33 minute read

Tranströmer-stipendiet 2020

Next Article
Dikttävling

Dikttävling

2020

Skriver du hellre än pratar? Kan du snöa in på ett ord du just lärt dig och tycka att det är det största som hänt dig? Vaknar du med en rad i huvudet mitt i natten och bara måste skriva ner den? Eller tycker du att låttexter är de enda texterna som verkligen betyder något? Eller kanske bara att det vore rätt snyggt att ha fått ett stipendium någon gång?

Går du i tvåan på Södra Latin?

Vem du än är, och hur du än förhåller dig till text, till skrivande och till poesi så räcker det att du går i tvåan på Södra och har lust att skriva. I december kommer kriterierna kring 2021 års Tranströmerstipendium tillkännages och sen är det bara att sätta igång. Inlämning sker någon gång i februari. Håll koll i skolans kanaler, prata med skolbibliotekarie Ingvar Swensson eller läs på mfsl.se.

I det här numret av Latin Lover kan du läsa texterna från årets stipendiater.

Tranströmerstipendiet instiftades i samband med att Tomas Tranströmer (tidigare elev på Södra Latin) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2011, och har delats ut varje år sen 2012. Stipendiet ska uppmuntra elever i årskurs två på Södra Latin att på svenska språket skriftligt med klarhet, enkelhet och precision formulera tankar, känslor och stämningar. Stipendiet administreras av Målsmännens Förening på Södra Latin (MFSL) och delas ut av en jury bestående av ledamöter från MFSL, Föreningen Södra Latinare, Norrnässtiftelsen, Södra Latins Gymnasium och Elevkåren.

DIMINUENDO

av Britta Lignell

Pianot stod tyst framför honom, intetsägande i mörkret. Utan att fylla någon funktion verkade det livlöst, matt och klumpigt, liksom mer kompakt än vanligt. Blicken drogs till det överflödiga, massiva träet som gav ett intryck av tung ihålighet. Han såg föraktfullt och skrämt på det, vände sig om för att gå men stannade med knutna händer och glänsande ögon. Utan att tända taklampan gick han in i rummet och närmade sig pianot. Tystnaden var tryckande, den kändes surrande kring honom. Hans blick var hård men kroppen darrade. Han hatade det. Naket utan noter och med sin tomma pall kändes pianot fientligt och avvisande, som om hans närhet inte var naturlig längre. Han intog reflexmässigt sin vanliga position, försiktigt nedsjunken på pallens vänstra sida med händerna korsade i knäet för att lämna merdelen av ytan ledig. Hans fot snuddade vid pedalerna och sände en rysning genom kroppen. Han ryckte till när kylan återförde honom till verkligheten och gjorde en ansats att resa sig. Tangenterna glänste till och han tog det som en utmaning. Instrumentet verkade roas av hans tafatthet, pallens knarrande inkräktade på den dämpade högtidlighet han försökte uppnå. Försiktigt lät han handen glida över tangenterna, och pressade sedan hårt ner pekfingret för att känna ljudet skära genom luften. Utan riktning eller kontext ekade tonen i rummet, hånfull och gäll. Han lät den dö ensam. Det eviga vintermörkret omgav honom trots att våren sedan länge ersatt den friska kylan med påträngande solljus och smutsiga trottoarer. Årstidernas skiftning

hade varit ovälkommen, den markerade det obestridliga i slutet på hans drömlika tillvaro. Vinterns isiga yttre gjorde hennes lägenhet till en fristad, varmt upplyst med ljus och doften av örter från det oansenligt hemtrevliga köket. Ett orange ljus hade lyst från fönstret över gatans stressade vimmel och han hade sökt sig dit med en rödkindad upprymdhet medan snöflingorna blänkte kring honom. Sedan kom våren, och det kalla ljuset blottade hans fel och brister som dammet i luften. Snön utanför blev grå och lerig, som ett ruttnande lik på det döda gräset. De fuktiga blomknopparna som förhoppningsfullt spirat och vissnat i den tidiga våren fullgjorde intrycket av marken som vulgär grav för vinterns isiga renhet. Minnena skulle dränkas av ljud. Han smällde igen lådor, kastade saker på sin plats och stampade sig fram, starkt och orytmiskt. Kökssysslorna innebar ett upptaget kaos, han arbetade sig svettig och kände en utmattad lättnad av bristen på tankeverksamhet när han sprang mellan sina små kriser. Vatten vällde ut ur locket på kastrullen och fräste på plattan. Bestick och tallrikar slamrade när han slängde ner dem i diskmaskinen. Mikrovågsugnen hummade dovt i bakgrunden och tystnade med ett grällt pip. Tonen ekade i huvudet. I en stum hysteri dansade han omedvetet till melodin han försökte tysta. Försöken att fäkta bort oljuden gav dem mening och effekt genom att stadga dem i en gemensam rytm. Andfådd dirigerade han de vågor av ånger och sorg som kastade sig över honom. Sent på kvällen erkände han sig besegrad. Mörkret hade djupnat och skuggorna kändes hotfulla när han återvände in till pianot. För första gången satte han sig mitt på pallen, och instrumentet framför honom kändes

