Elisabeths 30 år i Åkerbo

"Det är inte jobbigt att möta människors sorg och bekymmer – det känns meningsfullt att kunna vara till stöd."

Elisabeth Tegnevik, diakon

Vi träffas i Askeby församlingsgård en solig men blåsig eftermiddag. "Därnere började jag arbeta för 30 år sedan", säger Elisabeth och pekar ner mot den lilla röda stugan, kallad Kapp. Den har just sålts till kommunen och används numer av skolan sedan många år tillbaka. Då var den pastorsexpedition för Askeby, Bankekind och Örtomta församlingar. Där arbetade kanslist, kyrkoherde och kantorn som också var lärare på skolan och hade bara några lådor i en hurts. Vi delade alla på en telefon och jag minns fortfarande telefonnumret, ler hon.

Är du den nya diakonissan?

Elisabeths väg till arbetet här är lite av en ödesmättad framgångssaga. Gud hade sitt finger med i spelet, det kan man lätt konstatera. Efter att ha utbildat sig till arbetsterapeut fortsatte hon på Ersta diakoniutbildning i Stockholm. När hon väl var färdig diakonissa var det klart att hon skulle flytta in i det nyrenoverade hemmet Greby anhalt i Askeby som fästmannen vinterbonat och gjort i ordning. På någon av de första gudstjänsterna i Askeby kyrka hon gick till, hälsades hon med orden ”Är du den nya diakonissan? Det finns just en tjänst här för dig att söka!”. Kyrkoherden Göran Dellskog tyckte att behovet av en diakon var påtagligt.

Elisabeth och Tomas gifte sig i augusti och 1 september 1990 började hon sin tjänst i pastoratet. Eftersom det var tre församlingar skulle de dela på hennes anställning och arbetsuppgifter utifrån folkmängd. Det största behovet fanns till att börja med i barnverksamheterna. Barntimmar, Mamma/pappa-barn-grupp, och juniorer fyllde hennes arbetsdagar och hon ryckte in varhelst behovet fanns.

Glad att komma till nytta och hjälpa till

Men så småningom börjar en annan uppgift att pocka på. Hon stötte på äldre personer som behövde ses och bli lyssnade på. Uppgiften att hålla i träffarna ”Andakt och samkväm” växte och uppstod på flera platser och kallades senare ”Träffpunkt”. Många längtade också efter besök i hemmet, att sitta en stund över en kopp kaffe och tala med någon. Människor som mist sin make eller maka behövde uppmärksammas, en äldre man som blivit änkeman påpekade behovet av sorgegrupp. Det blev några av de första grupperna som sträckte sig över församlingsgränserna. Från och med 2009 är Åkerbo tio sammanslagna församlingar. Mycket har förändrats, men behovet av mellanmänskliga möten består. Elisabeth minns sin första julblommefärd på snöiga små vägar med glädje.

"På frågan om hon aldrig funderat på en annan arbetsplats svarar hon nej. Hon trivs när hon behövs, att fylla en längtan och räcka en hjälpande hand."

Greby anhalt blev som sagt familjens bas och tre barn föddes genom åren, Johanna, Lovisa och Martin. På frågan om hon aldrig funderat på en annan arbetsplats svarar hon nej. Hon trivs när hon behövs, att fylla en längtan och räcka en hjälpande hand. Stödet i det lilla för den enskilda människan. Det är inte kvantiteten som är det viktiga det är kvalitét. Mötet här och nu. Diakonrollen här i Åkerbo är och har varit viktig och hon har alltid känt att det varit ett stimulerande arbete. Nu har hon ju fått en arbetskollega också, en diakon med inriktning mot unga, det tycker hon är underbart. Hon trivs med arbetsuppgifterna och arbetskamraterna. Och förändringar kommer ju hela tiden, som man får anpassa sig till och utvecklas av, så enahanda blir det aldrig.

Möten med människor är viktigast

Pandemiåret har varit en riktigt stor förändring och uppgiften att möta människor som isolerats oändlig. När grupper ställts in har hon verkligen försökt räcka till med att ringa och kontakta alla via telefonen. Det finns hur mycket som helst att göra, prata om vardagen, om hoppet att snart få ses igen eller bara pusta och stöna över läget tillsammans. Elisabeths lugn och tålamod är verkligen beundransvärt, var får hon det från och var hämtar hon kraft?

Svaret är att hon får det i sin tro och i mötet med alla fantastiska människor, i vardag och gudstjänst i glädje och sorg. Det är inte jobbigt att möta människors sorg och bekymmer – det känns meningsfullt att kunna vara till stöd.

Intresset för människor har en bakgrund i en morfar som var pigg och nyfiken. Han berättade historier om gamla tider samtidigt som han var helt uppdaterad på aktuella nyheter. Erfarenheten att hitta en tråd tillsammans, tråden som leder till ett samtal som tar oss in, nära varandra det tröttnar hon aldrig på. Det har hon med sig sen barnsben och livet med morfar.

text och bild: Maria Bergendahl