till dig Jag vet inte hur jag förväntas agera när du gråter. Det är som att glömma allt det man vet att man vet, och inbilla sig en än oupptäckt sociopatisk sida. Jag känner mig oförtjänt titeln “familj” i såna situationer. I de viktiga händelser där allt jag förmår göra är klappa dig på axeln, eller kanske krama om dig med ena armen som en halvstel främling. En passerande, oviktig part du kommer ha glömt tills imorgon.
Det är farligt att vara ett skrämt barn i en vuxenvärld. Det finns för många elaka typer som lurar i mörkret. Det är dock människor som kan se så glittriga och fina ut på utsidan. Karismatiska och välstädade män som erbjuder en godis och glädje. Men detta är förstås bara ett skådespel för att lura in, för när man fastnar i nätet blir elaka typer mörka åter igen.
Du vet väl att jag bryr mig mer än så?
Vet du om det? Att det var han som utnyttjade din värld och lämnade den förorenad. Dessutom hade han fräckheten att kalla dig för en dörrmatta, som om du inte vore något men än en smutsig tygbit på golvet. Han förstod dig aldrig egentligen, det är vad jag tror. Om han hade gjort det, så hade han undrat vad som fanns i ditt huvud egentligen. Jag vill att du ska undra vad som finns i ditt huvud egentligen.
Kanske har jag övertygat mig själv detta för att lätta på samvetet, men vi är väl ganska lika du och jag? Vi skapade alternativa verkligheter i våra huvuden, vi två. Förmodligen var det någon form av eskapism för barn som alltid var stressade, men uppenbarligen har det inte hjälpt oss särskilt mycket. I vår värld blir allt okej igen, om man bara backar ner och låta andra få som de vill. Vi beskriver oss själva som pacifister när vi egentligen bara är barn, rädda för konsekvenserna av våra egna tankar. Vi har lärt oss vara “okej” med allt.
18
Han bröt ner dig helt.
Så, förlåt ifall jag verkar distanserad. Det är inte min avsikt att framstå som känslokall, men faktum är att jag är fucking förbannad. Jag är arg att vi lever i en värld där det inte lönar sig att vara empatisk och jag är frustrerad att du inte förstår det. Men framförallt är jag arg för att du representerar något fint som jag själv släppt taget om. Förvisso är jag inte glad att du höll dina egna preferenser och tankar undangömda, men i slutändan var det för att göra människorna i din omgivning lyckliga. Om standarden var att leva osjälviskt, hade du inte behövt ändra på dig. Om alla tog några steg tillbaka och bara lyssnade, skulle du inte behöva gråta. Men så är det inte. Därför måste jag be dig att tänka om, för din egna skull. Förlåt för det.
