#78 BLÅ by Latin Lover

#78 BLÅ

INnEHÅLL

o Omslag av Leia Birgersson

3. Ledare - Anna Hellers 4. Redaktionsfrågan 6. Länge Leve Levi - Jack Rossander 8. Dikttävling 10. Blå, blåare, blåst - Adina Edfelt 12. Quiz - Anna Hellers & Lea Laux 18. till dig 19. En blå, politisk lögn - Gabriel Yngve 20. SLAVS recension - Maja Nuhic 22. Midnatt Råder - Alvin Hed 24. Rest In Peace PK-södra - Olivia Erik 25. Blått blod - Klara K 26. Blott en blå bohem - Blå Samling 27. Trots att fåglarna känner mig vid namn - Sebastian Almström 28. Skicka in din kontaktannons - Clara Cronhielm 30. Klotterväggen - Leia Birgersson 32. Jag och mitt accesskort - Johanna Fröde 34. Den moderna pestråttan - Greta Jersild 35. Sex and the Södra - Clara Cronhielm 36. Kropp och Knopp - Adina Edfelt 38. Boktips inför läslovet - Anna Hellers REDAKTIONEN 40. Inne/Ute-lista - @trendspaningarna 42. Akvarell av Leia Birgersson Anna Hellers, chefredaktör 43. Tranströmer-stipendiet 2020 50. Horoskop - Johanna Fröde Lea Laux, vice chefredaktör 54. Astrologi 101 - Johanna Fröde 56. Ingvars Bokhörna - Ingvar Swensson Adina Edfelt, sekreterare 58. Spellistan - Leia Birgersson Gabriel Yngve, ekonomiansvarig Clara Cronhielm, skribent Jack Rossander, skribent Maja Nuhic, skribent Fabian Penje, pr-ansvarig Johanna Fröde, astrologiansvarig Leia Birgersson, illustratör Elvin Odelholm, layoutillustratör Julia Lobosco, layoutansvarig

############################

När jag gick i lågstadiet minns jag hur min fröken en gång bad klassen att sätta sig vid varsin sida av klassrummet utifrån frågan: rött eller blått? I efterhand uppskattar jag tanken bakom att introducera oss för motivera ditt svar. Då var jag mest förvirrad. Jag kommer ihåg att jag stannade kvar på den runda, plyschiga mattan som dominerade golvytan i alla lågstadieklassrum och storögt tittade på medan några reste sig upp för att byta sida. För sent insåg jag att de som kom och satte sig bredvid mig uteslutande var killar, och att alla tjejer i klassen redan satt i lotusställning mittemot oss. Jag hann inte ens bestämma ifall jag ville vara en del av grupptrycket eller rebell innan det var dags att motivera. Skräckslaget lyssnade jag till killarnas bekännelser om att de gillade rött för att det var kärlekens färg eller för att spelarna i Bayern München hade det på sina lagtröjor, och såna saker. De sa så mycket att det inte blev något över när det var min tur. Det är vad jag intalar mig själv, i alla fall. För jag svarade, utan att tveka, att jag tyckte om rött “för att det är glansigt”. Ja, min kärlek till rött är så stark att den är svår att sätta ord på. Jag har minst ett rött plagg eller smycke på mig varje dag, och min beskrivning av rött som ”glansigt” är inte mindre sant nu; jag beter mig som en skata som ser något glimrande varje gång jag går förbi en röd bil, röd lampa, rött klistermärke etc. Jag är inte den bästa på att registrera min fysiska omgivning, men rött har jag aldrig kunnat ignorera, även när jag försökt. Det är mer än en favoritfärg – den är tonsättande för mitt liv. Valet mellan rött och blått är dock inte lika självklart och oskyldigt för mig som det var för tio år sedan. Färgerna delar, som bekant, upp vuxenvärlden i två stora, polariserade bitar. Rött eller blått? Vänstern eller högern? Donald Trump eller Joe Biden? Eld eller vatten? Känslor eller förnuft? Krig eller diploma-

ti? Helvete eller himmel? Varför är det just rött och blått som fått symbolisera motpolerna? Svaret ligger kanske i deras distinkta natur. Precis som med alla färger har åsynen av rött respektive blått olika effekt på oss människor. Studier visar till exempel att män tycker att kvinnor som bär rött är attraktivare, samtidigt som för mycket rött gör dem irriterade, arga och stressade – medan blått tvärtom har en lugnande effekt och får oss att andas lugnare och blinka långsammare. Rött och blått har lite av en envis tendens att påverka människan på exakt motsatt sätt. Rött höjer pulsen medan blått sänker den. Rött ökar aptiten medan blått minskar den. Rött är varmt och blått är kallt. Fascinerande, visst? Att två färger som inte ens är varandras komplementfärger, kompletterar varandra. Med åren har min inställning till rött och blått också luckrats upp på ett estetiskt plan. Tidigare var blått blott en bakgrundsfärg i mina ögon, men sedan jag hörde Blue jeans, white shirt / Walked into the room / You know you made my eyes burn som trettonåring har jag inte heller varit immun för den blå färgens järngrepp om världen. Jag skulle fortfarande välja rött, dock. Den första som systematiskt studerade färgers påverkan på sin omgivning var den tyske romantikern Johann Wolfgang von Goethe, och i sitt verk Zur Farbenlehre (1810) skrev han att rött är Schön medan blått är Gemein. Rött eller blått? Vacker eller vanlig? För himlen och havet i all ära, men har du tittat in i en majbrasa tills ögonen domnat bort av förundran? Lågorna är så… glansiga.

Anna Hellers, chefredaktör

, li a

layoutar e

elvin,

REDAKTI BL

if e l

i Nej, sp

Adi na ,

Elvins svar var nog d et

r et k se

e rare

me st

os pi cy

w. jag läst. E

Maj a,

r sk i be

När

r 50

kanske. so

ar Cl

ek Blå? Gud nej! Jag har ju transsvården ? XOXO <3

gon

n ä r b a rn en ä r

o m i a ns va

himlen blues

må

mö

g ri

ibe n skr

Gabriel,

ja gä

hefredak

Le a, v

,c na

ör

IONEN LÅ?

fr e d a che kt e ör c i ,

ön

, ian b a

PR- a n s

Jag var 14!

st illu ratör

, ia

sorry. :/

är

o tr

logiansvar

Johanna ,a

i be nt

fr it es.

r sk

Jus e fuck t

Jac k,

yx b lå a b

s ts le erve s mou ra

ja <

.. //3, fast nej… 5

Länge Leve Levi.

”Från Nîmes” sagt på franska: ”de Nîmes”, sagt slarvigt på amerikanska: ”denim” (där ser man!) Tyget från den sydfranska staden Nîmes är blått och av bomull, och vävt på ett sätt som ger det sitt karakteristiska mönster och sin slitstarka kvalité – tyget vi alla känner som jeans. Alla som läser detta lever på jorden, och som jordbo vet man att det inte går att vända sej någonstans på denna blå planet utan att stöta på människor iklädda något plagg i denimtyg. Nej, det måste helt enkelt vara det mest älskade och klassiska tyg som finns i hela världen, och om inte det förtjänar lite uppmärksamhet vet jag inte vad som gör, så därför kommer här en hyllning till fina, bästa denimen. Guldrushen har vi att tacka mycket för: västra USA:s väg- och järnvägsnät, Kaliforniens inträde som en av de förenta staterna, utvecklingen av vackra San Francisco, och inte minst jeansen som vi känner dem idag. Den tyske immigranten tillika skräddaren Levi Strauss bosatte sej först i New York 1847, men insåg snart att han behövdes mer på andra sidan kontinenten eftersom alla nyinflyttade guldgrävares byxor alltid sprack när de stod i gruvan och hackade. Vad de behövde var billiga men slitstarka byx-

or som skulle orka tuffa arbetsdagar, och Strauss visste precis hur han skulle tillgodose deras behov. Han tog hjälp av en annan immigrerad skräddare som hette Jacob Davis och tillsammans började de tillverka blå jeans under företagsnamnet Levi Strauss & Co med samma metod som man börjat använda i Nîmes tvåhundra år tidigare, och det var även dessa två som först myntade begreppet ”denim”. Strauss stod för själva sy-arbetet och Davis tillverkade kopparnitarna som satt längs bältranden och vid fickorna på varje par, och byxorna blev snabbt en hit bland guldgrävarna. De två skräddarna fortsatte att sälja byxorna och 1873 tog de patent på sina Levi’s-jeans. Trots att Strauss och Davis båda gick i graven ett antal år senare, kunde Levi Strauss & Co leva vidare, jag menar se bara på hur det ser ut idag. Levi’s-jeansen fortsatte att tillverkas och säljas men fortfarande bara som en arbetsbyxa som inte ansågs vara särskilt cool, eller snygg heller för den delen. Det dröjde faktiskt ända fram till 1950-talet innan byxorna fick en ny status, och då som ett plagg ungdomar i USA kunde ha – fast bara killar förstås. I filmen Grease som utspelar sej på en amerikansk high school på 1950-talet har både Danny och

Kenickie jeans på sej nästan hela tiden, förutom när de sportar och har på sej muskorta träningsshorts. Tio år senare började byxorna även funka som damplagg och ungefär samtidigt fick de spridning i Sverige. Det var också ungefär vid den här tiden som man gav dem den spännande skurningen som är klassisk för 1960- och 70-talen, tajta upptill och tremannatält nertill, både på herr- och damjeans. Jeansen fortsatte att vara unisex även i nästa årtionde, 1980-talet, men då såg byxorna annorlunda ut; de var mer jämnt vida hela vägen ner. Dessutom blev jeans plötsligt det absolut coolaste som fanns, och min mamma som var ungdom under tidsepoken i fråga har berättat om hur hon en gång snodde sin storasysters pojkväns jeans eftersom de helt enkelt var så perfekta att det var omöjligt att inte sno dem. Ett par lagom slitna, lagom vida och lagom långa Levi’s-jeans – oemotståndligt för en 71:a år 1987. Hon har även berättat om ett par hon hade som hon tvättade varje dag efter skolan så att de skulle slitas ut och få den där eftersträvansvärda looken. I dagens samhälle är väl jeans populärare än någonsin. Inte lika ”häftiga” som de var när min mamma var ung

eftersom det inte är ett lika nytt plagg och eftersom alla har dem, men dock ändå populära. Skinny fit, boot cut, low-waisted, high-waisted, mom jeans och dad jeans tror jag även att jag har hört någon säga, är bara några av alla de variationer som finns, och jag själv kan utan att ljuga säga att jag bär jeans nästan varje dag. Förutom min första dag på Södra då jag begick det stora misstaget att istället ha på mej någon slags rutiga chinos – dessa byxor är för övrigt uppbrända för länge sedan – jag har aldrig känt mej så obekväm som jag gjorde den dagen. Som helt ny i en stor gymnasieskola står man sårbar och utsatt, blottad för tusen främmande ansikten, och är därmed extra självmedveten. I såna lägen ska man alltid göra sej själv en tjänst och bära jeans eftersom det inte finns något värre än att känna att man sticker ut. Det är något med jeansens trygghet, det att kunna vara bekväm i sej själv och vara en i mängden, som ger byxorna sin oändliga charm. För att vare sej det är gruvarbetares lortiga arbetsstass eller ett par 501:or som spänner över Springsteens välskapta Born in the U.S.A.-röv med den amerikanska flaggan i bakgrunden är jeansen världens plagg, tidlösa, lika älskade överallt och visar inga tecken på att sluta vara det.

Jack Rossander, skribent

Dikttävling. För att främja vår anrika skolas kulturella engagemang annonserade vi på Latin Lover en dikttävling i slutet av augusti på tema BLÅ. Vi fick in massa välskrivna bidrag, och det tackar vi stort för! Dessа är de tre som vi, efter lite diskussioner och omröstningar, beslutat vara de tre vinnarbidragen. Grattis! Ni har nu gjort er förtjänta av var sitt ”tillgodokvitto” i Caffiz värt 150 kr. Era namn finns uppskrivna där så uppge bara namnet så dras beloppet från er Caffiz-nota. Och till övriga läsare: luta er tillbaka och njut av poesi när den är som bäst från djupet av Södra Latins hjärta.

1:a plats. Hon blöder mjölk från munnen

Spottar ut det på bordet En mjölkpöl Ett nystan av minnen Plottriga av allt omkring dem Ett livsnystan av allt som hänt Hon tänker igenom, gräver ut det sista fluffet Haven av plastsaker, ni vet; skräpet Och hopprepen, pölar av regn och frostiga mornar och flisor av nutid och smuts Alla gånger hon ramlat, trillat så hårt på kanten mellan Vägen och trottoaren Ofta full, Inte alltid När en fjäder vajar ned på marken och jämnar sig platt Faller den inte fint då? Så långsamt och man kan inte nypa upp den Den vajar iväg som en liten maskin Eller muskel Men med kassar eller något i handen Hon ville ofta hålla något i handen Något litet i handen, för att få känna något litet i kroppen Det var svårt

Att regna när det var blå himmel Utan att göra moln Massa moln Och man kan röra vid himlen så färgen kommer på handen Blåsträck Förra året: När isen täckte halsen som ett eget halsband Av egna små droppar Oljuden i huvudet var fönsterprydnader Små söta ängelmärken Socker på saltet på bordet, hon tog det på handen och drack det Det är svårt att ta i nu, när händerna är som sandpapper i topparna Och fötterna känns som taggtäckta glasdjur Som har sovit ett tag Tänk, hon har sett så mycket grus i ögonen att hon gråter Mjölk Från munnen Ned på den klarblå bordsduken - Anonym

Jag tuggar. Mina käkar jobbar. Upp och ner, upp och ner. Mina tänder maler mot min hud. Långsamt sliter jag bort mina händer. Inga händer kvar längre. Men tänder har jag. Och tänderna drar i huden. Det är segt men när jag drar tillräckligt hårt lossnar huden från mitt skelett. Mina ben är bara. Vader, lår, armar; händer. Det svider i duschen, vattnet som strömmar ner över min kropp och sliter loss huden och musklerna och mina ben är bara. Tänderna gnisslar nu. Tuggandet upphör inte. Fan ta vegetarianismen i det här stadiet jag äter mer kött än någon annat, undrar hur många kalorier det finns i hud? Sperma? En mandarinklyfta? Farliga tankar, sådana som inte får nämnas för då åker man in igen. Tuggummi är bra för tuggandet och för hungern. Men hungrig kommer jag inte bli, jag får ju i mig huden åtminstone.

Som i natthimmeln

lats. delad 2:a p

Du levde genom färger

- Dina Lagerman

Namn?

I färger De hade alltid funnits där, sa du Och ibland visade du dem för

Vad var jag? Du blickade uppåt

mig

Och svaret låg gömt, dolt, i din

Hur de kändes och lät

utandning

Hur de drog och virvlade Där själen sitter, sa du, där sitter

Jag fick lirka ut det, till mig Blå... du är blå, sa du

färgerna också

Jag undrade: Blå?

Av dig fick allting sin egen färg

Undrade önskade älskade Som i natthimmeln, svarade du.

En egen känsla

Där finns din blå. Där finns du.

