Allt är nästan som förut -att stötta barn i sorg

Allt är nästan som förut och allt, precis allt, är olika mot förut

Skorpan Lejonhjärta

Att stötta barn i sorg

Vi drabbas av sorg då en nära anhörig dör. Det är inte konstigt – hela livet blir ju upp och ner. Känslorna är ofta många och starka. Några får svårt att somna, eller sover oroligt. Någon vaknar lätt, eller kan få mardrömmar. En del kan känna sig otrygga och vill både ha människor omkring sig och ibland vara ensam. Kanske känner man inte igen sig själv. Några får ont i magen eller i någon annan kroppsdel och andra blir rädda för mörker eller får skuldkänslor.

Sorgen är inte bara tårar utan också ilska över det som hänt. Man är lite känsligare än vanligt och har lättare för att bli irriterad och arg på omgivningen. Barn i en familj kan också känna sig tvungna att ta hänsyn till andra i familjen som sörjer, och som förälder kan det vara svårt att orka med att vara ett stöd för barnen när ens eget liv är kaos.

Delande är helande

Jag vet att det är bra att träffa andra som varit med om samma sak, att dela erfarenheter, tankar och känslor med andra som förstår och få hjälp att sätta ord på sin förlust. Jag har utbildat mig i sorgegrupper för barn (7-18 år) som har mist en nära anhörig och har haft ett antal grupper här i Linköping och i Karlskrona.

Lika, men på olika sätt

Barn sörjer, precis som vuxna, men ändå på olika sätt. När dödsfallet sker vill barnet oftast att det ska vara som vanligt, det kör på, går i skolan, är med kompisar, leker och gör vardagssysslorna. Men tomheten finns där och barnet sörjer på sitt vis. Att då efter 1 år eller iallafall ett halvt år, få vara med i en sorgegrupp för barn, det gör oftast skillnad. Att träffa andra som har varit med om samma sak och dela erfarenheterna, att förstå hur det andra barnet känner sig och tänker. Att få chans att visa det genom att nicka eller säga: ”så där har jag också känt eller tänkt och jag trodde att jag var ensam om det.” Det har ingen betydelse hur långt det har gått efter dödsfallet men det bör ha gått ungefär ett år sen det hände och barnet ska inte ha blivit sjuk av sorgen.

Hur går det till?

Att gå i sorgegrupp är ett sätt att hjälpa till att minnas, därav har jag använt mig av Minnesboken av Ida Gamborg Nielsen. Där kan barnet skriva, rita och berätta om den som dött. Men också skriva och berätta om sina egna tankar och känslor.

Vi är två som leder gruppen. Vi leker, ritar, pysslar, minns, berättar, ser på film, lyssnar på bok, skrattar och gråter. En första-hjälpen låda görs där man får stoppa i bra saker som hjälper till att sörja, att komma ihåg och att skratta.

En gång bakar vi sorgsna kulor och sista gången ses vi eventuellt med andra familjemedlemmar och skickar upp en lykta till himlen.

Om jag hade fem minuter till med dig skulle jag säga…

Att våga vara med

Första gången brukar vi som är ledare träffa barnet tillsammans med vårdnadshavare för att berätta om gruppen och skapa en relation. Vi pratar också om att vi har en inbördes tystnadsplikt och att vi som leder gruppen inte berättar något för någon annan. Det som sägs under grupptillfället stannar i gruppen. Självklart är det inte så enkelt att börja i gruppen. Men om man vågar ta det steget så har jag inte varit med om att någon har ångrat sig. En del byter mobilnummer och andra kontaktuppgifter med varandra och fortsätter att hålla kontakten när gruppen är slut. Vi har alltid försökt att ha en återträff efter ett antal månader för att se hur livet är då.

Jag ska fortsätta leva, för dig. Jag ska fortsätta leva för dig, mitt hjärta borde kunna slå för oss båda, men det går tydligen inte. Önskar att det gick att hitta ditt hjärta och att sätta in det igen.

Denna dikt skrev en 12-årig tjej som förlorat sin syster. Att sätta ord på sorgen och dessutom få ner det på pränt är fint och bra. Jag önskar att alla som förlorat en nära anhörig, en förälder eller ett syskon, får möjlighet att träffa andra i liknande situation.

Maria "Mimmi" Klingberg rektor, förskolan duvan

013-25 38 86 maria.klingberg@svenskakyrkan.se