lärarens egen uppfattning av vad som är “bra”. Och denna varierar givetvis. Vissa tycker att Jesper Waldersten är ett geni och andra gillar djupgående realistiska studier av djur på savannen. Eftersom det är helt befängt att försöka anpassa ens fokus beroende på vilken lärare man har slutar det med att man som elev bara måste strunta i betyg helt för att överhuvudtaget behålla någon sorts livslust i sitt skapande. “Men ni går ju bild, betyg borde inte vara ett fokus” kanske många tänker. Många lärare generellt, inte bara i bild, gillar också att sucka och avfärda elevers snack om betyg, för “det handlar ju om LÄRANDET”. Men varför finns de då, betygen, om det är lärandet och, i det här fallet, konsten som ska ta plats? Det är denna maktlöshet inför att lämna över mitt bildskapande i händerna på någon annan för att bedömas, som gör att något stinger till i mig när jag ser lärare på konstskolor säga saker som “viljan och passionen för att börja studera konst syns ändå alltid” och att de “inte letar efter färdiga konstnärer, utan blivande konststudenter med öppen attityd och utvecklingspotential.” Det är svårtolkat, och efter 3 år av bildprogrammet på Södra Latin säger det mig ännu mindre. Stockholms konstnärliga högskola avslutade nyligen sin ansökningsperiod till kandidat i filmregi, där 3 personer vartannat år börjar studera, och i anvisningarna till
hur ansökningsproverna skulle utföras klargjordes att filmen gärna fick vara enkelt gjord och filmad med mobilkamera. Det ska vara enkelt, det ska vara genialt, man ska känna “viljan och passionen” i dina arbetsprover. Men om upplevelsen av hur bra din konst är, beror så mycket på en jurymedlems egna känslor, hur spelar den mänskliga faktorn av dagsform, humör, hungernivå in i detta då? Vad är det som säger att “viljan och passionen” som en jurymedlem känner sig uppleva i arbetsproverna inte är på grund av en lång natts sömn, en smidig lämning på dagis eller att personen är nykär? Att hunden du avbildat är en exakt kopia av deras lilla Fanta (vila i frid). Och tvärtom, tänk om det regnar, om den där semesterresan precis ställts in på grund av en pandemi. Tänk om det bara är måndag och en drabbande känsla av universums banalitet infinner sig i bilkön på väg till jobbet. Så hur ska man hantera detta som konstelev, eller aspirerande sådan, då? Jag har kommit fram till att det enda rimliga är: att bara göra, eller inte göra någonting alls. April, april din dumma sill. Kitty Östergren, Z.E:s manager