Veckodagar Låtar

- Lykke Eder-Ekman

Nummer Namn

Blå, blåare, blåst En sportsaga

Allt är blått. Himlen som reflekterar sig i de stora fönsterrutorna gör fasaden blå, skåpen i omklädningsrummen är blå, mosaiken blå, hopptornen, varannan av vimplarna i taket, simlinan, startpallen - blått blått blått. Och såklart vattnet blått. Jag ligger och flyter på rygg i en av simbanorna som egentligen är reserverad för föreningssim men ingen förening har kommit och sagt till. Bredvid mig simmar min pojkvän i full mundering; badmössa, glasögon och näsklämma. Han ser inte riktigt klok ut. Det är första gången jag är i ett badhus sedan nian, ungefär två och ett halvt år sedan. I grundskolan var simlektionerna kanske det roligaste på idrotten, man fick visa upp sig i bikini, se klasskamraterna halvnakna och framförallt - jag kunde simma. Det var inte fotboll som gjordes svårt för att jag var bollrädd eller gymnastik där jag inte ens klarade av att göra en kullerbytta utan att åka av mattan. Simning var kul och jag var bra på det. Nu inser jag att det var en lögn. När jag simmar bröstsim får jag en kommentar om att jag ju inte kan spreta med fingrarna. När jag simmar ryggsim inser jag att jag aldrig fått lära mig den typen av ryggsim som alla andra

simmar. Jag gör grodrörelser, skjuter ut med benen i cirkelformationer - precis som bröstsim fast på rygg, medan händerna åker längs med sidorna och kommer ut som blommor. Som om jag gjorde en snöängel, fast rundade mjuka rörelser som kraftfullt för mig framåt. Alla andra sparkar upp och ner med fötterna i pyttesmå rörelser och låter armarna en efter en åka upp i luften och ner i vattnet igen längs med kroppen. Som propellrar. När jag försöker skjuter jag vatten i ansiktet, har svårt att hålla huvudet ovan vattenytan och åker in i simlinan stup i kvarten. Livrädd att jag ska råka sparka den femtioåriga polska mannen som tydligt är en tidigare tävlingssimmare och klyver vattenytan som en yxa i banan bredvid mig. När det är dags för crawl får jag simma bröstsim igen för jag har aldrig lärt mig crawla och jag är för rädd för att få vatten i näsa och ögon för att försöka. Alla runt mig flyger genom vattnet med proffsiga rörelser, till och med barnen på simskolan bredvid kan bättre än jag. Jag simmar tantsim sämre än tanterna och skäms. Simning - ännu en sport jag ger ett halvhjärtat försök. Såhär har det varit så länge jag kan minnas; idrottslektioner, kasta boll med lillebror i trädgården, testa på att gå cirkuskurs efter

– Jag är sporten

skolan, testa yoga, följa med vänner till gymmet - alltid samma onda spiral. Jag går in med överdriven positivitet för att dölja det dåliga självförtroendet, skämtar om min nervositet och tydliggör att “det här med sport är inte riktigt min grej” - så att folk ska veta att det inte ligger för mig det här med sport men att jag inte bryr mig. För rädd att försöka fullt ut eftersom det blir jobbigare att misslyckas då. Genuint osäker på hur man gör, ingen har ju lärt mig. När jag frågar får jag känslan av att de tror jag överdriver min okunnighet. Sedan den förgörande spiralen av självhat. Jag vill inte vara en tjej som inte klarar av sport, vill vara stark och vägra passa in i kvinnonormer från 1800-talet, men min osäkerhet tar över. Det är svårare än vad gemene man verkar tro att försöka hålla koll på boll, andra spelare i det egna laget, andra spelare i motståndarlaget och alla regler samtidigt när man knappt kollat på sportmatcher och nästintill aldrig spelat dem. Lägg till det överväldigande självföraktet som gör det svårt att ens försöka springa efter bollen av rädsla för att vara en börda för laget. Av rädsla för att misslyckas. Jag vet inte om orsaken till den här oförmågan är att mina föräldrar aldrig tvingade mig att sporta när jag gjorde det tydligt att jag inte ville eller att idrotten var bristfällig i grundskolan och att det sen var försent eller att jag har ett statiskt mindset. Eller kanske

alltihopa, förstärkt av det faktum att jag är tjej vilket antagligen varit nog grund för omgivningen att acceptera mina sportliga brister. Jag vet heller inte vad lösningen är. Jag kommer aldrig mer ha idrott och det finns knappast några basketlag för 18-åringar som inte ens kan reglerna. Det är svårt att hitta motivation för motion när tanken på att sporta framför människor ger mig en stor ångestklump i halsen. Jag är inte ensam i det här, många har samma upplevelse som jag. Problemet är att de som kan träna inte förstår. De tror att det bara är att försöka lite till, att inte ge upp och att man måste veta att övning ger färdighet. De förstår inte att det är en mental låsning. På samma sätt som någon som alltid varit sämst i skolan antagligen kommer välja ett icke-akademiskt jobb är det omöjligt för mig att träna utan att återigen känna mig som den som är sämst i klassen på idrott. Dåligt självförtroende är alltid skadligt men att inte kunna träna utan att få ångest ger ju direkta konsekvenser för hälsan. Lösningen är kanske KBT-terapi, att utsätta sig för “idrotten” om och om igen tills det inte känns jobbigt längre. Samtidigt tas det här problemet inte på allvar, det är tydligt att skolidrotten måste utvecklas men jag vet inte hur. Det enda jag vet är att ingen borde behöva se träning som ett krig mellan hälsan och självkänslan.

Adina Edfelt, sekreterare

QUIZ: VEM ÄR DU

I DEN MANLIGA

BLICKEN? Den manliga blicken, the male gaze, är ett begrepp som först användes i filmkritikern Laura Dulveys essä Visual Pleasure and Narrative Cinema (1975). Det syftar på hur kvinnor i film, litteratur och visuell konst ofta framställs utifrån ett manligt, heterosexuellt perspektiv.

Med detta quiz vill vi visa hur den manliga blicken också går att applicera på hur vi ser på kvinnorna i vårt samhälle i stort, och mer specifikt hur vi ser på tjejer här på Södra Latin. Vi hoppas att quizet kan vara en ögonöppnare för hur vi tjejer dagligen måste förhålla oss till facken den manliga blicken placerar oss i. Det finns en del att vinna, men alltid något att förlora, på att vara en viss typ av tjej, som ni icke-tjejer snart kommer märka. Så. Du är tjej. Du går på Södra Latins gymnasium. Kom ihåg att svara realistiskt. Lycka till.

1. Du och dina kompisar sitter i ett nästan tomt Caffiz och pluggar. En kille du antar är musikare bestämmer sig för att börja spela jättehögt på pianot. Vad gör du? a) Du spänner blicken i honom c) Du låter honom hållas en och väntar på att han själv stund innan du säger “du” ska fatta att han stör. När han med lagom raspig röst och inte slutar suckar du “varför frågar vad det är för låt han kan inte musikare spela i sina spelar, med ett leende. När egna lokaler istället?” precis han blir possessed by your så pass högt att han hör. charm frågar du om han snälla skulle kunna vara lite b) Du börjar vibea till musiken. tystare och nickar menande mot dina kompisar som är försjunkna i plugget.

d) Du himlar med ögonen till dina kompisar, men ser till att han inte märker något. e) Du smäller igen datorn och flyttar till andra sidan av Caffiz.

2. Killarna i din klass är i minoritet, men de pratar mer än tjejerna på lektionerna och dominerar överlag. På slutet av ditt utvecklingssamtal frågar din kvinnliga mentor vad du tycker om dynamiken i klassen. Vad svarar du? c) Du berättar roliga anekdoter om när killarna misslyckats med att vara woke på lektionstid. Din mentor frågar oroligt hur det känns men du fnissar b) Du försöker nyansera det. Killarna menar inget illa bara. “Hihi”. och de skulle inte ha något emot om tjejerna tog d)Du säger att stämningen är bra. Du vill inte vara för sig mer. Det är väl helt enkelt så att de andra tjejerna inte vill ta plats, och det måste väl också den som är den. vara okej? Själv pratar du ofta på lektionerna, vilket e) Du outar vilka killar som är jobbigast – om du inte du påminner din mentor om flera gånger. är kompis med dem. a) Du drar över tiden för att prata om att patriarkatet på Södra finns och att du är jävligt trött på det.

3. Din manliga lärare har gjort ett misstag vid din betygssättning. Du har skrivit ett antal gånger till honom de senaste tre månaderna på Teams, men han har varken öppnat eller svarat. När du står i rökis med några i din klass ser du honom komma gåendes upp för Ragvaldsgatan. Vad gör du? a) Du går fram till c) Du tar ett djupt honom och frågar om han har sett dina halsbloss och stirrar meddelanden. När honom intensivt i han svarar nej blir ögonen medan han du irriterad men (förvirrat) går förbi. låter honom gå när han säger att han har d) Du släcker ciggen bråttom. innan han hinner se att du röker. b) Du vänder dig mot klasskompisarna och e) Du fimpar honom i börjar skratta åt hans ansiktet. nya frisyr. 5. På svenskalektionen har feministikonen Maria Aspfors delat in klassen i diskussionsgrupper om sedlighetsdebatten under slutet av 1800-talet. Ni ska sammanfatta och lämna in era tankar om August Strindbergs Giftas i slutet av lektionen. En kille i din grupp vänder sig om till dig och frågar om du kan anteckna, fast ni är fler än två i gruppen och du inte erbjudit dig. Vad gör du? a) Du ignorerar hans fråga d) Du accepterar, motvilligt, och erbjuder dig att anmen hoppas att någon teckna “om inte någon annan i gruppen räddar annan vill det”. dig. b) Du skrattar och bollar tillbaka samma fråga. c) Du ler ett retsamt leende innan du dramatiskt vänder bort blicken och demonstrativt börjar slå med fingrarna på tangentbordet: Nobody puts Baby in a corner. a) Boss Bitch - Doja Cat b) Gäris - Malcolm B c) S&M - Rihanna

e) Du droppar en kommen-

tar om att “såklart tjejerna alltid ska göra det” varpå killen får en identitetskris och i panik skapar ett nytt Word-dokument.

6. Vilken låt får dig att tappa kontrollen när du är på fest? d) You Belong With Me Taylor Swift e) Stupid Love - Lady Gaga

4. En nära vän till dig, som råkar vara kille, har de senaste dagarna betett sig märkligt. Han har förolämpat dig ett flertal gånger framför era gemensamma vänner – bland annat har han sagt att du borde ha komplex över din näsa. Du förstår inte om han skämtar eller inte, men du börjar bli alltmer obekväm. Droppen kommer när han säger att du borde bränna din höstkappa. Du smsar honom samma dag och frågar vad hans problem är. Han svarar att du är hysterisk och överdriver. Vad gör du? a) Du skickar en länk om “gaslighting” från Wikipedia och bestämmer dig för att ignorera honom tills han ber om ursäkt för sitt uppenbart manipulativa beteende. b) Du skriver “haha okej” och byter samtalsämne. c) Du bryter ihop och börjar ifrågasätta dig själv, innan du gör en 180 och inser att nobody puts Baby in a corner. Du startar därför en egen polisutredning och ringer upp några av era gemensamma vänner för att kunna styrka din upplevelse. Därefter skriver du till honom och frågar varför han inte erkänner vad han håller på med, och betonar att det gör dig ledsen. d) Du ber tusen gånger om ursäkt för att du eventuellt fått honom att kanske må dåligt över att han fått uppfattningen av att du tycker att han har gjort något elakt. Stackars honom! Vad är du för människa egentligen? e) Du vänder dig mot din bästa tjejkompis och säger “lol, han är psykopat” innan du kastar din mobil i papperskorgen och ni tillsammans går ut ur skolbyggnaden arm i arm.

7. En killkompis du aldrig sett på det sättet är lite för närgången på en fest du (bokstavligen) tappar kontrollen på. Du var för full för att fatta exakt vad som hände förrän efteråt, även om du minns en del detaljer. Du mår dåligt över situationen och framförallt över att ni kommer ses i skolan på måndag. Vad gör du? a) Du skriver till honom och c) Du blir irriterad på dig själv och d) Du bestämmer dig för att frågar vad som hände med gråter en skvätt över att detta överlåta krishanteringen till motiveringen att du inte minns alltid händer dig. Alla kompisar honom – han får bestämma någonting, och betonar din på festen, förutom han, får ett hur stämningen blir mellan er i utsatthet på festen. Du inväntar sms eller telefonsamtal där du framtiden. spänt hans svar. ältar sönder situationen tills du e) Du klargör för honom att du inte känner något mer. Du tar b) Du är överdrivet glad och låtsas aldrig upp det med honom. </3. inte gillar honom på det sättet som ingenting när du träffar honär ni ses ifall han fått för sig nom i skolan igen. Ni båda var någonting. fulla och han menade nog inget illa, så vad är poängen med att ta upp det?

et är j i din årskurs. D våldtäkt av en tje r r fö gö ad d ag Va kl . an ad it ån mpis bliv t du är förv att en kompis ko kan inte påstå at du en m , m no 8. Du får reda på ho c) Du blir väldigt illa berörd och hör en sån grej om första gången du b) Du får panik över hur du ska frågar runt om någon vet hur du? a) Du frågar ut er gemensamma kompis om vad hen tänker göra, och skäller ut kompisen ifall hen ursäktar hans beteende. Du föreslår att hen ska be honom att besöka skolsyster och eventuellt polisen.

hantera denna situation socialt. tjejen mår. Du vill inte hänga med en våldd) Du gör ditt yttersta för att undtäktsman, men du vill heller inte att det ska bli konflikter elvika honom men hälsar tillbaka ler att han ska försöka övertyga om han hälsar. dig om att han är oskyldig – det e) Du varnar alla du känner för skulle du tycka var extremt obehagligt. honom, men går inte in i detalj på vad han har gjort.

