Ledare Anna Hellers

Mitt gymnasieval är det viktigaste, och det mest ogenomtänkta, beslut jag tagit i mitt liv. Jag satt hemma, läste en bok och insåg att verklighetsflykt, som alltid varit mitt största fritidsintresse, kunde bli en heltidssyssla. Att bli elev på en gymnasieskola på Södermalm där jag inte kände någon och utåt sett inte passade in över huvud taget? Bra idé av borgarbracka utan självbevarelsedrift. Jag tyckte att det lät kul i mitt huvud. När jag började på Södra för snart tre år sedan, förstod jag snabbt att skillnaden mellan “vänsterpersoner”, som jag kallade er då, och de människor som ni föraktar, är mindre än vad ni kanske vill tro. Det fanns inte ett spår av visioner om ett jämlikt samhälle när de coola och mindre “coola gängen” bildades de första dagarna av gymnasiet. Hierarkier var lika grundläggande och självklara som i konservatismen. I boken The Culture of Narcissism: American Life in an Age of Diminishing Expectations (1979) skrev kulturhistorikern Christopher Lasch att det amerikanska samhället uppmuntrar sin befolkning till patologisk narcissism. Egenskaper som leder till framgång råkar vara samma egenskaper som går att hitta hos personer med en narcissistisk personlighetsstörning: överdriven självhävdelse och självkänsla, bristande självinsikt, överskattad självbild, och brist på empati. Fördelningen av status och popularitet i min klass växte inte fram organiskt. De flesta av oss kände inte varandra när det hände. Vi visste inte vem vi klickade bäst med, vem som hade mest ryggrad, vem som var en potentiell ride or die, genuin, relaterbar, omtänksam, förstående, eller vad man nu söker i en vänskap eller uppskattar hos andra människor. Det fanns bara yta att gå på, och ingen ville vänta. Kanske för att grupperingarnas främsta syfte var att stärka den enskildes position, och kanske spelade det då inte så stor roll vilka ens blivande kompisar faktiskt var. Ett starkt första intryck var avgörande. De vanliga identitetsmarkörerna, som kläder och politisk tillhörighet, likaså. Endast det räckte dock inte för att hamna överst i klassdynamiken; det var för många som var för bra på att passa in i samma norm. Det som krävdes var ett narcissistiskt beteende. Att kunna ta plats på ett självklart sätt, (hårt ordval men) skamlöst utnyttja klassens gemensamma kanaler utåt, och att subtilt trycka ner andra genom att försöka få dem att önska att de var en del av den egna gemenskapen. Handlingar som konkretiserade “överdriven självhävdelse” och som krävde ett åsidosättande av den empatiska förmågan. Inte ett unikt oschysst beteende, tvärtom; det har hänt i nästan varenda gymnasieklass historia. Det här var för snart tre år sedan. Jag skulle aldrig skriva om det ifall jag inte var säker på att de flesta av oss i klassen gått vidare, utvecklats, kommit till insikt och förlåtit. Jag tycker väldigt mycket om min klass, och jag är tacksam över hur det blev, från början till slut. Det här är ingen hämnd mot dem. Jag har fått många nya insikter tack vare att jag började här på Södra, och idag vet jag inte om jag anser att hierarkier är nödvändiga, eller, om man ska vara lite tydligare, var jag står politiskt. Det jag vet, däremot, är hur otroligt tacksam jag ska vara för mina vänner, framförallt de som varit vid min sida sedan ettan och början av tvåan. I efterhand förstår jag inte att ni orkade stå för mig. Det var säkert inte omöjligt att det skapades genuina vänskapsrelationer även i de negativa grupperingar som bildades i min årskurs. Utifrån iakttagelser och vittnesmål, och vetskap om hur patologiska narcissister fungerar, är jag dock säker på att förutsättningarna till det var sämre än bland oss andra. Ett narcissistiskt beteende och synsätt leder oftast bara till ytlighet och ensamhet. En villkorslös vänskap får inte plats i ett hjärta som är fokuserat på att mata sitt ego. Mänskliga interaktioner ses som transaktioner. You know the drill. Hur kan vi hämnas för den gymnasietid som den narcissistiska kulturen på Södra Latin tagit ifrån oss som kollektiv, men också som individer? Jag tror att det är enkelt. Börja vara tacksam för de människor du har runtomkring dig; inte för vad de kan ge dig utan för att de existerar i sig själva. Svälj stoltheten och förlåt de i klassen som såg ner på er andra när ni var barn, och om du var en av dem – förlåt dig själv. Reproducera inte den position du hade i statushierarkin på någon annan i framtiden, utan motverka istället statushierarkier som koncept, och allt vad patologisk narcissism innebär. Tack.