Fotografen
Jakt 2014
Vem 채r det som smyger i skogen?
Amunition Fotografen begriper inte riktigt det h채r med ammunition och balistiska banor. Men jag f책r mig till livs en hel del intressanta fakta. Kulamunition av kalibern 6,5 X 55
”-Om jag skulle bli tvungen att välja bort något med själva jakten så skulle det nog vara skottet. Naturupplevelsen och gemenskapen i laget är viktigare” säger Lasse Ekman.
Plötsligt hörs ett skott. Det blir knäpptyst. Vi väntar en lång stund in
nnan vi via jaktradion får veta att jakten är avblåst. Älgen är funnen.
Älgar kan gå ganska långt trots att dom är skjutna. Vi hittar spår i form av hår och blod på vägen. Lasse pekar och berättar ”-Blodet är ljust rött och ett tecken på att skottet troligtvis tagit i lungan.
Om du är känslig för blod tackar jag för visat intresse. Du bör sluta titta här. Lillan/Fotograf
Träffpunkts reporter Hanna är lite tveksam till om hon klarar det här med innehållet i en älg.
Jaktledaren, Emil kollar att Hanna är ok, det verkar inte vara nügon stÜrre fara just nu.
Hanna har just tagit hand om en älglever. ”Det där fixade du galant, Hanna!”
Wax채ng
gs g책rd.
Hanna hängde med på älgjakt ”En av mina mest intensiva livsupplevelser”
- Vi kan gå hela dagen utan att skjuta något, men har vi tur får ni se lite vilt, säger jaktledare Emil Ekman till Träffpunkts skribent och fotograf som just ska följa med ut på älgjaktens andra dag. Men det ska snart visa sig att vi blir mer tursamma än så. Det är en mulen men ganska ljum oktoberdag. Jag och fotografen är först på plats vid den överenskomna mötesplatsen men efter bara en liten stund rullar jägarna in en efter en i stora, fyrhjulsdrivna bilar.
Dånande puls Efter någon timmes vandrande börjar Nikki skälla, vilket betyder att hon har hittat älg. Jag fryser i steget. Det knakar till alldeles nära och Emil plockar försiktigt ner geväret från axeln. Min puls dånar i öronen och Nikki skäller och skäller. Det här djuret kommer rätt på oss, hon får syn på mig och på Emil som står med geväret höjt. Det är en ko med en kalv och Emil kommer inte riktigt åt att skjuta så han sänker geväret och vi tittar istället på de imponerande djuren när de springer förbi på nära håll. - Nu hade du tur som fick se vilt så nära, säger Emil och jag andas ut och skrattar lite lättat.
För att förbereda mig något för uppdraget har jag, en före detta storstadsbo, sett hela säsongen av På jakt med Lotta och Leif. Och nu är jag här, omgiven av jägare, på väg ut på min allra första jakt och jag är spänd av förväntan.
Men knappt hinner pulsen lägga sig så springer ännu en älg förbi, en tjur den här gången. Några få minuter senare ekar ett skott i skogen och Emil får rapport över radion att en av pass-skyttarna har skjutit på en älg, men att älgen sprungit vidare. Vi kopplar hunden och rör oss ner mot jägaren som avfyrat skottet.
Emil Ekman är jaktledare för laget som idag är nästan 20 man starkt. Männen, för det är bara män, står i klungor och lyssnar intensivt i sina telefoner på meddelanden om hur många älgar som hittills skjutits och vilka älgar man fortfarande får jaga. Hur många älgar man får skjuta är reglerat innan jaktsäsongen och skjuter man fel sorts djur kan jaktlaget bli bestraffat nästa år.
Blodspår Skytten Andreas står där älgen befann sig när han sköt och letar efter spår av blod eller päls för att försöka avgöra om han träffat eller inte. Emil ber mig vänta en bit bort med Nikki, ställer ifrån sig geväret och går fram till skottplatsen. - Hur kändes det? frågar Emil. - Det kändes bra, svarar skytten.