9. Vilken Twilight-karaktär skulle du vilja dejta? a) Emmett. Han är trygg och c) Edward. Han är en gemini och d)Charlie. Han är typ den enda skulle skydda dig mot de deras intensiva energi gör dig människan i den där serien. fiender du samlat på dig under aldrig uttråkad. Samtidigt skul- Dock tråkigt att han är polis åren. le han inte ha några problem #A.C.A.B. med att erkänna sina starka b) Jacob. Han är easygoing och känslor för dig, så utöver spän- e) Alice. Scenen i första filmen har ett stabilt grabbgäng dina ningen får du också tryggheten när hon ska kasta iväg basebolkompisar kan ta för sig av. du alltid behövt för att kunna len var ditt sexuella uppvaköppna upp dig och våga vara nande. sårbar... Han är mannen i ditt liv och du mår genuint dåligt över att han är en fiktionell 14 karaktär.

flest

A r g b i g g a n I Shakespeares berömda pjäs Så tuktas en argbigga får karaktären Katarina höra att hon aldrig kommer få en make på grund av hennes häftiga humör. Om du fått höra samma sak hade du skrattat högt (och bittert). Du är argbiggan! I den manliga blicken är du en känslokall och envis manshatare som inte är intresserad av att delta i spelet mellan könen. Du är en torr bitch, helt enkelt. Du är respekterad men avsexualiserad. Egentligen är du en queen som vägrar ha förståelse för att killarna i din egen ålder är omogna. Du brinner för rättvisa och vill bli tagen på allvar, vilket kan kosta en del om man är tjej. Därför undviker du direkta konfrontationer, då du märkt att personer inte tar dig på allvar då heller, utan tvärtom beskriver dig som en häxa om du brinner alltför mycket. Du har

flest

C o o l

G i r l

Men always use that, don’t they, as their defining compliment. She’s a cool girl. Cool girl is hot, cool girl is game, cool girl is fun, cool girl never gets angry at her man. She only smiles in a chagrin, loving manner, and then presents her mouth for fucking. Du är cool girl! I den manliga blicken är du en skön, avslappnad tjej som älskar billig öl, tv-spel och hatar drama. Du är den perfekta tjejen. Du bryr dig lagom mycket om hur du ser ut, du äter varken för mycket eller för lite, och du verkar alltid vara glad och må bra. Egentligen är du lite mer mångfacetterad än så. Till skillnad från vad vissa kanske tror går inte hela ditt liv ut på att bli omtyckt av killar. Men... en ganska stor del av ditt sociala liv kretsar kring att få manlig bekräftelse, vilket inte är så konstigt då du tycker om att ha kul och bli omtyckt – och om man vill ha kul och bli omtyckt på enklast sätt

inget intresse av grabbiga killkompisar och har handplockat dina få men nära vänner utifrån ert gemensamma intresse: att hysa stark motvilja mot det manliga släktet. Rollen som argbigga begränsar dig. Om du blir för full eller kär i fel kille kommer du att ses som mindre intelligent och som en hycklare mot dina egna ideal – vilket du inte förtjänar Du ska inte behöva vara en exemplarisk samhällsmedborgare eller genusvetare för att dina tankar och åsikter ska betyda något: det ska räcka med att du är du. För att bryta de tankemönster som finns i samhället och som speglas i den manliga blicken är det viktigt att du slutar se ner på andra tjejer som gillar att festa och ligga med idiotiska killar. Vad tjänar det till? Förutom att du går patriarkatets ärenden? Din feministiska analys är bättre än så, gumman. Populärkulturella referenser: Kat Stratford (10 Things I Hate About You), Tusen gånger starkare (2010), Rosalie Hale (Midnight Sun).

möjligt är det ganska smart att vara manstillvänd. Rollen som cool girl begränsar dig. Om du öppnar upp dig om dina osäkerheter och problem för din kille eller dina killkompisar kan du bli dömd för att du inte är lika “chill” som du brukar vara – vilket du inte förtjänar. Du ska inte dölja delar av dig själv för att få andra att tycka bättre om dig, för då ~tycker de inte om dig egentligen~. Och vilken emotionell support har inte du varit för alla killar som cirkulerar runt dig? Snälla skaffa en tjejkompis. För att bryta de tankemönster som finns i samhället och som speglas i den manliga blicken är det viktigt att du slutar låtsas som att du inte är som andra tjejer. Det är du visst, och det är inget du ska skämmas över. Snälla sluta se ner på andra tjejer och typiska kvinnliga intressen och populärkultur. Internaliserad misogyni isn’t cute, och det är framförallt inte hälsosamt att vara sin egen förtryckare. Populärkulturella referenser: Gone Girl (2014), Robin Scherbatsky (How I Met Your Mother), Elle Evans (The Kissing Booth).

flest

H y s t E r i k a n Sedan 1900 f.Kr har ryktet gått om att kvinnor kan drabbas av en sjukdom där livmodern vandrar runt i kroppen och skapar problem. Symptom som till exempel ångest, vredesutbrott, “avvikande” sexuellt beteende och att vantrivas i sitt äktenskap räckte för att ge kvinnor diagnos fram tills 1990. Idag används begreppet hysterisk för att beskriva en persons emotionella reaktion som anses oproportionerlig. Hysteria betyder livmoder på grekiska. Du är hysterikan! I den manliga blicken är du en förförisk drama queen med något instabilt psyke som tror att alla är förälskade i dig. Du är femme fatale och sinnessjuk – samtidigt. Du är någons galna exflickvän. Du är Eva som ger Adam frestelsens äpple, eller Lilit som dödar spädbarn: kvinnlig och (därför) farlig. Du är sexualiserad men inte respekterad. Egentligen har du egenskaper som gör att du bedöms som “opålitlig” i patriarkatet vi lever i. Du kanske skrattar ofta, du kanske är väldigt känslosam, du kanske är “bubblig” och lite dramatisk för ditt eget nöjes skull, du kanske flirtar mycket, du kanske har ett bra självförtroende, du kanske inte uppfattas som den skarpaste kniven i lådan… Oavsett finner du dig ofta i en förvirrande situation där någon förolämpat, förnedrat eller utnyttjat dig, och du får en kall känsla av att han vågade för att du, i hans ögon, är mer hora än madonna. Rollen som hysterika begränsar dig, surprise. Om något hemskt eller absurt händer dig kan

andra misstänka att du hittar på eller överdriver för att du vill ha uppmärksamhet, eller att du är så pass irrationell att du lyckats missuppfatta hela situationen – vilket du inte förtjänar. Eftersom du inte är förtroendeingivande kan framförallt killar komma undan med att göra vad som helst mot dig. Det kan leda till svårigheter med att lita på andra och att utgå ifrån att andra vill dig väl. Du kan också allvarligt börja tvivla på dig själv och ditt eget omdöme. För att bryta de tankemönster som finns i samhället och som speglas i den manliga blicken är det viktigt att du slutar försöka övertyga samma människor som får dig att ifrågasätta dig själv och ditt mentala tillstånd om att du inte är en hysterisk drama queen. Vi vet, du försöker stå upp för dig själv, men i praktiken ger du dem bara ett ytterligare tillfälle att definiera dig. Att sluta älta, släppa och gå vidare är inte samma sak som att acceptera det han gjorde mot dig – vi lovar och försäkrar. Du kan inte sitta och vänta på ett erkännande och en ursäkt som han uppenbarligen inte orkar eller vill ge dig. Det enda som funkar är att walk away. Kom också ihåg, att för varje tvivlare finns 10 troende. Klamra dig fast vid dem. Och googla “gaslighting” påriktigt. Baby, vi tror på dig. Populärkulturella referenser: Ful och tråkig tjej - Little Jinder, Serena van der Woodsen (Gossip Girl), Taylor Swift.

flest

G i r l

n e x t

d o o r

En kille på Reddit beskriver dig: She is cute, dresses cute (neither slutty nor pretentious), she is caring, kind, the type of girl you bring home to meet your family etc... A good girl, who also happens to be attractive. Du är girl next door! I den manliga blicken är du tyst, snäll, oskuldsfull, pålitlig, omhändertagande och ödmjuk. Du är den perfekta flickvännen. Du har A i alla ämnen, går fortfarande på fritidsaktiviteter och gör alltid som dina föräldrar säger. Egentligen är du konflikträdd, vilket präglar hela ditt liv. Du vågar ofta inte stå upp för dig själv när du vet att du kanske borde. Du är rädd för att trampa någon på tårna, vilket andra tolkar som att du är snäll. Du är också ganska snäll, men kanske lite tråkig. Förlåt. Inte för att du vågar uttrycka att du tar illa upp. ;) Rollen som girl next door begränsar dig. Din perfektionistiska natur och pushover-personlighet har gjort dig till en prestationsprinsessa som förväntas ignorera sina fysiska och psykiska gränser för andras skull – vilket du inte förtjänar. Du ska helst tycka, tänka och göra som majoriteten i din omgivning, flest

l e s b i S k Du är lesbisk! I den manliga blicken är du alltifrån runkmaterial till en av grabbarna. Din sexualitet ses som mer fluid än en homosexuell killes, men ju mer manligt du beter dig desto mer tas du och din sexualitet på allvar. Egentligen är du bara attraherad av tjejer (därav lesbisk:)) men den manliga bekräftelsen är också något du strävar efter att få, vilket kanske förvirrar dig och ibland får dig att tvivla på din sexualitet. Men blanda inte ihop det! I vårt samhälle är killars

och om du någon gång uttrycker en egen åsikt eller försöker sätta gränser anses det onormalt, vilket stoppar dig eftersom du är ovan vid att sticka ut. För att bryta de tankemönster som finns i samhället och som speglas i den manliga blicken är det viktigt att du gör slut med din pojkvän. Skoja. Vi andra är bara avundsjuka. Men du borde sluta döma andra tjejer som inte är som du och dina kompisar! Det är inte mer synd om dig än brunett-Taylor i You Belong With Me – vi alla har våra problem. Precis som cool girl har du internaliserad misogyni som tar sig i uttryck i ogillande av tjejer som inte är “good girls”. Du förstår inte vad de har för behov och varför de vill bevisa sig för sin omvärld, samtidigt som du är avundsjuk för att de får uppskattning för andra kvalitéer än att de är “söta” och “snälla”. Du behöver inte förstå dem och du behöver inte bli dem, men du måste inse att du uppfyller standardmallen för hur en tjej är medan andra tjejroller anses vara produktfel av dig – och det ger dig en viss makt. Så vi vill uppmuntra dig till att jobba på din konflikträdsla och eventuella talskräck för att kunna våga prata och uttrycka dig mer – dels för att du ska ses mer som en individ än som en faktisk produkt, men också av solidaritet. Och ställ högre krav på din pojkvän! Populärkulturella referenser: Taylor Swift (innan hon blev Hysterikan), Betty Cooper (Riverdale), Booksmart (2019).

gillande och godkännande det som bekräftar att vi andra är värdiga att finnas, existera och leva. Det är därför behovet av att vara omtyckt av den manliga blicken kan vara så starkt, även när sexuell attraktion är borta ur ekvationen. Att vara lesbisk är inte en roll, ett statement eller ett försök att “inte vara som andra tjejer”. För att bryta de tankemönster som finns i samhället och som speglas i den manliga blicken är det viktigt att du slutar tro att du slipper undan patriarkala mönster och begär bara för att du inte är attraherad av män. Så enkelt är det ju inte, och det gynnar inte någon att patriarkatet bara ses som en struktur mellan heterosexuella män och kvinnor. Ja homosexuella killar, vi tittar även på er. Populärkulturella referenser: få.

Anna Hellers & Lea Laux

till dig Jag vet inte hur jag förväntas agera när du gråter. Det är som att glömma allt det man vet att man vet, och inbilla sig en än oupptäckt sociopatisk sida. Jag känner mig oförtjänt titeln “familj” i såna situationer. I de viktiga händelser där allt jag förmår göra är klappa dig på axeln, eller kanske krama om dig med ena armen som en halvstel främling. En passerande, oviktig part du kommer ha glömt tills imorgon.

Det är farligt att vara ett skrämt barn i en vuxenvärld. Det finns för många elaka typer som lurar i mörkret. Det är dock människor som kan se så glittriga och fina ut på utsidan. Karismatiska och välstädade män som erbjuder en godis och glädje. Men detta är förstås bara ett skådespel för att lura in, för när man fastnar i nätet blir elaka typer mörka åter igen.

Du vet väl att jag bryr mig mer än så?

Vet du om det? Att det var han som utnyttjade din värld och lämnade den förorenad. Dessutom hade han fräckheten att kalla dig för en dörrmatta, som om du inte vore något men än en smutsig tygbit på golvet. Han förstod dig aldrig egentligen, det är vad jag tror. Om han hade gjort det, så hade han undrat vad som fanns i ditt huvud egentligen. Jag vill att du ska undra vad som finns i ditt huvud egentligen.

Kanske har jag övertygat mig själv detta för att lätta på samvetet, men vi är väl ganska lika du och jag? Vi skapade alternativa verkligheter i våra huvuden, vi två. Förmodligen var det någon form av eskapism för barn som alltid var stressade, men uppenbarligen har det inte hjälpt oss särskilt mycket. I vår värld blir allt okej igen, om man bara backar ner och låta andra få som de vill. Vi beskriver oss själva som pacifister när vi egentligen bara är barn, rädda för konsekvenserna av våra egna tankar. Vi har lärt oss vara “okej” med allt.

Han bröt ner dig helt.

Så, förlåt ifall jag verkar distanserad. Det är inte min avsikt att framstå som känslokall, men faktum är att jag är fucking förbannad. Jag är arg att vi lever i en värld där det inte lönar sig att vara empatisk och jag är frustrerad att du inte förstår det. Men framförallt är jag arg för att du representerar något fint som jag själv släppt taget om. Förvisso är jag inte glad att du höll dina egna preferenser och tankar undangömda, men i slutändan var det för att göra människorna i din omgivning lyckliga. Om standarden var att leva osjälviskt, hade du inte behövt ändra på dig. Om alla tog några steg tillbaka och bara lyssnade, skulle du inte behöva gråta. Men så är det inte. Därför måste jag be dig att tänka om, för din egna skull. Förlåt för det.

En blå, politisk lögn

Jag är liberal, allmänborgerlig och

politiken har alltid varit en stor del av min identitet, inte minst har den blivit det sedan jag började på Södra. Som liberal och uppvuxen under 00 och 10-talet har naturligtvis Alliansen alltid varit en stöttepelare och en tryggpunkt. Allians för Sverige har alltid varit det självklara när det kommer till att förankra ideologi i reell praktisk politik. För alliansen har liksom alltid funnits, på samma sätt som David Hellenius alltid programlett Let’s Dance. Det är svårt att föreställa sig någon annan verklighet helt enkelt. Men under hösten och regeringsbildningen 2018 fick min blåögda verklighetsuppfattning sig en rejäl törn. En sylvass dolk skar genom den svenska borgerligheten och lämnade djupa sår vilka sent kommer läka. Att se hur Jan och Annie blev förförda av Löfven och hans rödgröna lakejer var otroligt smärtsamt. Och där stod jag, med snopen blick och undrade var jag nu skulle göra av mig själv. Det var plötsligt omöjligt att stötta ett svenskt borgerligt parti utan att indirekt också stötta Sossarna eller Sverigedemokraterna.

Enligt Vårdguidens hemsida är sorg, ångest, nedstämdhet eller missbruk vanligt förekommande reaktioner när man råkar i en stor kris. Jag kan nog inte skriva under på någon utav nämnda reaktioner men något jag gjorde var att gå in i total förnekelse. Jag vägrade inse att den politiska kartan ritats om och att inget längre skulle bli sig likt. Jag försökte in-

tala mig själv att detta bara var en kort parentes inom svensk politik, och om fyra år skulle allt bli som vanligt igen. Något annat kunde, eller ville, jag inte föreställa mig. Som en del av min krishantering började jag googla på hur svenska regeringskonstellationer sett ut genom historien, och det var då jag insåg det: Att jag levt i en blå, politisk lögn. Till min förskräckelse noterade jag nämligen att Centern samarbetat med sossarna i stort sett lika många gånger som med Moderaterna, det visade sig att Alliansens existens inte alls varit lika självklar som sol, vind och vatten, vilket jag alltid föreställt mig. Jag tvingades inse att Alliansen förmodligen var den politiska parentesen, och jag hade bara turen, eller oturen, att växa upp samtidigt. Alliansens fornstora dar må vara över. Ännu har jag inte förlikat mig med tanken och det kommer ta tid att hitta min nya position på det politiska slagfältet. Men hoppet är det sista som överger människan, sägs det, och ännu drömmer jag om en framtid med platt skatt, bidragstak och en ung Fredrik Reinfeldt. Quod cæruleus, et tandem vincere – De blå skall slutligen segra.

