills han plötsligt satte allt i halsen och vaknade (som de brukar göra) och kunde börja om från början igen.

Man överlevde, och halv 5 var det uppstigning. Bussen kom iväg, och vädret var idealiskt. Jag hade tur med ressällskapet igen. Bussen var bara halvfull, och bredvid mig hamnade en förtjusande ung mö från München, som bodde i Qatar men var egentligen halvengelska med familjerötter i Poole och Bournemouth. Hon var bara 18 år och för första gången i Indien, så vi hade tur som hamnade bredvid varandra, jag som lämplig instruktör och hon som det mest behagliga tänkbara sällskap.

Alla de andra var lokala. Där var flera från Bombay, bland annat en mycket ung man som skulle göra den långa svåra Vipassanameditationen under tio dagars oavbruten tystnad, en mycket trevlig journalist som var väl insatt i tidens frågor, och även en gammal munk framför mig som fattade tycke för mig och ofta kramade min hand och tryckte den, en mycket originell sydindisk guru med djup klangfull basröst som tyvärr inte kunde ett ord engelska men pratade desto mer, och en guide från Zanskar som jag hade stort utbyte av.

Kort sagt, resan var bäddad för en succé.

Föraren körde hårt, och hade inte obetydliga incidenter försenat oss, som trafikhinder, en brusten axel som krävde reparation med annat sådant, hade vi gjort resan på rekordtid.

Vi kom fram till Leh före solnedgången, och vi hann just fram i tid, Zoë och jag, som hon hette, till Lung Snon innan det blev mörkt. Där blev vi mottagna med sedvanlig hjärtlighet, och det fanns ett antal gäster på stället, en fransk grupp och några sydtyrolare.

Jag tog chansen och begav mig genast ut på stan för att äntligen få röra på benen ordentligt efter 14 timmars skakningar i sittande ställning och fick mig en ordentlig sedvanlig Thenthuk-middag på Tenzing Dickey, där allt var som vanligt. Men hela staden var drabbad av strömavbrott. Internet fungerade inte, och jag kunde till nöds gå igenom min omfattande mail på Lung Snon senare på kvällen. Allt tydde på att det skulle bli de vanliga kroniska besvären med internet och strömavbrott ständigt om vartannat igen.

Skarmas kontor var stängt, men jag träffade en annan gammal god vän på stan. Zoë stannade hemma för att ta igen sig och hoppades så fort som möjligt komma ut på sin trek.

Det blev en lång natts sömn: nio timmar, vilket väl behövdes, men ryggen skulle ta tid på sig att komma i ordning igen efter gårdagens 14 timmars uppskakningar i bussen. del 10: Prövande avbrott Det långvariga strömavbrottet orsakade problem. Man kunde inte ta ut pengar, Internet låg nere liksom telekommunikationerna, och även vattensystemet hade förstoppning efter, som jag förstod, svåra regnoväder för någon dryg vecka sedan som spolat bort några byar och saboterat vattenkanalerna med ras och förstoppning. Därmed fann sig Zoë strandsatt utan pengar i väntan på att ATM skulle komma i gång igen. Många satt i samma taskiga sits.

Jag försökte finna Skarma, han skulle komma klockan 12, under tiden gick jag upp till fortet i vanlig traditionell stil, när jag kom ner inspekterade jag marknaden och basaren, som var helt förstörda genom rivningar och halvfärdiga nybyggnationer, som lovade intet gott utan bara stora butiker och dyra priser som ersättning för små gamla butiker med låga

150

priser. Centrum hade genomgått en förintelseskövling, och min oersättliga tibetanska favoritrestaurang Norlak var borta.

När jag återkom till Skarmas agentur klockan 12 var han fortfarande borta. Hans son hade blivit sjuk, så han hade blivit försenad. Jag frågade en ung man där om han kände till något ställe där de serverade fruit curd, som jag brukat ha till lunch på Norlak. Han rekommenderade Il Forno, en typisk turistisk takrestaurang. Jag gav det en chans. De hade dyra priser men ingen fruit curd. Då gick jag till gamla Happy World och tog en rispudding till lunch i stället för 10 kronor.

När jag återkom till Luna Travels hade Skarma fortfarande inte återkommit. Han skulle bli borta hela eftermiddagen och kanske komma till kvällen.

Som tröst gav mig hans medhjälpare en mugg med curd som kompensation för att jag inte funnit någon på Il Forno. Det var en mycket sympatisk gest. Jag gick genast hem med den och kunde avnjuta dess oförlikneliga läckerhet tillsammans med det sista äpple jag fått av min gode munk till medpassagerare från Keylong. Han och jag och den sydindiske gurun hann under den resan bli legendariska som ”bussens tre helgon” för att vi var de enda ombord som gick barfota i sandaler.

Det löste sig med Zoës MTA-problem, så att hon kunde ge sig iväg på sin baby trek från Likir till Themisgam. Jag gav henne alla goda råd jag kunde och följde henne längs den intrikata genvägen från Lung Snon till busstationen, så att hon säkert skulle komma rätt.

Hon var ju så ung – bara 18 år.

Men på vägen fick jag ett glatt tillrop från en affärsinnehavare som jag genast kände igen som min vän från Zanskar som jag stiftat bekantskap med under mitt första besök i Leh för 14 år sedan. Det var ett kärt återseende. Han hade åter skiftat läge för sin butik från Old Road till denna gränd, där han gjorde mycket bättre affärer och hade en mänskligare hyra.

På kvällen fick jag äntligen träffa Skarma. Återseendet var hjärtligt. Hans son var på bättringsvägen, och vi tog genast i tu med planeringen för Zanskar. Han delade fullkomligt min fasa inför förstörelsen längs basaren och berättade, att hela företaget inte var något annat än avsiktlig idioti. Arbetet med rivningarna och de nya betongkomplexen hade redan gått i stå genom juridiska processer, vilket skulle fördyra projektet till astronomiska proportioner, så att det kanske aldrig skulle bli färdigt, som en av dessa kinesiska hypermegalomaniska spökstäder.

Han måste vidare, men vi kom överens om att träffas igen följande dag. Hade jag tur kunde jag komma iväg till Zanskar på lördag om två dagar.

Strömmen kom tillbaka halv 8 efter skymningen. Den skulle ha kommit tillbaka klockan 6, men huvudsaken var att den alls kom tillbaka – men det var bara tillfälligt. Efter en kvart gick den igen.

Man skyllde dessa problem på översvämningskatastrofen för en tid sedan, när vid hällregn flera byar sopades bort i Nubra, bland annat byn Khara. Skarma visade mig bilder därifrån. Han hade just varit där. I stället för hus var det lervälling, som liksom vältrat sig över hela byn.

När strömmen väl kom tillbaka igen låg servern nere. Under strömavbrottet fungerade ingenting, och när strömmen äntligen kom fungerade ändå inte internet. Legdan förklarade saken med att servern låg nere men när som helst kunde väckas till liv igen. Det gällde bara

151

för mig att försöka på nytt och på nytt igen hela natten om så behövdes. Man kunde bli galen. Det var ingenting annat att göra. Det var bara att öppna sin whiskyflaska.

Legdan bidrog med obegränsade mängder te till tröst. Om te inte hjälpte fanns dock whiskyn – medan bakloggen växte. Ändå hade det varit en bra dag. På förmiddagen hade jag nått Tsemo Dzong ovanför slottet, på eftermiddagen hade jag besökt Fredsstupan lika högt upp, jag hade följt Zoë till bussen och träffat Skarma utom en annan god vän, och Zanskarprojektet var på gång. Det var bara att fortsätta. del 11: Motgångar På fredagen gick jag upp till överste Wangdus i ändan av dalen. Jag fann honom sittande vid sin faders stupa med den bästa utsikten över dalen. Återseendet blev hjärtligt, och vi inledde genast det ivrigaste samtal. Han hade mycket att berätta om Helena NorbergHodge och hennes svårigheter i Ladakh. Efter ett mer än 20-årigt arbete för Ladakhs kvinnor vände sig en klick av dessa emot henne och startade en egen web-site på facebook som utmålade henne som bedragerska. På grund av denna konflikt kom hon inte hit till Ladakh senaste år för första gången på 40 år. I år hade hon anlitat överste Wangdus syster som medlare, och de hade kommit överens. Överste Wangdus hade själv sagt till de fientliga kvinnorna, att vad skada Helena än eventuellt hade åstadkommit, så hade hon ändå grundat och förenat kvinnorörelsen i Ladakh och fört dem samman i ett enastående arbete för traditionerna, och detta fick de inte glömma. Man får inte vara otacksam mot en välgörare.

Vi pratade också mycket filosofi och var helt överens om IS-krisen: muslimer skulle man helst ha så litet som möjligt att göra med i fortsättningen. Ingen religion som predikar våld kan vara sannfärdig eller det minsta trovärdig utan måste vara ett bedrägeri. Endast religioner som helt och konsekvent tar avstånd från allt våld kan ha den minsta trovärdighet som främjare av andlighet.

Vi diskuterade även mina Zanskarplaner, och han föreslog att jag skulle dröja kvar till klockan 4, då han skulle få besök av några vänner som tänkte sig till Zanskar. Tyvärr hade jag avtalat tid med Skarma klockan 3.

Han hade haft sina gäster och grupper under säsongen, som mest en grupp på 20 från Danmark, men helst ville han inrätta en del av sitt ställe för gamla par för deras port till evigheten. Det var en vacker tanke, då Indien helt saknar åldringsvård.

När jag återkom till Leh för att träffa Skarma var han inte där – han hade gått ut på ett uppdrag. Där fick jag för att jag hållit mitt avtal. Besviken gick jag hem till whiskyn.

Jag sökte upp honom på kvällen, då var han där, och han beklagade sitt fallerande.

Tyvärr kunde han inte hjälpa mig. Nästa buss skulle gå om först fem dagar, vilket var för sent, och han kunde inte skaffa mig en jeep. Bästa möjligheten för mig var att ta den dagliga bussen till Kargil och där ta en annan buss till Padum. Det skulle vara billigast men också obekvämast.

På väg därifrån gick jag upp till Changspa för att kolla anslagstavlor. En av agenturerna jag passerade var Ali Rahis. Jag gick in, och där fick jag beskedet att Ali Rahi gått ur tiden för fem månader sedan. Han var min första vän i Leh för femton år sedan, så naturligtvis var det

152

med bestörtning jag mottog beskedet. Hans byrå Shayok kunde inte hjälpa mig med en jeep till Zanskar.

Jag fortsatte kolla andra anslagstavlor på vägen ner och fastnade för en, som faktiskt skyltade med ”jeep varje dag till Zanskar”. En man var på stället som genast kontaktade en annan. Den andre uppenbarade sig strax, en mycket intensiv och aktiv skinnskalle, som frågade mig när jag ville åka. Jag var beredd att åka i morgon. Han bad mig komma förbi i morgon på morgonen men bad mig ringa redan i kväll 21.30. Det kunde vara vad jag var ute efter.

21.30 hade han ingenting nytt att komma med. När jag sedan besökte honom 10 på morgonen rådde han mig att gå ner till busstationen och där dela en jeep med lokala personer. Det var det bästa råd han kunde ge mig. Alternativet var Kargilbussen klockan 5 på morgonen, som måste bokas en dag i förväg uppe vid poloarenan, en sex timmars bussresa som skulle ge mig en lång död eftermiddag i Kargil, vilket inte var attraktivt.

Dagens andra lyckträff efter överste Wangdus var att jag stötte på Tony från Örebro igen, som jag inte sett på tre år. Han kom hit första gången ett år efter mig (2001) och har sedan dess liksom jag förblivit Ladakh årligen trogen – om han dock även liksom jag missade ett år.

Den tredje morgonen kunde jag äntligen obehindrat göra armhävningar igen efter att ha haft ryggen ur led ända sedan ankomsten. Varje dag var en vinst i acklimatiseringen till ökenklimatet och den höga höjden, så det gjorde ingenting om det dröjde någon extra dag till Zanskar. Som alternativ, om Zanskar inte fungerade, kunde jag alltid göra om den gamla baby-trekken igen, som jag inte gjort på många år, bara för att uppsöka gamla vänner som måste finnas kvar, för att sedan avsluta trekken i Lamayuru. Men än så länge var porten till Zanskar öppen.

Plötsligt blev det regn, och allting ställdes på kant. Man beger sig inte till Zanskar om vädret är hotfullt. Det blev inte långvarigt, men om det regnar i Leh är det en effektiv varningssignal.

Jag fortsatte dock undersöka varje möjlighet, besökte busstationen två gånger, dirigerades åt helvete, hittade ingenting, medan till slut en jeepchaufför bad mig komma klockan 9 på morgonen. Hade jag tur kunde jag då få plats i någon delad jeep åtminstone till Kargil, men samtidigt undslapp det honom att vägen till Padum var brusten på flera ställen genom de senaste ovädren. Det såg sämre och sämre ut.

När jag kom hem dök Zoë upp ur huset. Hon hade kommit tillbaka efter att ha gått fel.

Tillsammans med en vän hade de från Likir gått åt norr i stället för åt väster och hamnat någonstans i ingenstans i en okänd by. Endast hennes unga ålder (18) kunde ursäkta en sådan velighet. Nu skulle hon tillbaka till Manali och där ägna sina dagar åt att förbereda sina inträdesprov till Princeton.

Jag fick åtminstone mina sandaler restaurerade för 30 keronor – jag hade inte haft någon aning om i hur dåligt skick de var. Alltid något.

Om vägen till Padum var brusten var Zanskar inte att tänka på, och man fick se sig om efter alternativ. Ett alternativ var som sagt ett gå den gamla baby-trekken, men mera lockande var att fara direkt till Lamayuru och försöka sig upp mot Photaksar, vilket var vad överste Wangdus hade rekommenderat.

153

del 12: Prövningar och lyckträffar Stackars Zoë vållade mycket bekymmer. Det var helt oavsiktligt och egentligen ingens fel, hon var bara så ung och oerfaren för första gången i Indien och visste ingenting om Ladakh och hade ännu inte utvecklat någon förståelse genom känslighet för andra mentaliteter. Jag tog med henne till Lung Snon då hon ingenstans hade att ta vägen i tron att en extra gäst skulle glädja mitt värdfolk, och i stället blev det motsättningar och bekymmer.

När hon gav sig ut på sin baby trek drog vi en suck av lättnad över att vara fria från ansvar för henne, och så kom hon tillbaka utan att ens ha klarat av inledningen.

Min värd blev rasande för att hon helt fräckt använde hans internet gratis, och bara för det krävde han en dags hyra av henne – 50 kronor. Lyckligtvis tog hon det bra på sitt älskliga sätt och betalade utan krumbukter men ansåg dock skäligen att han gick för långt.

Men det värsta var hur hennes (förhoppningsvis) slutgiltiga avsked gick till. Jag hade ju ingen erfarenhet av liknande situationer tidigare, så jag var inte tillräckligt förutseende nog att lämna nyckeln till mitt rum vid disken när vi gick ut för att ha en middag tillsammans, då hon var hungrig. Efter middagen gick jag upp för att söka upp Skarma för nödvändiga överläggningar, och hon bad då att få låna min nyckel då hon skulle komma hem före mig, antog hon. Naturligtvis överlät jag nyckeln genast.

När jag kom hem halv 9 hade hon inte kommit tillbaka, och jag fann mig utelåst. Legdan kom hem, och jag fick ta emot hela litanian av hans klagomål på hennes oacceptabla later.

Till slut kom hon, hon hade haft trevligt sällskap med ett italienskt par från Milano på restaurangen och därför blivit fördröjd, och de hade bjudit med henne till en lokal konsert senare på kvällen, vart hon tänkte sig nu. Under tiden fick hennes bagage (en skrymmande ryggsäck) vänta hos mig. Hon skulle hämta den vid 11-tiden, då hennes buss, sade hon, gick vid midnatt – hon hade bokat en endagstripp till Manali med 18 timmar på en skumpande minibuss i 475 kilometer, rena mardrömsorgien.

Ryggsäcken hade hon placerat under bordet utanför mitt rum, så att hon kunde hämta den utan att väcka mig om jag sov. Problemet var att hon kom aldrig, och Legdan reglade porten. Jag måste alltså avregla den och vänta tills hon kom för att sedan kunna regla den igen. Problemet var att hon kom inte.

Vad kunde man göra? Ingenting. Vad hade hänt? Skulle hon ta sin mardrömsritt på bussen utan sitt bagage? Hade hon inte hittat hem? Man gick på glödande kol. Skulle man lägga hennes bagage utanför porten? Klockan blev halv 12, och jag längtade i säng. Inte ens whisky hjälpte.

Att regla porten igen med hennes bagage på gården var otänkbart.

Och så plötsligt var hon där – kvart före 12. Naturligtvis var jag arg på henne och frågade henne hur hon tänkte sig kunna komma med bussen så här sent. Då skrattade hon och sade, att tolvslaget bara var reporting time, alltså tidpunkten man skulle vara där. Bussen skulle alltså avgå först halv 1.

Så blev vi äntligen av med henne. Förhoppningsvis kom hon snabbt fram till Manali på säkert avstånd bortom Rohtangpasset.

154

Att stanna i Leh och vänta på besked om de osäkra Zanskarmöjligheterna var oändligt prövande. Man visste inte vad man skulle göra av sig själv i den dåliga luften, den ständigt tutande trafiken och dammet, så man levde hela tiden på gränsen till desperation. Det enda att göra var att hålla i gång med uppstigningar till Tsemofortet och Fredsstupan.

På vägen tillbaka från den senare mötte jag Tony igen och hade en omfattande pratstund med honom. Han hade tagit del av mina visumproblem och berättade, att flera av hans vänner hade råkat illa ut. Indien vill ha rika turister som stannar så kort tid som möjligt, alltså rikemansfamiljer med barn, som är livrädda för tiggare, reptiler, spetälska och andra äckliga läckerheter som Indien har att bjuda på, som kobror. De far hellre till Thailand, medan Indienälskare och hippies får ta stryk. Två av hans vänner hade svartlistats och utvisats ur Indien på fem år bara för att de tjänat lite pengar.

Men dagens stora lyckträff var något helt annat. Plötsligt uppenbarade sig två göteborgare på Gismo-kaféet. Det var Davy och Ann, som jag kände från den tibetanska föreningen. Davy var minst lika berest i Indien som jag och höll sig (liksom jag) bara till bergen – han var född i Mussoorie. Vi hade en kaffe tillsammans under livligt utbyte av erfarenheter och kunskap om Tibet och Himalaya.

Jag besökte även Skarma i hopp om nya upplysningar om vägarna till Zanskar och deras tillstånd. Han kom med ett förbluffande erbjudande. Han ville ha mig med på en 15 dagars trek omkring i Himachal med utflykter i Spiti och till Manikaran med ändstation i Manali den 8 september. En sådan omfattande utflykt skulle faktiskt rymmas i mitt program både tidsmässigt och ekonomiskt, då jag skulle erbjudas ett gott pris inklusive allt för mindre än 1000 rupier om dagen. Det var onekligen frestande.

Men jag skulle aldrig få vara ensam. Det skulle vara en idealisk grupp av bara lokala, trevliga och älskvärda ladakhier, men vad jag behövde var en regelrätt retreat. Naturligtvis lovade jag att sova på saken, det var ett erbjudande som nästan var omöjligt att tacka nej till, och just därför kände jag att jag måste refusera det – men inte ännu.

I Lamayuru hade jag retreatmöjligheter som ingen annanstans. Jag frågade Tony hur han skulle råda mig, om jag skulle satsa på Zanskar eller Lamayuru. Han hade aldrig varit i Zanskar, men han medgav att Lamayuru var magiskt.

Davy spekulerade i att dra sig tillbaka som pensionär i Indiens berg. Han var bara ett år yngre än jag, och Ann var två, så vi var alla tre praktiskt taget jämnåriga. Jag hade ju min familj i Manali som erbjöd mig ett hem för min ålderdom, men jag kunde aldrig lämna Göteborg så länge jag hade min musikaliska verksamhet där. Jag skulle med största sannolikhet få arbeta ännu i många år efter ålderspensioneringen.

Skarmas oemotståndliga erbjudande och en pensionärstillvaro i Indien – överväldigande attraktiva frestelser som kunde bli verklighet. del 13: Med huvudet i händerna Jag hade redan beslutat mig för Lamayuru när jag uppsökte Skarma på kvällen för att tala om för honom att jag måste avstå från hans erbjudande, när han berättade, att Lobsang troligen skulle ge sig av på tisdag och var villig att ta mig med. Detta tvärkast vände åter upp och ned på alla planer.

155

Jag skulle få besked på kvällen klockan 9. När jag punktligt infann mig där var Skarma inte där, och intet nytt rapporterades. Jag skulle återkomma klockan 10 tisdag morgon. Åter blev man hängande i luften med risk för att förlora ytterligare en dag. Det gavs ingen annan råd än att gardera sig med en ny flaska whisky.

När jag infann mig tisdag morgon var allt klappat och klart. Jeepen skulle avgå klockan 3, då jag skulle infinna mig med min ryggsäck. Priset skulle vara 2000 för mig och 1500 för lokala medresenärer.

När jag gick hem för att förbereda mig och informera mitt värdfolk hade jag turen att träffa Dolma som just var på väg ut. Hon tyckte 2000 var för mycket, men det var min enda chans.

Från Padum skulle jag kunna nå Lingshed, men det var otänkbart att bära ryggsäcken upp för något av passen. Parthi La var det sista stället man kunde övernatta i före Lingshed, medan man i byarna mellan Lingshed och Lamayuru måste övernatta i tält i åtminstone Phataksar och Hamupattia, som bara hade några hus var. Troligen skulle jag inte få uppleva dessa platser och kanske bara Parthi La. Nåväl, jag skulle i alla fall få komma till Zanskar för första gången på tre år och där kunna göra dagsutflykter.

När jag kom upp till Skarmas byrå i god tid före klockan 3 hade det uppstått problem.

Jeepen måste repareras, och det kunde ta en timme. Och inte nog med det. De extra kostnaderna och de fåtaliga passagerarna (4) tvingade Lobsang att höja priset till 2500. Jag fick tala med honom i telefon och klargjorde för honom att jag omöjligt kunde gå över 2000.

Skarma tog över telefonen och fortsatte diskussionen, medan jag gick bort för en kopp kaffe.

Det skulle ju tydligen dröja innan vi kom iväg.

När jag kom tillbaka förvissades jag om att jag inte behövde betala mer än 2000. (Senare fick jag veta av Lobsang att Skarma själv trätt emellan och betalat de extra 500 för mig. Det kändes inte rätt, men då var vi redan på väg.) Vi kom iväg 16.20 endast en och en halv timme försenade. Vi gjorde en tepaus i Khaltse på precis halva vägen efter 3,5 timme och en paus i Mulbek klockan 9 för middag. Klockan 11 var vi framme i Kargil.

Där uppstod det en hotellsituation. De hade bokat ett lyxhotellrum med television för 500, den värsta sortens rum som jag aldrig skulle välja själv, men då det var sent och över 11 hade jag inget val. Alltså blev det ändå 2500.

Det blev alltså ständiga tvärkast hit och dit innan vi äntligen kom iväg på ett äventyr som jag inte hade något annat val än att följa med på med mycket blandade känslor, då Skarma hjälpt mig så mycket att jag inte ville svika honom. Men på lyxhotellrummet kunde jag inte annat än lägga huvudet i händerna och skaka det inför hela detta företags omständliga och oupphörliga turbulenser.

De andra passagerarna var en lokal person vid namn Dorje, som var mycket sympatisk, och Ellen från Gent i Belgien som var i Indien för första gången och av Lobsang hade hyrt en pakettrek, i vilken ingick detta lyxhotell. Denna trek skulle gå i samma riktning som mina planer mot Lingshed, men det var knappast troligt att jag kunde hänga med på ett hörn.

Natten blev som den blev. Det rådde oväsen utifrån både från köket och från den vanliga skräpmusiken överallt, som var omöjlig att somna ifrån. Stöket och oväsendet med slammer och högljudda ivriga röster pågick till klockan ett. Sedan fick man tre timmars sömn innan väckarklockan ringde. Man steg då upp och gjorde sig i ordning, men ingen kom. Då var det

156

bara att lägga sig igen med kläderna på tills någon kom efter en timme. Ellen upplevde precis samma tantrum.

Sedan började problemen. Vi gav oss av klockan fem men blev stoppade vid den första checkposten i Sanko efter fem mil. Vi behövde ett intyg från polisen att vi var fyra personer som reste varav två utlänningar. Detta måste vi enligt den byråkratiska checkpostpolisen ha papper på, så vi fick köra tillbaka de fem milen till Kargil. Och där fick vi vänta, då ingen visste när poliskontoret skulle öppna.

Jag var färdig att överge hela företaget och ta första bästa buss tillbaka till Lamayuru, men jag kunde omöjligt svika Lobsang och de andra.

Han berättade i en parentes att korruptionen i Kargil var 70%, vilket innebar att av alla bidrag och understöd hamnade 70% i korruptionens fickor, medan det i Leh bara var 20%.

Vi var alltså hänvisade till att stå där och vänta vid jeepparkeringen i Kargil på att polisstationen skulle öppna någon gång. Den öppnade efter 3,5 timmar.

Pappret vi fick på att vi var fyra passagerare varav två utlänningar var bara en klottrad papperslapp som sade just detta – ingenting mera.

Vi kom alltså iväg fyra timmar försenade. Lobsang uttryckte sina farhågor att vi inte skulle komma fram till Padum förrän långt efter mörkrets inbrott vid 10-tiden. Då kunde det bli knepigt att finna nattlogi även där.

Lyckligtvis hade vi tur med vädret, som var strålande perfekt, och lyckligtvis var vår chaufför en lika lysande expert – han anpassade sin bräckliga bil exakt efter vägarnas tillstånd,

157

satte gasen i botten när vägen bjöd på asfaltering och minskade farten till ett minimum så fort vägen blev riskabel, vilket den blev hela tiden – 90% av vägen från Kargil till Padum är en gropig tvättbräda och enfilig hela vägen.

Men detta är den mest spektakulära bergsväg jag känner till, och denna gången fick jag genom vår omfattande försening uppleva dessa makalösa hisnande sköna fjäll i en helt annan belysning än de tidigare fyra gångerna. Upplevelsen blev större än någonsin, fastän jag sett alltsammans fyra gånger förut. Det romantiska månlandskapet med alla dess upptornande gräddtårtor till överväldigande fjäll överträffade än en gång sig självt.

Vi kom fram klockan 8. Ellen och jag fick ta in provisoriskt på ett dyrare hotell för att kunna finna bättre lokus under morgondagen, då allt vi orkade var att tillfredsställa en stormande hunger med någon sorts middag och sedan stupa i säng efter två dagars outsägliga reseprövningar och strapatser. Vi hade i alla fall trots allt kommit fram till Zanskar. del 14: Fest i Padum Lobsang berättade att ett berg fallit ner och täppt till en av bifloderna till Zanskar, så att det bildade en smärre sjö, som när den släppte åstadkom stor förödelse bland byarna nedanför och helt spolat bort Phuktars skola, där Phuktarströmmen rinner ut i bifloden. Som resultat stängdes hela regionen för besök, och ingen trekking kunde företas där på fem månader till och med juli.

Han berättade också, att Basgo, som en gång varit huvudstad i Ladakh, ursprungligen hette Bab-go, vilket betyder tjurhuvud, som Härkäpää på Sarfsalö i Finland, som tydligen var centrum för någon hednisk kult i forntiden. Tjurhuvudskallen med horn var i hedna tider en allmän symbol för shamanistisk dyrkan över hela Europa och tydligen även i delar av Asien.

Sammanledes hette Lamayuru ursprungligen Lamayungtung, vilket är namnet på den indiska svastikan, i vilken form tydligen det första klostret byggdes där. Även han hade haft visumproblem. En tacksam turistvän från Italien hade bjudit honom dit, han hade sökt visum men fått avslag efter lång väntan på grund av ”oklar motivering”. Ändå hade han bifogat brevet med inbjudan.

Ellen hade mött flera som råkat ut för samma visumproblem som jag med dubbla avgifter och ogiltigt visum-pdf. Detta är tydligen ett bedrägeri som förekommer internationellt. Det är tydligen på sin plats att meddela UD om saken och kanske orsaka en diplomatisk incident.

Det är inte juste att bedriva falsk och kostsam visumhantering med koppling till etablerade ambassader som ett rent bedrägeri för att tjäna girigheten.

På morgonen samlades vi tre, Ellen, Lobsang och jag vid vårt hotells trädgård över en kopp te och talade mycket om yoga och meditation och dess förtjänster. Ellen (35) var mycket inne på den linjen och hoppades kunna utbilda sig till yogainstruktör. Vi talade också mycket om deras kommande trek, ett stort äventyr för henne, som kostat henne 700 Euro, och då de skulle avsluta sin trek i Photaksar den 1 september fanns det faktiskt en liten chans att vi där kunde sammanstråla på nytt.

Mina försök att hitta ett billigare lokus strandade effektivt mot klipporna av de överdrivna priserna överallt. Annars hade Padum inte förändrats, men priserna hade mer än fördubblats. På ett ställe ville de ta 700 för bara en bädd på golvet och ingenting annat. Ett

158

annat hotell var tomt men hade inga lediga rum. Det bästa erbjudandet var Zambala, som erbjöd ett vackert rum för 1000. De kunde pruta till 500 då jag var ensam, men det var ju inte stor skillnad mellan 500 och 600 där jag bodde tillfälligt. The Tourist Bungalow, där jag alltid bott tidigare, förblev överfullt till i morgon.

Detta motiverade mig till att genast vilja lämna Padum följande dag. Sålunda skulle Lobsang, Ellen och jag i så fall bryta upp från Padum samtidigt.

Då det stod klart att jag inte kunde finna ett billigare ställe gick jag till Karsha. Vädret var fortfarande idealiskt, så den långa promenaden var enbart angenäm, tills jag vände tillbaka.

Då hade det blåst upp, så jag hade hård motvind hela vägen tillbaka.

Ingenting hade förändrats i Karsha, Zanskars största och vackraste kloster. Stora reparationsarbeten pågick, men jag kunde ändå ta mig högst upp och ta några foton. Jag var tillbaka hos Ellen i trädgården precis halv 4 efter precis fyra timmar.

Ellen tog sig senare till Karsha och fick då också uppleva de storartade restaurationsarbetena med de nya freskmålningarna.

Jag lyckades boka en jeep hela vägen till Lamayuru för 2000. Den skulle starta först på eftermiddagen efter 14.00 och anlända till Kargil vid midnatt, vilket utlovade ännu en äventyrlig resa som kunde gå hur som helst. Lobsang tyckte det var en bra affär, och jag instämde.

Vi träffades på kvällen med Ellen, och Lobsang bjöd frikostigt på öl – det var ju vår sista kväll tillsammans innan vi alla skulle skiljas åt. Vi hade en underbar kväll tillsammans, och alla dessa samtal om historiska aktualiteter kan inte återges här. De måste smältas först.

Huvudsaken var att det var en glad kväll med många muntra skratt och historier som aldrig tog slut, förrän en missnöjd lama kom ut ur ett av rummen och bad oss fortsätta inomhus. (Vi satt i trädgården, och klockan var halv 12.) Vi fick bryta för gästernas skull, men vi skulle ännu ses under morgonen och (förhoppningsvis) på nytt i Photaksar den 1 september.

Lobsang berättade mycket intressant om filmen Samsara, som visades på Göteborgs filmfestival för ett antal år sedan när den var ny, att man nu håller på att filma en fortsättning som något att se fram emot.

Jag frågade honom om den svarta stupan i Karsha. Där är en stor svart stupa precis vid skolan i Karsha, den enda svarta stupa jag någonsin sett. Lobsang förklarade att den inte var svart utan mörkblå. Vita stupor symboliserar medlidande, mörkblå stupor står för protektion, och stupor i orange står för vishet. Ett av Lobsangs drömprojekt är att bygga och driva ett eget hotell i Karsha.

Vi träffades ännu på morgonen därpå och var tillsammans hela morgonen tills Lobsang och Ellen måste bege sig ut på sin trek. Jag kunde inte lova att vi kunde återses i Photaksar, men möjligheten var där, även om jag bad dem att inte räkna med den. De skulle ändå hålla utkik efter mig där.

När de farit vid elva-snåret gick jag upp till klostret Stagrimo, som var stängt. Jag gick runt hela området uppe på kullen, varifrån man åtminstone har en tacksam utsikt över hela Padumdalen, men jag fann ingen öppen ingång.

När jag kom ner igen pågick Zanskarfestivalen för fullt. Hela Zanskar var där. Det var dansuppträdanden och stora tal, och det var så packat med folk att det var omöjligt att se någonting. Jag hade sett sådana Ladakhijippon förut, så jag missade ingenting.

159

Men alla var festklädda, och hela den lilla staden var smyckad till fest. För folket i Zanskar var det ett stort evenemang och en folklig högtid. De två små gatorna, som bildar ett T, var så fullsmockade med folk att ingen trafik var möjlig.

Under sådana omständigheter letade jag förstås förgäves efter min jeepförare, som skulle avresa mot Leh direkt efter festivalen. Det var bara att hålla sig synlig offentligt, i fall han skulle se mig först, och hoppas på hans uppenbarelse.

Jag uppsökte hans brors butik, som lugnade mig med att han var i kommande.

Vi skulle ha startat halv 3. Han kom klockan 4. Ämnade han köra hela natten? Vi skulle knappast ens nå Rangdum före kvällningen. Nå, som vanligt fick man väl se. Huvudsaken var att man kom iväg. del 15: Natt i Rangdum och Den första trekken.

Det blev en festresa. Min chaufför var en uppsluppen, ivrig, effektiv och glad fyr som pratade hjärtligt hela tiden, ladakhiska med mina reskamrater och engelska med mig. Han brukade pendla regelbundet mellan Padum och Manali via Leh, så han kände vägarna mer än väl. Jag var i goda händer.

Mina reskamrater var tre unga män och en inhemsk fotograf, som satt längst fram. Alla passagerare var på bästa humör.

Som väntat nådde vi Rangdum först långt efter skymningen klockan 9 efter 5,5 timmars körning. Min förare Namgyal bestämde att vi övernattade där.

Vi fick dela två gästrum om tre sängar var. Namgyal sov på golvet på en bädd av ett täcke i sin egen sovsäck.

I övernattningen ingick middag, men före middagen bjöd mina reskamrater på arrac.

Detta hade jag aldrig smakat tidigare. Det var färglöst som sprit men bjöd på åtminstone 25% alkohol. Efter festen i Padum med påfrestningarna där inför avresan och avskedet från Lobsang och Ellen var detta ett välkommet tillskott, och vi fick dricka hur mycket vi ville. De ville till och med att jag skulle sjunga en sång, vilket jag gärna gjorde, vilket var mycket uppskattat.

Det var sällsamt att uppleva detta trolska månlandskap i månsken. Klostret Rangdum ligger som världens ensligaste utpost i det vildaste och ödsligaste tänkbara landskap av skyhöga berg överallt som reducerar klostret till en försvinnande blygsamhet. Fullmånen skulle vara total nästa dag.

Man sov gott på arrac, och vi fortsatte på morgonen klockan 6. Jag och min fotograferande kollega fick stanna var vi ville och föreviga glaciärerna och de magnifika skönheterna Nun och Kun (7000 meter) så mycket vi ville, och vi stannade inte i Kargil utan fortsatte direkt för en provisorisk lunch i Mulbek.

Efter 8,5 timmar efter start från Rangdum nådde vi Lamayuru, och jag fick ta avsked av mina hjärtliga kamrater. Min fotograferande kollega bad mig uppsöka hans butik vid basaren i Leh som hette Karma för en kopp te. Namgyal hoppades få se mig på nytt någon gång i Zanskar, och det hoppades jag också.

160

Den första trekken I Lamayuru möttes jag av chockerande förändringar. Mitt gamla lokus Shangri La hade fått en ny terass, och vad värre var, mitt gamla rum var upptaget.

Kana var en japanska som jag träffat i Padum boende i samma hotell som jag. Hon var från trakten av Osaka och mycket företagsam, då hon redan gjort flera trekkingar i Ladakh under sitt första besök. Vi hade konstaterat att vi skulle komma till Lamayuru, om jag dock några timmar senare genom den senare starten, (hon missade hela festivalen,) men jag sade ingenting till henne om mitt traditionella hotell just för att inte riskera att hon skulle ta mitt rum.

Det var just vad hon gjorde. När jag kom dit var det upptaget – av henne. En annan medresenär hade rekommenderat det obskyra och okända Shangri La åt henne, hon hade prövat alla rum och tagit mitt – utan att ana att det var mitt hem i Lamayuru.

Hon hade haft en förfärlig natt i Kargil där hon tagit in på Crown Hotel i dormitoriet för 100 rupier. På vägen till Padum hade det gått bra, men vid detta andra besök trakasserades hon hela natten av en kashmiri som antingen oavbrutet antastade henne eller talade i telefon.

Då hon skulle ta bussen klockan 5 blev det en kort och sömnlös för att inte säga förfärlig natt.

Då hade jag haft det bättre i Rangdum och på köpet sluppit Kargil helt och hållet.

Med en gång när jag kom till Lamayuru begav jag mig på min efterlängtade trek upp till Atitse, men jag var för ivrig. Till min egen stora förvåning gick jag alldeles för långt och kom alldeles för högt, så att jag måste gå tillbaka igen. Jag hade startat klockan 3, så detta missöde medförde en allvarlig försening, om jag skulle vara hemma före mörkret.

Till Atitse kom jag fram halv 6. Även detta var helt förändrat. Till min stora sorg var min vän Tomas Toth inte där i år på sin sedvanliga retreat, medan hela klostret var under ombyggnad. Av ett litet kloster skulle man tydligen göra ett stort. En ung indier var den enda inneboende där som spelade indisk popmusik. Allt var fel och beklagligt. Han bjöd i alla fall på te innan jag måste skynda mig tillbaka igen.

Då gick jag fel igen. Ingenting stämde eller klaffade denna dag utom vädret, som inte hade kunnat vara bättre med fullmåne och allt. I ivern över att komma snabbt ner hamnade jag i fel flodfåra som förde mig ner till stora vägen längs en okänd rutt som jag inte visste att fanns. Hela denna dag var späckad av nyheter.

Dock serverade mig min värdinna min sedvanliga utomordentliga Thenthuk, som jag avnjöt tillsammans med Kana, som intog Momos. Hon ville trekka till Alchi men var osäker på vägen.

Allt borgade dock för en god natt i Lamayuru efter att man äntligen kommit hem igen.

Och vilsevandrandet i bergen hade ändå medfört det goda att man funnit nya stigar och kunnat fotografera nya bergsvyer som säkert ingen annan fotograferat förut.

En annan god sak: genom att jag kom så sent ner från bergen strax före skymningen klockan 7 fick jag se hur den nedgående solen färgade de spektakulära månbergen omkring Lamayuru i rödglödgande färger. Jag försökte ta en bild av fenomenet men vet inte om det lyckades.

161

del 16: Fullmåne i Lamayuru – den andra trekken.

Jag vaknade vid tretiden och kunde inte låta bli att kasta en blick ut på månlandskapet i fullmånens sken. Det var sagolikt. Man såg varje detalj i landskapet hur tydligt som helst, men då allt var släckt och mörkt och ljudlöst var allting draperat i mörkblått med en oändligt fascinerande trolsk inverkan.

Kana från Osaka visste inte riktigt vad hon skulle göra under dagen som kom, så hon skulle antagligen bara hänga omkring och se vad hon kunde göra. Själv företog jag mig den sedvanliga trekken till Wanla.

Jag tog för givet att det skulle vara den vanliga angenäma och lilla trekken till Wanla, men så var inte fallet. Redan på vägen till passet såg jag att slagregn hade åstadkommit betydande skador och brutit sönder vägen. På väg ner från passet mötte jag en guide med två äldre vandrare. Guiden berättade att de bara gått till passet och sedan vänt igen, då vägen till Wanla var allvarligt störd av regnen. Han berättade dock att flera grupper gått igenom, så jag beslöt att åtminstone se hur långt jag kunde komma.

Det visade sig att vägen var brutalt förstörd längs hela vägen. Regnmassorna hade helt enkelt spolat bort hela vägen och dessutom täppt igen den med jordskred. Det förekom både sjöar och trafikhinder genom jordras som man måste klättra över. Ladakhs lättaste och mest angenäma trek hade i ett slag gjorts besvärlig och svår på gränsen till oframkomlig. Jag förstår inte hur man fortfarande kunde föra ponnyhästar längs denna trek – det låg ändå hästskit längs hela vägen.

Sålunda kom man sent fram och uttröttad fram till Wanla. Inget ställe var öppet. Jag besökte ändå klostret, där de oändliga restaureringsarbetena fortfarande pågick, och när jag fortsatte sökandet efter en kopp te där nere mötte jag en tysk från Stuttgart ute i samma ärende. Vi kammade igenom hela byn utan resultat. Till slut hänvisades vi av en lokal gubbe till ett ställe utan namn bakom de andra husen, där mycket riktigt en dam serverade te och mat enligt home stay-praxis. Miki från Stuttgart stannade till lunch, medan jag gav mig av igen efter två koppar te, då jag visste att återvägen skulle bli extra besvärlig.

Miki hade kommit ner hela vägen från Lamayuru före mig och med tung packning dessutom. Inte konstigt att han ville vänta med att återvända hela vägen.

Den blev extra besvärlig. Nu gällde det att klättra hela vägen uppför över alla trafikhinder med jordras, blockeringar, små sjöar, nya branta branter och upp till passet hela vägen under brännande sol och utan ett moln på himmelen.

Då det var så vackert väder var luften extremt torr och het, så att munnen torkade till gummi hela tiden. Jag hade vatten med mig men inte tillräckligt. Vilopauserna i de få skuggställen som bjöds var många och långa.

När jag kom fram efter två timmar och 50 minuter var jag fullkomligt uttröttad och drack genast en halv liter vatten plus en liten whisky – den första i Lamayuru. Hela trekken hade varit på 6,5 timmar i mördande solgass med en timmes uppehåll i Wanla. Jag undrade just hur Miki skulle klara detta med sin massiva packning.

Trekkens prövningar avgjorde Photaksar-frågan. I min ålder skulle jag aldrig kunna föra en packning denna väg i dess översaboterade tillstånd till Wanla och vidare till Hanupattar

162

och Photaksar. Jag fick meddela detta till Lobsang och Ellen per mail, som de skulle få i efterhand.

Internet fungerade i Lamayuru som vanligt ibland. Jag träffade mitt gamla värdfolk i Dragon-värdshuset och dessutom deras gamle restaurangchef som varit frånvarande i ett antal år, vilket var ett kärt återseende. Värdfolket förklarade att min värd på Shangri La numera arbetade i Leh i ett försök att komma bort från spriten.

På eftermiddagen kom det ett sällskap på tre trevliga motorcyklister till Shangri La av vilka en var en ung dam från Göteborg som inte hade fått tala svenska på två månader. I mitt sällskap kunde hon frossa i detta. Hon hade haft en allvarlig incident på vägen till Lamayuru då motorcykeln sladdat och vält och hela ekipaget hamnat upp och ner. Det var en hårsmån från att hon farit ut med motorcykeln ned för branten, och dessutom klarade hon sig utan skador, men naturligtvis var hon chockad. Det var hennes första incident i Indien under sina två månader här.

De andra två var en Londonbo som bodde i Australien och en israel. Vi hade en trevlig middag tillsammans på kvällen på fyra man hand medan japanskan lyste med sin frånvaro.

Jag försökte även med Dragons internet under dagen, men det lyste rött, medan min baklogg tornade upp sig för femte dagen.

De avreste igen på morgonen, men vi kunde i alla fall träffas till frukost. Adeline frågade mig som varje hindu om jag var gift och hade familj. Det hade jag ju inte, men då hon var svenska fick jag berätta hela historien om det enda äktenskap jag en gång var nära att ingå.

Prästerna som vägrade viga oss var tre. Då jag var katolik var det komplicerat, så vi vände oss till så neutrala möjligheter som möjligt. Vi vände oss först till Ludwig Schatter i den tyska församlingen då hon stod den församlingen närmast, men han hade vigt henne där en gång förut och ville inte göra det på nytt.

Jag vände mig då till den ortodoxa församlingen som den neutralaste tänkbara, men prästen där, som var mycket vänlig och förbindlig, beklagade att man måste vara ortodox för att kunna gifta sig där.

Så återstod min vän Christer Gardemeister, som var hur villig som helst som liberal oberoende präst som förkunnade att Svenska Kyrkan hade högt till tak, men ju mer han lärde känna min dam, desto mer betänksam blev han, och slutligen strandade företaget på en formalitet som ursäkt – jag minns inte ens vad det var. Christer ville helt enkelt inte viga oss.

Han fick rätt när det fria förhållandet abrupt tog slut den 8 maj 1984 (samma dag som jag två år senare med omedelbar verkan lade in om avsked som organist från den judiska församlingen,) och hon fann nästan genast en ny man som hon gifte sig med och förblivit gift med sedan dess. Han är mycket sympatisk, jag tycker om honom, en godmodig cellist, och fastän vi har träffats på nytt på neutral mark efter 30 år vill hon inte ha något med mig att göra för att undvika att störas i sitt äktenskap. Jag skrev ett försonande mail till henne som visade att jag inte glömt något av vår passionerade affär, som hon enligt egen uppgift vägrade att ens läsa. Sedan dess har hon aldrig återvänt till vår neutrala mark.

163

del 17: Den tredje trekken.

Daniel ville veta hur det kom sig att jag fötts som italiensk medborgare långt borta i Finland, och jag måste dra den historien också.

Min farfars far Aurelio Lanciai, som kämpat för Italiens enande som rödgardist under Garibaldi, var en mycket dristig man som skapade en stor familj om åtta barn och ett betydande familjebolag, som levererade allt detaljerat hantverk som en operaföreställning kunde behöva plus liknande manufakturartiklar som spetsnäsdukar och annat krimskrams, typ gipskatter och små porslinsfigurer. Plötsligt dog han vid bara 44 års ålder.

