till dig

Jag vet inte hur jag förväntas agera när du gråter. Det är som att glömma allt det man vet att man vet, och inbilla sig en än oupptäckt sociopatisk sida. Jag känner mig oförtjänt titeln “familj” i såna situationer. I de viktiga händelser där allt jag förmår göra är klappa dig på axeln, eller kanske krama om dig med ena armen som en halvstel främling. En passerande, oviktig part du kommer ha glömt tills imorgon.

Du vet väl att jag bryr mig mer än så?

Kanske har jag övertygat mig själv detta för att lätta på samvetet, men vi är väl ganska lika du och jag? Vi skapade alternativa verkligheter i våra huvuden, vi två. Förmodligen var det någon form av eskapism för barn som alltid var stressade, men uppenbarligen har det inte hjälpt oss särskilt mycket. I vår värld blir allt okej igen, om man bara backar ner och låta andra få som de vill. Vi beskriver oss själva som pacifister när vi egentligen bara är barn, rädda för konsekvenserna av våra egna tankar. Vi har lärt oss vara “okej” med allt.

Det är farligt att vara ett skrämt barn i en vuxenvärld. Det finns för många elaka typer som lurar i mörkret. Det är dock människor som kan se så glittriga och fina ut på utsidan. Karismatiska och välstädade män som erbjuder en godis och glädje. Men detta är förstås bara ett skådespel för att lura in, för när man fastnar i nätet blir elaka typer mörka åter igen.

Han bröt ner dig helt.

Vet du om det? Att det var han som utnyttjade din värld och lämnade den förorenad. Dessutom hade han fräckheten att kalla dig för en dörrmatta, som om du inte vore något men än en smutsig tygbit på golvet. Han förstod dig aldrig egentligen, det är vad jag tror. Om han hade gjort det, så hade han undrat vad som fanns i ditt huvud egentligen. Jag vill att du ska undra vad som finns i ditt huvud egentligen.

Så, förlåt ifall jag verkar distanserad. Det är inte min avsikt att framstå som känslokall, men faktum är att jag är fucking förbannad. Jag är arg att vi lever i en värld där det inte lönar sig att vara empatisk och jag är frustrerad att du inte förstår det. Men framförallt är jag arg för att du representerar något fint som jag själv släppt taget om. Förvisso är jag inte glad att du höll dina egna preferenser och tankar undangömda, men i slutändan var det för att göra människorna i din omgivning lyckliga. Om standarden var att leva osjälviskt, hade du inte behövt ändra på dig. Om alla tog några steg tillbaka och bara lyssnade, skulle du inte behöva gråta. Men så är det inte. Därför måste jag be dig att tänka om, för din egna skull. Förlåt för det.

En blå, Jag är liberal, allmänborgerlig och politisk lögn politiken har alltid varit en stor del av min identitet, inte minst har den blivit det sedan jag började på Södra. Som liberal och uppvuxen under 00 och 10-talet har naturligtvis tala mig själv att detta bara var en kort parenAlliansen alltid varit en stöttepelare och en tes inom svensk politik, och om fyra år skulle tryggpunkt. Allians för Sverige har alltid varit allt bli som vanligt igen. Något annat kunde, det självklara när det kommer till att förankra eller ville, jag inte föreställa mig. Som en del ideologi i reell praktisk politik. För alliansen av min krishantering började jag googla på har liksom alltid funnits, på samma sätt som hur svenska regeringskonstellationer sett ut David Hellenius alltid programlett Let’s Dan- genom historien, och det var då jag insåg det: ce. Det är svårt att föreställa sig någon annan Att jag levt i en blå, politisk lögn. Till min verklighet helt enkelt. förskräckelse noterade jag nämligen att CenMen under hösten och regeringsbildningen många gånger som med Moderaterna, det 2018 fick min blåögda verklighetsuppfattning visade sig att Alliansens existens inte alls varit sig en rejäl törn. En sylvass dolk skar genom lika självklar som sol, vind och vatten, vilket den svenska borgerligheten och lämnade jag alltid föreställt mig. Jag tvingades inse djupa sår vilka sent kommer läka. Att se hur att Alliansen förmodligen var den politiska Jan och Annie blev förförda av Löfven och parentesen, och jag hade bara turen, eller hans rödgröna lakejer var otroligt smärtsamt. oturen, att växa upp samtidigt. Och där stod jag, med snopen blick och undrade var jag nu skulle göra av mig själv. Alliansens fornstora dar må vara över. Ännu Det var plötsligt omöjligt att stötta ett svenskt har jag inte förlikat mig med tanken och det borgerligt parti utan att indirekt också stötta kommer ta tid att hitta min nya position på Sossarna eller Sverigedemokraterna. det politiska slagfältet. Men hoppet är det Enligt Vårdguidens hemsida är sorg, ångest, ännu drömmer jag om en framtid med platt nedstämdhet eller missbruk vanligt förekom- skatt, bidragstak och en ung Fredrik Reinmande reaktioner när man råkar i en stor feldt. Quod cæruleus, et tandem vincere – De kris. Jag kan nog inte skriva under på någon blå skall slutligen segra. utav nämnda reaktioner men något jag gjorde var att gå in i total förnekelse. Jag vägrade inse att den politiska kartan ritats om och att tern samarbetat med sossarna i stort sett lika sista som överger människan, sägs det, och inget längre skulle bli sig likt. Jag försökte in- Gabriel Yngve, ekonomiansvarig

En recension

SLAVS nya uppsättning har onekligen haft en turbulent start. Inte bara har de behövt skjuta fram samlingarna, utan 04orna har dessutom lärt känna gruppen som “de där irriterande personerna som springer runt och intervjuar”. Vare sig det är rätt tolkning eller inte, är upp till personlig åsikt att avgöra. Hur som helst är samlingarna nu praktiskt taget tillbaka, och skämt åsido har årets sällskap hanterat situationen på allra bästa vis. Trots begränsningarna lär samlingarna återigen bli en källa av patrioti för Södra Latins ettor.