plötsligt betydligt större. Som en enorm bergsvägg reste det sig över honom, ogenomträngligt och gåtfullt. Han ville förstå det, sätta fingrarna i samma medvetna rörelser som hon kunde göra, hitta skönheten i lidandet genom att göra den abstrakt och universell. Allt som krävdes var en tonart. Frustrerad av sin klumpiga tafatthet började han med en enda ton, en lite mörkare än den förra han hittat. Djupheten kändes rå och brutal, med en mer allvarlig underton än den förstas skarpa läte. Han slöt ögonen i ekot och försökte hitta en fortsättning, ett sammanhang att sätta den i. Han ville skapa en omgivning åt den, en kontext i form av ett ackord eller en melodi, men de simpla kombinationer som bildade någon form av moll kändes banala. Han trodde sig förstå musik, efter månaderna av dåsig lycka bredvid henne framför pianot. Hans outtröttliga uppmärksamhet hade lärt honom varje ryckning i mungipan, varje rynka mellan ögonbrynen som hennes koncentration och inlevelse frambringade. Hennes väsen var musik, och han trodde sig ha tolkat henne genom den. Nu satt han framför hennes stumma tolk och ångrade att han aldrig försökt lära sig språket. Med fingrarna förstenade över tangenterna insåg han vilken nyansering hon besuttit. Hon kunde uttrycka sig genom toner i samspel, ackord som flödat genom varandra i oändliga variationer men ändå bibehållit en urskiljbar melodi. Tonhöjd, tempo och styrka betonade tongångens budskap med en osviklig träffsäkerhet. Full av bitter beundran såg han ner på sina egna darrande fingerspetsar, livrädd både för tangenternas ljud och tystnaden omkring sig. Han gav upp sin väntan på att en melodi skulle skölja över honom och bestämde sig för att sammanfatta sina känslor med ett ackord. Behovet

av en ljudlig motsvarighet till det klagoskrik som sjöd i honom växte, och ögonen började flacka över fingrarnas positioner. En treklang i dur skulle håna honom. Han skulle lämnas ensam i sin sorg när tonarten inte förstod den. Virvlande glädje och godtrogen likgiltighet var allt dur kunde erbjuda honom. Dessutom skulle det kännas absurt att i nattmörkret spela ett enda ackord i dur. Kontrasten mellan ljudet och omgivningen skulle göra rummet skrämmande, och införa en hysteri bakom hans behärskade dysterhet. Moll var värre. Ackordet skulle förenkla och banalisera hans ångest. Han skulle reduceras till någonting för opersonligt och allmänt för att beskriva vidden av saknaden, ångern och ilskan, fast i ett bakgrundslöst sammanhang utan rum för tolkning. Moll var bara ett passivt medkännande, för en känsla utan mening eller avslut. Han suckade uppgivet och flyttade händerna till knäet. På vägen kände han hur lillfingret smekte lite för hårt över en tangent, och en ton sjöd genom nattmörkret. Hela hans kropp verkade stämma sig i ett ljudlöst surr till ton C, och han glömde andas. Hon hade varit hans musik. Det hade funnits en rytm i hennes gång, en melodi i hennes skratt, en musikalitet i hennes röst. När de föll i otakt var det som att försöka dansa till ett stycke han inte kände igen, han hade klumpigt snurrat runt i ett skiftande tempo med rörelsemönster från en annan taktart. Sedan kom tystnaden, och han hade lämnats utmattad kvar som en dansare på en mörklagd scen. Strålkastaren släcktes, musiken tog slut och hon lämnade honom. Kvar var han och pianot, tungt och värdelöst utan hennes beröring. Nu satt de begrundande framför varandra, stumma i diminuendot av en död ton.

KOMMER IHÅG

av Zelda Nilsson Cederberg

Du häller upp mer kaffe till oss och lutar dig sedan tillbaka. Sittandes vid bordet ute i sommaren håller jag handen kring min kopp, långfingret in genom koppens öra. Huvudet lutad mot andra handen med armbågen mot bordsskivan. Jag väntar på något. Hösten kanske. Men just nu i mitten av juni känns hösten som år bort. Huset ser ut precis som alltid. Vitt, ståtligt och vilande, redo. Morgonen är vacker. Solen skiner över hustaket och ner på oss. Dina fingrar är sammanflätade och händerna vilar framför dig på bordet. Ditt blanka bruna hår glänser i solen och dina varma, bruna ögon vilar, stängda inför solens sken. Jag kan inte tro mina ögon. ‘Så vacker som du är nu har jag nog aldrig sett dig’. Utan att öppna ögonen tar du min hand och ler. Med andra handen smeker jag din kind och så tar jag ett djupt andetag av den friska morgonluften. Du ser mig i ögonen och suckar, ‘Tre veckor är för kort, varför måste du åka hem så snart? Kan du inte stanna längre?’ ‘Nej du vet att jag måste åka hem, vi får bara somrarna och sedan måste vi komma tillbaka till verkligheten.’ Du kollar ner lite besviket ‘Ja okej du har rätt. Men då ska vi göra allt vi kan med tiden vi har’.