Hans åtta efterlämnade barn och änkan Luisa hade inget annat val än att fortsätta verksamheten. Min farfar Ferruccio utsågs till att sköta om de internationella kontakterna och skickades därför ut på ständiga affärsresor främst norrut i Europa. Han upplevde sekelskiftesfestligheterna i Paris 1900, var mycket i Tyskland, kom även till Ryssland och slutligen till Sverige, där han ville stanna och etablera sig i Stockholm, då där fanns en betydande italiensk koloni av konsthantverkare, som kunde hjälpa honom till en egen företagsamhet.

Det begav sig inte bättre än att det då kom en turnerande mandolinorkester hemifrån Verona på besök, som från Stockholm skulle fortsätta till storhertigdömet Finland. Denna orkester bestod av hundra mandoliner och en cello. Det var mycket viktigt för deras image att de skulle vara precis hundra mandolinister.

164

I Stockholm blev en av dessa sjuk och kunde inte fortsätta till Finland. Farfar kunde spela mandolin och ombads hoppa in som ersättare. Han accepterade och följde med till Finland.

Där begav det sig inte bättre än att han blev stormkär i en vacker flicka, varför han stannade i Finland och friade till henne. Hon gav honom korgen. Då gifte han sig, precis som Mozart, med hennes fulare lillasyster i stället.

Denna Selma Mickelsson blev en god mor för min far, som blev enda barnet 1909. Hon var mycket språkkunnig, hon kunde lära sig vilket språk som helst bara genom att höra det talas, hemma talades det utom svenska och finska även ryska och tyska utom franska och italienska, som var det språk som Selma och Ferruccio alltid talade tillsammans.

Min far Aurelio lärde sig det aldrig av dem men förblev ändå genom födseln italiensk medborgare, vilket då även hans samtliga fyra barn blev automatiskt. Först när vi flyttade till Argentina 1952 blev vi tvungna att ansöka om finländskt medborgarskap, då bestämmelserna var sådana, att man inte kunde flytta till Argentina utan att vara medborgare i det land man flyttade från.

Aurelio hade lärt sig flytande spanska för detta jobb, han kunde även flytande engelska, tyska, svenska (sitt modersmål) och en utmärkt finska, medan han lärde sig italienska först mot ålderdomen, när han mer och mer började dras tillbaka mot Italien.

Vädret var inte gott den sista dagen i Lamayuru och kunde resultera i vad som helst. Jag tog det lugnt på morgonen och bidade min tid i hopp om att det skulle lösa sig, men det gjorde det inte. När jag intog min lunch på Dragon med curd och rispudding med te sade min värd att det skulle regna mellan 3 och 4. Det såg inte bättre ut.

Men min värdinna sade att blåsigheten var ett gott tecken och att det kunde blåsa förbi. Jag beslöt att ta risken i trots mot regeln, att man aldrig skall ge sig upp i bergen om det är risk för oväder.

Jag ville en sista gång besöka Atitse för säsongen och göra min favorittrek uppåt bergen och startade 13.40. Vädret var i högsta grad ostadigt, men det blåste åtminstone för fullt.

Denna gång missade jag inga vägar och nådde klostret 15.30 utan regn. Men ingen var hemma.

Jag lämnade en not hos dess enda inneboende som jag träffat senast att jag varit där, och det var allt jag kunde göra. Sedan var det bara att gå tillbaka igen. Då började regnet.

Jag hade ändå tagit paraply med mig för säkerhets skull, vilket kom till användning. Men när småskurarna upphörde var det hopplöst att försöka fälla ihop paraplyet igen i den hårda fjällvinden. Dessutom var det svinkallt. Ändå var det en lyckad trek. Jag fann de rätta vägarna till slut och kunde gotta mig i att fotografera de dramatiska regnovädren över Himalaya. Jag var hemma igen 17.20 efter en trek på 3.40 timmar. Det var precis lagom, och jag hade fortfarande whisky kvar.

Mig veterligen är jag den enda västerlänning som känner till denna trek och aldrig tröttnar på den. Jag känner bara två andra som har gjort den. 2011 fick jag med mig Halvar på den, men han blev sjuk efteråt och skulle knappast kunna göra den ensam. Den andra är Birgit Gustafsson, men hon känner bara till vägen genom ravinen. Inte ens Tamás Toth, som gjort retreat i Atitse i många år, hade någon aning om någon annan väg än den farbara omvägen.

Naturligtvis utnyttjas dock denna bergsstig flitigt lokalt, då där alltid finns färska kospår och väl upptrampade stigar.

165

Kana från Japan hade lämnat under dagen utan att säga farväl med packning och allt för att i trots mot min avrådan göra den svåra trekken till Wanla för att senare fortsätta till Alchi över Tar La, fastän hon var osäker på vägen. Förmodligen råkade hon ut för den värsta ovädersduschen, som drog just över bergen mot Prinkiti La och Wanla. Jag måste ta för givet att aldrig få höra av henne mera.

Med alla dessa bortfarna, Daniel, Opher och Adeline och nu även Kana, och med ett internet som inte fungerade, blev det ganska melankoliskt i Lamayuru. Efter ovädret hade temperaturen gjort en störtdykning, så att man till och med frös. Hösten stod för dörren, det var månadsskiftet till september och bara tre veckor till höstdagjämningen, så det var dags att lämna Lamayuru.

Tyvärr fick jag inte träffa Miki på nytt, som varit min kamrat i Wanla. Jag sökte efter honom med ögonen, men det är tyvärr möjligt att hans tunga ryggsäck avhöll honom från att återvända den svåra trekken från Wanla samma dag, och igår var vädret avskräckande.

Efter frukost lämnade jag Shangri La, räkningen var på 1200 för tre nätter (260 kronor), då dottern tagit över räkenskaperna fick jag inte längre betala som jag ville, (1200 var det maximala jag hade varit villig att betala för icke det bästa rummet, som ju Kana från Japan tog ifrån mig,) men jag var helt nöjd med det enklare rum jag fick och för ett vänskapspris (30 kronor). del 18: Inget internet i Ladakh.

Som vanligt skulle jag ha stannat åtminstone en dag till i Lamayuru. Det är alltid så – varje år!

Hela vägen tillbaka till Leh dominerades av dunka-dunk i bussen med en så genomträngande hård bas att inga öronproppar hjälpte. Flera gånger försökte jag vädja om en lindring av tortyren och försökte själv några gånger skruva ner den, då jag satt nära, men den var fjärrkontrollerad. Först under den allra sista etappen från Nimmu förstod föraren att jag led.

Denna automatiska skräpmusik med jordbävningsbas som kinesisk tortyr och högtalarhjärntvättsterrorism förblir mitt enda problem i Indien och annorstädes, och Ellen som upplyst Yogalärare led av samma sak. Ändå var det bara en lindrig portion hon utsattes för hela vägen till Padum, då det faktiskt var ladakhisk folkmusik, och Lobsang hela tiden uppmärksamt skruvade ner volymen när andra skruvade upp den.

När man åker i jeep eller buss i Himalaya förtar det hela naturupplevelsen, man bara lider och kan inte njuta av landskapet hur vackert det än är, man reser till Himalaya för att söka frid och vill bara kärlek, medan denna automatiska hjärntvätt bara bereder motsatsen och väcker enbart hatkänslor till liv i en ursinnig aggressivitet som är svår att behärska men som försvinner omedelbart så fort det blir tyst, och man då finner tystnaden som den ljuvligaste och sannaste av all musik – då kan man höra den riktiga musiken.

Det ofattbara är att majoriteten inte reagerar och fattar att detta är direkt psykiskt ohälsosamt utan annan effekt än att piska upp stressen. Vem som helst borde ju kunna urskilja mellan oväsen och musik, men så fort oväsendet markeras med rytmiskt dunka-dunk tycks de flesta acceptera det, låta sig avtrubbas av hjärntvätten och gå med på den passiva

166

fördumningen i förintelsen av all möjlighet till koncentration. I synnerhet är detta mord på kreativiteten och en förintelse av allt kreativt tänkande – åtminstone för alla som inte tycker om att påtvingas ”musik” som de inte vill höra.

Hemma i Leh var lyckligtvis den trogne gårdvaren hemma, som efter att ha prövat många nycklar och många lås lyckades få mig insläppt i ett rum där jag kunde reorganisera mig och äntligen tvätta mig ren. Att efteråt få dra på sig ett par rena kalsonger var en av resans högsta njutningar och ett sanningens ögonblick.

Så gick jag på lunch och intog som vanligt min rispudding på ”Happy World” – och vad händer? Jo, någon affär i närheten kör på med hämningslöst och hänsynslöst jordbävningsdunka-dunk, där det enda som hörs av musiken är just den oupphörliga jordbävningsbasen.

Och detta efter ljuvliga drömmar i Lamayuru om Schubert, som påminde mig om den film om honom som jag ännu inte hade sett, och om en klassisk 1700-talsfest med Par Bricole.

Man var hemma igen i stadens dagliga tortyr av oväsen, tutande bilar, trängsel, avgaser, dammhosta och den obligatoriska högtalarhjärntvättsterrorismen. Det enda man kunde göra åt saken var att armera sig med en ny flaska whisky. Och så var det lokala Systemet stängt!

På kafé Lamayuru tog jag en sedvanlig kaffe med chokladboll. Vid bordet bredvid satt det en sympatisk ung engelsman som hörde hemma i Plymouth, Cornwall. Hans mor hade en egen bokblogg på nätet och var mycket litterärt insatt och intresserad, så vår mycket givande konversation pågick för fullt ös i närmare en timme. Vi såg båda fram emot fortsättningen.

Han skulle vidare med sina kamrater på motorcykeltur till bland annat Stok, men det var möjligt att vi kunde återses i Manali. Hade jag stannat en dag till i Lamayuru hade vi aldrig träffats.

På kvällen till middagen i Tenzing Dickey hade jag gott sällskap av en grupp om fem tjeckiska ungdomar. Vi diskuterade Milos Forman och Milan Kundera bland mycket annat.

På onsdagen gick jag upp till överste Wangdus i ändan av dalen. Han var tyvärr inte hemma. I stället blev jag bemött av en aggressiv hund som fullkomligt skällde ut mig och faktiskt angrep mig, men lyckligtvis trängde hans tänder inte igenom byxan. Detta aktualiserade på nytt det allvarliga hundproblemet i Leh: tre dödsfall har rapporterats det senaste året, och i sista stund hindrades en dam från att bli uppäten ganska nyligen, då hundarnas massaker av henne hejdades i sista ögonblicket, men hon fick sys ihop på många ställen, och till och med håret hade de slitit av. Som väl var skadades inte hennes inre organ.

Internet var ett sorgligt kapitel. Det fungerade inte. Någon kabel vid Srinagar hade slitits av, under några timmar på tisdagen kunde man till nöds hinna gå igenom fyra femtedelar av sin baklogg (250 mail), men sedan var det kört igen, och det kom inte tillbaka under hela onsdagen.

Problemet kvarstod under torsdagen. Ingen affär kunde ta emot kreditkort, och det köades traumatiskt utanför varje ATM-bank i förtvivlat men gagnlöst hopp om att det någon gång skulle fungera, och alla cyberkaféer var stängda eller övergivna. Man fick samma svar varje gång, att man inte visste när och om det skulle börja fungera igen.

Jag hade lyckligtvis kontanter så att jag åtminstone kunde göra bokinköp. Jag fann Ellens härbärge ”Shaolin” uppe i Sankara, där hon hade lämnat den hyperaktuella ”Submission” åt mig, jag köpte den senaste boken om Jesus’ 17 år i Indien med enligt författaren oomkullrunkeliga bevis och fann den förlorade ”The Yogins of Ladakh”, som jag köpt för tre

167

år sedan för resan till Dzhongkhul, på begäran av en god vän och Ladakhmedresenär lånat ut den till honom och aldrig fått den tillbaka trots anmodan då han ”inte kunde hitta den”. Man slarvar inte bort lånade böcker, och jag kan nu aldrig mera låna ut någon bok till någon människa mer. Denna var särskilt ovärderlig då den sedan länge varit ”out of print” (1932), och att jag nu fann den ”second hand” var ett underverk. Jag hade velat köpa fler unika böcker men inte utan kreditkort.

Jag sökte efter Lobsang i hans kontor, men det var stängt. Däremot stötte jag ihop med min gamle musikvän från resan till Leh på Tenzing Dickey, och det var ett hjärtligt återseende.

Del 19: Åter till Manali Jag besökte ännu min reskamrat fotografen från Padum, som hade en imponerande fotoaffär mitt i huvudgatan. Vi utbytte adresser och sajter och såg fram emot ett blygsamt samarbete.

Klockan 5 på eftermiddagen kom äntligen internet i gång igen, och man kunde äntligen åtgärda sin monstruösa baklogg på 300 mail. Det var som en förlossning. Men man fick skynda sig, ty man visste ju inte när servern skulle kollapsa igen, och trycket på den nu måste vara stort.

På kvällen kollapsade emellertid jag. Det var omöjligt att förstå vad som hände, då det inte fanns någon anledning. Kanske jag hade ätit för mycket, det enda farliga att äta i Ladakh.

Tarmsystemet exploderade, och jag låg utslagen och frös som en naken gris på nordpolen. Det hjälpte inte med sockor – man frös om fötterna ändå, fastän det inte alls var kallt i rummet, och jag hade dubbla filtar. Det måste ha varit feber. Först senare på natten började man småningom bli normal igen, men jag var mycket försvagad.

Några fler ansträngningar var inte att tänka på, utan det var bara att börja planera för återfärden till Manali.

Vid busstationen stötte jag ihop med Fredrik och Christian, de två svenskar jag stött ihop med tidigare på Happy World. Även de skulle bege sig. De hade gjort Nubra och en hel del annat och var nu färdiga för återresan. Vi köpte tillsammans våra bussbiljetter med platser som vi fick välja själva, så saken var klar.

Trots total frånvaro av all aptit pressade jag i mig en rispudding till lunch med en kopp te, och det fick räcka. Ännu svårare var det att pressa ner en middag till kvällen, men det fick gå.

Sedan den makalösa tarmexplosionen, som var som en fullständig storrengöring och utrensning hela tarmsystemet, skulle det nog dröja till nästa avföring – minst tre dagar.

Resan ner till Keylong gick smärtfritt. Bussen var fullproppad. Vi var tio västerlänningar – vi tre svenskar, två par engelsmän, ett ungt tyskt par från Stuttgart och en tigande tionde person av äldre manligt slag, troligen fransman.

Vädret var perfekt hela vägen. Betecknande var symptomet på hur förorenat Leh verkligen var. Sedan min återkomst dit hade jag lidit av sprucken överläpp med sår, som varit i tre dagar, men som omedelbart helade sig i den friska bergsluften uppåt 4-5000 meter.

Vi anlände till Keylong strax efter 6 efter drygt 11 timmar vilket var hyfsat, men vädret var oroväckande, och när vi steg ut började det regna. Jag tog in på mitt vanliga primitiva lokus medan Fredrik och Christian ville se sig om.

168

De var vittberesta båda två genom hela Asien under de senaste sex månaderna och hade genomrest både Kina, Malaysia och Indonesien och överallt funnit miljöförstörelsen mycket värre än i Indien. I Kina i Peking hade det rått en sådan smog att flygplatsen stängdes då sikten bara var fem meter. I Indien förekom det ändå lokala ansträngningar åt rätt håll. Ett anslag vid sidan av vägen vittnade åtminstone om någon insikt: ”Virgin nature is the heart of God”. (Jungfrulig natur är gudomens hjärta).

Jag sov över på mitt vanliga primitiva lokus hos de tibetanska bröderna i Keylong, medan Fredrik och Christian föredrog ett bättre ställe, men vi hade en trevlig middag och kväll tillsammans.

På söndag startade vi halv 7. Vädret var osäkert, men vi kom över Rohtang utan regn. På väg ner till Manali tillstötte de enda komplikationerna: en enorm förstoppning av truckar, tankbilar, bussar, jeepar, bussar och gethjordar. En trång väg, massvis mötande trafik och gethjordar samt bilvrak och sönderkörda vägräcken vid sidan om, och det var så gott som kört.

Vi skulle ha kommit ner till klockan 12, men vi kom i alla fall fram före ett. Då började det regna.

Jag tog med mig Fredrik och Christian till Rajus ”Green View” där vi installerades i bekväma moderna rum, varpå jag genast begav mig till Vashisht efter en dusch och fick genast kontakt med Johannes. Konferensen var förstås för länge sedan förbi, men flera av deltagarna var ännu kvar.

Det ljusnade senare på eftermiddagen, och jag kunde njuta av mitt obligatoriska kaffe vid forsen i Old Manali i solsken. På väg dit stötte jag ihop med Tara, och det var bra att han genast fick veta att jag var ankommen. Han förstod att jag bodde hos Raju tills vidare efter min våldsamma tarmrengöring i Leh för tre dagar sedan, som nu följdes av förstoppning, det brukar gå så, och därmed var alla kontakter i Manali återupplivade.

Då Dalai Lama skulle hålla föreläsningar i Dharamsala 8-10 september skulle där vara tjockt med folk och knappast möjligheter till lediga rum, så det såg ut som om jag skulle förbli i Manali tills det var över. Även Fredrik och Christian skulle till Dharamsala men visste inte när. Jag alertade dem om Dalai Lamas föreläsningar med oframkomlighet och folkmyller samt över det faktum, att om vädret var instabilt i Manali var det alltid ännu sämre i Dharamsala.

De trivdes emellertid gott i Manali, ”Vilket ställe!” sade Fredrik, vilket gladde mig, och Rajus ställe ”Green View” förvånade mig med att ha en utmärkt meny till skäliga priser och till och med internet genom Wi-Fi. Det fungerade bristfälligt och långsamt som alltid men var ändå mer än vad Greenland någonsin kunnat erbjuda. Emellertid hade jag ändå föredragit gamla Greenland med dess mera gedigna och gammaldags rum, större och bättre utsikt, större hemkänsla och trivsammare atmosfär.

Del 20: Greenland.

Min gode gamle värd på Greenland brukade säga till mig, att hans Greenland var mitt hem i Indien. Nu hade han avhänt sig verksamheten och hyrt ut sitt hotell på två år till hinduer som mest bara tog emot hinduiska gäster, och Raju, min värds tidigare kökschef under många år, hade övertalat mig att bo hos honom i hans Green View i stället, ett mindre

169

men modernare hotell med mycket skralare utsikt. Greenlands uthyrning på två år skulle sannolikt bara bli ett, och vår vän Tara Chand stod i faggorna och hade gärna övertagit rörelsen, om han inte råkat ut för en ekonomisk katastrof som gjorde honom fattig – han hade i ett slag förlorat 100,000 kronor i lån till en irländare som hamnat i fängelse i Turkiet. Min värd Hari Singh hade blivit mycket besviken. Raju hade varit hans självklara arvinge till Greenland men skapat sig ett eget mindre hotell, och Tara, som hyrt det förra gången och skött det väl, hade förlorat alla sina kort. Nu infann sig möjligheten att jag skulle kunna rädda situationen med att träda in som delägare.

Det var verkligen lockande. Jag var mycket fäst vid Greenland efter att ha bott där i tolv år och trivts där bättre än någon annanstans i Indien både hälso- och miljömässigt, och det var underbara mänskor jag hade att göra med, särskilt Taras familj. Jag firade min födelsedag med dem varvid jag bjöd Tara på whisky. Hans far hade som militäranställd efter sin pensionering undfått gratis whiskyransoner varje månad som han kunde bestämma själv, men han var borta nu, så min whisky var mycket välkommen.

Tara ville försäkra mig om min ålderdom, bygga ut sitt hus till en bostad åt mig och försörja mig tills jag dog, han hade tre söner och fyra barnbarn och var inte ens 50, och därtill kom frestelsen om Greenland.

Johannes avrådde mig från alla tänkbara indiska äventyrligheter. Det kunde framför allt uppstå juridiska problem, och hade jag råd att punga ut med 70,000 kronor när jag inte ens visste hur mitt liv skulle bli ekonomiskt efter min ålderspensionering nästa år? Det avgörande ordet skulle troligen fällas av min bank, som bättre än vi kunde veta vad affärsinvesteringar i Indien kunde medföra.

På samma dag stötte jag ihop med två australiensare, den ena i Vashisht och den andra i Old Manali. Martin i Vashisht hade jag sett där under flera år men aldrig pratat med honom förrän nu. Han kom egentligen från Birmingham men hade tidigt kommit till Australien men småningom hamnat i Vashisht, som han betraktade som sitt enda hem. Han hade en bror kvar i England som han sällan besökte, och i Australien ansåg han att man drack för mycket medan han hellre höll sig till holken. Han talade mycket lågmält men såg bra ut fortfarande vid 63.

Den andre kom vandrande förbi mitt kafé i Old Manali, slog sig ner vid mitt bord och började orera. Han var den gudabenådade pratkvarnen, men jag tålde honom, och ju mer jag lyssnade till honom, desto intressantare blev hans monolog. Han visste allt om det ockulta i synnerhet politiskt och var hemma i hela den religiös-politiska världen av intriger och sanslösa manipulationer. Han var hemma från Melbourne, stor och kraftig, hade kört motorcykel upp förbi Manikaran och där fått punktering, han hade fått leda motorcykeln ett bra stycke, och han var ganska desillusionerad. Han hade varit här 1984, då hade världen sett annorlunda ut, inom samväldet hade man då fått visum på 49 år till alla länder inom samväldet, vilket tog slut i och med mordet på Indira Gandhi. Han hade studerat antroposofi och hade särskilt intressanta saker att berätta inom detta område. Han hette Philip och var en utomordentligt intressant bekantskap som man gärna skulle vilja träffa igen, vilket man dock troligen inte skulle göra.

Han var kanske den märkligaste nya bekantskapen på hela min resa, och hans undervisning gav mig oändligt material till eftertanke. Han var som en öppen bok, och ingen liten sådan, utan som en koncentrerad encyklopedi över hela samtidens samlade och mest

170

aktuella esoteriska vetande. Liksom med Miki i Wanla skulle jag djupt beklaga att jag knappast skulle få någon kontakt med honom igen.

På lördag reste jag vidare till Dharamsala efter ömt farväl till alla vänner. Som vanligt blev den resan fruktansvärd. Den skall bara ta 10 timmar men tog 12 på grund av punktering den sista längsta och mest stökiga milen, och naturligtvis fanns det inget reservdäck, utan man måste laga ringen vid en verkstad. Bussen stannade vid tre innan vi fann en verkstad som dög.

Lyckligtvis hade jag startat tidigt på morgonen, och klockan 6 var vi framme. Resan kostade 400 rupier medan den brukat kosta 250. Jag fann mitt gamla rum i Seven Hills, som nu kostade 250 mot 200 förra året. Jag brukade bo i en etta för 70 i Dharamsala. 1998 kunde jag leva gott på 250 rupier om dagen, medan det numera drog sig allt närmare tusenlappen. Förra året fick jag 8 rupier för en krona, i år bara 7. Den avgörande strömkantringen noterades 2010, då det för första gången visade sig dyrare att leva i Indien än i Sverige.

Men man var framme i McLeod Ganj igen, stämningen var god i den tibetanska exilhuvudstaden, och jag kunde se fram emot några välgörande avslutande treks bland bergen.

Del 21: Avskedets dag För första gången på hela resan mötte jag riktigt dåligt väder. Det ösregnade i Dharamsala, där ju vädret alltid är extremt nyckfullt, så det var ingenting konstigt.

Dharamsala är ett av de regnigaste ställena i Indien.

Mycket hade förändrats. Gakyi, mitt favoritställe och ett av Dharamsalas populäraste ställen, ett av de få där man fick äta i fred utan skräpmusik, nog det bästa matstället i Dharamsala, hade upphört. Samtliga internetkaféer utom ett hade upphört, då man tydligen litade helt på Wi-Fi, som inte fungerade. Tydligen hade någon apa slitit sönder någon ledning någonstans och tuggat i sig den, och när detta händer är det svårt att lokalisera var. Det händer hela tiden. Internet var en katastrof i år i hela Ladakh och Himachal. Strömavbrotten och serverhaverierna gjorde inte saken bättre.

På mitt hotell, 250 för en etta, det brukade vara 100, fungerade inte varmvattnet och nästan ingenting annat heller. Restaurangen var stängd och kunde som mest bjuda på te. Det skulle vara skönt att komma hem.

Endast bergen var sig lika, och jag gick upp till Triund varje morgon trots regnhoten. Jag brukade komma ner igen före regnet, och morgnarna förblev pålitligt magnifika.

Det återstår att summera resan. Konferensen i Manali, som ju ägde rum medan jag var i Ladakh och Zanskar, tycks ha mynnat ut i konstaterandet av att världens två största politiska problem var islam och Kina. Islam med sin etablerade systematiska terrorism och 1,6 miljarder anhängare förblev världens största källa till instabilitet, oro och bekymmer, medan Kinas kommunistiska parti med dess ständigt hårdare pressande förtryck, som stödde terroriströrelser i hela världen, inte bara talibaner och Al Quaida utan även i princip alla etablerade diktaturer som Mugabe, Kim Jong Un, Putin (som stödde Assad och Lukasjenko), Iran och kanske även Isis och fortsatte med sina systematiska etniska rensningar i ÖstTurkestan, Tibet och Inre Mongoliet med långsiktig metodisk utrensning av den lokala befolkningen för att ersätta den med ständiga tvångsinflyttningar av Han-kineser, egentligen

171

utgjorde världens mest allvarliga terrorcentrum, som en supermaffia, som endast bestod av 5% av Kinas befolkning, medan ständigt fler kineser övergav detta parti. Konferensens slutsats var tydligen att båda dessa källor till ofred och förtryck, islam och Kinas kommunistiska parti, med nödvändighet måste desarmeras och avpolitiseras.

Dock var Johannes noga med att göra distinktioner. Vissa grenar av islam hade ingenting alls med militant islamism att göra, främst Ahmadiya i Pakistan och Indien, som omhuldar Jesus, samt Bahai, som är hårt förföljd i sitt ursprungsland Iran, samt Yezidierna och druserna, som är något helt annat än islam.

Vad som däremot klarade sig utmärkt hela vägen var hälsan, om man bortser från ryggbesväret efter den långa skumpiga Manali-Leh-rutten, som det tog tio dagar att bli av med, och magtjosan en av de sista dagarna i Leh, som resulterade i en långvarig och plågsam förstoppning, som tvingade mig att krysta varannan dag som i en lång följd av plågsamma förlossningar…

Men vädret var kalas hela vägen ända tills jag kom till Dharamsala, där fantomskurarna bröt ut i fulla syndafloder med åska och blixtar som höll på som ett långvarigt bombardemang med blixtoffensiv i timmar – det var bara Stalinorglar som fattades. Den enda smått regniga dagen i Lamayuru var därmed en baggis.

Till min stora förtjusning stötte jag ihop med min värdinna från Gakyi den sista morgonen när jag var på väg upp mot Triund. Hon kände igen mig förrän jag kände igen henne, men när jag kom nära inpå henne såg jag genast vem det var och utbrast spontant: ”Men varför i all världen har ni övergett Gakyi, det bästa stället i stan?” Detta öppnade genast en hjärtlig konversation om gamla minnen – jag hade alltid ätit hos henne. Visst saknade hon krogen och alla sina nöjda gäster, men gjort var gjort, och hon hade i stället öppnat en tibetansk klinik.

Sista besöket hos mina vänner var också minst sagt hjärtevärmande. Den lille Lalu från Bihar bjöd mig på thukpah, den läckraste hittills och med varvning, och hos min gamle veteran i det äldsta kaféet på halva vägen, som nu innehaft det i 32 år, hade jag en lång pratstund om de aktuella problemen: den inhemska turismen, nedskräpningen, privatkaféerna (som nu alla hotades med stängning och vräkning inom två veckor) och den audiella miljöförstöringen, då unga lokala turister i drivor inte bara skräpade ner utan dessutom förpestade bergsfriden med digital skräpmusik. Vi var överens: Människan är i sig en miljöförstöring, och problemet är, att hon aldrig hade behövt bli det.

Jag reparerade mina utslitna sandaler för 450 rupier och fick dem tillbaka som nya och hedrade min tandläkare med en visit. Det gladde henne mycket att få veta slutet på mitt tandäventyr förra året. Det var bara att konstatera att vi hade gjort rätt i att inte dra ut den utan låta den disintegrera av sig själv. Detta hade den gjort i tre omgångar, och när den tredje och största biten släppt var problemen över, så att jag både kunde tugga och bita med den halva återstoden av tanden igen. Jag visade den lossnade tandhalvan för henne, och hon var förtjust.

Den stora lärdomen för resan var dock hur viktigt det är med kött. Under de tre veckorna i Ladakh åt jag inte den ringaste köttbit, men kött är nödvändigt vid fysisk ansträngning, som när man vandrar i höga berg över 3000 meter. Det var en njutning att åter få äta kött i Manali,

172

och i Dharamsala var det påfallande hur mycket mera man orkade anstränga sig på höga bergsturer efter sunda köttmåltider.

Resan ner till Delhi gick förvånansvärt smidigt, för en gångs skull stannade inte bussen i det betänkliga Chandigarh, halv 7 var vi framme i Delhi, jag kunde lugnt ta en motorrickshaw ut till Indira Gandhi Airport och där ta flyget. Sedan var det bara att flyga hem.

Resans kostnad är alltid intressant att summera. Det klarade sig ganska exakt omkring 10,000 kronor för fem veckor exklusive visumkostnaderna med en daglig kostnad på 900 rupier i medeltal (130 kronor). Visumkostnaderna var i år extrema på grund av nätbedrägeriet, som från början äventyrade hela resan, och den svenska valutadeprecieringen inverkade även menligt: förra året fick man 8 rupier för en krona, i år bara 7.

September 2015

Högriskresan, del 1.

Ur strulrapporten till tågbokningen: ”Redan förra året blev det svårt att ordna Inter Rail, då SJ upphört hjälpa till med den saken. Man hänvisades till en resebyrå, som tog extra betalt för tjänsten. När jag gjorde förfrågningar på tågstationen i år hänvisades jag till nätet, som erbjöd svårforcerade och avskräckande djungler att fastna i. Jag kontaktade resebyråer, men de kunde inte hjälpa mig.

Slutligen hänvisades jag till en resebyrå, Big Travel, som sades kunna hjälpa mig. När jag fann den fanns den inte kvar - i stället låg där en frisörsalong, som hade stängt och verkade nyinflyttad. Man hade alltså inget annat val än att på egen hand brottas med nätet.

Varför har man krånglat till ett bra resesystem, som tillåter improvisationer, och gjort det så otillgängligt som möjligt? Att inte kunna planera sin resa med en handläggare som kan hjälpa en med alternativa lösningar kan bara försvåra och avskräcka från resandet, när politiken borde vara tvärtom.”

Det erhölls naturligtvis aldrig något svar.

Två dagar före min avresa inträffade Brysselmassakern med påföljande skräckoro inför allt vad resor hette inom alla branscher…

Det enda som fattades i denna överväldigande massa av förtvivlade förvecklingar inför årets resa var att även vädret skulle slå bakut. Lyckligtvis gjorde det inte det, utan det strålande vackra vårvädret, som inletts med vårdagjämningen söndagen den 20-e, bara fortsatte stråla, om dock temperaturerna förblev avvaktande med minusgrader varje morgon – avresedagen två. Även magen hade reagerat mot stressen, så att jag för första gången sedan barndomen faktiskt till min häpnad fann mig inför det faktum att det hänt en olycka i byxorna. Det var bara att byta till rena kalsonger, vilket ändå var av nöden, och fortsättningsvis vara på sin vakt mot bakvägen.

173

Jag vandrade hela vägen till stationen, då lite motion kunde behövas inför den förestående 29-timmars sittningen på tåg, och 7.55 gick tåget. Detta var emellertid skakigt, så det var svårt att få resans första bok läst på vägen, och det var bara genom Hallandstunneln det inte skakade. Annars har det påtalats att just denna nya tågtunnel (färdig efter två decenniers allvarliga komplikationer) orsakar tågskakningar. Man saknade den gamla vackra rutten över Båstad runt åsen med utsikten över Laholmsbukten, Kullaberg och Själland.

Tunnlar erbjuder ju ingen utsikt, och denna tunneln är lång.

I Kastrup måste man byta tåg. Ingen befarad kroppsvisitation ägde rum, men kaoset var påfallande. Tåget var fullt, och många liksom jag utsattes för detta för första gången och visste inte riktigt säkert vart man skulle ta vägen. Alla vägar visade uppåt och tycktes även visa till flygterminalen. En finne hjälpte mig att inte gå fel. Trickset var att man skulle gå upp och sedan ner igen på den mera obskyra sidan.

I Köpenhamn gick jag direkt till biljettkontoret. Där löstes alla problem. Ett ungt vackert och hjälpsamt biträde skaffade mig alla platsbiljetter hela vägen till Verona hur lätt som helst.

Varför var detta så svårt i Sverige? Man frestas att tala om den svenska mentala tröghetskrampen och bristen på flyt.

Lättad intog jag min sedvanliga indiska currylunch på Kokken Karry, den indiska syltan på stationen, och intog kaffe med punschboll efteråt på restaurang Mad. Den heter faktiskt så.

Det är den gamla järnvägsstationsrestaurangen men nu helt omgjord till enbart kafé och färsk matvaruaffär – Mad på danska betyder faktiskt mat. För första gången på en vecka, då biljettstrulet inletts, kunde man ta det lugnt, vilket behövdes som omväxling. Där bjöds det även på gratis Wi-Fi, men även det föresdrog jag att äntligen få vara avkopplad från.

Sedan började problemen. Tåget från Köpenhamn till Nyköbing var i två våningar och som gjort för att gå vilse i. Jag hamnade i andra våningen och måste ner i den första för att jaga en toalett, som man fick söka länge efter. Sedan var det omöjligt att hitta tillbaka, om man inte hade tur.

I Nyköbing måste man stiga av för att byta till buss. Naturligtvis var alla passagerare helt vilsna, och det fanns många bussar att välja bland. När man till slut fann rätt buss, som skulle vara nummer 23 men saknade nummer, kunde chaufförerna bara tala tyska. Men man kom på bussen, som körde en till färjan. Jag fick slutläst min andra bok under färden, en bisarr historia av Patrick Modiano, nobelpristagare 2014. På färjan fanns ingen lokaliserbar alkoholförsäljning. Man fick gå torrlagd över havet, och cigarettförsäljning ombord var endast tillåten för konsumtion ombord. Man måste tala med en anställd för att få tillgång till detta privilegium.

Bussen skulle köra en vidare hela vägen till Hamburg, och det var bara att hoppas att man skulle komma i tid till tåget. Enligt tidtabellen skulle man ha 16 minuter på sig på stationen.

Kaffe med wienerbröd ombord kostade 6:70 Euro eller 63 kronor, 50 danska. Sanslöst.

Färjan hette Prinz Richard och skröt i högtalarna med att vara den första i en ny generation av färjor. Ursäkta mig, men de gamla var alltid bättre.

Till slut hittade jag i alla fall en alkoholförsäljning ombord. Den bara inte annonserades, utan man fick spåra upp den själv, då den försiggick mera diskret. Där kunde man inte motstå en full hellitersflaska Jägermeister för bara 119 kronor. Resan var räddad.

174

del 2 Genom att bussen från Puttgarden till Hamburg inte gjorde några uppehåll kom man till sin lättnad alldeles för tidigt fram till Hamburg nästan en trekvart före mitt Frankfurttåg, så man hann rentav med en liten middag på stationen: ris och kyckling igen för bara 5:90 – som hittat. Till råga på gynnsamheten kunde man till och med hinna med en kopp kaffe.

I tåget till Frankfurt fick man en kupé att dela med tre unga tyskor. Det kom en fjärde som var språkkunnig, läste en roman på engelska och förstod att jag läste svenska, då hon varit i Sverige men ej lärt sig svenska själv. Hon steg av i Göttingen medan de tre andra steg av med mig i Frankfurt vid midnatt. Från början hade tåget varit försenat en kvart vilket efter hand krymptes ned till två minuter. Även nattåget till München delades med tre personer i en kupé, men här blev det kallt, och man steg av tämligen frusen i München. Lyckligtvis var det varmt i väntrummet, där vakten gick runt och körde ut gubbar som låg och sov på golvet bakom bänkarna. De var ett antal. Endast de som hade biljett fick sitta kvar.

Tåget söderut gick bra ända till Brennerpasset. Där inträffade en försening. En incident ombord påkallade en ambulans. En äldre herre låg på golvet och kunde inte röra sig.

Mobiliseringen av hjälputryckning var omfattande. Tåget var dessutom sprängfyllt av resande, det gick inte att komma fram till restaurangvagnen om man inte gick ut och runt, så man hade tur som fick platsbiljett i Köpenhamn. Annars hade man kanske hamnat som mannen på golvet. Många passagerare satt på golvet. Det var ju långfredag och årets värsta resedag i Italien.

Emellertid kom man fram om dock endast 40 minuter försenad, och det var bara att gå raskt genom hela staden till Villa Cozza på andra sidan (50 minuter) där Paolo och Gabriella väntade med maten. Det var bara att sätta i gång med Veronalivet genast.

Med Paolo diskuterade vi naturligtvis ivrigt Brysselkrisen. Vad han inte kunde förstå var varför världens länder, som alla fördömde IS, inte slutade exportera vapen till IS. Islamska Staten kunde ju inte själv fabricera vapen, så de måste komma någonstans ifrån, i första hand troligen Saudi-Arabien men även Ryssland och Amerika om inte Kina. Det var lätt för ett land, särskilt om det var auktoritärt styrt, att kontrollera dess egna vapenindustrier och se till att inga vapen såldes till IS. Varför gjorde inget land detta?

Han hade också i detalj studerat Koranen och systematiserat dess innehåll, så att allt som handlade om de kristna hamnade under en rubrik, allt om de otrogna under en annan, allt om Paradiset under en tredje, och så vidare. Koranen har 6238 verser som alla är blandade om varandra. Paolo hade sorterat dem under 15 rubriker, där två av dessa hade försetts med underrubriker, Profetens med sju underrubriker och Livsregler med 15. Han hade därmed utfört ett fantastiskt systematiseringsarbete på helt vetenskaplig grund, där man lätt kunde närmare undersöka vad man var närmare intresserad av.

På kvällen besökte jag Alberto och fann honom i sista minuten före stängningsdags. Även vi diskuterade Bryssel. Han visste att berätta att måndagstragedin inte alls hade behövt hända om polisen varit bättre organiserad. Som det var hade Belgien fyra polissystem, två flamländska och två franska, som hade så litet med varandra som möjligt att göra. Undra på att det uppstod koordinationsproblem.

175

Men alla mådde bra, vilket var huvudsaken. Även Alberto Lanciai hörde av sig och ville träffa mig. Achille skulle fylla 96 i sommar, och enda bekymret med honom var att han sedan tre år inte mera ville gå ut. Han var rädd för att frysa, men om man inte vill röra på sig kan det inte bli bättre. Vi får se om han kommer ut på söndagen.

Lördagen gick mest åt till utflykter. Vi besökte ett nytt utställningsområde i södra Verona, där man iordningsställt ett enormt område, som tidigare tillhört militären, till ett museum över de enorma befästningarna av Verona, som österrikarna gjorde till Europas hårdast befästa stad efter Budapest. Samtidigt belystes hela Veronas långa historia från romartiden framåt, medan den dokumentären dock glömde bort både Catullus och Teoderik den Store.

På eftermiddagen besökte vi ett antal för mig okända kyrkor i västra Verona, av vilka den äldsta var från 800-talet och ännu i bruk. Santa Eufemia var en enorm mastodontkyrka som tävlade med de största i Verona, där det finns ett antal sådana.

Till familjemiddagen på söndagen var vi 16 vid bordet. Achille och Ida var med och på bästa humör, och 93-åriga Ida slog alla med häpnad med att med god aptit äta sig igenom hela den enorma för att inte säga massiva menyn på tre-fyra rätter utan att lämna någon smula över. Vi höll på i sex timmar, och till eftersitsen anlände även Barbara, Giordanos fru, som först varit med sina föräldrar. Vädret var bättre än vad det hade lovat, och dagen var 100% lyckad.

På måndagen var vädret sämre, men vi gjorde ändå en liten utflykt, körde bilen till San Brigio och vandrade därifrån två timmar upp till Castagnè, där Giordano och Barbara väntade med en apéritif före middagen, som vi länge fick söka en restaurang till innan vi fann ett

176

tillgängligt ställe, ty då vädret var som det var med återkommande småregn då och då var italienarna inte ute på picknick som de brukar denna dag utan sökte sig i stället in på restauranger. Den tredje vi sökte plats på uppe bland byarna i bergen tog emot oss, där vi hade en ypperlig lunch.

Vi for sedan tillbaka till Castagnè för att fortsätta med lite vin och godis innan Paolo, jag och Gabriella måste vandra tillbaka igen. Det var fortfarande halvregnigt, Paolo var svårt förkyld, Gabriella hade sina rygg- och fotskador (som nyligen opererad i foten), och jag hade ju mitt eftersläpande ben, som fortfarande var trögt och gjorde ont ibland efter skadan och vurpan på isbulan den 23 januari, så vi var faktiskt invalider alla tre. Ändå hade även denna dag varit 100% lyckad. del 3: Hemresethrillern.

Tisdag förmiddag lyckades jag ordna mina återtågsbiljetter vid stationen och fann i samråd med expediten goda förbindelser, så att jag slapp byta tåg under etappen MünchenHamburg. Det skulle ta 23 timmar till Köpenhamn mot 26 vid nedfarten.

På eftermiddagen gjorde vi en tur upp mot kullarna och sammanstrålade på vägen ner vid il santuario di Lourdes med Alberto Lanciai, men tiden var begränsad, då Cristina skulle firas på kvällen till hennes födelsedag.

Vi var sex: Cristina, jag, Achille, Ida, Paolo och Gabriella, och alla var på bästa humör. Det blev mycket tal om familjen och dess historia, det visade sig att Idas farfar precis som pappas farfar varit garibaldino i frihetskriget och till och med fått medalj för det, vilket vår Aurelio Lanciai aldrig fick då han dog ung. Ida har fått en släng av Parkinson, men det var inget fel på hennes minne: hon ska fylla 93 i juli. Achille var helt sig själv på sitt 96-e år, och det blev mycket tal om gamla minnen. Vi höll på i två timmar med vitt vin och små bakelser, Achille hade sett filmen ”The King of Kings” under påskaftonen men störts av Robert Ryan som Johannes Döparen, då han blivit van vid att se Robert Ryan som cowboy. Vädret var idealiskt hela denna dag med temperaturer uppåt 22 grader.

Nästa dag var vädret sämre. Med Alberto och Mara Beltrame for vi upp till Cerro för en lunch vid Tomelleri, en mycket uppskattad restaurang som alltid var fullbokad, och fortsatte sedan till Borro för ett besök i katedralen. Det var bara 9 grader, men alla var nöjda ändå.

På kvällen bjöd Nicola med familj på pizza, och kvällen tillbringades i deras vackra hem under ständig underhållning från det tvååriga barnet Maria Chiara, med mycket både öl och vin. Vi var sju med familjen, Gabriella och Paolo, Andrea och jag.

Sista morgonen besökte jag kyrkan San Stefano, en kyrka gömd bland husen som jag aldrig upplevt förut, nästan jämnårig med San Fermo från 500-talet och med en krypta, men denna var stängd.

Tåget från München till Hamburg var ett bra tåg med bekväma sittplatser, men strax utanför Hamburg fastnade det. Det hade varit 20 minuter försenat från början, då det inväntat ett annat försenat tåg, men dessa 20 minuter hade återhämtats med den äran. Emellertid blev förseningen vid målsnöret ödesdiger. Den var bara på fem minuter, och flera passagerare utom jag skulle vidare till Flensburg. Vår konduktör satte sig i kontakt med anslutningståget och bad det vänta, men det vägrade vänta – inte ens i fem minuter!

177

Det blev bråk i Dammtor vid avstigningen, då naturligtvis de drabbade passagerarna var arga och stod i kö utanför service-hytten för återbetalning av biljetter och andra klagomål – en ettrig gammal gumma var alldeles rasande och höll hela stationen i schack.

Som alltid innebar förseningen accelererade och multiplicerade förseningar. I Dammtor fick jag vänta en timme på nästa tåg till Flensburg, och i Flensburg fick jag vänta en timme på nästa tåg till Fredericia. Jag skulle bli drygt två timmar försenad till Köpenhamn.

Lyckligtvis var vädret vackert, och det var bara att ta en frukost så länge. Två glada gossar i München hade begåvat mig med en extra öl, då de haft för många, så denna gåva från ovan fick i någon mån kompensera förseningen.

Denna förvärrades emellertid. Problemen hade bara börjat. I Köpenhamn fick jag nästa tåg vidare efter bara tio minuter, men så måste man byta i Kastrup. Där avgick Öresundståget mot Helsingborg först efter 40 minuter.

Från Verona hade jag kontaktat min vän och klasskamrat sedan 54 år Mikael, och vi hade kommit överens om att träffas. Jag hade lovat kontakta honom vidare vid ankomsten till Köpenhamn klockan 2, men detta hade ju skitit sig. På tåget till Fredericia kunde jag få iväg ett meddelande till honom om förseningen, men på tåget till Köpenhamn fungerade inte internet.

I Kastrup fanns det ingen möjlighet, fastän jag gick upp till själva flyghallen och följde instruktionerna till CPH Hotspot men fick ingen anslutning, och nu galopperade förseningen och skulle bryta ut i sken. Äntligen kom tåget mot Helsingborg, som dock inte bar längre än till Hyllje, där det var omfattande passkontroll med ytterligare förseningar. Men inte nog med det. I Malmö meddelades det att tåget skulle ändra destination och fara till Kristianstad, så vi måste alla gå av och byta tåg. Nästa tåg norrut skulle avgå 19.09 efter en halvtimme. Passagerarna var halvdöda.