På grund av covid-restriktionerna, kan bara fyra klasser vistas i aulan åt gången. Detta är förstås synd, då energin var helt annorlunda förra året. Då stod ettorna i flockar utanför aulan varje fredag och knuffade varandra som amerikaner springandes till Walmart på black friday. Fredagar var en betydande del av vad som fick vår stora skola att kännas lite mindre. Alla Södra Latins satsiga och möjligen smått befängda traditioner är något alla elever på skolan har gemensamt.

Det är verkligen synd att de nya ettorna inte får uppleva detta, men gruppen har ändå lyckats bygga upp en viss charm runt restriktionerna. Ja, om SLAVS hade varit Jahve, hade klasserna som fått se samlingarna förmodligen känt sig som det utvalda folket. Dessutom streamas samlingarna endast några timmar efter live-showen, och detta med avsevärt bättre kvalité än tidigare år. Med Simon Norrby och (vår alldeles egna) Fabian Penje som jobbar kamerorna, blir samlingarna riktigt snygga och medryckande. Youtube-versionerna blev nästan mer underhållande än live-showen, men bara nästan. Det går inte att jämföra det som ses på film med SLAVS riktiga samlingar.

Den första samlingen innehöll som vanligt en beskrivning av alla linjer på skolan. Denna gång var det i form att ett musikaliskt nummer som de märkbart lagt ner mycket energi på. Istället för att använda sig av en sketch, som många av deras företrädare, övade gruppen in en satirisk kabaré som varade halva samlingen. Det var inte bara en livlig tvist på den klassiska mallen, utan även ett jävligt träningspass för SLAVS, vars medlemmarna inte slutade röra på sig från start till slut. Att sällskapet lyckades undgå synliga misstag under det hetsiga uppträdandet, är ett tydligt tecken på engagemanget och tiden som lagts ner för att göra en bra show.

Utöver det gör SLAVS fortfarande det SLAVS gör bäst; underhåller Södra latins elever med sin camp-aktiga humor och absolut oförnekliga sex-appeal. Det kanske har varit en icke-ortodox start, men hypen lär växa igen nu när allt är igång på riktigt. Ja, vad detta års uppsättning av Södra latins comic-relief har att erbjuda ser lovande ut. Troligtvis är en step-up från tidigare år inte utom räckvidd för den drivna gruppen. Så, från oss i Latin Lover till Södra latins audiovisuella sällskap; LYCKA TILL!!

Maja Nuhic, skribent

MIDNATT RÅDER

Det dämpade knarrandet av gårdagens tunna täcke kramsnö följer efter honom när han raskt förflyttar sig längs gatan. Ett tjugotal meter efter korsningen stannar han som vanligt till framför den storslagna tegelröda fasaden och känner hur hjärtats bultande blir allt mer påtagligt under de båda lager ullplagg som han trätt över huvudet några timmar tidigare. Han tänker sig att vanan att alltid ta på sig ett extra plagg är något som skulle kunna vara planterad i honom under många år av en orolig mor. Ett luciatåg passerar där han står. De gör ett märkligt intryck, rör sig ryckigt och kantigt istället för långsamt skridande. Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen. Varför går de här mitt på gatan och sjunger? Varför befinner han sig återigen här, utanför den här byggnaden? Under ett par sekunder ångrar han beslutet att låta den kliande tröjan trycka mot hans bara hud, men fortsätter sedan att iaktta de hundratal juleljus som pryder alla de många frosttäckta fönstren. Finns det han letar efter där inne i ljuset? Han minns hur han stod på precis samma plats och lyssnade på vinden som rasslade i trädens kala grenar kvällen innan. Han upplever ett subtilt obehag, men när han inte lyckas urskilja vad det beror på släpper han taget om känslan och tvingar sig själv att fortsätta ned längs den gräddvita gatan. Alla sova, släckta äro ljusen, äro ljusen.

Ljusen släcks. Hon är borta. Mörkret omfamnar honom. Han springer. Tipp tapp, tipp tapp. För några sekunder sedan kunde man inte höra skriken, de plågofyllda skriken som han nu inte kan bli av med. Han måste ut härifrån. Nu har han sprungit i flera minuter. Varför tar det aldrig slut? Vart han än går är det i slutändan alltid här han står. Knarrandet är tillbaka under skorna. Obehaget har vuxit till en rädsla. Hjärtat bultar hårt, han är andfådd. Han omges av ljus, ändå står han i mörker. Skuggorna i parken rör sig konstfullt. Se, då krypa tomtar upp ur vrårna, upp ur vrårna. De krypa fram ur vrårna. De rasslar och tasslar i mörkret. Nu hör han röster, milda och försåtliga: Tänk så rart det smakar, lilla äppelbiten, äppelbiten. Nu rör rösterna vid hans ben, de börjar klättra. Han försöker skrika men inget hörs, ty munnen är igenproppad med ett stort rött äpple som vore han en garnerad julegris. Hon matar honom. Lilla äppelbiten, äppelbiten, halsen fylls av äppelbitar. Han försöker värja sig, men de som kommer ur vrårna trycker dem djupare och djupare ned i svalget. Han kan inte andas. Han hade bestämt sig för att inte gå till den röda tegelbyggnaden igen, men här är han nu. Någon rör sig på gångvägen i parken. Han hör inte hennes höga klackar när hon färdas mot honom. Han ser henne inte där hon står på andra sidan av den kusliga grinden