På kvällarna och mornarna när vädret tillåter, sitter vi och äter på uteplatsen. Det första året du var här med oss var du så nyfiken på området. Efter middagen en dag frågade du min pappa om vi kunde gå på en promenad i skogen. ‘Ja okej men då får ni ungar göra det utan mig för jag orkar inte gå med. Gå inte vilse bara!’. Vi skrattade åt hur han trodde att han också var inbjuden och sprang så fort vi kunde iväg mot träden och mot varandras ostörda sällskap. Det var första gången vi var ensamma bara du och jag. Den kvällen var fylld av luft och liv och skogen var fylld av stora gamla träd. En för stor och något uppknäppt blus blottade din hals som var gyllenbrun av solen där ett halsband av silver vilade mot ditt bröst. Vi talade om allt möjligt och jag ville minnas varje ord du sa för de var alla så viktiga. Jag försökte memorera dem så jag kunde återskapa vår scen i skogen i min skrivbok hemma. Jag beundrade sättet du såg på livet och hur dina tankar och åsikter jagade varandra genom dig och in i mig. Med dig kände jag att jag kunde dela saker som jag kände att jag inte kunde tala om med någon annan, sånt som jag nästan skämdes för att jag kände. ‘Har du någonsin tänkt på hur länge dessa träd har stått här? Vissa av dem är säkert mer än hundra år gamla, men de kommer bara stå här en viss tid och sen är det slut. Alla levande ting, inklusive träden, har en historia som för den själv är allt. Men när den dör så finns den inte mer. Även de som lever kvar, som minns, kommer i sinom tid att försvinna. Historier kanske lever kvar genom generationer men sen kommer även de falla ut i glömska. Världen kommer fyllas av nytt liv som inte har någon aning om vad som fanns förut. Precis som du och jag och alla andra. Hur många människor har levt och filosoferat och älskat och inte lämnat ett enda spår efter sig? Alla liv som ingen känner till, det är så mycket vi går miste om och så mycket som folk i framtiden aldrig kommer veta om oss’. Du såg på mig och log som svar ‘Varför bryr du dig så mycket om alla människor som kommer leva om tusen år? Kan du inte vara glad för det som finns nu?’ Men det var svårt.

Dagarna går fort förbi och vi spenderar dem med bara varandra. Jag har vaknat upp bredvid dig så få gånger men inget annat kan jag minnas att jag gjort i hela mitt liv. Jag ligger utsträckt på en filt i gräset under den gamla eken. Benen blottade för himlen, tänker på dig. Jag vet inte hur länge jag har legat här men det bryr jag mig inte om. Jag blundar en stund och när jag tittar upp skymtar jag dig gåendes emot mig iklädd en stor solhatt. ‘Goddag, får man slå sig ner här?’ ‘Självfallet’. En ensam kylig vind tar tag i mitt hår och sänder en kall kår längst min rygg endast för att påminna mig om hur kallt det kan vara men hur varmt det ändå är idag. ‘Minns du när vi klättrade uppför det här trädet och du nästan ramlade ner och hängde fast i en gren i bara händerna? Jag var tvungen att springa efter hjälp så du inte skulle trilla ner och slå ihjäl dig’ Du ler bara som svar, såklart du kommer ihåg. ‘Jag var så rädd, jag trodde

nästan att jag skulle förlora dig den gången’ Du börjar skratta ‘Jag känner mig nästan lite dum för det nu men den gången låtsades jag bara vara fast för att skrämma upp dig. Jag kunde egentligen ha klättrat ner när jag ville. Sedan när din pappa kom för att hjälpa mig ner så var jag för generad för att säga sanningen’. Jag skrattade med.

