I SKUGGAN av studentengagemangen

Mycket av det som gör studentlivet så roligt har vi att tacka alla de studenter som engagerar sig i olika typer av föreningar. Tack vare alla dessa personer blir nolle-p precis sådär magiskt som vi vill att det ska vara och resten av läsåret blir fyllt av fester, fulvinsrundor och sittningar. Men bland allt det roliga gömmer sig något som ibland är lätt att glömma bort – den starka kulturen kring hierarkier och utanförskap i samband med studentengagemang.

Att engagera sig i olika typer av föreningar beskrivs av många studenter som det roligaste de gör under sin studietid. Man får vänner för livet, erfarenheter att ta med sig till framtiden och chansen att arrangera roliga tillställningar. Under nolle-p är den moraliska kompassen bland alla involverade otroligt stark. Vi föregår med gott exempel, är trygga faddrar och skapar en mottagning som känns minnesvärd och rolig för våra nya studenter. Så hur kommer det sig då att moralen ser så himla annorlunda ut i många av föreningarna runt om våra campus?

Det är ingen hemlighet att hierarkier är något som går i arv. Att visa respekt är en sak, men när respekten börjar falla över i rädsla så blir det mer problematiskt. Inte sällan får den yngre generation jobba på olika event för att föräldrarna ska få gratis inträden eller förköp. Det är heller ingen större hemlighet att alkoholhetsen ofta är stark. Det finns en stor förväntan kring att man som engagerad ska konsumera alkohol i mängder, men det snackas alldeles för lite om det faktum att det faktiskt är okej att vara nykter. Kanske är även det en bidragande faktor till att många föreningar dras med rykten om att alkoholhetsa varandra – det finns helt enkelt ingen som tar talan kring att inte hinka i sig fulvin. Frågan är om många av våra traditioner egentligen hade känts särskilt okej i andra sammanhang, eller om det är att det just tillhör studentlivet som gör att vi rättfärdigar det?

Att jobba väldigt nära en grupp människor gör oundvikligen att man blir sammansvetsade. Men baksidan av att olika grupper formas är att det alltid finns någon som blir kvar utanför. Sökperioder kan vara intensiva, och med det kommer också besvikelsen när alla i ett kompisgäng inte kan få plats i det engagemang de har sökt. Helt plötsligt fylls kompisens schema av lunchmöten och festplanering men någon får stå kvar vid sidan av. Hur man söker in till ett engagemang skiljer sig mycket mellan våra campus och föreningar, för vissa är det en intern process och för andra innebär en sökperiod att man blir invald av sektionen. Det kan därför också upplevas som att man blir utröstad personligen medan det kanske egentligen handlar om att någon annan är mer lämpad för posten. Vrider man på det ytterligare en gång så finns det vissa engagemang som kan kännas avskräckande att söka, det kan handla om allt ifrån traditioner kring vilken årskurs som får komma med till att vissa föreningar har rykten om sig att endast välja in kompisar. Är söktrycket högt blir det även en statusfråga att komma med vilket oundvikligen skapar någon form av hype kring vissa föreningar.

“Helt plötsligt fylls kompisens schema av lunchmöten och

festplanering men någon får stå kvar vid sidan av”

När allt kommer till kritan så ska vi självklart inte sluta engagera oss – studentlivet hade absolut inte varit detsamma utan allt det roliga som hör till. Men vi bör kanske ifrågasätta somliga av de traditioner som kommer med vissa roller och hur moraliskt korrekta de egentligen är. Låt oss heller inte glömma att vi alla i slutändan bara är studenter, som vill göra det bästa av vår studietid, oavsett om vi väljer att engagera oss eller inte.