som skiljer de som är vid sina sinnes fulla bruk från de vansinniga. Ändå står hon där, väntandes. Hon är iklädd en blus med fårbogsärm. Hon är från en annan tid än honom.Ljuset blir till mörker när han hastigt slår upp ögonen. En kvinna. Hon står på andra sidan av grinden, precis intill honom. Så väldigt nära men ändå så långt bort. Han ser hennes läppar röra på sig, men hör inga ord. Hon är vacker. Hennes ögon saknar vita, hennes naglar är av porslin, vita som mjölk. Nu hör han. Hon kallar på honom. Hon ropar ett namn som inte är hans, ändå vet han att det är honom hon ropar på. Vem är hon? Nu springer han, flyr från obehaget. Han springer fortare än vad han någonsin sprungit tidigare men obehaget har redan varvat honom. Han vänder sig om. Långt där borta står den vackra kvinnan. Hon ler. I hennes famn vilar ett spädbarn, med ett ansikte som tillhör någon annan. Ett ansikte som tillhör honom. Nu är skriken tillbaka. Han färdas återigen längs en korridor. Den här gången är något annorlunda. Nu vet han. Det är ljust. Hans ben är små och stilla, hans armar och händer likaså. Någon bär honom. Det är kvinnan i den fårbogsärmade blusen. Skriken blir allt högre. Han bärs in i ett rum utan fönster. Mitt i rummet står en säng. På sängen sitter det någon vänd mot väggen. Det är hon som skriker. Han hör sin egen röst säga något. Personen slutar skrika. Han öppnar munnen igen och upprepar samma ord. Personen på sängen vänder sig långsamt om. Ett ansikte likt hans eget möter hans blick. Han läggs i hennes armar. Ansiktet kommer allt närmre. Nu känner han det toviga blonda håret kittla honom. Det är hans mor. Han är hemma. Natten lider. Snart de tomtar snälla, tomtar snälla, Kvickt och näpet allt i ordning ställa, ordning ställa. Han känner deras varma händer greppa tag i honom. Han ser deras vita rockar fladdra i den kalla kvällsvinden. De leder honom innanför grinden, de leder honom förbi där han alltid brukar stå, de leder honom dit han aldrig tidigare vågat gå. För första gången på mycket länge är han lycklig. Nu går de upp för den kalla stentrappan. Han ska äntligen komma hem. Han ska äntligen få återförenas med sin mors trygga famn. De leder honom längs den långa korridoren. Nu är de snart där. Snart kommer han vara i rummet utan fönster. Han blundar. Han känner tröskeln smeka undersidan av hans fötter. Nu släpper de honom. Han slår upp ögonen. Skriken är tillbaka. Denna gången är det han som skriker, ty sängen mitt i rummet är tom. Han skriker på de som bär de vita rockarna. Var är hans mor? Nu skakar han. Tårar droppar ned på de vita lakanen där hon skulle sitta. Han släpper ifrån sig ett sista vädjande skri. Han hör inte när dörren smälls igen. Allt han hör är de som kommer ur vrårna. De som skriker och skrattar.Sedan åter in i tysta vrårna, tysta vrårna,Tomteskaran komma, tassar nätt på tårna, nätt på tårna. Alvin Hed SA20Binsändare 23

REST IN PEACE PK-SÖDRA

Mitt första år på Södra Latin präglades av kånkenväskor, svarta kappor och vänsteråsikter. Detta var 2017 när 01:orna var nya osäkra ettor på skolan och åsiktskorridoren var ungefär lika smal som en gränd i Gamla stan. Men plötsligt, runt 2018 hände det något som inte ens Nostradamus kunnat förutspå: det blev nämligen töntigt att vara PK.

PK-döden kom som lite av en chock för mig när jag kom tillbaka efter ett sabbatsår och började tvåan förra året. Det verkade som att PK-normerna hade förvarats i de äckligt rektangulära kånkenryggsäckarna som alla hade haft på sig förut, men som ingen längre ville bli sedd i. Helt plötsligt var det okej att lägga lite halv-funkofobiska skämt, heterokillar var inte hatade längre, och de mer liberala eleverna vågade ta plats i politiska diskussioner både i och utanför klassrummet. Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång någon yttrar en högeråsikt, och ännu mer förvånad när personen som sagt den inte blir slaktad på plats.

Vad innebär denna förändring då? Man skulle kunna tänka sig att det har uppstått ett mer accepterande klimat på Södra där alla får tycka vad de vill, och att åsiktskorridoren bara vidgar sig. Men samtidigt är skolans “högermänniskor” aldrig något mer provocerande än en liberal eller centerpartist, så egentligen har vi inte en stor åsiktsrepresentation alls. (Om det finns några moderater så tycker jag att de förtjänar en stor eloge för att ha gömt sig så bra!)