Det har gått tre veckor nu och om två dagar ska jag åka hem. Tiden går så fort. I köket lyser solen in genom fönstret. Det bryts genom glaset och växterna. Rummet fylls av guld. Det forsar över golvet och väggarna och det samlas i tallrikar och det smälter besticken och glasen och de flyter omkring på köksbordet. Det rinner nedför luckorna och skåpen och det dränker mig. Jag står och lutar mig mot köksbänken. Armarna i kors med en cigarett i vänsterhanden. Jag betraktar en vit stigande tunn strimma som rullar ihop sig och till slut sprids ut i det redan disiga köket. Rummet fylls långsamt av rök och den ligger kvar som en dimma och lite av ljuset fastnar i den. Du står bredvid mig och smeker mitt huvud och kör dina fingrar genom mitt hår. Jag ser dig inte men jag känner det. Jag kan höra dina andetag. ‘Snälla stanna längre, jag kommer sakna dig för mycket’ ‘Jag måste åka, förlåt’. Du finns inte här men ändå står du bredvid mig. Jag talar med dig som inte finns, och du svarar mig. Ljuset utifrån flyter ännu omkring på golvet och det drar mig ifrån dig mot fönstret. Jag ser tillbaka inåt rummet men här står ingen annan än jag själv. ‘Var är du? Jag måste få se dig!’ Du rör vid min axel men jag ryggar tillbaka ‘Vad gör du? Snälla förklara. Var är du?’ ‘Jag är ju precis här bredvid dig, kolla upp. Jag har alltid varit här, vad menar du?’. Jag kan inte mer. Jag behöver komma ut. Jag tar bort din hand från min axel och springer genom ytterdörren ut i kvällen. Stigen tvärs över gräset ner till vattnet. Jag går fort och hoppas att du inte följer efter. Jag springer förbi den stora eken där du nästan ramlade och förbi alla andra ställen där du har varit. Förbi allting och ut på bryggan. Jag sätter mig ned och kramar mina knän och ser ut över vattnet som stilla ligger vilandes mot sjöbotten. Äntligen ensam. Alltid ensam. Det är något med vattnet som gör mig rädd. Jag fryser. Jag känner på vattnet med foten och kylan skriker mot min hud. Det finns en fara under ytan som bara syns när man dyker ner. Jag tror att jag skymtar något långt ute i vattnet. Någon som ropar. Det är din röst som låter så hjälplös. Som ett skräckslaget barn ropar du. Omöjligt. Du kan inte vara där. Men du har varit där, och jag har varit här, för länge sedan. Jag känner mig tung. Någonting trycker ned mig mot bryggan och jag kan inte röra på mig. Det kommer tillbaka, allt det hemska. Jag sjunker ner och ner. Mina fickor är fulla av stenar och jag står på botten av sjön. Men botten viker sig och så sjunker jag bara ännu längre ner genom jorden och mellan kontinentalplattorna och ner ner ner tills det inte finns något mer ner. Men nej, det är inte jag som sjunker, utan du. Du skriker på hjälp igen men det finns inget jag kan göra. Din röst har ekat här över hela gården och skogen men ingen förutom jag var nära. När de vuxna kom springandes och simmade efter dig hade du redan slutat skrika. Du fanns inte längre. Men du är ändå här ibland. Vi glömmer hela tiden att du är borta. Men jag minns nu. Jag minns, jag minns, jag lever för att jag minns.

Jag ser dina blöta fotsteg bredvid mig på bryggan. Jag undrar om du kanske redan har gått. Men nu sitter du framför mig. Dina läppar rosa och unga. En mörkbrun lugg som ligger halvvägs ner över ögonen. Du blickar utåt mot vattnet och andas lugnt. ‘Snälla stanna’. Skuggan av din hand tar tag i min. Någonstans över trädtopparna på andra sidan skyms mer och mer ljus. Det faller fint över vattnet, klockan kan ännu inte vara mycket. Det syns ännu ingen sol på himlen men det finns ett svagt lyster i hela luften. Det träffar marken, mig. Det träffar mina skor, mina byxor, min kofta, min hud. Det träffar träden och löven, gräset, vattnet och hustaken. Luften är frisk och sval, den är ljummen. Små svaga vindpustar smeker mig på kinden och rasslar genom löven och far över vågorna. Det är fortfarande mörkt, men morgonen kommer snart.

’LITTLE BOY’

av Alice Maddock

Det sista du sa till Naoko den kvällen, innan du åkte bort till grannstaden på en främlings cykel, var: ”Det finns ägg i kylen, om du vill ha omelett till frukost.”

Hon mumlade bara någonting kort, tryckte bort dig med sin arm, och rullade runt till andra sidan av sin madrass. Du minns inte riktigt vad hon mumlade, då — kanske var det ”Tack,” eller kanske, ”Hejdå,” eller mest troligt var det, ”Gå nu, snälla, lämna mig i fred” — men det du minns tydligt var sättet hon låg inrullad så tätt i täcket, håret utspritt över hela kudden, munnen lite öppen, ansiktet lite hopskrynklat. Och du minns hur du, så varm från att ha legat intill hennes mjuka kropp i den tryckande sensommarhettan, kollade på henne, så obestridligt kär.

Ditt barnbarnsbarn är den som får dig att tänka tillbaka på det.

Ni sitter tillsammans i Himmelriket när han börjar prata om kriget. Ryu, ditt barnbarnsbarn, med sitt breda leende och sin ordentligt kammade mittbena. Han är bara sju år gammal, men han berättar redan om sin klassresa till fredsmonumentet i staden. Senast ni sågs lärde du honom att det är viktigt att kasta sina mjölktänder i luften så vuxentänderna växer ut rakt, och nu vill han — fylld av ungdomlig, naturlig nyfikenhet — veta allt om kriget.

Du ser på hans glimrande ögon att han väntar på att du ska börja beskriva hemskheterna, radioaktiviteten, smällen, offren, överlevarna, trauman, skulden, sorgen. Han sitter så spänd att han nästan håller på att ramla av pallen. Snart kommer han att bli riktigt besviken, då han kommer inse att du aldrig kommer berätta om det han vill veta. Inte bara för att han är sju år gammal, inte bara för att du är så less på allt snack om kriget. För det mesta handlar det om att du inte minns så mycket från de dagarna och månaderna som kom varken före eller efter bombningen.

Ryus förväntansfulla min får dig att sucka och rassla fram en cigarett med skakiga, svaga händer, och medan du kämpar med tändningen av cigaretten stirrar han på dig i tystnad. Han gör lite av en grimas när du tar ett bloss. Sedan säger han, ”Mormor säger att du inte borde röka.”