Gabriel Yngve, ekonomiansvarig

En recension SLAVS nya uppsättning har onekligen haft en turbulent start. Inte bara har de behövt skjuta fram samlingarna, utan 04orna har dessutom lärt känna gruppen som “de där irriterande personerna som springer runt och intervjuar”. Vare sig det är rätt tolkning eller inte, är upp till personlig åsikt att avgöra. Hur som helst är samlingarna nu praktiskt taget tillbaka, och skämt åsido har årets sällskap hanterat situationen på allra bästa vis. Trots begränsningarna lär samlingarna återigen bli en källa av patrioti för Södra Latins ettor. På grund av covid-restriktionerna, kan bara fyra klasser vistas i aulan åt gången. Detta är förstås synd, då energin var helt annorlunda förra året. Då stod ettorna i flockar utanför aulan varje fredag och knuffade varandra som amerikaner springandes till Walmart på black friday. Fredagar var en betydande del av vad som fick vår stora skola att kännas lite mindre. Alla Södra Latins satsiga och möjligen smått befängda traditioner är något alla elever på skolan har gemensamt. Det är verkligen synd att de nya ettorna inte får uppleva detta, men gruppen har ändå lyckats bygga upp en viss charm runt restriktionerna. Ja, om SLAVS hade varit Jahve, hade klasserna som fått se samlingarna förmodligen känt sig som det utvalda folket. Dessutom streamas samlingarna endast några timmar efter live-showen, och detta med avsevärt bättre kvalité än tidigare år. Med Simon Norrby och (vår alldeles egna)

Fabian Penje som jobbar kamerorna, blir samlingarna riktigt snygga och medryckande. Youtube-versionerna blev nästan mer underhållande än live-showen, men bara nästan. Det går inte att jämföra det som ses på film med SLAVS riktiga samlingar. Den första samlingen innehöll som vanligt en beskrivning av alla linjer på skolan. Denna gång var det i form att ett musikaliskt nummer som de märkbart lagt ner mycket energi på. Istället för att använda sig av en sketch, som många av deras företrädare, övade gruppen in en satirisk kabaré som varade halva samlingen. Det var inte bara en livlig tvist på den klassiska mallen, utan även ett jävligt träningspass för SLAVS, vars medlemmarna inte slutade röra på sig från start till slut. Att sällskapet lyckades undgå synliga misstag under det hetsiga uppträdandet, är ett tydligt tecken på engagemanget och tiden som lagts ner för att göra en bra show. Utöver det gör SLAVS fortfarande det SLAVS gör bäst; underhåller Södra latins elever med sin camp-aktiga humor och absolut oförnekliga sex-appeal. Det kanske har varit en icke-ortodox start, men hypen lär växa igen nu när allt är igång på riktigt. Ja, vad detta års uppsättning av Södra latins comic-relief har att erbjuda ser lovande ut. Troligtvis är en step-up från tidigare år inte utom räckvidd för den drivna gruppen. Så, från oss i Latin Lover till Södra latins audiovisuella sällskap; LYCKA TILL!!

Maja Nuhic, skribent

21 Prins Daníel avbildad för Latin Lover av Elvin

MIDNATT RÅDER

Det dämpade knarrandet av gårdagens tunna täcke kramsnö följer efter honom när han raskt förflyttar sig längs gatan. Ett tjugotal meter efter korsningen stannar han som vanligt till framför den storslagna tegelröda fasaden och känner hur hjärtats bultande blir allt mer påtagligt under de båda lager ullplagg som han trätt över huvudet några timmar tidigare. Han tänker sig att vanan att alltid ta på sig ett extra plagg är något som skulle kunna vara planterad i honom under många år av en orolig mor. Ett luciatåg passerar där han står. De gör ett märkligt intryck, rör sig ryckigt och kantigt istället för långsamt skridande. Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen. Varför går de här mitt på gatan och sjunger? Varför befinner han sig återigen här, utanför den här byggnaden? Under ett par sekunder ångrar han beslutet att låta den kliande tröjan trycka mot hans bara hud, men fortsätter sedan att iaktta de hundratal juleljus som pryder alla de många frosttäckta fönstren. Finns det han letar efter där inne i ljuset? Han minns hur han stod på precis samma plats och lyssnade på vinden som rasslade i trädens kala grenar kvällen innan. Han upplever ett subtilt obehag, men när han inte lyckas urskilja vad det beror på släpper han taget om känslan och tvingar sig själv att fortsätta ned längs den gräddvita gatan. Alla sova, släckta äro ljusen, äro ljusen.

Ljusen släcks. Hon är borta. Mörkret omfamnar honom. Han springer. Tipp tapp, tipp tapp. För några sekunder sedan kunde man inte höra skriken, de plågofyllda skriken som han nu inte kan bli av med. Han måste ut härifrån. Nu har han sprungit i flera minuter. Varför tar det aldrig slut? Vart han än går är det i slutändan alltid här han står. Knarrandet är tillbaka under skorna. Obehaget har vuxit till en rädsla. Hjärtat bultar hårt, han är andfådd. Han omges av ljus, ändå står han i mörker. Skuggorna i parken rör sig konstfullt. Se, då krypa tomtar upp ur vrårna, upp ur vrårna. De krypa fram ur vrårna. De rasslar och tasslar i mörkret. Nu hör han röster, milda och försåtliga: Tänk så rart det smakar, lilla äppelbiten, äppelbiten. Nu rör rösterna vid hans ben, de börjar klättra. Han försöker skrika men inget hörs, ty munnen är igenproppad med ett stort rött äpple som vore han en garnerad julegris. Hon matar honom. Lilla äppelbiten, äppelbiten, halsen fylls av äppelbitar. Han försöker värja sig, men de som kommer ur vrårna trycker dem djupare och djupare ned i svalget. Han kan inte andas. Han hade bestämt sig för att inte gå till den röda tegelbyggnaden igen, men här är han nu. Någon rör sig på gångvägen i parken. Han hör inte hennes höga klackar när hon färdas mot honom. Han ser henne inte där hon står på andra sidan av den kusliga grinden

tar tom

l la snä

. la, ma art de stäl m g e n i är h er. Sn rdn tio Han ten lid lla, l l a ä der Nat tar sn näpet hän deras a h tom kt oc älla. s varm n ser kvälls från c uk r Kvi ing st r dera m. Ha kalla för b lla där, ed dn änne hono i den nnan är u r f o i k es r hon us m i e id ra n d n l d i r å s b Han pa tag fladd honom förb hoe t ti kilj sina ndå s dd en nnan r m p r s a e o gå. n de gr rock der som är vid iga. Ä r iklä en a e le der ho , de le vågat är a t D i t n ä n . v g stå gare änge som ansin . Hon är frå e le den asti vin den, d rukar ig tidi cket l den nh a de v tandes . Hon h b y n r o är is grin alltid n ald på m pp för ligen vän ogsärm . er n inna. H , prec a t n k n h e r it ha de u a än å ng fårb onom till mö En kv rinden en m d sta gå u går an sk igen f o . h m g r n .H än et bli onen n av nära nnes ntl för ga g. N a . g s t För lyckli rappan n ska ä rs tryg en Lju upp ö ra sid äldig ser he ga ord t o a n v d ha a sten m. H sin m längs d rt slår på an m. Så t. Han hör in aknar he all sna m r ed står l hono gt bo , men ögon s in, vita å k omma nas m hono är de i rum n l r n a g p l i u e i k e s r å s t e Ha d N ar ör va in å så l or ås terf . De le oren. r han undar. dan a p . Henn r av p n kall inte r d å ö n r o om r ar ä ä l n id e si ar .H cke l fam a korr komm Han b under oläpp är va s nag ör han amn s r ho. g art r a n e e e k t n å n l d h ken s e n Ho , henn . Nu h ar ett t det ä n? Nu r. S an fön eln sm läpper . Skri ä t n k a p d o l a a t t vi et sk nen us tu är h et. H mjö on ro han me ner trö ter. N p ögo en är d tt i som om. H då vet å. Vem behag gonsin t p g n ö u f n mi e kä ans slår na gå ngen r på d hon ans, än opar p från o han nå t har h n a n v ä e r r g e är h s a e g i y d H k n s a i a y fl D . o är t r h r v , h sk be de ar om an ka. er, än nom nger h rtare men o an vän ackra r n tillba skrik . Han rna. V årar r r a i v o a m e m ä f l r dä ck to n. T so sp nger digar om. H r den n vi an et är vita ro kar ha kanen ån i i m å n t h r t a o t f s p i m h s a la e fr r ta nes som ung vat rum bär d Nu sk e vita pper i spr n var där bo . I hen sikte te som ä ? d l m r a s å o a n o r s p Hn n red Långt on le d ett a t ansik ns m ar ned ta. Ha e skri. igen. a . H t e h t . d p r s si lls om nan rn, m an. E rop kulle vädjan smä mme rda r n n a d ä i f n b v n o a ä s k d on n e k h a ä r a h n t r c p s o n m H i s ö ett ör någ om. baka. or. De u vet h h g ett s när d de so riker o l N r c k si inte ä s r tillh ör hon en til korrid unda. små o r hö e som ö k l i . h n h n r l r r å a l e ä o s h ti är sk ngs D lika ann ben Allt rårna. a, Nu igen lä något Hans änder nan i v rårn r . n v . r r i h u r t e a v a n s ä t t h är k å gen at tyst rike r lju r oc skr in i gån . Det ä arma . Det en. Sk t rum r e t s m s t å a, han a, han hono de blu in i e år en an , d s r l Sed a vrårn ma stil on bä särma n bär met st n vän om , yst g . Ha um o ker. k g t g o å n å a b N får ara årn gre kr i tir et n tesk tt på t den allt hö er. Mit itter d som s ot. m o ä g s t n T ar n na. blir föns ngen är ho ga nå pnar ä p n ä tass på tår uta . På s n. Det röst s Han ö mma t g a n e . nät sän vägg n ege krika par s er sig e i t mo hör s lutar s uppr vänd ans n s h Han onen en oc sänge e likt h gs i s g å i r Hed k p e i läg allt n s t P lvin B nne rsonen Ett an k. Han mer A u 0 m Pe . kom viga . blic om SA2 ndare ord samt hans siktet det to et är s n r g in ä lån möte ar. A er han nom. D . t m r n ege nes ar u kän ttla ho s mo i 23 han hen re. N året k m när onda h bl

IN PEACE T S E R PK-SÖDRA Mitt första år på Södra Latin präglades av kånkenväskor, svarta kappor och vänsteråsikter. Detta var 2017 när 01:orna var nya osäkra ettor på skolan och åsiktskorridoren var ungefär lika smal som en gränd i Gamla stan. Men plötsligt, runt 2018 hände det något som inte ens Nostradamus kunnat förutspå: det blev nämligen töntigt att vara PK. PK-döden kom som lite av en chock för mig när jag kom tillbaka efter ett sabbatsår och började tvåan förra året. Det verkade som att PK-normerna hade förvarats i de äckligt rektangulära kånkenryggsäckarna som alla hade haft på sig förut, men som ingen längre ville bli sedd i. Helt plötsligt var det okej att lägga lite halv-funkofobiska skämt, heterokillar var inte hatade längre, och de mer liberala eleverna vågade ta plats i politiska diskussioner både i och utanför klassrummet. Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång någon yttrar en högeråsikt, och ännu mer förvånad när personen som sagt den inte blir slaktad på plats. Vad innebär denna förändring då? Man skulle kunna tänka sig att det har uppstått ett mer accepterande klimat på Södra där alla får tycka vad de vill, och att åsiktskorridoren bara vidgar sig. Men samtidigt är skolans “högermänniskor” aldrig något mer provocerande än en liberal eller centerpartist, så egentligen har vi inte en stor åsiktsrepresentation alls. (Om det finns några moderater så tycker jag att de förtjänar en stor eloge för att ha gömt sig så bra!)

Men frågan är ju om vi har uppnått ett mer accepterande klimat eller om det bara är så

att ingen vill vara den jobbiga PK-feministen längre? Det var länge sen man t.ex. hörde en snubbe högt identifiera sig som feminist vilket tidigare har varit en självklarhet för att ens kunna nå någon typ av popularitet. Man var feminist, anti-rasist, HBTQ+ ally, aktivist i alla frågor från mänskliga rättigheter till miljö. Det är ju självklart inget fel med det i sig, men mycket av den politiskt korrekta mentaliteten var ju kanske egentligen en image-grej. För när det inte längre var inne att så starkt signalera för alla att man hade dessa åsikter så slutade man med det abrupt. Oavsett vad man har för politisk ställning, går det inte att neka att det negativa med Södras PK-anda var och är att den är väldigt plastig. Detta visar sig främst hos t.ex. de killar som blivit anklagade för sexuella övergrepp men genom sin image av att vara en skön vänstersnubbe kunnat komma undan alla sociala konsekvenser av deras handlingar. Han kan ju inte ha gjort någonting sådant, han är ju värsta feministen! Trots detta har vi fortfarande ett accepterande klimat där främlingsfientliga, homofobiska eller sexistiska åsikter inte hör hemma (om vi låtsas bort mikroaggressioner eller det faktum att vår skola är en av de mest segregerade i Stockholm), men vi ser mindre av den åsiktshets där folk tar på sig PK-titlar men samtidigt beter sig ____istiskt eller ____fobiskt. Självklart skiljer sig detta i alla årskurser, klasser och kompiskretsar, och problematiken finns fortfarande kvar även om den uppfattas vara minskad. Ändå är PK döden ganska uppfriskande då frågor som rör mänskliga rättigheter inte borde vara en trend! R.I.P. PK-Södra. Olivia Erik SA18A, insändare

BLÅTT BLOD

Jag är trött på att skriva texter om dig. Jag är trött på att se dina blåglittriga ögon. Jag är trött på att känna ditt svek som brännande tårar i mina andetag. Du förstörde mig. Du bröt ner mig bit för bit. Det är grymt. Kallt. Hjärtlöst. Allt var fake. Du var fake. Vem gav dig rätten? Rätten att fucka upp hela mig. Rätten att blomstra på min grav. Alla dras till den isblåa lågan. Så hjärtlöst magnetisk Du lyser. Strålar. Bränner. Jag ser ditt blåa väsen för vad det är. Trasigt. Ängsligt. Tomt. Ångrar du det du gjorde? Ångrar du att du högg mig i ryggen? Jag blöder fortfarande. Jag är så jävla trött på att skriva texter om dig och din välpolerade grymhet. Jag är så jävla trött på att krympa i din skugga Ditt blod är blått. Så genomfrusen är du. - Klara K, insändare

Blott en blå bohem Vi går i skolans korridorer. Vi känner blickarna mot oss. De är fyllda av blandade känslor; hos en del hat – hos andra medlidande. Vi är representanter för en minoritet. Vi är din ständiga påminnelse om att resten av Sverige inte ser ut som Södra. Du vill helst inte associeras med oss, eftersom vi är den torra standardlösningen du ville fly ifrån när du började på Södra. Men du kommer inte undan oss. Vi är européer, stockholmare och svenskar – i den ordningen. Vi är bourgeois bohème. Vi är skatteåterbäringen. Vi är din rösträtt. Vi är din religionsfrihet, din jämlikhet och ditt broderskap också. Det är vi som är faktan i dina samhällskunskapsböcker. Vi är den kulturfattiga proletären som betalar för 70% av din Dramatenbiljett. Vi är mörkertalet i skolvalet. Vi är exponentiell grön tillväxt. Vi är de pyramidala motsättningarnas dynamik. Vi är Gotland och Uppsala. Vi är Stockholm och Västra Götaland. Och tolv andra län. Vi gör ingen skillnad på rödvin och saft – varken politiskt eller kommersiellt. Vi är dina betyg och dina nationella prov. Vi är passfrihet och frihandel. Vi är din sprit och din cannabis. Vi är elbilar och veganer. Vi är logos och etos. Vi är transparens och kapitalism. Vi är DN och Illuminati. Vi är Selma Lagerlöf och Karl Staaff. Vi är Voltaire och Rousseau, Navalnyj och Joe Biden. Du viker ned din blick och fortsätter gå. Du tycker vi ska försvinna. Har du tur sker det om två år. Du är ändå en del av oss om tio år. Vi är liberaler på Södra Latin. Vi är blå.