Men frågan är ju om vi har uppnått ett mer 24 accepterande klimat eller om det bara är så att ingen vill vara den jobbiga PK-feministen längre? Det var länge sen man t.ex. hörde en snubbe högt identifiera sig som feminist vilket tidigare har varit en självklarhet för att ens kunna nå någon typ av popularitet. Man var feminist, anti-rasist, HBTQ+ ally, aktivist i alla frågor från mänskliga rättigheter till miljö. Det är ju självklart inget fel med det i sig, men mycket av den politiskt korrekta mentaliteten var ju kanske egentligen en image-grej. För när det inte längre var inne att så starkt signalera för alla att man hade dessa åsikter så slutade man med det abrupt. Oavsett vad man har för politisk ställning, går det inte att neka att det negativa med Södras PK-anda var och är att den är väldigt plastig. Detta visar sig främst hos t.ex. de killar som blivit anklagade för sexuella övergrepp men genom sin image av att vara en skön vänstersnubbe kunnat komma undan alla sociala konsekvenser av deras handlingar. Han kan ju inte ha gjort någonting sådant, han är ju värsta feministen!

Trots detta har vi fortfarande ett accepterande klimat där främlingsfientliga, homofobiska eller sexistiska åsikter inte hör hemma (om vi låtsas bort mikroaggressioner eller det faktum att vår skola är en av de mest segregerade i Stockholm), men vi ser mindre av den åsiktshets där folk tar på sig PK-titlar men samtidigt beter sig ____istiskt eller ____fobiskt. Självklart skiljer sig detta i alla årskurser, klasser och kompiskretsar, och problematiken finns fortfarande kvar även om den uppfattas vara minskad. Ändå är PK döden ganska uppfriskande då frågor som rör mänskliga rättigheter inte borde vara en trend! R.I.P. PK-Södra.

Jag är trött på att skriva texter om dig. Jag är trött på att se dina blåglittriga ögon. Jag är trött på att känna ditt svek som brännande tårar i mina andetag. Du förstörde mig. Du bröt ner mig bit för bit. Det är grymt. Kallt. Hjärtlöst. Allt var fake. Du var fake. Vem gav dig rätten? Rätten att fucka upp hela mig. Rätten att blomstra på min grav. Alla dras till den isblåa lågan. Så hjärtlöst magnetisk Du lyser. Strålar. Bränner. Jag ser ditt blåa väsen för vad det är. Trasigt. Ängsligt. Tomt. Ångrar du det du gjorde? Ångrar du att du högg mig i ryggen? Jag blöder fortfarande. Jag är så jävla trött på att skriva texter om dig och din välpolerade grymhet. Jag är så jävla trött på att krympa i din skugga Ditt blod är blått. Så genomfrusen är du.

- Klara K, insändare

BLÅTT BLOD

Blott en blå bohem

Vi går i skolans korridorer. Vi känner blickarna mot oss. De är fyllda av blandade känslor; hos en del hat – hos andra medlidande. Vi är representanter för en minoritet. Vi är din ständiga påminnelse om att resten av Sverige inte ser ut som Södra. Du vill helst inte associeras med oss, eftersom vi är den torra standardlösningen du ville fly ifrån när du började på Södra. Men du kommer inte undan oss.

Vi är européer, stockholmare och svenskar – i den ordningen. Vi är bourgeois bohème. Vi är skatteåterbäringen. Vi är din rösträtt. Vi är din religionsfrihet, din jämlikhet och ditt broderskap också. Det är vi som är faktan i dina samhällskunskapsböcker. Vi är den kulturfattiga proletären som betalar för 70% av din Dramatenbiljett.

Vi är mörkertalet i skolvalet. Vi är exponentiell grön tillväxt. Vi är de pyramidala motsättningarnas dynamik. Vi är Gotland och Uppsala. Vi är Stockholm och Västra Götaland. Och tolv andra län. Vi gör ingen skillnad på rödvin och saft – varken politiskt eller kommersiellt. Vi är dina betyg och dina nationella prov. Vi är passfrihet och frihandel. Vi är din sprit och din cannabis. Vi är elbilar och veganer. Vi är logos och etos. Vi är transparens och kapitalism. Vi är DN och Illuminati.

Vi är Selma Lagerlöf och Karl Staaff. Vi är Voltaire och Rousseau, Navalnyj och Joe Biden.

Du viker ned din blick och fortsätter gå. Du tycker vi ska försvinna. Har du tur sker det om två år. Du är ändå en del av oss om tio år.

Vi är liberaler på Södra Latin. Vi är blå.

Blå Samling - partipolitiskt obundet elevkårsparti som förbättrar elevkåren Skribenterna är anonyma representanter för BS – av rädsla för politiskt förtryck.