I stället för att invänta detta tåg fann jag ett Pågatåg 18.44, som skulle stanna vid alla stationer fram till ändstationen Helsingborg. Det var i alla fall bättre än att vänta.

Till min utomordentliga häpnad fungerade internet alldeles utmärkt på detta Pågatåg. Jag kunde meddela Mikael att förseningen nu multiplicerat sig från 5 minuter till 4 timmar.

På Helsingborgs station träffades vi äntligen för första gången nu på 9 år. Även han hade haft sina känningar av förseningen. Han hade redan inväntat mig en gång på stationen, och då jag inte stigit av ”det enda möjliga tåget” hade han dragit den slutsatsen att jag somnat ombord och åkt förbi. Först när han kom hem igen ett antal mil utanför Helsingborg fick han mitt sista meddelande om den sista förseningen och måste köra tillbaka till Helsingborg igen.

Vår samvaro sedan blev lika hjärtlig som krisen varit svår. Det märkliga var att han hade en liknande gård som min bror Michael och dessutom hästar, då hans fru Jeanette var en stor hästentusiast, inte med lika många hästar som Michael, dock, och ingen ridskola med akademisk ridning, men han hade ändå alla hästar hemma.

Till kvällsvarden kunde jag bjuda på min veronesiska Colomba, som uppskattades med besked. Vår vänskap var äntligen uppdaterad efter 9 år, även om vi hållit kontakten hela tiden, det hade varit på tiden, så nu var det bara att fortsätta på den nya bogen.

Det var min sista resedag. Jag hade nödgats välja mellan Michael och Mikael, då min biljett inte räckte till båda. Michael hade jag sett mera nyligen, medan jag inte hade sett Mikael

178

på 9 år efter att han förlorat sin första fru. Det var ett svårt val, men det var inget val, då det passade Mikael utmärkt och det var på tiden.

Det gav en idealisk avslutning på resan som även för övrigt varit socialt fullkomligt lyckad hela vägen, trots högriskfaktorerna med attentatet i Bryssel, omåttligt biljettstrul och den monstruösa förseningskrisen från Hamburg genom Danmark, som växte från 5 minuter till 4 timmar utan att det var någons fel.

24.3 – 2.4.2016

Årets Finlandsäventyr Som vanligt beredde detta oerhörda nervpåfrestningar. Under årens lopp har de årliga sommarresorna till Finland oavbrutet mött nya oanade svårigheter genom oförutsägbara komplikationer, som med åren medförde tvångsavveckling av det sedan 80-talet traditionella cyklandet till Finland, medan avvecklingen av den lokala busstrafiken hotade bli den definitiva spiken i kistan. Med åren hade det faktiskt blivit lättare att resa till Indien och Himalaya, vilket till och med kunnat genomföras effektivare och snabbare, än till Finland.

I år hotade ett alldeles nytt slag av förvecklingar. För att alls få plats på båten måste man boka och betala minst två veckor i förväg, och innan jag kunde göra detta måste jag ju få klartecken från Finland att saker och ting var i sin ordning där. Jag försökte förgäves dagar i sträck få tag på våra barndomsvänner, men deras telefoner var döda, och en telefonissa meddelade till och med på finska att numret hade upphört. Vad som helst kunde ha hänt.

Naturligtvis försökte jag också med mailtrafik, och slutligen fick jag äntligen ett livstecken – från Japan! De befann sig i Tokyo! Men de kunde lugna mig på alla punkter, att alla förberedelser vidtagits och att allt fungerade, vintern hade inte medfört några som helst katastrofer i år, så det var bara att betala biljetten och ge sig iväg.

Nästa komplikation på vägen var hur man skulle ta sig ut från Borgå till skärgården, när det inte längre gick någon buss, och när den enda dagliga bussen till Isnäs inte längre tog några passagerare till längre än Isnäs, vilket var skamligt. Tidigare hade den lilla minibussen, just för att det inte fanns någon kommunal lokaltrafik längre, ändå i undantagsfall tagit någon extra passagerare som skulle längre, men denna möjlighet fanns inte nu längre. Enda möjligheten att ta sig vidare ut från Borgå var med taxi.

Förra året hade den kostat 50 Euro, dubbla priset mot tågresan Göteborg-Stockholm, 50 mil. Vägen ut från Borgå till målet var 4 mil. I år kostade den 70 Euro med taxi, tre gånger så mycket som tåget Göteborg-Stockholm. Skamligheten i denna avveckling av den lokala kommunala busstrafiken ligger i det, att det är en av Finlands rikaste kommuner. På Sarfsalö bor det ännu 140 bofasta människor, de flesta är gamla, och långtifrån alla har egen bil. I sådana fall i Japan, om det så bara förekommer en enda passagerare, kör bussen hela vägen ändå för den enda passagerarens skull. Detta är inte mer än humant.

Emellertid hade jag två underbara veckor där ute med för ovanlighetens skull tur med vädret och kunde därför få väldigt mycket gjort. Naturligtvis borde man ha stannat en extra vecka, men arbetet och plikterna kallade på mig i Göteborg.

179

På återvägen stannade jag till i min födelsestad Helsingfors för att i vanlig ordning besöka familjegravarna, och här visade sig en ny komplikation, då det visade sig förenligt med nästan oöverstigliga hinder att hitta fram till morbror Harry Röneholms grav, arkitekten som ritade Finlands mässhall, som ändå normalt är den lättaste av familjegravarna att hitta. Jag kunde omöjligt hitta den, och sökandet försvårades av att sommartorkan medfört att vattensprutorna oavbrutet var på, så att man inte kunde besöka gravfältet utan att bli kall och genomsur. Jag måste gå till kontoret och be dem stänga av vattnet för att kunna leta bättre, och när jag slutligen fann gravstenen låg den nere. Därför hade den varit osynlig.

Kyrkogårdsmyndigheterna hade lagt ner den på grund av rasrisk, då den hade lutat. Om familjen ville ha den rest igen skulle det kosta 124 Euro. Det var hutlöst. Den fanns i alla fall kvar, och fastän många gravstenar på liknande sätt lagts omkull hade det dock inte förekommit någon gravskändning, vilket hade varit min första fruktan.

I Stockholm mötte nästa komplikation. Jag hade vid framkomsten hoppats kunna ta tåget direkt mot Göteborg för att hinna till vänners midsommarfirande på kvällen, men det gick inget tåg förrän efter tre timmar och var då ersatt av buss. Jag sökte då en buss i stället och hade lyckan att finna en genast, men på grund av midsommaraftonen kostade den 619 kronor och skulle ta 7 timmar.

Men det var inte det värsta. En olycka hade inträffat på vägen. På bron vid Södertälje Syd hade en långtradare lyckats köra av och sönder vägen och lagt sig över räcket, varpå den trafikleden, en av Sveriges viktigaste, var fullständigt blockerad. Hela Sverige skulle söderut

180

längs den vägen, och trafikköerna sträckte sig snart nästan hela vägen från Stockholm. Det skulle ta veckor innan bron skulle bli farbar igen.

Man kan verkligen fråga sig hur en långtradarchaufför hade lyckats med konststycket att köra av och sönder vägen på Sveriges trafikkänsligaste ställe och lyckats blockera den så fullständigt att hela landet förlamades och detta på midsommarafton.

Lyckligtvis kunde min chaufför leta sig fram genom kringelikrokar längs andra vägar förbi eländet, så man kom åtminstone fram till Göteborg före mörkrets inbrott. Några vänner satt ännu kvar på feststället, och det fanns litet kall mat kvar.

Lugna resan, del 1: Blåst hela vägen till Simla.

Resan kunde inte ha börjat bättre. Det infann sig inga visumproblem den här gången, visumhanteringen gick smärtfritt på en vecka, och inga andra problem tycktes infinna sig heller. Däremot förekom det många problem och bekymmer i Göteborg, som det skulle bli skönt att tillfälligt resa ifrån.

Ett var vädret. Sommarvädret hade varit erbarmligt i veckor med regn varje dag, och de sista dagarna före resan var det 9 grader på förmiddagen. Annars hade juli månad mest dominerats av begravningar och cykelpunkteringar.

När jag mailade till Indien och meddelade min förestående ankomst fick jag genast positivt svar från Manali. Min mångårige vän Raj Kumar hälsade mig välkommen till Greenland som vanligt som dess nye värd. Om han leasat mitt gamla hotell eller faktiskt blivit dess ägare skulle bli intressant att se.

Fastän det hade regnat i veckor var avresedagen plötsligt fantastisk med solsken och klar himmel. Bättre resväder kunde man inte ha.

Finnair meddelade mig dagen innan att planet till Helsingfors var överbokat. Hur detta problem uttalade sig i praktiken framkom vid incheckningen – kön var oändlig och bara växte och hanteringen var snigellångsam, då det tydligen var problem med varje passagerare, och endast en incheckningsdisk var öppen. När en annan äntligen öppnade började det röra på sig, och det blev ingen försening.

Men i Helsingfors måste jag vänta i fem timmar på anslutningsflyget. Under denna väntan med fasta och läsning infann sig en förkrossande huvudvärk, som var svår att bli av med hur mycket jag än drack (vatten). Ett sådant problem har aldrig infunnit sig tidigare, och detta skulle bli min 32-a Indienresa. Det var bara att hoppas att det inte skulle bli värre.

Om Helsingforsflyget var överbokat var Delhiflyget underbokat. Det fanns gott om plats, så att man kunde sträcka ut sig. Fyra glas rödvin hjälpte mig jaga huvudvärken på flykten jämte någon mat och mycket vatten, men sömnen blev lika begränsad som maten: 3 timmar, men det var alltid något. För övrigt avlöpte flygresan smärtfritt.

I Delhi var det 27 grader varmt, och man försmäktade genast. Det var bara att ha extra bråttom att lämna staden. Jag hade sällskap i bussen till busstationen av en äldre ryss från Jekaterinburg, som skulle till Rishikesh. Även han reste ensam. Det var mig en glädje att kunna hjälpa honom till rätta.

181

Något kaos infann sig vid Simlabussen, men jag fick en god sittplats vid ett fönster som dess värre inte gick att stänga. Inget fönster i denna hårt begagnade skraltiga en gång förnämliga Volvobuss gick att stänga. Följden blev totalt tvärdrag under hela resan. Det gick an så länge det inte regnade, men hade temperaturen varit lägre hade det varit totalt förkylt.

Som det var blev man bara blåst hela vägen men det ordentligt men lyckligtvis bara av vinden. Vid Kalka började det regna. Det var ju fortfarande monsuntid, så det var oundvikligt.

Jag hade inte hört några monsunrapporter under detta år utom att Nepal och Assam drabbats hårt av översvämningar som vanligt jämte Kina, men Himachal verkade förskonat i år.

Halvvägs upp till Simla bröt den fina gamla men hårt begagnade Volvobussen samman, och samtliga passagerare fann sig strandsatta. Det var dock lyckligtvis en statlig buss, så när en annan statlig buss kom förbi efter en timme var det bara att fortsätta med den utan att betala extra. Det blev inte mer än en timmes försening.

För en gångs skull kom man fram till Simla i dagsljus och utan regn före 7, men man var ganska uttröttad. Lyckligtvis hade jag i Helsingfors försäkrat mig om en hel liter Jägermeister.

När jag tog igen mig efter att ha nått toppen av staden och tänkte inta the Indian Coffee House i vanlig god traditionell ordning för en oumbärlig omelett som dagens enda middag tog jag fram Jägerflaskan vid Kiplings Scandal Corner för att stärka mig. En ung Simlabo kom då fram till mig och påtalade, att man inte fick dricka vid denna offentliga plats. Jag försvarade mitt handlingssätt med att det var hostmedicin, vilket det ju ursprungligen var.

Många har riktat berättigade invändningar mot att jag lämnar alla mina ansvar och plikter och projekt i Göteborg vind för våg för att varje år besöka samma berg i Indien. Se det som ett slags extremsport. Min far, som var en kronisk extremsportare i tennis och även både skidade och simmade hade varit stolt över mina frivilliga umbäranden i Himalaya. Det handlar inte så mycket om prestationer som om uthållighet och självhärdning. Samtidigt är mina extravaganta Himalayaresor utmärkta för odlandet av ödmjukhet, och det är kanske deras främsta förtjänst. Den första etappen är alltid den enda svåra, att ta steget och boka biljetten, att gå igenom visumtraumat, att utsätta sig för den totala omställningen från arbetsnarkomanins rutiner i Göteborg till att nödgas koppla av fullständigt i bergen och öppna sig för nya mentaliteter, att undergå de extrema strapatserna med primitiva bussresor på mer än 10 timmar under natten under ständiga berg- och dal-bane-krängningar och – kastningar, (man kan inte undgå att slungas ur sätet, i synnerhet om man sover,) sömnlösheten och de fysiska påfrestningarna. Det är sport som härdar och gör gott åt både själ och kropp – det är vitsen. del 2: Ödesnatten i Simla och befrielse i Manali Allt blev fel i Simla. Den buss som övertog oss efter den skamfilade Volvobussens haveri halvvägs upp från Kalka till Simla körde oss inte till huvudbussterminalen utan till den gamla busstationen närmare staden, där jag inte kunde köpa biljett vidare till Manali. Jag hade att välja mellan att ta busskytteln ner till huvudbusstationen eller fortsätta upp i stan för att få något till livs. Jag valde det senare.

182

När jag sedan reste ner till huvudbusstationen visade det sig att min nattbuss till Manali var full. Den kunde inte ta fler passagerare. Den hade varit överbokad redan igår. Så även om jag först farit ner till huvudterminalen hade jag ändå inte fått biljett.

Alltså måste man till nöds övernatta. Naturligtvis erbjöd sig en god vän att hjälpa mig.

Han visste ett ställe där man kunde få en säng för 250. Det var bara att följa med.

En annan erbjöd sig att hjälpa oss, när vi inte fann min väns ställe. Han tog oss med genom galleriet till andra sidan staden till ett obskyrt hotell långt nedanför backen, men det hotellet hade som bestämmelser att bara härbärgera hinduer. Inga argument hjälpte, och klockan var halv 11.

Till slut fann vi ett annat ställe för 350 – ett dubbelrum för 700. Vi kom i säng till midnatt, och jag måste upp klockan 6 för att sedan ta busskytteln ner till huvudterminalen än en gång och där ta Manalibussen klockan 8 – till den hade jag åtminstone fått biljett. Även den bussen havererade på vägen. Om kvällens nattbuss varit fullsatt och överbokad dagar i förväg var denna buss bara halvfull och nästan tömdes under vägen. I Kullu orkade den inte längre, och vi var tre passagerare kvar till Manali, som nåddes klockan 6 – 260 kilometer på tio timmar, men det hade varit svåra trafikblockeringar under vägen. Dagbussar är alltid tröttsammare än nattbussar just på grund av den jobbigare trafiken.

I Simla hade det sagts att det regnat ovanligt mycket i Manali, och detta besannades. Det hade regnat ovanligt mycket i år, så monsunen hade det inte varit något fel på.

Raju mötte mig på gamla Greenland. Allt var som vanligt. Jag fick mitt gamla vanliga rum för 300, samma pris som under de senaste två åren, och dessutom hade Raju infört Wi-Fi, som fungerade över förväntan väl. Även uppe i Vashisht var allt som vanligt, och jag hann med min sedvanliga chicken thenthuk till middag och en kaffe efteråt på hörnet till basaren, en varm dusch senare på kvällen och genomgång av drygt 270 väntande mail i backloggen, men allt kunde uppdateras.

Till min stora glädje satt min gamle värd i trädgården på morgonen. Han verkade helt oförändrad och snarare föryngrad. Han hörde plötsligt bra, så han måste ha åtgärdat öronen på något sätt. Och jag som hade undrat om han levde fortfarande!

Raju såg jag inte till på morgonen, men det var uppenbart att han hade lyft stället.

Toaletterna fungerade, de gamla hade det varit si och så med, klosetterna var utbytta till moderna, han hade ersatt de gamla sunkiga men charmiga gardinerna med nya av siden i kallare och grällare färger, och sängbottnarna hade förnyats. Annars var allt oförändrat.

Till lunchen träffade jag Johannes. Han var inte ett dugg förvånad över att jag envisades med att resa så långt bort från Sverige som möjligt så ofta som möjligt. ”Vad tror du jag lämnade Sverige för? Alla dessa glåm-svenskar gjorde landet outhärdligt för en vanlig människa.”

En glåm-svensk var enligt honom en vanligen byråkratisk översittare och överkörare, en pedantisk petimeter, oftast i en besutten politisk etablerad maktställning som inskränkt politiker, en ”våt filt” som uttrycket är på engelska (”wet blanket”) som normalt är riskabel om inte fatal för ens goda humör, en inbilsk och självgod egoist utan känslighet, vanligen ett mörkt moln för hela sin omgivning och ett hopplöst fall av förståndshandikappad insiktslöshet och med begränsad empati om någon alls.

183

Han är vanligen av överklass men blev ledande i extremvänsterns huliganfasoner från 1968, vars enda strävan var att omintetgöra allt vad kultur, värderingar, normer och andlig odling hette sedan århundraden. ”Andlig odling är det enda som någonsin intresserat mig.

Om då en klick tar dominansen i Sverige och infiltrerar alla kulturinstitutioner i avsikt att diktatoriskt tvinga landets intellektualism åt ett självdestruktivt håll kan jag inte ha något med det landet att göra. Och det värsta är att det nu lär upprepa sig genom den alltmer etablerade radikala islamismen. Och det är glåm-svenskarna som tillåter det, släpper fram det och uppmuntrar det. Andlig odling är det enda vettiga i livet man kan ägna sig åt, och allt som försöker inskränka eller skada den är hela mänsklighetens värsta fiender.”

Jag gick till Old Manali för mitt traditionella eftermiddagskaffe och fann mitt gamla strandkafé oigenkännligt. Det hade brunnit ner men uppstått igen, och min vän den gamle ägaren var kvar. Det var bara att fortsätta i vanlig ordning.

På kvällen hade jag en pratstund med Raju. Även han hade haft ett fall med sin scooter och fått foten delvis demolerad och paralyserad, fastän röntgen inte påvisat några skador.

Nerverna hade trasslat till det precis som med mitt ben i januari, vilket jag fortfarande hade sviter av, medan massage, massage och åter massage hade varit räddningen, precis som i mitt fall. Efter sju månader kunde jag fortfarande inte helt och hållet vika benet.

Han hade tydligen nu kontrakt på Greenland för fem år, medan gamle Babaji Singh satt i trädgården varje dag och njöt och var nöjd med situationen. Efter att ha återfått hälsan genom någon åtgärd var hans enda problem diabetes, då han under sitt långa liv ätit för mycket sötsaker. del 3: Årets första trek Jag lämnade Manali under värsta tänkbara väder och omständigheter. Det hade regnat hela föregående eftermiddag, och det fortsatte på morgonen. Vid busshållplatsen anlände aldrig bussen. Plötsligt uppenbarade sig en gammal vän. Det var min käre lille pigge chaufför från förra året, som då kört mig från Padum till Lamayuru. Även han kände genast igen mig men kunde först inte riktigt placera mig. Jag fick hjälpa honom på traven, och då var återseendet genast desto hjärtligare. Vilket sammanträffande! Han erbjöd mig genast att köra oss hela vägen till Leh på 13 timmar, från 10 till 23 utan uppehåll. Vi ville ännu ge bussen en chans, så jag lovade honom att komma med om det inte fanns plats i bussen.

Detta kunde man aldrig vara säker på att fanns, då ingen buss startade mot Keylong direkt från Manali utan vanligen från Kullu eller Delhi, så att de var sprängfyllda redan i Manali. Detta hade jag upplevt en gång förut och fått stå över Rohtangpasset större delen av de sex timmarna till Keylong.

För att undvika detta hade jag dagen innan ställt förfrågningar till biljettförsäljaren. Han hade sagt att det var omöjligt att boka men att det ”säkert skulle ordna sig”.

Det gjorde det naturligtvis inte. Min blivande reskamrat var en schweizare från St. Moritz-trakten, och när bussen kom i regnet en timme försenad var den sprängfylld, och alla trängdes med varandra. Vi beslöt att satsa på min gamle chaufförväns taxi.

184

Denna hade under tiden hunnit bli fullbokad, men hans brorson skulle föra en annan taxi senare klockan 3 eller 4 och komma fram ungefär samma tid på natten. Detta var inte attraktivt.

Jag skyndade tillbaka, och just då kom en annan buss där det fanns lediga platser. Saken var klar. Vi hoppade på den.

Det var regn hela vägen upp till det förskräckliga Rohtangpasset, och det var inte bara bilar och truckar som kämpade i dyn utan även motorcyklister. Dessa verkade mer eller mindre permanent strandade, där ingen av deras tunga fräsiga kanondunder-motorcyklar verkade ha något liv i sig mera. De inte ens flämtade där de låg och hade gett upp, och deras supertuffa skinnklädda förare var ordentligt leriga upp till höften och högre. Hjulen bara sladdade runt i den sega geggan och spydde fullkomligt ner sina heroiska landsvägsriddarherrar med gyttja. Det blev bara värre för varje nytt krampaktigt försök de gjorde att försöka få sina nersmorda supermaskiner på fötter. Hjulen gick visserligen runt men körde bara ner sig ytterligare i gyttjan och fortsatte spy ner sina herrar i ytterligare incementeringar av smutsigaste tänkbara gyttja i den mest ofrivilliga tänkbara och massivt dyngspridande gyttjebrottning.

Men över passet kom vi, men det var som att färdas i ett gammalt skepp i storm under oavbrutet krängande och slängande medan man inte såg ett vitten för den ogenomträngligt kompakta mjölkdimman.

Det regnade ännu när vi kom ner till Kokhsar, medan det verkade ljusna en aning mot norr. I Kokhsar hann man knappt med en kopp te, då man även måste låta rinna av sig och inskriva sig vid checkposten; men sedan blev småningom vägarna och vädret bättre. Vi nådde Keylong 15.30 efter 112 kilometer på 6,5 timmar.

I Keylong tog vi in på Galtang vid busstationen för omväxlings skull. Även där hade de ett dormitory för sex personer med dessutom varmvatten och dusch. Roman, min vän, ville dock inte bo där utan hade råd med ett privat rum.

Jag hade precis tid att i traditionell ordning bege mig upp till klostret, vilket tog en halvtimme. Då vädret hotade med mera regn tog jag inte kameran med mig, vilket jag fick bittert ångra, då inget regn kom och det mulna skymningslandskapet, ett av de vackraste i Indien, bjöd på förtrollande ljussättning. Man måste alltid ha kameran med sig.

Jag kom lagom ner för att kunna köpa min biljett för morgondagen och stötte därefter samman med Roman, som också fixat sin, så allt var ordnat.

Roman var för första gången i Indien och hade egentligen inte alls velat komma hit. Det var hans flickväns fel. Hon var Indienentusiast och hade släpat iväg med honom till Rishikesh där han vantrivts med den ångande fuktigheten och regnet. I Dharamsala hade det också bara regnat när han flydde dit. I Manali uppenbarade sig chansen att komma bort från regnet genom bussen till Leh – monsuntiden var ju alldeles fel säsong för Indien, om man inte tog sig över kölen till Ladakh.

Han förvånade sig över min låga budget – 1000 rupier om dagen eller 15 dollar (140 kronor). Själv var han ju schweizare och kunde i princip ha råd med vad som helst i Indien.

Som ofrivillig Indienbesökare var hans grundinställning dock den att åtminstone göra det bästa av saken.

185

del 4: Kris vid Sarchu.

Det var som vanligt avfärd klockan 5 på morgonen från Keylong, men det uppstod genast en försening då av någon anledning konduktören måste dubbelkontrollera alla biljetter. Han verkade ny på området.

Passagerarna var en brokig samling, men den största klicken utgjordes av glada unga engelsmän. Roman hade fått en idealisk plats bland de främsta raderna medan alla engelsmän hamnade längst bak. Det förekom även ett tyskt vackert par från Köln, två munkar från Thailand, en fransman, ett par från Kerala och diverse hinduer. Två av dessa hade delat mitt dormitory och snarkat och rökt hela natten. Den ena påminde starkt om Louis de Funès och verkade ha samma ryckiga temperament. Alltid när någon plötsligt gjorde mycket oväsen under natten var det han. De två övriga rumskamraterna var också på bussen, två unga engelska bröder som hette Sam och Josh från Bournemouth. De påminde starkt om Sam och Frodo, och när jag sade det till dem blev de glada.

Den intressantaste passageraren var kanske den unge tyske studenten från Berlin med rötter i Dresden. Han studerade politisk vetenskap och talade en imponerande god engelska för sin ålder – han kunde högst vara 20. Hans namn var faktiskt det nordiska Frithiof, men han kallade sig Frido. Han var den enda som tyvärr ådrog sig höjdsjuka under färden.

Men min bästa vän på denna tripp var en australiensare från Sydney som i allt verkade som den absoluta engelsmannen – hela hans familj var mycket riktigt brittisk. Han var musiker med starka litterära intressen, han slukade både tegelstenslitteratur och klassisk musik med samma glupande aptit, och vi beslöt genast att odla vänskapen för framtiden.

Den unga tyskan från Köln var vackrast ombord, en blond germanska med långt hår ner till midjan, som under hela resan väckte min beundran med att faktiskt lyckas läsa en bok hur mycket än bussen hoppade, krängde, skakade och slängde. Det var en kenyansk författare om rasism i främst Amerika och naturligtvis ett brännande aktuellt ämne.

Den första krisen infann sig när en bro hade gått sönder. Den fick helt enkelt lappas ihop igen medan bussar och bilar och truckar fick vänta snällt på ömse sidor om den farliga bron.

Den andra krisen var värre. Vid Sarchu på en tredjedel av vägen hade en buss gått sönder, och dess passagerare var strandsatta. Det var bromssystemet som hade klappat ihop. Det hade reparerats men sedan brutit samman på nytt, och så hade de fortsatt tills alla gav upp. Där hade de suttit i tre timmar tills vi kom förbi. Naturligtvis måste vi ta hand om alla passagerarna, som var lika många som vi och av lika brokiga nationaliteter, varpå vår buss blev överfull. Fyra fick stå hela vägen till Leh (25 mil) eller sitta på dörrtrappstegen.

Vädret var inte bra det heller. Det var helt mulet på morgonen och kallt ända fram till krisen vid Sarchu, där man äntligen började skymta litet blå himmel och man slapp frysa mer.

Den tredje krisen rörde inte oss. En minibuss hade kollapsat på vägen och måste bärgas bort med bärgningsbil. Bärgningen hade redan inletts när vi kom dit, så det var bara att vänta tills alla krokar fungerade och minibussen kunde transporteras ur vägen till att börja med.

Allt detta medförde förseningar. Bara omstuvningen av passagerarna från den strandade bussen tog en extra timme i anspråk. Dessutom var vår chaufför ganska slö, försiktig och skicklig men långsam, och konduktören gjorde flera onödiga stoppauser som blev onödigt långa. Vi hade ännu inte kommit ner till Upshi vid Indus när det mörknade.

186

Vid Upshi inträffade den fjärde krisen. Klockan var halv 9, och allt var stängt, men våra pass måste ändå bokföras. Till slut fann vi ett bord utomhus där det satt en tjänsteman med en stor klunga folk omkring sig som väntade på att få sina pass bokförda. Vi fördubblade kön. I detsamma blev det strömavbrott. Allt blev kolsvart. Arbetet med formaliteterna måste fortsätta i telefonljus tills någon fixade en gaslampa. Så lätt kom vi inte undan. Vi var alla utleda och uttröttade genom den långa förseningen och ville bara fortast möjligt fram till Leh, medan byråkratin propsade på att skriftligen bokföra alla våra pass i ficklampsljus. Det var som en grotesk mardröm.

Till slut kom vi äntligen iväg, och jag var livrädd inför prospektet att eventuellt komma för sent fram till Leh. Jag hade meddelat min ankomst men inte fått bekräftelse, så jag visste inte ens om mitt gamla härbärge var berett att ta emot mig, och de lade sig tidigt.

Halv 10 kom vi fram till Leh, och jag fick skyndsamt bjuda alla mina vänner farväl och sedan genast ränna iväg till Fort Road i mörkret.

När jag kom fram till Lung Snon var allt mörkt. Porten var ändå öppen, men alla verkade ha gått och lagt sig. Dörren till huset var reglad, och inget av gästrummen var öppet. I ett fönster till huset var en ruta borta. Jag hade kunnat ta mig in där och åtminstone fått tak över huvudet i ett övergivet rum. Jag knackade naturligtvis men fick inget svar. Då såg jag ett ljus i ett fönster på andra våningen. Jag ropade genast ”Legdan!” två gånger, och efter en stund kom det ett lugnande svar. Jag var räddad.

Han kom ner och öppnade, jag fick ett rum, han hämtade varmt vatten åt mig så att jag kunde dricka påste, och jag kunde ta en dusch. Allt kom till slut i ordning efter en mycket påfrestande dag. Bussresan på 475 kilometer hade tagit 16 timmar drygt. Så grovt hade jag aldrig tidigare blivit försenad på den rutten.

del 5: Möjligheterna öppnar sig Stämningen var god på Lung Snon, och jag möttes hela morgonen av glada överraskningar. Dalai Lama var som bäst i Ladakh sedan en månad och höll nu sina avslutande föreläsningar i Choglamsar. Cathérine, den gamla franska krutgumman, var på väg in från Zanskar. Men den gladaste överraskningen var att Myra de Rooy var där, en lika gammal stamgäst som jag själv, som jag inte sett sedan 2011. Vi var båda tillbaka i Ladakh för 16-e gången. Hon berättade att vägen till Lingshed nu nästan var klar och att man lätt kunde färdas med jeep ända fram till det sista passet före klostret. Detta öppnade för nya möjligheter.

Jag hade nästan gett upp Lingshedprojektet. När man kom fram till Leh efter 16 timmars rådbråkning från Keylong kände man bara för att ta det lugnt resten av resan och på sin höjd dra sig tillbaka i Lamayuru. Ändå orkade jag utan svårighet gå upp till fortet Tsemo på förmiddagen och till fredsstupan på eftermiddagen. På vägen därifrån uppsökte jag Skarma, som bekräftade att vägen numera nådde upp till och till och med över Sangghe La, det högsta passet på 5000 meter, och att det därifrån sedan bara var en fråga om timmar till Lingshed.

187

Dock hävdade han att det var ytterst svårt att få en jeep som körde upp dit, varför det ändå rekommenderades att ta bussen till Zanskar och pröva vägarna därifrån. Han lovade efterlysa en lokalbuss åt mig.

På Lung Snon var det holländskt party för fulla muggar, men då det var fem holländare (eller fler) mot en svensk avvek jag för min sedvanliga tibetanska middag på Tenzing Dickey.

På söndagen försökte jag besöka överste Wangdus, men han var inte hemma. Det var den sista dagen av Dalai Lamas föreläsningar, och halva stan var död, då alla var där.

Mot kvällen konfererade jag med Skarma om mina trekkingmöjligheter mot Zanskar, och det fanns möjligheter. Just nu fanns det mycket folk från Zanskar som besökt Dalai Lamas föreläsningar, så många av dem skulle troligen röra sig hemåt i dessa dagar.

En annan möjlighet var min vän Lobsang från förra året. Rent teoretiskt skulle han kunna köra mig upp till Sangghe La och låta mig gå sista biten ner till Lingshed, allt på en dag, och följande dag plocka upp mig när jag kom tillbaka, medan jag då skulle bli kvar i Lamayuru.

Denna möjlighet var oerhört lockande. Jag skulle få träffa Lobsang följande dag med Skarma, då vi skulle diskutera projektets möjligheter klockan 3.

På väg därífrån råkade jag mina nya vänner från bussen. De skulle träffa några andra vänner, så jag kunde inte fresta dem till att följa med mig på middag hos Tenzing Dickey, men vi beslöt att ha en gemensam middag följande afton.

Tom skulle stanna hela två veckor i Leh och var inriktad på en Vipassana-meditation, det mest avancerade man kan ge sig på inom buddhismen. De hade bevistat Dalai Lamas föreläsningar både igår och idag, men Tom tyckte bara om filosofin, inte predikade religioner.

Det kunde jag hålla med honom om.

Orosmoment som låg i luften var dels situationen i Kashmir, där det dödades jihadister och indiska soldater varje dag. Ladakh hade ansökt hos den indiska regeringen om separat provinsstatus, vilket denna dag hade mötts med arga demonstrationer av muslimer i Kargil.

Det andra orosmomentet var vädret. Det hade mulnat betänkligt denna dag, och det var risk för regn till natten.

Hemma i Lung Snon träffade jag gamla Cathérine, just hemkommen från Zanskar, och Myra, som just skulle bege sig ut på en Yangthangexpedition till den stora öknen mellan Indusdalen och den tibetanska gränsen. Myra och jag hade gjort lika många besök i Ladakh, men hon hade börjat redan på 90-talet. Liksom jag hade hon först besökt Tibet, men efter att ha fått en röd stämpel i sitt pass efter sitt sista besök där på grund av att hon skrivit ofördelaktigt om vad kineserna gjort i Tibet hade hon inte mer kunnat återvända dit utan styrt kosan till Ladakh i stället, precis som jag efter min andra Tibetresa, vilken fick mig att besluta att aldrig återvända så länge den kinesiska ockupationen höll på.

Med Cathérine frossade vi i våra kartor över Zanskar, och hon imponerade på mig med att ha gjort Stongday-trekken från Phuktar till Stongday, en av de vildaste trekkerna i Ladakh, på fem dagar. Hon beskrev i detalj alla egenheter med vägarna i dessa oländiga och avlägsna, nästan okända trakter och kunde alla stigar utantill.

Cathérine Hamburger är nu 78 år gammal, och hennes livs värsta tänkbara mardröm vore att inte längre kunna resa till Ladakh. Hon har redan gjort upp ett program för att tillbringa vintern 2018 i Ladakh.

188

Naturligtvis kunde hon bara jämföras med Alexandra David-Néel, den lilla parisiskan som på egen hand reste till Indien och Tibet och fortsatte därmed så länge hon orkade tills hon dog vid 101 års ålder.

Cathérine hade mycket att berätta om henne, då hon bodde i närheten av Cathérines alpina trakter vid Grenoble. Alexandra David-Nèel föddes i en rik familj och gifte sig med en fransk ingenjör som byggde järnvägar i Tunisien, men de var bara tillsammans i sex månader.

Sedan ville Alexandra resa till Indien, men första världskriget kom emellan, och de hade sina tillgångar i Belgien. Hon fick låna pengar av sin man, reste iväg, lovade komma tillbaka efter sex månader och kom tillbaka efter 14 år. Men under dessa 14 år skrev hon varje dag brev till honom. Det var ett lyckligt äktenskap på distans.

I Indien fann hon sig till rätta i Sikkim, men därifrån var det inte möjligt för henne att komma in till Tibet, så hon måste ta omvägen via Kina. Så kom hon äntligen till Lhasa och blev kanske 1900-talets främsta resenär i de trakterna.

Hon försörjde sig bland annat som operasångerska i Hanoi i Indokina. Därigenom hade hon extra starka lungor, vilket gjorde henne som utvald för långvariga vistelser i Tibet. del 6: Otur Det var glädjande att se att man hade reparerat och restaurerat Tsemofortet högst upp i staden varifrån man har den bästa utsikten över Leh. Det brukade vara ganska riskabelt att ta sig dit, och väl där uppe kunde man hota att ramla ner mellan plankorna. Nu var allt säkerställt och stabilt, man behövde inte vara rädd för att gå dit och darra i knävecken på skälvande ben när man väl var där, utan det var faktiskt omöjligt att ramla ner.

Gerdrich från Friesland i Nederländerna begav sig till Thikseyklostret, det mest spektakulära och turistiska i Ladakh, ett mindre Potala fast 200 år äldre, och råkade där ut för Dalai Lama. Han bara råkade vara där helt improviserat och höll en liten improviserad föreläsning för de lyckliga få som var där, och det är det bästa sättet att uppleva Dalai Lama på. Gerdrich hade en fantastisk tur.

Hon skulle ut på en trek följande dag till Markhadalen på fem dagar, då skulle jag antagligen vara borta när hon kom tillbaka, men hon skulle senare vara i Dharamsala när jag kom dit, så vi skulle få chansen att se varandra igen. Hon var mycket ung.

Själv hade jag otur. Jag hade stämt träff med Lobsang hos Skarma i hopp om att få till stånd min planerade framstöt mot Lingshed, men när jag kom dit var han inte där. Han hade varit där och gått igen, då han blivit upptagen med en annan grupp. Grupper föredras i Ladakh alltid framför individer, då de betyder mera pengar. Skarma berättade, att Lobsang inte kunnat uppbringa någon jeep, det var samma problem förra året, men jag fick i alla fall tala med honom i telefon. Vi skulle gemensamt fortsätta leta efter möjligheter alla tre, och Lobsang frågade om jag var redo att starta när som helst. Det var jag, och något kunde ju yppa sig som plötsligt löste hela situationen, som det hade gjort förra året. Om jag inte skulle finna någon jeep eller buss till Zanskar senast onsdag skulle jag på torsdag på egen hand fara till Lamayuru.

189

Även på kvällen sket det sig. Vi hade stämt träff med mina unga vänner från bussen klockan 7 vid Tenzing Dickey för en gemensam middag, men de kom aldrig. Förhoppningsvis hade de någon förklaring.

Det är tyvärr nästan som en regel i Ladakh att man aldrig håller tiden. Det har faktiskt aldrig hänt för min del. Själv är jag vanligen absolut punktlig om inte någonting händer, men det har aldrig hänt att någon annan varit det i Himalaya till ett avtalat möte med mig.

Mina franska vänner hade också otur. Under sin jeeptur från Manali hade de råkat ut för drag och vaknade denna morgon utan röster, skrovligt och duktigt förkylda. Gamla Cathérine (78) körde på för fullt för det. Hennes dotterson Arthur, som var med, bad henne förgäves hela tiden att ta det lugnare. Med i deras sällskap var tre andra unga damer, den yngsta bara 16, och en annan yngre man. Cathérine grälade alltid på dem för att de alltid satt och pillade med sina mobiler, ipoddar, appar och moduler.

Det visade sig att Thomas igår också haft otur. Han hade vild av entusiasm begett sig upp till klostret i Sankhar och överansträngt sig och blivit magsjuk, så det var därför mina unga vänner inte infann sig igår. Jag föreslog ett nytt försök i kväll, men de dök inte upp då heller, så det var bara att befara det värsta. Det är väldigt lätt att bli magsjuk i Ladakh första gången och väldigt svårt att inte bli det.

Skarma hade inte heller några nyheter under dagen, och ett nytt försök att besöka överste Wangdus högst upp i dalen lyckades inte heller. Jag fick dock byta några ord med hans dräng, som berättade att han var i Shey. Hans syster var ju nära förbunden med Dalai Lamas syster, så troligen var de båda i Dalai Lamas närhet under dessa dagar, och om hans helighet var i Thiksey igår kunde han mycket väl vara i Shey, det närmaste klostret till Thiksey, idag.

Alla dessa fiaskon med bara mothugg på alla fronter ledde till mitt beslut att på egen hand ta bussen till Lamayuru på torsdag den 25-e om ingenting intressant dök upp före det.

Jag hade ändå lagt ut många revar.

Den goda nyheten med Lung Snon detta år var att Legdan fått en ny son för bara några veckor sedan. De små barnen lekte i trädgården varje dag, vilket gav hela stället en bedårande charm av oskuld, idyll och glädje.

Cathérine berättade, att i varje skola i Ladakh måste barnen redan i första klassen vid 6 års ålder lära sig fyra främmande språk, hindi, tibetanska, urdu och engelska på fyra olika alfabet. Vid tio års ålder är alla deras läroböcker på engelska. Det engelska språket är det enda som håller Indien samman, då hindi bara talas av hälften av dess befolkning, medan de flesta som talar andra språk än hindi aldrig lär sig hindi. Därför talar så många indier engelska med varandra, då det är det enda språket de alla har gemensamt. Och därför finns det egentligen inget trängande skäl för utlänningar att lära sig något av de inhemska språken om de kan engelska.

Den andra sidan av saken, som en tyska påtalade för mig, var att folkspråket ladakhiskan åsidosattes och liksom skyfflades åt sidan som ett mindre betydande språk mot den klassiska tibetanskan och de andra.

Jag råkade på Fridor från Dresden under kvällen, som ännu inte var helt frisk. Tom hade gått in i sin meditationsretreat. Skarma hade inga nyheter åt mig, så det vara bara att sätta sig på Khaltsebussen i morgon.

190

del 7: Regn i Lamayuru.

Samtidigt som jag, lämnade större delen av det franska sällskapet Lung Snon. Cathérine hade inte mått bra av luften i Leh (som alla andra) och beslöt att bryta upp tidigare än planerat och tog en jeep klockan 4 på morgonen ner mot Manali. Senare skulle hon fara till Spiti med några vänner – där är luften bättre.

För första gången någonsin upplevde jag igår när jag kom till mitt stamkafé Gesmo på eftermiddagen, när det normalt brukar vara fullt hus, att där inte fanns en enda människa. Det märktes även tydligt att säsongen barkade mot sitt slut, även om den officiellt fortsätter genom hela september. Min tyska väninna från igår stannar vanligen hela september.

Ej heller Helena Norberg-Hodge var här i år. Kanske hon fått nog av Ladakhtanternas otacksamhet för hennes insatser. Och även hon är ju ingen ungdom längre. Hon verkar mer och mer att gå över till att verka för sin ekologiska verksamhet på nätet.

Jag kom i god tid till busshållplatsen för att få en bekväm sittplats på bussen till Khaltse.

Bredvid mig fick jag en ung japanska som skulle till Basgo. Hon hade varit i Lamayuru men haft problem med att ta sig från Khaltse till Lamayuru. Khaltsebussen fortsatte från Khaltse till Daa, där det säregna Kalashfolket bor, som sägs vara ättlingar till Alexander den Store – de är ofta blonda och blåögda och verkar indoeuropéer. Ett särskilt kapitel borde ägnas åt dem. De flesta Kalash bor i Pakistan uppåt Swat- och Hunzadalarna.

För att slippa problem med att ta sig upp till Lamayuru nappade jag på första bästa erbjudande – en jeepförare erbjöd sig att köra mig upp för 700. Jag fick ner det till 500. Det var grotesk utpressning, men jag hade råd, klockan var redan ett, och jag ville fort upp till Lamayuru.

Tre andra lokala typer gjorde mig sällskap, som sedan skulle fortsätta till Wanla. Jag blev i alla fall avsatt först, så fick de andra fortsätta till Wanla sedan.

Vid min ankomst mötte mig min gamle värd från Dragon. Han bara råkade vara där. Han erbjöd mig genast logi för bara 100, jag var ju en gammal stamgäst sedan 16 år, men jag valde i stället det finaste rummet på andra våningen för 200. Det var idealiskt. Sedan gick jag upp till klostret för en äntlig lunch.

Vädret var inte det bästa. Redan igår i Leh hade det varit ganska dystert med några regndroppar, och det blev även några regndroppar upp till Lamayuru. Det regnade över bergen. Att vandra upp till Atitse var inte att tänka på.

Dragon hade Wi-Fi, men man var hänvisad till egen dator, och det var mördande långsamt.

Jag gick upp till Shangri-La för min middag, där förekom två israeler som bara var där för att äta, de hade velat fara till Daa, men Daa kräver särskilt tillstånd, så de kom till Lamayuru i stället. De frågade mig om Kashmir, och jag berättade som det var, att det där dödas indiska soldater och jihadister från Afghanistan och Pakistan varje dag, men att det annars inte var några problem i Kashmir – man behövde inte särskilt tillstånd. Det räckte med att man reste dit med livet som insats. Angående de ständiga skärmytslingarna sade de: ”Precis som hemma, med andra ord.”

191

Ingenting var sig likt på Shangri-La. Min gamle vän värden var i Delhi, och köket sköttes av två unga män, som inte längre kunde laga Thenthuk. Man fick nöja sig med Thukpah, men det var inget fel på den. Jag propsade på påfyllning och fick den.

I stället bjöd gamla Dragon på desto positivare överraskningar. Samtidigt som jag hade det anlänt en engelsman cyklandes, som när jag kom just stod och lagade sina punkteringar.

De var sju stycken. Han hade med sin egen cykel kommit från Leh över Nimmu till Chilling och där cyklandes genomfört den utomordentligt svåra trekken över Konzke La (4800 meter) till Hinju över Urtsi till Panji La ner till Wanla och upp till Lamayuru. Han var ingenjör och bodde i Kuala Lumpur men övervägde att flytta tillbaka till England när han nu var pensionerad. Vi fann varandra, han var för tredje gången i Ladakh, och vi hade gott utbyte av varandra, så när han hade sin middag i Dragons kök deltog jag med en kopp te. Till oss sällade sig även en annan gäst i värdshuset, Mira från Köln, som var helt ung men hade rest mycket i Indien och Nepal. Det var fantastiskt att sitta och lyssna på deras berättelser. Dagen var en succé, och Peter och jag planerade en gemensam framstöt mot Wanla i morgon. Vädret var oroligt men inte dåligt.

På morgonen regnade det. Värre kunde det inte bli. Dagen var förstörd. Men det upphörde ganska snart, och vid frukosten klockan 8 kom vi överens om att ändå våga försöket. del 8: Storm i Lamayuru.

Det hade varit ännu värre för tre år sedan, när jag med den unge Pradip vågat utmana ödet med att inrikta oss mot passet Prinkiti La till Wanla under stormmoln. Man beger sig inte upp i bergen när det regnar, men om man ändå gör det bör man åtminstone ha med sig ett paraply – som om det skulle hjälpa mot stormar. Pradip och jag tvekade i det längsta uppe vid passet men begav oss ändå vidare och belönades för djärvheten – på tillbakavägen hade det nästan klarnat helt.

