En samling av det som blev Ăśver
En eftermiddag med Tino Ă„rling
D
et känns väldigt bekant när jag parkerar utanför den vita, låga byggnaden i korrigerad plåt. När jag stiger in i stallet känner jag doften av häst och liniment Jag är i stallet på Mälsåker, hos Roger Wahlman för att träffa och fotografera Tino Ärling. Text: Hanna Ekelund Foto: Lillan Gustavsson Ibland händer det att jag får mycket material över, som i detta nummer, så därför har jag gjort en bilaga. Det här är ”Porträttet” om Tino Ärling i Träffpunkt Stallarholmens septembernummer 2014
I stalldörren välkomnas jag av en mörkbrun, lycklig hund, som gärna vill bli kliad och klappad. Jag hittar Tino i en av stallgångarna och när han får syn på mig ler han och säger -”Nämen det är ju du, hej!” Vi känner till varandra sedan tidigare. Stallet har plats för 52 hästar och 7 st av dom är Tinos sk passhästar. Det är dom hästarna som han har ansvaret för. Det innebär att det är han som kör, skor, släpper in och ut i hagar, duschar, selar på och av, och har koll på just dom hästarna. När jag kommer har Tino en häst ute på gången som han håller på att sela på. Han berättar att hästen är två år. Den kom häromkvällen tillsammans med flera andra tvååringar. Nu ska han och några av hans kollegor ”visa” de nya hästarna runt på gården och låta dom trava några varv tillsammans uppe på banan. Den här fredagseftermiddagen skiner solen och värmer behagligt, bönderna har börjat tröska och det är sommarlovets sista dagar. Långt där borta, på banan, kan jag se fyra små prickar som rör sig. När dom kommer närmare hörs det lugna och taktfasta trampet av st hovar. På några sekunder har dom passerat mig och börjar på ett nytt varv på banan. En gång för länge sen var detta min arbetsplats, en lärorik tid. Det är nu Tinos arbetsplats.
Lovordad kusk som hittat hem Som 20-åring var Tino Ärling på väg utför. Men tack vare kärleken till travet, de romska rötterna och till familjen har han idag byggt upp en stark självkänsla. Sen sju år bor han med sin familj i Stallarholmen och stortrivs. Det går bra för Tino Ärling. För knappt ett år sedan vann kusken, som är
en del av team Walmann på Mälsåker, sitt första V75-lopp. När man läser om honom på olika travsidor är det idel lovord I juli var han en av ATG’s sommartravpratare och det var ett uppriktigt och modigt sommarprat. Han berättade om när han kom hit från Finland, om rädslan för utanförskap, om flykt, och om kärleken. Kärleken till sin fru och sina barn, kärleken till travet, till Gud och sin
kultur. Tino är finsk rom och kom till Sverige som 6-åring. Han blev tidigt medveten om att han var annorlunda och rädslan för utanförskap kände han innan han kunde sätta ord på det. Men Tino ville vara med, höra till och han har jobbat hårt för att acklimatisera sig.
Passionen för hästarna och travet har han ärvt av sin far, som enligt Tino är en riktig arbetsmyra. Strax efter att familjen kommit till Sverige fick Tinos pappa jobb hos travlegenden Stig H Johansson och den kontakten har betytt mycket för dem. Som liten höll han ofta till i stallet, eller lekte att han själv var en häst. Kanske kan man också säga att travet var det som ledde honom rätt när han höll på att gå vilse. Innan han ens fyllt tjugo hade han gift sig, blivit pappa och flyttat med familjen tillbaka till Finland. Men Tino var inte lycklig. Han flydde, hem till sina föräldrar, till den lokala ka-
reokebaren, till festandet. Till slut berättade han för sin mamma hur olycklig han var och hon sa till honom att han fick göra som han ville, men att han måste vara lycklig. - Det är viktigt att försöka vara lycklig,
Lite omvårdnad och Här är det högt i tak och god s
fredagsmys i duschspiltan. stämning. Till hÜger Magnus Friberg
Romsk gemenskap
Innanförskap
Tino åkte till Sverige med en av familjens hästar. Han
Mirikli och Tino trivs i Stallarholmen. Att det är litet
skulle egentligen bara köra ett lopp men blev kvar.
tycker de är bra för då lär man känna folk snabbt. De är
Under en lång period jobbade han bara. De enda han träf- också nöjda med att vara den enda romska familjen i byn, fade var sina arbetskollegor och hästarna.
vilket de själva känner bidrar till att de blir sedda som individer.
Efter två år av det livet började
Rädslan för utanförskap är inte lika
han längta tillbaka till
påträngande längre.
traditionen och den romska gemenskapen. Han tog upp
Vi blir bjudna på kaffe, bröd och omsorgs-
kontakten med sin släkt i
fullt upplagda pålägg vid köksbordet och
Södertälje och han började gå i
Tino förvarnar att några kusiner till honom
kyrkan där och det förändrade
kan dyka upp när som helst, men han kan
mycket.
inte säga exakt när.
- Att ha en tro ger inre frid. Man har någon, en vägledare,
- Romer tar dagen som den kommer. Vi
man behöver inte oroa sig. När
lever inte så mycket i kalendern eller efter
jag är trött ber jag Gud om
klockslag. Man talar kanske inte om precis
hjälp och då får jag viljan och kraften.
när man kommer utan man dyker upp. Och så bjuder man på det
Strax efter det att han börjat gå i kyrkan mötte han Mirikli, som han, redan första gången han såg henne, visste skulle bli hans fru. Idag är de gifta och har dottern Melina. Mirikli bär den traditionella romska dräkten, ett val hon gjorde när hon
När vi frågar om
var arton.
hon också kan
välja att ta av sig den om hon skulle vilja, kommer Miriklis svar snabbt och tveklöst: - Om du har tagit på dig dräkten så ska du bära den, det är en samvetsfråga.
man har i kylskåpet.
Vad skulle du göra om du inte hade sysslat med trav? - Då hade jag blivit en lodare, svarar Tino och skrattar. Nä, någonting med musik. Då hade jag spelat ett instrument eller försökt sjunga. Alla romer är musikaliska och äger en gitarr eller en keyboard. Trummor är min grej. Jag har alltid kunnat spela trummor. Spelar ni romsk musik på era keyboards?
- Åh. Vi spelar allt från Bob Marley till Vikingarna, svarar Tino och vi brister ut i ett gapskratt som pågår en lång stund. När vi samlat oss ställer jag en sista fråga: Har du slutat fly nu? Tino ler och nickar. - Vi bor här, punkt slut! Vi kunde inte ha det bättre. Men Tino har ändå lärt sig det där med kalendrar och
klockslag. När han är iväg på tävlingar så handlar allt om planering och fokus. Ofta kör han flera lopp med olika hästar samma dag. Då gäller det att man har planerat ordentligt och att man har bra uppbackning. Tino är noga med att poängtera att det utan arbetskamraterna hade varit omöjligt för honom att komma någonvart alls.
Till vardags är det inga glamorÜsa utsikter inom travet.