Trots att fåglarna känner mig vid namn

Syrsor, deras beständiga ljud fyller mina öron, når mig även genom jordens täta väggar. Vinden slår min stilla kropp. Regnet letar efter min nakna hud. I skyn påbörjar små droppar sina långa resor. De når först träden. Fångas av de gigantiska kronorna. Sedan rinner de från blad till blad, träd till träd. Sökande. Bestämda. På jakt efter den annorlunda varelsen under skogens golv. Fastän jord nu lever på min hud. Trots att fåglarna känner mig vid namn, passar jag inte in. Jag är en människo-färgad fläck mot ett hav av grönt och en annalkande storm av blått. Gaia står fast vid att tvinga mig ur hennes paradis trots att jag aldrig bad om att komma hit. Storm efter storm förföljer mig. Varje djur i skogen försöker ta mitt liv. Jag söker skydd under det största trädet jag kan hitta. Gömmer mig bland dess rötter. Täcker mig själv med regnskogens största blad. Men varför tror jag växternas lögner om säkerhet trots att de närs av mina fiender? Rötternas grova exteriör ger inte mer skydd än den våta marken. Istället river det mig om och om igen medan jag sover. Det tronande trädet svor att hjälpa mig. Trots det är stormen här och trädet är nu mitt fängelse. Himlens vrede väcker mig ur min slumra, det första som möter mig är doften av regn. Det andra är känslan av våt jord mellan mina fingrar. Det finns inte mycket ljus under trädet. Allt jag kan se är månljuset som droppar in genom rötternas glipor. Ljuset speglar sig i min nakna hud. Belyser de hundratals rivsår som täcker min kropp.

Jag befinner mig i en puppa av rötter. Gömd under marken. Jag försöker ställa mig upp men mina fötter sjunker ned i den blöta jorden. Det är inte förrän då jag märker det stigande vattnet som fyller mitt hem. Spåren av mitt liv flyter på det jord-fyllda vattnet. Rester av mango och banan jag lyckats hitta virvlar runt i rummet. Bladen jag använt som täcke har försvunnit under vattenytan. Jag försöker hitta utgången men glömmer bort att jag täppte igen den när djuren började vråla kvällen innan. Mina knän ger vika under mig. Jag faller på huk med ett plask. Vattnet når nu ända upp till mitt bara bröst, men energin att fly finns inte i min kropp. Minnena av gårdagens matlösa dag återvänder till mig samtidigt som vattnet letar sig in i mina mungipor. Allt jag önskar är att jag kunde fly mitt egna skinn. Bli ett av djuren som gömmer sig i träden. Kanske skulle Gaia äntligen acceptera mig som ett av hennes egna barn. Kanske skulle hon äntligen sluta jaga mig. Men jag är inte hennes avkomma. Jag tornar inte över skogen, hoppar inte mellan träden. Jag är fast, likt en främling i mitt egna liv, fast under marken utan någon att omfamna mig med deras skydd. Varken träden eller djuren. Varken himlen eller jorden. Allt jag får är deras kram av död medan jag långsamt drunknar, ensam i mitt egna hem. Medan vattnet för med sig Gaia själv in i mina lungor. Det sista jag hör är syrsorna som skriker och trädet som knarra medan dess rötter fördöms till att ruttna precis som jag.

Sebastian Almström HU20B, insändare

SKICKA IN DIN KONTAKTANNONS

Känns ditt liv tomt och dramatiskt meningslöst? Vaknar du varje morgon av dina egna ångestskrik? Med känslan av att det bara är något som fattas innan du kan nå den sanna lyckan? Får vetskapen om höstens annalkande mörker dig att längta efter det där lilla extra i livet? Söker du desperat något på skalan från lustfyllt ligg till livslång livspartner? Är du samtidigt trött på den rådande tinderåldern när den klassiska romantiken känns dödsdöd? Blickar du nostalgiskt tillbaka på en tid då vi hade bättre moves, när kärleken var lättare att stöta på men o så mycket mer storslagen? När man bara vågade gå fram till någon och bjuda ut dem, utan att behöva slidea in i deras DM’s först? Är svaret JA på någon, vilken som helst, av dessa frågor? Tveka inte att skicka in en kontaktannons till nästa nummer av Latin Lover, SYND.

Allt du behöver göra är att följa dessa tre enkla steg:

1.

Syna din personlighet och vad du söker. Göm dina brister och lyft fram ditt bästa jag! Fyll i blanketten nere i högra hörnet eller skriv ner den efterfrågade informationen i ett DM eller mail. 2. Klipp ut och lägg blanketten i vår brevlåda mellan A- och B-huset eller skicka in din kontaktannons till oss på Instagram på @ 3. latin.lover eller via mejl på latinlover@live.se

Vänta på att svaren från de intresserade bokstavligen rasslar in.

Du kan vraka och välja mellan potentiella partners, bli förälskad och leva lycklig för evigt.

Ditt namn och dina kontaktuppgifter kommer inte publiceras i tidningen utan vi på Latin Lover kommer agera mellanhand mellan den intresserade och dig. Så de kontaktuppgifter du fyller i stannar bara i våra arkiv ;) Den intresserade hör av sig till oss så för vi det vidare till dig.