Så prognosen var ändå god för Peter och mig. Vi vågade försöket, jag tog med paraplyet, och även om bergen var molnhöljda vid Prinkiti La (’Ödlepasset’) visade skyarna tydliga tecken på att lätta.

Vid passet mötte vi tre andra vandrare, ett ungt polskt par och en erfaren tysk från Harzgebirge. De bar alla på tunga packningar, tyskens var över 10 kilo, och gick med stavar, ’senilstavar’, som de kallas i Finland, då de är som skidare utan skidor. De gick före oss ner, men vi hann snart upp dem, och i Wanla fann vi ett café där de senare gjorde oss sällskap.

På tillbakavägen hade det klarnat ordentligt, och solen började rentav gassa. Peter och jag följdes åt till Shilla, där han anmodade mig att återgå till min normala gångtakt, så vi skildes där. Jag var hemma strax efter 4 efter sju timmars trekking med en timmes uppehåll i Wanla.

Peter kom hem en dryg timme senare helt dehydrauliserad, hans vatten hade tagit slut på vägen, och följaktligen uttröttad. Även jag hade varit uttröttad men hade dock alltid min whisky. För honom hade alltså trekken tagit 8 timmar med en timmes uppehåll i Wanla. Han var 67 år gammal och jag nästan 65. Enligt boken var trekken på omkring 30 kilometer och borde ta mellan 7 och 10 timmar. Boken smickrade oss.

192

Senare på eftermiddagen invaderades Dragon av ett gäng på 12 israeler som beslagtog hotellet, vilkas ledare gjorde anspråk på fullgoda rum och låga priser. De ockuperade senare hela matsalen, där de satt och mässade tills det blev middag. Då satt de kvar. Vi andra, Peter och jag och en äldre tysk från södra Bayern, fick inta vår middag i köket.

Restaurangen fungerade inte. När jag kom från Wanla, där vi bara kommit över en omelett med några chaupathis och te, ville jag ha en sen lunch, men restaurangen var övergiven. Det visade sig att kockens mamma hade dött och att han därför rest hem.

Olycksfall i arbetet. Jag fick nöja mig med en Maggie Soup i ett av kaféerna vid busshållplatsen, vars värdinna var mycket sympatisk och även hade kaffe.

Under denna eftermiddag blåste det upp ordentligt. Det rådde strömavbrott, och då och då flammade det till ansträngda försök att få i gång elektriciteten för att nästan omedelbart slockna igen. På grund av stormmolnen blev därför kvällen mycket mörk. Blåsten dånade ursinnigt som om den försökte skrämmas, och naturligtvis var internet utslaget. Som väl var hade hotell Dragon en generator, som till nöds kunde producera den nödvändigaste strömmen.

Morgonen därefter cyklade Peter vidare upp mot Panjila, Photaksar, Hanupatta och Sengge La. Mira visste om ett sällskap som sökte ett fordon mot Zanskar men som ännu inte funnit det. Jag räknade inte längre med den möjligheten för min egen del utan var nu inriktad mot Atitse.

Det var inga svårigheter med att gå upp till Atitse. Jag tog den enklaste vägen över de lägre åsryggarna för att nå fram till vägen till dalen. Klostret där uppe såg färdigt ut efter förra årets omfattande tillbyggnader, och visst var det färdigt – utvändigt. Inuti låg allt i bråtar.

Jag hade hoppats få finna min vän Tamas där, som var frånvarande förra året under byggnadsarbetena, men klostret var tomt. Man hade färdats en lång väg i uppförsbacke för att finna ett tomt kloster.

Lyckligtvis uppenbarade sig en dam längre ner, som kunde engelska. Hon bekräftade min slutledning att det inte fanns en själ i hela klostret. Hon såg min blödande tå, jag hade i vandringens början fläkt upp den i mötet med en olyckligt placerad skarp sten, hela sandalen hade fyllts av klibbigt blod, och hon inbjöd mig att tvätta rent såret. Naturligtvis slutade det med en kopp te.

Hon hade en meditationsgäst boende hos sig, en annan ung dam från Taiwan, som var inlogerad där för tio dagar. Sedan skulle hon vidare till Zanskar, och jag rekommenderade de bästa klostren där. Hon var mycket älskvärd och förvånades över min ålder, då jag såg ut som 50. En annan ung vän i Leh hade påstått att jag såg ut som 40. Inte desto mindre var jag nästan 65.

Detta var dagen för halva vägen på min resa, den 17-e dagen av 34, och det kändes som kulmen genom denna den mest behagliga av alla bergs- och klosterutflykter i Ladakh jag under mina 16 besök där funnit värda att göra, och vädret var gynnsamt: det var molnigt, men solen sken igenom som genom ett barmhärtigt dis, och vinden hade stillat sig. Jag lovade damerna i klostret att göra ett återbesök dagen därpå.

193

del 9: Sista kritiska dagen i Lamayuru.

Det var vädret som var problemet. Under hela min vistelse i Ladakh hade det bara varit molnigt hela tiden, och endast undantagsvis hade solen lättat på molnen. I Lamayuru hade det faktiskt regnat varje dag om dock endast litet, men den fjärde dagen blev det ordentligt. Jag nöjde mig därför med promenaden bara ner till Moonland Park och upp till klostret. Jag hade ämnat besöka det, men det var stängt. Jag intog min rispudding i restaurangen, men den var full av larmande gäster, de flesta från Ostasien. Jag fick forcera mig till köket för att alls få fram min beställning, och sedan satt jag inte kvar efteråt.

Eftermiddagsregnet blev ihållande och fortsatte hela natten, vilket var oroande, då man av erfarenhet visste vilka katastrofer regn kan utlösas i ett ökenland som Ladakh.

Kocken, fick jag veta, hade stuckit för resten av året till sin mors begravning och skulle inte återkomma förrän nästa år. Jag fick inta mina middagar hos mitt värdfolk med dem i köket, vilket var mycket bättre. Deras mat var sagolik, helorganisk och självodlad.

Dock inträffade två goda nyheter under dagen. Den ena var att utegångsförbudet i Kashmir hade hävts efter 51 dagar – det hade aldrig tidigare hållit på så länge. Det betydde att Kashmir lugnat ner sig. Den andra goda nyheten var att internet kom i gång igen efter två dagars haveri. Därmed gjorde det inte så mycket att man fick sitta inregnad. Dessutom fick man mycket läst. Men temperaturfallet var det svåraste. Jag har aldrig behövt frysa i Lamayuru förut.

Mitt värdfolk var mycket missnöjda med regnet. Det var skördetid, och regnet var rena sabotaget för både säd och hö. ”Det har varit torrt hela sommaren, och så får vi en hel veckas regn mitt under skörden!” utbrast min värd förtvivlad.

Jag kunde inte ha fönstret öppet och fick sova med en extra tröja. På morgonen var det 16 grader i rummet. Sådana hösttemperaturer inomhus brukar man bara råka ut för omkring Diwali i månadsskiftet oktober-november. Det ska över huvud taget inte regna i Lamayuru, som skall vara Ladakhs torraste plats.

Efter ett ömt avsked av mitt tappra och goda värdfolk lovade jag som vanligt vara tillbaka nästa år och gick ner för att invänta bussen. Två unga spanjorskor skulle med samma buss.

Den var sen som vanligt, och knappt hade vi kommit fram till Indus så fick den punktering.

Dröjsmålet blev på en timme. I Khaltse blev det lunchpaus, bussen kom ju från Kargil, så vi kom inte fram till Leh förrän klockan 3 efter fem timmar under 112 kilometer.

Till kriserna i Lamayuru med taskig väderlek, internethaveri, kyla och förrymd kock kom dessutom att mitt whiskyförråd tog slut. Den sista klunken räckte precis till den sista kvällen, när det ösregnade som värst med hård blåst och kortslutning, så att vissa lampor exploderade, men sedan kom strömmen tillbaka igen och med dubbel styrka. Även Peter Hopkins drack gärna vin och vad som helst annars, men vi var båda överens om att man egentligen inte behövde dricka i Ladakh. Ju bättre man mår, desto mindre behöver man stimulantia. Whisky är bra i små doser i synnerhet för magen, men annars är det egentligen bara stress, oro, förtvivlan och depression som kräver alkohol för att bromsa och göra tankarna lättare. Med en gång när jag kom tillbaka till Leh kunde jag dock förnya mitt whiskyförråd.

194

Hemma i Leh var det bara att gotta sig i att få duscha av sig all sin smuts och byta till rena kläder. Ändå hade Lamayuruséjouren som vanligt varit resans höjdpunkt. I Leh väntade de ständiga strömavbrotten, som avbröt allt vad man höll på med och förstörde vad man höll på att åstadkomma, och den ständiga instabiliteten i internettrafiken – om det inte var strömavbrott låg servern nere, och så hade det varit i åratal. Det kunde göra vem som helst galen med den lokala oberäkneligheten.

Men mot kvällen skingrades äntligen molnen, och det blev plötsligt klar himmel. Nu skulle man ha varit i Lamayuru och Zanskar och börjat trekka på allvar. Det är samma sak varje år. Man lämnar Lamayuru bara för att önska att man stannat längre, åtminstone en dag till.

På kvällen hamnade jag i Tashi i ett glatt sällskap av australiensare, irländare, tyskar och en sydafrikan. En av australiensarna var bartender och pratade mest. Han lovade mig att utprova ’Signature’, som jag ansåg vara den bästa indiska whiskyn. Tysken från Berlin var mycket välinformerad om hippiekolonierna från Manali till Naini Tal, särskilt omkring Bim Tal, och hade varit i Sverige. Då alla talade i munnen på varandra stannade jag inte där länge.

Nästa dag var alldeles strålande vacker. Nu skulle man ha vandrat i Zanskar och njutit av den härliga vildheten uppe vid Atitse. På eftermiddagen gjorde jag mitt tredje försök att uppsöka överste Wangdus 6 km högst upp i dalen. Jag hälsades bara av tre stycken aggressiva hundar. Till nöds lyckades jag finna några levande människor, som visste att berätta att han var i Delhi. Jag skulle alltså inte få träffa honom i år.

Detta var årets största besvikelse i Ladakh. För åratal sedan hade han bett mig finna någon i Sverige som kunde bygga en bastu åt honom i hans residens. Nu hade jag funnit en äldre ingenjör som byggt sin egen bastu, som jag själv fått bada i, och som gärna åtog sig uppdraget – han hade lyckats med åtskilliga omöjliga uppdrag tidigare, till exempel i Murmansk. Men översten var inte tillgänglig och saknade e-mail och internet, vilket avsevärt försvårade kontakterna, så att jag svårligen kunde få fram att jag funnit en bastubyggare åt honom.

Medan vädret triumferade och var vackrare än någonsin. Och jag hade nästan ingenting kvar att göra i Leh. del 10: Prövningar i Leh På vägen ner från mitt nederlag hos överste Wangdus stötte jag ihop med ett ungt tyskt par från München, vilket visade sig vara en lyckträff. Det var deras sista kväll, de hade vandrat i Markha och var uppfyllda av sina upplevelser, och jag kunde visa dem till rätta både beträffande caféer, restauranger och bokhandlare. Efter vandringen hade vi en kaffepaus tillsammans, och vi beslöt även att ha middag tillsammans på Tenzing Dickey, vilket var dagens clou: de erkände att maten där var den bästa de upplevt i Ladakh.

Han var lärare och undervisade invandrarbarn främst från Syrien. Vi diskuterade ingående invandrarfrågan, och de hade sitt eget perspektiv från Bayersk skolsynpunkt. De beklagade Brexit och var av den sansade åsikten, att så länge man kunde tala med extremister kunde man alltid gå vidare mot en lösning av alla problem. Denna samvaro med dem räddade dagen för mig, som inte bara förstörts av Wangdusnederlaget utan även av att internet legat nere igen ända sedan morgonen trots vackert väder och inga strömavbrott.

195

Internetproblemet utgjorde ett ständigt trauma genom sin hopplösa instabilitet.

Strömavbrotten och serversammanbrotten kunde inträffa när som helst och avbröt och förstörde alltid hänsynslöst allt vad man kommit halvvägs med, till exempel bokning av flygbiljetter, viktiga brev, känsliga samtal eller intensiva facebookdiskussioner. Man blev ideligen förkrossad och förtvivlad, och så hade det alltid varit i Leh. Ett annat trauma var vädret. Det hade ju regnat varje dag i Ladakhs torraste plats Lamayuru, och vädret hade egentligen varit konsekvent ostadigt hela tiden. Detta fick mig att med fasa se fram emot min nödvändiga nedresa till Manali, där det regnade ännu värre och mest hela tiden. Holländaren Uwe ankom med flyg fredag morgon och berättade, att molntäcket över Himachal hade varit massivt. Och regnade det hela tiden i Manali rådde det konstant skyfall i Dharamsala.

Uwe var en god vän till Myra och skulle stanna i två månader. Myra väntades tillbaka från sin trek i nomadernas land på söndag, och då jag gärna ville höra om hennes upplevelser beslöt jag att uppskjuta min avresa till måndagen, men det skulle då bli trångt sedan.

Ett annat problem var fötterna. I Lamayuru hade jag slagit upp en tå med ett otäckt sår som följd som inte blev bättre av att folk trampade på det i bussen. Dessutom sprack hälarna, och det gjorde värre ont. Det enda jag denna gång glömt hemma var min ayurvediska salva mot just sådant. Det blev värre dag för dag eftersom jag inte kunde sluta att vandra, och den värsta sprickan uppstod under och innanför stortån, vilken var mycket svår att komma åt. Till slut nödgades jag uppsöka en klinik där jag inköpte en sorts antiseptisk salva, som jag hoppades skulle hjälpa.

Skulle jag härda ut tills Myra kom? Det var frågan. Det var ju inte så roligt att hänga här med alla dessa bekymmer överallt.

För att komma till rätta med väderleksproblemet kontaktade jag väderlekstjänsten på datorn för att försöka få någon klarhet i vad som egentligen pågick. Uwe hade gjort detta med framgång. Väderlekstjänsten svarade mig emellertid att den inte kunde identifiera min position.

Med Uwe diskuterade vi situationen i Europa. Han ansåg att alla de västerländska högerpopulisterna i Holland, Frankrike, Sverige och även Trump gick i Goebbels fotspår som propagandister som vände sig till de okunniga massorna. Han räknade även Putin och Erdogan dit. Problemet är att sådana som Geert Wilders, Marine le Pen, Trump, Åkesson, Putin och Erdogan åtnjuter folkligt stöd, och i demokratierna ökar det. Han beklagade Brexit mycket liksom alla tycks göra som inte är engelsmän.

Det trevligaste med Lung Snon i år var emellertid alla barnen. Varje morgon innan de gick till skolan sprang de omkring i trädgården och lekte överallt under glada rop och skratt.

Legdan hade ju fått tillökning i år och hade nu fem barn, så att Dolma hade åtta barnbarn.

Tonyot hade två barn i Amerika, och även Dolmas dotter hade ett barn, så familjen var i det närmaste en mycket lycklig och så gott som idealisk familj.

Varje morgon klockan kvart i åtta körde det omkring en bil i kvarteren med en kvinnlig högtalare. När jag frågade Legdan var det handlade om berättade han, att det var sophämtningsbilen, som glatt förkunnade: ”Nu är vi här! Kom ut med era sopor, så kör vi bort dem!”

196

Det förekom även en annan högtalarbil som körde omkring hela Leh hela dagen. Den gjorde reklam för maratonloppet, som skulle äga rum den 11 september och gå över Khardung La, världens högsta vägpass på över 5600 meter. Högtalaren uppmanade folk att komma ut när dagen gällde och ställa sig och hurra längs vägarna, vilket de säkerligen kommer att göra.

Slutligen hade vi Wangdusproblemet. Legdan rådde mig att söka upp hans syster, men det var inte så enkelt. Han gav mig instruktioner, men dessa var omöjliga att följa. Det närmaste jag kom var Ladakh Regency Hotel, där de var mycket hjälpsamma – ett femstjärnigt massivt hotell att gå vilse i bland alla tillbyggnader. De fick fram hennes telefonnummer, men ingen svarade. Jag fick själv numret och skulle försöka själv senare.

Jag ringde henne på lördag morgon, och hon svarade. Ljudkvalitén var emellertid så dålig att det var omöjligt att förstå hennes instruktioner. Hur som helst avtalade vi ett möte klockan 4 p.m.

Jag infann mig punktligt i hotellet, de ringde åter upp henne men fick inget svar. Vi försökte på nytt varje kvart. Under min oroliga väntan bjöds jag åtminstone på en kopp te.

Efter en timme ringde hon upp – hon hade förlagt sin mobil.

Så skulle jag då äntligen få träffa henne efter mer än tio år. Wangdus hade då själv en gång presenterat mig för henne då hon arbetade vid sjukhuset vid meditationscentret längre ner. En ung dam vid receptionen visade mig var hon bodde, som var längst in i en gränd som jag aldrig sett tidigare, helt avsides och fullkomligt omöjlig att hitta själv.

197

Hon var alltså Dalai Lamas egen läkare, god vän med hans syster och för länge sedan den första obstetrikern eller förlossningsläkaren i Ladakh. Det skulle bli resans höjdpunkt. Det hör till saken att hon och Wangdus båda hörde till Ladakhs kungliga familj. del 11: En inblick i Ladakhs innersta Det finns ingen stress i tidlöshetens land. Det var den känslan man fick när man kom in i hennes trädgård. Hon väntade redan ute vid grinden när jag tillsammans med den unga hotellvärdinnan från Ladakh Regency och hennes lillebror, som visade mig vägen dit som jag annars aldrig hade kunnat finna själv, sakta nalkades denna sällsamma oas av skönhet, fägring och oantastlighet mitt i Leh, nästan som en välkomnande moder. Det var påfallande hur lik sin bror hon var, min förnämlige vän sedan 16 år, överste Wangdus i ändan av dalen upp mot Phiyang, nästan som om de hade kunnat vara tvillingar.

Trädgården var som en labyrint av yppig växtlighet med den typiska ladakhiska mångfalden av färgrika blommor och fruktträd, som hon försiktigt ledde mig igenom, som om jag skulle kunna komma bort på vägen. Hon frågade mig om jag ville sitta ute eller inne, men som det inte var kallt ännu klockan 5 beslöt vi att börja med att sitta ute. Där satt vi i några enkla stolar i trädgården och samtalade lågmält, tills jag frambar mitt ärende och hon fick läsa mitt brev till hennes bror. Hon hade inga svårigheter med att läsa min handstil, men det var ett ord som hon inte kunde tyda. Det visade sig vara Murmansk. Naturligtvis hade hon aldrig hört talas om en stad med ett sådant namn, så jag fick förklara för henne att det var en rysk stad vid norra Ishavet, där min villige och föreslagne kandidat till överste Wangdus bastubygge en gång hade arbetat med ett annat omöjligt uppdrag som ingenjör.

Därefter tyckte hon att det började bli kyligt, så hon bjöd mig in till en av byggnaderna som närmast hade karaktären av en paviljong men mera omfattande med flera rum, där dock salongen utgjorde centrum i all enkelhet som ett idealiskt rum att trivas i. Hon berättade, att där brukade de alltid sitta om vintrarna med en effektiv värmekamin och njuta av solen tills den gick ner.

Vi pratade om allt. Hon var innerligt tacksam för mitt besök, liksom även jag var för att jag äntligen fick träffa henne igen efter mer än tio år och efter så många fruktlösa försök lyckas frambära mitt ärende. Hon berättade, att utom en bastu i Wangdus reservat skulle det behövas flera liknande andra installationsarbeten i hennes hus. Om min vän Walter skulle ge sig på äventyret och levande ta sig hit skulle han få mycket att göra.

Naturligtvis talade vi även om Dalai Lama. Hon var ju en av hans läkare och nära vän till hans syster, så hon var väl insatt i hans personliga värld. Hon berättade, att han alltid njöt av att komma till Ladakh, som ju var så nära Tibet man kunde komma, och stanna helst en månad i det torra varma sommarklimatet, då han i Dharamsala led av den ständiga fuktigheten, som negativt påverkade hans leder. När jag frågade henne om han övervägt att flytta till Ladakh från Dharamsala var svaret ett klart nej. Ladakh var alldeles för kallt om vintrarna.

Hon dröjde särskilt med förkärlek vid det ladakhiska sättet att leva, dess folkkultur, jordbruket och den ganska genomgående stilla förnöjsamheten och beklagade moderniseringen med alla dess former, hur luften i Leh gjorts svår att andas genom

198

avgaserna och det ständigt uppvirvlade dammet, hur ungdomarna allt mer sökte sig söderut till andra och sämre orter för att snabbt göra sig pengar, och hur jordbruket och den jordnära hanteringen och arbetet med naturen och moder jord ständigt minskade. Jag påpekade, att hur långt man än beger sig bort kommer man aldrig ifrån sina rötter, som man förblir beroende av hela livet och ständigt återvänder till, om man bara är naturlig och mänsklig.

Hon gav mig rätt i detta och menade, att även om man beger sig bort och aldrig mer lyckas ta sig tillbaka kommer ändå längtan hem att alltid få det sista ordet.

Hon bjöd mig på te med några utsökta enkla kakor, och enkelheten var den påfallande signaturen för hela hennes liv och väsen. Utan tvekan kom detta från hennes närhet till Dalai Lama. Man ska nöja sig med det man har och hellre ha för litet än för mycket, liksom det enda farliga att äta i Indien är för mycket, och det handlar helt enkelt om både själslig och verklig ekonomi. Ingen orkar med för mycket, medan om man koncentrerar sig på enbart väsentligheter har man alltid utrymme och krafter över.

Då hon var läkare rådgjorde jag även med henne om mitt fingerproblem med artros.

Hon var av den meningen, att själv är bästa läkaren och att man egentligen själv kan bota sig för vad som helst. Det gäller bara att ha tro på sig själv och utnyttja sina egna inre krafter.

Hon menade, som så många andra vegetarianer jag har träffat, att alla sjukdomar egentligen är psykosomatiska, och att de värsta sjukdomarna är rena välfärdssjukdomar. Hon hyllade min princip att ständigt idka massage, massage och åter massage. Faktum är att jag i Lamayuru till min förvåning fann att min artros inte gjorde ont längre.

Det var tydligen i bådas vårt intresse att förlänga denna gyllene stund så länge som möjligt, ty hon var lika ovillig att låta mig gå som jag att skiljas från henne. Men jag måste börja tänka på resten av kvällen och fann mig nödtvungen till att bryta upp före skymningen. Hon följde mig till porten, därifrån var det ingen konst att hitta tillbaka till staden, och hennes ständigt upprepade bön och önskan var att jag skulle komma tillbaka nästa år, vilken förhoppning jag instämde i till fullo och mer än hundra procent.

I beaktande av detta möte måste man dra den slutsatsen, att det var lyckligt att jag missade överste Wangdus tre gånger. Hade han varit hemma hade jag gått miste om denna oförglömliga samvaro med utan tvekan en av Ladakhs allra finaste damer.

del 12: Resan ner Naturligtvis pratade vi också mycket om Helena Norberg-Hodge och hennes insatser här. Hon kom inte till Ladakh i år och verkade ha flyttat till Australien för sin mans hälsas skull, men jag kunde berätta att hon var väldigt aktiv på nätet där hon spred sina ekologiska budskap genom nyhetsbrev.

Doktor Laden Kalon talade enbart berömmande om henne. Hon hade varit en av de första västerlänningar som kommit hit när Ladakh öppnades 1974, och hon tog initiativet till alla Ladakhs växthus som ett led i den gröna ekologiska revolutionen. Hon kom hit varje år och lärde sig av den ladakhiska ekologin och förde lärdomarna vidare, tills hon fick det alternativa nobelpriset 1979 för right livelihood, vilket uppmärksammades över hela världen.

199

Min sista dag i Leh blev lugn och dominerades av inväntandet av Myra från sin trek bland nomaderna på Yangthang. Hon anlände sent på eftermiddagen, och vi tillbringade kvällen alla tre tillsammans, hon, Uwe och jag samt även Dolma. Det visade sig att jag och Dolma var jämnåriga. Det hade ingen av oss någonsin ens misstänkt. Vår samvaro denna sista givande kväll blev en värdig avslutning på årets Ladakhkapitel.

Klockan 4 på morgonen gällde det att ta sig till bussen. Problemet var hundarna. Vis av erfarenheten från det år då jag faktiskt attackerades av hundar i gränderna på väg till bussen, utrustade jag mig med en käpp som även kunde tjäna som piska.

När jag inledde detta nattliga gatlopp stötte jag på en annan ensam nattvandrare, som lärde mig ett knep. Man skulle slå käppen i marken upprepade gånger. Detta skrämde hundarna.

Jag mötte tre hundar. Den ena skyggade och drog sig undan, den andra bara skällde, medan den tredje sprang bort. Inget skäl att vara rädd för herrelösa hundar i Ladakh längre mer om natten.

Bussen var proppfylld till bristningsgränsen, men vädret var lovande. Det uppstod problem från början. Vi måste tanka bussen, och den bensinstation vi stannade vid verkade övergiven. Till slut lyckades någon komma fram från någonstans, och bussen kunde få sin bensin.

Halvvägs upp för Tanglang La, det första och högsta passet på drygt 5300 meter, började kylaren koka. Detta har jag aldrig upplevt tidigare med en buss i Ladakh. Vi stannade vid en bäck och fick ösa på med kallt vatten för det vildaste, och även växellådan öppnades inuti bussen och blottade hela motorn, tills efter många om och men man kunde lita på motorn igen.

Vi nådde Pang klockan 11 med lunchpaus, och vädret var strålande. För första gången upptäckte jag de fantastiska klippformationerna mellan Pang och nästa höga pass Lachunglang La, men ovanför Sarchu fastnade vi i en massiv trafikstockning bestående av truckar, bussar, bilar och jeepar. Ett parti av vägen höll på att asfalteras och blev aldrig klart.

Till slut släppte förstoppningen men långsamt, då så många tunga fordon var involverade och serpentinvägarna i princip var enfiliga. Därmed förlorade vi mycket tid.

Längst bak i bussen satt det fem israeler som hela tiden behövde gå på toaletten och klagade högljutt, så att bussen ideligen måste göra flera nödstopp. Vi kom inte fram till Keylong förrän halv 9 efter 15,5 timmar. Nedfarten blev därmed nästan lika påfrestande som uppfarten.

I Keylong var alla övernattningsställen fulla. Därför är det aldrig bra att komma fram sent. Jag anlitade min gamle tibetanske vän på stället, som erbjöd mig ett hotellrum för 400 med dusch och allt. Hotellet var hans brors, och det egentliga priset var 500. Jag hade inget val.

Jag intog min vanliga thenthuk hos honom, och stället var fullt av folk, så stämningen var god. Det rullades flaskor på golvet, vilket erinrade om gamla bio Taurus på Sarvsalö och dess bästa dagar, när biobesökare som satt längst bak kunde droppa en flaska som sedan ljudligt rullade hela vägen ner till bioduken.

En av israelerna från bussen gjorde mig sällskap vid middagen, Shirel från Galiléen med polsk mor (Lobkovitz) och sydafrikansk fru från Durban. Vi pratade mycket om Israel, jag

200

berättade att jag varit där strax före Baruch Goldstein-massakern i Hebron 1994, samma år som han föddes, vilket radikalt ändrat hela tillvaron för Israel. Han berättade en hel del från egna erfarenheter i norra Israel om det pågående kriget i Syrien. Sårade oppositionella brukade ta sig till den israeliska gränsen och lägga sig där tills de togs om hand av israeler, som skickade dem tillbaka till Syrien igen att fortsätta kriga där så fort de blivit återställda.

Mest hade han varit i Australien, ett enormt land fullständigt utan kultur men med mycket fascinerande och omväxlande natur, medan Indien hade världens äldsta kultur och utgjorde motsatsen med sitt omätliga djup av andliga resurser.

På morgonen missade jag bussen på grund av att den var fullsatt. Jag fick vänta till nästa buss två timmar senare, som också Shirel ämnat ta. Han var mycket kritisk mot de amerikanska judarna, som inte visste någonting om Israel och ändå gjorde anspråk på att vara israeler och på att få bestämma över landet. Baruch Goldstein hade ju varit en sådan, till men och katastrof för Israel.

En annan israel, som jag hamnade bredvid på bussen från Keylong över Rohtangpasset till Manali, var helt annorlunda. Han sökte sig bort från israeler och gick sina egna vägar.

Han hade gjort hela trekken Lamayuru-Darcha på 13 dagar (normalt 21) och ämnade sig ner till Nepal. En av de mest minnesvärda bergsvandrarna han hade mött på vägen var en tjeck som hade ett metallknä, vilket inte hindrade honom från att vandra över passen i Ladakh.

Han var 65 år gammal.

Ett ungt par på bussen var flamländare och bodde i Leuwen. De visste mycket om Tjeckoslovakien. Delningen hade varit helt omotiverad och bara forcerats genom två politiska partier i Slovakien, som båda kämpade för en delning. Därmed kunde de vinna makten i Slovakien oberoende av Tjeckien. Alla tjecker de hade mött hade aldrig kunnat begripa sig på varför delningen skulle ske. Annat var det med Jugoslavien… del 13: Världens sjukdomar.

Vi anlände till Manali från Keylong efter fem timmar, vilket är normalt. Tyvärr fick jag inte med mig några av mina nya vänner till Greenland. Danny ville sätta sig på en restaurang och per mobil kontakta sina egna vänner, och jag kunde i alla fall anvisa honom den bästa indiska restaurangen vid basaren. Det flamländska paret bara försvann, och israelerna ville antingen till Vashisht eller till Old Manali.

Men när jag gick upp mot Greenland mötte mig Tara utanför Green View. Han var nu hotellvärd där. Återseendet var lika hjärtligt som alltid, och han ville genast att jag skulle komma upp och bo hos honom eller ta in hos honom på Green View. Men jag ville förbli trogen mitt Greenland.

Raju var tyvärr bortrest till Keylong och Darcha, men förhoppningsvis skulle jag få se honom senare. Däremot hade nu Greenland en egen kock, så menyn fungerade igen. Jag fick ett lägre avsides rum mot gården medan alla de bästa rummen stod tomma, men man slapp i alla fall oväsendet och stöket från tältflyktingarna utanför ängen framför Greenland.

Huvudanledningen till varför jag föredrog Greenland framför Green View var att jag tyckte om att sola mig i soluppgången på utsiktsterassen, även om utsikten numera tyvärr var

201

förstörd av det nyuppförda trevåningshuset på andra sidan ängen och flyktingtälten.

Därmed hade Greenland förlorat sitt största attraktionsvärde.

Internet fungerade äntligen tillfredsställande, så att jag rentav kunde se en film på kvällen, ”The Upturned Glass” med James Mason, som var ännu bättre och intressantare nu andra gången jag såg den.

På morgonen gick jag upp till Vashisht för att äntligen få en ordentlig samvaro med Johannes. Hans hår hade blivit gråare, men han höll det fortfarande påfallande långt ner till bröstet, men han behövde inga glasögon och verkade i samma spänstiga och atletiska form som alltid i all sin magerhet, som dock inte var oroväckande. ”Senaste år, kommer du kanske ihåg, studerade jag världssjukdomarna, men situationen är den samma fortfarande. De bara breder ut sig. Det finns ännu ingen bot för Aids, lungtuberkulosen fortsätter att sprida sig, pest och kolera förekommer, och nu har även Gula Febern gripit tag om Kongo. Amerikanerna orkar inte bekämpa ebola i Afrika längre då de hotas av zikaviruset, för att inte tala om de ständigt allt svårare resistenta virusen som tenderar att mutera. Men det finns värre världssjukdomar.

Diktaturerna är värst i synnerhet om de stödjer sig på religionen. Värst av alla världssjukdomar är islam, en mentalsjukdom som avsiktligt odlas genom hjärntvätt.

Symptomen är alltför många och solklara. Kritik mot islam är förbjudet och straffas med döden. Att konvertera från islam är belagt med dödsstraff. Avrättningsmetoderna är så råa som möjligt och görs alltid offentliga. Du har väl sett videorna där dödsdömda, vanligen kristna, kokas i tjära, hängs upp fjättrade som svin med sammanbundna händer och fötter bakom ryggen och steks ihjäl med levande eld som förtär dem, får halsarna avskurna på torget, kastas ut från torn, dränks i burar, och så vidare. Islam förföljer sin mest toleranta och universella inriktning Bahai och gör allt för att tvinga icke-muslimer, i synnerhet kristna och yezidier, under islam med våld. Islam rekommenderar att göra icke-muslimska kvinnor till sexslavar som behandlas hur brutalt och förnedrande som helst. Slutligen utbildar islam barn till bödlar. Inte ens nazismen gick så långt i utstuderad överlagd omänsklighet. Där har du islam i praktiken.

Ledande bland de islamska diktaturerna är förstås Saudi-Arabien och Iran, men allt som har med politisk islam att göra är ihjälanfrätt av korruption och praktiserat hat.

Så har vi de andra diktaturerna med kommunist-Kina i spetsen, som bara lever på sin etablerade brottslighet sopad under mattan av lögner. Från början till slut har Kinas kommunistparti svikit sitt egna kinesiska folk genom att systematiskt undertrycka det med våld. Jag behöver bara påminna om de konstgjorda svältkatastroferna och kulturrevolutionen, som besatte Kina under tio mardrömsår. Och det kommunistiska Kina har frambesvurit och understött andra liknande diktaturer som Pol Pot, Mugaberegimen, Nordkorea och gjort allt för att korrumpera vilken regim som helst. Putin i Ryssland har börjat gå samma väg som Mao Zedong i återupprättandet av Stalin, politiska mord och de krampaktiga försöken att sopa den etablerade brottsligheten under mattor av lögner och historieförfalskning. Att Rysslands högsta domstol nu beslutat att Sovjetunionen aldrig invaderade Polen tillsammans med Nazi-Tyskland bevisar att det ryska rättssystemet är lika korrumperat som det kinesiska.

202

Därmed har vi bara börjat dissekera de politiska världssjukdomarna. Erdogan är ett diskutabelt kapitel för sig, liksom Putin tog han sig dock fram på demokratisk väg för att dock låta sig ihjälkorrumperas som alla andra diktatorer, och så har vi alla de europeiska högerrörelserna som blir alltmer dominerande, men som bara frambesvors genom den okontrollerade migrationen från Mellanöstern och Afrika, där vem som helst släpptes in bara han angav sig som flykting. Det finns inget utrymme för det totalitära islam i upplysta demokratier, och det är direkt ohälsosamt för färgade afrikaner att migrera till norra Europa, där de mörka vintrarna måste leda till D-vitaminbristsjukdomar för färgade som inte danats av naturen för ett sådant klimat, lika litet som kineser har något i Tibet att göra, då naturen inte skapat dem för ett liv på det tibetanska höglandets extrema höjder.” del 14: Fortsättning på världens sjukdomar ”Hur skall man då åtgärda dessa världssjukdomar? Det värsta man kan göra är att låta dem grassera och sprida sig, att passivt acceptera dem och strunta i deras problematik. Men vi måste göra motstånd och bekämpa dem, som med vanliga sjukdomar, för annars dukar man under och låter sjukdomen segra. Sundheten ifrågasätter och gör motstånd mot allt som inte är sunt, och endast döda fiskar flyter med strömmen. Och kan någon påstå att islams eget lagsystem sharia är sunt? Med könsstympning, lemstympning för lindriga brott och tvånget för kvinnor att bära kroppsfängelser till burkhas för att hindra dem att prata? Islam handlar bara om etablerandet av primitiv råhet och stamegoistisk terrorism som politiskt skräckregemente och tvångslagar.

Det enda som hjälper är utbildning och upplysning. Där har internet en viktig uppgift att fylla. Jag tror bara att internet kan få islam och Kinas kommunistparti att upplösas, vilket kanske är världens mest angelägna uppgifter och utmaningar politiskt.

Dock får man inte bortse från västerlandets medskyldighet i det hela. Amerika hjälpte Kinas kommunistparti till makten, övergav dess lagliga Kuomintangpartis ledare Chang Kai Shek, övergav den tibetanska frihetsrörelsen 1971 genom att Nixon och Kissinger öppnade portarna för Kinas insteg i den amerikanska affärsvärlden och kapitalismen och skapade både talibanerna och IS, talibanerna för att besegra ryssarna i Afghanistan och IS för att få bort Syriens diktator, för att inte tala om Amerikas alla övriga brott mot mänskligheten genom politiska klavertramp, som den absurda upptrappningen av Vietnamkriget, Indonesien 1965, Chile 1973 och kriget mot Irak för obefintliga massförstörelsevapens skull. Det är som Einstein sade, att efter Amerikas oursäktliga användning av atomvapen i krig gjorde det sig därmed till en fortsättning på NaziTyskland.

Europa är inte oskyldigt det heller. Nästan alla länder i Europa stödde Amerikas odiplomatiska och kontinuerliga övertramp, och i synnerhet Tony Blair i England, som helt lät sig duperas av dåren Bushs vansinnesföretag genom anfallskrig. Jag förvånade mig över hur lättlurad Tony Blair visade sig vara som ändå dittills hade varit så lovande.

203

Och vad ska man då säga om européerna och deras artificiella överlägsenhet? Jag kan inte med dem. Deras självgodhet är bara okunnighet och ytlighet, och endast de som verkat i tredje världen eller världen utanför är en aning upplysta och insiktsfulla.

Därför har jag fastnat i Indien. Här finns civilisationens rötter och världens äldsta intakta civilisation genom hinduismen, dess litteratur och dess underbara mönster av rationalism, dess filosofiska avläggare och reformatör buddhismen, som civiliserat hela Asien, medan endast islam var dumt nog att motverka den.

Indien har segrat genom att alltid låta sig besegras och låta erövrarna välla förbi som övergående flodvågor lämnande ingenting annat efter sig än ännu en bok i biblioteket.

Alla erövrare och imperier har misslyckats genom att fästa avseende vid segrandet.

Grekland klarade sig genom att aldrig svika demokratin för imperialismen, Romarriket var dödfött i det ögonblick Caesarerna etablerade sig, de kolonialistiska imperierna och deras utveckling ledde slutligen bara till de båda världskrigen, och de ledande tre imperierna idag, Amerika, Ryssland och Kina arbetar febrilt på sin egen undergång, Amerika genom sådana missfoster som Trump, Putin genom sina upprepade politiska övergrepp och mord, medan Kina som imperium alltid var ett ihåligt monster av ständig korruption och förruttnelse.

Jag tror inte på något tredje världskrig, men jag tror på den ständiga politiska imploderingen, att stater som går fel genom korruption och diktatur därmed gör sig självdestruktiva, varpå det bara är att invänta deras undergång. Omänsklighet bereder alltid sin egen undergång, medan vi som överlever då kan förpassa dem som inte mer än en ny volym till biblioteket.”

Efter lunchen i Vashisht gjorde jag en tur till Old Manali för en kopp kaffe och stötte där ihop med mitt flamländska par från bussen. De råkade bo på Janne Ekmans rekommenderade gästhem ”Apple View”, och dess värd mindes Janne från för sex år sedan mycket väl och bad mig hälsa honom. Jag kunde visa paret på kartan hur de skulle resa till Gangotri, Kedarnath och Badrinath och rekommenderade dem att avsluta sin tur i de krokarna i Naini Tal, där de kunde organisera sin vidare resa till Nepal.

Sedan besökte jag Tara i hans hus, där jag fick hjälpa till med höskörden. Hans fru hade varit sjuk under året och fått ligga länge på sjukhus. Hon ankom senare och var tydligt försvagad. Annars var allt där som vanligt.

För att summera Johannes omfattande sammanfattning av världsläget med dess åkommor skyllde han alltså det mesta på västvärldens delaktighet i problemen med IS och talibanerna och även i Kinas etablerade kommunistpartis härjningar mot Tibet, ÖstTurkestan och den egna befolkningen, medan han betecknade islam som en destruktiv antireligion som bara var till för att förslava massorna. Som kontrast mot den västerländska kapitalismens förödelse anförde han Indiens djupa andlighet med dess oöverskådliga uråldriga Vedalitteratur och myller av mytologier och symbolik, som gjorde Indiens kultur till världens äldsta och alltjämt intakta, medan alla politiska problem bara sköljt över Indiens intakta kultur som vatten på en gås.

Han hoppades samtidigt att den västerländska kapitalismen, särskilt den amerikanska, skulle få sig en ordentlig törn och det så snart som möjligt genom den gröna

204

energirevolutionen i skrotandet av all olje- och kolindustri för övergång till vindkraft och billig solenergi.

En annan sak som han gjorde mig uppmärksam på var skillnaderna mellan västerländsk och indisk popmusik. ”I västerlandet kan vem som helst bilda ett band och göra succé vid masskonserter bara med att föra oväsen och vråla hur falskt som helst utan hänseende till det musikaliska. Praktexemplet är alla dessa satanistiska band som vinnlägger sig om att låta så vedervärdigt som möjligt genom att vråla sönder rösterna och förstöra stämbanden med heshet och lomhördhet som bestående resultat, medan det mest väsentliga tycks vara jordbävningsdunket. I Indien kan du råka ut för vilken popoch skräpmusik som helst och ändå nödgas konstatera att de alltid sjunger fullkomligt rent. Deras röster är aldrig skolade, men det är aldrig något fel på den rena musikaliteten.

Den finns alltid där, medan den nästan aldrig finns i den västerländska skräpmusikens jordbävningsoväsen.” del 15: Reträtten.

Utanför Greenland pågick det en omfattande festival i flyktinglägret mitt emot med erbarmligt trummande och upprepande av samma sång hela tiden hela dagen genom en automatisk spelare. Det var en typisk hinduistisk mantrasång i fyra strofer. Den tog precis 15 sekunder, sedan började den om från början igen, så den spelades fyra gånger i minuten, och detta höll på i tio timmar så det hördes över hela kvarteret. Den avlöstes sedan av trumorgier som också kunde hålla på i timmar.

Jag var inte heller nöjd med mitt rum. Den gamle brukade alltid ge mig det bästa tillgängliga rummet i hans hotell, men den nye delägaren gav mig ett avsides bakrum på första våningsplanet, där man måste ha belysningen tänd även dagtid för att kunna läsa då det var så mörkt.

Därför sov jag över hos Tara en natt. Det var lika idylliskt och enkelt som vanligt i all sin obekväma primitivitet, men det blev i alla fall en god samvaro med familjen och en äntlig god natts sömn med ljuva drömmar. Men det bästa var att vakna till soluppgången, då solen nådde ned till dem precis klockan 7 och vädret var klart. Till Greenland nådde den en halvtimme senare.

Vi diskuterade mycket Taras ekonomiska problem. Hans frus sjukhusvistelse hade tagit hårt på plånboken, och som vanligt hade han gjort taskiga bankaffärer och förlorat närmare 40,000 kronor. Han hoppades på att jag skulle kunna hjälpa honom, han hade ju en stor familj att försörja med två söner med hustrur och fem barnbarn och var själv utan jobb utom som hjälpreda på Green View, men jag var ju nyss bliven ålders- och fattigpensionär med Sveriges lägsta möjliga pension, och jag visste inte ens om jag skulle fortsätta få bostadsbidrag i fortsättningen. Dock hade han en vänlig granne från Tyskland, en lärarinna, som hjälpte honom med att bekosta hans sonson Krishnas skolgång.

Han hade haft många internationella vänner som hade hjälpt honom under åren, men de flesta hade avlidit eller satt i fängelse. När han berättade om dem var det som att komma in i Shantaram-världen, men det var slut med det nu. Hans bästa vän, en kund från Frankrike, som regelbundet skickat honom 200 Euro i månaden för hans leveranser,

205

hade nyligen dött i cancer. Polisen hade bränt hans cannabisodlingar, som var helt naturliga och vilda, och detta i en tid då världen över, det ena landet efter det andra, med ett antal amerikanska stater i spetsen, legaliserade cannabis i stället för att gagnlöst kriminalisera det, med sensationellt goda resultat framför allt i Portugal, som var ett föregångsland i legaliseringsprocessen, där kriminaliteten sjunkit med upp till 80%.

När jag kom ner fick jag äntligen ett bättre rum, det första jag haft i början på resan, och Raju kom tillbaka från Leh, där han inte varit tillfreds med de höga höjderna. Det blev ordning på torpet igen.

Därför beslöt jag att stanna en dag extra. Ingenting tvingade mig till Dharamsala, vistelsen där kunde utan förluster beskäras med en dag, och det kändes rätt att fira min 65-e födelsedag och min ålderspensionering med att ta det lugnt en extra dag i Manali, speciellt som vädret var optimalt. I Dharamsala brukade det regna ännu så här års.

Sista kvällen träffade jag Tony i Vashisht, som jag redan träffat i Leh när han tänkte bege sig ner till Manali. Han hade ingenting till övers för den nya flugan motorcyklismen i Ladakh, där alla ungdomar brakade omkring på vrålande motorcyklar och spred terror i trafiken. Han menade att det var en ny form av skräpkultur och MacDonalds.

Jag träffade även en ung guide från Zanskar. Han var bara 20 år och tänkte öppna en egen guide-rörelse i Leh för resor och treks i Zanskar. Han var mycket sympatisk, vi kom väl överens och började redan göra upp planer för nästa år i Zanskar. Han skulle komma till Dharamsala dagen efter mig.

Resan till Dharamsala blev som vanligt tung och besvärlig. Enda incidenten på vägen var att en passagerare kastades av bussen. Det var en oansenlig man som troligen var i svårighet och reste utan biljett, men konduktören var en bjässe som man inte stack upp mot. När den stackars mannen försökte göra detta gav konduktören honom på käften, och det var inga lindriga kíndpustar. Han slängdes av bussen med besked.

Jag startade redan klockan 6 med den fördelen, att bussen då aldrig blev packad.

Därför kunde den resa effektivare, och vi var framme redan efter 10,5 timmar. Då brakade ovädret löst.