Hundgöra Alla jägare tilldelas pass, utom Emil och hans bror Anders Ekman som istället för att sitta på pass ska gå med sina hundar. Jag ska gå med Emil och hans jämthund Nikki.
Tills vi har hittat den skjutna älgen är jakten avblåst. Stämningen är klart intensiv och fokuserad. Vi tar ut riktningen som älgen sprang och letar efter spår. Nere på grusvägen hittar skytten blodspår och mycket riktigt, några meter från vägen ligger älgen, tvärdöd.
Hunden förses med ett sändarhalsband. Föraren har en mottagare där han kan se hur hundarna rör sig. Vi kliver rätt ut i skogen och jag anstränger mig för att gå så tyst jag kan, vilket är lättare sagt än gjort bland kvistar och lösa stenar. Det är vindstilla vilket gör att stegen hörs än tydligare. Vi pratar med dämpade röster. Emil berättar vad jag kan förvänta mig av dagen. - Vi kan gå hela dagen utan att skjuta något, men har vi tur får du se lite vilt.
Jaktlaget samlas. Det ryggdunkas och skakas hand med skytten. Hundarna får i tur och ordning komma fram och bekanta sig med älgen. - Vilken jävla tur ni hade tjejer, säger någon av jägarna medan jag står och stirrar på den döda älgen. Jag lägger handen mot älgens hals, den är fortfarande varm. Trots att jag är chockad dras jag ändå med i den muntra och hjärtliga stämningen.
Ganska snart lutar Emil huvudet åt höger, någon berättar på radion att man har sett älg. Vi fortsätter in i skogen och Nikki rör sig i vida cirklar omkring oss. Det finns en sådan glädje i en hund som arbetar och det är inte svårt att se att den här tjejen är helt och hållet lycklig över att vara i skogen.
Passning Nu ska älgen passas, vilket innebär att man tar ut älgens innanmäte. - Klarar du det här, frågar en av jägarna mig och jag svarar att det återstår att se, jag har ju aldrig varit i närheten av något liknande. Svimmar jag så gör jag det.
Eftersom jag vill se det som händer men ändå känner ett behov av att skydda mig mot intryck håller jag omväxlande för öron och näsa under tiden som jägaren jobbar med att tömma älgen på innehåll. Mina reaktioner roar jägarna, men jag tuppar inte av, jag mår inte illa och jag börjar inte gråta. Det är till och med jag som lyfter ner den stora, rykande varma levern i en påse. När älgen är urtagen är det dags att dra upp den, först till vägen och sedan upp på ett bilflak. Detta gör vi tillsammans med rep, älgen är tung trots att vi är minst fyra man på varje rep. När vi fått upp älgen på bilflaket åker vi till Waxängs gård som jaktledaren Emil Ekman driver tillsammans med sin fru Anne-Li Ekman. Där flås älgen och hängs upp. Höstgryta Sen är det lunch. Emil och Anne-Li bjuder jaktlaget på lunch i sin festlokal. Vi får höstgryta med ris, till efterrätt vankas det äppelpaj med vaniljsås. Trots det jag precis bevittnat är aptiten god och det känns skönt att ägna sig åt något helt odramatiskt en stund. Efter lunchen ger vi oss ut igen, men nu byter vi jaktmark och stannar på Ekmans Waxäng. Emil Ekman är fjärde generationen på gården och är djupt rotad i de sörmländska jordarna. Nu vandrar vi i hans skog. Han visar skador på träden som kronhjorten åstadkommit. Avskavd bark där vildsvin gnuggat sina gråraggiga kroppar. Han visar var han sköt sitt första vildsvin, en stor galt. Rådjur skuttar förbi, vi hittar kantarell, pratar lite politik. Emil visar mig skillnaden mellan spår efter älg och vildsvin, men några levande älgar ser vi inte. Jakten avslutas för dagen utan att jaktlaget skjuter något mer och efter förmiddagens många intryck kan jag känna att det för min del inte gör så mycket. Jag har sett skogen ur ett helt annat perspektiv, jag har fått en varsam och generös vägledning genom något av det mest intensiva jag någonsin har upplevt. Hanna Ekelund