Exempel på kontaktannons:

Blond tjej söker make

Jag är en tjej på arton år som har en stor aptit för livet och cosmopolitans. Tycker om att läsa, sticka och projicera mina drömmar om den perfekta mannen på killar som knappt vet vem jag är. Tycker också om långa promenader på stranden och killar som har efternamn som t.ex Bonde, Wallenberg eller Bonnier. Älskar att gå på Södra men skulle hoppa av på en sekund för ett liv som feministisk hemmafru utan barn, extra shopping. Söker främst en maskulint presenterande men kan göra undantag för väldigt rika, gay for pay ;)

Kontaktannons

Namn: Telefonnummer: Mailadress: Beskriv dig själv och vad du söker:

Leia Birgersson, illustratör 31

Jag och mitt accesskort

Kommer ni ihåg bussremsorna? Neongula med en röd kant. Jättebilliga (7,50 PER RESA) och jätteförvirrande. Funderar än idag på varför man stämplade varannan ruta. Jag brukade få mina föräldrars gamla remsor så att jag och min lillebror kunde leka buss i vår våningsäng. Förköpsremsan har funnits ända sen 1973 och efter 30 år som aktiv i varje stockholmares vardag var det dags för remsan att säga adjö och bytas ut mot det digitaliserade accesskortet. Jag var knappa tio år när remsorna slutade användas så jag har inget minne av att själv använda bussremsan. Däremot kommer jag ihåg mitt allra första busskort. Det var en skolmorgon och jag skulle åka bussen två stationer till min norrmalmsskola, för allt är så jobbigt nära inne i stan, tillsammans med min mamma. När vi gick på fick vi kommentaren “Jaha och hur gammal är hon då?” med en nästintill äcklad blick av busschauffören. Jahopp, där var min barndom slut och vi fick kliva av bussen, springa till närmaste tunnelbanestation och plötsligt stod jag där med ett skinande, blänkande blått kort i min hand. Och enda sen den dagen har det varit jag och mitt accesskort.

Jag bor numera utanför tullarna. Det tar mindre än 20 minuter att åka med bil men jag är övertygad om att SL vill att jag egentligen ska leva ett olyckligt liv, för det är nästan en timme med kollektivtrafik. När jag fick reda på att jag skulle flytta utanför stan tyckte jag fortfarande att Södermalm var förorten och när jag började åka min dåvarande 35 minuter långa resväg ville jag gråta varje gång. Mina vänner som fortsatte bo trygga fem minuter från skolan kollade på mig medlidsamt men med en gnutta skadeglädje varje gång jag kom försent eller behövde åka tidigare för att hinna med pendeln hem. Ingen visste var jag bodde, mer än att jag bodde i Orten. Solna, Södertälje, Sollentuna - same, same. En gång började jag gråta efter att de hade sagt “Du är ju ingen riktig stockholmare längre”. Aj vad jobbigt det var. Åka på motorväg, tvärbromsning, dålig timeing, bussar som skramlar, gnissel, för mycket folk, förseningar, barn som skriker, ingen AC, för kallt på bussen, rätt linje på pendeln, åh nej jag har tappat bort busskortet IGEN. Ja ni förstår nog vilka dagliga problem man stöter på. Nu åker jag tunnelbana också

- En kärlekshistoria

och där finns det nog med problem som jag inte ens hinner ta upp. Men ack, det är något med SL ändå. Det är något med föråldrade bussar, förseningar och förargliga gamla damer med för mycket parfym. En liten bit av mig ser ändå fram emot att kliva upp för att ta bussen 06:57 en fredag. Det är lite lugnande, nästan harmoniskt att åka sömnig buss. Nu kanske ni tycker att jag romantiserar SL för mycket och…. ja det gör jag nog.

Under mina snart 17 år i livet har jag bott både utanför och innanför tullarna och det har inte bara gett mig ett OTROLIGT lokalsinne (nästan mitt enda skryt). Utan jag tror även att det har vidgat mina perspektiv på hur jag ser på livet och andra människors liv. Jag har fått se de flesta orter och hus i diverse skick och hur många udda resvägar som helst, tack vare mitt busskort och Storstockholms lokaltrafik. Jag lärde mig läsa på spårvagnen, har gråtit i hur många tunnelbanevagnar som helst, har blivit utskälld av varenda busschaufför, åkt vilse på Roslagsbanan för många gånger och snart fått se varenda liten vrå i hela Stockholm. Jag kanske inte jublar över att få reda på att det är en timme hem eller mer från eller till innerstan, men jag tror att jag numera inte ser det som ett hinder. Min resa är mer än en fysisk resa. Nuförtiden är mitt kollektivåkande fyllt av samtal med mina vänner, lyssningar på mina favoritartister, observationer av stressade människor, kanske en å en annan tjuvlyssning och självklart plugg så fort jag får chansen. Bussen är mitt andra hem och jag älskar det nu.

Johanna Fröde, astrologianssvarig

SEX AND THE SÖDRA

Bukis

Buksvåger /bu:ksvo:.ger/ (vardagligt, skämtsamt, nedsättande) man som har haft samlag med samma person som en annan man

Jag sitter i matsalen och ser ut över näringskedjans ömsom promiskuösa, ömsom sexuellt frustrerade, bitvis substansskadade och definitivt av social ångest gravt störda population. Här är vi alla på spektrumet från “Jag går på södra för att det är en bra skola” till “Jag går på södra för det är en skola som är bra för mig”. För de som tillhör den sistnämnda gruppen är sex den dominerande valutan. Kläderna, som stärker utseendet, som stärker personligheten, som stärker statusen, som i själva verket bara handlar om sex. Vem som osar det, vem som har det eller vem som inte har det. Men frågan är ifall vår sexiga aura är befogad, Vad skulle hända om man drog streck mellan alla jag såg i rum-

har vi lika mycket sex som vi met? Skulle de vara många? De vill ge sken av att vi har? Är vi skulle kanske vara koncentrerade verkligen så promiskuösa som till vissa grupper av människor. man får känslan av, eller är det Ännu mer intressant är vad som bara en lögn? skulle hända om denna sexkarta blev allmän. Skulle kopplingar Om det nu är så, kan jag inte låta som aldrig fick komma fram bli att undra hur många i denna göra det? För vetskapen om matsal som är bukisar? ens bukisar kan både ena och Jag känner till ett gäng vänner separera människor. Vara och bekanta som successivt blev underhållande och såra. En av bukis med fler och fler inom sitt mina närmsta vänner fick reda eget gäng. För att kartlägga sin på att hon var bukis med en av lösaktighet skrev de, à la The L våra gemensamma vänner. Hon word, upp allas namn och drog hade varit där när de blev det streck mellan alla som hållit på. och länken var någon hon var Strecken var inte få. mycket förtjust i. Det har aldrig varit sig likt mellan dem.