Det hade regnat redan på vägen efter Baijnath, men väl framme i Dharamsala smällde det till ordentligt med blixt och dunder och ösregn. Lyckligtvis fick jag genast en buss upp till McLeod Ganj, men det var svårt att stiga av den vid ändhållplatsen i ösregnet, för då skulle genast en hord av unga damer och barn invadera bussen utan att tänka på det eventuellt rationella i att först släppa av dem som ville gå av.

Med mitt paraply, som nu kom till ordentlig användning för första gången på resan, fann jag min väg till Seven Hills och fick genast ett enmansrum – för 250. Priset hade gått upp 20% sedan förra året, men inflationen var långt ifrån så stor.

Naturligtvis gjorde ovädret att man genast förföljdes av strömavbrott och havererade servrar, som återkom och försvann igen lika nyckfullt och enerverande som i Leh, men min värd trodde vädret kunde bli bättre. Det kunde i alla fall inte bli sämre.

206

del 16: Sista trekken.

Att komma från Dharamsala till Manali var en kännbar kulturchock. I Manali lärde man sig älska det primitiva jordnära livet med underbar ursprunglig folkkultur överallt, men i Dharamsala var allt modernt och ingenting ursprungligt. I stället hade man den buddhistisk-tibetanska kulturen, som var fullkomligt dominerande och överväldigande i sin glädje och värme. Det var två olika världar.

Efter det gränslösa ovädret var det vackert väder på morgonen, och jag stack mig upp till Triund 1000 meter upp. Där var fullt av folk. De inhemska turistgrupperna trängdes på stigarna, och där uppe var det rena folkfesten, bara för att det var någon sorts lokal semester. Dess värre var också stigen upp mera kantad än någonsin med bortslängda plastflaskor och annat skräp, och vandrarna själva gick med portabel audiell miljöförstöring, som om landskapet och utsikterna inte betydde någonting bara de fick höra sin automatiska skvalmusik.

Där har vi den andra sidan av det uråldrigt kulturella Indien. De har ingen ansvarskänsla alls inför modernismens och konsumtionssamhällets avarter. I Ladakh klagade guiderna på att Ladakh var ett rent land utan skräp tills den indiska medelklassen fann Ladakh som turistmål och började invadera med fullkomlig nedskräpning av landet som resultat. Tidigare hade jag alltid kunnat plocka upp det begränsade antalet plastflaskor som slängts på vägen upp till Triund, men nu var de för många för att kunna bärgas annat än med hästar och packningar. Det är bara dålig uppfostran och brist på utbildning. Indierna har under sin 5000-åriga civilisationshistoria aldrig tidigare ställts inför nedskräpningsproblemet, men de borde ju fatta av sig själva att man inte skräpar ner.

Den följande dagen blev avskedets dag. Jag gick åter upp till Triund och träffade alla mina bergsvänner där uppe, lovandes dem att jag skulle försöka återvända efter Diwali den 30 oktober. Detta var nästan en skyldighet, då jag missade Darjeeling förra året och min polisvän där i Sikkim ständigt gjorde sig påmind med våra vänner. Samtidigt propsade många på att jag skulle hålla mig i Göteborg. En omfattande dubbelbokningskris var på väg, men min familj i Manali hade faktiskt varit först.

På Shamballah, där jag intog en påver middag igår, fick jag dock sällskap av ett angenämt sällskap unga indiskor med långt hår från Delhi. Den trevligaste med det längsta håret var tandläkare och njöt av att intervjua mig.

På samma sätt mötte jag unga intresserade ungdomar både uppe vid Triund och på vägen ner, som fattade stort intresse för min person och mina erfarenheter. Dock dök aldrig min väntade vän Lobsang från Ladakh upp fastän han var väntad.

Triundtrekken förblir den bästa tänkbara övningen för trekking i Himalaya. Det är 8 km upp, och det är nästan rakt upp hela vägen med åtskilliga hinder på vägen som det gäller att bestiga. Från Triund kan man fortsätta ytterligare längre upp till Snowline på 3200 meter. Triund är på 2876 och ganska precis 1000 meter över McLeod Ganj men 2000 meter ovanför slätten nedanför Dharamsala. Denna trek kräver sina skor, och jag passade på att fixa upp mina sandaler för 200 rupier. De höll på att upplösas igen men skulle nu vara i två år till.

207

Klockan 6 tog jag bussen ner, och precis klockan 6 på morgonen nådde vi ISBT (Inter State Bus Terminal) i Delhi, där jag tog en autorickshaw ut till flygfältet för 400 rupier efter mycket köpslående – man ville ha 650 och 800 för en taxi. Min erfarna chaufför körde fort och skickligt men hostade svårt hela vägen – han var rökare sedan 20 år. Det är inte hälsosamt i Delhi.

Resan hade i stort sett gått lugnt och bra hela vägen utan incidenter och katastrofer – endast vädret hade blockerat vissa möjligheter. Min budget på 1000 rupier om dagen hade klarat sig med bara 800 om dagen (100 kronor), varför jag fick 6430 rupier över till nästa resa, nästan som en uppmaning därtill. Därmed hade hela resan kostat endast 8200 kronor för 34 dagar inklusive allt.

Det är värt att notera, att jag nådde Göteborg och kunde få ut mitt bagage på Landvetter bara 22 timmar efter att jag stigit på bussen i Dharamsala.

Det var även mycket sällsamt att notera, att när jag kom hem en vecka före höstdagjämningen rådde det full högsommarvärme i Göteborg med temperaturer uppåt 25 grader. Augusti månad hade globalt återigen slagit värmerekord över hela världen.

11.8-14.9.2016 ”Lugna resan” var idealisk på alla sätt medan dock vädret saboterade allt. Delvis för att kompensera mig satsade jag på en ny Indienresa till senhösten i hopp om bättre väder.

Förhoppningen infriades, vädret var oavbrutet gynnsamt och nästan idealiskt hela vägen, medan allting annat gick på tok, genom framför allt den ödesdigra och plötsliga demonetariseringen, som 8 november, samma dag som Trumpen valdes till president, saboterade och förstörde turismen över hela Indien.

Prövningsresan, del 1: Snabba ryck till Manali ”Lugna resan” var idealisk på alla sätt medan dock vädret saboterade allt. Delvis för att kompensera mig satsade jag på en ny Indienresa till senhösten i hopp om bättre tur med vädret. Förhoppningen infriades med besked, vädret var oavbrutet gynnsamt och nästan idealiskt hela vägen, medan dock allting annat gick på tok…

Som lämplig inledning till denna årets andra Himalayaresa genomgick jag en omfattande läkarundersökning en vecka innan genom projektet Scapis, som på måfå utväljer människor runt hela landet, 5000 bara från Göteborgstrakten, (jag var nummer 4500-någonting,) för att genom grundlig undersökning av allmän lung- och hjärtverksamhet komma till rätta med främst lungsjukdomen KOL samt även förebygga andra hjärt- och lungsjukdomar. Som final på den preliminära undersökningen fick jag cykla i åtta minuter under ständigt ökat motstånd (uppförsbacke), och slutresultatet förbluffade läkaren, som menade att min kondition var så god att den knappast kunde bli bättre.

Allt gick bra under resan ända fram till Simla. Efter veckor av oavbrutet regn bjöd avresedagen på hyfsat väder, och även om fem timmars väntan i Helsingfors var olidligt tålamodsprövande kunde man ändå stå ut och överleva det om dock med svårighet – man var ju otålig att komma iväg söderut och upp i bergen fortast möjligt.

208

Den japanska trängseln på Vanda flygfält var anmärkningsvärt dominerande. I vissa hallar kunde man knappt komma fram för bara japaner.

På flyget mötte jag en okänd släkting. Värdinnan för flygets service hette Graeffe, och då det var ett bekant namn sökte jag upp henne vid ett lämpligt tillfälle. Jo, det visade sig att Saga Graeffe, en av min mormors kusiner, var hennes farmor, som levt ända in på 2000-talet.

Tyvärr hade vi inte möjlighet att närmare utreda släktträdets alla förgreningar. Jag hade gärna frågat henne närmare om hennes eventuella relationer med den andra kusinsläkten Starck.

Enda incidenten ombord inträffade under serveringen. Det uppstod turbulenser.

Serveringen avbröts innan den riktigt hunnit börja, och det blev förbjudet att gå på toaletten.

Fastän turbulensen upphörde nästan genast tog det lång tid för serveringen att komma i gång igen, så vi fick mat först klockan 22. Det var ej mer än den vanliga minimala flygplansmaten, men man fick kompensera den med obegränsade mängder rödvin.

Som medpassagerare bredvid mig hade jag en mycket sympatisk medelålders indier som bara såg filmer hela tiden och inte sov en blund. En av filmerna han såg var en praktuppvisning av historisk Bollywoodshow med extrem romantik, både rövar-, krigs- och riktig romantik blandad med bländande sång- och dansuppvisningar och med en medeltida kostymprakt som gjorde varje scen till en bildlig njutning hur ytlig själva storyn och replikerna än var. Bollywood har mycket att bjuda på, men denna historiska extremromantiska färgpraktfilm av scenografisk oavbruten virtuositet var minst sagt imponerande.

Bussen från flygfältet till bussterminalen var så packad med sikher och deras massor av koffertbagage att de trängdes och slogs till och med för att köa utanför dörren. Någon gav mig rådet att ta nästa buss.

Vid bussterminalen fann jag omedelbart rätt Simlabuss, och 10-timmars bussresan dit i strålande solsken förlöpte utan incidenter, men i Simla fungerade inte biljettkontoret. Det var helt enkelt obemannat och vägrade låta sig bemannas.

Genom att fråga mig fram fann jag till slut ett litet undanskymt extra biljettkontor där alla stod och trängdes både innanför och utanför. Jag fick rådet att komma tillbaka en halv timme senare.

Naturligtvis var det ett risktagande att resa till Indien bara några dagar före Diwali, men meningen var ju att komma i tid till Diwali, vilket jag missat senast. En halvtimme senare fick jag min biljett och kunde lugnt ta mig upp till staden för en traditionell invigning av ännu en Indienresa på the Indian Coffee House.

Jag hade meddelat min vän Nick (från 2013) att jag skulle vara där, men han dök inte upp.

Det var bara att i god tid bege sig ner till skyttelbussen igen. Denna var överfull, och jag fick till nöds plats som sista passagerare stående i dörröppningen, medan den närmaste sittande passageraren noggrant förvaltade min känsliga plastpåse med dess oumbärliga flaska.

Natten på bussen till Manali blev svår. Jag hade oturen att till medpassagerare få en otymplig ung man som hela tiden klängde på mig mest i sömnen. Fastän hans kompis på andra sidan flyttade bort och utrymmet blev rymligare fortsatte han att pressa på mig och luta sig på mig. Det blev ingen sömn att tala om. Därtill rusade bussen i en rasande fart och krängde och slängde i krökarna hela tiden, så vi kom fram alldeles för tidigt redan halv 6 efter bara åtta timmar, och det var svinkallt på morgonen.

209

Till min stora häpnad, överraskning och glädje var Raju där och mötte mig. Jag hade meddelat honom om min ankomst, vilket han tagit ad notam. Han sände genast iväg mig till Greenland och berättade att han ringt till sin partner och bett honom låsa upp åt mig.

Där var det bara att dra något gammalt över sig, dra öronen åt sig och somna efter en välkomstdrink. Man var hemma igen och i tid för Diwali.

När man vaknade upp igen efter två timmar var det 13 grader i rummet, men efter frukost och man släppt in den värmande solen var man levande igen, och det var bara att kompensera sig efter tre dåliga nätter och 39 timmars sittande resa dag och natt.

P.S. Den 30 november avslutades min omfattande läkarundersökning genom Scapisprojektet.

Tyvärr kunde man hos mig inte finna något spår av någon åderförkalkning. del 2: Den nya konferensen och Laila Roth.

Johannes väntade mig i Vashisht. Många ställen hade redan stängt, men våra ställen var öppna. Han var mitt uppe i en ny konferens, och jag hade säkert missat hälften. Den handlade om rasism och de nya högerrörelserna. ”Det är ett vanskligt ämne att ge sig ut på men desto mera angeläget för dess kontroversialitet. Rasismen och högerrörelserna ökar i nästan skenande takt, och det beror mest på det förhärdade motstånd som bjuds av vänsterkonservatism, som bara stimulerar de nya högerkrafterna, så att ingenting verkar kunna stoppa dem.

Jag ska ge dig ett referat av vad som hittills kommit upp av intresse. De vänsterkonservativa envisas med att kalla högerkrafterna för nynazister och fascister, fastän både nazismen och fascismen är avslutade kapitel av historien. Dagens nya nationalsocialistiska rörelser har ingenting med den nazistiska situationen för 80 år sedan att göra. Det är som att kalla 1871 års franska republikaner för jakobiner eller skräckväldesåterinförare, eller som att kalla Konrad Adenauer för en ny Bismarck. Det är anakronistiskt och dumt.

Det enda betänkliga med de nya högervågorna är den del av deras rasism som innefattar judehat. De skär Rothschild, Soros, Mark Zuckerberg och Steven Spielberg alla över samma kam för att de har judiska anknytningar, vilket är vanvettigt dumt och lika dumt som att återframkalla nazismen. Vi trodde efter det andra världskriget att vi vuxit ifrån antisemitism, nazism och fascism, och lika fullt återuppträder dessa löjliga barnsjukdomar framkallade av meningslöst och grundlöst judehat och militant vänsterkonservatism, som hyllar Putin, som hyllar Stalin, som var värre än Hitler. Många av dessa vänsterkonservativa hyllar dessutom Kinas kommunistparti och Mao Zedong samt andra vänsterdiktaturer, som Pol Pot, som alltjämt hyllas av er glåmsvensk nummer ett Jan Myrdal. Är då rasismen på något sätt berättigad? Det är den springande och känsligaste frågan.

Alla imperier från renässansen till första världskriget hade rasismen som sin självklara grund.

Den ifrågasattes aldrig. Den vita rasen hade rätt att kolonisera världar utanför Europa då folken som bodde där stod på lägre kulturell nivå. Afrikanerna fattade aldrig konsten att navigera, fastän Afrika omges på alla håll av oceaner. Muhammedanerna var bestialiska i sin kvinnosyn, varför de borde underkuvas, styras och uppfostras, och tyvärr ser vi idag hur

210

deras kvinnosyn fortfarande är allt annat än civiliserad. Först i och med engelsmännens upphävande av slaveriet i början på 1800-talet började den dittills självklara rasismen uppluckras.

Vad som bringat rasismen en skenande renässans idag är flyktingkrisen. Afrikaner flyr i obegränsade massor över Medelhavet till Europa utan medel att klara och försörja sig, medan Europa samtidigt överväldigas av flyktingströmmar från muslimska länder, medan araberna vägrar ta emot en enda. Realistiska pragmatiker kallar detta en muslimsk invasion, medan politiker i Europa påstår att Europa behöver dessa flyktingar för sin bristande tillväxt i befolkning och ekonomi.

Ursäkta mig, men lider inte världen av extrem och skenande överbefolkning, som därtill accelererar klimatkrisen med rekordvärme världen över varje ny månad? Bör man som politiker inte då snarare bromsa befolkningens tillväxt än att ansvarslöst underblåsa den med skenande sociala och kriminella problem som resultat? Därför tillväxer rasismen i takt med de andra skenande missförhållandena.

Buddhismen och kristendomen är de enda religioner och rörelser som idag förespråkar celibat, vilket är den enda vettiga åtgärden mot befolkningsexplosionen. Både islam och katolicismen förespråkar motsatsen, vilket är dåraktigt och förkastligt. Islam har inget existensberättigande över huvud taget i vår moderna värld som en medeltida förtryckarvidskepelse, och katolicismen har mycket kvar att reformera bort inom sig själv, till exempel bannlysningssystemet och indexet över förbjudna böcker, även om den ärligt anstränger sig till reformer under påvarna John Paul II och den nuvarande.

Där har du en tillfällig summering av argumenten hittills. Vad är det nu som har hänt med vår vän Laila? Du vet att jag aldrig haft något med Facebook att göra. Hon om någon var som gjord för att råka illa ut där.”

Jag gav honom en kort summering av fallet. Hon var mycket aktiv och hade bara inom ett och ett halvt år skaffat sig 5000 vänner och expanderade även inom andra sajter med sina dikter och bilder, hon hade en egen WordPress-sida, skrev flitigt på både PoetBay och UKAuthors och hade över 20,000 bilder på Flickr. Så plötsligt stängdes hennes konto på Facebook för två bilders skull, som tydligen någon tagit anstöt av och rapporterat, den ena med ett synligt kvinnligt bröst, den andra av ofta förekommande symbolen Baphomet, som alltid avbildas som asexuell eller transsexuell med både bröst och organ.

Hon hade avstängts utan möjlighet att överklaga eller ens kommunicera på Facebook och alltså i ett slag förlorat kontakten med sina 5000 vänner och 2400 följare utom alla sina olika grupper, av vilka jag var med i fem. En av dem var hennes egen grupp för sina vänner kallad ”Avalons tempel” där jag fortsatte publicera hennes nya dikter och kopior av hennes försök att nå fram till Facebook för att åter få sitt konto öppnat. Men när Facebook stängt och låst ett konto har jag aldrig hört talas om att det skulle öppnas igen även om man sände in sin avkrävda legitimation, vilket risken är att Facebook ställer som villkor bara som ursäkt för att aldrig mera öppna kontot.

Jag ville inte yttra mig om Lailas förtvivlan och tårar, men att hon alls fortsatte att skriva dikter såg jag som ett sundhetstecken.

211

När detta publiceras i januari har hon varit avstängd från Facebook i tre månader utan något svar därifrån på alla hennes vädjanden sedan november.

del 3: Diwali Från konferensen: ”Den avgörande faktorn i den nya orienteringen i rasism är överlevnadsfaktorn. Här kommer Darwinismen in i bilden. Om man indelar de olika raserna i de gula, de svarta och de vita, hur ter sig deras olika överlevnadskompetens? De gula i Kina är världens största folk och har alltid varit så, men ingen ras har utstått större prövningar. Enväldet i Kina har alltid varit hänsynslöst, bara under Mao-eran åstadkom det världens värsta folkmord med likvideringen av över 100 miljoner kineser genom Maos så kallade reformer och kulturrevolutionen. Japan har ensamt fått utstå två atombombsattacker och även drabbats av Fukushimakrisen utom dagliga jordbävningar sedan urminnes tider och har alltid presterat en enastående överlevnadskompetens. Mongolerna, slutligen, skapade världens största imperium någonsin och det blott från hästryggen.

Den svarta rasen har alltid varit undertryckt. Den har alltid förslavats av både vita och araber, och den har aldrig presterat någon betydande civilisationskultur. Däremot har den alltid bevisat sin överlevnadskompetens genom potens, men frågan är om det är så lyckat vid överbefolkningskristider.

Den vita rasen har alltid varit praktiskt kompetent och överlägsen. Den har alltid kunnat organisera, i synnerhet den anglo-saxiska grenen, och även kulturellt varit överlägsen i sin kreativitet och fallenhet för invention och brytandet av nya banor. Dess svaghet har varit dess fallenhet för stagnation och impotens, men den har alltid funnit en väg vidare.

Så har vi den semitiska rasen, om den kan kallas ras. Judarna måste tillerkännas den högsta överlevnadskompetensen bland alla världens folk genom de förföljelser de alltid varit utsatta för vilket bara stimulerat och provocerat dem till större ansträngningar och högre växel.

Araberna har låtit sig förslavas av en intolerant diktatorisk religion som förbjuder bilder, diktning och egentligen all kultur utom den egna wahabitiska stamkulturen, som är primitiv och brutal. Människovärdet har generellt varit obefintligt inom islam, ingen rörelse har farit hårdare fram med mänskligheten eller påvisat en högre grad av självdestruktivitet, och även om också de påvisat en utomordentlig potens i fortplantningen, som inte är så lyckat vid överbefolkningskristider, måste de genom islam betecknas som de minst överlevnadskompetenta av världens folk, raser och ideologier.”

Så mycket för konferensen tills vidare. Vädret var strålande, kvart över 8 infann sig solen på min veranda om morgonen, och på fredagseftermiddagen gick jag upp till Tara och hans familj. Han bjöd på middag som vanligt, jag berättade om hur min pension stabiliserats efter ålderspensioneringen, men med honom i huset var hans gamle far, som jag trott vara död.

Han hade ju varit så sjuk så länge. Plötsligt verkade han återuppstånden, och han fick fortfarande sin whisky gratis varje månad. Trots alla kriser verkade ingenting ha förändrats sedan jag senast firade Diwali med dem för tre år sedan, och vi såg fram emot en ny Diwali tillsammans.

212

Tara berättade att hans gamla pappa var 100 år gammal och att han hade en äldre bror som var 76. Om vi hade tur kunde vi få träffa honom under Diwali.

Vädret häll sig, fastän det hade utlovats regn. Tara hade föreslagit att vi skulle gå upp längs berget och köpa ett får att slakta för Diwali. Det lät väl optimistiskt, och när det kom till kritan visade det sig att han hade väntat sig att jag skulle köpa fåret åt honom – för 15,000 rupier. Vi gjorde en tur upp längs berget i alla fall, men han stannade på vägen. Jag fortsatte upp och nådde fram till fåren, som betade högst uppe på berget nära krönet, och jag undrade hur i all världen Tara hade tänkt sig få ner fåret därifrån, om han skulle få det slaktat där.

Till vårt Diwalifirande infann sig också en ung amerikan från Wyoming som hette Wyatt.

Han var bara 20 år men mycket trevlig och visste som så många unga resenärer i Indien varken vad han ville i livet eller något om Indien. Han var fullkomligt grön, och Tara hade faderligt tagit hand om honom och försökte som för så många andra av sina äventyrliga gäster i Indien utgöra en fast punkt och tillflykt som ett extra hem och trygghet för honom.

Det blev en glad Diwali igen med fyrverkerier och smällare över hela staden långt där nere medan vi vältrade oss i god mat och whisky. Tara hade inte fått sitt får, men han utbad sig om kontanter för att köpa fårkött i staden, som han skickade sin son till – han var utan kontanter själv. Allt jag hade på mig var lyckligtvis bara 500 rupier.

Detta är avigsidan med denna familj. Liksom de flesta hinduer ser de en västerlänning i första hand som en penningkälla och gör vad de kan för att mjölka fram den. Förra året ville de ha mig till att betala för ett osäkert medägande i ett hotell, och nu försökte de få mig att köpa ett får. Tara är en dynamisk person bara vill alla väl och utgör den idealiska fadern för sin stora familj, men han är en fantast och som sådan orealistisk och opsykologisk även om han inte saknar empati.

Den stora och goda nyheten för Diwali var dock något helt annat. Laila Roth var tillbaka, på Diwalimorgonen fick jag en vänförfrågan av henne på Facebook under ett nytt namn. Hon hade varit död på Facebook i tre veckor. Affären är inte över för att hon kommit tillbaka, och det kan till och med bli juridiska efterräkningar med Facebook. Hennes konto förblir beslagtaget.

(Dess värre visade sig återkomsten bara vara tillfällig. Efter en vecka var även hennes nya konto beslagtaget, och ej heller det har hon hittills fått tillbaka.

Hennes avstängning från Facebook är något obegripligt. Hon brukade dela dikter och bilder, enligt andra vittnen var hennes bilder de vackraste som fanns, och hennes dikter de bästa i sitt slag. På någon bild förekom ett synligt kvinnobröst, vilket ledde till hennes avstängning, som nu har bekräftats. Hon har kontinuerligt överklagat utan resultat eller ens något svar sedan november.) del 4: Sista dagen i Manali.

Tyvärr hopade sig bekymren. Hemma i Göteborg hade en av mina bästa väninnor, en ensamstående mor med två döttrar, åkt in på sjukhus med hjärnskakning efter misshandel av svensk, och jag kunde ingenting göra för att hjälpa henne utom att hålla kontakten.

Laila Roth förlorade sitt nya konto, det sattes ur funktion av Facebook, och vi fick börja om från början igen. Tydligen vet hon för mycket om Facebook.

213

Jag kunde dock tillbringa en natt till hos Tara och familjen uppe på berget, vilket var mycket välgörande. Han lovade att inte dricka någonting mera före nästa Diwali.

Annars umgicks jag mest med den trinda buddhistiska österrikaren min granne på hotellet med sin rara hustru, och även han skulle resa vidare när som helst.

I Old Manali var det ständigt stökig indisk turisttrafik, så att jag inte fick plats längre på mitt gamla café vid vattnet. I stället fann jag ett nytt högre uppströms som hette ”Evergreen” där jag kunde sitta och njuta av både solen, vattnet och kaffet.

En ny vän uppe i Vashisht var en gammal hippie, som jag sett många år där uppe, men som jag nu blev närmare bekant med. Han var från familjen Roerichs Nagar och hade en egen organisk trädgård där.

Sammanlagt stannade jag nio dagar i Manali, vilket är rekord. De sista dagarna i Vashisht pågick ett bröllop där, som var så bullersamt, att man inte kunde äta middag där längre.

Raju såg jag aldrig röken av, men jag lämnade honom en hälsning innan jag avreste lördag morgon.

Vädret var lika perfekt som alla tidigare dagar hittills. Allt gick bra ända fram till Palampur bara några mil från Dharamsala. Där började problemen.

Det uppstod en trafikstockning vid Gaggal som var den svåraste jag någonsin upplevt i Indien. Vi satt fast i två timmar och kunde högst röra oss en meter i taget var tionde minut.

Det visade sig efter två timmar, när vi kom fram till knutpunkten, att det var bron med bamburäckena, ”cross bridge at own risk”, som var problemet. Den höll på att asfalteras.

Efter 12 timmar kom vi fram till Dharamsala, vilket även det var rekord – det är bara 25 mil. Bussen upp till McLeod Ganj genljöd av diverse jordbävningsoväsen från olika högtalare och telefoner, och samma var fallet i hela McLeod Ganj. Man börjar tröttna på detta. Mitt standardhotell ”7 Hills” var fullt med bara ett dubbelrum ledigt för 600, så jag sökte plats hos Kalsang. Där fick jag en trevlig singel för bara 200, vilket jag tackade min smala lycka för. Så kunde jag äntligen för första gången idag satsa på en riktig måltid, som intogs på ”4 Seasons” bredvid gamla nedlagda ”Gakyi”, som kunde avnjutas trots jordbävningsdisco längs hela gatan.

Därefter tog jag en sedvanlig kaffe hos Nick’s och hamnade bredvid en anglo-indiska som bodde i Delhi och London och sysslade med film. Jag hade ramlat rakt in i McLeod Ganjs årliga filmfestival. Hon rekommenderade särskilt en film söndag kväll med ett oskrivbart och outtalbart indiskt namn som skulle skildra en faktisk händelse 1983 med mycket våld och tortyr. Jag tackade så mycket.

Lyckligtvis fungerade internet krångelfritt på Kalsang när man väl lyckats öppna kanalerna, och Laila Roths fall verkade hopplöst – hon kunde bara få tillbaka sina hemsidor på Facebook om hon uppgav en laglig digital ID men var papperslös. Tydligen är då papperslösa uteslutna från Facebook, som inte har någon laglig rätt att utkräva en laglig identitetshandling på nätet, som ändå inte är giltig. Snacka om grotesk byråkrati. Kafka – Orwell – Facebook. del 5: Frusen i Dharamsala Vädret förblev fantastiskt, och Dharamsala var påtagligt varmare än Manali. Ändå ansattes jag av en frusenhet, som var svår att bli av med. Jag frös på nätterna med två

214

filtar och 19 grader i rummet och sov dåligt under oupphörligt ältande av bekymren med Laila Roth och den andra damen som råkat illa ut i Göteborg.

Likväl gick jag som vanligt upp till Triund varje morgon och träffade mina gamla bergsvänner, men lille Lalu var borta. Han hade rest hem till Bodhgaya före Diwali. Min andre bäste vän, som förestod det äldsta kaféet halvvägs upp till Triund, sörjde över miljöförstöringen och den hinduiska massturismen. Jag hade aldrig tidigare sett poliser i Dharamsala, nu fanns det flera och till och med på post i Dharamkot, och nedskräpningen av ungdomar på vägen upp till Triund med plastflaskor, ölburkar, plastpåsar och annat oförgängligt skräp var fruktansvärd. Min vän hade ett torn av tomma ölburkar utanför sitt kafé, som inkräktande gäster bara lämnat kvar, som om det inte räckte med deras infernaliska skräpmusik på burk.

Andra dagen på väg ner träffade jag en äldre sydtyrolsk dam som var mycket pratsam och inte ville släppa mig – hon ville helst ha mig till sin guide. Jag träffade min gamle skomakare igen, som jag inte behövt konsultera på ett antal år, och min gamle unge värd på Seven Hills såg jag dagligen, men jag trivdes bra på Kalsang med det bästa singelrummet jag någonsin haft i Dharamsala, medan jag tacksamt intog mitt kvällste på Seven Hills för bara 15 rupier med den unge kocken där, som älskade mig.

Den andra dagen började jag må bättre trots utvakningen och sömnlösheten, och på kvällen på Four Seasons med min regelmässiga Thenthuk för bara 100 rupier råkade jag höra svenska i restaurangen. Det var ett ungt par som arbetade kontinuerligt i Dharamsala för IM (Individuell Människohjälp) där han var lundensare och hon bodde på Amiralitetsgatan i Majorna som nästan granne med mig. Inte nog med det. Vid bordet mellan oss satt det en norska från Oslo med sin tibetanska son, som hon kallade honom, så plötsligt genljöd restaurangen av skandinaviska med representanter för alla de tre övre nordisk-skandinaviska länderna. Det var underbart, och vi satt kvar länge.

Jag sökte min ljuva kvinnliga tandläkare, men hon hade stängt. Jag uppsökte en resebyrå i hopp om att kunna ordna min tågbiljett österut, men liksom för två år sedan var den enda möjligheten att fixa detta att först fara ner till Delhi och göra det där.

Sålunda avlöpte måndagen med tillfrisknande och en lycklig avslutning inför tisdagens makabra amerikanska presidentval, som kunde sluta hur illa som helst. Det var inte ett val mellan pest och kolera utan ett närmast surrealistiskt otäckt skrämmande val mellan en skräcködla och en översittare som världens mäktigaste nations nästa president för fyra år framåt. Skräcködlan Clinton hade åtminstone ett bra lag omkring sig med Bernie Sanders som stöd medan Trumpen stod fullständigt ensam i sin makabra odräglighet.

Valdagen gick jag ännu en gång upp till Triund och samtalade med min vän på vägen ner om tillståndet. Jag hade haft en sömnlös natt igen, kvällen hade förstörts av en granne på Kalsang som hela kvällen satt utanför mitt fönster och pratade i telefon och spelade odräglig musik. När jag efter klockan 10 bad vänligt om en smula tystnad frågade han: ”Stör det dig?”

Svaret blev ja. ”Det skiter jag i,” sade han och fortsatte till klockan 12.

Därefter kunde jag sova en snutt men vaknade klockan 3 och kunde svårligen somna in på nytt. Hälsan var bättre, jag frös inte längre, och jag frågade min vän vad det kunde bero på.

Jag hade ätit kött på söndagen men inte på måndagen, det var måndag jag varit misslyckad

215

men sedan blivit bättre, och han berättade att köttet ofta var dåligt i McLeod Ganj: gammalt, länge legat i kylskåp, och så vidare.

Det uppstod problem i McLeod Ganj. Man kunde inte köpa bussbiljett för att komma vidare, då någon dator krånglade. Vi väntade i 2,5 timmar vid det lilla biljettkontoret med det ständiga beskedet, att ”kom tillbaka om en kvart,” utan att det löste sig under hela tisdagseftermiddagen. På onsdag morgon var det stängt, och man ombads återkomma till lunch. Detta kunde innebära att man kvarhölls en extra dag i Dharamsala.

Och så var det premiärministerns chockartade besked, att alla 500- och 1000-lappar inte längre gällde. Vad tusan betydde detta? På onsdagen skulle alla banker hållas stängda, och till nöds kunde man fortfarande betala med dessa sedlar på sjukhus och vissa statliga institutioner såsom begravningsbyråer. Premiärministern skyllde på omfattande sedelförfalsknings-komplotter av jihadister och från Pakistan. Det gällde att bara betala med 500-lappar så länge det gick och skaffa sig så mycket växel som möjligt.

Men detta gick inte alls. Det var tvärstopp i hela staden, och ingen hade kontanter. Till nöds kunde jag hos resebyrån Thomas Cook växla till mig 28 hundralappar för mina 300 svenska och 100 danska kronor. Därmed kunde jag åtminstone köpa mera whisky.

Detta behövdes, ty tydligen hade Trumpen vunnit presidentvalet, och världens farligaste, mest odrägliga och en av dess rikaste män hade blivit president. Han var en clown, dum i huvudet och fullständigt omdömeslös och ansvarslös, och så hade amerikanerna, hela södern och mellanvästern, röstat på honom bara för att slippa Hillary.

Somliga skålade i champagne, och ingen var gladare än Putin. Andra dränkte sina sorger i vad som helst, och jag hade tillgång till den förträffliga ”8 P.M.”-whiskyn, som faktiskt var bra med 42,8 % och 75 cl, två flaskor för 50 kronor.

Inte heller fick jag min bussbiljett för att komma vidare. Bussexpeditionens dator fungerade inte. Alltså satt man fast i Dharamsala med en Trump som president och hela Indien paralyserat av att dess vanligaste sedlar (86% av alla) plötsligt utan förvarning förklarats värdelösa av regeringen med Mr. Modi som premiärminister. Mer än en miljard drabbades av detta, därmed kunde den svarta marknaden bara ytterligare förvärras, och det liknade rena kuppmakeriet. del 6: På vift i Delhi Dagen efter den chockartade demonetariseringen i Dharamsala.

Det blev en dålig natt, och även vädret verkade förfalla. Jag vaknade klockan 4 och kunde inte somna om, så man steg upp på dåligt humör inställd på att växla bort så mycket indiska pengar som möjligt så att man kunde klara resten av resan.

När jag gick till ICICI-banken närmast mig klockan 10 på morgonen vid öppnandet blev jag artigt bemött, anvisades en stol och bjöds på ett glas vatten. Efter någon väntan ombads jag komma tillbaka klockan 3. Det fick jag finna mig i.

Naturligtvis försökte jag med andra banker under tiden. State Bank of India verkade vara det säkraste kortet som säkert skulle ha kontanter, men man fick bara växla 4000 (600 kronor), och man måste fylla i en blankett och göra en kopia av sitt pass. Trängseln och köerna var förfärliga.

216

Jag försökte på nytt efter lunch och fick stå i kö i 1,5 timmar. Mitt i ruljangsen lämnade expediten kön i sticket och gick på lunch. Kön blev hängande i limbo i en halv timme. Sedan kunde man få sina kontanter i hundralappar (15 kronor), men han som stod bakom mig, en lång räkel som hela tiden tryckte på och flåsade i min nacke, lyckades tränga sig förbi mig då han kände en dam vid valvet. Det förbättrade inte ens humör.

Klockan 3 återgick jag till den vänliga ICICI-banken. De ville inte släppa in mig, men jag förklarade att jag ombetts återkomma klockan 3. Då blev jag insläppt, och de förklarade att de väntat en stor leverans kontanter från centralbanken som aldrig anlänt. I stället skulle den komma klockan 8 följande morgon. Då skulle jag redan sitta på bussen.

Trots allt hade biljettkontoret börjat fungera igen på morgonen, så att jag fått en plats på den statliga bussen till Delhi klockan 19.30. Åtminstone den resan var räddad, jag kunde komma bort och iväg men hade bara 600 kronor i användbara indiska kontanter att leva på tills jag nådde en bank nästa gång.

Kanske borde jag ha stannat kvar i Dharamsala en dag extra och väntat ut den värsta delen av krisen, men bussresan ner till Delhi gick tämligen smärtfritt. Med på bussen var ett ungt par med ett berg av bagage, koffertaktiga ryggsäckar, magryggsäckar och diverse musikinstrument, däribland en gitarr. Vi hade tänkt ta en gemensam rickshawtaxi till New Delhi järnvägsstation, men det var innan jag upptäckt deras massiva bagage. Ändå lyckades vi klämma in alltsammans, och vi kom oskadda fram till New Delhi.

När jag nådde turistkontoret för fixandet av min biljett fanns där bara två andra klienter, två helt unga damer, som var helt nyanlända och gröna. De hade båda kastat sig ut på det vanvettiga företaget att resa ensamma till Indien, den ena från Kina med midjelångt hår, och den andra från München, en turkiska med sprudlande spiritualitet. De hade haft fruktansvärda äventyr vid ankomsten och nästan blivit kidnappade, turkiskan hade faktiskt fått ett anbud att tillbringa natten hos en lysten rickshawchaufför, men de hade funnit varandra och så lyckats rädda sig in på turistkontoret. Naturligtvis hade de dock bara 500lappar och var därmed i praktiken helt utan pengar. De hade helt aningslöst ramlat rakt in i kaoset av den indiska valutakrisen.

Det första vi gjorde när vi fått våra tågbiljetter, de skulle till Rishikesh, var att försöka uppsöka en bank för växling. Vi fann efter en längre promenad enligt en polismans hjälpsamma instruktioner ett antal banker, men det var en halvtimme kvar till öppningsdags, och köerna ringlade sig kilometervis längs hela gatan. Alla banker vi såg hade oändliga kaotiska köer. Vi fann en reseagentur som var villig att växla Euro, men han kunde bara ge värdelösa 500-lappar.

I detta panikläge erbjöd jag dem att följa med mig ut till Mainu Ka Tilla, då jag måste tillbringa natten i Delhi i väntan på eftermiddagståget på lördag. De gjorde vad som helst för att slippa Delhi, så de följde med mig ut.

Där hade vi sedan några hjärtligt trevliga timmar tillsammans. De stormtrivdes bland tibetanerna i Mainu Ka Tilla, det är ju de tibetanska flyktingarnas koloni norr om Delhi vid floden, det är ett tibetanskt ghetto men ett rent och angenämt sådant, och Sabra, min unga turkiska väninna från München, var helt på det klara med de goda vibrationerna i området.

Kinesiskan tycks ha hetat Si men kunde bara skriva sitt namn på kinesiska.

217

Vi hade en underbar lunch tillsammans, och vi löste det ekonomiska problemet så att jag fick lägga ut för dem, medan de fick ersätta mig med en 500-lapp. De fick inhysa sitt bagage hos mig under tiden men ville inte hyra ett helt rum för bara sex timmar. Mitt rum låg högst upp med allmänt badrum där duschen fungerade dåligt med bara tre strålar och kostade 450, men Wi-Fi ingick.

Vi avslutade lunchen med en gemensam cappuccino, min första någonsin i Indien, som verkligen lyfte oss ordentligt. På det kaféet kunde man betala med kreditkort, så där vållade pengarna inga problem.

Värre var det när de skulle vidare till tunnelbanan för att ta sitt tåg från Old Delhi. Det var ett långt stycke dit, flera kilometer, och de kunde ju inte betala för någon rickshaw. Jag fick helt enkelt gå med dem dit och hjälpa dem med bagaget. Det fanns inget annat val. Vi gjorde promenaden på 20 minuter. Lyckligtvis kom jag ihåg vägen från ett avlägset tidigare år, och dessutom hittade vi en vinbutik på vägen – min whisky var på upphällningen igen.

I tunnelbanestationen fanns det en ATM, men den fungerade inte trots en lång kös alla ansträngningar. Lyckligtvis kunde de köpa sin metrobiljett (7 rupier) med kreditkort, så de kunde komma iväg.

De var överlyckliga av tacksamhet för allt jag kunnat hjälpa dem med, men för mig hade det varit dagens stora glädje. del 7: Vidare österut Det var utomordentligt trivsamt att vistas i den tibetanska flyktingkolonin Mainu Ka Tilla norr om Delhi. Det är ett ghetto med nästan bara trånga gränder, men stämningen och atmosfären är utomordentligt angenäm och positiv, konstruktiv och inspirerande. Det finns inte en enda vinbutik i hela området, och hotellen förbjuder förtäring av sådant. Det var bara att njuta så länge jag kunde stanna kvar.

Mitt tåg gick klockan 4, men jag for tillbaka till New Delhi Railway Station i mycket god tid. Detta visade sig ha varit klokt i beaktande av vad som sedan hände.

Jag fann mitt tåg och min reserverade plats däri, men det visade sig att en annan passagerare hade samma plats. Detta hade hänt förut i Indien. Denna gång var dock misstaget mera allvarligt, ty när vi närmare studerade våra biljetter visade det sig att jag var på fel tåg.

Detta tåg hade nummer 12524, men mitt tåg hade nummer 12424. Båda var Rajdhani Express, men det ena skulle västerut och det andra österut. Mitt riktiga tåg var lyckligtvis vid perrongen bredvid, men jag fick ändå störta upp över gångbron igen, vilket inte var lätt, då en flod av folk var desperat på väg åt motsatt håll för att inte missa tåget. Detta tåg skulle avgå 16,00, mitt 16.10. Man blev nästan nertrampad.

På det rätta tåget infann sig en passagerare i liknande belägenhet. Även hans plats var redan upptagen, men han var på fel tåg. Han skulle med det tåg som jag först tagit plats i. Han fick störta iväg och göra samma gatlopp som jag men i motsatt riktning. Det var ju faktiskt bara en enda siffra i mitten som skilde de båda tågen åt.

Jag hade turen att råka ut för det mest angenäma tänkbara ressällskap. Det var två unga nepalesiska studenter vid universitetet i Delhi och en jämnårig engelsman från Yorkshire. Han hade blivit gruvarbetare som sin far om inte 60-talet förlöst honom så att han blivit hippie och

218

börjat resa. Han hade gjort turen till Indien över Turkiet, Iran, Afghanistan och Pakistan ett antal gånger fram till 1974 och hade nu siktet ställt på Mirik, där han inte varit nu på fem år.

Vi hade mycket att tala om, särskilt angående film och litteratur, och han gav mig flera intressanta tips. Nu levde han i Bristol och arbetade säsongsvis som trädgårdsmästare och ämnade liksom jag fortsätta efter pensioneringen.

Naturligtvis pratade vi mest om det akuta indiska penningproblemet, som ju hela Indien drabbats av plötsligt utan förvarning. Brian hade bara varit tre dagar i Indien och led fortfarande svårt av sin jet-lag. Vi kom punktligt fram till New Jaipalguri, där våra vägar skildes, då hans väg till Mirik inte kunde kombineras med min till Darjeeling. Jag hade dock turen att genast finna en jeep till Darjeeling fastän det var eftermiddag och det egentligen var höst, men vi kom fram till Darjeeling före mörkret.

Jag fann mitt gamla Tower View oförändrat och fick tillbaka både mitt gamla rum och min gamla säng. Allt tycktes oförändrat, och alla kände igen mig.

Det var faktiskt en njutning att få komma tillbaka efter två år, och även om jag fann många ställen stängda, både Kunga och Glenary’s till exempel denna söndag kväll, lyckades jag få dagens första måltid på Tashi Deleg på stadens baksida.

Resan från Delhi hade tagit 25 timmar nästan 160 mil på hjul. På vägen upp till Darjeeling hade jag fått en skymt av Kanjenjunga, men molnen var hotande.

Mina rumskamrater blev en ung musikalisk israelit med två gitarrer och en japan som var förkyld och hostade och snörvlade hela tiden. Man bosätter sig inte i ett dormitary om man är förkyld. Han skulle resa vidare till Calcutta och Benares.

Det var 16 grader i rummet, och man frös under natten, men det skulle väl bli bättre när man fått mat i kroppen och någon vila. Vädret var inte det bästa men inte heller det sämsta – det var delvis molnigt, men solen tittade fram ibland. Det kunde bli bättre. I gryningen kunde man åtminstone få se halva Kanjenjunga. Så fort solen trädde fram var det fullkomligt njutbart.

Dock förnekade sig det indiska valutakaoset inte ens i Darjeeling. The State Bank of India var öppen men hade inga pengar. Det skulle komma pengar efter klockan 12. Det kom inga pengar efter klockan 12.

Jag försökte skaffa mitt inresetillstånd för Sikkim, men det kontoret var helgstängt. Det var en måndag.

Jag kunde dock inta en efterlängtad lunch på Kunga, men priset för en kyckling thenthuk var 183 rupier, vilket är dyrt. I Mainu Ka Tilla hade samma måltid kostat hälften.

Dock lyckades jag bli av med 500-lappar genom att ordna min tågresa tillbaka till Delhi den 25 november. Det var samma tåg tillbaka som det jag kommit med, 2200 rupier, och jag fick tre ovärderliga hundralappar i växel, och framför allt var därmed återresan tryggad.

Vädret var varierande men utan regn, solen tittade till ibland, och Kanjenjunga skymtade ibland, men det kunde ju bli bättre. Temperaturen höll sig under dagen mellan 15 och 20 grader – på rummet hade vi 15. Det var tillräckligt. del 8: Prövningar i Darjeeling.

219

Det var utmärkande för hela resan att vädret i det närmaste var perfekt medan allt annat var åt fanders. Från början hade jag fört med mig bekymret med Laila Roth och hennes absurda utelåsning från Facebook som inte hade lösts trots alla tänkbara försök till vädjanden, överklaganden och petitioner – hon hade hela sitt sociala intellektuella liv där. Och så drabbade oss den 9 november samtidigt presidentvalet av den ankan och puckot Donald Dump , som aldrig kunde öppna munnen utan att göra sig skyldig till grov okunnighet och lögner, och den plötsliga indiska demonetariseringen av dess två mest i bruk varande sedlar, 500- och tusenlappen (75 och 150 kronor), som tillsammans utgjorde 86% av hela den indiska sedelfloran, som drabbade hela Indiens mera än en miljard människor och i praktiken slog ut hela turismen. Även i Darjeeling ringlade sig köerna runt kvarteren för att växla till sig kontanter för värdelösa 500- och tusenlappar. Jag ställde mig i en i god tid före bankens öppnande, men den öppnade aldrig. Efter en timme spordes det att dess nätverk låg nere. Då hade man förlorat halva morgonen i ett kaotiskt köande och skuffande medan biltrafiken hela tiden tutade sig in i trafikstockningar längs hela denna kösprängda bankgata.

