En bildelevs klagovisa Efter 12 år spenderade i olika skattefinansierade byggnader, skrivandes med orangea blyertspennor på streckade A4-papper, suddande med turkosa suddgummin och borttappande av olika lösenord till diverse kommun-utfärdade digitala plattformar, kan jag konstatera att studenten inte är något man tar. Det är något oundvikligt, som med jämn hastighet närmar sig, och om du fortsätter göra det du blir tillsagd att göra (hotad av CSN) så är du snart där, vid slutet av den linoleumbelagda tunneln. Kanske föga förvånande vill många, efter en tillfällig vistelse i Asien, så snart som möjligt in i en ny tunnel. Människor är ju bara väldigt utvecklade råttor, trots allt. Men grattis! Kunskap är makt. Oavsett vad du vill läsa, om det är statsvetenskap, litteratur eller ensembleprofilen på Kaggeholm gratulationer. Kanske vill du, som många andra, läsa ämnet konst, till vilket jag säger kööör på gumman. Bara kör, uppfyll just din kreativa dröm. Det finns bara ett litet problem när det kommer till att söka dessa
konstutbildningar; det handlar om att bli bedömd i konst. Det är ett problem som jag som bildelev själv känner mig ha stött på under hela min utbildning: de akademiska rummens-, vetenskaplighetens- och betygssystemets totala osamarbetsvilja med ämnet bild och form. Att bli betygsatt i bild har ofta känts som att knacka på en pepparkaka i hopp om att den ska delas i tre, lika oförutsägbart som att i snöstorm ställa sig och vänta på 4:an. Fast det görs försök att konkretisera och förenkla genom att till exempel bedöma planering och arbetsprocess, så förblir det oftast en gåta vilket betyg som dyker upp i slutet av terminen. Konst är subjektivt och personligt för den som skapar och den som tittar, alla kommer att tolka på det olika sätt och detta kan man anse är självaste meningen med alltihop. Faktum är att en objektiv bedömning av konst är nästintill omöjlig, och problemen hopar sig när det subjektiva plötsligt ska gå igenom en sådan. Betyget blir i slutändan istället upp till