Blå Samling - partipolitiskt obundet elevkårsparti som förbättrar elevkåren Skribenterna är anonyma representanter för BS – av rädsla för politiskt förtryck.

insändare

Trots att fåglarna känner mig vid namn

Syrsor, deras beständiga ljud fyller mina öron, når mig även genom jordens täta väggar. Vinden slår min stilla kropp. Regnet letar efter min nakna hud. I skyn påbörjar små droppar sina långa resor. De når först träden. Fångas av de gigantiska kronorna. Sedan rinner de från blad till blad, träd till träd. Sökande. Bestämda. På jakt efter den annorlunda varelsen under skogens golv. Fastän jord nu lever på min hud. Trots att fåglarna känner mig vid namn, passar jag inte in. Jag är en människo-färgad fläck mot ett hav av grönt och en annalkande storm av blått. Gaia står fast vid att tvinga mig ur hennes paradis trots att jag aldrig bad om att komma hit. Storm efter storm förföljer mig. Varje djur i skogen försöker ta mitt liv. Jag söker skydd under det största trädet jag kan hitta. Gömmer mig bland dess rötter. Täcker mig själv med regnskogens största blad. Men varför tror jag växternas lögner om säkerhet trots att de närs av mina fiender? Rötternas grova exteriör ger inte mer skydd än den våta marken. Istället river det mig om och om igen medan jag sover. Det tronande trädet svor att hjälpa mig. Trots det är stormen här och trädet är nu mitt fängelse. Himlens vrede väcker mig ur min slumra, det första som möter mig är doften av regn. Det andra är känslan av våt jord mellan mina fingrar. Det finns inte mycket ljus under trädet. Allt jag kan se är månljuset som droppar in genom rötternas glipor. Ljuset speglar sig i min nakna hud. Belyser de hundratals rivsår som täcker min kropp.

Jag befinner mig i en puppa av rötter. Gömd under marken. Jag försöker ställa mig upp men mina fötter sjunker ned i den blöta jorden. Det är inte förrän då jag märker det stigande vattnet som fyller mitt hem. Spåren av mitt liv flyter på det jord-fyllda vattnet. Rester av mango och banan jag lyckats hitta virvlar runt i rummet. Bladen jag använt som täcke har försvunnit under vattenytan. Jag försöker hitta utgången men glömmer bort att jag täppte igen den när djuren började vråla kvällen innan. Mina knän ger vika under mig. Jag faller på huk med ett plask. Vattnet når nu ända upp till mitt bara bröst, men energin att fly finns inte i min kropp. Minnena av gårdagens matlösa dag återvänder till mig samtidigt som vattnet letar sig in i mina mungipor. Allt jag önskar är att jag kunde fly mitt egna skinn. Bli ett av djuren som gömmer sig i träden. Kanske skulle Gaia äntligen acceptera mig som ett av hennes egna barn. Kanske skulle hon äntligen sluta jaga mig. Men jag är inte hennes avkomma. Jag tornar inte över skogen, hoppar inte mellan träden. Jag är fast, likt en främling i mitt egna liv, fast under marken utan någon att omfamna mig med deras skydd. Varken träden eller djuren. Varken himlen eller jorden. Allt jag får är deras kram av död medan jag långsamt drunknar, ensam i mitt egna hem. Medan vattnet för med sig Gaia själv in i mina lungor. Det sista jag hör är syrsorna som skriker och trädet som knarra medan dess rötter fördöms till att ruttna precis som jag.

Sebastian Almström HU20B, insändare

SKICKA IN DIN KONTAKTANNONS 28

Känns ditt liv tomt och dramatiskt meningslöst? Vaknar du varje morgon av dina egna ångestskrik? Med känslan av att det bara är något som fattas innan du kan nå den sanna lyckan? Får vetskapen om höstens annalkande mörker dig att längta efter det där lilla extra i livet? Söker du desperat något på skalan från lustfyllt ligg till livslång livspartner? Är du samtidigt trött på den rådande tinderåldern när den klassiska romantiken känns dödsdöd? Blickar du nostalgiskt tillbaka på en tid då vi hade bättre moves, när kärleken var lättare att stöta på men o så mycket mer storslagen? När man bara vågade gå fram till någon och bjuda ut dem, utan att behöva slidea in i deras DM’s först? Är svaret JA på någon, vilken som helst, av dessa frågor? Tveka inte att skicka in en kontaktannons till nästa nummer av Latin Lover, SYND.

Allt du behöver göra är att följa dessa tre enkla steg:

Syna din personlighet och vad du söker. Göm dina brister och lyft fram ditt bästa jag! Fyll i blanketten nere i högra hörnet eller skriv ner den efterfrågade informationen i ett DM eller mail.

Klipp ut och lägg blanketten i vår brevlåda mellan A- och B-huset eller skicka in din kontaktannons till oss på Instagram på @ latin.lover eller via mejl på latinlover@live.se

Vänta på att svaren från de intresserade bokstavligen rasslar in. Du kan vraka och välja mellan potentiella partners, bli förälskad och leva lycklig för evigt. Ditt namn och dina kontaktuppgifter kommer inte publiceras i tidningen utan vi på Latin Lover kommer agera mellanhand mellan den intresserade och dig. Så de kontaktuppgifter du fyller i stannar bara i våra arkiv ;) Den intresserade hör av sig till oss så för vi det vidare till dig. Exempel på kontaktannons:

Blond tjej söker make

Jag är en tjej på arton år som har en stor aptit för livet och cosmopolitans. Tycker om att läsa, sticka och projicera mina drömmar om den perfekta mannen på killar som knappt vet vem jag är. Tycker också om långa promenader på stranden och killar som har efternamn som t.ex Bonde, Wallenberg eller Bonnier. Älskar att gå på Södra men skulle hoppa av på en sekund för ett liv som feministisk hemmafru utan barn, extra shopping. Söker främst en maskulint presenterande men kan göra undantag för väldigt rika, gay for pay ;) 66007

Clara Cronhielm, Skribent

Kontaktannons Namn: Telefonnummer: Mailadress: Beskriv dig själv och vad du söker:

Leia Birgersson, illustratรถr

Jag och mitt accesskort Kommer ni ihåg bussremsorna? Neongula med en röd kant. Jättebilliga (7,50 PER RESA) och jätteförvirrande. Funderar än idag på varför man stämplade varannan ruta. Jag brukade få mina föräldrars gamla remsor så att jag och min lillebror kunde leka buss i vår våningsäng. Förköpsremsan har funnits ända sen 1973 och efter 30 år som aktiv i varje stockholmares vardag var det dags för remsan att säga adjö och bytas ut mot det digitaliserade accesskortet. Jag var knappa tio år när remsorna slutade användas så jag har inget minne av att själv använda bussremsan. Däremot kommer jag ihåg mitt allra första busskort. Det var en skolmorgon och jag skulle åka bussen två stationer till min norrmalmsskola, för allt är så jobbigt nära inne i stan, tillsammans med min mamma. När vi gick på fick vi kommentaren “Jaha och hur gammal är hon då?” med en nästintill äcklad blick av busschauffören. Jahopp, där var min barndom slut och vi fick kliva av bussen, springa till närmaste tunnelbanestation och plötsligt stod jag där med ett skinande, blänkande blått kort i min hand. Och enda sen den dagen har det varit jag och mitt accesskort.

Jag bor numera utanför tullarna. Det tar mindre än 20 minuter att åka med bil men jag är övertygad om att SL vill att jag egentligen ska leva ett olyckligt liv, för det är nästan en timme med kollektivtrafik. När jag fick reda på att jag skulle flytta utanför stan tyckte jag fortfarande att Södermalm var förorten och när jag började åka min dåvarande 35 minuter långa resväg ville jag gråta varje gång. Mina vänner som fortsatte bo trygga fem minuter från skolan kollade på mig medlidsamt men med en gnutta skadeglädje varje gång jag kom försent eller behövde åka tidigare för att hinna med pendeln hem. Ingen visste var jag bodde, mer än att jag bodde i Orten. Solna, Södertälje, Sollentuna - same, same. En gång började jag gråta efter att de hade sagt “Du är ju ingen riktig stockholmare längre”. Aj vad jobbigt det var. Åka på motorväg, tvärbromsning, dålig timeing, bussar som skramlar, gnissel, för mycket folk, förseningar, barn som skriker, ingen AC, för kallt på bussen, rätt linje på pendeln, åh nej jag har tappat bort busskortet IGEN. Ja ni förstår nog vilka dagliga problem man stöter på. Nu åker jag tunnelbana också

- En kärlekshistoria och där finns det nog med problem som jag inte ens hinner ta upp. Men ack, det är något med SL ändå. Det är något med föråldrade bussar, förseningar och förargliga gamla damer med för mycket parfym. En liten bit av mig ser ändå fram emot att kliva upp för att ta bussen 06:57 en fredag. Det är lite lugnande, nästan harmoniskt att åka sömnig buss. Nu kanske ni tycker att jag romantiserar SL för mycket och…. ja det gör jag nog. Under mina snart 17 år i livet har jag bott både utanför och innanför tullarna och det har inte bara gett mig ett OTROLIGT lokalsinne (nästan mitt enda skryt). Utan jag tror även att det har vidgat mina perspektiv på hur jag ser på livet och andra människors liv. Jag har fått se de flesta orter och hus i diverse skick och hur många udda resvägar som helst, tack vare mitt busskort och Storstockholms lokaltrafik. Jag lärde mig läsa på spårvagnen, har gråtit i hur många tunnelbanevagnar som helst, har blivit utskälld av varenda busschaufför, åkt vilse på Roslagsbanan för många gånger och snart fått se varenda liten vrå i hela Stockholm.

Jag kanske inte jublar över att få reda på att det är en timme hem eller mer från eller till innerstan, men jag tror att jag numera inte ser det som ett hinder. Min resa är mer än en fysisk resa. Nuförtiden är mitt kollektivåkande fyllt av samtal med mina vänner, lyssningar på mina favoritartister, observationer av stressade människor, kanske en å en annan tjuvlyssning och självklart plugg så fort jag får chansen. Bussen är mitt andra hem och jag älskar det nu. Johanna Fröde, astrologianssvarig

SEX

AND THE

SÖDRA

Bukis Buksvåger /bu:ksvo:.ger/ (vardagligt, skämtsamt, nedsättande) man som har haft samlag med samma person som en annan man

ag sitter i matsalen och ser ut över näringskedjans ömsom promiskuösa, ömsom sexuellt frustrerade, bitvis substansskadade och definitivt av social ångest gravt störda population. Här är vi alla på spektrumet från “Jag går på södra för att det är en bra skola” till “Jag går på södra för det är en skola som är bra för mig”. För de som tillhör den sistnämnda gruppen är sex den dominerande valutan. Kläderna, som stärker utseendet, som stärker personligheten, som stärker statusen, som i själva verket bara handlar om sex. Vem som osar det, vem som har det eller vem som inte har det. Men frågan är ifall vår sexiga aura är befogad,

har vi lika mycket sex som vi vill ge sken av att vi har? Är vi verkligen så promiskuösa som man får känslan av, eller är det bara en lögn?

met? Skulle de vara många? De skulle kanske vara koncentrerade till vissa grupper av människor. Ännu mer intressant är vad som skulle hända om denna sexkarta blev allmän. Skulle kopplingar Om det nu är så, kan jag inte låta som aldrig fick komma fram bli att undra hur många i denna göra det? För vetskapen om matsal som är bukisar? ens bukisar kan både ena och Jag känner till ett gäng vänner separera människor. Vara och bekanta som successivt blev underhållande och såra. En av bukis med fler och fler inom sitt mina närmsta vänner fick reda eget gäng. För att kartlägga sin på att hon var bukis med en av lösaktighet skrev de, à la The L våra gemensamma vänner. Hon word, upp allas namn och drog hade varit där när de blev det streck mellan alla som hållit på. och länken var någon hon var Strecken var inte få. mycket förtjust i. Det har aldrig varit sig likt mellan dem. Vad skulle hända om man drog streck mellan alla jag såg i rum-

Detta är rent fiktivt. Eventuella likheter med verkligheten är tillfälligheter.

Clara Cronhielm

Kropp & Knopp Blåa bollar, läppar och andra sexhistorier

Att tänka på tema Blå och sex samtidigt föder direkt tanken på blue balls, detta välkända men ack så oklara fenomen. Många frågor dyker upp, är det en myt, kan ens kön verkligen bli blått, varför händer det och är inte enda anledningen till att det finns så att killar kan guilt trippa människor till att ha sex med dem? För att ta reda på alla dessa frågor togs RFSU till hjälp. Tydligen är blue balls verkligen sant - och ännu mer förvånande även ett fenomen folk med vulva kan uppleva. Det som händer är att svällkropparna som vid kåthet fylls med blod utgör ett högt tryck på vävnaden. Trycket på vävnaden ökar när könskörtlarna gör sig redo för utlösning och producerar sperma. Om det här tillståndet är kvar under en längre tid blir trycket så pass högt att det kan börja göra ont. Oftast är det lättast att koppla känslan till pungen eftersom värken strålar ut där. En väldigt svag blå färg skulle även kunna urskönjas men det är väldigt ovanligt. Där-

Adina Edfelt

av namnet blue balls. För att bli av med värken kan man antingen tänka på annat och så kommer det med tiden sluta göra ont, annars är det mest effektiva sättet att bli av med blue balls som alla gissar, att komma. Samma princip gäller för fittor, detta kallas blue lips. Blygdläpparna och främst klitoris sväller på grund av att blod pumpas in när man blir upphetsad och trycket kan även här göra att smärta uppstår. Det är dessutom mer troligt att blygdläpparna blir blåa än att pungen blir det. På Instagram bads Latin Lovers följare att dela med sig av sina upplevelser eller tankar om blue balls - det här svarade ni: • • • •

Åt för mycket blåbärssoppa Paiiin Blue balls är ett skämt Jag kan aldrig komma under sex pga min könsdysfori. Blue “balls”?? Tack gud!!! verkligen

Eftersom åsikterna kring just blue balls var rent ut sagt underväldigande och skojiga sexhistorier desto fler kommer era sexstories här:

En kille med tandställning gick ner på mig och jag vet inte hur men min klitoris skars upp

Utelåste mig själv halvnaken ur rummet så behövde klättra runt huset o hoppa på balkongen för att ta mig in genom balkongdörren istället

Förlora min oskuld, så hör man ytterdörren öppnas och hans brorsa ropar “finns det käk?!”

När jag förlorade oskulden blödde killen näsblod på mina bröst och kallade mig en smutsig liten hora under sex

Vi va inne på knulltoan men låset va inte uppe så nån svarthårig kille kom in och ba “oj”

Fick en vibrator av mina kompisar i födelsedagspresent förra året. Typ 1 månad efter att jag fått den vaknar jag och den ligger på mitt nattduksbord, “märkligt” tänker jag “när la jag den där?”. Har då alltså somnat post-användning, den har rullat ner på golvet och min mamma har varit inne hos mig, PLOCKAT UPP den och LAGT DEN PÅ NATTDUKSBORDET!! vem gör så??? Varför kunde hon inte bara lämna den på golvet o låta mig tro att hon inte visste om dess existens?? vi har aldrig pratat om det, inte då eller senare lol

Det var en gång min kille sov hos mig. Mitt rum då var precis bredvid bredvid vardagsrummet och mina väggar var tunna liksom dörren in. Det blev lite hett och vi bestämde oss för att ha sex. Tyvärr så lät jag lite för mycket och det märkte ingen av oss förrän min syster skrek från andra sidan huset “Mamma vad är det som låter?!” Mamma sa att det bara var filmen, jag skäms fortfarande.