Dock lyckades jag skaffa mitt tillstånd för Sikkim, men när jag väl nått kontoret allra längst ner i staden fick jag veta att blanketten måste erhållas och fyllas i högst upp i staden.

Under två år hade jag hunnit glömma hur det fungerade. Så det var bara att kuta dubbelt upp och ner i staden.

Jag fick tag i Gauram per mail, min särdeles exceptionelle vän senast jag varit här, men han befann sig i Malaysia där han arbetade i Penang. Dock sökte jag upp mina gamla vänner Dalai Lamas livvakt och hans hustru, och de var glada åt att få se mig igen efter två år. Deras son Phuntsok var numera lyckligt gift i England och hade tydligen gjort sin lycka.

På tisdagsmorgonen stötte jag ihop med Alby. Han hade vuxit ifatt mig och var nästan huvudet högre med sina femton år och växte fortfarande. Han och Rachel hade precis kommit tillbaka till Darjeeling från bland annat Mussoorie och Naini Tal, vart de funderat på att flytta, men Darjeeling var fortfarande bäst.

Jag försökte också maila till min polisvän i Phudong, Tashi Gyatso, för att höra om han var hemma eller var han var, men hoppet om svar var litet.

Som rumskamrater hade jag två unga män, japanen hade avlösts av en blond holländare som läste en 1000-sidors tegelsten som hette Infinite Jest av en viss Wallace som jag inte kände till. Israelen var kvar, men båda satt mest bara försjunkna i sina Ipods och erbjöd dåligt eller inget sällskap. De var nästan som motsatsen till Gauram och Fred förra gången.

Men vädret var magnifikt, det var en rekordartat stor fullmåne, och om jag vaknade i tid till onsdagen funderade jag allvarligt på att promenera till Tiger Hill för första gången på tre år. Jag hade problem med vänstra vadmuskeln, som tydligen överansträngts av allt mitt travande upp och ner i staden, men jag masserade den flitigt. Det var naturligtvis kallt på nätterna även om dagarna nådde upp till 20 grader i solskenet, vi hade 14 grader i rummet, så det var dags att trä på sig nattsockor.

20 över 3 vaknade jag och kunde inte somna om, så det var bara att förbereda sig för Tiger Hill. Kvart i 4 gav jag mig iväg med strumpor i sandaler och handskar, men det var förhållandevis varmt. När jag kom upp mot Tiger Hill däremot bet det till, och det var frost överallt. Tiger Hill är på 2800 meter.

220

Till min ofantliga förvåning fanns det inget utsiktstorn längre. Vad i all världen hade hänt med det? Hade det kollapsat? Där förekom nödtorftiga ansträngningar för att konstruera ett nytt med bambukäppar och en vag ansats till en byggnadsställning, men det var allt.

I det gamla utsiktstornet hade man kunnat gå in i olika salonger och värma sig, den dyraste låg högst upp, men nu fick man stå ute och invänta soluppgången och det spektakulära blottandet av Kanjenjunga i gryningssolen.

Inträdet var dock 10 rupier. Jag hade ingen växel och presenterade den första sedel jag fick tag i ur plånboken, som råkade vara en 500-sedel. Biljettförsäljaren bara viftade iväg mig.

Soluppgången var den mest perfekta möjliga, man kunde även klart se och fotografera Mount Everest längst i väster bakom Makalu, och den monetära krisen hade den fördelen med sig att turismen kommit av sig. Där var ingen fasansfull trängsel, även om 64 jeepar hade kört förbi mig – det hade brukat vara dubbelt så många. Man fick utan svårighet en bra utsiktsplats mot det heliga bergets uppenbarelse, det största och vackraste berget i världen genom sitt omfattande massiv, och hur kallt det än var, det måste ha varit omkring nollan, kunde man få sitt lystmäte i fotografering.

Sedan var det bara att genomföra den sedvanliga Darjeelingpromenaden i gryningssolen, 2 km ner mot Teesta för att få den bästa bilden av Darjeeling och Kanjenjunga, sedan till det gamla Ghoomklostret från 1850 där Lama Anagorika Govinda haft sin hemvist samt besöka begravningsplatsen med stuporna med ytterligare spektakulära vyer av Kanjenjunga och sedan fortsätta upp till Vishnutemplet, som nu var ett Krishnatempel – freskerna hade förnyats, de hade brukat representera alla världens religioner men representerade nu bara Krishna, och sedan vidare hem för en frukost innan det gällde att göra ett nytt försök att komma levande genom bankköerna.

Jag stod en timme och väntade utan att kön rörde sig en millimeter. Vid samtal med några förbipasserande lika frustrerade fransmän gav de mig tips till en annan mindre bank. Jag gick dit, fick vänta, fick visa mitt pass, fick göra kopia på passet och kunde till slut växla till mig 1000 rupier i hundralappar för två femhundror. Det var allt, men det var ändå något.

Vid frukosten hade en av gästerna gett mig tips till en alkoholbutik som kanske kunde acceptera 500-lappar. Jag gick dit då min whisky var slut, den låg vid The Mall, men de vägrade acceptera en enda femhundring.

Då gick jag till en annan butik som jag kände sedan tidigare. Han accepterade min femhundring men ej utan protester. Vi var båda överens om att de som drabbades hårdast av den monetära krisen var alla de mest utsatta och fattiga, medan de rika lätt kunde komma runt problemet genom stora svarta fonder och penningtvätt.

Tiger Hill-vandringen hade dock varit en enastående succé efter 3 års frånvaro, och jag var inte alls trött efteråt märkligt nog efter nästan 6 timmars vandring. Att stå en timme i en orörlig bankkö vid Darjeelings hårdast trafikerade och förorenade gata hade varit betydligt mera tröttsamt.

Del 9: Krisen.

Lucia var från Buenos Aires i Argentina, och vi diskuterade Perón, som dess värre fortfarande var aktuell. Hon berättade, att argentinsk politik nästan bara handlade om

221

peronismen och antiperonismen och att båda inriktningarna omfattade både högerextremism och vänsterextremism.

Juan Perón förblev därmed 40 år efter sin bortgång Argentinas mest kontroversiella person. Innan han kom till makten 1946 hade Argentina varit bland de främsta i världen både beträffande ekonomi, välfärd, resurser och allting annat som ett av världens rikaste länder. Evita hade betytt mycket både för landets internationella rykte och anseende och för arbetarbefolkningen med betydande sociala reformer, hon gick hastigt bort 1952, varvid Peróns nedgång och fall inleddes med främst ett sanslöst förstörande av landets ekonomi och resurser tills han störtades efter tre år, varvid en demokrati tog över som förlorade initiativet genom långbänkar och inre motsättningar, tills en hänsynslös militärdiktatur tog över, följd av samma mönster i Chile.

Det kontroversiella med Perón var hans extrema dubbelhet. Samtidigt som han var uttalad socialist och gemensamt med Evita införde en gedigen socialpolitik med reformer var han i grunden en fascist, som stödde både Mussolini, Franco och Hitler och välkomnade exilnazister till Argentina och gav dem fullkomligt beskydd, medan han såg till att de fick betala för det. Inom hans peronistiska parti rymdes alltså både fascister, nazister, socialister och kommunister, medan det enda han vägrade nedlåta sig till var antisemitism.

Ett annat kontroversiellt ämne var Indiens monetära kris. Folk envisades med att förkunna hur bra reformen var, hur därmed alla gangstersyndikat och svarta pengar skulle utrotas och hur nödvändigt det var med drastiska metoder, men samtidigt såg jag hur folk stod och köade på gatorna i timmar utan att köerna rörde sig en centimeter utan bara växte, medan bankerna och posten hängde ut skyltar som förkunnade ”inga kontanter”. Det verkade fullkomligt hopplöst, och ändå insisterade folk på att det var bra, medan affärerna gick dåligt, turismen förintades och staten inte kunde leverera vad den lovat, nämligen kontanter till bankerna. Det hade inte blivit bättre på en vecka, bara värre.

Jag stötte ihop med Rachel på hemväg från utsiktspunkten efter gryningen, och hon bjöd mig på middag till kvällen. Det var dagens enda ljuspunkt.

Det blev en mycket lyckad kväll, och vi såg fram emot att göra om det efter min Sikkimséjour. De arbetar vidare med sin permakultur och är nu även aktiva på Facebook.

Redan innan jag gått till Rachel hade mitt gamla lik i lasten, en rotfylld rest av en tand, gjort sig påmind med några illavarslande ömhetssymptom. Detta urartade till en infektion och inflammation i hela vänstra käkområdet. Natten blev fruktansvärd, och ändå vågade jag satsa på Pelling på morgonen.

Jag startade klockan 9 från Tower View, klockan 10 fick jag min bil som inte tog oss raka vägen till Jorethang bara 25 kilometer nedanför utan tog oss den tre timmar långa vägen till Malli. Anledningen, fick jag veta senare, var att det inte längre fanns någon gränspostering mellan Darjeeling och Jorethang. Varför hade de tagit bort den?

Som reskamrat fick jag dock en utomordentligt trevlig ung fransman som arbetat i New York och talade en mycket god engelska, vilket är ovanligt för fransmän. I Malli stötte vi på två andra strandade spanjorer, så vi blev fyra i samma båt.

I Malli måste vi få våra tillstånd stämplade, och för att få detta måste man gå en kilometer över en bro över floden och sedan tillbaka igen. Allt verkade fullkomligt absurt och dåligt organiserat.

222

Vi fick sitta tre timmar i jeepen till Jorethang, då vi råkade ut för vägarbeten på vägen, som försenade oss en timme. En grävskopa var i färd med att ösa klippblock över vägen, som sedan måste lastas på och transporteras bort av tre truckar.

Klockan 4 nådde vi Jorethang, bara 25 kilometer från Darjeeling, där vi måste ta en ny jeep som inte kunde föra oss längre än till Geyzing. Även på den 2-timmarsvägen råkade vi ut för vägarbeten med grävskopor och truckar som försenade oss en halvtimme.

Vi var framme efter mörkret i Geyzing klockan halv 7 och måste där betala för en ny jeep upp till Pelling – 240 för fyra personer. Vi nådde Pelling klockan 7 efter tio timmars resa, den värsta jag gjort till Pelling hittills, och den kostade sammanlagt 380 rupier, vilket är abnormt.

Spanjorerna Alberto och Joaquin försvann till ett eget hotell medan Denis följde mig till Garuda. Där var man äntligen hemma och på säker mark igen, och vädret lovade bara gott.

Denis tog genast en kall dusch, medan jag satsade på en rejäl middag, ägg-thenthuk, och fick till bordssällskap fyra mycket trevliga tyskar från Freiburg, som även rest mycket i Ladakh.

Naturligtvis kom vi nästan bara att tala om Ladakh, även Denis gjorde oss sällskap och trivdes på Garuda. Han var bara 24 år och diabetiker sedan 10-årsåldern och tänkte sig sedan till Assam och längre bort.

Tanden ilskades, men jag hade min whisky, som dock var på upphällningen igen. Det blev en ny svår natt, men man kunde åtminstone hålla sig varm under täcket, och vädret var nådigt. del 10: En plats i solen Under morgonen gällde det igen att köa inför banken. Det hade redan kungjorts dagen innan att endast seniorer skulle få reda pengar denna lördag, för att ge dem en chans. De gavs ingen chans.

Som 65-åring fick jag köa i en timme innan jag kom fram till luckan, och då meddelades det att jag stått i fel kö. Jag skulle ha stått inför lucka nummer 3, men luckorna hade inga nummer, och ingen tycktes veta var lucka 3 fanns. När jag slutligen tycktes hamna vid rätt lucka var det ingen som expedierade. ”Vänta,” blev man tillsagd.

Till slut togs man om hand och fick växla 5000 rupier, vilket ju var lovande, men beloppet ändrades genast till 2000 (250 kronor). Det var ändå något.

Senare på dagen fick jag på TV se hur även andra mörbultats och farit illa över hela Indien. Somliga hade till och med fått falska 2000-lappar från banken som bara var tryckta på ena sidan och som inte kunde växlas tillbaka. Det rådde fullkomligt kaos i Delhi, och 55 människor hade dött i köerna. Det hade hetat, att det bara skulle vara besvärligt de första 10 dagarna efter demonetariseringen, men besvärligheterna tycktes bara fortsätta och tillta. Det var nu 10 dagar efter det nationella ingreppet, som på en natt drabbat över en miljard människor, och ingenting hade ännu fungerat bättre, bara sämre. Även vanligt folk, som gömt pengar i madrasserna och sparat hemma i stället för på bank, var nu enligt den nya förordningen kriminella i olaglig besittning av svarta pengar. Hälften av alla indier hade inga bankkonton.

223

Det var en mycket egendomlig infektion jag råkat ut för. Den lilla tandinfektionen drabbade hela kroppen. Jag var 50% försvagad, minsta lilla ansträngning var uttröttande, och det värsta var det ständiga kissandet, som hela tiden kom i små portioner och var ohyggligt svidande, som om kroppen insisterade på att rensa ut osunda vätskor. Samtidigt frös man hela tiden – det måste ha varit någon feber.

Whiskyn räddade mig. Jag kom över en ny Imperial Blue (75-a) för 400 (50 kronor), med vilken jag regelbunder kunde hålla munnen ren i små lämpliga portioner – jag blev aldrig berusad.

Till söndagen sov jag 9 timmar, och det värsta tycktes vara över. På morgonen kunde jag utan ansträngning gå ner till Rabdentse och tillbaka (6 km) och till och med tugga min lunch – det hade varit omöjligt att tugga med vänstra käkhalvan. Jag verkade bli normal igen.

Stackars Itay, min israeliska rumskamrat från Darjeeling, dök upp i Pelling – utan pengar. Han hörde till miljarden offer för den monetära krisen, hade inte kunnat växla någonstans och levde på nåder på sitt kreditkort, men ingen ATM fungerade.

Tyvärr befann sig Lama Yonda i Yuksom, där han var upptagen med ett större munkjippo som skulle pågå länge, så jag skulle inte få träffa honom den här gången.

Detta var en stor besvikelse, då jag varmt sett fram emot att få träffa honom igen. Han hade alltid tagit vänligt emot mig och varmt tagit hand om mig och upprepat bett mig bo hos honom, och hans hem var det vackraste jag kände till i Indien. Det var bara att se fram emot nästa möjlighet nästan med längtan.

Under tiden fick jag nöja mig med en ständig plats i solen. Det vackra underbara vädret tycktes förbli konstant, och det var bara att upprepa ”peppar, peppar” varje morgon så länge solen sken.

På måndagen lyckades Itay få ut 4000 rupier på sin ATM, och jag gjorde ett nytt försök i Pellings lokala bank. Kön var relativt kort, och en fräck gynnare som försökte tränga sig förbi gav jag en armbåde i magen – i Indien står man inte i kö, man tränger sig före, en av många insikter, konster och utbildningar de saknar. För att få ut pengar måste jag skaffa kopia på mitt pass. Var kunde man få det i Pelling? Expediten pekade i riktning utåt. Jag frågade på mitt hotell, och flickan som tjänstgjorde pekade åt vänster. Till slut fann jag en kiosk där man kunde fotokopiera. Just då blev det strömavbrott – som vanligt på obestämd tid.

Till slut kom strömmen tillbaka, jag kunde fotokopiera mitt pass och gå till banken med passet och kopian. ”Du är sen,” sade expediten som klätt på sig för att gå på lunch. Men han lyckades ge mig nya 2000 rupier(250 kronor) i 100-rupiesedlar (15 kronor).

Vid lunchen fick jag till bordssällskap en pensionerad kapten i armén. Han drack öl och var mycket hjärtlig. Han förklarade hela demonetariseringen för mig. ”Det är mycket enkelt. Det är en revolution. Hela Indiens ekonomi har styrts av svarta pengar. Nu ber staten och dess bank att få in alla dessa pengar med nya lagliga pengar i utbyte. Det är en fullständigt hederlig affär. Ingen förlorar på den. Endast de som har väldigt mycket svarta pengar undanstoppade får betala skatt för dem när de löser in dem, men Indiens skatt är låg.”

Han fick det att låta mycket enkelt och klart. Det var en djärv men sund revolution utan motstycke i världen för att komma åt penningmaffior. Det enda problemet var att leveransen

224

av nya pengar till bankerna inte hade fungerat helt som den skulle, vilket vanligt enkelt folk och turismen blivit lidande av. del 11: Tillbaka till Darjeeling.

John de Britto, min nya vän, 61 år och pensionerad officer från armén sedan 13 år, var en utomordentligt trevlig personlighet och dessutom en imponerande sportsman. Han brukade cykla omkring i Ladakh och hade med utomordentlig tillfredsställelse även passerat Tanglang La på 5300 meter och berömde storligen de ladakhiska vägarna. Det har jag aldrig hört någon annan göra och minst av allt en cyklist.

Hans fru hade plötsligt gått bort vid bara 57 år i en hjärnmalaria, som ingen haft en aning om och allra minst hon själv, förrän den plötsligt slog till. Han var hemma från Madras (Chennai) men levde i Bangalore.

Hans namn var också en historia för sig. Han var uppkallad efter helgonet St. John de Britto, en portugisisk jesuit som 1540 lidit martyrdöden och helgonförklarats. Det fanns många John de Britto i södra Indien och även en kyrka och särskilda katolska samfund i detta legendariska namn.

På tisdagen måste jag tyvärr lämna Pelling för att återvända till Darjeeling, vilket inte var någonting att se fram emot då man åter måste göra den omständliga omvägen via Melli. Dessutom hade jag trivts utomordentligt bra i Pelling denna gången, kanske bättre än någonsin, inte minst tack vare den goda maten på Garudas restaurang, medan naturligtvis det goda vädret hade gjort sitt allra bästa för att förgylla vistelsen.

Enda besvikelsen var att jag inte fått träffa Lama Yonda. Hade han varit anträffbar är det möjligt att jag stannat ännu en extra dag.

Min värd tog rörande väl hand om mig på avresedagen och bjöd mig på frukost, vilken jag måste lämna halvvägs då bussen plötsligt kom.

Stämningen ombord på bussen var utomordentligt god. Bakom mig satt det ett gäng lokala gynnare som oavbrutet skojade, skrattade och gjorde resan ner till en fest. Bussen fortsatte hela vägen till Melli, så det var först där bekymren mötte upp.

Då jag fick mitt inresetillstånd stämplat för avsked från Sikkim frågade jag var jag kunde fortsätta resan till Darjeeling. ”På andra sidan bron,” var svaret, men på bron stod min buss kvar och tog mig med ända till Teesta. Där råddes jag att gå till basaren och finna mig en station för jeepen till Darjeeling, men ingen sådan fanns.

En turistengagerad gynnare erbjöd mig att ta mig med upp för backen till ett ställe där det var lämpligt att invänta något fordon till Darjeeling. Naturligtvis tackade jag ja.

Detta ställe, en betydande panoramapunkt, hade jag redan fotograferat 1995 innan det exploaterades för turismen. Nu var det ett totalt turistjippoställe helt berövat all sin naturliga charm, medan endast utsikten återstod.

Där fick jag vänta länge. Det kom många bilar, men de flesta körde bara förbi och var dessutom fullsatta. Till slut hindrade jag en bil mitt på vägen, och folket i bilen gick med på att ta mig med till Ghoom. De skulle inte till Darjeeling.

Men mina medpassagerare där var från Pelling och talade en god engelska, så vi hade en givande konversation hela vägen. Mannen kunde inte förstå vad jag hade gjort mitt på

225

vägen 5 kilometer ovanför Teesta. Jag fick förklara för honom, att genom att det inte längre fanns någon vaktpost i Naya Bazar efter Jorethang måste alla utlänningar färdandes mellan Darjeeling och Pelling ta den omfattande omvägen över Melli, där det inte fanns någon organiserad jeeptrafik till Darjeeling, vilket det inte heller fanns i Teesta, så jag hade varit beredd att gå från Teesta till Darjeeling (3 mil). ”Det går inte,” sade han, och när vi nu färdades upp för backarna längs en av de vackraste vägar som finns i Indien med Kanjenjunga hela tiden växande i nordväst insåg jag att det faktiskt inte hade gått.

Jag kom fram till Darjeeling klockan 4 efter bara 9 timmar och köpte mig genast en ny omgång whisky då den gamla tagit slut. Som reskamrat på mitt Tower Lodge fann jag en ung betagande kinesiska ”Lulu”, som tyvärr skulle resa vidare följande dag. Hon var mycket intresserad av min information och erfarenhet av de indiska systembolagen och deras sortiment. Hon köpte själv en egen flaska till kvällen och var mycket nöjd därmed.

Jag hade tänkt eventuellt göra en andra trek till Tiger Hill onsdag morgon men vaknade inte i tid, så det fick vara. Jag hade en chans kvar på torsdagen.

Dock besökte jag kapten Karma på nytt. Vi var båda tämligen överens om att det värsta av den indiska demonetariseringen var över. Bankköerna var inte längre oändligt långa och orörliga. Han berättade, att de tre huvudanledningarna till varför den drastiska landsomfattande demonetariseringen var nödvändig var 1) de svarta pengarna, som fanns undanstoppade i hela landet och faktiskt regerade landets ekonomi genom korruption, syndikat, maffior och kriminalitet, 2) skatterna var inte höga i Indien, men ändå var skattesmitningen astronomisk. När nu gamla pengar måste växlas mot nya kunde de värsta penninglorderna beskattas; 3) falskmynteriet, den kanske viktigaste anledningen, och som var politisk. Falska sedlar fabricerades på löpande band med stor skicklighet i Kina och Pakistan, med vilka den indiska ekonomin underminerades. Samtidigt användes dessa enorma falska förmögenheter till att finansiera terrorism över hela världen, främst jihadism, främst genom Pakistan, men oöverskådliga kinesiska förmögenheter i falska sedlar kom till Indien genom Nepal.

Premiärminister Modi hade tagit ett djärvt men nödvändigt initiativ, han ville verkligen sitt land väl, och folket tycktes över lag vara med honom. Hans operation såg trots komplikationerna ut att lyckas. del 12: Sista prövningen.

På morgonen vaknade jag i tid och kunde gå till Tiger Hill i gryningen till min sista heldag i bergen i ett lika sagolikt fantastiskt vackert väder som jag haft lyckan att få åtnjuta under hela resan. Jag startade kvart över 4 och kom fram till Tiger Hill exakt i soluppgången. Endast åtta jeepar körde förbi mig, senast hade det varit 69 för åtta dagar sedan, men de flesta jeepar var redan på plats och blockerade hela vägen upp till kullen i ett hundratal, som alla demonstrativt stod i vägen för varandra.

Där uppe rådde det vanliga myllret och vimlet i ett totalt kaos av trängsel för att få se antingen solen i söder eller Kanjenjunga i norr och helst båda och gärna på en gång. Var jag än stod stod jag antingen i vägen för någon fotograf eller teleskopfantast. Alla bad mig flytta på mig så de kunde fotografera sig, och flyttade man sig det minsta kom man i

226

vägen för någon annan. En teleskopfantast bad förgäves någon att flytta sig undan hans kikare, och när denna flyttade sig fanns det tjugo andra bakom honom som stod i vägen.

Jag fick ofrivilligt associationer till en loppcirkus. Alla dessa små hysteriska bengaliska turister var som menlösa loppor som bara kryllade omkring men ändå myllrade insisterande med sina pajaskonster. Jag såg ingen annan västerlänning denna morgon den 24 november.

Kapten Karma gav mig en intressant bild av tiggerisituationen. Han brukar ge småpengar åt tiggare, men nu under den monetära krisen råkade han ut för en tiggare som vägrade ta emot en 10-rupiesedel. Kapten Karma gav honom då i stället ett 5rupiemynt. När han avlägsnade sig såg han att tiggaren tog ut någonting ur sin ficka. Det var en SmartPhone.

Jag hade en underbar kväll tillsammans med Rachel och Alby, och vi diskuterade framför allt litteratur. De rekommenderade William Dalrymple åt mig, en författare född så nyligen som 1965 med det brittiska Indien som specialitet, och jag lovade försöka finna böcker av honom i Delhi.

Sista morgonen i Darjeeling hade Kanjenjunga gömt sig i moln. Det var mycket märkligt. Hela resan hade utmärkts av oförbätterligt gynnsamt, klart och vackert väder, men när jag skulle lämna Darjeeling gömde sig Kanjenjunga i moln. Även den kvällen när jag lämnade Dharamsala hade disigheten varnat om sämre väder där.

227

Som reskamrat ner hade jag en ung tyska för första gången i Indien från Hamburg och Frankfurt. Med Alby och Rachel hade vi naturligtvis också diskuterat de indiska tågen, och alla tre hade vi extremt dåliga erfarenheter av Mahalandaexpressen.

Förseningar på upp till 24 timmar och mera var inte ovanliga, och en gång hade tåget inte kommit alls. Jag hade då nödgats hoppa på ett annat tåg utan sittplats för att inte missa mitt flyg från Delhi.

Jura, min reskamrat, skulle med Mahalandaexpressen. Lyckligtvis var den dock inte försenad, medan min Rajdhaniexpress, bästa tåget i Indien, var försenat en kvart, som blev en halvtimme, som var en trekvart, när vi nådde Delhi.

Det var inte mycket till ressällskap på denna tripp, mest bara vanliga hinduer helt uppslukade av sina förfärliga SmartPhones och mobiler hela tiden, men en ung soldat var trevlig att prata med fastän hans engelska inte var den bästa.

I Delhi fick jag genast en autorickshaw till Mainu Ka Tilla. Mitt tidigare rum var upptaget, så jag fick nöja mig med ett mera lyxigt med eget badrum och dusch, tvål och handduk och hela faderullan, för 600 rupier. Även taxi kunde beställas till morgondagen.

När jag efter dusch och lunch gick upp till takterassen för att läsa ut min sista Joan Grant-roman råkade det sitta en örn på balustraden med en råtta i klorna. Den var stor som en kungsörn och helt brun, och det var ingen gam. Jag har aldrig kommit så nära en örn förut. Naturligtvis lyfte den så fort den såg mig, men det var ett lika oförglömligt som kort möte.

Det kändes helt rätt att tillbringa sista kvällen i Indien, som råkade vara lilla jul, i den tibetanska enklaven Mainu Ka Tilla bland dessa underbara och vackra människor. Tyvärr var bokaffären stängd, så jag kunde inte bedriva någon jakt på William Dalrymple – kanske på flygfältet i morgon.

Ett annat problem infann sig av det mera ovanliga slaget. Jag hade alldeles för mycket whisky kvar, det skulle bli svårt att få det uppdrucket innan jag måste borda planet, och det var ju spritförbud bortom säkerhetskontrollen. Jag gjorde dock mitt bästa med den påföljd att jag blev så berusad att jag inte dög till något ordentligt. När jag skulle ha sökt efter William Dalrymple somnade jag bara. Tyvärr lyckades jag inte tömma flaskan, utan det blev åtminstone ett helt glas kvar som måste överges vid säkerhetskontrollen.

Förbannade araber som ställde till det då för drygt tio år sedan!

Trots alla dessa äventyr och missöden med demonetariseringskris som överväldigande sabotage för hela resan var det en osedvanligt lycklig och lyckad resa, mest på grund av det ihållande sagolika vädret. Jag hade aldrig haft en sådan tur med vädret förut.

Utom biljetten kostade resan 30,000 rupier eller omkring 4000 kronor. Vad som drev upp kostnaderna var den myckna whiskyn. Bara den kostade uppåt 5000 rupier, och de höjda tågpriserna bidrog också till ökade kostnader – tågen och whiskyn uppgick väl till 10,000 rupier. Men 30,000 rupier på 35 dagar innebar ändå att jag höll budgeten på 1000 rupier om dagen. Dessutom blev det pengar över om dock bara i hundralappar – 1450 rupier eller 200 kronor.

Hemma dricker jag bara måttligt, men tyvärr tenderar det alltmer att inte längre vara alldeles måttligt när jag reser. Denna resa ökade konsumtionen med 300% mot vad jag

228

brukar inmundiga hemma. Visserligen gjorde det bara gott, och jag var lika frisk när jag kom tillbaka som jag var vid avresan om inte friskare, men ändå – man vill ju helst inte nödgas lämna en oavslutad flaska kvar i Indien.

25.10 – 27.11.2016.

Sabotageresan, del 1: Skräckresan – fullständigt haveri från början.

Sverige har ju inte längre någon Inter Rail-service, så man kan inte boka platsbiljetter till tåg på kontinenten – Sverige avsäger sig allt ansvar för Inter Rail bortom Köpenhamn. Detta måste naturligtvis medföra svårigheter och komplikationer för resenären.

Han måste chansa på att få rätt platsbiljetter när han kommer fram till Köpenhamn. Man kan visserligen boka platsbiljetter på nätet men inte senare än en vecka före avresan.

Den goda nyheten var att man inte längre behövde betala halva priset för tågbiljetten inom det egna landet, utan där gällde Inter Rail på samma villkor som ute i världen.

Jag brukar föredra att ta rutten över Helsingör bland annat för att inte missa tax freemöjligheten och havet – på tåget över Öresundsbron satt man instängd hela vägen, för att inte tala om krånglet, trängseln och kaoset vid identitetskontrollerna vid alla tänkbara olika slusstationer på vägen in till Köpenhamn, som ju införts förra året till ve och fasa för alla pendlare. Därför steg jag av i Helsingborg och tog färjan och kunde ladda resan med både whisky och Jägermeister.

Tåget från Helsingör till Köpenhamn skulle avgå inom en timme, och jag var i god tid.

Enkom därför hade jag startat från Göteborg redan klockan 9 på morgonen. Men plötsligt försvann tåget från monitorn vid avgångsperrongen i Helsingör och kom inte tillbaka.

Det var ett stort antal andra passagerare som fann sig lika snuvade som jag på tåget.

Några skulle till Humlebaek och Louisiana, andra till Klampenborg och flera till Köpenhamn, ett femtiotal sammanlagt. Ingen visste någonting och ingen information gavs. I butiken där man köper biljetter visste slutligen en expedit att berätta, att en ledning hade fallit ner och att därför järnvägslinjen Helsingör-Köpenhamn för tillfället var nedlagd och avbruten på obestämd tid. Det skulle sättas in bussar, men ingen visste när.

Det var 8 grader varmt och snålblåst där ett femtiotal svenska och danska resenärer fick stå och vänta på en ersättningsbuss som aldrig kom. Vi fick stå där och frysa i en och en halv timme.

När bussen slutligen kom och omedelbart blev sprängfylld körde den in till alla hållplatser på vägen och stannade slutligen i Hellerup. Där meddelades det att den inte körde längre. Man var hänvisad till att ta tåget vidare in till Köpenhamn, men det kom aldrig något.

Avgångstiderna var 14.51, 15.00 och 15.20. När det inte kom något 15.00 råddes jag att ta ett annat lokaltåg till Österport och ta bussen vidare därifrån. Som alltid med förseningar

229

multiplicerade den ständigt sig själv. Det framkom vidare, att inget tåg kunde ta sig in till Köpenhamn, då det pågick banarbeten mellan Österport och Centralstationen.

När jag kom fram till Köpenhamns Centralstation var klockan halv 5, och alla mina anslutningar var för länge sedan förlorade. Dessutom plågades jag av en akut toalettstress, det hade varken funnits toalett på bussarna eller på lokaltåget, och förseningen var två timmar.

Jag hade inget val utan måste smyga mig ner till spåren och där gömma mig bakom en pelare.

Perrongen blev lokalt översvämmad.

Sedan kunde jag gå till biljettkontoret och få fram en ny resplan. Väntetiden var lång, ty kön rörde inte på sig, men till slut fick jag den nya resplanen med dubbelt så många tågbyten och ett antal timmars väntetid under natten i Hamburg.

Kort sagt, värre kunde det knappast bli. Aldrig tidigare hade det hänt mig att en tågledning rasat ner för just det tåg som var viktigast för min resa.

Jag kunde dock koppla av på Kokken Karry, den nepalesiska restaurangen på stationen, och få en liten nödtorftig middag med ris och kyckling. Där skrevs detta.

Sällan har dock en resa börjat sämre. Haveriet erinrade närmast om Ödesresan 1997 när jag blev bestulen på reskassan i Sikkim och missade flyget hem från Delhi, samt om när jag blev plundrad vid gränskontrollen till Serbien 1994 när inbördeskriget just hade satt i gång.

Risken var att detta bara var början.

Det var bara att ta i tu med gatloppet. Tåghaveriet i Helsingör, 1,5 timmars väntan på ersättningsbuss med 50 andra i blåsten och kylan, avlämpningen i Hellerup, tåget som därifrån inte gick längre än till Österport, då järnvägen från Österport till Hovedbanestasjonen var tillfälligt nedlagd, ny buss till Centralstationen i all storstadstrafikträngseln och väntan i lång kö på platsbiljetter på stationen med panikartad toalettbrådska mellan varven var bara början. Man fick ta tåget till Fredericia, där vänta en timme på tåget till Flensburg, där vänta en timme på tåget till Neumünster och där vänta en timme på tåget till Hamburg. I Hamburg fick man under natten vänta tre timmar på första morgontåget till München.

Vad har hänt med Europas järnvägar? Förr kunde man ta ett direkt tåg mellan Köpenhamn och Hamburg och åtminstone ett direkt tåg mellan Köpenhamn och München över Puttgarden. Allt detta verkade vara bortrationaliserat fast motsatsen. del 2: Påsken En absurd situation i Fredericia: jag ville bara ha en kopp kaffe. Det var en helt vanlig kiosk men med ganska lång kö till kassan, men själva kaffeserveringen tycktes vara närmast utgången. Där fanns alla varianter att tillgå: irish, lemon chai, latte chocolate, och även några kaffebehållare, men det framgick ingenstans vad kaffet kostade. Det fanns andra utbud: 2 croissanter för 20 kr, och alla möjliga kombinationer med allt möjligt, men ingenstans stod det att man bara kunde ta en enkel kopp kaffe eller vad en sådan kunde kosta. Därför tvekade jag.

Frestelsen var stor att helt enkelt ta sig en kopp kaffe ur kranen och försvinna, då utgången låg närmast, utan att bry sig om kostnadsproblemet, men också inför detta tvekade jag. Då råkade det stå en halv bägare kaffe med mjölk bredvid automaten, som någon lämnat kvar eller glömt. Den täckte precis mitt behov. Jag tog hand om den, ingen klagade, ingen tog betalt, och alla var nöjda.

230

I Hamburg måste jag vänta 4,5 timmar i natten på stationen på anslutningen. Det fanns ingen väntsal, och det enda öppna stället var ett ölkafé högst upp, som tydligen hade ruljangs 24 timmar om dygnet. Där trängdes alla. Där fick man slå sig ner på en bänk och inte för ett ögonblick överge den prisvärda platsen, som i så fall genast tacksamt ockuperades av en annan.

Men resan Hamburg-Verona avlöpte bekymmersfritt med bara ett kort byte i München.

Det italienska tåget var inte ens överfullt, så det var onödigt att jag försäkrat mig om en platsbiljett i Köpenhamn.

Det blev varmt så fort man kom över den italienska gränsen, och i Rovereto visade temperaturen på 20 grader, men det var ganska molnigt.

Alberto var kvar i sin affär, men han arbetade nu för sista året: vid 74 var han nu nödsakad att äntligen gå i pension. Han noterade att jag kommit tillbaka till Verona till påsken fastän Achille var borta.

Kusin Paolo och Gabriela tog mig översvallande väl om hand som vanligt. Jag hade inget riktigt program för min vistelse, men de improviserade gärna. Redan följande dag begav vi oss båda till Achilles grav, som jag fotograferade, till Borghello, en av Italiens erkänt vackraste byar vid floden Muncio, och på kvällen på ett besök hos Ida (93).

Det var inte mycket kvar av henne, och det var smärtsamt att se hur Paolo ändå bjöd till för att ta hand om sin mor, som knappast reagerade. Till all lycka råkade även Cristinas samt Giordano med Barbara vara där utom Idas hemtjänst Tatiana från Moldavien.

Före det hade vi gjort en liten rundtur i centrum och råkat ut för en rejäl åskskur, som rensade luften. Det hade inte regnat i Verona på månader, och regnet gjorde ordentlig nytta hur kort det än var. Våren hade visserligen gjort framsteg, syrenerna och maskrosorna var utblommade, men ändå var det inte varmt. I Göteborg var temperaturen mellan 6 och minus 3 grader, och i Danmark var det frost.

I fem år hade Paolo regelbundet dagligen skött om sina gamla föräldrar med att hälsa på dem varje dag, hjälpa dem med alla praktiska saker och sköta om deras medicinering och hemtjänst. Nu var Achille borta, men Ida var kvar som ett ömkligt vrak som bara kunde hållas flytande genom konstant konstgjord andning. Hon var dessutom besvärlig, klagade på allt, ringde läkaren mitt i natten och höll på, medan Paolo snällt uppvaktade henne, masserade henne och underhöll henne med uppbjudande av övermänskliga humanitära krafter – han var helt slut efteråt och rörd till tårar inför bevittnandet av hur hans mor mer och mer förföll som människa till ett levande lik som bara krävde och ingenting gav. Achille hade stått ut med hennes negativism och uthärdat hennes deprimerande andefattigdom under ett ständigt tilltagande lidande martyrium under sina sista 40 år, och nu var det bara Paolo som kunde bry sig om henne på allvar som den idealiskt goda son han var, vilket var lika nedbrytande för honom som det varit för Achille.

Vår stora påsklunch i år blev bara för nio personer, då Federica med familj (5 personer) i år begivit sig till Ravenna och havet och Cristina stannade hos sin mor. Vi var på ett nytt ställe som var hur fint som helst, men det blev inget efterspel uppe i Castagnè. Achilles frånvaro var alltför djupt kännbar, och ändå var han med oss.

Däremot vandrade vi upp till Castagnè från Briccio på annandagen i idealiskt väder.

Vandringen dit upp tog två timmar, och där hade vi lunch på en ny trattoria, som var till så

231

stor belåtenhet, att vi beslöt att satsa på den inför nästa års påsklunch. Den låg ju färdigt i Castagnè, var enkel och anspråkslös i vänlig naturlighet, och vi åt gott och rikligt. Det var plåster på såren efter den nästan beklämmande familjelunchen igår med så många frånvarande, och Achille, som den mest frånvarande igår, verkade vara som mest med oss idag.

del 3: Utflykter Vi gjorde några fantastiska utfärder. Vi gjorde en kyrkvandring till sådana svårtillgängliga kyrkor som nästan aldrig var öppna. En av dem var den lilla kyrkan ovanför den romerska amfiteatern, som var försedd med en ikonostas – det finner man nästan aldrig i katolska kyrkor.

En annan var Santa Maria di Nazaret högt uppe på berget strax norr om Don Calabriainstitutet. Även denna kyrka hörde till detta institut. Don Calabria hade själv funnit platsen, ett vanligt boningshus, och velat köpa det för att omvandla det till en kyrka och hem för vilsna pojkar men saknat pengar. Han hade tiggt hos sin biskop, men denne hade inte kunnat hjälpa honom. Då hade han skrivit en revers till husets ägare, genom vilken han förband sig att betala det fulla priset inom en månad. Om det inte skulle gå skulle reversen förfalla och transaktionen gå tillbaka.

232

Tre dagar innan den förföll uppsöktes han av en änka som frambar en börs till honom som råkade innehålla den exakta köpesumman. ”En ängel besökte mig i drömmen och sade mig att jag skulle göra detta offer,” berättade änkan. Och så förvärvade Don Calabria vad som blev Santa Maria di Nazaret, ett annex till hans stora institut, som i regel aldrig var öppet för besökare. Nu råkade det vara öppet just idag när vi råkade komma förbi, då föreståndarinnan denna dag fått i uppdrag att visa runt detta sanktuarium för tre brasilianska pilgrimer.

Till en annan kyrka kom vi fram minuterna före stängningsdags vid middag.

Föreståndarinnan hade just låst porten för att gå, när vi kom, men då det var fem minuter kvar låste hon upp och visade oss runt.

Denna dag besökte vi också det afrikanska muséet, som var ett etnografiskt museum med konstföremål mest från Kongo som samlats av italienska missionärer under ledning av Daniele Comboni från Verona, som dog 1881. En av dessa afrikanska missionärer var där och nyligen hemkommen från Kongo 83 år gammal.

Men den finaste utflykten var ut till Gardasjön. Vi tog bilen till Pai och vandrade därifrån längs den vidunderliga sjön ända fram till den lilla byn Campo närmare Malcesine. Där fanns en uråldrig kyrka som visade sig vara från 1023, alltså nästan tusen år gammal. Så gammal var även byn, där det dock idag levde endast ett fåtal personer. Där fanns till och med en akvedukt från romartiden som varit oavbrutet i bruk sedan den tiden och fortfarande var det.

Snacka om kontinuitet.

Onsdagseftermiddagen tillbringade jag med Cristina. Hon gav mig alla detaljer om den svåra krisen kring Achilles bortgång.

Hon hade redan förra våren blivit sjuk och inte orkat göra någonting, men undersökningar ledde inte till något resultat. Till slut visade det sig vara ett lymfom, en form av cancer relaterad till leukemi men mildare, som ännu för 15 år sedan dock var dödlig. Nu hade en viss Hodgkin funnit på ett nytt botemedel som hette Rituximab eller Mabthera, som slutligen tycktes ha önskad effekt, men alla hennes vita blodkroppar måste bytas ut och ersättas med nya. Det var en lång och svår sjukhusprocess, och för att inte oroa sin far sade hon ingenting om saken till honom, men han förstod att hon förteg något och propsade på sanningen, som hon envist höll inne med så länge hon inte visste om hon skulle överleva eller inte. Krisen inföll under jultiden, innan hon åkte in på sjukhus för den slutgiltiga behandlingen träffade hon Achille som ruskade på huvudet åt henne för att hon inte ville tala om vad det var. De hade alltid stått varandra ytterst nära.

Hon åkte in på sjukhus, och strax därpå insjuknade även Ida och fick åka in. Då passade Achille på att hälsa hem och kasta loss. När Cristina kom ut med beskedet att hon skulle klara sig hade Achille snabbt avlidit utan komplikationer.

På fredagen hade jag lunch med kusinerna Paola och Alberto Lanciai. Romanos yngsta dotter hade jag inte sett på sju år, medan jag dock fått träffa Hennis son varje år om dock flyktigt. Nu hade vi en rejäl lunch tillsammans på en enkel mycket veronesisk osteria som hette Ai Asei, som på veronesiska betyder ”hos fåglarna”. Vi bekymrade oss för de utdöende Lanciaiarna, det föddes bara döttrar i familjen medan de manliga bärarna av namnet inom vår släkt i nästa generation bara var två-tre stycken, sonen till Michael Lanciais son Vito och några sonsöner till Gaddo. Det var allt.

233

Samtidigt gick åren allt fortare ju äldre man blev. Paola citerade en släkting som sagt: ”Passa på att leva ut ordentligt innan du blir 40, för sedan kommer dina år allt fortare att bara rinna ut i sanden.” Paola gav henne rätt, och Alberto och jag kunde tyvärr bara instämma – han var 66, jag 65 och Paola 63. del 4: Avslutning.

Det är inte så mycket att tillägga. Ändå lyckades vi med ytterligare en utflykt på morgonen före min avresa. Vi cyklade ner till sanktuariet Santa Teresa i södra Verona, som troligen är Veronas bästa och enda exempel på nygotik. Utvärtes är kyrkan tämligen konventionell med en hög kampanil som syns långa vägar, men när vi inträdde var det som om himmelen öppnade sig. Det var högt till taket, och denna 1800-tals kyrka är förtrollande vacker och betagande inuti. Den tarvar definitivt ett återbesök. Det pågick som bäst en mässa, så vi kunde inte vandra omkring, och fastän det var en vanlig torsdag var det många deltagare i gudstjänsten. Den stora kyrkan var halvfull.

Kyrkan är alltså inte en vanlig kyrka utan ett sanktuarium, och den är en av de tre kyrkor som har en santa porta, en sorts extra helig ingång, som bara öppnas vid ytterst speciella tillfällen, liksom la santa porta i Petruskyrkan i Rom som bara öppnas vid ett ”heligt år”.

Vi stannade till vid Piazza Bra inför ryttarstatyn av Viktor Emmanuel, Italiens första konung. Paolo berättade att en ryss en gång besökt honom i Verona och ställt sig frågande inför denna staty. ”Om ni avlägsnat kungadömet, varför skrotar ni då inte statyn?” Han var också förvånad över det stora korset vid Don Calabria som nattetid lyser över hela staden och undrade över dess funktion. Paolo förklarade att det bara var en vanlig katolsk manifestation, liksom Kristusstatyn över Rio de Janeiro. ”Aha!” sade ryssen. ”Reklam!”

Resan tillbaka norrut gick den här gången utan problem, jag fick byta i München och Mainz för att komma till Hamburg och gå ombord på Puttgardenfärjan, som inte medgav tåg för tillfället, och kom punktligt fram till Köpenhamn efter 17 timmar från München, (det gamla direkta München-Köpenhamntåget tog bara 14 timmar,) och hade tre minuter på mig att hinna till Helsingörtåget, men jag hann precis. I Helsingör väntade Grisen mot Gilleleje, och i Hornbaek mötte mig min bror Michael.

