En prokrastinerares bekännelser

Jag vill tro att jag är en människa som gör allt i tid. En sån där person som har en färgkoordinerad Google Kalender där varje enskild kurs blir tilldelad en egen kulör och där alla deadlines är tydligt utmarkerade. Ni vet, en sån som helt enkelt har koll på läget och som absolut inte slänger ihop saker i sista minuten. Det här är inte helt osant, för i fliken bredvid den där jag skriver detta ryms min mycket färgglada kalender som talar om för mig exakt vad jag ska göra under de kommande veckorna. Anledningen till att jag sitter och skriver det här nu har mest att göra med den illröda påminnelsen som stirrar mig rakt i ögonen varje gång jag öppnar min kalender.

Den är döpt till artikelstopp och jag skulle ljuga om jag sa att deadline inte var nära, väldigt nära. Jag har haft två veckor på mig, och bland alla färgglada block i min kalender har det absolut funnits luckor där jag kunnat knåpa på någon form av krönika. Men det är nog också här jag måste acceptera att inte ens min kalender kan få mig att vara ute i god tid. För vissa saker kräver inspiration, och i avsaknad av inspiration så krävs något annat tämligen mer hotfullt, tidspress.

Vi kan väl börja med att se tillbaka lite på min vecka? Måndagen kom och så gjorde även en drös möten, aktiviteter och deadlines. Krönikan gnagde i bakhuvudet men inget skrivande blev gjort. Så kom även tisdagen, ytterligare möten, ett halvdant försök till att diska och laga matlådor och inget skrivande. Därefter blev det onsdag och ett försök till skrivande gjordes, men skrivkrampen var så brutal att tre idéer skrotades inom loppet av en timme. Efter onsdag kommer som bekant torsdag och jag började se ljuset i slutet av tunneln, min fredag skulle vara ledig och jag skulle ha många timmar på mig att skapa något värt att skicka iväg. Så även torsdagen spenderades utan ljudet av smattrande tangenter.

Fredagen var äntligen ett faktum och jag slog upp mina ögonlock med förhoppningen att idag faktiskt var dagen då orden skulle ramla ur mig. Till min stora besvikelse blev det inte mycket skrivande gjort då heller. Helt plötsligt kom veckans alla bravader ikapp mig och där stod jag i en lägenhet med ett kylskåp som ekade tomt och en diskho som hotade med att raseras om en ny gaffel hamnade i högen av disk. Timmar spenderades med att diska, handla mat och tvätta. Ett lunchmöte klämdes in någonstans däremellan och helt plötsligt var klockan 23 och jag tvingades inse att skrivkrampen inte hade lossnat idag heller.

Nu sitter vi slutligen här, tidig lördag förmiddag med en deadline som flåsar mig i nacken. Har det här bara att göra med att jag trots min struktur inte lyckas jobba? Nej inte direkt, jag har faktiskt varit fullbokad den här veckan och även om jag jobbar bra under press så jobbar jag faktiskt inte bra när jag är slutkörd. Alla tidigare idéer har fått skrotats. För det känns inte mer än givet att skriva om prokrastinering när man sitter och knappar febrilt på tangenterna bara timmar innan det ska skickas iväg. Så jag kommer att hålla hårt i min färgkoordinerade kalender, för i stort så gör den faktiskt mitt liv mycket lättare. Men jag måste däremot bara acceptera att den inte kommer att få mig att göra saker tidigare. Någon gång ska jag nog också lära mig att göra saker i tid, men den dagen är inte idag.