När man kör in hårt & snabbt och kuken åker in i röven av misstag :( yikes på den

Sa “du kan nog köra in den längre” till mitt första ligg! Första gången vi träffades oxå!

Jag förlorade min oskuld medan jag lyssnade på min blink-182 greatest hits cd Jag fick random stånd i slutet på varje SO-lektion i hela åttan, nej det var inte läraren

När en lekstuga i den lokala lekplatsen fick duga. 10 grader ute och med en kofta som underlag.

boktip s inf Främlingen på Wildfell Hall (1848) Anne Brontë

Anne Brontë, den minst lästa av de tre Brontë-systrarna, skrev banbrytande i Främlingen på Wildfell Hall om blind förälskelse, alkoholism och kvinnors juridiska och ekonomiska beroende av sina äkta män i 1800-talets England. Huvudkaraktären Gilbert Markham inleder romanen med att i brevform berätta om den mystiska änkan Mrs Helen Graham och hennes femåriga son som flyttat in i den vanligtvis ödsliga herrgården Wildfell Hall i närheten av byn där han bor. Trots att Helen är mycket hemlighetsfull och distanserad från byns societetsliv utvecklar hon och Gilbert en nära vänskap. Gilbert inser att han älskar henne och tror att hon också älskar honom, men när han friar reagerar Helen med djup förtvivlan. I ett försök att förklara sig själv låter hon Gilbert läsa hennes dagböcker, där han och läsaren möts av ett chockerande och tragiskt, men otroligt spännande, livsöde… Ska helst läsas under en regnig dag eller när du har coronasymptom.

Den högsta kasten (1997) Carina Rydberg Den högsta kasten är en personligt utlämnande, självbiografisk hämnd som utlöstes av olycklig kärlek, besatthet och svek. Första halvan av boken utspelar sig i Indien och andra halvan på Stockholmskrogen PA&Co, där författaren Carina Rydberg är stammis (innan boken gavs ut, i alla fall). Hon förälskar sig i advokaten Rolf och tolkar varje blick och rörelse från honom som ett hemligt tecken. De kommer allt närmare varandra och alla tror att de är ett par, men något händer och plötsligt vill Rolf inte kännas vid att han skulle ha något romantiskt intresse av Carina överhuvudtaget. Carina vägrar dock acceptera detta, vilket i raseri driver henne till att skriva Den högsta kasten, där hon knyter ihop sin barndom, sina erfarenheter av Indien och situationen med Rolf till en röd tråd av att aldrig vara bra nog; att aldrig vara högst upp i kastsystemet. När boken kom ut år 1997 blev den en stor skandal och kulturdebatt eftersom kända svenskar som beskrivits negativt i boken inte fått fingerade namn. Idag är den återigen aktuell, men denna gång som årets Stockholm läser-bok.

e v t o l s ä l Ett år av vila och avkoppling (2018) - Ottessa Moshfegh

ör

Styr din plog över de dödas ben (2009) - Olga Tokarczuk Den polska författaren, Nobelpristagaren och veganen Olga Tokarczuk har skrivit en roman om och för djuren. I Styr din plog över de dödas ben följer vi Janina, en gammal kvinna som bosatt sig i en liten polsk by vid Tjeckiens gräns. På dagarna sköter hon om sommarhusen i byn, översätter poeten William Blakes texter till polska tillsammans med sin vän Dyzio och ställer komplicerade horoskop. En vinternatt hittar hon och hennes granne Tröger den tredje permanenta invånaren i byn, grannen Storfot, död vid sitt middagsbord. Ett rådjurshuvud är uppdukat bredvid hans kropp, och spår av rådjursklövar finns på baksidan av Storfots hus. Janina är övertygad om att det är djuren i skogen som valt att hämnas på tjuvjakten som bedrivs i området och som Storfot varit högst delaktig i. Den lokala polisen vägrar lyssna på henne, trots de horoskop hon visar för dem, men snart hittas ytterligare en person död, och även denna gång finns rådjursspår utspridda på brottsplatsen… Om du föredrar ljudböcker finns en inläsning med precis rätt känsla att hitta på SR Play.

För dig som älskar pumpkin spice, hatar pumpkin spice eller inte har någon åsikt om pumpkin spice. Huvudpersonen i Ett år av vila och avkoppling är en ej namngiven, vit, rik, modellsnygg, föräldralös ung kvinna, nyexaminerad i konsthistoria från Columbia University, som bor i en egen lägenhet på Upper East Side i början av 00-talet. Genom flashbacks får vi veta bakgrunden till att huvudpersonen fått nog av sig själv och sitt liv och därför bestämt sig för att försöka sova bort ett helt år. Till sin hjälp har hon en opålitlig psykiatriker hon hittat via dåliga recensioner på Yelp, bästa väninnan Reva som konstant avbryter hennes dvala, sin dagliga rutin av att gå ner till den egyptiska bodegan runt hörnet och köpa två kaffe med grädde och sex sockerbitar i: en som hon chug i hissen och en som hon sörplar i sig i lägenheten, och sin empatilösa, avtrubbade själ. Mycket underhållande.

Damm (2019) Claire-Louise Bennett En bok som fått alldeles för lite uppmärksamhet! Damm skrivs i jag-form om en kvinna som flyttat till en avskilt hus vi havet efter ett uppbrott. Hon iakttar och beskriver sin stillsamma omgivning på ett medryckande, känslosamt och noggrant sätt. Boken är närmast meditativ och får en att se annorlunda på de små vardagsritualer man gör per automatik, och deras betydelse. En liten pärla är den, Damm. Finns på skolbiblioteket - läs den! Anna Hellers, chefredaktör

Ute: Uggs Dyra material t.ex. kashmir Tiktok Plantera och bry sig om sticklingar, plantgäris Öl Götgatsbacken Sms:a Ögonskugga Estetik Vara taggad på julen Skämta om engelska chavs Spotify Techno 90-tals hiphop

Inne: Moon boots Hatt Roliga färger Vin Svett Fluffig väska Intensiva studier och fokuserat arbete Att vara snygg OCH smart (Paris Hilton t.ex. ;)) Klä ut sig till någon pretto på halloween(t.ex. Grimes och Elon Musks barn) Paraply Min podcast Trap Ironisk musik t.ex. Carola och Zara Larsson Pressetiska brott

Akvarell av Leia Birgersson

2020 Skriver du hellre än pratar? Kan du snöa in på ett ord du just lärt dig och tycka att det är det största som hänt dig? Vaknar du med en rad i huvudet mitt i natten och bara måste skriva ner den? Eller tycker du att låttexter är de enda texterna som verkligen betyder något? Eller kanske bara att det vore rätt snyggt att ha fått ett stipendium någon gång? Går du i tvåan på Södra Latin? Vem du än är, och hur du än förhåller dig till text, till skrivande och till poesi så räcker det att du går i tvåan på Södra och har lust att skriva. I december kommer kriterierna kring 2021 års Tranströmerstipendium tillkännages och sen är det bara att sätta igång. Inlämning sker någon gång i februari. Håll koll i skolans kanaler, prata med skolbibliotekarie Ingvar Swensson eller läs på mfsl.se. I det här numret av Latin Lover kan du läsa texterna från årets stipendiater. Tranströmerstipendiet instiftades i samband med att Tomas Tranströmer (tidigare elev på Södra Latin) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2011, och har delats ut varje år sen 2012. Stipendiet ska uppmuntra elever i årskurs två på Södra Latin att på svenska språket skriftligt med klarhet, enkelhet och precision formulera tankar, känslor och stämningar. Stipendiet administreras av Målsmännens Förening på Södra Latin (MFSL) och delas ut av en jury bestående av ledamöter från MFSL, Föreningen Södra Latinare, Norrnässtiftelsen, Södra Latins Gymnasium och Elevkåren.

DIMINUENDO av Britta Lignell Pianot stod tyst framför honom, intetsägande i mörkret. Utan att fylla någon funktion verkade det livlöst, matt och klumpigt, liksom mer kompakt än vanligt. Blicken drogs till det överflödiga, massiva träet som gav ett intryck av tung ihålighet. Han såg föraktfullt och skrämt på det, vände sig om för att gå men stannade med knutna händer och glänsande ögon. Utan att tända taklampan gick han in i rummet och närmade sig pianot. Tystnaden var tryckande, den kändes surrande kring honom. Hans blick var hård men kroppen darrade. Han hatade det. Naket utan noter och med sin tomma pall kändes pianot fientligt och avvisande, som om hans närhet inte var naturlig längre. Han intog reflexmässigt sin vanliga position, försiktigt nedsjunken på pallens vänstra sida med händerna korsade i knäet för att lämna merdelen av ytan ledig. Hans fot snuddade vid pedalerna och sände en rysning genom kroppen. Han ryckte till när kylan återförde honom till verkligheten och gjorde en ansats att resa sig. Tangenterna glänste till och han tog det som en utmaning. Instrumentet verkade roas av hans tafatthet, pallens knarrande inkräktade på den dämpade högtidlighet han försökte uppnå. Försiktigt lät han handen glida över tangenterna, och pressade sedan hårt ner pekfingret för att känna ljudet skära genom luften. Utan riktning eller kontext ekade tonen i rummet, hånfull och gäll. Han lät den dö ensam. Det eviga vintermörkret omgav honom trots att våren sedan länge ersatt den friska kylan med påträngande solljus och smutsiga trottoarer. Årstidernas skiftning

hade varit ovälkommen, den markerade det obestridliga i slutet på hans drömlika tillvaro. Vinterns isiga yttre gjorde hennes lägenhet till en fristad, varmt upplyst med ljus och doften av örter från det oansenligt hemtrevliga köket. Ett orange ljus hade lyst från fönstret över gatans stressade vimmel och han hade sökt sig dit med en rödkindad upprymdhet medan snöflingorna blänkte kring honom. Sedan kom våren, och det kalla ljuset blottade hans fel och brister som dammet i luften. Snön utanför blev grå och lerig, som ett ruttnande lik på det döda gräset. De fuktiga blomknopparna som förhoppningsfullt spirat och vissnat i den tidiga våren fullgjorde intrycket av marken som vulgär grav för vinterns isiga renhet. Minnena skulle dränkas av ljud. Han smällde igen lådor, kastade saker på sin plats och stampade sig fram, starkt och orytmiskt. Kökssysslorna innebar ett upptaget kaos, han arbetade sig svettig och kände en utmattad lättnad av bristen på tankeverksamhet när han sprang mellan sina små kriser. Vatten vällde ut ur locket på kastrullen och fräste på plattan. Bestick och tallrikar slamrade när han slängde ner dem i diskmaskinen. Mikrovågsugnen hummade dovt i bakgrunden och tystnade med ett grällt pip. Tonen ekade i huvudet. I en stum hysteri dansade han omedvetet till melodin han försökte tysta. Försöken att fäkta bort oljuden gav dem mening och effekt genom att stadga dem i en gemensam rytm. Andfådd dirigerade han de vågor av ånger och sorg som kastade sig över honom. Sent på kvällen erkände han sig besegrad. Mörkret hade djupnat och skuggorna kändes hotfulla när han återvände in till pianot. För första gången satte han sig mitt på pallen, och instrumentet framför honom kändes

plötsligt betydligt större. Som en enorm bergsvägg reste det sig över honom, ogenomträngligt och gåtfullt. Han ville förstå det, sätta fingrarna i samma medvetna rörelser som hon kunde göra, hitta skönheten i lidandet genom att göra den abstrakt och universell. Allt som krävdes var en tonart. Frustrerad av sin klumpiga tafatthet började han med en enda ton, en lite mörkare än den förra han hittat. Djupheten kändes rå och brutal, med en mer allvarlig underton än den förstas skarpa läte. Han slöt ögonen i ekot och försökte hitta en fortsättning, ett sammanhang att sätta den i. Han ville skapa en omgivning åt den, en kontext i form av ett ackord eller en melodi, men de simpla kombinationer som bildade någon form av moll kändes banala. Han trodde sig förstå musik, efter månaderna av dåsig lycka bredvid henne framför pianot. Hans outtröttliga uppmärksamhet hade lärt honom varje ryckning i mungipan, varje rynka mellan ögonbrynen som hennes koncentration och inlevelse frambringade. Hennes väsen var musik, och han trodde sig ha tolkat henne genom den. Nu satt han framför hennes stumma tolk och ångrade att han aldrig försökt lära sig språket. Med fingrarna förstenade över tangenterna insåg han vilken nyansering hon besuttit. Hon kunde uttrycka sig genom toner i samspel, ackord som flödat genom varandra i oändliga variationer men ändå bibehållit en urskiljbar melodi. Tonhöjd, tempo och styrka betonade tongångens budskap med en osviklig träffsäkerhet. Full av bitter beundran såg han ner på sina egna darrande fingerspetsar, livrädd både för tangenternas ljud och tystnaden omkring sig. Han gav upp sin väntan på att en melodi skulle skölja över honom och bestämde sig för att sammanfatta sina känslor med ett ackord. Behovet

av en ljudlig motsvarighet till det klagoskrik som sjöd i honom växte, och ögonen började flacka över fingrarnas positioner. En treklang i dur skulle håna honom. Han skulle lämnas ensam i sin sorg när tonarten inte förstod den. Virvlande glädje och godtrogen likgiltighet var allt dur kunde erbjuda honom. Dessutom skulle det kännas absurt att i nattmörkret spela ett enda ackord i dur. Kontrasten mellan ljudet och omgivningen skulle göra rummet skrämmande, och införa en hysteri bakom hans behärskade dysterhet. Moll var värre. Ackordet skulle förenkla och banalisera hans ångest. Han skulle reduceras till någonting för opersonligt och allmänt för att beskriva vidden av saknaden, ångern och ilskan, fast i ett bakgrundslöst sammanhang utan rum för tolkning. Moll var bara ett passivt medkännande, för en känsla utan mening eller avslut. Han suckade uppgivet och flyttade händerna till knäet. På vägen kände han hur lillfingret smekte lite för hårt över en tangent, och en ton sjöd genom nattmörkret. Hela hans kropp verkade stämma sig i ett ljudlöst surr till ton C, och han glömde andas. Hon hade varit hans musik. Det hade funnits en rytm i hennes gång, en melodi i hennes skratt, en musikalitet i hennes röst. När de föll i otakt var det som att försöka dansa till ett stycke han inte kände igen, han hade klumpigt snurrat runt i ett skiftande tempo med rörelsemönster från en annan taktart. Sedan kom tystnaden, och han hade lämnats utmattad kvar som en dansare på en mörklagd scen. Strålkastaren släcktes, musiken tog slut och hon lämnade honom. Kvar var han och pianot, tungt och värdelöst utan hennes beröring. Nu satt de begrundande framför varandra, stumma i diminuendot av en död ton.