”Din mormor kommer inte få reda på det.” Du tar ett till bloss, blåser ut lugnt. Han gör en ännu tydligare grimas.

”Men det är inte bra för dig.”

”Jag är snart nittiofyra, Ryu,” säger du, lugnt. ”Inget är bra för mig längre.”

Samtidigt som du kollar på det skrynkliga paketet Camel Yellows bredvid den lilla vita askkoppen askar du cigaretten lite lätt med höger pekfinger. Du och Ryu sitter i den trädgård du i hela ditt liv har kallat ’Himmelriket’. Du har haft tre olika fruar under tiden du har bott här; kvalitén på gårdsarbetet har gått ned sedan din sista skilsmässa i 2007. Himmelriket, med det fula lilla träbordet ni sitter vid och de hemsnickrade pallarna ni sitter på, såg inte alltid lika dystert ut som det gör nu. Nu känns det lite mer som ett fängelse. Döda växter, icke-vattnade blommor, tomma blomkrukor, påsar med jord täcker det som innan var den vackraste synen man kunde fästa ögonen på. Tanken var att Ryu skulle hjälpa dig att fräscha upp det lite — du ville att han skulle hjälpa dig att plantera smultron och krukväxter och små citrusträd — men planen föll när han utan tvekan var mer intresserad av att sitta ned och ställa intensiva frågor om ett krig som hände för 70 år sedan.

Ditt barnbarnsbarn tänker på det du har sagt i en liten stund. Sedan blir han tyst igen. Så tyst att du plötsligt kan höra fåglarnas sång. Det muntra kvittret omfamnar dig, samtidigt som du stirrar ut på det som faktiskt finns kvar av trädgårdens junigrönska. Några buskar, ogräs som växer lite överallt, och ett enstaka Magnolieträd, som står rosa och ståtlig precis bredvid det höga staketet.

Ryu bryter sin tystnad. ”Jag vet att du inte var hemma när bomben föll, men hörde du ändå smällen?” Du fimpar cigaretten.

Ditt barnbarnsbarn, han kommer att lära sig allt som finns att veta om den sjätte augusti, 1945, klockan kvart över åtta. Han kommer att kunna återberätta vartenda

påstående i sin historiebok. Han kommer att läsa romaner, noveller, dikter, gamla tidningsutdrag; innan han ens har gått in i puberteten kommer han ha sett minst fem dokumentärer om händelsen. Likt alla andra som är födda och bosatta i Hiroshima, kommer han att vara expert på ämnet.

Men han kommer aldrig att veta på samma sätt som du gör. Ditt barnbarnsbarn, han kommer aldrig att vakna mitt i natten av att en gammal man knackar på sin ytterdörr och skriker att någon i sin familj håller på att dö av värmeslag. Ryu, han kommer aldrig höra den mannens desperata böner om hjälp, eftersom det inte finns några doktorer där hans familj bor, eftersom de alla är ute på frontlinjen, och ditt barnbarnsbarn kommer aldrig slutligen dra sig ur sin varma madrass och täcke, iväg från Naoko, sin Naoko, som fortfarande halvsover och frågar, ”Vad är det som låter?” Ryu, han kommer aldrig att, fortfarande lite full från gårdagens sake, tänka att, aja, han bör göra en god tjänst och gå och hjälpa den stackars gamla mannen. Och Ryu, han kommer aldrig tvingas åka på en främlings pakethållare, cyklandes iväg från den värsta måndagsmorgon i historian, utan att veta, utan att veta någonting.

Ryu har en skarp hjärna. Det är klart att han frågar dig om hur bomben small och hur den lät och hur du egentligen överlevde.

Så du säger, ”Det jag minns är att cykeln var grön.” Ditt barnbarnsbarn kollar på dig. Han rynkar på pannan, förvirrad, och kräver en förklaring. ”Vad menaru?” ”Cykeln,” säger du. ”Det var så jag överlevde. Och, jag minns att jag berättade för Naoko att det fanns ägg i kylen.”

Du har aldrig sett någon se mer konfunderad ut. I några sekunder är han som förstummad, sedan börjar han frenetiskt ställa ett tusental frågar på en gång: ”Naoko? Var det din flickvän? Flickvän? Eller fru? Det var väl innan du träffade mormors mamma, eller hur? Så, innan kriget? Innan bomben? Vadå cykel? Vadå grön cykel—?” Ryu, han må läsa en massa böcker, och se på en massa dokumentärer, och lära sig all fakta om kriget, men han kommer aldrig veta hur det är att åka på en grön cykel på en väg utan bilar, mitt i natten, gäspandes så brett att ögonen blir helt suddiga; att det enda ljudet som kan höras i flera mil är cikadornas eviga gnäll, och träden som vaggar lugnt i sensommarens bris. Men att den långa, fridfulla cykelturen till grannstaden skulle komma att bli din räddning visste du inte innan du lämnade ytterdörren. Du visste det inte när du stod, redo att gå, och kollade på Naoko. Hur hon låg på sidan, förvirrad över vad den gamla mannen ville samt irriterad att hon hade blivit väckt.