Jag hade inte varit i Enggården sedan vår mor Guns bortgång för fyra år sedan, men återseendet var hjärtligt, och vi hade en lång och mycket trevlig kväll tillsammans, då vi hade mycket att ta igen. Den stora frågan var Virhamn, som nu är till försäljning och har en eventuell spekulant, men ännu kan avvecklingen av vårt släktställe sedan 93 år ångras, om någon i familjen skulle få tillgång till mycket pengar. Ingen vill bli av med detta världens bästa sommarställe frivilligt. Så här löd mitt senaste inlägg i debatten: ”Naturligtvis har jag här i Italien diskuterat situationen med Aurelios (våra) släktingar, som med sina betydligt mera omfattande familjer och erfarenheter av släktangelägenheter har haft en hel del att komma med. Emellertid vill jag inte framföra deras råd och synpunkter här - ännu.

234

Dock vill jag framföra två andra citat av finlandssvenskar med relaterade erfarenheter.

Den första är en gammal god vän till mig i Finland sedan 25 år, och för mig väger hans ord tyngst: "Hoppas Dina anhöriga tar sig en tankeställare. Rekommenderar att de ger sig tid att reflektera över hur värdefullt ett sådant släktställe är som Virhamn. Fastän Povel besjöng ett gammalt ruckel och ingenting att jämföra med Virhamn, (https://www.youtube.com/ watch?v=XjtNn0tnHgA ) är det ju "minnena från förr som mot en slår när man genom grinden går." Det är sådant man inte frivilligt skall avhända sig, och som man är skyldig att se till att övergår på kommande släktled i minst samma skick som man fått uppleva det."

En annan god finlandssvensk vän till mig är Laila-Carita Saxberg, som bor i Göteborg men mest arbetat utomlands, bland annat som diplomat i Amerika. Även hennes familj har haft ett släktställe i Sibbo skärgård, som majoriteten av delägare beslöt att sälja för ett antal år sedan, med mera bekymmer som resultat än vad de hade av förvaltningen av själva stället. Så här har hon sagt: "Vad ni än gör, så sälj inte bort ert släktställe i Finland. Om ni gör det kommer ni aldrig att kunna förlåta er själva, för när det är gjort är det gjort, och då finns det ingen väg tillbaka."

Den uppenbara möjligheten föreligger, att det kan visa sig betydligt svårare och mera smärtsamt kännbart att avveckla stället än att fortsätta förvalta och vårda det som vanligt, som vi ändå kunnat göra hittills i 93 år.

Kjells huvudargument för försäljning tycks ha varit skräckscenariot inför kostnaderna för installationen av det vattenrörsystem som drabbat Sarvsalö som en tvångsmardröm, vilket dock ett antal Sarvsalöbor resolut gjort motstånd mot, och av vad jag har förstått skulle operationen vara helt frivillig och egentligen inte vara nödvändig för sådana hushåll som bara använder vatten sporadiskt under perioder som inte är längre än en vecka. Vårt gamla avloppssystem, har det hetat, är fullt tillräckligt för det lilla vi använder. Det är huvudsakligen för de under hela året bofasta som det nya dyra vattensystemet visat sig ofrånkomligt.

Jag vill även erinra om, att utom jag har även Rasmus tidigare anmält sitt intresse för att ekonomiskt hjälpa till vid behov.”

Den 29 juni måste affären avgöras, det är om två månader, och till dess hinner mycket hända och inte minst hoppet fortsätta att näras med positiva energier och postulat. Återresan till Göteborg blev en repris i miniatyr av nedfartens skräckresa. Det pågick banarbeten på järnvägslinjen. I Falkenberg måste alla stiga av tåget och fortsätta med buss, om vi ville komma vidare. Bussen gick till Varberg, (Warberg på engelska). I Varberg väntade ett anslutningståg – efter en halv timme. Under tiden fick vi stå och frysa på perrongen i 9 graders värme och snålblåst. Genom denna sista försening förlorade man lunchmöjligheten i Göteborg, där luncherna stängde klockan 3, och i Helsingborg hade tiden varit för knapp.

Sålunda avslutades resan som den inletts – med ödets nyckfullhets försmädliga sabotage.

235

Trivselresan, del 1: Sen frukost i Simla.

Augusti 2017 Jag blev vilseförd från början. Jag brukar ju inte åka spårvagn, och på senare tid har spårvagnslinjerna lagts om i betänklig grad i Göteborg. Sålunda kör ett antal spårvagnar, som förr brukade fara via Grönsakstorget eller Vasagatan, numera över Lilla Bommen.

Detta föranstaltade vissa problem. När man åker spårvagn en eller högst två gånger om året vet man ingenting, aningslösheten är total, man blir offer för sin egen oskuld, och åker fullständigt åt helvete hur man än åker.

När jag tog spårvagnen vid Stigbergstorget råkade jag ut för detta. Min plan var att ta spårvagnen till Grönsakstorget och därifrån till Kungsportsplatsen för att därifrån ta flygbussen. Jag råkade ut för 9:ans spårvagn. Som väl var stod det inuti vagnen att den skulle till Lilla Bommen, så jag förstod att jag måste gå av vid Järntorget och byta. Där råkade jag ut för 1-an. Den meddelade inte vart den skulle.

Tidigare har den alltid brukat färdas via Vasagatan till Valand, varifrån jag planerade vandra till min bússhållplats vid Park Avenue. Men 1-an, stadens äldsta spårvagn som alltid färdats samma väg, förde mig raka vägen helt hutlöst till Lilla Bommen.

Detta orsakade en försening, som liksom alla förseningar hotade att multiplicera sig.

Omsider landade jag vid Brunnsparken, den kände jag åtminstone till, så att jag kunde gå till Kungsportsplatsen och ta min flygbuss där. Ingen nämnvärd försening än så länge.

Landvetter erbjöd inga problem, men flyget blev försenat. Jag hade bara en halvtimme för bytet i Helsingfors, och i Landvetter fick vi vänta en halvtimme på att bli incheckade.

Till slut flög vi äntligen i luften, och besättningen medgav att vi var försenade. När vi landade i Helsingfors fick jag kuta till gaten till Delhi – 34 från 12, vilket var halva flygstationen med passkontrollstress på vägen med långa köer. En ung dam med barn smet emellertid under avspärrningarna, och jag följde exemplet. Sålunda kom jag i tid – incheckningen till Delhi hade redan börjat.

Ombord på det indiska planet välkomnades man av inlindning med musik av Bach, Debussy och Offenbach, hans Air, Clair de Lune och Barcarollen med mera. Det kändes genast som om resan var räddad från början.

Emellertid förekom det turbulenser ombord. Vädret över Ryssland var tydligen inte det bästa. Förra gången hade middagen försenats till halv 10, denna gång blev det bara halv 9.

Men turbulenserna återkom ständigt, och man fick passa på mellan dem för att gå till toaletten och få sitt vinglas påfyllt.

En ny whisky hade erbjudits på Landvetter för bara 100 kronor litern, vilket lovade gott.

Framför allt hade vädret varit gynnsamt – det utlovade regnet uteblev, i stället sken solen, och det var bara Ryssland som bjöd på turbulenser.

Baren var öppen på flyget. Längst där bak stod det några polare och hängde, som hela tiden insisterade på att jag skulle fylla på mitt glas. Det blev dock bara fem glas rödvin denna kväll, som enbart gjorde gott och kunde behövas för morgondagens prövningar.

Huvudsaken var att resan börjat bra. Dessutom sov jag gott tills jag vaknade.

236

Emellertid blev det motorstopp för flygplanet när vi skulle rulla in till terminalen. Ett annat flygplan var i vägen och vägrade flytta på sig. Detta medförde en försening.

Flygbussen in till staden gick sönder vid inrikesterminalen. Genast infann sig en servicebil som ryckt ut. Tydligen hände detta ideligen. Alla passagerare lämnade bussen för att finna åt sig en ny någonstans vid inrikesterminalen. När vi stod där och väntade dök den gamla bussen upp. Den hade reparerats under tiden.

Vid den stora bussterminalen vid Kashmir Gate hade jag turen att genast hitta en buss vidare. Det var en lyxbuss med luftkonditionering, men eftersom jag var sen fick det kosta vad det ville. Jag var nöjd ändå.

Tack vare denna bekväma buss gick resan upp till Simla helt utan komplikationer. Vi stannade till bara två gånger för lunch och vid Solan och nådde Simla i fullt dagsljus strax efter 6. Monsunen märkte man inte mer av än några pölar och några droppar på vägen, men det var 34 grader varmt, 10 grader lägre i Simla.

Vid biljettkontoret fick man slåss för att komma fram, men jag fick min nattbussbiljett.

Sedan var det bara att trava upp till the Indian Coffee House, en måste-tradition, belastad med 17 kilo extra, för en sen frukost klockan 7 på kvällen, men den smakade desto bättre.

2. Medtagen i Manali.

Tusen problem infann sig genast vid ankomsten till Manali klockan 6 på morgonen.

Dock hade Raju sänt ut en hjälpreda att möta mig vid bussen fastän jag kom med fel buss – jag hade uttryckligen bett om en plats på den sista bussen 21.40 för att slippa komma fram för tidigt till Manali, och ändå hade de gett mig en tidigare buss. Resan tog alltså exakt 9 timmar längs vägar som var precis lika skumpiga, ihåliga och uppskakande som förra året, men jag sov i alla fall från 12 till 4. På Greenland fick jag ett mindre rum, jag fick välja mellan två där jag valde det där ljusröret inte väsnades, men Internet fungerade inte. Det hade inte fungerat sedan igår över hela Manali. Ej heller kunde jag få någon frukost – det fanns inga ägg till omeletten.

Däremot fick jag träffa min gamla värd och Raju, som bekräftade att monsunen varit sparsam i år, medan alla andra påstod motsatsen.

Uppe i Vashisht träffade jag andra gamla vänner, Martin satt kvar där han alltid hade suttit i alla år, och på Rangoli försäkrade min värd att Wi-Fi fungerade. Det gjorde det inte.

Johannes såg bekymrat på mig när vi träffades. ”Du ser medtagen ut,” var det första han sade. ”Orkar du med en konferens?” ”Nej,” sade jag spontant, ”inte genast.” Jag hade suttit uppe två nätter med bara ögonblick av sömn. ”Vi blir inte många, det blir bara privat uppe hos Marianne på Sunside. En annan gammal vän är här, Kim från Bodhgaya.”

Dessa nyheter var oerhört glädjande och gav genast hela resan en helt ny mening. Jag kom inte ihåg när jag senast träffat Kim, men han hade ju varit med på vår första indiska konferens i Benares 1992, och de nya planerade samtalen skulle tydligen vara mycket i den

237

konferensens tecken. En av deltagarna hette till och med Singh, en sikh, precis som doktor Singh 1992. Det var bara vi fem: jag, Johannes, Kim, Marianne och sikhen. ”Det var vår första och bästa konferens, fastän den var så upprörande,” sade Johannes. ”Endast Max Chablon fattas, men vår vän Singh lär inte dö ifrån oss,” som doktor Singh gjort 1992, varför de samtalen avbrutits. De samtalen hade ändå räddats genom Max Chablons noggranna protokollföring, varför den blev vår bäst dokumenterade konferens.

Alla de andra protokollfördes inte alls och kunde bara dokumenteras genom minnesanteckningar. ”Vi tänkte träffas redan i eftermiddag, nu när du är här. Orkar du med?”

Jag ställde upp genast.

Eftermiddagen blev emellertid svår med mycket krångel med datorn och sömnen.

Uppkopplingen var omöjlig i sin långsamhet och kunde bara till nöds till sist fås att fungera, medan ögonlocken hela tiden blev tyngre och till slut måste ramla ner genom tyngdlagens obönhörlighet.

Johannes ville träffa mig först före de ”riktiga” samtalen för att få veta mera om mitt Finlandsproblem och Laila Roth. Han visste redan allt, så det var inte så mycket mer att säga. ”Jag lämnade ju Finland för länge sen på grund av mina problem med saknaden av rotfäste och obefintliga släktingar som svek mig plus min moder som dog. Ingenting kunde längre binda mig till Finland. Jag kunde aldrig glömma min hemska barndom, men det var egentligen det enda jag någonsin hade gemensamt med Finland.

Med dig är det tvärtom. Du har alltid odlat dina rötter. Särskilt tycks du ha fördjupat dig i din morbrors öde, och risken är att ditt öde nu blir parallellt med hans. Du har i princip blivit avsågad från Finland just på grund av att du så envist insisterat på din fosterlandskärlek och dina sociala och familjära band, tyvärr numera mest bara med avlidna och kanske spöken, och många exilfinländare delar detta förhållande med dig. Enligt vad du berättat odlade även din morbror finländska kontakter i Canada med andra exilfinländare.

Att han inte återvände hem är det stora mysteriet. Jag har ju läst din biografi över honom, den är ju publicerad parallellt med min, och jag tror jag kan förstå honom. Både hans före detta fru och framför allt hans moder avrådde honom från att komma hem medan han reservationslöst välkomnades hem bara av sin far, som väntade honom och såg fram mot hans hemkomst. Vad som utlöste tragiken och det obotliga traumat var väl att varken damerna förstod i vilket kritiskt psykiskt tillstånd han befann sig i eller att han själv var medveten om hur innerligt efterlängtad han var av sin far.

Om du nu genom din egen familjs försorg känner dina band hopplöst avklippta är risken att även ditt trauma och exil blir kroniska. Som jag ser det är det enda du kan göra åt saken att åtminstone hålla kontakten genom kommunikation.

Jag hade önskat att Laila skulle ha varit med oss här under våra samtal, men i stället har vi ju Marianne.” ”Vad kommer samtalen att handla om?” ”Främst sekterism. Det hade Laila varit expert på.”

238

3. Manalidiskussioner ”Nå, hur var det nu med Laila?” ”Hon mår inte bra. Hon betraktade Facebook som sin sista skola och alla sina vänner där som sina elever. Att bli avsågad därifrån blev hennes sista skolkatastrof. Hon hade ju fått lämna ett antal tjänster tidigare genom liknande problem.” ”Hon var den borna läraren om någon. Hon ville bara bli lärare. Hon levde bara för den bildning och skönhet hon ville sprida. Men hon var alldeles för dynamisk och attraktiv för en offentlig tjänst. Hon råkade alltid ut för lömskhet både hos karlar och kvinnor och gjorde aldrig något själv för att råka illa ut utom att vara den hon var, vilket alltid retade folk. Men hur mår hon fysiskt?” ”Det har varit upp och ner ända sedan november. Hennes fysiska hälsa var alltid sekundär mot hennes intellektuella aktivitet. Den enda hälsa hon brydde sig om hos sig själv var den andliga. Genom att bli utelåst från Facebook gick hennes nätaktivitet ner till 5% om inte mindre.” ”Men hon fortsätter att skriva dikter?” ”Inte många, högst några i veckan.” ”Vackert så.” ”Men de är inte glada och sysslar ofta med döden.” ”Det gjorde hon alltid. Hon var nästan gift med döden från början. Det var det som förde henne in till alla sekteristiska sällskap.”

Trädet hade blåst ner i trädgården under vintern. Min gamle värd hade alltid brukat sitta under sitt gamla älskade äppelträd, men nu var det borta. Två nya hade planterats och frodades väl, men det skulle ta tid för dem att växa upp.

Köket fungerade inte. Den suveräna kocken från förra året var borta, och i stället sköttes köket av två gröngölingar som inte ens kunde engelska. Man kunde inte ens få en omelett. Till nöds kunde man få en kopp te, men då måste de först springa ut på stan och köpa mjölk. Som väl var hade jag kvar av mina svenska digestiv.

Marianne var vackrare än någonsin med sitt långa vackra hår under en scarf. Det var ett utomordentligt nöje att återse Kim efter alla dessa år. Han var fortfarande lika liten och hade inte ens vuxit på bredden. Mr Singh gjorde genast ett mycket seriöst intryck.

Marianne var värd för oss och bjöd oss på te. Det var det enda någon av oss hade önskat, då vi alla var så kallade andliga spartaner.

Fastän Marianne var värdinnan framstod Johannes självklart som en sorts ordförande. ”Vi är tacksamma för att några av er över huvud taget kunde komma hit. Vi hade planerat en ordentlig konferens, men det aktuella ämnet avskräckte de flesta. Framför allt var det omöjligt att få någon muslim intresserad. I stället åtog sig dock vår vän Thakur Khan Singh att vid behov föra deras talan, vilket vi är tacksamma för. Välkommen, Thakur Khan Singh, och även alla ni andra.

Thakur. Det är en ära för mig att få vara med om dock med den förhoppningen att jag skall behöva säga så litet som möjligt.

239

Kim. Det är sällsamt att möta en annan Doktor Singh här idag, då det i år är 25 år sedan vi hade en konferens på inbjudan av Doktor Singh i Benares, som avled innan konferensen avslutats. Då var ämnet Aids och dess härjningar och konsekvenser i Indien. Nu har jag förstått att det aktuella ämnet är jihadismen och dess härjningar i världen.

John. Vilket ställer hela sektproblemet på sin spets. Jihadismen är bara en sekt av många om dock den mest extrema hittills, och till skillnad från de närmast tidigare extremsekterna i världen är det ingen självmordssekt utan en mördarsekt närmast lik Thugsekten i Indien för snart 200 år sedan, som mördade godtyckligt för Kali. Jihadismen är dock mera extrem genom att den inte bara mördar kristna utan godtyckligt vem som helst och till och med egna muslimer främst genom självmordsbombare.

Marianne. Problemet förvärras genom den demokratiska världens oförmåga att hantera det, att låta våldtäktsmän gå fria om de är muslimer, att acceptera jihadister i sina egna länder till och med om de kommer tillbaka från Isis, och att vända ett blint öga (turn a blind eye) till det faktum att alla jihadister är muslimer, som om islam och jihadismen inte hade med varandra att göra. Detta är politikernas fel, som aldrig själva blir offer för jihadismen.

John. Dock är inte jihadismen den enda extrema sekten i världen. Frågan är om inte även alla politiska extremismer kan betecknas som sekter. De två största är väl i så fall islam och kommunismen. Även kommunismen, framför allt i Kina idag, avkräver av sina medlemmar trohet intill döden och förbjuder någon partimedlem att lämna partiet, varför så många gör det. Den ryska kommunismen under Stalin var sin tids extremsekt som hade på sitt program att sprida revolutionen över hela världen och lägga alla länder under den kommunistiska ideologins diktatur.

Thakur. Då måste jag ställa frågan om inte också den politiska judendomen är att betecknas som en sekt, med sina med våld genomförda ockupationer av palestinska områden, med sin mur mot den östra omvärlden, med sitt främjande av våldet i sina skändliga övergrepp och ihjälskjutningar av palestinier och med sin aggressiva expansionsimperialism.

Marianne. Judendomen är väl den första riktiga sekten, som ledde till kristendomen som den största och islam som den extremaste. Om vi fördömer jihadismen, som är en grundmurad del av islam, borde vi inte då också fördöma hela islam, kristendomen och judendomen som lika från början sjukligt extrema sekter, som med sin våldsbenägenhet snarast är att betecknas som psykopatiska av naturen om inte som rena genom hjärntvätt, programmering och politisk manipulering framdrivna, beräknande och metodiskt odlade sinnessjukdomar?

John. Du menar alltså, Marianne, att judendomen, kristendomen och islam är att betraktas som manipulativa sekter som är psykopatiska av naturen?

Marianne. Ja, det menar jag.

4. Manalidiskussionerna fortsätter.

(John, Kim, Marianne och Thakur diskuterar sekter, Christian antecknar.)

Kim Dock har kristendomen sina positiva sidor som är närmast besläktade med buddhismen, då Jesus med största sannolikhet studerade buddhismen i Sarnath utanför Benares innan han genomförde sin uppgift i Israel, och utom den hinduiska Thugsekten

240

har vi inte haft några sådana extrema psykopatsekter i buddhismen eller hinduismen.

Detta psykopatiska drag hos era monoteistiska religioner måste ha sitt ursprung i er idé om Gud som allhärskarmakt, som väl från början var politisk. Annars hade Moses aldrig kunnat ena Israel.

John Nu skulle Laila ha varit här, som så vitt jag kunnat förstå hennes satanism har engagerat sig i denna som ett motsatt alternativ till monoteismen. I stället för Gud har de dock etablerat Satan som en ännu större världshärskarkraft. Och därmed är även satanisterna monoteistiska, medan Laila Roth hävdar motsatsen utan att vara ateist men uttrycklig panteist. Rent ateistisk är bara kommunismen, som blev en extrem våldssekt även den, och kanske Scientologin, vars organisation är stängd för inblickar utifrån den demokratiska världen. Kan du säga någonting därom, Christian?

Christian Nej. Marianne Enligt astronomen Carl Sagan fick L. Ron Hubbard sina idéer från science fiction och tröttnade på att leva på småpengar från sitt författarskap och menade att effektivaste sättet att tjäna mycket pengar var att skapa en religion, varför han skapade Scientologin, som inte tror på någon gud men dock på själavandring, medan L. Ron Hubbard också fick idéer av Aleister Crowley, som anses vara den främsta frambringaren av den moderna satanismen.

John Ska vi ta en paus? Marianne bjuder på te.

Solen var varm och skön, så vi gick ut i den vackra trädgården.

John Det framgår som ganska uppenbart av våra samtal hittills, att i princip alla sekter är fördömda och förkastliga genom sin egen fallenhet för självdestruktivitet och psykoser, där det bästa exemplet är alla muslimska självmordsbombare – märk väl, jag kallar dem inte jihadistiska självmordsbombare, då ett antal självmordsbombare är muslimer utan att vara jihadister. Men många av dessa psykotiska sekter har inte alls berörts, främst Jehovas Vittnen, som identifierats och bevisats som världens främsta manipulativa sekt. Nummer två är scientologerna. Sedan kommer Moon-rörelsen, mormonerna, adventisterna, pingstkyrkan, nästan alla frikyrkor, Ku Klux Klan, den nya nationalsocialismen, neofascismen, och så vidare. Emellertid blir alla dessa sekter farliga endast när de blir etablerade genom organisationer och politiska partier. Alla dessa sekter nästan utan undantag framstår som ofarliga, sympatiska och till och med attraktiva så länge de förblir underjordiska, förtryckta och förföljda, som främst den muslimska Bahairörelsen, mest förföljd av islam liksom Ahmadiya, Yezidierna, som kallar sig världens äldsta religion och är en form av satanism eller demondyrkare, zoroastrianerna eller eldsdyrkarna, en annan av världens äldsta religioner, och egentligen hela kristendomen idag som världens mest förföljda religion. Det var förföljelserna under andra världskriget som gav judendomen en sådan oerhörd dynamisk överlevnadskraft som resulterade i staten Israel, men som etablerad stat med praktiserandet av rasism och förtryck framstår nu judendomen som mer eller mindre fördömansvärd. Så skall vi tolerera sekterna eller förkasta dem allesammans som mänskligt oacceptabla?

Thakur Det är alldeles riktigt som du säger, John. De extrema trosrörelserna överlever bäst genom att vara förtryckta och hänvisade till underjordisk verksamhet, medan sekterna som etablissemang är nästan uteslutande fördömansvärda. Dock har

241

även alla dessa etablissemang sina undantag. Hur förkastligt islam än är i sin helhet genom sin fördömda hatbok finns det sekter inom islam som mildrar den, främst Sufi, Ahmadiya och Bahai. Kristendomen har sina sidor men hotas idag egentligen mest av sina inre pedofilskandaler. Sådant är vanligare än man tror även inom islam. Judendomen är i kris och kan bara överleva genom sekularisering, som jag ser det. Det var ett stort misstag att göra Jerusalem till huvudstad i stället för Tel-Aviv, vilket bara kunde kroniskt förvärra den eviga konflikten med islam.

Kim Och dina egna sikher? Är de helt okontroversiella? De mördade ju både Gandhi och Indira Gandhi.

Thakur Gandhi mördades som hämnd för att han gick med på och tog ansvaret för delningen mellan Indien och Pakistan, vilket orsakade miljoner oskyldigas död. Indira Gandhi mördades för sina övergrepp mot sikherna. Vår sekt är i grunden rigoröst disciplinerad, vår grundare skapade den med att ta vara på vad som var bäst i hinduismen och islam, och det är i princip vi som håller Indien i gång genom vårt ordningssinne, då vi vanligen är högutbildade och upprätthåller Indiens sociala struktur som ingenjörer och tekniker, läkare, tjänstemän, ekonomer och politiker. Sikherna som sekt kan inte betecknas som lika psykotiskt labil som de flesta muslimska och hindusiska sekter, om det dock förekommer individuella psykopater, liksom även i kristendomen.

Det avslutade samtalen för den dagen.

5. Resan till Keylong.

På Greenland bodde det ovanligt mycket folk, men köket fungerade inte alls för första gången någonsin. För första gången var det omöjligt att få en omelett. Det enda man kunde få var en kopp te, men ibland var det slut på gasen, och ibland fanns det ingen mjölk.

Till gästerna hörde några japaner, en var mycket gammal, en sydkorean och en italienska. Hon hade varit reseledare i hela sitt liv men var nu pensionär och reste på egen hand. Hon var hemma i Cagliari på Sardinien men hade haft sin turistbyrå i Modena. Vi talade naturligtvis italienska med varandra, men när hon satt i gång kunde hon aldrig sluta.

Vid kaféet vid stranden i Old Manali sammanträffade jag med två unga vackra indiska flickor. Den ena hade hus i Kaza i Spiti och skulle fara dit till den stora festivalen, som skulle avlösa en annan stor festival i Lahaul och Keylong. Hon frågade mig om jag ville följa med. Naturligtvis var det frestande.

Min gamle värd förklarade den kaotiska kökssituationen. Problemet var att det var ganska dyrt att hålla en anställd kock och att det kom väldigt litet beställningar från gästerna. Alltså fick de klara sig utan kock.

På tisdagen hälsade jag på hos Tara. Allt var sig likt där, och ingenting hade förändrats. Han bjöd på rispudding och middag, och vi slaktade en whisky på vägen – Royal Stag, en av de bästa i Indien, mycket bättre än den jag köpt på Landvetter (Caydor) fast billigare. Pappan hälsade mig välkommen när jag kom, han var till och med uppe på

242

benen vilket jag aldrig sett honom vara tidigare, han är inte fullt 100 men dock 97, och Tara säger att han kan dö när som helst, men det har han alltid sagt. Han rosslar och låskar oavbrutet. Han borde inte röka, men han har gjort det, och hans lungor rasslar på sista versen. Det har de alltid gjort.

Annars var jag fullt upptagen av mina arbeten, vari bland annat ingick en korrekturläsning av en svensk flickas verk som hon sände mig i Word-fil, men Wordprogrammet bråkade hela tiden. Vi får se hur det går.

Vädret var hyfsat, det regnade ännu ordentligt på söndagen, men sedan blev det inget mer, medan i stället värmen blev förhärskande. Det var omöjligt att gå i långbyxor eller något långärmat, och man fick akta sig för solen, som gärna kom och brände till när den kunde. Ohyggliga översvämningskatastrofer spordes från Assam, och nära Manali sveptes två bussar ner i floden av plötsliga regnmassor med ett 60-tal förolyckade. Tara bekräftade att många dött i rasolyckor under året.

När jag satsade på att fortsätta resan norrut över Rohtang var vädret förträffligt.

Väderleksprognoserna meddelade att det skulle komma regn och åska över Simla från fredagen, så det var bäst att lämna Himachal bakom sig.

Raju rekommenderade mig att ta bussen klockan 6. När jag anlände till terminalen tjugo minuter före meddelade mig en äldre engelsman att 5.30-bussen just gått inte mer en kvartsfull. En jeepförare lovade mig plats i hans jeep för bara 500 om han kunde få några andra passagerare också, vilket var intressant. Bussen klockan 6 skulle komma från Simla, men min chaufför fick snabbt två andra passagerare, så vi kunde ge oss iväg.

Det var sällsamt lyckosamt, ty dessa två passagerare var synnerligen trevliga, barndomskamrater, hemma i Manali, som skulle på upptåg i Lahaul genom trekking. Den ena, Arun, hade mycket att berätta, visste allt om lokal historia, kunde berätta hur Manali fått sitt namn, med mera. Bättre ressällskap hade jag inte kunnat få.

Dessutom stannade chauffören gärna om jag ville fotografera. Det var första gången jag tog fram min fotomaskin på den här resan, men den kom väl till pass uppe vid Rohtangpasset. Endast en gång förut hade jag haft en sådan tur att det var vackert väder hela vägen, och då hade alla fotona misslyckats. Denna gång lyckades ändå somliga.

Vi var framme i Keylong redan 10,00 efter 4,5 timmar, det var rekord, och jag hade aldrig kommit så tidigt fram till Keylong tidigare. Min tibetanska värd mötte mig så fort jag kom ner, och återseendet var hjärtligt. Jag kunde lugnt vila ut resten av morgonen.

Jag hittade mitt gamla lunchställe vid stationen och hade min första Biryani på många år. Det hade alltid varit min indiska favoriträtt tills jag övergick till det mildare tibetanska köket, men här i Keylong visade sig en riktig vegetarisk Biryani fortfarande vara oslagbar.

Lyckan fortsatte stå mig bi. När jag gav mig upp på den traditionella bestigningen till klostret Shakur var för första gången någonsin munkar hemma, och de bjöd mig på juice, vilket var mer än välkommet, då solen var hård och bestigningen grym på full mage dessutom, så det hade minsann varit nödvändigt att ta vara på varje möjlighet till skugga på vägen. Det tog en timme upp (c:a 300 meter upp) och en halvtimme ner.

Sedan var det bara att vila i väntan på att få köpa bussbiljett till morgondagen. För en gångs skull fick jag vad jag beställde: en fönsterplats på dörrsidan.

243

Sedan var det bara att njuta av resten av kvällen, och hör och häpna: Internet fungerade i Keylong för första gången någonsin! – på min restaurang i hotell Khandroling.

6: Resan till Leh. Jag hade den synnerliga turen att få en idealisk nattkamrat. Han var från Orissa och brukade besöka Ladakh årligen och helst på vintern, då han var poet och ständigt sökte fridfulla platser. Han var hindu men med stor affinitet för buddhismen, så vi var helt på samma våglängd.

Han hamnade också på Tashi Deleg hos mina tibetanska tvillingbröder av misstag, de högg mig när jag passerade förbi på väg till busstationen för att skaffa mig biljett, och Tashi frågade mig genast: ”Varför höll du på att gå förbi?”

Jag hade min vanliga idealiska middag hos dem med en perfekt vegetarisk Thenthuk och blev kvar där länge. När det var dags att dra sig tillbaka klockan 9 låg min vän och väntade på mig.

Vi pratade halva natten även om det var svårt på grund av andra gäster i dormitoriet som pratade för full hals och grälade eftertryckligt i sina mobiler – de ville aldrig sluta.

Till slut somnade jag och Ajay ifrån varandra mitt under pågående samtal. Jag skulle ju upp klockan 4 igen för att hinna med Leh-bussen, medan han kunde sova vidare till 6 för att hinna med Delhi-bussen. Han skulle fånga ett Delhiflyg hem efter att ha trekkat i Kashmir.

Prospekten inför resan upp till Leh verkade gynnsamma. Bussen var så gott som ny och verkade i fullgott skick. Vi blev ungefär 30 passagerare varav endast fyra var utlänningar, två koreaner varav en var dam, en japan som jag kände igen från Greenland, och jag.

Emellertid försämrades vädret. Molnen skockade sig, det blev svinkallt, och snart blev det regn. Vi hann dock över Baralacha La, men blå himmel visade sig inte förrän vid Pang efter nio timmar. Koreanskan hade då blivit svårt lidande av höjdsjuka genom huvudvärk. Både de två mycket unga koreanerna och japanen var i Indien för första gången. Vad får folk att vilja resa till Ladakh under sitt första besök i Indien? Det är ju alltid det svåraste, mest riskabla och oberäkneliga resmålet man kan ha i Indien och det enda aldrig bekväma.

Där i Pang slog jag mig ner hos ett annat utländskt sällskap bestående av ett ungt italienskt par från Rom som talade utmärkt engelska, ett israeliskt par som inte talade alls och en gammal tysk, som var veteran som jag. Vi hade mycket att tala om, och jag kunde ge honom flera goda tips. Även han hade varit i Phuktar, som varit hans sista stora trek.

Chauffören körde effektivt, och för en gångs skull anlände man till Leh före mörkret exakt klockan 7 efter 14 timmars resa minus en kvart. Det var nästan normalt.

Besvikelsen var att man inte alls kunde fotografera på vägen, då vädret var så uselt. Ändå trängdes fyra entusiastiska lokala ungdomar vid sina fönster för att fotografera allt de såg med sina mobiler medan yrvädret vällde in och förkylde hela bussen. Även de var i Ladakh för första gången och ganska brassiga av sig. Till slut fick jag dem att stänga

244

fönstret när de tröttnat på att fotografera gråa mulna klippor. Jag hade oturen att sitta bakom dem.

Resans höjdpunkt var emellertid det högsta passet Tanglang La på 5350 meter. Aldrig hade jag överfarit detta pass med sådan vällust. Det är det enda rätta ordet för upplevelsen. Jag öppnade fönstret totalt och bara frossade i den totalt rena friska luften och mådde bättre än någonsin – det var nästan som en berusning av vällust.

Det finns sådana människor som bara mår bättre ju högre upp de kommer. Min väninna Birgit Gustavsson i Johanneberg i Göteborg är av samma slag. Ju högre upp hon kommer, desto bättre mår hon, desto bättre blir hennes kondition, desto effektivare kan hon vandra och klättra, och så vidare. Något händer med blodet som blodet njuter av.

Andra blir bara höjdsjuka.

Annars var resan lyckad, och så fort jag kommit fram till Leh begav jag mig direkt till mitt gamla hem. Dolma råkade stå i farstun, så hon var den första som fick se mig. Återseendet var hjärtligt och ömt å ömse sidor. Jag fick genast mitt gamla rum och kunde förbereda mig för en ordentlig tibetansk middag på Tenzing Dickey – under dagen hade resans enda proviant varit en frukost i regnet med omelett och te samt en Maggie Soup i Pang med te.

Allt var bra och i ordning, landningen hade varit perfekt, och det enda bekymret var att min whisky nästan var slut, och det var lördag kväll...

Men jag behövde inte oroa mig eller jäkta. Vinbutiken för mest öl, whisky och rom hade öppet hela lördagskvällen, och massor trängdes vid luckan. Inte nog med det. De hade även söndagsöppet hela dagen.

Kvällen kröntes med den traditionella Thenthukmiddagen på Tenzing Dickey, som smakade bättre än någonsin. Allt var som vanligt, och ingenting hade ändrats, både på Tenzing Dickey, Lung Snon och för det mesta annars, verkade det som.

7: Leh. De övriga gästerna på Lung Snon utgjordes bara av en gammal svensk och två japaner. Legdan var bortrest men skulle komma snart, och Internet låg nere. Det hade fungerat i Keylong men icke i Leh – det vanliga problemet med servrar som låg nere.

Men japanerna hade mycket att berätta. Även de var första gången i Indien och hade gjort en expedition i Zanskar i akt och mening att bestiga det höga berget vid Padum.

Expeditionen hade misslyckats på grund av snö, storm och iskyla. Men de hade dock gjort hela trekken från Lamayuru över Lingshed till Padum, så de kunde inte klaga. De ämnade sig härnäst upp på Stok Kangri, Ladakhs högsta tillgängliga berg, på 6100 meter. De behövde bara vackert väder.

Skarma var hemma, och jag hade ett långt samtal med honom. Allt hade varit bra under året utom i Assam och Bihar, som drabbats av våldsamma översvämningar.

Turismen hade varit god under juni-juli, så att det tidvis varit omöjligt att få plats i hotell, på buss, på flyg eller i jeep. I Keylong hade väntetiden understundom fått vara i dagar.

Han berättade även att vägen nu i det närmaste var klar ända fram till Lingshed.

Detta var mycket intressant för mig, då fastän jag för första gången någonsin nu glömt

245

alla kartor hemma inte helt kunde avhålla mig från möjligheten att äntligen få uppleva Lingshed.

Ej heller hade jag något problem med att bestiga Tsemofortet för den bästa utsikten över Leh trots att jag slagit upp en tå och slagit sönder knät när jag i mörkret igår kväll råkade ut för ett av dessa ökända försåtliga ”pot holes”, ett hål i asfalten helt enkelt, som kan uppstå när som helst var som helst, och jag var utan ficklampa i mörkret. Ännu en glad nyhet var att mitt stamställe ”Happy World” inte längre verkade störas av den infernaliska motorcykelgrannens jordbävnings-dunka-dunkande hårdrock. Ett helvete mindre – åtminstone för tillfället.

Jag gick upp för dalen för att besöka min gamle vän överste Wangdus, och åtminstone verkade det vara folk hemma. Innanför grinden mötte mig fyra tanter, som besvor mig att inte gå vidare för de ilskna hundarnas skull, som kunde bitas – som om jag inte visste det. Översten var borta, men de bad mig vänta, och en av tanterna gick för att hämta någon. Ingen av dem kunde ett ord engelska, men vi tycktes förstå varandra ändå.

Den fjärde tanten kom efter en längre stund tillbaka med en man i vitt som jag aldrig sett tidigare. Det visade sig vara överstens broder. Han talade en utmärkt engelska och ville åtminstone bjuda mig på en kopp kaffe.

Tänk att jag känt översten i 17 år och aldrig hört talas om hans broder! Han var enbart lantbrukare och var där bara för skörden – som såg bra ut för i år – hittills. Han var mycket realistisk och gav mig en helt annan inblick i det dagliga livet i Indien än vad som var tillgängligt. Han berättade att jordbruket var i kris, det inträffade 35 självmord bland bönderna dagligen, det blir 12-13,000 om året – i Sverige skulle det med den statistiken snart inte finnas några bönder kvar.

Orsaken är naturligtvis politiken. Indien är nu högerstyrt av det hinduiska partiet BJP som är ganska extremt – demonetariseringen förra året är ett exempel, som huvudsakligen drabbade alla de fattiga, som blev utan alla besparingar på en natt, och det tog lång tid innan de kunde kompenseras.

Hans definition på Indien var ganska träffade – ”a working anarchy”, en fungerande anarki. Han var mycket förbindlig och ville till och med bjuda mig på lunch, men jag hade redan haft en sådan. Hans bror skulle jag inte kunna träffa förrän efter att jag kommit tillbaka från Lamayuru.

Läget var hopplöst i Leh, ständiga strömavbrott och inget Internet. Det hade blinkat till ibland men inte mer. På den fronten hade ingenting förbättrats på snart tio år.

Hos Skarma lyckades jag åtminstone beta av min post – det var bara 174 mail på tre dagar, men det var ohyggligt långsamt, man fick vänta i tio minuter på 20 sekunders aktivitet, och någon Facebook var omöjlig att komma åt.

Ett annat Internet Café menade att det var säkrast på morgonen mellan 7 och 11. Det var bara att vika en morgon för det försöket.

Skarma lovade hålla ögon och öron öppna för möjligheten för mig att komma iväg på någon utflykt, till exempel till Lingshed, dit vägen nu var fullständig. Om det inte gavs något sådant tillfälle fick jag nöja mig med Lamayuru, som ändå var det bästa.

Under tiden sinade min whisky, och det gällde att ha en oöppnad flaska kvar för ett längre och bättre uppehåll i Lamayuru.

246

Det var som vanligt strömavbrott denna morgon, och på Happy World kunde inte jag inte ens få min Rice Pudding i brist på elektricitet. Då kunde man ju alltid gå till restaurang Lamayuru, där det åts för fullt, och där man alltid kunde få en läcker Fruit Curd om inte annat.

8. Lamayuru.

Det största problemet med Leh var inte att Internet fungerade sämre än någonsin utan att man inte kunde andas. Det räckte med att gå upp till Shantistupan eller Tsemofortet för att tydligt märka den extrema skillnaden mellan luft och Lehstank, och det berodde nästan enbart på den förfärliga massiva trafiken.

Legdan kom hem från Manali onsdag kväll, så jag fick precis träffa honom innan jag reste vidare. Han förklarade Internetproblemet för mig. Under juni-juli hade de grävt i gatorna utanför Leh och lyckats fördärva bredbandet. De hade aldrig lyckats hitta var brottet uppstod och därför inte kunnat åtgärda problemet. Man kunde till nöds avläsa mail per satellit, få det att fungera i en minut och sedan vänta i fem, men det var allt Den dåliga luften var orsaken till nästan alla sjukdomar i Leh och då främst i lungorna. Folk rosslade, spottade, harklade och gick med munskydd överallt. Det var nästan som i Kathmandu.

En följd var att man tappade aptiten och blev allmänt dödstrött och fick huvudvärk.

Liksom i smogstäder som Kathmandu är det inte att rekommendera att stanna längre än högst tre dagar i Leh. Jag var helt slut den fjärde dagen med huvudvärk och orkeslöshet och skyndade mig torsdag morgon att sätta mig på bussen mot Khaltse.

Det var bara 32 kilometer till Nimmu, men det tog 1,5 timmar att komma dit. Det enda dröjsmålet var den massiva trafikstockningen utanför Leh. Det var nästan omöjligt att komma ut från staden.

I Khaltse som nåddes halv 1 nio mil från Leh är det alltid ett problem att hitta ett fordon vidare upp mot Lamayuru. Det är bara två mil dit men 800 meter uppför, så man måste utilisera ett fordon. Förra året kostade mig de två milen 800 rupier.

Sökande längs huvudgatan frågade jag mig till möjligheter, och det tredje försöket gav träff. Det visade sig bli dagens lyckträff.

Det var två italienare på väg till Kashmir. Jag frågade först på engelska men slog omedelbart om till italienska när jag hörde deras språk. De lät mig gärna följa med upp.

De var från Lugano och gamla vänner sedan 40 år, Tiziano och Eduardo, 80 respektive 58 år gamla. De hade rest årligen i Himalaya sedan 80-talet och ämnade liksom jag fortsätta därmed.

De var mycket trevliga. De kunde till och med ett svenskt uttryck: ”Fy fan!” som jag lärde dem uttala på rätt sätt med långt A. Vi hade mycket trevligt tillsammans och hann till och med diskutera immigrantproblemet i Europa. Tiziano var övertygad om att det bara kunde leda till inbördeskrig, som ju faktiskt redan förekommer lokalt. Han menade att invasionen var programmerad, men han ville inte gå in på om det var SorosRothschilds fel eller ett från arabiskt håll avsiktligt etniskt övertagande av Europa genom islam. I Italien är situationen förfärlig, och jag illustrerade situationen i Sverige med att

247

belysa att det för fyra år sedan knappt fanns en tiggare i landet medan de nu fanns överallt, och de var aldrig svenska. Han berättade även att socialhjälpen för en italienare var 400 euro i månaden medan den för en immigrant/flykting var 700. Det lär vara värre i Sverige.

Då de skulle fortsätta direkt till Kashmir utan att stanna fick jag hoppa av vid gamla Dragon, och vi skildes i ömsesidigt hopp om att kunna ses igen något annat år i dessa trakter. ”Fy fan!” var vår glada avskedshälsning.

Min värd var inte hemma, och min värdinna var ute på fältet, så jag fick vänta så länge med att bli installerad. Det var bara att gå upp till klostret och inmundiga min traditionella Lamayuriska rispudding.

Där hamnade jag vid ett bord där det satt en italienare, en tysk, en sydafrikan, en spanjorska och en till. Naturligtvis talade jag italienska med italienaren.

Sedan begav jag mig upp till Atitse, som planerat. Vädret var gott, så jag blev omedelbart kompenserad för förra årets ihållande dåliga väder, men ingen var hemma i klostret.

Efter att ha vandrat omkring i större delen av Ladakh fann jag denna ”vilda trek” över bergen vara den absolut mest givande. De okända Zanskarbergen i fjärran är som Fitz Roy i Patagonien, och där uppe råder sådan fullkomlig frid utan att man ser ett spår av civilisationen, och fastän jag kan vägarna hittar jag nya möjligheter varje gång. Sålunda kom jag till klostret denna gång bakvägen från väster, vilket faktiskt var en lättare väg än

248

alla andra. Klostret skulle ha invigts i juli, men jag tvivlade på den saken. Allt var ofärdigt inuti, och arbeten pågick fortfarande.

Nedstigningen blev desto mera njutbar. Jag hade haft motvind hela vägen upp, vilken ibland utmanat balansen, men nedgången i skymningen utan motvind med hela Zanskarbergskedjan i ett ständigt skiftande färg- och skuggspel framför sig är något av det vackraste man kan uppleva. Ändå är denna trek helt okänd för guideböckerna och för alla utom de invigda. Det är en sådan trek man måste hitta själv.

9.

Allt blev fel i Lamayuru. När jag kom var ingen hemma utom gamla mormor, som inte begrep ett ord av vad jag sade och vice versa. Kökschefen i trädgårdskaféet tycktes basa för det mesta men var ung, dryg, arrogant och nästan antipatisk. Han menade sig ha arbetat där i fyra år, men jag hade aldrig sett honom förut. Därför väntade jag helst tills mina kära vänner och värdinnan äntligen skulle komma hem.

Jag begav mig upp till Shangri La, och där var det betydligt gemytligare. Jag hade gärna flyttat dit, men nu hade jag redan bundit mig för en natt på Dragon och dessutom fått ett dåligt rum. Jag menade mig vilja flytta till Shangri La genast följande morgon, där jag dock nu hade en förträfflig middag.

Men det värsta var att Dragons huvudattraktion Wi-Fi inte fungerade. Förra året hade det fungerat bättre än i Leh, men nu var det ännu sämre än i Leh. I en timme kämpade jag med Yahoo och kunde visserligen få fram 79 mails men inte åtgärda dem eller få ett enda läst. Samtidigt förekom det ideliga strömavbrott. Var femte minut gick strömmen med total blackout som resultat, och var femte minut avbröts all internetkontakt, oberoende av varandra dock. Det var fullständigt vanvettsframdrivande.

På fredagen begav jag mig emellertid till Wanla. Det var mulet väder och blåsigt, men jag tog risken att inte ta med mig paraplyet. Det skulle jag kanske ha gjort.

Just emedan solen inte gassade blev emellertid denna vandring lättare än någonsin.