KOMMER IHÅG av Zelda Nilsson Cederberg Du häller upp mer kaffe till oss och lutar dig sedan tillbaka. Sittandes vid bordet ute i sommaren håller jag handen kring min kopp, långfingret in genom koppens öra. Huvudet lutad mot andra handen med armbågen mot bordsskivan. Jag väntar på något. Hösten kanske. Men just nu i mitten av juni känns hösten som år bort. Huset ser ut precis som alltid. Vitt, ståtligt och vilande, redo. Morgonen är vacker. Solen skiner över hustaket och ner på oss. Dina fingrar är sammanflätade och händerna vilar framför dig på bordet. Ditt blanka bruna hår glänser i solen och dina varma, bruna ögon vilar, stängda inför solens sken. Jag kan inte tro mina ögon. ‘Så vacker som du är nu har jag nog aldrig sett dig’. Utan att öppna ögonen tar du min hand och ler. Med andra handen smeker jag din kind och så tar jag ett djupt andetag av den friska morgonluften. Du ser mig i ögonen och suckar, ‘Tre veckor är för kort, varför måste du åka hem så snart? Kan du inte stanna längre?’ ‘Nej du vet att jag måste åka hem, vi får bara somrarna och sedan måste vi komma tillbaka till verkligheten.’ Du kollar ner lite besviket ‘Ja okej du har rätt. Men då ska vi göra allt vi kan med tiden vi har’. På kvällarna och mornarna när vädret tillåter, sitter vi och äter på uteplatsen. Det första året du var här med oss var du så nyfiken på området. Efter middagen en dag frågade du min pappa om vi kunde gå på en promenad i skogen. ‘Ja okej men då får ni ungar göra det utan mig för jag orkar inte gå med. Gå inte vilse bara!’. Vi skrattade åt hur han trodde att han också var inbjuden och sprang så fort vi kunde iväg mot träden och mot varandras ostörda sällskap. Det var första gången vi var ensamma bara du och jag. Den kvällen var fylld av luft och liv och skogen var fylld av stora gamla träd. En för stor och något uppknäppt blus blottade din hals som var gyllenbrun av solen där ett halsband av silver vilade mot ditt bröst. Vi talade om allt möjligt och jag ville minnas varje ord du sa för de var alla så viktiga. Jag försökte memorera dem så

jag kunde återskapa vår scen i skogen i min skrivbok hemma. Jag beundrade sättet du såg på livet och hur dina tankar och åsikter jagade varandra genom dig och in i mig. Med dig kände jag att jag kunde dela saker som jag kände att jag inte kunde tala om med någon annan, sånt som jag nästan skämdes för att jag kände. ‘Har du någonsin tänkt på hur länge dessa träd har stått här? Vissa av dem är säkert mer än hundra år gamla, men de kommer bara stå här en viss tid och sen är det slut. Alla levande ting, inklusive träden, har en historia som för den själv är allt. Men när den dör så finns den inte mer. Även de som lever kvar, som minns, kommer i sinom tid att försvinna. Historier kanske lever kvar genom generationer men sen kommer även de falla ut i glömska. Världen kommer fyllas av nytt liv som inte har någon aning om vad som fanns förut. Precis som du och jag och alla andra. Hur många människor har levt och filosoferat och älskat och inte lämnat ett enda spår efter sig? Alla liv som ingen känner till, det är så mycket vi går miste om och så mycket som folk i framtiden aldrig kommer veta om oss’. Du såg på mig och log som svar ‘Varför bryr du dig så mycket om alla människor som kommer leva om tusen år? Kan du inte vara glad för det som finns nu?’ Men det var svårt. Dagarna går fort förbi och vi spenderar dem med bara varandra. Jag har vaknat upp bredvid dig så få gånger men inget annat kan jag minnas att jag gjort i hela mitt liv. Jag ligger utsträckt på en filt i gräset under den gamla eken. Benen blottade för himlen, tänker på dig. Jag vet inte hur länge jag har legat här men det bryr jag mig inte om. Jag blundar en stund och när jag tittar upp skymtar jag dig gåendes emot mig iklädd en stor solhatt. ‘Goddag, får man slå sig ner här?’ ‘Självfallet’. En ensam kylig vind tar tag i mitt hår och sänder en kall kår längst min rygg endast för att påminna mig om hur kallt det kan vara men hur varmt det ändå är idag. ‘Minns du när vi klättrade uppför det här trädet och du nästan ramlade ner och hängde fast i en gren i bara händerna? Jag var tvungen att springa efter hjälp så du inte skulle trilla ner och slå ihjäl dig’ Du ler bara som svar, såklart du kommer ihåg. ‘Jag var så rädd, jag trodde

nästan att jag skulle förlora dig den gången’ Du börjar skratta ‘Jag känner mig nästan lite dum för det nu men den gången låtsades jag bara vara fast för att skrämma upp dig. Jag kunde egentligen ha klättrat ner när jag ville. Sedan när din pappa kom för att hjälpa mig ner så var jag för generad för att säga sanningen’. Jag skrattade med. Det har gått tre veckor nu och om två dagar ska jag åka hem. Tiden går så fort. I köket lyser solen in genom fönstret. Det bryts genom glaset och växterna. Rummet fylls av guld. Det forsar över golvet och väggarna och det samlas i tallrikar och det smälter besticken och glasen och de flyter omkring på köksbordet. Det rinner nedför luckorna och skåpen och det dränker mig. Jag står och lutar mig mot köksbänken. Armarna i kors med en cigarett i vänsterhanden. Jag betraktar en vit stigande tunn strimma som rullar ihop sig och till slut sprids ut i det redan disiga köket. Rummet fylls långsamt av rök och den ligger kvar som en dimma och lite av ljuset fastnar i den. Du står bredvid mig och smeker mitt huvud och kör dina fingrar genom mitt hår. Jag ser dig inte men jag känner det. Jag kan höra dina andetag. ‘Snälla stanna längre, jag kommer sakna dig för mycket’ ‘Jag måste åka, förlåt’. Du finns inte här men ändå står du bredvid mig. Jag talar med dig som inte finns, och du svarar mig. Ljuset utifrån flyter ännu omkring på golvet och det drar mig ifrån dig mot fönstret. Jag ser tillbaka inåt rummet men här står ingen annan än jag själv. ‘Var är du? Jag måste få se dig!’ Du rör vid min axel men jag ryggar tillbaka ‘Vad gör du? Snälla förklara. Var är du?’ ‘Jag är ju precis här bredvid dig, kolla upp. Jag har alltid varit här, vad menar du?’. Jag kan inte mer. Jag behöver komma ut. Jag tar bort din hand från min axel och springer genom ytterdörren ut i kvällen. Stigen tvärs över gräset ner till vattnet. Jag går fort och hoppas att du inte följer efter. Jag springer förbi den stora eken där du nästan ramlade och förbi alla andra ställen där du har varit. Förbi allting och ut på bryggan. Jag sätter mig ned och kramar mina knän och ser ut över vattnet som stilla ligger vilandes mot

sjöbotten. Äntligen ensam. Alltid ensam. Det är något med vattnet som gör mig rädd. Jag fryser. Jag känner på vattnet med foten och kylan skriker mot min hud. Det finns en fara under ytan som bara syns när man dyker ner. Jag tror att jag skymtar något långt ute i vattnet. Någon som ropar. Det är din röst som låter så hjälplös. Som ett skräckslaget barn ropar du. Omöjligt. Du kan inte vara där. Men du har varit där, och jag har varit här, för länge sedan. Jag känner mig tung. Någonting trycker ned mig mot bryggan och jag kan inte röra på mig. Det kommer tillbaka, allt det hemska. Jag sjunker ner och ner. Mina fickor är fulla av stenar och jag står på botten av sjön. Men botten viker sig och så sjunker jag bara ännu längre ner genom jorden och mellan kontinentalplattorna och ner ner ner tills det inte finns något mer ner. Men nej, det är inte jag som sjunker, utan du. Du skriker på hjälp igen men det finns inget jag kan göra. Din röst har ekat här över hela gården och skogen men ingen förutom jag var nära. När de vuxna kom springandes och simmade efter dig hade du redan slutat skrika. Du fanns inte längre. Men du är ändå här ibland. Vi glömmer hela tiden att du är borta. Men jag minns nu. Jag minns, jag minns, jag lever för att jag minns. Jag ser dina blöta fotsteg bredvid mig på bryggan. Jag undrar om du kanske redan har gått. Men nu sitter du framför mig. Dina läppar rosa och unga. En mörkbrun lugg som ligger halvvägs ner över ögonen. Du blickar utåt mot vattnet och andas lugnt. ‘Snälla stanna’. Skuggan av din hand tar tag i min. Någonstans över trädtopparna på andra sidan skyms mer och mer ljus. Det faller fint över vattnet, klockan kan ännu inte vara mycket. Det syns ännu ingen sol på himlen men det finns ett svagt lyster i hela luften. Det träffar marken, mig. Det träffar mina skor, mina byxor, min kofta, min hud. Det träffar träden och löven, gräset, vattnet och hustaken. Luften är frisk och sval, den är ljummen. Små svaga vindpustar smeker mig på kinden och rasslar genom löven och far över vågorna. Det är fortfarande mörkt, men morgonen kommer snart.

’LITTLE BOY’ av Alice Maddock

Det sista du sa till Naoko den kvällen, innan du åkte bort till grannstaden på en främlings cykel, var: ”Det finns ägg i kylen, om du vill ha omelett till frukost.” Hon mumlade bara någonting kort, tryckte bort dig med sin arm, och rullade runt till andra sidan av sin madrass. Du minns inte riktigt vad hon mumlade, då — kanske var det ”Tack,” eller kanske, ”Hejdå,” eller mest troligt var det, ”Gå nu, snälla, lämna mig i fred” — men det du minns tydligt var sättet hon låg inrullad så tätt i täcket, håret utspritt över hela kudden, munnen lite öppen, ansiktet lite hopskrynklat. Och du minns hur du, så varm från att ha legat intill hennes mjuka kropp i den tryckande sensommarhettan, kollade på henne, så obestridligt kär. Ditt barnbarnsbarn är den som får dig att tänka tillbaka på det. Ni sitter tillsammans i Himmelriket när han börjar prata om kriget. Ryu, ditt barnbarnsbarn, med sitt breda leende och sin ordentligt kammade mittbena. Han är bara sju år gammal, men han berättar redan om sin klassresa till fredsmonumentet i staden. Senast ni sågs lärde du honom att det är viktigt att kasta sina mjölktänder i luften så vuxentänderna växer ut rakt, och nu vill han — fylld av ungdomlig, naturlig nyfikenhet — veta allt om kriget. Du ser på hans glimrande ögon att han väntar på att du ska börja beskriva hemskheterna, radioaktiviteten, smällen, offren, överlevarna, trauman, skulden, sorgen. Han sitter så spänd att han nästan håller på att ramla av pallen. Snart kommer han att bli riktigt besviken, då han kommer inse att du aldrig kommer berätta om det han vill veta. Inte bara för att han är sju år gammal, inte bara för att du är så less på allt snack om kriget. För det mesta handlar det om att du inte minns så mycket från de dagarna och månaderna som kom varken före eller efter bombningen. Ryus förväntansfulla min får dig att sucka och rassla fram en cigarett med skakiga, svaga händer, och medan du kämpar med tändningen av cigaretten stirrar han

på dig i tystnad. Han gör lite av en grimas när du tar ett bloss. Sedan säger han, ”Mormor säger att du inte borde röka.” ”Din mormor kommer inte få reda på det.” Du tar ett till bloss, blåser ut lugnt. Han gör en ännu tydligare grimas. ”Men det är inte bra för dig.” ”Jag är snart nittiofyra, Ryu,” säger du, lugnt. ”Inget är bra för mig längre.” Samtidigt som du kollar på det skrynkliga paketet Camel Yellows bredvid den lilla vita askkoppen askar du cigaretten lite lätt med höger pekfinger. Du och Ryu sitter i den trädgård du i hela ditt liv har kallat ’Himmelriket’. Du har haft tre olika fruar under tiden du har bott här; kvalitén på gårdsarbetet har gått ned sedan din sista skilsmässa i 2007. Himmelriket, med det fula lilla träbordet ni sitter vid och de hemsnickrade pallarna ni sitter på, såg inte alltid lika dystert ut som det gör nu. Nu känns det lite mer som ett fängelse. Döda växter, icke-vattnade blommor, tomma blomkrukor, påsar med jord täcker det som innan var den vackraste synen man kunde fästa ögonen på. Tanken var att Ryu skulle hjälpa dig att fräscha upp det lite — du ville att han skulle hjälpa dig att plantera smultron och krukväxter och små citrusträd — men planen föll när han utan tvekan var mer intresserad av att sitta ned och ställa intensiva frågor om ett krig som hände för 70 år sedan. Ditt barnbarnsbarn tänker på det du har sagt i en liten stund. Sedan blir han tyst igen. Så tyst att du plötsligt kan höra fåglarnas sång. Det muntra kvittret omfamnar dig, samtidigt som du stirrar ut på det som faktiskt finns kvar av trädgårdens junigrönska. Några buskar, ogräs som växer lite överallt, och ett enstaka Magnolieträd, som står rosa och ståtlig precis bredvid det höga staketet. Ryu bryter sin tystnad. ”Jag vet att du inte var hemma när bomben föll, men hörde du ändå smällen?” Du fimpar cigaretten. Ditt barnbarnsbarn, han kommer att lära sig allt som finns att veta om den sjätte augusti, 1945, klockan kvart över åtta. Han kommer att kunna återberätta vartenda

påstående i sin historiebok. Han kommer att läsa romaner, noveller, dikter, gamla tidningsutdrag; innan han ens har gått in i puberteten kommer han ha sett minst fem dokumentärer om händelsen. Likt alla andra som är födda och bosatta i Hiroshima, kommer han att vara expert på ämnet.

Men att den långa, fridfulla cykelturen till grannstaden skulle komma att bli din räddning visste du inte innan du lämnade ytterdörren. Du visste det inte när du stod, redo att gå, och kollade på Naoko. Hur hon låg på sidan, förvirrad över vad den gamla mannen ville samt irriterad att hon hade blivit väckt.

Men han kommer aldrig att veta på samma sätt som du gör. Ditt barnbarnsbarn, han kommer aldrig att vakna mitt i natten av att en gammal man knackar på sin ytterdörr och skriker att någon i sin familj håller på att dö av värmeslag. Ryu, han kommer aldrig höra den mannens desperata böner om hjälp, eftersom det inte finns några doktorer där hans familj bor, eftersom de alla är ute på frontlinjen, och ditt barnbarnsbarn kommer aldrig slutligen dra sig ur sin varma madrass och täcke, iväg från Naoko, sin Naoko, som fortfarande halvsover och frågar, ”Vad är det som låter?” Ryu, han kommer aldrig att, fortfarande lite full från gårdagens sake, tänka att, aja, han bör göra en god tjänst och gå och hjälpa den stackars gamla mannen. Och Ryu, han kommer aldrig tvingas åka på en främlings pakethållare, cyklandes iväg från den värsta måndagsmorgon i historian, utan att veta, utan att veta någonting.

Ryu säger, ”Kan du inte berätta lite om Naoko, snälla?” Och att du aldrig skulle se henne igen visste du inte heller då. Du hann inte reflektera så djupt över hur bittert det var att lämna hennes varma omfamning, utan du koncentrerade dig bara på att klä på dig så fort som möjligt för att kunna åka iväg och rädda en främlings familjemedlem, som en riktig doktor gör. Innan du lämnade ytterdörren vände du dig mot henne och sa någonting för att få hennes uppmärksamhet, och om du hade vetat att en uranbaserad bomb skulle, enbart några timmar senare, falla ur himlen och därmed ögonblickligen döda åttiotusen personer, kanske du hade sagt någonting annat än, ”Det finns ägg i kylen, om du vill ha omelett till frukost.” Men det fanns inget sätt du hade kunnat veta något då, flera timmar innan alla klockor i landet visade kvart över åtta på morgonen. Så du bara kollade på henne, och hon mumlade något svar, sedan somnade hon om igen.