Detta är rent fiktivt. Eventuella likheter med verkligheten är tillfälligheter.

Clara Cronhielm 35

Kropp & Knopp

Blåa bollar, läppar och andra sexhistorier

Att tänka på tema Blå och sex samtidigt föder direkt tanken på blue balls, detta välkända men ack så oklara fenomen. Många frågor dyker upp, är det en myt, kan ens kön verkligen bli blått, varför händer det och är inte enda anledningen till att det finns så att killar kan guilt trippa människor till att ha sex med dem? För att ta reda på alla dessa frågor togs RFSU till hjälp.

Tydligen är blue balls verkligen sant - och ännu mer förvånande även ett fenomen folk med vulva kan uppleva. Det som händer är att svällkropparna som vid kåthet fylls med blod utgör ett högt tryck på vävnaden. Trycket på vävnaden ökar när könskörtlarna gör sig redo för utlösning och producerar sperma. Om det här tillståndet är kvar under en längre tid blir trycket så pass högt att det kan börja göra ont. Oftast är det lättast att koppla känslan till pungen eftersom värken strålar ut där. En väldigt svag blå färg skulle även kunna urskönjas men det är väldigt ovanligt. Där-

Adina Edfelt av namnet blue balls. För att bli av med värken kan man antingen tänka på annat och så kommer det med tiden sluta göra ont, annars är det mest effektiva sättet att bli av med blue balls som alla gissar, att komma.

Samma princip gäller för fittor, detta kallas blue lips. Blygdläpparna och främst klitoris sväller på grund av att blod pumpas in när man blir upphetsad och trycket kan även här göra att smärta uppstår. Det är dessutom mer troligt att blygdläpparna blir blåa än att pungen blir det. På Instagram bads Latin Lovers följare att dela med sig av sina upplevelser eller tankar om blue balls - det här svarade ni:

Åt för mycket blåbärssoppa Paiiin Blue balls är ett skämt Jag kan aldrig komma under sex pga min könsdysfori. Blue “balls”?? Tack gud!!! verkligen

Eftersom åsikterna kring just blue balls var rent ut sagt underväldigande och skojiga sexhistorier desto fler kommer era sexstories här:

En kille med tandställning gick ner på mig och jag vet inte hur Det var en gång min kille sov men min klitoris skars hos mig. Mitt rum då var precis upp bredvid bredvid vardagsrummet och mina väggar var tunna liksom dörren in. Det blev lite hett och vi bestämde oss för att ha sex. Tyvärr så lät jag lite för mycket och Utelåste mig själv halvnaken ur rummet så behövde Förlora min oskuld, så hör man ytterdörren öppnas och hans brorsa ropar “finns det käk?!” det märkte ingen av oss förrän min syster skrek från andra sidan huset “Mamma vad är det som låter?!” Mamma sa att det bara var filmen, jag skäms fortfarande. klättra runt huset o hoppa på balkongen för att ta mig in genom balkongdörren istället När man kör in hårt & snabbt När jag förlorade oskulden och kuken åker blödde killen näsblod på in i röven av mina bröst och kallade mig misstag :( yikes en smutsig liten hora under på den Sa “du kan nog köra sex in den längre” till mitt första ligg! Första gången vi träffades oxå!

Vi va inne på knulltoan men låset va inte uppe så nån svarthårig kille kom in och ba “oj” Jag förlorade min oskuld medan jag lyssnade på min blink-182 greatest hits cd

Fick en vibrator av mina kompisar i födelsedagspresent förra året. Typ 1 månad efter att jag fått den vaknar jag och den ligger på mitt nattduksbord, “märkligt” tänker jag “när la jag den där?”. Har då alltså somnat post-användning, den har rullat ner på golvet och min mamma har varit inne hos mig, PLOCKAT UPP den och LAGT DEN PÅ NATTDUKSBORDET!! vem gör så??? Varför kunde hon inte bara lämna den på golvet o låta mig tro att hon inte visste om dess existens?? vi har aldrig pratat om det, inte då eller senare lol Jag fick random stånd i slutet på varje SO-lektion i hela åttan, nej det var inte läraren

När en lekstuga i den lokala lekplatsen fick duga. 10 grader ute och med en kofta som underlag.

b o kt ip

Främlingen på Wildfell Hall (1848) - Anne Brontë

s i n

Anne Brontë, den minst lästa av de tre Brontë-systrarna, skrev banbrytande i Främlingen på Wildfell Hall om blind förälskelse, alkoholism och kvinnors juridiska och ekonomiska beroende av sina äkta män i 1800-talets England. Huvudkaraktären Gilbert Markham inleder romanen med att i brevform berätta om den mystiska änkan Mrs Helen Graham och hennes femåriga son som flyttat in i den vanligtvis ödsliga herrgården Wildfell Hall i närheten av byn där han bor. Trots att Helen är mycket hemlighetsfull och distanserad från byns societetsliv utvecklar hon och Gilbert en nära vänskap. Gilbert inser att han älskar henne och tror att hon också älskar honom, men när han friar reagerar Helen med djup förtvivlan. I ett försök att förklara sig själv låter hon Gilbert läsa hennes dagböcker, där han och läsaren möts av ett chockerande och tragiskt, men otroligt spännande, livsöde… Ska helst läsas under en regnig dag eller när du har coronasymptom.