Ryu säger, ”Kan du inte berätta lite om Naoko, snälla?” Och att du aldrig skulle se henne igen visste du inte heller då. Du hann inte reflektera så djupt över hur bittert det var att lämna hennes varma omfamning, utan du koncentrerade dig bara på att klä på dig så fort som möjligt för att kunna åka iväg och rädda en främlings familjemedlem, som en riktig doktor gör. Innan du lämnade ytterdörren vände du dig mot henne och sa någonting för att få hennes uppmärksamhet, och om du hade vetat att en uranbaserad bomb skulle, enbart några timmar senare, falla ur himlen och därmed ögonblickligen döda åttiotusen personer, kanske du hade sagt någonting annat än, ”Det finns ägg i kylen, om du vill ha omelett till frukost.” Men det fanns inget sätt du hade kunnat veta något då, flera timmar innan alla klockor i landet visade kvart över åtta på morgonen. Så du bara kollade på henne, och hon mumlade något svar, sedan somnade hon om igen.

När du tänker tillbaka på Naokos huvud så lätt och så fin mot kudden blir du påmind om varför du döpte din trädgård till ’Himmelriket’ från första början: Ibland, när du stirrar ut på grönskan — även när det ser lite dött ut som det gör nu — och koncentrerar dig riktigt noga, är det som om du kan se unga Naoko stå där, bara några meter ifrån dig, i sin prickiga klänning och solhatt. Hon ler alltid mot dig, som hon brukade göra då, med samma rosiga kinder och samma egenklippta svarta lugg.

Ryu frågar, ”Var hon söt?”

”Jadå,” säger du. ”Kolla bara på henne.”

Ryu stirrar på dig, sedan kollar han på buskarna, förbryllad. ”Vadå? Är hon här?”

Och trots att du har levt med ’Little Boy’ inuti dig i 70 år, börjar du le. Och sedan börjar du skratta. ”Ja, där, vid Magnolieträdet. Visst är hon vacker?”

0

Väduren 21 mars - 19 april

Vädurens höst börjar bra, nya vänskaper väntar på dig och det ser ut som att de blir givande och utvecklande. Tur det, för du känner dig pigg, social och definitivt redo för att utvecklas! Mars i väduren gör att dina ledarskapskvalitéer kommer fram och får glänsa, samt att din impulsivitet hämmas lite grann, vilket nog både du och din omgivning blir glada för...

Tvillingarna 21 maj - 21 juni

Hösten innebär transformation för tvillingarna - både emotionellt, psykiskt och fysiskt. Kanske en ny vän, frisyr eller ett nytt tankesätt? Det har varit en rätt så turbulent start för er, så vilan och lugnet blir viktigare och viktigare. Solen i vågen tar fram dina luftiga egenskaper, vilket kan frambringa mental energi och intelligens i form av nya idéer och perspektiv.

Lejonet 23 juli - 22 augusti

För lejonet börjar hösten lite segt... rastlösheten kryper i kroppen och det känns som att hela världen förutom du har gått i ide. Kanske är det vad du behöver nu när sommaren känns långt borta och vintern väntar. Du blir mycket empatisk och känner mycket för din omgivning, se till att rätt personer får den empatin!

Oxen 20 april - 20 maj

Oxen lyser i höstmörkret med sin självsäkerhet! Du har många tankar och idéer och tar initiativ till dem utan att tveka. Uranus i oxen skapar nya förändringar i dina existerande rutiner, vilket både kan kännas jobbigt och bra men det ser ut som att du ändå kommer gynnas av dessa förändringar.

Kräftan 22 juni - 22 juli

Kreativiteten flödar! Ibland känns det som att den aldrig tar slut. Det kreativa tar sig i form på alla sätt. Kanske har du hittat en ny favoritartist, opera, bok eller diktsamling? Om inte så kan jag nästan lova att det är precis runt hörnet. Mycket pekar också på att du kommer få en djup känslosam relation till din nya hobby.

Jungfrun 23 augusti - 22 september

Jungfrun har stora ambitioner denna månad, både för sig själv och för sin omgivning. Tänk bara på att kanske inte ha för höga krav som blir svåra att leva upp till. Det är dags för att vända sig inåt och självreflektera. Kanske på tiden att ta upp en dagbok och skriva ner vad som tynger dig samt vad som lättar dig.

GRATTIS!!!! Aah äntligen är vi här igen. Libra season = Konst och spiritualitet. Kanske det vi vågar är allra bäst på. Kolla dig omkring och uppskatta din omgivning och människorna i den. Och gör det sen en gång till för oktober kan bli stressig :/ Men det är ingenting som du inte kommer klara av, fokus och koncentration är dina räddare. Ta ett djupt andetag och glöm inte att fira! Skorpionen 23 oktober - 21 november

Merkurius är i skorpionen vilket betyder full fart framåt! Nu har du många bollar i luften samtidigt där du styr och ställer det mesta. Ditt ledarskap ställs på prov gång på gång men du har väntat på det här och är redo! Utöver det kan dina relationer också ställas på prov där en eller fler kan resultera i en stor förändring, både med positiv och negativ framgång.