Uppe vid Prinkiti La med alla bergen höljda i dyster blygråhet råkade jag på två käcka tyskar, som skulle samma väg som jag. Jag hoppades få se dem i Wanla.

Vandringen dit tog 2 timmar och 25 minuter. Där fann jag ett idealiskt Home Stay med en jovialisk värd med starka glasögon som gärna laddade upp med en lunch för mig, inte bara Maggie Soup utan dessutom tomater, persilja och en omelett. Han satte i gång ett helt laboratorium av förberedelser, och avslutningen blev måltidens clou: te från Kashmir. Det kostade, men jag var övermåttan nöjd. Det var ännu en lyckträff på min resa.

Hans Home Stay inne i byn längs bygatan till höger var väldigt pyntat och fint. Till och med köket var riktigt stilenligt, och han hade en vacker sällskapshall och flera rum för gäster. Tyskarna dök dock tyvärr inte upp.

Jag mötte dem på vägen tillbaka. De var precis på väg ner mot Wanla, och jag rekommenderade varmt mitt Home Stay. Jag hoppades de ville stanna där över natten, ty de var även intresserade av klostret.

249

Vandringen tillbaka tog 2 timmar och 40 minuter, alltså en kvart längre, då den långa nedförsbacken längs ravinen bytts till uppförsbacke, men liksom på ditvandringen behövde jag inte stanna och vila en enda gång. Naturligtvis stannade jag till vid passet, det var ju obligatoriskt, men det var det enda.

På vägen hade det mulna vädret till och med satt i gång med regn. Det var väl många regndroppar för min smak, men det var fascinerande att uppleva det vildaste Himalaya i oväder och regn med stark blåst dessutom. Lyckligtvis slapp man störtregn och åska.

Kvällen tillbringades med hela familjen hos mitt värdfolk. Vi hade en middag tillsammans med mycket smörte, och vi var fyra generationer med gammalmormor och tre barnbarn. Det var den perfekta Ladakhaftonen.

Jag diskuterade Wi-Fi-problemet med dem, men hur vi än försökte kunde vi inte få det att fungera.

Däremot så hade nu också mitt gamla lokus Shangri La Wi-Fi. Jag hade inte min dator med mig dit, men dottern försäkrade att deras Wi-Fi fungerade, när det fungerade.

Problemen hänförde hon till Srinagar, som på något sätt jävlades med Ladakh med att strypa uppkopplingsmöjligheterna – Ladakh är ju ännu dess värre en del av Kashmir.

Men allting annat fungerade. Vädret var perfekt om dock skiftande, fastän det var torrt verkade skörden bli god, vilket också överste Wangdus bror försäkrat mig, och växtligheten var frodigare än någonsin. Vägen till Wanla hade bitvis varit svår att plöja sig igenom för elefantgräs och riklig grönska…

10. Sista trekken.

På lördag eftermiddag begav jag mig ut på den sista trekken upp till Atitse och tog nu den svårare vägen genom ravinen. Där man måste kämpa med lera och vatten var det riktigt besvärligt, och jag fick denna gång stanna och vila ett antal gånger men vägrade ge upp, fastän det saknades sol och jag hade hård motvind upp hela vägen.

När jag väl var uppe under hotande stormmoln visade det sig att jag liksom för några år sedan kämpat mig fram alldeles för högt. Jag fick vandra neråt igen en avsevärd bit för att komma ner till passet.

När jag sedan omsider nådde klostret ovanifrån var det lika öde som i förrgår. Dock påträffade jag en gammal mormor och ett litet barnbarn, som blev skräckslaget och gallskrek inför min oförmodade uppenbarelse. Jag kom upp på två timmar och fem minuter och ner på en och trettiofem.

Följande dag var min sista i Lamayuru och vigdes helt åt vila och att ta det lugnt.

Vädret var vackrare igen, och jag hade turen att råka ut för en ung vacker och begåvad tjeckiska. Hon var från Prag och studerade sanskrit, var mycket pratsam, hälften så ung som jag, och vi var hela dagen tillsammans tills hon måste ta bussen till Srinagar.

Hon var från en akademisk familj, båda hennes föräldrar var universitetslärare, och hon var för första gången i Indien och ville resa runt överallt för att skaffa sig en överblick, precis som jag gjort under min första Indienresa för 25 år sedan. Hon hade redan varit omkring i Bombay, Himachal och Uttarakhand och en vecka vid ett ashram i

250

Gangotri. Nu skulle hon vidare till Srinagar och sedan söderut. Hon hade erfarenhet av muslimska länder tidigare, hade vandrat i Atlasbergen och rest omkring i Iran, så hon var mycket välorienterad.

Hon berättade en historia om Alexander den Store som jag inte kände till. När han kom till Indien erbjöds han en kokosnöt, en frukt som han inte kände till. ”Detta är Indien i ett nötskal”, sade en fakir. ”Hantera den rätt, och Indien är ditt.”

Alexander försökte bita i den men bet sönder en tand och skadade sig. ”Det här kan man ju inte äta”, sade han. ”Är då Indien en sten?”

Fakiren visade honom hur man skulle göra. ”Skalet är hårt och svårt att forcera, men kommer man väl åt det inre av nöten bjuds man på de ljuvaste smaker av sötma och frukt.

Och nötens kärna är bara näringsrik mjölk.”

Vi gjorde en promenad ner till Moonlandkaféet där jag bjöd henne på en kopp te och kunde till min stora lättnad få en 2000-sedel växlad – jag hade nästan bara sådana kvar.

Sedan var det lunchdags.

In på Dragon-restaurangen störtade då ett sällskap av 22 hungriga greker. Jag hade aldrig sett så många greker i Ladakh förut. De fyllde hela restaurangen och var glada och ivriga av sig, men allt var väl förberett, och vi kunde förse oss av deras buffé och fick därigenom en ordentlig lunch.

Deras ledare var en kvinnlig advokat som nu tydligen var i pension, och vi samtalade om Europas flyktingproblem. Hon var mycket intresserad av situationen i Sverige, där vi

251

hade mest syrier och somalier. Hon berömde syrierna synnerligen och betecknade dem som över lag mycket sympatiska, älskvärda, kultiverade och väluppfostrade. Problemet med islam var inte den islamska staten i sig utan att större delen av världen tyvärr i sin paranoida fördomsfullhet förväxlade alla muslimer med den islamska staten, som nu ändå var döende och höll på att helt försvinna ut i individuell terrorism genom enstaka självdestruktiva självmordsbombare. Detta var Kuku, min tjeckiska väninna, helt överens med och underströk.

Emellertid skulle denna festliga grekiska middag bli fatal, men det anade jag inte ännu.

Vi gick ännu till ett litet ställe, det trevliga kafétältet vid busshållplatsen, som jag ännu inte prövat i år. Det kaffet bjöd Kuku på, och sedan var det dags för henne att satsa på sin buss. Vi hade då tillbringat sju timmar av dagen tillsammans, och till avsked bjöd vi båda varandra hem till varandra, jag henne till Göteborg och hon mig till Prag.

Det är inte så mycket mer att säga om den dagen. Ett gammalt holländskt par kom nerstapplandes efter en trek till Wanla och var helt färdiga. På kvällen tog jag avsked av Shangri La med min sista middag, och sedan följde den fruktansvärda natten.

Det var omöjligt att sova. Jag vaknade halv 3 och led av kramper i hela systemet.

Något i den grekiska buffén hade inte varit lämpligt, troligen curden. Jag hade helt enkelt ätit för mycket, det sista och farligaste man får göra i Indien, särskilt på hög nivå. Det blev något bättre efter en explosiv avföring, men jag var helt slut.

På morgonen gällde det att ta sig tillbaka till Leh. Jag hade turen att råka ut för en tom minibuss med bara en passagerare utom jag, under resans gång blev vi snart sex, med den påföljd att vi kom fram före 12. Resan tog bara 2 timmar och 40 minuter – mot fyra timmar under resan till Lamayuru. Det kan vara intressant att veta, att denna 12milsresa stannar 10 mil från Leh i Khaltse, 8 mil från Leh i Ulle Tokpo, efter 6 mil (efter halva resan) vid Saspol, efter 8 mil vid Basgo, efter 10 mil vid Phiyang, och sedan är man nästan framme.

Men hela metabolismen var utslagen och ur funktion. Det var bara att vila. Dock hade jag ännu lite whisky kvar.

11. Hårda bud Men vad hjälpte whiskyn när jag inte tålde den? Hela metabolismen var helt förstörd.

Efter att ha tagit mig in till Leh tog jag mig på skälvande ben upp till staden för att åtminstone få i mig en Rice Pudding, då vitt ris är det bästa när magen havererat. Jag hade knappt fått i mig en tredjedel av portionen så måste jag upp och kräkas. Det kom helt utan förvarning. Jag hade aldrig kräkts i Ladakh förut. Kyparen blev rasande, fastän jag hann ut och kräktes utanför restaurangen, och beordrade mig att ta en hink, fylla den med vatten och spola bort äcklet. Han var en ung och ny oförskämd spoling med yuppiehästsvans. Det var knappt att jag orkade resa mig igen efter pärsen, men för att inte misshaga honom ytterligare tog jag spannen och spolade bort så mycket jag orkade. Jag försäkrade honom att det kommit helt oväntat, men han tycktes ändå ta det som en personlig och avsiktlig förolämpning som jag måste straffas för. Han hade tydligen aldrig hört uttrycket ”gästen har alltid rätt” och tyckte att olycksdrabbade gäster måste

252

förödmjukas. Den andre kyparen var mera mänsklig och bad mig uppsöka en läkare. Jag försäkrade honom att det bara handlade om överansträngning och utmattning.

Så började dagen. När jag försökte dricka te senare följde tre nya våldsamma uppkastningar, men då var jag hemma och kunde göra det över toaletten. Det var sedan bara att gå och lägga sig.

På kvällen kunde jag till nöds få ner en halv portion risotto med svart te, men det var allt. Jag somnade vid 8-tiden och sov i tolv timmar. Sedan var det över.

Jag hade reducerats till 75%, men på tisdagsmorgonen var jag uppe i 90, kunde inta en normal lunch (tukpah) och även gå upp till både fortet och på kvällen till stupan och kunde till och med blanda whisky i teet igen. Krisen var definitivt över.

På kvällen hade jag nöjet att få träffa ett australiensiskt par från England på Tenzing Dickey, där jag nu utan svårighet kunde åtnjuta en full middag, vilka jag kunde ge några goda tips, samt två väldigt trevliga och erfarna italienare från Pisa, som var reguljära liksom jag och årligen återkommande, som jag också kunde ge en del tips.

Hos Skarma dök plötsligt mina två tyska damer från Prinkiti La upp, och vi hade ett långt trevligt samkväm på fyra man hand om Wanla och vägen upp till Lingshed, som jag fortfarande hade kvar efter alla dessa år, men nu var vägen dit klar.

Sent på kvällen dök en fransk resenär upp som hade gjort hela Zanskar från Lamayuru till Darcha och kom direkt därifrån. Han hade haft kalasväder hela tiden, liksom alla andra Ladakhresenärer detta år, men nu verkade vädret ändras.

Vi blev mycket goda vänner, och vi fortsatte vår samvaro både till frukost och lunch.

Bland annat diskuterade vi fallet med alla de urspårade guruerna. Han skulle på torsdag flyga till Chandigarh för att träffa en god vän, men han fick veta, att hela staden var belägrad och avstängd av polisen, som försökte fånga en guru som betett sig olämpligt mot damer. Ingen släpptes in eller ut ur staden utan att noga kontrolleras.

Det fanns ju ett antal sådana gurus. Den mest berömda och rika av dem alla var Osho, som när han reste till Amerika blev totalt korrumperad, köpte sig en ny Cadillac eller Rolls-Royce varje vecka, ballade ur totalt och tog snart slut. Pedofilen Sai Baba skall vi inte tala om – hela hans rörelse ballade ur när han själv ballade ur. En annan guru i någon sekt blev väldigt framgångsrik och fick många anhängare, köpte sig ett slott i Frankrike med sin sekreterare och försvann plötsligt med henne och alla rörelsens pengar – det lär ha varit Hare Krishna. Rörelsen fick svårt att återhämta sig.

På något sätt har sektledare svårt för att behålla balansen när de får mycket pengar.

Min vän René från Aix-en-Provence nära Marseille berättade dock om ett antal guruer i Frankrike som inte ballat ur genom att behålla sin ödmjukhet och inte skaffa för många anhängare.

Emellertid tilltog de hårda buden. Onsdagen var regnig och kall, och jag hade besvär med mitt vänstra knä och ben, som utan anledning inte funktionerade normalt. Internet var ett helvete. Det hade inte fungerat igår, idag kom jag åt min post, men där var tre viktiga meddelanden på Messenger. Jag väntade en halvtimme medan datorn bara tuggade. Utanför bara regnade det, och att bege sig upp till överste Wangdus, som jag planerat, var inte att tänka på med mitt strejkande knä. Det var bara att halta hem, ta sig en te med whisky och börja tänka på återfärden till Manali.

253

Natten blev förfärlig. Plötsligt aktualiserades ett nytt kommande problem i Ladakh: myggor. De har aldrig förekommit i Ladakh tidigare. Nu frodas de i vattensamlingarna kring Spituk vid Indus och kan leda till problem som dengue och malaria. Det är den globala uppvärmningens fel. De lät mig inte sova denna natt, så det var bara att gå upp och jaga dem tills de alla var ordentligt massakrerade med besked.

12. Fascinerande väder Jag försökte ännu en gång bege mig upp till överste Wangdus trots kallt och dåligt väder med regn, men redan långt utanför grinden möttes jag av två hundar som kom springande mot mig. Jag hade haft nog av hans aggressiva hundar, som tidigare också en gång direkt angripit mig, så jag vände genast. De kom efter mig halvannan kilometer innan de försvann.

I stället försökte jag uppsöka hans syster nere i staden, men grinden var låst utan ringklocka, och ingen människa syntes. Jag försökte tre gånger vid olika tidpunkter under mina sista två dygn. Det var allt jag kunde göra. Det var bara att skrinlägga bastuprojektet, då översten aldrig hört av sig vidare om saken.

Vädret var miserabelt varje dag denna sista vecka. Det regnade till och från, och temperaturen gick ner till 17 grader utomhus och inomhus. Det mulna svårmodsvädret bidrog till betrycktheten, och den sjunkande nivån på whiskytillgången accelererade.

Jag fick trösta mig med mina italienska vänner. De var från Pisa och hade ännu 12 dagar kvar och var mycket aktiva. De sparade mitt tips om Lamayuru till en vackrare dag men besökte andra kloster och platser under tiden som Phiyang och Basgo, som de fann oerhört fascinerande för dess stora förflutna och långa historia. De var ensamma turister där.

De var mycket entusiastiska och nästan regelbundet återkommande liksom jag. Vi hade middag tillsammans alla de tre sista dagarna på Tenzing Dickey och hade hemskt trevligt tillsammans. Jag nästan lovade dem att komma och besöka dem i Pisa. Även Skarma hade jag daglig kontakt med, och sista kvällen lovade vi varandra att jag nästa år måste försöka äntligen nå Lingshed. Det är i alla fall någonting att leva för.

Vädret var definitivt ett kapitel för sig. Det hade ju varit dåligt hela veckan, och det såg illa ut för min återresa söderut under lördagen, men mot skymningen öppnade sig skyarna som genom ett mirakel, och det blev alldeles klart.

Ett ungt franskt par på Lung Snon skulle med samma buss, så vi hade sällskap till stationen klockan 4 på morgonen. Då såg vädret inte gynnsamt ut. Det kunde bli precis vad som helst.

Och det var just vad det blev. Vi startade punktligt klockan fem under molntyngda skyar som bara kunde betyda snö på vägen. När vi kom upp till Tanglang La, det högsta passet på 5300 meter, var alla bergen snötäckta, men därigenom blev detta extremt höga fjällandskap bedövande vackert. Det var bara att sätta i gång och fotografera, och lyckligtvis stannade bussen uppe vid passet.

254

När jag reste upp hade jag varit ensam utlänning i bussen, men nu var nästan majoriteten utlänningar i en ganska full buss. Framför mig satt en fransk ung dam med tibetansk kavaljer, som det såg ut, men han var från Singapore. Tre äldre tyska tanter, mitt franska par från Lung Snon, ett ungt polskt par, tre mycket mysiga flickor från Malaysia, en ung man från Brasilien och några till utgjorde halva bussbefolkningen medan resten var inhemska eller hinduer. Bredvid mig satt en ung man från Delhi som cyklat från Manali till Leh och var en ivrig fotograf.

Medan vi reste vidare klarnade det, och risken för oväder avtog. Även detta var som ett mirakel, och de snötäckta bergen framträdde överallt i sin suveräna skönhet och festklädda vithet. Det kunde inte bli vackrare.

Genom att jag varit ensam utlänning på vägen upp hade formaliteterna avlöpt smärtfritt och på rekordtid, men genom att vi nu var så många utlänningar blev köerna vid varje checkpost väldigt tidsödande och bromsade resan.

Halv 9 var vi uppe vid Tanglang La, vid 11-tiden var vi i Pang, världens högsta militärcampus, där en halvtimmes paus förlängdes till en timme, på vägen till Sarchu råkade vi ut för resans enda intermezzo: en truck hade kört av vägen och måste hissas upp med två bärgningsbilar, vilket blockerade och försenade hela trafiken, och halv 3 var vi ändå framme i Sarchu. Då såg det mörkt ut mot horisonten i söder.

På väg upp mot Baralacha La anmodades vi att ta in allt bagage från taket i bussen på grund av annalkande oväder. Detta blev emellertid inte så farligt. Baralacha La inbjuder alltid till oväder och komplikationer, men det blev inte mer än bara litet snö denna gång.

Det såg dock dystert ut hela vägen ner till Darcha, men så plötsligt började det klarna igen. Återigen kunde det bli vad som helst. Vädret hade varit dagens thriller hela vägen ner.

Klockan 7 var vi framme i Keylong efter 14 timmar, vilket var ganska punktligt. Jag och mitt unga franska par tog in hos min tibetanska värd sedan många år, och sedan var det bara att sätta sig vid en välbehövlig middag.

Det första vi hörde vid avstigningen i Keylong var att Wi-Fi inte fungerade.

13. Oväder Vädret var ju inte så lyckat de sista dagarna i Leh med kyla och regn, och tyvärr fortsatte det i Manali. Det såg hyfsat ut till en början, men alltid när man trodde att monsunen äntligen var slut började den om från början igen.

Emellertid hade jag turen att få uppleva en religiös festival i Vashisht. En gud transporterades från en grannby för att få bada i Vashishts varma källor, vilket ackompanjerades av ett utomordentligt uppbåd och upptåg med blåsorkester och trumpeter, trummor och lock och ett infernaliskt oväsen, medan hela befolkningen praktfullt utstyrda i festkläder dansade därtill i mycket hovsamma och regelbundna danser. De höll på hela kvällen och hela följande dag.

255

Några andra lyckliga möten inträffade även. Plötsligt dök Tony från Örebro upp på gatan i Vashisht – det var bara han som hade saknats i år. Vi har nu följt varandra mellan Manali och Leh i 13 år.

Ett ungt amerikanskt par förekom på samma kvällssylta som jag. De bodde på Hawaii (Maui), var i Indien för första gången och gjorde allt på en gång, inklusive stupklättring. Även de skulle fortsätta till Dharamsala, och vi beslöt att ta bussen tillsammans dit fredag morgon och därmed trotsa alla oväder. Det heter ju, att om vädret är dåligt i Manali är det ännu sämre i Dharamsala. Det kunde inte just vara värre än det var i Manali.

Ovädret omintetgjorde alla mina goda föresatser att återbesöka Tara. Vägen upp dit genom skogen skulle vara genomgyttjig hela vägen, så det var inte att tänka på, i synnerhet som vädret dag för dag försämrades. Dessutom hade jag ju det nya nervbesväret i mitt knä, som dock såg ut att gradvis kunna avhjälpas genom massage, massage och åter massage – som vanligt vid varje skada.

Så fort vi lämnade Manali klarnade vädret, och vi hade solsken ända fram till Dharamsala efter 10 timmar. En incident inträffade i Mandi. Det var bara tio minuters uppehåll, och vi måste gå på toaletten. Denna hittade vi inte, då den hade flyttat. Till slut fann jag den men fick vänta på att kranen reagerade, och när jag var färdig var bussen borta. Det hade hänt förut för två år sedan, när bussen omedveten om mitt toalettbesök kört ifrån mig med allt mitt bagage.

Lyckligtvis hade mina båda amerikanska reskamrater från Hawaii upptäckt att jag saknades och hade krävt halt på bussen. De hojtade till mig från andra sidan basaren, och en annan hindu hjälpte mig att springa efter bussen. Det löste sig men utan te.

Dock hade jag min whisky ända fram till Dharamsala, och klockan 6 var jag installerad på Seven Hills i mitt vanliga rum. Min tidigare vän på restaurangen tog hand om mig, och Internet fungerade perfekt. Det var första gången på resan – efter fyra veckor!

Vädret var bättre än i Manali – sol på morgonen, regn på eftermiddagen, ingen kyla och ingen åska med blixtar, som det varit i förrgår i Manali i rotblötan.

Morgonen var emellertid klar och vacker, och det var bara att bege sig upp mot Triund och se hur långt man kunde komma. Man kom ända upp (3000 meter) men ankomsten blev en besvikelse – massturism av hinduer, skräp överallt och bara nytt folk.

Om det fanns fem kaféer på vägen upp förra året fanns det nu femton, och det var stängsel längs stigen på fyra ställen som inte kunde rivas ner – all charm, frid och frihet var försvunnen. Vulgärturismen hade segrat med sin förbannade skräpmusik på mobiler som förintade bergslandskapets frid.

Jag stannade kvar hos min gamle veteranvän på vägen ner med det första och äldsta kaféet, och han försökte ändå övertyga mig till att komma tillbaka upp i morgon. Det pågår ändå en antiskräp-kampanj över hela Indien, och allmänt hade situationen förbättrats sedan förra året. Waste Warriors är en indisk rörelse över hela landet som försöker åtgärda problemet, som dock redan skräpat ner hela Indiska Oceanen.

Om vädret var vackert under hela förmiddagen blev det desto förskräckligare sedan.

Monsunen bara vräkte ner, och jag fastnade hos Nick utan paraply. Det höll på i timmar.

256

Till slut fick jag låna ett paraply och rädda mig hem med mitt nya whiskyförråd till en välbehövlig varm dusch.

Det kulminerade under natten. Klockan 4 vaknade jag av ett bombanfall. Skyarna dånade. Det verkade nästan vara fyrverkerier på gång av ljusfenomenen att döma.

Skyarna flammade av blixtar. Det pågick ett inferno ovanför molnen. Jag hade aldrig sett något liknande, medan dundrandet fortgick i en timme innan ösregnet kom och dränkte allt i översvämningskatarakter.

Det var svårt att somna in igen till ett sådant oväsen, men det tycktes lugna sig till morgonen. Det förekom dock ingen sol, och ovädret återkom med pauser mellan åskvädren, blixtrandet och regnen. Att bege sig upp i bergen var inte att tänka på. Alla de nästan hundratals där uppe igår måste ha blivit dränkta eller bortspolade som råttor av plaskregnets översvallande rotblöta.

Samtidigt fick jag en födelsedagshälsning från min syster. I Florida väntades Irma, den nya orkanen. Det var oväder på gång även där. Frågan var vilket som skulle vara värst, men båda ovädren var nog ganska liktydiga. Det kanske stormade även i andra delar av världen. Filippinerna brukade alltid drabbas hårt, i Kina brukade dammar spolas bort, och hela Bihar och Assam var i ett katastroftillstånd med miljoner berövade sina bortspolade eller vattenbegravda hem.

14. Avslutning.

Sista uppstigningen till Triund från Dharamsala förlöpte lyckligt. Ovädret var över, och vädret var milt och varken för gassigt eller för molnigt. Med start 6.20 var jag uppe 8.25 och träffade lille Lalu och alla de andra. På vägen ner stannade jag hos min vän veteranen och hoppades kunna komma tillbaka efter Diwali. Bergen drar och slutar aldrig att dra, då de alltid finns där. Årets goda nyhet var Waste Warriors, en landsomfattande kampanj för att hejda nedskräpningen. I bergen fanns det anslagstavlor med tio förnuftiga regler hur man bör förhålla sig till bergen. Man ska inte dricka sprit, inte gå för nära stupen, akta sig för vilda djur, inte hojta eller skräna eller oväsnas med högtalarmusik, ta med sig allt skräp, undvika höjdsjuka med att undvika hörlurar, se till att man är i tillräcklig fysisk form, ha tillräcklig tillgång till vatten, inte gå upp i dåligt väder utan paraply och även för övrigt vara lämpligt påklädd. Tyvärr hör det till saken att dessa regler kommit upp många år för sent och att de flesta (hinduer) bryter mot dem alla.

På vägen ner utsattes jag till och med för en officer som frågade mig om jag registrerat mig på vägen upp. Han satt vid ett bord ovanför Dharamkot som inte funnits där när jag gått upp. Tydligen är det nu en regel att man skall registrera sig för att få gå upp i bergen, på grund av de många vårdslösa hinduiska turisterna som inte vet någonting om bergsliv.

På vägen ner tog mina sandaler slut. Sulan vek sig, sömmarna gick upp, de var mer än utslitna, de hade reparerats många gånger men kunde nu ej repareras längre. Det var bara att lägga dem till handlingarna efter lång och trogen tjänst.

257

Inför återresan strulade allting till sig och det ordentligt. Det började redan uppe i MacLeod Ganj. Vägen var blockerad av ovädret, och inga bussar kunde komma upp eller ned. Man måste ta en taxi längs en helt annan bakväg. Detta hade aldrig hänt förut.

Bergen ville inte släppa mig.

Väl vid busstationen i Dharamsala kom jag på fel Delhibuss. Konduktören synade min biljett länge och väl och utbrast plötsligt: ”Det är nästa buss! Skynda dig!”

Den hade redan startat, och jag kom ombord i sista sekunden.

När jag kom ut till Indira Gandhi Airport möttes jag av beskedet att flyget var inställt för idag och skulle avgå först i morgon. Jag hade lovat infinna mig vid en körrepetition tisdag kväll, en generalrepetition dessutom, och försökte hitta alternativa lösningar, men Finnair hade inget kontor i Delhi. Det var bara att vänta i 24 timmar.

Detta hade inte hänt sedan 1993. Jag hänvisades till en sorts lounge för andra strandade passagerare, där de låg i drivor och sov. För 650 kunde man få Wi-Fi i två timmar. Detta var ingen lockande lösning på problemet att vänta i 24 timmar. Jag for tillbaka till Delhi med metron för att tillbringa resten av dagen och natten på Mainu Ka Tilla med gratis Wi-Fi. Där infann sig problemet. Jag försökte vandra den sista biten från tunnelbanestationen, men hettan och solen var fullständigt olidliga efter fyra veckor uppe i de svala bergen. Jag orkade inte ända fram. Jag måste ta en tuktuk (motorrickshaw) de sista 200 metrarna.

I bergen hade jag sprungit omkring utan att behöva vila med tusen meter i nivåskillnader, men i Delhi orkade jag ingenting. Så trött i Indien hade jag inte varit sedan den sista stora trekken i Zanskar 2009 till Phuktar. Det var säkert 40 grader i solen, och med allt mitt bagage var det för mycket. För första gången någonsin upplevde jag det som direkt farligt att vistas ute i solen.

Solchocken, uttröttningen och den otroliga bastuvärmen, som fortsatte efter skymningen, så att det enda man kunde göra var att sitta och rinna, det värsta vädertillstånd jag vet, gjorde att allt jag kunde göra resten av dagen var att vila under fläkten, medan man ideligen måste torka av sig med handduk. Mot kyla kan man klä på sig, men mot värmeslag är det omöjligt att skydda sig. Möjligen hade det också någon påverkan på min utslagenhet, att både min whisky och mina C-vitaminer var slut.

Whiskyn kunde jag dock förnya, och det blev bättre sedan.

Tibetanerna bjöd på en frukost på mitt hotell Tashi Delek innan jag lämnade Mainu Ka Tilla onsdag morgon. Den var idealisk med stekt potatis, och sedan var det bara att ta en tuktuk ut till flygfältet.

Det blev inga mera problem förrän vi kom till Helsingfors. Där vidtog strulet på allvar. Planet landade så långt från terminalen som möjligt och måste mötas med buss.

Det kom bara en buss, och planet hade 600 passagerare. Bussen fylldes genast och sedan bara stod där, tills chauffören äntligen kom tillbaka någonstans ifrån. Efter en lång stund kom det en andra buss som också fylldes genast.

På flygstationen uppstod det köer inför säkerhetskontrollen. Alla hade redan kontrollerats och genomlysts i Delhi. Sedan blev det passkontrollsköer. Alla måste

258

granskas noga och kontrolleras att deras pass stämde med deras ansikten. Även detta hade redan gjorts i Delhi.

Sedan måste man springa genom hela flygterminalen för att nå sin gate i andra ändan.

Många om inte de flesta hade haft trånga anslutningsflyg. Man hade varnat för detta på flyget, där passagerarna manats att skynda sig. Jag skyndade mig allt vad jag kunde, och när jag kom fram till gaten hade den stängt. De beklagade och hänvisade mig till transferdisken i en annan del av terminalen. När jag kom dit var där redan en lång kö.

Det blev alltså ytterligare en försening på tre timmar, men för det fick jag i alla fall en voucher på 8 Euro som räckte till en tallrik soppa med potatis och fisk. Den behövdes. Över lag var dock resan lyckad. Den totala kostnaden blev 9000 för fem veckor, i princip levde jag på 800 rupier om dagen (drygt 100 kronor), och de båda kriserna, matförgiftningen i Lamayuru och flygförseningen på 27 timmar hem, var inte mitt fel.

Knäproblemet tillkom som troligen en komplikation till matförgiftningen, när det redan en gång tidigare skadade knäet efter tre dagars intensiv trekking bringades till total orörlighet av matförgiftningen, som helt slog ut mig i mer än ett dygn. Men det svåraste var att konstatera att jag inte orkade ända fram med allt mitt bagage i Delhi igår under 40 graders värme och gassande sol. Det nederlaget var svårt att acceptera. Det var väl en tre kilometers promenad, och jag var slut efter fyra femtedelar. Det kan dock vara en nyttig erfarenhet till nästa gång.

10.8-13.9.2017

Påsklovet, del 1: Snöresan, Expediten på Centralstation var förtvivlad över att han inte kunde hjälpa mig. ”Vi har inte haft något att göra med Inter Rail på tre år!” Det hjälpte inte att jag rest med Inter Rail i 29 år, varje år sedan 1989. Han kunde ingenting göra.

Det enda han hade möjlighet till var att ge mig ett telefonnummer – till Kalmar.

Vintern hade varit svår. Den hade börjat sent men sedan bara fortsatt och fortsatt, och så fort den avmattats och tyckts växla om för lite tö började den om igen från början. På morgonen den 29 mars var Göteborg begravt i två decimeter snö.

Den förskräckliga vintern hade medfört förskräckliga influensor och förkylningar. Det hade inte bara varit en influensa, utan de hade kommit i legio – så fort en var besegrad fann man sig angripen av en ny variant, som var värre än den förra. Sålunda drabbades alla stackars influensapatienter av ett härnadståg av influensor som oupphörligt och obarmhärtigt ständigt kom och avlöste varandra.

De flesta hade blivit sjuka i januari, men jag tycktes klara mig. Värst var mycoplasmavarianten, där en sorts grön svamp växte i lungorna och bredde ut sig som mögel inuti kroppen.

Till följd av de ansträngande konserterna i mars kände jag att jag blivit sårbar, men lyckades hålla den hotande infektionen tillbaka. En 75-årsdag med grundligt firande den 18-e klarades av, men sedan var det färdigt. Den 19-e bröt influensan ut på allvar med full kraft.

259

Samtidigt frågade mig min familj i Verona om jag ämnade komma till påsken. Paolo hade just fått sitt fjärde barnbarn, en flicka som vanligt, (det föds bara flickor i hela släkten oupphörligt efter 1977, sexton inalles hittills,) vilket kändes som förpliktande – jag hade ju varit med på alla tre barnens bröllop. Så det gällde att bli frisk till påsken.

Jag ringde till Kalmar och råkade ut för den vänligaste tänkbara service. Expediten på Kalmar Turistbyrå gav mig helt andra uppgifter än nätet och Deutsche Bahn, och han skaffade mig alla biljetter direkt hela vägen ner till Verona.

Förra året kollapsade resan direkt genom sabotage i Danmark, när en järnvägsledning fallit ner, och även i år förelåg det problem – det fanns ingen tågförbindelse mellan Köpenhamn och Rödby (Puttgardenfärjan) från mars till juni. Tåget ersattes av buss.

Det lämpligaste tåget från Göteborg gick 6.55, men expediten rådde mig att ta ett tåg en timme tidigare, då man inte visste vad som kunde hända i Danmark. Samma råd upprepades på Centralstation när jag hörde mig för där. Men vem vill stiga upp en timme tidigare för att fånga ett tåg som går 5.55?

Jag sov med kläderna på den natten (4 timmar), steg upp halv 6 och gick med allt bagage till spårvagnen. Två gick precis innan jag hann fram. Men så kom det en tredje.

Utan att ana vart den gick, den verkade ligga utanför programmet, steg jag på. Det var linje 10. Den ska inte alls gå över Stigbergstorget.

Förbryllad vände jag mig till en svensk passagerare. Hon förklarade, att tidigt på morgonen går alla möjliga spårvagnar från Vagnhallen i Älvsborg, så man kan råka ut för vilken linje som helst. Det var bara att hänga med.

När vi kom till Brunnsparken rådde hon mig att stiga av, ty sedan skulle spårvagnen direkt över till Hisingen. Jag gjorde så och hann med tåget 6.55.

Det första kritiska resmomentet gällde att hitta bussen i Köpenhamn. Jag fick olika instruktioner. I Skåne sade den svenska konduktören att jag bara skulle följa skyltarna. På andra sidan Öresund sade mig den danska konduktören att gå ut ur stationen till vänster.

Ingendera gav någon exaktare information.

Jag följde det senare rådet och gick ut till vänster. Jag hamnade på en bakgata utan någon tillstymmelse till någon buss. Jag gick in igen och frågade en polis. Han visste ingenting och hänvisade mig till informationen. Det fanns ingen information. Jag tog en chans och gick rätt ut, och där såg jag några bussar långt borta. Det var rätt bussar, och det var bara att kliva ombord.

Bussen tog mig till färjan, och färjan tog mig till Tyskland. Det snöade hela vägen. Inte förrän i Hamburg började temperaturen visa plusgrader. På morgonen i Göteborg hade det varit 5 minus.

2. Achilles bibliotek I Hamburg gällde det att få fyra timmar att gå. Det gick så småningom. Jag tog god tid på mig att välja ut en restaurang och fastnade till sist för en indisk, där jag satt kvar så länge som möjligt. Det blev till vandringar omkring sedan på jakt efter någon Wi-Fimöjlighet, men någon sådan fanns inte. Efter de fyra timmarna gick mitt tåg 20.30.

Sanningens ögonblick gällde tågbytet i Innsbruck, som bara medgav tio minuter, men färden ner de 13 timmarna genom natten och Tyskland gick smärtfritt trots att det var

260

trångt i kupén som var full med bara sex sittplatser att tillgå. Alla de andra fem var helt unga människor, friska och vackra, där två av männen hade skidor med sig till Österrike.

Jag kunde sova nästan hela natten.

Vi nådde Innsbruck punktligt 9.15, så bytet skulle nog vara smärtfritt, om man bara hittade tåget. Det visade sig att det inte fanns något tåg. Det skulle avgå från samma perrong men hade tydligen inte kommit. Lyckligtvis kom det så småningom.

På tåget till Verona blev jag tvungen att ta av mig strumporna för första gången i år.

Tåget var fullt, det satt som vanligt folk i alla korridorer, och det var varmt i Verona. När vi kom fram var tåget bara en kvart försenat.

Jag knallade iväg genast på min entimmespromenad med allt bagage till Villa Cozza och kom fram precis en kvart över ett – jag hade meddelat min ankomst till klockan ett – och allt klaffade.

Där blev jag genast varmt omhändertagen av alla närvarande släktingar med en ordentlig portion spaghetti med tillbehör och vin. Man var hemma hos sin egen familj igen. Någon sådan kände jag inte att jag haft sedan förlusten av Virhamn.

Efter måltiden presenterade Paolo sitt nya projekt för mig. Både Achille och Ida var ju nu definitivt borta, och frågan var vad man skulle göra med deras vackra hem. Man kunde inte göra något så länge man inte kunde lösa problemet med Achilles bibliotek.

Han lämnade efter sig en ovärderlig boksamling av inte bara böcker inom nästan alla tänkbara specialområden som fysik, litteratur, dramatik, historia, arkeologi, antropologi, geografi, Verona, politik och annat utan dessutom urkunder, kartor, sina barns och barnbarns avhandlingar och examensarbeten, videofilmer och allt möjligt. Allt detta hade Paolo föresatt sig att katalogisera till att börja med. Han hade gjort en minutiös uppställning med titel på varje bok och avhandling, deras storlek i höjd, bredd och längd och i vilken hylla de stod. Det var sammanlagt omkring 1800 böcker och avhandlingar, och han hade kommit igenom 1400. Men var skulle de placeras?

De avlidnas vackra hem skulle antingen bevaras och stå tomt, hyras ut eller säljas.

Det kunde varken hyras ut eller säljas utan att biblioteket räddades.

Lösningen tycktes vara Castagnè. Det fanns ännu plats uppe i huset i bergsbyn, och det verkade vara den enda möjliga lösningen. Efter fullbordandet av katalogiseringen gällde det att få upp hela biblioteket till bergsbyn och sedan försöka få plats med 1800 volymer där någonstans. Det var ett Herkulesarbete.

Och den lösningen var inte så enkel som den såg ut. Paolo hade redan förberett i pappmodeller hur hyllorna skulle se ut och var de skulle placeras. Emellertid kollapsade dessa modellhyllor hela tiden – materialet i glasfiber var för klent. Vi kämpade i timmar för att lägga ihop dem och få dem att hålla, och till slut verkade den sista mest känsliga bokhyllemodellen att hålla. Men när vi kom tillbaka på söndagen hade den kollapsat.

Det rådde också mycket delade meningar inom familjen. Var var det lämpligast att förlägga hyllorna, och i vilken ordning skulle de byggas upp och var? Det argumenterades om detta i det oändliga. Det enda alla var överens om var att varenda bok måste räddas och bevaras.

Påsksöndagen bjöd på idealiskt väder. Plötsligt exploderade våren efter en alltför lång och kall vinter, och väderklarheten bjöd på oändlig klar sikt, så att man kunde se

261

ända till Apenninerna och Lago di Garda med snötäckta berg där bortom. Det var alldeles överväldigande vackert och briljant väder – det kunde inte bli mera idealiskt.

Vi var fjorton till bords till påskmiddagen, och bara två följde inte med efteråt upp till Castagnè – Tizianos gamle far, som hade svårt att röra sig, och Cristina. Hon ville inte delta i biblioteksdebatten.

Denna fortsatte under oändlig svada mellan Paolo och hans tre söner under en stor del av eftermiddagen – själv höll jag tyst, vilket de var tacksamma för, och vilket även var säkrast, då alla de andra pratade för mycket. Alla ville rädda alla böcker. Frågan gällde var bokhyllorna skulle sättas upp. Plats fanns, men meningarna var ytterst delade om hur och var bokhyllorna skulle organiseras.

Jämför denna omsorg om gamla böcker med avvecklingen av Virhamn. Endast en och annan i familjen brydde sig om att rädda en och annan bok. Visserligen räddades alla dokumentsamlingar, brev och manuskript, men av det omfattande biblioteket prisgavs 90%, av vilka dock många volymer var unika, hela den finlandssvenska och rikssvenska litteraturen, Lullans franska boksamlingar, böcker från Frihetskriget och Jägarbataljonen, böcker om arkitektur och finlandssvenska gods, med mera. Ingen pietet inom familjen värnade om mer än högst 10% av dessa kulturskatter inom familjen sedan 100 år, medan mina italienska släktingar var helt eniga om att 100% av Achilles kvarlåtenskap och kulturvärdefulla bibliotek sorgfälligt måste bevaras. Det var den totala kontrasten mellan nästan fullständig brist på kulturpietet inom den svenska familjen och fullständig kulturpietetsfullhet inom den italienska.

3. Utflykter Vi hade en synnerlig tur med påskvädret, som om vintern gjorde en paus till påsken.

Före min ankomst till Verona hade Paolo varnat mig för det hemska kalla vädret med bara regn hela tiden, som gjorde alla förkylda i ständigt återkommande omgångar, men just till påsken klarnade det, och solen trädde fram som genom en länge efterlängtad come-back.

Allra praktfullast var vädret på påsksöndagen, då man från Castagnè kunde se ända ner till Apenninerna, men även måndagen var hyfsad.

Vi tog vara på tillfället och begav oss till den vackraste plats i grannskapet som Paolo och Gabriella kände till. För att komma dit måste vi ta färjan över Lago di Garda till Bresciasidan och där köra vidare ett stycke till en ort uppe på berget som hette Monte Castelli. Därifrån vandrade vi vidare uppåt.

Bresciasidan av Lago di Garda är rikare och har mera exklusiva ställen. Där ligger bland annat Gardone med poeten Gabriele d’Annunzios fantastiska villa och hamn, men norrut från Gardone är kusten brant och erbjuder inga badställen, medan alla sandstränderna ligger på Veronasidan, som är den vanliga turismens normala besöksområde, med vindistrikt som Bardolino och Valpolicella. Men Bresciasidans högre och brantare kust erbjuder mera spektakulära besöksmål.

262

Vi vandrade upp från Monte Castelli mot en omfattande vallfärdsort med kyrkor och kloster och eremitby med svindlande utsikt över halva sjön söderut, men därifrån begav vi oss vidare norrut och uppåt till en annan utsiktsplats, som väl är det mest imponerande jag upplevt i hela norra Italien. Därifrån kunde man överblicka hela sjön från Riva till Sirmione, från nordändan till sydändan, med Malcesine på andra sidan mot nordost.

Lyckligtvis hade jag kameran i högsta hugg.

Sedan gällde det återresan. På annandag påsk lämnar alla italienare sina hem för att fara ut på landet och grilla eller ha picknick, och det är bra om man är tidigt ute, men man hamnar ohjälpligt i trafikköer på vägen tillbaka. Fastän vi med Gabriellas expertiskännedom lyckades kringgå de flesta hamnade vi ohjälpligt i kilometerlånga köer som rörde sig tre meter i minuten. Naturligtvis tog detta timmar. Många blev hysteriska och tappade kontrollen och bröt mot alla trafikregler, och även i vår bil fick både Paolo och Gabriella nog med de våldsammaste tänkbara uttryck i ord och gester och allt utom våld.

Det tog fyra timmar att komma hem från Riva vid Lago di Garda – 80 kilometer.

Genast på tisdagen blev vädret sämre igen. Då var jag bjuden ut med Alberto och hela hans familj, och liksom för två år sedan begav vi oss upp till Cerro och hade lunch där, Mara, hennes dotter Sara, hennes dotter Giada, Alberto och jag, i alltså tre generationer. Giada, som var sju år, pluggade redan engelska i skolan.

Därifrån begav vi oss upp till Veja, ett mycket exklusivt förhistoriskt ställe, som har världens största naturliga klippbro att uppvisa. Denna bro har skapats av naturen genom

263

vatten och glaciärer, och det är alldeles tydligt att det bodde troglodyter här, alltså grottmänniskor. Stället utgjorde en idealisk skyddad koloni för primitiv överlevnad, och man kunde nästan se hur troglodyterna gottade sig där och frodades i sina skyddade grottor och hålor – tyvärr var de nu för tiden utdöda.

Vi gjorde även utflykter i staden, men tyvärr var Paolos rörelseförmåga begränsad i år genom att han hade problem med sitt knä. Utflykten till Monte Castelli var tyvärr en plåga för honom.

Jag besökte som vanligt även flera gamla kyrkor i staden, de flesta från tusen år tillbaka. När jag kom förbi San Giovanni in Valle, en av de äldsta, hade jag turen att finna den öppen och en pågående mässa. Tur hade jag även med Santissima Trinità och San Lorenzo, två av stadens äldsta kyrkor från tusen år tillbaka, båda öppna med tillgång till alla gångar och kryptor, och även Santi Apostoli, nära San Lorenzo, som dock var modernare från renässansen.

Men stadens vackraste kyrka skulle ändå kunna vara Santa Maria in Organo nära oss vid östra Adigestranden, där jag inte lyckats komma in på kanske 20 år, med formliga nätverk av gångar och kapell, kryptor och tabernakel. Där finns kanske Italiens mest unika intarsiaarbeten. Ett helt kapell och hela koret är utsmyckat med de finaste intarsiaarbeten i trä, nästan som riktiga tavlor men alltså inlagda som mosaiker av snidade delar av trä. Jag har aldrig sett något motstycke till konstverk av detta slag, vackrare och mera utsökta än några mosaiker. De är världsberömda, men få vet var kyrkan Santa Maria in Organo ligger, och även för en veronesare är det svårt att hitta dit.

På onsdagen bjöd Nicola och hans familj på pizza med Valpolicella och ännu ädlare drycker efteråt, även ett spumantevin, Sambuco och Amaro. Hans bröder kom inte, så vi blev bara sex, men det blev ändå som något av en avskedsfest för den här gången.

Jag gjorde även en ögonkontroll hos Alberto. Han arbetar fortfarande två gånger i veckan som optiker i sin gamla butik vid 75 år och är lika effektiv och yrkeskunnig som

264

alltid. Han fann mina ögon vara i ordning. Jag kunde fortfarande se med dem och med mina gamla glasögon, så inga åtgärder krävdes.

265