Den högsta kasten (1997) Carina Rydberg

Den högsta kasten är en personligt utlämnande, självbiografisk hämnd som utlöstes av olycklig kärlek, besatthet och svek. Första halvan av boken utspelar sig i Indien och andra halvan på Stockholmskrogen PA&Co, där författaren Carina Rydberg är stammis (innan boken gavs ut, i alla fall). Hon förälskar sig i advokaten Rolf och tolkar varje blick och rörelse från honom som ett hemligt tecken. De kommer allt närmare varandra och alla tror att de är ett par, men något händer och plötsligt vill Rolf inte kännas vid att han skulle ha något romantiskt intresse av Carina överhuvudtaget. Carina vägrar dock acceptera detta, vilket i raseri driver henne till att skriva Den högsta kasten, där hon knyter ihop sin barndom, sina erfarenheter av Indien och situationen med Rolf till en röd tråd av att aldrig vara bra nog; att aldrig vara högst upp i kastsystemet. När boken kom ut år 1997 blev den en stor skandal och kulturdebatt eftersom kända svenskar som beskrivits negativt i boken inte fått fingerade namn. Idag är den återigen aktuell, men denna gång som årets Stockholm läser-bok.

ör läsl

Styr din plog över de dödas ben (2009) - Olga Tokarczuk

Den polska författaren, Nobelpristagaren och veganen Olga Tokarczuk har skrivit en roman om och för djuren. I Styr din plog över de dödas ben följer vi Janina, en gammal kvinna som bosatt sig i en liten polsk by vid Tjeckiens gräns. På dagarna sköter hon om sommarhusen i byn, översätter poeten William Blakes texter till polska tillsammans med sin vän Dyzio och ställer komplicerade horoskop. En vinternatt hittar hon och hennes granne Tröger den tredje permanenta invånaren i byn, grannen Storfot, död vid sitt middagsbord. Ett rådjurshuvud är uppdukat bredvid hans kropp, och spår av rådjursklövar finns på baksidan av Storfots hus. Janina är övertygad om att det är djuren i skogen som valt att hämnas på tjuvjakten som bedrivs i området och som Storfot varit högst delaktig i. Den lokala polisen vägrar lyssna på henne, trots de horoskop hon visar för dem, men snart hittas ytterligare en person död, och även denna gång finns rådjursspår utspridda på brottsplatsen… Om du föredrar ljudböcker finns en inläsning med precis rätt känsla att hitta på SR Play.

o v e t

Ett år av vila och avkoppling (2018) - Ottessa Moshfegh

För dig som älskar pumpkin spice, hatar pumpkin spice eller inte har någon åsikt om pumpkin spice. Huvudpersonen i Ett år av vila och avkoppling är en ej namngiven, vit, rik, modellsnygg, föräldralös ung kvinna, nyexaminerad i konsthistoria från Columbia University, som bor i en egen lägenhet på Upper East Side i början av 00-talet. Genom flashbacks får vi veta bakgrunden till att huvudpersonen fått nog av sig själv och sitt liv och därför bestämt sig för att försöka sova bort ett helt år. Till sin hjälp har hon en opålitlig psykiatriker hon hittat via dåliga recensioner på Yelp, bästa väninnan Reva som konstant avbryter hennes dvala, sin dagliga rutin av att gå ner till den egyptiska bodegan runt hörnet och köpa två kaffe med grädde och sex sockerbitar i: en som hon chug i hissen och en som hon sörplar i sig i lägenheten, och sin empatilösa, avtrubbade själ. Mycket underhållande.

Damm (2019) Claire-Louise Bennett

En bok som fått alldeles för lite uppmärksamhet! Damm skrivs i jag-form om en kvinna som flyttat till en avskilt hus vi havet efter ett uppbrott. Hon iakttar och beskriver sin stillsamma omgivning på ett medryckande, känslosamt och noggrant sätt. Boken är närmast meditativ och får en att se annorlunda på de små vardagsritualer man gör per automatik, och deras betydelse. En liten pärla är den, Damm. Finns på skolbiblioteket - läs den!

Ute:

Uggs Dyra material t.ex. kashmir Tiktok Plantera och bry sig om sticklingar, plantgäris Öl Götgatsbacken Sms:a Ögonskugga Estetik Vara taggad på julen Skämta om engelska chavs Spotify Techno 90-tals hiphop

Inne: Moon boots Hatt Roliga färger Vin Svett Fluffig väska

Intensiva studier och fokuserat arbete Att vara snygg OCH smart (Paris Hilton t.ex. ;)) Klä ut sig till någon pretto på halloween(t.ex. Grimes och Elon Musks barn) Paraply Min podcast Trap Ironisk musik t.ex. Carola och Zara Larsson Pressetiska brott