Skytten 22 november - 21 december

För skytten verkar oktober bjuda på några prövningar som kommer påverka de både fysiskt och psykiskt. Det är bäst att vara på din vakt och uppskatta vänner, familj och partner. Din målmedvetenhet kommer dock att vägleda dig genom prövningarna så du kommer att klara dig alldeles utmärkt. Håll ut så kommer allting att löser sig galant.

Vattumannen 20 januari - 18 februari

Mycket arbete väntar för vattumannen och det kan bli enkelt att halka efter. Tur att du känner dig så inspirerad att du nästan spricker! Nya lösningar och idéer kommer komma till din hjälp både från ditt och andras håll. Arbetet kommer att löna sig när du märker hur mycket du har mognat och utvecklats. Stenbocken 22 december - 19 januari

Stenbocken tar på sig sitt ansvar när det gäller och det gör det i oktober. Slarva inte med uppgifter och löften utan håll dig till planen och fullfölj den. Att hålla fokuset uppe hela månaden kan verka svårt men du klarar det ska du se. Jupiter i stenbocken gör dig extra vänlig och omtänksam mot din omgivning, se till att du är likadan mot dig själv.

Fiskarna 19 februari - 20 mars

Det verkar bli en väldigt intensiv månad för fiskarna, vilket kan kännas läskigt. Håll koll på vilka du har runt omkring dig och vad deras intentioner är med er vänskap. Glöm inte att under dina mest intensivaste perioder ta hand om dig själv. Unna dig en bulle, ett bad eller att säga hej då till en toxic kompis.

Stjärntecken, kvalitéer och element

Varje stjärntecken är förstås unikt i sina egenskaper, men det finns vissa saker som förenar stjärntecknen. Vissa grupper finns inom zodiaken, som gör att en del stjärntecken har liknande egenskaper med varandra och denna text handlar om två utav dessa grupper, nämligen kvalitéer och element.

Kvalitéer kan beskrivas som stjärnteckens grund som kan förklara olika livsmål, drömmar och kreativitet. Det finns tre olika kvalitéer; kardinal, fast och rörlig.

Det kardinala tillståndet kännetecknas av starkt ledande. De kardinala tecknen brukar ofta ta plats genom att leda gruppen, komma med nya idéer och vara framgångsrika när de hantera konflikter. Men på grund av detta kan de kardinala tecknen vara lite för intoleranta och inte ha så mycket tålamod för saker och ting. En annan grej är att “cardinal” på latin betyder viktig, vilket kanske låter lite orättvist men det beror på att de fyra kardinala tecknen alla markerar en ny årstid med solstånd och dagjämningar.

De kardinala tecknen är: Väduren, kräftan, vågen och stenbocken.

Johanna Fröde, astrologiansvarig

101

Det fasta tillståndet kan likna det kardinala, men här är det inte lika viktigt att leda som det är att samla gruppen. Man vill hålla ihop gruppen och sen hålla koll på den. Nyckelord som förknippas med de fasta tecknen är stabilisering, beslutsamhet och upprätthållning. Fasta tecken ogillar att bestämma och ta kommando, men har inga problem att följa andras instruktioner. Några mer negativa egenskaper fasta tecken kan ha är att de känner mycket ovilja inför förändring vilket kan göra dem envisa, orubbliga och påstridiga.

De fasta tecknen är: Oxen, lejonet, skorpionen och vattumannen.

Slutligen det rörliga tillståndet, det är nästan vad det låter som. Man tycker om förändringar, att prova nya grejer och har enkelt att anpassa sig efter andra. Att experimentera och pröva sig fram är de rörliga tecknens mantra. I gruppen är man den som gärna följer men ibland kan tankarna fara iväg för mycket och man startar egna idéer till höger och vänster. Detta kan göra att de rörliga tecken kan ses som opålitliga, inkonsekventa och oengagerade.

De rörliga tecknen är; Tvillingarna, jungfrun, skytten och fiskarna.

Det finns en grupp som är nästan ännu viktigare att känna till, och kanske enklare, och det är elementen! Det finns fyra element som jag tror ni är ganska vana vid; Eld, vatten, luft och jord. Anledningen till varför man just kopplar ihop element och stjärntecken kan låta lite hokuspokus men det är helt enkelt för att visa att allting hänger ihop, både det världsliga och det kosmiska. Allt världsligt på jorden reflekteras i de 12 stjärntecknen och ger dem vissa nyckelegenskaper som i princip definierar den fundamentala grunden för varje tecken. Lufttecken är intelligenta, bra på att kommunicera och mångsidiga. De tänker hellre logiskt än emotionellt, hjärna före hjärta. Det gör lufttecken bra på att se olika perspektiv, komma på nytänkande idéer och kreativa lösningar. De är även kända för att vara bra ledare och styra grupper. Men de är även väldigt obeslutsamma, opålitliga och ibland rent av otrevliga när saker och ting inte går som Eldtecken är passionerade, entusiastiska, planerat för dem. impulsiva och temperamentsfulla. De har energi och går mycket på instinkt och känsLufttecken; Vågen, tvillingarna och vattumannen. la. Alltid göra först och tänka sen. Deras spontana infall kan ses som barnsliga, vilket verkligen knyter samman med deras starka glöd (pun intended). Å andra sidan kan eldtecken vara väldigt otåliga, ha svårt att ta till sig kritik och är minst sagt kända för sitt häftiga humör. Det går SNABBT upp och ned med eldtecken. Jordtecken är praktiska, harmoniska och stora perfektionister. De går verkligen med fötterna på jorden och med lugnet Eldtecken; Väduren, lejonet och skytten. inom sig. Ansvar och realism är stora nyckelord när det kommer till jordtecken som tar det mesta på allvar hela tiden. Jordtecken gillar att jobba hårt för att de vet att det kommer löna sig. Det kan

