#92 VAMPYR

”Slavs-knatten, Alva Bratten. Sture! S-s-sture hoff” Så rappar Alva Bratt rakt in i kameran, ler ett hollywoodleende. Och jag ser på det och dör.

Jag är besatt. Igen. Den senaste månaden har jag ägnat åt att scrolla längst ner i alla före detta Söd raelevers instagram och bara suttit som i trans framför de grumliga iPhone 6-videorna där någon med svart page och en cigg i mungipan sluddrar ur sig något hysteriskt på fyllan. Jag kollar på alla: Essy, Alva, Bodil, Saga, Nadja. You name her. Jag vet alla captions och vinklar, alla kläderna i alla bilder, vilka cigg som vilka röker. Vilka som är ovänner och vilka som är bästisar. Jag vet att de ser vuxnare ut än vad vi gör för att de sminkar sig annorlunda, att de klär sig på ett annat sätt än oss. Jag vet vad jag kan köpa för att se ut som de, hur jag kan dra kajalen på ett annat sätt och hur man kan filma för att bli samma. Jag vet allt, och det är så mycket mer än vad jag borde. Men jag är så van vid att vara såhär och jag vill inte sluta.

Södra 2017-hyperfixeringen har pågått relativt länge nu, den började för så mycket som ett år sedan. Om man däremot bortser från den ovanligt långa tidsperioden skiljer den sig inte ett dugg från mina andra episoder av sånt här beteende. Min besatthet. Offrena byter av varandra men stalkingen består, och det verkar vara det enda område jag verkligen skiner på. Jag skryter ofta om det men jag vet ju att mitt beteende egentligen är ocoolast i världen.

Den här texten är därför inte ett erkännande eller en ursäkt för det jag håller på med utan snarare en förklaring. Jag kan inte styra mitt beteende, eftersom jag är en vampyr.

För en vampyr är tre saker: besatt av människor i dess närhet (som jag), beroende av att suga deras blod (som jag, det är bara en metafor för stalking), och helt från vettet (som jag). Det är töntigt att säga att man är sjukast i världen för att man stalkar, för det gör ju alla, men jag rör mig på en annan nivå. Kanske inte en högre upp, men på en annan våglängd.

För när alla andra dyrkar typ Kim K eller Lana Del Rey (om man ska ta 70-talist exempel på idoler) så blir jag besatt av människor två steg ifrån mig i vänskapsled eller sådana man inte så sällan stö ter på när man går genom Brunogallerian (och då också säger hej till). Och jag har blivit anklagad för att skriva om de här människorna för mycket, för att namnen är för smala eller alldeles för pinsamma att namedroppa eftersom personen i fråga kommer läsa min text. För att ingen fattar.

Vet folk ens vem Alva Bratt är? Jag vet inte, men jag skiter i. Jag har ingen skam.

Och jag vet ju att alla ni andra är på samma sätt, att ni också är vampyrer som måste suga blodet ur något fast ni kanske inte vill erkänna det. Att vara vampyr handlar mest om sig själv och mindre om sitt offer egentligen. Det är där jag och ni förenas, i själva vampyr-akten och vad den gör med en själv. Vi vill alla bli våra offer och det enda vi kan göra för att kanske uppnå något tillstånd som liknar att rätt och slätt vara de är att se på de i oändligheten. Skriva om de, prata om de, spela de. Det är som ett trauma, det rubbar en i grunden. Vissa är tysta om sin dyrka och andra, som jag, måste berätta om den.

VAMPYR jag kommer ut som Grafik: Xenia Tottie Fioretos

Lykke Eder-Ekman, chefredaktör

VirveBillgren,skribent FrejaTaube,skribent

SKRÄCK OCH POP

Sveriges genom tiderna bästa skräckfilm, och vår första vampyrsaga utspelar sig i Blackeberg, ett område i västra Stockholm som liknar många andra helt vanliga områden. Någon sa att i den svenska förorten kan ingen höra dig skrika. Det var min pappa som sa det. Han har en viss poäng, för i områdena runt Stock holms innerstad är det lätt att vara anonym. I lägenheten och på gården. I matbutiken och i simhallens bassäng. En bra plats för den väldigt normale, men även för han som inte passar in. I allt välkänt finns en skräck för det som skulle kunna gömma sig där. Farorna vi inte upptäcker eftersom vi inte tittar efter tillräckligt noga eller fruktar tillräckligt mycket. En ensam gubbe på en pizzeria. En påle i hjärtat i en gångtunnel. Det är perfekta förutsättningar för ondska att gro och också precis därför perfekta förutsättningar för en riktigt stabil skräckrulle. Låt den rätte komma in handlar om tolvåriga Oskar som blir mobbad i skolan. En dag träffar han en flicka som luktar konstigt på gården och märkligt nog börjar folk också mördas i skogarna runt Blackeberg och Vällingby. De tappas på blod och lämnas kvar för att ruttna. Flickan på gården är en vampyr men hon dricker inte bara blod, hon kan även hämnas mobbare.

Låt den rätte komma in är egentligen Sveriges enda seriösa vampyrskildring. Den i särklass bästa. Men låt den rätte komma in är inte min bästa vampyrberättelse. Min bästa vampyrberättelse handlar om en kille som precis som Oskar blivit sparkad i huvudet. Vår vampyr sätter sig på bussen och åker in till stan med hela världens hunger i bröstet. Första gången jag var bjuden på hemmafest spelades Markus Krunegårds “Jag är en vampyr”. Då hade jag inte hört den sedan pappa begravde vårt piratbibliotek 2010. Den handlar om någon ful som som du inte vill ha även om han vill komma in och han vill bli din. Han är inte den rätte. Men trots detta, när han stått vid spegeln i 60 watts ljus, är det skönt att han nu iallafall vet att han suger. Och på något sätt är jag, alltid, alltid han. När pop-musik sätter fing ret på det vi inte vill kännas vid, när texten ligger närmre än man önskat och när man kanske får förklarat för sig det man inte riktigt förstått ja då går det en rysning ner för ryggraden. Det som kryper sig så nära att man vill skaka av sig det.

De här vampyrhistorierna har lärt mig om att vara människa. Det är berättel ser som talar direkt till en för de berättar om en. Främst har de bekräftat det jag redan vet om livet: att man alltid är fulast och att man alltid losar. Låt den rät te komma in och Jag är en vampyr är fullständiga knockouts för att påminner en om det man velat glömma bort. Och det är så man gör skräck och pop.

Foto: Flora Nero

Illustration och grafik: Xenia Tottie Fioretos

Fast