Ryu har en skarp hjärna. Det är klart att han frågar dig om hur bomben small och hur den lät och hur du egentligen överlevde. Så du säger, ”Det jag minns är att cykeln var grön.” Ditt barnbarnsbarn kollar på dig. Han rynkar på pannan, förvirrad, och kräver en förklaring. ”Vad menaru?” ”Cykeln,” säger du. ”Det var så jag överlevde. Och, jag minns att jag berättade för Naoko att det fanns ägg i kylen.” Du har aldrig sett någon se mer konfunderad ut. I några sekunder är han som förstummad, sedan börjar han frenetiskt ställa ett tusental frågar på en gång: ”Naoko? Var det din flickvän? Flickvän? Eller fru? Det var väl innan du träffade mormors mamma, eller hur? Så, innan kriget? Innan bomben? Vadå cykel? Vadå grön cykel—?” Ryu, han må läsa en massa böcker, och se på en massa dokumentärer, och lära sig all fakta om kriget, men han kommer aldrig veta hur det är att åka på en grön cykel på en väg utan bilar, mitt i natten, gäspandes så brett att ögonen blir helt suddiga; att det enda ljudet som kan höras i flera mil är cikadornas eviga gnäll, och träden som vaggar lugnt i sensommarens bris.

När du tänker tillbaka på Naokos huvud så lätt och så fin mot kudden blir du påmind om varför du döpte din trädgård till ’Himmelriket’ från första början: Ibland, när du stirrar ut på grönskan — även när det ser lite dött ut som det gör nu — och koncentrerar dig riktigt noga, är det som om du kan se unga Naoko stå där, bara några meter ifrån dig, i sin prickiga klänning och solhatt. Hon ler alltid mot dig, som hon brukade göra då, med samma rosiga kinder och samma egenklippta svarta lugg. Ryu frågar, ”Var hon söt?” ”Jadå,” säger du. ”Kolla bara på henne.” Ryu stirrar på dig, sedan kollar han på buskarna, förbryllad. ”Vadå? Är hon här?” Och trots att du har levt med ’Little Boy’ inuti dig i 70 år, börjar du le. Och sedan börjar du skratta. ”Ja, där, vid Magnolieträdet. Visst är hon vacker?”

Väduren 21 mars - 19 april Vädurens höst börjar bra, nya vänskaper väntar på dig och det ser ut som att de blir givande och utvecklande. Tur det, för du känner dig pigg, social och definitivt redo för att utvecklas! Mars i väduren gör att dina ledarskapskvalitéer kommer fram och får glänsa, samt att din impulsivitet hämmas lite grann, vilket nog både du och din omgivning blir glada för...

Oxen 20 april - 20 maj Oxen lyser i höstmörkret med sin självsäkerhet! Du har många tankar och idéer och tar initiativ till dem utan att tveka. Uranus i oxen skapar nya förändringar i dina existerande rutiner, vilket både kan kännas jobbigt och bra men det ser ut som att du ändå kommer gynnas av dessa förändringar.

Tvillingarna 21 maj - 21 juni Hösten innebär transformation för tvillingarna - både emotionellt, psykiskt och fysiskt. Kanske en ny vän, frisyr eller ett nytt tankesätt? Det har varit en rätt så turbulent start för er, så vilan och lugnet blir viktigare och viktigare. Solen i vågen tar fram dina luftiga egenskaper, vilket kan frambringa mental energi och intelligens i form av nya idéer och perspektiv.

Kräftan 22 juni - 22 juli Kreativiteten flödar! Ibland känns det som att den aldrig tar slut. Det kreativa tar sig i form på alla sätt. Kanske har du hittat en ny favoritartist, opera, bok eller diktsamling? Om inte så kan jag nästan lova att det är precis runt hörnet. Mycket pekar också på att du kommer få en djup känslosam relation till din nya hobby.

Lejonet 23 juli - 22 augusti För lejonet börjar hösten lite segt... rastlösheten kryper i kroppen och det känns som att hela världen förutom du har gått i ide. Kanske är det vad du behöver nu när sommaren känns långt borta och vintern väntar. Du blir mycket empatisk och känner mycket för din omgivning, se till att rätt personer får den empatin!

Jungfrun 23 augusti - 22 september Jungfrun har stora ambitioner denna månad, både för sig själv och för sin omgivning. Tänk bara på att kanske inte ha för höga krav som blir svåra att leva upp till. Det är dags för att vända sig inåt och självreflektera. Kanske på tiden att ta upp en dagbok och skriva ner vad som tynger dig samt vad som lättar dig.

Vågen 23 september - 22 oktober GRATTIS!!!! Aah äntligen är vi här igen. Libra season = Konst och spiritualitet. Kanske det vi vågar är allra bäst på. Kolla dig omkring och uppskatta din omgivning och människorna i den. Och gör det sen en gång till för oktober kan bli stressig :/ Men det är ingenting som du inte kommer klara av, fokus och koncentration är dina räddare. Ta ett djupt andetag och glöm inte att fira!

Skorpionen 23 oktober - 21 november Merkurius är i skorpionen vilket betyder full fart framåt! Nu har du många bollar i luften samtidigt där du styr och ställer det mesta. Ditt ledarskap ställs på prov gång på gång men du har väntat på det här och är redo! Utöver det kan dina relationer också ställas på prov där en eller fler kan resultera i en stor förändring, både med positiv och negativ framgång.

Skytten 22 november - 21 december För skytten verkar oktober bjuda på några prövningar som kommer påverka de både fysiskt och psykiskt. Det är bäst att vara på din vakt och uppskatta vänner, familj och partner. Din målmedvetenhet kommer dock att vägleda dig genom prövningarna så du kommer att klara dig alldeles utmärkt. Håll ut så kommer allting att löser sig galant.

Stenbocken 22 december - 19 januari Stenbocken tar på sig sitt ansvar när det gäller och det gör det i oktober. Slarva inte med uppgifter och löften utan håll dig till planen och fullfölj den. Att hålla fokuset uppe hela månaden kan verka svårt men du klarar det ska du se. Jupiter i stenbocken gör dig extra vänlig och omtänksam mot din omgivning, se till att du är likadan mot dig själv.

Vattumannen 20 januari - 18 februari Mycket arbete väntar för vattumannen och det kan bli enkelt att halka efter. Tur att du känner dig så inspirerad att du nästan spricker! Nya lösningar och idéer kommer komma till din hjälp både från ditt och andras håll. Arbetet kommer att löna sig när du märker hur mycket du har mognat och utvecklats.

Fiskarna 19 februari - 20 mars Det verkar bli en väldigt intensiv månad för fiskarna, vilket kan kännas läskigt. Håll koll på vilka du har runt omkring dig och vad deras intentioner är med er vänskap. Glöm inte att under dina mest intensivaste perioder ta hand om dig själv. Unna dig en bulle, ett bad eller att säga hej då till en toxic kompis.

53 Johanna Fröde, astrologiansvarig

Stjärntecken, kvalitéer och element Varje stjärntecken är förstås unikt i sina egenskaper, men det finns vissa saker som förenar stjärntecknen. Vissa grupper finns inom zodiaken, som gör att en del stjärntecken har liknande egenskaper med varandra och denna text handlar om två utav dessa grupper, nämligen kvalitéer och element. Kvalitéer kan beskrivas som stjärnteckens grund som kan förklara olika livsmål, drömmar och kreativitet. Det finns tre olika kvalitéer; kardinal, fast och rörlig. Det kardinala tillståndet kännetecknas av starkt ledande. De kardinala tecknen brukar ofta ta plats genom att leda gruppen, komma med nya idéer och vara framgångsrika när de hantera konflikter. Men på grund av detta kan de kardinala tecknen vara lite för intoleranta och inte ha så mycket tålamod för saker och ting. En annan grej är att “cardinal” på latin betyder viktig, vilket kanske låter lite orättvist men det beror på att de fyra kardinala tecknen alla markerar en ny årstid med solstånd och dagjämningar. De kardinala tecknen är: Väduren, kräftan, vågen och stenbocken.

101 Det fasta tillståndet kan likna det kardinala, men här är det inte lika viktigt att leda som det är att samla gruppen. Man vill hålla ihop gruppen och sen hålla koll på den. Nyckelord som förknippas med de fasta tecknen är stabilisering, beslutsamhet och upprätthållning. Fasta tecken ogillar att bestämma och ta kommando, men har inga problem att följa andras instruktioner. Några mer negativa egenskaper fasta tecken kan ha är att de känner mycket ovilja inför förändring vilket kan göra dem envisa, orubbliga och påstridiga. De fasta tecknen är: Oxen, lejonet, skorpionen och vattumannen.

Slutligen det rörliga tillståndet, det är nästan vad det låter som. Man tycker om förändringar, att prova nya grejer och har enkelt att anpassa sig efter andra. Att experimentera och pröva sig fram är de rörliga tecknens mantra. I gruppen är man den som gärna följer men ibland kan tankarna fara iväg för mycket och man startar egna idéer till höger och vänster. Detta kan göra att de rörliga tecken kan ses som opålitliga, inkonsekventa och oengagerade. De rörliga tecknen är; Tvillingarna, jungfrun, skytten och fiskarna.

Johanna Fröde, astrologiansvarig

Det finns en grupp som är nästan ännu viktigare att känna till, och kanske enklare, och det är elementen! Det finns fyra element som jag tror ni är ganska vana vid; Eld, vatten, luft och jord. Anledningen till varför man just kopplar ihop element och stjärntecken kan låta lite hokuspokus men det är helt enkelt för att visa att allting hänger ihop, både det världsliga och det Lufttecken är intelligenta, bra på att kommunicera kosmiska. Allt världsligt på jorden reflekteras i de 12 och mångsidiga. De tänker hellre logiskt än emostjärntecknen och ger dem vissa nyckelegenskaper som tionellt, hjärna före hjärta. Det gör lufttecken bra i princip definierar den fundamentala grunden för på att se olika perspektiv, komma på nytänkande varje tecken. idéer och kreativa lösningar. De är även kända för att vara bra ledare och styra grupper. Men de är även väldigt obeslutsamma, opålitliga och ibland rent av otrevliga när saker och ting inte går som planerat för dem. Eldtecken är passionerade, entusiastiska, impulsiva och temperamentsfulla. De har Lufttecken; Vågen, tvillingarna och vattumannen. energi och går mycket på instinkt och känsla. Alltid göra först och tänka sen. Deras spontana infall kan ses som barnsliga, vilket verkligen knyter samman med deras starka glöd (pun intended). Å andra sidan kan eldtecken vara väldigt otåliga, ha svårt att ta till sig kritik och är minst sagt kända för sitt Jordtecken är praktiska, harmoniska och häftiga humör. Det går SNABBT upp och stora perfektionister. De går verkligen ned med eldtecken. med fötterna på jorden och med lugnet inom sig. Ansvar och realism är stora Eldtecken; Väduren, lejonet och skytten. nyckelord när det kommer till jordtecken som tar det mesta på allvar hela tiden. Jordtecken gillar att jobba hårt för att de vet att det kommer löna sig. Det kan också göra att jordtecken ses som ovilliga Vattentecken är drömmiga, väldigt emotionella, litar att ändra sina rutiner efter andra, cyniska mycket på sin egen intuition och är nästan för empatiska och otroligt envisa. för sitt egna bästa. Utöver detta är vattentecken kända för att ha samma mystiska känsla som havet själv. Ofta Jordtecken; Oxen, jungfrun och när man har ett så starkt band till sina egna känslor kan stenbocken. det också bli ens nedfall. Vattentecken kräver mycket stabilitet och säkerhet runt om sig för att kunna hantera sig själva. Vattentecken; Kräftan, skorpionen och fiskarna. Om ni har hängt med här nu och gjort matten kan man se att det finns grupperingar inom zodiaken där stjärntecken kan dela egenskaper även om varje stjärntecken är otroligt unik för dess egen kombination! Alla kardinala tecken har olika element och alla tecken med samma element har olika kvalitéer! Ingen är en sån otålig ledare som det kardinala lufttecknet vågen och ingen är så grundad och envis som det fasta jordtecknet oxen. Drömmiga och flexibla? Japp det är det är det rörliga vattentecknet fiskarna. Och finns det någon med mindre impulskontroll och mer iver än väduren, som är både eldtecken och kardinal. Möjligheterna är ändliga, men i alla fall många! Hoppas ännu en gång att jag har lärt er något nytt om er själva och era stjärntecken, annars får ni skriva och klaga.

INGVARS BOKHÖRNA Death in Her Hands eller en blå berättelse Temat för detta nummer av Latin Lover är blå och vad passar då bättre än att tipsa om en berättelse som får läsaren att känna sig lite sorgsen och deppig. Ottessa Moshfeghs roman ”Death in Her Hands” är just en sådan historia, som på några hundra sidor låter läsaren följa den 72-åriga änkan Vestas liv under en för henne livsavgörande period. Moshfegh slog år 2018 igenom med romanen ”My year of rest and relaxation” som blev en bästsäljare och hon ses idag som en av den samtida engelska litteraturens förgrundsgestalter. Hon har beskrivits som “easily the most interesting contemporary American writer on the subject of being alive when being alive feels terrible”. Romanens huvudperson och ganska virriga berätterska heter Vesta Gul och är när berättelsen tar sin början änka sedan ett år tillbaka. Hon har flyttat ifrån den universitetsstad där hon tidigare bodde med sin man. Han var lärare på stadens universitet men Vesta verkar aldrig riktigt brytt sig om sin mans akademiska karriär utan levt ett liv som en alltmer isolerad hemmafru. Nu är maken alltså död och urnan med hans aska står på en hylla i Vestas nya hem. Förutom sin älskade hund så har Vesta inget socialt umgänge, hon har inte ens telefon. Vesta brottas fortfarande med minnet av sin bortgångne make. Hans dominerande personlighet som kom att styra hennes liv har fortfarande trots att han är död ett starkt grepp om hennes tankar.

Vestas nya hemstad är ett typiskt exempel på de förfallna städer i USA som domineras av stängda affärer och övergivna hus. Den sociala miljö som är drivkraften bakom Donald Trumps framgångar. Den socialrealistiska skildringen av småstaden kommer i berättelsen att så småningom utgöra fläckar av realism i Vestas alltmer vildvuxna tankevärld. Berättelsen om Vesta Gul tar en dramatisk vändning när hon under en promenad i skogen med sin hund finner ett kryptiskt meddelande. Den olycksbådande texten tycks peka på att någon blivit mördad i den skog där Vesta bor. Vestas fantasier rörande det påstådda mordet antar allt orimligare proportioner. Samtidigt som läsaren får ta del av hennes tankar och teorier om det förmodade brottet så får vi även tillbakablickar på hennes äktenskap och hennes liv som ung kvinna. Moshfeghs berättelse är tät och griper tag i läsaren från första stund. Även om inte författaren har skrivit en konventionell detektivroman så har ”Death in Her Hands” deckarens alla kvaliteter när det gäller spänning och dramatik. Till sist så kan jag bara tillägga att romanen innehåller den finaste skildring jag någonsin läst om vänskapen mellan en människa och en hund. Faktum är att bara den skildringen gör boken värd att läsa.

Ingvar Swensson, biblotekarie

OKT. 2020

#78 BLÅ

Articles inside

till dig

Tranströmer-stipendiet 2020

Dikttävling