Vattentecken är drömmiga, väldigt emotionella, litar också göra att jordtecken ses som ovilliga mycket på sin egen intuition och är nästan för empatiska att ändra sina rutiner efter andra, cyniska för sitt egna bästa. Utöver detta är vattentecken kända och otroligt envisa. för att ha samma mystiska känsla som havet själv. Ofta när man har ett så starkt band till sina egna känslor kan Jordtecken; Oxen, jungfrun och det också bli ens nedfall. Vattentecken kräver mycket stenbocken. stabilitet och säkerhet runt om sig för att kunna hantera sig själva.

Vattentecken; Kräftan, skorpionen och fiskarna. Om ni har hängt med här nu och gjort matten kan man se att det finns grupperingar inom zodiaken där stjärntecken kan dela egenskaper även om varje stjärntecken är otroligt unik för dess egen kombination! Alla kardinala tecken har olika element och alla tecken med samma element har olika kvalitéer! Ingen är en sån otålig ledare som det kardinala lufttecknet vågen och ingen är så grundad och envis som det fasta jordtecknet oxen. Drömmiga och flexibla? Japp det är det är det rörliga vattentecknet fiskarna. Och finns det någon med mindre impulskontroll och mer iver än väduren, som är både eldtecken och kardinal. Möjligheterna är ändliga, men i alla fall många! Hoppas ännu en gång att jag har lärt er något nytt om er själva och era stjärntecken, annars får ni skriva och klaga. 55

INGVARS BOKHÖRNA

Death in Her Hands eller en blå berättelse

Temat för detta nummer av Latin Lover är blå och vad passar då bättre än att tipsa om en berättelse som får läsaren att känna sig lite sorgsen och deppig.

Ottessa Moshfeghs roman ”Death in Her Hands” är just en sådan historia, som på några hundra sidor låter läsaren följa den 72-åriga änkan Vestas liv under en för henne livsavgörande period.

Moshfegh slog år 2018 igenom med romanen ”My year of rest and relaxation” som blev en bästsäljare och hon ses idag som en av den samtida engelska litteraturens förgrundsgestalter. Hon har beskrivits som “easily the most interesting contemporary American writer on the subject of being alive when being alive feels terrible”.

Romanens huvudperson och ganska virriga berätterska heter Vesta Gul och är när berättelsen tar sin början änka sedan ett år tillbaka. Hon har flyttat ifrån den universitetsstad där hon tidigare bodde med sin man. Han var lärare på stadens universitet men Vesta verkar aldrig riktigt brytt sig om sin mans akademiska karriär utan levt ett liv som en alltmer isolerad hemmafru. Nu är maken alltså död och urnan med hans aska står på en hylla i Vestas nya hem.

Förutom sin älskade hund så har Vesta inget socialt umgänge, hon har inte ens telefon. Vesta brottas fortfarande med minnet av sin bortgångne make. Hans dominerande personlighet som kom att styra hennes liv har fortfarande trots att han är död ett starkt grepp om hennes tankar. Vestas nya hemstad är ett typiskt exempel på de förfallna städer i USA som domineras av stängda affärer och övergivna hus. Den sociala miljö som är drivkraften bakom Donald Trumps framgångar.

Den socialrealistiska skildringen av småstaden kommer i berättelsen att så småningom utgöra fläckar av realism i Vestas alltmer vildvuxna tankevärld.

Berättelsen om Vesta Gul tar en dramatisk vändning när hon under en promenad i skogen med sin hund finner ett kryptiskt meddelande. Den olycksbådande texten tycks peka på att någon blivit mördad i den skog där Vesta bor.

Vestas fantasier rörande det påstådda mordet antar allt orimligare proportioner. Samtidigt som läsaren får ta del av hennes tankar och teorier om det förmodade brottet så får vi även tillbakablickar på hennes äktenskap och hennes liv som ung kvinna.

Moshfeghs berättelse är tät och griper tag i läsaren från första stund. Även om inte författaren har skrivit en konventionell detektivroman så har ”Death in Her Hands” deckarens alla kvaliteter när det gäller spänning och dramatik.

Till sist så kan jag bara tillägga att romanen innehåller den finaste skildring jag någonsin läst om vänskapen mellan en människa och en hund. Faktum är att bara den skildringen gör boken värd att läsa.

Ingvar Swensson, biblotekarie

This article is from: